Bet. 1993/94:LU26

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU26

Skuldsaneringslag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

LU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1993/94:123 om skuldsaneringslag.

Lagförslaget innebär i huvudsak följande. Med skuldsanering

avses att en fysisk person helt eller delvis befrias från

betalningsansvaret för sina skulder. Förfarandet innehåller tre

steg. I det första steget, som i huvudsak lämnas utanför det

lagreglerade området, skall en kraftigt skuldsatt gäldenär själv

försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Om

detta inte lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i

ett andra steg kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med

sådan frivillig skuldsanering avses att gäldenären tillsammans

med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till

skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om någon

borgenär motsätter sig ett sådant förslag, skall

kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i

ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering.

Enligt de allmänna villkoren skall

det vara fråga om en fysisk person med hemvist i Sverige och som

inte är näringsidkare. Gäldenären får inte vara ålagd

näringsförbud. Vidare krävs att gäldenären är insolvent och så

skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina

skulder. Det krävs också att det vid en allmän bedömning

framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. En

skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med

en betalningsplan för gäldenären, om hans betalningsförmåga inte

är så dålig att det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan

betalningsplan innebär att gäldenären under en period av som

regel fem år skall leva på existensminimum och att

betalningsförmågan därutöver skall kommma borgenärerna till

godo. Genomgående ställs höga krav på gäldenärens egen aktiva

medverkan. En skuldsanering omfattar i princip samtliga skulder

som har uppkommit före en viss dag inklusive det allmännas

fordringar på skatt och avgifter. Vissa undantag görs dock.

Exempelvis skall fordringar förenade med panträtt, fordringar på

familjerättsliga underhållsbidrag och fordringar som innebär ett

fortsatt ömsesidigt utväxlande av prestationer inte omfattas av

en skuldsanering. De fordringar som omfattas av skuldsaneringen

skall i princip också behandlas lika, dvs. alla borgenärer skall

drabbas av en lika stor procentuell nedskrivning av sina

fordringsbelopp. De borgenärer som inte bevakar sin rätt i

förfarandet drabbas av att deras rätt att få betalt för sina

fordringar helt och hållet upphör. Den nya lagstiftningen

föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

I betänkandet behandlar utskottet också tre motioner som

väckts med anledning av propositionen. I motionerna tas upp

frågor om bl.a. statens borgenärsfunktion, ordningen för

kungörelse av beslut, den kommunala budgetrådgivningens och

kronofogdemyndighetens roll i skuldsaneringen samt

insolvensprövningen.

I ärendet har Svenska Bankföreningen inkommit med skrivelser.

Vidare har företrädare för Konsumentverket, Kommunförbundet,

Riksskatteverket, Svenska Bankföreningen, Nordbanken Hypotek

samt Statens bostadskreditnämnd inför utskottet framfört

synpunkter på propositionen.

Utskottet, som med tillfredsställelse konstaterar att

regeringens förslag i allt väsentligt överensstämmer med de

riktlinjer för en skuldsaneringsverksamhet som riksdagen

uttalade våren 1993, tillstyrker propositionen. Utskottet

avstyrker bifall till samtliga motioner.

Propositionen

I proposition 1993/94:123 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

1. skuldsaneringslag,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

4. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,

5. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

6. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

9. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av

skattefordringar m.m.,

10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),

11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

12. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande

statliga fordringar m.m.,

13. lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för

underskott av näringsverksamhet.

Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Motionerna

1993/94:L10 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1993/94:123 i den del som rör

förslag till lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande

statliga fordringar m.m.

1993/94:L11 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att kungörelse enligt skuldsaneringslagen även bör ske i

ortstidningar.

1993/94:L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lokal budget- och konsumentrådgivning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Konsumentverkets utbildning av

konsumentvägledare,

3. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag

om hur den lokala budgetrådgivningen skall säkerställas,

4. att riksdagen beslutar att 1 § andra meningen i förslag

till skuldsaneringslag ges följande lydelse: "Kommunen skall

inom ramen för socialtjänsten, kommunal konsumentverksamhet

eller på annat sätt lämna råd, stöd och anvisningar till

skuldsatta personer,"

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätt till en skälig bostad,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om social helhetsprövning av

insolvenskriteriet,

7. att riksdagen beslutar att 11 § första stycket i förslaget

till skuldsaneringslag ges följande lydelse: "Om en ansökan är

bristfällig, skall kronofogdemyndigheten förelägga och vid behov

bistå gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall

framgå att ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs.

Föreläggandet behöver inte delges."

Utskottet

Allmän bakgrund

Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr.

57) tillkallades år 1988 Insolvensutredningen (Ju 1988:02) med

uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område.

I enlighet med vad som angavs i direktiven (dir. 1988:52)

behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för

fysiska personer. Utredningens förslag i den delen lades fram

hösten 1990 i delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag.

Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning som skall göra

det möjligt för överskuldsatta fysiska personer som inte driver

näringsverksamhet att under vissa förutsättningar genom beslut

av tingsrätt få till stånd lättnad i sin skuldbörda. Efter

betänkandets remissbehandling har olika konsekvenser av

förslaget, främst organisatoriska och kostnadsmässiga frågor,

övervägts inom regeringskansliet.

Frågan om skuldsanering för fysiska personer har även

sedermera vid ett flertal tillfällen behandlats av utskottet,

bl.a. våren 1992 med anledning av motioner i ämnet (bet.

1991/92:LU28). Utskottet uttalade därvid att det är angeläget

att en möjlighet till skuldsanering för fysiska personer införs

i Sverige. Vidare framhöll utskottet, liksom man gjort hösten

1987 i betänkande LU 1987/88:12, att en viktig utgångspunkt dock

måste vara att regler om skuldsanering inte får leda till en

allmän uppluckring av betalningsmoralen i samhället. Utskottet

utgick från att Insolvensutredningens förslag till en

skuldsaneringslag noga övervägdes inom regeringskansliet och att

regeringen därefter skulle återkomma till riksdagen med någon

form av förslag till skuldsanering för fysiska personer.

Genom ett regeringsbeslut den 5 november 1992 fick

Konsumentverket i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet med

budgetrådgivning och skuldsanering på lokal, regional och

central nivå. Verksamhetens syfte var att finna nya och

effektivare former för hur man kan möta de enskilda hushållens

ökade behov av budgetrådgivning och skuldsanering. Beslutet

innebar att Konsumentverket skall genomföra utbildning av bl.a.

kommunala konsumentvägledare och Ackordscentralens juridiska

ombud i budgetrådgivning och skuldsanering för enskilda hushåll.

Vidare skulle Konsumentverket ta initiativ till att bilda en

rådgivande nämnd på central nivå för hanteringen av övergripande

frågor som rör skuldsanering. Dessutom skulle Konsumentverket,

för att kunna samordna försöksverksamheten, bilda en särskild

projektgrupp med en representant för Civildepartementet.

Försöksverksamheten skulle pågå under två år och bedrivas i två

kommuner, nämligen Stockholm och Skellefteå.

Inom regeringskansliet bildades också under hösten 1992 en

interdepartemental arbetsgrupp med företrädare för

Justitiedepartementet, Socialdepartementet, Finansdepartementet

och Civildepartementet. Arbetsgruppens uppgift var att

ytterligare bereda och bevaka frågan om skuldsanering. En annan

huvuduppgift för gruppen är att följa utvecklingen på området,

varvid även förhållandena i Danmark, Norge och Finland skall

studeras.

Hösten 1992 behandlade utskottet åter frågan om skuldsanering

i ett yttrande till finansutskottet över en motion, som väckts

med anledning av regeringens proposition 1992/93:50 om åtgärder

för att stabilisera den svenska ekonomin (1992/93:LU2y).

Utskottet anförde i sitt yttrande till finansutskottet att

behovet av möjligheter till skuldsanering för fysiska personer

har accentuerats under senare tid. Den ekonomiska situationen

för många överskuldsatta privatpersoner har bara under det

senaste halvåret försämrats markant. Vad utskottet uttalade

redan våren 1992 om angelägenheten av införandet av en möjlighet

till skuldsanering har, anförde utskottet vidare, därför i allra

högsta grad fortfarande giltighet. Utskottet kunde med

tillfredsställelse konstatera att det igångsatts ett omfattande

arbete såväl inom som utom regeringskansliet med att finna

lösningar. Utskottet utgick från att olika vägar för att uppnå

ett önskat resultat prövas, bl.a. en effektiviserad samverkan

mellan kommunala budgetrådgivare, kronofogdemyndigheter och

banker. Vidare förutsatte utskottet att försöksverksamheten i

Konsumentverkets regi skulle intensifieras och snarast utvidgas

till att omfatta åtskilligt flera kommuner samt att ytterligare

"kontrollstationer" skulle införas.

Utskottet förutsatte även att i det pågående arbetet skulle

övervägas viss ändrad lagstiftning för att skapa bättre

möjligheter för skuldsanering. Utskottet pekade därvid på att

ett alternativ kan vara att införa ett särskilt

skuldsaneringsinstitut efter mönster av vad som finns i Danmark

och Norge eller som övervägs i Finland. Ett annat alternativ var

enligt utskottet att underlätta frivilliga överenskommelser om

skuldsanering mellan gäldenärer och enskilda fordringsägare

genom att kombinera överenskommelserna med en möjlighet att helt

eller delvis efterge det allmännas fordringar, dvs. främst

skatter. Härigenom skulle en viktig likställighet mellan

exempelvis banklån och skatteskulder uppnås i en

skuldsaneringssituation. En sådan särskild

skuldsaneringsmöjlighet för det allmännas fordringar skulle

enligt utskottet eventuellt kunna vara begränsad i tiden. En

viktig utgångspunkt måste vara att regler om skuldsanering inte

får leda till en allmän uppluckring av betalningsmoralen i

samhället. Genom den interdepartementala arbetsgruppen finns,

fortsatte utskottet, förutsättningar för att göra erforderliga

överväganden, och utskottet utgick från att arbetet bedrivs med

skyndsamhet. Mot bakgrund av det anförda fann utskottet att ett

särskilt tillkännagivande från riksdagens sida knappast skulle

påskynda en lösning av frågan om skuldsanering, och utskottet

förordade följaktligen att det ifrågavarande motionsyrkandet

avstyrktes.

I sitt av riksdagen godkända betänkande ställde sig

finansutskottet bakom lagutskottets bedömningar (bet.

1992/93:FiU1, rskr. 134).

I ett frågesvar i riksdagen den 19 januari 1993 anförde

justitieministern att hon för närvarande inte var beredd att

lägga fram något förslag om en skuldsaneringslag. Statsrådet

ville först avvakta och se vad olika frivilliga lösningar kan

leda till. Skulle det visa sig att en skuldsaneringslag är

nödvändig, uteslöt statsrådet inte lagstiftning.

Frågan om skuldsanering behandlades ånyo av riksdagen under

våren 1993 med anledning av ett flertal motioner i ämnet. I

betänkandet 1992/93:LU49 förordade utskottet med anledning av

samtliga motioner att regeringen skulle utarbeta former för en

skuldsaneringsverksamhet i enlighet med vissa av utskottet

angivna riktlinjer och med inriktning på ett ikraftträdande den

1 januari 1994. De av utskottet framförda riktlinjerna innebar i

huvudsak att den skuldsatte personen först och främst själv

skall söka uppnå en frivillig överenskommelse med sina

borgenärer. Endast om detta inte är möjligt skall en lagreglerad

ordning tillämpas med företrädesvis frivillig och endast i sista

hand en tvingande skuldsanering. Riksdagen biföll utskottets

hemställan och beslutade den 7 juni 1993 att

ge regeringen till känna vad lagutskottet anfört (rskr.

1992/93:412).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en skuldsaneringslag.

Med skuldsanering enligt lagförslaget avses att en fysisk

person helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för

sina skulder.

I förslaget läggs det fram en förfarandemodell som innehåller

tre steg. I det första steget, som huvudsakligen lämnas

utanför det lagreglerade området, skall en kraftigt

skuldsatt gäldenär själv försöka träffa en uppgörelse med

samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall därvid kunna få råd

och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall

gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna

ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig

skuldsanering avses att gäldenären tillsammans med

kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering

som godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär motsätter

sig ett sådant förslag, skall kronofogdemyndigheten överlämna

ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna

besluta om tvingande skuldsanering.

För att komma i åtnjutande av skuldsanering skall man vara

fysisk person med hemvist i Sverige och inte vara näringsidkare.

Man får inte vara ålagd näringsförbud. Vidare krävs att

gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han inte inom

överskådlig tid kan betala sina skulder. Slutligen krävs det att

det vid en allmän bedömning framstår som skäligt att bevilja

gäldenären skuldsanering. Vid denna skälighetsbedömning skall

särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras

tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att

fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med

borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under

handläggningen av skuldsaneringsärendet.

En skuldsanering som uppnås under steg 1 lämnas i huvudsak

oreglerad i lagförslaget. Om en frivillig skuldsanering nås

under steg 2 skall den fastställas av kronofogdemyndigheten. En

tvingande skuldsanering i steg 3 beslutas av rätten. En

skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med

en betalningsplan för gäldenären, om hans betalningsförmåga inte

är så dålig att det helt saknas betalningsmöjlighet. En sådan

betalningsplan skall innebära att gäldenären under en period av

som regel fem år skall leva på existensminimum och att

betalningsförmågan därutöver skall kommma borgenärerna till

godo.

Genomgående ställs höga krav på gäldenärens egen aktiva

medverkan. Det innebär bl.a. att det ställs mycket höga krav på

att ansökan till kronofogdemyndigheten till sitt innehåll och

sin utformning är sådan att den kan ligga till grund för ett

fortsatt förfarande. En ansökan som inte uppfyller kraven skall

avvisas. Kronofogdemyndigheten skall också ha möjligheter att på

ett tidigt stadium avslå en ansökan som uppenbart inte kan leda

till skuldsanering.

En skuldsanering skall i princip omfatta samtliga skulder som

har uppkommit före en viss dag inklusive det allmännas

fordringar på skatt och avgifter. I förslaget görs dock vissa

andra undantag. Fordringar förenade med panträtt, fordringar på

familjerättsliga underhållsbidrag och fordringar som innebär ett

fortsatt ömsesidigt utväxlande av prestationer omfattas sålunda

inte av en skuldsanering. Detsamma gäller tvistiga fordringar,

dvs. fordringar som gäldenären bestrider. Det skall också i det

enskilda fallet vara möjligt att beträffande vissa fordringar

bestämma att de inte skall omfattas av skuldsaneringen. De

fordringar som omfattas av skuldsaneringen skall i princip också

behandlas lika, dvs. alla borgenärer skall drabbas av en lika

stor procentuell nedskrivning av sina fordringsbelopp. Från

denna regel finns möjlighet att göra vissa undantag.

En skuldsanering enligt förslaget syftar till en definitiv

reglering av gäldenärens samtliga skulder. De borgenärer som

inte bevakar sin rätt i förfarandet drabbas av att deras rätt

att få betalt för sina fordringar helt och hållet upphör. De

borgenärer som på ett närmare bestämt sätt deltar i förfarandet

skall få betalt för sina fordringar i enlighet med vad som har

bestämts i betalningsplanen. Vissa snävt formulerade möjligheter

skall finnas att i efterhand upphäva eller ändra en

skuldsanering.

Hur och när gäldenären skall fullgöra sina skyldigheter skall

bestämmas i betalningsplanen. Någon offentlig kontroll av att

planen fullföljs föreslås inte. Detta får bevakas av varje

enskild borgenär.

Det föreslagna skuldsaneringsinstitutet är fristående från

konkurs- och ackordsinstituten.

I propositionen föreslås också vissa följdändringar i annan

lagstiftning.

Skuldsaneringslagen och lagändringarna föreslås träda i kraft

den 1 juli 1994.

Allmänna överväganden

Som framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen har

frågan om skuldsanering för fysiska personer diskuterats

under en följd av år. Detta skall ses mot bakgrund av att

hushållens skuldsättning ökade markant under 1980-talet. Även om

utvecklingen sedan några år tillbaka vänt, så är skuldsättningen

inom hushållssektorn alltjämt ett stort problem. Situationen har

dessutom förvärrats av värdenedgången på fastighetsmarknaden

samt av arbetslösheten. Den av regeringen tidigare initierade

försöksverksamheten med frivilliga lösningar av

skuldsaneringsproblematiken är ett bra steg på vägen, men som

utskottet framhöll våren 1993 finns det

skäl att fortsätta på den inslagna vägen och skapa ännu bättre

möjligheter till skuldsanering genom rättslig reglering. Enligt

utskottets mening kommer problemen med skuldsättning inom

hushållssektorn sannolikt att bestå under överskådlig tid, och

behovet av en möjlighet till skuldsanering för fysiska personer

kvarstår alltjämt. Det är därför tillfredsställande

att regeringen nu genom förevarande proposition lagt fram

förslag till lagreglerad ordning för skuldsanering. Utskottet

noterar också med tillfredsställelse att förslaget ligger helt i

linje med vad riksdagen uttalade våren 1993. Erforderliga

överväganden synes ha gjorts och förslaget är i stort väl ägnat

att ligga till grund för lagstiftning i ämnet.

Utskottet ställer sig sålunda bakom propositionen i huvudsak.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att en

kontinuerlig uppföljning sker av den nya lagstiftningen.

Utskottet utgår emellertid från att regeringen redan från

början följer utvecklingen på området och tar de initiativ som

kan kan visa sig påkallade för att lagstiftningens syfte inte

skall motverkas.

Utskottet kommer nedan under skilda rubriker att behandla de

frågor som aktualiserats i motionerna eller som eljest

tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Frivillig skuldsanering i det första steget

Skuldsaneringsförfarandet skall som framgått ovan vara

uppbyggt i tre steg. I det första steget skall gäldenären

försöka få till stånd frivilliga uppgörelser med sina

borgenärer. I detta första steg bör, enligt propositionen, det

allmänna bidra med information, vägledning och rådgivning kring

privatekonomiska frågor i allmänhet och kring frågor om

skuldsanering i synnerhet. I propositionen frmhålls att detta

steg med inriktning på rådgivning och frivillighet i huvudsak

bör falla utanför en lagreglering. Det bör dock i

skuldsaneringslagen införas ett åläggande för kommunerna att

lämna skuldsatta personer råd och anvisningar i frågor rörande

skuldsanering. I den delen kan man, enligt propositionen, arbeta

vidare med vad som redan pågår i olika kommuner med

budgetrådgivning inom socialtjänsten eller inom den

konsumentvägledande verksamheten.

I motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) tas upp flera

frågor som berör den kommunala konsument- och

budgetrådgivningen. Sålunda begärs i yrkande 4 en lagändring av

innebörd att kommunen inte bara skall lämna råd och anvisningar

till skuldsatta personer utan också stöd. Vidare begärs i

yrkande 1 ett tillkännagivande om vikten av att alla -- oavsett

bostadsort -- får tillgång till kommunal konsument- och

budgetrådgivning samt i yrkande 3 förslag om hur den lokala

budgetrådgivningen skall säkerställas.

Utskottet vill för sin del framhålla att den kommunala

budgetrådgivningen inom socialtjänsten och inom

konsumentvägledningen bör ha en central roll att spela i

skuldsaneringsförfarandet. Genom olika former av ekonomisk

rådgivning kan de kommunala myndigheterna bidra till att

förebygga "överskuldsättning". I de fall där det redan har gått

så långt att en gäldenär inte klarar av sin skuldbörda är det

ofta naturligt att gäldenären etablerar kontakt med någon

myndighet för att få råd och bistånd av olika slag. Dessa

myndigheter bör därvid aktivt kunna medverka till att en

skuldsanering aktualiseras. Redan på detta stadium kan ett inte

obetydligt antal gäldenärer med skuldproblem få sådan hjälp att

deras problem finner en lösning. Det kan dessutom vara

värdefullt om det finns någon myndighet som kan vara behjälplig

med råd och annat bistånd vid en ansökan om skuldsanering. Mot

denna bakgrund är det enligt utskottets mening

tillfredsställande att det generella ansvar kommunerna har

enligt socialtjänstlagen preciseras vad gäller privat-ekonomisk

rådgivning till skuldsatta personer. Av 3 § socialtjänstlagen

följer att kommunen har skyldighet att tillse att de som vistas

i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Genom

propositionens förslag anges att kommunerna -- inom ramen för

socialtjänstlagen eller på annat sätt -- har en skyldighet att

bistå enskilda som har skuldproblem med råd och anvisningar. Att

däri inbegrips också stöd till skuldsatta personer får enligt

utskottets mening anses uppenbart och något behov av att i

skuldsaneringslagen uttryckligen ange detta saknas. I

sammanhanget vill utskottet också understryka vikten av att

kommunerna i största möjliga utsträckning tillhandahåller

budgetrådgivning. Det bör dock stå en kommun fritt att avgöra om

socialnämnden, konsumentvägledare eller någon annan skall svara

för denna uppgift. Utskottet utgår från att kommunerna inom

ramen för befintliga resurser kommer att medverka till

till att budgetrådgivning verkligen kommer till stånd och något

tillkännagivande i frågan anser utskottet inte erforderligt.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i

denna del och avstyrker motion L12 yrkandena 1, 3 och 4.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkande 2 i

motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Häri begärs ett

tillkännagivande om att Konsumentverket bör garanteras resurser

för att även fortsättningsvis kunna förmedla utbildning för

budgetrådgivning och skuldsanering.

Utskottet kan konstatera att det i årets budgetproposition

(prop. 1993/94:100, bilaga 14) föreslagits att 10 miljoner

kronor anvisas -- som ett engångsanslag -- över anslaget till

Konsumentverket för informations- och utbildningsinsatser i

samband med skuldsaneringslagens ikraftträdande. Riksdagen har

också bifallit propositionen i denna del (1993/94:LU21, rskr.

253). I budgetpropositionen framhålls vidare att den lokala

konsumentverksamheten spelar en betydelsefull roll och därför

måste få stöd i form av bl.a. informations- och

utbildningsinsatser från Konsumentverkets sida. Med hänsyn till

att budgetrådgivning och skuldsaneringsfrågor kommer att få en

ännu större betydelse på den kommunala nivån bör, enligt

föredragande statsrådet, verket överväga vilka ökade insatser

som kan bli nödvändiga eller lämpliga i ljuset av de ökade

satsningar på området som regering och riksdag beslutar om.

Enligt utskottets mening framgår det med önskvärd tydlighet

av ovannämnda uttalanden i budgetpropositionen att

Konsumentverket även i framtiden kommer att få resurser för att

kunna förmedla erforderlig utbildning i budgetrådgivning och

skuldsanering. Något tillkännagivande i enlighet med vad

som begärs i motion L12 yrkande 12 är därför enligt utskottet

inte påkallat. Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.

Allmänna villkor för skuldsanering

I propositionen föreslås att skuldsanering får beviljas

fysiska personer som inte är näringsidkare och som har hemvist i

Sverige. En person som är ålagd näringsförbud skall inte kunna

beviljas skuldsanering. Inte heller skall den som har gjort sig

skyldig till allvarlig brottslighet normalt kunna

beviljas skuldsanering. Som huvudregel skall skuldsanering kunna

beviljas en person endast en gång. För att en gäldenär skall

beviljas skuldsanering skall vidare krävas att han är insolvent

och så skuldsatt att han inte förmår att betala sina skulder

inom överskådlig tid. Ett ytterligare krav är att det skall vara

skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska

förhållanden att bevilja honom skuldsanering. Vid denna allmänna

skälighetsbedömning skall vissa särskilt angivna omständigheter

beaktas såsom bl.a. gäldenärens agerande under förfarandet,

skuldernas ålder och omständigheterna vid skuldernas tillkomst.

I motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) pekas på att det i

propositionen anges att en skuldbörda "som inte uppgår till mer

än ett par hundra tusen kronor för en person med fast och

regelbunden arbetsinkomst är för liten för att skuldsanering

skall komma i fråga". Enligt motionärerna kan det kvalificerade

insolvensrekvisitet vara uppfyllt redan vid förhållandevis låg

skuldsättning när det gäller personer med mycket låg eller

oregelbunden inkomst. Motionärerna understryker vikten av att en

social helhetsbedömning görs av personens situation och

återbetalningsmöjligheter, och i yrkande 6 begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet vill peka på att det i lagförslaget inte anges någon

bestämd beloppsgräns för att skuldsanering skall komma i fråga.

I likhet med departementschefen anser utskottet att det inte är

önskvärt eller ens möjligt att i lag fastställa en beloppsgräns.

Det som är en orimligt stor skuldbörda för en person är inte

anmärkningsvärt stor för en annan person. Som framhålls i

propositionen kan det kvalificerade insolvensrekvisitet vara

uppfyllt även vid förhållandevis låg skuldsättning när det

gäller personer med mycket låg eller oregelbunden inkomst. Det

bör dock understrykas att det skall vara fråga om

nettoskuldbördan, dvs. den skuldbörda som återstår när

gäldenären har realiserat den egendom som han eller hans familj

inte är i oundgängligt behov av. Mot bakgrund av det anförda kan

utskottet inte finna att det aktuella motionsyrkandet behöver

föranleda någon riksdagens åtgärd, och utskottet avstyrker

således bifall till motion L12 yrkande 6.

Utskottet har ingen erinran mot de i propositionen föreslagna

villkoren för skuldsanering och tillstyrker följaktligen

förslaget i denna del.

Fordringar förenade med panträtt m.m.

I propositionen föreslås att fordringar som är förenade med

säkerhetsrätt i form av pant, s.k. legal förmånsrätt eller

retentionsrätt inte skall omfattas av en skuldsanering till den

del säkerheten förslår till betalning av fordringen.

Svenska Bankföreningen har såväl i skrivelse till utskottet

som vid uppvaktning inför utskottet kritiserat propositionens

förslag till den del det avser fordringar med panträtt i fast

egendom eller i bostadsrätt. I kritiken har vid uppvaktningen

inför utskottet också Statens bostadskreditnämnd och Nordbanken

Hypotek instämt. Kritiken innebär sammanfattningsvis att

förslaget skulle leda till en ökad osäkerhet på

bostadskreditmarknaden, en ökad benägenhet att tillgripa

underhandsförsäljning eller exekutiv auktion samt problem när

det gäller lån med statlig kreditgaranti. Bankföreningen anser

att en skuldsanering som huvudregel inte skall omfatta en

fordran för vilken borgenären har panträtt i fast egendom eller

i bostadsrätt. Om sådan egendom säljs exekutivt i samband med

skuldsaneringen skall denna dock omfatta den del av fordringen

som inte täcks av köpeskillingen vid auktionen.

Utskottet kan konstatera att propositionens förslag innebär

att en pantsatt bostadsfastighet eller bostadsrätt normalt skall

försäljas innan ett skuldsaneringsförfarande inleds. I dessa

fall uppstår inga problem, utan pantborgenären får betalt för

sin fordran ur köpeskillingen vid försäljningen och eventuell

statlig kreditgaranti betalas ut. En eventuell restfordran som

pantborgenären har behandlas vid en skuldsanering som andra

fordringar. Enligt propositionen kan dock i många fall sociala

och även ekonomiska skäl tala för att gäldenären får bo kvar i

sin ägda bostad efter en skuldsanering. I dessa fall skall ett

värde åsättas bostaden exempelvis på grundval av ett

värderingsintyg. Genom detta värde bestäms hur stor del av

pantborgenärens fordran som täcks av panten. Den överskjutande

delen av fordringen förlorar sin panträtt och omfattas i stället

av skuldsaneringen.

Utskottet vill för sin del framhålla att den föreslagna

ordningen vid kvarboende innebär en nyhet i svensk rätt. Genom

förslaget kan ett värderingsintyg medföra att en panträtt helt

eller delvis upphör att gälla. Utskottet känner viss tveksamhet

inför att tillerkänna ett värderingsintyg sådana

rättsverkningar. Å andra sidan talar enligt utskottet många skäl

för att en möjlighet måste tillskapas för att gäldenären skall

kunna bo kvar i en bostad som han innehar med äganderätt eller

bostadsrätt. Utskottet delar i denna fråga departementschefens

uppfattning att kvarboende kan vara motiverat om exempelvis det

rehabiliterande syftet med en skuldsanering skulle riskera att

gå om intet, om gäldenären inte kan behålla sitt hem. Om

fastigheten eller bostadsrätten sålunda skall vara kvar hos

gäldenären vid skuldsaneringen uppstår frågan hur den

pantsäkrade fordringen skall behandlas.

Att hålla denna fordran i sin helhet utanför skuldsaneringen

skulle enligt utskottets mening i viss mån motverka syftet med

en skuldsanering sett från gäldenärens och övriga borgenärers

perspektiv. Det kan å andra sidan inte komma i fråga att låta

fordringen i sin helhet omfattas av skuldsaneringen. Det måste

därför på något sätt bestämmas hur stor del av fordran som skall

omfattas resp. inte omfattas av skuldsaneringen. Utskottet kan

för närvarande inte finna någon bättre lösning än den i

propositionen föreslagna ordningen, nämligen att det på grundval

av ett värderingsintyg skall fastställas hur stor del av

pantborgenärens fordran som täcks av panten och hur stor del

som är hans restfordran, vilken då omfattas av skuldsaneringen.

Med hänsyn till värderingsintygets betydelse vill utskottet dock

understryka vikten av att kronofogdemyndigheterna tillser att

erforderliga krav ställs vid utfärdande av sådant intyg.

Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att i den

uppföljning av skuldsaneringslagen, som utskottet ovan förutsatt

kommer till stånd, särskild uppmärksamhet bör ägnas

den nya ordningen med värderingsintyg. Därvid bör noga beaktas

de konsekvenser som ordningen med värderingsintyg kan leda till

för bostadskreditmarknaden och för långivarnas möjligheter till

ersättning från den statliga kreditgarantin. Utskottet utgår

från att regeringen vid behov vidtar erforderliga åtgärder.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag

i nu behandlad del.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkande 5 i

motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Enligt motionärerna

bör det eftersträvas att gäldenären får bo kvar i sin bostad

eller i annat fall får stöd av kommunen för att kunna få en

skälig bostad, och motionärerna begär ett tillkännagivande

i enlighet härmed.

Som framgår ovan har utskottet uttalat att det i många fall

kan finnas skäl för en gäldenär att få bo kvar i en bostad som

innehas med äganderätt eller bostadsrätt. Givetvis talar starka

skäl också för att gäldenären i stor utsträckning får bo kvar i

sin hyresbostad. En förutsättning härför är emellertid att

gäldenärens bostadsstandard inte överstiger vad som är

nödvändigt för honom och hans familj och att den inte i någon

mer nämnvärd utsträckning inkräktar på betalningsutrymmet till

nackdel för andra borgenärer än hyresvärden. Enligt utskottets

mening säger det dock sig självt att riksdagen inte genom några

uttalanden bör ålägga vare sig privata eller andra hyresvärdar

en skyldighet att låta en viss hyresgäst bo kvar under alla

förhållanden. Riksdagen bör inte heller ålägga kommunerna att ge

gäldenärer som beviljats skuldsanering någon förtur i de

kommunala bostadsköerna. Däremot förutsätter utskottet att

kommunerna tar sitt ansvar och inte onödigtvis försvårar

situationen för en gäldenär som kan komma att beviljas

skuldsanering genom att exempelvis neka gäldenären ett

bostadsbyte på grund av tidigare hyresskulder.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L12

yrkande 5.

Fordringar förenade med förmånsrätt på grund av utmätning m.m.

I propositionen föreslås att en skuldsanering inte skall

omfatta fordringar som är förenade med förmånsrätt på grund av

utmätning eller betalningssäkring, såvitt avser egendom som har

tagits i anspråk vid verkställigheten.

Riksskatteverket har vid uppvaktning inför utskottet begärt

klarläggande på denna punkt.

Utskottet konstaterar att det i propositionen (s. 203) sägs

att undantaget endast avser fordringar för vilka verkställighet

rent faktiskt har skett, så till vida att viss egendom skall ha

omhändertagits. Vidare sägs att själva beslutet om utmätning

inte grundar någon undantagsrätt.

Utskottet vill i anledning av propositionens uttalanden påpeka

att det med uttrycket "såvitt avser egendom som har tagits i

anspråk" av utsökningsbalkens terminologi inte följer annat än

att egendomen i fråga identifierats, vilket sker vid beslutet om

utmätning. Något säkerställande av utmätningen, dvs. fysiskt

omhändertagande av ifrågavarande gods, krävs inte för att

egendomen skall kunna sägas vara ianspråktagen. Enligt

utskottets mening finns det såväl sakliga som språkligt formella

skäl för att ifrågavarande regel bör tillämpas i enlighet med

vad som gäller enligt utsökningsbalkens terminologi. Om något

annat hade varit avsett skulle det ha framgått av den föreslagna

lagtexten.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag

i nu behandlad del.

Ansökan om skuldsanering

I propositionen föreslås att en ansökan om skuldsanering skall

göras hos kronofogdemyndigheten. Denna ansökan skall vara

skriftlig och uppgifterna i den skall undertecknas av gäldenären

på heder och samvete. Det skall vidare ställas höga krav på att

ansökan innehåller korrekta och fullständiga uppgifter. Om en

ansökan är bristfällig skall kronofogdemyndigheten förelägga

gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå

att ansökan kan avvisas om bristen inte avhjälps. Vidare skall

en ansökan om skuldsanering kunna avslås genast om det är

uppenbart att förutsättningarna för att erhålla skuldsanering

inte är uppfyllda.

Enligt motion L12 av Elisabeth Persson m.fl. (v) bör

kronofogdemyndigheten vid behov bistå gäldenären vid

avhjälpandet av en brist i ansökan. De personer som är aktuella

för skuldsanering är många gånger i en så svår och utsatt

situation att de behöver bistånd för att göra en erforderlig

ansökan. Motionärerna anser att detta uttryckligen bör framgå av

lagtexten och de begär i yrkande 7 att riksdagen

beslutar i enlighet härmed.

Även om förhållandevis höga krav måste ställas på en gäldenär

i ett skuldsaneringsförfarande är det enligt utskottets mening

uppenbart att vissa gäldenärer kan behöva hjälp med en ansökan

om skuldsanering. Som ovan framgått har emellertid kommunerna

ålagts att i det första steget lämna skuldsatta personer råd och

anvisningar. Detta åliggande torde också omfatta råd och annat

bistånd vid en ansökan om skuldsanering. Även

kronofogdemyndigheten har vissa skyldigheter också när det

gäller en ansökan om skuldsanering. Sålunda bör det av ett

föreläggande om att avhjälpa en brist i ansökan framgå i vilka

avseenden som ansökan är bristfällig och vad som erfordras av

gäldenären för avhjälpa bristen. Därtill kommer den allmänna

serviceskyldighet som åligger kronofogdemyndigheterna enligt 4

och 5 §§ förvaltningslagen. Denna serviceskyldighet innefattar

bl.a. en skyldighet att lämna upplysningar, vägledning, råd och

annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens

verksamhetsområde. Att därutöver uttryckligen föreskriva i

skuldsaneringslagen att kronofogdemyndigheten skall bistå

gäldenären vid avhjälpande av en brist i ansökan kan enligt

utskottets mening inte anses erforderligt.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i

denna del och avstyrker bifall till motion L12 yrkande 7.

Inledande av skuldsanering

En ansökan om skuldsanering, som inte avvisas eller avslås,

skall enligt propositionen föranleda kronofogdemyndigheten att

fatta ett formligt beslut om att skuldsanering skall inledas.

Beslutet skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar med

uppmaning till fordringsägare att skriftligen inom en månad

anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten. Om det finns

särskilda skäl kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen

även i en eller flera ortstidningar och också förlänga fristen

till två månader.

I motion L11 av Sten Svensson (m) framhålls att det är av

största vikt att borgenärerna informeras om

skuldsaneringshandläggningen. Enligt motionären kan det vidare

antas att flertalet mindre fordringsägare inte bevakar

kungörelser i Post- och Inrikes Tidningar utan främst i

ortstidningarna. Mot denna bakgrund anser motionären att

kungörelse regelmässigt bör ske såväl i Post- och Inrikes

Tidningar som i en eller flera ortstidningar. Endast när

särskilda skäl föreligger bör det räcka med Post- och Inrikes

Tidningar. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda.

Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än

motionären om att det är viktigt att borgenärerna får kännedom

om att ett skuldsaneringsförfarande har inletts och att de får

tillfälle att anmäla sina fordringar. Eftersom avgörande

rättsverkningar föreslås bli knutna till underlåtenheten att

anmäla sin fordran i ärendet är det ofrånkomligt att förfarandet

måste innehålla någon form av publikt kungörelsemoment. I likhet

med departementschefen anser dock utskottet att kungörande i

ortstidning vid sidan av Post- och Inrikes Tidningar i flertalet

fall inte torde vara nödvändigt. I många fall förekommer endast

ett fåtal kreditgivare som bedriver sin verksamhet yrkesmässigt.

Man kan kräva att dessa kreditgivare bevakar vad som kungörs i

Post- och Inrikes Tidningar. I detta sammanhang bör också

erinras om att

gäldenären är skyldig -- och har ett klart eget intresse av --

att i sin ansökan lämna uppgift om samtliga fordringsägare. De

fordringsägare som gäldenären har angett i sin ansökan gör

givetvis ingen rättsförlust om de underlåter att anmäla sin

fordran. Enligt utskottets mening bör därför kungörelse i

ortstidning endast ske i de fall kronofogdemyndigheten anser det

vara nödvändigt, exempelvis därför att man kan anta att det

förekommer ett stort antal kreditgivare som inte bedriver sådan

verksamhet yrkesmässigt. Att det inte alltid krävs kungörelse

även i ortstidning är, som framhålls i propositionen, ett sätt

att nedbringa kostnaderna för annonsering samtidigt som det

också gör förfarandet totalt sett enklare.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen också i nu

behandlad del och avstyrker följaktligen bifall till motion L11.

Borgenärsfunktionen beträffande skatter och avgifter

I propositionen föreslås att lagen om ackord rörande statliga

fordringar m.m. kompletteras med en bestämmelse om att

skattemyndighet får godta ett förslag om frivillig skuldsanering

om förutsättningarna för skuldsanering enligt

skuldsaneringslagen är uppfyllda.

I motion L10 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) yrkas avslag på

propositionen i denna del. Enligt motionärerna är

kronofogdemyndighetens bedömning i ett skuldsaneringsärende

tillräcklig, och det är därför onödigt att låta också

skattemyndigheten ta ställning till ärendet.

Utskottet kan konstatera att en möjlighet för staten att

efterge eller nedsätta sin fordran i samband med en

skuldsanering kräver ett uttryckligt lagstöd. I propositionen

har valts den lösningen att reglera frågan på motsvarande sätt

som gäller för ackord, dvs. borgenärsfunktionen skall innehas av

skattemyndigheten. I förhållande till ackord föreslås dock vissa

viktiga skillnader. Sålunda skall skattemyndigheten

vid bedömningen av om ett förslag om skuldsanering kan antas

inte -- som vid bedömningen av ackordsförslag -- enbart se om

det kan vara fördelaktigt för det allmänna att godta förslaget.

Med en sådan grund för bedömningen skulle skattemyndigheten,

främst på grund av det företräde som genom införselinstitutet

ges skattefordringar vid exekution i lön, i många fall tvingas

vägra att godta förslaget. Enligt propositionen skall

skattemyndigheten i stället anlägga ett vitt perspektiv i

bedömningen av om förutsättningarna för skuldsanering enligt

myndighetens mening föreligger. Detta följer av att det är

skuldsaneringslagens kriterier som skall tillämpas. Om dessa

förutsättningar föreligger skall skattemyndigheten godta

förslaget. Enligt departementschefen säger det sig självt att

skattemyndighetens bedömning normalt kommer att sammanfalla med

kronofogdemyndighetens.

Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas om inte statens

borgenärsfunktion vid skuldsanering borde innehas av

kronofogdemyndigheten. Frågan om borgenärsfunktionen för skatter

m.m. bör dock enligt utskottets mening inte regleras annorlunda

för skuldsanering än vad som gäller för ackord.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att frågan om

borgenärsfunktionen i fråga om ackord berördes av utskottet

i yttrandet 1992/93:LU6y till skatteutskottet över proposition

1992/93:198 om indrivning av statliga fordringar m.m. Utskottet

konstaterade därvid att det i propositionen inte föreslogs någon

ändring beträffande vilken myndighet som skall vara behörig att

besluta i frågor om ackordsförslag på skatte- och

avgiftsområdet. Utskottet erinrade om att Insolvensutredningen

(Ju 1988:02) i sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) Lag om

företagsrekonstruktion förordat bl.a. att borgenärsfunktionen

vid ackord beträffande skatter och avgifter flyttas från

skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten. Mot bakgrund härav

och att betänkandet var föremål för remissbehandling

ansåg utskottet i likhet med föredragande statsrådet att någon

ändring vad gäller ackordsmyndighet i fråga om skattefordringar

m.m. då inte borde ske. Utskottet underströk dock angelägenheten

av en skyndsam beredning av Insolvensutredningens förslag.

Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag

ännu inte föranlett någon proposition. Enligt vad utskottet

erfarit är emellertid en lagrådsremiss planerad under våren.

I avvaktan på en proposition i ämnet anser utskottet inte att

någon ändring bör ske beträffande statens borgenärsfunktion vid

ackord. I linje med vad utskottet ovan uttalat bör därmed

skattemyndigheten tills vidare också ges möjlighet att

godta förslag om skuldsanering. Utskottet vill dock slå fast att

huvudansvaret för skuldsanering åvilar kronofogdemyndigheten.

Skattemyndighetens bedömning torde därför snarast vara av

formell karaktär.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag

i nu behandlad del och avstyrker såleds bifall till motion L10.

Övrigt

Utskottet har uppmärksammat att det i lagtexten till den

föreslagna skuldsaneringslagen förekommer en ofullständig

hänvisning. I 10 § första stycket 1. hänvisas till 33 kap. 1 §

första stycket rättegångsbalken. Det framgår emellertid av

motiveringen till paragrafen i skuldsaneringslagen att

hänvisningen rätteligen bör avse 33 kap. 1 § första och andra

styckena rättegångsbalken. Denna ofullständighet bör rättas

till.

Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har

utskottet ingen erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommunens skyldigheter

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L12 yrkande 4

antar regeringens förslag till skuldsaneringslag såvitt

avser 1 §,

2. beträffande social helhetsprövning

att riksdagen avslår motion 1993/94:L12 yrkande 6,

3. beträffande rätt till en skälig bostad

att riksdagen avslår motion 1993/94:L12 yrkande 5,

4. beträffande bristfällig ansökan

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L12 yrkande 7

antar 11 § i regeringens förslag till skuldsaneringslag,

5. beträffande kungörelse av beslut om inledande av

skuldsanering

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L11 antar

14 § i regeringens förslag till skuldsaneringslag,

6. beträffande Konsumentverkets utbildningsresurser

att riksdagen avslår motion 1993/94:L12 yrkande 2,

7. beträffande tillgång till kommunal budgetrådgivning

att riksdagen avslår motion 1993/94:L12 yrkandena 1

och 3,

8. beträffande skuldsaneringslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

skuldsaneringslag, i den mån förslaget inte omfattas av

vad utskottet hemställt ovan, med den ändringen i 10 §

att hänvisningen i lagrummets första stycke 1. skall avse

33 kap. 1 § första och andra styckena rättegångsbalken,

9. beträffande lagen om ackord rörande statliga

fordringar m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L10 antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:892)

om ackord rörande statliga fordringar m.m.,

10. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i brottsbalken,

dels lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal,

dels lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,

dels lag om ändring i ackordslagen (1970:847),

dels lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

dels lag om ändring i kreditupplysningslagen

(1973:1173),

dels lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

dels lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription

av skattefordringar m.m.,

dels lag om ändring i utsökningsregisterlagen

(1986:617),

dels lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

dels ock lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag

för underskott av näringsverksamhet.

Stockholm den 21 april 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Inger Hestvik (s), Bengt

Kronblad (s), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Hans

Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart

Fridén (m), Per Erik Granström (s), Karin Pilsäter (fp) och

Stina Eliasson (c).

Propositionens lagförslag

Bilaga