Bet. 1993/94:LU29

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU29

Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av

konsumentkrediter, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

LU29

Sammanfattning

Utskottet behandlar i förevarande betänkande proposition

1993/94:201 om ändring i konsumentkreditlagen jämte två med

anledning av propositionen väckta motioner. I propositionen

föreslås en ändring i konsumentkreditlagens bestämmelser om

ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av krediter för

bostadsändamål där räntan är bunden för hela eller del av

avtalsperioden.

I betänkandet behandlar utskottet också en motion från den

allmänna motionstiden i vilken begärs åtgärder mot oskälig

låneverksamhet.

I ärendet har Konsumentverket, Svenska bankföreningen och

AB Spintab inkommit med skrivelser.

Vidare har i samband med behandlingen av ärendet en hearing

ägt rum inför utskottet den 3 maj 1994 med företrädare från

Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska bankföreningen.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till

samtliga motioner.

Propositionen

I proposition 1993/94:201 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om

ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).

Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:201

1993/94:L16 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1993/94:201

Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av

konsumentkrediter.

1993/94:L17 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

regler för ränteskillnadsersättning.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:L703 av Björn Samuelson och Bertil Måbrink (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot oskälig låneverksamhet.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition om

ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av

konsumentkrediter jämte två med anledning av propositionen

väckta motioner. Vidare behandlas en under den allmänna

motionstiden väckt motion med begäran om åtgärder mot skälig

låneverksamhet.

I ärendet har inkommit skrivelser från Konsumentverket,

Svenska bankföreningen och AB Spintab. Vidare har i samband med

behandlingen av ärendet en hearing ägt rum inför utskottet den

3 maj 1994 med företrädare från Finansinspektionen,

Konsumentverket och Svenska bankföreningen.

Allmän bakgrund

Riksdagen beslutade våren 1992 att anta en ny

konsumentkreditlag, som trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop.

1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319). Syftet med den nya lagen var

främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om

konsumentkrediter. Genom denna anpassning har konsumenterna fått

ett förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående

krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt

samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Lagen

innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att

höja räntan under löpande avtalstid. Förutsättningarna för

räntehöjningar skall preciseras i avtalet, och räntan får höjas

bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Också

kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till

betalning i förtid har inskränkts. Konsumenten har å sin sida

rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.

Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av

konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när krediten

löper med bunden ränta. Konsumenten har vidare ett bättre skydd

än tidigare i sådana fall då det förekommer flera parter på

näringssidan. Om konsumenten av misstag betalar till fel

näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig

betalningen.

Konsumentkreditlagen har under år 1993 ändrats vid två

tillfällen. Sålunda fick bostadsinstituten genom en

lagändring möjlighet att bestämma räntan för långfristiga

krediter på villkorsändringsdagen till motsvarande

nyutlåningsränta (bet. 1992/93:LU38, rskr. 260). Genom en

ytterligare ändring i konsumentkreditlagen blev det möjligt för

parterna i ett kreditavtal att knyta räntan till en

referensränta (prop. 1993/94:55, bet. 1993/94:LU6, rskr. 23).

Ränteskillnadsersättning

I konsumentkreditlagen finns bestämmelser som ger konsumenten

rätt att betala sin skuld i förtid och som reglerar den

ekonomiska uppgörelsen vid sådan förtidsbetalning (21 och

24 §§). Därvid gäller att konsumenten skall betala ränta och

andra kostnader för krediten fram till förtidsbetalningen men

inte för tiden därefter. Kreditgivaren får enligt huvudregeln

inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas

i förtid. I de fall räntan för en kredit är bunden för hela

eller en del av avtalstiden, får dock kreditgivaren -- om han

har gjort förbehåll om det -- ta ut s.k.

ränteskillnadsersättning för återstående del av den räntebundna

tiden.

Enligt 24 § skall ränteskillnadsersättningen vara "ersättning

för skillnaden mellan räntan för krediten och räntan på nya

krediter av motsvarande slag". Därav följer att ersättning för

ränteförlust kommer i fråga bara då räntenivån för motsvarande

krediter vid förtidsbetalningen är lägre än den avtalade bundna

räntan. Ersättningens storlek blir således beroende av den

angivna ränteskillnaden, det förtidsbetalade beloppets storlek

och tiden fram till nästa räntejusteringstillfälle. Vid

beräkningen skall som nämnts en jämförelse göras med "nya lån av

motsvarande slag". Detta innebär normalt att jämförelsen kan

göras med den aktuella kreditgivarens lån av samma typ (se prop.

1991/92:83 s. 138 f.). Skulle lånekonstruktionerna ha

förändrats, så att lånet i fråga inte längre ges, får

jämförelsen enligt propositionen avse något annat lån hos

kreditgivaren som tillräckligt mycket liknar det gamla, eller

något motsvarande lån hos en annan kreditgivare.

De institut som lämnar räntebundna krediter erbjuder oftast

två eller tre alternativa bindningstider. De vanligaste

räntebindningstiderna är två år eller fem år, men även t.ex. ett

år och tio år förekommer. Räntesatserna ligger normalt ganska

nära varandra. Räntesatsen för ett lån med kort bindningstid är

ibland högre än räntesatsen för ett lån med lång bindningstid.

Hur dessa räntesatser förhåller sig till varandra beror på flera

olika faktorer.

I förevarande proposition anförs att det nuvarande sättet att

beräkna ränteskillnadsersättning medför att konsumenterna i

vissa räntelägen kan bli extra benägna att förtidsbetala ett

bundet lån och ersätta det med ett annat bundet lån. Det gäller

framför allt när den aktuella marknadsräntan för bundna lån är

lägre än räntan för krediten och den aktuella räntan för

krediter med samma räntebindningstid -- "krediter av motsvarande

slag" enligt 24 § första stycket 2 konsumentkreditlagen -- är

högre än räntan för lån med kortare räntebindningstid. Om

konsumenten i den angivna situationen säger upp sin kredit och

ersätter den med en annan räntebunden kredit för resten av

kredittiden, utsätts kreditgivaren för en risk för att de

återbetalade pengarna under återstoden av kredittiden inte kan

placeras med en avkastning som är tillräckligt hög för att

ränteskillnadsersättningen skall täcka skillnaden i avkastning

mellan den uppsagda krediten och den nya placeringen.

Risksituationen för hypoteksinstituten är speciell på grund av

de krav som gäller för instituten om en stabil relation mellan

upplåning och utlåning. Kreditgivaren drabbas också av vissa

administrationskostnader. De förluster som kreditgivarna

härigenom kan komma att drabbas av kan sammanlagt uppgå till

betydande belopp. Med tanke på de förutsättningar under vilka de

berörda kreditgivarna på framför allt

bostadsfinansieringsområdet arbetar, kan detta enligt regeringen

knappast godtas. Särskilt om många konsumenter samtidigt löser

sina lån, kan konsekvenserna bli allvarliga för de berörda

kreditinstituten. Stabiliteten i systemet kan komma att hotas.

Av propositionen framgår att företrädare för kreditinstituten

har uppgivit att antalet förtidsuppsägningar har ökat sedan

konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1 januari 1993. Särskilt

märkbart var detta under hösten 1993 med de ränteförhållanden

som då rådde på kreditmarknaden.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att det finns

anledning att göra en justering i reglerna och föreslår att

konsumentkreditlagens regler om ränteskillnadsersättning vid

förtidsbetalning ändras i fråga om krediter för bostadsändamål.

Förslaget innebär att ränteskillnadsersättningen i

fortsättningen högst får motsvara skillnaden mellan räntan på

den kredit som kredittagaren förtidsbetalar och räntan, ökad med

en procentenhet, på statsobligationer eller, om den tid för

vilken ränteskillnadsersättning skall betalas är kortare än ett

år, på statsskuldväxlar.

I motion L16 av Elisabeth Persson m.fl. (v) yrkas avslag på

propositionen. Enligt motionärerna är skälen för förslaget föga

övertygande och det saknas därför anledning att ytterligare

stärka kreditgivarnas ställning i förhållande till

kredittagarna.

Lars Biörck (m) anför i motion L17 att den föreslagna

regleringen blockerar systemet med förtidsinlösen av krediter.

För att undvika denna effekt och ändå ge finansinstituten en

skälig kompensation för sina inlåningskostnader bör enligt

motionären ränteskillnadsersättningen utgöra skillnaden mellan

den ränta på statsobligationer resp. statsskuldväxlar som

gällde när lånet beviljades jämfört med motsvarande nivå på

inlösendagen.

Vad först gäller behovet av en lagändring kan utskottet

konstatera att de omständigheter härför som åberopas i

propositionen klart vitsordades vid den av utskottet i ärendet

anordnade hearingen. Utskottet vill särskilt peka på de problem

som hypoteksinstituten har genom kraven på s.k. matchning mellan

upplåning och utlåning. Dessa krav, som finns intagna i

bolagsordningarna, innebär bl.a. att instituten inte skall låna

ut mer pengar än de lånar upp, att instituten normalt skall

använda förtidsbetalda medel för att lösa motsvarande upplåning

samt att villkoren för upplåning och utlåning skall följas åt.

Enligt vad som framkom vid hearingen har instituten -- på grund

av nämnda krav -- begränsade placeringsmöjligheter av

förtidsåterbetalade medel. Detta beror bl.a. på att tiden för

nyutlåningen måste överensstämma med den tid som återstår av

upplåningstiden för ifrågavarande medel. Givetvis försöker

dock instituten att placera återbetalade medel så förmånligt som

möjligt. I de fall instituten inte har något annat alternativ än

att placera medlen i bostads- eller statsobligationer blir

konsekvensen att avkastningen understiger den ränta som för

närvarande används som jämförränta vid beräkning av

ränteskillnadsersättning. Enligt utskottets mening bör

utgångspunkten för ifrågavarande reglering vara att

kreditgivaren skall få en skälig ersättning för den förlust han

drabbas av till följd av förskottsbetalningen. Av vad som ovan

anförts framgår att nuvarande regler om ränteskillnadsersättning

vid förtidsinlösen av krediter inte regelmässigt tillförsäkrar

kreditgivaren en sådan skälig ersättning. Utskottet finner

därför -- i likhet med regeringen -- att det finns anledning att

vidta en ändring

av reglerna.

Utskottet delar också regeringens bedömning att reglerna bör

ändras endast såvitt avser krediter för bostadsändamål.

Beträffande innebörden av uttrycket krediter för bostadsändamål

vill utskottet erinra om vad utskottet uttalade i denna fråga i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:LU28, nämligen att

därmed avses främst krediter som beviljas mot säkerhet i

fastighet eller bostadsrätt. Att säkerheten är det avgörande

kriteriet för om krediten skall anses beviljad för

bostadsändamål synes enligt utskottet vara den enda praktiskt

rimliga ordningen, inte minst med hänsyn till den nu förordade

åtskillnaden mellan reglerna för ränteskillnadsersättning vid

förtidsinlösen av krediter för bostadsändamål och reglerna för

ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av övriga krediter.

Utskottet övergår härmed till frågan om hur en ny regel om

ränteskillnadsersättning bör utformas. Enligt utskottets mening

bör ränteskillnadsersättningen utgöra skillnaden mellan räntan

för ifrågavarande kredit och lämplig jämförränta. Ett problem

med nuvarande regel där jämförräntan är "räntan för krediter av

motsvarande slag" är, som ovan anförts, att kreditgivaren inte

alltid kan placera om förtidsbetalda medel genom att lämna en

kredit av motsvarande slag. Omplaceringen blir därför oftast

mindre förmånlig. Ett annat problem är -- som framhålls i

propositionen -- att det inte alltid finns någon ny kredit som

på det sätt som anges i gällande rätt kan läggas till grund för

bestämmandet av ränteskillnadsersättningen. Det kan exempelvis

bero på att kreditgivaren av någon anledning inte vid

inlösentillfället erbjuder nya krediter eller att kreditgivaren

visserligen erbjuder nya krediter men inte sådana som motsvarar

den kredit som skall inlösas. Mot denna bakgrund delar utskottet

regeringens bedömning att det inte är lämpligt att i en ny regel

basera jämförräntan på räntan för nya krediter som kreditgivaren

erbjuder utan att en ny regel i stället bör utgå från en

placeringsmöjlighet som generellt står till förfogande för

kreditgivaren och som är offentligt noterad. Så är fallet med

statsobligationer och statsskuldväxlar. Därvid bör jämförräntan

baseras på räntan för de statsobligationer resp.

statsskuldväxlar som har en förfallotid som motsvarar

återstående räntebindningstid för krediten.

Som framhålls i propositionen bör man dock kunna utgå från att

instituten genomsnittligt sett kan åstadkomma en bättre

avkastning på i förtid återbetalda medel än vad som instituten

kan få genom en placering i statsobligationer och

statsskuldväxlar. Detta gäller även om man beaktar de

restriktioner som finns för de ifrågavarande kreditinstitutens

placeringar. I likhet med regeringen anser utskottet därför att

den ränta på alternativplacering som bör användas i den nya

regeln som avdragspost bör vara något större än räntan på

statsobligationer och statsskuldväxlar. Den i propositionen

föreslagna nivån med en ränta som med en procentenhet överstiger

räntan på ifrågavarande statsobligationer resp. statsskuldväxlar

synes enligt utskottets mening vara väl avvägd.

En viktig aspekt på utformningen av de nya bestämmelserna om

ränteskillnadsersättning är att de inte får leda till att

kreditgivaren i ett enskilt fall blir överkompenserad. Med

hänsyn härtill är det enligt utskottet av stor betydelse att

regeringens förslag innebär att reglerna utformas på ett sådant

sätt att de anger vad konsumenten högst skall betala i

ersättning till kreditgivaren. Som framhålls i propositionen

får det anses strida mot god kreditgivningssed om det i ett

enskilt fall är uppenbart att schablonen leder till att

kreditgivaren blir överkompenserad och kreditgivaren fullt ut

utnyttjar den ram för ersättningen som regeln ger. Enligt

propositionen får det ankomma på Finansinspektionen att övervaka

att kreditgivarna tillämpar god kreditgivningssed i detta

avseende. Utskottet vill för sin del starkt understryka

vikten av att Finansinspektionen noga följer utvecklingen och

vid behov ingriper för att rätta till missförhållanden. Med

hänsyn till frågans stora betydelse för enskilda konsumenter

noterar utskottet med tillfredsställelse att det av

propositionen framgår att Finansinspektionen inom två år bör

utvärdera de nya reglerna och avge rapport till regeringen.

Utvärderingen bör avse dels en bedömning av om jämförräntan

enligt propositionen ligger på rätt nivå, dels en granskning av

om institutens tillämpning överensstämt med god

kreditgivningssed.

Sammanfattningsvis finner utskottet att den föreslagna

bestämmelsen om beräkning av ränteskillnadsersättning vid

förtidsinlösen av krediter för bostadsändamål är ändamålsenligt

utformad.

När det gäller ränteskillnadsersättning för krediter som inte

är avsedda för bostadsändamål har utskottet uppmärksammat att

det av den föreslagna lagtexten -- 24 § första stycket 2 fjärde

meningen -- framgår att ersättningen högst får motsvara

skillnaden mellan å ena sidan räntan på krediten och å andra

sidan räntan på nya krediter av motsvarande slag. Enligt

propositionens specialmotivering (s. 16) skall dock i fråga om

krediter för annat än bostadsändamål gälla oförändrade regler.

Med hänsyn till att ordet högst inte återfinns i gällande

bestämmelse och att regeringens avsikt uppenbarligen inte varit

att åstadkomma någon förändring i detta avseende förordar

utskottet att ordet högst utgår ur lagrummet när det gäller

krediter som inte är avsedda för bostadsändamål.

Utskottet har i övrigt ingen erinran mot propositionen och

utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna L16 och

L17.

Utskottet vill i detta sammanhang avslutningsvis beröra

en fråga som aktualiserats i Konsumentverkets skrivelse till

utskottet. Spörsmålet rör ränteskillnadsersättning vid

förtidsinlösen av kreditköp där räntan för krediten är bunden.

Verket påpekar att genom att något undantag inte har gjorts för

kreditköpen i nu nämnt hänseende i konsumentkreditlagen har

konsumentens rätt i fråga om förtidslösen av sådana köp

försämrats i förhållande till vad som gällde före den nya

konsumentkreditlagens ikraftträdande. Verket framhåller vidare

att konsumenten har en sämre rätt också i förhållande till vad

som allmänt gäller för näringsidkare enligt lagen (1978:599) om

avbetalningsköp mellan näringsidkare. Enligt Konsumentverket bör

en konsument alltid ha rätt att kostnadsfritt lösa en

avbetalningskredit även om räntan är bunden.

Utskottet anser sig inte -- inom ramen för förevarande ärende

-- kunna ta ställning till den av Konsumentverket aktualiserade

frågan. Utskottet utgår emellertid från att regeringen i

lämpligt sammanhang gör de överväganden som spörsmålet kan anses

påfordra.

Övriga frågor

I motion L703, som väckts under den allmänna motionstiden

innevarande år, begär Björn Samuelson och Bertil Måbrink (båda

v) åtgärder mot oskälig låneverksamhet. Som exempel på sådan

verksamhet hänvisar motionärerna till annonser, vari erbjuds lån

på 10 000 kr till en effektiv ränta på 36 %. Återbetalning

skall ske på sex år med 327 kr per månad inkl. ränta och

avgifter. Motionärerna anför att vad som skall betalas till

kreditgivaren i absoluta tal uppgår till 23 544 kr. Exemplet

visar enligt motionärernas mening att det finns anledning att

överväga införande av en ockerlagstiftning eller annan form av

kriminalisering när det gäller sådan penningutlåning på

ockervillkor.

Utskottet erinrar om att den som vid kreditgivning i

näringsverksamhet eller i annan verksamhet som bedrivs

vanemässigt eller annars i större omfattning bereder sig ränta

eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart

missförhållande till motprestationen, kan dömas för ocker enligt

9 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Det ankommer inte på

lagutskottet att bedöma om den bestämmelsen är ändamålsenlig.

Utskottet vill vidare hänvisa till de förslag som lagts fram i

departementspromemorian, Ds 1994:29, Oskäliga avtalsvillkor m.m.

-- Införlivande med svensk rätt av EG:s direktiv om oskäliga

villkor i konsumentavtal. Promemorian innehåller förslag som

syftar till att införliva EG-direktivet om oskäliga villkor i

konsumentavtal (93/13/EEG) med svensk rätt. I promemorian

föreslås en ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, som

skall ersätta 1971 års lag i ämnet. En nyhet i den föreslagna

lagen är att denna, till skillnad från den nuvarande, skall

gälla för alla avtalsvillkor på det finansiella området. Om

förslaget genomförs kommer det att bli en uppgift för

Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen att pröva avtal om

finansiella tjänster enligt samma marknadsrättsliga regler som

nu gäller på andra avtalsområden. Ett oskäligt avtalsvillkor

skall enligt förslaget kunna förbjudas av Marknadsdomstolen inte

bara som nu om det är påkallat från allmän synpunkt, utan

dessutom om ett förbud är i konsumenternas eller konkurrenternas

intresse. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari

1995.

Enligt vad som upplysts i proposition 1993/94:203 om ändringar

i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES-avtalet) m.m. bedrivs nu inom Justitiedepartementet

ifrågavarande lagstiftningsarbete vidare i samarbete med de

övriga nordiska länderna. Avsikten är att en ny lagstiftning

skall träda i kraft vid årsskiftet 1994/95. Enligt utskottets

mening bör regeringens ställningstaganden inte föregripas.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L703.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ränteskillnadsersättning

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:L16 och

1993/94:L17 antar regeringens förslag till lag om ändring

i konsumentkreditlagen (1992:830) med den ändringen i 24 §

första stycket 2 fjärde meningen att ordet högst utgår,

2. beträffande oskälig låneverksamhet

att riksdagen avslår motion 1993/94:L703.

Stockholm den 17 maj 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bertil

Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans

Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart

Fridén (m) och Widar Andersson (s).

Propositionens lagförslag

Bilaga