Bet. 1993/94:LU27

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU27

Ersättningsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

LU27

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner som gäller

ersättningsrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den

allmänna motionstiden år 1994. Motionsspörsmålen gäller

skadeståndsreglerna i produktansvarslagen och trafikskadelagen,

vissa försäkringsfrågor samt ersättning till hivsmittade. I

betänkandet berörs också en fråga som gäller skadeståndslagens

regler om jämkning vid medvållande.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande från de

socialdemokratiska ledamöterna.

Motionerna

1993/94:L601 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen hemställer om förslag till sådan ändring i

försäkringslagen att i motionen redovisade brister i

försäkringsskyddet på bilar undanröjs.

1993/94:L602 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökad ekonomisk ersättning till

blödarsjuka som smittats av hiv vid blodöverföring.

1993/94:L603 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av skadeståndsreglerna

i samband med skada på väg som i sin tur förorsakat skada på

fordon.

1993/94:L604 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring i produktansvarslagen att

dess regel om jämkning vid personskada överensstämmer med

skadeståndslagen.

1993/94:L605 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att förebygga

försäkringsbedrägeri.

1993/94:L606 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

gällande lagstiftning rörande försäkringsbolagens ersättning vid

misshandel och skadegörelse.

1993/94:L607 av Lars Andersson och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad ersättning till den aktuella gruppen

av hivsmittade.

1993/94:L609 av Rosa Östh och Stina Gustavsson (c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan lagändring

att hästägares ansvar i trafiken tydliggörs.

Utskottet

1 Jämkning av skadestånd vid medvållande

1.1 Produktansvarslagen, m.m.

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den

s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 §

skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen

eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta

skadan. Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen kan skadestånd

jämkas under vissa förutsättningar när vållande på den

skadelidandes sida har förelegat. Skilda regler gäller därvid

för personskada å ena sidan och för sakskada å andra sidan. Vid

sakskada kan skadestånd jämkas om den skadelidande genom

vållande, dvs. uppsåtligen eller genom vårdslöshet, har

medverkat till skadan. Vid personskada däremot kan skadestånd

jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

Om en bristfällig produkt orsakar personskador eller skador på

konsumentegendom har de skadelidande enligt produktansvarslagen

(1992:18) ett förstärkt skydd i förhållande till vad som gäller

enligt skadeståndslagen. Produktansvaret innebär nämligen att

tillverkare och importörer har ett strikt ansvar för skador som

orsakats av att produkten inte varit så säker som skäligen

kunnat förväntas. Ersättningsskyldighet föreligger således

oavsett om någon har varit vårdslös eller inte.

I produktansvarslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1993,

finns en särskild jämkningsregel (10 §) som innebär att

skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt om vållande på

den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Bestämmelsen

medför att skadeståndet vid personskada kan jämkas i större

utsträckning än vad skadeståndslagen medger.

I motion L604 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att riksdagen

skall besluta om en ändring i produktansvarslagen så att regeln

om jämkning vid personskada överensstämmer med motsvarande regel

i skadeståndslagen.

Utskottet vill med anledning av motionen erinra om vad som

förevarit i samband med produktskadelagens tillkomst. I

propositionen om produktskadelag (prop. 1990/91:197), som bygger

på ett EG-direktiv om produktansvar (85/374/EEG), föreslogs

bl.a. att skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på

grund av medvållande på den skadelidandes sida skulle tillämpas

även när skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen. Någon

särskild jämkningsregel hade därför inte intagits i

lagförslaget. Enligt propositionen ansågs EG-direktivet inte

utgöra något hinder för att behålla de generellt gällande

jämkningsreglerna. En sådan lösning framstod också som mer

gynnsam för den skadelidande när det gäller personskada.

EG-direktivet (artikel 8 andra stycket) föreskriver att

skadestånd vid produktskada kan jämkas vid såväl personskada som

sakskada om vållande på den skadelidandes sida har medverkat

till skadan. Härvid bör dock noteras att direktivet också

innehåller en regel (artikel 13) enligt vilken direktivet inte

skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt

den skadeståndslagstiftning som gäller vid den tidpunkt när

direktivet blir bindande för medlemsländerna.

I en med anledning av proposition 1990/91:197 väckt motion

framhölls att vid en jämförelse mellan propositionens förslag

och EG-direktivets regel, inställningen inom EG framstår som en

rimligare ståndpunkt. Motionären begärde därför att riksdagen

skulle besluta att i lagen införa en särskild jämkningsregel vid

medvållande som överensstämmer med EG-direktivets regel härom. I

sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1991/92:LU14), som

bl.a. innebar att lagens rubrik ändrades till

produktansvarslagen, framhöll utskottet som sin principiella

uppfattning att lagen inte heller i fråga om jämkning av

skadestånd vid medvållande borde avvika från EG-direktivet.

Också andra skäl talade enligt utskottet för att jämkning av

skadestånd vid produktskada borde ske om den skadelidande genom

vårdslöshet medverkat till skadan oavsett om det är fråga om

personskada eller sakskada. Ett starkt sådant skäl var enligt

utskottets mening att svenska företag skall ha möjligheter att

konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företagen inom

EG-länderna. Utskottet ansåg sig dock inte kunna överblicka de

konsekvenser som en jämkningsbestämmelse i enlighet med

motionärens förslag kunde få för bl.a. de skadelidande. Med

hänsyn till att lagen skulle träda i kraft först ett drygt år

senare fanns det dock utrymme för ytterligare överväganden i

frågan, och utskottet var därför inte berett att då förorda en

särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen i enlighet

med EG-direktivet. Regeringen borde efter överväganden av

spörsmålet återkomma till riksdagen med förslag till en särskild

jämkningsregel i produktansvarslagen, om inte starka skäl talade

mot en sådan reglering.

I en proposition hösten 1992 (prop. 1992/93:38) redovisas de

överväganden av frågan som gjorts inom Justitiedepartementet med

anledning av riksdagens tillkännagivande. Sammanfattningsvis

fann föredragande statsrådet att det visserligen medför en del

nackdelar för de skadelidande om man inför en jämkningsregel i

produktansvarslagen med EG-direktivets innebörd men att dessa

nackdelar inte utgör så starka skäl mot en sådan reglering att

en ändring inte bör komma till stånd. Sålunda föreslogs i

propositionen att en ny paragraf (10 §) införs i

produktansvarslagen av innebörd att skadeståndet skall jämkas

efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida

har medverkat till skadan. Vidare föreslogs i propositionen att

en motsvarande bestämmelse införs i ellagen som komplement till

de nyligen beslutade reglerna om produktansvar i den lagen.

Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande

(bet. 1992/93:LU9) att spörsmålet var noggrant analyserat i

propositionen med en utförlig redovisning av såväl skälen för

som emot en särskild reglering av frågan i produktansvarslagen,

och utskottet instämde i föredragande statsrådets överväganden.

Därvid pekade utskottet särskilt på att förhållandena är något

speciella på produktansvarets område, eftersom det här är fråga

om strikt ansvar och inte som enligt skadeståndslagen ansvar

på grund av vållande (culpa). Orsaken till att en produktskada

uppkommer är vanligtvis, framhöll utskottet, att den

skadelidande tar aktiv befattning med produkten på ett klart

oaktsamt sätt, även om inte oaktsamheten kan bedömas som grov. I

ett sådant fall när det enda vållande som förekommer är

hänförligt till den skadelidande kan det snarast te sig stötande

om skadeståndet inte kan jämkas. Det bör i sammanhanget också

erinras om, anförde utskottet vidare, att i ett internationellt

perspektiv skadeståndslagens bestämmelse om jämkning vid

personskada är närmast unik. Inte ens i övriga nordiska länder

är jämkningsmöjligheterna så begränsade som här i landet.

Slutligen pekade utskottet på att den föreslagna

jämkningsbestämmelsen i produktansvarslagen skall tillämpas

endast när ett skadeståndskrav skall bedömas enligt den lagen.

Den skadelidande har emellertid full frihet att i stället grunda

sin talan på skadeståndslagen, och i sådant fall blir

skadeståndslagens bestämmelser om jämkning vid medvållande

tillämpliga. Sammanfattningsvis fann utskottet att de skäl som

talar mot en särskild reglering av jämkning av skadestånd vid

produktskador inte har sådan styrka att en sådan reglering inte

bör komma till stånd. Med det anförda tillstyrkte utskottet

regeringens förslag.

Utskottet anser att vad som anfördes i lagstiftningsärendet

hösten 1992 fortfarande äger giltighet. Fråga uppkommer vidare

om det numera efter EES-avtalets ikraftträdande är förenligt med

det EG-direktiv som lagen bygger på att införa en sådan

jämkningsregel som motionärerna begär. I och med EES-avtalet är

Sverige, liksom övriga EFTA-länder som är bundna av avtalet,

skyldigt att anpassa sin lagstiftning till de delar av EG:s

regelverk som parterna gemensamt definierat som relevanta, och

dit hör direktivet om produktansvar. Nuvarande 10 §, som liksom

lagen i övrigt trädde i kraft den 1 januari 1993,

överensstämmer med EG-direktivets artikel 8 andra stycket. I

EG-direktivet finns visserligen en särskild regel (artikel 13)

enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter som

en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftning som

gäller då direktivet blir gällande. Eftersom de skadelidande vid

EES-avtalets ikraftträdande inte hade några rättigheter som

avvek från direktivets artikel 8 torde det numera, såvitt

utskottet kan bedöma, knappast vara möjligt för Sveriges del att

nu åberopa artikel 13 som stöd för en ny ordning för jämkning av

skadestånd vid personskada enligt produktansvarslagen.

Regeringen har också ansett att EES-avtalet och EG-direktivet om

produktansvar inte medger någon ändring av den nu gällande

särregeln i produktansvarslagen, varvid hänvisas till artikel 13

i direktivet (se prop. 1993/94:88, s. 18).

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L604.

Utskottet vill i detta sammanhang också ta upp frågan om

skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande.

Hösten 1991, i samband med behandlingen av regeringens förslag

till produktskadelag (prop. 1990/91:197), behandlade utskottet

ett motionsyrkande med begäran om förslag från regeringen om en

ändring i skadeståndslagens jämkningsregel. Yrkandet gick ut på

att möjligheten till jämkning vid personskador borde vara

detsamma som vid sakskador. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1991/92:LU14 fann utskottet inte påkallat med något

tillkännagivande och motionsyrkandet avstyrktes. Utskottet

uteslöt emellertid inte att utformningen av skadeståndslagens

jämkningsbestämmelser skulle komma att aktualiseras i samband

med de överväganden rörande jämkning av produktskador som

utskottet förordat i samma betänkande. Så blev emellertid inte

fallet, utan regeringen återkom i stället till frågan först

under hösten 1993 i helt annat sammanhang, nämligen i

proposition 1993/94:88 om ändring i lagen (1973:1199) om

ersättning från den internationella oljeskadefonden, m.m. Vid

behandlingen av propositionen uttalade utskottet att man senare

under våren 1994 skulle återkomma till frågan om utformningen av

skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande (bet.

1993/94:LU14).

I den nu aktuella delen av proposition 1993/94:88 redovisas

gällande rätt och de överväganden som gjordes i början av

1970-talet i samband med de nuvarande bestämmelsernas tillkomst.

Vidare redogörs för vad som framkommit vid en av

Justitiedepartementet anordnad hearing hösten 1993 om bl.a.

frågan om jämkning av skadestånd på grund av medvållande vid

personskada. Vad som framkom vid hearingen ger enligt

regeringens mening inte anledning att anta att det skulle

föreligga något praktiskt behov av att ändra reglerna i 6 kap.

1 § skadeståndslagen. Tvärtom synes den allmänna

uppfattningen bland åtminstone dem som deltog i hearingen vara

att regeln bör finnas kvar med samma innehåll som nu. Med hänsyn

till vad som anförts anser regeringen att det saknas skäl att nu

göra någon ändring i 6 kap. 1 § första stycket

skadeståndslagen.

Utskottet gör för sin del ingen annan bedömning.

1.2 Trafikskadelagen

Skadeståndslagen gäller i och för sig också i fråga om skador

som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har

emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom

trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser om

trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada.

I 18 § andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att

skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon kan

jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till

omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i

trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskada

som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Mot bakgrund

härav har det framstått som följdriktigt att jämkning skall

kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning

från en utomstående för sakskada oavsett vållande från deras

sida eller bristfällighet hos fordonet (prop. 1975/76:15, s.

84). I praxis har jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att,

när en utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon,

skadeståndet som regel jämkats till hälften men att undantag

härifrån gjorts när det förelegat särskilda omständigheter (se

rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s.

569).

Nuvarande ordning kritiseras i två motioner. I motion L603

anför Göte Jonsson och Ulf Melin (båda m) att

skadeståndsreglerna bör ses över så att vägtrafikanter får full

ersättning av väghållare när deras fordon skadats på grund av

bristande vägunderhåll.

Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) anser i motion L609

att gällande lagstiftning i vissa avseenden inte är anpassad

till dagens trafiksituation. Många biltrafikanter som varit med

om en olycka där hästekipage är inblandade har erfarit att de

uppkomna skadekostnaderna åläggs bilägarens försäkring oavsett

vem som kan anses vållande till olyckan eller om båda har felat.

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

sådan lagändring att hästägares ansvar i trafiken tydliggörs.

Utskottet erinrar om att frågan om en ändring av

trafikskadelagens jämkningsbestämmelse behandlades våren 1993

(prop. 1992/93:8, bet. LU35, rskr. 307). I propositionen

föreslogs att frågan om jämkning med anledning av skada på

motordrivet fordon i trafik eller egendom som befordras med ett

motordrivet fordon skall vara beroende av

försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande

ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt skadestånd till

en bilägare som inte på något sätt har varit medvållande till en

sammanstötning borde alltså enligt förslaget ojämkat skadestånd

kunna tillerkännas bilisten. Vid tillämpningen av den föreslagna

bestämmelsen förutsattes att staten och andra självförsäkrande

organ skall jämställas med den som omfattas av en

ansvarsförsäkring.

Utskottet förklarade sig för sin del ha förståelse för de

motiv som låg bakom förslaget i propositionen -- att undanröja

den känsla av obillighet som många bilägare upplever med den

nuvarande ordningen. Det är naturligt, framhöll utskottet, att

den bilist som uppträtt oklanderligt men till följd av t.ex. en

cyklists eller väghållares vårdslöshet fått sin bil skadad har

svårt att acceptera att endast få en del av sin skada ersatt.

Förslaget kunde emellertid om det genomfördes enligt utskottet

leda till nya situationer som på motsvarande sätt skulle

upplevas som orättvisa bland skadelidande bilister. En bilägare

som råkar ut för oförsäkrade skadevållare skulle genom den

föreslagna bestämmelsen komma att uppfatta sig som missgynnad i

förhållande till den som får sin bil skadad av en försäkrad.

Vidare anförde utskottet att frågan hur trafikansvaret skall

förhålla sig till det allmänna vållandeansvaret inrymmer många

komplicerade inslag och har varit föremål för debatt i den

juridiska litteraturen. Det anförda ledde utskottet till den

slutsatsen att det då föreliggande förslaget inte borde

genomföras utan att mera ingående överväganden kom till stånd.

Enligt utskottets mening borde därvid prövas om inte en

möjlighet att underlåta jämkning även i andra fall än där den

skadeståndsskyldige har någon ansvarsförsäkring skulle kunna

införas. Det borde, anförde utskottet, ankomma på regeringen att

i lämpligt sammanhang göra dessa överväganden. Utskottets

ställningstagande innebar således att utskottet avstyrkte bifall

till regeringens förslag samt förordade ett tillkännagivande i

enlighet med det anförda. Riksdagen följde utskottet.

Enligt vad regeringen upplyst (skr. 1993/94:15 s. 26)

behandlades frågan vid en hearing den 22 oktober 1993.

De överväganden som bör komma till stånd med anledning av

riksdagens tillkännagivande våren 1993 omfattar de frågor som

tas upp i motionerna L602 och L609. I avvaktan på att regeringen

redovisar sina överväganden anser utskottet att motionerna inte

bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna.

2 Försäkringsrättsliga frågor

2.1 Förebyggande av försäkringsbedrägerier

Både lagen (1927:77) om försäkringsavtal och

konsumentförsäkringslagen (1980:38) ger försäkringsbolagen rätt

att sätta ned ersättningen, om oriktiga uppgifter lämnas

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i samband med

skaderegleringen (23 § resp. 34 §). Ersättningen kan sättas

ned endast då de oriktiga uppgifterna tar sikte på den

ersättningsberättigade själv, inte då de avser annans eventuella

rätt till försäkringsersättning.

I motion L605 av Christel Anderberg (m) begärs

tillkännagivande om åtgärder för att förebygga

försäkringsbedrägerier. Enligt motionärens mening bör en

försäkringstagare som ljuger i skadeanmälan eller beter sig

grovt oaktsamt riskera att helt förlora rätten till

försäkringsersättning. Vidare bör övervägas om inte

försäkringsbolagen borde ha rätt att föra särskilda sökregister

för att underlätta för försäkringsbolagen att upptäcka

bedrägeriförsök.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionären om att det

är angeläget att bekämpa försäkringsbedrägerierna. I samband med

konsumentförsäkringslagens tillkomst (prop. 1979/80:9, bet.

LU18, rskr. 127) diskuterades frågan om den som har försökt att

bedra sig till högre försäkringsersättning än han har rätt till

skulle kunna drabbas av den påföljd som består i att

försäkringsbolaget inte betalar ut sådan försäkringsersättning

som han enligt försäkringsavtalet har rätt till. I propositionen

anförde föredragande statsrådet att behovet av tillräckligt

avhållande sanktioner i de flesta fall borde kunna tillgodoses

inom ramen för det straffrättsliga förfarandet. En påföljd i

form av förverkande av försäkringsersättning borde dock kunna

tillgripas under speciella omständigheter, t.ex. då

försäkringsbolaget har haft avsevärda kostnader för att utreda

bedrägeriförsöket. Också i fall som inte utgör straffbara

bedrägeriförsök men som innebär att den försäkrade gjort sig

skyldig till grov vårdslöshet kunde det enligt föredragandens

mening vara rimligt att försäkringsbolagen ges möjlighet till

ett skäligt avdrag på försäkringsersättningen. Vad som sålunda

anfördes i propositionen föranledde inga särskilda uttalanden

från utskottets sida.

På försäkringsavtalsrättens område pågår sedan länge ett

omfattande nordiskt reformarbete. Till grund för arbetet i

Sverige ligger Försäkringsrättskommitténs båda betänkanden

(SOU 1986:56) Personförsäkringslag och (SOU 1989:88)

Skadeförsäkringslag. Inom Justitiedepartementet har kommitténs

förslag omarbetats, bl.a. med hänsyn till den internationella

utvecklingen och till vad som framkommit vid remissbehandlingen

av kommittéförslagen. Resultatet av arbetet har redovisats i

departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag,

vari föreslås en försäkringsavtalslag som skall ersätta både

försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen. I

promemorian föreslås en särskild bestämmelse som innebär att

försäkringsersättningen kan sättas ned om den

ersättningsberättigade lämnar felaktiga uppgifter i samband med

skaderegleringen, vare sig de oriktiga uppgifterna lämnas

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I ett avseende går

den föreslagna bestämmelsen något längre än motsvarande regel i

konsumentförsäkringslagen. Ersättningen kan enligt förslaget

sättas ned inte bara då de oriktiga uppgifterna tar sikte på den

ersättningsberättigade själv utan också då de avser annans

eventuella rätt till försäkringsersättning. Promemorian har

remissbehandlats. Enligt vad som redovisas i årets

budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 3, s. 20) bereds nu

ärendet vidare i Justitiedepartementet med sikte på en

lagrådsremiss under år 1994.

Enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen

att föregripa den beredning som för närvarande pågår inom

regeringen med förslag till en ny försäkringsavtalslag.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L605.

2.2 Försäkringsersättning till dem som försökt stoppa brott

Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) kritiserar i

motion L606 försäkringsbolagen för att inte betala ut

försäkringsersättning i erforderlig omfattning till personer som

skadats i samband med att de sökt stoppa misshandel och

skadegörelse. I motionen yrkas tillkännagivande om en översyn av

gällande lagstiftning.

Någon lagstiftning som direkt reglerar rätten till

försäkringsersättning i sådana fall som motionärerna tar upp

finns inte. Både i lagen om försäkringsavtal och

konsumentförsäkringslagen finns emellertid bestämmelser om

vad som skall gälla vid framkallande av försäkringsfallet från

den försäkrades sida. Enligt försäkringsavtalslagens regler,

vilka dock inte är tvingande, är försäkringsbolaget fritt från

ansvar mot försäkrad som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

framkallat försäkringsfallet. Undantag föreskrivs dock om den

försäkrade var under 15 år eller psykiskt störd eller om han

handlat i en nödsituation (18--20 §§). Också

konsumentförsäkringslagen fritar försäkringsbolaget från ansvar

när den försäkrade framkallat försäkringsfallet med uppsåt men

innehåller något avvikande bestämmelser när det gäller

vårdslöshet. Vid grov vårdslöshet kan ersättningen nedsättas

efter skälighet, dock inte vid ansvarsförsäkring. Vidare kan

bolaget av särskilda skäl göra förbehåll om nedsättning även vid

annan vårdslöshet som inte är ringa (32 §).

I den ovan nämnda departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny

försäkringsavtalslag föreslås en särskild bestämmelse för

personförsäkring som innebär att försäkringsbolaget inte får

åberopa förbehåll om framkallande av försäkringsfall om den

försäkrade har handlat i en nödliknande situation. Ett

motsvarande förslag fanns också i Försäkringsrättskommitténs

betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Den föreslagna

bestämmelsen innebär att även den som har förstått att han måste

bli skadad genom de åtgärder han vidtog har rätt till ersättning

från sin personförsäkring, om hans handlande framstår som

försvarligt. Bestämmelsen förutsätts gälla inte bara om den

försäkrade försöker bistå någon annan, utan även när han handlar

för att skydda sig själv. Regeln kan här sägas, enligt vad

kommittén anför, i viss mån samverka med den räddningsplikt som

i allmänhet åvilar den försäkrade.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att

personer som är försäkrade får ut berättigad

försäkringsersättning i sådana situationer som beskrivs i

motionen. Av den ovan lämnade redovisningen framgår emellertid

att det föreligger förslag om ändrade regler som ligger i linje

med motionärernas önskemål. I avvaktan på den fortsatta

beredningen av en ny försäkringsavtalslag kan utskottet inte se

något direkt behov av åtgärder från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L606.

2.3 Bilägares försäkringsskydd

Göthe Knutson (m) redovisar i motion L601 ett ärende i

Allmänna reklamationsnämnden där en bilägare som haft sin bil

stöldförsäkrad inte fått försäkringsersättning när hans bil

försvunnit i samband med att den bilverkstad där bilen var

inlämnad för reparation försatts i konkurs. I motionen yrkas att

riksdagen skall begära förslag till sådana ändringar i

lagstiftningen att redovisade brister i försäkringsskyddet

undanröjs.

Av Allmänna reklamationsnämndens handlingar i ärendet (dnr

93-2780) framgår att den ifrågavarande bilen varit försäkrad

under tiden den 4 juli--den 24 juli 1991 och att den, enligt vad

ägaren uppgett, försvunnit under tiden den 15 juli--12 november

1991, då bilen varit inlämnad till ett säljarföretag. Enligt

försäkringsbolagets mening hade det inte kunnat visats att bilen

försvunnit under den tid bilen varit försäkrad eller att den

frånhänts ägaren genom stöld eller tillgrepp av

fortskaffningsmedel. Allmänna reklamationsnämnden har funnit att

ägaren mot försäkringsbolagets bestridande inte gjort antagligt

att ett försäkringsfall har inträffat. Han kunde därför enligt

nämndens mening inte göra anspråk på försäkringsersättning i

anledning av den aktuella händelsen.

Enligt utskottets mening skulle ett riksdagsinitiativ i

enlighet med motionsyrkandet innebära ett avsteg från vad som

hittills gällt inom försäkringsrätten. En enskild försäkring

tecknas genom avtal mellan å ena sidan ett försäkringsbolag och

å andra sidan en bilägare. Utgångspunkten i gällande

lagstiftning är att försäkringsbolagen i princip fritt får

bestämma området för ansvaret genom s.k.

omfattningsbestämmelser, t.ex. genom att införa olika undantag i

försäkringsvillkoren. Som skäl för detta har angetts att

branschens egen produktutveckling och konkurrensen mellan

bolagen, i förening med Finansinspektionens tillsynsverksamhet,

i stort sett ger tillräckliga garantier för att sådana s.k.

omfattningsbestämmelser utformas på ett skäligt och

ändamålsenligt sätt. I den ovan angivna departementspromemorian

(Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag föreslås ingen ändring

härvidlag. Försäkringsbolagen skall också i framtiden i princip

ha fria händer att bestämma försäkringens omfattning -- frånsett

vissa speciella fall t.ex. vid sådan obligatorisk försäkring som

trafikförsäkring. Det skall inte vara lagstiftarens sak att ange

vilka slags risker som bolagen skall försäkra.

Enligt vad utskottet inhämtat har några anmärkningar avseende

stöldförsäkringens omfattning i angivna hänseende inte framförts

till Finansinspektionen.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L601.

3 Ersättning till hivsmittade blödarsjuka m.fl.

I början av 1980-talet smittades 190 personer av hiv

(förvärvat immunbristsyndrom) inom den offentliga svenska

sjukvården genom blodtransfusion i samband med operativa ingrepp

(86 st) och genom s.k. faktorkoncentrat framställt ur blodplasma

som ges till blödarsjuka (104 st). Enligt uppgift finns i dag

knappt hälften av de sålunda hivsmittade personerna kvar i

livet. Några nya fall av hivsmitta genom användning av blod

eller blodprodukter har inte inträffat efter hösten 1985, och

risken för framtida fall anses utesluten med hänsyn till de

test- och behandlingsmetoder som numera tillämpas beträffande

blod och blodprodukter avsedda för överföring i någon form till

andra individer.

Ersättning till de smittade har vid olika tillfällen utgetts

från patientförsäkringen för behandlingsskada resp.

läkemedelsförsäkringen. Vidare har regeringen utbetalat

ersättning ex gratia. En redovisning av hittills fattade

ersättningsbeslut finns intagen i betänkandet 1992/93:LU46

(avsnitt 3). Besluten innebär sammanfattningsvis att en

transfusionssmittad 30-åring fått sammanlagt 528 000 kr och en

blödarsjuk som mest 549 000 kr, allt i 1993 års penningvärde.

Dessa belopp är inte skattepliktiga. Därtill kommer i

förevarande fall ersättning som livränta för den inkomstförlust

som följt av att den smittade uppbär sjukpenning eller

förtidspension samt underhåll till efterlevande make och barn,

vilka belopp är skattepliktiga. Besluten om ersättning har

ansetts innebära att de smittade sammanlagt har fått

kompensation i enlighet med de rekommendationer som Kommittén om

ideell skada har lämnat i sitt delbetänkande, (SOU 1991:34),

HIV-smittade -- ersättning för ideell skada, om vad de som

smittats av hiv genom en skadeståndsgrundande handling kan anses

berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga

principer.

Våren 1993 behandlade utskottet två motioner vari yrkades att

ytterligare ersättning skulle utgå till de drabbade. Utskottet

uttalade därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.

1992/93:LU46) stor förståelse för den svåra och utsatta

situation som de hivsmittade blödarsjuka och

transfusionssmittade samt deras anhöriga befinner sig i. Det

måste för de berörda, anförde utskottet, framstå som en djup

orättvisa att utan egen förskyllan och närmast slumpmässigt ha

drabbats av denna smitta som ofrånkomligen leder till svåra

fysiska och psykiska lidanden och en för tidig död. Utskottet

hade också genom att representanter för denna kategori

hivsmittade företrätt inför utskottet och berättat om sina och

de anhörigas upplevelser och förhållanden fått påtagliga bevis

på vad det innebär att leva som hivsmittad och som sjuk i aids.

De särpräglade omständigheterna i dessa fall gör det självklart,

framhöll utskottet vidare, att berörda försäkringar och det

allmänna tar sitt ansvar för hjälp och gottgörelse till de

smittade och deras anhöriga. Det har också, framhöll utskottet,

varit en strävan från patient- och läkemedelsförsäkringen resp.

staten att åstadkomma en nivå på ersättningen till de drabbade

som, i enlighet med vad Kommittén om ideell skada rekommenderat,

motsvarar ersättning för ideell skada i de s.k. mindre

maximalfallen. Av utredningen i ärendet framgår också, anförde

utskottet, att ersättningen ligger i nivå med vad som betalats

från försäkringar eller från staten i motsvarande fall i

flertalet andra länder. Vid en sådan jämförelse måste det också

beaktas att den allmänna försäkringssektorn i Sverige är mer

utbyggd än i många andra länder och ger människorna här ett

förhållandevis gott ekonomiskt skydd vid arbetslöshet, sjukdom

och pensionering.

Utskottet var för sin del inte berett att ta ställning till

huruvida ytterligare ersättning borde utgå till den aktuella

gruppen hivsmittade blödarsjuka och transfusionssmittade.

Utskottet underströk dock starkt att det mot bakgrund av det

ovan anförda fanns all anledning för regeringen att bevaka

rättsutvecklingen den närmaste tiden i fråga om skadestånd till

hivsmittade. Skulle rättsutvecklingen eller de fortsatta

överväganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra

särskilda omständigheter föranleda det, borde regeringen,

framhöll utskottet, på nytt överväga frågan om ytterligare

ersättning till de drabbade. I den mån dessa överväganden leder

till att ytterligare ersättning skall utbetalas bör regeringen

pröva om denna ersättning skall utgå generellt med lika belopp

till alla berörda eller om ersättningen helt eller delvis skall

differentieras beroende på de olika villkor som gäller för de

drabbade. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna.

I motion L602 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda

s) yrkas tillkännagivande om behovet av ökad ekonomisk

ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv vid

blodöverföring.

Lars Andersson och Leif Bergdahl (båda nyd) yrkar i motion

L607 tillkännagivande om ökad ersättning till de som hivsmittats

inom sjukvården genom blodtransfusion eller genom s.k.

faktorkoncentrat. Enligt motionärernas mening bör en rimlig

ersättningsnivå ligga i intervallet 800 000--1 000 000 kr.

Enligt vad utskottet erfarit har några ytterligare

ersättningsbeslut inte fattats vare sig av patientförsäkringen

för behandlingsskada, läkemedelsförsäkringen eller regeringen

sedan frågan behandlades av riksdagen senast. Såvitt utskottet

är bekant har rättsutvecklingen eller någon annan omständighet

inte heller gett anledning därtill. Vad som i sammanhanget kan

redovisas är att Brottskadenämnden den 20 oktober 1993 beslutat

angående skadestånd till en kvinna som hivsmittats genom samlag.

Mannen dömdes våren 1993 för grov misshandel till fängelse fem

år. Kvinnan tillerkändes ett skadestånd av domstolen om 810 000

kr, varav 610 000 kr för sveda och värk, lyte och men och

olägenheter i övrigt samt 200 000 kr för kränkning. Genom en

hemförsäkring hade kvinnan erhållit ersättning för personskadan

med ett maximibelopp om 500 000 kr. I sitt beslut konstaterar

Brottskadenämnden att några normer för hur det ideella

skadeståndet skall beräknas vid den typ av personskada som

hivsmitta utgör ännu inte utbildats. Nämnden anser i likhet med

Kommittén om ideell skada att det är naturligt att nivåmässigt

relatera ersättningen till de s.k. maximalfallen. Dessa har

dock utarbetats med tanke på helt andra skadetyper, och det går

därför inte att direkt anknyta till det ena eller andra

alternativet. Hivsmitta är en unik form av personskada och bör

enligt nämndens mening ersättningsmässigt behandlas som ett

skadefall för sig. Ersättningen kan enligt nämndens uppfattning

skäligen bestämmas till 500 000 kr. I beloppet ingår ersättning

för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.

Utöver ersättningen för personskada konstaterar nämnden att

kvinnan är berättigad till ersättning för lidande på grund av

den kränkning av hennes personliga integritet som följt av

brottet. Denna ersättning kan enligt nämnden skäligen bestämmas

till 75 000 kr.

I sammanhanget kan också nämnas att en tingsrätt i början av

år 1994 i ett liknande fall bestämt skadeståndet till samma

belopp och därvid åberopat Brottsskadenämndens praxis.

Utskottet vill än en gång uttala sin stora förståelse för den

svåra och utsatta situation som de hivsmittade blödarsjuka och

tranfusionssmittade samt deras anhöriga befinner sig i.

Utskottet anser sig emellertid inte heller nu kunna ta ställning

till huruvida ytterligare ersättning bör utgå till den aktuella

gruppen smittade. Liksom våren 1993 utgår utskottet från att

regeringen noga följer frågan och så snart rättsutvecklingen

eller andra omständigheter ger skäl därtill omedelbart kommer

att överväga huruvida ytterligare beslut om ersättning bör

fattas. Med hänsyn till riksdagens tillkännagivande i frågan

våren 1993 är något nytt initiativ från riksdagens sida nu inte

erforderligt. Motionerna L602 och L607 bör således inte

föranleda någon ytterligare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande produktansvarslagen

att riksdagen avslår motion 1993/94:L604,

2. beträffande trafikskadelagen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L603 och 1993/94:L609,

3. beträffande förebyggande av försäkringsbedrägerier

att riksdagen avslår motion 1993/94:L605,

4. beträffande försäkringsersättning i vissa fall

att riksdagen avslår motion 1993/94:L606,

5. beträffande bilägares försäkringsskydd

att riksdagen avslår motion 1993/94:L601,

6. beträffande vissa hivsmittade

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L602 och 1993/94:L607.

Stockholm den 12 april 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),

Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per

Erik Granström (s) och Lars Stjernkvist (s).

Särskilt yttrande

Produktansvarslagen

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Gunnar Thollander, Hans

Stenberg, Carin Lundberg, Per Erik Granström och Lars

Stjernkvist (alla s) anför:

I ärendet har fråga uppkommit om den ändring i

produktansvarslagen (1992:18) som föreslås i motion L604 är

förenlig med EES-avtalet och det EG-direktiv som ligger till

grund för lagstiftningen. Vi nödgas därvid konstatera att

möjligheterna för svenskt vidkommande att i dag införa en

jämkningsregel som är förmånligare för de skadelidande än den

nuvarande inte torde vara möjligt. I sak vill vi emellertid

klargöra att vår inställning är densamma som vi gav uttryck för

i våra reservationer hösten 1991 och hösten 1993 (se bet.

1991/92:LU14, res. 2 och 1992/93:LU9, res.).

Vidare vill vi i sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten

på orsaken till den uppkomna situationen, nämligen det av

majoriten fattade beslutet hösten 1991 att inte godta den

ordning som utsprungligen föreslogs av den dåvarande regeringen

(se bet. 1991/92:LU14). Om majoriteten i stället hade följt

propositionens förslag eller i vart fall avvaktat med att införa

den nuvarande jämkningsregeln i 10 § (se bet. 1992/93:LU9)

skulle situationen nu vara helt annorlunda. Således skulle man i

dag, när lagen varit i kraft i drygt ett år, och tillräckliga

erfarenheter föreligger av lagens tillämpning kunna föra en

sakdiskussion om särskilda jämkningsregler i

produktansvarslagen. En sedvanlig uppföljning och utvärdering,

som så ofta kommer till stånd när det gäller annan lagstiftning

på utskottets beredningsområde, är nu inte heller meningsfull.

Därtill kommer att någon ändring av skadeståndslagens

jämkningsregel, enligt vad som redovisas i betänkandet, inte

längre är aktuell.

Mot bakgrund av det anförda kan vi inte finna annat än att

majoritetens tidigare fattade beslut om en särskild

jämkningsregel i produktansvarslagen i dag framstår som

synnerligen oöverlagt och förhastat.