Bet. 1993/94:LU34

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU34

Förändringar i lönegarantisystemet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

LU34

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1993/94:208 om förändringar i lönegarantisystemet. I

propositionen föreslås ändringar när det gäller omfattningen av

de lönefordringar som kan ersättas genom lönegarantin och att

regler mot missbruk tas in i lönegarantilagen (1992:497).

När det gäller omfattningen av fordringar som kan ersättas

genom lönegarantin föreslås en förkortning av förmånsrätten för

löne- och pensionsfordringar enligt 12 § förmånsrättslagen

(1970:289). Förmånsrätten skall omfatta lönefordringar som

förfallit till betalning under de sista sex månaderna av

arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte

tidigare än tre månader före konkursansökningen. För

pensionsfordringar föreslås en begränsning av förmånsrätten till

sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex

månader.

I fråga om fordran på uppsägningslön knyts enligt förslaget

förmånsrätten till den uppsägningstid som gäller enligt lagen

(1982:80) om anställningsskydd. För tid under vilken

arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller

annan och inte heller driver egen rörelse föreslås att

arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig

arbetsförmedling för att uppsägningslön skall omfattas av

förmånsrätt. Genom förslaget utsträcks också avräkningsregeln i

12 § förmånsrättslagen till att omfatta även inkomst som

arbetstagaren har haft av egen rörelse eller borde ha kunnat

förvärva i en annan anställning.

För lönefordringar som varit föremål för tvist föreslås både

vissa tidsmässiga begränsningar av förmånsrätten och en viss

utvidgning av förmånsrättens omfattning. När det gäller

semesterlön och semesterersättning, som är intjänad före

konkursansökningen, innebär förslaget att förmånsrätten

begränsas till vad som står inne för det löpande och föregående

intjänandeåret.

I fråga om delägares förmånsrätt föreslås att arbetstagare som

själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader

före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av

konkursföretaget i fortsättningen inte skall omfattas av

förmånsrätt. Denna begränsning avser enligt förslaget även fall

då andelen har ägts av närstående till arbetstagaren.

I propositionen föreslås även två nya regler i

lönegarantilagen (1992:497) i syfte att bekämpa missbruk av

lönegarantin. Enligt den ena regeln, den s.k. karensregeln, har

som huvudregel den som inom två år före konkursbeslutet, för en

fordran som har uppstått huvudsakligen i samma verksamhet,

tillerkänts ersättning genom lönegarantin inte rätt till

garantiersättning i den senare konkursen. Undantag görs dock för

de fall att arbetstagaren har anvisats anställningen av den

offentliga arbetsförmedlingen. Den andra regeln innebär att

lönegarantin inte skall ersätta en lönefordran, om det finns

grundad anledning att anta att en av förutsättningarna för den

anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordringen

grundar sig har varit att betalning skulle utgå genom

lönegarantin.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Med anledning av propositionen har två motioner väckts. I

betänkandet behandlas också fyra motionsyrkanden i olika

lönegarantifrågor som väckts under den allmänna motionstiden.

I ärendet har skrivelser inkommit från Tjänstemännens

Centralorganisation samt gemensamt från Sveriges

Civilingenjörsförbund och Civilekonomernas Riksförbund. Vidare

har företrädare för Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges

Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen och

Sveriges Industritjänstemannaförbund inför utskottet framfört

synpunkter på propositionen.

På lagutskottets begäran har arbetsmarknadsutskottet avgivit

yttrande i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som

bilaga 2.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till

motionsyrkandena. Till betänkandet har fogats fem reservationer

(alla s).

Propositionen

I proposition 1993/94:208 föreslår regeringen

(Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter hörande av Lagrådet --

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

2. lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),

3. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),

4. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:208

1993/94:L13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:208 Förändringar i

lönegarantisystemet,

2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en

utredning med uppgift att föreslå förändringar i förmånsrätts-

och lönegarantilagstiftningen i enlighet med vad i motionen

anförts.

1993/94:L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag för att underlätta rekonstruktion av

livskraftiga företag samt begränsningar av risker för missbruk

av konkursförfarandet,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändringar i

förmånsrättslagen (1970:979),

3. att riksdagen beslutar att 9 § lönegarantilagen (1992:497)

skall ha följande lydelse: För fordran med förmånsrätt enligt 12

§ förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje

arbetstagare med högst 100 000 kronor. Betalning för fordran

som avser ersättning för särskilda kostnader utgår framför annan

fordran, och med de begränsningar som framgår av nedan. a)

Betalning lämnas endast för fordran som har förfallit till

betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens

anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre

månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. b)

Betalning för fordran på uppsägningslön lämnas som längst för

uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om

anställningsskydd. c) Betalning för uppsägningslön för tid

under vilken arbetstagaren inte utför arbete för

konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen

rörelse lämnas endast om arbetstagaren kan visa att han har

anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. d)

Om en lönefordran som har förfallit tidigare än tre månader före

konkursansökningen har varit föremål för tvist lämnas betalning

endast om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i

kollektivavtal eller lagen om medbestämmande i arbetslivet har

begärts inom fyra månader från förfallodagen och

konkursansökningen har följt inom tre månader från det att

tvisten slutligt har avgjorts. e) Betalning för semesterlön och

semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen

lämnas endast för vad som står inne för det löpande och det

närmast föregående intjäningsåret. f) Betalning för fordran på

pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande

för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande

sex månader,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheterna till en kompletterande

frivillig avgiftsfinansierad utvidgning av lönegarantin,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sparande av semester fristående från

anställningen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regeringens förslag till karensregel och

register över lönegarantiärenden.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:L314 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avveckla lönegarantin i enlighet med

vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att utbetalningarna under

avvecklingstiden begränsas till gällande

arbetslöshetsersättningar.

1993/94:L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om maximibeloppet för lönegaranti vid företagskonkurser.

1993/94:L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anställdas rätt till lönegaranti.

Utskottet

1. Inledning

För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon

betalning för sin fordran mot en arbetsgivare som försätts i

konkurs infördes år 1971 för första gången lagstiftning om

statlig lönegaranti vid konkurs, lagen (1970:741) om statlig

lönegaranti vid konkurs. Regelsystemet reformerades år 1992

varigenom en ny lönegarantilag tillkom som trädde i kraft den 1

juli 1992 (prop. 1991/92:139, bet. LU37, rskr. 318).

Lönegarantilagen (1992:497) kan allmänt sägas innebära att

staten garanterar prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13

§ förmånsrättslagen (1970:979), dvs. fordringar på lön och

aktuell pension resp. fordran på framtida pension, samt att

staten övertar fordringarna -- med motsvarande förmånsrätt --

och inträder i konkursen som borgenär.

Att arbetsgivaren är försatt i konkurs är således

huvudförutsättningen för att garantin skall träda i tillämpning

(1 § lönegarantilagen). Lönegarantisystemet är därför intimt

sammankopplat med bestämmelserna om konkurs och

förmånsrättsordningen vid konkurs.

Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall en gäldenär

som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan

försättas i konkurs. Konkursens omedelbara funktion är att

tvångsvis genomföra en ordning för tillgodoseende av

konkurrerande betalningsanspråk. Konkurslagstiftningen bygger på

principen, att då flera borgenärer inte kan fullt ut

tillgodoses, de skall bära förlusten proportionellt mot

storleken av vars och ens fordran. Principen har dock i avsevärd

utsträckning modifierats genom införande av förmånsrätt för

skilda fordringar, s.k. prioriterade fordringar.

Förmånsrättslagen (1970:289) skiljer mellan särskild

förmånsrätt och allmän förmånsrätt. Särskild förmånsrätt gäller

vid utmätning och konkurs samt belastar viss egendom. Särskild

förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en

säkerhetsrätt på grund av inteckning i en näringsidkares lösa

egendom, och med inteckning i fast egendom. Allmän förmånsrätt

gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i

gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har t.ex. under vissa

förutsättningar fordringar på skatt samt vissa fordringar på

lön. Förmånsrättslagen reglerar den inbördes företrädesrätten

mellan särskilda förmånsrätter resp. allmänna förmånsrätter.

Särskild förmånsrätt har i princip företräde framför allmän

förmånsrätt.

Enligt 12 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med

arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på

grund av anställningen, som inte förfallit till betalning

tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes, och på lön

eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader.

Förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen följer även med

fordran på pension vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes

efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes

och nästföljande sex månader. Enligt 13 § förmånsrättslagen

följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension till

arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes

efterlevande.

Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är dock helt

beroende av om det finns några tillgångar i konkursboet. Saknas

tillgångar kan ingen utdelning ske, varför en fordran kan visa

sig vara värdelös, trots förmånsrätten, och det är mot bakgrund

av detta förhållande som lönegarantin tillskapats.

Lönegarantisystem finns numera i någon form i de flesta

västeuropeiska länder. Inom EG gäller sedan år 1980 ett särskilt

direktiv (80/987/EEG) som syftar till en harmonisering av

medlemsstaternas lagstiftning om lönegaranti vid konkurs.

Direktivet innehåller regler till skydd för arbetstagarnas

lönefordringar när arbetsgivaren är på obestånd och hör till de

rättsakter som är bindande för de avtalsslutande parterna enligt

EES-avtalet.

År 1992 antog ILO:s internationella arbetskonferens en

konvention (nr 173) och en rekommendation (nr 180) om skydd för

arbetstagares fordran i händelse av arbetsgivarens insolvens.

Till skillnad från EG-direktivet innehåller konventionen regler

om skydd för lönefordringar genom såväl förmånsrätt som

lönegaranti. Sverige har ännu inte tillträtt konventionen.

Lönegarantisystem infördes i de nordiska länderna ungefär

samtidigt, under första hälften av 1970-talet. Systemen har

närmat sig varandra genom lagstiftningsreformer under senare år.

Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift

som är 0,2 % av en arbetsgivares lönekostnader. Avgifterna

tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av

kammarkollegiet. Fondens tillgångar är avsedda att täcka

kostnaderna för ersättningar enligt garantin.

Genom den nya lönegarantilagen sänktes maximiersättningen för

fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen från

tidigare tolv basbelopp enligt lagen om allmän försäkring till

ett fast belopp om 100 000 kr. Vidare avskaffades

prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos

kronofogdemyndigheten och beslut om lönegaranti fattas numera av

förvaltaren även i konkurser utan bevakningsförfarande.

De förändringar som gjordes genom den nya lönegarantilagen

grundades på en översyn av lönegarantin som genomfördes av

Lönegarantiutredningen under första hälften av 1980-talet och

som resulterade i betänkandena (Ds A 1983:15) Ändringar i

lönegarantisystemet och (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag.

Lönegarantiutredningens slutbetänkande (SOU 1988:27)

Lönegarantin och förmånsrättsordningen överlämnades till den år

1988 tillsatta Insolvensutredningen för att beaktas i dess

utredningsarbete.

Lönegarantins materiella del -- nämligen frågan om

lönegarantireglerna har en ändamålsenlig utformning när det

gäller vilka lönefordringar garantin skall omfatta -- har inte

varit föremål för någon översyn sedan lagstiftningen om

lönegaranti infördes 1971. Behovet av en sådan översyn har

påtalats i olika sammanhang under de senaste åren. Lagutskottet

har vid ett par tillfällen uttalat att en översyn av

lönegarantireglerna och förmånsrätten är motiverad och förutsatt

att en sådan kommer till stånd (bet. 1991/92:LU6 och

1991/92:LU37). Mot denna bakgrund tillsattes i början av år 1993

en ny lönegarantiutredning med uppdrag att se över vissa delar

av det statliga lönegarantisystemet vid konkurs. Utredningen

överlämnade i slutet av november 1993 betänkandet (SOU 1993:96)

Förändringar i lönegarantisystemet. Betänkandet har

remissbehandlats och ligger till grund för de förslag som avges

i förevarande proposition.

Den nyssnämnda Insolvensutredningen hade som uppdrag att

utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område. Utredningen

avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113) Lag om

företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt

lagreglerat rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion,

som ersättning för konkurs i vissa fall. I betänkandet föreslås

också vissa förändringar av förmånsrättsordningen, vilka framför

allt syftar till att underlätta sådan rekonstruktion av företag

som utredningens huvudförslag avser.

Insolvensutredningens betänkande har remissbehandlats och en

proposition i de frågor utredningen behandlat har aviserats till

hösten 1994.

Utskottet kommer nedan, efter en redovisning av propositionens

innehåll, att under skilda rubriker behandla de förslag i

propositionen som aktualiserats genom motionerna eller på annat

sätt.

2. Propositionen

I propositionen föreslås ändringar när det gäller omfattningen

av de lönefordringar som kan ersättas genom lönegarantin. Vidare

föreslås att regler mot missbruk av lönegarantisystemet tas in i

lönegarantilagen.

I propositionen anförs att till grund för sänkningen år 1992

av maximibeloppet för utbetalning enligt lönegarantin låg den

oroväckande ökningen av lönegarantifondens utgifter under senare

år. Antalet företagskonkurser uppgick under 1980-talet till ca 5

000--6 000 per år. År 1991 hade antalet stigit till 17 378 och

år 1992 till 21 219. Lönegarantifondens utgifter ökade under

samma period från att ha uppgått till ca 600 miljoner kronor per

budgetår under 1980-talet till 1,8 miljarder kronor budgetåret

1990/91 och till 4,3 miljarder kronor budgetåret 1991/92.

Enligt propositionen är utgifterna för lönegarantin

fortfarande mycket höga och uppgick för budgetåret 1992/93 till

4,4 miljarder kronor. Den rörliga kredit som är förenad med

lönegarantifonden hos Riksgäldskontoret har från och med

budgetåret 1991/92 till innevarande budgetår höjts från

ursprungliga 200 miljoner kronor till 7 miljarder kronor. Enligt

propositionen kommer det att ta åtskilliga år innan

lönegarantifondens ackumulerade skuld hos Riksgäldskontoret har

återbetalats. Att söka åstadkomma en minskning av

lönegarantifondens utgifter är enligt propositionen således

fortfarande nödvändigt. De förslag som läggs fram i

propositionen har därför som ett av sina syften att nedbringa

utgifterna ytterligare.

Som motiv till förslagen i propositionen pekas också på en

speciell form av användning av lönegarantin som på senare tid

påtalats särskilt, nämligen förekomsten av s.k. handel med

lönegaranti. Enligt propositionen kan förfarandet i korthet

sägas gå ut på att de anställda under uppsägningstiden utför

arbete för förvärvaren av konkursboet mot en lägre lön än

normalt så länge de anställda är berättigade till lönegaranti.

Den nya arbetsgivaren tillgodogör sig på så vis en subvention av

sin verksamhet genom att lönen eller en del av den för vissa

arbetstagare betalas av lönegarantin under den uppsägningstid

som de har kvar hos konkursgäldenären.

Enligt propositionen bör lönegarantin även fortsättningsvis

vara kopplad till löne- och pensionsfordringarnas förmånsrätt på

så sätt att ersättning enligt garantin skall kunna lämnas för

alla löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt enligt 12

och 13 §§ förmånsrättslagen.

Förmånsrätten för lönefordringar föreslås begränsad till vad

som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av

arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte

tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till

tingsrätten. I denna tidsfrist inräknas också uppsägningstid,

som skall beräknas enligt bestämmelserna i lagen (1982:80) om

anställningsskydd. Pensionsfordringar skall enligt förslaget

omfattas av förmånsrätt avseende högst sex månader före

konkursansökan och därpå följande sex månader.

I propositionen föreslås vidare att en fordran på

uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför

arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver

egen rörelse skall omfattas av förmånsrätt endast om

arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos den offentliga

arbetsförmedlingen som arbetssökande.

För uppsägningstid föreslås också att förmånsrätten skall

omfatta endast lön eller ersättning som överstiger inkomst som

arbetstagaren, under den tid lönen eller ersättningen avser, har

haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat

förvärva i en annan anställning.

När det gäller lönefordringar, som har varit föremål för

tvist, innebär förslaget att förmånsrätt gäller om fordringarna

har förfallit till betalning tidigare än tre månader före

konkursansökningen. Förutsättningen härför är dock att talan har

väckts, eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts,

inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har

följt inom tre månader från det att tvisten slutligt har

avgjorts.

Enligt förslaget avser förmånsrätten för semesterlön och

semesterersättning, som är intjänad före konkursansökningen, vad

som står inne för det löpande och närmast föregående

intjänandeåret. Förslaget innebär att även semester som sparats

under nämnda tidsperiod omfattas av förmånsrätten.

En arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående

senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en

femtedel av ett företag, eller hans efterlevande, skall enligt

förslaget inte ha förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar.

Detsamma skall gälla även när andelen har ägts av en närstående

till arbetstagaren.

I propositionen föreslås också införande av två nya paragrafer

i lönegarantilagen som syftar till att förhindra att

lönegarantin används på inte avsett sätt. Sålunda skall enligt

en karensregel lönegaranti kunna lämnas endast en gång under en

tidsperiod om två år för lönefordringar som har uppstått i

huvudsakligen samma verksamhet. Lönegarantin gäller dock enligt

förslaget om arbetstagaren har anvisats anställningen av den

offentliga arbetsförmedlingen. Den andra regeln utgör en allmän

regel mot missbruk och innebär att lönegarantin inte skall

ersätta en lönefordran om det finns grundad anledning anta att

en av förutsättningarna för den anställning eller det

anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit

att betalning skulle utgå helt eller delvis genom garantin.

För att underlätta tillämpningen av karensregeln samt

möjliggöra en statistisk uppföljning av lönegarantiutbetalningar

bör enligt propositionen ett centralt register över

lönegarantiärenden upprättas.

3. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m.

Som berörts tidigare har Insolvensutredningen föreslagit en

lag om företagsrekonstruktion som är tillämplig på alla

näringsidkare och avser att öka möjligheterna att utan konkurs

rekonstruera en näringsverksamhet, när gäldenären har fått

betalningssvårigheter. Ansökan om företagsrekonstruktion kan

enligt förslaget göras av såväl gäldenären som av en borgenär

och görs hos tingsrätt. Då beslut om företagsrekonstruktion

fattats utser domstolen en administrator som skall utreda

gäldenärens ekonomiska situation och dessutom verka för att

borgenärernas intressen iakttas. Administratorn skall i en

rekonstruktionsplan bl.a. beskriva vilka åtgärder som måste

vidtas för att man skall komma till rätta med företagets

problem. Administratorn bör söka nå fram till en

underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären. Kan en

sådan uppgörelse inte nås får gäldenären vid samma domstol

ansöka om offentligt ackord. Förfarandet får pågå under en tid

av tre månader, men denna tid kan förlängas upp till ett år.

När det gäller förmånsrättsordningen föreslår

Insolvensutredningen att s.k. produktiva löner, varmed avses

intjänad lön samt uppsägningslön under den tid driften av

företaget fortsätter, dock längst under två månader, i

förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Förslaget

avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament

att ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa

bättre förutsättningar för en rekonstruktion.

Insolvensutredningen tar i betänkandet Lag om

företagsrekonstruktion också upp frågan om den statliga

lönegarantins roll i samband med fortsatt drift av

konkursföretag. Särskilt har utredningen uppmärksammat garantins

inverkan på konkurrensen, varvid utredningen anser sig ha fått

belägg för att osund konkurrens förekommer på grund av att

lönegarantin i vissa hänseenden utnyttjas på sätt som inte varit

avsett. Ett exempel som utredningen anger är att det vid

överlåtelse av konkursföretagets rörelse bestäms att de som

arbetat åt företaget under uppsägningstiden skall arbeta för

köparföretaget, varvid lönerna betalas av lönegarantin. Ett

annat exempel är enligt utredningen att köparföretaget övertar

personalen från konkursföretaget men betalar endast en del av

lönen medan resten utgår från lönegarantin. I dessa fall

utnyttjas garantin som en sorts indirekt samhällelig subvention

av de inblandade företagen. Enligt utredningen är det sådana

användningssätt som de nu exemplifierade som ligger bakom

påståenden om "handel med lönegarantin" och förekomst av en

"osund konkurrens" mellan företag i olika branscher. Utredningen

anser att bägge formerna av "överutnyttjande" av lönegarantin

torde motverkas av utredningens förslag till åtgärder för att

ersätta konkurs med företagsrekonstruktion utan konkurs.

I motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) anförs att

huvudproblemet med de stora utgifterna i lönegarantin inte är

att löntagarna missbrukar systemet utan att företagare

missbrukar konkursinstitutet. Motionärerna anser därför att ett

reformarbete i stället bör inriktas på konkursförfarandet och

frågan om företagsrekonstruktion. De av regeringen föreslagna

lagändringarna kan medföra att rekonstruktioner av företag

försvåras genom att en anställd som inte fått ut sin lön i tid

får anledning att så snabbt som möjligt få företaget i konkurs.

Motionärerna anser mot denna bakgrund att regeringen snarast bör

återkomma till riksdagen med förslag som är avsedda att

underlätta rekonstruktion av företag och att begränsa missbruk

av konkursförfarandet (yrkande 1). Motionärerna motsätter sig

dock inte de besparingar i lönegarantisystemet som regeringens

förslag innebär, men anser emellertid att besparingarna bör

åstadkommas genom förändringar i lönegarantilagstiftningen och

inte genom att löne- och pensionsfordringars förmånsrätt

försämras. Kopplingen mellan förmånsrättslagen och

lönegarantilagen bör därför avskaffas. Motionärerna pekar på att

Insolvensutredningen framlagt förslag till förändringar i

förmånsrättsordningen och anför att hela frågan om fordringars

förmånsrätt bör behandlas i ett sammanhang. Motionärerna yrkar

därför avslag på regeringens förslag om ändringar i

förmånsrättslagen och anser att motsvarande förändringar i

stället bör göras i lönegarantilagen (yrkandena 2 och 3).

I linje med de synpunkter som sålunda framförs i motion L14

ligger också önskemål enligt motion L13 av Gudrun Schyman

m.fl. (v). Enligt denna motion bör propositionen avslås och i

stället en utredning tillsättas för att se över

förmånsrättsreglerna och lönegarantilagstiftningen i syfte att

komma till rätta med spekulativt utnyttjande av lönegarantin

från företagares sida utan att arbetstagarnas grundläggande

skydd rubbas.

Enligt motion L314 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) bör

lönegarantisystemet avvecklas. Lönegarantin fyller inte sitt

syfte utan missbrukas så att snedvridna konkurrensförhållanden

uppstår. Under avvecklingstiden bör utbetalningarna från

garantin begränsas till vad som motsvarar

arbetslöshetsersättningen.

Utskottet kan konstatera att det på konkursområdet för

närvarande föreligger ett flertal färdiga utredningsresultat,

och överväganden pågår i olika frågor. Utöver

Insolvensutredningens förslag om en lag om

företagsrekonstruktion kan nämnas rapporten Företagande och

konkurrens på likvärdiga villkor som presenterats av en

arbetsgrupp inom regeringskansliet och innehåller förslag och

rekommendationer mot konkursmissbruk och ekonomisk brottslighet.

Vidare kan nämnas en rapport (Ds 1994:37) från Expertgruppen för

studier i offentlig ekonomi med förslag till bl.a. ett nytt

obeståndsbegrepp och till rekonstruktion i konkurs. Förslagen

och övervägandena måste enligt utskottets mening ses mot

bakgrund av det höga antalet konkurser och det missbruk av

konkursinstitutet som förekommer. De konsekvenser för enskilda

och samhällsliv som detta för med sig har understrukit behovet

av reformer i konkurshanteringen samt kravet på ett

rekonstruktionsförfarande som bättre än de nu gällande

konkursreglerna kan medverka till sanering av i grunden

livskraftiga företag.

Utskottet har nyligen vid behandlingen av ett antal

konkursrättsliga frågor, som aktualiserats genom motioner väckta

under den allmänna motionstiden 1994, bl.a. uttalat att

utskottet förutsätter att regeringen till hösten 1994 framlägger

ett förslag om rekonstruktion av företag (bet. 1993/94:LU20 s.

7, rskr. 228).

Utskottet anser att de förslag som regeringen nu lägger fram i

fråga om lönegarantisystemet förändrar förutsättningarna för

företagsrekonstruktion enligt Insolvensutredningens förslag. Som

arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande hade det varit en

fördel om frågorna om företagsrekonstruktion och skyddet för

arbetstagarnas löner i konkurs övervägts i ett sammanhang.

Förbättras möjligheterna till företagsrekonstruktion utan

konkurs minskar naturligtvis också behovet av att ta

lönegarantin i anspråk, och därmed torde även missbruket av

garantin i form av "överutnyttjande" och "handel" med

lönegaranti reduceras.

De uppgifter som regeringen redovisar i propositionen visar

emellertid att det är angeläget att så snart som möjligt

åstadkomma besparingar i lönegarantisystemet. Visserligen

minskar nu utgifterna från lönegarantifonden till följd av att

antalet konkurser reduceras. Regeringen föreslår också i årets

kompletteringsproposition (prop. 1993/94:150 bilaga 10 s. 20 f.)

en minskning av lönegarantifondens kredit hos Riksgäldskontoret

för utbetalningar enligt lönegarantilagen från högst 7 miljarder

kronor till 4 miljarder kronor för budgetåret 1994/95. Enligt

utskottets mening är det emellertid nödvändigt, inte minst med

hänsyn till det "överutnyttjande" av lönegarantin som

förekommer, att vidta materiella förändringar i

lönegarantireglerna. Detta ställningstagande ligger också i

linje med vad arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande. Det

är självfallet svårt att närmare beräkna hur stor reducering av

utgifterna som kan göras med regeringens förslag, men utan

tvekan torde förslagen sammantaget innebära beaktansvärda

besparingar som kan åstadkommas redan inom relativt kort tid.

Utskottet anser sig i rådande statsfinansiella läge inte kunna

bortse från en sådan möjlighet till sparande. Vissa förändringar

av lönegarantisystemet bör därför nu genomföras.

Mot bakgrund av vad utskottet nyss anfört om fördelen av att

lönegarantifrågor övervägs i sammanhang med olika spörsmål om

företagsrekonstruktion, vill utskottet framhålla att den reform

av lönegarantireglerna som nu bör ske får ses som ett

provisorium i avvaktan på förnyade överväganden i samband med

beredningen av det aviserade förslaget om ett lagreglerat

förfarande för företagsrekonstruktion. Utskottet vill därvid --

i linje med vad arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande --

understryka vikten av att konkursförvaltarens resp.

tillsynsmyndighetens roller när det gäller frågor om användning

av lönegarantin belyses i sammanhanget.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L13, L14 yrkande 1 och L314.

När det gäller lönegarantins koppling till förmånsrätten delar

utskottet den bedömning som görs i propositionen att kopplingen

bör behållas. Ett starkt skäl härför är att om lönegarantins

lönebegrepp förändrades så, att vissa typer av lönefordringar

inte skulle omfattas av garantin, skulle arbetstagare till följd

av reglerna i lagen om anställningsskydd kunna lämna sina

anställningar omedelbart efter en konkurs med hänvisning till

att alla deras lönefordringar inte skulle komma att ersättas.

Detta skulle naturligtvis kunna försvåra möjligheterna till en

ordnad avveckling av konkursbonas verksamhet. Utskottet vill

vidare, i enlighet med vad bl.a. Insolvensutredningen påvisat,

framhålla att såväl förmånsrättsreglerna som lönegarantisystemet

spelar en väsentlig roll vid överväganden om fortsatt drift av

konkursföretag och om överlåtelse av hela eller delar av

verksamheten.

Med det anförda avstyrker utskottet motion L14 yrkandena 2 och

3.

4. Tidsramarna för löne- och pensionsfordringars förmånsrätt

Enligt gällande rätt omfattar förmånsrätten lönefordringar som

inte har förfallit till betalning tidigare än ett år innan

konkursansökningen gjordes samt under skälig uppsägningstid,

högst sex månader. Det innebär att förmånsrätten, och därmed

lönegarantin, i dag avser alla fordringar som förfallit till

betalning under en tidsperiod av ett och ett halvt år.

Som nämnts tidigare föreslås i propositionen att förmånsrätten

för lönefordringar begränsas till vad som har förfallit till

betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens

anställningstid -- inkl. uppsägningstid -- hos konkursgäldenären

och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in

till tingsrätten.

I fråga om lönefordringar, som har varit föremål för tvist,

innebär förslaget att förmånsrätt gäller om fordringarna har

förfallit till betalning tidigare än tre månader före

konkursansökningen, under förutsättning att talan har väckts,

eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen

(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts, inom

fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt

inom tre månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

Förslaget innebär en viss förkortning av de tidsramar som i dag

gäller, men samtidigt en utvidgning av förmånsrättens omfattning

genom möjligheten att begära förhandling även enligt lagen

(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

När det gäller fordringar på pension föreslås att

förmånsrätten skall gälla för fordringar för högst sex månader

-- i stället för som i dag ett år -- före konkursansökningen och

därpå följande sex månader.

I likhet med såväl regeringen som arbetsmarknadsutskottet

anser utskottet att en tidsmässig begränsning av löne- och

pensionsfordringars förmånsrätt är motiverad för att minska

kostnaderna för lönegarantin. Vid överväganden om förkortning av

förmånsrätten måste emellertid också beaktas det sociala skydd

för arbetstagarna som lönegarantisystemet skall utgöra vid

arbetsgivarens insolvens. Som redovisas i propositionen pekar

statistiska uppgifter på att en mycket hög andel av de

fordringar på innestående lön som görs gällande vid

arbetsgivares konkurs förfallit till betalning inom de senaste

tre månaderna före konkursansökningen och att likaså en hög

andel av fordringarna gällt en uppsägningstid av högst fyra

månader. En förkortning i enlighet med regeringens förslag av

den tid för vilken förmånsrätt gäller för lönefordringar torde

därför enligt utskottets mening inte nämnvärt urholka

lönegarantins grundläggande sociala skydd.

Också andra skäl talar för en insnävning av tidsramarna för

förmånsrätten i nu berört hänseende. Sålunda torde regeringens

förslag innebära att de konkurrenssnedvridande effekterna av

nuvarande regler minskar genom att möjligheterna avsevärt

begränsas att driva konkursmässiga företag vidare med

utnyttjande av lönegarantimedel som subvention av företagets

lönekostnader. I enlighet med vad som redovisas i propositionen

kan förslaget i nu ifrågavarande del inte heller anses avvika

nämnvärt från de andra nordiska ländernas lönegarantisystem

eller strida mot EG-direktivet på området.

Utskottet vill emellertid peka på ett problem i sammanhanget

som bl.a. uppmärksammats av de fackliga organisationer som inför

utskottet framfört synpunkter i ärendet. Det förekommer sålunda

att det tar förhållandevis lång tid innan arbetstagare kan

ansöka om arbetsgivarens försättande i konkurs för fordringar på

innestående lön. Anledningen kan vara praktiska svårigheter att

få arbetsgivaren delgiven uppmaning att betala förfallna

lönefordringar eller att handläggningen av ansökan om

betalningsföreläggande eller utmätningsproceduren drar ut på

tiden eller andra liknande omständigheter. I sin tur kan detta

leda till att arbetstagarna inte får ut sin fordran på lön genom

lönegarantin till följd av den föreslagna regeln att

förmånsrätten inte omfattar lönefordringar som förfallit till

betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen

gjordes. Denna konsekvens har inte belysts i propositionen och

utskottet förutsätter att så sker i samband med regeringens

beredning av ett förslag till riksdagen om

företagsrekonstruktion.

Vad särskilt gäller fordringar som varit tvistiga delar

utskottet regeringens bedömning att de nuvarande tidsfristerna

inom vilka talan skall ha väckts resp. konkursansökan skall ha

följt går utöver vad som är socialt motiverat. De tidsramar som

nu föreslås kan inte anses innebära oskäliga krav på aktivitet

från en arbetstagares sida för att han skall komma i åtnjutande

av sin rätt.

Med det anförda tillstyrker utskottet nu de förslag till

begränsningar i omfattningen av förmånsrätten för löne- och

pensionsfordringar som här behandlats.

5. Förmånsrätt för lön under uppsägningstid

5.1 Uppsägningstidens längd

Enligt förslaget skall den uppsägningstid för vilken

förmånsrätt för lönefordringar gäller beräknas enligt

bestämmelserna i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).

LAS föreskriver en minsta uppsägningstid om en månad för såväl

arbetsgivare som arbetstagare. Vidare gäller att arbetstagare,

som vid uppsägningen varit anställd hos arbetsgivaren de senaste

sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de

senaste två åren, skall ha rätt till en uppsägningstid som

relateras till arbetstagarens ålder. Sålunda har t.ex. den som

fyllt 25 år rätt till en uppsägningstid om två månader medan den

som fyllt 45 år har rätt till en uppsägningstid om sex månader.

I motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) anförs att det är

relativt vanligt med kollektivavtal som stadgar längre

uppsägningstider än vad lagen föreskriver. Det bör i så fall

vara möjligt för parterna att, mot en förhöjd avgift till

lönegarantifonden, utsträcka förmånsrätten för lönefordringarna

i motsvarande mån (yrkande 4).

Utskottet anser i likhet med regeringen att den uppsägningstid

för vilken förmånsrätt för lönefordringar gäller bör bestämmas

enligt reglerna i LAS om uppsägningstidens längd. Som anförs i

propositionen saknas det anledning att ställa högre krav på det

skydd förmånsrätten eller lönegarantin avser att ge för

fordringar på uppsägningslön än det sociala skydd som reglerna i

LAS om uppsägningstidens längd syftar till. Det är också enligt

utskottets mening en klar fördel om reglerna i LAS blir

bestämmande för uppsägningstidens längd i förmånsrättshänseende

även för de arbetstagare som står utanför tillämpningsområdet

för LAS. Som regeringen anför torde vidare den nya ordningen

innebära ett hinder mot spekulationer genom att en arbetstagare,

som inte uppfyller kravet beträffande anställningstid enligt 11

§ LAS, inte kan få en längre uppsägningstid i förmånsrätts-

eller lönegarantihänseende än en månad.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag i förevarande del.

Vidare avstyrker utskottet motion L14 yrkande 4.

5.2 Avräkningsregeln m.m.

Regeringen föreslår att en fordran på uppsägningslön för tid

under vilken arbetstagaren inte utför arbete för

konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen

rörelse skall omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren

kan visa att han har anmält sig hos den offentliga

arbetsförmedlingen som arbetssökande. Något motsvarande krav på

anmälan hos arbetsförmedlingen förekommer inte enligt gällande

rätt.

För uppsägningstid föreslås vidare en skärpning av

avräkningsregeln i 12 § förmånsrättslagen. Förmånsrätten skall

sålunda omfatta endast lön eller ersättning som överstiger

inkomst som arbetstagaren, under den tid lönen eller

ersättningen avser, har haft av egen rörelse eller har förvärvat

eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. I dag

gäller att avräkning på uppsägningslön skall ske för inkomst som

arbetstagaren under den tid lönefordringen avser har förvärvat i

en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat

förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit.

Enligt motion L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c)

bör som förutsättning för lönegaranti gälla att en arbetstagare

anmäler sig som arbetslös hos arbetsförmedlingen och ställer sig

till arbetsmarknadens förfogande. Så fort arbetstagaren erbjuds

ett nytt arbete bör lönegarantin upphöra (yrkande 3).

Utskottet har ingen erinran mot förslaget att en fordran på

uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt endast om

arbetstagaren kan visa att han har anmält sig som arbetssökande

hos den offentliga arbetsförmedlingen. I enlighet med vad både

Lagrådet och regeringen uttalat bör därvid kravet på anmälan hos

arbetsförmedlingen -- för att kravet skall ha någon tyngd --

innebära att arbetstagaren också skall stå till arbetsmarknadens

förfogande.

Som arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande är

avräkningsregeln i 12 § förmånsrättslagen av centralt intresse

för att förhindra att lönegarantin används på inte avsett sätt.

Genom förslaget torde man på ett effektivare sätt än i dag kunna

motverka sådan "handel" med och "överutnyttjande" av lönegaranti

som ovan redogjorts för.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet de

förslag av regeringen som nu behandlats.

Vidare ligger önskemålen i motion L319 väl i linje med

regeringens förslag. Utskottet avstyrker därför motion L319

yrkande 3.

6. Förmånsrätt för semesterlön m.m.

Enligt gällande regler omfattar förmånsrätten före

konkursansökningen intjänad semesterlön och semesterersättning

som står inne för det löpande och de två föregående

intjänandeåren samt allt vad som sparats av semester. Vidare

omfattar förmånsrätten i dag semesterlön och semesterersättning

avseende uppsägningslön.

Enligt förslaget begränsas förmånsrätten för semesterlön och

semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen till

vad som står inne för det löpande och närmast föregående

intjänandeåret. Därmed begränsas förmånsrätten även för semester

som har sparats med stöd av semesterlagen (1977:480).

Enligt motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) innebär

regeringens förslag i denna del att rätten att spara semester i

praktiken urholkas. Motionärerna erinrar om att 1986 års

semesterkommitté i betänkandet (SOU 1986:54) Om semester

övervägde möjligheter till semestersparande som skulle kunna

följa med individen från en arbetsgivare till en annan. Om

lönegarantin på denna punkt inskränks i enlighet med regeringens

förslag finns det enligt motionärerna åter anledning att

överväga införande av ett fristående semestersparande för att ge

rätten att spara semester ett verkligt innehåll (yrkande 5).

Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande att det är

tveksamt om arbetstagare skall behöva avstå från möjligheten att

spara semester för att vara försäkrade om att deras krav kommer

att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti vid arbetsgivarens

konkurs. Arbetsmarknadsutskottet anser att det bör övervägas om

inte nuvarande regler i förmånsrättslagen i detta hänseende kan

behållas.

Även lagutskottet är tveksamt till regeringens förslag såvitt

avser begränsningen av förmånsrätten när det gäller ersättning

för sparad semester. Med hänsyn till kravet på besparingar i

lönegarantisystemet bör dock förmånsrätten tills vidare

begränsas även för sådan fordran. Utskottet utgår emellertid

från att också denna fråga övervägs på nytt vid den samlade

översyn av rekonstruktions- och förmånsrättsfrågor m.m. som

utskottet ovan förutsatt kommer att ske.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i

förevarande del.

Vidare avstyrker utskottet bifall till motion L14 yrkande 5.

7. Delägares förmånsrätt

I propositionen föreslås att en arbetstagare som själv eller

tillsammans med närstående senare än sex månader före

konkursansökningen har ägt minst en femtedel av ett företag inte

skall ha förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar. Detsamma

skall gälla även när andelen har ägts av en närstående till

arbetstagaren. Däremot skall enligt förslaget inte längre krävas

att arbetstagaren skall ha haft ett väsentligt inflytande över

företagets verksamhet.

Utskottet anser att det är en fördel att förutsättningarna för

förmånsrätt i ifrågavarande avseende preciseras i lagtexten.

Enligt utskottets mening finns det också skäl som talar för att

inte i detta sammanhang tillmäta inflytandet i ett företag någon

betydelse. Exempelvis bör den som har en ledande befattning i

företaget inte drabbas av hårdare inskränkningar i

förmånsrättshänseende än vad som gäller för andra arbetstagare.

Som framgår av arbetsmarknadsutskottets yttrande kan det

emellertid finnas anledning att närmare överväga avgränsningen

av den minsta ägarandel som utesluter förmånsrätt samt de

närståendes ställning i sammanhanget. Utskottet utgår från att

även den nu berörda frågan om delägares förmånsrätt övervägs på

nytt vid den samlade översyn som ovan förordats.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionen i denna

del.

8. Regler mot missbruk

I propositionen föreslås också införande av två nya paragrafer

i lönegarantilagen som syftar till att förhindra missbruk av

lönegarantin. Enligt förslaget skall en s.k. karensregel införas

som innebär att lönegaranti skall kunna lämnas endast en gång

under en tidsperiod om två år för lönefordringar som har

uppstått i huvudsakligen samma verksamhet. Lönegarantin gäller

emellertid om arbetstagaren har anvisats anställningen av den

offentliga arbetsförmedlingen. Enligt den andra regeln, som

utgör en allmän regel mot missbruk, skall garantin inte ersätta

en lönefordran om det finns grundad anledning anta att en av

förutsättningarna för den anställning eller det

anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit

att betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönegarantin.

I sådant fall får konkursförvaltaren avslå en

lönegarantiansökan.

För att bl.a. underlätta tillämpningen av karensregeln bör

enligt propositionen ett centralt register över

lönegarantiärenden upprättas. Kostnaden för registret och för

länsstyrelsernas hantering av utbetalningar enligt garantin

föreslås belasta lönegarantifonden.

Enligt motion L14 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) är

karensregeln för generellt utformad och förhindrar

återanställning vid seriösa rekonstruktioner av företag. I

sammanhanget erinras om att förslaget också står i strid med

reglerna i LAS om företrädesrätt till återanställning. En

arbetstagare är tvungen att acceptera ett erbjudande om sådan

anställning om han inte skall gå miste om

arbetslöshetsersättning, men kan till följd av karensregeln bli

utan lönegarantimedel vid den nye arbetsgivarens konkurs.

Regeringen bör i stället på nytt överväga regler mot missbruk av

lönegarantin i samband med överväganden om ett nytt

rekonstruktionsförfarande och åtgärder mot konkursmissbruk. I

det sammanhanget bör också på nytt övervägas behovet av ett

centralt register över alla lönegarantiärenden. Vad som sålunda

anförts bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 6).

I likhet med vad arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande

anser lagutskottet att en karensregel av det slag som regeringen

föreslår kan minska utrymmet för s.k. handel med lönegaranti.

Som regeringen uttalat är de förfaranden, som det synes mest

angeläget att stävja, sådana där samma verksamhet går i konkurs

flera gånger under en relativt kort tid. Utskottet vill

emellertid i likhet med vad såväl regeringen som

arbetsmarknadsutskottet anför understryka att en karensregel

måste vara inriktad på sådana förfaranden som går ut på att

utnyttja lönegarantin på ett inte avsett sätt som en slags

subvention vid fortsatt drift av ett konkursföretag eller vid

överlåtelse av hela eller delar av verksamheten. Regeln bör

däremot inte hindra arbetstagarna från att ta anställning i en

annan verksamhet som rekonstruerats på ett seriöst sätt.

Utskottet anser i linje med arbetsmarknadsutskottet att det i

viss mån synes oklart hur den föreslagna karensregeln slår

härvidlag. Utskottet vill dock inte nu motsätta sig regeringens

förslag med hänsyn till angelägenheten av att komma till rätta

med "överutnyttjande" av lönegarantin. Regelns närmare

utformning får övervägas på nytt i anslutning till den samlade

översyn av frågor om företagsrekonstruktion m.m. som bör ske.

Det kan därvid vara anledning att närmare undersöka bl.a. det

som motionärerna i motion L14 fäst uppmärksamheten på, nämligen

hur karensregeln förhåller sig till bestämmelserna i lagen om

anställningsskydd angående företrädesrätt till återanställning.

Vidare kan det enligt utskottets mening finnas skäl att, i linje

med vad arbetsmarknadsutskottet anför, på nytt överväga

utformningen av undantaget från karensregeln då arbetstagaren

anvisats anställningen av offentlig arbetsförmedling. Man kan i

det sammanhanget t.ex. tänka sig en mer allmän undantagsregel

som förutsätter ett större mått av skälighetsprövning vid

avgörandet i enskilda fall. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion L14 yrkande 6.

Såvitt avser förslaget till en allmän regel mot missbruk vill

utskottet i likhet med arbetsmarknadsutskottet erinra om att

vissa av de företeelser som åsyftas med regeln torde omfattas av

5 kap. 2 § konkurslagen. Enligt den sistnämnda regeln får en

fordran på t.ex. lön inte göras gällande i konkurs i den mån

fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med

hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och

omständigheterna i övrigt. Enligt andra stycket i paragrafen

begränsas rätten att göra gällande en lönefordran i konkurs

ytterligare när det gäller personer som kan anses på visst sätt

närstående till konkursgäldenären. Som påpekas i propositionen

krävs det för att förvaltaren skall kunna avslå en ansökan om

lönegaranti med stöd av den ifrågavarande regeln i konkurslagen,

att det är utrett att arbetstagaren inte har en lönefordran som

berättigar till garantiersättning. Utskottet delar regeringens

bedömning att det finns behov av en regel som gör att

förvaltaren kan komma åt förfaranden där han visserligen hyser

starka misstankar om missbruk, men saknar möjligheter att genom

dokument eller på annat sätt visa att sådant verkligen

föreligger. Utskottet vill därvid i likhet med vad som uttalas i

propositionen (s. 68) framhålla att omständigheterna beträffande

löneanspråket måste med viss styrka tala för att det är fråga om

missbruk av det angivna slaget för att en begäran om lönegaranti

skall kunna avslås. Som Lagrådet anfört är det för den enskilde

löntagaren av stor betydelse att hans krav på ersättning av

lönegarantin inte kan avslås på alltför lösa grunder.

Vad särskilt gäller frågan om ett centralt register över

lönegarantiärenden vill utskottet hänvisa till att regeringen

i propositionen förutskickat att frågor om den närmare

regleringen av ett sådant register kommer att övervägas närmare.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens

förslag till regler mot missbruk.

Utskottet har i de delar som inte berörts särskilt inte någon

erinran mot propositionen.

9. Maximiersättning

Som nämnts tidigare innebar 1992 års lönegarantilag bl.a. att

maximiersättningen för fordringar med förmånsrätt enligt 12 §

förmånsrättslagen sänktes från tolv basbelopp enligt lagen om

allmän försäkring till ett fast belopp om 100 000 kr.

I motion L318 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att det

främst är de anställda i de riktigt små företagen som drabbas av

det sänkta garantibeloppet. Inte sällan har en arbetstagare i

sådana företag flera månadslöner innestående när konkursen

inträffar. Orsaken härtill är att man många gånger avvaktar med

åtgärder för att sätta arbetsgivaren i konkurs. Det låga

maximibeloppet täcker inte dessa månadslöner. Vidare anser

motionärerna att begränsningen slår hårt också på så vis att det

kan ta lång tid innan arbetsgivaren kan försättas i konkurs

beroende på svårigheter att delge denne stämning eller få honom

att ställa upp på förhandlingar. Det kan även få till följd att

fortsatt drift eller överlåtelse av konkursföretaget försvåras

eftersom de anställda omedelbart lämnar företaget när

lönegarantin är uttömd. Enligt motionen bör mot bakgrund av det

anförda maximibeloppet för lönegarantiersättning motsvara

åtminstone 7,5 basbelopp.

Utskottet har viss förståelse för de problem som påpekas i

motionen. Det är emellertid uteslutet att nu höja maximibeloppet

för utbetalning av garantiersättning. Som ovan framgår är i

stället ytterligare besparingar i systemet nödvändiga. Med det

anförda avstyrker utskottet motion L318.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:L13,

men. (v)

2. beträffande lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 1 och motion

1993/94:L314,

res. 1 (s)

3. beträffande ändringar i lönegarantilagen och i

förmånsrättslagen

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L14 yrkandena 2 och

3 antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

dels lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),

res. 2 (s)

4. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i semesterlagen (1977:480),

dels lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

5. beträffande avgiftsfinansierad utvidgning av

lönegarantin

att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 4,

res. 3 (s)

6. beträffande anställdas rätt till lönegaranti

att riksdagen avslår motion 1993/94:L319 yrkande 3,

7. beträffande fristående semestersparande

att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 5,

res. 4 (s)

8. beträffande en karensregel

att riksdagen avslår motion 1993/94:L14 yrkande 6,

res. 5 (s)

9. beträffande maximibeloppet

att riksdagen avslår motion 1993/94:L318.

Stockholm den 26 maj 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),

Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per

Erik Granström (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m. (mom. 2)

Maj-Lis Lööw , Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet anser" och på s. 11 slutar med "och L314"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det ett stort behov av att

underlätta rekonstruktioner av företag som bedöms kunna bli

livskraftiga. Som anförs i motion L14 borde reformarbetet därför

ha inriktats på åtgärder mot konkursmissbruk och att skapa

möjligheter till rekonstruktion av företag som ett alternativ

till konkurs. Utskottet delar uppfattningen i motionen att de av

regeringen föreslagna lagändringarna kan medföra att sådana

rekonstruktioner försvåras genom att den anställde som inte fått

ut sin lön i tid får intresse av att så snabbt som möjligt få

företaget i konkurs. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet

att regeringen snarast möjligt bör återkomma till riksdagen med

förslag som är avsedda att underlätta rekonstruktion av företag

som bedöms som livskraftiga och att begränsa riskerna för

missbruk av konkursförfarandet. Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motion L14 yrkande 1 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L14 yrkande 1 och

med avslag på motion 1993/94:L314 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

2. Ändringar i lönegarantilagen och i förmånsrättslagen (mom.

3)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "När det" och slutar med "och 3" bort ha följande

lydelse:

Beträffande kopplingen mellan lönegarantin och förmånsrätten

anser utskottet i linje med motion L14 att de erforderliga

förändringarna av lönegarantisystemet kan åstadkommas genom att

i sak samma ändringar som regeringen föreslår i

förmånsrättslagen i stället genomförs i lönegarantilagen.

Ändringarna bör därvid lämpligen ske genom kompletterande regler

i 7 § lönegarantilagen. Det anförda innebär att utskottet med

anledning av motion L14 yrkandena 2 och 3 avstyrker regeringens

förslag till ändring i förmånsrättslagen och framlägger förslag

till erforderliga ändringar i lönegarantilagen.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Med det" och slutar med "nu behandlats" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har inte någon erinran i sak mot de här aktuella

begränsningarna i lönegarantisystemet. I linje med vad utskottet

ovan uttalat anser utskottet emellertid att även dessa

förändringar bör göras genom inskränkningar i rätten till

betalning enligt lönegarantilagen och inte genom att den

allmänna förmånsrätten för ifrågavarande fordringar försämras.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Med hänsyn" och slutar med "förevarande del" bort ha

följande lydelse:

Det anförda innebär att utskottet inte har något att erinra i

sak mot de föreslagna ändringarna beträffande fordringar för lön

under uppsägningstid. I linje med vad utskottet ovan förordat

bör emellertid här ifrågavarande förändringar göras i

lönegarantilagen i stället för i förmånsrättslagen.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "nu behandlats" bort

ha följande lydelse:

Det anförda innebär att utskottet inte har någon erinran i sak

mot de föreslagna ändringarna beträffande avräkningsregeln m.m.

I linje med vad utskottet tidigare uttalat i betänkandet bör

emellertid förändringarna göras i lönegarantilagen i stället för

i förmånsrättslagen.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Med det" och slutar med "förevarande del" bort ha

följande lydelse:

Det anförda innebär att utskottet i sak godtar de föreslagna

ändringarna beträffande fordringar på semesterlön m.m. I linje

med vad utskottet uttalat ovan bör emellertid även dessa

ändringar göras i lönegarantilagen i stället för i

förmånsrättslagen.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "denna del"

bort ha följande lydelse:

Utskottet har sålunda inte något att erinra i sak mot de nu

aktuella förändringarna. Som utskottet ovan anfört bör

emellertid de erforderliga förändringarna av lönegarantisystemet

åstadkommas genom begränsningar i rätten till betalning enligt

lönegarantilagen och inte genom att den allmänna förmånsrätten

ändras.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande ändringar i lönegarantilagen och i

förmånsrättslagen

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L14 yrkandena 2

och 3 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i

förmånsrättslagen (1970:979), dels antar regeringens förslag

till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497) med den

ändringen att 7 § erhåller den i bilaga 3 som Reservanternas

förslag betecknade lydelse.

3. Avgiftsfinansierad utvidgning av lönegarantin (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Vidare avstyrker" och slutar med "yrkande 4" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med motion L14 peka på att det är

förhållandevis vanligt med centrala kollektivavtal om längre

uppsägningstider än vad lagen föreskriver. Dessa avtal omfattar

vanligen en hel bransch eller en viss sektor av arbetsmarknaden.

I likhet med vad som förordas i motionen bör det enligt

utskottets mening vara möjligt att låta en i ett kollektivavtal

överenskommen längre uppsägningstid än vad LAS föreskriver få

giltighet även i förmånsrätts- och lönegarantihänseende, under

förutsättning att parterna härför får betala en förhöjd avgift

till lönegarantifonden. Regeringen bör överväga att införa en

sådan möjlighet som nu nämnts. Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen med bifall till motion L14 yrkande 4 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande avgiftsfinansierad utvidgning av

lönegarantin

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L14 yrkande 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Fristående semestersparande (mom. 7)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Vidare avstyrker" och slutar med "yrkande 5" bort ha

följande lydelse:

Som anförs i motion L14 innebär regeringens förslag i nu

ifrågavarande hänseende att rätten att spara semester med stöd

av bestämmelserna i semesterlagen i praktiken i viss mån

urholkas. Denna konsekvens av lagändringen innebär enligt

utskottets mening att det finns skäl att införa ett fristående

semestersparande av det slag som övervägdes av 1986 års

semesterkommitté. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L14 yrkande 5 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande fristående semestersparande

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L14 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. En karensregel (mom. 8)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar

Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 6" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att lönegarantin

inte kan utnyttjas för att driva företag vidare eller för att

överlåta hela eller delar av affärsverksamheten där

förutsättningar egentligen inte föreligger för en seriös

rekonstruktion av företaget. Som anförs i motion L14 är det

emellertid av vikt att de åtgärder som vidtas för att komma till

rätta med sådant missbruk inte utformas så att sunda

rekonstruktionsförsök försvåras och möjligheter till

återanställning inte hindras i onödan. I motionen pekas på vissa

omständigheter, såsom den föreslagna karensregelns förhållande

till reglerna om återanställning i lagen om anställningsskydd

och att regeln inte tar hänsyn till seriösa försök att

rekonstruera en verksamhet. Enligt utskottets mening innebär

dessa omständigheter att en karensregel av det slag regeringen

föreslår kan ifrågasättas. Frågan om adekvata åtgärder mot

missbruk av lönegarantisystemet bör övervägas vidare i samband

med den beredning av olika frågor om företagsrekonstruktion som

skall ske. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

anledning av motion L14 yrkande 6 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande en karensregel

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L14 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

Avslag på propositionen (mom. 1)

Enligt Vänsterpartiets mening är det mycket angeläget att

komma till rätta med missbruket av lönegarantibestämmelserna

från oseriösa företagare. De nu framlagda förslagen är

emellertid behäftade med så fundamentala brister att de inte bör

ligga till grund för lagstiftning. Särskilt bör påpekas

att förslagen leder till avsevärda rättsförluster för

arbetstagarna. Vänsterpartiet anser därför att propositionen

bör avslås. Regeringen bör i stället tillsätta en utredning med

uppgift att föreslå lämpliga förändringar i förmånsrätts-

och lönegarantilagstiftningen för att så långt möjligt förebygga

spekulativt utnyttjande av lönegarantin utan att arbetstagarnas

grundläggande skydd för den skull rubbas.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

moment 1 borde ha hemställt:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L13 dels avslår

proposition 1993/94:208, dels som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om en ny utredning.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Bilaga 1

2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)

3 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

1993/94:AU7y

Bilaga 2

Förändringar i lönegarantisystemet

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att

avge yttrande över proposition 1993/94:208 Förändringar i

lönegarantisystemet jämte de motioner som kan komma att väckas

med anledning av propositionen samt de under den allmänna

motionstiden väckta motionerna 1993/94:L314, L318 och L319

yrkande 3.

Motioner som väckts med anledning av propositionen är

1993/94:L13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) och L14 av Maj-Lis Lööw

m.fl. (s).

Utskottet

Allmänna utgångspunkter

Arbetsmarknadsutskottet ser det som utomordentligt angeläget

att lönegarantin inte används på ett annat sätt än den är avsedd

för. Ett system som missbrukas kan råka i vanrykte. Kostnaderna

belastar lönegarantifonden. Missbruk kan få

konkurrenssnedvridande effekter, och det är till skada för

arbetsmarknaden.

Inledningsvis noterar utskottet vad som anförts i det

betänkande av lagutskottet om konkursrättsliga frågor,

1993/94:LU20, som nyligen godkänts av riksdagen (rskr. 228). I

avsnittet om företagsrekonstruktion redovisas kortfattat den av

Insolvensutredningen föreslagna lagen om företagsrekonstruktion

(SOU 1992:113). Lagutskottet förutsätter att regeringen till

hösten 1994 -- i enlighet med vad som aviserats -- lägger fram

ett förslag om rekonstruktion av företag.

De i den nu föreliggande propositionen framlagda förslagen

förändrar förutsättningarna för företagsrekonstruktion enligt

Insolvensutredningens förslag. Den utredningen har i fråga om

lönefordringar i konkurs föreslagit en framskjuten förmånsrätt

för s.k. produktiv lön. Detta skulle innebära att lönefordringar

i tiden före konkursen och uppsägningslön för den tid under

vilken gäldenärens näringsverksamhet fortsätter efter

konkursutbrottet, dock längst två månader, skall ha förmånsrätt

före fordringar förenade med säkerhet i företagshypotek.

Nytillkomna fordringar under företagsrekonstruktion skulle

erhålla förmånsrätt med prioritet före produktiv lön.

Insolvensutredningen föreslår också att det s.k.

skatteprivilegiet avskaffas, vilket medför en förbättrad

prioritet för lönefordringarna. Enligt vad som anförs i

proposition 208 kan ett förslag om företagsrekonstruktion i

enlighet med Insolvensutredningens förslag medföra att frågan om

hur reglerna skall vara utformade får prövas på nytt.

Arbetsmarknadsutskottet anser att det skulle ha varit en

fördel om frågan om företagsrekonstruktion och skyddet av

arbetstagarnas löner i konkurs hade kunnat övervägas i ett

sammanhang. Insolvensutredningens förslag skulle enligt vad som

sägs i utredningsbetänkandet ha medfört att rekonstruktion utan

konkurs i många fall skulle ha blivit mer förmånligt än en

konkurs för både gäldenären och borgenärerna. Lönegarantin

skulle då inte komma in i bilden (SOU 1992:113 s. 340).

Utskottet delar den uppfattning som i det nyssnämnda

betänkandet LU20 kommit till uttryck i ett särskilt yttrande av

företrädarna för regeringspartierna. Det är enligt dem angeläget

att regeringen "tar ett samlat grepp" på de olika frågor om

reformering av konkursinstitutet och om företagsrekonstruktion

som övervägts i olika sammanhang och lägger fram förslag till

lösning på de skilda problem som aktualiserats. Även om en sådan

helhetslösning varit att föredra anser arbetsmarknadsutskottet

att det kan vara motiverat att redan nu överväga vissa

förändringar.

De i proposition 208 framlagda förslagen syftar bl.a. till att

minska kostnaderna för lönegarantin. I den frågan är följande

att anföra.

Antalet konkurser ökade kraftigt från slutet av 1980-talet. I

mitten av 1980-talet uppgick företagskonkurserna till omkring

5 000 om året för att under år 1992 vara fler än 20 000. Det

ökade antalet konkurser medförde en snabb och omfattande

belastning på lönegarantifonden. I slutet av 1980-talet uppgick

utbetalningarna till omkring 1,5 miljarder kronor för att under

budgetåret 1992/93 närma sig 4,4 miljarder kronor.

Enligt vad som framgår av den nyss avlämnade

kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150 bil. 10 s. 21)

har denna utveckling brutits år 1993. Från och med hösten 1993

har antalet konkurser varit avsevärt lägre än samma månad ett år

tidigare. Minskningen av konkurserna har främst avsett de större

företagen, varför antalet anställda som berörts av konkurserna

har minskat ännu kraftigare. I kompletteringspropositionen görs

bedömningen att utbetalningarna av lönegaranti för innevarande

budgetår kommer att nästan halveras jämfört med föregående

budgetår.

I proposition 208, som avlämnats före

kompletteringspropositionen, beräknas den sammanlagda

besparingen till följd av förslagen om förändringar i

lönegarantisystemet till ca 1 miljard kronor beräknat med

utgångspunkt i lönegarantifondens utgifter budgetåret 1992/93.

Med hänsyn till de förutsättningar som förelåg i samband med

utarbetandet av propositionen skulle besparingarna uppgå till ca

600 miljoner kronor, beroende på att lönegarantifondens utgifter

bedömdes minska.

I kompletteringspropositionen uppskattas besparingseffekterna

av förslagen i proposition 208 nu till mellan 400 och 500

miljoner kronor. Underskottet i fonden för nästa budgetår bedöms

bli relativt begränsat.

Även om konkurserna har minskat i omfattning är antalet

fortfarande högt. Enligt utskottets mening bör ambitionen vara

att skapa ett system som även i en nedåtgående konjunktur med

ökande antal konkurser innebär en rimlig belastning på

lönegarantifonden.

Som framgått inledningsvis anser utskottet att det oavsett

besparingen kan finnas skäl att inrikta sig mot företeelser som

kan beskrivas som missbruk av lönegarantin.

Lönegarantin fyller flera viktiga syften. Den är främst

motiverad av sociala skäl. Lönegarantin möjliggör också att

konkursboet kan avvecklas på ett ordnat sätt. Om arbetstagarna

inte fick sina lönefordringar ersatta skulle de ha rätt att

lämna sina anställningar omedelbart efter konkursen.

När man i debatten talat om "överutnyttjande" och missbruk av

garantin får det antas att det som avses är att garantin tagits

i anspråk för annat än de sociala ändamål som den i första hand

är avsedd för. Insolvensutredningen (a.a. s. 310) anger två

typexempel på detta. I det ena fallet bestäms det vid

överlåtelsen av företagets rörelse att de som arbetat åt

företaget under uppsägningstiden skall arbeta för

köparföretaget, varvid lönerna betalas av lönegarantin. I det

andra exemplet övertar köparföretaget personalen från

konkursföretaget men betalar endast en del av lönen, medan

resten utgår från lönegarantin. Som sägs i utredningsbetänkandet

fungerar i dessa fall garantimedlen som subvention inte bara åt

konkursföretaget utan också åt det övertagande företaget, som i

och för sig kan vara ett lönsamt sådant.

Enligt Insolvensutredningens mening kan man i dessa

situationer tala om att det föreligger en "osund konkurrens"

mellan företagen i branschen, vilket framför allt beror på att

köparföretagets produktionskostnader kan bli lägre om

lönegarantimedel används som ett led i uppgörelsen med

konkursföretaget. Detta kan ge köparföretaget

konkurrensfördelar. Utredningen föreslog ingen ändring av

reglerna för att komma till rätta med dessa situationer, utan

ansåg att de kunde undvikas genom att tillsynsmyndigheten i

konkurs skärpte sin övervakning av lönegarantifrågorna i samband

med vidaredrift och överlåtelse av konkursföretag.

Arbetsmarknadsutskottet instämmer i vad som anförs av

regeringen i proposition 208 om att de regelsystem som kommer i

tillämpning vid en konkurs bör vara så utformade att inverkan på

konkurrensen minimeras. Enligt regeringens uppfattning (prop. s.

16) har lönegarantireglerna varit bristfälliga från denna

synpunkt, vilket blivit tydligt när antalet konkurser har ökat.

Det är enligt regeringen en viktig uppgift att utforma dessa

regler så att deras grundläggande syfte, nämligen att ge ett

socialt motiverat skydd för arbetstagares lönefordringar vid en

konkurs, uppnås utan att man samtidigt försämrar

konkurrenssituationen för andra företag i samma bransch som det

konkursdrabbade.

Enligt utskottets mening hade det varit värdefullt om

propositionen belyst konkursförvaltarens roll i samband med de

nyss angivna exemplen på "handel med lönegaranti". Man får

således inte bortse från att det är den av rätten utsedde

förvaltaren -- i praktiken oftast en advokat med speciell

inriktning på konkursförvaltning -- som företräder konkursboet

vid uppgörelser av detta slag. I förvaltarens allmänna

åligganden ligger enligt 7 kap. 8 § konkurslagen att ta till

vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de

åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Enligt samma lagrums andra stycke hindrar inte detta att

förvaltaren vid avvecklingen av boet beaktar vad som är ägnat

att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att

borgenärernas rätt nämnvärt förringas. Enligt motiven till

lagrummet (prop. 1986/87:90 s. 111 f.) skall förvaltaren med

stöd av undantagsregeln kunna överlåta rörelsen till någon som

inte avgett det högsta budet om syftet är att vidta åtgärder som

är ägnade att långsiktigt främja sysselsättningen. Vad som avses

är att det högsta budet lämnats av någon som förvaltaren

misstänker inte kommer att driva verksamheten på ett seriöst

sätt.

Det får antas att överlåtelser av det nyss angivna slaget från

konkursförvaltningens sida sker med dessa grundläggande regler

som bakgrund. Förvaltaren kan å ena sidan påräkna ett bättre

pris för rörelsen, något som gagnar borgenärskollektivet, om det

som ett moment i uppgörelsen ingår att arbetstagarna under en

övergångstid arbetar för eller i det övertagande företaget med

lönen helt eller delvis betald genom lönegarantin. Å andra sidan

ger konkurslagen möjlighet att avvisa ett högt anbud, om det kan

misstänkas att det är fråga om oseriös verksamhet.

I sammanhanget bör regeln i 7 kap. 10 § konkurslagen

uppmärksammas. Det sägs där att förvaltaren skall höra

tillsynsmyndigheten i viktigare frågor. Som sådana anses bl.a.

frågan om den fortsatta driften av gäldenärens rörelse och om

försäljning av värdefull egendom (prop. 1978/79:105 s. 273 resp.

1986/87:90 s. 264).

Om uppgörelser av detta slag inte kan accepteras från de

synpunkter som anförs i proposition 208 rörande

"överutnyttjande" och missbruk av lönegarantin med

konkurrenssnedvridande effekter som följd kan man diskutera om

de bör godtas från konkursrättsliga utgångspunkter (jfr prop.

1986/87:90 s. 284 och SOU 1992:113 s. 342 f.).

Sammanfattningsvis är det arbetsmarknadsutskottets bedömning

att vissa av de företeelser som förslagen i proposition 208 är

avsedda att förhindra borde ha belysts även från nu angivna

utgångspunkter.

De enskilda förslagen

Utskottet uppehåller sig i det följande vid några av de

konkreta förslag som lagts fram i propositionen.

Till en början instämmer utskottet med regeringen i att

kopplingen mellan förmånsrättslagen och lönegarantin bör

vara kvar. Skälen är de som anges i propositionen. Om vissa

lönefordringar inte omfattades av garantin skulle arbetstagarna

kunna lämna anställningen omedelbart efter en konkurs med

hänvisning till att lönefordringarna inte skulle komma att

ersättas helt. 4 § anställningsskyddslagen (LAS) ger nämligen

arbetstagaren rätt att frånträda anställningen med omedelbar

verkan "om arbetsgivaren i väsentlig mån har åsidosatt sina

åligganden mot arbetstagaren". Såsom sägs i propositionen (s.

19) är det lätt att förutse att sådana förändringar skulle kunna

medföra betydande problem att avveckla konkursbona på ett ordnat

sätt.

Utskottet vill dock i sammanhanget erinra om att förmånsrätten

för lönefordringar är av mycket gammalt datum. Den bygger på

synsättet att arbetstagarna hör till de borgenärer som bäst

behöver betalning för sina fordringar. Den föreslagna

tidsmässiga begränsningen av förmånsrätten för fordringar på lön

m.m. och de skärpta reglerna för avräkning kommer i praktiken

att innebära att en inte obetydlig del av arbetstagarnas

fordringar kommer att bli oprioriterade i konkursen. Det innebär

i sin tur att borgenärer med oprioriterade fordringar avseende

leveranser förbättrar sina möjligheter till utdelning på de

anställdas bekostnad.

Som utskottet ser det är avräkningsreglerna i 12 §

förmånsrättslagen av centralt intresse för att förhindra att

lönegarantin används på ett icke avsett sätt. De fall av avtal

mellan konkursförvaltare och köpare där lönegarantin fungerar

som en del i uppgörelsen bygger på att den nye arbetsgivaren

tillgodogör sig en subvention av sin verksamhet genom att en del

av lönen, eller hela, för vissa arbetstagare betalas av

lönegarantin under den uppsägningstid som de har kvar hos

konkursgäldenären. Om, såsom föreslås i propositionen,

uppsägningslönen är förmånsberättigad enbart till den del den

överstiger inkomst som arbetstagaren har förvärvat eller borde

ha kunnat förvärva i en annan anställning minskas

möjligheterna att utnyttja lönegarantin på det nu ifrågavarande

sättet.

Avräkningsregeln bör enligt utskottets mening ses som riktad

även mot konkursförvaltningen. Det skall alltså i princip inte

vara möjligt för förvaltaren att överlåta verksamheten med

lönegarantin som en del i uppgörelsen. Därmed kommer inte heller

arbetstagarna att ställas inför att behöva acceptera

anställningar i det övertagande företaget med villkor att

lönegarantin i viss utsträckning skall betala lönen i den nya

anställningen.

Den föreslagna avräkningsregeln torde inte omfatta det ena av

de exempel på handel med lönegaranti som angetts av

Insolvensutredningen, nämligen att arbetstagarna i

konkursföretaget under sin uppsägningstid arbetar för det

övertagande företaget. Överlåtelsen behöver därvid inte innebära

att dessa senare skall anställas av det övertagande företaget. I

detta fall utförs arbetet alltjämt för konkursföretaget. Det

viktiga måste enligt utskottets mening vara att förvaltaren inte

inlåter sig i uppgörelser som kan betraktas som oacceptabel

handel med lönegaranti. Med klara ställningstaganden från

statsmakternas sida i detta hänseende bör man kunna utgå från

att uppgörelser av detta slag inte längre kommer att ingås.

Liksom regeringen anser utskottet att en tidsmässig

begränsning av löne- och pensionsfordringarnas förmånsrätt är

motiverad för att minska kostnaderna för lönegarantin. Det bör

därutöver få till effekt att utrymmet för obehöriga förfaranden

och spekulation minskar. Att arbetstagarnas lönefordringar inte

omfattas av förmånsrätten och garantin för längre tid än tre

månader före konkursansökan kommer att medföra att de inte får

vänta för länge med att ansöka om arbetsgivarens försättande i

konkurs. Detta kan allmänt sett inte vara någon nackdel. Tiden

får å andra sidan inte vara så kort att den procedur som

vanligtvis måste föregå en ansökan om konkurs -- ett misslyckat

utmätningsförsök eller en s.k. betalningsuppmaning som inte

leder till resultat -- inte hinns med. Denna procedur kan vara

tidsödande, särskilt om det är problem med att delge gäldenären.

I fråga om fordringar avseende sparad semester är det

enligt utskottets mening tveksamt om arbetstagare skall behöva

avstå från möjligheten att spara semester i den utsträckning som

semesterlagen medger för att vara försäkrade om att deras krav

kommer att omfattas av förmånsrätt och lönegaranti vid

arbetsgivarens eventuella konkurs. Utskottet anser att det bör

övervägas om nuvarande regler i förmånsrättslagen kan behållas

oförändrade i detta hänseende.

När det gäller förmånsrätten för delägare och närstående

känner utskottet tveksamhet mot att redan ett så begränsat

delägande som en femtedel av företaget skall utesluta

förmånsrätt och lönegaranti, särskilt som frågan om inflytandet

över verksamheten inte längre skall ha någon betydelse. Än mer

påtagligt är detta i fråga om anställda anhöriga som inte själva

äger någon del i företaget. De kan uteslutas från ersättning

därför att den anhörige -- som inte behöver ha något väsentligt

inflytande i företaget eller ens vara anställd där -- äger en

femtedel av aktierna. Regeln kan få väl långtgående konsekvenser

enligt utskottets mening. I sammanhanget bör noteras att något

motsvarande undantag inte är föreskrivet i socialavgiftslagen

beträffande arbetsgivarens skyldighet att erlägga

lönegarantiavgift.

Utskottet har ingen erinran mot att det införs en

karensregel. En sådan regel kan minska utrymmet för s.k.

handel med lönegaranti. Kritik kan dock riktas mot regeln därför

att den genom sin strikta utformning även kan komma att omfatta

fall som inte behöver betraktas som "överutnyttjande" eller

missbruk av lönegarantin. Enligt vad som sägs i

specialmotiveringen (s. 66 f.) avser regeln inte att hindra en

sund rekonstruktion av konkursföretag eller normala övertaganden

av konkursbonas inkråm. Det enda undantag som medges enligt

lagtexten avser dock det fallet att arbetsförmedlingen anvisat

anställningen. Arbetstagaren kan alltså gå förlustig lönegaranti

inte därför att rekonstruktionen framstår som "osund" utan

därför att anställningen inte föregåtts av en anvisning från

arbetsförmedlingen.

Vad som i detta sammanhang avses med anvisning utvecklas inte

i propositionen. Man kan ställa frågan om det är tillräckligt

att arbetstagaren vänder sig till arbetsförmedlingen och "får en

anvisning på anställningen" eller om arbetstagaren innan han

accepterar anställning i företag nummer två först måste anmäla

sig vid arbetsförmedlingen som arbetssökande, trots att han

redan har ett erbjudande om anställning, för att därefter

formellt anvisas anställningen i fråga. Det förefaller som om

kravet på anvisning från arbetsförmedlingen i vissa fall skulle

kunna framstå som en onödig och byråkratisk omgång. I

sammanhanget bör observeras att en arbetsgivare som avser att

besätta en ledig plats med en arbetstagare som enligt lag eller

annan författning eller kollektivavtal har företrädesrätt till

anställningen inte har någon skyldighet att anmäla den lediga

platsen till arbetsförmedlingen enligt platsanmälningslagen

(1976:157).

Utskottet anser att dessa synpunkter bör beaktas vid

utformningen av karensregeln.

Förslaget om en allmän regel mot missbruk i

lönegarantilagen tar enligt propositionen främst sikte på att

det t.ex. en kort tid före en konkurs har skett nyanställningar

-- måhända av släktingar -- eller när lönen till de anställda

har höjts kraftigt före konkursen. Utskottet vill framhålla att

vissa av de företeelser som avses torde omfattas av regeln i 5

kap. 2 § konkurslagen. Lönefordringar som uppenbart överstiger

vad som kan anses skäligt med hänsyn till arbetsinsatsen,

verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt kan över

huvud taget inte göras gällande i konkursen. I fråga om personer

som är närstående till gäldenären är det tillräckligt att

anspråket är oskäligt.

Det förhållandet att lönen i händelse av arbetsgivarens

konkurs garanteras av staten torde i vart fall när

arbetsgivarens ekonomiska ställning är svag många gånger ingå

som en av bevekelsegrunderna för den arbetssökande som

accepterar anställning. En diskussion om lönegarantin kan ha

föregått anställningsavtalet, och arbetsgivaren kan ha undanröjt

arbetstagarens oro med hänvisning till garantin. Enligt

utskottets mening är det inte givet att detta bör betecknas som

missbruk, även om det möjligen skulle kunna göras gällande att

en av förutsättningarna för anställningen varit att betalning

skulle utgå ur garantin, dvs. för det fall att arbetsgivaren

verkligen försätts i konkurs. För att det skall vara berättigat

att tala om missbruk bör det enligt utskottets mening normalt

krävas att arbetstagaren är införstådd med att en konkurs är

förestående och att ekonomin är sådan att lönegarantin måste tas

i anspråk för att arbetstagaren skall få betalt för sin fordran.

Arbetsmarknadsutskottet vill slutligen erinra om att utskottet

i sitt betänkande 1993/94:AU14 godtagit regeringens bedömning

att Sverige inte för närvarande bör tillträda ILO:s konvention

nr 173 om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av

arbetsgivarens insolvens. Enligt utskottets uppfattning bör

beredningen av Insolvensutredningens förslag avvaktas innan

riksdagen tar slutlig ställning till denna fråga.

Stockholm den 5 maj 1994

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Elver Jonsson

I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo

(m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson

(s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s),

Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman

(s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s)

och Patrik Norinder (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Laila Strid-Jansson (nyd) anför:

Liksom arbetsmarknadsutskottet anser jag det önskvärt att

regeringen lägger fram förslag till lösning på hela frågan om

reformering av konkursinstitutet och om företagsrekonstruktion.

I det sammanhanget anser jag det mycket viktigt att problemet

med de oprioriterade leverantörfordringarna uppmärksammas.

Dagens regelsystem är djupt otillfredsställande. Utebliven

betalning för leveranser kan särskilt för de mindre företagen få

ödesdigra ekonomiska konsekvenser. Ingen bör vara betjänt av att

i och för sig livskraftiga företag slås ut därför att deras

fordringar är oprioriterade i beställarföretagets konkurs.

Leverantörfordringarnas ställning i konkursen måste förbättras.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Av skäl som anförs av Vänsterpartiet i motion L13 anser jag

att propositionen bör avvisas i sin helhet. Jag vill ändå

framföra några synpunkter med anledning av

arbetsmarknadsutskottets yttrande.

Jag delar utskottets uppfattning att det är mycket angeläget

att lönegarantin inte används på ett annat sätt än den är avsedd

för. Missbruk av och s.k. handel med lönegaranti måste

förhindras.

Liksom utskottet anser jag också att regeringen bör "ta ett

samlat grepp" på de olika frågorna om konkurs och

företagsrekonstruktion.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande innehåller i och för sig

värdefulla synpunkter och förslag som skulle kunna vara ägnade

att förhindra eller åtminstone minska utrymmet för spekulation

med lönegarantin.

Propositionen inrymmer en serie juridiska tveksamheter, av

vilka en del påpekats av utskottet. De föreslagna lagändringarna

får dessutom oacceptabla konsekvenser för de anställdas

löneskydd.

Tiden medger knappast att regeringsförslaget justeras i

enlighet med alla de invändningar som det finns anledning att

rikta mot det. Mot den bakgrunden anser jag att det rimliga hade

varit att utskottet avstyrkte propositionen.

Såsom föreslås i Vänsterpartiets motion L13 bör regeringen

tillsätta en utredning med direktiv att föreslå lämpliga

förändringar i förmånsrätts- och lönegarantilagstiftningen för

att så långt som möjligt förebygga spekulativt utnyttjande av

lönegarantin, detta utan att arbetstagarnas grundläggande skydd

rubbas.

Av reservanterna föreslagna ändringar i regeringens lagförslag

Förslaget till ändring i lönegarantilagen

Bilaga 3

Reservation 2 (mom. 3)

Regeringens förslag Reservanternas förslag

7 §

Betalning enligt garantin Betalning enligt garantin

lämnas för sådan lämnas, med de

fordran på lön eller begränsningar i garantins

annan ersättning som har omfattning som framgår

förmånsrätt enligt 12 nedan av tredje--åttonde

§ styckena, för sådan

förmånsrättslagen fordran på lön eller

(1970:979) och för fordran annan ersättning som har

på pension som har förmånsrätt enligt 12

förmånsrätt enligt 12 §

eller 13 § samma lag. förmånsrättslagen

(1970:979) och för fordran

på pension som har

förmånsrätt enligt 12

eller 13 § samma lag.

I vilken utsträckning fordran på lön eller pension får göras

gällande i konkurs framgår av 5 kap. 2 § konkurslagen

(1987:672).

Garantin omfattar fordringar

som har förfallit till

betalning under de sista sex

månaderna av arbetstagarens

anställningstid hos

konkursgäldenären och

inte tidigare än tre

månader innan

konkursansökningen kom in

till tingsrätten.

Fordran på

uppsägningslön omfattas

av garantin längst för

uppsägningstid som

beräknats enligt 11 §

lagen (1982:80) om

anställningsskydd.

Uppsägningslön för

tid under vilken arbetstagaren

inte utför arbete för

konkursgäldenären eller

annan och inte heller driver

egen rörelse, omfattas av

garantin endast om

arbetstagaren kan visa att han

har anmält sig hos

offentlig arbetsförmedling

som arbetssökande. För

uppsägningstid omfattar

garantin endast lön eller

ersättning som

överstiger inkomst vilken

arbetstagaren under den tid

lönen eller ersättningen

avser har haft av egen

rörelse eller har

förvärvat eller borde ha

kunnat förvärva i en

annan anställning. Vid

bestämmande av i vilken

utsträckning fordran på

lön eller ersättning

under uppsägningstid

omfattas av garantin, skall

med samtidig inkomst i annan

anställning

jämställas

utbildningsbidrag som utgår

av statsmedel vid

arbetsmarknadsutbildning, i

den mån bidraget avser

samma tid som lönen eller

ersättningen och

arbetstagaren har blivit

berättigad till bidraget

efter uppsägningen.

Om en lönefordran som har

förfallit tidigare än

tre månader före

konkursansökningen har

varit föremål för

tvist, omfattas den av

garantin om talan har

väckts eller förhandling

som föreskrivs i

kollektivavtal eller lagen

(1976:580) om

medbestämmande i

arbetslivet har begärts

inom fyra månader från

förfallodagen och

konkursansökningen har

följt inom tre månader

från det att tvisten

slutligt har avgjorts.

Semesterlön och

semesterersättning som

är intjänad före

konkursansökningen omfattas

av garantin för vad som

står inne för det

löpande och det närmast

föregående

intjänandeåret.

Garantin omfattar fordran

på pension vilken

tillkommer arbetstagare eller

dennes efterlevande för

högst sex månader

före konkursansökningen

och därpå följande

sex månader. Garantin

omfattar även pension, som

intjänats hos

föregående arbetsgivare,

om gäldenären

övertagit ansvaret för

pensionen under de betingelser

som anges i 23 och 26 §§

lagen (1967:531) om tryggande

av pensionsutfästelse m.m.

Om konkursgäldenären

är näringsidkare, skall

arbetstagare, som själv

eller tillsammans med

närstående senare än

sex månader före

konkursansökningen har

ägt minst en femtedel av

företaget, eller hans

efterlevande, inte omfattas av

garantin för lön eller

pension. Detsamma gäller

även när andelen har

ägts av en närstående

till arbetstagaren.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Utskottet 4

1. Inledning 4

2. Propositionen 6

3. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m. 8

4. Tidsramarna för löne- och pensionsfordringars

förmånsrätt 12

5. Förmånsrätt för lön under uppsägningstid 13

5.1 Uppsägningstidens längd 13

5.2 Avräkningsregeln m.m. 14

6. Förmånsrätt för semesterlön m.m. 15

7. Delägares förmånsrätt 16

8. Regler mot missbruk 16

9. Maximiersättning 18

Hemställan 19

Reservationer 20

1. Lönegaranti och företagsrekonstruktion m.m. (s) 20

2. Ändringar i lönegarantilagen och i förmånsrättslagen (s)

20

3. Avgiftsfinansierad utvidgning av lönegarantin (s) 22

4. Fristående semestersparande (s) 22

5. En karensregel (s) 23

Meningsyttring av suppleant (v) 23

Bilaga 1 Propositionens lagförslag 25

Bilaga 2 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1993/94:AU7y 32

Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna lagändringar 40