Bet. 1993/94:KU6

Konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU06

Regionala frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

KU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sju motioner från den allmänna

motionstiden 1993. Sex av motionerna gäller frågor om den

regionala organisationens uppbyggnad och verksamhet. En motion

berör Sametingets verksamhet. Utskottet avstyrker samtliga

motioner. Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Motionerna

1992/93:K218 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samordnad regional förvaltning.

1992/93:K502 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om verksamhetsansvaret mellan stat och kommun

och landsting,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppgiftshanteringen på den regionala

nivån,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om direktvalda regionala parlament,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beskattningsrätten på regional nivå.

1992/93:K504 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om länsdemokrati och om

inriktningen av Regionberedningens arbete.

1992/93:K505 av Olle Schmidt m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett administrativt och politiskt samlat

Skåne,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om försöksverksamhet med förändrad regional

uppgiftshantering i Skåne.

1992/93:K511 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett avvecklande av landshövdingsämbetet.

1992/93:K617 av Bo Bernhardsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om försöksverksamhet med regionalt parlament i

Skåne.

1992/93:U217 av Ingela Mårtensson och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att följa Sametingets möjlighet att verka

för den samiska kulturen.

Utskottet

1. Den regionala organisationen

1.1 Motionerna

I motion 1992/93:K218 yrkande 4 av Martin Nilsson m.fl. (s)

yrkar motionärerna att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad

regional förvaltning. Enligt motionärerna är det angeläget att

länsstyrelserna och landstingen förs samman till en länsregional

instans med främsta syfte att driva länets intressen samt

gemensamma angelägenheter, såsom exempelvis större

sjukvårdsinrättningar, inom olika sammanhang. Styrande för denna

beslutsnivå bör enligt motionen vara ett folkvalt länsparlament.

I motion 1992/93:K511 av Martin Nilsson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett avvecklande av landshövdingsämbetet. I

motionen hänvisas till vad som anförts i motion K218 om

länsparlament. Med ett länsparlament försvinner enligt

motionärerna den funktion som länsstyrelserna och dess främsta

tjänstemän har fyllt. Enligt motionärerna fungerar

landshövdingen i dag mer som länets företrädare gentemot

regering och riksdag än som statens representant gentemot länet.

Motionärerna framhåller det felaktiga i att regeringen från

Stockholm skall utse den som skall föra länets talan gentemot

just regeringen. Enligt motionärerna bör denna länets främsta

representant utses av länets egna medborgare och beslutsfattare.

Det bör också stå länen fritt att inte välja någon främsta

företrädare. Enligt motionärerna bör därför landshövdingsämbetet

avskaffas.

I motion 1992/93:K502 av Olle Schmidt (fp) föreslås i

yrkandena 2--5 att riksdagen som sin mening skall ge regeringen

till känna vad i motionen anförts om verksamhetsansvaret mellan

stat, kommun och landsting, uppgiftshanteringen på den regionala

nivån, direktvalda regionala parlament och om beskattningsrätten

på regional nivå.

Enligt motionären finns det starka skäl som talar för

direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt. Det finns

enligt motionen många politiska frågor som bäst avgörs på

regional nivå. Det nya regionparlamentet bör enligt motionären

fastställa regionplaner. Den del av länsarbetsnämndens

arbetsuppgifter som avser sysselsättningsfrämjande åtgärder kan

överföras till regionparlamentet. Den lokala arbetsförmedlingen

och beslut om stöd till arbetshandikappade är dock exempel på

uppgifter som bör vara ett statligt ansvar. Regionparlamenten

skulle kunna besluta om länsvägplan och

länstrafikanläggningsplan. Regionparlamentet kan enligt

motionären få ansvaret för folkbildning, dvs. främst bidrag till

bildningsförbund och folkhögskolor. Regionparlamentet kan vidare

ta över ansvaret för huvuddelen av landstingets

kulturverksamhet, liksom det nu mellan stat, kommun och

landsting tredelade ekonomiska ansvaret. Miljöanalyser, planer

och ekonomiskt stöd till genomförande av miljöprojekt kan enligt

motionären ligga på regionparlamentet. Parlamentet kan också få

ansvar för regional miljöövervakning och kunskapsinsamling.

Tillsyn och tillstånd för miljöstörande verksamhet är

myndighetsuppgifter och bör enligt motionären ligga kvar hos

stat och kommun. Enligt motionen bör regionen kunna ta över

landstingens och länstrafikbolagens ansvar för kollektivtrafik

och även få ansvar för den högspecialiserade vården vid region-

och undervisningssjukhusen, liksom för offentligt utbud av

länssjukvård. Enligt motionären kommer i dag de ekonomiska

resurserna för regional verksamhet från olika håll, men nya

regionala organ bör få ta över hanteringen av pengar från såväl

stat, landsting som i något fall kommuner.

När nya regionala organ bildas bör enligt motionären

landstingen avskaffas. Den statliga myndighetsfunktionen bör

enligt motionen renodlas. Dessa regionala myndigheter bör

utses på annat sätt än via lokala politiska organ. De bör sköta

uppföljning, kontroll, tillståndsgivning, rättstillämpning och

andra former av myndighetsutövning. Ansvaret för de i praktiken

politiska beslut om länens framtid som nu fattas av

länsstyrelserna bör enligt motionen föras över till organ som är

direkt ansvariga inför regionernas/länens invånare.

Regionala beslutsorgan bör enligt motionären väljas direkt,

för bara på detta sätt får politikerna ett direkt ansvar för

regionens utveckling inför samtliga väljare. Enligt motionären

talar också mycket för att framtida regionala organ bör ha egen

beskattningsrätt. Motionären anser att det på den regionala

nivån bör finnas ett direkt samband mellan beslut och ekonomiska

konsekvenser, liksom det gör i riksdag och i kommun. Enligt

motionären är det inte självklart att den regionala

beskattningsrätten enbart skall gälla personlig inkomstskatt.

Andra alternativ, såsom regional fastighetsskatt, bör övervägas.

I motion 1992/93:K504 yrkar Bertil Fiskesjö m.fl. (c) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om länsdemokrati och om inriktningen av

Regionberedningens arbete.

Enligt motionen är den gällande ordningen för styrelseformerna

på det regionala planet djupt otillfredsställande ur demokrati-

och effektivitetssynpunkt. Med den omfattning den offentliga

verksamheten nu har anses det mycket viktigt med en rationell,

demokratisk organisation även på det regionala planet. Det är

också av stor vikt att organisationen är sådan att den möjliggör

en reell decentralisering från den centrala statliga nivån.

Motionärerna pekar på att det i anslutning till det förväntade

EG-samarbetet ofta betonas den växande betydelse olika regioner

kan komma att få som självständigt agerande enheter inom

nationsgränserna och för samarbetet över dessa gränser. De

styrelseformer och de kompetensfördelningar som nu finns i

regionerna anses av motionärerna inte vara ägnade att underlätta

och stimulera en sådan samverkan.

Enligt motionen är den grundläggande bristen att det inom

länen sedan gammalt finns en uppdelning av ansvaret för länets

angelägenheter på en lång rad organ. De viktigaste av dessa är

landstinget och länsstyrelsen. Det utmärkande för länen är

att det inte finns något samlat forum för debatt och beslut.

Uppgifterna är spridda men samtidigt är de olika organens

verksamheter ofta invävda i varandra på ett sätt som gör

styrelsesystemet näst intill obegripligt för en bredare

allmänhet och som medför mycken byråkrati och stora

effektivitetsförluster.

I motionen erinras om att länsstyrelserna, som är statliga

organ, har fått allt vidare uppgifter inom områden som

naturligen borde ligga inom ett folkvalt organs kompetens.

Motionärerna anser att denna utveckling innebär ökad och inte

minskad statlig styrning i regionernas politiska frågor och att

detta är en utveckling som bör brytas.

Målsättningen för reformarbetet måste enligt motionärerna vara

att ett folkvalt regionalt organ, ett länsparlament, får det

samlade ansvaret för regionens utveckling på alla de områden där

det krävs initiativ och politiska beslut och verkställighet av

dessa beslut. Det innebär att länsstyrelsens, andra statliga

länsorgans och landstingens uppgifter -- i den mån de inte kan

decentraliseras till kommunerna -- överförs till länsparlamentet

och de organ som kommer att sortera under detta.

Motionärerna anser att den förändrade organisation och de nya

uppgifter för det folkvalda länsorganet som de föreslår

förstärker deras vid upprepade tillfällen framförda förslag om

skilda valdagar. De pekar på att deras förslag har utgått från

den geografiska regionala indelning som nu finns. Det skulle

vara olyckligt om en nödvändig reformering av organisation och

kompetensfördelning inom länen i onödan skulle försenas av

segslitna stridigheter om hur en ny regionindelning skall se ut.

Detta utesluter dock inte att en översyn av den regionala

indelningen görs och att förändringar kommer till stånd i vissa

delar av landet för att nå en bättre överensstämmelse än vad nu

gäller mellan t.ex. näringsliv, kommunikationer och

utbildningsvägar och den regionala indelningen.

I direktiven till den parlamentariskt tillsatta

Regionberedningen finns enligt motionärerna inget förord angivet

för länsdemokratimodellen. Detta anser motionärerna vara en stor

brist och de anser att risken är uppenbar att beredningen,

liksom den enmansutredning som föregick beredningens

tillsättande, kommer att presentera olika alternativ. Därmed är

enligt motionärerna inte mycket vunnet utan det kan endast leda

till behov av nya utredningar och till att den viktiga

länsdemokratifrågan ytterligare förhalas. Motionärerna anser att

det i stället är angeläget att beredningen koncentrerar sina

resurser på att presentera ett genomarbetat förslag om

länsdemokrati.

I motion 1992/93:K505 av Olle Schmidt m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna dels vad

i motionen anförts om ett administrativt och politiskt samlat

Skåne, dels vad i motionen anförts om försöksverksamhet med

förändrad regional uppgiftshantering i Skåne.

Enligt motionärerna är Skåne i behov av kraftfulla

utvecklingsinsatser. En regional, politisk och folklig

mobilisering i organiserade former skulle enligt motionärerna

skapa en skånsk slagkraft till fördel för hela Sverige.

Regionberedningen skall ta ställning till den gemensamma skånska

begäran om att få bedriva försöksverksamhet med förändrad

regional uppgiftshantering inom ett område som omfattar Skåne.

Motionärerna anser att problemen -- och möjligheterna -- i Skåne

är sådana att det är av yttersta vikt att beredningen ställer

sig positiv till den förnyelse av det regionala styret som de

båda landstingen och kommunförbunden samt Malmö stad har

föreslagit. Enligt motionärerna vore direktvalda regionparlament

ett sätt att minska och decentralisera den offentliga makten och

härigenom skulle större utrymme ges för starkare regioner och

mer självständiga kommuner. Enligt motionärerna är Skåne

geografiskt, kulturellt, historiskt och näringsmässigt en väl

sammanhållen region, som därför lämpar sig väl som ett

försöksområde för ökat regionalt självstyre. Motionärerna anser

att Skåne bör ges möjlighet till ett mer samlat och

självständigt styre.

I motion 1992/93:K617 av Bo Bernhardsson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om försöksverksamhet med regionalt parlament i

Skåne.

För att kunna ta till vara Skånes alla möjligheter som

framtidsregion krävs enligt motionärerna ett mer samlat ansvar

för de regionala frågorna. Enligt motionärerna skulle ett

demokratiskt valt organ för regionala frågor i Skåne både

förenkla den regionala förvaltningen och tydliggöra ansvaret för

just de regionala frågorna. Motionärerna anser att det som

försöksverksamhet bör bildas en friregion i Skåne. Ett

direktvalt Skåneparlament övertar landstingens regionala

uppgifter och de uppgifter som länsstyrelserna och andra

statliga organ ansvarar för och som inte är ren

myndighetsutövning, och som skulle vinna på en demokratisk

regional förankring och samordning. Enligt motionärerna skulle

Skåneparlamentet i en sådan försöksverksamhet också kunna överta

uppgifter som enskilda primärkommuner är för små för att ensamma

finansiera och driva. Ett Skåneparlament skulle också enligt

motionen kunna ansvara för regionala uppgifter som ingen tar

helhetsansvar för i dag. Motionärerna anser att Skåneparlamentet

skall ha egen beskattningsrätt.

1.2 Bakgrund

I Länsdemokratikommitténs slutbetänkande (SOU 1982:24) Vidgad

länsdemokrati behandlades bl.a. förslag till förstärkt

samordning på regional nivå, ändringar i administrativa

förfaranden och årsredogörelser för utvecklingen i länen m.m.

I 1984 års budgetproposition (bil. 15 s. 39 f.) konstaterade

civilministern att politisk enighet nåtts i huvudfrågan,

nämligen att man skulle undvika organisatoriska förändringar

mellan statlig förvaltning och kommunal självstyrelse samt att

man inom den statliga förvaltningen skulle öka samordningen och

därvid stärka länsstyrelsernas roll. Civilministern ställde sig

avvisande till ett förslag av kommittén om att vissa länsorgan

skulle ställas under ett starkt lekmannainflytande genom att

organens styrelser utom ordföranden skulle väljas av

landstingen. Civilministern var inte heller beredd att ställa

sig bakom vissa framlagda förslag till förstärkt samordning av

statlig verksamhet på regional nivå.

Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet bl.a. en

partimotion av Centerpartiet vari föreslogs att nya

betydelsefulla uppgifter skulle överföras till landstingen. I

två andra c-motioner i samma ärende förordades ett fortsatt

arbete med länsdemokratifrågorna på grundval av

Länsdemokratikommitténs slutbetänkande. Utskottet, som inte fann

anledning att frångå det i budgetpropositionen anlagda

synsättet, avstyrkte motionerna (bet. 1983/84:KU24 s. 40).

Ett förslag till ny statlig regional förvaltningsorganisation

presenterades i proposition 1988/89:154. Förslaget byggde på den

försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning som bedrivits i

Norrbottens län sedan den 1 juli 1986.

Den av riksdagen beslutade reformen (bet. 1989/90:BoU4 och

bet. 1989/90:BoU9, rskr. 1989/90:89) trädde i kraft den 1 juli

1991 och innebar bl.a. följande. Länsstyrelserna

omorganiserades. De nya länsstyrelsernas ansvarsområde

innefattar de verksamheter som tidigare bedrevs av

länsvägnämnderna, länsskolnämnderna, lantbruksnämnderna samt de

dåvarande länsstyrelserna. Viss del av länsbostadsnämndens

verksamhet ingår också i de nya länsstyrelserna, som i övrigt

fått vidgade befogenheter i vad avser kommunikationsområdet,

skogsvården och trafiksäkerheten. På vissa andra områden har ett

vidgat samrådsförfarande införts.

Förtroendemannainflytandet i de nya länsstyrelserna skulle

säkras genom inrättande av nämnder vid sidan av länsstyrelsernas

styrelse. I propositionen hade föreslagits inrättande av fem

obligatoriska nämnder. Riksdagen fann emellertid att det borde

överlåtas åt den enskilda länsstyrelsens styrelse att besluta om

vilken nämndorganisation som skulle knytas till länsstyrelsen

och hur den i så fall skulle utformas. Detta gav riksdagen

regeringen till känna. Enligt ett annat tillkännagivande skall

nämnderna i förekommande fall väljas av länsstyrelsens styrelse

och nämnderna skall ha ett ojämnt antal ledamöter, lägst fem och

högst elva inkl. ordföranden. Landshövdingen skall i

normalfallet vara ordförande. I en gemensam reservation av

Centerpartiets och Miljöpartiets ledamöter i bostadsutskottet

förordades avslag på propositionen. I reservationen förordades

att det fortsatta reformarbetet skulle inriktas mot att begränsa

den centraliserade förvaltningen och att decentralisera

uppgifterna inom detta område så långt det är möjligt till

regionala och lokala organ.

Omorganisationen förbereddes på den centrala nivån av den

organisationskommitté som i nära samverkan med

Civildepartementet och Länsstyrelsernas organisationsnämnd

följde omorganisationsarbetet i länen. I 1992 års

budgetproposition (1991/92:100 bil. 14, s. 3 f.) angav

civilministern att det inom ramen för den nya

länsstyrelseorganisationen vidtogs olika åtgärder för att skapa

en mer ändamålsenlig och effektiv förvaltning. En

utvecklingsgrupp inom Civildepartementet uppgavs arbeta med

frågor om ledning och uppföljning av länsstyrelsernas

verksamhet.

Denna särskilda utvecklingsgrupp för länsstyrelsefrågor

tillsattes efter beslut av regeringen den 5 september 1991, för

att det organisationsutvecklingsarbete som påbörjades inom ramen

för den centrala organisationskommittén borde föras vidare och

anknytas till arbetet med mål- och resultatstyrning av

länsstyrelserna. I det fortsatta arbetet bör enligt regeringens

beslut främst behandlas frågor om mål- och resultatstyrning av

länsstyrelserna, samspelet mellan länsstyrelserna, regeringen

och centrala verk, former för centrala insatser och stöd till

länsstyrelserna samt samverkan mellan länsstyrelserna i

länsövergripande frågor. Parallellt med detta arbete bör gruppen

utveckla metoder och former för en mer generellt tillämpbar mål-

och resultatdialog mellan regeringen och myndighetsledningar.

Av 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 14 s. 6)

framgår att utvecklingsgruppen, i syfte att utveckla formerna

för en mål- och resultatdialog mellan regeringen och

länsstyrelserna, genomför besök vid länsstyrelserna varvid

företrädare för berörda departement deltar. Materialet och

erfarenheterna från länsbesöken ligger enligt föredragande

departementschefen till grund för samtal mellan

departementschefen och resp. landshövding om mål och resultat i

länsstyrelsens verksamhet. Vidare framgår att utvecklingsgruppen

även i övrigt arbetar med åtgärder för att underlätta och

påskynda utvecklingsprocessen. Insatser pågår och initieras

fortlöpande för att successivt ge bättre underlag och metodik

för mål- och resultatstyrningen. I enlighet med regeringens

beslut om tillsättande av utvecklingsgruppen, kommer dess

verksamhet att integreras i regeringskansliets organisation.

I mars 1992 beslöt regeringen tillkalla en parlamentarisk

kommitté (dir. 1992:30) med uppdrag att dels analysera och

bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000,

dels överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och

organiseras på den övergripande samhällsnivån. Kommitténs

överväganden om hur framtidens hälso- och sjukvård bör

finansieras och organiseras bör enligt direktiven göras på den

övergripande samhällsnivån. Det innebär att kommittén bör ta

ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall

ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former

produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara

uppbyggt. Kommittén bör även överväga hur hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation kan komma att påverkas av

närmandet till EG:s inre marknad. Kommitténs ställningstaganden

bör utgå från en analys och värdering av i första hand tre

finansierings- och organisationsmodeller. Dessa modeller bör

enligt direktiven arbetas fram och analyseras av en till

kommittén knuten expertgrupp. Den expertgrupp som har varit

knuten till kommittén har till kommittén avgett en rapport (SOU

1993:38) Hälso- och sjukvården i framtiden -- Tre modeller.

Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande i mars år 1994.

Regeringen beslöt våren 1991 att tillkalla en särskild

utredare (nedan kallad Regionutredningen, dir. 1991:31) med

uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens

regionala uppbyggnad samt att göra en perspektivstudie med olika

alternativ för en framtida struktur. Samtidigt tillkallade

regeringen en särskild utredare (nedan kallad

Västsverigeutredningen, dir. 1991:30) med uppgift att analysera

för- och nackdelar med nuvarande länsindelning i västra Sverige

samt att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta

med nackdelarna. Utredningarna redovisade sina uppdrag i juni år

1992. Regionutredningens arbete redovisades i betänkandet

Regionala roller -- en perspektivstudie (SOU 1992:63) med

tillhörande bilagor, Utsikt mot framtidens regioner (SOU

1992:64) och Kartbok (SOU 1992:65). Den första bilagan

innehåller en samling debattinlägg. Västsverigeutredningens

arbete redovisades i betänkandet Västsverige -- region i

utveckling (SOU 1992:66).

I Regionutredningens redovisning presenteras en analys av tre

alternativ för uppbyggnaden av den offentliga verksamhetens

regionala nivå. Det första alternativet innebär ett statligt

ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna, medan det andra

alternativet innebär att kommuner i samverkan får ansvaret för

de regionala frågorna. Enligt det tredje alternativet bildas ett

nytt regionalt folkvalt organ. Regionerna bör enligt utredaren

vara utformade efter näringsgeografiska utgångspunkter och mer

efter samhällsplaneringens behov än vad som i dag är fallet.

Efter de två utredningarnas redovisningar beslöt regeringen i

augusti år 1992 att tillkalla en beredning med parlamentarisk

sammansättning, vilken har till uppgift att utforma förslag om

den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på

regional nivå (nedan kallad Regionberedningen, dir. 1992:86).

Beredningen har enligt direktiven till uppgift att på grundval

av de analyser som gjorts av Regionutredningen och övrigt

aktuellt utredningsmaterial utforma förslag om den offentliga

verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. För

beredningens arbete bör vissa grundläggande utgångspunkter

gälla.

En första utgångspunkt är subsidiaritetsprincipen, den s.k.

närhetsprincipen. Enligt direktiven innebär denna princip att

besluten inte skall fattas på en högre nivå än vad som är

nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett

ändamålsenligt och effektivt sätt. I största möjliga mån bör

följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet

eftersträvas. Med denna utgångspunkt bör förslagen inriktas på

att skapa en effektiv offentlig förvaltning med förutsättningar

för ökad produktivitet och med en god rättssäkerhet och en fast

demokratisk förankring. Om politiska uppgifter förs över till en

annan nivå än i dag, skall det ske till organ som står under

demokratisk styrning och kontroll. Detta påverkar dock inte

beredningens möjligheter att föreslå förändrad ansvarsfördelning

mellan staten, eventuella regionala organ, landstingen och

kommunerna eller det förhållandet att vissa i dag förekommande

verksamheter kan överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I

detta sammanhang bör förutsättningarna att låta andra aktörer i

samhället ta ett större ansvar beaktas.

Som en andra utgångspunkt bör enligt direktiven gälla att

offentlig verksamhet skall vara styrd i demokratiska former. Det

gäller att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett väl

fungerande medborgarinflytande. En tredje utgångspunkt bör vara

att verka för en långsiktigt hållbar utveckling som kan

säkerställa en hälsosam miljö, livskraftiga ekosystem och

biologisk mångfald. En fjärde utgångspunkt bör vara den

internationella utvecklingen. Genom bl.a. det ökade europeiska

samarbetet kommer nya mönster att uppstå för samverkan mellan

politiska och adminitrativa institutioner i Europas olika

länder. Denna utveckling måste enligt direktiven tillmätas stor

betydelse i beredningens arbete. Slutligen bör en femte

utgångspunkt vara kraven på hushållning med den offentliga

sektorns ekonomiska resurser.

I direktiven betonas att beredningen bör inleda sitt arbete

med att överväga ansvarsfördelningen i stort mellan den statliga

och den kommunala sektorn. Härvid bör också belysas betydelsen

av ett samband mellan nationell, regional och lokal nivå. Vidare

bör länsstyrelsernas roll tydliggöras på det

förvaltningsrättsliga området, inte minst från

rättssäkerhetssynpunkt. Därefter bör behandlas

uppgiftsfördelningen inom de kommunala resp. de statliga

områdena, såväl mellan olika nivåer som mellan olika organ på

samma nivå. I detta sammanhang bör bl.a. värdet av samordning,

regional balans och verkningsfulla statliga styrinstrument

beaktas. Detsamma gäller betydelsen av närhet i form av insyn,

påverkan, samhörighet och delaktighet i beslut som rör den egna

regionens utveckling. Beredningen bör som ett resultat av sina

överväganden i denna del lägga fram förslag till organisation

för den offentliga verksamheten på regional nivå.

Mot bakgrund av det förslag till organisation som beredningen

stannar för bör den administrativa indelningen på regional nivå

övervägas. Om beredningen finner skäl till det, bör förslag till

ny indelning eller ändringar i nuvarande länsindelning utformas.

I anslutning till detta bör beredningen även ta upp frågan om

den anpassning av statliga myndigheters regionala organisation

som kan följa av en förändrad länsstruktur och sambanden mellan

lokal, regional och central nivå. Sammansättningen av

länsstyrelsernas och andra statliga regionala myndigheters

styrelser bör också övervägas.

I en till Civildepartementet inkommen skrivelse har hemställan

gjorts av Kristianstads och Malmöhus läns landsting, Malmö

kommun samt Kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län att

få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional

uppgiftshantering inom ett område som omfattar landskapet Skåne.

Regionberedningen skall enligt sina direktiv också överväga

denna begäran. Ett eventuellt förslag i denna del skulle enligt

direktiven redovisas senast den 1 april 1993. Beredningen bör

också enligt direktiven överväga om andra typer av

försöksverksamhet kan vara av värde för den fortsatta processen.

I Regionberedningens direktiv angavs vidare att

Västsverigeutredningens förslag om ett särskilt regionförbund

för de regionala utvecklingsfrågorna i västra Sverige

remissbehandlades. Regeringen skulle efter avslutad

remissbehandling ta ställning till om det fanns förutsättningar

för en sådan temporär lösning eller om frågan borde beredas

vidare i Regionberedningens arbete. Regeringen har den 25

februari 1993 beslutat att till Regionberedningen överlämna

Västsverigeutredningens betänkande och remissyttrandena för

fortsatta överväganden. Regionberedningen bör därvid även

överväga andra möjligheter för att åstadkomma ökad regional

samverkan i den västsvenska regionen som bl.a. framförts i

remissvaren. Enligt beslutet anser regeringen det angeläget att

den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning i västra

Sverige ägnas särskild uppmärksamhet. Någon enighet bland de

berörda intressenterna i den föreslagna regionen anges dock inte

finnas. Resultatet av beredningens överväganden i denna del

skulle ha redovisats senast den 1 oktober 1993. Beredningen bör

därvid redovisa en eller flera modeller för ökad regional

samverkan i den västsvenska regionen som kan genomföras utan

ytterligare utredningsarbete. Regeringen beslöt samtidigt att

förlänga tiden för beredningens arbete med frågan om en

försöksverksamhet i Skåne så att ett eventuellt förslag skulle

ha redovisats senast den 1 oktober 1993. Utskottet har erfarit

att en redovisning av Regionberedningens överväganden i de nu

aktuella delarna beräknas kunna avges under senare delen av

november i år.

Beredningen skall i övrigt redovisa resultatet av sitt arbete

senast den 1 mars 1994. Enligt direktiven bör i första hand

beredningens redovisning vara inriktad på ett förslag till

principbeslut om reformering av den regionala nivån. Därutöver

bör behovet av fortsatta utredningar för ett genomförande

redovisas.

Riksdagen har tidigare avslagit motioner vad gäller

länsdemokratifrågor, senast under hösten 1992.

Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU4) avstyrkte ett flertal

motioner med hänvisning till Regionberedningens pågående arbete.

Utskottet framhöll att beredningen fått mycket vida direktiv som

i stora drag omfattade de frågeställningar som behandlades i de

aktuella motionerna.

1.3 Utskottets bedömning

Regionberedningen skall utforma förslag om den offentliga

verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. De

frågeställningar som tas upp i motionerna K218 yrkande 4, K502

yrkandena 2--5, K504 och K511 omfattas i stora drag av

Regionberedningens arbete. Regionberedningen skall också

överväga sådana frågor om regional uppgiftshantering i Skåne som

berörs i motionerna K505 och K617. I avvaktan på resultatet av

utredningsarbetet finns enligt utskottet inte anledning för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av

motionsyrkandena. Motionerna avstyrks därför.

2. Sametingets verksamhet

2.1 Motionen

I motion 1992/93:U217 yrkande 3 av Ingela Mårtensson och

Barbro Westerholm (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att följa

Sametingets möjlighet att verka för den samiska kulturen.

Motionärerna framhåller att Sverige har undertecknat dokumenten

från FN:s konferens om miljö och utveckling, den s.k.

Riokonferensen, som särskilt betonar skyldigheten att respektera

ursprungsbefolkningarnas kulturer, livsmönster, miljö etc.

Enligt motionärerna är det därför viktigt att regeringen noga

följer det nyinrättade Sametingets möjligheter att verka i denna

riktning.

2.2 Bakgrund

Riksdagen beslöt i december år 1992 att anta regeringens

förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32 bil. 1, bet.

1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114). I denna lag ges bestämmelser

om en särskild myndighet -- Sametinget -- med uppgift främst att

bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige. Ledamöterna i

tinget utses genom val bland den samiska befolkningen, och val

skall hållas vart fjärde år. Sametingslagen trädde i kraft den 1

januari 1993 och det första valet hölls i maj i år. Sametinget

påbörjade sin verksamhet i augusti i år.

I 2 kap. 1 § sametingslagen (1992:1433) anges Sametingets

uppgifter. Sametinget skall verka för en levande samisk kultur

och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder

som främjar denna kultur. I propositionen betonades att med

levande samisk kultur avses kultur i vid bemärkelse och att den

då rimligen bör inbegripa det som är samiskt särpräglat i

samhällslivet. I den mån ett näringsfång ger en speciell grund

för samisk kultur ingår detta näringsfång, enligt propositionen,

givetvis i kulturen. Föredragande departementschefen anförde

även i specialmotiveringen (s. 62) att den grundläggande

uppgiften, att verka för en levande samisk kultur, ger tinget en

stor frihet att ta upp skilda frågor som har samband med samiska

intressen.

Sametinget har även tillagts vissa speciella uppgifter av mer

gängse typ för en förvaltningsmyndighet. I propositionen

anfördes (s. 39) att vilka dessa uppgifter skulle vara knappast

kunde besvaras en gång för alla och att utvecklingen fick visa

vad som var lämpligt. Man kunde börja med ett begränsat antal

uppgifter, som tydligt var av den karaktären att de ägnar sig

för tinget att pröva och avgöra. Enligt sametingslagen beslutar

tinget om fördelning av statens bidrag och av medel ur

Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av

andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande.

Vidare skall Sametinget utse den styrelse för sameskolan som

avses i 8 kap. 6 § skollagen, leda det samiska språkarbetet samt

medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov

beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av

mark och vatten. Tinget har även uppgiften att informera om

samiska förhållanden.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag till

sametingslag och anförde i sitt betänkande (1992/93:KU17) bl.a.

att ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig

myndighet borde ses mot bakgrund av riksdagens tidigare

uttalande om att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga

befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra

minoriteter i landet.

2.3 Utskottets bedömning

Med hänsyn till de uppgifter som den nyinrättade myndigheten

Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i

förarbetena till sametingslagen, utgår utskottet från att

regeringen kommer att följa tingets möjligheter att verka för

den samiska kulturen. Enligt utskottets mening finns det därför

ingen anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motion U217 yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den regionala organisationen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K218 yrkande 4,

1992/93:K502 yrkandena 2--5, 1992/93:K504, 1992/93:K505,

1992/93:K511 och 1992/93:K617,

2. beträffande Sametingets verksamhet

att riksdagen avslår motion 1992/93:U217 yrkande 3.

Stockholm den 26 oktober 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s),

Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson

(kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S

Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ola Karlsson (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Den regionala organisationen (mom. 1)

Bertil Fiskesjö (c) anför:

I motion 1992/93:K504 (c), som väcktes under allmänna

motionstiden i januari i år, redovisas utförligt Centerpartiets

syn på länsdemokratifrågan. Motionen mynnar ut i krav på

förändrade direktiv till den s.k. Regionberedningen. Eftersom

motionen behandlas först nu och Regionberedningens arbete

enligt uppgift är inne i ett slutskede har jag avstått från

att yrka bifall till motionen.

De förhandsinformationer som getts om vilka förslag

Regionberedningen kan komma att lägga fram är dock inte särskilt

uppmuntrande. Det har framgått att beredningen kommer att

föreslå viss försöksverksamhet inom ett par områden,

enligt en modell som innebär att ytterligare en beslutsnivå

tillskapas på det regionala planet och utan att den nuvarande

kompetensfördelningen mellan statliga och folkvalda organ

berörs. En sådan förändring ger ingen lösning på de problem

som nu finns. I stället blir beslutsorganisationen ännu mera

komplicerad och svåröverblickbar.

Den reform som angetts i Centerpartiets motion är av ett helt

annat slag. Den syftar till en enkel och demokratisk

organisation med ett samlat ansvar för länet eller regionen hos

ett folkvalt organ, ett parlament. Till detta folkvalda organ

skall överföras uppgifter från statliga organ i regionen men

också uppgifter som nu handläggs av centrala statliga organ.

Länet eller regionen skulle därmed få ett styrelsesystem

som möjliggjorde större självständighet för regionerna och som

gav medborgarna inflytande över de egna angelägenheterna på

samma sätt som nu sker i kommunerna. Utredningsarbetet borde

från början ha inriktats på ett förverkligande av denna modell.

Det är djupt beklagligt om en verkligt meningsfull reform nu

ytterligare kommer att fördröjas.