Bet. 1993/94:KU43

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU43

Riksdagsledamöternas pensioner m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga

1993/94

KU43

Sammanfattning

I betänkandet lägger utskottet fram ett förslag till lag om

ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Förslaget grundar

sig på riksdagens förvaltningskontors förslag 1993/94:RFK4.

Utskottet föreslår att riksdagsledamöternas egenpension, dvs.

ålderspension och sjukpension, samt efterlevandepension bestäms

i närmare anslutning till vad som gäller för statstjänstemän i

motsvarande lönenivå enligt det nya pensionsavtalet, PA 91.

Härigenom uppnås en anpassning till de statliga och privata

pensionssystemen på arbetsmarknaden.

Förslaget innebär beträffande inkomstgarantin bl.a. vissa

begränsningar av ersättningens storlek och garantitidens längd

samt vissa ändringar vad gäller rätten till inkomstgaranti vid

tjänstledighet och annan frånvaro.

Utskottet föreslår att ett system med egenlivränta införs för

ledamöter som har minst tre års sammanhängande tid i riksdagen

och som inte är berättigade till ålderspension.

Underlaget för egenpension, egenlivränta och

efterlevandepension liksom underlaget för inkomstgaranti

föreslås omfatta även vissa riksdagsarvoden utöver

ledamotsarvodet.

Pensioner och inkomstgaranti enligt ersättningslagen är

kopplade till det vid varje tidpunkt gällande ledamotsarvodet.

Utskottet föreslår att förmånerna skall anknytas till

basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Förslaget innebär i övrigt huvudsakligen redaktionella

ändringar i nu gällande bestämmelser. Utskottets

ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

förvaltningskontorets förslag. Sex motioner som har väckts med

anledning av förslaget avstyrks. I betänkandet behandlas vidare

fyra motioner från den allmänna motionstiden år 1993. Också

dessa motioner avstyrks. I betänkandet finns en reservation.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Förslaget

Förslag 1993/94:RFK4 vari yrkas att riksdagen antar ett av

förvaltningskontoret utarbetat förslag till ersättningslag för

riksdagens ledamöter.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av förslaget

1993/94:K69 av Knut Billing (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att för den som var riksdagsledamot den 1 juli 1994

gäller bestämmelserna i lagen (1988:859) om ersättning m.m. till

riksdagens ledamöter innebärande att garanti kan utgå längst

till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år.

1993/94:K70 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om ändring i riksdagens förvaltningskontors förslag

till ersättningslag i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:K71 av Maud Ekendahl och Jan Backman (m) vari yrkas

att riksdagen beslutar att införa en övergångsbestämmelse i

ersättningslagen för riksdagens ledamöter i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1993/94:K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) vari

yrkas att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar att pensionsrätten skall vara åldersneutral.

1993/94:K73 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m) vari yrkas

1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om en sådan utformning av inkomstgarantin att den

oberoende av ålder ger 80 % ersättning under ett år,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om sådan ändring av intjänandereglerna för

ålderspension att enbart antalet tjänsteår avgör pensionens

storlek,

3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om sådan ändring av intjänandereglerna att enbart

antalet tjänsteår avgör efterlevandepensionens storlek.

1993/94:K74 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas att riksdagen i

enlighet med vad i motionen anförts beslutar att inkomstgarantin

skall vara en lön och kunna tas ut under tolv månader vid valfri

tid under hel kommande mandatperiod med det totalbelopp som

angivits i förslaget.

Motioner från den allmänna motionstiden 1993

1992/93:K319 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas att riksdagen i

enlighet med vad som anförts i motionen ändrar reglerna för

reseersättning åt riksdagsledamöter för resor inom Sverige så

att ersättningssystemet blir mera flexibelt och medger

ersättning för resa med egen bil i större omfattning än för

närvarande.

1992/93:K322 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att som särskilt pensionstillskott till tidigare

riksdagsledamot skall utgå maximalt 25 % av riksdagsarvodet

enligt nuvarande regler för tjänstgöring utan sammankoppling

eller samordning med eventuellt övriga pensionsförmåner.

1992/93:K814 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om pensionsförmåner för heltidspolitiker.

1992/93:Fi204 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar utreda riksdagsledamöternas

pensioner och andra förmåner i syfte att minska förmånerna.

Utskottet

Bakgrund till förvaltningskontorets förslag

Lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter

(ersättningslagen) trädde i kraft år 1988. Dess bestämmelser om

pensioner och inkomstgaranti har inte varit föremål för några

ändringar. Arbetsmarknadens gängse pensions- och trygghetssystem

har däremot delvis ändrats sedan ersättningslagens tillkomst.

Förvaltningskontoret anför att det har funnit det motiverat

med en översyn av ersättningslagens bestämmelser om pensioner

och inkomstgaranti. Översynen har resulterat i ett förslag till

ny lag beträffande riksdagsledamöternas ersättningar med

rubriken Ersättningslag för riksdagens ledamöter. Bestämmelserna

i ersättningslagen om arvode, traktamente, kostnadsersättning,

reseförmåner, grupplivförsäkring och sjukvårdsförmåner har förts

över till den nya lagen utan sakliga ändringar.

Förvaltningskontoret anför att vissa ändringar rörande

mandatperiodens längd, värdesäkring av pensioner på annat sätt

än genom basbeloppet, pensionsgrundande inkomst och

intjänandetid för pension kan komma att beslutas av riksdagen.

Förvaltningskontoret pekar vidare på att en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring kommer att införas. Dessa förslag kan

enligt förvaltningskontoret få återverkningar på hur reglerna

för ledamöternas pensioner, egenlivränta och inkomstgaranti bör

utformas. Förvaltningskontoret går dock inte närmare in på dessa

frågor.

Pensioner

Allmänna utgångspunkter

Förvaltningskontorets förslag

Enligt förvaltningskontoret bör nuvarande bestämmelser om

ledamöters egenpension, dvs. ålderspension och sjukpension, samt

familjepension anpassas till gängse pensionssystem på

arbetsmarknaden. Förvaltningskontoret anför att ändringar av

ersättningsreglerna är påkallade för att ålderspensionen i

huvudsak skall motsvara den pensionsförmån som en

statstjänsteman i motsvarande lönenivå åtnjuter.

En jämförelse mellan ersättningslagens nuvarande regler för

sjukpension och motsvarande regler enligt det nya

pensionsavtalet PA 91 ger enligt förvaltningskontoret vid handen

att ersättningsnivån är avsevärt lägre enligt ersättningslagen.

Förvaltningskontoret anser att det är rimligt att sjukpensionen

i likhet med ålderspensionen regleras på ett sådant sätt i

ersättningslagen att pensionsförmånerna i huvudsak

överensstämmer med de förmåner som en statstjänsteman i

motsvarande lönenivå åtnjuter enligt PA 91.

Förvaltningskontoret anför att det i detta sammanhang är

naturligt att efterlevandepensionsförmånerna utformas i nära

anslutning till reglerna i PA 91. Detta innebär bl.a. att

skyddet för efterlevande make förstärks under de fem första åren

efter dödsfallet och att en rätt till efterlevandepension i

vissa fall införs för sammanboende.

Motionen

Enligt motion 1992/93:Fi204 yrkande 4 av Bert Karlsson (nyd)

bör en utredning komma till stånd om riksdagsledamöternas

pensioner och andra förmåner i syfte att minska förmånerna.

Ålderspension

Förvaltningskontorets förslag

Ålderspension enligt ersättningslagen utgår med lägre belopp

på den del av underlaget för egenpensionsförmåner som överstiger

7,5 basbelopp än som gäller enligt PA 91 för statstjänstemän i

motsvarande lönenivå. Även beträffande den del av underlaget som

understiger 7,5 basbelopp är enligt förvaltningskontoret en

justering av reglerna påkallad för att ålderspensionen enligt

ersättningslagen skall motsvara den pensionsförmån som en

statstjänsteman i motsvarande lönenivå åtnjuter.

Enligt förvaltningskontorets förslag skall rätt till

ålderspension tillkomma en riksdagsledamot som vid avgången

fyllt 50 år och som fullgjort minst sex riksdagsår. För hel

ålderspension fordras tolv riksdagsår. Är villkoren för hel

ålderspension inte uppfyllda, reduceras pensionen.

Ålderspension betalas enligt förslaget med 11,5 % av

underlaget för egenpensionsförmåner upp till ATP-taket och med

65 % därutöver. För statstjänstemän i motsvarande lönenivå

gäller 10 resp. 65 % jämte en kompletterande ålderspension

(KÅPAN), som utbetalas fr.o.m. år 1994. KÅPAN utgör 1 % år 1994

och ökar successivt till ca 1,5 % mot slutet av 1990-talet.

Förslaget innebär en ålderspension från riksdagen på 4 236 kr i

månaden. Tillsammans med ATP och folkpension utgör den

sammanlagda ålderspensionen 18 206 kr per månad, eller ca 73 %

av nuvarande ledamotsarvode. Har ledamoten någon form av

tillgodoräkningsbara tilläggsarvoden eller fasta månadsarvoden,

blir den sammanlagda ålderspensionen högre.

Motionerna

I motion K70 av Ola Karlsson (m) i denna del vänder sig

motionären mot kravet att ledamoten skall ha fyllt 50 år vid

avgången för att få rätt till ålderspension. Motionären menar

att rätten till ålderspension enbart borde baseras på antalet

riksdagsår oavsett när under ledamotens livstid uppdraget

fullgörs. Också i motion K72 av Martin Nilsson och Ulrica

Messing (s) i denna del vänder sig motionärerna mot kravet på 50

år. De menar att rätten till pension bör vara åldersneutral. En

liknande uppfattning förs fram i motion K73 yrkande 2 av Karin

Pilsäter m.fl. (fp, m).

Samordningen mellan pension till riksdagsledamot och

tjänstepension

Bakgrund

Enligt förordningen (1988:719) om samordning av statlig

tjänstepension med egenpension enligt lagen (1988:589) om

ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall en

riksdagsledamots egenpension samordnas på visst sätt.

Samordningen innebär att det bara kan utgå en hel pension, den

högsta.

Enligt de kommunala pensionsavtalen gäller att pensionen för

riksdagsledamot samordnas med kommunal och landstingskommunal

tjänstepension. Detta innebär att det, i likhet med vad som

gäller för det statliga området, skall utgå endast en hel

pension. Den enskilda kommunen kan dock besluta om undantag,

dvs. att samordning inte skall ske eller att samordningen inte

skall ske fullt ut.

Tjänstepension som grundas på privat anställning samordnas

inte med pensionen för riksdagsledamot.

Förvaltningskontorets bedömning

Förvaltningskontoret har funnit anledning att uppmärksamma

frågan om samordning mellan pension för riksdagsledamot och

tjänstepension.

Förvaltningskontoret anför att skälet till samordning mellan

pension för riksdagsledamot och statlig tjänstepension samt

kommunal tjänstepension är att sammanlagt, av offentliga medel,

endast skall kunna bestridas en hel pension.

Förvaltningskontoret förklarar sig dela denna bedömning.

Motionerna

I motion 1992/93:K322 av Birger Hagård (m) pekar motionären på

att riksdagledamöter som kommer från statlig tjänst har blivit

missgynnade i pensionshänseende. Motionären konstaterar att den

som är riksdagsledamot och därmed tjänstledig från det ordinarie

arbetet halkar efter i löneutvecklingen. Detta får betydelse för

pensionens storlek eftersom den baseras på lönen. Till följd av

det politiska engagemanget blir enligt motionären pensionen

alltså lägre än vad den annars skulle ha blivit. Enligt

motionären kan bestämmelsen som berättigar en tidigare

riksdagsledamot en ersättning om maximalt 16 % av arvodet inte

ge någon kompensation för denna lägre pensionsnivå. För den

tidigare statsanställde ställs nämligen krav på samordning av

hans pension som statstjänsteman och som riksdagsledamot.

Motionären anser att detta förhållande bör ändras och föreslår

att samtliga tidigare rikdagsledamöter skall uppbära ett

pensionstillskott som uppgår till 25 % av riksdagsarvodet

oavsett övriga pensionsbestämmelser. Uppräkningen till 25 % från

16 % hänger enligt motionären samman med att ledamotsarvodena så

länge har legat på samma nivå till följd av de särskilda

besluten om att frångå ersättningslagens bestämmelser.

Enligt motion 1992/93:K814 av Bertil Persson (m) utgår pension

till riksdagsledamöter samt landstings- och kommunalråd efter

tolv år med något av dessa uppdrag. Nio år som riksdagsledamot

och nio år som landstings- eller kommunalråd -- tillsammans 18

års politiskt arbete -- ger däremot enligt motionären en stor

otrygghet. Han anser att detta hämmar byten mellan

kommunalpolitiska och rikspolitiska uppdrag och partiernas

möjligheter att disponera sina krafter på bästa sätt. Motionären

menar därför att det är angeläget att utreda möjligheterna till

en samordning av pensionsförmånerna för riksdagsledamöter och

kommunal- och landstingsråd. Utredningen bör syfta till en

pensionsrätt efter tolv års sammanlagd tid oavsett vilket av

uppdragen vederbörande har haft.

Sjukpension

Bakgrund

Enligt nuvarande bestämmelser har riksdagsledamot som

frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom som är varaktig

eller kan antas bli bestående avsevärd tid rätt till sjukpension

till dess han fyller 65 år. Hel sjukpension utgör 65 % av

gällande ledamotsarvode. Samordning sker med beaktande bl.a. av

vad ledamoten är berättigad att uppbära i form av

förtidspensionsförmåner enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret föreslår att sjukpension skall betalas

till en ledamot som frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom

som är varaktig eller kan antas bli bestående under avsevärd

tid. Sjukpension utges längst t.o.m. månaden för den månad då

ledamoten fyller 65 år. För hel sjukpension fordras tolv

riksdagsår. Ledamot får därvid även tillgodoräkna sig de år som

återstår fram till utgången av det riksdagsår ledamoten fyller

65 år. Uppgår inte antalet riksdagsår till tolv, skall så stor

del av sjukpension utbetalas som svarar mot antalet riksdagsår.

Sjukpensionen skall beräknas på samma sätt som för

statstjänsteman i motsvarande lönenivå och samordnas med bl.a.

förtidspensionsförmåner från den allmänna försäkringen.

Förslaget innebär att sjukpensionen kommer att motsvara ca 85 %

av ledamotsarvodet. För sjukpension enligt förvaltningskontorets

förslag förutsätts att ledamoten företer ett beslut av

försäkringskassan om förtidspensionsförmån från den allmänna

försäkringen.

Egenlivränta

Bakgrund

Vid tillkomsten av PA 91 tillgodoräknades en statlig

arbetstagare tiden som riksdagsledamot fullt ut vid beräkning av

pensionsgrundande tjänstetid i den mån rätt till riksdagspension

inte förelåg. Enligt bestämmelserna i PA 91 får däremot endast

åtta månader tillgodoräknas. Den som är tjänstledig från

kommunal- eller landstingsanställning för riksdagsuppdrag får

enligt gällande avtal tillgodoräkna sig 18 månader som

pensionsgrundande tid. För en privatanställd arbetstagare, som

är tjänstledig för riksdagsuppdrag, är tjänstledighetstiden inte

till någon del pensionsgrundande.

PA 91 innehåller vissa regler om egenlivränta för dem som inte

är berättigade till pension.

Förvaltningskontorets förslag

Det bortfall av pensionsgrundande tid som uppdraget som

riksdagsledamot enligt det föregående kan medföra bör enligt

förvaltningskontoret kompenseras på annat sätt.

Förvaltningskontoret anser därför att ett system med

egenlivränta bör ingå i riksdagsledamöternas pensions- och

trygghetsförmåner.

Förvaltningskontoret föreslår att rätt till egenlivränta skall

tillkomma riksdagsledamot som vid avgången fullgjort minst tre

sammanhängande riksdagsår före den månad ledamoten fyller 65 år

och som inte är berättigad till ålderspension enligt den

föreslagna ersättningslagen. Rätten upphör för ledamot som efter

återinträde i riksdagen blir berättigad till ålderspension.

Egenlivränta skall enligt förslaget utges fr.o.m. den månad

ledamoten fyller 65 år t.o.m. den månad då ledamoten avlider.

Underlaget för egenlivränta fastställs på samma sätt som

underlaget för egenpensionsförmåner. Tidsfaktorn utgörs av

förhållandet mellan antalet hela riksdagsår och talet 30.

Jämförelsetalet 30 motiveras av att det i PA 91 och andra

tjänstepensionssystem i regel fordras 30 år för hel

tjänstepension. Egenlivräntan utgör tidsfaktorn multiplicerad

med 9,5 % av underlaget för egenpensionsunderlaget upp till 7,5

basbelopp och 61,5 % därutöver. Huvudsyftet med egenlivränta är

att kompensera bortfallet av pensionsgrundande tid i andra

pensionssystem. Enligt förvaltningskontoret utbetalas vid

exempelvis en tid av tre sammanhängande riksdagsår ett belopp om

3/30 av maximal livränta.

Efterlevandepensionsförmåner

Förvaltningskontorets förslag

Efterlevandepension och kompletterande efterlevandepension

betalas enligt förslaget efter den som vid sin död var ledamot

av riksdagen eller berättigad till egenpension.

Efterlevandepension skall enligt förslaget tillkomma

efterlevande make och därmed jämställd samt arvsberättigat barn

som inte fyllt 20 år och utges under högst fem år.

Beräkningsgrunden föreslås för en efterlevande utgöra 1,2

basbelopp och för varje berättigad därutöver 0,5 basbelopp.

För hel kompletterande efterlevandepension krävs enligt

förslaget tolv riksdagsår. Uppgår antalet riksdagsår inte till

tolv, utbetalas så stor del av efterlevandepension som svarar

mot antalet riksdagsår.

Enligt förslaget anpassas pensionsförmånerna för efterlevande

till PA 91. Det innebär att efterlevande make som inte gifter

om sig samt arvsberättigat barn som inte fyllt 20 år har rätt

till en tidsbegränsad efterlevandepension i fem år, dock längst

till den tidpunkt då den avlidne skulle ha fyllt 70 år eller, om

ledamoten avgått med ålderspension efter fyllda 65 år, längst

under fem år räknat från avgången. Livsvarig kompletterande

efterlevandepension betalas till efterlevande make eller

sammanboende. Vidare betalas kompletterande efterlevandepension

till arvsberättigat barn fram till dess barnet fyller 20 år.

Kravet i ersättningslagen att pension till make endast betalas

om giftermålet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år

föreslås i fortsättningen gälla endast beträffande den

kompletterande förmånen. I förhållande till gällande regler

innebär de föreslagna förändringarna bl.a. att skyddet för

efterlevande make förstärks under de fem första åren efter

dödsfallet.

Rätt till efterlevandepension föreslås, till skillnad från vad

som nu gäller enligt ersättningslagen, i vissa fall även

tillkomma en sammanboende. I analogi med vad som gäller enligt

PA 91 skall med efterlevande make jämställas den som, utan att

vara gift, stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot vid

dennes död och som tidigare varit gift med eller har eller har

haft eller då väntade barn med denne.

Förslaget innebär enligt förvaltningskontoret att

efterlevandepension och hel kompletterande efterlevandepension

för efterlevande make eller barn utbetalas under högst fem år

med sammanlagt 4 373 kr per månad motsvarande 17,5 % av

ledamotsarvodet. Därefter betalas endast den kompletterande

efterlevandepensionen, som utgör 853 kr per månad eller 3,42 %

av arvodet (beräknat i 1994 års nivå).

Motionerna

I motion K72 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) i denna

del vänder sig motionärerna mot att rätten till

efterlevandepension efter den som vid sin död var berättigad

till ålderspension förutsätter att denne var 50 år vid sin

avgång från riksdagen. De anser att rätten till pensionen bör

vara åldersneutral. En liknande uppfattning förs fram i motion

K73 yrkande 3 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m).

Inkomstgaranti

Bakgrund

Det gamla systemet med visstidspension och avgångsersättning

ersattes av inkomstgarantin när ersättningslagen infördes den

1 juli 1988. Förvaltningskontoret uttalade i det förslag som

föregick lagen (förs. 1987/88:13 s. 4 f.) att de motiv som an-

fördes vid införandet av bestämmelserna om visstidspension och

avgångsersättning fortfarande hade bärkraft.

Förvaltningskontoret framhöll att uppdraget som riksdagsledamot

var behäftat med osäkerhet och att det var rimligt att de som

tog på sig ett sådant viktigt samhällsuppdrag fick en trygghet i

händelse av att de av det ena eller andra skälet lämnade

uppdraget. Ett system som gav ett rimligt mått av trygghet var

enligt förvaltningskontoret viktigt bl.a. av rekryteringsskäl

och med hänsyn till behovet för ett parti att förändra

personuppsättningen i riksdagen. Av förvaltningskontorets

överväganden framgick också bl.a. att ett av flera syften med

inkomstgarantin var att förbättra tryggheten för personer under

50 års ålder.

Förvaltningskontorets förslag

Uppdraget som riksdagsledamot är enligt förvaltningskontoret

förenat med en sådan osäkerhet att det ter sig rimligt att

ledamöterna ges den trygghet som inkomstgarantin innebär. De

skäl som framfördes när garantin infördes är alltjämt giltiga.

Det har under den tid som systemet har varit i kraft inte heller

framkommit något som gör att inkomstgarantin som sådan bör

ifrågasättas. Vissa konsekvenser av bestämmelserna bör

emellertid enligt förvaltningskontoret rättas till när det

gäller ersättningens storlek, garantitidens längd och rätten

till inkomstgaranti vid tjänstledighet och annan frånvaro.

Reglerna för inkomstgarantin framstår enligt

förvaltningskontoret som generösa. Förvaltningskontoret menar

att de därför bör ändras när det gäller hur stora

förvärvsinkomster den avgångne ledamoten kan ha innan garantin

minskar och helt upphör. Nuvarande bestämmelser innebär enligt

förvaltningskontoret t.ex. att ledamoten kan ha andra inkomster

på ca 108 000 kr per år utan att inkomstgarantin reduceras.

Reduceringsreglerna har för närvarande den utformningen att

inkomstgaranti kan utgå trots att den avgångna ledamotens övriga

inkomster betydligt överstiger ledamotsarvodet.

Även reglerna om den längsta tid, för närvarande 25 år, under

vilken inkomstgaranti kan utgå bör enligt förvaltningskontorets

mening omprövas.

Förvaltningskontoret förordar därför att inkomstgarantins

regler beträffande reducering och garantitidens längd skall

ändras.

Förvaltningskontoret föreslår att inkomstgaranti skall

utbetalas under följande förutsättningar. Den som före 65 år

lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande tid som

riksdagsledamot skall ha rätt till inkomstgaranti. För den som

har tre men inte sex sammanhängande riksdagsår skall garantin

betalas i ett år. Till skillnad från gällande ordning bör

garantin, för den som varit riksdagsledamot under en

sammanhängande tid av minst sex år men inte uppnått 40 års ålder

vid avgången från riksdagen, gälla i två år. För en ledamot med

minst sex sammanhängande riksdagsår, som vid avgången är mellan

40 och 50 år föreslås garantin betalas i fem år i stället för

nuvarande varaktiga garanti fram till 65 år. Vid avgång efter 50

års ålder och med minst sex sammanhängande riksdagsår skall

garantin dock gälla fram till dess ledamoten uppnår 65 års

ålder.

Förvaltningskontoret anför att inkomstgarantin, liksom i dag,

bör minskas med vad en ledamot uppbär i form av

sjukpension/sjukbidrag. I övrigt skall inkomstgarantin börja

reduceras först sedan bl.a. förvärvsinkomster och

pensionsförmåner motsvarande ett basbelopp undantagits.

Inkomstgarantin föreslås upphöra helt om dessa inkomster uppgår

till mer än garantitaket. Garantitaket skall motsvara

garantiunderlaget jämte ett basbelopp.

Inkomstgarantin fastställs enligt förslaget vid

avgångstillfället och knyts fortsättningsvis till basbeloppet.

Beträffande inkomstgarantin för ledamöter med tre men mindre än

sex år i riksdagen görs dock inte någon sådan anknytning.

Hel inkomstgaranti föreslås utgöra 80 % av garantiunderlaget

vid avgångstillfället för det första året. Det innebär enligt

förvaltningskontoret en förbättring för ledamöter som avgår

efter en sammanhängande tid om tre till sex år i riksdagen i

förhållande till gällande ordning. Denna grupp får i dag

inkomstgaranti med 66 % av ledamotsarvodet. Efter det första

året bör enligt förvaltningskontoret, i överensstämmelse med vad

som gäller i dag, hel inkomstgaranti enligt förvaltningskontoret

utgöra 66 % av garantiunderlaget vid avgångstillfället och

utbetalas till den som slutar efter minst tolv år i riksdagen.

För ledamot som slutar efter sex--elva år i riksdagen föreslås

inkomstgarantin bli reducerad enligt samma regler som gäller för

närvarande.

Tjänstledighet och annan frånvaro som beviljats av riksdagen

eller talmannen samt sjukfrånvaro skall enligt förslaget inte

medföra att rätten till inkomstgaranti begränsas.

Förvaltningskontoret anser att innehållet i reglerna i

ersättningslagen om efterlevandeskydd för arvsberättigade barn

till den som vid sin död var berättigad till inkomstgaranti bör

ändras. Efterlevandeskyddet föreslås för år utgöra ett belopp

motsvarande 0,5 basbelopp per barn. Efterlevandeskyddet skall

bestå under fem år, dock längst till dess barnet fyller 20 år.

Efter den som har rätt till egenpension gäller i stället

reglerna för efterlevandepension och kompletterande

efterlevandepension.

Motionerna

I motion K73 yrkande 1 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, m) anför

motionärerna att inkomstgarantin normalt bör betalas under bara

ett år men att den då bör vara så hög att man kan leva på den.

Motionärerna föreslår 80 %. Som undantag från denna ettårsregel

bör enligt motionärerna gälla att inkomstgaranti med angiven

nivå skall kunna betalas från 60 års ålder till pensioneringen.

Enligt motion K70 av Ola Karlsson (m) i denna del bör

inkomstgarantin gälla i två år för ledamot under 50 år.

I motion K74 av Claus Zaar (nyd) anförs att inkomstgaranti bör

kunna tas ut under tolv månader under påföljande valperiod med

det totalbelopp som följer av förvaltningskontorets förslag.

Underlag för egenpensionsförmåner och underlag för

inkomstgaranti

Förvaltningskontorets förslag

Underlaget för egenpensionsförmåner ligger enligt förslaget

till grund för beräkning av ålderspension, sjukpension,

egenlivränta och kompletterande efterlevandepension.

I nu gällande ersättningslag föreskrivs att pensionsunderlaget

vid varje tidpunkt utgörs av det arvode för månad som utbetalas

till ledamot. Förvaltningskontoret föreslår att underlaget för

egenpensionsförmåner skall fastställas när ledamoten lämnar

riksdagen och beräknas med utgångspunkt från det

pensionsgrundande ledamotsarvodet för de fem kalenderåren

närmast före avgångsåret. Vid denna beräkning skall det

pensionsgrundande arvodet för de fyra första kalenderåren i

femårsperioden räknas om till nivån för det sista året före

avgångsåret med hjälp av basbeloppet. Kan en ledamot inte

tillgodoräknas pensionsgrundande arvode för samtliga i

femårsperioden ingående kalenderår, utgör pensionsunderlaget

medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan

tillgodoräknas ledamoten eller, om endast ett helt kalenderår

kan tillgodoräknas, beloppet för det året. Om inte helt

kalenderår kan tillgodoräknas skall pensionsunderlaget utgöra

det på hela kalendermånader grundade genomsnittsbeloppet

multiplicerat med tolv. Medeltalet av de sålunda beräknade

beloppen utgör ledamotens underlag för egenpensionsförmåner.

Tilläggsarvode för vice talman, ordförande och vice ordförande

i utskott ingår för närvarande inte i pensionsunderlaget och

underlaget för inkomstgarantin. Detsamma gäller andra fasta

månadsarvoden till ledamöter inom riksdagsområdet, dvs. arvoden

för uppdrag i fullmäktige i Riksbanken, riksdagens

förvaltningsstyrelse och direktion, Riksdagens revisorer och

Nordiska rådets svenska delegation. Dessa arvoden är av sådan

karaktär att de bör ingå i underlaget för egenpensionsförmåner

och inkomstgaranti.

Förvaltningskontoret anför att underlaget för inkomstgarantin

skall fastställas vid avgångstillfället och utgöras av

ledamotsarvodet samt tilläggsarvode till vice talman och

ordförande och vice ordförande i utskott. Vidare skall, som

nämnts, eventuella fasta månadsarvoden för uppdrag inom

riksdagsområdet inräknas i underlaget.

Anknytning till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret föreslår att fastställd ålderspension,

sjukpension, kompletterande efterlevandepension och

inkomstgaranti anknyts till basbeloppet enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta.

Beträffande inkomstgaranti som betalas under endast ett år görs

dock inte någon sådan anknytning. Fastställd egenlivränta

anknyts till det basbelopp som gäller för året före det år då

egenlivräntan börjar utbetalas och omräknas vid förändring av

detta.

Övergångsbestämmelser

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret föreslår att den nya lagen skall träda i

kraft den 1 juli 1994 då lagen (1988:589) om ersättning m.m.

till riksdagens ledamöter skall upphöra att gälla.

Äldre bestämmelser om pension i stadgan (1941:98) om

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande och

ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter skall

enligt förslaget alltjämt tillämpas för de ledamöter samt

efterlevande som erhåller pension enligt dessa bestämmelser.

Rätten för vissa nuvarande ledamöter, dvs. de som var

ledamöter den 1 juli 1988 och vid avgången fyllt 50 år, att

välja visstidspension bör enligt förvaltningskontoret

fortfarande gälla. Det innebär att den som väljer att avgå med

visstidspension sedermera erhåller ålderspension med 16 % av

aktuellt ledamotsarvode enligt bestämmelserna i

ersättningsstadgan och punkt 2 i övergångsbestämmelserna till

ersättningslagen.

Ledamöter som slutar vid utgången av nuvarande mandatperiod

eller tidigare och för vilka ålderspension skall fastställas

enligt de nya bestämmelserna garanteras enligt förslaget en

pension om minst 22 % av ledamotsarvodet vid avgångstillfället.

Föreligger rätt till sådan förhöjd ålderspension, skall

eventuell kompletterande efterlevandepension beräknas med hänsyn

härtill.

Efterlevande till ledamot som har avgått före den 1 juli 1994

bör enligt förvaltningskontoret vara berättigad till

familjepension enligt ersättningslagen eller, i förekommande

fall, enligt ersättningsstadgan (1971:1197), med den ändringen

att hel familjepension skall utgöra 6 % av pensionsunderlaget

för en förmånsberättigad (make eller barn) och 12 % för två

eller flera förmånsberättigade.

Övergångsbestämmelser är enligt förvaltningskontoret också

motiverade för dem som för närvarande är beviljade

inkomstgaranti enligt nu gällande regler. Nuvarande gränsbelopp

(golv och tak) för reducering och upphörande av inkomstgarantin

bör för denna kategori enligt förslaget ligga fast i nivån för

juni 1994. När resp. gränsbelopp enligt de nya reglerna för

ledamot utan tilläggsarvoden/fasta månadsarvoden ger lägst samma

nivå som enligt de äldre bestämmelserna, skall gränsbeloppet

enligt förvaltningskontoret knytas till basbeloppet. Det lägre

gränsbeloppet skall vara ett fribelopp.

För de ledamöter som vid utgången av nuvarande mandatperiod

har fyllt 40 år och har minst sex års sammanhängande tid som

riksdagsledamot föreslås att nuvarande bestämmelser om varaktig

garanti skall gälla.

Ledamot som beviljats inkomstgaranti enligt nuvarande

bestämmelser och efter återinträde slutar i riksdagen föreslås

få inkomstgarantin fastställd enligt de nya bestämmelserna.

Motionerna

I motion K69 av Knut Billing (m) pekar motionären på att de

föreslagna övergångsreglerna i fråga om inkomstgaranti som gör

det möjligt att tillämpa äldre bestämmelser förutsätter att

ledamoten redan vid höstens val har fyllt 40 år och har minst

sex års sammanhängande tjänstgöring. Motionären anser att när

förändringar i villkoren för uppdraget som riksdagsledamot

genomförs bör alla som då innehar uppdraget behandlas lika.

Motionären förespråkar därför en övergångsreglering av innebörd

att för den som var riksdagsledamot vid ikraftträdandet skall

äldre bestämmelser om inkomstgaranti gälla till utgången av den

månad då ledamoten fyller 65 år.

I motion K71 av Maud Ekendahl och Jan Backman (m) anför

motionärerna att förslaget om tolvårsregeln för hel

ålderspension kommer att få olyckliga konsekvenser för de

riksdagsledamöter som tillträtt sina uppdrag i början av

nuvarande valperiod. Eftersom riksdagen med stor sannolikhet

kommer att besluta om en förlängning av den tid som skall

förflyta mellan varje ordinarie val till fyra år krävs att

ledamoten har fullgjort 15 år för att kunna få erhålla hel

ålderspension. För att stimulera önskvärd förnyelse av riksdagen

bör enligt motionärerna en övergångsbestämmelse införas som

innebär att de ledamöter som valdes in i riksdagen vid nuvarande

valperiods början år 1991 får hel ålders- eller sjukpension

efter minst 11 år.

Utskottets bedömning

Utskottet finner förvaltningskontorets översyn av

ersättningslagens bestämmelser om pensioner och inkomstgaranti

värdefull och anser att det är angeläget att riksdagen nu

beslutar om ändringar i enlighet med förslaget. Som

förvaltningskontoret har anfört förestår flera reformer som på

olika sätt kan komma att påverka de nu föreslagna nya reglerna.

De rör sådana frågor som valperiodens längd, ett reformerat

allmänt tjänstepensionssystem och nya regler på

arbetslöshetsförsäkringens område. Det får därför bli en uppgift

för förvaltningskontoret att följa utvecklingen och överväga de

ändringar i de nu föreslagna reglerna som kan föranledas därav.

Därvid bör förvaltningskontoret överväga de synpunkter i fråga

om åldersneutralitet som förs fram i motionerna K70, K72 och K73

och de övergångsproblem som belyses i motionerna K69 och K71.

Också de problem som föranleds av samordningen mellan pension

till riksdagsledamot och tjänstepension och som berörs i motion

1992/93:K322 bör göras till föremål för en mer ingående prövning

i det sammanhanget. Några uttalanden från riksdagen med

anledning av de nämnda motionerna är därmed inte nödvändiga.

Inte heller beträffande motionerna i övrigt finner utskottet

skäl för åtgärder från riksdagens sida.

Med det anförda tillstyrker utskottet förvaltningskontorets

förslag. Utskottet avstyrker således motionerna. Vissa

redaktionella ändringar och förtydliganden bör dock göras i

förvaltningskontorets förslag till lagtext. Lagförslaget med de

av utskottet föreslagna ändringarna tas in som bilaga till

betänkandet.

Ersättning för resa med egen bil

Bakgrund

Liksom ersättningslagen innehåller den föreslagna lagen inte

bestämmelser om rätt till ersättning för resa med egen bil. I

tillämpningsbestämmelser till ersättningslagen har

förvaltningskontoret emellertid föreskrivit att en ledamot äger

rätt till ersättning för resa med egen bil till och från

närmaste järnvägsstation eller flygplats, om ledamoten finner

att anlitande av kollektivt trafikmedel medför avsevärd

olägenhet. Enligt föreskrifterna har en ledamot också rätt till

ersättning för resa med egen bil mellan bostaden och

Riksdagshuset och åter till bostaden i samband med inledningen

och avslutningen av ett riksmöte.

Motionen

I motion 1992/93:K319 av Bert Karlsson (nyd) anför motionären

att en riksdagsledamot som vill köra egen bil skall ha rätt att

göra det och få full reseersättning. Motionären anser att

ersättningssystemet bör bli mer flexibelt och medge ersättning

för resa med egen bil i större omfattning än för närvarande.

Detta kommer enligt motionären att spara tid och pengar.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening finns det inte skäl att införa

bestämmelser av det slag motionären förespråkar. Utskottet

avstyrker följaktligen motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget

att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K319,

1992/93:K322, 1993/94:K69, 1993/94:K70, 1993/94:K71,

1993/94:K72, 1993/94:K73 och 1993/94:K74 antar

förvaltningskontorets lagförslag med de av utskottet föreslagna

ändringarna enligt bilaga,

res. (nyd)

2. beträffande pensionsförmåner åt heltidspolitiker

att riksdagen avslår motion 1992/93:K814,

3. beträffande minskning av riksdagsledamöternas förmåner

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi204.

Stockholm den 26 maj 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Catarina Rönnung (s), Ylva

Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran

Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd), Torgny

Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s),

Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Lagförslaget (mom. 1)

Simon Liliedahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "följaktligen

motionen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör i den nya lagen införas en

bestämmelse som ger riksdagsledamöterna rätt att efter eget

bedömande använda egen bil för resor för utövande av uppdraget

som riksdagsledamot.

I enlighet med vad som föreslås i motion 1992/93:K319 bör

därför en bestämmelse om rätt att få använda egen bil föras in i

lagstiftningen om riksdagsledamöternas ekonomiska villkor.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande lagförslaget

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K319 samt med

avslag på motionerna 1992/93:K322, 1993/94:K69, 1993/94:K70,

1993/94:K71, 1993/94:K72, 1993/94:K73 och 1993/94:K74 antar

förvaltningskontorets lagförslag med de av utskottet föreslagna

ändringarna enligt bilaga samt med den ytterligare ändringen

att 6 kap. 1 § erhåller följande lydelse:

1 § En ledamot får anlita inrikes järnvägar och statliga

busslinjer på riksdagens bekostnad. Detsamma gäller för sådana

resor med reguljära flyglinjer och egen bil som avser utövande

av uppdraget som riksdagsledamot.

Av utskottet framlagt

Förslag till

Lag om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

Bilaga

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § En riksdagsledamot är berättigad till ekonomiska förmåner

enligt denna lag. Förmånerna utgår inte för tid då ledamoten är

statsråd eller för tid då ledamoten av annat skäl än offentligt

uppdrag, militärtjänstgöring, sjukdom, vård av barn m.fl.

beviljats ledighet under minst en månad i följd.

För ersättare för talmannen eller ett statsråd gäller samma

bestämmelser som för ledamot.

För ersättare för annan ledamot än talmannen eller ett

statsråd gäller endast 3--6 kap. och 15 kap.

2 § Bestämmelserna i 3--6 kap. och 15 kap. tillämpas från och

med den dag då ledamoten tar plats i riksdagen till och med

utgången av den månad då uppdraget att vara ledamot upphör.

För den som ersätter annan ledamot än talmannen eller ett

statsråd tillämpas 3--6 kap. och 15 kap. endast för den tid

uppdraget omfattar.

Om särskilda skäl föreligger får riksdagens förvaltningskontor

besluta att bestämmelserna i 3--6 kap. och 15 kap. 2 § helt

eller delvis skall tillämpas för ersättare även för tid utöver

den tid uppdraget omfattar.

3 § Med riksdagsår avses i denna lag tiden från inledningen av

ett lagtima riksmöte till inledningen av nästa lagtima riksmöte.

För tid före 1975/76 års riksmöte gäller att tiden den 1

januari--den 15 oktober 1975 utgör ett riksdagsår och att för

tiden dessförinnan varje kalenderår utgör ett riksdagsår.

4 § Med offentligt uppdrag avses i denna lag annat offentligt

uppdrag än tjänst.

5 § Riksdagens förvaltningskontor får meddela

tillämpningsföreskrifter till denna lag.

2 kap. Ekonomiska villkor för talmannen

1 § Talmannen erhåller ett arvode som motsvarar arvodet till

statsministern.

2 § Talmannen är berättigad till extra kostnadsersättning för

månad med 5 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring.

3 § Talmannen erhåller förordnandepension med tillämpning av

motsvarande bestämmelser i förordningen om tjänstepensionsrätt

för statsråd (SAVFS 1987:6 B4). Vad som sägs om regeringen i

förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. skall i

stället gälla riksdagens förvaltningskontor.

Betalas inte förordnandepension, erhåller talmannen

ålderspension, sjukpension, egenlivränta eller inkomstgaranti

enligt denna lag. Den tid talmansuppdraget innehafts jämställs

därvid med tid som ledamot.

4 § Arvodet till talmannen utgör pensionsgrundande arvode för

den tid talmansuppdraget innehafts.

5 § Arvodet till talmannen vid avgångstillfället utgör

underlag för inkomstgarantin.

6 § Efterlevandepensionsförmåner betalas till efterlevande

till talmannen med tillämpning av motsvarande bestämmelser i

förordningen om tjänstepensionsrätt för statsråd (SAVFS 1987:6

B4).

Är förordningen inte tillämplig, betalas efterlevandepension

och kompletterande efterlevandepension enligt denna lag.

7 § Övriga bestämmelser i denna lag gäller, där annat inte

följer av 1--6 §§ eller framgår av sammanhanget, även talmannen.

3 kap. Arvode

1 § Ledamotsarvode betalas med ett belopp för månad som

Riksdagens arvodesnämnd fastställer.

2 § Tilläggsarvode betalas för månad till vice talman med 12

procent, till ordförande i utskott med 8 procent och till vice

ordförande i utskott med 4 procent av ledamotsarvodet.

3 § Ledamotsarvode och tilläggsarvode anses som inkomst av

anställning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och

lagen (1991:1047) om sjuklön. Ledamot anses därvid som

arbetstagare.

4 § Beviljas en ledamot ledighet under mer än femton dagar i

följd av annat skäl än offentligt uppdrag, militärtjänstgöring,

sjukdom, vård av barn m.fl. görs avdrag från arvodet med två

tredjedelar från och med den sextonde dagen.

Om en ledamot är ledig från sitt uppdrag på grund av sjukdom,

görs avdrag för samma tid från arvodet och tilläggsarvodet i

enlighet med de bestämmelser om sjukavdrag som gäller för

arbetstagare hos riksdagen. Avdraget skall dock beräknas på

grundval av arvodet och tilläggsarvodet delat med antalet

kalenderdagar i månaden.

4 kap. Traktamente

1 § En ledamot som från sin bostad på hemorten har längre

färdväg än 50 kilometer till Riksdagshuset får för tid då

riksmöte pågår, med undantag för uppehåll i samband med jul och

nyår, traktamente för varje påbörjat dygn med en

etthundrafemtiondel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring. Detsamma gäller vid sammanträde eller annan

förrättning för riksdagen i stockholm under tid då riksmöte inte

pågår.

2 § Om en ersättare, som inte kan beredas bostad i riksdagens

hus, har kostnader för övernattning som överstiger hälften av

traktamentet för dygn, kan förvaltningskontoret bevilja särskild

ersättning härför.

3 § Om en ledamot vid ledighet som är kortare än sexton dagar

har uppburit traktamente för hel dag på annan grund än enligt

denna lag, halveras traktamentet enligt 1 § för det eller de

dygn det andra traktamentet har uppburits.

4 § Om en ledamot är ledig i mer än femton dagar i följd,

halveras traktamentet enligt 1 § för dygn från och med den

första dagen. Vid ledighet i mer än femton dagar i följd minskas

traktamentet för dygn till en fjärdedel från och med den

sextonde dagen.

5 § Efter ledighet i mer än nittio dagar i följd betalas inte

något traktamente.

5 kap. Kostnadsersättning och viss teknisk utrustning

1 § En ledamot är berättigad till kostnadsersättning.

Kostnadsersättningen för månad utgör 16 2/3 procent av

basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Vice talmännen är berättigade till extra kostnadsersättning

för månad med 5 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring.

2 § För ledamot som disponerar viss teknisk utrustning

tillhörig riksdagen minskas kostnadsersättningen enligt

föreskrifter som meddelas av riksdagens förvaltningskontor.

3 § Efter ledighet i mer än nittio dagar i följd upphör rätten

till kostnadsersättning.

4 § Då rätten till kostnadsersättning upphör enligt 3 § skall,

om inte annat överenskoms mellan riksdagens förvaltningskontor

och den enskilda ledamoten, den tekniska utrustningen

återställas.

6 kap. Reseförmåner

1 § En ledamot får anlita inrikes järnvägar och statliga

busslinjer på riksdagens bekostnad. Detsamma gäller för sådana

resor med reguljära flyglinjer som avser utövandet av uppdraget

som riksdagsledamot.

2 § Riksdagens förvaltningskontor får föreskriva att en

ledamot

1. på riksdagens bekostnad får anlita annat färdmedel än som

anges i 1 §,

2. har rätt till traktamente vid resa med anledning av

uppdraget som riksdagsledamot.

7 kap. Gemensamma bestämmelser m.m. för

egenpensionsförmåner

1 § Egenpensionsförmåner är ålderspension, sjukpension och

egenlivränta.

Egenpensionsförmåner får inte betalas samtidigt med arvode

eller inkomstgaranti.

2 § Egenpensionsförmånerna bestäms på grundval av ett underlag

och en tidsfaktor.

Underlaget för egenpensionsförmånerna beräknas med

utgångspunkt från ett pensionsgrundande arvode.

3 § Pensionsgrundande arvode utgörs av ledamoten tillkommande

1. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,

2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2 §,

3. arvoden enligt 1 § 1--4 lagen (1989:185) om arvoden m.m.

för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

4 § Underlaget för egenpensionsförmånerna beräknas med

utgångspunkt från det pensionsgrundande arvodet för de

kalenderår en ledamot innehaft uppdraget under en femårsperiod

närmast före avgångsåret. Det pensionsgrundande arvodet för de

fyra första kalenderåren räknas därvid om till nivån för det

sista kalenderåret före avgångsåret med hjälp av basbeloppet

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Medeltalet av de

framräknade beloppen utgör underlaget för

egenpensionsförmånerna.

Kan en ledamot inte tillgodoräknas pensionsgrundande arvode

för fem kalenderår, utgör underlaget för egenpensionsförmånerna

medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan

tillgodoräknas.

Kan endast ett helt kalenderår tillgodoräknas, utgör

underlaget för egenpensionsförmånerna det pensionsgrundande

arvodet för det året.

Kan inte helt kalenderår tillgodoräknas, utgör underlaget för

egenpensionsförmånerna det genomsnittliga pensionsgrundande

arvodet för de hela kalendermånader som kan tillgodoräknas

multiplicerat med tolv.

5 § Tidsfaktorn för ålderspension och sjukpension utgör

förhållandet mellan antalet hela riksdagsår, dock högst tolv,

och talet tolv.

6 § Tidsfaktorn för egenlivränta utgör förhållandet mellan

antalet hela riksdagsår och talet 30.

8 kap. Ålderspension

1 § För rätt till ålderspension fordras att ledamoten

fullgjort minst sex riksdagsår och vid avgången fyllt 50 år.

2 § Ålderspension betalas från och med den månad ledamoten

fyller 65 år eller från och med månaden efter den senare

tidpunkt då uppdraget att vara ledamot upphör.

Ålderspension betalas till och med utgången av den månad då

den berättigade avlider.

3 § För hel ålderspension fordras minst tolv riksdagsår.

4 § Ålderspension utgör tidsfaktorn multiplicerad med 11,5

procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till och

med 7,5 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring samt tidsfaktorn multiplicerad med 65 procent av det

resterande underlaget.

9 kap. Sjukpension

1 § Rätt till sjukpension föreligger för en ledamot som

frånträder sitt uppdrag och uppbär hel förtidspension eller helt

sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

2 § Sjukpension betalas till och med månaden före den månad

ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan,

till och med den månad dödsfallet inträffar. Från och med den

månad ledamoten fyller 65 år betalas ålderspension beräknad med

samma tidsfaktor som för sjukpensionen.

3 § För hel sjukpension fordras tolv riksdagsår.

4 § En ledamot som inte fullgjort tolv riksdagsår

tillgodoräknas även de år som återstår fram till utgången av det

riksdagsår ledamoten fyller 65 år.

5 § Sjukpension utgör tidsfaktorn multiplicerad med 117,5

procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till ett

basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt

tidsfaktorn multiplicerad med 81,5 procent av det resterande

underlaget.

6 § Sjukpension skall minskas med sådan ersättning enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan författning eller

kollektivavtal som avser samma inkomstbortfall. Betalas ej hel

sjukpension, minskas avdraget i motsvarande mån.

10 kap. Egenlivränta

1 § En ledamot som lämnar riksdagen och därvid har fullgjort

minst tre sammanhängande riksdagsår före den månad ledamoten

fyller 65 år och inte är berättigad till ålderspension enligt

denna lag har rätt till egenlivränta.

2 § Egenlivränta betalas från och med den månad ledamoten

fyller 65 år till och med den månad då ledamoten avlider.

3 § Egenlivränta utgör tidsfaktorn multiplicerad med 9,5

procent av underlaget för egenpensionsförmånerna upp till 7,5

gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

samt tidsfaktorn multiplicerad med 61,5 procent av det

resterande underlaget.

11 kap. Efterlevandepension

1 § Efterlevandepension betalas efter den som vid sin död var

ledamot av riksdagen eller berättigad till ålderspension eller

sjukpension enligt denna lag.

2 § Efterlevandepension tillkommer efterlevande make samt eget

arvsberättigat barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år.

Med efterlevande make jämställs den som, utan att vara gift,

stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot vid dennes död

och som tidigare varit gift med eller har eller har haft eller

då väntade barn med denne.

3 § Efterlevandepensionen betalas under fem år från och med

månaden efter dödsfallet, dock längst till den tidpunkt då den

avlidne ledamoten skulle ha fyllt 70 år. Om ledamoten avgått med

ålderspension efter fyllda 65 år betalas efterlevandepension

längst under fem år räknat från avgången.

4 § Har rätten till efterlevandepension upphört enligt 7 §

eller den berättigade avlidit, betalas pensionen till utgången

av den månad då detta inträffat.

5 § Beräkningsgrunden för efterlevandepension för år utgör för

en efterlevande ett belopp motsvarande 1,2 basbelopp enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring och för varje berättigad

därutöver ett belopp motsvarande 0,5 basbelopp.

6 § Efterlevandepension betalas

1. till en efterlevande med 1,2 basbelopp,

2. till make och barn med ett basbelopp till maken och

resterande pension i lika delar till barnen,

3. till mer än ett barn i lika delar till dem.

7 § Rätten till efterlevandepension upphör för efterlevande

make eller sammanboende som ingår äktenskap och annars vid

utgången av den månad då den berättigade avlider.

12 kap. Kompletterande efterlevandepension

1 § Kompletterande efterlevandepension betalas efter den som

vid sin död var ledamot av riksdagen eller berättigad till

ålderspension eller sjukpension enligt denna lag.

2 § Kompletterande efterlevandepension tillkommer eget

arvsberättigat barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år samt

efterlevande make eller sammanboende som avses i 11 kap. 2 §

andra stycket under förutsättning att äktenskapet eller

samboförhållandet ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år.

3 § Kompletterande efterlevandepension betalas från och med

månaden efter dödsfallet.

4 § Tidsfaktorn för kompletterande efterlevandepension utgör

förhållandet mellan antalet hela riksdagsår, dock högst tolv,

och talet tolv. Avlider ledamot under fullgörande av uppdraget

utan att ha uppnått tolv riksdagsår, tillgodoräknas även de år

som återstår fram till utgången av det riksdagsår då ledamoten

skulle ha fyllt 65 år.

5 § Kompletterande efterlevandepension beräknas med

utgångspunkt från ett normalbelopp. Normalbeloppet utgör 32,5

procent av den del av underlaget för egenpensionsförmåner som

överstiger 7,5 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

Beräkningsgrunden för kompletterande efterlevandepension är

för år i procent av normalbeloppet för

1. make 100 procent,

2. make och ett barn 130 procent,

3. make och två barn 150 procent och för varje barn därutöver

10 procent,

4. ett barn 75 procent,

5. två barn 110 procent,

6. tre barn 135 procent,

7. fyra barn 150 procent och för varje barn därutöver 10

procent.

Underlaget för kompletterande efterlevandepension utgör

beloppet enligt andra stycket multiplicerat med tidsfaktorn.

Kompletterande efterlevandepension betalas av underlaget

1. till make 100 procent,

2. till ett barn 75 procent,

3. till make och barn, 75 procent till maken och återstoden i

lika delar till barnen,

4. till barn, underlaget i lika delar.

6 § Rätten till kompletterande efterlevandepension upphör för

efterlevande make eller sammanboende som ingår äktenskap och

annars vid utgången av den månad då den berättigade avlider.

13 kap. Inkomstgaranti

1 § En ledamot som före 65 års ålder lämnar riksdagen efter

minst tre års sammanhängande tid har rätt till inkomstgaranti

från och med den tidpunkt arvodet upphör.

2 § Inkomstgaranti gäller, med de begränsningar som framgår

av 3 § första stycket och 3 § andra stycket 1--2, till ingången

av den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten

avlider dessförinnan, till och med utgången av den månad då

dödsfallet inträffar.

Om ledamoten åter tar plats i riksdagen, upphör garantin så

länge uppdraget varar.

3 § För den som varit ledamot kortare sammanhängande tid än

sex år gäller inkomstgarantin ett år.

För den ledamot som lämnar riksdagen efter en sammanhängande

tid av minst sex år gäller inkomstgarantin

1. i två år om ledamoten inte uppnått 40 års ålder,

2. i fem år om ledamoten uppnått 40 men inte 50 års ålder,

3. till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år om

ledamoten uppnått 50 års ålder.

4 § Ledighet som beviljats av riksdagen eller av talmannen

eller sjukfrånvaro begränsar inte rätten till inkomstgaranti.

5 § Om särskilda skäl föreligger får riksdagens

förvaltningskontor förlänga den tid under vilken garantin gäller

enligt 3 § första stycket och 3 § andra stycket 1--2 med högst

ett år eller medge att även tjänstgöringstid som inte är

sammanhängande får tillgodoräknas. I ett sådant beslut kan

garantin bestämmas till ett lägre belopp.

6 § Riksdagens förvaltningkontor får bevilja inkomstgaranti

till en ledamot som har frånträtt sitt uppdrag och uppbär

partiell förtidspension eller partiellt sjukbidrag enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring.

7 § Underlaget för beräkning av inkomstgaranti utgörs av

följande arvoden som betalas vid avgångstillfället

1. ledamotsarvodet enligt 3 kap. 1 §,

2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2 §,

3. arvoden för månad till riksdagsledamot enligt 1 § 1--4

lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen,

dess myndigheter och organ.

8 § Inkomstgarantin betalas för månad under det första

garantiåret med 80 procent av garantiunderlaget. För tid

därefter betalas inkomstgaranti med följande andelar av

garantiunderlaget

i förhållande till ledamotens tid i riksdagen

66,0 procent efter minst 12 år,

60,5 procent efter minst 11 år men ej 12 år,

55,0 procent efter minst 10 år men ej 11 år,

49,5 procent efter minst 9 år men ej 10 år,

44,0 procent efter minst 8 år men ej 9 år,

38,5 procent efter minst 7 år men ej 8 år,

33,0 procent efter minst 6 år men ej 7 år.

9 § Inkomstgarantin minskas med vad ledamoten uppbär i form av

sjukbidrag och förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring under den tid inkomstgarantin betalas.

10 § Inkomstgarantin minskas också, på sätt som framgår av 11

§, med följande inkomster.

1. inkomst som är pensionsgrundande enligt 11 kap. 2 och 3 §§

i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. sådan inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som

inte beskattas i Sverige,

3. kompletterande delpension,

4. pension och livränta i andra fall än som avses i 9 §.

11 § Minskningen skall utgöra den procentandel, 80--33, som

anges för varje särskilt fall i 8 § av den sammanlagda inkomst

enligt 10 § som överstiger ett basbelopp enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring.

12 § Betalas inte inkomstgaranti under helt kalenderår, skall

vid minskningen medräknas endast inkomster som hänför sig till

tid då inkomstgarantin betalas.

Minskningen fördelas på det antal kalendermånader garantin

betalas.

13 § Ett efterlevandeskydd betalas till eget arvsberättigat

barn och adoptivbarn som inte fyllt 20 år efter den som vid sin

död var berättigad till inkomstgaranti enligt 3 § andra stycket

1--2.

14 § Om särskilda omständigheter föreligger får riksdagens

förvaltningskontor bevilja efterlevandeskydd till efterlevande

make. Ett sådant beslut kan omprövas.

15 § Efterlevandeskyddet gäller i högst fem år och betalas

till utgången av den månad då rätten till skyddet upphör eller

den berättigade avlider.

16 § Efterlevandeskyddet betalas för år med ett belopp

motsvarande 0,5 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring för varje barn.

17 § Den som vill komma i åtnjutande av inkomstgaranti eller

efterlevandeskydd skall göra ansökan hos riksdagens

förvaltningskontor.

Inkomstgaranti kan inte betalas för längre tid tillbaka än sex

månader före ansökningsmånaden.

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid tillbaka än

två år före ansökningsmånaden.

14 kap. Anknytning till basbeloppet

1 § Fastställd ålderspension, sjukpension och kompletterande

efterlevandepension anknyts till basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av

detta.

2 § Den fastställda egenlivräntan anknyts till det basbelopp

som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller för året

före det år då egenlivräntan börjar utbetalas och omräknas vid

förändring av detta.

3 § För den som varit ledamot minst sex år anknyts den

fastställda inkomstgarantin till det basbelopp som enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring gäller för avgångsåret och

omräknas vid förändring av detta.

15 kap. Försäkrings- och sjukvårdsförmåner

1 § En riksdagsledamot är grupplivförsäkrad på riksdagens

bekostnad.

2 § En riksdagsledamot har rätt till sjukvårdsförmåner

motsvarande dem som tillkommer arbetstagare hos riksdagen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 då lagen

(1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall

upphöra att gälla; dock skall vad som sägs i 2. och 3. i

övergångsbestämmelserna fortfarande gälla.

2. I fall då rätt till egenpension, familjepension samt

inkomstgaranti grundas på bestämmelser i stadgan (1941:98) om

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande,

ersättningsstadgan

(1971:1197) och lagen (1988:589) om ersättning m.m. till

riksdagens ledamöter, gäller dessa bestämmelser i den mån annat

inte sägs nedan.

Efterlevande till riksdagsledamot, som avgått före den 1 juli

1994, är berättigad till familjepension enligt

ersättningsstadgan

(1971:1197) respektive lagen (1988:589) om ersättning m.m. till

riksdagens ledamöter med den ändringen att hel familjepension

utgör 6 procent av pensionsunderlaget för en förmånsberättigad

(make eller barn) och 12 procent för två eller flera

förmånsberättigade.

För riksdagsledamot, som beviljats inkomstgaranti före den 1

juli

1994, skall gränsbeloppen för reducering och upphörande av

inkomstgaranti ligga fast i nivån för juni 1994. När respektive

gränsbelopp enligt de nya reglerna, för ledamot utan

tilläggsarvoden och fasta månadsarvoden, ger lägst samma nivå

som enligt

de äldre bestämmelserna, skall gränsbeloppet värdesäkras. Det

lägre gränsbeloppet utgörs av ett fribelopp.

För riksdagsledamot, som beviljats inkomstgaranti före den 1

juli 1994 och som efter återinträde slutar i riksdagen,

fastställs och

utges inkomstgarantin enligt de nya bestämmelserna.3. För en

riksdagsledamot, som vid utgången av valperioden 1991--1994

fyllt 40 år och har minst sex års sammanhängande tid som

riksdagsledamot, gäller att garanti kan utbetalas längst till

ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år.

4. En riksdagsledamot, som lämnar sitt uppdrag under riksmötet

1993/94 och för vilken ålderspension skall fastställas enligt de

nya bestämmelserna, är berättigad till en ålderspension som

minst motsvarar tidsfaktorn multiplicerad med 22 procent av

ledamotsarvodet vid avgångstillfället.