Bet. 1993/94:LU12

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU12

Stiftelser

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

LU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1993/94:9 om stiftelser, vari läggs fram ett förslag till

stiftelselag som innehåller en utförlig civilrättslig reglering

av stiftelseinstitutet.

I lagförslaget lämnas en allmän definition på stiftelser.

Definitionen innehåller ett uttryckligt krav på att den egendom

som anslås för stiftelsen skall vara avskild från stiftarens

förmögenhet, vilket är fallet om egendomen tagits om hand av

någon som åtagit sig att förvalta den i enlighet med

stiftelseförordnandet. En konsekvens härav är bl.a. att

stiftelser som är beroende av framtida, successiva anslag för

sin verksamhet -- s.k. anslagsstiftelser -- inte omfattas av det

allmänna stiftelsebegreppet.

Två former av stiftelser som inte faller in under den allmänna

definitionen regleras särskilt i lagen, nämligen

insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser. Däremot

omfattar lagförslaget inte de s.k. tryggandestiftelserna

(pensions- och personalstiftelser), utan dessa kommer även i

fortsättningen att regleras särskilt genom lagen (1967:531) om

tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Förslaget till stiftelselag innehåller regler om förvaltning

av en stiftelse, om bokföring och årsredovisning samt revision.

I lagförslaget finns vidare bestämmelser om skadestånd för t.ex.

ledamöter i en stiftelses styrelse vid misskötsel av uppdraget

och om ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande.

Förslaget innehåller också bestämmelser om likvidation och

upplösning av stiftelser samt om stiftelses firma. Utöver de

civilrättsliga reglerna innehåller förslaget bestämmelser om

offentlig tillsyn och registrering av stiftelser i ett särskilt

offentligt stiftelseregister. Övergångsbestämmelser föreslås i

en särskild lag om införande av stiftelselagen, vari bl.a. den

rättsliga ställningen för nuvarande stiftelser regleras.

Innebörden härav är att stiftelselagen, med vissa undantag,

skall vara tillämplig på dessa befintliga stiftelser.

I propositionen föreslås också ett antal ändringar i annan

lagstiftning, bl.a. lagen om tryggande av pensionsutfästelse

m.m., vilka sammanhänger med förslaget till stiftelselag. Vidare

föreslås att 1929 års lag om tillsyn över stiftelser upphävs.

När det gäller propositionens lagförslag nr 8 -- avseende lag om

fortsatt giltighet av lagen (1986:98) om undantag för vissa

kommuner och landstingskommuner från bestämmelserna i lagen

(1929:116) om tillsyn över stiftelser -- har detta redan

antagits av riksdagen (bet. 1993/94:LU11, rskr. 86) och lagen

trädde i kraft den 1 januari 1994.

Lagförslagen i övrigt föreslås träda i kraft den 1 januari

1995.

Med anledning av propositionen har fem motioner väckts. I tre

motionsyrkanden hemställs om lagreglering även för sådan

anslagsberoende verksamhet som efter stiftelselagens

ikraftträdande inte längre kommer att kunna ordnas i

stiftelseform. I några motioner tas upp det allmänna

stiftelsebegrepp som föreslås och vissa klarlägganden i

anslutning härtill begärs. Vidare behandlas i några motioner

frågan om det föreslagna förbudet för en stiftelse att låna ut

pengar till t.ex. stiftaren eller förvaltaren. Det har också

framställts motionsyrkanden i vissa mer begränsade frågor

rörande förvaltning, bokföring och räkenskaper, revision,

permutation samt tillsyn och registrering. Slutligen gäller ett

motionsyrkande fortsatt giltighet av lagen om

styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser.

I lagstiftningsärendet har skrivelser inkommit från Svenska

Kommunförbundet, KFUK-KFUM:s riksförbund, professor Carl

Hemström och Juristfirman Laila Kihlström.

På lagutskottets begäran har kulturutskottet avgivit yttrande

i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga

2.

Utskottet förordar med anledning av tre motionsyrkanden ett

tillkännagivande om att regeringen bör återkomma till riksdagen

med förslag till rättslig reglering av sådan anslagsberoende

verksamhet som till följd av lagförslagets definition av

stiftelsebegreppet inte kommer att kunna anordnas i

stiftelseform. Enligt utskottet bör en sådan rättslig reglering

tillhandahållas samtidigt med stiftelselagens ikraftträdande.

För att detta skall vara möjligt förordar utskottet att

ikraftträdandet av den nya lagstiftningen uppskjuts ett år, till

den 1 januari 1996.

Utskottet föreslår också att riksdagen med anledning av

motionsyrkanden vidtar ett par mindre ändringar i regeringens

lagförslag. Ändringarna gäller dels att även mindre stiftelser,

som endast behöver föra enklare räkenskaper, skall kunna ha

brutet räkenskapsår, dels en förenkling i regleringen av frågan

om arvode till styrelseledamot i en stiftelse.

I övrigt tillstyrker utskottet propositionen.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer (alla s) om

låneförbud, permutation, avgifter för kollektivavtalsstiftelser

resp. offentlig styrelserepresentation.

Propositionen

I proposition 1993/94:9 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. stiftelselag,

2. lag om införande av stiftelselagen (1994:000),

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av

pensionsutfästelse m.m.,

5. lag om ändring i permutationslagen (1972:205),

6. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),

7. lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),

8. lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:98) om undantag

för vissa kommuner och landstingskommuner från bestämmelserna i

lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser.

Lagförslag 8 antogs av riksdagen i december 1993 (bet.

1993/94:LU11, rskr. 86), och lagen trädde i kraft den 1 januari

1994.

Lagförslagen 1--7 behandlas i förevarande betänkande och har

intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1993/94:L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att bestämmelsen i regeringens

förslag till ny stiftelselag, 1 kap. 2 §, ges en sådan innebörd

att kommuner får möjlighet att bilda anslagsstiftelser,

2. att riksdagen beslutar att det i fråga om bestämmelserna om

låneförbud i regeringens förslag till 2 kap. 6 § görs undantag

för kommunala stiftelser i enlighet med motsvarande undantag i

aktiebolagslagen, 12 kap. 7 § andra stycket,

3. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till 4 kap.

6 § ges den innebörden att hinder ej föreligger mot att utse

förtroendevald revisor i en kommunal stiftelse,

4. att riksdagen beslutar att bestämmelserna om permutation i

6 kap. ges den innebörden att stiftelser bildade av kommuner

undantas från bestämmelsernas tillämpningsområde,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgifter för kollektivavtalsstiftelser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om offentlig styrelserepresentation i vissa

stiftelser.

1993/94:L2 av Rosa Östh och Stina Eliasson (c) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådana ändringar i förslaget till ny

stiftelselag som i motionen anförts.

1993/94:L3 av Stina Eliasson och Rosa Östh (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om angelägenheten av förslag till lagstiftning

om anslagsstiftelser.

1993/94:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar att stiftelselagen också skall omfatta

anslagsstiftelser.

1993/94:L5 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att första meningen i stiftelselagen

2 kap. 15 § bör vara: "En styrelseledamot har rätt till skäligt

arvode.",

2. att riksdagen beslutar att 2 kap. 6 § kompletteras med

följande stycke efter punkt 6: "Bestämmelserna ovan under

punkterna 1--6 gäller ej om gäldenären driver rörelse och lånet

betingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande för

gäldenärens rörelse. Punkterna 1--6 gäller ej heller om

stiftelsen enligt stiftelseförordnandet får skänka eller låna

motsvarande belopp och beloppet är avsett uteslutande för

stiftarens verksamhet.",

3. att riksdagen beslutar att sista stycket i 3 kap. 5 § skall

utgå,

4. att riksdagen beslutar att i 4 kap. 11 § bör införas

följande mening: "Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande

angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna."

Utskottet

1 Inledning

Sedan gammalt har i Sverige medel i stor omfattning donerats

till stiftelser för välgörande ändamål av skiftande slag.

Tidigare torde fattigvård, barnavård och undervisning ha varit

de viktigaste fälten för sådana privata initiativ. Så småningom

har även andra områden kommit att tillgodoses på detta sätt,

såsom konst, litteratur och vetenskaplig forskning. De

stiftelser som inrättats för allmännyttiga ändamål av nu nämnt

slag benämndes tidigare "fromma stiftelser". Många av dessa

stiftelser har mycket begränsade tillgångar medan ett mindre

antal har betydande förmögenheter. Förvaltningen är ibland

fristående och i andra fall anförtrodd statliga organ, kommuner,

sjukvårdsinrättningar, universitet m.fl. Vidare finns ett stort

antal pensions- och personalstiftelser. Stiftelseformen har även

kommit till användning för ekonomisk verksamhet av olika slag.

Det förekommer också ett stort antal huvudsakligen kommunala

stiftelser, som har till ändamål att förvärva fastigheter och

tomträtter för uppförande och förvaltning av bostadshus m.m.

Även annan verksamhet bedrivs av kommunala och andra allmänna

stiftelser. Stiftelseformen används också för verksamhet som

staten i samarbete med enskilda ställt sig bakom, exempelvis

inom utbildning och forskning och på näringslivets område.

Slutligen kan nämnas den grupp av stiftelser som på skilda

sätt är knutna till företag inom det enskilda näringslivet och

vars förmögenheter stundom uppgår till betydande belopp.

2 Gällande rätt

Någon särskild civilrättslig lagstiftning om stiftelser finns

inte i Sverige. Stiftelsernas förhållanden är emellertid i vissa

avseenden reglerade i lagstiftningen. Enligt lagen (1929:116) om

tillsyn över stiftelser (tillsynslagen) skall stiftelser i

princip anmälas till länsstyrelsen. Undantagna från

anmälningsskyldighet -- och därmed från tillsyn -- är stiftelser

som genom anknytning till staten eller särskilda institutioner

antas vara förvaltade på ett betryggande sätt. Undantagna är

även stiftelser som har av regeringen fastställda stadgar och

enligt dem står under särskilt anordnad tillsyn, stiftelser som

är anförtrodda åt ideella föreningar och andra samfund samt

stipendiestiftelser vid enskilda undervisningsanstalter. Vidare

undantas s.k. familjestiftelser, dvs. stiftelser till förmån

för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter, samt stiftelser

vars förmögenhet inte överstiger 20 000 kr. Slutligen undantas

stiftelser som enligt regeringens förordnande eller stiftarens

föreskrift inte skall vara underkastade tillsyn enligt

tillsynslagen.

Alla anmälningsskyldiga stiftelser omfattas inte av tillsyn

enligt lagen. Tillsyn är föreskriven endast för sådana

stiftelser som främjar ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen

kan besluta att allmännyttig stiftelse inte skall stå under

tillsyn.

Tillsynen innebär en övervakning av att stiftelsens

förvaltning sköts i enlighet med lagen och de föreskrifter som

gäller för vederbörande stiftelse. Som underlag för

länsstyrelsens granskning skall stiftelsens styrelse årligen

till länsstyrelsen insända en ekonomisk redovisning.

Till tillsynslagen ansluter en tillämpningskungörelse.

Härjämte finns viss specialreglering om stiftelser. Hit hör

lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Regler

om permutation, dvs. ändring, upphävande eller åsidosättande av

sådana för stiftelser m.fl. givna föreskrifter som blivit

föråldrade, orimliga eller liknande, finns intagna i

permutationslagen (1972:705). Vidare är att märka lagen

(1982:315) om styrelserepresentation för samhället i vissa

stiftelser. Utskottet får anledning att återkomma till denna

specialreglering nedan.

Det finns också vissa bestämmelser om stiftelser i

skattelagstiftningen. Skattemässigt gäller att stiftelser i

likhet med de flesta andra juridiska personer är skattskyldiga

till staten för inkomst av näringsverksamhet. En stor del av

stiftelserna i landet har emellertid sådana kvalificerat

allmännyttiga ändamål att deras skattskyldighet är begränsad

enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

1929 års tillsynslag innehåller civilrättsliga bestämmelser om

stiftelser endast i begränsad utsträckning. Vissa allmänna

grundsatser om stiftelser har ändock utbildats med stöd av den

lagen samt rättspraxis och juridisk doktrin.

För att en stiftelse skall föreligga krävs enligt dessa

allmänna grundsatser att medel ställts under särskild

förvaltning för att tjäna visst ändamål. Erkännande av

myndighet, registrering e.d. fordras däremot inte för att

stiftelsen skall få rättskapacitet. Inte heller krävs det att

stiftelsen skall ha viss organisation. Regelmässigt ger dock den

som inrättar en stiftelse mer eller mindre utförliga

föreskrifter i själva stiftelseförordnandet eller i särskilda

stadgar om hur ändamålet med stiftelsen skall tillgodoses,

stiftelsens förvaltning, revision m.m. Stiftelsens förvaltning

brukar vanligtvis anförtros en styrelse. I och med att en

styrelse utsetts, som åtagit sig att handha stiftelsens

angelägenheter och verka för dess ändamål på föreskrivet sätt,

anses kravet på särskild förvaltning uppfyllt. Stiftelsen blir

därmed en självständig juridisk person.

3 Tidigare utredningsarbete m.m.

Redan i slutet av 1800-talet väcktes förslag om allmänna

bestämmelser rörande tillsyn och kontroll över stiftelser.

Frågan bereddes därefter i olika omgångar fram till det att

propositionen med förslag till den nuvarande tillsynslagen

avlämnades år 1929 (nr 83).

I propositionen yttrade departementschefen bl.a. att det till

Lagrådet remitterade förslaget skilde sig från tidigare förslag

därigenom att det avsåg att i första hand åvägabringa en bättre

ordnad kontroll över stiftelser samt upptog civilrättsliga

bestämmelser allenast i den mån de ansågs utgöra en nödvändig

förutsättning för de föreslagna kontrollbestämmelserna.

Efter tillsynslagens tillkomst har frågor som rör

stiftelseinstitutet vid åtskilliga tillfällen varit föremål för

riksdagens behandling.

I betänkandet LU 1973:32 anförde utskottet med anledning av

motionsyrkanden att tiden torde vara mogen för en mera

genomgripande översyn av den lagstiftning som reglerar

stiftelseinstitutet. Enligt utskottet förelåg sålunda behov av

lagbestämmelser beträffande frågor som rör bl.a. styrelse,

stadgar, medelsförvaltning, revision, talan mot styrelsebeslut,

likvidation, upplösning och fusion. Mot bakgrund härav förordade

utskottet att lagstiftningen om stiftelser i lämpligt sammanhang

skulle bli föremål för en allmän översyn. Detta blev också

riksdagens beslut och år 1975 tillkallades Stiftelseutredningen

(Ju 1975:01) med uppdrag att företa en allmän översyn av

stiftelselagstiftningen.

Efter ett regeringsbeslut 1983 upphörde utredningen med sitt

arbete, och lagstiftningsarbetet bedrevs sedan vidare inom

Justitiedepartementet. Det arbetet resulterade i att ett förslag

till en lag om stiftelser lades fram i departementspromemorian

(Ds Ju 1987:14) Stiftelser. Efter remissbehandling av

promemorieförslaget fortsatte beredningsarbetet inom

departementet och har resulterat i den nu aktuella proposition

1993/94:9 med förslag till stiftelselag m.m.

Utskottet kommer nedan -- efter en översiktlig redovisning av

propositionen -- att under skilda rubriker närmare behandla

vissa stiftelsefrågor som aktualiserats i motionerna eller som

eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

4 Propositionen i huvuddrag

Propositionen innebär en civilrättslig reglering av

stiftelseinstitutet och innehåller också förslag till

offentligrättsliga bestämmelser om tillsyn över stiftelser.

Reglerna samlas i en stiftelselag.

Civilrättsligt föreslås i lagen en grundläggande definition av

vad som är en stiftelse i allmänhet, vilken bygger på

stiftelsebegreppet i tillsynslagen. I lagen regleras också två

särskilda former av stiftelser, insamlings- och

kollektivavtalsstiftelser, som alltså inte faller in under det

allmänna begreppet. Förslaget innehåller åtskilliga bestämmelser

om förvaltningen av en stiftelse. Därvid skiljs mellan två

former av förvaltning -- egen förvaltning och anknuten

förvaltning. Lagförslaget innebär vidare att stiftelser även i

fortsättningen skall ha rätt att bedriva näringsverksamhet. Alla

stiftelser som driver näringsverksamhet skall vara

bokföringsskyldiga samt skyldiga att upprätta offentlig

årsredovisning och ha kvalificerad revisor. Samma regler i detta

avseende föreslås gälla även för stiftelser som är

moderstiftelse i en koncern eller har tillgångar till ett värde

överstigande tio basbelopp. Förslaget innehåller vidare

bestämmelser om skadeståndsskyldighet för ledamöter i en

stiftelsestyrelse resp. för stiftelsens förvaltare. När det

gäller ändring av föreskrifter i ett stiftelseförordnande

motsvarar förslaget i huvudsak de nuvarande reglerna i

permutationslagen. Alla stiftelser skall enligt förslaget stå

under tillsyn. Tillsynen skall dock vara koncentrerad till de

stiftelser som är bokförings- och årsredovisningsskyldiga.

Sådana stiftelser skall vara registrerade i ett

stiftelseregister. Registrerings- och tillsynsmyndighet skall

vara länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrelse eller dess

förvaltare har sitt säte. Den nya lagen föreslås träda i kraft

den 1 januari 1995, och den skall med vissa undantag tillämpas

även på de stiftelser som finns vid ikraftträdandet.

5 Behovet av lagstiftning

I propositionen anför föredragande statsrådet att stiftelserna

i Sverige har stor betydelse för vårt samhälle. Samtidigt är det

enligt statsrådet så att rättsläget i Sverige beträffande

stiftelser präglas av osäkerhet. Redan förutsättningarna för att

det skall föreligga en stiftelse är oklara, vilket naturligtvis

är en nackdel för den som exempelvis genom testamente vill

tillskapa en stiftelse. Det är ibland också oklart vem som

ansvarar för förvaltningen av stiftelsen och vad ansvaret

närmare innebär i olika avseenden, exempelvis i frågor om

placeringen av förmögenheten. Oklarheten i dessa frågor är

enligt föredragande statsrådet en nackdel också för utomstående

som vidtar rättshandlingar gentemot stiftelser. För dessa är det

också besvärande att det saknas tidsenliga regler om t.ex.

bokföring, offentlig redovisning och revision i fråga om

stiftelser.

Sammanfattningsvis anser föredragande statsrådet att

osäkerheten om rättsläget och bristen på tidsenlig lagstiftning

är otillfredsställande och att det därför i vårt land behövs en

allmän lagstiftning om stiftelser som kan klargöra rättsläget på

väsentliga punkter. En sådan lagstiftning finns för övrigt redan

i andra nordiska länder.

Utskottet vill för sin del peka på att i takt med samhällets

utveckling och ökande grad av komplikation har antalet

stiftelser av olika slag och för olika ändamål ökat markant.

Stiftelseväsendet har fått en allt större ekonomisk, social och

kulturell betydelse för enskilda, organisationer, företag, stat

och kommuner. Inte minst inom den offentliga sektorn och i

samband med näringsverksamhet sker en ökad användning av

stiftelseformen. Avsaknaden av en civilrättslig reglering och

den därav uppkomna osäkerheten om stiftelserättens innehåll har

lett till att det finns ett stort antal stiftelser som inte

helt motsvarar tillsynslagens stiftelsebegrepp men ändå

betraktas som stiftelser, exempelvis många anslagsberoende

stiftelser. Det finns också många exempel på "stiftelser" som

inte är stiftelser utan något annat, t.ex. ideella föreningar.

"Stiftelsen" har t.ex. medlemmar och beslut fattas på förenings-

eller medlemsmöten.

Mot denna bakgrund har behovet av en utförlig lagreglering av

stiftelserna i civilrättsligt hänseende blivit alltmer

påträngande. Detta gäller även internationellt sett. Utskottet

välkomnar därför att det nu föreslås en samlad civilrättslig

reglering av stiftelserna i olika hänseenden och anser att

lagförslaget i stort svarar mot de önskemål om en sådan

lagstiftning som vuxit fram.

6 Stiftelsebegreppet

6.1 Allmänt

Den allmänna definitionen av en stiftelse som föreslås i 1

kap. 2 § stiftelselagen innebär att en stiftelse bildas genom

att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare

avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig

förmögenhet för ett bestämt ändamål. Bedömningen av om

varaktighetskravet är uppfyllt skall enligt propositionen ske

med utgångspunkt i den egendom som avskilts för stiftelsen och

utan hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnandet

om ytterligare tillskott. I andra stycket av paragrafen

föreskrivs att stiftelsens egendom skall anses vara avskild när

den har tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta

den i enlighet med stiftelseförordnandet. Enligt föredragande

statsrådet bör det undantagslöst krävas att

förmögenhetsbildningen utgörs av egendom som avskilts från

stiftarens förmögenhet med verkan mot dennes borgenärer. Det

betyder, anförs det vidare, i regel att besittningen till den

egendom som berörs skall ha övergått till någon som har lämnat

ett förvaltningsåtagande. Kravet på att egendomen skall vara

avskild innebär -- formellt sett -- en nyhet i förhållande till

tillsynslagens stiftelsebegrepp.

För stiftelsebildning i allmänhet fordras sålunda enligt

förslaget -- liksom enligt gällande ordning -- två

rättshandlingar från stiftarens sida, ett förordnande

(stiftelseförordnande) och en förmögenhetsdisposition som sker i

enlighet med förordnandet. En nyordning är dock att

stiftelseförordnandet enligt förslaget skall vara skriftligt och

undertecknat av stiftaren eller stiftarna.

Utskottet vill framhålla att det sålunda definierade

stiftelsebegreppet intar en central plats i den föreslagna

lagen. Genom definitionen av detta begrepp fastställs ramarna

för vilka förmögenhetsbildningar som skall omfattas av lagen.

Begreppet ligger också till grund för tillämpligheten av det

civilrättsliga regelsystemet i övrigt enligt lagförslaget.

Utskottet godtar i princip den allmänna definitionen på

stiftelse enligt förslaget men vill, med anledning av

motionsyrkanden och skrivelser, i det följande särskilt belysa

stiftelsebegreppet i två hänseenden.

6.2 Stiftelsebegreppet och låneförbudet

Låneförbudet enligt förslaget till stiftelselag (se 2 kap. 6

§) innebär att en stiftelse inte får lämna penninglån till eller

ställa säkerhet till förmån för bl.a. stiftaren. Förbudet har

sin förebild i regler i aktiebolagslagen (1975:1385) om förbud

mot penninglån till eller ställande av säkerhet för personer

inom en viss angiven krets. Enligt 12 kap. 7 § aktiebolagslagen

gäller sålunda att aktiebolag inte får lämna penninglån till --

eller ställa säkerhet för -- bl.a. den som äger aktier i eller

är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller

annat bolag i samma koncern. Bestämmelserna om låneförbud i

aktiebolagslagen gäller emellertid t.ex. inte om gäldenären är

en kommun (kommunlån) eller om gäldenären driver rörelse och

lånet betingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande

för gäldenärens rörelse (s.k. kommersiella lån).

Enligt motion L2 av Rosa Östh och Stina Eliasson (c) är

det en vanlig situation att en kommun eller ett landsting

överlämnar en angelägenhet till en stiftelse som man är huvudman

för. Vanligt förekommande är också att en förening eller annan

ideell organisation för över en fastighet eller donerade medel

till en stiftelse som föreningen ensam eller tillsammans med

andra bildat. I stiftelseförordnandet anges att stiftelsens

uppgift är att svara för en viss kommunal angelägenhet resp. att

stödja föreningens verksamhet. I många fall är sådana

förmögenhetsbildningar av avgörande betydelse för att en ideell

organisation skall kunna bedriva sin verksamhet. Ändamålet är

här inte att stödja föreningen som sådan utan den verksamhet som

föreningen har till uppgift att svara för. Regeringens

inställning synes enligt motionärerna vara att nu nämnda slag av

förmögenhetsbildning inte uppfyller kravet på att egendomen

skall ha avskilts och att därför en giltig stiftelsebildning

enligt det allmänna stiftelsebegrepp som föreslås inte kommit

till stånd. Genom förbudet i lagförslaget för stiftelsen att

låna ut pengar till eller ställa säkerhet till förmån för

stiftaren läggs också hinder i vägen för här avsedda

stiftelsebildningar. Motionärerna anser att samhället inte bör

medverka till detta. Riksdagen bör därför klargöra att något

sådant hinder inte föreligger. Detta föranleder att reglerna om

låneförbudet bör ändras. Låneförbudet bör sålunda inte gälla om

stiftelsen enligt stiftelseförordnandet får ge bidrag till

stiftarens verksamhet eller låna ut medel till eller ställa

säkerhet för denna, om stödet är avsett uteslutande för

stiftarens verksamhet. Motionärerna hemställer att riksdagen

beslutar om sådana ändringar i förslaget till stiftelselag som i

motionen anförts.

Liknande synpunkter och krav framförs i KFUK-KFUM:s

riksförbunds skrivelse. I enlighet med vad som gäller enligt

aktiebolagslagen bör för stiftelsers del förbudet att låna ut

medel inte heller avse kommersiella lån.

I skrivelsen anförs att det inom riksförbundet finns ett antal

stiftelser av olika slag med huvudsaklig uppgift att stödja

KFUK-KFUM-verksamheten. Det är vanligt förekommande att en

KFUK-KFUM-förening har bildat en stiftelse till vilken den fört

över t.ex. en fastighet eller annat kapital som tidigare

donerats till föreningen. Egendomens avkastning används till att

stödja föreningens verksamhet. Föreningen nyttjar ibland

fastigheten även direkt i sin verksamhet som föreningslokal,

sommarkoloni, idrottsanläggning etc. Stiftelserna har inte

sällan haft en avgörande betydelse för att säkerställa

stiftarens/föreningens verksamhet och fortbestånd.

I sak samma krav som i motion L2 och i KFUK-KFUM:s skrivelse

framförs även i motion L5 (yrkande 2) av Alf Wennerfors (m).

I motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att undantag

från låneförbudsbestämmelserna -- i linje med motsvarande

undantag i aktiebolagslagen -- görs för kommunala stiftelser

(yrkande 2). I motionen anförs att det är ekonomiskt

fördelaktigt för en kommun att kunna använda sig av

"internbanker" genom vilka tillfälliga överskott kan placeras på

ett fördelaktigt sätt. Någon risk för missbruk förekommer enligt

motionärerna inte i en kommun.

Samma ståndpunkt intas i Svenska kommunförbundets

skrivelse.

Utskottet anser att stiftelseformen inte bör användas om

syftet med en förmögenhetsbildning är att i ekonomiskt avseende

gagna den som själv satsat egendomen i stiftelsen. Det saknas

enligt utskottet anledning till en annan bedömning beträffande

fallet att en förening vill bilda en stiftelse som i enlighet

med sitt ändamål låter avkastningen på stiftelsekapitalet komma

föreningen till godo eller låter själva egendomen, t.ex. en

fastighet, nyttjas i föreningens verksamhet. Det torde inte vara

förenligt med kravet på en varaktig och självständig förmögenhet

att stiftaren, efter avskiljandet av förmögenheten till förmån

för stiftelsen, för egna syften förfogar över egendomen eller

tillgodoräknar sig dess avkastning. Enligt utskottets mening

måste detta anses gälla redan enligt nuvarande ordning. Genom

den legaldefinition på stiftelsebegreppet, med dess

grundläggande krav på att stiftelseförmögenheten skall vara

avskild, som nu föreslås ställs emellertid frågan på sin spets,

och det har därför varit erforderligt att söka klarlägga

begreppets innebörd i bl.a. detta hänseende.

Till det anförda vill utskottet tillägga att rättsordningen

tillhandahåller särskilda associationsformer, främst aktiebolag,

för ägare eller medlemmar i en organisation som önskar satsa ett

kapital som skall generera vinst tillbaka, där friheten från

personligt ekonomiskt betalningsansvar för skulder i

verksamheten motsvaras av särskilda lagregler till skydd för

andra intressenter i företaget såsom borgenärer, stat och

kommun.

Det särskilda förbudet enligt förslaget att placera en

stiftelses förmögenhet som lån hos stiftaren ligger enligt

utskottets mening i linje med det föreslagna stiftelsebegreppet

och även i linje med principen, som också uttalas i

propositionen, att en stiftelses förmögenhet inte kan bestå

enbart av en benefik fordran på stiftaren.

En möjlighet för stiftaren att kunna disponera över

låneförbudet genom att sätta det åt sidan genom en föreskrift i

stiftelseförordnandet skulle enligt utskottet i alltför hög grad

urholka det allmänna stiftelsebegreppet och dess grundläggande

princip att stiftelseförmögenheten skall vara avskild. Av samma

skäl bör inte heller något undantag från

låneförbudsbestämmelserna göras för kommunala stiftelser.

I aktiebolagslagen finns som nämnts ett undantag från

låneförbudet för s.k. kommersiella lån. Syftet med undantaget är

att förbudet inte får verka hämmande på önskvärda affärsmässiga

transaktioner som kan ske utan att borgenärers och

skattemyndigheters intressen träds för när. Skälen för ett

sådant undantag väger dock enligt utskottet inte alls lika tungt

för stiftelsers del. Stiftelseinstitutet är ju allmänt sett inte

alls i samma utsträckning som t.ex. aktiebolagsformen avsett för

verksamhet på en kommersiell marknad.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i

nu behandlad del och avstyrker bifall till motionerna L1 yrkande

2, L2 och L5 yrkande 2.

6.3 Formerna för anslagsberoende verksamhet

Med den föreslagna allmänna definitionen av begreppet

stiftelse kommer stiftelselagen i regel inte att omfatta

anslagsberoende stiftelser. I sådana fall kan man, som uttalas i

propositionen, nämligen knappast tala om att den avskilda

egendomen varaktigt skall förvaltas i stiftelsen. I en

övergångsbestämmelse till lagen föreslås emellertid att

anslagsberoende stiftelser som har tillkommit före lagens

ikraftträdande skall omfattas av lagen. Några nya sådana

stiftelser kommer emellertid inte att kunna bildas.

Offentligt understödd verksamhet på kulturområdet har sedan

länge ofta bedrivits i stiftelseform. Frågan om lämplig

organisationsform för sådan verksamhet belystes i prop. 1974:28

om den statliga kulturpolitiken. Därvid konstaterades att det är

svårt att ge en generell rekommendation om lämplig företagsform.

Avgörande i det enskilda fallet borde i stället vara att den

företagsform som väljs svarar mot de anspråk som verksamheten

ställer i fråga om bl.a. inre organisation, administrativ och

ekonomisk handlingsfrihet och insyn. Valet av företagsform måste

därför göras med hänsyn till förhållandena i det enskilda

fallet. Från denna utgångspunkt var det, enligt propositionen,

angeläget att samhället tillhandahåller företagsformer som är

anpassade till den verksamhet som bedrivs på kulturområdet.

Frågan om organisationsform för kulturinstitutionerna borde

därför enligt nämnda proposition övervägas i samband med den av

riksdagen begärda utredningen om en ny stiftelselag.

Under hänvisning till vad som anförts i propositionen om den

statliga kulturpolitiken gavs den tidigare nämnda

Stiftelseutredningen (Ju 1975:01) i uppdrag att även överväga

hur kulturinstitutioner bör utformas i organisatoriskt

hänseende. Det anfördes därvid att skilda organisationsformer

kan behöva utarbetas alltefter de behov som olika typer av

kulturinstitutioner har och att stiftelseformen inte genomgående

torde vara att föredra. I de fall stiftelseformen vore att

föredra kunde det enligt direktiven finnas behov av särskilda

regler.

Som ovan redovisats upphörde Stiftelseutredningen år 1983 och

dess arbete bedrevs därefter i Justitiedepartementet, som i

promemorian Ds Ju 1987:14 Stiftelser presenterade ett förslag

till stiftelselag. I promemorian konstaterades att avsaknaden av

en civilrättslig lagstiftning om stiftelser har lockat staten

att använda beteckningen stiftelse på organ av självägande natur

som definitionsmässigt ligger vid sidan om tillsynslagens

stiftelsebegrepp. Stiftelsebildningar som förutsätter att staten

regelbundet, ibland t.o.m. årligen, tillskjuter nya medel till

stiftelsen angavs som exempel. Mot bakgrund bl.a. härav ansågs

starka skäl tala för att staten skall ha möjlighet att bilda

stiftelser under andra förutsättningar än de som gäller för

andra stiftare. Därför föreslogs att lagen som en sidoform av

stiftelse skulle omfatta stiftelser som har inrättats under

medverkan av staten. Det framstod enligt promemorian inte som

motiverat att alla de regler som bör gälla för en vanlig

stiftelse -- särskilt reglerna om den offentliga tillsynen --

också skulle tillämpas på en av staten bildad stiftelse. Som

beteckning för en sådan sidoform av stiftelse föreslogs

"anslagsstiftelse".

Promemorians förslag i fråga om anslagsstiftelser mötte

invändningar från flera remissinstanser för att förslaget endast

omfattade stiftelser som inrättas under medverkan av staten.

Därvid framhölls särskilt att anslagsstiftelser måste kunna

bildas även när landsting och primärkommuner medverkar som

stiftare.

I en revisionsrapport, Stiftelser för statlig verksamhet,

redovisade Riksrevisionsverket (RRV) ett regeringsuppdrag att ta

fram riktlinjer för användningen av stiftelseformen för statlig

verksamhet. RRV tog därvid promemorieförslaget till

utgångspunkt. Verket riktade stark kritik mot förslaget om

anslagsstiftelser, i första hand med motiveringen att en sådan

stiftelseform skulle vara oförenlig med det allmänna

stiftelsebegreppet. RRV pekade i det sammanhanget på att för

anslagsstiftelser skulle det krävas varken en

förmögenhetsöverföring eller ett varaktigt ändamål som grund för

verksamheten. Den verksamhet som de föreslagna

anslagsstiftelserna skulle bedriva skulle finansieras genom

årliga anslag eller bidrag, på samma sätt som gäller för

statliga myndigheter.

RRV framhöll i rapporten att en särskild statlig stiftelseform

inte bör införas. Staten bör i stället ansluta sig till det

allmänna stiftelsebegreppet. Om en allmän reglering av den slags

verksamhet som enligt promemorieförslaget skulle bedrivas i

anslagsstiftelser är motiverad, borde en annan beteckning än

stiftelse användas för sådana organisationer.

Till stöd för sin ståndpunkt anförde verket såväl principiella

som praktiska skäl. Det vore enligt RRV principiellt fel att

staten genom en särskild statlig stiftelseform, vid sidan av det

civilrättsliga stiftelsebegreppet, skulle kunna skaffa sig

fördelar som andra stiftelsebildare inte åtnjuter. Detta vore

olämpligt även från rättssäkerhetssynpunkt. Därtill talade

enligt verket tydlighetsskäl för att samma regelverk gäller

oavsett stiftare. Ett enhetligt stiftelsebegrepp skulle vidare

skapa klarhet i vilka förmögenhetsbildningar som är stiftelser i

juridisk mening och därmed vilka krav som ställs på dem.

En stiftelselag bör enligt RRV innebära en uppstramning av

grundreglerna i förhållande till nuvarande praxis, vilket bör

leda till ökad restriktivitet vid stiftelsebildning. I de fall

staten inte vill göra det långsiktiga åtagande som en

stiftelsebildning innebär, finns det enligt verket alternativa

former, t.ex. bolag. Den restriktivitet som bör ligga i ett nytt

och enhetligt stiftelsebegrepp kräver dessutom enligt RRV att

alternativ utvecklas för de stiftelser som inte längre uppfyller

de grundläggande rekvisiten för en stiftelse.

På grundval av rekommendationerna i RRV-rapporten lade den

förra regeringen -- i avvaktan på kommande utredningsarbete --

fast vissa principer för användningen av stiftelseformen i

statlig verksamhet (se prop. 1990/91:100, bil. 1, s. 60 f.).

Allmänt föreskrevs en restriktiv hållning till statlig

verksamhet i stiftelseform. Det anfördes att myndigheterna inte

bör medverka som stiftare eller via statuter skaffa sig

avgörande inflytande över stiftelser. Endast vid ett

partssammansatt agerande där ingen annan verksamhetsform finns

att tillgå skulle stiftelseformen kunna övervägas för statlig

verksamhet. Som ytterligare förutsättning för användning av

stiftelseformen borde dessutom föreligga behov av ekonomisk

samverkan med annan part och behov av en självständig

framtoning. Därtill borde det vara fråga om en väl avgränsad

verksamhet.

Enligt de nämnda principerna bör stiftelseformen dock inte

användas om verksamheten helt finansieras av staten, om den är

av allmänt intresse eller om den kräver en omfattande styrning.

Den nuvarande regeringen har ställt sig bakom den mycket

restriktiva hållningen till statlig verksamhet i stiftelseform

som enligt vad ovan refererats förordades i bugetpropositionen

1990/91 (se prop. 1991/92:100, bil. 1, s. 41).

Som framgår av den lämnade redogörelsen har, under den långa

tidsrymd som förevarande lagstiftningsärende beretts, synen på

statlig verksamhet i stiftelseform undergått betydande

förändringar. Detsamma gäller uppfattningen om hur

stiftelsebegreppet -- särskilt med avseende på de s.k.

anslagsstiftelserna -- bör avgränsas.

Propositionen innehåller emellertid inte något förslag om hur

sådan anslagsberoende verksamhet som inte längre kommer att

kunna arrangeras i stiftelseform i fortsättningen skall

organiseras i rättsligt hänseende. I den delen anförs i

propositionen att frågan om en lämplig organisationsform för

verksamheter som är beroende av statliga anslag och som inte bör

bedrivas i myndighetsform bör övervägas utifrån helt andra

utgångspunkter än som kan ske inom ramen för det nu föreliggande

lagstiftningsärendet. Det får därför ske i annat sammanhang.

Regeringen avser att senare ta initiativ till det. Med hänsyn

härtill är det, anförs det vidare, för statens del inte lämpligt

att nu komplettera det allmänna stiftelsebegreppet med en

särskild stiftelseform för anslagsberoende, självägande organ.

Det bör enligt propositionen inte komma i fråga att göra någon

annan bedömning för kommunernas och landstingskommunernas

vidkommande.

I frågan har ett antal motionsyrkanden väckts. Regeringens

ställningstagande har också föranlett en skrivelse från Svenska

Kommunförbundet. Vidare har kulturutskottet yttrat sig till

lagutskottet i frågan om anslagsstiftelserna.

I motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) hänvisas till att

kommunerna förhindras att bilda anslagsstiftelser utifrån den

allmänna definitionen på stiftelser i regeringens förslag.

Regeringen har inte tagit fram sakliga skäl härför. Definitionen

i 1 kap. 2 § på vad som utgör en stiftelse i allmänhet bör

därför av riksdagen ges en sådan innebörd att anslagsberoende

stiftelser innefattas (yrkande 1).

Samma ståndpunkt intas i Svenska Kommunförbundets

skrivelse.

Enligt motion L3 av Stina Eliasson och Rosa Östh (c) har

stiftelseformen konstaterats vara en lämplig organisationsform

för kulturorganisationer. Regeringens förslag innebär emellertid

att inga nya kulturinstitutioner som är stiftelser kan

tillkomma. Motionärerna hänvisar till att det i

lagstiftningsarbetet diskuterats införande av en särskild

organisationsform avpassad för kulturinstitutioner. För det

svenska kulturlivet är det väsentligt att en sådan

organisationsform snarast kommer till stånd. Regeringen bör

därför enligt motionärerna snabbt återkomma till riksdagen med

förslag till erforderlig lagstiftning, som kan träda i kraft

samtidigt med stiftelselagen eller snarast därefter.

Även i motion L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att

anslagsstiftelserna visat sig vara en i många kommuner och

landsting beprövad och bra form för drift av teatrar, konserthus

och liknande. Motionärerna anser att dessa stiftelser bör

omfattas av den föreslagna stiftelselagen och att riksdagen

beslutar härom.

Kulturutskottet erinrar i sitt yttrande om att ett stort antal

kulturinstitutioner numera drivs i stiftelseform. Många av dessa

institutioner har en eller flera kommuner, ett landsting eller

kommuner och landsting tillsammans som stiftare. I vissa men

relativt få fall är staten ensam huvudman för en

kulturinstitution som är en stiftelse. Det finns inte heller

särskilt många stiftelser på kulturområdet där staten och andra

intressenter samverkar genom att gemensamt svara för en

stiftelse. När staten, kommun eller landsting -- i enlighet med

det sagda ofta i samverkan med andra sådana huvudmän -- inrättat

en stiftelse, har denna ofta gjorts beroende av fortlöpande

resurstillskott från huvudmännen för att kunna främja sitt

ändamål under mer än en kortare tid. Stiftelserna har blivit

anslagsstiftelser.

Kulturutskottet gör bedömningen att det även i fortsättningen

kommer att finnas ett betydande behov av att ha en

organisationsform för kulturverksamheter som är beroende av

anslag från stat, kommun eller landsting och som inte bör

bedrivas i myndighetsform. Utskottet grundar sin bedömning i

detta hänseende på de goda erfarenheter som finns från de

senaste årtiondena av verksamheter på kulturområdet som bedrivs

i stiftelseform. Kulturutskottet hänvisar i sammanhanget till

att det av bakgrundsmaterial som åberopas i den aktuella

propositionen framgår att stiftelseformen också har nackdelar då

det gäller att driva offentlig verksamhet. Kulturutskottet

hänvisar härvidlag i första hand till RRV:s tidigare nämnda

rapport.

Mot den angivna bakgrunden delar kulturutskottet den

uppfattning som redovisas i propositionen, nämligen att frågan

om en lämplig organisationsform för verksamheter som är beroende

av statliga anslag och som inte bör bedrivas i myndighetsform

bör övervägas utifrån helt andra utgångspunkter än som kan ske

inom ramen för det föreliggande lagstiftningsärendet.

Kulturutskottet konstaterar i sitt yttrande att det i

propositionen saknas ett klart ställningstagande från

regeringens sida som ger stöd för att det inom en nära framtid

kommer till stånd konkreta överväganden om lämplig

organisationsform för kulturverksamheter som är beroende av

anslag från stat, kommun eller landsting och som inte bör

bedrivas i myndighetsform. Utskottet anser därför -- med

beaktande av det påtagliga behov av sådana överväganden som

konstaterats föreligga redan för tjugo år sedan -- att

lagutskottet bör föreslå riksdagen att som sin mening ge

regeringen till känna att regeringen snarast bör förelägga

riksdagen förslag till lämplig organisationsform för

anslagsberoende kulturverksamheter.

Kulturutskottet anser med hänsyn till detta ställningstagande

att det inte är lämpligt att nu komplettera det allmänna

stiftelsebegreppet med en särskild stiftelseform för självägande

organ som är beroende av anslag från stat, kommun eller

landsting.

Mot bakgrund av den uppmärksamhet som under lång tid ägnats åt

frågan om formerna för den typ av anslagsberoende verksamheter

som traditionellt har bedrivits i stiftelseform, framstår det

enligt lagutskottets mening som anmärkningsvärt att

propositionen varken innehåller något konkret förslag eller

anvisar hur frågan på annat sätt skall kunna lösas i anslutning

till lagens föreslagna ikraftträdande. Förutsatt en strikt

tillämpning av de tidigare redovisade riktlinjerna för

användningen av stiftelseformen i statlig verksamhet torde denna

brist troligen inte innebära något större problem på det

statliga området. På den kommunala och på den

landstingskommunala sidan är förhållandet emellertid ett helt

annat. Detta belyses bland annat av Kommunförbundets skrivelse,

av kulturutskottets yttrande och av de motioner som väckts med

yrkande om att även anslagsstiftelser skall omfattas av lagen.

Yrkandena till förmån för anslagsstiftelser får ses mot bakgrund

av att propositionen saknar förslag om hur nybildningar av

anslagsberoende organisationer framdeles skall kunna ske samt

att det föreligger ett praktiskt behov av en rättslig reglering

av sådana organisationer.

Enligt utskottets mening bör det inte komma i fråga att i

stiftelselagen införa regler om anslagsstiftelser. En sådan

ordning skulle stå i uppenbar strid med det stiftelsebegrepp som

nu föreslås. Utskottet kan i denna fråga helt instämma i den

kritik mot tanken på en särskild stiftelseform,

anslagsstiftelser, som RRV, enligt vad som tidigare sagts, givit

uttryck för. Begreppet stiftelse bör klart och entydigt ge

besked om vad för slags organisation som avses och vilka regler

som gäller för denna.

När en ny lagstiftning skall införas är det en självklar

angelägenhet att tillse att de nya reglerna svarar mot praktiska

behov och anpassas till villkoren i övrigt för den verksamhet

som skall regleras. Lagstiftaren måste emellertid därtill även

vara observant på att ett nytt regelsystem inte medför negativa

effekter på områden som inte direkt omfattas av regleringen.

Enligt utskottets mening har den senare aspekten, såvitt gäller

anslagsberoende verksamheter av det slag som traditionellt har

bedrivits i stiftelseform, inte fått tillräcklig uppmärksamhet i

detta lagstiftningsärende. Lagutskottet anser därför, i likhet

med vad kulturutskottet har uttalat, att påtagliga behov talar

för att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till

regler om hur anslagsberoende verksamhet rättsligt bör anordnas.

Utskottet vill peka på att regeringen nyligen beslutat om

direktiv för en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan

om en lämplig form för finansiering av framtida verksamheter som

fortlöpande är beroende av statligt stöd men som inte bör

bedrivas i myndighetsform (dir. 1994:20). Utredaren skall enligt

direktiven vidare göra en förutsättningslös översyn av

befintliga stiftelser som är beroende av statligt stöd och

därefter lämna förslag bl.a. om hur verksamheten skall vara

finansierad i framtiden. I direktiven anförs att utredaren även

skall överväga om det alternativ till statlig verksamhet i

stiftelseform som man kan finna kan tillämpas på kommunal och

landstingskommunal verksamhet. Arbetet skall i sin helhet vara

avslutat före utgången av juni 1995.

Utskottet kan för sin del konstatera att den sålunda beslutade

utredningen tar sikte på finansieringsfrågor och inte på frågan

om hur anslagsberoende verksamheter rättsligt skall anordnas.

Mot denna bakgrund är det inte realistiskt att anta att

regeringen kan återkomma till riksdagen med ett

lagstiftningsförslag i sådan tid att en lagreglering hinner

träda i kraft endast en kortare tid efter den 1 januari 1995,

vilken tidpunkt har föreslagits för stiftelselagens

ikraftträdande. I den situationen är det därför nödvändigt att

senarelägga stiftelselagens ikraftträdande för att undvika

praktiska komplikationer som skulle bli en följd av att det

saknas rättsliga regler som är anpassade för anslagsberoende

verksamheter. Stiftelselagen bör av skäl som närmare anges i

propositionen träda i kraft vid ett årsskifte. Ikraftträdandet

av lagen bör därför uppskjutas till den 1 januari 1996.

Utskottet förordar i enlighet med det sagda att regeringen bör

framlägga ett förslag till rättslig reglering av det slag som nu

har diskuterats i sådan tid att en lagstiftning därom kan träda

i kraft samtidigt med stiftelselagen, dvs. den 1 januari 1996.

Vad utskottet med bifall till motion L3 och med anledning av

motionerna L1 yrkande 1 och L4 sålunda anfört bör ges regeringen

till känna.

7 Bokföring och årsredovisning m.m.

Enligt de föreslagna bestämmelserna om bokföring och

årsredovisning m.m. (3 kap.) skall stiftelser som utövar

näringsverksamhet vara bokföringsskyldiga.

Bokföringsskyldigheten skall fullgöras enligt föreskrifterna i

bokföringslagen (1976:125) och innebär bl.a. krav på löpande

bokföring och att avge årsbokslut. Dessa stiftelser är vidare

skyldiga att avge offentlig redovisning (årsredovisning). Vad nu

sagts gäller också stiftelser som helt eller delvis bildats av

offentliga rättssubjekt, stiftelser med mer betydande värden

samt de särskilda stiftelseformerna insamlingsstiftelser och

kollektivavtalsstiftelser. Övriga stiftelser är endast skyldiga

att föra räkenskaper över in- och utbetalningar till stiftelsen

enligt en kontantprincip (3 kap. 5 §).

I fråga om stiftelser som endast behöver föra sådana enklare

räkenskaper gäller krav på att räkenskapsåret omfattar

kalenderåret. För bokföringsskyldiga stiftelser gäller

bokföringslagens bestämmelser i fråga om räkenskapsår (se 12 §

bokföringslagen), vilket innebär att räkenskapsåret skall

omfatta tolv månader. Enligt bokföringslagen gäller för bl.a.

enskild näringsidkare och handelsbolag där fysisk person eller

dödsbo skall beskattas för bolagets inkomst att kalenderåret

skall utgöra räkenskapsår medan annan bokföringsskyldig får

tillämpa annat räkenskapsår är kalenderår (brutet räkenskapsår).

Kravet på kalenderår som räkenskapsår för nyss nämnda

kategorier infördes år 1990 (prop. 1989/90:110, SkU30).

Bakgrunden till beslutet att ta bort rätten till brutet

räkenskapsår för bl.a. enskilda näringsidkare angavs vara vikten

av att tillgångar och skulder liksom inkomst- och utgiftsräntor

fördelas korrekt mellan näringsverksamheten och privatekonomin.

Nuvarande bestämmelser innebär vidare bl.a. att den som är

bokföringsskyldig för flera rörelser skall använda samma

räkenskapsår för dessa. Detsamma gäller för koncerner.

Enligt motion L5 av Alf Wennerfors (m) bör även icke

bokföringsskyldiga stiftelser kunna ha brutet räkenskapsår, och

3 kap. 5 § bör ändras i enlighet härmed (yrkande 3). Om en sådan

stiftelse har ett dotteraktiebolag blir det -- med regeringens

förslag -- nödvändigt för detta att ha kalenderåret som

räkenskapsår för att inte skilda räkenskapsår skall gälla för

moderstiftelsen och dotterbolaget.

KFUK-KFUM intar i sin skrivelse samma ståndpunkt.

Utskottet kan konstatera att en stiftelse som är

moderstiftelse enligt förslaget till stiftelselag (se 3 kap. 1 §

första stycket) är bokföringsskyldig. Därmed gäller

bokföringslagens bestämmelser om räkenskapsår, vilket innebär

att en moderstiftelse kan ha brutet räkenskapsår. Något sådant

problem som påpekas i motionen torde därför inte uppkomma.

Enligt utskottets mening finns det dock skäl som talar för att

även icke bokföringsskyldiga stiftelser bör kunna ha brutet

räkenskapsår. Utskottet vill erinra om att det motiv som främst

anfördes för att införa krav på kalenderåret som räkenskapsår

för bl.a. enskilda näringsidkare och handelsbolag var vikten av

att kunna fördela tillgångar m.m. mellan näringsverksamheten och

privatekonomin. Enligt utskottet har detta motiv inte samma

relevans i fråga om stiftelser. Hos stiftelserna uppkommer inte

frågan om att separera stiftelsens ekonomi från ägares eller

medlemmars ekonomi, eftersom ägare eller medlemmar inte

förekommer i stiftelser. Med hänsyn till det anförda anser

utskottet att det inte finns anledning att nu kräva att dessa

stiftelser skall ha kalenderåret som räkenskapsår.

Utskottet förordar sålunda, med bifall till motion L5 yrkande

3, att 3 kap. 5 § sista stycket i regeringens förslag till

stiftelselag utgår. I övrigt tillstyrker utskottet de i

propositionen föreslagna reglerna i 3 kap. om bokföring och

årsredovisning m.m.

8 Revision

8.1 Allmänt

Bestämmelserna om revision i förslaget till stiftelselag (4

kap.) innebär att alla stiftelser skall ha minst en revisor.

Stiftelser som är årsredovisningsskyldiga skall ha minst en

auktoriserad eller i vart fall godkänd revisor (kvalificerad

revision). I stiftelser med mycket stora förmögenheter skall

minst en revisor vara auktoriserad. Detta gäller bl.a. om

stiftelsen vid utgången av de två senaste räkenskapsåren har

haft tillgångar till ett värde överstigande 1 000 basbelopp

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Enligt förslaget skall vidare, om inte annat föreskrivs i

stiftelseförordnandet, revisorn i en stiftelse med egen

förvaltning utses och entledigas av styrelsen. I en stiftelse

med anknuten förvaltning utses och entledigas revisorn, om inte

annat föreskrivs i stiftelseförordnandet, i regel av

förvaltarens högsta beslutande organ, t.ex. årsmötet i en ideell

förening.

Uppgiften för en stiftelserevisor är att löpande granska

styrelsens eller förvaltarens förvaltning av stiftelsen samt

stiftelsens räkenskaper och sammanställning eller

årsredovisning.

8.2 Revision i kommunala stiftelser

I 4 kap. 6 § föreslås regler om vilka som inte får vara

revisorer. Dessa jävsregler bygger på den allmänna

associationsrättsliga principen att den som kan antas ha svårt

att objektivt bedöma ett företags skötsel inte får vara revisor

i företaget. Personkretsen motsvarar i väsentliga delar den som

träffas av låneförbudet. Exempelvis kan inte stiftaren,

förvaltaren eller den som företräder stiftelsen eller

förvaltaren vara revisor i stiftelsen. Inte heller den som är

anställd hos eller på annat sätt intar en underordnad eller

beroende ställning till stiftelsen eller förvaltaren kan vara

revisor.

Enligt motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) befaras, med

den föreslagna jävsbestämmelsen, att det inte blir möjligt att i

kommunala stiftelser utse en av kommunen vald revisor vid sidan

av en kvalificerad revisor enligt stiftelselagstiftningen

(yrkande 3). Några beaktansvärda skäl för ett sådant hinder

föreligger inte. Jävsregeln bör därför ändras så att

förtroendevalda revisorer skall kunna utses i kommunala

stiftelser. Härigenom skulle också vid revisionen kontakt mellan

stiftelsen och de politiska organen i kommunen uppnås.

Även Svenska Kommunförbundet intar samma ståndpunkt i sin

skrivelse och hänvisar till att kommunallagen förutsätter att

kommunfullmäktige skall utse minst en revisor på partipolitisk

grund.

Utskottet vill till en början erinra om att enligt 8 kap. 5 §

regeringsformen grunderna för kommunernas organisation och

verksamhetsformer skall bestämmas i lag. Den regleringen finns

huvudsakligen i kommunallagen (1991:900), KL. Regleringen

innefattar även vissa grundläggande bestämmelser om den

privaträttsligt bedrivna kommunala verksamheten. I 3 kap. 16 §

KL stadgas sålunda att kommuner och landsting genom beslut av

fullmäktige får lämna över vården av en kommunal angelägenhet

för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till

ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en

ideell förening eller en stiftelse (kommunala företag).

Enligt 3 kap. 17 och 18 §§ KL ställs emellertid vissa krav på

kommunerna och landstingen i fråga om insyn i samt inflytande

och kontroll över de kommunala företagen. Ett sådant

grundläggande krav är att det kommunala ändamålet med

verksamheten fastställs. Ändamålet kan t.ex. preciseras så att

det blir klart att de olika grundsatser som gäller för kommunal

verksamhet enligt KL, exempelvis likställighetsprincipen, skall

gälla för ett bolags verksamhet. Gäller det en stiftelse tas

ändamålsbestämningen in i stiftelseurkunden i samband med att

kommunen eller landstinget bildar stiftelsen. Ett annat krav som

är väsentligt ur kontrollsynpunkt är att kommunen eller

landstinget utser styrelseledamöter. För en stiftelses

vidkommande kan sålunda en kommun föreskriva i

stiftelseförordnandet att den skall utse styrelseledamöter.

Ett tredje krav gäller revisionens roll. I förarbetena till KL

uttalas (prop. 1990/91:117 s. 54) att revisionen är ett viktigt

instrument för kontroll av den kommunala verksamheten. När det

gäller kommunala företag står inte vinstintressen i förgrunden

utan lokala samhällsintressen. Med hänsyn härtill kan det enligt

vad som uttalas vara viktigt att yrkesrevisionen kompletteras

med en förtroendemannarevision. Det ställs därför i 3 kap. 17 §

också krav på att kommunen eller landstinget utser minst en

revisor i företaget. Även här kan det i stiftelseförordnandet

föreskrivas att kommunen skall utse revisor.

I fråga om revision föreskriver KL vidare att

kommunfullmäktige skall utse revisor (förtroendevald revisor)

för granskning av all den verksamhet som bedrivs inom nämndernas

verksamhetsområden (9 kap. 1 och 7 §§). Sådan revisor prövar

bl.a. om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt sätt.

Enligt vad som uttalas i förarbetena till den nya KL hör det

inte till de förtroendevalda revisorernas skyldigheter att

granska de kommunala företagens förvaltning (prop. 1990/91:117

s. 127 och 219 f.). Dessa har, anförs det, sina egna revisorer

och sin egen ordning för att utkräva ansvar för förvaltningen.

En utvidgning av de förtroendevalda revisorernas uppgifter till

att omfatta även en granskning av de kommunala företagen skulle

därför i praktiken kunna leda till en dubbelgranskning, som

kan medföra att den kommunala revisionen uppfattas som någon

form av överrevision i förhållande till företagsrevisionen.

För att fullmäktige skall tillförsäkras den information om de

kommunala företagen som från kommunal synpunkt är relevant är

enligt nyssnämnda proposition en bättre väg att gå att försöka

få företagsrevisionen utförd så att detta informationsbehov

tillgodoses. Det kan uppnås genom att det kommunala ändamålet

med verksamheten anges på ett tydligt sätt i företagets

bolagsordning eller motsvarande. Företagets

förvaltningsberättelse och därmed också företagsrevisorernas

prövning kommer då att ta sikte på hur företaget har skött en

anförtrodd lokal samhällsuppgift och om det kommunala ändamålet

har uppnåtts.

Som framgått av den lämnade redogörelsen regleras spörsmålet

om den offentliga insynen i och kontrollen av de kommunala

företagen utförligt i KL. Till denna insyn och kontroll hör

bl.a. att kommunen skall utse revisor i en kommunal stiftelse.

Det har vidare framgått att förhållandet mellan den

offentligrättsliga revisionen och de kommunala stiftelsernas

egen, i särskild ordning reglerade, revision övervägts närmare i

samband med tillkomsten av KL. Innebörden härav är att den

kommunala, offentligrättsliga revisionen har andra syften än den

revision som skall bedrivas enligt stiftelselagen. Några

gränsdragningsproblem mellan de båda revisionsformerna torde

inte uppstå.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion L1

yrkande 3 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet

tillstyrker således propositionens förslag i nu behandlad del

och avstyrker bifall till motionsyrkandet.

8.3 Revisionens omfattning

Enligt 4 kap. 11 § förslaget till stiftelselag skall

revisorerna avge en revisionsberättelse för varje räkenskapsår.

Bestämmelserna om revisionsberättelsen överensstämmer i huvudsak

med dem som gäller om innehållet i en sådan beträffande ett

aktiebolag eller en ekonomisk förening. Sålunda skall i fråga om

stiftelser som är skyldiga att upprätta årsredovisning

revisionsberättelsen innehålla ett uttalande om huruvida

årsredovisningen har gjorts upp enligt lagen. I

revisionsberättelsen skall det också anmärkas om revisorerna vid

sin granskning har funnit bl.a. att stiftelsens tillgångar har

använts i strid med stiftelsens ändamål eller att dess

förmögenhet är placerad i strid med stiftelseförordnandet eller

att någon annan åtgärd vidtagits som innebär att

stiftelseförordnandet inte följts. Vidare skall anmärkas att det

som sålunda ligger en styrelseledamot eller förvaltaren till

last eller annan åtgärd eller försummelse kan föranleda

ersättningsskyldighet eller entledigande.

Till skillnad från vad som gäller i t.ex. ett aktiebolag finns

det inte någon regel i förslaget till stiftelselag om att

revisorerna i revisionsberättelsen skall uttala sig i frågan om

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna eller förvaltaren i

stiftelsen.

Enligt motion L5 av Alf Wennerfors (m) bör 4 kap. 11 §

stiftelselagen ange att revisionsberättelsen skall innehålla

uttalande angående ansvarsfrihet för styrelseledamöter i

stiftelsen (yrkande 4).

Utskottet vill framhålla att ett särdrag för stiftelser är att

varken den som tillskjutit egendomen eller någon annan har någon

rätt till stiftelsens förmögenhet; en stiftelse har inga ägare.

Man talar om att stiftelsen inte bara, såsom aktiebolaget, utgör

en självständig förmögenhet utan även en självägande sådan. En

följd av detta är att det i en stiftelse i princip inte finns

någon som, på motsvarande sätt som bolagsstämman i ett

aktiebolag eller föreningsstämman i en ekonomisk förening, kan

besluta om ansvarsfrihet för styrelseledamöter eller förvaltare.

Det saknas därför normalt anledning för revisorer i en

stiftelse att uttala sig i frågan om ansvarsfrihet. Enligt

förslaget till stiftelselag finns det dock en möjlighet att i

stiftelseförordnandet föreskriva att revisorerna skall uttala

sig i denna fråga.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon

reglering av innebörd att revisionsberättelsen skall innehålla

uttalande angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna inte är

erforderlig. Utskottet tillstyrker därmed propositionen också i

denna del och avstyrker följaktligen bifall till motion L5

yrkande 4.

9 Permutation m.m.

I lagförslaget finns bestämmelser (6 kap.) om ändring m.m. av

föreskrifter i ett stiftelseförordnande som i sak motsvarar vad

som i dag gäller enligt permutationslagen (1972:205) för

stiftelser. Som en följd härav innebär förslaget att

permutationslagen efter ikraftträdandet av stiftelselagen kommer

att bli tillämplig beträffande stiftelser i mycket begränsad

utsträckning, nämligen endast i fråga om stiftelser till förmån

för bestämda fysiska personer och s.k. kyrkostiftelser.

De föreslagna bestämmelserna om permutation innebär att

styrelsen eller förvaltaren får ändra, upphäva eller i särskilt

fall åsidosätta en föreskrift i stiftelseförordnandet om

föreskriften på grund av ändrade förhållanden inte längre kan

följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart

stridande mot stiftarens avsikter eller om det finns andra

särskilda skäl.

Permutationsåtgärden får enligt förslaget som huvudregel inte

vidtas innan Kammarkollegiet gett sitt tillstånd till det.

Kollegiet är prövningsmyndighet även enligt gällande

lagstiftning.

Om stiftaren i stiftelseförordnandet uttryckligen har

föreskrivit att styrelsen eller förvaltaren utan tillstånd av

myndighet skall få ändra, upphäva eller åsidosätta särskilt

angivna föreskrifter i stiftelseförordnandet som angår annan

fråga än stiftelsens ändamål, är styrelsen eller förvaltaren

oförhindrad att fatta beslut om ändring m.m. Ett beslut som

fattats med stöd av ett sådant ändringsförbehåll får dock inte

tillämpas innan tillsynsmyndigheten haft tillfälle att

kontrollera att det rör en föreskrift som omfattas av

förbehållet och att -- om beslutet avser ändring eller

åsidosättande i särskilt fall -- det inte står i strid med någon

tvingande bestämmelse i stiftelselagen.

Vidare föreslås regler om att styrelsen eller förvaltaren

under vissa förutsättningar får besluta om att förbruka

stiftelsens tillgångar för det ändamål vartill de är bestämda

eller för ett ändamål som så nära som möjligt motsvarar detta.

Enligt motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) bör, mot

bakgrund av att kommunala stiftelser företrädesvis bildas genom

politiska beslut av kommunfullmäktige, stiftelserna också kunna

ändras eller upphävas genom sådana beslut. Kommunala stiftelser

bör därför undantas från permutationsreglerna (yrkande 4).

Kommunförbundet intar i sin skrivelse en liknande

ståndpunkt.

Utskottet vill framhålla att bestämmelserna om permutation

motiveras inte minst med respekten för stiftarens vilja och att

garantier bör ges för att stiftelsen skall kunna bestå och

fullgöra det i stiftelseförordnandet uttryckta ändamålet. Detta

synsätt torde typiskt sett vara mest relevant i fråga om sådana

stiftelser som tillkommer genom en förmögenhetsdisposition i

enlighet med ett stiftelseförordnande. Men även i fråga om

stiftelser där någon förmögenhetsdisposition inte äger rum vid

bildandet -- t.ex. insamlingsstiftelser och

kollektivavtalsstiftelser -- bör det finnas garantier mot

godtyckliga ändringar m.m. av stiftelseförordnandena. Något

principiellt skäl för att möjligheterna att ändra i ett

stiftelseförordnande bör vara mindre restriktiva i fråga om

stiftelser bildade av kommuner kan utskottet inte finna.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion L1

yrkande 4 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet

tillstyrker de i propositionen föreslagna reglerna i 6 kap. om

permutation m.m., och avstyrker således bifall till

motionsyrkandet.

10 Tillsyn och registrering

Tillsynsbestämmelserna i förslaget till stiftelselag (9 kap.)

bygger på nuvarande tillsynslags regler i ämnet. Förslaget

innebär i stora drag att alla stiftelser skall stå under tillsyn

av en tillsynsmyndighet. I regel är det länsstyrelsen i det län

där stiftelsens styrelse eller förvaltare har sitt säte som är

tillsynsmyndighet. Myndigheten har rätt och skyldighet att

ingripa, om det kan antas att stiftelsens förvaltning eller

revisionen av stiftelsen inte utövas i enlighet med

stiftelseförordnandet eller bestämmelserna i stiftelselagen

eller att en styrelseledamot eller förvaltaren annars missköter

sitt uppdrag. Tillsynsmyndigheten skall också ge stiftelserna

råd och upplysningar. Utöver ingripande och service är kontroll

en av de tre huvuduppgifter som åvilar tillsynsmyndigheterna.

Myndigheten har sålunda rätt att begära in handlingar eller

upplysningar från stiftelsen. Stiftelser som är

årsredovisningsskyldiga skall vidare enligt förslaget vara

föremål för återkommande kontroll av årsredovisningarna. Vissa

stiftelser är enligt förslaget undantagna från flertalet av

lagens tillsynsregler, bl.a. stiftelser som bildats av staten

eller en kommun eller som förvaltas av statlig myndighet.

Förslaget till stiftelselag innebär vidare (10 kap.) att

stiftelser som är skyldiga att upprätta årsredovisning skall

vara registrerade i länsvis förda stiftelseregister.

Registreringsmyndighet för en stiftelse är alltid en

länsstyrelse och i princip är det den länsstyrelse som utövar

tillsyn över stiftelsen som är registreringsmyndighet.

Enligt propositionen är det rimligt att staten i framtiden får

full kostnadstäckning för arbetet med den återkommande

kontrollen av stiftelserna. Föredragande statsrådet förordar

därför att de stiftelser som är föremål för sådan kontroll, dvs.

årsredovisningsskyldiga stiftelser, skall erlägga en årlig

tillsynsavgift. Vidare förordar statsrådet att de stiftelser

som är registrerade i stiftelseregistret skall åläggas att

erlägga en årlig registerhållningsavgift. Den bör enligt

förslaget vara beräknad så att den täcker kostnaderna för

registrens uppläggning och drift. Enligt propositionen saknas

för närvarande underlag för att bedöma storleken på avgifterna

och frågan föreslås bli föremål för utredning i särskild

ordning.

Enligt motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) finns det på

arbetsmarknaden kollektivavtalsstiftelser som är av stor

betydelse för arbetslösa; trygghetsfonder som tryggar ekonomin

för dem som förlorat sitt arbete. Motionärerna anser att dessa

stiftelser har en sådan speciell betydelse och karaktär att de

inte bör åläggas någon avgiftsskyldighet för tillsyn och

registrering. Vad sålunda anförts i motionen bör riksdagen ge

regeringen till känna (yrkande 5).

Utskottet vill erinra om att enligt förslaget endast

stiftelser som är föremål för återkommande kontroll bör vara

skyldiga att erlägga en årlig tillsynsavgift.

Kollektivavtalsstiftelser är visserligen årsredovisningsskyldiga

men avsikten är inte att de skall vara föremål för någon sådan

återkommande kontroll; dessa stiftelser är nämligen inte enligt

förslaget skyldiga att sända in årsredovisning och

revisionsberättelse till tillsynsmyndigheten. Det räcker med att

dessa handlingar hålls tillgängliga (se 11 kap. 4 § jämfört med

3 kap. 12 §).

Utskottet har inget att erinra mot en sådan inriktning av

tillsynen över kollektivavtalsstiftelserna eller mot att dessa

stiftelser i enlighet härmed inte skall behöva betala någon

tillsynsavgift.

Kollektivavtalsstiftelserna är däremot enligt regeringens

förslag registreringsskyldiga. De jämställs härvidlag med bl.a.

stiftelser som bedriver näringsverksamhet och

avkastningsstiftelser som bildats av offentliga rättssubjekt

eller som annars är årsredovisningsskyldiga. Utskottet anser

inte att det finns någon anledning att särbehandla

kollektivavtalsstiftelserna i avgiftshänseende. Som regeringen

förordat bör i stället avgiftsskyldigheten omfatta alla

registreringsskyldiga stiftelser och avgiften vara i princip

lika stor för samtliga.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion L1 yrkande 5.

Enligt lagen (1982:315) om styrelserepresentation för

samhället i vissa stiftelser har staten rätt att utse en

ledamot och en ersättare i styrelsen för sådana allmännyttiga

stiftelser som har mer än fem miljoner kronor i tillgångar.

Syftet med lagen är att möjliggöra insyn för samhället i sådana

större stiftelser som till följd av att de har allmännyttiga

ändamål intar en gynnad ställning skattemässigt sett. En

offentlig styrelseledamot skall särskilt verka för att

samhällets intressen beaktas i verksamheten. Lagen gäller till

utgången av juni 1994.

Den av regeringen föreslagna stiftelselagen innebär att alla

stiftelser som berörs av styrelserepresentationslagens

tillämpningsområde utan undantag blir bokföringsskyldiga och

skyldiga att upprätta en på bokslutet grundad årsredovisning. De

blir också skyldiga att ha kvalificerad revisor, och såväl

årsredovisningen som revisionsberättelsen blir offentlig. Det

sagda innebär enligt propositionen att vem som helst har goda

möjligheter att skaffa sig inblick i hur nu ifrågavarande

stiftelser sköts. Mot bakgrund av det anförda anser föredragande

statsrådet att systemet med offentlig styrelserepresentation bör

upphöra. I propositionen föreslås sålunda att giltigheten för

lagen om offentlig styrelserepresentation inte förlängs efter

den 30 juni 1994.

Enligt motion LU1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) kvarstår även

med stiftelselagen behovet av att samhällets intressen beaktas i

ifrågavarande stiftelser. Den offentliga

styrelserepresentationen bör därför fortsätta tills vidare även

efter den 30 juni 1994. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna (yrkande 6).

Utskottet vill peka på att nu ifrågavarande stiftelser kommer

att vara föremål för återkommande kontroll från

tillsynsmyndighetens sida och med möjlighet för denna att

ingripa under vissa förutsättningar. Utskottet delar regeringens

bedömning att behovet av ett system med offentlig

styrelserepresentation i vissa allmännyttiga stiftelser inte

kvarstår när huvudsakligen samma syfte som uppburit systemet

uppnås genom de offentligrättsliga tillsynsreglerna i

stiftelselagen.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L1 yrkande 6.

11 Övriga frågor

Enligt 2 kap. 15 § i förslaget till stiftelselag har en

styrelseledamot i en stiftelse rätt till skäligt arvode i

efterskott för kalenderår.

I motion L5 av Alf Wennerfors (m) ifrågasätts en sådan

detaljreglering som föreslås i nyssnämnda lagrum. Bestämmelsen

bör enligt motionären endast lyda att "En styrelseledamot har

rätt till skäligt arvode" (yrkande 1).

I KFUK-KFUM:s skrivelse ses nyssberörda reglering som

exempel på en överlag alltför stor detaljreglering i förslaget

till stiftelselag.

Utskottet delar motionärens uppfattning att den föreslagna

detaljregleringen är onödig, särskilt med beaktande av att

regeln endast gäller för det fall att inte annat har

föreskrivits i stiftelseförordnandet. Även med bortseende

härifrån anser utskottet att det inte är nödvändigt med en sådan

detaljreglering. Utskottet tillstyrker därför bifall till motion

L5 yrkande 1.

Utskottet har uppmärksammat att det i lagtexten till den

föreslagna stiftelselagen förekommer ett skrivfel. 4 kap. 15 §

innehåller i tredje stycket en hänvisning till första stycket.

Det är emellertid av paragrafens ordalag uppenbart att

hänvisningen i stället skall avse andra stycket. Denna uppenbara

misskrivning bör rättas till.

Vidare föranleder det av utskottet förordade uppskjutna

ikraftträdandet av lagstiftningen vissa smärre lagtekniska

justeringar av övergångsbestämmelser. I den mån det uppskjutna

ikraftträdandet bör föranleda att giltighetstiden av annan

lagstiftning förlängs eller att andra lagstiftningsåtgärder

vidtas utgår utskottet från att regeringen tar initiativ

härtill. Utskottet vill avslutningsvis framhålla att genom det

uppskjutna ikraftträdandet skapas också ytterligare tid för

erforderliga anpassningsåtgärder med anledning av den nya

regleringen.

Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har

utskottet ingen erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande låneförbud

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:L1 yrkande 2,

1993/94:L2 och 1993/94:L5 yrkande 2 antar regeringens förslag

till stiftelselag såvitt avser 2 kap. 6 §,

res. 1 (s)

2. beträffande brutet räkenskapsår

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L5 yrkande 3

antar 3 kap. 5 § i regeringens förslag till stiftelselag med den

ändringen att sista stycket utgår ur lagrummet,

3. beträffande förtroendevald revisor

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L1 yrkande 3 antar

4 kap. 6 § i regeringens förslag till stiftelselag,

4. beträffande revisionsberättelse

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L5 yrkande 4 antar

4 kap. 11 § i regeringens förslag till stiftelselag,

5. beträffande permutation m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L1 yrkande 4 antar

6 kap. i regeringens förslag till stiftelselag,

res. 2 (s)

6. beträffande styrelsearvode

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L5 yrkande 1

antar 2 kap. 15 § i regeringens förslag till stiftelselag med

den ändringen att orden "i efterskott per kalenderår" utgår ur

lagrummet,

7. beträffande anslagsberoende verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L3 och med

anledning av motionerna 1993/94:L1 yrkande 1 och 1993/94:L4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande avgifter för kollektivavtalsstiftelser

att riksdagen avslår motion 1993/94:L1 yrkande 5,

res. 3 (s)-motiv.

9. beträffande offentlig styrelserepresentation

att riksdagen avslår motion 1993/94:L1 yrkande 6,

res. 4 (s)

10. beträffande stiftelselagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till stiftelselag, i

den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

med den ändringen i 4 kap. 15 § att hänvisningen i lagrummets

tredje stycke skall avse andra stycket 1,

11. beträffande lag om införande av stiftelselagen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om införande

av stiftelselagen, med

dels den ändringen att 1 § erhåller följande lydelse.

Stiftelselagen (1994:000) och denna lag träder i kraft den 1

januari 1996.

dels den ändringen att orden "efter utgången av år 1994" i

8 § första och andra styckena ändras till "efter utgången av år

1995",

dels ock den ändringen att orden "ansökan som gjorts före

den 1 juli 1995" i 15 § första stycket ändras till "ansökan som

gjorts före den 1 juli 1996",

12. beträffande lagen om tryggande av pensionsutfästelse

m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. med

dels den ändringen att tidpunkten för lagens

ikraftträdande bestäms till den 1 januari 1996,

dels ock den ändringen att orden "efter utgången av år

1994" i 2. och 4. övergångsbestämmelserna ändras till "efter

utgången av år 1995",

13. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i brottsbalken,

dels lag om ändring i permutationslagen (1972:205),

dels lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),

dels ock lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),

med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande

bestäms till den 1 januari 1996.

Stockholm den 22 mars 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),

Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil

Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans

Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart

Fridén (m) och Per Erik Granström (s).

Reservationer

1. Låneförbud (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "En möjlighet" och på s. 11 slutar med "yrkande 2"

bort ha följande lydelse:

En generell möjlighet för stiftaren att kunna disponera över

låneförbudet genom att sätta det åt sidan genom en föreskrift i

stiftelseförordnandet skulle enligt utskottet i alltför hög grad

urholka det allmänna stiftelsebegreppet och dess grundläggande

princip att stiftelseförmögenheten skall vara avskild. Utskottet

anser emellertid i linje med vad som anförs i motion L1 att det

finns skäl som talar för att en kommun skall kunna tillgodose

tillfälliga behov av likvida medel genom lån från en stiftelse

som kommunen bildat. Sådana placeringar torde allmänt sett kunna

göras med god säkerhet utan att stiftelsens förmögenhet behöver

riskeras. Enligt utskottets mening bör därför stiftelser som

bildats av en kommun eller en landstingskommun kunna låna ut

medel till eller ställa säkerhet till förmån för stiftaren utan

hinder av bestämmelserna om låneförbud i 2 kap. 6 § förslaget

till stiftelselag. Utskottet anser att regeringen bör utforma

förslag till sådan undantagsreglering och därefter förelägga

riksdagen ett lagförslag i god tid innan stiftelselagen träder i

kraft. I avvaktan härpå tillstyrker utskottet regeringens

förslag till utformning av låneförbudsbestämmelserna i

stiftelselagen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

anledning av motion L1 yrkande 2 som sin mening ge regeringen

till känna. Utskottets ställningstagande innebär också att

utskottet avstyrker motionerna L2 och L5 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande låneförbud

att riksdagen dels med avslag på motionerna 1993/94:L2 och

1993/94:L5 yrkande 2 antar regeringens förslag till stiftelselag

såvitt avser 2 kap. 6 §, dels med anledning av motion

1993/94:L1 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

2. Permutation m.m. (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Något principiellt" och slutar med "till

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

För stiftelser bildade av kommuner är emellertid förhållandet

enligt utskottets mening något annorlunda. Till grund för

stiftelsebildningen ligger här ett beslut av kommunen att

inrätta stiftelsen. Kommunen har också bestämt de villkor och

föreskrifter som skall gälla för stiftelsen. Enligt utskottets

mening finns det skäl som talar för att kommunen då också i

samma ordning bör kunna ändra och upphäva föreskrifter för

stiftelsen samt upplösa densamma. Stiftelser som bildats av

kommun bör sålunda inte omfattas av bestämmelserna om

permutation i 6 kap. förslaget till stiftelselag. Regeringen bör

utforma en lämplig reglering av ett sådant avsteg från

bestämmelsernas tillämpningsområde och förelägga riksdagen ett

lagförslag i god tid innan stiftelselagen träder i kraft. I

avvaktan härpå tillstyrker utskottet regeringens förslag till

utformning av regler om permutation i stiftelselagen. Vad

utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion

L1 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande permutation m.m.

att riksdagen dels antar 6 kap. i regeringens förslag till

stiftelselag, dels med anledning av motion 1993/94:L1

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

3. Avgifter för kollektivavtalsstiftelser (mom. 8,

motiveringen)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "för samtliga" bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser emellertid att det, med hänsyn till

kollektivavtalsstiftelsernas särskilda betydelse och karaktär,

finns anledning att särbehandla dessa i fråga om skyldighet att

betala avgift för registerhållningen. Med hänsyn till att

avgiftsfrågorna skall bli föremål för utredning i särskild

ordning utgår dock utskottet från att också detta spörsmål

beaktas. Något särskilt tillkännagivande är därför inte

erforderligt.

4. Offentlig styrelserepresentation (mom. 9)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att utskottets yttrande på s. 24 som börjar med

"Utskottet vill" och slutar med "i stiftelselagen" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att behovet av ett

system med offentlig styrelserepresentation i vissa stiftelser

kvarstår även med den offentligrättsliga reglering som föreslås

i stiftelselagen. Lagen om styrelserepresentation för samhället

i vissa stiftelser trädde i kraft den 1 juli 1982 och gällde

till utgången av juni månad 1985. Giltigheten av lagen har

därefter förlängts med tre år i taget, och lagen gäller nu till

utgången av juni 1994. Mot bakgrund av det anförda förordar

utskottet att riksdagen beslutar att lagen skall fortsätta att

gälla till utgången av juni månad 1997.

dels att utskottes hemställan under moment 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande offentlig styrelserepresentation

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L1 yrkande 6

antar följande

Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1982:315) om

styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:315) om

styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser, som

gäller till utgången av juni månad år 1994, skall fortsätta att

gälla till utgången av juni månad år 1997.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Kulturutskottets yttrande

1993/94:KrU2y

Bilaga 2

Stiftelser

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 30 november 1993 beslutat bereda

kulturutskottet tillfälle att i de delar som berör

kulturutskottets beredningsområde yttra sig över proposition

1993/94:9 om stiftelser jämte motioner.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna

1993/94:L1--L5.

Innehållet i propositionsförslaget och vissa av de motionskrav

som framställts med anledning av propositionen ger

kulturutskottet anledning att såvitt avser utskottets

beredningsområde yttra sig i frågan om huruvida anslagsberoende

stiftelser -- i propositionen används begreppet

anslagsstiftelser -- bör omfattas av den föreslagna

stiftelselagen. Det finns också skäl för utskottet att överväga

huruvida det är påkallat med något riksdagens initiativ för att

lösa de problem som kan finnas då det gäller lämplig

organisationsform för verksamheter som är beroende av offentliga

anslag och som inte bör bedrivas i myndighetsform.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en stiftelselag. Lagförslaget

innehåller en civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet

samt bestämmelser om tillsyn.

Den allmänna definition av stiftelsebegreppet som finns i

lagförslaget är i huvudsak utformad efter mönster av det

stiftelsebegrepp som finns i lagen (1929:116) om tillsyn över

stiftelser (tillsynslagen). Stiftelselagen föreslås också

reglera två former av stiftelser som inte faller in under den

allmänna definitionen av stiftelsebegreppet, nämligen

insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser. S.k.

tryggandestiftelser faller inte in under lagförslaget.

Enligt förslaget kan förvaltningen av en stiftelse ske i form

av egen förvaltning eller anknuten förvaltning. Vid egen

förvaltning vilar det huvudsakliga ansvaret för förvaltningen på

stiftelsens styrelse och vid anknuten förvaltning på den

juridiska person eller myndighet som är stiftelsens förvaltare.

Förslaget innehåller åtskilliga andra bestämmelser om

förvaltningen av en stiftelse.

Stiftelser som har tillgångar till ett värde överstigande tio

basbelopp är enligt lagförslaget bokföringsskyldiga och skyldiga

att upprätta offentlig årsredovisning. De skall också ha

kvalificerad revisor.

I lagförslaget finns det vidare bestämmelser om

skadeståndsskyldighet för och entledigande av ledamöter i en

stiftelsestyrelse eller stiftelsens förvaltare. I fråga om

ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande

innehåller den föreslagna lagen bestämmelser som i huvudsak

motsvarar de bestämmelser som för närvarande finns i

permutationslagen (1972:205).

Enligt förslaget skall i princip alla stiftelser stå under

tillsyn. I fråga om bl.a. stiftelser som har bildats av ett

offentligt rättssubjekt eller som förvaltas av en statlig

myndighet är tillsynsmyndighets möjlighet att ingripa enligt

stiftelselagen begränsad.

Det föreslås att stiftelselagen skall träda i kraft den 1

januari 1995.

I propositionen föreslås att stiftelselagen med vissa undantag

skall tillämpas även i fråga om nu befintliga stiftelser.

Överväganden i propositionen rörande s.k. anslagsstiftelser,

m.m.

Den allmänna definitionen av stiftelse finns i 1 kap. 2 §

första stycket i förslaget till stiftelselag i propositionen.

Enligt denna bestämmelse bildas en stiftelse genom att egendom

enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att

varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett

bestämt ändamål. I andra stycket anges vad som krävs för att

egendomen skall anses vara avskild.

I propositionen framhålls (s. 52) att bedömningen av om

varaktighetsrekvisitet är uppfyllt bör ske med utgångspunkt i

den egendom som avskilts för stiftelsen och således utan

hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnadet om

ytterligare tillskott. Med en sådan lösning, anförs det vidare,

kommer den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet sällan

att omfatta anslagsberoende stiftelser, eftersom man i sådana

fall knappast kan tala om att den avskilda egendomen varaktigt

skall förvaltas i stiftelsen.

Utskottet vill här erinra om att ett stort antal

kulturinstitutioner numera drivs i stiftelseform. Många av dessa

institutioner har en eller flera kommuner, ett landsting eller

kommuner och landsting tillsammans som stiftare. I vissa men

relativt få fall är staten ensam huvudman för en

kulturinstitution som är en stiftelse. Det finns inte heller

särskilt många stiftelser på kulturområdet där staten och andra

intressenter samverkar genom att gemensamt svara för en

stiftelse.

När stat, kommun eller landsting -- i enlighet med det sagda

ofta i samverkan med andra sådana huvudmän -- inrättat en

stiftelse, har denna ofta gjorts beroende av fortlöpande

resurstillskott från huvudmännen för att kunna främja sitt

ändamål under mer än en kortare tid. Stiftelsen har blivit

anslagsstiftelse.

I enlighet med vad som ovan angetts kommer en tillämpning av

stiftelselagen grundad på den allmänna definitionen i regel att

vara utesluten beträffande nya sådana anslagsberoende

stiftelser. I propositionen avvisas tanken att det allmänna

stiftelsebegreppet skulle kompletteras med en särskild

stiftelseform under benämningen anslagsstiftelse. Nya

anslagsstiftelser får således inte bildas. Detta gäller såväl då

staten som då kommun eller landsting är huvudman. Utskottet vill

här hänvisa till redovisningen i propositionen för tidigare

överväganden rörande frågan om lämplig organisationsform för

statlig verksamhet (s. 55).

Motionskrav rörande anslagsstiftelser

I tre motioner, som väckts med anledning av propositionen,

framställs yrkanden som syftar till lagstiftning som tillåter

att anslagsstiftelser får bildas även i framtiden eller till

lagstiftning som ger möjlighet till att verksamhet på

kulturområdet kan drivas i annan lämplig organisationsform.

Motionärerna bakom motion LU1 (s) anser att den allmänna

definitionen av stiftelser i 1 kap. 2 § i förslaget till

stiftelselag bör ändras så att det blir möjligt för kommunerna

att bilda anslagsstiftelser (yrkande 1). Motionärerna anser att

regeringen inte redovisat några sakliga skäl för att kommunerna

skulle hindras från att bilda stiftelser för att driva kommunal

verksamhet.

I motion LU3 (c) framhålls att stiftelseformen är en lämplig

organisationsform för kulturinstitutioner även om reglerna i det

nu framlagda förslaget till stiftelselag inte i alla avseenden

är önskvärda för stiftelsebildarna. Motionärerna erinrar om att

det under lagstiftningsarbetets gång diskuterats frågan om

skapandet av en särskild organisationsform för bl.a.

kulturinstitutioner. I vissa sammanhang har non profit

corporation använts som beteckning för en sådan

organisationsform. Motionen synes -- trots det formella

innehållet i yrkandet -- syfta till att riksdagen hos regeringen

skall anhålla att regeringen snabbt lägger fram förslag till

lagstiftning om en organisationsform av detta slag.

I motion LU4 (v) understryks att anslagsstiftelserna är en

beprövad och bra form för driften av teatrar, konserthus och

andra kulturinstitutioner. Stiftelseformen har många fördelar,

anför motionärerna, särskilt då huvudmannaskapet är delat mellan

flera intressenter. Motionärerna vill att stiftelselagen skall

omfatta även anslagsstiftelser.

Kulturutskottets bedömning

Utskottet gör bedömningen att det även i fortsättningen kommer

att finnas ett betydande behov av att ha en organisationsform

för kulturverksamheter som är beroende av anslag från stat,

kommun eller landsting och som inte bör bedrivas i

myndighetsform. Utskottet grundar sin bedömning i detta

hänseende på de goda erfarenheter som finns från de senaste

årtiondena av verksamheter på kulturområdet som bedrivs i

stiftelseform. Belägg härför har utskottet fått inte minst i

samband med sina studiebesök i olika delar av landet. Utskottet

vill emellertid i detta sammanhang också hänvisa till att det av

bakgrundsmaterial som åberopas i propositionen (s. 54 f.)

framgår att stiftelseformen också har nackdelar då det gäller

att driva offentlig verksamhet. Utskottet hänvisar härvidlag i

första hand till den rapport som Riksrevisionsverket redovisade

år 1990 och som ingick i ett arbete som den förra regeringen

inledde i syfte att renodla formerna för bedrivande av statlig

verksamhet. I rapporten framhålls bl.a. att stiftelseformen inte

är något lämpligt alternativ i de fall verksamheten är av så

pass central betydelse för staten att man inte vill släppa ifrån

sig avgörande inflytande och ansvar till andra parter.

Motsvarande gäller uppenbarligen då kommun eller landsting är

stiftare.

Mot den ovan angivna bakgrunden delar kulturutskottet den

uppfattning som redovisas i propositionen, nämligen att frågan

om en lämplig organisationsform för verksamheter som är beroende

av statliga anslag och som inte bör bedrivas i myndighetsform

bör övervägas utifrån helt andra utgångspunkter än som kan ske

inom ramen för det nu föreliggande lagstiftningsärendet.

I propositionen anförs att detta får ske i annat sammanhang

och att regeringen avser att senare ta initiativ till sådana

överväganden.

Som en följd av bl.a. ett riksdagsinitiativ på förslag av

lagutskottet (bet. LU 1973:32, rskr. 1973:320) tillsatte

regeringen år 1975 Stiftelseutredningen. Kulturutskottet vill

med anledning av vad som anförts i propositionen erinra om att

redan i denna utrednings direktiv togs frågan upp om hur

statligt och kommunalt stödda kulturinstitutioner bör utformas i

organisatoriskt avseende. I direktiven hänvisades till önskemål

som framförts från Kulturrådet under det arbete som föregick

tillkomsten av 1974 års kulturproposition (prop. 1974:28). I

direktiven uttalades också att skilda organisationsformer kan

behöva utarbetas alltefter de behov som olika

kulturinstitutioner har. Stiftelseformen torde inte genomgående

vara att föredra och, anfördes det vidare, i de fall

stiftelseformen är lämpligast kan det dessutom finnas behov av

särskilda regler.

Som närmare framgår av den nu aktuella propositionen (se

främst s. 39) upphörde Stiftelseutredningen utan att ha

slutfört sitt arbete. I den promemoria som Justitiedepartementet

sedermera, i oktober 1987, redovisade med förslag till en allmän

lag om stiftelser behandlades inte den ovan angivna frågan i

vidare mån än att det föreslogs att stiftelselagens allmänna

stiftelsebegrepp skulle kompletteras med en särskild

stiftelseform under benämningen anslagsstiftelse. Därmed skulle

av staten i framtiden bildade anslagsberoende och självägande

organ komma att omfattas av lagen. I enlighet med vad ovan

angetts förs detta förslag inte fram i förevarande

lagstiftningsärende. Utskottet vill i sammanhanget påpeka att

frågan om kommunala och landstingskommunala stiftelser inte

närmare berördes i Justitiedepartementets promemoria.

Kulturutskottet konstaterar att det i propositionen saknas ett

klart ställningstagande från regeringens sida som ger stöd för

att det inom en nära framtid kommer till stånd konkreta

överväganden om lämplig organisationsform för kulturverksamheter

som är beroende av anslag från stat, kommun eller landsting och

som inte bör bedrivas i myndighetsform. Utskottet anser därför

-- med beaktande av att det påtagliga behov av sådana

överväganden som konstaterats föreligga redan för 20 år sedan

-- att lagutskottet bör föreslå riksdagen att som sin mening ge

regeringen till känna att regeringen snarast bör förelägga

riksdagen förslag till lämplig organisationsform för

anslagsberoende kulturverksamheter.

Utskottet anser med hänsyn till detta ställningstagande att

det inte är lämpligt att nu komplettera det allmänna

stiftelsebegreppet med en särskild stiftelseform för självägande

organ som är beroende av anslag från stat, kommun eller

landsting.

Stockholm den 13 januari 1994

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte

Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Maja Bäckström (s),

Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s),

Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds),

Ingegerd Sahlström (s), Carl-Johan Wilson (fp), Björn Kaaling

(s), Jan Backman (m) och Elisabeth Persson (v).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Utskottet 4

1 Inledning 4

2 Gällande rätt4

3 Tidigare utredningsarbete m.m. 6

4 Propositionen i huvuddrag 6

5 Behovet av lagstiftning 7

6 Stiftelsebegreppet 8

6.1 Allmänt 8

6.2 Stiftelsebegreppet och låneförbudet 9

6.3 Formerna för anslagsberoende verksamhet 11

7 Bokföring och årsredovisning m.m. 16

8 Revision 18

8.1 Allmänt 18

8.2 Revision i kommunala stiftelser 18

8.3 Revisionens omfattning 20

9 Permutation m.m. 21

10 Tillsyn och registrering 22

11 Övriga frågor 24

Hemställan 25

Reservationer 27

1. Låneförbud (s) 27

2. Permutation m.m. (s) 27

3. Avgifter för kollektivavtalsstiftelser (s) 28

4. Offentlig styrelserepresentation (s) 28

Bilaga 1 Propositionens lagförslag 30

Bilaga 2 Kulturutskottets yttrande 1993/94:KrU2y 65