Bet. 1993/94:LU8

Lagutskottets betänkande

1993/94:LU08

Ändringar i trafikskadelagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1993/94

LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:71, vari

föreslås ändringar i tidigare beslutade ändringar i

trafikskadelagen med anledning av EES-avtalet. Propositionens

förslag i den delen är föranlett av att regeringen nu gjort en

annan tolkning av en artikel i ett av EG:s

motorfordonsförsäkringsdirektiv.

Fr.o.m. den 1 januari 1994 gäller enligt trafikskadelagen ett

självriskbelopp om 5 % av basbeloppet på ersättning vid sakskada

som vållats av okänt fordon. I propositionen föreslås att något

självriskbelopp inte skall räknas av när okända fordon orsakar

skador på renar.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag.

Propositionen

I proposition 1993/94:71 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet), efter hörande av Lagrådet, att

riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till

1. lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410),

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

3. lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410),

4. lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen

(1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Utskottet

Anpassningen till EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den

s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 §

skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen

eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta

skadan. Regeln gäller i och för sig också i fråga om skador som

uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har

emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom

trafikskadelagen (1975:1410). Lagen innehåller bestämmelser om

skyldigheten att ha trafikförsäkring, om meddelande av sådan

försäkring samt även bestämmelser om ersättning för person-

eller sakskada som uppkommer vid trafik med motordrivet fordon.

De svenska reglerna om trafikskadeersättning skiljer sig i detta

avseende från vad som i allmänhet gäller inom EG-länderna. I

dessa länder gäller i princip att de skadeståndsrättsliga

frågorna om när ansvar föreligger och om ersättningens storlek

inte regleras i lagstiftningen om obligatorisk

motorfordonsförsäkring. I den lagstiftningen regleras endast

skyldigheten att inneha en försäkring som täcker det

skadeståndsrättsliga ansvar som följer av särskilda regler eller

allmänna principer på området.

Bland de regler som ingår i EES-avtalet finns tre direktiv om

motorfordonsförsäkring, första, andra resp. tredje

motorfordonsförsäkringsdirektivet (72/166/EEG, 84/5/EEG och

90/232/EEG). Direktiven syftar till att öka den fria rörligheten

för personer och att förbättra skyddet för trafikoffren

oberoende av var inom gemenskapen en olycka inträffar. I det

första motorfordonsförsäkringsdirektivet föreskrivs därför att

medlemsländerna skall se till att alla motorfordon hemmahörande

inom landet har en ansvarsförsäkring som täcker skador i ett

annat medlemsland enligt där gällande lag och som åsamkas

medborgare i EG-land vid direkt färd mellan två medlemsländer.

Enligt det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet skall den

obligatoriska motorfordonsförsäkringen täcka vissa närmare

angivna ersättningsbelopp (artikel 1.2). De belopp som kan utgå

enligt den svenska trafikskadelagen täcker väl vad som sålunda

föreskrivs i direktivet. Det högsta ersättningsbelopp som enligt

lagen kan utgå från en trafikförsäkring med anledning av en och

samma händelse uppgår till 300 miljoner kronor, ränta och

ersättning för rättegångskostnader oräknade (14 §).

Av det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet (artikel 2)

framgår att medlemsländerna skall se till att trafikförsäkringen

för samma premie täcker hela gemenskapens territorium. Denna

enda premie skall tillförsäkra det skydd som krävs i varje

medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs

enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt

hemmahörande, om detta är högre.

Hösten 1992 beslutade riksdagen om vissa ändringar i

trafikskadelagen i syfte att få EG:s

motorfordonsförsäkringsdirektiv, i erforderliga delar,

införlivade i svensk rätt (prop. 1992/93:8, LU7, rskr. 45, SFS

1992:1121). De sålunda beslutade bestämmelserna innebär till att

börja med att det svenska ersättningssystemet enligt

trafikskadelagen skall gälla även skador som en

svenskregistrerad bil orsakar i ett annat EES-land eller vid

direkt färd mellan två EES-länder (8 §). Vad gäller skada som

uppkommit i ett annat EES-land skall den skadelidande dessutom

kunna välja om ersättningen skall bestämmas enligt de regler som

gäller i Sverige eller enligt de regler som gäller i det land

där skadan inträffade. Vidare infördes en motsvarande

valmöjlighet för det fall en skada uppkommer i Sverige med ett

fordon som hör hemma i ett annat EES-land. Den skadelidande kan

i detta fall begära att -- i stället för trafikskadelagens

ersättningsregler -- reglerna i det land där fordonet hör hemma

skall tillämpas (8 a §). Bestämmelserna skall träda i kraft den

dag regeringen beslutar, vilket avses bli den dag då EES-avtalet

träder i kraft.

Utgångspunkten i 1992 års lagstiftningsärende var att ordet

"skydd" ("cover" i den engelska texten) artikel 2 i det tredje

motorfordonsförsäkringsdirektivet i princip motsvarade

ersättningssystemet enligt trafikskadelagen, dvs. även de

skadeståndsrättsliga frågorna. En konsekvens av detta synsätt

blir att en skadelidande i Sverige kommer att kunna åberopa den

materiella skadeståndsrätten i andra länder. Mot denna bakgrund

och med hänsyn till att artikel 2 kommit att tolkas på ett mer

inskränkt sätt i andra länder föreslås i föreliggande

proposition ändringar i den tidigare beslutade lagstiftningen

med anledning av EES-avtalet. Utgångspunkten för de nu

föreslagna ändringarna är att artikeln endast tar sikte på

regler om begränsningar i det obligatoriska försäkringsskyddet,

och inte på de materiella reglerna om vilken ersättning som

skall betalas. Artikelns innebörd blir då att den skadelidande

skall tillförsäkras det försäkringsskydd som föreskrivs enligt

reglerna i det land där det skadeorsakande fordonet hör hemma,

om det skyddet är mer förmånligt än det försäkringsskydd som

föreskrivs i det land där skadan regleras.

Propositionens förslag i denna del innebär att de ovan

redovisade reglerna i 8 och 8 a §§ slopas. I det fall en skada

har uppkommit i Sverige med ett fordon som hör hemma i ett annat

EES-land ersätts 8 a § med en regel i 14 § andra stycket. Den

nya bestämmelsen innebär att en skadelidande får möjlighet att

välja om svenska eller utländska föreskrifter om obligatorisk

motorfordonsförsäkring, dvs. sådana regler i nationell lag som

anger i vilken omfattning en skada ersätts, skall tillämpas.

Däremot innebär den nya bestämmelsen, till skillnad från den

tidigare, att den skadelidande inte har möjlighet att välja

tillämplig lag när det gäller sådana frågor som

förutsättningarna för rätt till ersättning, vilka slags skador

som skall ersättas, ersättningens storlek och eventuell

nedsättning. Vilket lands lag som skall tillämpas på sådana

frågor får avgöras genom den internationella privaträtten.

Vidare innebär förslaget att det införs en ny paragraf, 35 §,

med delvis samma innehåll som den tidigare beslutade 8 §. Den

nya bestämmelsen innebär att trafikförsäkring enligt

trafikskadelagen -- i fråga om skador som uppkommer med en

svenskregistrerad bil vid trafik i ett annat EES-land -- skall

täcka det ersättningsansvar för de uppkomna skadorna som enligt

lagstiftningen i det land där skadan inträffat skall vara täckt

av obligatorisk motorfordonsförsäkring. Detsamma skall enligt

den föreslagna bestämmelsen gälla i fråga om skador vid direkt

färd mellan två EES-länder. I fråga om 8 § innebär förslaget

att paragrafen får den lydelse stadgandet hade före de ändringar

som skedde hösten 1992. I 8 § föreskrivs åter, enligt

förslaget, att trafikskadeersättning skall betalas dels för

person- eller sakskada i följd av trafik här i landet med

motordrivet fordon, dels för skada som i följd av trafik

utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten

tillhörigt fordon tillfogas en svensk medborgare eller den som

har hemvist här i landet.

Utskottet finner, i likhet med Lagrådet, att det finns fog för

den tolkning av tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet som

gjorts i föreliggande proposition. Utskottet godtar förslagen.

Självrisk vid sakskada som vållas av okänt fordon

För skador som förorsakas av oförsäkrat eller okänt fordon

ansvarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället

hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den

trafikskadeersättning som skulle ha utgått från

trafikförsäkringen om försäkring hade funnits.

Försäkringsanstalterna företräds härvid av

Trafikförsäkringsföreningen (16 §).

Våren 1993 beslutade riksdagen om införandet av en självrisk

på ersättning av sakskada som vållats av okänt fordon (prop.

1992/93:8, bet. LU35, rskr. 307, SFS 1993:302). I propositionen

hade regeringen föreslagit ett självriskbelopp om 10 % av

basbeloppet. Utskottet fann för sin del att en så hög självrisk

inte borde införas utan ansåg att 5 % av basbeloppet, för

närvarande 1 720 kr, utgjorde en lämplig nivå. Utskottet

framhöll vidare att även med det lägre självriskbeloppet kommer

skadelidande som ofta är utsatta för skador orsakade av okända

fordon att drabbas alltför hårt. Bl.a. skulle renägares

möjligheter att utfå ersättning för trafikdödade renar minska i

en utsträckning som inte kan anses godtagbart. Enligt utskottets

mening borde någon form av särreglering för trafikdödade renar

och eventuellt annan egendom övervägas närmare. Regeringen borde

därför, framhöll utskottet, ta upp frågan till sådana

överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen.

Utskottet utgick från att erforderliga förslag kunde föreläggas

riksdagen redan under hösten 1993. Vad utskottet sålunda anförde

gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I den nu föreliggande propositionen föreslås att någon

självrisk enligt 16 § trafikskadelagen inte skall räknas av

från den trafikskadeersättning som Trafikförsäkringsföreningen

betalar för renar som trafikdödas av okända fordon. Enligt

föredragande statsrådets bedömning finns det inte skäl att göra

något ytterligare undantag från den självrisk om 5 % som

riksdagen beslutade om våren 1993.

Utskottet ser med tillfredsställelse att regeringen nu

redovisar sina bedömningar beträffande undantag från självrisk

vid skador på renar och viss annan egendom, vilka saknades i den

tidigare propositionen. Enligt utskottets mening bör det förslag

som läggs fram godtas av riksdagen. Utskottet förutsätter att

det arbete som Trafikförsäkringsföreningen och Svenska

Samernas Riksförbund inlett i syfte att minska antalet

renolyckor i trafiken fortsätter.

När det gäller lagförslagens utformning har utskottet

uppmärksammat att riksdagen den 25 november 1993 på förslag av

näringsutskottet (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5, rskr. 39)

antagit en lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410), som också avser 16 §. En

samordning av detta beslut och ifrågavarande lagförslag i nu

behandlad proposition bör därför ske. Utskottet lägger i

bilaga 2 fram ett sådant förslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslag till lag om ändring i lagen

(1993:302) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med

ändring av beslutet den 25 november 1993 (rskr. 39) såvitt

gäller lagen om ändring i lagen (1993:302) om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410) beslutar att 16 § sistnämnda lag

skall ha av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till

lydelse,

2. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410),

dels lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

dels lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen

(1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Stockholm den 30 november 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s),

Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),

Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Per

Erik Granström (s) och Stina Eliasson (c).

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till lydelse av 16 §

trafikskadelagen (1975:1410)

Bilaga 2

Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag

beslut (rskr. 1993/94:39)

16 §

Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har

undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar

trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid

skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring

eller som hade gjort sådan anmälan som avses i 5 § tredje

stycket, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha

utgått, om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar

trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första

stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som

tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar

endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och

antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.

De försäkringsanstalter De försäkringsanstalter

som avses i första stycket som avses i första stycket

svarar även solidariskt svarar även solidariskt

för den för den

trafikskadeersättning som trafikskadeersättning som

skulle ha utgått från skulle ha utgått från

trafikförsäkringen trafikförsäkringen

för motordrivet fordon vars för motordrivet fordon vars

identitet ej kan identitet ej kan

fastställas. Från fastställas. Från

ersättning för sakskada ersättning för sakskada

skall därvid avräknas skall därvid avräknas

ett belopp som svarar mot en ett belopp som svarar mot en

tjugondedel av det basbelopp tjugondedel av det basbelopp

enligt lagen (1962:381) om enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring som allmän försäkring som

gäller för det år gäller för det år

då skadehändelsen då skadehändelsen

inträffar. inträffar. Vid skador på

renar skall någon

avräkning inte ske.