Bet. 1993/94:LU21

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU21

Konsumentpolitiska frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1993/94

LU21

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag

(proposition 1993/94:100) till anslag för budgetåret 1994/95

till Marknadsdomstolen (bilaga 13) samt till Konsumentverket,

Allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer,

konsumentforskning och stöd till miljömärkning av produkter

(bilaga 14).

Vidare behandlas -- helt eller delvis -- 17 motioner som

väckts under den allmänna motionstiden år 1994.

Motionsspörsmålen gäller anslaget till Konsumentverket, stöd

till konsumentorganisationer, konsumentforskning, miljömärkning

av produkter, samarbete mellan EG och EFTA, diskriminerande

reklam, prisinformation och annan konsumentinformation, skydd

för konsumenter vid säljares konkurs samt konsumentskydd vid

offentliga tjänster.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande

delar. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats sex reservationer.

TOLFTE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1993/94:100 bilaga 13 (Näringsdepartementet)

föreslår regeringen under punkt D 1 (s. 82) att riksdagen till

Marknadsdomstolen för budgetåret 1994/95 anvisar ett

ramanslag på 6 175 000 kr.

TRETTONDE HUVUDTITELN

Propositionen

I propositionen bilaga 14 (Civildepartementet) föreslår

regeringen vidare

dels under punkt C 1 (s. 56) att riksdagen till

Konsumentverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag

på 80 284 000 kr,

dels under punkt C 2 (s. 58) att riksdagen till Allmänna

reklamationsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisar ett

ramanslag på 13 437 000 kr,

dels under punkt C 3 (s. 59) att riksdagen till Stöd

till konsumentorganisationer för budgetåret 1994/95 anvisar

ett reservationsanslag på 2 100 000 kr,

dels under punkt C 4 (s. 60) att riksdagen till

Konsumentforskning för budgetåret 1994/95 anvisar ett

reservationsanslag på 2 100 000 kr,

dels under punkt C 5 (s. 63) att riksdagen till Stöd

till miljömärkning av produkter för budgetåret 1994/95 anvisar

ett anslag på 5 000 000 kr.

Motioner

1993/94:L608 av Mats Hellström m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär att förslag om formellt

samarbete mellan EU:s och EFTA:s respektive konsumentkommittéer

läggs fram av Sverige i EES-kommittén.

1993/94:L701 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om diskriminerande reklam.

1993/94:L702 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till ett utökat konsumentskydd.

1993/94:L704 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar 2

885 000 kr till anslag C 1 Konsumentverket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prisinformation.

1993/94:L705 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar att 11 § prisinformationslagen

upphävs.

1993/94:L707 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om konsumentens rättigheter i offentligt producerad

tjänstesektor.

1993/94:L708 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en översyn av avtalslagen i syfte att få

till stånd bättre information för kund och köpare om

köpeavtalets innebörd.

1993/94:L710 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 3 000 000 kr anvisas till

programmet "Service på lika villkor" enligt vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att återkomma med förslag om finansiering

av resterande 12 000 000 kr.

1993/94:L711 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att resurser för hushållsekonomiskt

inriktad forskning avsätts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett ramprogram "Hushållen och

ekonomin" initieras.

1993/94:L712 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att Naturvårdsverket får i uppdrag att

komma med förslag om hur miljömärkning av produkter skall bli

enhetligare och mer överskådlig.

1993/94:L713 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att samla leksaksbranschen till överläggningar med syfte att

få fram miljövänliga och miljömärkta leksaker.

1993/94:L714 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari

yrkas att riksdagen sänker av regeringen föreslaget anslag till

Konsumentverket för budgetåret 1994/95 med 1 600 000 kr och

således anvisar 78 684 000 kr.

1993/94:L715 av Johnny Ahlqvist och Maja Bäckström (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett utökat konsumentskydd.

1993/94:So492 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att den ser över ERK:s

organisation enligt vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den utarbetar

lagförslag om förbud mot könsdiskriminerande reklam och reklam

som direkt eller indirekt uppmuntrar till hälsofarligt

ätbeteende enligt vad i motionen anförts.

1993/94:Jo233 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett nytt anslag på 5 000 000 kr för

konsumentupplysning.

1993/94:Jo659 av Magnus Persson (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om miljömärkning,

1993/94:Jo694 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om miljömärkning.

Utskottet

1 Inledning

Nuvarande mål för den statliga konsumentpolitiken lades fast

av riksdagen år 1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292).

Enligt riksdagsbeslutet är målet för konsumentpolitiken att

stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina

resurser och att stärka konsumenternas ställning på marknaden.

Detta innebär att de hushållsekonomiska frågorna står i

förgrunden. För att nå målen har arbetet bedrivits enligt tre

utvecklingslinjer, nämligen utvecklingen av den lokala

konsumentverksamheten, stöd till utsatta grupper och ett ökat

engagemang hos flera grupper i samhället. De konsumentpolitiska

åtagandena omfattar åtgärder inom en rad områden. De statliga

insatserna manifesteras främst genom lagstiftning, genom

myndighetsverksamhet och genom statsbidragsgivning.

Lagstiftningen till skydd för konsumenterna har efter hand

byggts ut. Som exempel på sådan lagstiftning kan nämnas

produktsäkerhetslagen (1988:1604) och den nya konsumentköplagen

(1990:932).

I maj 1992 tillkallade regeringen en kommitté med uppgift att

se över den statliga konsumentverksamheten och den

organisatoriska strukturen på området samt bedöma arten,

omfattningen och inriktningen på det statliga engagemanget (dir.

1992:63). Kommittén, som antog namnet Konsumentpolitiska

kommittén, överlämnade i januari 1994 betänkandet (SOU 1994:14)

Konsumentpolitik i en ny tid.

Konsumentpolitiska kommitténs förslag innebär att de nuvarande

målsättningarna för konsumentpolitiken kompletteras med ett

miljömål. Förslagen till organisatoriska förändringar innebär

bl.a. att Konsumentverket delas upp i två nya organisationer.

Myndighetsutövningen skall handhas av Nya Konsumentverket och

övriga åtaganden av en uppdragsfinansierad myndighet. Enligt

utredningens mening kan man därigenom få till stånd ett ökat

medansvar från andra aktörer och därmed bredda

finansieringsunderlaget. För Allmänna reklamationsnämndens del

syftar förslagen till en minskad ärendetillströmning till följd

av bl.a. en utveckling av lokala reklamationsråd. Kommittén vill

i framtiden också lägga mer av ansvaret för det

konsumentpolitiska arbetet på frivilliga och lokala

organisationer. Dessa föreslås få statligt stöd för att bredda

och utveckla sin verksamhet till att omfatta t.ex. ekonomisk

rådgivning, konsumentinformation och opinionsbildning. Den

kommunala konsumentverksamheten förutsätts också i framtiden

vara ett frivilligt åtagande från kommunernas sida. Kommittén

anser att sådan verksamhet är viktig och skall stödjas.

Kommunerna skall dock helt eller delvis kunna uppdra åt andra

att ha hand om lokal konsumentverksamhet.

Betänkandet Konsumentpolitik i en ny tid är nu föremål för

remissbehandling. Av budgetpropositionen (bil. 14 s. 15) framgår

att kommitténs förslag kommer att utgöra grund för de

överväganden om den framtida konsumentpolitiken som regeringen

kommer att göra under innevarande budgetår. Avsikten är att en

proposition skall lämnas till riksdagen under första halvåret

1994.

Konsumentpolitiska kommitténs uppdrag har i huvudsak varit

inriktat på frågor som rör annat än lagstiftning. En del av

lagstiftningen på konsumenträttens område är emellertid föremål

för översyn i annat sammanhang. Marknadsföringsutredningen har i

augusti 1993 lagt fram betänkandet (SOU 1993:59) Ny

marknadsföringslag. Förslaget innebär att en ny lag skall

ersätta nuvarande marknadsföringslag från år 1975. Betänkandet

har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom

Civildepartementet. Enligt vad som upplyses i

budgetpropositionen kan en ny marknadsföringslag träda i kraft

tidigast den 1 januari 1995.

Ett annat pågående arbete gäller produktsäkerhet. I enlighet

med ett riksdagsbeslut hösten 1988 (bet. 1988/89:LU13) har

Produktsäkerhetsutredningen till uppgift att pröva om

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde bör utvidgas så att

lagen också skall gälla varor och tjänster på det offentliga

området (dir. 1993:46). Arbetet skall vara slutfört senast den 1

juni 1994.

Vidare tillkallade regeringen i augusti 1993 en särskild

utredare för att göra en utvärdering och översyn av vissa frågor

med ankytning till konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

Utredningsuppdraget omfattar preskriptionstiden för konsumenters

rätt att göra gällande fel i en vara eller en tjänst och

konsumentens rätt att avbeställa en köpt vara eller en avtalad

tjänst. Uppdraget rör också frågor om köparens skydd mot

säljarens borgenärer (dir. 1993:101). Arbetet skall redovisas

före den 31 december 1994.

Utskottet övergår nu till att behandla regeringens förslag

till anslag för budgetåret 1994/95 till Marknadsdomstolen samt

Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, stöd till

konsumentorganisationer, konsumentforskning och stöd till

miljömärkning av produkter jämte de motioner med konsumentfrågor

som väckts under den allmänna motionstiden år 1994.

Anslagsfrågorna behandlas i avsnitt 2 tillsammans med de

motioner som rör respektive anslagsområde. Därefter tar

utskottet i avsnitt 3 upp de motioner som gäller

konsumenträttslig lagstiftning.

Även om det i vissa sammanhang i betänkandet skulle vara

adekvat att använda beteckningen EU har utskottet valt att

genomgående använda beteckningen EG.

2 Anslagen och den anslagsfinansierade verksamheten

2.1 Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen (MD) handlägger ärenden som gäller marknads-

och konkurrensfrågor. De övergripande målen för MD:s verksamhet,

som faställdes av riksdagen våren 1993 (prop. 1992/93, bilaga

13, LU 32, rskr. 229), är att på ett rättssäkert sätt och inom

rimlig tid avgöra de mål som domstolen har att handlägga samt

att leda rättsutvecklingen och främja en enhetlig

rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området. Samtidigt

beräknades en planeringsram för MD:s verksamhet under perioden

1993/94--1995/96 till 18 240 000 kr.

I budgetpropositionen anser regeringen att de riktlinjer som

lades fast år 1993 bör gälla även för budgetåret 1994/95. Vidare

föreslås att riksdagen till MD anvisar ett ramanslag på

6 175 000 kr.

Förslaget till medelsberäkning för det kommande budgetåret

föranleder inga erinringar från utskottets sida. Utskottet

tillstyrker bifall till regeringens förslag i denna del.

2.2 Konsumentverket

Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten

för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras

strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka

konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta

fullgörs de uppgifter som ankommer på Konsumentombudsmannen (KO)

enligt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden, marknadsföringslagen (1975:1418) och

produktsäkerhetslagen (1988:1604). KOV fullgör vidare

uppgifter enligt lagen (1971:1081) om bestämning av volym och

vikt, konsumentförsäkringslagen (1980:38), prisinformationslagen

(1991:601) och konsumentkreditlagen (1992:830).

I budgetpropositionen föreslår regeringen att riksdagen till

KOV för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 80 284 000

kr. I det beloppet ingår ett engångsanslag på 10 000 000 kr

för de arbetsinsatser från verkets sida som kommer att krävas

med anledning av förslaget till skuldsaneringslag (prop.

1993/94:123). Med anledning av den pågående översynen av

konsumentverksamheten förutsätts ingen ändring i de övergripande

målen för KOV:s verksamhet.

I motion L704 yrkar Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att riksdagen

utöver vad regeringen föreslagit anvisar ytterligare 2 885 000

kr till KOV, vilket enligt motionärerna krävs för verkets

marknadskontroller med anledning av EES-avtalet (yrkande 1).

Vidare vill motionärerna ha till stånd ett tillkännagivande från

riksdagen om att ökade resurser skall tillföras KOV i syfte att

möjliggöra för verket att kontrollera prisinformationslagens

efterlevnad. Enligt motionärernas mening efterlevs inte

prisinformationslagen i erforderlig omfattning (yrkande 2).

I motion L714 av Ian Wachmeister och Bo G Jenevall yrkas att

riksdagen skall anvisa 1 600 000 kr mindre än vad regeringen

föreslagit.

Vad gäller motion L704 konstaterar utskottet att

Konsumentpolitiska kommittén bedömt att behovet av

marknadsbevakning enligt de s.k. icke varurelaterade direktiven

(vilseledande reklam, oskäliga avtalsvillkor, prismärkning m.m.)

kommer att öka dels med internationaliseringen, dels efter hand

som ny teknik och nya distributionsformer tillämpas. Kommittén

har därför lagt fram förslag som innebär att

konsumentmyndigheten, eller i förekommande fall annan ansvarig

myndighet, skall komma överens med berörda branschorganisationer

om hur näringslivets kontroll inom varje särskilt område skall

utföras. Vidare föreslår kommittén att konsumentmyndigheten

skall engagera den lokala konsumentverksamheten i arbetet med

marknadskontrollen. Staten skall i första hand finansiera

marknadskontrollen med hänsyn till kraven i EES-avtalet,

svårigheterna att finna alternativa finansieringslösningar och

behovet av högt ställda konsumentskyddskrav. Dessutom föreslås

att avgiftsfinansiering av marknadskontrollen på

konsumentområdet skall övervägas ytterligare.

I sammanhanget vill utskottet också upplysa om att KOV nyligen

genomfört en kartläggning av prisinformationslagens efterlevnad

inom 72 kommuner. Enligt uppgift kommer resultatet av

kartläggningen inom kort att presenteras i en särskild rapport.

Om undersökningsresultatet ger vid handen att särskilda åtgärder

är påkallade från KOV:s sida utgår utskottet från att frågan om

ökade resurser eller omdisponeringar av tillgängliga medel tas

upp av regeringen i annat sammanhang.

I avvaktan på regeringens ställningstaganden till

Konsumentpolitiska kommitténs förslag till organisatoriska

förändringar för KOV och en ny ordning för marknadskontrollen

anser utskottet att regeringens förslag till anslag bör godtas.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i denna

del och avstyrker bifall till motionerna L704 och L714.

Utskottets ställningstagande till anslaget görs under

förutsättningen att riksdagen senare i vår kommer att besluta om

införande av en skuldsaneringslag fr.o.m. den 1 juli 1994 med i

huvudsak den inriktning som föreslås i proposition 1993/94:123.

I annat fall får anslaget till KOV tas upp till förnyad

prövning.

2.3 Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamtionsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva

tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor,

tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen

för enskilt bruk (konsumenttvister) samt ge rekommendationer om

hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran av

domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden

stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a.

utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå.

ARN skall också informera konsumenterna och näringsidkare om

nämndens praxis.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till ARN för

budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 13 437 000 kr.

Någon ändring av de övergripande målen för verksamheten är inte

aktuell med hänvisning till det pågående översynsarbetet.

Förslaget till medelsberäkning för ARN föranleder ingen

erinran från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks

således också i denna del.

2.4 Stöd till konsumentorganisationer

Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990

(prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt

stöd till ideella konsumentorganisationer. Syftet med stödets

införande var att stimulera och stärka konsumenternas inflytande

på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör

livsmedelspolitiken. Riksdagen har därefter beslutat (prop.

1992/93:100 bil. 14, bet. LU32, rskr. 229) att stödet under

budgetåret 1993/94 inte längre skall vara begränsat till att

avse verksamhet inom livsmedelsområdet utan även användas inom

andra konsumentområden. Medlen skall också kunna användas till

att i ett initialskede stödja och stimulera uppbyggnaden av nya

organisationer. Anslaget, som innevarande budgetår uppgår till

2 100 000 kr, disponeras av KOV.

I budgetpropositionen föreslår regeringen ett oförändrat

anslagsbelopp på 2 100 000 kr i avvaktan på resultatet av den

konsumentpolitiska översynen.

I motion Jo233 föreslår Margareta Winberg m.fl. (s) ett nytt

anslag på 5 000 000 kr, vilket skall förvaltas av KOV och

kunna disponeras av t.ex. konsumentrörelser och

handikapporganisationer (yrkande 9).

Något behov av ytterligare ett anslag med samma syfte som det

år 1990 inrättade anslaget stöd till konsumentorganisationer kan

utskottet inte finna. I övrigt vill utskottet också i detta

sammanhang hänvisa till de bedömningar som gjorts av

Konsumentpolitiska kommittén. Enligt kommittén finns det ett

stort behov av ökade insatser från frivilligorganisationernas

sida när det gäller t.ex. ekonomisk rådgivning,

konsumentinformation och utbildning samt opinionsbildning.

Vidare ställer det europeiska samarbetet krav på medverkan från

de frivilliga organisationernas sida. Kommittén anser att den

samverkan som förekommer mellan staten, kommunerna och

frivilligorganisationerna bör utvecklas ytterligare. Offentliga

bidrag till studieförbundens verksamhet bör enligt kommittén i

ökad utsträckning kunna utnyttjas på konsumentområdet. Vidare är

en mobilisering på konsumentområdet önskvärd från de frivilliga

organisationernas sida, och staten bör stödja verksamheten. Om

de frivilliga organisationerna tar på sig uppgifter som stat och

kommun nu svarar för bör statligt bidrag utgå, anser kommittén.

Mot denna bakgrund utgår utskottet från att regeringen i den

kommande konsumentpolitiska propositionen kommer att behandla

frågan om eventuellt ytterligare stöd till de frivilliga

konsumentorganisationerna. I avvaktan härpå anser utskottet att

regeringens nu framlagda anslagsförslag bör godtas av riksdagen.

Utskottet tillstyrker således bifall till regeringens förslag

och avstyrker bifall till motion Jo233 yrkande 9.

2.5 Konsumentforskning

Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1993 (prop.

1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) anvisades 2 100 000 kr till

forskningen på konsumentområdet. Medlen disponeras av KOV.

I budgetpropositionen föreslår regeringen ett oförändrat

anslagsbelopp inför nästa budgetår i avvaktan på resultatet av

den konsumentpolitiska översynen.

Enligt den bedömning som Konsumentpolitiska kommittén har

gjort i sitt betänkande är forskningen på det konsumentpolitiska

området eftersatt. Detta gäller speciellt områdena konsumenträtt

och konsumentekonomi. Kommittén anser därför att den

konsumentpolitiska forskningen bör förstärkas inom universitet

och högskolor, särskilt inom de eftersatta områdena. Vidare

föreslår kommittén att regeringen skall ta fram ett särskilt

konsumentpolitiskt forskningsprogram. I avvaktan på ett sådant

program bör enligt kommittén de medel som i dag avsätts för

forskning som initieras av KOV kvarstå.

Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vill i motion L711 ha till

stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida om att resurser

skall avsättas för hushållsekonomiskt inriktad forskning

(yrkande 1) och att ett särskilt ramprogram benämnt "Hushållen

och ekonomin" initieras (yrkande 2). Motionärerna anför att det

finns ett märkbart och snabbt växande behov av kunskaper om

hushållens ekonomi. Fasta resurser behövs för hushållsekonomiskt

inriktad forskning vid samhällsvetenskapliga fakulteter.

Forskningsanslag är nödvändiga för att detta hittills svagt

utvecklade kunskapsområde inom rimlig tid skall få tillgång till

aktuella forskningsresultat.

I samband med riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1993

(bet. 1992/93:LU48) underströk utskottet behovet av forskning på

konsumentområdet. Enligt utskottets mening var det därför

värdefullt att KOV även fortsättningsvis har tillgång till ett

forskningsanslag. Utskottet hade ingen erinran mot att anslaget

-- i avvaktan på den konsumentpolitiska översynen -- i huvudsak

var oförändrat i förhållande till budgetåret 1992/93.

Utskottet gör nu samma bedömning beträffande anslaget för

budgetåret 1994/95. Enligt utskottets mening bör riksdagen

inte föregripa regeringens ställningstaganden till

Konsumentpolitiska kommitténs förslag när det gäller den

konsumentpolitiska forskningen. Ställningstagandena innebär att

utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och

avstyrker bifall till motion L711.

Våren 1991 uppdrog regeringen åt KOV och Handikappinstitutet

att efter samråd med handikapporganisationerna utreda hur

handikappades och äldres ställning kan stärkas i samband med att

teknikstyrda serviceanläggningar införs och används

(C91/553/MA). KOV och Handikappinstitutet redovisade uppdraget

sommaren 1992 i rapporten Service på lika villkor --

Funktionshindrades och äldres användning av teknikstyrd service.

I rapporten föreslås ett program för anpassning av teknikstyrd

service till funktionshindrades och äldres behov. Programmet är

enligt rapporten tänkt att genomföras under en femårsperiod till

en total kostnad av 15 000 000 kr. Med anledning av rapporten

anordnade Civildepartementet en hearing i juni 1993.

I budgetpropositionen (bil. 14 s. 56) framförs att det av

rapporten och vid hearingen har framkommit att det är angeläget

att åtgärder vidtas så att teknikstyrd service bättre kan

utnyttjas av funktionshindrade och äldre. Regeringen avser

därför att uppdra åt KOV att i samverkan med berörda organ

överväga möjligheterna att genomföra programmet eller delar av

det.

I motion L710 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen skall anvisa 3 000 000 kr till det ovan redovisade

programmet "Service på lika villkor" (yrkande 1) samt anmoda

regeringen att återkomma med förslag om finansiering av

resterande 12 000 000 kr (yrkande 2).

Enligt vad utskottet erfarit har regeringen ännu inte tagit

ställning till vilka delar av programmet som skall genomföras. I

avvaktan på regeringens beslut härom saknas underlag för

riksdagen att bedöma medelsbehovet för verksamheten. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L710.

2.6 Stöd till miljömärkning av produkter

Med anslaget Stöd till miljömärkning av produkter, tidigare

benämnt Bidrag till miljömärkning av produkter, finansieras

sedan hösten 1989 ett system för frivillig och enhetlig positiv

miljömärkning. Systemet har tillkommit i nordisk samverkan och

bygger på gemensamma nordiska kriterier, vilka fastställs av ett

särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet (prop.

1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81).

Den frivilliga miljömärkningen i Sverige organiseras och

bedrivs -- inom ramen för detta system -- av

Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) och leds av

Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten avsågs i huvudsak bli

finansierad genom avgifter och ersättningar från de företag som

vill miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet

förutsattes emellertid att medel skulle tillhandahållas över

statsbudgeten. Medlen avsågs bli återbetalade när systemet

ekonomiskt kunde bära detta. När anslaget inrättades beräknade

regeringen det totala behovet av medelstillskott under de fem

första åren till omkring 6 000 000 kr. Av årets

budgetproposition framgår att sammanlagt 13 600 000 kr

anslagits till verksamheten t.o.m. budgetåret 1993/94.

Regeringen föreslår ett anslag för det kommande budgetåret på

5 000 000 kr. Förslaget innebär att anslaget blir oförändrat i

förhållande till innevarande budgetår. Regeringen anser att

enhetlig officiell miljömärkning såsom det nordiska systemet är

av ett så stort allmänintresse att verksamheten tills vidare bör

få statligt stöd.

Utskottet har ingen annan uppfattning och tillstyrker bifall

till förslaget.

I motion Jo694 vill Ingvar Carlsson m.fl. (s) att verksamheten

med miljömärkningen skall utvärderas och att riksdagen som sin

mening skall ge regeringen detta till känna (yrkande 33). Ett

liknande yrkande framställs av Magnus Persson i motion Jo659

(yrkande 4).

Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1993 avslog ett

motionsyrkande av samma innebörd som de nu aktuella (bet.

1992/93:LU32, res. 1, rskr. 229). Därvid anfördes att det är

viktigt -- särskilt mot bakgrund av de svårigheter som förelegat

och att de ursprungliga ekonomiska ramarna uppenbarligen inte

håller -- att regeringen noga följer verksamheten och med jämna

mellanrum gör erforderliga utvärderingar samt redovisar

resultaten till riksdagen i lämpligt sammanhang.

Inte heller nu finns det enligt utskottets mening skäl för

riksdagen att göra något särskilt tillkännagivande om en

utvärdering av miljömärkningen. Enligt vad utskottet erfarit

pågår för närvarande ett särskilt utvärderingsprojekt av det

nordiska miljömärkningssystemet vid Universitetet i Lund.

Initiativtagare till projektet är Nordiska ämbetsmannakommittén

för konsumentfrågor (NÄK), en kommitté under Nordiska

ministerrådet. Enligt projektbeskrivningen skall särskilt

belysas organisations-, arbets- och beslutsformernas inverkan på

effektiviteten och samstämmigheten med EG:s system för

miljömärkning. Utvärderingen skall vara åtgärdsinriktad och

utmynna i förslag som kan stärka det nordiska

miljömärkningssystemet. En slutlig rapport skall föreligga under

juni 1994.

Vidare vill utskottet erinra om att det inom EG sedan år 1992

gäller en förordning om miljömärkning. Denna återspeglar i stort

de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen. Enligt

vad som anförs i budgetpropositionen (bil. 14 s. 62) kommer

Sverige med största sannolikhet, genom ett tillägg till

EES-avtalet, att förpliktas införa också EG:s

miljömärkningssystem. Inom regeringskansliet övervägs för

närvarande på vilket sätt EG:s system skall införas i Sverige.

Också frågan om de framtida formerna för handhavandet av den

nordiska miljömärkningen övervägs. Regeringens avtal med SIS har

sagts upp med verkan från den 1 juli 1994 för att möjliggöra

nödvändiga anpassningar till EG:s miljömärkningssystem.

Utskottet utgår från att någon form av utvärdering av

miljömärkningssystemet kommer till stånd inom ramen för detta

arbete och att regeringen i lämpligt sammanhang redovisar

resultaten till riksdagen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Jo659 yrkande 4 och Jo694 yrkande 33.

Eva Zetterberg (v) framhåller i motion L712 att

Naturvårdsverket bör få i uppdrag att ge förslag till hur

miljömärkningen skall kunna göras enhetligare och mer

överskådlig. Enligt motionären är den uppsjö av olika

miljömärkningssystem som finns i dag förvirrande för

konsumenterna.

Den fråga som tas upp i motionen har varit föremål för

behandling av Konsumentpolitiska kommittén. I sitt betänkande

konstaterar kommittén att det i dag förekommer ett stort antal

miljösymboler på marknaden som i varierande grad beaktar

produkternas funktion och effekter på miljön. För att marknaden

skall fungera effektivt är det enligt kommittén viktigt att

konsumenterna har god kännedom om vad miljösymbolerna står för.

Efter hand som antalet symboler ökar finns det en risk för att

konsumenterna får allt svårare att överblicka marknaden.

Kommittén föreslår mot den bakgrunden att den nya

konsumentmyndigheten skall få i uppdrag att fortlöpande följa

utvecklingen på området genom bl.a. jämförande analyser av

miljömärkta produkter och bedömning av olika former av

miljömärkning. Vidare bör konsumentmyndigheten enligt kommittén

medverka till att förbättra informationen på området.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att

konsumentombudsmännen i de nordiska länderna nyligen utarbetat

kriterier för bedömningen av miljöargument i marknadsföringen.

I avvaktan på regeringens ställningstaganden till kommitténs

förslag avstyrker utskottet bifall till motion L712.

I motion L713 anför Eva Zetterberg (v) att det i dag är svårt

att hitta miljövänliga leksaker till barn. Många leksaker är

dessutom av undermålig kvalitet och måste kastas tämligen

omgående. Enligt motionärens mening bör regeringen se till att

lämplig statlig myndighet samlar leksaksbranschen till

överläggningar i syfte att få fram miljömärkta och miljövänliga

leksaker. I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen

detta till känna.

I ärendet finns inte något närmare underlag för att utskottet

skall kunna bedöma behovet av sådana åtgärder som motionären

vill ha till stånd. Utskottet utgår från att KOV inom ramen för

verkets instruktion (1988:61) och tillgängliga resurser följer

utvecklingen på området och vidtar de åtgärder som kan befinnas

erforderliga. Något initiativ i saken från riksdagens sida kan

inte anses påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion L713.

2.7 Konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och EFTA

Inom EG:s organisation utövas ett direkt konsumentinflytande

av ett särskilt rådgivande konsumentråd, the Consumer

Consultative Council. Konsumentrådet är en av flera hundra

kommittéer som är rådgivande till kommissionen. Rådet kan

konsulteras av kommissionen i alla frågor som rör skyddet av

konsumenternas intressen. I praktiken torde det fungera så att

rådet yttrar sig på kommissionens begäran. Konsumentrådet består

av 16 representanter från fyra europeiska

samarbetsorganisationer på konsumentområdet och 17 nationella

konsumentorganisationer, som bl.a. företräder handikappintressen

och regionala intressen, samt en expert på jämförande

provningar. Medlemmarna utses av kommissionen som också fungerar

som sammankallande. Också inom EFTA finns en rådgivande

konsumentkommitté, EFTA Consumer Consultative Committee.

Kommittén började sitt arbete år 1992. I kommittén ingår tre

medlemmar och tre suppleanter från varje EFTA-land. Under år

1993 inleddes ett informellt samarbete mellan EG:s konsumentråd

och EFTA:s konsumentkommitté.

I motion L608 anför Mats Hellström m.fl. (s) att EES-avtalet

inte garanterar något direkt inflytande över den framtida

utvecklingen av EG:s konsumentpolitik som Sverige enligt avtalet

har förbundit sig att överföra till svensk lagstiftning.

Konsultationer med de EES-länders regeringar som inte är

medlemmar i EG förutses dock i avtalet. Motionärerna anser att

det är viktigt att det kommer till stånd ett formellt samarbete

mellan EG:s konsumentråd och EFTAS:s konsumentkommitté. Denna

möjlighet finns inte inskriven i EES-avtalet i dag varför det,

enligt motionärernas mening, behövs ett tillägg i avtalet. I

motionen yrkas att riksdagen skall begära att regeringen lägger

fram ett förslag därom i EES-kommittén (yrkande 3).

Utskottet konstaterar att också detta motionsspörsmål

behandlats av Konsumentpolitiska kommittén. I sitt betänkande

anför kommittén att följden av närmandet till EG blir att det

konsumentpolitiska arbetet delvis flyttas ut i Europa. Samråd

kommer att bli nödvändigt när det gäller marknadskontroll och

marknadsövervakning för att förverkliga det fria flödet av varor

och tjänster. Det internationella samarbetet vad avser

standardisering kommer fortsatt att spela en stor roll anser

kommittén. När det gäller samarbete om det gemensamma

regelsystemets utformning konstaterar kommittén att

samrådsformerna inom EES ännu inte tagit form. Det är därför

svårt att överblicka behovet av insatser inom detta område.

Kommittén påpekar emellertid, helt i linje med vad som

motionärerna är inne på, att EES-avtalet behöver kompletteras

för att garantera möjligheterna till kontakt och samarbete

mellan EFTA:s konsumentkommitté och EG:s konsumentråd. Kommittén

föreslår därför ett tillägg till EES-avtalet i enlighet härmed.

Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte

anledning för riksdagen att ta något särskilt initiativ i

frågan. Utskottet utgår från att saken kommer att behandlas av

regeringen inom den pågående konsumentpolitiska översynen och

avstyrker därför bifall till motion L608 yrkande 3.

3 Lagstiftningsfrågor

3.1 Diskriminerande reklam

Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (båda c) anför i motion

L701 att det behövs lagstiftning mot reklam som försätter

kvinnor i kränkande och nedvärderande situationer. Med en

lagstiftning skulle markeras att diskriminerande och kränkande

reklam är oacceptabelt. I motionen yrkas tillkännagivande om vad

sålunda anförts.

Också Gudrun Schyman m.fl. (v) anser att det är dags att i lag

förbjuda reklam som är könsdiskriminerande eller uppmuntrar till

hälsofarligt beteende. I motion So492 yrkas att riksdagen hos

regeringen skall begära ett lagförslag i enlighet med det

anförda (yrkande 3). Vidare vill motionärerna att riksdagen

skall begära att regeringen ger en lämplig myndighet i uppdrag

att genomföra en översyn av den verksamhet som bedrivs av

Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) i

syfte att öka rådets effektivitet (yrkande 2).

Enligt vad som framgår av budgetpropositionen (bil. 14 s. 18)

utreds för närvarande inom Civildepartementet möjligheten och

lämpligheten av att införa lagstiftning mot marknadsföring som

är diskriminerande på grund av kön, ras, religion osv. Under

sommaren 1993 anordnade Civildepartementet en hearing för att få

en bredare belysning av frågan. Enligt utskottets mening bör

resultatet av det pågående arbetet avvaktas. Utskottet

förutsätter att den verksamhet som ERK sedan år 1989 bedriver i

syfte att motverka könsdiskriminerande reklam kommer att belysas

i det pågående utredningsarbetet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

L701 och So492 yrkandena 2 och 3.

3.2 Prisinformation m.m.

Enligt prisinformationslagen (1991:601), som trädde i kraft

den 1 april 1992, är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att

lämna information om priset på de varor och tjänster som de

tillhandahåller konsumenterna. Prisinformationen skall i regel

lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och

tjänster. I 11 § prisinformationslagen föreskrivs att i butiker

som tillhandahåller dagligvaror genom självbetjäning priset i

regel skall anges på varan eller dess förpackning

(artikelprismärkning). Priset får dock anges på hyllkantsetikett

eller skylt om det finns praktiska hinder mot prismärkning på

varan eller dess förpackning. Prismärkning med hyllkantsetikett

eller med skylt är också tillåten om prissystemet i butiken gör

det möjligt för konsumenten att på ett enkelt sätt beräkna den

sammanlagda kostnaden för varorna före betalning och kontrollera

att det pris som betalas stämmer överens med prisangivelsen i

butiken, om inte detta redan är tekniskt säkerställt. Regeringen

eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter

om vad som skall anses utgöra praktiska hinder mot att priset

anges på varan eller dess förpackning och om kraven för kontroll

skall vara obehövliga. KOV har genom föreskrifter om

prisinformation (KOVFS 1992:1) föreskrivit att praktiska hinder

mot att lämna prisinformation på varan eller dess förpackning

finns för vissa närmare angivna varuslag.

I motion L705 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (båda m)

yrkas att riksdagen skall upphäva 11 § prisinformationslagen.

Motionärerna menar bl.a. att prisinformation, i likhet med

service, kvalitet och öppethållande, skall vara ett

konkurrensmedel.

Utskottet erinrar om att riksdagen hösten 1991 avslog ett

förslag från regeringen om att slopa den särskilda bestämmelsen

om artikelprismärkning av dagligvaror som tillhandahålls genom

självbetjäning (prop. 1991/92:55, LU15, rskr. 70). När utskottet

våren 1993 behandlade motioner med samma förslag ansåg utskottet

att ställningstagandet från hösten 1991 inte borde frångås. I

sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1992/93:LU32) fann

utskottet att det fanns skäl att avvakta erfarenheterna av

tillämpningen av den då förhållandevis nya bestämmelsen under en

tid. Utskottet förutsatte att en utvärdering av bestämmelsens

för- och nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när

man bättre kan överblicka dess konsekvenser. Med det anförda

avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.

Utskottet är inte heller nu berett att förorda att 11 §

prisinformationslagen, som varit i kraft knappt två år, upphävs.

Konsumentpolitiska kommittén har i sitt betänkande redovisat den

kritik som från näringslivshåll framförts mot

prisinformationslagen från konkurrenssynpunkt och föreslagit att

en utvärdering av lagens effekter initieras och att

konkurrensaspekterna därvid beaktas. Utskottet utgår därför från

att också frågan om en utvärdering av prisinformationslagen

kommer att behandlas av regeringen inom ramen för den

konsumentpolitiska översynen och avstyrker bifall till motion

L705.

En annan informationsfråga tas upp i motion L708 av Magnus

Persson (s). Motionären vill få till stånd en översyn av

avtalslagen i syfte att få till stånd bättre information till

konsumenterna om innebörden av ingångna avtal. Enligt

motionärens mening är i dag konsumenterna inte alltid medvetna

om vilka allvarliga konsekvenser som kan uppstå om ett avtal

inte fullföljs (inkassoförfarande, betalningsföreläggande,

exekutiva åtgärder av kronofogdemyndighet osv.).

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionären om det

önskvärda i att konsumenterna informeras om konsekvenserna av

att ingångna avtal inte fullföljs. Sådan information torde också

vara värdefull på så sätt att den allmänt sett kan leda till

höjd betalningsmoral. Utskottet vill emellertid peka på att det

i många standardavtal finns angivet vilka påföljder som säljaren

kan göra gällande om köparen inte fullgör sin del av avtalet.

Vidare följer av inkassolagen (1974:182) att rättsliga åtgärder

med anledning av en fordran inte får vidtas förrän gäldenären

tillställts skriftligt krav med uppgift om borgenärens namn om

det förhållandet som fordringen grundar sig på. I samband med

krav skall också anges viss skälig tid inom vilken gäldenären

har att betala eller anmäla om han har någon invändning. Att

genom lagstiftning ålägga näringsidkare att i alla

avtalssituationer ge en uttömmande information om samtliga

tänkbara konsekvenser för en konsument som inte fullföljer sin

del av avtalet anser utskottet inte kan komma i fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L708.

3.3 Köparens skydd mot säljarens borgenärer

Vid försäljning av lösa saker gäller som huvudregel i Sverige

att köparen får skydd mot säljarens borgenärer först när varan

kommit i köparens besittning, den s.k. traditionsprincipen. Om

varan lämnas kvar hos säljaren kan den, trots att den är helt

eller delvis betald, genom utmätning eller konkurs tas i anspråk

för betalning av säljarens skulder. Köparens rätt inskränker sig

då till att han i konkurrens med övriga borgenärer kan göra

gällande en fordran mot gäldenären. Enligt en i vissa andra

länder tillämpad princip får köparen däremot skydd mot säljarens

borgenärer redan genom köpeavtalet, den s.k. avtalsprincipen.

Som skäl för traditionsprincipen brukar anges bl.a. att den

minskar risken för skenöverlåtelser och att det blir obehövligt

att skilja omsättningsöverlåtelser från säkerhetsöverlåtelser,

dvs. förtäckta pantavtal. Till förmån för avtalsprincipen har

anförts att den är en enkel och klar princip och att de flesta

människor utgår från att de får hämta en sak som de har köpt,

även om säljaren blir insolvent.

Vidare gäller enligt lösöresköpslagen (1845:50 s. 1) att

köparen kan freda lösöre som lämnas kvar hos säljaren från

utmätning eller konkurs, om egendomen förtecknats i en

skriftligt bevittnad handling med uppgift om köpeskillingen. Det

krävs vidare att försäljningen kungjorts och registrerats och

att 30 dagar förflutit därefter. Avhandling om köpet måste

dessutom ha visats upp för kronofogdemyndigheten i det län där

egendomen finns.

Konsumentskydd vid säljarens konkurs tas upp i två motioner. I

motion L715 anför Johnny Ahlqvist och Maja Bäckström (båda s)

att det är viktigt att se över gällande rätt så att en

konsument inte förlorar de pengar han betalt i förskott när

säljaren går i konkurs.

Liknande synpunkter framförs i motion L702 av Ylva Annerstedt

(fp). I motionen begärs att regeringen skall återkomma med

förslag som innebär ett bättre skydd för konsumenter i

näringsidkares konkurs.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner

med liknande innehåll som de nu aktuella. När frågan behandlades

senast hösten 1992 uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande (bet. 1992/93:LU2) att det på särskilda

rättsområden kan finnas anledning att överväga om kravet på

besittningsöverföring för skydd mot säljarens borgenärer

alltjämt bör upprätthållas. Utskottet förutsatte att frågan om

att ersätta den nuvarande lösöresköplagen med tidsenliga och för

köparen praktiskt hanterbara bestämmelser skulle komma att tas

upp till närmare överväganden.

Därefter har denna fråga, tillsammans med en del andra

konsumenträttsliga spörsmål, varit föremål för en hearing i

Justitiedepartementet med deltagande av företrädare för bl.a.

näringsliv och konsumenter. Enligt vad utskottet erfarit

framfördes därvid från många håll att traditionsprincipen

orsakar problem för konsumenterna. Problemens omfattning kunde

dock inte klarläggas. Från KOV och från konsumentvägledare

framfördes emellertid att det inom vissa branscher är ett

återkommande problem. Som redovisats inledningsvis tillkallade

regeringen i augusti 1993 en särskild utredare för att göra en

utvärdering och översyn av vissa frågor med anknytning till

konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Enligt direktiven

(dir. 1993:101) bör utredaren klarlägga i vilken omfattning och

i vilka branscher det förekommer att konsumenter åsamkas

förluster vid insolvens hos näringsidkare på grund av att köpta

varor lämnas kvar hos näringsidkaren och därvid tas i anspråk

för säljarens skulder. Utredaren bör i samband därmed redovisa

hur lösöresköplagen har tillämpats vid konsumentköp. Vidare bör

utredaren enligt direktiven överväga om skyddet för konsumenter

vid säljarens insolvens behöver förstärkas. I så fall skall

utredaren undersöka om det är möjligt att skapa ett bättre skydd

genom en modernisering av lösöresköplagen. Om det skulle visa

sig lämpligare att i stället genom särskilda bestämmelser skapa

ett avsteg från traditionsprincipen vid konsumentköp bör

utredaren lägga fram förslag till bestämmelser härom. Uppdraget

skall redovisas före den 31 december 1994.

Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl till några

ytterligare initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion L702 och L715.

3.4 Konsumentskydd vid offentliga tjänster

Karin Pilsäter (fp) vill i motion L707 ha till stånd ett

tillkännagivande från riksdagen om en översyn av

konsumentskyddslagstiftningen så att den blir tillämplig också

på offentligt producerade tjänster, t.ex. barnomsorg, hemtjänst

och sjukvård.

Konsumentpolitiska kommittén har i sitt betänkande pekat på

den pågående avregleringens betydelse för lagtillämpningen.

Enligt 3 kap. 16 § kommunallagen (1991:900) får en kommun lämna

över vården av en kommunal angelägenhet för vars handhavande

inte särskild ordning föreskrivits till ett aktiebolag, ett

handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell organisation

eller en stiftelse. I och med att detta sker kommer den

konsumenträttsliga lagstiftningen att bli tillämplig på såväl

statliga som kommunala organ som i sådan form driver verksamhet

av ekonomisk natur. Också nya verksamhetsområden som tidigare

inte bedrivits på annat sätt än i myndighetsform kommer därmed

att omfattas av t.ex. marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen

och produktsäkerhetslagen. För övrigt har redan

marknadsföringspåståenden från en kommunal bostadsstiftelse

prövats av MD på talan av KO. När det gäller pris, kvalitet och

tillgänglighet är möjligheterna att åtgärda eventuella problem

genom lagstiftning begränsad anför kommittén vidare. På samma

sätt som när det gäller prissättning på varor, etablering av

butiker eller öppethållande har näringsidkaren frihet att själv

bestämma. Kommittén konstaterar att denna typ av problem som

konsumenterna möts av i samband med avregleringar eller när

offentliga tjänster erbjuds mot betalning måste hanteras på

annat sätt. Eftersom klagomål ofta synliggör brister i en

verksamhet och kan användas för att förbättra den är det enligt

kommittén viktigt att klagomålsprocedurer utformas för att

tillgodose konsumenternas behov. Konsumenterna måste veta att

det finns möjlighet att klaga och till vem klagomålen skall

ställas. KOV har hittills inte haft till uppgift att bevaka

kommunala eller andra offentliga tjänster. Enligt kommitténs

uppfattning bör den nya konsumentmyndigheten ha sådana uppgifter

och i samverkan med Konkurrensverket utveckla och främja

användningen av modeller för lokala prisundersökningar.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att

Marknadsföringsutredningen i sitt betänkade (SOU 1993:59) Ny

marknadföringslag föreslagit en viss utvidgning av begreppet

näringsidkare. Enligt förslaget skall den nya lagen omfatta

statliga och kommunala organ till den del verksamheten inte

består i myndighetsutövning. Härigenom kommer

marknadsföringslagen att omfatta offentliga verksamheter som

bedrivs efter ekonomiska principer med eget resultatansvar vars

marknadsföring principiellt inte skiljer sig från privata

verksamheters. Betänkandet har såsom redovisats inledningsvis

remissbehandlats och övervägs nu inom Civildepartementet.

Vidare vill utskottet peka på det arbete som för närvarande

utförs av Produktsäkerhetsutredningen. Som inledningsvis

redovisats går utredningsarbetet ut på att överväga och föreslå

de lagstiftningsåtgärder som kan behövas till skydd mot skador

för enskilda personer som nyttjar varor och tjänster i offentlig

verksamhet (dir. 1993:46). Arbetet skall vara slutfört senast

den 1 juli 1994.

Utskottet ser mot denna bakgrund inte något närmare behov av

ett tillkännagivande från riksdagens sida. Till saken hör också

att vad som anförts i motionen även framförts i ett särskilt

yttrande i Konsumentpolitiska kommitténs betänkande. Utskottet

utgår därför från att de frågeställningar som tas upp i motionen

blir föremål för överväganden inom ramen för den

konsumentpolitiska översynen. Utskottet avstyrker med det

anförda bifall till motion L707.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslaget till Marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte

huvudtiteln till Marknadsdomstolen för budgetåret 1994/95

anvisar ett ramanslag på 6 175 000 kr,

2. beträffande anslaget till Konsumentverket

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1993/94:L704 och 1993/94:L714 under

trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret

1994/95 anvisar ett ramanslag på 80 284 000 kr,

res. 1 (s)

res. 2 (nyd)

3. beträffande anslaget till Allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under

trettonde huvudtiteln till Allmänna reklamationsnämnden för

budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 13 437 000 kr,

4. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Jo233 yrkande 9 under trettonde

huvudtiteln till Stöd för konsumentorganisationer för

budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 2 100 000

kr,

res. 3 (s)

5. beträffande konsumentforskning

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:L711 under trettonde huvudtiteln till

Konsumentforskning för budgetåret 1994/95 anvisar ett

reservationsanslag på 2 100 000 kr,

res. 4 (s)

6. beträffande programmet Service på lika villkor

att riksdagen avslår motion 1993/94:L710,

7. beträffande stöd till miljömärkning av produkter

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under

trettonde huvudtiteln till Stöd för miljömärkning av

produkter för budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på

5 000 000 kr,

8. beträffande utvärdering av miljömärkningen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo659 yrkande 4 och

1993/94:Jo694 yrkande 33,

res. 5 (s)

9. beträffande enhetligare miljömärkning

att riksdagen avslår motion 1993/94:L712,

10. beträffande miljömärkning av leksaker

att riksdagen avslår motion 1993/94:L713,

11. beträffande konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och

EFTA

att riksdagen avslår motion 1993/94:L608 yrkande 3,

res. 6 (s)

12. beträffande diskriminerande reklam

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L701 samt

1993/94:So492 yrkandena 2 och 3,

13. beträffande artikelprismärkning

att riksdagen avslår motion 1993/94:L705,

14. beträffande näringsidkares informationsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1993/94:L708,

15. beträffande köparens skydd mot säljarens borgenärer

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L702 och 1993/94:L715,

16. beträffande konsumentskydd vid offentliga tjänster

att riksdagen avslår motion 1993/94:L707.

Stockholm den 29 mars 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m),

Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),

Stig Rindborg (m) och Per Erik Granström (s).

Reservationer

1. Anslaget till Konsumentverket (mom. 2)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Vad gäller" och på s. 7 slutar med "och L714" bort ha

följande lydelse:

När det gäller motion L704 vill utskottet peka på att också

regeringen i budgetpropositionen (bil. 14 s. 54) ansett att

EES-avtalet ställer krav på insatser från KOV:s sida i form av

bl.a. ökad marknadskontroll. Som framhålls i propositionen blir

KOV i och med EES-avtalets ikraftträdande tillsynsmyndighet

enligt flera nya lagar, som trätt i kraft samtidigt med

EES-avtalet. Nya insatser kommer att krävas med bl.a.

systematiska kontroller på produktsäkerhetsområdet. För

budgetåret 1994/95 kommer tillsynen framför allt att omfatta

hushållsapparater, maskiner för personligt bruk, textilier och

leksaker.

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att dessa

väsentligt utökade arbetsuppgifter inte föranlett något förslag

från regeringen om höjt anslag till KOV. I budgetpropositionen

görs endast ett påpekande från regeringens sida om att det är

viktigt att KOV avsätter tillräckliga resurser för verksamheten.

Som framhålls i motion L704 innebär regeringens förslag en

väsentlig anslagsminskning, om man tar hänsyn till

engångsanslaget på 10 000 000 kr för informations- och

utbildningsinsatser i samband med att skuldsaneringslagen träder

i kraft. De förslag som lagts fram av Konsumentpolitiska

kommittén om bl.a. finansieringen av marknadskontrollen kommer

under alla omständigheter inte att kunna påverka KOV:s

resursbehov under budgetåret 1994/95.

Med hänsyn till vikten av att Sverige redan nu följer sina

åtaganden enligt EES-avtalet och utför den marknadskontroll som

förutsatts anser utskottet att riksdagen utöver vad regeringen

föreslagit bör anvisa 2 885 000 kr till KOV, ett belopp som

överensstämmer med KOV:s kostnadsberäkningar för

marknadskontroller under det kommande budgetåret.

Inom begreppet marknadskontroll ryms också, såsom framhålls i

motion L704, frågan om prisinformation. Sådan information är

enligt utskottets mening viktig för att stärka

konsumentpolitiken och ge hushållen möjligheter att utnyttja

sina resurser på ett effektivt sätt. Genom prisinformationslagen

har tillskapats ett utomordentligt konsumentpolitiskt

instrument. Enligt utskottes mening är det därför allvarligt att

prisinformationslagen fortfarande, två år efter lagens

ikraftträdande, inte efterlevs i tillräcklig omfattning. Förutom

de brister som pekats på i motionen när det gäller lagens

efterlevnad inom livsmedelshandeln finns det också andra

branscher där näringsidkarna inte följer lagen. Enligt uppgift

visade bara var tredje bensinstation i Stockholm hösten 1993

bensinpriset så att det lätt kunde synas från vägen, trots att

det finns en särskild överenskommelse mellan Svenska Petroleum

Institutet (SPI) och KOV om prisskyltning (Konsumentnytt nr

10/93).

Med utgångspunkt från rådande förhållanden på marknaden anser

utskottet att ökade insatser från KOV:s sida är oundgängligen

påkallade för att öka prisinformationslagens efterlevnad. Även

med det resurstillskott som utskottet ovan förordat för ökad

marknadskontroll krävs ytterligare medel till KOV. Vad utskottet

sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Utskottets ställningstaganden innebär att utskottet

tillstyrker bifall till motion L704 och avstyrker bifall till

motion L714.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande anslaget till Konsumentverket

att riksdagen

dels med bifall till motion 1993/94:L704 yrkande 1 och med

anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion

1993/94:L714 under trettonde huvudtiteln till

Konsumentverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett

ramanslag på 83 169 000 kr,

dels med bifall till motion 1993/94:L704 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Anslaget till Konsumentverket (mom. 2)

Lars Andersson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "I avvaktan" och slutar med "och L714" bort ha följande

lydelse:

Som yrkats i motion L714 bör anslaget till KOV bestämmas till

1 600 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit. Med hänsyn

till nuvarande statsfinansiella läge är det enligt utskottets

mening rimligt att KOV under det kommande budgetåret får

vidkännas en anslagsminskning på 2 % i förhållande till

regeringens förslag. En sådan anslagsminskning torde inte

nämnvärt påverka verksamhetens art och omfattning.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion L714 och avstyrker bifall till motion L705.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande anslaget till Konsumentverket

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L714 och med

anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion

1993/94:L704 under trettonde huvudtiteln till

Konsumentverket för budgetåret 1994/95 anvisar ett

ramanslag på 78 684 000 kr.

3. Konsumentorganisationer (mom. 4)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Något behov" och slutar med "yrkande 9" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening är det mot bakgrund av vad som

anförts av Konsumentpolitiska kommittén uppenbart att det finns

ett stort och omedelbart behov av ökade insatser från olika

konsumentrörelser när det gäller t.ex. ekonomisk rådgivning,

konsumentinformation samt utbildning och opinionsbildning.

EES-avtalet innebär att behovet förstärkts ytterligare. Trots

att det ursprungliga stödet genom riksdagens beslut förra året

utvidgats till att användas på andra områden än inom

livsmedelpolitiken har anslaget i stort sett varit oförändrat

sedan det inrättades år 1990. Utskottet anser att tiden nu är

mogen för en förstärkning av anslaget, varvid det belopp som

föreslagits i motion Jo233 bör godtas. Något behov av

ytterligare ett anslag med samma syfte som det år 1990 inrättade

anslaget stöd till konsumentorganisationer kan utskottet inte

finna.

Utskottet förordar således med anledning av motion Jo233

yrkande 9 att riksdagen bestämmer anslaget Stöd till

konsumentorganisationer till 7 100 000 kr.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande konsumentorganisationer

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo233 yrkande 9

och regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Stöd

till konsumentorganisationer för budgetåret 1994/95 anvisar

ett reservationsanslag på 7 100 000 kr.

4. Konsumentforskning (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet gör" och slutar med "motion L711" bort ha

följande lydelse:

De farhågor som tidigare i olika sammanhang framförts

beträffande konsumentforskningen har nu genom Konsumentpolitiska

kommitténs betänkande bekräftats. Enligt utskottets mening krävs

inte några ytterligare överväganden för att få kommitténs

slutsatser vidimerade om att forskningen på det

konsumentpolitiska området är eftersatt. Som anförts i motion

L711 krävs att resurser mer eller mindre omgående avsätts för

hushållsekonomiskt inriktad forskning och dessutom att särskilda

program initieras. Fasta resurser krävs också för

hushållsekonomiskt inriktad forskning vid de

samhällsvetenskapliga fakulteterna.

Vad utskottet sålunda med bifall motion L711 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande konsumentforskning

att riksdagen

dels med bifall till regeringens förslag under trettonde

huvudtiteln till Konsumentforskning för budgetåret 1994/95

anvisar ett reservationsanslag på 2 100 000 kr,

dels med bifall till motion 1993/94:L711 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 8)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 11 slutar med "yrkande

33" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen

inte heller i årets budgetproposition närmare redovisat någon

utvärdering av det arbete som hittills bedrivits med

miljömärkningen. Som utskottet konstaterat flera gånger tidigare

(se bl.a. bet. 1992/93:LU32) har det uppenbarligen förelegat

betydande svårigheter att få i gång systemet med den frivilliga

mijömärkningen. Att arbetet försenats har lett till att

konkurrerande märkningssystem kommit till stånd på grund av att

vissa branscher inte ansett sig kunna invänta

Miljömärkningsstyrelsens beslut. Vidare är det nu helt uppenbart

att de ursprungligen fastställda ekonomiska ramarna för

verksamheten inte håller. Utgångspunkten för överenskommelsen

mellan staten och SIS var att miljömärkningen efter en

övergångsperiod om fem år och ett villkorligt

återbetalningsskyldigt statsbidrag skulle vara självbärande.

Enligt vad som redovisades redan i förra årets budgetproposition

anser Miljömärkningsstyrelsen att denna förutsättning visat sig

orealistisk. Enligt vad styrelsen numera framfört visar

erfarenheterna att miljömärkningen inte kan bli självfinansierad

och hänvisar i sammanhanget till erfarenheterna från de

nationella miljömärkningssystemen i Tyskland och Canada, där

verksamheterna till största delen finansieras genom statsanslag.

Redan mot denna bakgrund framstår det enligt utskottets mening

som motiverat att den i motionerna Jo659 och Jo694 förordade

utvärderingen kommer till stånd. Därtill kommer att Sverige

genom ett tillägg till EES-avtalet med största sannolikhet

kommer att förpliktas införa också EG:s miljömärkningssystem.

Innan riksdagen skall ta ställning till på vilket sätt detta

skall ske är det enligt utskottets mening angeläget att en

utvärdering av det nuvarande systemet görs av regeringen och

därefter redovisas till riksdagen i lämpligt sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna Jo659 yrkande 4 och Jo694 yrkande 33 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottet hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande utvärdering av miljömärkningen

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Jo659 yrkande

4 och 1993/94:Jo694 yrkande 33 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

6. Konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och EFTA (mom. 11)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s)

anser

dels att den del av utskottet yttrande på s. 13 som börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 3" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas och kommitténs uppfattning och

förordar att regeringen omgående tar de initiativ som frågan

påkallar. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall

till motion L608 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och

EFTA

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L608 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.