Bet. 1993/94:LU19

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU19

Familjerättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 20 motioner vari begärs

tillkännagivanden från riksdagen i olika frågor på

familjerättens område. Motionerna har väckts under den allmänna

motionstiden år 1994.

De frågor som motionärerna tar upp gäller hindersprövning,

bodelning vid äktenskapsskillnad, gemensam vårdnad om barn,

barns ställning i vårdnads- och umgängesmål,

underhållsskyldighet gentemot barn och kostnader för umgänge,

verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden, olovliga

bortföranden av barn i internationella förhållanden, barns och

makes rätt till arv, val av boutredningsman samt rätten till

mellannamn.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motionerna

1993/94:L401 av Roland Sundgren (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om slopandet av hindersprövningen.

1993/94:L402 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om barns arvsrätt.

1993/94:L404 av Inger Koch (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av reglerna för arvsrätt när det gäller återgång av gåva

som missgynnar den först avlidne makens arvingar.

1993/94:L407 av Sven-Olof Petersson och Gunhild Bolander (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

reglerna och en lösning av frågan om resekostnader i samband med

umgängesrätt.

1993/94:L409 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändring i föräldrabalken.

1993/94:L411 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av kompletterande regler för ansökan om verkställighet i

umgängesrättsärenden.

1993/94:L414 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om vem som kan bli boutredningsman.

1993/94:L416 av Anne Rhenman (-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av civilrätten i syfte att

stärka familjens rättsliga ställning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om värdering av tidsmässiga insatser kring

hem och barn.

1993/94:L417 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av lagstiftningen angående utseende av

kontaktperson i samband med separations- och umgängesmål.

1993/94:L418 av Per Stenmarck och Maud Ekendahl (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att barnens rätt till umgänge med båda

föräldrarna tryggas.

1993/94:L419 av Nils Nordh (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ett förtydligande i lagen om barnens rätt i samhället.

1993/94:L420 av Nils Nordh och Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ett förstärkt skydd mot

bortrövande av barn.

1993/94:L421 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

särkullbarns arvsrätt.

1993/94:L423 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av den lagstiftning som reglerar frånskilda

föräldrars ekonomiska angelägenheter i samband med vårdnad om

gemensamma barn.

1993/94:L424 av Charlotte Cederschiöld och Anne Rhenman (m, -)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förstärkt ekonomisk rätt vid

skilsmässa.

1993/94:L425 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om barns talerätt.

1993/94:L426 av Jan Fransson och Åke Selberg (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om barnens rätt och möjligheter att umgås med

sina föräldrar.

1993/94:L427 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående gemensam vårdnad av barn vid

skilsmässa.

1993/94:L903 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändring i namnlagen.

1993/94:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning

av bidrag till umgängesresor,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse

kontaktman/ombud för barn.

Utskottet

Allmän bakgrund

Den familjerättsliga lagstiftningen har under de senaste två

årtiondena varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter

en lång rad av delreformer på äktenskapsrättens område

fattade riksdagen i april 1987 beslut (prop. 1986/87:1, bet.

LU18, rskr. 159) om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas

med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). Den nya lagstiftningen

trädde i kraft den 1 januari 1988 och innebar betydelsfulla

förändringar främst i fråga om fördelningen av makars egendom

vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med

förändringarna var att åstadkomma en högre grad av ekonomisk

rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad.

På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s

ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet.

LU11, rskr. 51) vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning.

Ändringarna som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att

makes rätt till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln

vidgats. Regeln ger en make rätt till kompensation vid bodelning

då den ena maken i särskilt angivna fall minskat sitt

giftorättsgods. Genom ändringen utvidgades regeln från att

ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före talan om

äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom en

treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till

pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas

utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara

oskäligt att hålla rättigheten utanför.

När det gäller rättsförhållandet mellan föräldrar och barn

har utvecklingen präglats bl.a. av strävanden att tillgodose

barnets intressen. Ett viktigt steg i reformarbetet under senare

tid togs hösten 1990 då riksdagen fattade beslut om vissa

ändringar i bl.a. FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop.

1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53). Lagändringarna, som trädde i

kraft den 1 mars 1991, syftar särskilt till att underlätta en

utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta

ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens om hur

vårdnads- och umgängesfrågorna skall lösas. De nya reglerna

innebär att s.k. samarbetsamtal i vårdnads- och umgängestvister

skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i

ett mål om vårdnad eller umgänge ta initiativ till att

samarbetsamtal kommer till stånd. Även FB:s bestämmelser om

gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad skall numera

komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan

också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Reglerna om

umgänge har kompletterats med en föreskrift om att

vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som

kan främja umgänget.

Våren 1993 beslutade riksdagen om vissa lagändringar som

gäller olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn

(prop. 1992/93:139, LU22, rskr. 259). Ändringarna, som gällde

bestämmelserna i lagen (1989:14) om erkännande och

verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om

överflyttning av barn, syftar till att -- med bibehållandet av

skyddet för barnet -- effektivisera förfarandet, när det gäller

barn som olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige.

Samtidigt infördes i FB en uttrycklig bestämmelse om att

domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta risken

för att barnet i samband med utövandet av umgänget utsätts för

övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far

illa. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juni 1993.

I samband med 1987 års beslut om ÄktB gjordes också viktiga

ändringar i ärvdabalken (ÄB). Ändringarna, som trädde i

kraft den 1 januari 1988, syftade till att skapa möjligheter för

den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens

kvarlåtenskap och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. En

make skall vid den andre makens död därför ta arv framför

makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt

till arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande

makens död. Om det finns efterarvingar innehar den efterlevande

maken under sin livstid den arvfallna egendomen med fri

förfoganderätt. Finns det bröstarvingar efter den avlidne som

inte också är den efterlevandes barn, särkullbarn, gäller

särskilda regler. Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv efter

en avliden förälder omedelbart. Särkullbarn kan dock avstå från

sin rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker

ett sådant avstående blir särkullbarnen berättigade till

efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.

Ett till familjerätten angränsande rättsområde är

namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn, varmed

avses efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen

(1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte

då 1963 års lag i ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr.

357). Till grund för den nu gällande lagen ligger en strävan

till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och

män och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta

med varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen

kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre

bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon

eller han vill bära.

I budgetpropositionen (prop. 1993/94:100, bilaga 2) lämnas en

redogörelse för det pågående lagstiftningsarbetet på

familjerättens område. Av redogörelsen framgår att merparten

av detta reformarbete rör föräldrarättsliga frågor. Sålunda har

regeringen tillkallat en särskild utredare för att utvärdera

1991 års reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge (dir.

1993:120). Uppdraget skall redovisas före utgången av mars 1995.

Vidare övervägs inom departementet förslag från

Förmynderskapsutredningen dels om förenklingar i reglerna om

förvaltning av omyndiga barns egendom, dels om reglerna för

adoption. I övrigt koncentreras reformarbetet på familjerättens

område på den internationellt privaträttsliga regleringen.

I detta sammanhang kan också nämnas att regeringen år 1992

tillkallat en särskild beredningsgrupp (S 1992:06) med

representanter från flera departement, som har till uppdrag att

förbereda den svenska insatsen för att genomföra Förenta

nationernas internationella familjeår 1994. Utgångspunkten för

Sveriges engagemang är att de svenska insatserna skall ses som

ett inslag i en fortgående och långsiktig verksamhet inom ramen

för svensk familjepolitik. Avsikten är att de svenska insatserna

under familjeåret 1994 skall konkretiseras genom olika

aktiviteter, såväl inom vårt land som i internationella

sammanhang. Regeringen har beslutat att ställa 10 miljoner

kronor ur Allmänna arvsfonden till kommitténs förfogande för att

inom ramen för den svenska familjepolitiken och dess långsiktiga

satsningar ge ökad uppmärksamhet åt initiativ som främjar

mångfald och valfrihet. Detta föreslås ske genom uppmuntran och

stöd till verksamheter som vill pröva nya arbetsformer i syfte

att skapa ökad livskvalitet och effektivare skyddsnät kring barn

och ungdom.

Äktenskapsrättsliga frågor

Hindersprövning

I 2 kap. ÄktB uppställs vissa hinder för att ingå äktenskap.

Den som är under 18 år måste ha länsstyrelsens tillstånd för att

få gifta sig. Likaså krävs tillstånd för att halvsyskon skall få

gifta sig med varandra. För de som är släkt med varandra i rätt

upp- eller nedstigande led eller är syskon gäller ett absolut

förbud att gifta sig. Den som redan är gift får naturligtvis

inte ingå nytt äktenskap.

Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder

mot äktenskapet (3 kap. ÄktB). Denna prövning görs av

skattemyndigheten. Hindersprövning begärs av kvinnan och mannen

gemensamt. Om det krävs tillstånd till äktenskapet skall bevis

om tillståndet visas upp vid hindersprövningen. Prövningen går

till så att kvinnan och mannen på ett av Riksskatteverket

fastställt formulär på heder och samvete försäkrar att de inte

är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller

syskon. Blanketter för sådan försäkran finns att få hos

skattemyndigheten och de allmänna föräkringskassorna. Om

skattemyndigheten finner att det inte finns något hinder mot

äktenskapet utfärdar myndigheten ett intyg om detta. Innan

vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att

hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade

vigseln och att inget hinder mot äktenskapet därvid har

framkommit. Efter vigseln skall vigselförrättaren sända en

underrättelse därom till den skattemyndighet som har gjort

hindersprövningen. Anteckning om ändrat civilstånd införs

därefter i folkbokföringsregistret.

I motion L401 anför Roland Sundgren (s) att hindersprövningen

är en onödig, tung och besvärande apparat som bör slopas. Lagen

bör enligt motionärens mening ändras så att hindersprövningen

ersätts med en skriftlig försäkran av brudparet om att inga

äktenskapshinder föreligger. I motionen yrkas att riksdagen som

sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts

om slopandet av hindersprövningen.

Utskottet kan inte finna annat än att den nuvarande ordningen

för prövning av äktenskapshinder är ändamålsenlig. Som framgått

av det ovan redovisade torde reglerna knappast innebära några

betydande olägenheter för de som ämnar gifta sig. Inte heller

synes den administrativa handläggningen i normalfallen vara

särskilt betungande.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L401.

Bodelning vid äktenskapsskillnad

I motion L416 av Anne Rhenman (-) begärs att riksdagen skall

ta initiativ till en allmän översyn av de lagar som berör

familjen. Enligt motionärens mening måste vi börja ta större

ansvar för varandra inom familjens ram. Strävan bör vara att

stärka familjens civilrättsliga ställning och betrakta familjen

som en enhet. Nuvarande bestämmelser i ÄktB missgynnar

kvinnorna, anför motionären, genom att hänsyn inte tas till

barnafödandet, deltidsarbete och hemarbete (yrkande 1). I

motionen anförs vidare att man vid bodelning och beräkning av

underhåll bör ta större hänsyn till de insatser som kvinnan

gjort i hemmet. Detta skulle, menar motionären, öka tryggheten

för den som väljer att prioritera familjen och barnen, och

dessutom ge en större respekt för sådana insatser. Således bör

bl.a. ATP- och pensionspoäng fördelas lika mellan makar.

Kvinnans insatser kring hem och barn sker ofta till familjens

gagn men på bekostnad av yrkesmässiga insatser och med

ekonomiska förluster. I motionen yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

värdering av tidsmässiga insatser kring hem och barn (yrkande

2).

Liknande synpunkter framförs också av samma motionär i motion

L424 tillsammans med Charlotte Cederschiöld (m). I motionen

anförs att familjeinsatser tillmäts mycket lågt värde vid en

skilsmässa. Inte ens den som tagit hand om sin gamla svärmor och

därmed missat pensionspoäng kan vara säker på att insatsen

kommer att tillmätas något värde vid en eventuell skilsmässa.

Inte heller den kvinna som i åratal försörjt sin man och

därigenom hjälpt honom till högre utbildning och inkomster har

därvid förvärvat någon rätt till starkare ekonomisk ställning

vid en skilsmässa. I motionen kritiseras också det aviserade nya

pensionssystemet, vilket motionärerna anser innebära att

kvinnorna får svårare att värna sin pension. Motionärerna anser

att det behövs en översyn av den civilrättsliga lagstiftningen

när det gäller dess samstämmighet med socialförsäkringssystemet

och för att få ett modernare synsätt när det gäller värderingen

av insatser för andra.

Någon större allmän översyn av familjelagstiftningen anser

utskottet inte påkallad. Den nya ÄktB innebär enligt utskottets

mening att lagstiftningen är anpassad till vad som i dag allmänt

svarar mot den allmänna rättsuppfattningen. ÄktB bygger på

principen att makarna i ett äktenskap i ekonomiska och andra

hänseenden är två självständiga individer som var och en

disponerar över den egendom som han eller hon fört med sig i

äktenskapet eller förvärvat inom äktenskapet. I 1 kap. stadgas

att makarna gemensamt skall vårda hem och barn samt i samråd

verka för familjens bästa. Vidare föreskrivs att makarna skall

fördela utgifter och sysslor mellan sig och lämna varandra de

upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska

förhållanden skall kunna bedömas.

I övrigt vill utskottet erinra om det arbete som nu pågår

inom regeringskansliet med anledning av pensionsarbetsgruppens

nyligen avlämnade betänkande (SOU 1994:20) Reformerat

pensionssystem. I betänkandet föreslås att pensionsrätt för vård

av barn, barnårsrätt, skall tillgodoräknas enligt en särskild

ordning. Härigenom kan en förälder med i princip bibehållna

pensionsförmåner under en tid helt eller delvis avstå från

förvärvsarbete för att ta hand om små barn eller få utbyte i

pensionshänseende av vård av barn även vid fortsatt

förvärvsarbete med oförändrad arbetstid. Pensionsarbetsgruppen

föreslår också att makar som båda är födda 1954 eller tidigare

skall kunna dela pensionsrättigheter, som under äktenskapet

framöver tjänas in inom det reformerade pensionssystemet.

Delningen skall enligt förslaget vara frivillig och ske

fortlöpande år för år. Systemet för delning innebär att den

ålderspensionsrätt som makar intjänat ett år läggs samman och

delas på så sätt att vardera maken som pensionsrätt för året

tillgodoförs i princip hälften.

Pensionsarbetsgruppen har också lagt fram kompletterande

förslag om utjämning av makars pensionsrättigheter (avsnitt

9.9.6). Sålunda föreslås att rätt till pension på grund av

frivillig, individuell pensionsförsäkring regelmässigt skall

ingå i bodelning efter äktenskapsskillnad, i huvudsak enligt de

regler som gällde före år 1988. Detsamma skall gälla medel på

pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt

pensionssparande. Övriga former av pensionsrättigheter, t.ex.

ATP, skall enligt pensionsarbetsgruppens förslag jämkningsvis

kunna beaktas vid en bodelning efter äktenskapsskillnad om det

med hänsyn till makarnas förhållanden i det enskilda fallet är

oskäligt att undanta dem från bodelningen. Vad

pensionsarbetsgruppen sålunda föreslagit förutsätts bli

riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete som bör ske i

anslutning till den vidare beredningen av arbetsgruppens

betänkande.

Enligt utskottets mening bör resultatet av det

utredningsarbete som aktualiserats av pensionsarbetsgruppen

avvaktas. Med hänsyn till vad som anförts i arbetsgruppens

betänkande utgår utskottet från att ändringar i ÄktB:s

bodelningsregler kommer att övervägas under detta arbete.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker

utskottet bifall till motionerna L416 och L424.

Vårdnad och umgänge

Gemensam vårdnad

Motion L427 av Christina Linderholm (c) går ut på att gemensam

vårdnad borde komma till stånd i större utsträckning.

Utgångspunkten, menar motionären, måste vara att båda

föräldrarna har ett aktivt ansvar för en nära och vardaglig

kontakt med sina barn, även vid en skilsmässa. Gemensam vårdnad

bör där enligt motionärens mening vara regel. Den av föräldrarna

som inte vill acceptera detta bör ha sämre möjligheter att ensam

få vårdnaden. Om gemensam vårdnad inte kan komma till stånd bör

den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av nära

och vardaglig kontakt med båda sina föräldrar ha företräde vid

vårdnaden. Enligt motionärens mening bör det vara naturligt att

ändra lagstiftningen så att båda föräldrarnas ansvar för barnen

vid skilsmässa blir tydligt. I motionen yrkas tillkännagivande

av det anförda.

Enligt utskottets mening torde motionärens önskemål till stor

del redan vara tillgodosedda genom de ändringar i FB som

infördes den 1 mars 1991. Som ovan redovisats skall gemensam

vårdnad numera komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense

om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform.

I syfte att undvika s.k. umgängessabotage infördes samtidigt en

särskild regel, 6 kap. 6 § FB, som slår fast att barnets behov

av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskild

framträdande plats vid valet av vårdnadshavare i de fall

gemensam vårdnad inte kan komma till stånd (prop. 1990/91:8,

bet. LU13, rskr. 53). De nya bestämmelserna syftar till att bana

väg för en utveckling i riktning mot att föräldrarna själva i så

stor utsträckning som möjligt skall komma överens i vårdnads-

och umgängesfrågor. Ett viktigt inslag i reformen var en

satsning på s.k. samarbetssamtal, varmed menas samtal där

föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera sig fram

till en gemensam syn på vårdnads- och umgängesfrågorna. I mål om

vårdnad och umgänge får domstolen uppdra åt socialnämnden att

anordna samarbetssamtal.

Utskottet vill vidare erinra om att regeringen hösten 1993

tillkallat en särskild utredare för att utvärdera 1991 års

reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge. I direktiven (dir.

1993:120) sägs bl.a. att utgångspunkten för eventuella förslag

bör, såsom också är fallet i gällande rätt, vara att föräldrarna

i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i

vårdnads- och umgängesfrågor och att vad som är bäst för barnet

skall tillgodoses. I utredningsuppdraget ingår att närmare

undersöka om man i Sverige bör införa den s.k. finska modellen

för handläggning av frågor om vårdnad och umgänge. Enligt

finländsk rätt kan föräldrarna i stor utsträckning lösa

vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av

socialnämnden. Ett avtal som har fastställts av socialnämnden är

gällande och kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet

domstolsavgörande. I samband med avtal om vårdnad eller umgänge

åtar sig socialnämnden att hjälpa föräldrarna att avtala om

underhållsbidrag för barnet. Utredningsuppdraget skall redovisas

före utgången av mars 1995.

Enligt utskottets mening bör resultatet av det pågående

utredningsarbetet avvaktas. Något tillkännagivande i enlighet

med vad som begärs i motion L427 är därför inte erforderligt.

Motionen avstyrks.

Barns ställning i vårdnads- och umgängesmål

Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads-

och umgängesmål tas upp i fyra motioner. Nils Nordh (s) begär i

motion L419 tillkännagivande om förtydligande i lagstiftningen

så att barnets vilja respekteras vid beslut som rör barnet och

att den juridiska bindningen till båda föräldrarna bibehålls

även vid en skilsmässa.

I motion L425 anför Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) att barn bör

ha egen talerätt i vårdnads- och umgängesmål och dessutom ha

möjlighet att företrädas av eget ombud. Motionärerna är kritiska

till att något förslag ännu inte lagts fram.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion So610 att

möjligheterna att utse kontaktperson eller ombud för barn skall

utökas. Rätten att begära förordnande av ett sådant ombud bör

tillkomma barnet, socialnämnden, vårdnadsutredare eller någon

barnet närstående person. I motionen yrkas att riksdagen skall

ge regeringen det anförda till känna (yrkande 10).

I motion L417 av Gustaf von Essen (m) begärs ett

tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen i syfte att få

kontaktpersoner utsedda för barn i samband med att föräldrarna

separerar och tvistar om vårdnad eller umgänge. I motionen

anförs att det förekommer att kommuner av olika skäl försummar

att utse kontaktperson.

I samband med 1990 års beslut om ändringar i FB:s regler om

vårdnad och umgänge behandlade riksdagen frågor om barns

ställning i mål om vårdnad och umgänge med anledning av flera

motionsyrkanden. Utskottet ansåg då att det fanns anledning att

överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och

synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett

mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder (bet.

1990/91:LU13, rskr. 53). Däremot var utskottet inte berett att

ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas, utan

spörsmålet borde övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang.

Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att bestämma

formerna härför. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen

regeringen till känna.

Enligt vad regeringen därefter redovisat till riksdagen skulle

frågan om att stärka barns ställning i mål om vårdnad och

umgänge komma att behandlas i en promemoria från

Justitiedepartementet under hösten 1993 (skr. 1993/94:15). Någon

sådan har emellertid ännu inte färdigställts. Enligt uppgift

kommer dock en promemoria att avlämnas och bli föremål för

remissbehandling före sommaren 1994. Enligt utskottets mening är

det beklagligt att beredningsarbetet sålunda fördröjts. Något

nytt tillkännagivande från riksdagens sida är emellertid mot

bakgrund av det redovisade inte meningsfullt.

När det gäller motion L417 vill utskottet erinra om att

riksdagen i samband med 1990 års reform av FB:s regler om

vårdnad och umgänge också beslutade om ett tillägg i 10 §

socialtjänstlagen (1980:620). Ändringen innebar att det infördes

en möjlighet också för barn att få en kontaktperson utsedd. Ett

barn som fyllt 15 år har därför möjlighet att utan föräldrarnas

samtycke få en särskild person eller en familj utsedd för att

hjälpa barnet i personliga angelägenher. För barn som inte fyllt

15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare

begär eller samtycker till det. Om det, såsom anförs i motionen,

av någon anledning förekommer att kontaktpersoner inte utses för

barn i den utsträckning som bestämmelsen förutsätter utgår

utskottet från att den särskilda utredaren som tillkallats för

att utvärdera 1991 års reform framlägger erforderliga förslag

till lagändringar eller andra åtgärder.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

L417, L419, L425 och So619 yrkande 10.

Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn

Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin

underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till

barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet. Detsamma

gäller om vårdnaden om barnet är gemensamt med den andra

föräldern, men barnet endast varaktigt bor tillsammans med den

andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller

avtal. En närmare redovisning av FB:s regler om föräldrars

underhållsskyldighet gentemot barn och reglerna om

bidragsförskott finns i betänkandet 1992/93:LU22.

När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än

barnet kan utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda

kostnader. FB innehåller inte någon bestämmelse som reglerar

föräldrarnas inbördes ansvar för umgängeskostnader. I

rättspraxis har sådana kostnader beaktats i samband med

fastställande av underhållsbidrag (se rättsfallet NJA 1992 s.

93). I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att särskilda

villkor för umgänget kan föreskrivas för var umgänget skall

påbörjas respektive avslutas eller vem av föräldrarna som skall

svara för resekostnader och andra utgifter i samband med

umgänget (se rättsfallet NJA 1990 s. 219). Något särskilt

offentligt stöd för umgängeskostnader finns inte. I viss

utsträckning finns det dock rätt till socialbidrag för sådana

kostnader. En förälder som är skyldig att betala

underhållsbidrag har emellertid rätt till avdrag på bidraget, om

han eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av

minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av

underhållsbidraget för varje dygn som barnet vistas hos

föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstolen bestämma

andra villkor för denna avdragsrätt (7 kap. 11 § FB).

Föräldrarna kan också själva avtala om andra villkor.

Reglerna om underhållsbidrag och bidragsförskott har varit

föremål för ett långvarigt utredningsarbete. På begäran av

riksdagen (bet. 1985/86:SoU29, rskr. 354) tillkallade regeringen

våren 1987 en kommitté med uppgift att göra en översyn av

reglerna. Kommittén, som antog namnet 1987 års

Underhållsbidragskommitté, avslutade sitt arbete våren 1990 med

att avge betänkandena Samhällsstöd till underhållsberättigade

barn I--III (SOU 1980:8 och SOU 1990:48). I betänkandena

presenterades tre olika modeller för samhällsstöd till

ensamstående föräldrar med barn. Frågor om underhållsbidrag och

de underhållsskyldigas situation behandlades inte av kommittén

utan överlämnades till Socialdepartementet. Kommitténs förslag

remissbehandlades.

Därefter övervägdes bidragsförskottsreglerna och deras

anknytning till reglerna om underhållsbidrag av en

interdepartemental arbetsgrupp. I departementspromemorian (Ds

1992:53) Ensamförälderstöd anvisade arbetsgruppen ett förslag

till lösning. Sedan promemorian remissbehandlats fann regeringen

att förslagen inte var möjliga att lägga till grund för

lagstiftningen och aviserade därför i förra årets

budgetproposition ytterligare utredningsarbete (prop.

1992/93:100, bil. 6).

I motion L423 av Stig Bertilsson (m) begärs tillkännagivande

om en översyn av lagstiftningen om underhållsbidrag i syfte att

förhindra att frånskilda fäder till följd av en skilsmässa

hamnar i ohållbara ekonomiska situationer.

Frågor som gäller kostnader för umgängesresor tas upp i tre

motioner. I motion L407 begär Sven-Olof Petersson och Gunhild

Bolander (c) tillkännagivande om behovet av en översyn av

reglerna och en lösning av frågan om resekostnader i samband med

umgängesrätt.

Jan Fransson och Åke Selberg (s) påpekar i motion L426 att

många barn inte kan träffa den ena föräldern efter en separation

beroende på att den underhållsskyldige inte har råd med

resekostnaderna.

I motion So610 av Gudrun Schyman (v) anförs att det behövs en

mängd insatser för att umgängesrätten skall fungera. För att

främja kontakten mellan barn och en förälder som bor på en annan

ort bör barnet ges fria resor. Motionärerna yrkar att riksdagen

hos regeringen skall begära förslag till utformning av bidrag

till umgängesresor (yrkande 8).

Barnets behov av ett väl fungerande umgänge med båda

föräldrarna poängteras också i motion L418 av Per Stenmarck och

Maud Ekendahl (m). För det fall en umgängesrätt inte kan

förverkligas på grund av ekonomiska skäl anser motionärerna att

utgångspunkten skall vara att kostnaderna för umgänge skall

delas lika mellan föräldrarna. I motionen begärs

tillkännagivande om snara åtgärder i syfte att barnets rätt till

umgänge med båda föräldrarna tryggas.

Frågor om kostnader för umgänge och umgängesresor har

behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare med anledning

av motioner med samma syften som de nu aktuella. Redan hösten

1990 ansåg utskottet (bet. 1990/91:LU13) att regeringen

skyndsamt borde ta upp frågan till närmare överväganden och

därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet

sålunda anförde med anledning av motionerna gavs regeringen till

känna (rskr. 1990/91:53). När spörsmålet behandlades senast

våren 1993 (se bet. 1992/93:LU22) förutsatte utskottet att

frågan skulle komma att behandlas inom ramen för det fortsatta

arbetet inom regeringskansliet som socialministern hade aviserat

i 1993 års budgetproposition. Utskottet framhöll därvid att det

var angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får en lösning.

Den 10 juni 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare

för att se över reglerna om fastställande av underhållsbidrag

(dir. 1993:82). Utredningsuppdraget omfattar en översyn av

reglerna om bidragsförskott och underhållsbidrag. När det gäller

umgängeskostnader skall utredaren enligt direktiven undersöka om

bestämmelserna om underhåll kan utformas så att ansvaret för

umgängeskostnaderna fördelas mellan föräldrarna. Därvid skall

utredaren beakta att utformningen av reglerna inte får leda till

att det uppstår nya kostnader för bidragsförskott som inte

finansieras genom andra ändringar i regelsystemet. Utredaren bör

enligt direktiven ha avslutat sitt arbete senast den 30

september 1994.

Mot bakgrund av vad redovisats ovan nödgas utskottet

konstatera att det ännu inte föreligger något färdigt förslag

till lösning av de fortfarande angelägna frågorna om

underhållsbidrag och umgängeskostnader som tas upp i motionerna.

Samtidigt vill dock utskottet framhålla att direktiven till den

senaste utredningen har utformats på ett sådant sätt att det

finns goda förhoppningar om att frågan skall lösas inom

överskådlig tid. Utskottet finner med hänsyn härtill inte

erforderligt att riksdagen gör något ytterligare

tillkännagivande i saken och avstyrker därför bifall till

motionerna L407, L418, L423, L426 och So610 yrkande 8.

Verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden

Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden

handläggs av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand av

tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga

avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa

förutsättningar till Högsta domstolen. Frågor om verkställighet

av allmän domstols avgörande handläggs av förvaltningsdomstol,

dvs. i första hand av länsrätt, vars avgörande kan överklagas

till kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar till

Regeringsrätten.

I motion L409 begär Gustaf von Essen (m) tillkännagivande av

riksdagen om ändringar i FB i syfte att förmå den förälder som

förlorat ett mål om vårdnad eller umgänge att följa domstolens

beslut. Enligt motionärens mening borde länsrätten utdöma någon

form av påföljd, t.ex. vite, för den som tredskas.

Lena Öhrsvik (s) anför i motion L410 att nuvarande möjligheter

att begära verkställighet av en dom som gäller umgänge i vissa

fall utnyttjas för att trakassera vårdnadshavaren. I motionen

redovisas tre fall där umgängesberättigade föräldrar begärt

verkställighet trots att vårdnadshavaren inte motsatt sig

umgänge. Motionären menar att det bör införas bestämmelser som

gör det möjligt att kräva att sökanden anger en grund för sin

ansökan om verkställighet. I motionen yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av kompletterande regler för ansökan om verkställighet i

umgängesrättsärenden.

Utskottet kan konstatera att länsrätten, när den förordnar om

verkställighet, enligt 21 kap. 3 § FB också kan förelägga

vite. Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten

på ansökan av den part som har begärt verkställigheten.

Processen i förvaltningsdomstolarna regleras av bestämmelser i

förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av 4 § följer att den som

begär verkställighet av en dom på umgänge i ansökninghandlingen

skall ange vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas

till stöd härför. Om ansökningshandlingen är så ofullständig att

den inte kan läggas till grund för prövning i sak, skall rätten

enligt 5 § förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa

bristen vid påföljd att hans talan annars inte tas upp till

prövning.

Det anförda innebär inte att utskottet för framtiden utesluter

andra lagändringar som syftar till att effektivisera förfarandet

samt undvika utdragna och onödiga processer. Sådana ändringar

infördes den 1 juni 1993 när det gäller verkställighet av

utländska vårdnadsavgöranden (prop. 1992/93:139, bet. LU22,

rskr. 259). I sammanhanget vill utskottet också erinra om att

Domstolsutredningen i sitt betänkande, (SOU 1991:106)

Domstolarna inför 2000-talet, lagt fram förslag som går ut på

att minska möjligheterna att onödigtvis processa i vårdnads- och

umgängesfrågor. Sålunda har utredningen föreslagit att frågor om

verkställighet av avgöranden om vårdnad av barn och umgänge med

barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av

länsrätterna. Vidare har Domstolsutredningen föreslagit att det

skall införas krav på prövningstillstånd för att få ett sådant

avgörande överprövat av hovrätt och att det utom i

prejudikatfall inte skall gå att överklaga hovrättens avgörande.

Utredningen menar att en ordning enligt vilken den domstol som

har dömt i målet om vårdnad eller umgängesrätt också prövar

verkställighet har fördelar. Med all säkerhet skulle en sådan

reform minska de tvistande parternas benägenhet att göra

verkställighetsförfarandet till en repris på rättegången i

allmän domstol. Ett system enligt vilket möjligheterna att få

tingsrättens avgörande överprövat är, som utredningen ser det,

en ändamålsenlig lösning i syfte att minska processandet i

vårdnads- och umgängesmål. Domstolsutredningens förslag har

remissbehandlats och förslaget om en ny ordning för

verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden

övervägs för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna

L409 och L410.

Olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden

I motion L420 av Nils Nordh och Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande från riksdagens sida om åtgärder i syfte att

förhindra att barn olovligen bortförs från Sverige.

En motion med samma innehåll avstyrktes av utskottet våren

1993 i betänkandet 1992/93:LU22 om olovliga bortföranden av barn

samt vårdnad och umgänge m.m. Utskottet hänvisade därvid till

vad som framkommit vid en av utskottet anordnad offentlig

utskottsutfrågning den 5 maj 1993. Vidare hänvisade utskottet

dels till ett i ärendet tillstyrkt förslag till ändring av 6

kap. 15 § FB varigenom en uttrycklig bestämmelse infördes om

att domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta

risken för att barnet olovligen bortförs, dels till en då

nyligen beslutad skärpning av fängelsestraffet för egenmäktighet

med barn. Riksdagen följde utskottet och avslog motionen.

Utskottet finner nu inte skäl att göra någon annan bedömning och

avstyrker bifall till motion L420.

Arvsrättsliga frågor

Barns och makes rätt till arv

I 3 kap. ÄB finns särskilda regler om makes arvsrätt. Efter de

ändringar som genomfördes i samband med den äktenskapsrättsliga

reformen år 1987 gäller numera att den efterlevande maken har

rätt till arv före bröstarvingar. Om den avlidne efterlämnar

bröstarvingar som inte är också den efterlevande makens

bröstarvingar, s.k. särkullbarn, har de emellertid rätt till att

få ut sitt arv omedelbart vid förälderns död, men de kan avstå

från sin rätt härvidlag. Den efterlevande maken får fritt

disponera över vad som tillfaller honom eller henne i arv men

får inte disponera över egendomen genom testamente, s.k. fri

förfoganderätt. När även den efterlevande maken avlider har den

först avlidnes arvingar rätt att ärva vad den efterlevande har

fått i arv. Detta betecknas som efterarv och arvingarna kallas

efterarvingar. Särkullbarn till den först avlidne har rätt till

efterarv endast om de inte fått ut hela sitt arv vid förälderns

död. Enligt 3 kap. 1 § andra stycket ÄB har den efterlevande

maken dock alltid rätt att ärva så mycket av den avlidnes

kvarlåtenskap att det tillsammans med hans eller hennes andel i

giftorättsgodset och enskild egendom motsvarar fyra basbelopp.

I de fall makarna innehaft endast giftorättsgods och inte

någon arvinge fått ut sin arvslott vid den först avlidne makens

död har efterarvingarna normalt rätt till hälften av den sist

avlidnes tillgångar. I vissa fall kan emellertid boet efter den

sist avlidne komma att fördelas på ett annat sätt än genom

hälftendelning. Ett sådant fall är att den efterlevande maken

genom gåva eller därmed jämförlig handling, utan tillbörlig

hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig

minskning av sin egendom. Vederlag skall då utgå till

efterarvingarna för den del av minskningen som belöper på deras

andel av boet (3 kap. 3 § första stycket ÄB). Om emellertid

tillgångarna i boet inte räcker för att kompensera

efterarvingarna, skall gåvan eller dess värde återbäras. En

förutsättning är dock att "den som mottog gåvan insåg eller bort

inse, att den lände efterarvingarna efter den först avlidne till

förfång". För talan om återgång gäller en preskriptionstid på

fem år räknat från det gåvan mottogs (3 kap. 3 § andra stycket

ÄB). Efter denna tid kan alltså talan inte väckas om att gåvan

skall återgå till boet.

1987 års ändringar i ÄB innebär inte att laglottsinstitutet

avskaffats. Fortfarande gäller att hälften av den arvslott som

enligt lag tillkommer bröstarvinge utgör hans laglott (7 kap.

1 §). Bröstarvinges laglott skyddas inte bara mot testamente

utan även mot gåva som till syftet är att likställa med

testamente. Enligt 7 kap. 4 § ÄB kan bröstarvinge, om

arvlåtaren i livstiden gett bort egendom under sådana

omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är

att likställa med ett testamente, för att utfå sin laglott

erhålla jämkning av gåvan, om inte särskilda skäl är däremot. I

den mån det krävs för att skydda laglotten skall gåvan nedsättas

och motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller,

om det inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Om en

bröstarvinge vill göra gällande sin rätt till laglott måste han

väcka talan mot gåvomottagaren inom ett år från det att

bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

Nuvarande regler om barns arvsrätt kritiseras i motion L402 av

Bertil Persson (m). I motionen begärs ett tillkännagivande från

riksdagen som innebär att en återgång bör ske till vad som

gällde före år 1988. Motionären menar att det är rimligt att

barnen får den primära arvsrätten och att högst hälften av

tillgångarna kan testamenteras till andra mottagare.

Inger Koch (m) är i motion L404 kritisk mot den ovan

redovisade preskriptionsbestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket

ÄB. Motionären menar att det bör övervägas om inte den femåriga

preskriptionstiden skall förlängas och begär ett

tillkännagivande därom.

I motion L421 av Hugo Hegeland (m) anförs att det förekommer

"arvsplanering" i avsikt att utesluta särkullbarn från

delaktighet i kvarlåtenskap. Enligt motionären bör problemet

uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Vad först gäller motion L402 vill utskottet erinra om att

laglottsinstitutet, som framgått ovan, fortfarande finns kvar i

ÄB. För utfående av laglott äger således bröstarvinge enligt 7

kap. 2 § påkalla jämkning av ett testamente.

När det gäller arvsreglerna för make och barn vill utskottet

påminna om de överväganden som gjordes när nuvarande

bestämmelser antogs av riksdagen våren 1987 (prop. 1986/87:1,

bet. LU18, rskr. 159). Utskottet behandlade då motioner vari de

då föreslagna ändringarna kritiserades från olika

utgångspunkter. I sitt av riksdagen godkända betänkande erinrade

utskottet om att arvsrätten ursprungligen fyllde en viktig

social funktion genom att trygga avkomlingarnas ekonomiska

situation och bevara den avlidnes egendom, särskilt då fast

egendom, inom släkten. Med tiden har dock, anförde utskottet

vidare, arvsrätten allmänt sett minskat i ekonomisk betydelse

samtidigt som vissa negativa verkningar av den uppkommit för den

efterlevande maken. Då dödsfall inträffar i ett äktenskap

splittras ofta makarnas bo. Eftersom det inte minst vid

långvariga äktenskap uppkommer en ekonomisk sammanflätning

mellan makarna håller de i allmänhet inte reda på vem som äger

vad i det gemensamma hemmet och den efterlevande kan då uppleva

situationen som att han eller hon måste avstå från sin egendom.

Maken kan också bli tvungen att flytta från bostaden och avstå

från möbler m.fl. tillhörigheter eller skaffa fram kontanter för

att lösa ut bröstarvingarna. Vidare anförde utskottet att

möjligheten att få del av kvarlåtenskapen som regel har mindre

betydelse för bröstarvingar som flyttat hemifrån och kan

försörja sig själva än för den efterlevande maken. Så länge

barnen bor kvar i det gemensamma hemmet framstår det som

självklart för dem att hemmet inte skall splittras. Är barnen

små är vidare deras grundförsörjning tryggad genom

barnpensionerna. Såvitt gäller makarnas gemensamma barn pekade

utskottet på att det dessutom normalt inte finns någon anledning

att anta att deras försörjningsmöjligheter skulle äventyras om

kvarlåtenskapen får disponeras av den efterlevande föräldern. I

de flesta fall betyder arvet föga för barnens försörjning medan

det för den efterlevande föräldern kan ha viss betydelse för att

få behålla boet intakt. Dessutom åberopade utskottet

undersökningar som visar att det i betydande utsträckning

förekommer testamenten till efterlevande make. Betecknande är

också, framhöll utskottet, att det förekommer i stor

utsträckning att gemensamma bröstarvingar avstår från sitt arv

efter den först avlidne föräldern till förmån för den

efterlevande. Denna utveckling tyder på att bröstarvingarna i

allmänhet inte uppfattar den efterlevande makens rätt att

behålla kvarlåtenskapen som ett hot mot deras framtida

möjligheter att få ut sitt arv. Enligt utskottets mening fanns

det således åtskilliga skäl som talar för att den efterlevande

maken bör ges en starkare ställning i arvsrättsligt hänseende.

En sådan reform, framhöll utskottet, måste ske på

bröstarvingarnas bekostnad. I sammanhanget åberopade utskottet

också betydelsen av att det på ifrågavarande område tillskapades

nordisk rättslikhet. På grund av det anförda ställde sig

utskottet bakom förslaget i den då aktuella propositionen att en

make skall ha rätt att före bröstarvinge ärva kvarlåtenskapen

efter sin make, och motionsyrkandena avstyrktes.

Enligt utskottets mening äger vad som sålunda anfördes

fortfarande giltighet. Utskottet kan därför inte tillstyrka ett

motionsförslag som går ut på att den tidigare ordningen för

barns rätt att ta arv åter införs.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L402.

Vad därefter gäller det spörsmål som tas upp i motion L404

vill utskottet erinra om att ett liknande motionsyrkande

behandlades våren 1990 (bet. 1989/90:LU23). Utskottet förklarade

sig därvid ha förståelse för synpunkten att en preskriptionstid

på fem år i vissa fall kan te sig alltför kort med hänsyn till

efterarvingarnas intressen. Utskottet strök emellertid samtidigt

under att återgång av en gåva medför att gåvomottagaren blir

skyldig att återlämna gåvan eller utge ersättning för dess

värde. För den som mottagit en gåva och kanske förbrukat den kan

en återgång medföra ekonomiska svårigheter. Det är uppenbart,

fortsatte utskottet, att särskilt hänsynen till den enskilde

gåvomottagarens intressen sätter ganska snäva gränser för

möjligheterna att genom längre preskriptionstider förbättra

efterarvingarnas ställning i förhållande till vad som redan

gäller. Problemet är till sin karaktär på intet sätt begränsat

till återgång av gåva enligt ÄB utan motsvarande

avvägningssvårigheter återfinns i andra rättsliga sammanhang,

t.ex. när det gäller tidsfristerna vid återvinning i konkurs.

Vid en samlad bedömning ansåg utskottet att det, i vart fall för

närvarande, inte finns skäl att företa en sådan översyn av

preskriptionsregeln vid återgång av gåva enligt ÄB som begärdes

i den då aktuella motionen. Med det anförda avstyrkte utskottet

bifall till motionen.

Enligt utskottets mening finns det inte heller nu skäl att

förorda en sådan översyn som motionären begär. Utskottet

avstyrker bifall också till motion L404.

När det slutligen gäller motion L421 vill utskottet peka på

att bröstarvinges rätt till laglott skyddas genom den ovan

redovisade bestämmelsen i 7 kap. 4 § ÄB. Bl.a. har med stöd av

denna bestämmelse en serie rättshandlingar (äktenskapsförord och

bodelningar) varigenom den alldeles övervägande delen av

makarnas giftorättsgods gjorts till makens enskilda egendom

jämkats till förmån för den andra makens barn (se rättsfallet

NJA 1985 s. 414). Det kan dock inte uteslutas att också andra

åtgärder kan behöva vidtas för att skydda särkullbarns rätt till

arv. Utskottet utgår från att frågan övervägs i lämpligt

sammanhang. Något särskilt initiativ med anledning av motion

L421 finner utskottet dock inte påkallat.

Boutredningsman

En fråga som gäller reglerna om förordnande av boutredningsman

tas upp av Lennart Fridén (m) i motion L414. Motionären anser

att det är olämpligt att det i dag inte finns något som hindrar

att den som varit god man också kan utses att vara

boutredningsman i dödsboet efter sin tidigare huvudman. Med den

nuvarande ordningen finns det, menar motionären, risk för att

tveksamheter från tiden som god man aldrig kommer i dagen. I

motionen begärs tillkännagivande om en ändring i detta avseende

av bestämmelserna i 19 kap. ÄB.

En god man har ställning som legal ställföreträdare för en

annan person, vilken dock inte förlorar sin rättsliga

handlingsförmåga i och med godmansskapet. God man kan förordnas

i en rad olika situationer. Enligt 11 kap. 4 § FB kan domstol

förordna god man för den som på grund av sjukdom, hämmad

förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande

förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin

egendom eller sörja för sin person. Enligt 11 kap. 12 § FB

skall till god man utses en rättrådig, erfaren och i övrigt

lämplig man eller kvinna. I 17 kap. FB finns bestämmelser om

tillsyn över den förvaltning som utövas av gode män.

Bestämmelserna innebär bl.a. att överförmyndaren skall granska

förvaltningen (1 och 7 §§).

ÄB:s regler om dödsboförvaltning, boutredningsman och

bouppteckning finns i 18--20 kap. ÄB. Huvudregeln är enligt 18

kap. 1 § att dödsbodelägarna (dvs. efterlevande make eller

sambo, arvingar och universella testamentstagare) gemensamt

förvaltar den dödes egendom under boets utredning. Om någon

dödsbodelägare begär det skall rätten besluta att egendomen

skall avträdas till förvaltning av boutredningsman (19 kap.

1 §). Enligt 19 kap. 3 § skall val av boutredningsman ske på

ett sådant sätt att uppdraget kan förväntas bli utfört med den

insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall

fästas vid förslag från dem, vilkas rätt är beroende av

utredningen. Det finns ingenting som hindrar att dödsbodelägare

förordnas till boutredningsman. Om den döde haft en god man

enligt de ovan redovisade bestämmelserna i FB finns det inget

hinder mot att denne utses till boutredningsman.

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt

äger tala och svara i mål som rör dödsboet. Enligt en uttrycklig

bestämmelse (19 kap. 18 § ÄB) är han skyldig att ersätta skada

som han vållat dödsboet eller någon annan vars rätt är beroende

av utredningen.

Utskottet anser sig inte kunna förorda en ordning som innebär

att den som varit förordnad som god man enligt FB automatiskt

skulle vara utesluten att som boutredningsman handha förvaltning

av dödsboet efter sin huvudman. I många fall torde det enligt

utskottets mening snarare finnas skäl för att den gode mannen,

som har insikt i boet, också förordnas som boutredningsman. Som

framgår av det ovan redovisade gäller för både god man och

boutredningsman en mängd bestämmelser som syftar till att ge

erforderliga garantier för att uppdragen sköts korrekt.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L414.

Namnlagen

Med mellannamn avses enligt nu gällande namnlag (1982:670) vad

som i den äldre namnlagen från år 1963 kallades tilläggsnamn.

Mellannamn skall alltid bäras mellan förnamn och efternamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjligheter att visa

både sin nuvarande och tidigare familjeanknytning. Maken kan

också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i

tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom

mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa

har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och

fosterföräldrar i förhållande till resp. adoptivföräldrar och

fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätt att bära mellannamn

(24--29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som har

förvärvat den andra makens efternamn får bära ett tidigare

efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet

behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre

makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under

förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett

tidigare äktenskap. Ett barn till föräldrar med skilda efternamn

får -- om barnet förvärvat den ena förälderns efternamn -- bära

den andres efternamn som mellannamn. Om den ene av föräldrarna

gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar

den nya makens efternamn får barnet det namnet som mellannamn om

den nye maken samtycker till det. För adoptivbarn finns vissa

ytterligare möjligheter att bära mellannamn. Särskilda

bestämmelser finns också om fosterbarns rätt att bära

mellannamn.

Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till

skattemyndigheten. Vill han eller hon inte längre bära

mellannamnet skall också anmälan härom göras till

skattemyndigheten. Till skillnad från efternamnet är

mellannamnet personligt och kan inte föras vidare till make

eller barn.

I motion L903 av Isa Halvarsson (fp) begärs tillkännagivande

om en ändring i namnlagen i syfte att göra det möjligt för

syskon att ha samma mellannamn. Yrkandet framställs mot bakgrund

av två i motionen redovisade fall där nuvarande bestämmelser

hindrar en sådan ordning. I båda fallen har ett barn till gifta

föräldrar med samma efternamn vägrats att ta samma mellannamn

som ett äldre syskon fått under tid då föräldrarna varit

sammanboende och haft skilda efternamn. Motionären menar att det

i sådana fall borde vara rimligt att alla syskonen får ha samma

mellannamn.

Utskottet erinrar om att rätten att bära mellannamn tillkommit

främst i syfte att bereda möjlighet för make att visa både

nuvarande och tidigare familjeanknytning. När det gäller rätten

till mellannamn för barn föreslogs i samband med tillkomsten av

den nuvarande namnlagen att sådan rätt liksom i 1963 års lag

endast skulle tillkomma adoptivbarn (prop. 1981/82:156). Efter

förslag av utskottet (bet. LU 1981/82:41, rskr. 357) infördes

emellertid den ovan redovisade bestämmelsen om att barn som har

förvärvat ett efternamn, som endast den ene av föräldrarna bär,

som mellannamn skall få bära den andre förälderns efternamn

(25 §). Utskottet konstaterade därvid att det visserligen

förelåg vissa praktiska skäl mot en ordning med mellannamn för

barn. För en sådan ordning talade emellertid enligt utskottets

mening andra skäl, framför allt att familjesamhörigheten kunde

stärkas om barnet hade namngemenskap med båda föräldrarna.

Enligt utskottet hade dessa skäl en sådan tyngd att bestämmelsen

om rätt för barn att bära mellannamn borde införas. Vid

utformande av en sådan bestämmelse borde enligt utskottet

beaktas att ändamålet med mellannamn för barn är att visa

samhörighet mellan barnet och den av föräldarna vars efternamn

barnet inte förvärvat. För detta ändamål var det enligt

utskottet tillräckligt att barnet som mellannamn fick bära det

efternamn som den föräldern bär. Utskottet ansåg däremot att

anledning saknades att ge barnet rätt att som mellannamn ta

t.ex. förälders namn som ogift. Inte heller borde komma i fråga

att barn som mellannamn får välja moderns eller faderns

mellannamn.

Utskottet kan konstatera att reglerna i 1982 års namnlag

således bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan

intresset av namnstabilitet och å andra sidan den enskildes

önskemål om att själv få bestämma vilket namn han eller hon

skall bära. Som utskottet påpekat tidigare vid behandlingar av

motioner med begäran om ändringar i namnlagen (bet. 1990/91:LU3

och 1991/92:LU32) bör det därför krävas starka skäl för att man

i något mera väsentligt avseende skall frångå den nuvarande

ordningen. Några skäl för att den grundläggande principen bakom

namnlagens regler om mellannamn för barn nu bör överges har inte

framkommit.

Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion

L903.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande hindersprövning

att riksdagen avslår motion 1993/94:L401,

2. beträffande bodelning vid äktenskapsskillnad

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L416 och 1993/94:L424,

3. beträffande gemensam vårdnad

att riksdagen avslår motion 1993/94:L427,

4. beträffande barns ställning i vårdnads- och umgängesmål

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L417, 1993/94:L419,

1993/94:L425 och 1993/94:So610 yrkande 10,

5. beträffande underhållsskyldighet och kostnader för

umgänge med barn

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L407, 1993/94:L418,

1993/94:L423, 1993/94:L426 och 1993/94:So610 yrkande 8,

6. beträffande verkställighet av vårdnads- och

umgängesavgöranden

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L409 och 1993/94:L411,

7. beträffande olovliga bortföranden av barn

att riksdagen avslår motion 1993/94:L420,

8. beträffande barns arvsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L402 och 1993/94:L421,

9. beträffande återgång av gåva

att riksdagen avslår motion 1993/94:L404,

10. beträffande boutredningsman

att riksdagen avslår motion 1993/94:L414,

11. beträffande mellannamn

att riksdagen avslår motion 1993/94:L903.

Stockholm den 15 mars 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c),

Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),

Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m),

Carin Lundberg (s) och Per Erik Granström (s).