Bet. 1993/94:LU4

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU04

Tilläggsskydd för läkemedel, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1993/94

LU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:22 om

tilläggsskydd för läkemedel m.m. I propositionen läggs fram

förslag till ändringar i patentlagen (1967:837), vilka syftar

till att stärka uppfinnarnas ställning. Regler föreslås om

tilläggsskydd för sådana läkemedel som måste godkännas innan de

får säljas och som till följd av det administrativa

tillståndsförfarandet har en kortare effektiv patenttid än vad

som annars skulle vara fallet. Vidare föreslås bl.a. att Patent-

och registreringsverkets behandling av patentansökningar skall

ändras så att invändningsförfarandet kommer efter och inte som

nu före det att patent meddelas.

I propositionen föreslås att lagändringarna skall träda i

kraft den 1 december 1993.

I skrivelser till utskottet har Patentbesvärsrätten, Sveriges

industriförbund och Svenska Uppfinnareföreningen lämnat

synpunkter på de i propositionen föreslagna

övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen.

I ärendet har inte väckts någon motion.

Med vissa ändringar i ikraftträdande- och

övergångsbestämmelserna tillstyrker utskottet lagförslagen. De

av utskottet förordade ändringarna innebär bl.a. att de nya

reglerna om invändningsförfarandet skall tillämpas även på

ingivna patentansökningar som inte har godkänts för utläggning

före ikraftträdandet samt att tidpunkten för de nya reglernas

ikraftträdande flyttas fram till den 1 januari 1994.

Propositionen

I proposition 1993/94:22 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen

antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i patentlagen (1967:837),

2. lag om ändring i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Utskottet

Inledning

Ett patent ger skydd för en uppfinning. De grundläggande

patenträttsliga bestämmelserna finns i patentlagen (1967:838).

Patentskyddet ger innehavaren en tidsbegränsad ensamrätt att

utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att

stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan

nämligen räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna

marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den

ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de

intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets

intresse av att det inte skapas alltför långt gående monopol när

det gäller att dra nytta av uppfinningen. Ensamrätten är därför

begränsad i tiden, i de flesta länder till mellan 15 och 20 år.

I Sverige förlängdes patentskyddet 1978 från 17 år till nu

gällande 20 år.

Den gällande patentlagen har ändrats vid flera tillfällen med

anledning av den internationella utvecklingen. År 1978

tillträdde Sverige den europeiska patentkonventionen (European

Patent Convention, EPC). Samma år tillträdde Sverige också den

s.k. samarbetskonventionen (Patent Cooperation Treaty, PCT).

Europapatentkonventionen innebär en långtgående harmonisering på

patentområdet. Genom den europeiska patentkonventionen har

skapats en ordning som medger att en patentsökande samtidigt kan

erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent.

Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket (EPO), med

säte i München. I den svenska patentlagen har tagits in de

särskilda regler som föranletts av Sveriges tillträde till den

europeiska patentkonventionen. Ett patent med giltighet i

Sverige kan således numera meddelas -- förutom av det svenska

patentverket -- av det europeiska patentverket. Den europeiska

patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av

förutsättningarna för att få europeiskt patent och

handläggningsordningen vid det europeiska patentverket, dvs.

formella regler. Regleringen i konventionen är emellertid helt

fristående från konventionsstaternas lagstiftning. När det

gäller rättsverkningarna -- patenträttens s.k. materiella del --

gäller att ett europeiskt patent i det hänseendet har samma

rättsverkningar i den stat för vilken patent beviljas som ett

nationellt patent. För svenskt vidkommande skall alltså svensk

rätt tillämpas i fråga om patentets rättsverkningar även när det

är fråga om ett europeiskt patent med giltighet i Sverige. Det

bör dock framhållas att den formella delen av patenträtten inte

endast behandlar förfaranderegler utan i själva verket är

avgörande för vilka uppfinningar som kan patentskyddas genom att

den anger gränserna för patenträttens skyddsbara område. Den

europeiska patentkonventionen gäller -- med undantag för Irland

-- i samtliga EG-stater. Bland EFTA-staterna deltar, förutom

Sverige, Schweiz, Österrike och Liechtenstein.

Tilläggsskydd för läkemedel

Normalt kan en produkt föras ut på marknaden redan i

anslutning till att en ansökan om patent har gjorts. Uppfinnaren

kan då dra nytta av sin ensamrätt under hela skyddstiden. För

vissa produkter gäller emellertid att de inte får säljas förrän

det finns ett offentligt godkännande. Om ett sådant

administrativt tillståndsförfarande drar ut på tiden, finns det

risk för att den skyddstid som återstår när ett godkännande för

försäljning ges blir förhållandevis kort. Om då en alltför kort

tid står uppfinnaren till buds för att utnyttja ensamrätten till

uppfinningen, är risken uppenbar att han inte ens kan få igen

nedlagda kostnader. En sådan ordning kan leda till att

samhällsnyttiga investeringar inte görs eller att verksamheter

flyttas till länder som erbjuder ett bättre skydd.

Sedan lång tid gäller i Sverige att fabrikstillverkade

läkemedel måste vara registrerade för att få säljas. Kontrollen

är uppbyggd som en förhandsprövning och den handhas av

Läkemedelsverket. Verksamheten regleras numera i läkemedelslagen

(1992:859), som trädde i kraft den 1 juli 1993. Det ankommer på

tillverkaren att styrka att förutsättningarna för registrering

är uppfyllda. Det är därför denne som har att genomföra alla de

studier och tester som krävs och att sammanställa den

dokumentation som utgör underlaget för Läkemedelsverkets

prövning. Verket gör inte några egna omfattande studier utan

tillverkarens dokumentation förutsätts vara av sådan kvalitet

att det därav kan avgöras om villkoren för en registrering är

uppfyllda.

Problemet med en alltför kort effektiv patenttid har medfört

särskilda problem för läkemedelsindustrin. Detta beror främst på

att forskning och utveckling av ett nytt läkemedel är en

långsiktig, osäker och mycket dyrbar process. Investeringarna är

ett stort risktagande. Kostnaden för att i normalfallet ta fram

ett nytt läkemedel uppskattas till i runda tal en miljard

kronor, och det går i regel inte att i förväg avgöra om de

satsade resurserna kommer att leda fram till en användbar

produkt. Inför en ansökan om registrering måste en tillverkare

förvissa sig om att produkten är av fullgod beskaffenhet och att

den vid normal användning inte medför skadeverkningar som står i

missförhållande till den avsedda effekten. Han måste utreda och

dokumentera produktens egenskaper i en rad olika hänseenden.

Detta arbete tar ofta flera år att genomföra. Det har

framhållits att det inte är ovanligt att det tar tolv år från

det att en uppfinning görs tills ett läkemedel som bygger på

uppfinningen kan marknadsföras. I dessa fall blir den effektiva

patenttiden således inte ens hälften av den i patentlagen

medgivna skyddstiden.

På grund av dessa för läkemedelsindustrin särpräglade

förhållanden har därifrån under lång tid förts fram önskemål om

ett förbättrat patentskydd för läkemedel.

För att råda bot på den korta effektiva patenttiden för

läkemedel antog EG:s råd 1992 en förordning om supplerande

skyddscertifikat för läkemedel. Genom förordningen, som trädde i

kraft den 2 januari 1993, har skapats ett system med förlängd

ensamrätt till läkemedelsuppfinningar. Systemet innebär att

innehavaren av ett läkemedelspatent efter ansökan kan få

skyddstiden för patentet förlängd med högst fem år.

Förlängningstiden har gjorts beroende av hur lång tid det har

tagit att få läkemedlet godkänt för försäljning. Ansökan om

förlängning skall enligt förordningen göras hos den nationella

patentmyndigheten.

EES-avtalet innehåller bestämmelser om skydd för immateriella

rättigheter. De avtalsslutande staterna åtar sig bl.a. att

anpassa sina regler om immateriell äganderätt så att dessa blir

förenliga med principerna om varors och tjänsters fria rörlighet

och med den skyddsnivå som gemenskapsrätten ger den immateriella

äganderätten.

EG-förordningen om supplerande skyddscertifikat för läkemedel

omfattas inte av EES-avtalet. Avsikten är emellertid att

Gemensamma EES-kommittén när EES-atalet har trätt i kraft skall

besluta om att regler motsvarande förordningens skall gälla inom

hela EES-området.

En beklaglig konsekvens av att EES-avtalets ikraftträdande har

fördröjts är att svenska läkemedelsföretag inte i Sverige kan få

det tilläggsskydd för läkemedel som de kan få inom EG-området.

Fördröjningen innebär bl.a. att ett antal av de svenska

företagens patent i Sverige kan komma att löpa ut innan regler

motsvarande förordningen om tilläggsskydd börjar gälla här.

Enligt utskottets mening är det utomordentligt angeläget att

denna för svensk läkemedelsindustri bekymmersamma situation

snarast undanröjs. Det är därför tillfredsställande att

regeringen nu har valt att utan att avvakta EES-avtalets

ikraftträdande lägga fram förslag till en nationell lagstiftning

om tilläggsskydd.

De nya reglerna föreslås utgöra ett nytt kapitel i

patentlagen. Enligt förslaget, som ansluter till vad som torde

komma att gälla inom EES-området, skall det förlängda skyddet

inte gälla hela patentet utan bara den aktiva ingrediens eller

kombination av aktiva ingredienser i ett läkemedel som har

godkänts för försäljning. En ansökan om tilläggsskydd skall

göras inom sex månader från det att läkemedlet godkändes.

Tilläggsskyddet inträder vid utgången av patentets giltighetstid

och skall, med avdrag för fem år, gälla under så lång tid som

har förflutit från ansökan om patent till dagen för det första

godkännandet av läkemedlet. Ett tilläggsskydd skall dock aldrig

kunna gälla under längre tid än fem år.

En expertgrupp för immaterialrätt med företrädare för

EFTA-länderna och EG har arbetat bl.a. med att bereda ett

kommande beslut av Gemensamma EES-kommittén. Expertgruppen är

preliminärt enig om en anpassning, enligt vilken det skall vara

möjligt att erhålla skydd om det fanns ett gällande patent när

förordningen trädde i kraft inom gemenskapen, dvs. den 2 januari

1993, även om patenttiden har löpt ut innan skydd kan meddelas

enligt de blivande EES-reglerna. Redan utslocknade rättigheter

skall därigenom kunna återupplivas -- under en kortare

övergångsperiod och med vederbörlig hänsyn tagen till den som,

sedan ett patent har löpt ut men innan en ansökan om

tilläggsskydd har gjorts, i god tro har påbörjat eller har

vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja uppfinningen.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att enighet synes råda

om att övergångsregler av denna innebörd bör fogas till de

regler om tilläggsskyddet som kommer att gälla inom EES-området.

Motsvarande övergångsregler föreslås redan i det nu framlagda

lagförslaget. Dessa är ägnade att motverka den ovan beskrivna

olägenheten av att patenttiden för vissa uppfinningar hinner

löpa ut innan det blir möjligt att erhålla tilläggsskydd i

Sverige.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu

behandlad del.

Invändningsförfarandet

Sedan Patentverket vid sin granskning av en ansökan har funnit

att det inte föreligger hinder mot att meddela patent, vidtar

det s.k. invändningsförfarandet. Ansökningen godkänns för

utläggning och den kungörs i Svensk Patenttidning.

Patentverket tillhandahåller tryckta exemplar av beskrivning,

patentkrav och sammandrag av ansökan, med uppgift om sökanden

och uppfinnaren.

Syftet med utläggningen är att envar skall få möjlighet att

göra invändning mot ansökningen. Invändningsförfarandet utgör

ett viktigt komplement till Patentverkets egen granskning. Genom

en invändning kan uppmärksamhet riktas på fakta och

omständigheter som verket inte har beaktat vid sin granskning.

En invändning skall göras inom tre månader från den dag då

utläggningen kungjordes och den får grundas på varje

omständighet som kan medföra att ansökningen bör avslås.

Sökanden skall underrättas om och ges tillfälle att yttra sig

över invändningen. Även ytterligare skriftväxling med anledning

av invändningen kan erfordras. Sedan invändningsförfarandet har

avslutats skall Patentverket ta upp ansökningen till fortsatt

prövning och om inget hinder möter, skall ansökningen bifallas.

Ett patent är meddelat när patentansökningen har bifallits och

beslutet har vunnit laga kraft. Meddelade patent förs in i

patentregistret.

Invändningar görs endast i få fall. Exempelvis gjordes under

budgetåret 1990/91 invändningar mot cirka 4 % av antalet utlagda

ansökningar.

I propositionen föreslås att patentansökningsförfarandet

ändras så att eventuella invändningar mot ansökningen skall

väckas först efter det att patent har meddelats. Förslaget

bygger på en framställning från Patent- och registreringsverket

1992. Bakgrunden till förslaget är följande. Den som får sitt

patent meddelat av den svenska patentmyndigheten för den svenska

marknaden blir, på grund av skillnaden i tidpunkten för

patentmeddelandet, sämre ställd när det gäller att hävda

patentet gentemot intrång än den som får sitt patent meddelat

via det europeiska patentverket. Den europeiska

patentkonventionen föreskriver nämligen en ordning där

invändningsförfarandet kommer efter patentmeddelandet. Eftersom

den europeiska patentkonventionen, som inledningsvis nämnts,

hänvisar till nationell lagstiftning när det gäller patents

rättsverkningar, får den som söker ett europeiskt patent

tillgång till samtliga de rättigheter som följer av patentlagen

och rättsordningen i övrigt, även om invändningar ännu kan

framställas under en period och patentet kan komma att senare

upphävas. Denna konkurrensnackdel för svenska patent och därmed

för det svenska näringslivet bör, framhöll Patentverket i sin

framställning, undanröjas snarast möjligt.

Betydelsen av invändningsförfarandets placering i förhållande

till tidpunkten för meddelandet av patent framstår tydligast mot

bakgrund av en ändring i patentlagen som genomfördes 1986. Då

infördes möjligheten att meddela ett interimistiskt vitesförbud

(57 a §). Härigenom blev det möjligt för en patenthavare att, så

snart patentet har meddelats, mot den som gör patentintrång

utverka ett förbud vid vite mot att fortsätta med intrånget.

Efter denna ändring har den som via det europeiska patentverket

söker patent för den svenska marknaden betydligt bättre

möjligheter att under ett känsligt skede hävda sin ensamrätt än

den som söker sitt patent via Patentverket och som alltså inte

kan föra talan om vitesförbud förrän i ett betydligt senare

skede. Den som sökt och fått patent via det europeiska

patentverket kan så snart som patentet meddelats -- och utan att

behöva avvakta eventuella invändningar -- använda sig av

patentlagens 57 a § för att stoppa intrånget. Den som sökt

patent via Patentverket måste däremot avvakta

invändningsförfarandet och ett först därefter meddelat patent

för att kunna hävda sina intressen med stöd av samma lagrum.

Detta innebär att den som gör sig skyldig till ett intrång kan

utnyttja invändningsförfarandet för att ytterligare fördröja ett

patentmeddelande och på så sätt försvåra för den patentsökande

att hävda sin rätt.

I och med det förändrade invändningsförfarandet föreslås att

utläggningsförfarandet avskaffas och att invändningsfristen

förlängs till nio månader.

För närvarande gäller att en invändning mot en patentansökan

kan göras på formella grunder, såsom ett handläggningsfel vid

Patentverket, t.ex. att ansökningen borde ha avskrivits. I

propositionen föreslås, som en anpassning till vad som gäller

enligt den europeiska patentkonventionen, att en invändning mot

ett meddelat patent inte skall kunna leda till att patentet

upphävs i andra fall än sådana som kan föranleda domstol att

ogiltigförklara patentet.

Utskottet anser för sin del att den föreslagna reformeringen

av invändningsförfarandet innebär en angelägen anpassning till

den europeiska patentkonventionen och tillstyrker att den

utformas i enlighet med propositionsförslaget.

För sent vidtagen åtgärd

Patentlagen innehåller bestämmelser som ger en patentsökande

eller patenträttsinnehavare möjlighet att i vissa fall få en för

sent vidtagen åtgärd godtagen av Patentverket. I 72 § första

stycket behandlas fallet att en patentsökande har lidit

rättsförlust på grund av att han inte gentemot Patentverket har

vidtagit åtgärd inom tid som föreskrivits i patentlagen eller

med stöd av lagen. Om sökanden har gjort allt vad som skäligen

kunde krävas av honom för att iaktta fristen och inom en viss

tid vidtar åtgärden, skall verket förklara att åtgärden skall

anses vidtagen i rätt tid. Bestämmelsen fördes in i lagen 1978

och den utformades i nära anslutning till en motsvarande

bestämmelse i den europeiska patentkonventionen utan att för den

skull erhålla samma lydelse. Enligt konventionen fordras att

sökanden eller patenthavaren har iakttagit all omsorg som

betingas av omständigheterna (artikel 122). I förarbetena till

den svenska bestämmelsen uttalades att som utgångspunkt borde

gälla att bedömningen av vad som skall anses vara godtagbart

förfall skulle ske enligt samma normer som vid prövning huruvida

laga förfall i rättegångsbalkens mening föreligger (prop.

1977/78:1 Del A s. 366). Patentverket har i sin tidigare nämnda

framställning 1992 till Justitiedepartementet påpekat att

tillämpningen av 72 § nära har följt uttalandet i propositionen

och att svensk praxis därigenom blivit restriktiv och har kommit

att skilja sig från den motsvarande rättstillämpning som sker i

det europeiska patentverket och i många andra länder i Europa,

däribland Danmark, Finland och Norge. Med anledning av

Patentverkets framställning föreslås i propositionen att

lydelsen av 72 § patentlagen direkt anknyts till ordalagen i

konventionens motsvarande bestämmelse.

Utskottet tillstyrker den föreslagna anpassningen men

återkommer i det följande till frågan hur bestämmelsen i dess

nya lydelse bör behandlas i övergångshänseende.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I propositionen framhålls att den nya lagstiftningen bör träda

i kraft så snart som möjligt. Den 1 december 1993 föreslås som

en lämplig tidpunkt. Propositionen har emellertid inte avlämnats

till riksdagen i tid för att riksdagen skall kunna fatta beslut

i lagstiftningsärendet vid en sådan tidpunkt att de nya

författningarna kan komma ut i Svensk författningssamling inom

den tid före det föreslagna ikraftträdandet som normalt bör

krävas när det gäller civilrättslig lagstiftning. Utskottet

förordar därför att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1

januari 1994.

I sitt förslag till reformering av invändningsförfarandet

föreslog Patentverket som övergångsregel att en patentansökan

som har godkänts för utläggning före ikraftträdandet skall

behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse. Under

den remissbehandlingen av Patentverkets framställning som

företogs, förekom ingen invändning mot den föreslagna

övergångsregeln. I propositionen föreslås emellertid en

annorlunda utformning som innebär att äldre bestämmelser skall

gälla om en ansökan om patent har gjorts före ikraftträdandet.

Föredragande statsrådet anför att hon anser det vara lämpligare

att låta ansökningsdagen vara avgörande för om de gamla eller de

nya patentbestämmelserna skall vara tillämpliga. Som skäl för

sin ståndpunkt framhåller hon att den som söker ett patent har

ett berättigat, och många gånger betydande, intresse av att

kunna förutse enligt vilka regler hans ansökan kommer att

behandlas.

Invändningar mot den i propositionen föreslagna

övergångsbestämmelsen har i skrivelser till utskottet rests av

Sveriges industriförbund, Svenska Uppfinnareföreningen och

Patentbesvärsrätten. Dessa har samstämmigt framhållit att de nya

reglerna bör tillämpas även med avseende på de ansökningar som

vid ikraftträdandet ingivits, men då ännu inte hade godkänts för

utläggning.

För att inom den begränsade tid som stått till buds för

behandlingen av lagstiftningsärendet få tillgång till ett bättre

underlag för utskottets ställningstagande i frågan har

Patentverket anmodats att redovisa de för- respektive nackdelar

som enligt verkets uppfattning är förenade med de båda

alternativen till övergångsbestämmelse.

Patentverket framhåller i sitt svar att propositionens förslag

till övergångsbestämmelse har fördelen att vara lätt att förstå.

Ingen patentsökande behöver sväva i ovisshet om vilka regler som

styr handläggningen. Hans/hennes rätt blir inte till någon del

beroende av om ett beslut om utläggning av något skäl påskyndas

eller försenas under tiden före ikraftträdandet.

Övergångsbestämmelsen är tydlig när den låter dagen för ansökan

vara exklusivt avgörande för frågan om vilken lag som är

tillämplig.

Å andra sidan, framhåller verket, ser den nu föreslagna

övergångsregeln ut att motverka det egentliga syftet med

lagförslaget, vilket är att stärka uppfinnarnas ställning. Ett

stort antal patentsökande undandras det förstärkta skydd som

lagförslaget är avsett att ge, om det är så att samtliga

ansökningar som ligger inne hos Patentverket vid tiden för

ikraftträdandet måste avvakta invändningsperioden innan patent

kan meddelas. Enligt verkets mening kommer dessa sökande i inte

obetydlig grad att missgynnas av den i propositionen föreslagna

övergångsbestämmelsen, medan dennas positiva betydelse för

tredje mans legitima intressen får bedömas bli i praktiken

försumbar.

Patentverket pekar också på att en annan nyhet i

propositionsförslaget innebär att utrymmet för bifall till en

invändning blir något snävare. Möjligen skulle det kunna hävdas

att alla ansökningar som gjorts före ikraftträdandet därför

borde bli föremål för invändningar i den utsträckning som

nuvarande lag medger. Propositionens övergångsbestämmelse skulle

kunna tillgodose sådana tredjemansintressen. Patentverket anser

dock att det inte finns anledning att överbetona effekterna av

denna lagändring. Trots att bestämmelserna om vilka

invändningsgrunder som kan göras gällande blir mer restriktiva,

lär skillnaden enligt verkets uppfattning i förhållande till

nuvarade lag knappast komma att kännas av i praktiken.

Utskottet kan för sin del i och för sig instämma i vad

föredragnade statsrådet anför som det avgörande argumentet för

den föreslagna övergångsregeln, nämligen att en patentsökande

har ett berättigat intresse av att kunna förutse enligt vilka

regler hans ansökan kommer att behandlas. Intresset av

förutsebarhet för sökandenas del bör emellertid enligt

utskottets mening i detta sammanhang inte ses isolerat utan det

måste vägas mot deras intresse av att erhålla patent före

invändningsförfarandet och därigenom tidigare få tillgång till

de möjligheter att inskrida mot patentintrång som lagen erbjuder

en patenträttshavare. Det framstår enligt utskottets mening som

uppenbart att förutsebarhetsaspekten inte har tillräcklig tyngd

vid den avvägningen, något som också bekräftas av

framställningarna från Patentbesvärsrätten, Industriförbundet

och Uppfinnareföreningen.

En annan fråga är om förslaget att snäva in utrymmet för

bifall till en invändning (25 §) leder till att

tredjemansintresset åsidosätts på ett oacceptabelt sätt. Den

frågan torde Patentverket, med den erfarenhet som där finns

representerad, bäst kunna bedöma. Utskottet ser ingen anledning

att sätta i fråga Patentverkets uppfattning, att den nu

diskuterade förändringen knappast kommer att få någon praktisk

betydelse.

Sammanfattningsvis finner utskottet att en

övergångsbestämmelse av innebörd att även de hos Patentverket

inneliggande ansökningarna som vid ikraftträdandet inte har

godkänts för utläggning bör omfattas av de nya reglerna om

invändningsförfarandet. Därigenom uppnås enligt utskottets

mening den rimligaste balansen mellan å ena sidan intresset av

enkelhet och förutsebarhet och å andra sidan önskemålet att med

en gång få så många patentärenden som möjligt in under de nya

bestämmelsernas tillämpningsområde. Att utforma

övergångsbestämmelserna på detta sätt ligger för övrigt helt i

linje med redan tidigare tillämpade principer på

immaterialrättens område, vilka exempelvis kom till uttryck vid

den nuvarande patentlagens tillkomst och när lagens regler

anpassades till den europeiska patentkonventionen (jfr t.ex.

prop. 1966:40 s. 261 ff. och prop. 1977/78:1 Del A s. 392).

Utskottet förordar således att punkt 2 i propositionens

förslag till övergångsbestämmelser ändras så att det därav

framgår att de äldre bestämmelserna gäller för sådana

ansökningar som har godkänts för utläggning före

ikraftträdandet.

Utskottet har i det föregående tillstyrkt den föreslagna

ändringen av 72 § patentlagen, som reglerar möjligheterna för

patentsökande och patenthavare att undgå slutliga rättsförluster

när en föreskriven åtgärd inte har vidtagits i rätt tid.

Bestämmelsen föreslås få en för patentsökande och patenthavare

förmånligare lydelse och den nya lydelsen bör därför enligt

utskottets mening bli direkt tillämplig på såväl alla

patentansökningar som alla gällande patent.

Övergångsbestämmelserna bör kompletteras i enlighet härmed.

I de båda övergångsbestämmelserna som rör ansökan om

tilläggsskydd för läkemedel, punkterna 3 och 4, har föreslagits

frister som löper ut den 31 maj 1994, dvs. 6 månader från den

föreslagna ikraftträdandetidpunkten. Dessa frister bör anpassas

till den framflyttning av ikraftträdandetidpunkten som utskottet

förordar och löpa till den 30 juni 1994.

Motsvarande ändringar bör också vidtas i fråga om

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den föreslagna

lagen om ändring i lagen om försvarsuppfinningar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande patentlagen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

patentlagen (1967:837) med den ändringen att ikraftträdande- och

övergångsbestämmelserna erhåller av utskottet i bilaga 2

framlagt förslag till lydelse,

2. beträffande försvarsuppfinningar

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar med den ändringen att

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna erhåller av

utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lydelse.

Stockholm den 23 november 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),

Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s),

Lennart Fridén (m) och Per Erik Granström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till ändring av

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens

förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft

den 1 december 1993. den 1 januari 1994.

2. Om en ansökan om patent 2. Om en ansökan om patent

har gjorts före har godkänts för

ikraftträdandet, skall utläggning före

äldre bestämmelser ikraftträdandet, skall

gälla. äldre bestämmelser

gälla med undantag av vad

som anges i punkt 3.

3. Bestämmelsen i 72 §

skall tillämpas även i

fråga om ett patent som har

meddelats och en ansökan

som behandlas enligt äldre

bestämmelser.

3. Om en ansökan om 4. Om en ansökan om

tilläggsskydd avser tilläggsskydd avser

ingrediens i ett läkemedel ingrediens i ett läkemedel

som har godkänts efter den som har godkänts efter den

1 januari 1985 men före 1 januari 1985 men före

ikraftträdandet av denna ikraftträdandet av denna

lag, får ansökan trots lag, får ansökan trots

vad som sägs i 107 § vad som sägs i 107 §

andra stycket första andra stycket första

meningen göras senast den meningen göras senast den

31 maj 1994. 30 juni 1994.

4. Om en ansökan om 5. Om en ansökan om

tilläggsskydd avser tilläggsskydd avser

ingrediens som skyddades av ingrediens som skyddades av

ett patent den 1 januari 1993 ett patent den 1 januari 1993

men patentets giltighetstid men patentets giltighetstid

har löpt ut före har löpt ut före

ikraftträdandet av denna ikraftträdandet av denna

lag, får ansökan trots lag, får ansökan trots

vad som sägs i 106 § 1 vad som sägs i 106 § 1

göras senast den 31 maj göras senast den 30 juni

1994. 1994.

Ett tilläggsskydd som har meddelats efter ansökan enligt

första stycket börjar gälla när det har meddelats.

Har någon efter utgången av patentets giltighetstid men innan

ansökningen om tilläggsskydd enligt första stycket gjordes i god

tro börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i landet, får

han utan hinder av tilläggsskyddet fortsätta utnyttjandet med

bibehållande av dess allmänna art. Sådan rätt till utnyttjande

har under motsvarande förutsättningar även den som har vidtagit

väsentliga åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt

här i landet.

Rätt enligt tredje stycket får övergå till någon annan endast

tillsammans med den rörelse i vilken den uppkommit eller

utnyttjandet avsetts skola ske.

Av utskottet framlagt förslag till ändring av

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1971:1078) om

försvarsuppfinningar

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft

den 1 december 1993. den 1 januari 1994.

2. Om en patentansökan har 2. Om en patentansökan har

gjorts före godkänts för

ikraftträdandet, gäller utläggning före

äldre bestämmelser. ikraftträdandet, gäller

äldre bestämmelser.