Bet. 1993/94:LU20

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU20

Konkursrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1993/94

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 36 motionsyrkanden i olika

konkursrättsliga frågor. Motionerna rör spörsmål om

företagsrekonstruktion, konkursförvaltning, s.k.

bekvämlighetskonkurser, förmånsrättsordning och konkurser med

internationell anknytning. Vidare tas i motionerna upp frågor om

åtgärder för att vid konkurs effektivare utreda misstanke om

ekonomisk brottslighet, näringsförbud, konkursregister samt

konkursförvaltarnas och revisorernas roll vid utredning av

ekonomisk brottslighet. I betänkandet behandlas också en motion

som rör en viss redovisningsfråga.

I ärendet har inkommit en skrivelse från Sveriges

Industriförbund.

Utskottet förordar -- med bifall till tre motionsyrkanden --

tillkännagivande om att regeringen bör överväga vissa närmare

angivna spörsmål. Det gäller dels effektivare åtgärder för att i

samband med konkurs utreda ekonomisk brottslighet, dels en mer

aktiv roll för konkursförvaltarna med avseende på att utreda

sådan brottslighet dels ock revisorernas roll och uppgifter i

fråga om att utreda denna typ av brottslighet. Utskottet

förordar vidare -- med bifall till två motionsyrkanden --

tillkännagivanden om att näringsförbud bör kungöras resp. att

ett centralt konkursregister inrättas.

Utskottet avstyrker motionsyrkandena i övrigt.

Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt

yttrande (m,fp,c,kds).

Motionerna

1993/94:L301 av Bengt Kronblad och Krister Örnfjäder (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om begränsad rätt för gamla ägarkretsen att

direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan nya insatser

av eget kapital,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av översyn av konkurrensreglerna

till gagn för konkurrens på lika villkor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av någon form av karens efter

oskälig konkurs.

1993/94:L303 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utvidga näringsförbudet för tillämpning

även i de konkursfall som är att jämställa med enskild

näringsutövning.

1993/94:L304 av Kenth Skårvik m.fl. (fp,m,c,kds) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om allmänhetens möjlighet till insyn i konkurs.

1993/94:L305 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ekonomisk rehabilitering av företag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av förmånsrättsordningen.

1993/94:L306 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om beslut av nya regler och förslag till

lagändring vid hantering av konkurser.

1993/94:L307 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändringar av förmånsrättslagen

(1970:979) i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:L308 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändring av förmånsrättslagen

(1970:979) i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:L309 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändringar i konkurslagen

(1987:672) beträffande förvaltning och tillsyn i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1993/94:L310 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen i

samband med att skattefordringarnas förmånsställning upphävs

beslutar om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:L311 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om erforderliga åtgärder så att småföretag

inte skall behöva försättas i likvidation på grund av ej

realiserade kursförluster.

1993/94:L312 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändring av konkurslagen (1987:672)

och av aktiebolagslagen (1975:1385) i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1993/94:L313 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av förmånsrättsordningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffande av förmånsrättsordningen för

skatter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffande av förmånsrätten för

överhypotek,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om näringsförbud,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stärkt leverantörsskydd,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om företagsrehabilitering.

1993/94:L315 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skuldredovisningsmöte.

1993/94:L316 av Claus Zaar och Bengt Dalström (nyd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ändra förordnandet av konkursförvaltare

för att uppnå fri konkurrens.

1993/94:L317 av Tage Påhlsson och Agne Hansson (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av snara lagstiftningsåtgärder för

förhindrande av konkursmissbruk.

1993/94:L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prioriteringsordning vid konkurs.

1993/94:L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av

s.k. konkurskarantän,

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag innebärande

att svenska konkurser också skall inbegripa annan än i Sverige

befintlig egendom.

1993/94:L904 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utvidgad giltighet vid återtagandeförbehåll.

1993/94:L905 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förmånsrätt vid konkursutdelning och betalningsföreläggande.

1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konkursförvaltararvoden.

1993/94:Ju811 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att effektivare utreda

misstanke om ekobrottslighet i samband med konkurs,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kungöra beslut om näringsförbud,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att upprätta ett centralt konkursregister,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ge konkursförvaltarna en mer aktiv

roll,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning av revisorernas roll och

uppgifter.

1993/94:N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konkurser.

1993/94:N305 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

17. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om

hantering av leverantörsfordringar i samband med konkurser i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Allmänt

Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet

garanteras i sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis,

genom utsökning och konkurs, kan användas till att tillgodose

fordringsägarna. Konkursinstitutet regleras väsentligen genom

konkurslagen (1987:672), KL, som trädde i kraft den 1 januari

1988. Konkursreglerna utgår från att, när flera borgenärer inte

kan få betalt fullt ut för sina fordringar, förlusten i princip

skall fördelas proportionellt i förhållande till vars och ens

fordran. Konkursens primära uppgift är alltså att tillhandahålla

ett system för att tvångsvis och i den ordning som anges i

förmånsrättslagen tillgodose de konkurrerande

betalningsanspråken. Åtskilliga lagar vid sidan av KL har stor

betydelse för konkursinstitutets funktion. Särskilt kan nämnas

förmånsrättslagen (1970:979), lönegarantilagen (1992:479) och

ackordslagen (1970:847).

Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär

som är på obestånd och hans borgenärer. Den nu gällande

ackordslagen reglerar i princip bara vad man bruka kalla

offentligt ackord (tvångsackord), dvs. fall där uppgörelsen

kommer till stånd genom ett beslut av domstol efter en offentlig

ackordsförhandling och kan genomföras mot en borgenärsminoritets

bestridande. Vid sidan härav förekommer underhandsackord, dvs.

formlösa överenskommelser som ingås på frivillighetens väg och

kräver samtycke av alla berörda borgenärer.

Med anledning av ett riksdagsbeslut (se bet. LU 1987/88:12)

tillsattes år 1988 Insolvensutredningen med uppdrag att utreda

ett antal spörsmål på konkursrättens område. Utredningen

avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113) Lag om

företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt

rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som

ersättning för konkurs i vissa fall.

Betänkandet, vars närmare innehåll redovisas nedan, har

remissbehandlats och en proposition i ämnet har aviserats till

hösten 1994.

Företagsrekonstruktion

Den av Insolvensutredningen föreslagna lagen om

företagsrekonstruktion, vilken föreslås ersätta ackordslagen, är

tillämplig på alla näringsidkare. Den avser att öka

möjligheterna att utan konkurs rekonstruera en

näringsverksamhet, när gäldenären har fått

betalningssvårigheter. De centrala dragen i förfarandet är

följande.

Ansökan om företagsrekonstruktion kan göras av såväl

gäldenären som av en borgenär och görs hos tingsrätt. Det är

emellertid inte möjligt att mot gäldenärens vilja tvinga denne

att underkasta sig företagsrekonstruktion. Då beslut om

företagsrekonstruktion fattats utser domstolen en administrator,

som skall utreda gäldenärens ekonomiska situation och dessutom

verka för att borgenärernas intressen iakttas. Under förfarandet

fortsätter gäldenärens verksamhet i allmänhet på vanligt sätt.

Gäldenären behåller i princip sin rådighet, men viktigare

beslut, såsom ingående av nya förpliktelser eller pantsättning

av fast egendom, kräver samtycke av administratorn. När

domstolen beslutat om företagsrekonstruktion inträder vidare ett

allmänt indrivnings- och verkställighetsförbud beträffande

sådana skulder som uppstått dessförinnan.

Den utsedde administratorn skall upprätta en

rekonstruktionsplan. I planen skall denne bl.a. beskriva vilka

åtgärder som måste vidtas för att man skall komma till rätta med

företagets problem. Administratorn bör söka nå fram till en

underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären. Kan en

sådan uppgörelse inte nås får gäldenären vid samma domstol

ansöka om offentligt ackord. En ansökan om

företagsrekonstruktion -- liksom när gäldenären medger en

borgenärs ansökan -- är att anse som en förklaring om att

gäldenärsföretaget ställer in sina betalningar. För att hindra

missbruk av förfarandet skall rätten göra en viss prövning av

ansökningen. Inom tre veckor från det att domstolen bifallit en

ansökan om företagsrekonstruktion skall det hållas ett

borgenärssammanträde. Då skall borgenärerna beredas tillfälle

att uttala sig om förfarandet bör fortgå. Förfarandet får pågå

under en tid av tre månader, men denna tid kan förlängas upp

till ett år.

I motion L305 av Bengt Harding Olson (fp) förordas en ny

lagstiftning om ekonomisk rehabilitering av företag (yrkande 1).

En sådan reglering bör innefatta två huvudformer av

rehabiliteringsåtgärder, dels företagsrekonstruktion som avser

ett mer omfattande saneringsarbete, dels företagssanering då

enklare åtgärder bedöms tillfyllest för att rädda ett företag.

Företagsrekonstruktion bör i första hand ske på frivillig väg.

Domstol skall dock alltid kunna kopplas in för att t.ex. lösa en

uppkommen tvist under förfarandet. Företagssaneringen skall

främst hänföra sig till skuldbelastningen i ett företag och

innebär att fordringsägare och gäldenär i enighet skall komma

överens om en lindring i skuldbördan på olika sätt. De åtgärder

som skall omfattas av lagstiftningen avser företag som hamnat i

ekonomiska svårigheter men där det bedöms att konkurs kan

undvikas och företagets fortlevnad säkras om åtgärderna sätts in

på ett tidigt stadium. Samma inriktning har motion L313

(yrkande 11) av samme motionär.

Också i motion L315 av Ian Wachtmeister (nyd) förordas att

åtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt för ett

krisföretag så att en utveckling mot obestånd som ytterst

drabbar borgenärerna motverkas. Ett medel härför kan enligt

motionären vara ett tidigt skuldredovisningsmöte inför tingsrätt

där gäldenären och samtliga borgenärer deltar. Syftet med ett

sådant möte skulle vara att i god tid få en överblick av ett

företags ställning och dess möjligheter att leva vidare. Under

ledning av domstolen skall strävan vara att uppnå frivilliga

uppgörelser mellan parterna.

Utskottet vill för sin del framhålla att konkursinstitutet är

nödvändigt i ett utvecklat och dynamiskt samhälle. Konkurser kan

ses som en integrerad del av en fungerande marknadsekonomi. Är

det fråga om ett gäldenärsföretag som inte går att rekonstruera,

t.ex. på grund av brist på tillgångar, är konkurs en oundviklig

metod för att tillgodose borgenärerna och avveckla företaget.

Finns det anledning anta att gäldenären har sökt gynna någon

borgenär framför de övriga, kan konkurs även visa sig vara den

lämpligaste utvägen för att möjliggöra återvinning av en

otillbörlig transaktion eller för att förhindra ytterligare

sådana transaktioner. Kan man misstänka t.ex. brott mot

borgenärer framstår konkurs som regel oundviklig av den orsaken.

Det är emellertid enligt utskottet viktigt att man tar till

vara alla utvägar att hindra onödiga konkurser. Enligt

tillgängliga uppgifter tredubblades antalet konkurser från

slutet av 1980-talet till början av 1990-talet. Dessutom ökade

förlusterna per konkurs mycket kraftigt under samma tid,

exempelvis för leverantörer till konkursföretag, för banker som

gett krediter till sådana företag samt för staten till följd av

lönegarantin och skattefordringar som inte gottgjorts. Från

samhällsekonomisk synpunkt har ofta understrukits det önskvärda

i att hindra onödig värdeförstörelse och att rädda

arbetstillfällen. Problemen förvärras ofta av att företag som

går i konkurs drar med sig andra genom s.k. dominoeffekter. Det

är således av stor betydelse för samhällsekonomin att

konkurshanteringen är rätt utformad.

Under de senaste årtiondena har det också blivit allt

vanligare att se de insolvensrättsliga reglerna inte bara som

normer för att tvångsvis lösa de ekonomiska mellanhavandena

mellan en insolvent gäldenär och hans borgenärer utan också som

medel att slå vakt om vissa andra viktiga samhällsintressen. Ett

exempel härpå är att enligt KL konkursförvaltaren, utöver sin

grundläggande skyldighet att ta till vara borgenärernas

intresse, har möjlighet att beakta sysselsättningsaspekter vid

avvecklingen av konkursboet.

Konkursförfarandet är emellertid -- och måste vara -- inriktat

på just avveckling av konkursboet. Förfarandet måste vidare av

hänsyn inte minst till borgenärernas rättssäkerhet vara närmare

reglerat i en rad hänseenden, t.ex. beträffande gäldenärens

förlust av sin rådighet, återvinning till konkursbo, vilka

fordringar som får göras gällande, förvaltningens anordnande,

utdelning till borgenärerna m.m. En konkurs drar också lätt ut

på tiden och blir ofta kostsam i sig.

Utskottet vill framhålla att det är mot den nu angivna

bakgrunden som behovet vuxit sig allt starkare av ett

alternativt förfarande som, om möjligt, kan träda i funktion

innan företaget har blivit definitivt insolvent och därmed

ersätta konkurs. En annan orsak som också angetts som skäl för

ett alternativt insolvensförfarande är att nuvarande ackordslag

inte visat sig vara ett så effektivt instrument för

rekonstruktion av företag som man antog vid den lagens tillkomst

år 1970. Som Insolvensutredningen redovisat har man i stor

utsträckning i utlandet sökt komma till rätta med motsvarande

problem genom ett reformarbete som varit och är inriktat på nya

förfaranden som skall underlätta en sanering av i och för sig

livsdugliga företag. Ett viktigt syfte med reformarbetet i

utlandet har varit att söka få i gång ett saneringsförfarande

innan gäldenärens ekonomiska situation är ohjälplig och konkurs

oundviklig.

Då Insolvensutredningens förslag till lag om

företagsrekonstruktion lades fram i november 1992 var antalet

företagskonkurser rekordhögt och i markant stigande sedan 1990.

Enligt tillgänglig statistik minskade dock antalet konkurser

under 1993 med 9,3 % jämfört med året innan, och det är enligt

utskottet knappast en vågad gissning att ytterligare minskning

kan förväntas. Förhållandena nu är således i viss mån annorlunda

än då Insolvensutredningen presenterade sitt förslag. Antalet

konkurser är dock fortfarande mycket högt, och utskottets

bedömning är att det oavsett mer eller mindre konjunkturberoende

fluktuationer i antalet konkurser finns ett påtagligt och

långsiktigt behov av ett rekonstruktionsförfarande för företag i

ekonomisk kris som kan utgöra alternativ till konkurs.

Utskottet förutsätter nu att regeringen till hösten 1994

framlägger ett förslag om rekonstruktion av företag. Med hänsyn

härtill bör motionsyrkandena inte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L305

yrkande 1, L313 yrkande 11 och L315.

Konkursförutsättningarna

Enligt 1 kap. 2 § KL skall en gäldenär som är på obestånd

efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Med

obestånd (insolvens) avses enligt andra stycket i paragrafen att

gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna

oförmåga inte är endast tillfällig. Insolvens anses föreligga om

gäldenärens ställning är sådan att han inte kan betala sina

skulder allteftersom de förfaller. Häri ligger att en gäldenär

kan vara likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart förfogande

pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot

hans aktuella behov av betalningsmedel, men ändå vara insolvent

på längre sikt. Och på andra sidan gäller att bristande

likviditet inte behöver innebära att en person är ur stånd att

till fullo gottgöra sina borgenärer. Han kan t.ex. ha andra

tillgångar som efter hand kan realiseras så att han kan göra

rätt för sig.

Ett aktiebolag upphör vanligen att vara rättssubjekt genom

likvidation. Likvidationen innebär att aktiebolagets

rättsförhållanden skall avvecklas och kan ske i form av en

frivillig likvidation eller som en tvångslikvidation. Med

tvångslikvidation menas att allmän domstol beslutar att

aktiebolaget skall träda i likvidation. Förutsättningarna för

att besluta om tvångslikvidation, de s.k. likvidationsgrunderna,

finns angivna i 13 kap. 2--4 §§ aktiebolagslagen (1975:1385).

Likvidationsgrunden enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen är att

bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade.

Bestämmelsen innebär att styrelsen skall upprätta en s.k.

kontrollbalansräkning så snart man misstänker att det egna

kapitalet understiger hälften av det registrerade

aktiekapitalet. Bolaget skall försättas i likvidation om det

inte under vissa närmare angivna förutsättningar visas att det

egna kapitalet uppgår till det registrerade aktiekapitalet.

Styrelseledamöter eller verkställande direktör som försummar att

fullgöra vad som åligger dem enligt lagrummet ansvarar

solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser.

Enligt motion L312 av Stig Rindborg (m) bör den s.k.

fristdagen i konkurs vara den dag styrelsen finner att

kontrollbalansräkning utvisar att aktiekapitalet är till mer än

hälften förbrukat. Förslaget för också enligt motionen med sig

vissa skadeståndsrättsliga konsekvenser.

Utskottet kan konstatera att liknande tankegångar presenterats

i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi

(ESO). I rapporten (Ds 1994:37) Den svenska insolvensrätten --

Några förslag till förbättringar inom konkurshanteringen m.m.

föreslås bl.a. en ny definition av obestånd som förutsättning

för att ett rättssubjekt kan försättas i konkurs.

Enligt rapporten är den nuvarande definitionen på obestånd i

KL svårhanterlig och leder inte sällan till att bolag sätts i

konkurs för sent. Bolagets faktiska ekonomiska ställning bör

tillmätas en större betydelse vid bedömningen av om bolaget är

konkursmässigt eller ej. Utgångspunkten vid denna bedömning bör

således enligt rapporten vara om bolaget är sufficient eller

inte. Är bolaget insufficient, dvs. att skulderna överstiger

tillgångarna, bör det med andra ord på ansökan av bolaget självt

eller av dess borgenärer kunna försättas i konkurs. Beträffande

aktiebolag får man sålunda genom förslaget samstämmighet mellan

regler om likvidationsplikt och obestånd. Den främsta fördelen

som uppnås genom denna förändring av obeståndsbegreppet är

enligt rapporten att man undviker att konkurser kommer att

inledas på ett för sent stadium.

Utskottet vill särskilt framhålla att insufficiens inte

ansetts tillräckligt för att motivera konkurs. KL:s ståndpunkt

är i stället, att frågan om förutsättningar för konkurs är för

handen, bör avgöras efter en mera allsidig och nyanserad

bedömning av olika ekonomiska faktorer än den som avspeglas i

begreppet insufficiens. Därvid krävs en allmän bedömning av

gäldenärens förmögenhetsställning och förutsättningar att -- vid

behov genom realisation av tillgångar -- kunna infria sina

skulder i rätt tid. Hänsyn skall också tas till gäldenärens

förvärvsförmåga och möjligheter att få kredit.

Enligt utskottet är det gällande insolvensbegreppet som grund

för konkurs en sedan länge väl förankrad princip i

konkursrätten. Utskottet är inte nu berett att förorda en sådan

ingripande förändring av konkursförutsättningarna som förslagen

i motion L312 synes medföra. Med hänsyn till att ESO-rapporten

helt nyligen överlämnats till Finansdepartementet utgår

utskottet dock från att vidare överväganden i frågan kommer att

ske. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Konkursförvaltningen

Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den

egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället

förvaltaren, som utses av rätten efter hörande av

tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden är enligt

7 kap. 8 § första stycket KL att ta till vara borgenärernas

gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som

främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Förvaltaren

har bl.a. att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse,

innehållande bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna

till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också innehålla

uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses

i 11 kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till

åklagare.

Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av

regeringen utsetts därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är

enligt 7 kap. 27 § KL allmänt att övervaka att förvaltningen

bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och

andra författningar.

Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen

inte fördröjs i onödan, och myndigheten kan, när den finner det

lämpligt, fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda

omständigheter motiverar det, får myndigheten utse revisorer för

granskning av boets räkenskaper och förvaltning i övrigt. I

viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och

särskilt berörda borgenärer.

En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin

förvaltning till tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall

bifogas de handlingar som är av betydelse för kontrollen av den.

Slutredovisning kan alltid klandras av gäldenären och

tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.

Arvodet till en förvaltare bestäms enligt 14 kap. 4 § KL av

rätten. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som,

med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg

och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning,

kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Rätten skall,

innan den bestämmer arvodet, i princip inhämta yttrande i frågan

av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som

hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över

framställningen inom viss tid.

Arvode till förvaltaren hör till konkurskostnaderna. Dessa

kostnader skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som

boet har ådragit sig. I den mån ett arvode till

konkursförvaltaren inte kan tas ut ur boet, skall arvodet i

princip betalas av staten.

Enligt motion L309 av Stig Rindborg (m) bör

konkursförfarandet anpassas till sin huvudfunktion, nämligen att

tillgodose borgenärerna. Motionären anser att det starkt kan

betvivlas att nuvarande ordning med en till

kronofogdemyndigheten knuten tillsynsmyndighet är ägnad att

främja detta huvudintresse. Konkursförvaltningen bör därför i

princip ordnas på ett sätt som motsvarar regleringen i

aktiebolagslagen av förvaltningen av aktiebolag med den

skillnaden att borgenärerna övertar aktieägarnas befogenheter.

Tillsynen skulle kunna läggas på Finansinspektionen. Motionären

hemställer att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändringar i KL beträffande förvaltning och tillsyn i enlighet

med vad som anförts i motionen.

Borgenärsintresset vid konkurs behandlas också i motion

L304 (delvis) av Kenth Skårvik m.fl. (fp,m,c,kds). En

lagändring bör enligt motionärerna övervägas som ger

borgenärerna större inflytande vid utseende av

konkursförvaltare. Enligt motion L306 av Björn Ericson m.fl.

(s) bör den samhälleliga insynen i konkursförvaltningen

förbättras. I motion L316 av Claus Zaar och Bengt Dalström

(båda nyd) anförs att reglerna för utseende av förvaltare bör

ändras så att konkurrensen om uppdragen ökar. Vidare bör

konkursförvaltaren vara en företagsekonom så att ekonomiska

aspekter bättre kan beaktas under konkursen. Enligt motion

Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) bör man ompröva reglerna

om arvode till konkursförvaltare (yrkande 41).

Som utskottet erinrade om då motioner med samma inriktning

behandlades av riksdagen våren 1993 (bet. 1992/93:LU40) skall

förvaltaren enligt 7 kap. 1 § KL ha den särskilda insikt och

erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig

för uppdraget. De nuvarande kraven på förvaltarens

kvalifikationer tillkom i huvudsak år 1979 (prop. 1978/79:105,

bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att

förvaltaruppdrag i princip endast anförtros advokater som har

specialiserat sig på konkursförvaltning. I 1979 års

lagstiftningsärende underströks att utvecklingen i näringslivet

och samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste

ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren behöver, förutom

juridiska kunskaper, även ha insikter i företagsekonomi och

kunskaper om bokföring och redovisning. Han skall också, enligt

vad som vidare uttalades, vara väl förtrogen med arbetsrättsliga

och arbetsmarknadspolitiska frågor. Samtidigt som de allmänna

kompetenskraven på förvaltarna skärptes, begränsades

borgenärernas inflytande över valet av förvaltare. Tidigare hade

förvaltare utsetts av borgenärerna. I fortsättningen skulle

förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas inflytande

är inskränkt till att framföra synpunkter på valet av förvaltare

till konkursdomaren.

För att ytterligare understryka den självständiga ställning

förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv efter ett

initiativ från utskottets sida (se bet. LU 1986/87:32) fått en

uttrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft år

1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare inte får stå i ett

sådant förhållande till gäldenären, borgenären eller någon annan

att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i

konkursen. Inte heller i övrigt får det finnas någon

omständighet som medför att förtroendet för förvaltares

opartiskhet rubbas.

I betänkandet 1992/93:LU40 vidhöll utskottet också sin

tidigare inställning att det är viktigt att inte förvaltarna

belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som

konkurslagen ställer upp innebär emellertid att endast ett

mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för

förvaltaruppdrag. Det var vidare enligt utskottets mening

ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje

särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs

större krav ställas på en förvaltare än vad som behöver vara

fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig

olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på

nytt. Å andra sidan innebär visad lämplighet att förvaltaren kan

anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket

givetvis kan leda till att utomstående uppfattar förnyade

förordnanden som ett monopol. Utskottet framhöll att det inte

fanns skäl till antagande att förhållandena var sådana att något

omedelbart initiativ från riksdagens sida var påkallat i syfte

att utvidga kretsen av förvaltare.

Utskottet hänvisade i betänkandet 1992/93:LU40 slutligen också

till att det inom Riksrevisionsverket pågick en utredning om

konkurshanteringssystemet med särskild inriktning på

tillsynsfrågorna. Bland de frågor som kommer att studeras

närmare märks prövningen av förvaltararvoden och utseende av

förvaltare. I avvaktan på resultatet härav och på beredningen av

Insolvensutredningens förslag saknades anledning för utskottet

att förorda ytterligare utredningsarbete på konkursrättens

område.

Utskottet kan nu konstatera att Riksrevisionsverket ännu inte

presenterat sin utredning till regeringen men enligt vad

utskottet erfarit kommer detta att ske inom kort. Utskottet vill

vidare erinra om att hösten 1993 tillsattes en arbetsgrupp inom

regeringskansliet med representanter från flera departement.

Arbetsgruppens uppgift var att lämna en samlad redovisning över

de åtgärder som regeringen vidtagit eller som är under beredning

i syfte att komma till rätta med olika former av konkursmissbruk

och ekonomisk brottslighet och att lämna förslag och

rekommendationer till det fortsatta arbetet inom regeringen.

Arbetsgruppen presenterade i slutet av november 1993 resultatet

av sitt arbete i en rapport med namnet Företagande och

konkurrens på likvärdiga villkor. Rapporten, som för närvarande

övervägs inom regeringskansliet, innefattar bl.a. överväganden

om konkursförvaltningen. Därvid anförs rent allmänt att

borgenärernas inflytande generellt sett bör öka och att dessa

bör ha möjlighet att kunna påverka valet av konkursförvaltare.

Slutligen har Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106)

Domstolarna inför 2000-talet lämnat bl.a. ett förslag om

omfördelning av uppgifter mellan domstolar, tillsynsmyndigheter

och förvaltare i fråga om konkurshanteringen. Förslaget innebär

i princip att tingsrätten skall besluta om konkurs samt avsluta

konkursmålet. Den fortsatta hanteringen efter konkursbeslutet

bör enligt förslaget i normalfallet kunna skötas utan att

tingsrätten behöver kopplas in. Vissa frågor skall även i

fortsättningen kräva beslut av tingsrätt. Betänkandet har

remissbehandlats och bereds i nu aktuell del för närvarande i

regeringskansliet.

Som framgått är de i motionerna aktualiserade frågorna om

konkursförvaltningen och tillsynsverksamheten föremål för

överväganden i skilda sammanhang. Med hänsyn härtill anser

utskottet att det inte nu finns anledning att förorda sådana

åtgärder som begärs i motionerna. Utskottet avstyrker därför

bifall till motionerna L304 i denna del, L306, L309, L316 och

Ju810 yrkande 41.

"Bekvämlighetskonkurser" m.m.

En särskild fråga som uppmärksammats på senare tid är de s.k.

bekvämlighetskonkurserna. Med det menas att konkurser kommit att

betraktas som en möjlighet för ett företag att reducera sin

skuldbörda, framför allt i fråga om de oprioriterade

leverantörsskulderna, och sedan kunna återuppta verksamheten med

ökad konkurrenskraft efter en rekonstruktion. Denna typ av

konkurser anses planerade i så måtto att ägarens ekonomiska

intressen och avsikt att efter konkursen kunna driva rörelsen

vidare, i huvudsakligen samma omfattning men med väsentligt

minskad skuldbörda, är satta i förgrunden. Konkursens ekonomiska

konsekvenser drabbar i dessa fall endast borgenärerna, främst de

oprioriterade som saknar säkerhet för sina fordringar, och inte

aktieägarna.

Frågor om åtgärder mot s.k. bekvämlighetskonkurser tas upp i

ett flertal motioner. Enligt motion L301 av Bengt Kronblad

och Krister Örnfjäder (båda s) bör den gamla ägarkretsen inte

kunna direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan insats

av nytt kapital eller genomgripande förändringar av verksamheten

(yrkandena 1 och 2). I motion L304 (delvis) av Kenth Skårvik

(fp,m,c,kds) och motion N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp)

(yrkande 2) anförs att bekvämlighetskonkurserna bör åtgärdas

genom att en i konkurs försatt rörelse endast får överlåtas till

den gamle ägaren eller någon denne närstående först efter

offentlig auktion eller ett anbudsförfarande.

En annan typ av åtgärd som föreslås i några motioner för att

komma till rätta med "bekvämlighetskonkurserna" är någon form av

automatiska näringsförbud eller "konkurskarantän". I

motion L303 av Holger Gustafsson (kds) anförs sålunda att

det automatiska näringsförbud som i dag gäller under konkurs för

enskild näringsidkare bör utvidgas till att omfatta fall då en

person driver verksamheten genom ett helägt aktiebolag. Enligt

motion L317 (delvis) av Tage Påhlsson och Agne Hansson (båda

c) bör konkurskarantän, t.ex. under ett år, införas för

företagare som missbrukar konkursinstitutet. Liknande förslag

framförs i motion L301 av Bengt Kronblad och Krister

Örnfjäder (båda s) (yrkande 3) och motion L320 av Johnny

Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) (yrkande 1).

Utskottet vill erinra om att enligt gällande rätt skall

konkursboets egendom i princip säljas så snart det lämpligen kan

ske. Bestämmelser om försäljning av egendom finns i 8 kap. KL.

Försäljning av vanlig lös egendom som inte sker genom

fortsättande av gäldenärens rörelse skall äga rum på auktion

eller i annan ordning som förvaltaren finner mest fördelaktig

för att ta till vara borgenärernas intressen. Om fast egendom

finns i boet kan förvaltaren begära att den säljs exekutivt,

dvs. säljs i den ordning som föreskrivs i 12 kap.

utsökningsbalken för utmätt fast egendom.

Vidare får enligt 6 kap. 1 § KL en gäldenär som är en fysisk

person inte under konkursen driva näringsverksamhet som medför

bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Detta

s.k. automatiska näringsförbud träffar således inte en juridisk

person som försatts i konkurs. En sådan torde med hänsyn till

KL:s regler om bl.a. förlust av rådighet vara förhindrad att

under konkursen driva någon som helst egen verksamhet. Det

automatiska näringsförbudet skiljer sig från det förbud som kan

åläggas efter särskild prövning enligt lagen (1986:436) om

näringsförbud genom att det automatiska förbudet gäller endast

under konkursen.

Frågan om "bekvämlighetskonkurser" tas upp i den ovannämnda

rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor. I

rapporten anförs att konkursförvaltarens skyldighet enligt lag

att till bästa möjliga pris realisera konkursboets egendom ofta

sammanfaller med den före detta ägarens intresse att förvärva

samma egendom. Personliga borgensåtaganden eller avsikt att

driva rörelsen vidare leder, anförs det, inte sällan till att

det är just den förre ägaren som är villig att betala den

största köpeskillingen. Särskilt när det gäller mindre företag

är det också ofta så att den som har bästa förutsättningar att

driva rörelsen vidare i praktiken är den före detta ägaren. I

många fall torde andra intresserade över huvud taget inte

finnas.

Enligt rapporten bör en förbättring av dagens situation kunna

åstadkommas genom en på lämpligt sätt utformad regeländring av

innebörd att konkursförvaltaren endast får överlåta egendom till

en före detta ägare eller någon denne närstående person via

offentlig auktion eller, i de fall där detta är en lämpligare

försäljningsform, efter anbudsförfarande. Härigenom skulle ett

riskmoment för den före detta ägaren tillkomma genom att en

konkurrent eller annan kan komma att bjuda ett högre pris

samtidigt som lagstiftaren på detta sätt markerar frågans

betydelse.

Även frågan om ett utvidgat automatiskt näringsförbud --

"konkurskarantän" -- behandlas i rapporten. Arbetsgruppen anser

att ett sådant institut är för ingripande och bygger på ett

felaktigt synsätt. Konkursinstitutet är ett naturligt och

nödvändigt inslag i ett marknadsekonomiskt system. Det helt

övervägande antalet konkurser torde, anförs det, också ha sin

grund i misslyckade affärsidéer, ändrade konjunkturer,

förändrade efterfrågemönster m.m. De insatser som görs måste

vara riktade mot missbruk och brottslighet och inte vara

utformade så att de slumpmässigt eller generellt försvårar för

det fria företagandet eller ger det en negativ stämpel.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att dagens situation

är otillfredsställande genom att konkursinstitutet många gånger

kan missbrukas av gäldenärer för att t.ex. bli kvitt vissa

oprioriterade skulder och sedan kunna driva rörelsen vidare i

stort sett på samma vis. Förfarandet sker på bekostnad av bl.a.

leverantörer och innebär otillbörliga konkurrensfördelar. Som

redovisats ovan har åtgärder mot detta förfarande föreslagits i

rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor.

Rapporten bereds f.n. i regeringskansliet. Med hänsyn härtill

bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna L301 yrkandena 1, 2 och

3, L303, L304 i denna del, L317 i denna del, L320 yrkande 1 och

N284 yrkande 2.

Åtgärder mot ekonomisk brottslighet

I motion Ju811 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), om åtgärder

mot den ekonomiska brottsligheten, framställs flera yrkanden med

avseende på konkurshanteringen. Sålunda begärs åtgärder för att

effektivare utreda misstanke om ekonomisk brottslighet i samband

med konkurs (yrkande 13). Enligt motionen bör vidare utredas

möjligheterna att ge konkursförvaltarna en mera aktiv roll med

avseende på utredning av ekonomisk brottslighet (yrkande 16).

Även revisorernas uppgifter och roll i sammanhanget bör enligt

motionen utredas, bl.a. frågan om en anmälningsplikt för

revisorerna vad gäller ekonomisk brottslighet (yrkande 17).

Under hösten 1992 bildades på Riksåklagarens initiativ en

arbetsgrupp med representanter för bl.a. Riksåklagaren,

Riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna, tillsynsmyndigheterna

i konkurs, polisväsendet, Konkursförvaltarkollegiernas förening

och Föreningen Auktoriserade Revisorer. Arbetsgruppen hade i

uppdrag att ta fram nya rutiner vid brottsutredningar i samband

med konkurs. Gruppen har i december 1993 slutfört sitt uppdrag,

som redovisats till regeringen i en promemoria benämnd Rubicon.

Promemorian innehåller en redovisning av de problem som är

förknippade med utredning av brott i samband med konkurs. Vissa

av de förslag som lämnas kräver ställningstagande från

statsmakterna medan andra är av det slaget att de kan genomföras

inom ramen för berörda myndigheter eller i samverkan mellan

myndigheterna och konkursförvaltare och revisorer.

Enligt promemorian kan man uppnå avsevärda fördelar vid

brottsutredningar i konkurs om förvaltaren alltid redovisar

misstanken om brott och förfaranden som kan föranleda

näringsförbud i en särskild anmälan till åklagaren. I

promemorian förutsätts att förvaltaren och åklagaren fortlöpande

har en dialog under utredningsarbetet. Samma fortlöpande dialog

bör föras mellan förvaltaren och

kronofogdemyndigheterna/tillsynsmyndigheterna och mellan

åklagare och dessa myndigheter. I rapporten föreslås att

samarbetsformerna utvecklas och att informationsutbytet

prioriteras. I promemorian förordas vidare att

konkursförvaltaren alltid exakt skall dokumentera vilka

handlingar han omhändertagit. Vidare bör förvaltaren gå igenom

räkenskapsmaterialet med gäldenären i princip på samma sätt som

då tillgångar och skulder genomgås inför upprättandet av

konkursbouppteckningen och gäldenären bör skriftligen bekräfta

förvaltarens sammanfattning beträffande räkenskapsmaterialet.

Enligt promemorian skulle effektivitetsvinster kunna uppnås om

konkursförvaltaren agerade som biträde till åklagaren under

förundersökningen eller vid talan inför domstol.

I promemorian anförs vidare att effektiviteten vid

granskningen av gäldenärens räkenskapsmaterial skulle kunna

höjas om revisor anlitades i störe utsträckning än vad som nu är

fallet, särskilt i konkursutredningar av större omfattning. I

promemorian föreslås en modell för samarbetet mellan förvaltare,

revisorer och åklagare. För revisorerna föreslås en utökad

skyldighet att uttala sig om den löpande bokföringen i

revisionsberättelsen. Man bör också enligt promemorian överväga

en utökad skyldighet för revisorerna att anmäla misstankar om

brott.

Enligt vad utskottet erfarit torde promemorians överväganden

såvitt avser revisorns roll och uppgifter enligt

aktiebolagslagen komma att utredas vidare av

Aktiebolagskommittén. Promemorian i övrigt, inbegripet frågan

om revisorns roll under konkurshanteringen, är föremål för

beredning inom Justitiedepartementet.

Mot bakgrund av de omfattande skadeverkningar som den

ekonomiska brottsligheten förorsakar såväl enskilda som

samhället i stort, är det enligt utskottets mening en angelägen

uppgift att i skilda sammanhang förutsättningslöst pröva

åtgärder som kan motverka sådan brottslighet. Det är känt att

det i en stor del av de företag som försatts i konkurs har

förekommit ekonomisk brottslighet. Som framgått föreligger nu

färdiga utredningsresultat och överväganden pågår bl.a. i fråga

om åtgärder för att effektivisera konkurshanteringen,

innefattande överväganden om en mer aktiv roll för

konkursförvaltare och om revisorns roll under

konkursförfarandet, med avseende på utredning av ekonomisk

brottslighet. Spörsmålen bör nu snabbt beredas och de förslag

som kräver lagstiftning bör snarast föreläggas riksdagen för

beslut. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall

till motionerna Ju811 yrkandena 13, 16 och 17 som sin mening ge

regeringen till känna.

Konkursregister m.m.

En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som

förutsätts i viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det

är viktigt att de får tillräcklig information för att kunna göra

detta. KL innehåller också en mångfald bestämmelser om

kungörelser, kallelser och underrättelser. De beslut och

åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex.

konkursbeslutet, beslut om bevakningsförfarande och

utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med visst undantag, genom

införande i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.

Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs

intagna i register, nämligen i det s.k. redovisningssystemet för

exekutionsväsendet, REX, som är ett gemensamt ADB-system för

alla kronofogdemyndigheter. För närvarande registreras endast

uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet, när

bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.

Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av

Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt

lagen (1986:436) om näringsförbud skall näringsförbud, om det är

påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som grovt åsidosatt

vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen innebär en

utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då

näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i

konkurs. Den som har ålagts näringsförbud -- allmän domstol

meddelar beslut härom -- får utom annat inte driva

näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex.

ett aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid,

lägst tre och högst fem år. Anteckningarna i det s.k.

näringsförbudsregistret förs manuellt på grundval av

domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är

offentligt och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till

bl.a. aktiebolagsregistret.

I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om att ett centralt konkursregister bör

inrättas med uppgifter om bl.a. konkursgäldenärer och vilka som

stått bakom de bolag som försatts i konkurs (yrkande 15).

Utskottet erinrar om att Riksskatteverket -- som ett led i sin

på regeringens uppdrag företagna översyn av utsökningsbalken --

i en delrapport (RSV Rapport 1991:1) bl.a. föreslagit

inrättandet av ett centralt konkursregister som förs med hjälp

av ADB och som skulle vara tillgängligt inte bara för

exekutionsväsendet utan även för t.ex. polis-, åklagar- och

skattemyndigheter. Enligt förslaget bör det centrala

REX-registret användas och därvid tillföras nya uppgifter såsom

uppgifter om konkursförvaltare samt företrädare i aktiebolag och

andra juridiska personer.

Regeringen behandlar frågan om ett centralt konkursregister i

Justitiedepartementets bilaga till årets budgetproposition

(prop. 1993/94:100 bilaga 3 s. 45). I propositionen påpekas att

ett centralt konkursförvaltarregister finns sedan oktober 1993

inom det s.k. REX-systemet. Även de uppgifter om

ställföreträdare för aktiebolag som enligt Riksskatteverkets

förslag skulle omfattas av konkursregistret finns numera i

aktiebolagsregistret. Sedan den 1 januari 1992 innehåller

aktiebolagsregistret även historiska uppgifter. Det är därigenom

möjligt att med hjälp av personnummer få fram uppgifter om en

viss persons samtliga engagemang i såväl befintliga som efter

den 1 januari 1992 upplösta aktiebolag. Av aktiebolagsregistret

framgår vidare alla nuvarande och tidigare styrelseledamöter i

existerande aktiebolag samt uppgift om verkställande direktör.

Eftersom både kronofogdemyndigheterna och polisens s.k.

ekorotlar har tillgång till aktiebolagsregistret saknas det

enligt regeringen anledning att inrätta ett konkursregister med

dessa uppgifter. Åklagarmyndigheten har i dag visserligen inte

direkt åtkomst till aktiebolagsregistret men kan begära

skriftliga utdrag ur registret från Patent- och

registreringsverket. Datainspektionen har också enligt

regeringen meddelat ett generellt tillstånd för Patent- och

registreringsverket att lämna ut uppgifter ur

aktiebolagsregistret via terminal till myndigheter som har behov

av uppgifterna i sin verksamhet. Inte heller

åklagarmyndigheternas behov av uppgifter om aktiebolag motiverar

därför enligt regeringen inrättandet av ett konkursregister. Det

bör enligt regeringen nämnas att uppgifter också om andra

juridiska personer som bedriver näringsverksamhet än aktiebolag

inom en snar framtid kommer att vara tillgängliga för både

kronofogdemyndigheterna och polis och åklagare, när det nya

handels- och föreningsregistret har byggts upp. Regeringen

konstaterar därför sammanfattningsvis att Riksskatteverkets

förslag att inrätta ett centralt konkursregister inte motiverar

några vidare åtgärder från regeringens sida.

Utskottet anser att flera goda initiativ tagits för att

förbättra tillgången på registeruppgifter som kan användas bl.a.

i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Emellertid är de

erforderliga uppgifterna splittrade på olika register och

dessutom skiljer sig åtkomstmöjligheterna till registren mellan

olika myndigheter som har behov av uppgifterna. Vad utskottet

efterlyser är ett centralt register där uppgifter om

konkursförvaltare samt företrädare för olika juridiska personer

är samlade. Utskottet vill erinra om det uppdrag som regeringen

år 1991 gav Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen att i samråd

undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas

prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den

ekonomiska brottsligheten skall förverkligas. Uppdraget

slutredovisades till regeringen den 7 januari 1992 i form av en

rapport med förslag till förändringar i syfte att öka

effektiviteten i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.

I rapporten understryks -- med hänvisning till att ett centralt

konkursregister enligt Riksskatteverkets förslag länge

efterfrågats av de brottsbekämpande myndigheterna -- vikten av

att ett sådant register införs. Med hänsyn till det anförda

delar inte utskottet regeringens bedömning att det saknas

anledning att inrätta ett centralt konkursregister. Regeringen

bör därför verka för att ett sådant register kommer till stånd

och förelägga riksdagen förslag till erforderliga

lagstiftningsåtgärder. Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen, med bifall till motion Ju811 yrkande 15, som sin

mening ge regeringen till känna.

I motion Ju811 anförs vidare att det finns skäl att

kungöra beslut om näringsförbud och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 14).

Enligt motion L313 av Bengt Harding Olson (fp) bör en

översyn göras av lagstiftningen om näringsförbud (yrkande 9).

Vad först gäller frågan om kungörelse av näringsförbud

behandlade utskottet ett motionsyrkande med samma innehåll våren

1993 (bet. 1992/93:LU40). Utskottet redovisade då att regeringen

(Näringsdepartementet) skulle komma att under våren 1993 fatta

beslut om författningsändring med avseende på kungörelse av

näringsförbud. Med hänsyn till att den av motionärerna

aktualiserade frågan sålunda behandlades i regeringskansliet

ansåg utskottet att motionsyrkandet inte borde föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd.

Utskottet kan konstatera att någon möjlighet att kungöra

näringsförbud ännu inte föreligger. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att det behövs en sådan möjlighet och

anser att regeringen snarast bör vidta erforderliga åtgärder

härför. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall

till motion Ju811 yrkande 14, som sin mening ge regeringen till

känna.

Vad därefter gäller spörsmålet om en översyn av lagstiftningen

om näringsförbud övervägs enligt vad utskottet erfarit inom

regeringen (Näringsdepartementet) direktiv för en särskild

utredare med uppgift att se över tillämpningen av lagen om

näringsförbud och att pröva om tillsynen över näringsförbud bör

förändras. Syftet med motionsyrkandet torde därmed vara

tillgodosett och någon riksdagens åtgärd med anledning av motion

L313 yrkande 9 är således inte påkallad.

Förmånsrättsordningen

När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet,

betalning först utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld

som konkursboet ådragit sig (s.k. massagäld). Av boets

återstående medel sker därefter utdelning till borgenärerna i

en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser

om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i

förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer

mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda

förmånsrätterna (4--8 §§) belastar endast viss egendom och har

i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna.

Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed

avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en

näringsidkares lösa egendom (5 §), och med inteckning i fast

egendom (6 §).

De allmänna förmånsrätterna (10--13 §§) avser all egendom som

ingår i gäldenärens konkursbo. Enligt 10 § FRL har till en

början vissa fordringar, som står de egentliga

konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör exempelvis

borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. I 11 §

FRL regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt

och allmän avgift -- det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen

regleras i 12 och 13 §§ den förmånsrätt som arbetstagare har i

arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension, det

s.k. löneprivilegiet. Fordringar utan förmånsrätt, dvs.

oprioriterade fordringar, har inbördes lika rätt (18 §).

Som ovan angivits följer särskild förmånsrätt med

företagshypotek. Vilken egendom som omfattas av företagshypotek

framgår av lagen (1984:649) om företagshypotek. Enligt den

lagen, som ersatt en tidigare gällande lag om

företagsinteckning, omfattar ett företagshypotek en

näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den

intecknade verksamheten. Vissa slag av lös egendom ingår dock

inte i hypoteksegendomen, såsom kassa- och

banktillgodohavanden, aktier och obligationer samt skepp,

luftfartyg och annan egendom som kan vara föremål för panträtt

på grund av inteckning.

Den närmare omfattningen av de fordringar som omfattas av

skatteprivilegiet framgår av lagen (1971:1072) om

förmånsberättigade skattefordringar m.m. Förmånsrätt föreligger

även i fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är

betalningsansvarig för skatten eller avgiften (2 §), något som

kan få betydelse bl.a. i fråga om bolagsmans ansvar för

handelsbolags skulder och i fråga om det ansvar för gjorda

skatteavdrag som företrädare för juridisk person har enligt

särskilda bestämmelser i uppbördslagen och andra författningar.

I ordning närmast efter förmånsrätten för skattefordringar

m.m. följer som ovan angivits arbetstagares fordringar på lön

och pension, det s.k. löneprivilegiet. Sistnämnda förmånsrätt

gäller för alla arbetstagare utom för dem som har väsentlig

andel i och väsentligt inflytande över företaget. Förmånsrätten

gäller även för lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex

månader.

Insolvensutredningen föreslår, som tidigare nämnts, i sitt

slutbetänkande ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i

kris. I utredningens uppdrag har ingått att se över

förmånsrättsordningen, i första hand i de delar som berörs av

rekonstruktionsfrågorna. Utredningen har dock varit oförhindrad

att gå in på även andra delar av förmånsrättsordningen.

Utredningen föreslår att s.k. produktiva löner, varmed avses

intjänad lön samt uppsägningslön under den tid driften av

företaget fortsätter, dock längst under två månader, i

förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Förslaget

avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament

att ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa

bättre förutsättningar för en rekonstruktion. Även fordringar

som har uppkommit under ett rekonstruktionsförfarande skall ha

företräde framför företagshypotek. Skatteprivilegiet i konkurs

föreslås avskaffat. Fordran på skatter och allmänna avgifter

förlorar därigenom sin prioritet i konkurs och jämställs med

övriga oprioriterade fordringar. Ett viktigt syfte med förslaget

i den delen är att förbättra de oprioriterade borgenärernas

(leverantörers, underentreprenörers m.fl.) ställning.

I ett flertal motioner tas upp frågor om förmånsrättsordningen

i olika hänseenden. Enligt motion L305 av Bengt Harding

Olson (fp) bör en genomgripande översyn göras av

förmånsrättsordningen i syfte att öka intresset hos skilda

borgenärskategorier att genomföra företagsrekonstruktion

(yrkande 2). Yrkanden med i huvudsak samma syfte framförs i

motion L313 (yrkandena 3 och 5) av Bengt Harding Olson (fp).

I motion L307 framhåller Stig Rindborg (m) att

lönefordringar som uppkommer under ett rekonstruktionsförfarande

bör ha bättre förmånsrätt än företagshypotek.

Leverantörers ställning i förmånsrättshänseende tas upp i

några motioner. Enligt motion L313 av Bengt Harding Olson

(fp) är det nödvändigt att i någon form åstadkomma en

förstärkning av leverantörers skydd vid konkurs. Den närmast

till hands liggande lösningen kan vara att ge förmånsrätt för

leverantörsfordringar (yrkande 10). Samma inriktning har

motion L317 av Tage Påhlsson och Agne Hansson (båda c)

(delvis) och N305 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 17).

Skatteprivilegiet föreslås avskaffat i flera motioner och

kopplas därvid samman med önskemål om företräde för

leverantörsfordringar i förhållande till skattefordringar. Hit

hör motion L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (båda c)

(yrkande 1) och motion L905 av Carl G Nilsson (m).

Förmånsrätten för skatter föreslås avskaffad också i motion

L313 av Bengt Harding Olson (fp) (yrkande 4). Enligt motion

L308 av Stig Rindborg (m) bör skattefordringarna t.o.m.

efterställas andra oprioriterade fordringar.

Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om

ändringar i förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg i ett

verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris

enligt utredningens huvudförslag. I nu aktuella motioner om

förmånsrättsordningen lämnas förslag som ligger i linje med

Insolvensutredningens överväganden. Som nämnts förbereds för

närvarande inom Justitiedepartementet en lagrådsremiss på

grundval av Insolvensutredningens förslag. I likhet med våren

1993 då motioner med samma inriktning senast behandlades (bet.

1992/93:LU40) anser utskottet att regeringens ställningstagande

i hithörande frågor inte bör föregripas genom något uttalande

från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L305 yrkande 2, L308, L313 yrkandena 3, 4, 5 och 10,

L307, L317 i denna del, L319 yrkande 1, L905 och N305 yrkande

17.

I motion L904 av Lennart Hedquist (m) begärs en annan

åtgärd för att stärka leverantörernas ställning, nämligen en

utvidgad giltighet av återtagandeförbehåll vid försäljning.

Utskottet vill erinra om att enligt gällande rätt är

återtagandeförbehåll (ägarförbehåll) i ett köpeavtal i

princip sakrättsligt giltigt tills varan är fullt betald.

Säljaren kan alltså vid köparens insolvens kräva att varorna

skall frånskiljas köparens övriga egendom och återställas till

säljaren. Denne har med andra ord separationsrätt till godset

innebärande att han har företräde till detta före köparens

övriga borgenärer. Som ett viktigt undantag gäller dock att

någon sådan rätt inte tillkommer säljaren när köparen trots

förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning

genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja

den vidare.

Spörsmålet om separationsrätt vid försäljning med

återtagandeförbehåll har behandlats av Kommissionslagskommittén

i sitt slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt.

(Kommission är då någon -- kommissionären -- åtagit sig uppdrag

att för annans räkning -- kommittenten -- men i eget namn

försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös

egendom.) Kommittén har pekat på att man i många branscher inom

handeln använder kommissionsformen i stället för återförsäljning

och att ett viktigt skäl härför är att huvudmannen härigenom

vill skydda sig mot en återförsäljares insolvens och i stället

tillförsäkra sig en säkerhetsrätt mot kommissionären. Vid

kommission har nämligen huvudmannen kvar sin äganderätt till

godset fram till dess att det säljs. Det betyder att huvudmannen

har separationsrätt till godset. Han har därigenom en betydligt

bättre kreditsäkerhet än den som säljer till en återförsäljare

med ett sådant återtagandeförbehåll som inte är sakrättsligt

giltigt. I det nämnda betänkandet föreslår

Kommissionslagskommittén inte någon principiell förändring

beträffande förutsättningarna för separationsrätt vid

försäljningskommission. Kommittén anser vidare att

återtagandeförbehåll i gods som får vidareförsäljas före

betalning också i framtiden bör vara sakrättsligt ogiltiga och

diskuterar ingående motiven för detta (se SOU 1988:63 s. 78 f,

särskilt s. 91 f). Betänkandet har remissbehandlats och bereds

för närvarande i Justitiedepartementet.

Även Insolvensutredningen har övervägt frågan om den

sakrättsliga giltigheten av återtagandeförbehåll eftersom

spörsmålet ansetts ha ett nära samband med utredningens förslag

i övrigt. Utredningen hänvisar till sina förslag i fråga om

förmånsrättsordningen och anför att en fördel med dessa förslag

är att de har generell giltighet. I motsats till ett system med

förstärkt sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll blir det

enligt utredningen alltså inte tillfälligheter som avgör vilka

borgenärer som gynnas vid gäldenärens insolvens. Utredningen

anmärker vidare att dess förslag innefattar en viss försämring

av företagshypotekets ställning vid konkurs. Ett system med

utökad sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll innebär

enligt utredningen risk för att företagshypoteket försvagas. Med

hänsyn till det anförda föreslår Insolvensutredningen inte någon

separationsrätt vid försäljning med återtagandeförbehåll, när

köparen trots förbehållet har rätt att förfoga över varan före

betalning genom att infoga den i annan egendom, förbruka den

eller sälja den vidare.

Utskottet är för sin del inte heller berett att nu förorda

någon utvidgad sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll.

Frågan kan dock komma att övervägas ytterligare vid den

beredning av Kommissionslagskommitténs resp.

Insolvensutredningens betänkanden som för närvarande pågår i

regeringskansliet. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall

till motion L904.

Ett särskilt spörsmål om företagshypotekets omfattning tas upp

i motion L310 av Stig Rindborg (m). Enligt motionären bör

ett slopande av förmånsrätten för skattefordringar föra med sig

att kassa- och banktillgodohavande omfattas av företagshypotek.

Som nämnts tidigare stadgas uttryckligen i lagen om

företagshypotek att företagshypoteket inte omfattar bl.a.

kassa- och bankmedel (2 kap. 1 § första punkten).

Insolvensutredningen diskuterar relativt utförligt denna fråga.

Utredningen pekar på vissa praktiska olägenheter som funnits med

undantaget och som hade att göra med inteckningsborgenärernas

obenägenhet att godta att rörelsetillgångar, som omfattades av

borgenärens säkerhet, omvandlades till likvida medel, vari

borgenären inte hade någon säkerhet. Utredningen anser dock att

de påtalade olägenheterna till stor del undanröjts genom den

praxis som utvecklat sig på senare år vid ackordsförfarande.

Denna praxis innebär i korthet att medel som inflyter under

fortsatt drift av gäldenärens rörelse sätts in på ett av den

gode mannen disponerat administrationskonto. Företagshypotek har

i flera fall i rättspraxis ansetts gälla i medel innestående på

ett sådant konto. Med hänsyn härtill och till att en ändring på

förevarande punkt skulle gå ut över bl.a. oprioriterade

borgenärer anser Insolvensutredningen att ifrågavarande undantag

inte bör upphävas.

Utredningen pekar dock på andra reformvägar som anknyter till

utredningens huvudförslag om ett nytt rekonstruktionsförfarande

för företag i ekonomisk kris. Sålunda föreslår utredningen att

en borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin

fordran, om konkurs följt inom viss tid från det att ett sådant

förfarande avslutades, har rätt till betalning ur egendom som

omfattades av hypoteket vid tidpunkten för beslutet om

företagsrekonstruktion eller ur egendom som trätt i sådan

egendoms ställe. Förslaget innebär sålunda ett väsentligt avsteg

från bestämmelsen att företagshypotek inte omfattar kassa- och

bankmedel m.m.

Utskottet anser att regeringens ställningstagande med

anledning av Insolvensutredningens förslag också i denna fråga

bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motion

L310.

Konkurser med internationell anknytning

Ett konkursförfarande innebär som nämnts att en gäldenärs

samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis tar i anspråk

gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar.

Särskilda svårigheter uppkommer emellertid när gäldenären har

tillgångar i flera länder. Det grundläggande problemet inom den

internationella insolvensrätten är att varje stats

maktbefogenheter i princip är begränsade till statens eget

territorium. Några överstatliga organ som är behöriga att

genomföra insolvensförfaranden existerar ännu inte. Ett annat

sätt att åstadkomma det nödvändiga samarbetet mellan stater är

genom internationella konventioner. Sverige har hittills endast

anslutit sig till en konkurskonvention, nämligen den nordiska

konkurskonventionen från år 1933. I övrigt är man hänvisad till

varje enskild stats internationella insolvensrätt.

Den nordiska konkurskonventionen införlivades med svensk rätt

genom lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar

egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen

(1934:68) om verkan av konkurs som har inträffat i Danmark,

Finland, Island eller Norge. Konventionstexten har omarbetats på

senare tid och i förhållande till Danmark, Finland och Norge

gäller numera lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i

annat nordiskt land och lagen (1981:79) om verkan av konkurs som

inträffat i annat nordiskt land. I förhållande till Island

gäller alltjämt den ursprungliga konventionstexten.

Konventionens bestämmelser innebär att en konkurs som har

inletts i ett av länderna omfattar gäldenärens egendom även i de

andra länderna.

Europarådet antog den 5 juni 1990 en konkurskonvention. Den

var resultatet av ett flerårigt arbete, vari även Sverige

deltog. Konventionen innehåller två huvudkapitel och ett kapitel

om information, språk m.m. till utländska borgenärer. Ett av de

båda huvudkapitlen innehåller bestämmelser som innebär att man

ger förvaltare i utländska konkurser ökade möjligheter att agera

i andra länder där gäldenären kan ha tillgångar. Det andra

huvudkapitlet har bestämmelser som ger möjlighet att försätta

gäldenären i sekundärkonkurser i andra länder än det där

huvudkonkursen pågår. Konventionen medger att man reserverar sig

mot ett av kapitlen.

Insolvensutredningen hade ursprungligen till uppdrag också att

utreda frågan om att anpassa den konkursrättsliga lagstiftningen

till internationella förhållanden. Genom tilläggsdirektiv (dir.

1990:74) togs emellertid denna fråga bort från utredningens

uppdrag för att behandlas i särskild ordning.

Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor (Ju

1991:A), som övertog uppgiften i fråga, har i sitt betänkande

(SOU 1992:78) föreslagit att Sverige tillträder Europarådets

konvention om vissa internationella aspekter på konkurser.

Utredningen föreslår att Sverige reserverar sig mot det kapitel

som ger utländska konkursförvaltare vidgad behörighet att agera

i andra länder. I stället föreslås ett liknande system som ger

utländska konkursförvaltare rätt att efter beslut av domstol ta

i anspråk vissa särskilt angivna tillgångar som gäldenären kan

ha i Sverige.

För att göra det möjligt att anta Europarådskonventionen

föreslår utredningen att det stiftas en ny lag -- lag om vissa

internationella konkurser m.m. Den föreslagna lagen innehåller

bestämmelser som gör det möjligt att enbart på grund av en

utländsk huvudkonkurs öppna en svensk sekundärkonkurs men också

regler för det fallet att en svensk konkurs skall betraktas som

en huvudkonkurs. Den nya lagen föreslås gälla gentemot de länder

som har tillträtt Europarådskonventionen och de andra länder som

regeringen bestämmer. Utredningen föreslår också en lagändring i

1 kap. 2 § KL av innebörd att domstolen vid insolvensprövningen

som huvudregel skall beakta sådan egendom som gäldenären har i

utlandet. Egendomen skall dock inte beaktas om gäldenären

underlåter att medverka till att den kan användas för att

gottgöra den konkurssökande borgenären och denne inte på något

annat sätt har möjlighet att ta i anspråk den utländska

tillgången.

Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor är

remissbehandlad och en proposition i ämnet är aviserad till

slutet av våren 1994.

Enligt motion L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt

Silfverstrand (båda s) bör inhemska konkurser omfatta även

egendom utomlands (yrkande 2).

Som framgått har den i motionen aktualiserade frågan ingått i

utredningens överväganden. Med hänsyn härtill och till att en

proposition på grundval av utredningens betänkande kan förväntas

inom en relativt snar framtid, avstyrker utskottet bifall till

motion L320 yrkande 2.

Redovisning av devalveringsförlust

I motion L311 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c)

hänvisas till att enligt gällande regler från Bokföringsnämnden

skall företagen i sin bokföring redovisa devalveringsförlust på

utlandslån, trots att förlusten inte realiserats eftersom lånen

ligger kvar. I motionen hemställs om erforderliga åtgärder så

att småföretag inte skall behöva försättas i likvidation på

grund av redovisning av sådana ej realiserade kursförluster.

Utskottet vill hänvisa till att en av Redovisningskommitténs

(Ju 1991:07) huvuduppgifter är att överväga vilka principer som

bör gälla för sådan kompletterande normgivning som sker genom

rekommendationer av olika expertorgan på redovisningsområdet. I

det uppdraget ingår att utreda frågan om Bokföringsnämndens

ställning (dir. 1992:19).

Enligt vad utskottet erfarit har Redovisningskommittén

uppmärksammats på den i motionen aktualiserade frågan. Det finns

därför inte anledning för utskottet att nu göra några särskilda

uttalanden härom. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion L311.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande företagsrekonstruktion

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L305 yrkande 1,

1993/94:L313 yrkande 11 och 1993/94:L315,

2. beträffande konkursförutsättningarna

att riksdagen avslår motion 1993/94:L312,

3. beträffande konkursförvaltningen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L304 i denna del,

1993/94:L306, 1993/94:L309, 1993/94:L316 och 1993/94:Ju810

yrkande 41,

4. beträffande bekvämlighetskonkurser m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L301, 1993/94:L303,

1993/94:L304 i denna del, 1993/94:L317 i denna del, 1993/94:L320

yrkande 1 och 1993/94:N284 yrkande 2,

5. beträffande åtgärder mot ekonomisk brottslighet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkandena

13, 16 och 17 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

res. 1 (m,fp,c,kds)

6. beträffande centralt konkursregister

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkande 15

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 2 (m,fp,c,kds)

7. beträffande kungörelse av näringsförbud

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkande 14

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 3 (m,fp,c,kds)

8. beträffande översyn av lagstiftningen om näringsförbud

att riksdagen avslår motion 1993/94:L313 yrkande 9,

9. beträffande förmånsrättsordningen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L305 yrkande 2,

1993/94:L307, 1993/94:L308, 1993/94:L310, 1993/94:L313 yrkandena

3, 4, 5, och 10, 1993/94:L317 i denna del, 1993/94:L319 yrkande

1, 1993/94:L904, 1993/94:L905 och 1993/94:N305 yrkande 17,

10. beträffande konkurser med internationell anknytning

att riksdagen avslår motion 1993/94:L320 yrkande 2,

11. beträffande redovisning av devalveringsförlust

att riksdagen avslår motion 1993/94:L311.

Stockholm den 24 mars 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),

Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per

Erik Granström (s) och Rosa Östh (c).

Reservationer

1. Åtgärder mot ekonomisk brottslighet (mom. 5)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard

(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg

(m) och Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "till känna" bort ha

följande lydelse:

Motionsyrkanden med samma innebörd som de nu aktuella

behandlades av riksdagen senast våren 1993 (bet. 1992/93:LU40).

Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det skulle

rimma mindre väl med förvaltarens allmänna ställning och

uppgifter att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt

beträffande brott som redan åligger förvaltaren -- införa en

skyldighet för honom att närmare utreda ekonomisk brottslighet

med anknytning till konkursen. Utskottet påpekade också att

avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt försinkas om

förvaltaren skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med

utredningar. De problem som finns på området har, ansåg

utskottet, emellertid inte samband med det konkursrättsliga

regelsystemet utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis-

och åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns

personal med sådan utbildning som erfordras vid

förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet redogjorde

också för de överväganden som sker i olika sammanhang av de

aktualiserade spörsmålen och ansåg mot den bakgrunden att någon

riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna inte var

erforderlig.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan. Utskottet

vill dock peka på de förslag som lämnats i den till regeringen

redovisade promemorian Rubicon. Promemorian innehåller

omfattande och utförliga förslag för att effektivisera

konkurshanteringen med avseende på utredning av ekonomisk

brottslighet. En del av förslagen tar sikte på lagändringar,

t.ex. beträffande brotten mot borgenärer, medan andra avser

förbättrade rutiner och metoder i konkursförfarandet som kan

genomföras inom ramen för berörda myndigheter eller i samverkan

mellan dessa och konkursförvaltare och revisorer. Utskottet

anser att det finns skäl att avvakta den vidare beredningen av

de aktuella förslagen. Det finns därför inte någon anledning

för riksdagen att nu ta intiativ till ytterligare insatser på

området. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

Ju811 yrkandena 13, 16 och 17.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande åtgärder mot ekonomisk brottslighet

att riksdagen avslår motion Ju811 yrkandena 13, 16 och 17.

2. Centralt konkursregister (mom. 6)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard

(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg

(m) och Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till känna." bort

ha följande lydelse:

Utskottet vill vidare peka på att i den ovannämnda rapporten

"Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor" föreslås att

Patent- och registreringsverket bör upprätta och löpande föra

ett register över fysiska personers konkurser och att

domstolarna skall meddela verket sina beslut i sådana mål.

Härigenom får Patent- och registreringsverket möjlighet att

kontrollera huruvida en person som invalts i ett bolags styrelse

är försatt i konkurs och sålunda obehörig att inneha uppdraget.

Utskottet vill även framhålla att i den tidigare berörda

promemorian benämnd Rubicon behandlas frågan om ett

konkursregister. I promemorian anförs att det kan innebära

fördelar att samtliga konkursuppgifter finns samlade i ett

register. Det väsentliga är emellertid enligt promemorian inte

inrättandet av ett särskilt konkursregister utan i stället att

berörda myndigheter enkelt kan få del av de uppgifter som ett

sådant register skulle innehålla. Kronofogdemyndigheterna och

polisens s.k. ekorotlar har redan tillgång till

aktiebolagsregistret. Om även åklagarmyndigheten ges direkt

åtkomst till registret samt Patent- och registreringsverket ges

möjligheter att erhålla uppgifter om fysiska personers

konkurser, finns enligt promemorian inte något behov av ett

särskilt konkursregister. För den bedömningen skulle också tala

att terminalåtkomst möjliggörs beträffande handels- och

föreningsregistret.

Med hänvisning till det anförda delar utskottet regeringens

bedömning att det för närvarande inte finns behov av ett sådant

särskilt konkursregister som motionärerna efterlyser. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion Ju811 yrkande 15.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande centralt konkursregister

att riksdagen avslår motion Ju811 yrkande 15.

3. Kungörelse av näringsförbud (mom. 7)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard

(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg

(m) och Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till känna." bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att olika frågor som berör

näringsförbud är aktualiserade i skilda sammanhang. Sålunda är

en proposition (Näringsdepartementet) aviserad med förslag om

att flytta över huvudmannaskapet för näringsförbudsregistret

från Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket.

Vidare är en proposition (Justitiedepartementet) aviserad om

vissa ändringar i aktiebolagslagen med anledning av anpassningen

till EG:s lagstiftning. I det lagstiftningsärendet ingår ett

förslag till en ny bestämmelse i aktiebolagslagen -- 18 kap. 4 a

§ -- av innebörd att om en styrelseledamot, verkställande

direktör m.fl. företrädare för bolaget har försatts i konkurs

eller fått näringsförbud skall registreringsmyndigheten avföra

ställföreträdaren ur aktiebolagsregistret. Slutligen vill

utskottet peka på att regeringen (Näringsdepartementet)

överväger direktiv för en särskild utredare med uppgift att se

över tillämpningen av lagen om näringsförbud och att pröva om

tillsynen över näringsförbud bör förändras.

Utskottet anser mot bakgrund av de redovisade initiativen i

fråga om näringsförbud att motion Ju811 yrkande 14 inte bör

föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför

bifall till motionsyrkandet.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande kungörelse av näringsförbud

att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju811 yrkande 14.

Särskilt yttrande

Företagsrekonstruktion m.m.

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard

(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg

(m) och Rosa Östh (c) anför:

För närvarande föreligger på konkursområdet ett flertal

färdiga utredningsresultat och överväganden pågår i olika

frågor. Vi vill särskilt peka på Insolvensutredningens

betänkande om en lag om företagsrekonstruktion och rapporten

Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor som

presenterats av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Vidare

vill vi nämna rapporten (Ds 1994:37) från Expertgruppen för

studier i offentlig ekonomi med förslag till bl.a. ett nytt

obeståndsbegrepp och till rekonstruktion i konkurs. Vi vill

också framhålla de förslag som Domstolsutredningen lämnat

angående viss omfördelning av uppgifter under konkursförfarandet

mellan tingsrätt, förvaltare och tillsynsmyndighet samt

Riksrevisionsverkets pågående översyn av främst

tillsynsverksamheten i konkurs. Förslagen och övervägandena

måste ses mot bakgrund av det höga antalet konkurser och det

missbruk av konkursinstitutet som förekommer. De konsekvenser

för enskilda och samhällsekonomi detta för med sig har

understrukit behovet av reformer i konkurshanteringen samt

kravet på ett rekonstruktionsförfarande som bättre än de nu

gällande konkursreglerna kan medverka till sanering av i grunden

livskraftiga företag. Enligt vår mening är det angeläget att

regeringen nu tar ett samlat grepp på de olika frågor om

reformering av konkursinstitutet och om företagsrekonstruktion

som övervägts i olika sammanhang och lägger fram förslag till

lösning på de skilda problem som aktualiserats. Vi anser att det

är beklagligt att utskottets socialdemokratiska ledamöter

tillsammans med ledamoten för Ny demokrati inte delar denna

inställning utan genom olika tillkännagivanden snarast motverkar

en sådan samlad bedömning.