Bet. 1993/94:LU3

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU03

Inseminationslagstiftningen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet olika frågor om

inseminationslagstiftningen med anledning av tre motioner som

väcktes under allmänna motionstiden vid föregående riksmöte.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1992/93:L407 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning om inseminationslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillgång till spermadonatorer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppföljning av inseminationsbarnens

situation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insemination av ensamstående kvinnor eller

kvinnor i lesbiska förhållanden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inseminationsbarns rättsliga trygghet.

1992/93:L411 av Elisabeth Persson (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en ändring i inseminationslagen så att ensamstående kvinnor

och kvinnor som lever i stabila lesbiska förhållanden ges rätt

till insemination.

1992/93:L416 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftningen om givarinsemination,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om straffbestämmelserna för utförande av

eller tillhandahållande av sperma för lagstridig insemination.

Utskottet

Gällande rätt

Med insemination avses införande av sperma i en kvinna på

konstlad väg. Genom lagen (1984:1140) om insemination, som

trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades

inseminationsverksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU

10). Samtidigt infördes i 1 kap. föräldrabalken en ny

bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har

tillkommit genom insemination.

Enligt lagen om insemination får sådan behandling utföras

endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en

man under äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare

förutsättning gäller att mannen skriftligen skall ha samtyckt

till inseminationen.

Den nya bestämmelsen i 1 kap. föräldrabalken innebär att ett

barn som har tillkommit genom insemination med samtycke av

moderns make eller annan man som bodde tillsammans med henne

under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga

ställning i förhållande till denne som om barnet hade kommit

till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses som barnets

rättslige fader.

Insemination med användande av sperma från någon annan man än

kvinnans make eller sambo (s. k. givarinsemination) får utföras

endast på allmänt sjukhus och under överinseende av läkare med

specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Innan en

givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det med

hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska

och sociala förhållanden är lämpligt att en insemination äger

rum. En ytterligare förutsättning är att det kan antas att det

blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. De

bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande till

givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är

också denne som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det

valet får inte några mera speciella önskemål om givarens

egenskaper eller kvaliteter i övrigt tillgodoses.

Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det

uppnått tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de

uppgifter om spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet

särskilt upprättad journal. Dessa uppgifter skall bevaras i

minst sjuttio år. Socialnämnd har ålagts en skyldighet att på

begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om givaren.

Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit

till är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock

utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av öppenhet, och det

förutsätts att barn som har tillkommit genom givarinsemination

vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.

Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma

utan Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan

den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utför

insemination i strid mot lagen dömas till böter eller fängelse i

högst sex månader. Detsamma gäller den som under sådana

förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.

Tidigare behandling

Frågan om en översyn av inseminationsverksamheten behandlades

av riksdagen under föregående riksmöte med anledning av en

motion med likartat innehåll som de nu aktuella. Efter

remissbehandling avslogs motionen av riksdagen på hemställan av

utskottet (se bet. 1992/93:LU4).

Utskottets överväganden

Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet vid

behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag

särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av

lagregleringen av inseminationsverksamheten bör förläggas till

det blivande barnets bästa (LU 1984/85:10 s. 15). Enligt

utskottets mening är det givet att de frågor som nu tas upp i

motionerna på samma sätt måste bedömas utifrån ett övergripande

synsätt som i första hand tar sikte på det blivande barnets

bästa.

I motion L407 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v) framhålls

att antalet inseminationer sjunkit till endast en tiondel av

motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst och att

detta förhållande tillskrivs bristande tillgång på donatorer,

vilket förhållande i sin tur skulle bero på att donatorerna inte

längre garanteras anonymitet. Motionärerna understryker att

barnens rätt till vetskap om sitt ursprung inte får kringgås och

att en utredning om inseminationslagen bör göras som innefattar

en undersökning om orsakerna till svårigheterna att finna

lämpliga donatorer. En sådan utredning bör enligt motionärerna

också lämna förslag om hur donatorerna skall få information om

motiven till inseminationslagens utformning. Sådan information

bör också lämnas till de barnlösa paren och inte minst till den

personal som arbetar med inseminationer (yrkandena 1 och 2).

I förarbetena till inseminationslagen anges vissa frågor,

beträffande vilka Socialstyrelsen förutsattes komma att utfärda

föreskrifter eller allmänna råd. Socialstyrelsen har också år

1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om inseminationer

(SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som

riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande

ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom

hälso- och sjukvården och socialtjänsten, behandlas utförligt de

medicinska och juridiska frågor som har samband med

inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om

den psyko-sociala utredning som skall föregå en

givarinsemination. I anslutning därtill behandlas också barnets

behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung och betydelsen

av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.

Tillgängliga uppgifter pekar på att det antal barn som efter

inseminationslagens tillkomst har fötts efter

givarinseminationer grovt räknat motsvarar endast en tiondel av

motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst. Det rör

sig alltså om en kraftig minskning. Någon entydig slutsats om

orsaken till denna utveckling kan nu inte dras. Sannolikt

samverkar flera faktorer. Till den del orsaken till nedgången

skulle bero på brist på donatorer till följd av bristfällig

information om vad som gäller, vill utskottet peka på att det i

vart fall för alla dem som i sin yrkesverksamhet kommer i

kontakt med barnlösa par finns ett omfattande

informationsmaterial att tillgå i Socialstyrelsens föreskrifter

och allmänna råd. I sista hand är det dock den enskilde läkaren

som har att bedöma vilka informationsåtgärder som är påkallade.

Dock är denne därvid beroende av de prioriteringar som görs av

sjukvårdshuvudmännen.

Vid den tidigare behandlingen av dessa frågor instämde

utskottet i motionärens uppfattning att det är av

största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till

samt att de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung. Med

den utgångspunkten är det viktigt att det lämnas korrekt

information om skälen bakom inseminationslagens utformning till

donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso-

och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening fanns det

anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet

har kontakt med par som står i begrepp att undergå behandling

med givarinsemination känner ett ansvar i dessa frågor och att

de arbetar attitydpåverkande i frågan om ett kommande barns rätt

till vetskap om sitt ursprung. Utskottet framhöll vidare att

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd därvid torde

kunna ge sjukvårdens personal ett stöd för dess samtal med de

barnlösa paren i dessa frågor.

På anförda skäl fann utskottet det inte vara påkallat med ett

särskilt tillkännagivande från riksdagens sida om information om

inseminationslagen. Utskottet har nu -- ett år senare -- ingen

annan uppfattning. När det gäller den kraftiga nedgången av

antalet genomförda givarinseminationer har utskottet inhämtat

att den inte är representativ för alla regioner. Det finns

sjukhus där verksamheten fungerar utan några större problem med

värvningen av donatorer. Detta förhållande torde enligt

utskottets mening innebära att utvecklingen i vart fall inte

primärt kan förklaras med de nya förutsättningarna för

verksamheten som introducerades genom inseminationslagens

tillkomst. Den bristande tillgången på donatorer är således

enligt utskottets mening inte ett problem som kan angripas genom

ändring i inseminationslagen. Det saknas därför anledning att

utreda orsakerna till bristen på donatorer inom ramen för en

översyn av lagstiftningen. Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till motion L407 yrkandena 1 och 2.

I motion L407 begärs vidare en uppföljning av hur det gått för

barn som blivit till genom insemination (yrkande 3). Utskottet

behandlade även denna fråga i betänkandet 1992/93:LU4. I det

sammanhanget konstaterade utskottet att det i remissvaren

framhållits att endast ett fåtal barn har fötts efter

givarinsemination och att det torde vara svårt att få fram

önskade uppgifter. Därtill kommer att de barn som fötts sedan

inseminationslagen trätt i kraft ännu inte har uppnått den ålder

som torde vara önskvärd från utvärderingssynpunkt. Med hänsyn

härtill ansåg utskottet tiden ännu inte vara mogen för en

utvärdering av hur det gått för de barn som blivit till genom

insemination efter lagens tillkomst. Utskottet har nu ingen

annan uppfattning i denna fråga och avstyrker bifall till motion

L407 yrkande 3.

I motion L411 av Elisabeth Persson (v) begärs en ändring i

inseminationslagen så att ensamstående kvinnor och kvinnor som

lever i stabila lesbiska förhållanden ges rätt till

insemination. Motionären framhåller bl.a. att inseminationer,

trots det förbud som råder, utförs även på kvinnor som inte

lever i stabila heterosexuella förhållanden. Det gäller framför

allt lesbiska kvinnor, och dessa kvinnor har i dag inte tillgång

till den trygghet som en behandling inom sjukvårdens ram ger.

Även i motion L407 begärs att en utredning av inseminationslagen

skall innefatta en analys av insemination på kvinnor som inte

lever i fasta heterosexuella förhållanden (yrkande 4).

Motionärerna pekar bl.a. på risken för hiv-smitta i samband med

inseminationer som utförs i privat regi. Sten Andersson i Malmö

(m) begär i motion L416 att inseminationslagens regel om att

inseminationsbehandling är förbehållen kvinnor som lever i

stabila heterosexuella relationer skall undanröjas (yrkande 1).

Vidare begärs att lagens straffbestämmelse upphävs (yrkande 2).

Motionären, som framhåller att de begärda ändringarna enkelt kan

göras utan några oförutsedda effekter på andra områden i

lagstiftningen, anser att det medför problem att kvinnor som

lever ensamstående eller tillsammans med en annan kvinna är

utestängda från inseminationsbehandling under tryggast möjliga

omständigheter. Dessa kvinnor är hänvisade till att söka sig

andra vägar som är förenade med smittorisker. Motionären

framhåller att alla barn som tillkommer efter insemination har

rätt att skapas under tryggast möjliga omständigheter.

Utskottet vill erinra om att det under riksdagsbehandlingen av

förslaget till inseminationslag väcktes en motion med begäran om

att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta

eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få

möjlighet till inseminationsbehandling. Motionärerna anförde att

det inte bör göras skillnad mellan olika grupper kvinnor med

hänsyn till den samlevnadsform de valt, utan att lagstiftningen

bör vara neutral i förhållande till hushålls- och

samlevnadsförhållanden. I det sammanhanget uttalade utskottet

stöd för departementschefens i propositionen redovisade

uppfattning att det inte kan anses som en allmän mänsklig

rättighet att under alla förhållanden få tillgång till

insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall

som har medfört att metoden har börjat användas, nämligen för

att avhjälpa ofrivillig barnlöshet hos makar och samboende av

motsatt kön (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU 10 s. 16). Utskottet

framhöll att det måste vara en strävan att så långt som möjligt

se till det blivande barnets bästa och att det därvid måste

beaktas att bland barnpsykiatrer och barnpsykologer särskilt

betonas vikten för barnets utveckling av att det har både en far

och en mor.

Vid den senaste behandlingen av frågan ansåg utskottet att

några nya omständigheter som bör föranleda en annan bedömning

inte har framkommit, och utskottet vidhöll sitt ovan redovisade

ställningstagande. Utskottet gör nu samma bedömning. Det saknas

således skäl att företa en översyn av inseminationslagen i

förevarande hänseende, och utskottet avstyrker därför bifall

till motionerna L411, L407 yrkande 4 och L416.

Slutligen begär motionärerna i motion L407 en utredning av

frågan om den rättsliga tryggheten för inseminationsbarn, födda

av ensamstående kvinnor (yrkande 5). Också denna fråga

behandlades av utskottet i betänkandet 1992/93:LU4. I det

sammanhanget erinrade utskottet om vad juridiska

fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet påpekat i sitt

remissvar, nämligen att situationen i vårdnadsfrågan är densamma

när modern i ett lesbiskt parförhållande avlider som då en legal

vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt

kön och som inte är barnets far, dör. Någon regel om att

styvföräldern automatiskt skall komma i fråga som legal

vårdnadshavare i ett sådant fall finns inte. I stället gäller

att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och

denna dör, så skall rätten på ansökan av den andra föräldern

eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den

andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två

särskilt förordnade förmyndare. Av detta följer att om barnets

far, spermagivaren, är okänd måste vårdnaden anförtros en eller

två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns

kvinnliga sambo därvid kan komma i fråga skall avgöras med

beaktande av vad som är bäst för barnet. Under hänvisning till

dessa omständigheter avstyrkte utskottet bifall till den begärda

utredningen.

Inte heller i denna fråga ser utskottet skäl att frångå sin

tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker således bifall även

till motion L407 yrkande 5.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande insemination på kvinnor som inte lever i

stabila heterosexuella förhållanden

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:LU411, 1992/93:LU416

och 1992/93:LU407 yrkande 4,

men. 1 (v)

2. beträffande översyn av inseminationslagen i övrigt

att riksdagen avslår motion 1992/93:LU407 yrkandena 1, 2, 3,

och 5.

men. 2 (v)

Stockholm den 12 oktober 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m),

Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),

Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström (s)

och Kenneth Lantz (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

1. Insemination på kvinnor som inte lever i stabila

heterosexuella förhållanden

Enligt inseminationslagen får insemination endast utföras på

kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande. Det

är däremot inte straffbart för en ensamstående kvinna att på sig

själv utföra insemination. Insemination görs också såväl i

Sverige som utomlands, där insemination inte är omgärdat av

samma regler som här, av ensamstående kvinnor och av kvinnor som

lever i ett lesbiskt förhållande. Dessa kvinnor är i dag

avskurna från den trygghet som en behandling inom sjukvårdens

ram erbjuder. Lagen bör därför anpassas till rådande

förhållanden så att den medger insemination inom sjukvården för

kvinnor som önskar sådan behandling.

Enligt min mening är det vidare ett oavvisligt krav att alla

barn som föds efter insemination skall ha samma rätt dels att ha

tillkommit under medicinskt trygga förhållanden, dels att

åtnjuta det rättsliga skydd som inseminationslagen ger. Den

rådande inskränkningen i inseminationslagen måste därför även av

detta skäl undanröjas.

2. Översyn av inseminationslagen i övrigt

Tillgängliga uppgifter visar att antalet genomförda

givarinseminationer efter lagens tillkomst ligger på en mycket

låg nivå jämfört med tiden före och att det förekommer stora

regionala skillnader. Det är angeläget att orsakerna till dessa

oförutsedda effekter snarast klarläggs. Tiden är enligt min

mening nu -- sedan lagen har varit i kraft i drygt åtta år --

mogen för en utvärdering av lagen även i andra hänseenden.

Särskilt de frågor som tas upp i motion L407 bör behandlas i det

sammanhanget.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1 och 2 borde ha hemställt:

1. beträffande insemination på kvinnor som inte lever i

stabila heterosexuella förhållanden

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:LU411,

1992/93:LU416 och 1992/93:LU407 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,

2. beträffande översyn av inseminationslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L407 yrkandena 1,

2, 3, och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts i denna del.