Bet. 1993/94:KU5

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU05

Lagstiftningsprocessen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

KU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas dels den information om

regelreformering, språkvård och samhällsinformation som lämnas

i 1993 års budgetproposition bilaga 8 avsnitt 7, dels sex

motioner gällande lagstiftningsprocessen m.m. från den allmänna

motionstiden 1993. Utskottet föreslår att regeringens

redovisning i budgetpropositionen om regelreformering, språkvård

och samhällsinformation läggs till handlingarna. Samtliga

motioner avstyrks av utskottet.

Propositionen

Proposition 1992/93:100 bilaga 8 avsnitt 7 vari riksdagen

bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om

regelreformering, språkvård och samhällsinformation.

Motionerna

1992/93:K212 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till hur bestämmelser om offentliga

remisser inför större förändringar skall kunna införas i svensk

lagstiftning/svenska regler.

1992/93:K213 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringens kommittéberättelse i

framtiden bör innehålla en redovisning över regionernas

representation inom det statliga kommittéväsendet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regional rättvisa i representationen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökad kvinnlig representation i

kommittéväsendet.

1992/93:K214 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ändring i befintliga

lagar, förordningar och andra officiella dokument så att språket

blir könsneutralt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas

i propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i

förordningar och andra officiella dokument,

3. att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i

enlighet med vad som i motionen anförts.

1992/93:K217 av Stefan Attefall och Rose-Marie Frebran (kds)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om lagstiftningens förankring i den

kristna etiken.

1992/93:K312 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av tillfredsställande

konsekvensanalyser för propositioner m.m.,

2. att riksdagen beslutar att för det fall en proposition inte

innehåller tillfredsställande konsekvensanalyser bör

propositionen kunna avslås med denna motivering.

1992/93:K510 av Ulrica Messing m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om varudeklarering av den offentliga sektorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information angående privata tjänster inom

vård och omsorg.

Utskottet

Kommittéväsendet m.m.

Motionen

I motion 1992/93:K213 av Hans Stenberg m.fl. (s) föreslås i

yrkandena 1--3 att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna dels vad i motionen anförts om att regeringens

kommittéberättelse i framtiden bör innehålla en redovisning över

regionernas representation inom det statliga kommittéväsendet,

dels vad i motionen anförts om regional rättvisa i

representationen och dels vad i motionen anförts om behovet av

ökad kvinnlig representation i kommittéväsendet.

Motionärerna, som hänvisar till att regeringens

kommittéberättelse innehåller en redovisning över andelen män

och kvinnor, anser att berättelsen även skall innehålla en

redovisning över regionernas representation inom det svenska

kommittéväsendet. Motionärerna framhåller regionernas betydelse

och anser att man i Sverige bör frångå en slentrianmässig och

oklok centralism. Ett första steg i den riktningen är enligt

motionärerna att arbeta för att det svenska kommittéväsendet

baseras på regional rättvisa i representationen. Motionärerna

anser vidare att det är nödvändigt att regeringen aktivt verkar

för att öka andelen kvinnor i kommittéväsendet.

Bakgrund

För arbetet inom de statliga kommittéerna finns en särskild

kommittéförordning (SFS 1976:119). Inom Statsrådsberedningen har

utarbetats en kommittéhandbok (Ds 1992:99). Regeringen avlämnar

årligen en kommittéberättelse till riksdagen i enlighet med

tilläggsbestämmelsen om detta i riksdagsordningen 3.6.2.

Enligt 2 § kommittéförordningen eftersträvas vid meddelande av

kommittéuppdrag en i huvudsak jämn könsfördelning i enlighet med

förordningen (1984:803) om jämställdhet i statlig verksamhet.

I 1993 års kommittéberättelse finns uppgifter om fördelningen

mellan kvinnor och män i kommittéerna. Uppgifter lämnas för

varje departements område och totalt för kommittéväsendet.

Uppgifterna avser fyra grupper, nämligen ordförande m.fl.,

ledamöter m.fl., sakkunniga m.fl. samt sekreterare och övriga.

Av uppgifterna framgår att andelen kvinnor har ökat med 1,1

procentenheter sedan 1992 års redovisning.

I juni år 1988 ställde sig riksdagen bakom den handlingsplan

som framgår av regeringens proposition 1987/88:105 om

jämställdhetspolitiken inför 90-talet. Handlingsplanen löper

öven fem år och avser regeringens arbete med frågorna men har

samtidigt utgjort en riktningsangivelse för det samlade

jämställdhetsarbetet i samhället. I samband med att riksdagen

antog propositionen om en ny jämställdhetslag m.m. (prop.

1990/91:113, bet. 1990/91:AU17) beslutades om vissa åtgärder för

att förstärka och bredda handlingsplanen. Planen innehåller

bl.a. konkreta mål för andelen kvinnlig representation i

statliga organ. År 1992 skall andelen kvinnor ha ökat till minst

30 % och år 1995 till minst 40 %. Slutmålet, en jämn

könsfördelning, skall vara uppfyllt till år 1998.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen granskat

regeringens åtgärder beträffande jämställdhetsfrågor och senast

vid riksmötet 1991/92 (bet. 1991/92:KU30 s. 39 f.). Utskottet

underströk då vikten av att kvinnorepresentationen ökade på de

berörda områdena. Utskottet noterade med tillfredsställelse att

det uppställda målet uppnåtts vad avsåg centrala styrelser samt

beträffande ledamöter och sekreterare i utredningar. Det

anmärktes att granskningen endast omfattade det första halvåret

1992.

Utskottets granskning av regeringskansliet m.m. vid föregående

riksmöte omfattade även kommittéerna (bet. 1992/93:KU30 s. 10

f.). Utskottet underströk ånyo vikten av att

kvinnorepresentationen i kommittéerna ökade. Utskottet noterade

med tillfredsställelse att det uppställda målet för år 1992

uppnåtts beträffande grupperna ledamöter m.m. och sekreterare

m.m. Utskottet konstaterade också att det skett en ökning av

andelen kvinnor i grupperna ordförande m.m. och sakkunniga m.m.

Målet för år 1992 hade dock inte uppnåtts i fråga om dessa

grupper och inte heller när det gällde det kvinnliga deltagandet

i kommittéarbetet i dess helhet. Särskilt när det gällde gruppen

ordförande m.m. framstod ännu andelen kvinnor som

anmärkningsvärt låg. Utskottet förutsatte att regeringen ägnade

denna fråga fortsatt uppmärksamhet bl.a. i den utvärdering av

handlingsplanen som kunde förväntas hösten 1993.

Av 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 12 s.

283) framgår att kvinnorepresentationen i statliga myndigheters

styrelser nu uppgår till 30 %. Vidare framgår att en samlad

bedömning av resultaten av arbetet att förverkliga målen i

handlingsplanen kommer att göras under budgetåret 1993/94.

Härefter kommer regeringen att ta ställning till den fortsatta

inriktningen av jämställdhetspolitiken. En proposition på

jämställdhetsområdet planeras läggas fram i början av år 1994.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det är av betydelse att kommittéernas

sammansättning, där så bedöms som angeläget, tillgodoser

intresset av att det finns representanter från olika delar av

landet. Det kan även finnas andra intressen som bör beaktas vid

sammansättningen av en kommitté. Någon anledning att utöka

regeringens kommittéberättelse med ytterligare redovisningar

finns inte.

Vikten av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar har

av utskottet framhållits vid ett flertal tillfällen. Det mål på

en andel om minst 30 % kvinnlig representation i statliga organ

som ställdes upp i handlingsplanen för jämställdhetsarbetet har

ännu inte till fullo uppnåtts. År 1995 skall enligt

handlingsplanen andelen vara minst 40 %. Utskottet skulle

naturligtvis välkomna en tidigare uppfyllelse av detta mål.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att uppmärksamma

frågan om kvinnorepresentationen i kommittéerna.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion K213.

Offentliga remisser

Motionen

I motion 1992/93:K212 av Eva Zetterberg (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till hur bestämmelser om

offentliga remisser inför större förändringar skall kunna

införas i svensk lagstiftning och svenska regler.

Motionären hänvisar till att det för den fysiska planeringen

finns regler i lag om obligatoriskt samrådsförfarande, remisser

och utställning. Enligt motionären är dock även andra kommunala

frågor än rent planmässiga av stort intresse för medborgarna.

Här finns det emellertid ingen lagstadgad skyldighet till

samråd, remisser och utställning. Enligt motionären kan man

hitta idéer till utökat medborgerligt inflytande i andra länder.

Som exempel nämns England där politikernas beslut gällande bl.a.

skolnedläggelse eller annan större förändring av skolans

verksamhet föregås av en allmän remisstid på två månader då alla

kommuninvånare har rätt att inkomma med skriftliga synpunkter.

Enligt motionären bör ett liknande förfarande vara möjligt och

önskvärt att införliva i svensk lagstiftning. Det bör avse

frågor och förändringar av större vikt för medborgarna, t.ex. i

en läns- eller stadsdel. Riksdagen bör enligt motionären ge

regeringen i uppdrag att komma med förslag till hur offentliga

remisser inför större förändringar av offentlig verksamhet skall

införlivas i svensk lagstiftning och regler.

Bakgrund

Vad gäller regeringsärenden finns remissväsendet reglerat i 7

kap. 2 § regeringsformen. Där sägs att vid beredningen av

regeringsärenden skall behövliga upplysningar och yttranden

inhämtas från berörda myndigheter. Vidare gäller att, i den

omfattning som behövs, tillfälle skall lämnas sammanslutningar

och enskilda att yttra sig. Vilka myndigheter som är berörda och

i vilken omfattning det är erforderligt att organisationer och

enskilda får tillfälle att yttra sig avgörs av vederbörande

departement.

I motionen berörs frågan om möjligheter för medborgarna att

påverka förändringar inom kommunen. Enligt 5 kap. 34 §

kommunallagen (1991:900) får fullmäktige besluta att det som ett

led i beredningen av ett ärende som fullmäktige skall handlägga

skall inhämtas synpunkter från medlemmar i kommunen eller

landstinget. Detta kan ske genom folkomröstning,

opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Därvid får

valnämnden i kommunen anlitas, om nämndens verksamhet i övrigt

inte hindras av detta. Denna bestämmelse har överförts med

endast små språkliga justeringar från 1977 års kommunallag. I

förarbetena till denna lag angavs att den föreslagna ordningen

avsåg ett beredningsförfarande som skulle tillämpas endast i

sällsynta undantagsfall.

Lokaldemokratikommittén, som tillkallades våren 1992, har

enligt sina direktiv (dir. 1992:12) haft som övergripande

uppgift att överväga olika åtgärder för att stärka den lokala

demokratin. Enligt direktiven skulle kommittén bl.a. överväga

och föreslå åtgärder för att öka de enskilda kommunmedlemmarnas

inflytande på den kommunala verksamheten och därvid bl.a. se

över reglerna för kommunala folkomröstningar och överväga en

vidgad användning av det kommunala folkomröstningsinstitutet.

Kommittén skulle i detta sammanhang vidare inventera och

redovisa möjliga åtgärder för att öka insynen i fullmäktige och

nämnder, t.ex. genom offentliga utfrågningar och öppna

nämndsammanträden.

Lokaldemokratikommittén har i sitt nyligen avlämnade

slutbetänkande Lokal demokrati i utveckling (SOU 1993:90)

föreslagit vissa ändringar beträffande regleringen av

folkomröstningar m.m. Det gäller införande av s.k. folkinitiativ

och särskilda förfaranderegler. I kommunallagen föreslås

införande av en ny regel om folkinitiativ i kommunala

folkomröstningar. Den innebär att fullmäktige måste behandla ett

initiativ till folkomröstning i ett visst ärende, om minst 10 %

av de röstberättigade i kommunen kräver det. Dessutom föreslås

en ny förfarandelag för folkomröstningar. En ledamot (s) har

reserverat sig mot kommitténs förslag med motiveringen att både

beslutande folkomröstning och folkinitiativ skulle innebära en

stor risk för urholkning av den representativa demokratin.

Lokaldemokratikommittén har vidare föreslagit införande av en

regel i kommunallagen som gör det möjligt för kommuner och

landsting att hålla öppna nämndsammanträden. Vidare föreslås en

ny lag om kommunala självförvaltningsorgan, som öppnar möjlighet

att överlämna viss förvaltning, verkställighet och beredning

till användarstyrda självförvaltningsorgan vid kommunala

anläggningar och institutioner.

Utskottets bedömning

I motion K212 framhålls vikten av ett utökat medborgerligt

inflytande, framför allt på kommunal nivå.

Lokaldemokratikommitténs förslag vad gäller åtgärder för att öka

de enskilda kommunmedlemmarnas inflytande på den kommunala

verksamheten kommer nu att bli föremål för vidare beredning. Mot

bakgrund härav anser inte utskottet att det finns anledning för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion K212,

varför denna avstyrks.

Konsekvensanalyser

Motionen

I motion 1992/93:K312 av Olle Schmidt (fp) yrkas dels att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av tillfredsställande

konsekvensanalyser för propositioner m.m., dels att riksdagen

beslutar att för det fall en proposition inte innehåller

tillfredsställande konsekvensanalyser, bör propositionen kunna

avslås med denna motivering.

Trots att föreskrifter om konsekvensanalyser finns för

myndigheter och för regeringskansliet och att dessa

konsekvensanalyser rekommenderas av Kommunförbundet och

Landstingsförbundet händer enligt motionären inte mycket i

praktiken. Om man inte har en bra konsekvensanalys när beslut

fattas blir det också svårt att göra en ordentlig utvärdering.

Konsekvensanalysen är därför enligt motionären en nödvändig

grund för utvärdering av lagar och förordningar som beslutats av

riksdag och regering. Om riksdagen ställer krav på regeringen

att alla viktigare propositioner skall innehålla

konsekvensanalyser leder det enligt motionären till att

tjänstemännen på regeringskansliet måste ta föreskrifterna om

konsekvensanalys på allvar. Detta leder i sin tur till att även

det material som kommer in från myndigheterna innehåller

konsekvensanalyser. Motionären anser att alltför litet har hänt

på regeringskansliet när det gäller konsekvensanalyser och att

ett initiativ från riksdagens sida därför är angeläget. Enligt

motionären skulle konstitutionsutskottet kunna ta på sig

uppgiften att granska om inkommande propositioner innehåller

tillfredsställande konsekvensanalyser och om så inte är fallet

rekommendera riksdagen att skicka tillbaka propositionerna till

regeringskansliet för komplettering.

Gällande regler och riktlinjer m.m.

Kraven när det gäller beredningen av regeringsärenden finns

grundlagsfästa såvitt avser remissväsendet i 7 kap. 2 §

regeringsformen. Den interna beredningen i övrigt av

regeringsärenden inom departementen och regeringen är lika litet

som kommittéväsendet grundlagsreglerad. Ansvaret för beredningen

av ett regeringsärende faller på det statsråd som har att

föredra ärendet vid regeringssammanträde eller i övrigt besluta

i ärendet.

I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör

innehållet i vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition

med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om

sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som avses i 9 kap.

7 § regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör

innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som

förslaget avser.

I sammanhanget skall också nämnas, att om riksdagen anser att

beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet

enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och

yttranden. Detta kan äga rum genom regelrätta remissförfaranden

eller slutna eller offentliga utfrågningar.

Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet.

1986/87:KU29, rskr. 226) har dragits upp vissa riktlinjer för

hur arbetet med att utforma lagar och andra föreskrifter skall

bedrivas. Innan föreskrifter beslutas skall man så långt möjligt

bedöma vilka kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan

leda till för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop.

s. 28 f.).

Behovet av konsekvensanalyser har betonats också i andra

sammanhang. Enligt begränsningsförordningen (1987:1347) skall

myndigheterna utreda och dokumentera kostnadsmässiga och andra

konsekvenser av regelförslag. Riksrevisionsverket har haft i

uppdrag att följa upp detta. Enligt 13 § kommittéförordningen

(1976:119) skall en kommitté i sitt betänkande redovisa en

beräkning av kostnaderna för att genomföra kommitténs förslag.

Regeringen har vidare utfärdat särskilda kommittédirektiv (dir.

1984:5) vari kommittéerna ålagts att lämna väl genomarbetade

kostnadsberäkningar som tar hänsyn till alla kostnader för olika

intressenter (staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn,

företagen och enskilda), såväl direkta som indirekta. Även andra

viktigare konsekvenser skall belysas. Enligt kommittédirektiv

från år 1992 (dir. 1992:50) skall kommittéerna även redovisa de

regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag. För

regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1989:7) från

Statsrådsberedningen och Finans- och Civildepartementet, där

varje departement ges ett ansvar för att konsekvensutredningar

görs i de författningsärenden som handläggs inom departementen.

Här framhålls att det självfallet inte är mindre viktigt att man

bedömer konsekvenserna av de regler som riksdagen eller

regeringen beslutar genom lagar och förordningar. Konsekvenserna

av förordningsförslag bör enligt cirkuläret redovisas i

skriftlig form. Vidare sägs att konsekvenserna av lagförslag

givetvis bör beskrivas i den proposition eller lagrådsremiss där

förslaget läggs fram.

Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall

belysa effekterna av regeln, både ekonomiska och andra

konsekvenser, framhölls i 1991 års budgetproposition (prop.

1990/91:100 bil. 2). I propositionen sades bl.a. att

konsekvensutredningar är av stor betydelse för ett

ändamålsenligt beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund

för jämförelser i den uppföljning av regler som är en väsentlig

del i den nya budgetprövningen.

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 21)

anför föredragande departementschefen att

regelreformeringsarbetet syftar till att åstadkomma regelsystem

som tillgodoser de övergripande samhälleliga målen till en så

låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Regelreformering

omfattar därför såväl avreglering som förändringar av befintliga

regler och noggrann utvärdering av förslag till nya regleringar.

Departementschefen anför vidare (s. 23) att

regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en strävan efter

ändrade styreffekter av reglerna och av en strävan att sanera i

regelbestånden för att minska dem och få bort föråldrade eller

onödiga regler. De ansträngningar som under åren gjorts för att

få färre, ändamålsenligare, enklare, tydligare och begripligare

regler har sammanfattningsvis drivits som ett program för en god

regelkvalitet (se prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 50). Programmets

åtgärder är att regelgivaren skall tillämpa en s.k. checklista

för att pröva alternativ till regelstyrning (se

Statsrådsberedningens PM 1990:2 Att styra genom regler?), göra

konsekvensutredningar för att bedöma ekonomiska konsekvenser av

olika styralternativ, i budgetarbetet följa upp sina regler för

att få till stånd en löpande bevakning av effekterna av

regelsystemen, registrera sina regler för att hålla ordning på

dem samt följa handböcker och annan vägledning för att förenkla

och förtydliga reglerna.

Statsrådsberedningens promemoria 1990:2 Att styra genom

regler? Checklista för regelgivare syftar till att påminna om

att kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder måste undvikas,

att lämpligt styrmedel väljs och att rättsreglerna görs

ändamålsenliga, enkla och klara.

Riksrevisionsverket fick i december år 1992 i uppdrag av

regeringen att göra en översyn av begränsningsförordningens

tillämpning samt att utreda vilka åtgärder som bör vidtas för

att bristerna i fråga om konsekvensutredningar skall undanröjas.

Verket har redovisat resultatet av sitt arbete i augusti i år

(Förvaltningsrevisionen utreder F 1993:26).

Det kan i sammanhanget även nämnas att den av

talmanskonferensen tillkallade Riksdagsutredningen i sitt

betänkande Reformera riksdagsarbetet föreslår att riksdagens

utskott skall göra en beräkning av kostnaderna innan de föreslår

riksdagen att göra ett tillkännagivande i en fråga som kan få

långsiktiga effekter på de offentliga utgifterna. Fackutskott

som lämnar förslag med ekonomiska konsekvenser bör vidare

informera finansutskottet och ge utskottet möjlighet att avge

yttrande i ärendet. Riksdagsutredningens betänkande kommer att

behandlas av riksdagen.

Riksdagens tidigare behandling

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen tagit upp

frågan om konsekvensanalyser av lagförslag. I betänkandet

1988/89:KU7 hänvisades till ett tidigare uttalande om att det är

en viktig uppgift i det utredningsarbete som ligger till grund

för ny lagstiftning att göra ordentliga konsekvensanalyser av

framlagda lagförslag. Vidare framhölls att det inom

regeringskansliet pågick ett aktivt arbete när det gällde

konsekvensanalyser både i fråga om lagförslag och

myndighetsföreskrifter. För kommittéerna hade framhållits vikten

av ordentliga konsekvensanalyser, och begränsningsförordningen

hade skärpt kraven på myndigheterna i detta hänseende. Vidare

hänvisades till att Riksrevisionsverkets roll i detta sammanhang

stärkts. Mot den bakgrunden fann utskottet inte anledning att

vidta någon särskild åtgärd med anledning av motionsyrkandena i

fråga om konsekvensanalyser.

I betänkandet 1990/91:KU7 framhöll utskottet åter vikten av

ordentliga konsekvensanalyser. Utskottet hänvisade bl.a. till

att frågan behandlats i Statsrådsberedningens checklista för

regelgivare (PM 1990:2). Utskottet avstyrkte motioner i frågan

om konsekvensanalyser (res. m resp. c och mp) med hänvisning

till det arbete som bedrevs i regeringskansliet men framhöll att

det kunde finnas anledning att i utskottets granskningsarbete

följa upp resultatet av detta arbete genom en undersökning av

konsekvensanalyser i framlagda propositioner.

Som ett led i granskningsarbetet under riksmötet 1990/91

granskade utskottet (bet. 1990/91:KU30 s. 23 f.) förekomsten och

utformningen av konsekvensanalyser i propositioner som

behandlats av riksdagen år 1990. Samtliga övriga riksdagsutskott

bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. Enligt

konstitutionsutskottet hade utskottens redovisningar visat att

det fanns vissa brister när det gällde förekomsten av

konsekvensanalyser. Sådana brister kunde visserligen kompenseras

under utskottens beredning av förslaget, t.ex. genom att de

uppmärksammas i motioner eller genom utskottsutfrågningar och

annat inhämtande av upplysningar, men det skulle i vissa fall

kunna ifrågasättas om ärendena kunde anses ha blivit

tillräckligt beredda i regeringskansliet. I det sammanhanget

ville konstitutionsutskottet särskilt peka på vikten av

konsekvensbedömningar inte minst när det gällde att bestämma

tidpunkten för ikraftträdandet av ett förslag. Vidare ville

utskottet framhålla behovet av konsekvensanalyser i

beslutsunderlagen också för att underlätta senare utvärderingar.

Det var enligt utskottets mening angeläget att i första hand

propositioner med förslag till ny lagstiftning innehåller

konsekvensanalyser. Mot bakgrund av det arbete -- bl.a. i form

av utbildningsinsatser -- som bedrevs inom regeringskansliet för

att i större utsträckning åstadkomma tillräckliga

konsekvensanalyser i propositionerna kunde det enligt utskottets

mening antas att de brister som då fanns på området kom att

minska i framtiden. Det fanns enligt utskottets mening anledning

att även fortsättningsvis följa frågan i utskottets

granskningsarbete.

I betänkandet 1991/92:KU12 avstyrkte konstitutionsutskottet

åter motioner gällande konsekvensanalyser. Utskottet redogjorde

för de regler och uttalanden som hade gjorts, och mot bakgrund

härav och med hänsyn till vad utskottet i betänkandet hade

anfört om principer för lagstiftningen utgick utskottet från att

behovet av genomarbetade konsekvensanalyser följdes med

uppmärksamhet inom regeringskansliet. Beträffande principerna

för lagstiftningen hade utskottet erinrat om det i

regeringskansliet fortlöpande pågående arbetet med att begränsa

och förenkla regelsystemet, och utskottet hade ansett det

angeläget att arbetet med detta fortsatte och intensifierades.

Det förelåg enligt utskottets mening inte för närvarande

anledning till ytterligare riksdagens åtgärder med anledning av

motionerna gällande konsekvensanalyser. Inte heller vad angick

arten och omfattningen av konsekvensanalyserna m.m. fann

utskottet anledning till något initiativ med anledning av

motionerna.

Utskottets bedömning

Vikten av genomarbetade konsekvensanalyser har vid ett flertal

tillfällen framhållits av utskottet. Möjligheterna till en

senare utvärdering underlättas också om konsekvensanalyser har

ingått i beslutsunderlaget. Såsom utskottet tidigare framhållit

är det angeläget att i första hand propositioner med förslag

till ny lagstiftning innehåller konsekvensanalyser. Enligt de

bestämmelser och riktlinjer som redogjorts för ovan skall

konsekvensutredningar göras av de förslag som läggs fram.

Mot bakgrund av det regelreformeringsarbete som pågår i

regeringskansliet utgår utskottet från att regeringen även i

fortsättningen med stor uppmärksamhet följer behovet av

genomarbetade konsekvensanalyser. Det kan finnas anledning för

utskottet att återkomma till frågan i utskottets

granskningsarbete genom en undersökning av förekomsten av

konsekvensanalyser i framlagda propositioner.

Med det anförda avstyrks motion K312.

Lagstiftningens förankring i kristen etik

Motionen

I motion 1992/93:K217 av Stefan Attefall och Rose-Marie

Frebran (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om lagstiftningens förankring

i den kristna etiken.

Enligt motionärerna utgör etiken själva grunden för samhällets

existens, och dess välgörande effekt vilar helt på

samhällsaktörernas respekt för de etiska grundvärderingarna. Det

finns enligt motionärerna ett komplext samspel mellan etik och

lag. Etiken är den främsta inspirationskällan till lagarna,

lagarnas efterlevnad beror i hög grad på etiken och etiken ger

handledning i situationer som lagen inte kan eller bör

definiera. Samspelet består även av att rättvisa lagar

inspirerar till att fördjupa samhällets etik. Då etiken är den

främsta inspirationskällan till lagarna anser motionärerna att

detta samband borde klargöras av staten genom att man klart

anger att lagstiftningen finner och skall finna förankring i den

kristna etiken. Enligt motionärerna blir det en policyangivelse

för staten och det svenska samhället som i sig stimulerar

diskussion och medvetenhet om behovet av en etisk helhetssyn.

Bakgrund

Regeringen har i regeringsförklaringar och i flera

propositioner pekat på vikten av en etiskt förankrad politik.

I regeringsförklaringen vid 1991/92 års riksmöte framhölls att

den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska

forskningen reste ständigt nya och svåra etiska problem. Denna

utveckling ställde krav på en sammanhållen och en etiskt

förankrad politik. Utgångspunkten skulle enligt

regeringsförklaringen vara den syn på människan och på

människolivets helgd som har sin förankring i den kristna etiken

och i den västerländska humanismen.

Vid riksmötet 1992/93 anfördes i regeringsförklaringen att ett

dynamiskt samhälle ställs inför nya etiska frågor och att inte

minst de senaste årens ekonomiska utveckling visade moralens

betydelse för samhällsklimatet. Där moralen sviktar, urgröps

också tilltron till samhällets spelregler och institutioner. Nu

skärptes enligt regeringsförklaringen kraven i politiken på en

fast etisk grundåskådning. Regeringens utgångspunkt var den syn

på människors lika värde och människolivets helgd som genom

Sveriges kristna och humanistiska tradition så starkt är

förankrad i vårt land.

Frågor om behovet av etiska värderingar i samhällslivet har

tidigare behandlats av riksdagen. Vid riksmötet 1990/91

avstyrkte justitieutskottet (1990/91:JuU3 s. 17) en motion som

pekade på bristen på etik och moral i näringslivet och offentlig

förvaltning och där motionärerna föreslog skärpt lagföring och

inrättande av en etisk nämnd. Justitieutskottet noterade att

kulturutskottet vid föregående riksmöte (1989/90:KrU14 s. 8)

hade behandlat liknande frågor. Kulturutskottet hade då bl.a.

pekat på att övergripande normer ligger till grund för de

värderingar som görs då lagstiftaren reglerar förhållandet

mellan enskilda och då han skapar regler på det straffrättsliga

området. Kulturutskottet pekade också på att intresset för

etiska koder i yrkeslivet ökat och att det finns sådana inom

olika områden.

Justitieutskottet ville för sin del understryka att bakom

reglerna i t.ex. den centrala straffrätten och civilrätten

ligger grundläggande värderingar om rätt och fel. Någon

utvidgning av det straffbara området eller andra initiativ på

straff- och processrättens områden i syfte att beivra de

företeelser som togs upp i motionen ansåg utskottet inte

erforderliga. Däremot ansåg justitieutskottet det naturligtvis

angeläget att hithörande frågor togs upp i den allmänna debatten

och att t.ex. etiska koder uppmuntras inom de delar av

näringslivet och yrkeslivet i övrigt där de fyller en funktion.

Liksom tidigare kunde justitieutskottet emellertid inte se att

det i de etiska sammanhang det gällde förelåg en uppgift för

lagstiftaren.

Ett motionsyrkande gällande lagstiftningens grund i den

kristna etiken avstyrktes av konstitutionsutskottet år 1988

(1988/89:KU11 s. 5). I motionen framställdes yrkande om ett

tillägg till 1 kap. 2 § regeringsformen varav det skulle framgå

att lagstiftningen skall ha sin grund i den kristna etiken och

dess normgivning. Enligt utskottets mening skulle den föreslagna

grundlagsbestämmelsen vara svårförenlig med det skydd för

religionsfriheten som ges i regeringsformen.

Utskottets bedömning

Hänsynen till andra människors personliga integritet och

respekten för människoliv är exempel på sådana värderingar som

de flesta människor i vårt samhälle anser vara grundläggande.

Dessa grundläggande värderingar har sin förankring i kristen,

demokratisk och humanistisk tradition. De synsätt som ligger

till grund för lagstiftningen utgår också från sådana etiska

grundvärderingar. Utskottet vill här även erinra om att 1 kap.

2 § regeringsformen stadgar att den offentliga makten skall

utövas med respekt för alla människors lika värde och för den

enskilda människans frihet och värdighet. I regeringsformen ges

också bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter.

Mot bakgrund av det anförda anser inte utskottet att det i

detta sammanhang finns anledning att ytterligare markera

sambandet mellan lagstiftningen och samhällets etiska

grundvärderingar. De etiska grundvärderingarna förändras i takt

med samhällsutvecklingen liksom tillämpningen av dem. Det är

därför enligt utskottets mening naturligt att frågor om etik tas

upp i den allmänna debatten.

Med det anförda avstyrker utskottet motion K217.

Språket i lagtext m.m.

Motionen

I motion 1992/93:K214 av Karin Pilsäter (fp) föreslås i

yrkande 1 att riksdagen hos regeringen begär ändring i

befintliga lagar, förordningar och andra officiella dokument så

att språket blir könsneutralt, i yrkande 2 att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

ett könsneutralt språk skall användas i propositioner angående

ny eller ändrad lagstiftning, i förordningar och andra

officiella dokument och i yrkande 3 att riksdagen beslutar att

använda ett könsneutralt språk i enlighet med vad som i motionen

anförts.

Motionären hänvisar till att inom Europarådet år 1990 antogs

en rekommendation om eliminering av sexism i språket och att

regeringarna där rekommenderas att främja ett användande av

språket som speglar principen om jämställdhet. Motionären

ifrågasätter varför mannen är norm i det officiella språket.

Enligt motionären bör språket inte spegla otidsenliga fördomar

om kvinnors och mäns roller, och statsmakterna bör vara

föregångare på detta område. Riksdagen bör därför enligt

motionären ge regeringen i uppdrag att se över språket både i

nuvarande lagstiftning och propositioner om ny eller ändrad

lagstiftning, i författningar och andra officiella dokument.

Detta gäller enligt motionärerna självfallet även de av

riksdagen framtagna dokumenten.

Riktlinjer m.m.

I budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 26)

behandlas behovet av ett bra och begripligt språk i

myndigheternas verksamhet. Det framhålls att bl.a. det mångåriga

språkvårdsarbete som bedrivits i regeringskansliet visar att det

är av stor vikt att språkarbetet bedrivs fortlöpande och

systematiskt och med god kännedom om myndighetens verksamhet.

Inte minst viktigt är enligt departementschefen att arbetet i

regeringskansliet med att göra t.ex. nya lagar så överskådliga

och lättlästa som möjligt förmedlas till myndigheterna inför

deras regelarbete. Enligt föredragande departementschefen behövs

en samordning av den offentliga språkvården, och Svenska

språknämnden bedöms vara ett lämpligt organ för uppgiften att

särskilt uppmärksamma behovet av att förbättra de offentliga

texterna och att utveckla och så långt det är möjligt samordna

språkvårdsinsatser. Departementschefen räknar med att återkomma

till regeringen med förslag om att det skall träffas avtal med

nämnden om dess roll i språkvårdsarbetet inom

statsförvaltningen.

Statsrådsberedningen har gett ut vissa anvisningar för

författningsskrivning i den s.k. Gröna boken. I denna hänvisas i

fråga om språket i nya författningar och i ändringsförfattningar

till promemorian Språket i lagar och andra författningar och

Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 Några riktlinjer för

författningsspråket.

I Statsrådsberedningens promemoria från 1979 framhålls (s. 13)

att kritik riktats mot det sedan gammalt i författningar använda

bruket med ordet han som ersättningsord för substantiv som

betecknar både män och kvinnor. I promemorian anges att det är

givet att man så långt som möjligt bör gå kritiken till mötes.

Ett sätt att lösa problemet anges vara att helt undvika

personliga pronomen i texten. Detta medför dock en risk för att

texten belastas med passivformer, upprepningar av substantiv,

abstrakta och opersonliga vändningar. Ett annat sätt är att

skriva han eller hon. Denna lösning kan rekommenderas bara i

enstaka fall. Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av

pronomen blir kombinationen lätt störande, särskilt vid böjning.

Sammanfattningsvis har i Statsrådsberedningens promemoria

angetts att man i första hand så långt som möjligt bör undvika

personliga pronomen. I andra hand bör man använda han eller

hon. Om dessa alternativ leder till dåliga formuleringar eller

störande upprepningar bör han även i fortsättningen

användas.

Vad gäller ändringar i äldre författningar sägs i promemorian

bl.a. att man i fortsättningen inte bör vara främmande för

tanken att arbeta om äldre författningar av enbart språkliga

skäl. Detta kan emellertid, bl.a. på grund av tidsbrist, ske

bara i ganska begränsad omfattning. Däremot bör man alltid ta

tillfället i akt att modernisera en äldre författning språkligt,

när man skall göra en saklig ändring i den.

Basskrivregler för den offentliga förvaltningen finns i

Myndigheternas skrivregler (Ds 1991:58). Dessa har tillkommit i

samarbete med bl.a. riksdagens språkgrupp. Eftersom en stor del

av regeringskansliets texter ingår i riksdagstrycket har det

ansetts önskvärt att riksdagen och regeringskansliet har

gemensamma skrivregler. Riksdagens språkgrupp och

Statsrådsberedningen har därför kommit överens om en

rekommendation att Myndigheternas skrivregler, med några

kompletteringar, skall tillämpas såväl i riksdagen som i

regeringskansliet. Detta innebar vissa nyheter och ändringar i

förhållande till riksdagens skrivregler. De viktigaste redovisas

i Statsrådsberedningens promemoria 1991:3. I ett särskilt

tillägg till Myndigheternas skrivregler ges kompletterande

regler för riksdagstrycket. De nya skrivreglerna har tillämpats

fr.o.m. den 1 juli 1992.

I Myndigheternas skrivregler anges (avsnitt 4.4.1) beträffande

användningen av pronomenet han att detta tidigare alltid

användes i många texter, särskilt författningstexter, när man

syftade på båda könen. Det anges fortfarande vara användbart när

man avser både män och kvinnor eller där substantivet är en

abstraktion. I texter där man måste skilja på könen eller i

texter som man vill göra helt könsneutrala kan man välja något

eller några av följande sätt: han eller hon, upprepning av

huvudordet, omskrivning med plural eller könsneutrala

substantiv.

I samband med behandlingen av lag om tystnadsplikt för präst

inom svenska kyrkan m.m. år 1979 avstyrkte utskottet (KU

1979/80:7) ett motionsyrkande om ändring av ordet han i

lagtexten till orden han eller hon. Utskottet hyste

förståelse för de av motionärerna framlagda synpunkterna.

Utskottet framhöll att det i de föreslagna lagtexterna använda

ordet han självfallet inte betecknade enbart män. Ordet var

i stället uppenbart använt som ersättningsord för substantiv som

betecknar både män och kvinnor. Av Statsrådsberedningens

promemoria 1979:2 med några riktlinjer för författningsspråket

framgick enligt utskottet att denna könsneutrala användning av

ordet han var hävdvunnen i svenskt lagspråk och att

anvisningarna innebär att ordet även fortsättningsvis skall

användas på detta sätt i flertalet fall. Enligt utskottets

mening hade det likväl varit lämpligare om annat uttryck än

han begagnats i lagtexten. Utskottet fann dock att

angelägenheten av att ny lagstiftning kom till stånd på området

var så stor att den tog över den olägenhet som låg i att

lagtexterna inte fått en helt tillfredsställande språklig

utformning.

Lagutskottet behandlade år 1979 (LU 1979/80:10) ett

motionsyrkande om att riksdagen hos regeringen skulle begära att

vid översyn av äldre lagar och utarbetandet av nya lagtexter

författningarna skulle utformas könsneutralt. Lagutskottet

redogjorde för vad som anfördes i Statsrådsberedningens

promemoria 1979:2 om användningen av ordet han och språklig

modernisering av äldre författningar (se ovan). Lagutskottet

delade motionärernas uppfattning om att språket i åtskilliga

både äldre och yngre författningar stod i mindre god samklang

med strävandena mot jämställdhet mellan män och kvinnor. En

modernisering av författningsspråket tedde sig enligt utskottets

mening erforderlig, och utskottet såg därför med

tillfredsställelse att dittills tillämpade regler för

författningsskrivandet setts över och kompletterats av

Statsrådsberedningen i samarbete med departementens rättschefer

och att framkomna synpunkter redovisats i Statsrådsberedningens

PM 1979:2. Lagutskottet framhöll att promemorians språkregler

och anvisningar för en modernisering av författningsspråket var

avsedda att tillämpas inte bara när nya författningar utarbetas

utan också då äldre lagar och förordningar ändras i sakligt

hänseende. Enligt lagutskottets mening tillgodosåg de nya

riktlinjerna i allt väsentligt de krav på författningsspråket

som kunde ställas från jämställdhetssynpunkt.

I kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:4) En

ny kyrkolag m.m. berörs bruket av de personliga pronomenen han

och hon i författningstexterna. Konstruktionen med han eller

hon ansågs enligt utredningen bli onödigt tung, och för att få

ett så naturligt och lättläst språk som möjligt valde man att

använda pronomenet han i sammanhang där det behövdes ett

personligt pronomen i singularis. Utredningen trodde inte att

det skulle uppstå några problem för den som läste utredningens

lagtexter att förstå att han enligt gängse bruk här användes

i allmän betydelse och syftade på båda könen. Även i

kommunallagsgruppens slutbetänkande Ds 1988:52 Ny lag om

kommuner och landsting berördes svårigheten att skriva

könsneutralt. Utredningen fullföljde 1983 års

demokratiberednings arbete (se SOU 1985:29 Principer för ny

kommunallag) med att göra lagen könsneutral, men man försökte

undvika de dubbla pronomenen som ofta leder till tunga

formuleringar. Utredningen hade på olika sätt försökt att komma

runt de problem som enligt utredningen nödvändigtvis uppstår när

man skall skriva en könsneutral författningstext. Det ansågs

mödan värt eftersom endast ett tjugotal paragrafer berördes.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening bör i officiella texter i så stor

utsträckning som möjligt användas ett könsneutralt språk. Såsom

framgått av redogörelsen ovan finns det olika möjligheter att

göra en text könsneutral. Utskottet utgår från att riktlinjerna

för språket i lagar och andra författningar samt inom den

offentliga förvaltningen därvid beaktas. Mot bakgrund av det

anförda anser inte utskottet att det finns skäl för riksdagen

att vidta någon åtgärd med anledning av motion K214, varför

motionen avstyrks.

Varudeklaration av den offentliga sektorn

Motionen

I motion 1992/93:K510 av Ulrica Messing m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna dels vad

i motionen anförts om varudeklarering av den offentliga sektorn,

dels vad i motionen anförts om information angående privata

tjänster inom vård och omsorg.

Enligt motionärerna ställer nya möjligheter till valfrihet

inom den offentliga servicen motkrav. Skall medborgarna kunna

bli mera medvetna och delaktiga måste de också erbjudas

möjligheten till detta. Motionärerna anser att den offentliga

sektorn, som på så många andra områden då det handlar om varor

och tjänster, bör varudeklareras. Som konsument av den

offentliga servicen skall man veta vad som finns att välja bland

och vad som garanteras. I dag finns ingen samordnande kontroll

för den uppgiften, och motionärerna anser att tillsättande av

ett organ eller överförande av uppgiften till redan fungerande

myndigheter är den enda möjligheten att få en bred

kunskapsspridning kring vad den offentliga sektorn har att

erbjuda sina konsumenter. Motionärerna anser vidare att det

måste finnas en möjlighet att på ett bättre sätt bli delaktig i

besluten kring den vård och omsorg som väljs. Det måste också

finnas en möjlighet att få objektiv information för att kunna

välja mellan de företag som utför tjänster inom vård och omsorg.

Bakgrund

Enligt förvaltningslagen har varje myndighet en

serviceskyldighet. Myndigheten skall lämna upplysningar,

vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som

rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den

utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den

enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Det kan här nämnas att finansutskottet under riksmötet 1992/93

behandlade en motion gällande frågor om kvalitet i offentlig

förvaltning (bet. 1992/93:FiU19 s. 9). Motionärerna ansåg att

regeringen borde initiera ett omfattande arbete med syfte att

införa ett kvalificerat kvalitetstänkande inom hela den statliga

förvaltningen. Finansutskottet hade ingen annan mening än

motionärerna när det gällde kvalitetsfrågornas betydelse och

anförde att ett arbete med denna inriktning pågick inom

statsförvaltningen på initiativ av regeringen. Av stor betydelse

i sammanhanget angavs vara att myndigheterna inom ramen för den

nya budgetprocessen i den årliga resultatredovisningen skall

redovisa hur man har lyckats med att förbättra kvaliteten.

Vidare anförde utskottet att det inom ett antal sektorer hade

tagits initiativ inom kvalitetsområdet. Bl.a. hade

Socialdepartementet utgivit en studie med goda exempel på

kvalitetsarbete i kommuner och landsting inom områdena vård och

omsorg. Utskottet anförde också att de statliga myndigheterna på

många håll bedriver ett ambitiöst arbete med kvalitetsfrågor,

vilket bl.a. redovisats i rapporter från Statskontoret om

resultatmått och serviceundersökningar. Med det anförda

avstyrktes motionen.

Lokaldemokratikommittén har enligt sina direktiv (dir.

1992:12) bl.a. haft i uppdrag att överväga hur de som är berörda

av den kommunala verksamheten skall få inflytande och kunna

medverka i en situation där valfriheten ökar och den kommunala

verksamheten delas upp i utförar- och beställarroller. Detta

angavs i direktiven vara av särskild vikt i fråga om äldreomsorg

och handikappomsorg. Enligt direktiven skulle kommittén dessutom

överväga formerna för kvalitetskontroll.

I sitt nyligen avgivna betänkande Lokal demokrati i utveckling

(SOU 1993:90) anser Lokaldemokratikommittén att kvalitetsmätning

och kvalitetskontroll kommer att behövas i ökande grad framöver

i kommunernas och landstingens alla verksamheter. Kommittén

anser det önskvärt att kvalitetsmätningar kan utvecklas mot att

mäta totalkvaliteten och att mätningar sker integrerat i

verksamheten i en kontinuerlig process som engagerar all

personal i organisationen. Etik, respekt för människors

värdighet och ett självständigt ansvarstagande hos personalen

bör enligt kommittén lyftas fram i organisationskulturen.

Användarna av kommunens tjänster måste också få veta vilken

kvalitet de har rätt att kräva.

Enligt Lokaldemokratikommitténs mening kan en modell med

"medborgarkontrakt", t.ex. barnomsorgsgarantier eller

vårdgarantier inom sjukvården, prövas lokalt i kommunerna, som

en deklaration från de valda till väljarna av vilken servicenivå

man vill tillhandahålla. Kommittén anser att den information som

framkommer vid kvalitetsuppföljning skall återföras till

användarna i form av jämförelser mellan producenter.

Informationen måste också återföras till personalen och

kvalitetshöjande prestationer belönas.

Kommittén anser att de förtroendevalda aktivt skall engagera

sig i utvärderingen av verksamheter eftersom det är en politisk

uppgift och vidare att den kommunala revisionen i ökad

utsträckning bör använda sig av systematiska kvalitetsmätningar.

Utskottets bedömning

I motion K510 framhålls dels behovet av att få en bred

kunskapsspridning kring vad den offentliga sektorn har att

erbjuda sina konsumenter, dels vikten av delaktighet i besluten

kring den vård och omsorg som väljs. Vad gäller den kommunala

verksamheten har sådana frågor behandlats i

Lokaldemokratikommitténs slutbetänkande. Betänkandet kommer nu

att bli föremål för vidare beredning. Mot bakgrund härav anser

inte utskottet att det finns anledning för riksdagen att vidta

någon åtgärd med anledning av motion K510, varför motionen

avstyrks.

Proposition 1992/93:100 bilaga 8, delvis

I budgetpropositionen 1992/93:100 bilaga 8 lämnas i avsnitt 7

en redogörelse för arbetet med regelreformering, språkvård och

samhällsinformation.

Utskottet har utan ställningstagande i sak utöver vad som

framgår ovan tagit del av regeringens redovisning.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommittéväsendet m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:K213,

2. beträffande offentliga remisser

att riksdagen avslår motion 1992/93:K212,

3. beträffande konsekvensanalyser

att riksdagen avslår motion 1992/93:K312,

4. beträffande lagstiftningens förankring i kristen etik

att riksdagen avslår motion 1992/93:K217,

5. beträffande språket i lagtext m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:K214,

6. beträffande varudeklaration av offentliga sektorn

att riksdagen avslår motion 1992/93:K510,

7. beträffande proposition 1992/93:100 bilaga 8 såvitt avser

avsnitt 7 om regelreformering, språkvård och

samhällsinformation

att riksdagen lägger propositionen i denna del till

handlingarna.

Stockholm den 26 oktober 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s),

Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson

(kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S

Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ola Karlsson (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.