Bet. 1993/94:LU28

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU28

Registrerat partnerskap m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som väckts

under den allmänna motionstiden under innevarande riksmöte och

som rör lagstiftning om registrerat partnerskap och frågor om

hushållsgemenskap m.m.

I ärendet har inkommit ett stort antal namnunderskrifter från

upprop såväl mot en lagstiftning om registrerat partnerskap som

till förmån för en sådan lagstiftning. Vidare har ett flertal

skrivelser inkommit från enskilda.

Med anledning av sex motioner (s, m, c, fp och v) lägger

utskottet i betänkandet fram ett inom utskottet utarbetat

förslag till lag om registrerat partnerskap jämte förslag till

följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken.

Den föreslagna lagstiftningen bygger på Partnerskapskommitténs

betänkande SOU 1993:98 Partnerskap och den har på utskottets

anmodan granskats av Lagrådet.

Enligt förslaget skall två personer av samma kön få rätt att

registrera sitt partnerskap. Registreringen innebär att de

flesta bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande också

för registrerade partnerskap.

Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något

krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs

dock inte upp. Registreringen föreslås ske vid en förrättning

under former som motsvarar borgerlig vigsel och den skall

förrättas av domare vid tingsrätt eller av

registreringsförrättare som utses av länsstyrelsen.

Rättsverkningarna av en registrering föreslås motsvara i

huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär bl.a. att

äktenskapets regler om giftorätt, bodelning, ömsesidig

försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir

tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om

pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer.

Från den nämnda huvudregeln föreslås undantag för alla regler

som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam

vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap får

alltså enligt förslaget inte möjlighet att adoptera barn, varken

gemensamt eller var för sig. Inte heller skall de ges tillgång

till insemination eller annan konstlad befruktning. Registrerad

partner skall inte heller kunna utses att som särskild förordnad

förmyndare gemensamt med sin partner utöva vårdnaden om en

underårig.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft

den 1 januari 1995.

Till betänkandet i denna del har fogats en reservation och ett

särskilt yttrande (m, c, kds och nyd).

Utskottet avstyrker motionsyrkanden om att lägga fram

lagförslag på grundval av Partnerskapskommitténs förslag till

lag om sambor av samma kön.

Med anledning av två motioner om s.k. hushållsgemenskap (kds)

förordar utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att

en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda vilka

åtgärder som skall vidtas för att öka tryggheten för människor

som delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets.

Till betänkandet i denna del har fogats en meningsyttring (v).

I betänkandet avstyrker utskottet vidare ett motionsyrkande

angående neutralitet inom familjerätten och ett motionsyrkande

om utvidgning av sambolagens regler.

Motionerna

1993/94:L207 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av lagar och bestämmelser som

berör hushållsgemenskaper och behovet av bättre trygghet för

denna grupp.

1993/94:L208 av Ingvar Svensson och Pontus Wiklund (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn för att undanröja hinder för

olika hushållsgemenskapers behov av tillfredsställande

frivilliga avtal på samlevnadsområdet.

1993/94:L403 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registrerat partnerskap.

1993/94:L405 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar anta förslaget till lag om partnerskap för

homosexuella jämte övriga bifogade förslag.

1993/94:L406 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om neutralitetsprincipens genomförande i

lagstiftningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om modernisering av den heterosexuella

sambolagstiftningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om modernisering av den homosexuella

sambolagstiftningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av en registreringsregel för

partnerskap i sambolagstiftningen.

1993/94:L408 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar anta en lag om partnerskap i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar anta en lag om sambor av samma kön i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:L412 av Christina Linderholm m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att införa en lag om partnerskap i

enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar ändra i äktenskapsbalken i enlighet

med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar ändra i brottsbalken i enlighet med

vad i motionen anförts.

1993/94:L413 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om

partnerskap,

2. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om

sambor av samma kön,

3. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om

ändring i äktenskapsbalken,

4. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om

ändring i brottsbalken.

1993/94:L415 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen antar förslag till lag om partnerskap i

enlighet med lagförslaget i Partnerskapskommitténs betänkande

SOU 1993:98, Partnerskap,

2. att riksdagen antar förslag till lag om sambor av samma kön

i enlighet med förslaget i Partnerskapskommitténs betänkande SOU

1993:98, Partnerskap,

3. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i

äktenskapsbalken i enlighet med lagförslaget i

Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap,

4. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i

brottsbalken i enlighet med lagförslaget i

Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap.

1993/94:L422 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en lagstiftning om partnerskap för homosexuella.

Betänkandets disposition

Efter en allmän inledning och en redovisning av utländska

förhållanden börjar utskottets behandling av motioner om

registrerat partnerskap. Detta avsnitt inleds med en redovisning

av motionerna och därefter följer utskottets allmänna

överväganden, lagrådsremissens huvudsakliga innehåll,

Lagrådets yttrande samt utskottets principiella

ställningstagande. Därefter redovisas utgångspunkter för

lagstiftningen, internationellt privaträttsliga konsekvenser

samt specialmotivering.

I ett avslutande avsnitt Övriga frågor behandlar utskottet

motionsyrkanden om hushållsgemenskap och familjerättslig

neutralitet.

Efter utskottets hemställan återfinns reservation,

meningsyttring och särskilt yttrande.

Till betänkandet har fogats sex bilagor. Dessa utgörs av

utskottets framlagda lagförslag (bilaga 1), lagrådsremissens

lagförslag (bilaga 2), Lagrådets yttrande (bilaga 3),

sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande (SOU

1993:98) Partnerskap (bilaga 4), Partnerskapskommitténs

lagförslag (bilaga 5) samt förteckning över remissinstanser

(bilaga 6).

När det gäller remissyttrandena kan nämnas att en

sammanställning av dessa finns tillgänglig i ärendet.

Utskottet

1 Inledning

Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen behandlat spörsmål

rörande homosexuell samlevnad. Första gången frågan om

homosexuellas rättigheter var föremål för närmare uppmärksamhet

var 1973 då riksdagen behandlade vissa förslag till ändringar i

giftermålsbalken. I den proposition som låg till grund för de

föreslagna lagändringarna berördes inte frågan om homosexuell

samlevnad. Däremot togs frågan upp i det sammanhanget med

anledning av en motion, vari yrkades att de sexuellt avvikandes

rätt till lika villkor med andra grupper skulle erkännas.

I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet

bifall till motionsyrkandet. I anslutning till behandlingen av

motionen framhöll emellertid utskottet att samlevnad mellan

parter av samma kön från samhällets synpunkt är en fullt

acceptabel samlevnadsform (LU 1973:20 s. 116). Detta

grundläggande ställningstagande har därefter åberopats i flera

olika sammanhang (se t.ex. prop. 1986/87:124 s. 43). År 1978

tillsattes en kommitté med uppgift bl.a. att sammanställa och

redovisa tillgänglig vetenskaplig dokumentation om

homosexualitet och att föreslå åtgärder som syftade till att

undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. Kommitténs

betänkande, SOU 1984:63 Homosexuella och samhället, innehåller

en omfattande redovisning bl.a. av homosexualitet i ett

historiskt perspektiv, olika former av diskriminering av

homosexuella, den homosexuella frigörelsekampen, forskning om

homosexualitet och om homosexuella relationer samt en

redovisning av gällande rätt på olika områden som berör

homosexuella. Utredningen avvisade tanken på äktenskap mellan

homosexuella. Man hänvisade till de grundmurade värderingar som

fanns i samhället om äktenskapet som en institution för

familjebildning mellan en man och en kvinna. Som ett alternativ

diskuterades införandet av en möjlighet för homosexuella att

anmäla eller registrera sitt förhållande. Till en sådan

registrering kunde knytas rättsverkningar motsvarande dem som

gäller för äktenskap. Även denna tanke avvisades dock, under

motiveringen att tillskapandet av ett nytt rättsinstitut som

bara hänför sig till homosexuella framstår som ett onödigt

utpekande av en grupp människor i samhället. Kommittén framhöll

också risken för att ett sådant system skulle kunna befästa

rådande fördomar. Däremot borde enligt utredningen homosexuell

samlevnad från rättslig synpunkt jämställas med vad som inom

lagstiftningen kallas äktenskapsliknande förhållande eller

motsvarande uttryck.

Vissa av kommitténs förslag låg till grund för regeringens

proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i

samhället. Propositionen behandlades i lagutskottet såvitt avsåg

förslag till lagstiftning för homosexuella sambor. I sitt av

riksdagen godkända betänkande tillstyrkte utskottet förslaget

till lag om homosexuella sambor jämte viss följdlagstiftning med

anledning av den nya lagen (LU 1986/87:28). Enligt lagen om

homosexuella sambor, den s.k. homosexlagen, vilken trädde i

kraft den 1 januari 1988, skall vad som gäller i fråga om sambor

enligt ett antal lagar och bestämmelser tillämpas även på två

personer som bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.

I den ovan nämnda propositionen som följde på betänkandet

Homosexuella och samhället föreslogs bl.a. att Socialstyrelsen

skulle ges ett övergripande ansvar för samordningen av insatser

för homosexuella (prop. 1986/87:124 s. 29). Genom beslut av

regeringen den 10 december 1987 gavs Socialstyrelsen ett sådant

ansvar. I uppdraget ingick även att i samråd med berörda

myndigheter följa utvecklingen av homosexuellas situation och

överväga i vilka former diskrimineringen av homosexuella kan

motverkas av samhället.

Inom ramen för sitt uppdrag lämnade Socialstyrelsen i juni

1990 ett förslag till lagstiftning om registrering av

partnerskap. Förslaget byggde på den lag om registrerat

partnerskap som då, sedan den 1 oktober 1989, gällt i Danmark.

Det övergripande ansvaret för samordningen av insatserna för

homosexuella har under 1993 övergått till det nyinrättade

Folkhälsoinstitutet.

Regeringen beslöt den 10 januari 1991 att tillkalla en

kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen (1987:813) om

homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om

registrerat partnerskap (dir. 1991:6). Enligt direktiven kunde

det vara lämpligt att inom ramen för arbetet med att utvärdera

lagen om homosexuella sambor också överväga behovet av en

lagstiftning om registrerat partnerskap. En grundläggande fråga

i det sammanhanget var enligt direktivet vilket

tillämpningsområde som en lag om registrerat partnerskap bör ha.

Kommittén skulle därför överväga om en sådan lag bör omfatta

enbart homosexuella relationer eller om den i stället borde utgå

från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken.

Kommittén, som antog namnet Partnerskapskommittén, avlämnade i

november 1993 betänkandet SOU 1993:98 Partnerskap. I betänkandet

föreslog kommittén en lag om partnerskap och en lag om sambor av

samma kön. Den sistnämnda är avsedd att ersätta lagen om

homosexuella sambor. Även vissa följdändringar i

äktenskapsbalken och brottsbalken föreslogs. Betänkandet har

remissbehandlats.

2 Utländska förhållanden

I Danmark antogs våren 1989 en lag om partnerskap, lov nr. 372

af 7. juni 1989 om registreret partnerskab. Lagen trädde i kraft

den 1 oktober samma år. Enligt denna lag kan två personer av

samma kön låta registrera sitt partnerskap. Lagen uppställer

inte krav på att de två personerna har en viss sexuell läggning,

sexuellt samliv med varandra eller lever tillsammans. Lagen

uppställer villkor som innebär att den som vill registrera ett

partnerskap skall ha viss anknytning till Danmark. Det

föreskrivs att registrering kan ske endast om minst en av

parterna har hemvist i Danmark och är dansk medborgare. Ett

registrerat partnerskap har vissa rättsverkningar. Dessa är, med

vissa särskilt angivna undantag, identiska med de

rättsverkningar som äktenskapet har. Sålunda är

"adoptionslovens" regler om makar inte tillämpliga på

registrerat partnerskap. Inte heller kan registrerade partner ha

"forældremyndigheden" över barn. Vidare föreskrivs att

bestämmelser i dansk lag som innehåller särskilda regler om den

ena parten i ett äktenskap som har anknytning till dennes kön

inte är tillämpliga på registrerat partnerskap. Slutligen

undantas regler om makar och äktenskap i internationella

överenskommelser.

I Norge trädde en "lov om registrert partnerskap" i kraft den

1 augusti 1993. Lagen är uppbyggd enligt samma modell som den

danska lagen. Möjligheten till registrering står öppen för två

personer av samma kön under förutsättning att en eller båda

parter har hemvist i Norge och minst en är norsk medborgare.

I Finland tillsatte Justitieministeriet en kommission,

Familjekommissionen, för att utreda familjebegreppet i

lagstiftningen. Den skulle bl.a. utreda om det finns ett behov

av att enhetliga det rättsliga familjebegreppet så att

lagreglerna förhåller sig neutrala till alla de olika

samlevnadsformer som finns i dagens samhälle om inte ett annat

förhållningssätt är speciellt motiverat. 1992 framlade

kommissionen ett principbetänkande, i vilket föreslogs bl.a. att

två personer av samma kön skulle kunna registrera sitt

partnerskap. Någon lagstiftning motsvarande den danska och den

norska lagstiftningen om registrerat partnerskap är emellertid

för närvarande inte aktuell i Finland.

I Nederländerna har regeringen lagt fram ett förslag till lag

om registrering av samlevnad mellan personer som inte har

rättslig möjlighet att ingå äktenskap. Förslaget skiljer sig

från de danska och norska lagarna så till vida att möjligheten

att registrera ett parförhållande skall stå öppen inte bara för

samboende personer av samma kön, utan även för andra samboende

vuxna personer som inte har laglig möjlighet att ingå äktenskap

med varandra, exempelvis en förälder och ett barn som bor

tillsammans. Registreringen föreslås stå öppen för medborgare i

Nederländerna och medborgare i andra länder som är medlemmar i

EG, förutsatt att de har hemvist i Nederländerna. För personer

med annat medborgarskap föreslås ett krav på ett års hemvist i

Nederländerna. Rättsverkningarna av en registrering föreslås bli

i huvudsak desamma som rättsverkningarna av ett äktenskap.

Registreringen skall dock inte kunna tillskapa eller påverka

något rättsligt förhållande till den andre partnerns eventuella

barn. Enligt vad utskottet har erfarit är det inte sannolikt att

lagstiftningen kommer att vara i kraft före år 1996.

Registrerat partnerskap

1 Motionerna

I ett flertal motioner från den allmänna motionstiden framförs

önskemål om lagstiftning om partnerskap för homosexuella. I fem

motioner begärs att riksdagen antar Partnerskapskommitténs

förslag till bl.a. lag om partnerskap. Sålunda yrkas i motion

L405 av Margareta Winberg m.fl. (s) att riksdagen antar

Partnerskapskommitténs förslag till lag om partnerskap, lag om

sambor av samma kön, lag om ändring i äktenskapsbalken samt lag

om ändring i brottsbalken. I motion L408 av Maj-Lis Lööw

m.fl. (s) begärs att riksdagen dels antar en lag om partnerskap

(yrkande 1), dels en lag om sambor av samma kön (yrkande 2) i

enlighet med vad som anförs i motionen. I motionen anförs i

fråga om beredningen av den begärda lagstiftningen att det är

uppenbart att den sittande regeringen inte kommer att lägga fram

en proposition i frågan, och motionärerna framhåller att

riksdagen på eget initiativ bör tillskapa en

partnerskapslagstiftning för att slippa ytterligare fördröjning

i en för många angelägen fråga. I motion L412 av Christina

Linderholm m.fl. (c) begärs att riksdagen beslutar införa dels

en lag om partnerskap (yrkande 1), dels en lag om ändring i

äktenskapsbalken (yrkande 2), dels ock en lag om ändring i

brottsbalken (yrkande 3) i enlighet med vad som anförs i

motionen. Barbro Westerholm m.fl. (fp) begär i motion L413

att riksdagen antar i motionen framlagda förslag till lag om

partnerskap (yrkande 1), till lag om sambor av samma kön

(yrkande 2), till lag om ändring i äktenskapsbalken (yrkande 3)

samt till lag om ändring i brottsbalken (yrkande 4). Motionens

lagförslag är identiska med de som Partnerskapskommittén lagt

fram. I L415 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

riksdagen antar de av Partnerskapskommittén framlagda förslagen

till lag om partnerskap (yrkande 1), lag om sambor av samma kön

(yrkande 2), lag om ändring i äktenskapsbalken (yrkande 3), och

lag om ändring i brottsbalken (yrkande 4). Slutligen

begärs i motion L422 av Fredrik Reinfeldt (m) ett

tillkännagivande om behovet av en lagstiftning om partnerskap

för homosexuella.

Motioner i motsatt riktning har också väckts under den

allmänna motionstiden. Sålunda begär Knut Wachtmeister och Bo

Arvidson (m) i motion L403 att regeringen skall ges till

känna att en ny äktenskapsliknande lag för homosexuella inte bör

införas. Bengt Harding Olson (fp) anvisar i motion L406

alternativ till en lagstiftning om partnerskap. Motionären

föreslår modeller för att stegvis bygga ut den rättsliga

regleringen i lagen om homosexuella sambor samt en möjlighet för

homosexuella par att registrera sitt förhållande enligt den

nuvarande sambolagstiftningen. I motionen hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad som

i motionen anförs om en modernisering av lagstiftningen för

homosexuella sambor (yrkande 3), dels vad som i motionen anförs

om införande av en registreringsregel för partnerskap i

sambolagstiftningen (yrkande 4).

2 Allmänna överväganden

Utskottet vill erinra om att Partnerskapskommittén -- liksom

tidigare Utredningen om homosexuellas situation i samhället --

har slagit fast att den enda säkra skillnaden mellan

homosexuella och heterosexuella är att homosexuella

känslomässigt dras till personer av samma kön. Ett

parförhållande mellan två kvinnor eller mellan två män företer

typiskt sett stora likheter med ett parförhållande mellan en man

och en kvinna. I dessa förhållanden finns samma känslor av

kärlek, omtanke, ömhet, vänskap, lojalitet och omsorg. Personer

som lever i homosexuella parförhållanden har samma känslomässiga

behov av att såväl sig emellan som utåt visa känslor och sin

önskan att leva tillsammans i ett varaktigt och ömsesidigt

förpliktande förhållande som personer som lever i heterosexuella

parförhållanden.

Utskottet vill för sin del framhålla att flera av de regler

som gäller för äktenskapet har tillkommit för att skapa

ekonomisk och juridisk trygghet för makarna. Dessa är en följd

av att makar i regel har en tätt sammanvävd ekonomi och behov av

regler till skydd och till hjälp vid konfliktlösning. Med

ekonomisk och juridisk trygghet avses i första hand de regler

som träder in vid upplösning av ett förhållande, exempelvis

bodelningsregler, arvsregler och regler om efterlevandepension.

Äktenskapets regelnät har bl.a. till uppgift att underlätta den

ekonomiska uppgörelsen med maken eller i förekommande fall

makens andra efterlevande. Äktenskapet har i dessa sammanhang

också funktionen av att utgöra ett bevis på relationens

karaktär.

Parterna i ett varaktigt homosexuellt förhållande har enligt

utskottets mening typiskt sett behov av i huvudsak samma

ekonomiska och juridiska trygghet som heterosexuella par har och

som dessa kan få tillgodosedd genom äktenskapets juridiska

regelverk. Enligt utskottet kan det inte anföras några

beaktansvärda sakliga skäl för att man under hänvisning till den

sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka homosexuella

möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt

som står till buds för heterosexuella par. Det bör inte ankomma

på samhället att -- genom lagstiftningen eller på annat sätt --

ge uttryck för några värderingar när det gäller människors sätt

att ordna sin samlevnad. Samhället har i stället en skyldighet

att tillgodose det uppenbara behov som finns genom att erbjuda

även enkönade par möjligheten att bilda familj med juridiska

rättigheter och förpliktelser som följd.

Enligt utskottets mening är detta en angelägen fråga som inte

bör fördröjas ytterligare.

När det däremot gäller den av Partnerskapskommittén föreslagna

lagen om sambor av samma kön är det enligt utskottets mening

inte lämpligt att i detta sammanhang föreslå lagstiftning på

grundval av förslaget. Skälen härför är följande.

Partnerskapskommittén har ansett att homosexuell och

heterosexuell samlevnad i princip bör jämställas även på

sambostadiet. Kommittén har därför föreslagit att lagen

(1987:813) om homosexuella sambor (homosexlagen) skall ersättas

av en ny lag, lag om sambor av samma kön. Förslaget innebär att

homosexuell och heterosexuell samlevnad likställs rättsligt i

samma utsträckning som partner enligt kommitténs förslag

jämställs med makar.

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) trädde

i kraft den 1 januari 1988 samtidigt som äktenskapsbalken

ersatte giftermålsbalken. Sambolagen är inriktad på parternas

ekonomiska förhållanden och reglerar i huvudsak hur gemensam

bostad och gemensamt bohag skall fördelas när ett

samboförhållande upplöses. Med anledning av en motion har

utskottet uttalat att det är angeläget från allmänna synpunkter

att effekterna av lagstiftningen systematiskt utvärderas och

följs upp från statsmakternas sida, och utskottet framhöll att

det var angeläget att en utvärdering kom till stånd beträffande

sambolagen. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen att

bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan

utvärdering skulle ske. Utskottet hemställde i sitt av riksdagen

godkända betänkande att riksdagen skulle ge regeringen till

känna vad utskottet hade anfört (bet. 1991/92:LU32).

Som ett första led i den begärda utvärderingen gav

Justitiedepartementet i uppdrag åt Statskontoret att ta fram

underlag för att belysa ett antal frågeställningar.

Statskontoret har i september 1993 slutredovisat sitt uppdrag i

en rapport, Sambolagen -- en utvärdering (Statskontoret

1993:24). Arbetet med utvärderingen pågår nu inom

Justitiedepartementet och avsikten är att redovisning skall ske

i en departementspromemoria under 1994.

Enligt homosexlagen skall vad som gäller i fråga om sambor

enligt ett antal uppräknade lagar och andra författningar gälla

även för homosexuella sambor. Bl.a. gäller detta sambolagen.

Även enligt Partnerskapskommitténs förslag till en lag om sambor

av samma kön avses sambolagen -- till följd av förslagets

generella hänvisning till vad som gäller för heterosexuella

sambor -- vara tillämplig beträffande homosexuella sambor. På

grund av denna direkta koppling till sambolagen, som för

närvarande utvärderas och som en följd därav kan komma att

omarbetas, bör en lagstiftning med utgångspunkt i förslaget till

lag om sambor av samma kön övervägas i nära samband med det

fortsatta arbetet med sambolagen. Utskottet utgår från att en

sådan samordning kommer att ske i regeringskansliet. Som en

följd av det nu redovisade ställningstagandet avstyrker

utskottet motion L405

i denna del samt motionerna L408 yrkande 2, L413 yrkande 2 och

L415 yrkande 2.

Mot bakgrund av det anförda och på de skäl som har redovisats

i motion L408 beslutade utskottet den 28 april 1994 att inhämta

Lagrådets yttrande över ett inom utskottet utarbetat förslag

till lagstiftning. Till grund för förslaget lades

Partnerskapskommitténs förslag till partnerskapslag jämte av

kommittén framlagda förslag till följdändringar i

äktenskapsbalken och brottsbalken.

3 Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Förslaget till lag om registrerat parterskap innehöll tre

kapitel. I det första kapitlet reglerades registrering av

partnerskap, i det andra kapitlet upplösning av registrerat

partnerskap och i det tredje kapitlet rättsverkningarna av

registrerat partnerskap. Lagförslaget innebar att två personer

av samma kön skall få möjlighet att ingå partnerskap genom ett

registreringsförfarande. Det registrerade partnerskapet innebär

att alla bestämmelser som gäller för makar med vissa

uttryckligen angivna undantag skall gälla även för registrerade

partner. Rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap skall

som huvudregel motsvara rättsverkningarna av ett äktenskap. De

angivna undantagen gäller bestämmelser som ger upphov till

gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Vidare

undantas uttryckligen bestämmelser som gäller för makar vars

tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av

motsatt kön. Slutligen undantas de internationellt

privaträttsliga bestämmelserna i förordningen (1931:429) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

adoption och förmynderskap.

När det gäller den valda lagstiftningstekniken framhöll

utskottet i lagrådsremissen följande. Att tillerkänna

registreringen av ett partnerskap i huvudsak samma

rättsverkningar som äktenskapet har kan lagtekniskt åstadkommas

på olika sätt. Ett alternativ är att använda uppräkningsteknik.

Lagen (1987:813) om homosexuella sambor är uppbyggd på detta

sätt. Ett annat alternativ är att göra ändringar i de

författningar som berörs. Slutligen kan man tillämpa den metod

som kommit till användning i den danska och den norska lagen om

registrerat partnerskap, nämligen en hänvisning till de

rättsverkningar som gäller för äktenskap med angivande av de

undantag från huvudregeln som skall gälla.

Det stora antal författningar som det är fråga om i

sammanhanget talar mot en användning av uppräkningstekniken.

Rimliga krav på tydlighet och överskådlighet kan inte

tillgodoses på det sättet, och risken är uppenbar dels för att

en uppräkning skulle bli ofullständig, dels för att registrerat

partnerskap inte med säkerhet kommer att uppmärksammas vid annat

lagstiftningsarbete.

Att ändra i alla berörda författningar är naturligtvis från

många utgångspunkter den mest tilltalande tekniken. Den innebär

att man av varje författningsrum skall kunna utläsa om

bestämmelsen gäller endast för äktenskap eller för både

äktenskap och registrerat partnerskap. Det stora antal

författningar som det är fråga om innebär att även denna teknik

i praktiken är oanvändbar.

Enligt utskottets mening är det endast den lagstiftningsteknik

som kommit till användning i Danmark och i Norge -- med en

huvudregel, hänvisande till äktenskapets rättsverkningar samt

några undantagsbestämmelser -- som är praktiskt hanterbar. Den

ger överskådlighet och eliminerar risken för att partnerskap

glöms bort vid annat lagstiftningsarbete. Även denna teknik

öppnar emellertid för en typ av förbiseende. Det kan nämligen

inte helt uteslutas att författningar som av något skäl inte bör

gälla för partnerskap trots allt kommer att omfatta även

partnerskap om undantag härför av förbiseende inte görs. Det

finns dock enligt utskottet inte anledning att överdriva risker

av det slaget. Såvitt känt har några sådana effekter ännu inte

uppmärksammats i Danmark eller i Norge.

4 Lagrådets yttrande

Lagrådet har som sin slutsats över den gjorda granskningen

anfört att den föreslagna lagen i flera hänseenden inte är

tillräckligt klargörande och att det finns en påtaglig risk för

att den kan föranleda skilda svårigheter vid tillämpningen.

Enligt Lagrådets mening bör förslaget under sådana förhållanden

inte läggas till grund för lagstiftning om inte starka skäl kan

åberopas härför.

Som skäl för sitt ställningstagande har Lagrådet åberopat

invändningar mot den valda lagstiftningstekniken och till de

komplikationer i ett internationellt perspektiv som den

föreslagna lagstiftningen för med sig. Lagrådet har -- under

erinran om att ett mycket stort antal författningar berörs --

framhållit att det saknas utredning om hur dessa passar in i

"systemet". Underlag saknas därmed enligt Lagrådet för en

närmare kartläggning av vilka oklarheter,

tillämpningssvårigheter eller andra problem som den föreslagna

lagen kan medföra och Lagrådet håller det för sannolikt att "den

inte kommer att bli fri från komplikationer av skilda slag".

Lagrådet har vidare -- mot bakgrund av vad ovan anförts --

framhållit svårigheterna att överblicka konsekvenserna för den

som överväger att underkasta sig lagens bestämmelser.

Också från andra berördas synpunkt, såsom främst myndigheter och

tjänstemän, skapar enligt Lagrådet den föreslagna lagen en del

svårigheter. Det kan därför "åtminstone till en början, säkert

komma att begås en del misstag."

När det gäller Lagrådets invändningar om komplikationer i ett

internationellt perspektiv redovisas dessa nedan i avsnittet 7

Internationellt privaträttsliga konsekvenser, under 7.3

Lagrådets synpunkter.

5 Utskottets principiella ställningstagande

Enligt utskottets mening har de tidigare anförda skälen som i

lagrådsremissen åberopades för en lagstiftning om registrerat

partnerskap stor tyngd. Som ovan anförts finns det enligt

utskottet inte några beaktansvärda sakliga skäl för att man

under hänvisning till den sexuella läggningen skulle ha rätt att

förneka homosexuella möjligheten att trygga ett parförhållande

på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par.

Mot denna bakgrund finns det enligt utskottet ett starkt behov

av lagstiftning på området.

När det sedan gäller frågan om Lagrådets invändningar är av

sådan karaktär att lagstiftningen inte bör läggas fram vill

utskottet anföra följande.

Beträffande lagstiftningstekniken konstaterade utskottet i

lagrådsremissen att en lagstiftning om registrerat partnerskap

tekniskt kan åstadkommas på olika sätt, men att endast den valda

tekniken är praktiskt hanterbar. Lagrådet har kritiserat

tekniken utan att ens antyda att en annan metod kunde vara att

föredra eller att den valda metoden i något hänseende kunde

förbättras. Utskottet kan därför inte dra någon annan slutsats

av detta förhållande än att den valda tekniken, vilken för

övrigt redan kommit till användning i Danmark och Norge, trots

de gjorda invändningarna, även enligt Lagrådets mening är den

mest ändamålsenliga. I fråga om Lagrådets invändning att det

saknas utredning om hur reglerna passar in i "systemet" kan

utskottet konstatera att yttrandet inte innehåller något exempel

på en regel som inte skulle passa in i "systemet". Lagrådet

anger inte vare sig någon utgångspunkt för antagandet att vissa

regler inte passar in eller några grunder för förmodandet att

lagstiftningen sannolikt inte kommer att bli fri från

komplikationer.

Beträffande de av Lagrådet påpekade svårigheterna för

en enskild person att få en säker och aktuell överblick över

regleringens fullständiga innebörd vill utskottet framhålla

att svårigheterna att överblicka de juridiska konsekvenserna för

dem som överväger att registrera ett partnerskap enligt den

föreslagna lagen är desamma som möter dem som står i begrepp att

ingå äktenskap.

När det sedan gäller Lagrådets farhågor om svårigheter för

myndigheter och befattningshavare på skilda nivåer att hålla

lagen i minnet vill utskottet peka på att ingen av de många

myndigheter som har lämnat remissvar över Partnerskapskommitténs

betänkande har ansett att den föreslagna lagstiftningen skulle

medföra problem för handläggande tjänstemän.

I enlighet med det anförda kan utskottet för sin del

konstatera att Lagrådsyttrandet vid en närmare granskning ger

vid handen att några sakliga argument av större betydelse

när det gäller den valda lagstiftningstekniken inte framkommit.

Som ovan nämnts har Lagrådet också framfört invändningar om

komplikationer i ett internationellt perspektiv, vilka redovisas

under avsnittet 7.3. Som där framgår är inte heller dessa

invändningar av sådan karaktär att de med tillräcklig tyngd

talar mot den föreslagna lagstiftningen. Sammanfattningsvis

finner utskottet att Lagrådets invändningar varken i enskilda

delar eller sammantagna bör föranleda att

det granskade lagförslaget inte läggs till grund för

lagstiftning.

När det gäller Lagrådets närmare lagtekniska granskning har

den resulterat i förslag till vissa omformuleringar i

författningstexterna. Bland förslagen finns värdefulla

påpekanden, som utskottet har beaktat. Utskottets

ställningstagande till de enskilda förslagen till

omformuleringar redovisas i specialmotiveringen till de berörda

paragraferna.

Mot bakgrund av det anförda lägger utskottet i det följande

fram förslag till lag om registrerat partnerskap, lag om ändring

i äktenskapsbalken samt lag om ändring i brottsbalken.

Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker

motionerna L405 i denna del, L408 yrkande 1, L412 yrkandena

1--3, L413 yrkandena 1, 3 och 4, L415 yrkandena 1, 3 och 4, och

L422 samt avstyrker bifall till motionerna L403 och L406

yrkandena 3--4.

6 Utgångspunkter för lagstiftningen

6.1 Vissa terminologiska frågor

Utskottets förslag: Begreppet "registrerat partnerskap"

bör användas.

Partnerskapskommittén: Begreppet "partnerskap" bör -- även

i sammansatta former -- användas på motsvarande sätt som

"äktenskap".

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser, som har berört

frågan, har kritiserat den av kommittén använda terminologin.

Lagrådet har inte uttalat sig i frågan

Skälen för utskottets förslag: Partnerskapskommittén har

ansett att ordet registrering i samband med begreppet

partnerskap bör undvikas eftersom ordet enligt kommittén ger

associationer till olika former av registrering av homosexuella.

Kommittén har därför föreslagit beteckningen "lag om

partnerskap" och -- i stället för uttrycket registrering av

partnerskap -- "ingående av partnerskap".

Utskottet kan konstatera att de föreslagna uttryckssätten

avviker från den terminologi som valts i Danmark och i Norge. I

engelska språket används begreppet "registered partnership",

sannolikt efter dansk förebild. Till följd härav och då

"registrerat partnerskap" i viss mån får anses vara inarbetat i

det allmänna medvetandet genom den debatt som redan har

förekommit måste, enligt utskottets mening, lämpligheten av att

introducera de av kommittén valda uttryckssätten sättas i fråga.

Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer har

framhållit att institutet bör betecknas "registrerat

partnerskap" för att klart särskiljas från andra

samboendeformer. Föreningen framhåller att fara för

sammanblandningar eljest kommer att föreligga vid bl.a.

översättningar till andra språk och i sammanhang där det är

viktigt att understryka att lagreglerna om partnerskap endast

gäller samboförhållanden som konfirmerats genom registrering.

Det bör också framhållas att partner och avledningen

partnerskap i allmänt språkbruk inte är något entydigt begrepp.

Svenska akademiens ordbok ger sålunda bl.a. följande exempel på

betydelsen av partner: "person med vilken man samarbetar eller

tillsammans med vilken man utför något eller bildar ett lag

eller par o.dyl.; särskilt om bolagsman eller kompanjon i ett

ekonomiskt företag, make resp. maka i ett äktenskap,

motspelare.., medspelare.." Att på sätt som har föreslagits

använda ett så mångtydigt ord som partnerskap som beteckning för

ett nytt rättsligt institut är enligt utskottet inte lämpligt.

Eftersom i allmänt språkbruk partnerskap uppenbarligen kan avse

bl.a. två personer som genom sammanboende eller på annat sätt

har etablerat en nära relation framstår det närmast som

förvirrande att beteckna en senare i tiden genomförd

registrering av relationen som "ingående av partnerskap". Till

följd av det anförda, och då det saknas anledning att föreslå

ett helt nytt begrepp, bör den terminologi användas som genom

den danska och norska lagstiftningen redan måste anses

etablerad.

6.2 Hinder mot registrering

Utskottets förslag: De i 2 kap. äktenskapsbalken angivna

äktenskapshindren skall på motsvarande sätt tillämpas vid

prövning av rätten till registrering av ett partnerskap.

Partnerskapskommittén: Kommitténs förslag överensstämmer

med utskottets när det gäller hänvisningen till

äktenskapsbalkens regler om äktenskapshinder.

Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts av de

remissinstanser som har uttalat sig i frågan.

Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för utskottets förslag: Registrering av partnerskap

är som redan sagts avsedd för homosexuella par. Att uppställa

ett formellt krav på homosexuell läggning bör dock av uppenbara

skäl inte komma i fråga utan rätten till registrering skall stå

öppen för två personer av samma kön. Rätten att ingå äktenskap

är inte förenad med krav på någon form av faktisk samlevnad. Det

finns inte heller för registrering av partnerskap någon

anledning att uppställa ett sådant villkor.

De i 2 kap. äktenskapsbalken angivna äktenskapshindren, dvs.

underårighet, nära släktskap och bestående äktenskap, bör ges

motsvarande tillämpning på registrering av partnerskap. Efter en

följdändring i äktenskapsbalken som föreslås i detta ärende,

kommer ett bestående registrerat partnerskap att utgöra hinder

på samma sätt som ett bestående äktenskap.

Enligt 2 kap. 2 § äktenskapsbalken får äktenskap inte ingås

mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande

led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med

varandra utan tillstånd av regeringen eller myndighet som

regeringen bestämmer.

Släktskapshindren utgjorde i äldre rätt en omfattande kategori

äktenskapshinder. De förhållandevis få som numera upprätthålls

motiveras främst av risken för nedärvning av sjukdomar och

defekter, vilken ökar ju närmare släktskapen är mellan

föräldrarna. Dock har även etiska motiv anförts mot förbindelser

mellan närstående släktingar. Familjelagssakkunniga framhöll

(SOU 1972:41 s. 138) att dessa motiv grundar sig på en mer eller

mindre uttalad motvilja hos människan mot sexuella förbindelser

med den hon vuxit upp tillsammans med och att det allmänt kan

sägas att sexuella förbindelser inom en familj -- bortsett från

förhållandet mellan den vuxne mannen och den vuxna kvinnan --

kan komplicera familjerelationerna genom rivalitet och

skuldkänslor. Dispens för äktenskap mellan halvsyskon har

lämnats endast i de fall där parterna inte har vuxit upp

tillsammans utan har lärt känna varandra först i vuxen ålder.

De genetiska riskerna är inte aktuella när det gäller

partnerskap. De etiska aspekterna på samlevnad mellan närstående

gör sig emellertid påminda i minst samma mån när det gäller

homosexuella förhållanden som när det gäller heterosexuella. Det

finns därför inget skäl att uppställa mindre restriktiva

släktskapshinder för registrering av partnerskap än vad som

gäller för ingående av äktenskap. Även äktenskapsbalkens

bestämmelse om släktskapshinder bör därför tillämpas också när

det gäller partnerskap.

6.3 Anknytningsvillkor

Utskottets förslag: Rätten till registrering av ett

partnerskap görs beroende av personernas anknytning till

Sverige. Minst en av dem skall vara svensk medborgare med

hemvist här.

Partnerskapskommittén: Kommitténs förslag innehåller inget

krav på svenskt medborgarskap. Registrering skall kunna ske om

en av personerna har hemvist här efter en bosättning som har

varat i minst två år.

Remissinstanserna: En instans har invänt mot att

anknytningsvillkoret har utformats annorlunda än vad som gäller

enligt de danska och norska lagarna. Några remissinstanser har

ifrågasatt om det inte måste anses följa av Sveriges

förpliktelser enligt EES-avtalet att en medborgare i annat

EES-land skall jämställas med svensk medborgare när det gäller

rätten att registrera ett partnerskap.

Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för utskottets förslag: Den danska lagen innehåller

krav på att minst en av parterna är dansk medborgare med hemvist

i Danmark. Som skäl härför har angetts att det inte finns

anledning att rent utländska par skall kunna registrera ett

partnerskap i Danmark utan att registreringen får någon verkan i

hemlandet. Även den norska lagen innehåller ett motsvarande

anknytningsvillkor. Minst en av parterna skall ha norskt

medborgarskap och ha hemvist i Norge. I det nederländska

förslaget till lag om registrerad samlevnad uppställs också

anknytningsvillkor, vilka emellertid är betydligt generösare än

de danska och norska. Möjligheten till registrering skall som

tidigare nämnts stå öppen för personer som har hemvist i

Nederländerna under förutsättning att de är medborgare där eller

i någon annan stat som är medlem i EG. För andra gäller att de

skall ha haft hemvist i Nederländerna under ett år omedelbart

före registreringen.

Ett partnerskap ingånget i Sverige kan för närvarande inte

förväntas få några rättsverkningar utanför Sverige, Danmark och

Norge. Den bedömning som man har gjort i Danmark och Norge --

att man bör undvika att medverka till registrering som inte får

någon verkan i hemlandet, om partnerskapet saknar anknytning

till det land där registreringen sker -- har naturligtvis sin

giltighet även i Sverige. Även den svenska lagen bör därför

innehålla ett anknytningsvillkor som från möjligheten till

registrering skiljer ut dem som typiskt sett inte har sin

framtid i Sverige.

Ett anknytningsvillkor bör emellertid inte vara så snävt att

man onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här.

Ett homosexuellt par som vill leva i Sverige, men där den ene i

övrigt ännu inte har någon fastare anknytning till landet, kan

ha goda skäl att registrera partnerskapet utan att det drar ut

på tiden. Därför bör ett anknytningsvillkor, på det sätt som

gäller i Danmark och Norge, riktas endast mot en av personerna.

Anknytningsvillkoret bör utgå från svenskt medborgarskap, men

eftersom den huvudsakliga avsikten med villkoret är att rätten

till registrering skall begränsas till par som har för avsikt

att bo i Sverige, är inte detta tillräckligt. Medborgarskapet

säger inget om var en person faktiskt bor eller var han eller

hon avser att slå sig ner. Även ett krav på faktisk bosättning i

Sverige bör därför ställas upp.

Enligt det anförda skall gälla som ett minimikrav att en av

personerna skall vara svensk medborgare och ha hemvist här.

Därmed utestängs par som består av två utländska medborgare.

Anknytningsvillkoren i de danska och norska lagarna bygger på

denna modell. Partnerskapskommittén har anfört att det i Danmark

och Norge har förekommit kritik mot att anknytningsvillkoret

utformats onödigt strängt, och kommittén har ansett att man bör

skapa möjligheter även för två utländska medborgare att

registrera ett partnerskap i Sverige under förutsättning att en

av parterna har en viss kvalificerad anknytning hit. Av det

skälet har kommittén föreslagit ett anknytningsvillkor som

innebär att en av parterna skall ha varit bosatt i Sverige under

de senaste två åren och ha hemvist här vid prövningstillfället.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har

kritiserat utredningsförslaget för att det avviker från de

lösningar som har valts i de danska och norska lagarna. Med

tanke på att partnerskap enligt fakultetsnämnden med stor

sannolikhet inte kommer att erkännas utanför Norden kan

förslaget enligt nämnden inte betraktas som genomtänkt. Om den

svenska regleringen, såsom föreslagits, blir mer liberal än den

danska och den norska lagen, riskerar man enligt

fakultetsnämnden att detta negativt kommer att påverka

erkännandet av svenska partnerskap i Danmark och Norge.

Även om fakultetsnämndens farhågor i fråga om ett svenskt

partnerskaps giltighet i Danmark och Norge förefaller

överdrivna, kan utskottet för sin del instämma i

fakultetsnämndens kritik mot den utformning av

anknytningsvillkoret som kommittén har föreslagit. Enligt

utskottets mening bör en svensk partnerskapslag inte utan tungt

vägande skäl på väsentliga punkter avvika från vad som redan

gäller i Danmark och i Norge. När tre nordiska länder på sätt

som nu sker går i spetsen med lagstiftning om de homosexuellas

rättigheter, är det angeläget att eftersträva en nordisk

rättslikhet. Detta gäller i särskilt hög grad sådana regler som

direkt har internationellt privaträttsliga konsekvenser.

Utskottet kan, under hänvisning till det anförda, för sin del

inte ansluta sig till den av kommittén föreslagna utformningen

av anknytningsvillkoret.

Flera remissinstanser har ansett att det finns anledning att

överväga anknytningsvillkorets utformning med hänsyn till den

EES-lagstiftning som har trätt i kraft vid det senaste

årsskiftet. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Riksförbundet

för sexuellt likaberättigande (RFSL) har påpekat att det i

anknytningshänseende bör övervägas om inte medborgarskap i annat

EES-land bör jämställas med svenskt medborgarskap. Hovrätten har

för sin del -- mot bakgrund av att ett av skälen för kravet på

faktisk kvalificerad anknytning för utländska medborgare är att

begränsa registrering av partnerskap som inte får någon verkan i

parternas hemland -- förordat att med svensk medborgare skall

jämställas de EES-medborgare som i sina hemländer har

partnerskapslagstiftning med motsvarande rättsverkningar som den

svenska.

Utskottet kan konstatera att kärnan i EES-avtalet är att de

deltagande EFTA-länderna deltar i EG:s inre marknad på i stort

sett samma villkor som EG:s medlemsländer. En grundprincip är

förbudet mot särbehandling på grund av nationalitet. Den fria

rörligheten för personer är ett av de viktigaste inslagen i

EES-avtalet. Den innebär i korthet att alla EES-medborgare får

rätt att flytta inom hela EES-området för att ta anställning,

starta egen verksamhet, studera, bo och leva. Artikel 28 i

EES-avtalet säkerställer arbetskraftens fria rörlighet. Där

fastslås att diskriminering på grund av nationalitet inte får

förekomma vad gäller anställning, lön och andra arbetsvillkor.

Familjemedlemmar -- som inte behöver vara medborgare i ett

EES-land -- har också rätt att arbeta i det aktuella landet.

Några regler om sambor finns inte i avtalet. Frågan huruvida

sambor skall jämställas med makar får därför avgöras av den

nationella lagstiftningen i varje EES-land.

Den fria rörligheten för personer gäller inte bara

yrkesverksamma utan också studerande, pensionärer och andra icke

ekonomiskt aktiva personer. Dessa skall ha rätt att under vissa

villkor bosätta sig i andra medlemsländer, oavsett om de för

tillfället utövar någon ekonomisk aktivitet eller inte.

Rättigheten avser också de berördas familjemedlemmar.

Den grundläggande rättsakten om arbetskraftens fria rörlighet

är rådets förordning (EEG) nr 1612/68. I förordningen fastställs

att likabehandlingsprincipen även gäller sociala och

skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings- och

omskolningsaktiviteter, medlemskap i fackföreningar, m.m. Bland

sociala förmåner ingår även insatser för offentlig social eller

hälsomässig omsorg, t.ex. socialt bistånd från vistelsekommunen.

EES-avtalets grundbestämmelse om den sociala tryggheten finns

i artikel 29. Bestämmelsen och dess anknytande bilaga garanterar

arbetstagare, egenföretagare och deras familjemedlemmar en

social trygghet när de flyttar mellan länderna. Reglerna gäller

all lagstiftning om social trygghet som avser förmåner vid

sjukdom, invaliditet och vid ålderdom, förmåner till

efterlevande, förmåner vid arbetslöshet och med anledning av

arbetsskador, familjeförmåner inkl. barnbidrag samt

dödsfallsersättningar.

Enligt utskottets mening finns det inte stöd i EES-avtalet

eller i de till avtalet hörande relevanta rättsakterna för en så

långt gående tolkning av begreppet sociala förmåner som en del

remissinstanser synes förespråka. Ej ens vid en mycket extensiv

tolkning av begreppet sociala förmåner finns det något direkt

stöd för ståndpunkten att den rent familjerättsliga

lagstiftningen berörs. Utskottet vill i detta sammanhang peka på

att om detta trots allt skulle vara fallet, dvs. att Sverige i

den nu diskuterade frågan måste låta medborgare i annat EES-land

registrera ett partnerskap här under samma förutsättningar som

svenska medborgare, skulle det innebära att det på samma sätt

skulle strida mot EES-avtalet att tillämpa lagen (1904:26 s. 1)

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap när det gäller tillämplig lag i fråga om

prövningen av utländska medborgares rätt att ingå äktenskap

inför svensk myndighet. Sådana effekter kan inte anses önskvärda

och de har heller aldrig varit avsedda. Den rent

familjerättsliga regleringen påverkas inte av EES-avtalet. Något

formellt hinder mot att trots det låta EES-medborgare registrera

partnerskap i Sverige på samma villkor som svenska medborgare

finns naturligvis inte. Enligt utskottets mening finns det för

närvarande knappast några sakliga skäl för en sådan ordning.

6.4 Hindersprövning

Utskottets förslag: Hindersprövning skall ske enligt

svensk lag.

Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets

förslag.

Remissinstanserna: En remissinstans har uttalat sig och

kritiserat förslaget.

Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för utskottets förslag: På samma sätt som vid

äktenskap bör hindersprövning ske innan ett partnerskap kan

registreras. Hindersprövning inför en partnerskapsregistrering

liksom eventuella överklaganden av beslut i samband därmed bör

ske enligt samma regler som gäller hindersprövning för

äktenskap.

Huvudregeln i den svenska internationella privaträtten är att

en persons rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet i

första hand skall prövas enligt lagen i det land där han eller

hon är medborgare. Först när personen haft hemvist i Sverige

sedan minst två år kan han eller hon välja att i stället få sin

rätt att ingå äktenskap prövad enligt svensk lag. Det har av

tradition ansetts naturligt att lagen i det land till vilket en

person vid prövningstillfället har en naturlig anknytning skall

vara bestämmande för vilken lag som skall tillämpas vid

hindersprövningen. Denna ordning är också ägnad att i

möjligaste mån undvika uppkomsten av s.k. haltande äktenskap,

dvs. äktenskap som inte erkänns i ett annat land, t.ex.

hemlandet.

Prövningen av rätten att registrera ett partnerskap bör --

till skillnad från vad som således gäller för rätten att ingå

äktenskap -- alltid prövas enligt svensk lag. En ordning som på

detta sätt avviker från vad som gäller för rätten att ingå

äktenskap bidrar utan tvekan till att ett visst antal "haltande"

partnerskap kommer att registreras. Juridiska fakultetsnämnden

vid Uppsala universitet har påpekat att en hindersprövning

enligt svensk lag, kombinerad med det av Partnerskapskommittén

föreslagna anknytningsvillkoret, kan få till följd att en

utländsk medborgare lättare kan ingå partnerskap än äktenskap i

Sverige. Det bör i det sammanhanget anmärkas att utskottet

förordat ett snävare anknytningsvillkor än vad kommittén har

föreslagit så till vida att registrering enligt utskottets

förslag endast skall få ske om minst en av parterna är svensk

medborgare med hemvist här (se avsnitt 6.3). Utskottet har dock

i det sammanhanget framhållit att anknytningsvillkoret inte bör

vara så snävt att man onödigtvis begränsar möjligheterna att

ingå partnerskap här och att ett homosexuellt par som vill leva

i Sverige, men där den ena parten ännu inte har någon fastare

anknytning till landet, kan ha goda skäl att registrera

partnerskapet utan att detta skall behöva dra ut på tiden. Denna

enligt utskottet önskvärda effekt skulle inte kunna uppnås vid

hindersprövning enligt den ordning som gäller för äktenskap. Så

länge som endast ett litet antal länder har infört lagstiftning

om registrerat partnerskap skulle hindersprövning enligt

utländsk lag nämligen i regel innebära att registrering inte

vore möjlig.

6.5 Registrering av partnerskap

Utskottets förslag: Förfarandet vid registrering skall

motsvara förfarandet vid borgerlig vigsel.

Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets

förslag.

Remissinstanserna: Frågan har berörts av endast två

remissinstanser.

Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för utskottets förslag: Sverige har tillträtt 1962

års FN-konvention angående samtycke till, minimiålder för samt

registrering av äktenskap. Enligt konventionen skall ett

äktenskap inte anses i laga ordning ingånget utan båda

kontrahenternas av fri vilja lämnade samtycke. Konventionen

föreskriver att detta samtycke skall anges i vittnes närvaro och

den uppställer minimiålder för ingående av äktenskap.

Stockholms tingsrätt avstyrker i sitt remissyttrande att

partnerskapsregistreringen ges formen av borgerlig vigsel. Ett

sådant förfarande skulle, enligt tingsrättens mening, kunna vara

ägnat att rubba förtroendet för vigseln som ett civilrättsligt

institut, vars funktion primärt framstår som främjandet av ett

ansvarstagande för kommande släkten. Dessutom skulle förfarandet

kunna inge tveksamhet hos en del domare. Tingsrätten föreslår

att registreringen sker på annat sätt, t.ex. genom att en

skriftlig, av båda parter undertecknad anmälan, efter

hindersprövning inges till lokala skattemyndigheten på

hemorten. Den tidigare nämnda FN-konventionen kan naturligtvis

inte anses direkt tillämplig på partnerskapsregistrering. Det

kan inte heller hävdas att de skäl som ligger till grund för

konventionens krav på att samtycke lämnas i vittnes närvaro på

samma sätt gör sig gällande också i fråga om registrering av

partnerskap. Det är emellertid utskottets uppfattning att ett

enklare skriftligt ansökningsförfarande inte kan anses förenligt

med de omfattande rättsverkningar som enligt förslaget kommer

att knytas till en partnerskapsregistrering. För att ett

partnerskap skall registreras bör därför krävas att båda parter

inför vittnen framför sin begäran om registrering. Enligt

utskottet är det lämpligt att registreringsförfarandet motsvarar

formerna för borgerlig vigsel. Varför en sådan ordning skulle

rubba förtroendet för vigselinstitutet framgår inte av

tingsrättens yttrande.

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är lagfaren domare i

tingsrätt och den som av länsstyrelsen förordnats att vara

vigselförrättare. Lagfaren domare i tingsrätt bör även vara

behörig att handlägga ärenden om partnerskapsregistrering.

Länsstyrelsen bör kunna förordna registreringsförrättare i den

omfattning som det finns behov av. Inget hindrar att samma

person av länsstyrelsen ges behörighet att vara såväl

vigselförrättare som förrättare av partnerskapsregistrering, men

detta innebär inte att en förordnad vigselförrättare skall vara

skyldig att ta emot förordnande att förrätta registreringar av

partnerskap.

Enligt 1 kap. 4 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap, IÄL, skall vigsel inför svensk myndighet alltid

ske enligt svensk lag. Detta bör gälla även

partnerskapsregistrering.

Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ samma lag har regeringen inom vissa

ramar rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel

utomlands enligt svensk lag och att förrätta vigsel i Sverige

enligt utländsk lag. Med stöd av denna lag har regeringen

utfärdat bemyndiganden som innebär att med vissa diplomatiska

och konsulära tjänster och med vissa prästerliga befattningar

följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. I

vissa fall är bemyndigandena begränsade, exempelvis på det

sättet att vigselrätten endast gäller vigsel av svenska

medborgare. Regeringen har vidare utfärdat bemyndiganden som

innebär att med vissa diplomatiska och konsulära tjänster och

befattningar som präst följer rätt att förrätta vigsel här

enligt utländsk lag. Även i dessa fall är bemyndigandena ofta

begränsade med avseende på de blivande makarnas medborgarskap

eller hemvist.

Frågan är om regeringens rätt att utfärda bemyndiganden enligt

1 kap. 5 och 6 §§ IÄL skall omfatta även registrering av

partnerskap. De bemyndiganden som lämnas med stöd av lagrummen

föregås regelmässigt av förhandlingar med respektive länders

regeringar. I den mån frågan kommer att tas upp, kommer bl.a. av

den anledningen möjligheten till registrering utomlands troligen

att aktualiseras endast i fråga om länder som har en

lagstiftning som motsvarar vad som gäller för registrerat

partnerskap. Även om behovet mot denna bakgrund kan antas vara

mycket litet under den närmaste framtiden, kan dock utvecklingen

i andra länder på sikt komma att förändra läget. Till följd av

det sagda finns det därför enligt utskottets mening anledning

att låta regeringens rätt att utfärda bemyndiganden enligt 1

kap. 5 och 6 §§ IÄL avse även registrering av partnerskap.

6.6 Upplösning av registrerat partnerskap

Utskottets förslag: I princip samma regler som gäller för

äktenskapsskillnad skall tillämpas för upplösning av registrerat

partnerskap.

Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets

förslag.

Remissinstanserna: Endast en remissinstans har uttalat

sig.

Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för utskottets förslag: Konsekvenserna av

utskottets förslag är att om parterna är överens och ingen av

dem bor tillsammans med och har vårdnaden om barn under 16 år

kan de få upplösning av det registrerade partnerskapet

omedelbart efter ansökan. Detsamma gäller -- oavsett barn under

16 år -- om de har levt åtskilda i minst två år eller om

registrering av partnerskapet har skett i strid mot vissa

partnerskapshinder. I andra fall skall upplösningen av

registrerat partnerskap föregås av betänketid.

Anledningen till att det i vissa fall krävs betänketid innan

makar kan få äktenskapsskillnad är att samhället vill motverka

förhastade skilsmässor. En upplösning av en familj innebär i de

flesta fall påfrestningar av både känslomässig och ekonomisk art

för dem som berörs. Särskilt av hänsyn till barnen är det

angeläget att en äktenskapsskillnad inte kan genomföras

oöverlagt.

Det kan naturligvis diskuteras om det från allmänna

utgångspunkter finns samma starka skäl att sätta upp spärrar mot

förhastade upplösningar av registrerade partnerskap. Utskottet

vill emellertid i det sammanhanget erinra om att ett uppbrott

från ett partnerskap, när det gäller såväl känslomässiga som

ekonomiska påfrestningar, typiskt sett inte behöver skilja sig

från ett uppbrott från ett äktenskap. Det förekommer också att

barn lever i homosexuella familjebildningar. De påfrestningar

som en separation typiskt sett innebär för barns trygghet och

välbefinnande i övrigt torde vara desamma, oavsett om det är

fråga om en heterosexuell eller en homosexuell familjebildning.

Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening ingen

anledning att göra skillnad mellan äktenskapsskillnad och

upplösning av registrerat partnerskap när det gäller reglerna om

betänketid. Äktenskapsbalkens regler om äktenskapsskillnad i 5

kap. bör därför tillämpas även vid upplösning av registrerat

partnerskap.

Så länge endast ett fåtal länder har lagstiftning om

registrerat partnerskap eller motsvarande, uppstår i

internationellt privaträttsliga sammanhang särskilda problem

bl.a. i fråga om partnerskapsmålen. Utgångspunkten bör enligt

utskottets mening vara att samma regler som för äktenskapsmål

bör gälla för partnerskapsmål även i internationellt

privaträttsliga sammanhang.

När det gäller svensk domstols behörighet att handlägga mål om

äktenskapsskillnad med internationell anknytning anges i 3 kap.

2 och 3 §§ IÄL under vilka förutsättningar sådana mål får tas

upp av svensk domstol. Dessa förutsättningar bygger på makarnas

anknytning till Sverige när talan om äktenskapsskillnad väcks.

Reglerna kan medföra att en svensk domstol inte är behörig att

uppta en ansökan om äktenskapsskillnad mellan två makar. Detta

innebär inte några oöverkomliga svårigheter, eftersom makarna i

ett sådant fall kan få till stånd äktenskapsskillnad i ett annat

land som de har anknytning till. Vid en tillämpning av dessa

regler för partnerskap blir situationen emellertid en annan. Om

det skulle visa sig att svensk domstol inte är behörig att ta

upp en ansökan om upplösning av registrerat partnerskap är

risken för närvarande uppenbar att parterna inte heller i ett

annat land som de har anknytning till kan få sin ansökan

upptagen, därför att partnerskapslagstiftning saknas där. För

att det skall finnas garanti för att partnerskap som har ingåtts

i Sverige också skall kunna upplösas är det således nödvändigt

att genom en särskild regel ge svensk domstol behörighet att

uppta en ansökan om upplösning av registrerat partnerskap i

samtliga fall när partnerskapet har registrerats här.

I de fall makarna är medborgare i Danmark, Finland, Island,

Norge eller Sverige, är i stället för IÄL förordningen

(1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap, adoption och förmynderskap, NÄF, tillämplig.

Förordningen grundar sig på en nordisk familjerättskonvention

från 1931. Huvudregeln är enligt dessa nordiska regler att ett

yrkande om äktenskapsskillnad mellan medborgare i

fördragsslutande stat får upptas endast av domstol i den stat

där makarna har hemvist eller senast haft hemvist samtidigt och

endera alltjämt är bosatt (7 §). Bestämmelsen innebär att det

forum som anvisas är exklusivt, dvs. det finns enligt

bestämmelsen bara ett lands domstol som får uppta ett visst mål

om äktenskapsskillnad. Bestämmelsen är tvingande, vilket innebär

att en domstol skall avvisa ett yrkande om äktenskapsskillnad om

det enligt den nämnda regeln skall upptas i något av de andra

nordiska länderna. Eftersom reglerna bygger på att de nordiska

länderna i huvudsak har likartade familjerättsliga regler, och

då det i Norden i övrigt för närvarande endast är i Danmark och

i Norge som en ansökan om upplösning av det registrerade

partnerskapet kan förväntas bli upptagen, är det nödvändigt att

göra ett uttryckligt undantag för tillämpningen av förordningens

regler på partnerskap.

6.7 Partnerskapets rättsverkningar

Utskottets förslag: Registreringen av ett partnerskap

skall medföra att äktenskapets rättsverkningar -- med undantag

för tre typer av regler -- blir tillämpliga på partnerskapet.

Bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap,

bestämmelser som gäller för makar och vars tillämplighet är

beroende av att makarna är av motsatt kön samt vissa

internationellt privaträttsliga bestämmelser skall inte vara

tillämpliga på ett registrerat partnerskap.

Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets

förslag.

Remissinstanserna: Den övervägande delen av de

remissinstanser som har uttalat sig i frågan har tillstyrkt

förslaget.

Lagrådet har, under erinran om att ett stort antal

författningar berörs, framhållit att det saknas utredning om hur

dessa passar in i "systemet".

Skälen för utskottets förslag: Av de skäl som angetts i

det föregående är utgångspunkten för utskottets förslag att

äktenskapets rättsverkningar i huvudsak skall gälla också för

partnerskap som har registrerats. Som bilaga 5 till

Partnerskapskommitténs betänkande har fogats en förteckning över

författningar som innehåller bestämmelser med anknytning till

äktenskap. I bilaga 6 till betänkandet finns en närmare

redogörelse för vissa rättsområden där äktenskapet har

betydelse. Vissa undantag bör enligt utskottet göras från den

angivna grundprincipen. Dessa behandlas i det följande.

6.8 Bestämmelser som bör undantas

6.8.1 Bestämmelser om gemensamt föräldraskap

De regler som är anknutna till äktenskapet och som tar sikte

på gemensamt föräldraskap rör adoption, gemensam vårdnad och

insemination.

6.8.1.1 Adoption

Syftet med adoptionsinstitutet är att skapa ett rättsligt

förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och

adoptivbarnet. En adoption har omfattande följder för barnet och

många i barnets omgivning. Adoptionsinstitutet kringgärdas

därför av regler till skydd främst för barnet men också för de

ursprungliga föräldrarna. En adoption föregås således av en

ingående utredning och prövning. Bestämmelser om adoption finns

huvudsakligen i 4 kap. föräldrabalken. Övervägande antalet barn

som adopteras av svenska föräldrar kommer från främmande länder.

I en del fall sker adoptionen i utlandet och blir automatiskt

giltig i Sverige. Ett svenskt adoptionsförfarande behöver inte

aktualiseras i de fallen.

En adoption innebär att adoptivbarnet i rättsligt hänseende,

både inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall

behandlas som adoptantens eget barn och att alla band med

barnets biologiska släkt klipps av. Detta gäller dock inte när

annat är särskilt föreskrivet. Inte heller gäller det när annat

följer av rättsförhållandets natur. Det sistnämnda innebär bl.a.

att biologiskt släktskap kan utgöra äktenskapshinder även efter

en adoption. En giltig adoption kan numera inte hävas.

Verkningarna av en adoption kan dock i vissa säregna situationer

upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig med

adoptivbarnet.

Endast makar kan adoptera gemensamt. En gemensam adoption

medför att makarna blir att anse som barnets föräldrar. I den

inte ovanliga situationen att en make vid giftermål har eget

barn, finns det möjlighet att barnet kan bli makarnas

gemensamma. En s.k. styvbarnsadoption kan genomföras av en make

ensam, med den andre makens samtycke och om villkoren i övrigt

är uppfyllda. Genom en styvbarnsadoption klipps de rättsliga

banden av endast med den förälder som inte är gift med

adoptanten. Detta gäller även när maken adopterar den andre

makens adoptivbarn. En sådan andra adoption medför således inte

att verkningarna av den första adoptionen helt upphör. I andra

fall än när det gäller styvbarn och vissa undantagssituationer

innebär äktenskapet hinder mot att en gift person ensam

adopterar ett barn. De undantagssituationer som det är fråga om

är när den andre maken vistas på okänd ort eller är psykiskt

störd, när adoptionen avser den andre makens barn eller

adoptivbarn eller eget barn.

För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges

endast om adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har

uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med

hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och

barnet finns särskild anledning till adoptionen. En underårig

får vidare inte utan socialnämndens medgivande tas emot för

stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte

tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har

vårdnaden om honom (25 § socialtjänstlagen [1980:620]). Ett

sådant medgivande föregås av en utredning av förhållandena i det

enskilda hemmet. I de flesta fall av adoption av en underårig

krävs alltså även socialnämndens medgivande.

Frågan om rätten för homosexuella att adoptera togs upp i

betänkandet Homosexuella och samhället (SOU 1984:63 s. 77 ff.)

Utredningen avvisade möjligheten efter följande överväganden.

Man ansåg att homosexuella vårdnadshavare i och för sig har

samma förutsättningar som andra vårdnadshavare att ge uppväxande

barn omvårdnad, omtanke och kärlek, vilket talade för att

tillåta homosexuella att adoptera. Man fann emellertid att

rätten till adoption för två personer av samma kön saknade

förankring i det allmänna rättsmedvetandet och att det därför

kunde innebära en större påfrestning för ett adoptivbarn att

växa upp i en homosexuell än i en heterosexuell familjemiljö.

Man pekade också på det förhållandet att få givarländer skulle

acceptera att deras medborgare skulle få adopteras av två

personer av samma kön. I proposition 1986/87:124 om de

homosexuellas situation i samhället instämde departementschefen

i utredningens bedömning att det inte borde införas någon

möjlighet för två personer av samma kön att adoptera gemensamt.

Han anförde beträffande närståendeadoptioner att behovet härav

aktualiserades främst vid vårdnadshavarens död och att det redan

enligt gällande rätt i en sådan situation var möjligt för en

efterlevande samlevnadspartner att adoptera barnet.

I Socialstyrelsens förslag till lag om registrerat partnerskap

undantogs möjligheten till gemensam adoption. Undantaget

motiverades inte närmare.

6.8.1.2 Vårdnad

Ett barns föräldrar eller en av dem är i normalfallet

vårdnadshavare för barnet. En vårdnadshavare har ansvar för

barnets personliga förhållanden och skall bl.a. se till att

barnet får omvårdnad, trygghet och god fostran. Vårdnadshavaren

svarar också för att barnet i förhållande till utomstående får

den tillsyn som behövs. Begreppet vårdnad innebär den rättsliga

sidan av omvårdnaden m.m. Vårdnaden behöver inte vara kopplad

till den faktiska omvårdnaden av barnet även om så oftast är

fallet. Vårdnaden består så länge barnet är underårigt, dvs.

till dess barnet fyllt arton år. Om barnet gifter sig före arton

års ålder får barnet därigenom ansvaret för sin egen person och

vårdnaden upphör. De allra flesta underåriga står alltså under

någons vårdnad.

Underåriga är också omyndiga, dvs. de står under någons

förmynderskap. Förmyndaren har ansvaret för barnets ekonomiska

angelägenheter. Vårdnad och förmynderskap följs i regel åt på

det viset att ett barns vårdnadshavare också är dess förmyndare.

Förmynderskapet upphör inte om barnet gifter sig.

Både vårdnaden och förmynderskapet tillkommer alltså oftast

föräldrarna eller en av dem. Domstol kan emellertid utse andra

till förmyndare eller vårdnadshavare.

Ett barn står från födseln under vårdnad av båda föräldrarna

om de är gifta med varandra. Den gemensamma vårdnaden består i

princip även efter en äktenskapsskillnad. Om modern är ogift vid

barnets födelse blir hon ensam vårdnadshavare. För det fall

modern senare gifter sig med barnets far blir fadern från den

tidpunkten vårdnadshavare tillsammans med modern. Avlider en av

två föräldrar som båda är vårdnadshavare, tillkommer vårdnaden

den andre föräldern ensam. Det nu sagda gäller automatiskt och

utan något särskilt förordnande. Enligt andra regler kan en

gemensam vårdnad upplösas av domstol så att vårdnaden

fortsättningsvis tillkommer bara en av föräldrarna. Gemensam

vårdnad för två föräldrar kan också uppstå genom domstols

förordnande eller, om föräldrarna är överens och under vissa

förutsättningar i övrigt, genom ett enkelt anmälningsförfarande.

Om en förälder som är ensam vårdnadshavare dör, kommer den andra

föräldern i första hand i fråga som vårdnadshavare.

Förmynderskapet följer enligt huvudregeln vårdnaden.

Ett barn kan inte ställas utan vårdnadshavare. Någon måste ha

vårdnaden om föräldralösa barn och barn, vars föräldrar inte är

lämpliga som vårdnadshavare. Domstol kan i dessa fall anförtro

vårdnaden åt en eller gemensamt åt två särskilt förordnade

förmyndare. Har avlidna föräldrar gett till känna önskemål om

vem som skall förordnas, skall särskild hänsyn tas till detta.

Domstolen kan ge vårdnaden åt två förmyndare gemensamt endast

under förutsättning att de är gifta med varandra eller lever

tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Med personer

som lever under äktenskapsliknande förhållanden avses här endast

personer av motsatt kön. Ett homosexuellt par har alltså inte

heller möjlighet att på detta sätt uppnå gemensam vårdnad om ett

barn.

6.8.1.3 Insemination

Insemination är en form av konstlad befruktning som innebär

att sperma införs i en kvinna på konstlad väg. Den sperma som

används kan komma från antingen kvinnans make eller sambo eller

från en annan man. I sistnämnda fall betecknas förfarandet som

givarinsemination. Insemination får enligt 2 § lagen (1984:1140)

om insemination utföras endast om kvinnan är gift eller bor

tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden.

Ensamstående kvinnor liksom kvinnor som lever i homosexuella

förhållanden, för vilka endast givarinsemination är aktuell, är

således uteslutna från lagens tillämpning.

Inseminationsutredningen ansåg att möjligheten till

insemination skulle begränsas till kvinnor som levde i äktenskap

eller i en fast relation med en man. Utredningen anförde i

betänkandet SOU 1983:42 Barn genom insemination som skäl för

denna ståndpunkt att ett barn behöver både en faders- och en

modersgestalt för att ha de bästa förutsättningarna att växa upp

under goda förhållanden. I proposition 1984/85:2 anförde

föredragande statsrådet i denna fråga att

inseminationsverksamheten i vart fall till att börja med skulle

begränsas till de fall då det av olika anledningar brister i de

naturliga förutsättningarna att nå ett havandeskap. Han anförde

vidare att avsaknaden av forskning om situationen för de barn

som har kommit till genom insemination talar mot att denna

teknik används i andra fall än då barnen kan växa upp hos

föräldrar av båda könen.

Både i samband med behandlingen av propositionen och senare

har motioner väckts i syfte att åstadkomma en ändring av lagen i

detta hänseende. När riksdagen senast behandlade denna fråga,

hösten 1993, avslogs bl.a. motioner med yrkande om att

möjligheten till insemination skall stå öppen även för

ensamstående kvinnor och kvinnor som lever i stabila lesbiska

förhållanden (se 1993/94:LU3).

Enligt ett uttryckligt stadgande i lagen (1988:711) om

befruktning utanför kroppen är även den lagens

tillämpningsområde begränsat till kvinnor som är gifta eller

sambor.

6.8.1.4 Utskottets överväganden

De homosexuellas organisationer har ansett att det är

diskriminerande att från partnerskapets rättsverkningar undanta

regler om gemensamt föräldraskap. Riksförbundet för sexuell

upplysning, RFSU, har dock -- under hänvisning till den negativa

opinion som för närvarande finns -- accepterat att frågan om

adoption tas upp i ett senare sammanhang. Riksförbundet för

sexuellt likaberättigande, RFSL, har för sin del accepterat att

rätten till insemination inte tas upp i detta sammanhang.

Förbundet har dock framhållit att ett partnerskap utan tillgång

för lesbiska till insemination endast är ett delmål för

förbundet. Målsättningen för förbundet är att undanröja all

diskriminering av lesbiska i inseminationslagstiftningen.

Utskottet har inledningsvis konstaterat att samhället också

för homosexuella par bör erbjuda möjligheten att bilda familj

med vissa juridiska rättigheter och förpliktelser som följd. Som

utskottet i det sammanhanget har framhållit kan det nämligen

inte anföras några sakliga skäl för att man under hänvisning

till den sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka denna

grupp möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande

sätt som gäller för heterosexuella par. Denna ståndpunkt innebär

emellertid inte att rätten till en juridisk ram för

familjebildningen också skulle omfatta rätten till ett gemensamt

vårdnadsansvar. Läget måste nämligen enligt utskottets mening

bedömas från helt andra utgångspunkter när det gäller frågor som

berör en tredje part, i detta fall barn.

Partnerskapskommittén har slagit fast att vid bedömningen om

två personer av samma kön skall kunna förordnas gemensamt till

vårdnadshavare för barn eller få tillgång till konstlad

befruktning skall hänsynen till barnets bästa vara vägledande.

Kommittén har i anslutning därtill diskuterat den forskning som

har bedrivits med inriktning på barn som vuxit upp i

homosexuella familjebildningar. Kommittén har i huvudsak

motiverat sitt ställningstagande -- att rättsverkningarna av ett

registrerat partnerskap inte skall omfatta gemensamt

föräldraansvar -- med att det inom forskningen råder delade

meningar om den homosexuella familjebildningens inverkan på

barns utveckling. Så länge det inte råder en någorlunda enighet

bland forskare om vilka konsekvenser det kan ha för ett barn att

växa upp i en homosexuell familjebildning, är det enligt

kommittén inte lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att

adoptera barn gemensamt eller att få tillgång till olika former

av konstlad befruktning. Av samma skäl anser kommittén att

partner inte heller skall ges möjligheten att förordnas

gemensamt till vårdnadshavare för barn.

Som utskottet ovan har framhållit måste alltså frågan om barns

juridiska ställning i förhållande till ett registrerat

partnerskap bedömas från helt andra utgångspunkter än när det

gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En sådan bedömning

bör inte göras i detta sammanhang. Utskottet vill dock, med

anledning av Partnerskapskommitténs bedömning, instämma i det

anförda och för egen del understryka följande. Så länge det inte

är vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och

känslomässiga utveckling objektivt sett är lika garanterad i en

familj med två mödrar eller två fäder med en inbördes sexuell

relation som i en heterosexuell familj, saknas den grundläggande

förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall kunna

etableras i ett registrerat partnerskap, nämligen hänsynen till

barnets bästa.

Såsom Barnombudsmannen har framhållit har Sverige enligt

FN-konventionen om barns rättigheter åtagit sig att verka för

att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder

som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata

institutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller

lagstiftande organ (artikel 3, punkt 1).

Tillämpningen av denna princip är bl.a. en lagstiftningsfråga.

Att barnets bästa skall komma i främsta rummet utesluter

visserligen inte att även andra hänsyn får tas men innebär att

vad som bäst gagnar barnet i första hand skall vara vägledande

(jfr prop. 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets

rättigheter s. 31 f.). Svensk rätt rörande barn utgår sedan

länge från principen om barnets bästa. Principen är förankrad i

grundlagen och den framgår uttryckligen bl.a. i reglerna om

vårdnad och adoption. Den innebär bl.a. att vuxnas önskningar

och intressen vad gäller önskan att leva med och uppfostra barn

får stå tillbaka för vad som bedöms vara bäst för det barn som

av någon anledning inte har möjlighet att växa upp hos sina

biologiska föräldrar.

Det förhållandet att det finns ett antal barn som rent

faktiskt växer upp med två personer av samma kön aktualiserar en

annan fråga, nämligen den om s.k. styvbarnsadoption. I såväl

heterosexuella som i homosexuella familjebildningar finns barn

som av olika skäl har endast en rättslig förälder. I vilken

utsträckning det skulle vara till fördel för ett sådant barn att

bli adopterat av den rättslige förälderns make eller

registrerade partner beror på förhållandena i det enskilda

fallet.

I många fall skulle en sådan adoption kunna innebära

försämringar för barnet, både från ekonomisk och social

synpunkt. Ett barn, vars ena förälder är avliden, skulle genom

en styvbarnsadoption av den andre förälderns make eller partner

kunna gå miste om olika efterlevandeförmåner. Barnet skulle

också förlora sin rätt till arv efter den avlidne förälderns

släktningar. Man kan inte heller bortse från risken att barnets

kontakter med den avlidne förälderns släktningar skulle

försämras eller rent av helt skäras av genom en adoption, något

som typiskt sett måste vara till nackdel för barnet. I det

enskilda fallet skulle en styvbarnsadoption i en sådan situation

ändå kunna vara till fördel för barnet från såväl ekonomisk som

social och kanske också från psykologisk synpunkt.

Även frågan om styvbarnsadoption måste, på samma sätt som

enligt det tidigare sagda, bedömas från helt andra

utgångspunkter än de som ligger till grund för detta

lagstiftningsärende, nämligen principen om att i första hand

barnets bästa skall beaktas.

6.8.2 Könsrelaterade bestämmelser

Det finns ett antal situationer där det förhållandet att en

make har visst kön har en självständig betydelse. Sådana

bestämmelser, vars tillämpning innebär en särbehandling av den

ene maken endast på grund av dennes kön, skall inte gälla för

registrerade partner. I specialmotiveringen till 3 kap. 3 §

redogörs närmare för vilka bestämmelser som avses.

6.8.3 Vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser

Den svenska internationella privaträtten, IP-rätten, reglerar

under vilka förutsättningar svensk domstol eller myndighet skall

befatta sig med en fråga med internationell anknytning och

enligt vilket lands lag frågan skall avgöras. IP-rätten reglerar

också förutsättningarna för att utländska avgöranden skall

erkännas och verkställas här.

IP-rätten bygger till stor del på praxis. Den är dock, i långt

större utsträckning än sina danska och norska motsvarigheter,

författningsreglerad. Den IP-rättsliga lagstiftningen består

dels av allmänna regler som gäller i förhållande till alla

stater, dels av regler som gäller i förhållande till vissa

stater. De senare har tillkommit efter internationella

överenskommelser och tar över de allmänna reglerna i den mån det

föreligger en konflikt mellan systemen.

En konventionsbaserad författning är förordningen (1931:429)

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

adoption och förmynderskap, NÄF.

Med utgångspunkten att registrerat partnerskap bör särregleras

endast i den mån det finns särskilda skäl, bör samma

bestämmelser gälla för partnerskapet som för äktenskapet även

när det gäller allmänna IP-rättsliga regler. Det finns

emellertid såväl praktiska som principiella skäl för att undanta

tillämpningen av NÄF från registrerat partnerskap. Till en

början kan konstateras att de allmänna IP-rättsliga reglerna som

finns är fullt tillräckliga för att reglera de frågor som kan

uppkomma.

Om NÄF skulla göras tillämplig på partnerskap skulle vidare de

forumbestämmelser som finns i denna förordning kunna leda till

att det i vissa fall skulle saknas behörig domstol för att

avgöra ett mål om upplösning av registrerat partnerskap, vilket

inte är godtagbart. Vidare kan konstateras att den internordiska

reglering som finns i NÄF bildar en helhet och att tillämpningen

av den förutsätter ömsesidighet. Eftersom alla nordiska länder

ännu inte har lagstiftning om registrerat partnerskap brister

därmed en viktig förutsättning.

I Danmark och Norge har man uppenbarligen gjort en liknande

bedömning. I den danska lagen undantas internationella regler

som grundar sig på internationella överenskommelser om inte

medkontrahenterna "tillslutter sig detta". Den norska lagen

innehåller inget sådant undantag, men i förarbetena till lagen

uttalas att man anser att den konvention på vilken NÄF är

grundad inte gäller för registrerat partnerskap, eftersom endast

två av de konventionsslutande staterna har detta institut.

Det bör tilläggas att det finns IP-rättslig reglering även på

andra områden än det äktenskapsrättsliga, exempelvis på det

arvsrättsliga området. Denna reglering kommer att få betydelse

även för partnerskapets del. Vilka konsekvenser detta kommer att

medföra behandlas närmare i följande avsnitt 7, som behandlar de

IP-rättsliga konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. I

det sammanhanget diskuteras bl.a. frågor om erkännande och

verkställighet av olika utländska avgöranden som kan få

betydelse för ett registrerat partnerskap.

6.9 Följdändringar i äktenskaps- och brottsbalken

Utskottets förslag: Som en konsekvens av förslaget till

lag om registrerat partnerskap bör vissa anpassningar göras i

äktenskaps- och brottsbalken.

Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets

förslag.

Remissinstanserna: Frågan har inte särskilt berörts.

Lagrådet: Frågan har inte särskilt berörts.

Skälen för utskottets förslag: Ett bestående partnerskap

bör utgöra äktenskapshinder. Den skriftliga försäkran som de som

vill ingå äktenskap skall avlägga vid hindersprövning skall

omfatta även uppgifter om ett tidigare registrerat partnerskap.

Vissa bestämmelser om rätt till äktenskapsskillnad när äktenskap

har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift utvidgas

till att avse även den situationen att äktenskap har ingåtts

trots att någon av makarna var registrerad partner. Efter

hänvisning i lagen om registrerat partnerskap kommer motsvarande

att gälla för partner.

Ändringarna i brottsbalken innebär att kriminaliseringen av

tvegifte i 7 kap. 1 § anpassas till den ovan nämnda ändringen i

äktenskapsbalken och till motsvarande regel i lagen om

registrerat partnerskap.

6.10 Ikraftträdande m.m.

Utskottets förslag: Den nya lagen om registrerat

partnerskap skall träda i kraft den 1 januari 1995.

Partnerskapskommittén: Kommittén har inte lämnat förslag

om ikraftträdandetidpunkt.

Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för utskottets förslag: Den föreslagna

lagstiftningen medför behov av följdändringar i flera

förordningar och i föreskrifter som utfärdats med stöd av sådana

förordningar. För skattemyndigheternas arbete med folkbokföring

och hindersprövning innebär förslaget att nya koder för

registrering av civilstånd i folkbokföringsregistren måste

fastställas och att ett antal rutiner och blanketter måste

ändras, kompletteras eller nyskapas.

Uppgifter om giftermål, skilsmässor och upplösta äktenskap

beroende på ena makens död registreras i folkbokföringen. Dessa

uppgifter aviseras fortlöpande från folkbokföringsregistret till

Statistiska centralbyrån (SCB) enligt folkbokföringskungörelsen

(1967:495). Enligt förordningen (1987:1022) om

äktenskapsregistret skall detta register föras av SCB.

Motsvarande uppgifter som för äktenskap bör lämnas till

äktenskapsregistret beträffande registrerade partnerskap. Denna

utökade uppgiftsredovisning fordrar förändringar bl.a. i

äktenskapsregistrets datasystem.

Enligt förordningen (1987:1015) om försäkran vid

hindersprövning fastställer Riksskatteverket (RSV) formulär för

den försäkran som blivande makar skall avge vid

hindersprövningen. Den nya lagstiftningen innebär att nytt

formulär får utarbetas för äktenskap och för registrerat

partnerskap. Förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter

om vigsel som förrättas av domare eller av särskilt förordnad

vigselförrättare innehåller bl.a. de formella föreskrifterna

rörande vigseln. Motsvarande förordning bör utfärdas för

partnerskapsregistrering.

Det får ankomma på regeringen att ta ställning till de

författningsändringar och övriga åtgärder som den nya

lagstiftningen kan ge anledning till.

Med hänsyn till de åtgärder av skilda slag som måste

genomföras efter riksdagens beslut och innan den nya

lagstiftningen börjar gälla, är enligt utskottets mening den 1

januari 1995 en lämplig tidpunkt för ikraftträdandet.

7 Internationellt privaträttsliga konsekvenser

7.1 Bakgrund

Partnerskapskommitténs betänkande innehåller en grundlig

analys av de konsekvenser på det IP-rättsliga området som en

lagstiftning om registrerat partnerskap kan ge upphov till. I

enlighet med sin strävan att särreglera registrerat partnerskap

i så liten utsträckning som möjligt i förhållande till

äktenskapet har kommittén ansett att de IP-rättsliga regler som

gäller för äktenskapet i största möjliga utsträckning bör bli

tillämpliga även på partnerskap och partner. Ett särskilt

problem i IP-rättsligt sammanhang med den lagstiftning som nu

föreslås är att det får anses i hög grad oklart i vilken

utsträckning ett i Sverige registrerat partnerskap kan komma att

beaktas utanför den ännu mycket begränsade krets av stater som

har motsvarande lagstiftning.

Vissa IP-rättsliga frågor har redan behandlats i föregående

avsnitt, nämligen när det gäller utformningen av

anknytningsvillkoret (6.3), tillämplig lag vid prövning av

partnerskapshinder (6.2) och svensk domstols behörighet i mål om

upplösning av registrerat partnerskap (6.6).

Tills vidare är det endast Danmark och Norge som har en

lagstiftning om registrerat partnerskap. Man kan utgå från att

ett partnerskap som registrerats i Sverige kommer att erkännas

där under samma förutsättningar som ett svenskt äktenskap. Detta

betyder bl.a. att ett partnerskap som registrerats här kommer

att vara äktenskaps- och partnerskapshinder i Danmark och Norge

och att dessa länder kommer att erkänna en svensk upplösning av

partnerskapet. Även rättsverkningarna av ett i Sverige

registrerat partnerskap torde komma att erkännas. Ett

registrerat partnerskap kommer således i förhållande till

Danmark och Norge att behandlas på samma sätt som äktenskap.

Partnerskapskommittén har förmodat att det inte skulle vara

uteslutet att vissa andra länder kommer att erkänna ett

registrerat partnerskap fullt ut och behandla det på väsentligen

samma sätt som om man själv haft motsvarande lagstiftning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har betecknat

uttalandet som överdrivet optimistiskt och föga

verklighetsanknutet. Man kan visserligen inte utesluta att

myndigheter i ett land där motsvarande lagstiftning saknas i ett

enskilt ärende kan komma att beakta rättsverkningarna av ett

registrerat partnerskap, i varje fall i den mån inga motstående

intressen med anknytning till den staten gör sig gällande.

Enligt utskottets mening finns det dock som regel inte anledning

att räkna med att ett i Sverige registrerat partnerskap kommer

att beaktas utanför de länder som själva har en motsvarande

lagstiftning.

Kommittén har framhållit att en negativ inställning i andra

länder till registrerat partnerskap kan ta sig olika uttryck och

vara mer eller mindre långtgående. En variant kan komma att vara

att man erkänner partnerskapet som rättsinstitut och att det ger

rättsverkningar mellan partnerna men att man inte ställer

landets domstolar till förfogande för att åstadkomma en

upplösning av det registrerade partnerskapet. Ett mer

långtgående avståndstagande kan ta sig det uttrycket att man

vägrar att medverka till att realisera rättsverkningarna av ett

partnerskap. I länder som intar en sådan attityd kan man ändå

tänkas erkänna partnerskapet på det sättet att man anser det

utgöra ett äktenskapshinder. I konsekvens härmed kan man då

tänkas erkänna även en upplösning av det registrerade

partnerskapet i den meningen att partnerskapet inte längre anses

utgöra äktenskapshinder. Det mest långtgående avståndstagandet

utgörs av ett fullt negligerande av registrerat partnerskap

vilket innebär att man helt jämställer en registrerad partner

med en ogift person. Det kan enligt kommittén finnas även andra

varianter av avståndstagande än de nu nämnda.

Det är självklart av stor vikt för enskilda partner som

flyttar utomlands eller som har egendom där att söka utröna med

vilken inställning man i ett annat land kommer att behandla

registrerat partnerskap. Tills vidare får det nog i de flesta

fall anses utsiktslöst att få några tillförlitliga och

vägledande besked om i vad mån ett registrerat partnerskap

kommer att beaktas i andra länder. Det är därför viktigt att

registrerade partner är uppmärksamma på riskerna med att det

registrerade partnerskapet kan komma att negligeras utomlands.

Det går nämligen att genom avtal, testamente och andra

rättshandlingar i viss mån minska olägenheterna härav.

Mellan de nordiska länderna har träffats överenskommelser på

bl.a. det arvsrättsliga området. Med anledning härav har i

Sverige utfärdats bl.a. lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk,

finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i

riket, m.m. och lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som

hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Avgöranden

i Danmark, Finland och Norge som faller inom dessa två lagars

tillämpningsområde erkänns och verkställs enligt lagen

(1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på

privaträttens område.

I enlighet med dessa bestämmelser skall boutredning, bodelning

och arvskifte efter en i Norden bosatt nordisk medborgare äga

rum i det land där den avlidne vid sin död hade hemvist.

Domstolar och myndigheter i annat nordiskt land får då inte

befatta sig med kvarlåtenskapen. Också eventuella tvister skall

i princip upptas av domstol i det land där den avlidne hade

hemvist.

Rätten till arv, rätt för make att sitta i oskiftat bo när

bröstarvingar inte finns, underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen

till arvinge eller efterlevande make, rätt för make att ur boet

uttaga egendom intill visst penningvärde, den s.k.

basbeloppsregeln, och frågor med anknytning till testamente

prövas som regel enligt lagen i det land där den avlidne vid

dödsfallet hade hemvist. Avgörande som har meddelats med stöd av

dessa bestämmelser skall som regel gälla i de övriga länderna.

Konsekvenserna av den internordiska arvsrättsliga regleringen

blir att i de fall som en avliden registrerad partner hade

hemvist i Finland eller i Island är svensk domstol och svenska

myndigheter inte behöriga att befatta sig med de arvsrättsliga

frågorna eller någon del av kvarlåtenskapen ens om den finns

här. De arvsrättsliga frågorna skall prövas enligt finsk resp.

isländsk lag. I dessa fall finns det inte anledning att räkna

med att rättsverkningarna av det registrerade partnerskapet

kommer att beaktas.

Sverige har tillträtt 1988 års Luganokonvention mellan EG:s

och EFTA:s medlemsländer. Konventionen är tillämplig på

privaträttens område med vissa närmare angivna undantag.

Familjerättslig underhållsskyldighet har dock inte undantagits.

Konventionen reglerar såväl domstols behörighet som frågan om

erkännande och verkställighet av avgöranden som faller inom dess

tillämpningsområde. Den reglerar dock inte lagvalsfrågan.

Konventionen har hittills ratificerats av Sverige, Finland,

Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge,

Portugal, Schweiz och Storbritannien.

Till kategorin familjerättslig underhållsskyldighet får

underhållsskyldighet till registrerade partner hänföras. Av de

stater som hittills har tillträtt konventionen är det dock bara

Norge som har lagstiftning om registrerat partnerskap. Det finns

anledning att utgå från att Norge kommer att anse konventionens

bestämmelser tillämpliga även på frågan om underhållsbidrag till

registrerad partner. Det innebär att norsk domstol kommer att

anse sig behörig att ta upp tvister om underhåll i enlighet med

bestämmelserna härom och att man kommer att erkänna och

verkställa ett svenskt avgörande i en sådan fråga under

förutsättning att villkoren härför är uppfyllda i övrigt.

Det är osäkert hur andra konventionsstater kommer att ställa

sig till ett svenskt avgörande om underhållsbidrag till partner.

Några stater kan tänkas erkänna och verkställa ett sådant

avgörande. Andra stater kan dock komma att inta den ståndpunkten

att underhållsskyldighet till partner inte är att anse som en

familjerättslig underhållsskyldighet som omfattas av

konventionens bestämmelser. I Luganokonventionen finns också en

s.k. ordre public-klausul (artikel 27). Den ger

konventionsstaterna möjlighet att vägra erkännande och

verkställighet av ett avgörande som de i och för sig anser

faller under konventionens tillämpningsområde om ett erkännande

skulle anses vara uppenbart oförenligt med grunderna för den

statens rättsordning. Det kan inte uteslutas att vissa

konventionsstater kan komma att vägra erkännande och

verkställighet av en svensk dom på underhållsbidrag till

registrerad partner under åberopande av ordre public.

Mellan Sverige och Schweiz har ingåtts en överenskommelse om

erkännande och verkställighet av bl.a. vissa domar. De svenska

bestämmelserna finns i lagen (1936:79) om erkännande och

verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, SEVL. Lagen

omfattar i princip alla civilrättsliga avgöranden.

I den utsträckning Luganokonventionen är tillämplig ersätter

den reglerna i denna konvention.

På samma sätt som när det gäller Luganokonventionen är det

osäkert om Schweiz kommer att erkänna och verkställa svenska

avgöranden med anknytning till partnerskap. Även i denna

konvention finns en möjlighet att vägra erkännande och

verkställighet under hänvisning till principen om ordre public

(artikel 4).

7.2 Svenska domstolars och myndigheters handläggning

De frågor som kan uppstå för svenska domstolars och

myndigheters vidkommande är i vilken utsträckning man är behörig

att uppta en viss fråga med anknytning till partnerskap till

behandling och, i de fall man är behörig, enligt vilket lands

lag man skall pröva frågan. Det kan även bli aktuellt att ta

ställning till erkännande och verkställighet av utländska

avgöranden som har anknytning till partnerskap.

7.2.1 Svensk domstols behörighet

Frågan om när svensk domstol är behörig att pröva en fråga med

anknytning till partnerskap kommer knappast att vålla några

komplikationer. De bestämmelser och den praxis som gäller för

äktenskapets del kommer som huvudregel att tillämpas även på

partnerskapet.

Svensk behörighet vid ingående av partnerskap anges i 1 kap. i

den föreslagna lagen om registrerat partnerskap. Behörigheten i

fråga om partnerskapsmål anges i samma kapitel genom en

hänvisning till äktenskapsmål.

I övrigt är bestämmelser om svensk domstols behörighet i

tvister som rör äktenskapet att anse som sådana bestämmelser med

anknytning till äktenskap som skall tillämpas på motsvarande

sätt för partnerskap om inte undantagsreglerna ger anledning

till annat.

I Luganokonventionen finns sådana regler vad gäller tvister om

underhållsskyldighet. I 1990 års lag finns bestämmelser om

svensk domstols behörighet i tvister om makars

förmögenhetsförhållanden. Slutligen finns också

behörighetsregler i NÄF, vilka dock undantas genom 3 kap. 4 § i

den föreslagna lagen.

I den mån bestämmelser om svensk behörighet saknas får

rättspraxis i motsvarande äktenskapsrättsliga tvister beaktas.

Konsekvensen för registrerat partnerskap blir att det alltid

finns en behörig domstol för att pröva en ansökan om upplösning

av registrerat partnerskap. Det torde också finnas en behörig

domstol i Sverige för att avgöra andra frågor med anknytning

till partnerskap i den utsträckning det finns ett befogat

intresse av en svensk dom i saken.

7.2.2 Lagvalsfrågan

I den föreslagna lagen sägs uttryckligen att svensk lag skall

tillämpas på frågan om rätten att ingå partnerskap. Genom

hänvisningen till äktenskapsmål görs bestämmelserna i IÄL om

lagval vid äktenskapsskillnad tillämpliga.

Lagvalsregler i mål om underhåll till make regleras av praxis.

Sådana regler finns, vad gäller mål om makars

förmögenhetsförhållanden, i 1990 års lag. Genom 3 kap. 1 §

lagen om registrerat partnerskap kommer dessa lagvalsregler att

få motsvarande tillämpning på registrerat partnerskap vare sig

man väljer att betrakta dessa bestämmelser som rättsverkningar

av äktenskap eller som bestämmelser med anknytning till

äktenskapet. Lagvalsbestämmelserna i NÄF undantas genom 3 kap.

4 § i lagen om registrerat partnerskap.

Lagvalsregler finns också för arvsrättsliga situationer. Dessa

regler blir utan särskild hänvisning tillämpliga på

arvsrättsliga frågor när den avlidne var registrerad partner.

I många fall innebär lagvalsreglerna att den svenska domstolen

skall tillämpa svensk lag. Så är i allmänhet fallet vid

prövningen av förutsättningarna för upplösning av registrerat

partnerskap (3 kap. 4 § första stycket IÄL), vid prövningen av

rätten till arv efter en svensk medborgare (1 kap. 1 § IDL), vid

prövningen av ett mål om partnerskapets förmögenhetsrättsliga

verkningar när partnerna har hemvist i Sverige (4 § 1990 års

lag) eller vid prövningen av ett yrkande om underhållsbidrag när

partnerna har hemvist här.

I en del fall kan partnerna ha träffat avtal om att svensk lag

skall vara tillämplig. Bestämmelserna i exempelvis 1990 års lag

gör det möjligt för registrerade partner att avtala om vilket

lands lag som skall vara tillämplig på deras

förmögenhetsförhållanden. Avtalet kan också träffas före

registreringen och även inför en förestående bodelning och

mellan en efterlevande registrerad partner och en avliden sådan

partners rättsinnehavare.

I dessa fall uppstår inga särskilda svårigheter.

I en del situationer kan emellertid en lagvalsregel utpeka en

främmande rättsordnings regler. Om dansk eller norsk lag skall

tillämpas enligt en sådan lagvalsregel innebär detta inte några

andra problem än de som skulle ha uppstått i en motsvarande

äktenskapsrättslig situation.

Om den utpekade rättsordningen är en rättsordning som saknar

motsvarande lagstiftning kan hävdas att det saknas materiella

regler för att lösa den uppkomna tvisten. Även i dessa fall

torde emellertid huvudregeln i 3 kap. 1 § lagen om registrerat

partnerskap gälla. Svensk domstol bör i konsekvens härmed

tillämpa den utländska rättsordningens bestämmelser om

motsvarande fråga för äktenskapets del.

Om således en av två utländska medborgare som är bosatta här

och har ingått partnerskap med varandra avlider, skall rätten

till arv efter den avlidne prövas enligt lagen i det land där

han var medborgare (1 kap. 1 § IDL). I en process vid svensk

domstol där den efterlevande partnern gör gällande sin arvsrätt

i egenskap av partner torde svensk domstol kunna tillämpa den

utländska rättsordningens bestämmelser om makes arvsrätt.

Tillämpningen av en utländsk lag kan dock i vissa fall orsaka

problem, nämligen när den utländska rättsordningens bestämmelser

är könsrelaterade. Exempelvis kan det förekomma att utländska

rättsordningar favoriserar kvinnan när det gäller bestämmelser

om underhållsbidrag. I denna situation kan ledning hämtas av den

principiella inställning som redovisas i 3 kap. 3 § lagen om

registrerat partnerskap, dvs. att könsrelaterade bestämmelser

inte skall tillämpas på partnerskap. Det underhållsbidrag som

döms ut till en partner kan med ledning av denna princip utgå

efter en minimistandard och således bestämmas efter de principer

enligt vilka underhållsbidrag minst skall utges enligt den

främmande rättsordningens regler. Hur denna och liknande frågor

skall lösas får emellertid lämnas åt rättstillämpningen.

Det bör framhållas att de nu påpekade svårigheterna inte är

unika. Den svenska IP-rätten utgör inte något heltäckande

system, och det är därför inte ovanligt att svenska domstolar i

internationella sammanhang ställs inför tolknings- och

tillämpningsproblem på grund av att de materiella reglerna i en

främmande rättsordning är annorlunda än de svenska eller därför

att vissa rättsinstitut saknas i den främmande rättsordningen.

7.2.3 Erkännande av utländska avgöranden

I partnerskapslagen finns en uttrycklig föreskrift om

erkännande av partnerskap genom hänvisning till IÄL.

Allmänna bestämmelser om erkännande av utländska

äktenskapsskillnader finns i IÄL. Dessa bestämmelser

kompletteras av de konventionsbaserade bestämmelserna i 22 § NÄF

och i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska

äktenskapsskillnader och hemskillnader. Som tidigare har

framgått, skall NÄF undantas från tillämpning på partnerskap.

Bestämmelserna i 1973 års lag torde däremot komma att bli

tillämpliga.

Sverige torde komma att erkänna upplösningar av registrerade

partnerskap som har skett i annat land.

Avsikten är att de närmare föreskrifter som finns meddelade i

1973 års lag och IÄL beträffande äktenskapsskillnader skall

tillämpas även på upplösningar av registrerade partnerskap.

Andra avgöranden som det kan bli aktuellt att ta ställning

till är avgöranden om underhållsbidrag till partner, avgöranden

om det registrerade partnerskapets förmögenhetsrättsliga

verkningar och arvsrättsliga avgöranden. Huvudregeln beträffande

erkännande och verkställighet av utländska avgöranden som inte

gäller statusfrågor är att detta kräver uttryckligt

författningsstöd.

Samtliga författningsbestämmelser om erkännande och

verkställighet av avgöranden med anknytning till äktenskap skall

tillämpas på motsvarande avgöranden med anknytning till

registrerat partnerskap. Undantaget utgörs av bestämmelsen i

22 § NÄF.

Sådana bestämmelser finns i övrigt i lagen (1976:108) om

erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående

underhållsskyldighet, lagen (1962:512) om indrivning i Sverige

av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island

eller Norge, lagen (1992:794) med anledning av Sveriges

tillträde till Luganokonventionen, SEVL samt lagen (1977:595) om

erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens

område och IDL.

7.3 Lagrådets synpunkter

Lagrådet har framhållit att särskilda svårigheter kan

tänkas uppkomma när en lagstiftning om registrerat partnerskap

skall tillämpas på fall med internationell anknytning. Enligt

vad Lagrådet påpekar torde det vara i hög grad oklart i vilken

utsträckning ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i

andra länder. Att Finland och Island i sin lagstiftning inte

erkänner ett registrerat partnerskap vållar enligt Lagrådet

problem redan på det nordiska planet, och enligt Lagrådet finns

det än mindre anledning att anta att ett registrerat partnerskap

kommer att beaktas i utomnordiska länder. Vidare kan enligt

Lagrådet problem uppkomma till följd av lagvalsreglerna även om

svensk domstol är behörig att ta upp ett partnerskapsmål.

Utskottet kan konstatera att likartade problem när det gäller

internationellt privaträttsliga konsekvenser är sedan länge

välkända fakta på familjerättens område. Självfallet är

situationen annorlunda när det gäller tillämpningen av regler om

registrerat partnerskap, av det skälet att sådan lagstiftning

för närvarande endast finns i Danmark och Norge. Det förtjänar

emellertid i sammanhanget att framhållas att det i

internationella förhållanden helt saknas sambolagstiftning. Den

invändning som Lagrådet i förevarande sammanhang har riktat mot

det granskade lagförslaget kan, från principiella

utgångspunkter, därför riktas också mot den gällande

sambolagstiftningen. Med hänsyn till det stora antal enskilda

personer som är berörda av den lagstiftningen torde de problem

med internationell anknytning som kan uppkomma vid tillämpningen

av sambolagstiftningen vara betydligt fler än vad som bör bli

fallet för registrerade partner. Utskottet kan konstatera att i

lagstiftningsärendet om sambolagen gjordes ingen invändning mot

den då föreslagna lagstiftningen med hänvisning till de

internationellt privaträttsliga problemen.

Sammanfattningsvis finner utskottet att Lagrådets invändningar i

detta avseende inte utgör tillräckliga skäl mot den föreslagna

lagstiftningen. Att Partnerskapskommittén på ett förtjänstfullt

sätt har analyserat och redovisat de förutsebara problemen torde

kunna medföra att dessa i betydande grad genom olika åtgärder

kan komma att undvikas av de enskilda personer som är berörda.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om registrerat partnerskap

1 kap. Registrering av partnerskap

1 §

Två personer av samma kön kan låta registrera sitt

partnerskap.

Genom bestämmelsen slås fast att registrering kan ske utan

krav på hushållsgemenskap, sexuell relation eller sexuell

läggning.

Lagrådet har, enligt vad som framgår av yttrandet, ansett

att den avsedda innebörden kommer till tydligare uttryck om

paragrafen ges en ändrad lydelse i enlighet med Lagrådets

förslag.

Utskottet, som anser att det ligger ett särskilt värde i att

lagens inledande paragraf ges en utformning som ansluter till

motsvarande bestämmelse i den danska och den norska lagen,

finner med hänsyn därtill att den av Lagrådet föreslagna

lydelsen inte bör väljas.

2 §

Registrering får ske endast om minst en av partnerna är svensk

medborgare med hemvist här i landet.

Bestämmelsen är närmast att betrakta som en regel om svensk

myndighets behörighet att förrätta partnerskapsregistrering. För

att tydligt klargöra att den måste beaktas inom ramen för

hindersprövningen, har den utformats som ett hinder för

registrering.

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i äktenskapsbalken,

innebär att minst en av dem som önskar få sitt partnerskap

registrerat skall vara svensk medborgare. För att en

registrering skall vara möjlig när det endast finns en naturlig

anknytning till Sverige, uppställs som ytterligare villkor krav

på hemvist i Sverige. De närmare övervägandena bakom

utformningen av bestämmelsen har redovisats i den allmänna

motiveringen, se avsnitt 6.3.

Att bedöma om en person är svensk medborgare eller inte torde

i regel inte vålla några problem. I de fall en person har

dubbelt medborgarskap skall han alltid kunna åberopa ett svenskt

medborgarskap.

Innebörden av begreppet hemvist är inte entydig och den

varierar, beroende på i vilket sammanhang begreppet används. I 7

kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, har

hemvistbegreppet definierats för tillämpning inom den

internationella familjerätten. Definitionen anger att den som är

bosatt i en viss stat skall anses ha hemvist där, om

bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och

omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Detta

hemvistbegrepp, som bör komma till användning även i detta

sammanhang, behandlas utförligt i bl.a. Familjelagssakkunnigas

slutbetänkande SOU 1987:18 Internationella familjerättsfrågor

(se s. 59 ff.).

3 §

Registrering får inte ske beträffande den som är under 18 år

eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande

led eller är helsyskon.

Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan

tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan

är registrerad partner.

Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt

svensk lag.

De äktenskapshinder som anges i de tre första styckena

motsvarar dem som anges i 2 kap. äktenskapsbalken. De har

behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.4.

En dispensansökan om registrering av ett partnerskap med ett

halvsyskon prövas av regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer. Vid denna prövning torde man komma att

göra samma överväganden som görs vid en motsvarande prövning för

ingående av äktenskap och som har sin grund i etiska aspekter.

En partnerskapsregistrering blir giltig även om ett

partnerskapshinder senare konstateras. Om det föreligger ett

absolut släktskapshinder eller om någon av parterna var gift

eller registrerad i ett annat partnerskap kan dock partnerskapet

upplösas, jfr 5 kap. 5 § äktenskapsbalken.

I fjärde stycket i bestämmelsen föreskrivs att de i svensk lag

angivna hindren för registrering alltid skall tillämpas, således

även om någon av partnerna är utländsk medborgare (se avsnitt

6.4).

4 §

Innan registrering sker skall prövas om det finns något hinder

mot registreringen.

5 §

Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap.

äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av

äktenskapshinder motsvarande tillämpning.

Den huvudsakliga innebörden av bestämmelserna, av vilka 5 §

har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är att

hindersprövning för partnerskap och eventuella överklaganden av

beslut i samband därmed sker enligt samma regler som gäller för

hindersprövning för äktenskap.

Detta innebär att hindersprövningen skall göras av

skattemyndigheten i det län där någon av partnerna är

folkbokförd eller, om ingen av dem är folkbokförd här i landet,

i det län där någon av dem vistas. En begäran om hindersprövning

skall göras av partnerna gemensamt hos valfri skattemyndighet

eller allmän försäkringskassa (3 kap. 1 § äktenskapsbalken). Den

som varken är eller skall vara folkbokförd här i landet skall

vid hindersprövningen om möjligt visa upp ett intyg av utländsk

myndighet om sin rätt att undergå registrering (3 kap. 2 §

första stycket äktenskapsbalken). Detta intyg behöver

emellertid, eftersom hindersprövningen alltid skall ske enligt

svensk lag, inte innehålla annat än uppgifter om ålder,

civilstånd och släktförhållanden. Om det fordras särskilt

tillstånd för registreringen på grund av underårighet eller nära

släktskap skall sådant uppvisas vid hindersprövningen (3 kap. 2

§ andra stycket ÄktB).

Vid hindersprövningen skall partnerna skriftligen avge en

försäkran (3 kap. 3 § ÄktB). Enligt förordningen (1987:1015) om

försäkran vid hindersprövning fastställer Riksförsäkringsverket

formulär för den försäkran som blivande makar skall avge vid

hindersprövning. En följd av föreliggande lagförslag är att ett

nytt sådant formulär måste utarbetas.

Om skattemyndigheten finner att det inte föreligger något

hinder mot registrering, skall myndigheten på begäran av

partnerna utfärda ett intyg om detta (3 kap. 4 § ÄktB). Ett

beslut får överklagas till länsrätten (15 kap. 2 § ÄktB).

6 §

Registrering sker i närvaro av vittnen.

7 §

Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara närvarande.

De skall var för sig på fråga av registreringsförrättaren ge

till känna att de samtycker till registreringen.

Registreringsförrättaren skall därefter förklara att de är

registrerade partner.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var

registreringsförrättaren inte behörig att förrätta

registreringen, är registreringen ogiltig.

En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får

godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet

får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon

av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 4 kap. 2 §

äktenskapsbalken. Förfarandet vid registrering motsvarar

förfarandet vid borgerlig vigsel.

I förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel

som förrättas av domare eller särskilt förordnad

vigselförrättare, finns föreskrifter om vilka ord

vigselförrättaren skall rikta till mannen och kvinnan. En

motsvarande förordning bör utfärdas för

partnerskapsregistrering.

8 §

Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i

tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.

Bestämmelsen anger vem som är behörig att förrätta en

partnerskapsregistrering. När det gäller skyldigheten att

förrätta en borgerlig vigsel regleras detta i förordningen

(1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av

domare eller särskilt förordnad vigselförrättare. För att

garantera att den som vill och har rätt att få ett partnerskap

registrerat också skall få det gjort bör motsvarande regler

finnas även när det gäller registrering av ett partnerskap.

9 §

För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 5, 7

och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som meddelas av

regeringen.

Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15

kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.

Beträffande internationella förhållanden rörande

registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap.

Hänvisningarna i första stycket innebär att

registreringsförrättaren skall förvissa sig om att

hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade

registreringen och att inget hinder har framkommit. Efter

registreringen skall förrättaren genast till partnerna överlämna

ett bevis om registreringen och sända underrättelse till den

skattemyndighet som har gjort hindersprövningen.

Hänvisningen i andra stycket innebär att beslut av

registreringsförrättare kan överklagas till länsstyrelsen,

vilket beslut kan överklagas till kammarrätten.

Hänvisningen i tredje stycket till 1 kap. 4, 7, 8 och 9 §§ i

lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap innebär att registrering

inför svensk myndighet sker enligt svensk lag samt att

partnerskap som registrerats utomlands erkänns här under vissa

förutsättningar. Hänvisningen till 1 kap. 5 och 6 §§ i 1904 års

lag innebär att regeringen får utfärda bemyndiganden att

förrätta registreringar utomlands enligt svensk lag och i

Sverige enligt utländsk lag. Dessa frågor har behandlats i den

allmänna motiveringen i avsnitt 6.5.

2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap

1 §

Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns

död eller genom domstols avgörande.

Bestämmelsen, som utformats i enlighet med Lagrådets

förslag, motsvarar 1 kap. 5 § äktenskapsbalken.

2 §

Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har motsvarande

tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap.

Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag, innebär att samma regler gäller för upplösning av

registrerat partnerskap som för äktenskapsskillnad. Dessa regler

innebär i korthet att partnerna, om de är överens och ingen av

dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står

under den partnerns vårdnad eller om de levt åtskilda i två år,

kan få det registrerade partnerskapet upplöst omedelbart efter

ansökan. Detsamma gäller om partnerskapet har ingåtts i strid

mot vissa partnerskapshinder. I andra fall föregås upplösningen

av det registrerade partnerskapet av en betänketid på minst sex

månader. När en dom på upplösning av partnerskap vinner laga

kraft är det registrerade partnerskapet upplöst.

3 §

Mål om upplösning av ett registrerat partnerskap och mål där

talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap

består eller inte består är partnerskapsmål. I lag eller annan

författning givna bestämmelser angående äktenskapsmål gäller

även i fråga om partnerskapsmål.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I 14 kap. ÄktB finns särskilda bestämmelser om rättegången i

äktenskapsmål. Dessa rättegångsbestämmelser blir tillämpliga

även på partnerskapsmål.

Även de allmänna internationellt privaträttsliga

bestämmelserna om äktenskapsmål, 3 kap. 1--5 §§ och 10--12 §§

lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap, blir tillämpliga på

partnerskapsmål. Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

adoption och förmynderskap skall dock inte tillämpas. Detta

framgår av 3 kap. 4 § denna lag. Den närmare motiveringen bakom

detta undantag framgår av avsnitt 6.8.3.

I 14 kap. 6 § ÄktB regleras domstolens underrättelseskyldighet

till makarna i de fall betänketid löpt. Närmare föreskrifter om

hur denna underrättelseskyldighet skall fullgöras finns i

förordningen (1983:490) om skyldighet för domstol att lämna

uppgifter beträffande äktenskapsskillnader m.m. I samma

förordning finns bestämmelser om domstols

underrättelseskyldighet när domstolen har avgjort ett mål

varigenom ett äktenskap har upplösts eller en vigsel har

förklarats ogiltig eller när en domstol har meddelat ett beslut

att ett i främmande stat meddelat beslut om upplösning av

äktenskap skall gälla i Sverige.

I förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret föreskrivs

vidare en skyldighet för domstol att underrätta Statistiska

centralbyrån, SCB, om bl.a. vissa domar och beslut i

äktenskapsmål.

Även de nu nämnda förordningsbestämmelserna får motsvarande

tillämplighet på registrerade partnerskap.

4 §

Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om

registrering har skett enligt denna lag.

Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag.

De internationellt privaträttsliga reglerna kan medföra att

svenska domstolar inte är behöriga att skilja makar som gift sig

i Sverige. Detta innebär inga särskilda svårigheter för makarna,

eftersom de i ett sådant fall kan få en äktenskapsskillnad till

stånd i ett annat land som de har starkare anknytning till.

När det gäller ett registrerat partnerskap är situationen

emellertid en annan. Förutom Sverige kan för närvarande endast

Danmark och Norge förväntas stå till tjänst med upplösning av

ett registrerat partnerskap. Bakgrunden till bestämmelsen är

således att det måste garanteras att partnerskap som har

registrerats enligt denna lag också kan upplösas.

3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap

1 §

Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett

äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.

Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till

äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat

partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av

undantagsreglerna i 2--4 §§.

I första stycket anges innebörden av en

partnerskapsregistrering. Bortsett från de i följande paragrafer

noga preciserade undantagen skall alla äktenskapets

rättsverkningar gälla också för ett registrerat partnerskap.

Med äktenskapets rättsverkningar avses inte bara sådana som

får effekt under äktenskapets bestånd utan också rättsverkningar

som får betydelse i samband med att äktenskapet upplöses och

därefter. Bestämmelsen tar sikte inte endast på de

rättsverkningar som framgår av lag utan också på sådana som

emanerar från författningar av lägre dignitet.

I paragrafens andra stycke, som har utformats i enlighet med

Lagrådets förslag, läggs fast huvudregeln att författningar

eller delar av författningar som på något sätt har samband med

ett bestående eller upplöst äktenskap skall få motsvarande

tillämplighet på ett bestående eller upplöst registrerat

partnerskap. Härmed avses även regler av mer eller mindre rent

administrativ karaktär, exempelvis sådana som gäller domstolars,

myndigheters och enskildas skyldigheter att lämna uppgifter i

olika sammanhang.

Den valda lagstiftningstekniken innebär att i princip alla

regler med anknytning till äktenskap skall tillämpas på

registrerade partnerskap. Det saknas därför anledning att göra

distinktioner mellan äktenskapets egentliga rättsverkningar och

andra bestämmelser med anknytning till äktenskapet.

Det är knappast meningsfullt -- om ens möjligt -- att exakt

och uttömmande ange vilka bestämmelser som omfattas av

paragrafen. I Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98

Partnerskap finns i bilaga 5 -- Äktenskapets rättsverkningar, en

inventering -- ett antal författningar redovisade som innehåller

bestämmelser med anknytning till äktenskap. Betänkandets bilaga

6 -- Äktenskapets rättsverkningar -- en presentation --

innehåller en redogörelse för några av de mera centrala

rättsområdena. I anslutning till redogörelsen anges i vilken

omfattning en viss effekt eller bestämmelse är avsedd att

omfattas även av registrerat partnerskap.

Tillämpningen av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,

den s.k. sambolagen, är begränsad till de samboförhållanden där

samborna är ogifta. Annorlunda uttryckt är en av äktenskapets

rättsverkningar att bestående äktenskap utesluter sambolagens

tillämpning. Av förevarande bestämmelse följer att även det

förhållandet att någon av partnerna i ett samboförhållande är

registrerad partner utesluter tillämpningen av bestämmelserna i

sambolagen på detta samboförhållande.

Det finns andra bestämmelser vars tillämpning på sambor

förutsätter att samborna är ogifta. Här kan nämnas

bestämmelserna om hyra i jordabalken (se 12 kap. 1 § fjärde

stycket), samtliga bestämmelser i ärvdabalken (se 3 kap. 7 §

fjärde stycket) och bestämmelserna i lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt (se 3 a §). Inte heller i dessa fall

får samborna vara registrerade partner.

I 2 kap. 4 § ÄktB anges att den som är gift inte får ingå nytt

äktenskap. Även denna bestämmelse är ett uttryck för en

rättsverkning av äktenskapet, med den effekten att bestående

äktenskap utgör äktenskapshinder.

På flera ställen i ÄktB anges att registrering skall ske av

förhållanden som har samband med rättsverkningarna av ett

äktenskap. Det gäller naturligtvis först och främst uppgifter om

ingångna och upplösta äktenskap som skall registreras inom

folkbokföringen (18 kap. 5 § ÄktB). Bland andra förhållanden

eller handlingar som skall eller kan registreras kan nämnas

äktenskapsförord, gåvor mellan makar, anmälan om bodelning under

äktenskap och bodelningshandling (7 kap. 3 § tredje stycket, 8

kap. 1 § andra och tredje styckena, 9 kap. 1 § andra stycket

och 13 kap. 6 § ÄktB). Dessa uppgifter tas in i

äktenskapsregistret efter underrättelse från tingsrätt (16 kap.

1 § ÄktB och förordningen [1987:1022] om äktenskapsregistret).

De nu nämnda bestämmelserna, liksom övriga bestämmelser i 16

kap. ÄktB som reglerar förfarandet vid registreringsärenden,

omfattas av förevarande bestämmelse.

Det finns ytterligare ett antal författningsreglerade register

som innehåller uppgifter som har samband med äktenskap. Här kan

nämnas det statliga person- och adressregistret (SPAR),

utsökningsregistret och skatteregistret. Bestämmelser om dessa

register finns dels i datalagen (1973:289), dels i olika

registerförfattningar. I flera av dessa författningar anges att

registren skall eller får innehålla uppgifter om en persons

civilstånd eller make (3 § förordningen [1981:4] om det statliga

person- och adressregistret, 4 § utsökningsregisterlagen

[1986:617] och 5 och 8 §§ skatteregisterlagen [1980:343]). Vad

som i denna typ av författningar sägs om make skall gälla även

registrerade partner.

I flera författningar finns som nämnts begreppet "civilstånd".

En uppgift om att någon är eller har varit partner måste anses

som en uppgift om civilstånd.

Hos många myndigheter finns blanketter där det förekommer

eller skall fyllas i uppgifter om en persons civilstånd. Ett

exempel är deklarationsblanketter. Ett annat är

ansökningsblanketter av olika slag. Sådana blanketter får

arbetas om.

Självfallet finns det inget som hindrar att man i vissa

författningar som har valör av förordningar i tydlighetens

intresse ändrar texten med hänsyn till registrerat partnerskap.

Detta är en typ av konsekvensändringar som får övervägas närmare

inför ett ikraftträdande av lagstiftningen.

2 §

Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig

anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får

registrerade partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses

att i egenskap av särskild förordnade förmyndare gemensamt utöva

vårdnaden om en underårig.

Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om

befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade

partner.

Genom paragrafen undantas från tillämpning på registrerat

partnerskap samtliga bestämmelser på äktenskapets område som ger

upphov till gemensam vårdnad. Dessa frågor har i den allmänna

motiveringen behandlats i avsnitt 6.8.1.

Det konstateras inledningsvis att registrerade partner inte

har möjlighet att adoptera gemensamt. Därefter slås fast att en

partner inte heller får adoptera ensam. I detta hänseende gäller

för äktenskapet att en make kan få tillstånd att adoptera den

andre makens barn samt att en make också i vissa andra

situationer, nämligen när den andra maken är försvunnen eller

psykiskt störd, kan tillåtas att adoptera ensam. En partner kan

till följd av bestämmelsen aldrig genomföra en adoption, inte

ens i form av en s.k. styvbarnsadoption.

För registrerade partner kan således gemensam vårdnad om ett

barn inte uppkomma med stöd av adoptionsbestämmelserna. Genom

undantaget som hänför sig till 13 kap. 8 § föräldrabalken kan

gemensam vårdnad inte heller uppstå genom att partnerna i

egenskap av särskilt förordnade förmyndare utses till

vårdnadshavare. Något hinder enligt lag mot att en av partnerna

får vårdnaden om ett barn i egenskap av särskilt förordnad

förmyndare föreligger dock inte.

3 §

Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär

en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön

gäller inte för registrerade partner.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär ett generellt undantag

från tillämpningen av regler som bygger på att makarnas eller de

tidigare makarnas kön är av betydelse. Undantaget berör

huvudsakligen sådana, numera inte så ofta förekommande, regler

som ger ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor. Hit

hör emellertid även exempelvis de materiella reglerna om

faderskapspresumtion.

De bestämmelser som undantas genom denna paragraf är inte

särskilt många. Lagstiftaren har under senare decennier i takt

med kvinnornas intåg på arbetsmarknaden mönstrat ut de flesta

bestämmelser av detta slag och i förekommande fall ersatt dem

med könsneutrala regler. Exempelvis har änkepensionen inom den

allmänna pensioneringen ersatts av efterlevandepension till

make, vilken utgår oavsett kön. Som övergångsbestämmelserna är

utformade, kan en efterlevande partner dock inte komma i fråga

för änkepension enligt de gamla reglerna.

På området för arbetsskadeförsäkring, som genomgått liknande

förändringar, förhåller det sig dock något annorlunda. I första

hand är tidpunkten för arbetsskadan enligt övergångsreglerna

avgörande för om äldre regler skall vara tillämpliga. Änkan till

en man som avlider i dag kan alltså, även om äktenskapet har

ingåtts efter ikraftträdandet av de nya reglerna, komma i

åtnjutande av änkelivränta. Det kan inte uteslutas att

övergångsregler även i andra fall kan leda till att änkeförmåner

kan utgå efter äktenskap som ingåtts först sedan förmånerna har

avskaffats. Paragrafen innebär att övergångsreglerna inte blir

tillämpliga på efterlevande partner och att nu gällande

lagstiftning blir bestämmande för om eventuella

efterlevandeförmåner kan utgå. Även om arbetsskadan inträffar

efter ikraftträdandet av de nya reglerna kan i vissa fall

änkelivränta börja utgå. Det förutsätter emellertid att kvinnan

var gift vid ikraftträdandet av de nya reglerna, vilket gör att

partner inte kan komma i åtnjutande av änkelivränta med stöd av

dessa övergångsregler.

De änkeförmåner som utgår enligt nu gällande eller äldre

bestämmelser upphör, liksom könsneutrala efterlevandeförmåner,

regelmässigt när den efterlevande gifter om sig. Så som

huvudregeln enligt förslaget till lagen om registrerat

partnerskap är uppbyggd faller det sig helt naturligt att de

könsneutrala efterlevandeförmånerna upphör också när den

efterlevande ingår registrerat partnerskap. Det finns ingen

anledning att behandla änkeförmånerna annorlunda. En regel som

innebär att en änkeförmån upphör när änkan gifter om sig

omfattas således inte av undantagsbestämmelsen. Förmånen upphör

alltså när änkan ingår ett registrerat partnerskap. I vissa fall

kan änkeförmåner, som upphört på grund av nytt äktenskap,

återupplivas om det nya äktenskapet blir kortvarigt. Ett

kortvarigt partnerskap får i sådana fall samma effekt.

Enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg till folkpension kan hustrutillägg utgå till

gifta kvinnor födda 1934 eller tidigare, som inte har fyllt 65

år. Hustrutillägget kommer att vara utmönstrat efter utgången av

1999. Enligt huvudregeln skall äktenskapet ha varat i minst fem

år för att hustrutillägg skall kunna utgå. Hustrutillägget

kommer därför sannolikt att sakna all praktisk betydelse för

partner, men reglerna undantas ändock genom förevarande

paragraf.

Förutom regeln i 7 kap. 5 § föräldrabalken om subsidiär

underhållsskyldighet i förhållande till makes barn finns en hel

del bestämmelser som ger en förälders make rättigheter och

skyldigheter, som har anknytning till makens barn. De är oftast

uppbyggda så att föräldrars rättigheter och skyldigheter anges

direkt medan styvförälderns anges med en regel av innebörd att

med förälder likställs den som är gift (eller i förekommande

fall sambo) med föräldern. Regler av denna typ vållar generellt

sett inga särskilda problem när det gäller partnerskapet. De

kommer att gälla på samma sätt för förälders partner som för

förälders make. Reglerna återfinns huvudsakligen inom

socialförsäkrings- och bidragssystemet.

Vad gäller lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av

barn, m.m. kan följande uppmärksammas. Utgångspunkten i lagen är

att bl.a. den som är gift med förälder har samma rättigheter som

förälder. Motsvarande skall gälla även den som har ingått

partnerskap med förälder.

4 §

Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption

och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.

Enligt förslaget skall med några undantag alla bestämmelser

som gäller för äktenskap och makar gälla även för registrerat

partnerskap och registrerade partner. Detta gäller även

internationellt privaträttsliga bestämmelser, såväl allmänna som

konventionsbaserade. Av skäl som angetts i avsnitt 6.8.3 skall

bestämmelserna i 1931 års förordning dock inte tillämpas i

partnerskapsrättsliga sammanhang. Detta gäller även 7 § i

nämnda förordning som reglerar behörig domstol i mål om

äktenskapsskillnad m.m. Någon uttrycklig erinran om att denna

förordning inte skall tillämpas i mål om upplösning av

registrerat partnerskap har inte gjorts i 2 kap. 2 § i denna

lag.

8.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

2 kap. Äktenskapshinder

4 §

Den som är gift eller partner i ett registrerat partnerskap

får inte ingå äktenskap.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

3 §

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen

försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra

i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte

tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,

skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall på heder och samvete

skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller

låtit registrera partnerskap. Den som tidigare har ingått

äktenskap eller låtit registrera partnerskap skall styrka att

äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst, om inte

detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk

myndighet.

5 kap. Äktenskapsskillnad

5 §

Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med

varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har

var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan

föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har

ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller partner

i registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller

partnerskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare

äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad

utan föregående betänketid. Detsamma gäller om partnerskap

registrerats trots att någon av partnerna då var gift.

I fall som avses i första stycket kan talan om

äktenskapsskillnad föras av allmän åklagare.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelserna innebär att uppgiftsskyldigheten vid

hindersprövning för äktenskap omfattar tidigare ingånget

äktenskap eller partnerskap. Till följd av hänvisningen i 1 kap.

5 § lagen om registrerat partnerskap omfattar

uppgiftsskyldigheten vid hindersprövningen för registrering av

partnerskap samma förhållanden.

Slutligen kommer rätten till äktenskapsskillnad utan

föregående betänketid att omfatta även det förhållandet att

någon av makarna är registrerad partner. Hänvisningen i 2 kap. 2

§ lagen om registrerat partnerskap innebär att motsvarande

gäller för registrerad partner som för make.

8.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

7 kap. Om brott mot familj

1 §

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift

äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter

eller fängelse i högst två år.

Om den som är partner i ett registrerat partnerskap ingår

äktenskap, dömes för olovligt ingående av äktenskap till böter

eller fängelse i högst två år.

1 a §

Om den som redan är gift eller partner i ett registrerat

partnerskap låter registrera partnerskap, dömes för olovligt

partnerskap till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma

gäller om någon annan låter registrera partnerskap trots att

hans eller hennes partner redan är gift eller partner i ett

registrerat partnerskap.

Bestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets

förslag.

Enligt 7 kap. 1 § BrB i dess nuvarande lydelse är vissa

förfaranden i strid mot äktenskapshindret i 2 kap. 4 § ÄktB

straffsanktionerade. Ändringen av 1 § och den nya bestämmelsen i

1a § innebär en anpassning av straffbestämmelserna till den nya

lydelsen av ÄktB:s regler om äktenskapshinder och till

motsvarande regel i lagen om registrerat partnerskap.

Övriga frågor

Hushållsgemenskap

En lagstiftning om samboförhållanden i ett vidare begrepp

finns i Norge sedan 1991. I Norge saknades tidigare helt

lagstiftning som behandlar samboendes förhållanden. "Lov om rett

till felles bolig og innbo når husstandsfellesskap opphörer"

innehåller regler av basal skyddskaraktär som träder in vid

upplösning av en hushållsgemenskap. Lagen är tillämplig även på

hushållsgemenskap mellan fler än två personer. Lagens

tillämpning förutsätter att parterna är ogifta, över 18 år och

att de har bott tillsammans i minst två år eller har eller

väntar barn tillsammans.

Utöver den äktenskapsrättsliga lagstiftningen finns i Sverige

för närvarande lagar som rör samboendes förhållanden, lagen

(1987:232) om sambors gemensamma hem, den s.k. sambolagen samt

lagen (1987:813) om homosexuella sambor, ofta benämnd

homosexlagen. För andra typer av hushållsbildningar finns ingen

särskild lagstiftning.

I motion L207 av Chatrine Pålsson (kds) framhålls att den

juridiska trygghet som samhället erbjuder hushållsgemenskaper är

begränsad och att det därför kan finnas behov av kompensation i

vissa stycken, exempelvis i form av frivilliga avtal. Motionären

påpekar dock att det är okänt hur olika hushållsgemenskaper ser

ut och att det därför är omöjligt att fastslå deras behov av en

ökad trygghet. Mot denna bakgrund finns det anledning att se

över vissa bestämmelser, framför allt på det sociala

trygghetsområdet, för människor som delar hushållsgemenskap på

annan grund än äktenskapets. Alla typer av stadigvarande

sammanboende bör omfattas av en sådan översyn.

Ingvar Svensson och Pontus Wiklund (kds) begär i motion

L208 en översyn i syfte att skapa en fri avtalsmarknad för dem

som inte vill eller inte kan ingå äktenskap som juridisk

samlevnadsform. Motionärerna vill anvisa en generell syn på

samlevnadslagstiftningen. De tar principiellt avstånd från den

nuvarande sambolagstiftningen och de motsätter sig en särskild

lagstiftning för homosexuella par. Samhället bör erbjuda endast

äktenskapet som den juridiska figuren för långvarig samlevnad

mellan man och kvinna. För alla övriga grupperingar eller

kombinationer bör lagstiftaren i stället underlätta ingåendet av

frivilliga avtal utan speciallagstiftning. De hinder som finns

bör därför enligt motionärerna undanröjas så att en "fri

avtalsmarknad" skapas för samlevande människor. För att

underlätta för sådana grupper att skaffa sig en

tillfredsställande juridisk trygghet bör de offentliga

myndigheterna kunna ge råd och handledning om detta.

Utskottet kan konstatera att någon kartläggning av

sammanboende som inte omfattas av den äktenskapsrättsliga

lagstiftningen eller någon av de två sambolagarna inte har

gjorts. Det finns dock vissa statistiska uppgifter om antalet

personer som lever i något slags hushållsgemenskap utan att de

ingår i någon av de grupper som omfattas av den nämnda

lagstiftningen. Av SCB:s rapport i serien Levnadsförhållanden

för åren 1988 och 1989 kan utläsas att andelen personer som bor

med annan eller andra än personer ur sin ursprungsfamilj,

make/maka, sambo eller barn, uppgår till 0,7 %, dvs. ca 56 000

personer av befolkningen. I denna grupp ingår personer som

statistiskt hänförts dit för att de av rent praktiska skäl har

valt eller tvingats välja en sådan boendeform. Det kan vara

fråga om studerande, inackorderade m. fl. Det är därför omöjligt

att utifrån dessa statistiska uppgifter uppskatta hur många det

är i denna grupp, vilkas samboende bygger på en så utvecklad

gemenskap att de skulle ha behov av en utbyggd juridisk trygghet

för sin relation. Det rör sig dock uppenbarligen om ett

förhållandevis begränsat antal personer.

När det gäller det slags avtalsfrihet som talas om i motion

L208 måste utskottet konstatera att det skulle strida mot

gällande principer att öppna för möjligheten att enskilda genom

avtal skulle kunna reglera exempelvis samhällets skyldigheter

mot dem i vissa hänseenden. Enligt grundläggande avtalsrättsliga

principer kan avtal inte träffas med verkan för tredje man. Den

som skall kunna åläggas att infria en avtalsrättslig

förpliktelse måste i förväg ha lämnat sitt medgivande till

detta.

Utskottet kan för sin del konstatera att det, utöver

relationen mellan man och kvinna, för vilka äktenskapet står

till buds, finns skilda slag av hushållsgemenskaper och

parbildningar på annan grund som inte har möjlighet att på

motsvarande sätt rättsligt trygga sin gemenskap. Det är

angeläget att klarlägga vilket behov som kan finnas inom dessa

grupper. Det finns anledning att se över vissa bestämmelser,

framför allt på det sociala trygghetsområdet, för människor som

delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets.

Partnerskapskommittén har inte fördjupat sig i frågan.

Enligt utskottet bör därför en parlamentarisk utredning

tillsättas för att utreda vilka åtgärder som skall vidtas för

att öka tryggheten för nämnda grupper. Uppdraget, som bör

omfatta alla typer av gemenskaper, vilka inte har möjlighet att

ingå äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper som

kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt närmare klarlägga

vilka dessa behov är. Utredningen bör också lägga fram de

lagförslag som utredningen finner påkallade.

Vad utskottet med anledning av motionerna L207 och L208

sålunda anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Familjerättslig neutralitet m.m.

I motion L406 av Bengt Harding Olson (fp) diskuteras frågor om

familjerättslig neutralitet. Motionären pekar på att synen på

familjebildningen har förändrats och att allt fler väljer att

leva tillsammans utan äktenskap. Därtill kommer att

familjebegreppet definieras olika från den ena lagen till den

andra, och skillnaden kan vara stor mellan civilrättslig,

socialrättslig och skattemässig lagstiftning. I motionen hävdas

att riksdagen år 1973 skulle ha antagit en s.k.

neutralitetsideologi, innebärande att samhället skall vara

neutralt i förhållande till olika samlevnadsformer. I motionen

framhålls att, även om den familjerättsliga regleringen delvis

har anpassats till de nya samlevnadsformerna bl.a. genom

sambolagstiftningen, den splittrade familjebilden torde strida

mot den av riksdagen fastlagda neutralitetsprincipen. Därför

borde det nu vara aktuellt att göra en samlad översyn av

lagstiftningen. Därvid bör prövas om grundprincipen bör

kompletteras med en undantagsregel av innehåll att olika

behandling kan godtas om särskilda skäl föreligger. Till följd

av dessa synpunkter begärs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som i motionen anförs om

neutralitetsprincipens genomförande i lagstiftningen (yrkande

1).

I samma motion anförs att sambolagen ger ett otillräckligt

skydd och att den därför bör kompletteras med nya regler, bl.a.

bör samboendet jämställas med äktenskapet på den

privatekonomiska sidan (yrkande 2).

Såvitt utskottet kan förstå måste motionärens hänvisning till

ett riksdagsuttalande från 1973 om neutralitet mellan olika

samlevnadsformer avse ett av riksdagen godkänt uttalande av

lagutskottet att samlevnad mellan två personer av samma kön från

samhällets synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform (se

bet. 1973:LU20 s. 116). Detta uttalande kan enligt utskottets

mening inte ges en så långtgående tolkning som motionären synes

göra.

Utskottet kan konstatera att frågan om hur lagstiftaren

principiellt bör förhålla sig till äktenskapsliknande samlevnad

mellan man och kvinna togs upp i 1969 års direktiv till

Familjelagssakkunniga, som hade i uppdrag att utreda den

familjerättsliga lagstiftningen. I direktiven uttalade

justitieministern: "En ny lagstiftning bör så långt som möjligt

vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika

moraluppfattningar. Äktenskapet har och bör ha en central plats

inom familjerätten, men man bör försöka se till att den

familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några

bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter

för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta

sig." Vidare framhölls det att lagstiftningens funktion borde

vara att lösa praktiska problem, inte att priviligiera en

samlevnadsform framför andra.

De tankar som lanserades i det nämnda direktivet har i en del

sammanhang tagits som intäkt för att lagstiftaren har förordat

en neutralitetsideologi när det gäller äktenskap och samboende.

Redan i sitt första betänkande (SOU 1972:41 Familj och

äktenskap 1) påpekade Familjelagssakkunniga att ett allmänt

formulerat neutralitetsbegrepp är förenat med betydande

oklarheter. Kommittén fann att två -- inbördes oförenliga --

tolkningar var möjliga. Neutralitetsidén kunde antas innebära

att lagstiftaren inte skall tillhandahålla enhetliga regler utan

att de enskilda själva skall få välja vilka normer som skall

gälla för samlevnaden. Enligt en motsatt tolkning kan

neutraliteten sägas bjuda att samma regler borde gälla för

mannens och kvinnans samlevnad, vare sig de väljer att gifta sig

eller inte.

Det är uppenbart att dessa två tolkningar till stöd för

lagstiftningens neutralitet till samlevnadsformen inte kan

tillgodoses samtidigt. Skall man tillgodose intresset av att ge

de samlevande frihet att själva bestämma vilka normer som skall

gälla för dem, blir lika fall behandlade olika, eftersom alla

inte kommer att välja samma normer. Ger man däremot intresset av

likabehandling företräde, måste valmöjligheterna begränsas. Som

Familjelagssakkunniga fann, måste en avvägning ske mellan de

båda alternativen när man bestämmer på vilket sätt neutraliteten

skall förverkligas (SOU 1972:41 s. 91).

Familjelagssakkunniga framhöll att en konsekvent genomförd

neutralitet i form av lika behandling av lika fall inom det

område som äktenskapslagstiftningen reglerar kräver att samma

regler skulle vara tillämpliga mellan mannen och kvinnan

inbördes liksom mellan dem och tredje man, vare sig samlevnaden

klätt sig i det rättsliga äktenskapets form eller ej. Att ingå

det formella äktenskapet skulle då varken innebära fördelar

eller nackdelar som inte följde redan av samlevnaden.

Äktenskapet skulle bli en tom formalitet. En fullständig

neutralitet till samlevnadsformen genom en konsekvent genomförd

princip om lika behandling skulle enligt Familjelagssakkunniga

inte vara möjlig att genomföra om äktenskapet samtidigt skall

behållas som ett särskilt rättsligt institut.

I proposition 1986/87:1, som bl.a. innehöll förslaget om lag

om sambors gemensamma hem, den nuvarande s.k. sambolagen,

åberopades över huvud taget inte idén om lagstiftarens

neutralitet till mannens och kvinnans valda samlevnadsform. I

stället har praktiska överväganden fått träda i förgrunden. I

propositionen betonas att, även om äktenskapet alltjämt är den

dominerande samlevnadsformen, knappast något äktenskap ingås

utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under längre

eller kortare tid. De som vill att ett mera heltäckande

juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får ingå

äktenskap. I begränsad utsträckning borde emellertid

lagstiftningen tillhandahålla lösningar på praktiska problem av

juridisk art när det är särskilt påkallat för att skydda den

svagare parten i ett samboförhållande. Dessa regler borde om

möjligt likna dem för gifta, så att en mjuk övergång kan

åstadkommas mellan samboende och äktenskap (prop. 1986/87:1 s.

40 f.). Samboende som väljer att inte gifta sig sägs ha

möjlighet att själva genom inbördes avtal, testamente och

försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd.

Av det anförda framgår att tanken på en rättslig neutralitet

med avseende på olika samlevnadsformer inte har accepterats som

utgångspunkt vid de reformer som senast genomförts på

familjerättens område. En sådan neutralitet, vilken konsekvent

genomförd skulle innebära att samma rättsliga regler tillämpas

på äktenskapet och på äktenskapsliknande samlevnad, är enligt

utskottets mening inte eftersträvansvärd. De rent praktiska

överväganden som enligt det ovan sagda ligger till grund för

utformningen av sambolagen äger fortfarande giltighet. En annan

fråga är dock om den lagens syfte, nämligen att bereda den

svagare parten ett minimiskydd vid ett samboförhållandes

upplösning, har tillgodosetts. Den frågan är för närvarande

föremål för närmare studier. Detta framgår i avsnitt 3. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till motion L406, yrkandena 1

och 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagstiftning om registrerat partnerskap

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:L405 i

denna del, 1993/94:L408 yrkande 1, 1993/94:L412,

1993/94:L413 yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:L415 yrkandena

1, 3 och 4 och 1993/94:L422 samt med avslag på motionerna

1993/94:L403 och 1993/94:L406 yrkandena 3 och 4 antar

de av utskottet i bilaga 1 framlagda förslagen till

1. lag om registrerat partnerskap,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i brottsbalken,

res. (m, c, kds, nyd)

2. beträffande lag om sambor av samma kön

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L405 i denna

del, 1993/94:L408 yrkande 2, 1993/94:L413 yrkande 2 och

1993/94:L415 yrkande 2,

3. beträffande utredning om hushållsgemenskap

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:L207

och 1993/94:L208 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

men. (v)

4. beträffande familjerättslig neutralitet

att riksdagen avslår motion 1993/94:L406 yrkandena 1 och

2.

Stockholm den 26 maj 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m),

Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m),

Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),

Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per-Erik Granström (s),

Stina Eliasson (c) och Ingela Mårtensson (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledmot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Lagstiftning om registrerat partnerskap (mom. 1)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard

(m), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m)

och Stina Eliasson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Allmänna överväganden" och på s. 48 slutar med "registrerat

partnerskap." bort ha följande lydelse:

Den lagstiftning som nu behandlas kommer genom kopplingen till

flertalet av äktenskapets rättsverkningar att få vittgående

konsekvenser på ett stort antal rättsområden utanför

lagutskottets beredningsområde. Dessa effekter är inte

analyserade och beaktade i acceptabel omfattning. Detta har över

huvud taget inte varit möjligt under den mycket korta tid under

vilken arbetet med lagförslaget har bedrivits i utskottet. Denna

omständighet äventyrar slutproduktens kvalitet, vilket Lagrådet

i sitt yttrande klart redovisar.

Den grundliga beredning som en genomgripande lagstiftning av

detta slag förutsätter kan endast åstadkommas med

regeringskansliets beredningsresurser och det där rutinmässigt

tillämpade samrådsförfarandet med alla departement, vars

lagstiftning eller ansvarsområde i övrigt berörs. Ett avsteg

från den traditionella beredningsgången i lagstiftningsärenden

är därför i ett omfattande ärende som detta helt oacceptabelt.

En från parlamentariska utgångspunkter synnerligen tveksam

effekt av att ett lagförslag presenteras direkt av ett

riksdagsutskott är att enskilda ledamöter fråntas möjligheten

att väcka motioner med anledning av förslaget och den vägen

påverka det lagförslag som de i den slutliga omröstningen har

att ta ställning till.

Utskottet konstaterar att bland det samlade underlaget saknas

en prövning av andra alternativ genom att Partnerskapskommittén

inte fullföljt utredningsdirektiven med ett övervägande om en

lagstiftning som "bör utgå från någon form av hushållsgemenskap

och i så fall vilken". Enligt utskottets uppfattning borde

frågan om förstärkt trygghet för människor som stadigvarande

delar hushåll ingående ha belysts.

Till invändningarna av formell natur kommer att Lagrådet i

sitt yttrande i kraftfulla ordalag har avstyrkt det förslag till

lagstiftning om registrerat partnerskap som utskottet remitterat

för Lagrådets granskning.

Sammanfattningsvis kan de anförda omständigheterna inte leda

till annan bedömning än att det av utskottet utarbetade

lagförslaget -- helt i enlighet med Lagrådets bedömning -- inte

bör läggas till grund för lagstiftning.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande lagstiftning om registrerat partnerskap

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L403 och

med avslag på motionerna 1993/94:L405, 1993/94:L408,

1993/94:L412, 1993/94:L413, 1993/94:L415 och 1993/94:L422

avslår de av utskottet i bilaga 1 framlagda förslagen till

1. lag om registrerat partnerskap,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i brottsbalken.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

Utredning om hushållsgemenskap (mom. 3)

Som framgår av utskottets redovisning är det ett mycket litet

antal personer som lever i någon form av hushållsgemenskap utan

att vara omfattade av den äktenskapliga lagstiftningen eller av

sambolagstiftningen. Det finns anledning att anta att de flesta

av dem lever under sådana förhållanden att de inte har behov av

några särskilda åtgärder från lagstiftarens sida för att reglera

sina mellanhavanden. Enligt Vänsterpartiets uppfattning finns

det därför inte skäl för en ny utredning om hur den rättsliga

tryggheten för dessa grupper skall tillgodoses. Denna fråga har

Partnerskapskommittén redan tagit ställning till.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

3 borde ha hemställt:

3. beträffande utredning om hushållsgemenskap

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L207 och 1993/94:L208.

Särskilt yttrande

Lagstiftning om registrerat partnerskap

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard

(m), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m)

och Stina Eliasson (c) anför:

Vi har i reservation 1 till betänkandet yrkat avslag på den

av utskottet föreslagna lagstiftningen om registrerat

partnerskap. Vi har därvid valt att i huvudsak åberopa formella

skäl. Emellertid anser vi att det därutöver finns materiella

skäl för ett avslag.

När det gäller den sakliga bedömningen av det framlagda

lagförslaget är det enligt vår mening inte lämpligt att i

juridiskt hänseende i princip jämställa par av samma kön med

gifta par, vilket införandet av en lag om registrerat

partnerskap skulle innebära. Skälen härför är i huvudsak

följande.

Den juridiska ramen för äktenskapet har vuxit fram under lång

tid och den har utvecklats i enlighet med rådande värderingar

och i takt med samhällsutvecklingen i stort. Utvecklingen har

under de senaste decennierna medfört att

familjelagstiftningen har genomgått kraftiga förändringar.

Alldeles oavsett denna utveckling har

äktenskapslagstiftningens främsta uppgift varit -- och är

alltjämt -- att tillhandahålla ändamålsenliga regler för att

främja kärnfamiljen i dess centrala uppgift att sörja för det

uppväxande släktet. Även de regler som inte direkt rör

förhållandet mellan föräldrar och barn återspeglar denna

övergripande funktion. Mot denna bakgrund framstår det närmast

som oöverlagt att göra huvuddelen av de regler som rör

äktenskapet tillämpliga även på en grupp parbildningar som av

uppenbara skäl inte kan fullgöra den traditionella familjens

roll när det gäller fortplantning och barnuppfostran.

Som än mer betänkligt framstår det enligt vår mening att man

utifrån en sexuell läggning skulle välja att definiera den grupp

som sålunda avses få tillgång till merparten av de

äktenskapsrättsliga reglerna. Utgångspunkten -- ett äkta par, en

man och en kvinna -- är anledningen till att sexualförbindelsen

ses som betydelsefull för att en familj i juridisk mening över

huvud taget skall kunna bildas. Om man av någon anledning avser

att utvidga den familjerättsliga lagstiftningen till andra

grupper än en man och en kvinna som bildar familj för att sörja

för det kommande släktet, måste man fråga sig varför just

sexualförhållandet skulle vara avgörande för hur gränsen skall

dras för att utskilja de närförhållanden som skall tillmätas

juridisk betydelse. Denna fråga har över huvud taget inte

belysts.

Av utskottet framlagda lagförslag

Bilaga 1

1 Förslag till

Lag om registrerat partnerskap

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Registrering av partnerskap

1 § Två personer av samma kön kan låta registrera sitt

partnerskap.

2 § Registrering får ske endast om minst en av partnerna

är svensk medborgare med hemvist här i landet.

3 § Registrering får inte ske beträffande den som är under

18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och

nedstigande led eller är helsyskon.

Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan

tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan

är registrerad partner.

Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt

svensk lag.

4 § Innan registrering sker skall prövas om det finns

något hinder mot registreringen.

5 § Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och

15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid

prövning av äktenskapshinder motsvarande tillämpning.

6 § Registrering sker i närvaro av vittnen.

7 § Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara

närvarande. De skall var för sig på fråga av

registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till

registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara

att de är registrerade partner.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var

registreringsförrättaren inte behörig att förrätta

registreringen, är registreringen ogiltig.

En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får

godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet

får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon

av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

8 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren

domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.

9 § För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4

kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som

meddelas av regeringen.

Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15

kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.

Beträffande internationella förhållanden rörande

registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap.

2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap

1 § Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena

partnerns död eller genom domstols avgörande.

2 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har

motsvarande tillämpning i fråga om upplösning av registrerat

partnerskap.

3 § Mål om upplösning av registrerat partnerskap och mål

där talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap

består eller inte består är partnerskapsmål. I lag eller annan

författning givna bestämmelser angående äktenskapsmål gäller

även i fråga om partnerskapsmål.

4 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol

om registrering har skett enligt denna lag.

3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap

1 § Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar

som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.

Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till

äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat

partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av

undantagsreglerna i 2--4 §§.

2 § Registrerade partner får varken gemensamt eller var

för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte

heller får registrerade partner enligt 13 kap. 8 §

föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade

förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.

Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om

befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade

partner.

3 § Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning

innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av

dennes kön gäller inte för registrerade partner.

4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption

och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2 Förslag till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap.

5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §1

Den som är gift får inte Den som är gift eller

ingå nytt äktenskap. partner i ett registrerat

partnerskap får inte

ingå äktenskap.

3 kap.

3 §1

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen

försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra

i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte

tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,

skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär De som begär

hindersprövning skall på hindersprövning skall på

heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen

uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har

ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller

som tidigare har ingått låtit registrera

äktenskap skall styrka att partnerskap. Den som tidigare

äktenskapet har blivit har ingått äktenskap

upplöst, om inte detta eller låtit registrera

framgår av partnerskap skall styrka att

folkbokföringen eller av äktenskapet eller

intyg från utländsk partnerskapet har blivit

myndighet. upplöst, om inte detta

framgår av

folkbokföringen eller av

intyg från utländsk

myndighet.

5 kap.

5 §1

Om äktenskapet har Om äktenskapet har

ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna

är släkt med varandra i är släkt med varandra i

rätt upp- och nedstigande rätt upp- och nedstigande

led eller är helsyskon, har led eller är helsyskon, har

var och en av makarna rätt var och en av makarna rätt

till äktenskapsskillnad till äktenskapsskillnad

utan föregående utan föregående

betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma

gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet

har ingåtts trots att har ingåtts trots att

någon av makarna redan var någon av makarna redan var

gift och det tidigare gift eller partner i ett

äktenskapet inte har blivit registrerat partnerskap och

upplöst. det tidigare äktenskapet

eller partnerskapet inte har

blivit upplöst.

1 Senaste lydelse 1987:230

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreligger tvegifte, har Föreligger tvegifte, har

var och en av makarna i det var och en av makarna i det

tidigare äktenskapet tidigare äktenskapet

rätt att få detta rätt att få detta

upplöst genom upplöst genom

äktenskapsskillnad utan äktenskapsskillnad utan

föregående föregående

betänketid. betänketid. Detsamma

gäller om partnerskap

registrerats trots att

någon av partnerna då

var gift.

I fall som avses i första stycket kan talan om

äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken, dels att att 7

kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas

en ny bestämmelse, 7 kap. 1 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §1

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift

äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter

eller fängelse i högst två år.

Om den som är partner i ett

registrerat partnerskap

ingår äktenskap,

dömes för olovligt

ingående av äktenskap

till böter eller

fängelse i högst två

år.

1 a §

Om den som redan är gift

eller partner i ett

registrerat partnerskap

låter registrera

partnerskap, dömes för

olovligt partnerskap till

böter eller fängelse i

högst två år.

Detsamma gäller om någon

annan låter registrera

partnerskap trots att hans

eller hennes partner redan

är gift eller partner i ett

registrerat partnerskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

1 Senaste lydelse 1962:700

Lagrådsremissens lagförslag

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om registrerat partnerskap

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Registrering av partnerskap

1 § Två personer av samma kön kan låta registrera sitt

partnerskap.

2 § Registrering får ske endast om minst en av partnerna

är svensk medborgare med hemvist här i landet.

3 § Registrering får inte ske beträffande den som är under

18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och

nedstigande led eller är helsyskon.

Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan

tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan

är registrerad partner.

Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt

svensk lag.

4 § Innan registrering sker skall prövas om det finns

något hinder mot registreringen.

5 § Vid prövningen tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och

15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid

prövning av äktenskapshinder.

6 § Registrering sker i närvaro av vittnen.

7 § Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara

närvarande. De skall var för sig på fråga av

registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till

registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara

att de är registrerade partner.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var

registreringsförrättaren inte behörig att förrätta

registreringen, är registreringen ogiltig.

En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får

godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet

får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon

av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

8 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren

domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.

9 § För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4

kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som

meddelas av regeringen.

Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15

kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.

Beträffande internationella förhållanden rörande

registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap.

2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap

1 § Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena

partnerns död eller genom upplösning av det registrerade

partnerskapet.

2 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken gäller även

för upplösning av registrerat partnerskap.

3 § Mål om upplösning av registrerat partnerskap och mål

där talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap

består eller inte består är partnerskapsmål. Bestämmelser för

äktenskapsmål gäller även för partnerskapsmål.

4 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol

om registrering har skett här.

3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap

1 § Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar

som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.

Bestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas

på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad

partner om inte annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§.

2 § Registrerade partner får varken gemensamt eller var

för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte

heller får registrerade partner enligt 13 kap. 8 §

föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade

förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.

Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om

befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade

partner.

3 § Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning

innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av

dennes kön gäller inte för registrerade partner.

4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption

och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2 Förslag till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap.

5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §

Den som är gift får inte Den som är gift eller

ingå nytt äktenskap. registrerad partner får

inte ingå nytt

äktenskap.

3 kap.

3 §

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen

försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra

i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte

tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,

skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär De som begär

hindersprövning skall på hindersprövning skall på

heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen

uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har

ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller

som tidigare har ingått låtit registrera

äktenskap skall styrka att partnerskap. Den som tidigare

äktenskapet har blivit har ingått äktenskap

upplöst, om inte detta eller låtit registrera

framgår av partnerskap skall styrka att

folkbokföringen eller av äktenskapet eller

intyg från utländsk partnerskapet har blivit

myndighet. upplöst, om inte detta

framgår av

folkbokföringen eller av

intyg från utländsk

myndighet.

5 kap.

5 §

Om äktenskapet har Om äktenskapet har

ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna

är släkt med varandra i är släkt med varandra i

rätt upp- och nedstigande rätt upp- och nedstigande

led eller är helsyskon, har led eller är helsyskon, har

var och en av makarna rätt var och en av makarna rätt

till äktenskapsskillnad till äktenskapsskillnad

utan föregående utan föregående

betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma

gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet

har ingåtts trots att har ingåtts trots att

någon av makarna redan var någon av makarna redan var

gift och det tidigare gift eller registrerad partner

äktenskapet inte har blivit och det tidigare

upplöst. äktenskapet eller det

registrerade partnerskapet

inte har blivit upplöst.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreligger tvegifte, har Var någon av makarna gift

var och en av makarna i det eller registrerad partner vid

tidigare äktenskapet äktenskapets ingående,

rätt att få detta har var och en av makarna

upplöst genom eller partnerna i det tidigare

äktenskapsskillnad utan äktenskapet eller det

föregående registrerade partnerskapet

betänketid. rätt att få detta

upplöst genom

äktenskapsskillnad eller

upplösning av det

registrerade partnerskapet

utan föregående

betänketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om

äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § brottsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Ingår den som är gift Ingår den som är gift

nytt äktenskap eller eller registrerad partner nytt

ingår ogift äktenskap äktenskap eller låter

med den som är gift, registrera partnerskap,

dömes för tvegifte till dömes för obehörigt

böter eller fängelse i ingående av äktenskap

högst två år. eller registrerat partnerskap

till böter eller

fängelse i högst två

år. Detsamma gäller

annan som ingår

äktenskap eller registrerat

partnerskap med den som är

gift eller registrerad

partner.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Utdrag ur Lagrådets protokoll den 11 maj 1994

Bilaga 3

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-05-11

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å.

Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll från sammanträde med riksdagens lagutskott

den 28 april 1994 har utskottet beslutat inhämta Lagrådets

yttrande över förslag till lag om registrerat partnerskap m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av föredraganden i

lagutskottet, hovrättsassessorn Lars Jansson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.

Allmänna synpunkter

Vid sin granskning av förslaget till lag om registrerat

partnerskap har Lagrådet till en början konstaterat, att den

valda lagtekniska lösningen i och för sig har den fördelen att

författningen blivit förhållandevis kortfattad och inte heller

framstår som särskilt komplicerad. Det sistnämnda intrycket är

emellertid mer skenbart. Att få en säker och aktuell överblick

över regleringens fullständiga innebörd är således, åtminstone

för en enskild person, en synnerligen svår uppgift. Det kan här

hänvisas till att den förteckning över författningar med

anknytning till äktenskapet och dess rättsverkningar som

Partnerskapskommittén upprättade, efter en datasökning i augusti

1993, omfattar mer än sju sidor i betänkandet (Del A s.

160--167). Med största sannolikhet har det sedan dess tillkommit

ytterligare ett antal författningar eller enskilda bestämmelser

som måste beaktas i förevarande sammanhang.

Den valda okonventionella lagstiftningstekniken berör således

ett osedvanligt stort antal andra författningar. Det finns inte

någon utredning om hur dessa passar in i systemet. Underlag

saknas därmed för en närmare kartläggning av vilka oklarheter,

tillämpningssvårigheter eller andra problem som den föreslagna

lagen kan medföra. Att den inte kommer att bli fri från

komplikationer av skilda slag är emellertid sannolikt.

Av det tidigare sagda framgår att den som överväger att

underkasta sig lagens bestämmelser får svårt att i detalj

överblicka vad ett sådant ställningstagande egentligen innebär.

Sett från andra berördas synpunkt, inte minst då ett stort antal

myndigheter och befattningshavare på skilda nivåer, skapar den

nu föreslagna lagen också en del svårigheter. För flertalet av

dessa myndigheter och tjänstemän är det således normalt att de

författningar och anvisningar som de har att tillämpa är både

mycket uttömmande och detaljerade. Den föreslagna lagen

förutsätter i stället att varje handläggare, som är verksam på

ett område som kan beröras av lagen, ständigt håller den i

minnet. Under dessa förhållanden kan det, åtminstone till en

början, säkert komma att begås en del misstag.

Det finns i sammanhanget vidare skäl att notera att det i den

grundläggande bestämmelse, som anger vilka rättsverkningar det

är fråga om (3 kap. 1 §), föreskrivs att bestämmelser med

"anknytning till äktenskap och makar" skall tillämpas. Lagrådet

har mot bakgrund av syftet med stadgandet i och för sig

förståelse för det valda uttryckssättet. Det är inte heller lätt

att hitta något bättre förslag. Men det måste ändå framhållas

att nämnda föreskrift knappast medför någon exakt gränsdragning.

Hur långt en "anknytning" skall anses sträcka sig i skilda

sammanhang kan således inte förutsättas vara helt otvetydigt.

Det framstår inte heller som uteslutet att även

undantagsbestämmelsen i 3 kap. 3 § ibland kan föranleda viss

tvekan i praktiken.

Särskilda svårigheter kan tänkas uppkomma när lagstiftningen

skall tillämpas på fall med internationell anknytning. Inom

överskådlig tid kommer lagstiftning om registrerat partnerskap

att finnas förutom i Sverige endast i Danmark och Norge. Det

torde vara i hög grad oklart i vilken utsträckning ett

registrerat partnerskap kommer att beaktas i andra länder. Att

Finland och Island i sin lagstiftning inte erkänner ett

registrerat partnerskap vållar problem redan på det nordiska

planet. Som exempel kan nämnas de överenskommelser som träffats

mellan de nordiska länderna på det arvsrättsliga området och som

föranlett lagstiftning i Sverige (SFS 1935:44 och 1935:45). Som

påpekas av utskottet blir konsekvenserna av denna internordiska

reglering bl.a. att i ett fall då en partner i registrerat

partnerskap avlider och har hemvist i Finland, svensk domstol

inte är behörig att pröva de arvsrättsliga frågorna. Dessa skall

dessutom prövas enligt finsk lag. I ett sådant fall kan man

knappast räkna med att ett registrerat partnerskap kommer att

tillerkännas rättsverkan. Än mindre finns anledning att anta att

ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i utomnordiska

länder. I sådana fall där en stat är bunden av en konvention,

exempelvis Luganokonventionen i vilken regleras bl.a. frågor om

erkännande och verkställighet av avgöranden om familjerättslig

underhållsskyldighet, torde staten som regel kunna åberopa ordre

public, dvs. att ett erkännande av partnerskapet skulle anses

uppenbart oförenligt med grunderna för statens rättsordning.

Även om svensk domstol är behörig att ta upp ett

partnerskapsmål kan problem uppkomma till följd av

lagvalsreglerna. I vissa fall innebär dessa att domstolen har

att till grund för sitt avgörande lägga en främmande

rättsordnings regler. Enligt utskottets mening torde emellertid

i dessa fall huvudregeln i 3 kap. 1 § lagen om registrerat

partnerskap gälla, och den svenska domstolen bör i konsekvens

härmed tillämpa den utländska rättsordningens bestämmelser om

motsvarande fråga för äktenskapets del. Lagrådet anser för sin

del att det är tveksamt om en sådan tillämpning är möjlig.

Det kan alltså konstateras att ett registrerat partnerskap kan

komma att vålla betydande problem för dem som är partner i ett

sådant partnerskap, särskilt om de är av olika nationalitet och

har egendom utomlands. Med tanke på den ökade rörligheten över

gränserna och med hänsyn till att partnerförhållanden mellan

personer av olika nationalitet kan förväntas bli allt vanligare

inger den föreslagna lagstiftningen även i det nu berörda

hänseendet betänkligheter.

På grund av det anförda blir Lagrådets allmänna slutsats -- på

föreliggande material och efter den granskning som varit möjlig

i ärendet -- att den föreslagna lagen i flera hänseenden inte är

tillräckligt klargörande samt att det finns en påtaglig risk för

att den kan föranleda skilda svårigheter vid tillämpningen.

Enligt Lagrådets mening bör förslaget under sådana förhållanden

inte läggas till grund för lagstiftning om inte starka skäl kan

åberopas härför.

Den närmare tekniska granskningen av lagförslagen föranleder

följande kommentarer.

Förslaget till lag om registrerat partnerskap

1 kap.

1 §

I denna paragraf föreskrivs att "två personer av samma kön kan

låta registrera sitt partnerskap".

Enligt Lagrådets mening kommer den avsedda innebörden till

tydligare uttryck om paragrafen ges följande lydelse:

"Ett partnerskap mellan två personer av samma kön skall, om de

begär det, registreras enligt denna lag."

5 §

I paragrafen anges att vid hindersprövningen skall tillämpas

de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken (ÄktB) som

gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder. En

sådan bestämmelse går emellertid inte att tillämpa enligt sin

ordalydelse. I förevarande paragraf bör därför anges att

bestämmelserna i 3 kap. och 15 kap. ÄktB har motsvarande

tillämpning. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande

lydelse:

"Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap.

äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av

äktenskapshinder motsvarande tillämpning."

2 kap.

1 §

Lagrådet förordar att paragrafen lämpligen ges följande

lydelse:

"Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns

död eller genom domstols avgörande."

2 §

Paragrafen bör ändras på motsvarande sätt som föreslagits

beträffande 1 kap. 5 §. Lagrådet förordar att förevarande

paragraf ges följande lydelse:

"Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har motsvarande

tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap."

3 §

I paragrafens första mening definieras begreppet

partnerskapsmål. I andra meningen föreskrivs att bestämmelser

för äktenskapsmål även gäller för partnerskapsmål. Enligt

Lagrådets uppfattning bör andra meningen jämkas redaktionellt i

förtydligande syfte. Lagrådet förordar att den ges följande

lydelse:

"I lag eller annan författning givna bestämmelser angående

äktenskapsmål gäller även i fråga om partnerskapsmål."

4 §

I paragrafen föreslås en regel av innebörd att svensk domstol

alltid kan ta upp partnerskapsmål om registrering har skett här.

Av hänvisningen i 1 kap. 8 § tredje stycket till bl.a. 1 kap.

6 och 7 §§ i 1904 års lag om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap framgår

att registrering av partnerskap kan komma att ske inför svensk

utlandsmyndighet. Självfallet bör svensk domstol kunna ta upp

ett partnerskapsmål också när registrering skett inför en sådan

myndighet. Förevarande paragraf bör därför ändras så att det

avgörande för svensk domstols behörighet är om registreringen

skett enligt denna lag.

Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:

"Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om

registrering har skett enligt denna lag."

3 kap.

1 §

I paragrafens andra stycke föreskrivs att bestämmelser med

anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande

sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte

annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§. I förtydligande

syfte förordar Lagrådet att mellan orden "bestämmelser" och

"med" införs orden "i lag eller annan författning" (jfr ovan

under 2 kap. 3 §).

Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

2 kap.

4 §

Lagrådet förordar att uttrycket "registrerad partner"

lämpligen byts ut mot den mer adekvata och fullständigare

beskrivningen "partner i ett registrerat partnerskap". Därutöver

bör orden "nytt" utgå ur lagtexten.

5 §

I paragrafen finns bestämmelser om rätt i vissa fall till

äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Vid tvegifte

gäller rätten enligt första stycket en var av makarna i det nya

äktenskapet och enligt andra stycket var och en av makarna i det

tidigare äktenskapet.

I lagrådsremissen föreslås den ändringen i första stycket att

rätten till äktenskapsskillnad utökas till att gälla även när

någon av makarna är registrerad partner och partnerskapet inte

har blivit upplöst. Lagrådet föreslår på motsvarande sätt som

beträffande 2 kap. 4 § att i andra meningen orden "registrerad

partner" ersätts med "partner i registrerat partnerskap". Om

förslaget följs bör vidare orden "det registrerade" framför

ordet "partnerskap" utgå.

Även andra stycket föreslås ändrat i remissen. Enligt

förslaget har, om någon av makarna vid äktenskapets ingående var

gift eller registrerad partner, var och en av makarna eller

parterna i det tidigare äktenskapet eller det registrerade

partnerskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad

eller upplösning av det registrerade partnerskapet utan

föregående betänketid.

I ÄktB bör enligt Lagrådets mening endast regleras vad som i

olika situationer gäller äktenskapsskillnad. Fråga om upplösning

av "registrerat partnerskap" bör regleras i lagen om registrerat

partnerskap. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen om rätt

att få det registrerade partnerskapet upplöst får utgå ur

lagtexten. Genom hänvisningen i 2 kap. 2 § lagen om registrerat

partnerskap kommer reglerna i 5 kap. 5 § ÄktB om

äktenskapsskillnad att få motsvarande tillämpning på upplösning

av partnerskap.

Mot denna bakgrund föreslår Lagrådet att andra stycket ges

följande lydelse:

"Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare

äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad

utan föregående betänketid. Detsamma gäller om partnerskap

registrerats trots att någon av partnerna då var gift."

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

7 kap.

1 §

I denna paragraf i dess gällande lydelse föreskrivs straff för

tvegifte. Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift

äktenskap med den som är gift, döms han eller hon sålunda för

tvegifte till böter eller fängelse i högst två år. Förslaget

till ny lydelse syftar till att straffbelägga även fall då

äktenskap ingås trots att någon av makarna är partner i ett

registrerat partnerskap och fall då partnerskap registreras

trots att någon av parterna redan är gift eller registrerad

partner. Som brottsbenämning för de olika fallen föreslås

obehörigt ingående av äktenskap och obehörigt ingående av

registrerat partnerskap.

Enligt Lagrådets mening bör brottsbenämningen tvegifte

behållas för de gärningar som idag är straffbara. Den som gifter

sig trots att ett registrerat partnerskap utgör hinder bör i

stället dömas för olovligt ingående av äktenskap.

Brottsbenämningen olovligt ingående av registrerat partnerskap

kan inte anses lämplig. Vad som straffbeläggs är ju inte att

någon ingår ett partnerskap utan att han eller hon låter

registrera partnerskapet. Som brottsbenämning för det nu avsedda

fallet förordar Lagrådet i stället olovligt partnerskap.

Vidare förordas att erforderliga bestämmelser delas upp på två

paragrafer av vilka den första, 7 kap. 1 §, behandlar fall där

äktenskap ingås i strid med gällande lag och den andra, 7 kap. 1

a §, föreskriver straff för dem som olovligen låter registrera

ett partnerskap. I 1 § kan därvid nuvarande bestämmelse kvarstå

oförändrad och ett första stycke. Paragrafen kan då ges följande

lydelse:

7 kap.

1 §

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift

äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter

eller fängelse i högst två år.

Om den, som är partner i ett registrerat partnerskap, ingår

äktenskap dömes för olovligt ingående av äktenskap till

böter eller fängelse i högst två år.

1 a §

Om den, som redan är gift eller partner i ett registrerat

partnerskap, låter registrera partnerskap, dömes för olovligt

partnerskap till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma

gäller om någon annan låter registrera partnerskap trots att

hans eller hennes partner redan är gift eller partner i ett

registrerat partnerskap.

Sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande (SOU

1993:98) Partnerskap

Bilaga 4

Inledning

Vi föreslår att det införs två nya lagar: en lag om

partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Den sistnämnda

lagen är tänkt att ersätta lagen (1987:813) om homosexuella

sambor. Vi föreslår också vissa följdändringar i

äktenskapsbalken och brottsbalken. Förslagen är tänkta att träda

i kraft samtidigt.

Lag om partnerskap

Vårt förslag till lag om partnerskap innebär att två personer

av samma kön skall få möjlighet att ingå partnerskap genom ett

registreringsförfarande som i princip motsvarar förfarandet vid

borgerlig vigsel. Partnerskapet innebär att alla bestämmelser

som gäller för makar skall gälla även för partner med några

undantag. Bortsett från dessa undantag kommer partner att få

samma rättigheter och samma skyldigheter som makar såväl i

förhållande till varandra som i förhållande till samhället.

Partnerskapet skall stå öppet för två personer av samma kön.

Vi uppställer inga krav på sexuell läggning, sexuellt samliv

eller hushållsgemenskap. Partnerskapet är dock tänkt för

homosexuella par. Äktenskapshindren -- underårighet, nära

släktskap och bestående äktenskap -- skall göras tillämpliga på

partnerskap. Vidare skall bestående partnerskap utgöra hinder

för såväl annat partnerskap som äktenskap. Med hänsyn främst

till att ett svenskt partnerskap inte kommer att erkännas av

alla stater uppställer vi s.k. anknytningsvillkor; partnerskap

skall få ingås endast om en av personerna antingen är svensk

medborgare med hemvist i Sverige eller utländsk medborgare med

hemvist här efter en bosättning som har varat i minst två år.

Rättsverkningarna av ett partnerskap föreslås som huvudregel

motsvara rättsverkningarna av ett äktenskap. Detta innebär bl.a.

att partner skall få tillgång till samma system av

egendomsordning som gäller för äktenskap, ömsesidig

försörjningsplikt, inbördes arvsrätt, möjlighet att förvärva den

andre partnerns efternamn enligt de bestämmelser för makar som

gäller i namnlagen (1982:670) och att samma regler kommer att

gälla för partner som för makar vad gäller olika pensionsformer,

efterlevandeskydd, föräldrapenningförmåner och föräldraledighet

samt olika bidragsformer.

Vi föreslår tre undantag från denna huvudregel.

Det första undantaget är bestämmelser som ger upphov till

gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner

skall således inte få möjlighet att adoptera barn, varken

gemensamt eller ensamma och inte heller i form av s.k.

styvbarns- eller närståendeadoption. Partner skall inte ges

tillgång till insemination eller annan konstlad befruktning.

Partner skall inte heller kunna utses att i egenskap av särskilt

förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.

Däremot omfattar inte detta undantag regler som gäller

styvbarnsrelationer. Exempelvis kommer barn till en av partnerna

att anses som den andre partnerns styvbarn i arvsskattehänseende

och vid tillämpning av olika bestämmelser om efterlevandeskydd.

En partner får vidare samma ställning som en make när det gäller

subsidiär underhållsskyldighet till styvbarn.

Det andra undantaget är bestämmelser som gäller för makar och

vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är

av motsatt kön, i praktiken regler som ger särskilda ekonomiska

förmåner åt gifta kvinnor eller änkor.

Det tredje undantaget är de internationellt privaträttsliga

bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption

och förmynderskap.

Partnerskapskommitténs lagförslag

Bilaga 5

1 Förslag till

Lag om partnerskap

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Partnerskaps ingående och upplösning

Partnerskap

1 § Partnerskap ingås mellan två personer av samma kön.

De som har ingått partnerskap med varandra är partner.

2 § Partnerskap upplöses genom den ena partnerns död

eller genom partnerskapsskillnad.

Partnerskapshinder

3 § Partnerskap får ingås endast om en av personerna

antingen är svensk medborgare med hemvist i Sverige eller

utländsk medborgare med hemvist här efter en bosättning som har

varat i minst två år.

4 § Partnerskap får inte ingås om det föreligger ett

hinder som motsvarar något av dem som finns i 2 kap.

äktenskapsbalken. Rätten att ingå partnerskap prövas enligt

svensk lag.

Prövning av partnerskapshinder

5 § Innan partnerskap ingås skall prövas om det finns

något hinder mot partnerskapet.

6 § Vid prövningen tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och

15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning

av äktenskapshinder.

Partnerskapsregistrering

7 § Partnerskap ingås genom registrering i närvaro av

släktingar eller andra vittnen.

8 § Vid registreringen tillämpas bestämmelserna i 4 kap.

2 § äktenskapsbalken på motsvarande sätt.

9 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren

domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.

10 § För partnerskapsregistrering gäller i övrigt

bestämmelserna i 4 kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt

föreskrifter som meddelas av regeringen. Beslut om förrättande

av partnerskapsregistrering överklagas enligt bestämmelserna i

15 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken. Beträffande internationella

förhållanden rörande partnerskapsregistrering gäller 1 kap.

4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Partnerskapsskillnad m.m.

11 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken gäller även

för partnerskapsskillnad.

12 § Mål om partnerskapsskillnad och mål där talan förs

om fastställelse att ett partnerskap består eller inte består är

partnerskapsmål. Bestämmelser för äktenskapsmål gäller även för

partnerskapsmål.

13 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol

om partnerskapet har ingåtts här.

2 kap. Partnerskapets rättsverkningar

1 § Ett partnerskap har samma rättsverkningar som ett

äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§. Bestämmelser med

anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande

sätt för partnerskap och partner om inte undantagsreglerna i

2--4 §§ ger anledning till annat.

2 § Partner får varken gemensamt eller ensamma anta

adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får

partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses att i egenskap

av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om

en underårig.

3 § Bestämmelser, som gäller för makar och vars

tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av

motsatt kön, gäller inte för partner.

4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption

och förmynderskap gäller inte för partnerskap.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till

Lag om sambor av samma kön

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vad som gäller i fråga om en man och en kvinna som

lever tillsammans som sambor, skall tillämpas även på två män

eller två kvinnor som lever tillsammans under motsvarande

förhållanden med de undantag som anges i 2 och 3 §§.

2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 § föräldrabalken om gemensamt

utövande av vårdnad om underårig är inte tillämplig på sambor av

samma kön.

3 § Bestämmelser vars tillämplighet uppenbarligen är

beroende av att samborna är av motsatt kön, är inte tillämpliga.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813) om homosexuella

sambor.

3 Förslag till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap.

5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §

Den som är gift får inte Den som är gift eller

ingå nytt äktenskap. partner får inte ingå

nytt äktenskap.

3 kap.

3 §

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen

försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra

i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte

tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,

skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär De som begär

hindersprövning skall på hindersprövning skall på

heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen

uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har

ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller

som tidigare har ingått partnerskap. Den som tidigare

äktenskap skall styrka att har ingått äktenskap

äktenskapet har blivit eller partnerskap skall styrka

upplöst, om inte detta att äktenskapet eller

framgår av partnerskapet har blivit

folkbokföringen eller av upplöst, om inte detta

intyg från utländsk framgår av

myndighet. folkbokföringen eller av

intyg från utländsk

myndighet.

5 kap.

5 §

Om äktenskapet har Om äktenskapet har

ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna

är släkt med varandra i är släkt med varandra i

rakt upp- och nedstigande led rakt upp- och nedstigande led

eller är helsyskon, har var eller är helsyskon, har var

och en av makarna rätt till och en av makarna rätt till

äktenskapsskillnad utan äktenskapsskillnad utan

föregående föregående

betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma

gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet

har ingåtts trots att har ingåtts trots att

någon av makarna redan var någon av makarna redan var

gift och det tidigare gift eller partner och det

äktenskapet inte har blivit tidigare äktenskapet eller

upplöst. partnerskapet inte har blivit

upplöst.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreligger tvegifte, har Var någon av makarna gift

var och en av makarna i det eller partner vid

tidigare äktenskapet äktenskapets ingående,

rätt att få detta har var och en av makarna

upplöst genom eller partnerna i det tidigare

äktenskapsskillnad utan äktenskapet eller

föregående partnerskapet rätt att

betänketid. få detta upplöst genom

äktenskapsskillnad eller

partnerskapsskillnad utan

föregående

betänketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om

äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.

Denna lag träder i kraft den

4 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § brottsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Ingår den som är gift Ingår den som är gift

nytt äktenskap eller eller partner nytt

ingår ogift äktenskap äktenskap eller

med den som är gift, partnerskap, dömes för

dömes för tvegifte till obehörigt ingående av

böter eller fängelse i äktenskap eller partnerskap

högst två år. till böter eller

fängelse i högst två

år. Detsamma gäller

annan, som ingår

äktenskap eller partnerskap

med den som är gift eller

registrerad partner.

Denna lag träder i kraft den

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

Partnerskapskommitténs betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap

Bilaga 6

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm,

Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, Länsrätten i Uppsala län,

Länsrätten i Malmöhus län, Domstolsverket, Datainspektionen,

Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Folkhälsoinstitutet,

Jämställdhetsombudsmannen, Barnombudsmannen, Statens nämnd för

internationella adoptionsfrågor (NIA), Riksskatteverket,

Statistiska centralbyrån, Statens invandrarverk, Ombudsmannen

för etnisk diskriminering, Patent- och registreringsverket,

Kammarkollegiet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala

universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,

Ärkebiskopen, Katolska biskopsämbetet, Svenska kyrkans

centralstyrelse, Sveriges Frikyrkosamråd, Sveriges

Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Jurister vid

Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges Försäkringsförbund,

Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges läkarförbund, Sveriges

psykologförbund, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU),

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL),

Riksförbundet för kristna homosexuella (Riks-EKHO), Förbundet

Adoptionscentrum, Föreningen Kommunal- och Landstingsanställda

Familjerådgivare (KLFR), Föreningen BRIS -- Barnens rätt i

samhället samt Begravningsföreningen Fonus.

Yttrande har också inkommit från Centerns Ungdomsförbund,

Liberala Ungdomsförbundet, Kristdemokratiska Samhällspartiets

Skaraborgsdistrikt, Föreningen Etiska Fonden, Human-Etiska

Förbundet, Svenska Föreningen för Sexologi (SFS),

Gaymoderaterna, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och

Frihet, Homosexuella Liberaler, Grön Ungdom, Riksorganisationen

Homosexuella Socialister, Storstockholms Centerungdom, Kristna

Studentrörelsen (KRISS), Venhälsan-Södersjukhuset, PH-Center

(Stockholms läns landstings psykosociala mottagning för homo-

och bisexuella män), Husmodersförbundet Hem och Samhälle,

Lesbisk Nu!, Galej-Föreningen för Homosexuella Judar samt

Lesbian and Gay Cultural Workers in the Nordic area.

Finansinspektionen, Svenska Kommunförbundet,

Landstingsförbundet och Svenska Bankföreningen har beretts

tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Betänkandets disposition 4

Utskottet 4

1 Inledning 4

2 Utländska förhållanden 6

Registrerat partnerskap 7

1 Motionerna 7

2 Allmänna överväganden 8

3 Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll 10

4 Lagrådets yttrande 11

5 Utskottets principiella ställningstagande 12

6 Utgångspunkter för lagstiftningen 13

6.1 Vissa terminologiska frågor 13

6.2 Hinder mot registrering 14

6.3 Anknytningsvillkor 15

6.4 Hindersprövning 18

6.5 Registrering av partnerskap 19

6.6 Upplösning av registrerat partnerskap 21

6.7 Partnerskapets rättsverkningar 23

6.8 Bestämmelser som bör undantas 23

6.8.1 Bestämmelser om gemensamt föräldraskap 23

6.8.1.1 Adoption 23

6.8.1.2 Vårdnad 25

6.8.1.3 Insemination 26

6.8.1.4 Utskottets överväganden 26

6.8.2 Könsrelaterade bestämmelser 28

6.8.3 Vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser 29

6.9 Följdändringar i äktenskaps- och brottsbalken 30

6.10 Ikraftträdande m.m. 30

7 Internationellt privaträttsliga konsekvenser 31

7.1 Bakgrund 31

7.2 Svenska domstolars och myndigheters handläggning 34

7.2.1 Svensk domstols behörighet 34

7.2.2 Lagvalsfrågan 35

7.2.3 Erkännande av utländska avgöranden 36

7.3 Lagrådets synpunkter 37

8 Specialmotivering 38

8.1 Förslaget till lag om registrerat partnerskap 38

8.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 47

8.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 48

Övriga frågor 49

Hushållsgemenskap 49

Familjerättslig neutralitet m.m. 50

Hemställan 53

Reservation (m, c, kds, nyd) 54

Meningsyttring (v) 55

Särskilt yttrande 55

Bilaga 1 Av utskottet framlagda lagförslag 57

Förslag till lag om registrerat partnerskap 57

Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 59

Förslag till lag om ändring i brottsbalken 61

Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 62

Förslag till lag om registrerat partnerskap 62

Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 64

Förslag till lag om ändring i brottsbalken 66

Bilaga 3 Utdrag ur Lagrådets protokoll den 11 maj 1994 67

Bilaga 4 Sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande

(SOU 1993:98) Partnerskap 73

Bilaga 5 Partnerskapskommitténs lagförslag 75

Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser 81