Bet. 1993/94:LU1

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU01

Vissa arrendefrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1993/94

LU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari framställs

önskemål om lagstiftning angående friköp av historiska arrenden.

Vidare behandlar utskottet en motion om vissa upplåtelser på

kronomark.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna. I frågan om

friköpsrätt till historiska arrenden har en reservation avgetts

av ledamöterna från det socialdemokratiska partiet och en

meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet.

Motionerna

1992/93:L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall

genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.

1992/93:L502 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om påskyndande av lagförslag om

friköpsrätt vid s.k. historiska arrenden.

1992/93:L503 av Åke Selberg och Bruno Poromaa (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för arrenden inom

kronoöverloppsmark.

Utskottet

Allmänt

Arrende föreligger när någon upplåter jord till nyttjande mot

ersättning. Upplåtelse kan ske i form av jordbruksarrende,

bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende.

Regler om dessa arrendeformer finns i 7--11 kap. jordabalken

(JB).

Jordbruksarrende är antingen gårdsarrende eller sidoarrende.

Gårdsarrende föreligger när arrendet omfattar bostad för

arrendatorn. Övriga jordbruksarrenden är sidoarrenden. Med

bostadsarrende avses arrendeupplåtelser som sker för annat

ändamål än jordbruk och som berättigar arrendatorn att uppföra

eller bibehålla bostadshus på marken (10 kap. 1 § JB).

Anläggningsarrende föreligger när jord upplåts på arrende för

annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt

arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på

arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad, som inte är av

endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande (11 kap. 1 §

JB).

Om jord upplåts på arrende för annat ändamål än jordbruk och

upplåtelsen inte är att anse som bostadsarrende eller

anläggningsarrende föreligger lägenhetsarrende (8 kap. 1 §

andra stycket JB).

Friköp av historiska arrenden

Med historiska arrenden förstås i huvudsak arrenden som

arrendatorn och hans släkt innehaft i ett par generationer.

Frågan om friköp av sådana arrenden har åtskilliga gånger

behandlats av riksdagen. Hösten 1989 ansåg utskottet (se bet.

1989/90:LU6) att en friköpsrätt vid historiska arrenden borde

införas. Det fick ankomma på regeringen att utforma förslag till

lagstiftning och därefter återkomma till riksdagen. Vad

utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna (rskr. 39). Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade

regeringen 1990 års Arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att

se över vissa regler inom arrendelagstiftningen. Kommittén, som

numera slutfört sitt arbete, hade som huvuduppgift att utforma

förslag till regler som dels skyddar en jordbruksarrendators

investeringar på arrendestället, dels ger arrendatorn vid

historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.

Kommittén behandlade friköpsfrågan med förtur och har i

delbetänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden -- förslag till

friköpslag föreslagit en särskild lag om friköpsrätt vid

historiska arrenden. En närmare redogörelse för innehållet i

lagförslaget finns i utskottets betänkande 1991/92:LU18.

När spörsmålet om friköp av historiska arrenden senast

behandlades av riksdagen våren 1992 med anledning av motioner i

ämnet erinrade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

om att Arrendekommitténs förslag till friköpslag bereddes inom

regeringskansliet (bet. 1991/92:LU18). Regeringens

ställningstagande till förslaget borde enligt utskottet inte

föregripas genom att riksdagen gjorde något uttalande i frågan.

Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet bifall till de

ifrågavarande motionerna.

I motion L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) hemställs

att riksdagen nu beslutar att friköp av historiska arrenden

skall genomföras i enlighet med Arrendekommitténs förslag.

Enligt motion L502 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof

Petersson (c) bör regeringen under höstriksdagen 1993 lägga

fram ett lagförslag i frågan.

I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109)

Investeringar i arrendejordbruket och andra arrenderättsliga

frågor från oktober 1992 lämnar kommittén förslag till regler om

skydd för jordbruksarrendatorns investeringar på arrendestället.

Kommittén, som i betänkandet betonar att frågor med anknytning

till investeringar på arrendestället i första hand bör lösas

genom överenskommelse mellan parterna, lämnar förslag till

regler som avser situationen då någon sådan överenskommelse inte

kan nås. Reglerna innebär att en arrendator som vill utföra en

investering skall kunna vända sig till arrendenämnden med en

begäran om tillstånd till investeringen. Förslaget reglerar

också frågor om bl.a. överlåtelse av arrenderätten då

arrendatorn utfört investeringen och om möjlighet för jordägaren

att därvid inlösa investeringen.

Arrendekommitténs båda betänkanden har remissbehandlats i ett

sammanhang, och frågorna bereds för närvarande i

regeringskansliet. I linje med vad utskottet tidigare uttalat

(se bet. 1991/92:LU18) bör regeringens ställningstagande till

spörsmålen inte heller nu föregripas genom något uttalande från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L501 och L502.

Vissa upplåtelser på kronomark

Norra delen av Sverige utgjorde i äldre tider till största

delen ödemarker utan fast bebyggelse. I vissa delar av inlandet

idkade samerna renskötsel tämligen ostört. Fast bebyggelse kom

först till stånd längs kusterna och i dalgångarna efter de stora

älvarna. Kungamakten började så småningom verka för att Norrland

befolkades i större utsträckning. Genom att öka den odlade

jorden kunde kronan få in mera skatt. I syfte att uppmuntra och

kontrollera kolonisationen av Norrlands inland gjorde kronan

anspråk på äganderätt till all ohävdad mark. För Lapplands del

kom kungamaktens strävanden och anspråk på äganderätt till

uttryck under slutet av 1600-talet.

Vid kolonisationen av Lappland uppstod så småningom ett behov

av att skapa klarhet i hur långt byarnas och nybyggarnas marker

sträckte sig och var kronans marker tog vid. Detta var

bakgrunden till de avvittringsförrättningar som genomfördes i

Norrland från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet.

Genom "avvittring" skulle de enskilda byarnas och hemmanens

områden -- framför allt skogsmarken -- avgränsas från kronans

marker. Fram till avvittringen hade nybyggarna haft en något

osäker rätt till marken. De hade haft rätt att utnyttja vissa

inägoområden och att tillgodogöra sig vad den omgivande naturen

gav. Genom avvittringen byttes denna rätt ut mot en bestämd rätt

till särskilda skiften med de rättigheter som enligt lag hör

till en självständig fastighet. I samband med avvittringen

företogs även en slutlig skattläggning av nybyggen och hemman.

I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker påbörjades

avvittringarna vid mitten av 1800-talet men kom i gång på allvar

först under 1870-talet sedan 1873 års avvittringsstadga kommit

till. Beslut om avvittring fattades av länsstyrelsen efter

särskilda lantmäteriförrättningar. Avvittringsutslagen kunde

överklagas och när de vunnit laga kraft skulle de nya gränserna

utstakas.

Den skog som inte lades ut till enskilda fastigheter eller

andra särskilda ändamål behölls av kronan. Enligt

avvittringsstadgan skulle skogsmark avsättas till särskilda

kronoparker. Mark kunde även avsättas till kronan för s.k.

strömfallsutmål, mark för virkesupplag m.m. Den återstående

delen av kronans skogsmark kom i regel att kallas

kronoöverloppsmark. På den mark som sålunda förbehölls

kronan utsläcktes -- med vissa undantag -- de rättigheter som

den bofasta befolkningen tidigare ansetts ha.

Avvittringarna innebar även att äganderätten till vattnen i

lappmarkerna delades upp mellan enskilda och kronan. Däremot

innehöll avvittringsstadgan inte några bestämmelser om

avvittringens följder för den bofasta befolkningens jakt- och

fiskerätt. Frågor om jakt- och fiskerätt behandlades som regel

inte heller i avvittringsutslagen.

Beträffande dessa rättigheter innebär gällande rätt att

fastighetsägaren -- som huvudregel -- har jakträtten på den

mark som hör till fastigheten, 10 § jaktlagen (1987:259).

Jaktlagen innehåller också bestämmelser om bl.a. upplåtelse av

jakträtt, uppsägning av sådant avtal och rätt till förlängning

av upplåtelsen. Motsvarande bestämmelser finns för fiskerättens

del i lagen (1957:390) om fiskearrenden. Det är att märka att

det inte är fråga om arrende om fastighetsägaren upplåter rätt

att t.ex. jaga eller fiska på fastigheten men behåller

dispositionen över fastigheten i övrigt. Sådana upplåtelser är i

stället att anse som nyttjanderätt (7 kap. 3 § JB).

I motion L503 av Åke Selberg och Bruno Poromaa (s) anförs

att det inom Norrbottens län och Västerbottens län finns ett

stort antal tomter utarrenderade på kronoöverloppsmark.

Motionärerna anser arrendeformen fördelaktig eftersom den ger

rennäringen erforderligt inflytande över markanvändningen,

markspekulation i fjällvärlden försvåras och ortsbefolkningens

möjligheter att skaffa sig fritidshus förbättras. Emellertid

medför arrendeförhållandena enligt motionärerna också vissa

problem för arrendatorerna. Det största problemet är att

arrendatorerna upplever en betydande osäkerhet vad gäller

möjligheterna till förlängning av arrendeavtalet, vilket ger

upphov till oro för de investeringar som arrendatorerna gjort.

Enligt motionärerna bör i arrendelagstiftningen införas en regel

som anger på vilka grunder länsstyrelsen skall kunna neka

fortsatt upplåtelse av ett arrende. Möjligheterna till att ärva

ett arrendeavtal bör också klarläggas. Motionärerna hemställer

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åtgärder för arrenden inom kronoöverloppsmark.

Utskottet vill till att börja med erinra om att i

civilrättsligt hänseende JB:s regelsystem beträffande arrende

naturligtvis är tillämpligt även på arrendeupplåtelser på

kronomark. Är det fråga om gårdsarrende (9 kap.) eller

bostadsarrende (10 kap.) gäller sålunda att arrendatorn har

besittningsskydd, dvs. en principiell rätt till förlängning av

avtalet vid arrendetidens utgång. Denna rätt bryts endast under

vissa i lagen närmare angivna förutsättningar, t.ex. om

arrenderätten är förverkad på grund av dröjsmål vid betalning av

arrendeavgiften. Besittningsskyddet gäller i viss utsträckning

även för dödsboet efter arrendatorn, om denne dör under

arrendetiden. Vid såväl gårdsarrende som bostadsarrende måste

arrendeupplåtelsen också ingås på en minsta tid om fem år. Rör

det sig om arrendeställen med enklare bebyggelse för

fritidsändamål, t.ex. jakthyddor och fiskekojor, är det

emellertid fråga om lägenhetsarrende (se 8 kap. 1 § andra

stycket JB). Vid denna arrendeform förekommer inte något

besittningsskydd utan arrendatorn är skyldig att avträda

arrendestället om jordägaren säger upp arrendeavtalet. Några

särskilda regler i JB om arrendetid finns inte heller för

lägenhetsarrendes vidkommande. Parterna är således fria att

bestämma den tid de vill.

De förhållanden på kronomark som den nu ifrågavarande motionen

aktualiserar är emellertid enligt utskottets mening främst

upplåtelser ovanför odlingsgränsen av jakt- och

fiskerättigheter. Det torde här inte vara fråga om rätt att även

i övrigt nyttja fastigheten varför upplåtelserna inte är att

betrakta som arrenden i JB:s mening. Enligt vad utskottet

inhämtat avser dessa upplåtelser snarare olika typer av

tillstånd. Direkta upplåtelser sker till den enskilde jägaren

eller fiskaren för kortare eller längre tid. För vissa områden

har upplåtelse skett till jakt- och fiskevårdsföreningar,

hotell, sammanslutningar av samebymedlemmar och liknande. Jakten

och fisket upplåts därefter till enskilda genom s.k.

underupplåtelser.

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under

statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen gäller

enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) att nyttjanderätt får

upplåtas endast om det kan ske utan avsevärd olägenhet för

renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske krävs

dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller

fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i

samebymedlemmarnas rätt till jakt och fiske. Länsstyrelsen, som

förvaltar statens mark ovanför odlingsgränsen och på

renbetesfjällen, beslutar om dessa upplåtelser.

Utskottet vill i sammanhanget peka på att riksdagen hösten

1992 behandlade frågan om upplåtelse av rätt till jakt och fiske

på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen

vid behandlingen av regeringens proposition 1992/93:32 om

samerna och samisk kultur m.m. I propositionen föreslogs en

kraftig utökning av möjligheterna till sådana upplåtelser. Det

anfördes bl.a. att den som är bosatt ovanför odlingsgränsen

eller på renbetetsfjällen och som är beroende av jakt eller

fiske för sin försörjning skall kunna påräkna upplåtelse av rätt

till jakt eller fiske på statens mark. Sådan upplåtelse skall

vidare utvidgas till att i princip omfatta all mark där inte

någon olägenhet av betydelse uppkommer för rennäringen eller där

samebymedlems rätt till jakt eller fiske inte träds för när. Den

som för sin försörjning jagar eller fiskar långt från körbar väg

borde enligt propositionen kunna få tillstånd av länsstyrelsen

att uppföra en enklare koja och att ta ved för uppvärmningen av

den. Vid behandlingen i riksdagen av propositionen hade

bostadsutskottet, mot bakgrund av vad som i propositionen

anförts om bl.a. hänsynstagande till samernas och renskötselns

intressen, inte något att erinra mot att de möjligheter som

finns för jakt och fiske utnyttjas på ett effektivare sätt än

hittills (bet. 1992/93:BoU8).

Utskottet anser, mot bakgrund av den lämnade redogörelsen, att

några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med

anledning av vad som framkommit beträffande de nu aktuella

upplåtelserna på kronomark i fjällvärlden. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion L503.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande friköp av historiska arrenden

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L501 och 1992/93:L502,

res. (s)

2. beträffande vissa upplåtelser på kronomark

att riksdagen avslår motion 1992/93:L503.

Stockholm den 12 oktober 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m),

Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),

Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström (s)

och Kenneth Lantz (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Friköp av historiska arrenden (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar

med "Arrendekommitténs båda" och slutar med "och L502" bort ha

följande lydelse:

Som framgår av redogörelsen ovan har särskilt spörsmålet om en

friköpsrätt vid historiskt arrende utretts ordentligt vid flera

tillfällen, och Arrendekommittén lämnade redan för två år sedan

ett detaljerat och välmotiverat förslag till en friköpslag. Det

kan visserligen hävdas att friköpsrätten har samband med frågan

om skyddet för arrendatorns investeringar i allmänhet, vilken

fråga utgjorde Arrendekommitténs andra huvuduppgift. Kommitténs

båda betänkanden i dessa huvudspörsmål har också

remissbehandlats i ett sammanhang. Enligt utskottets mening är

emellertid skälen för en friköpsrätt så starka att omedelbara

lagstiftningsåtgärder är påkallade i denna fråga utan att man

bör avvakta eventuella ytterligare överväganden beträffande

skyddet för arrendators investeringar. Utskottet anser därför

att regeringen snarast möjligt bör förelägga riksdagen ett

förslag till friköpslag på grundval av Arrendekommitténs

betänkande i ämnet och de synpunkter som framkommit under

remissbehandlingen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen

med anledning av motionerna L501 och L502 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande friköp av historiska arrenden

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:L501 och

1992/93:L502 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

Friköp av historiska arrenden (mom. 1)

Jag ansluter mig till den reservation som avgetts av

ledamöterna från det socialdemokratiska partiet.