Bet. 1993/94:NU23

Näringsutskottets betänkande

1993/94:NU23

Särskilda konkurrensregler för lantbruket

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga

1993/94

NU23

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1993/94:210 om särskilda konkurrensregler

för lantbruket,

dels sex motioner som väckts med anledning av

propositionen,

dels -- helt eller delvis -- sex motioner från allmänna

motionstiden.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet

lämnats av företrädare för Konkurrensverket,

lantbrukskooperationen, sågverksindustrin, Kooperativa

institutet och Svenska åkeriförbundet.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i

konkurrenslagen (1993:20). Dessa innebär att samverkan inom en

ekonomisk förening vars medlemmar är lantbrukare eller andra

företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller

skogsbruk, s.k. primärförening, delvis undantas från ett av

förbuden i lagen.

Den aktuella bestämmelsen återfinns i 6 § och innehåller ett

förbud mot konkurrensbegränsande samverkan, dvs. förbud mot

avtal mellan företag om de har till syfte att hindra, begränsa

eller snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt på den svenska

marknaden. Medlemmarna i primärföreningarna är självständiga

företag, och överenskommelser mellan dem om samverkan i

föreningarna omfattas formellt sett av förbudet i

konkurrenslagen. Genom det föreslagna undantaget kan medlemmarna

även fortsättningsvis samverka om t.ex. produktion, förädling

och försäljning av sina produkter samt om inköp av varor för sin

verksamhet. Förbudet skall dock ha fortsatt tillämplighet på

bestämmelser som begränsar en medlems fria rörlighet på

marknaden samt på samverkan om försäljningspriser på varor som

produceras hos medlemmarna.

I en reservation (nyd) förordas att konkurrenslagen inte

längre skall vara tillämplig på stadgebestämmelser m.m. som

begränsar medlemmarnas möjligheter att återfå sin andel av

insatskapitalet i en ekonomisk förening. Företrädaren för

Vänsterpartiet anför i en meningsyttring att skogsbruket inte

bör omfattas av undantaget från konkurrenslagen.

I betänkandet behandlas även mer allmänna frågor om

konkurrenslagens tillämplighet på samverkan i och mellan

ekonomiska föreningar. Det konstateras här att etablerade

rättsgrundsatser och principer inom bl.a. EG-rätten ger

vägledning för hur dessa frågor skall hanteras av myndigheter

och domstolar. Vidare hänvisas till att beredning pågår inom

regeringskansliet när det gäller dels frågan huruvida

anpassningen till EG:s jordbrukspolitik föranleder ändring av

konkurrensreglerna, dels den kooperativa företagsformens

behandling i lagstiftningssammanhang.

Samtliga motioner som väckts om konkurrensfrågor avstyrks av

utskottet.

Propositionen

I proposition 1993/94:210 föreslås att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i konkurrenslagen

(1993:20).

Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, återges i bilaga.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Motionerna

De motioner som väckts med anledning av proposition

1993/94:210 är följande:

1993/94:N35 av Stina Gustavsson och Stina Eliasson (båda c)

vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformning av regler för kooperativa företag som i

konkurrenshänseende jämställer dem med andra företagsformer,

2. som sin mening ger regeringen till känna att hela landet

bör utgöra "relevant marknad".

1993/94:N36 av John Andersson (-) och Bert Karlsson (nyd) vari

yrkas att riksdagen

1. i enlighet med vad i motionen anförts, beslutar om skydd

för ekonomisk förenings eget kapital och kvarvarande medlemmars

insatser,

2. i enlighet med vad i motionen anförts, beslutar om sådan

förändring av bestämmelserna om prissamverkan att ekonomisk

förening inte diskrimineras som företagsform.

1993/94:N37 av Carl G Nilsson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att kooperativa företag bör jämställas med

andra företagsformer vad gäller tillämpningen av

konkurrenslagen.

1993/94:N38 av Anders G Högmark och Jan-Olof Franzén (båda m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att jämställa kooperativa

företag i konkurrenshänseende med andra företagsformer.

1993/94:N39 av Carl Olov Persson (kds) vari yrkas att

riksdagen beslutar att 18 c § konkurrenslagen skall ges

följande lydelse:

Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär

lantbruksförening eller dess dotterföretag som avser samverkan

mellan föreningens medlemmar om

1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed

sammanhängande verksamhet såsom användandet av gemensamma

anläggningar, lagring, beredning, distribution eller

marknadsföring i fråga om jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter

eller skogsprodukter, eller

2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som

avses under 1.

Första stycket gäller dock inte avtal som har till syfte eller

ger till resultat att försäljningspriser direkt eller indirekt

fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när

a) försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man

eller

b) föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på

marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig

omfattning.

1993/94:N40 av Roland Sundgren (s) och Tage Påhlsson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder som förhindrar diskriminering av

den kooperativa företagsformen i konkurrenslagstiftningen.

De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här

är följande:

1993/94:N213 av Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

lagstiftningsändring att kooperativa företag i

konkurrenshänseende jämställs med andra företagsformer.

1993/94:N252 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) såvitt gäller

yrkandet (2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en analys av konkurrenslagens

samverkansreglers effekter för mindre serviceföretag.

1993/94:N263 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att konkurrenslagen skyndsamt bör kompletteras med en

bestämmelse med innebörd att samverkan i ekonomisk förening

erkänns,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att med sammanslutning av företag enligt

konkurrenslagen inte bör avses federativ samverkan mellan

ekonomiska föreningar, eller att rättsläget i konkurrenslagen

beträffande samverkan i och mellan ekonomiska föreningar i

federationer på annat lämpligt sätt bör klargöras.

1993/94:N278 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn i syfte att konkurrensen inte

snedvrids till följd av myndighetsbeslut.

1993/94:N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp) såvitt gäller

yrkandet (1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om konkurrenslagstiftningen.

1993/94:N300 av Tage Påhlsson (c) och Roland Sundgren (s)

såvitt gäller yrkandet (3) att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om hänsyn till

olika företagsformer vid kommande arbete med lagstiftning och

tillämpningsföreskrifter.

Utskottet

Allmänt om konkurrenslagen

Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993

(prop. 1992/93:56, bet. NU17). Lagen ersatte den tidigare

konkurrenslagen (1982:729) och lagen (1991:921) om förbud mot

konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Den gamla

konkurrenslagen byggde på den s.k. missbruksprincipen, vilken

innebar att lagen medgav ingripanden mot ett företag när det

konstaterats att företaget i ett enskilt fall framkallat en

konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Härutöver fanns det

två straffbelagda förbud, nämligen mot bruttopriser och

anbudskarteller. Vidare kunde företagsförvärv under vissa

förutsättningar förbjudas. Lagen om förbud mot

konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter förbjöd

vissa former av samverkan mellan näringsidkare som omfattades av

jordbruksregleringen. Undantag kunde meddelas för förfaranden

som endast i begränsad utsträckning kunde påverka konkurrensen.

Den nya konkurrenslagen (KL) är baserad på den s.k.

förbudsprincipen, vilken utgår från att vissa

konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför skall vara

förbjudna. Efter mönster från EG-rätten innehåller KL två

principiella förbud, nämligen mot konkurrensbegränsande

samarbete mellan företag (6 §) och mot missbruk från ett eller

flera företags sida av en marknadsdominerande ställning (19 §).

Dessa bestämmelser har direkta motsvarigheter i Romfördraget

(artiklarna 85.1 och 86) och i EES-avtalet (artiklarna 53.1 och

54).

Samverkan mellan företag är emellertid förbjuden endast om

konkurrensen begränsas på ett märkbart sätt. Detta innebär att

samverkan mellan små och medelstora företag faller utanför

förbudet om de tillsammans har en liten andel av den aktuella

marknaden. Konkurrensverket har i ett allmänt råd (KKVFS 1993:2)

om avtal av mindre betydelse (s.k. bagatellavtal) som inte

omfattas av 6 § KL närmare utvecklat hur verket tolkar

begreppet märkbart sätt. Av detta framgår att avtalsparterna --

om var och en har mindre än 10 miljoner kronor i omsättning --

anses tillsammans kunna ha en marknadsandel på upp till 15 %

utan att konkurrensen påverkas märkbart. Om företagen är större,

men vart och ett ändå har mindre än 200 miljoner kronor i

omsättning, accepteras en marknadsandel på högst 10 %.

Härutöver kan undantag beviljas från förbudet mot samverkan

för avtal som uppfyller vissa förutsättningar som anges i 8 §.

Dessa förutsättningar är att avtalet bidrar till att förbättra

produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt

eller ekonomiskt framåtskridande och som tillförsäkrar

konsumenterna en skälig andel av den vinst som uppnås därigenom.

Ytterligare förutsättningar för undantag är att avtalet bara

ålägger de berörda företagen nödvändiga begränsningar och att

avtalet inte ger företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur

spel för en väsentlig del av nyttigheterna i fråga.

Med stöd av den nämnda bestämmelsen har regeringen undantagit

nio grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna (s.k.

gruppundantag). Vidare kan Konkurrensverket meddela individuella

undantag för enskilda avtal. Hittills har ett fyrtiotal sådana

undantag beviljats.

Konkurrensverket kan också efter ansökan från ett företag

förklara att ett avtal eller förfarande inte omfattas av

förbudet mot samverkan eller förbudet mot missbruk av

dominerande ställning (s.k. icke-ingripandebesked). Verket har

meddelat ett hundratal sådana besked.

I KL finns vidare regler för kontroll av företagsförvärv. Ett

företagsförvärv skall anmälas till Konkurrensverket om de

berörda företagen tillsammans har en omsättning som överstiger

4 miljarder kronor. På talan av Konkurrensverket kan Stockholms

tingsrätt förbjuda ett sådant företagsförvärv. Det skall ske om

förvärvet skapar eller förstärker en dominerande ställning som

väsentligt hämmar förekomsten eller utvecklingen av en effektiv

konkurrens på den svenska marknaden och detta görs på ett sätt

som är skadligt från allmän synpunkt.

Beslut av Konkurrensverket om bl.a. undantag,

icke-ingripandebesked och ålägganden att upphöra med

överträdelse av förbuden kan överklagas till Stockholms

tingsrätt. I flertalet fall kan dess domar och beslut i sin tur

överklagas till Marknadsdomstolen. Detta gäller även beslut i

ärenden om företagsförvärv.

EG:s konkurrensregler har, som tidigare framgått, utgjort

modell för KL. I proposition 1992/93:56, som låg till grund för

beslutet om den nya konkurrenslagen, anfördes som skäl för detta

att EG:s konkurrensregler redan har stor betydelse för svenska

företag som verkar på EG-marknaden och att genom EES-avtalet

skulle konkurrensregler som är identiska med EG:s bli gällande

svensk rätt. Härutöver konstaterades att vid ett medlemskap i EU

får EG-reglerna direkt effekt i Sverige. Mot denna bakgrund

bedömdes det vara en fördel för företagen på den svenska

marknaden att de inte skulle behöva anpassa sig till olika

konkurrensrättsliga regler beroende på om verksamheten avsåg

handel inom landet eller över gränserna. Det ansågs att en

anpassning av reglerna även skulle underlätta företagens

internationalisering.

En avsikt med att KL gavs den beskrivna utformningen var att

så långt som möjligt uppnå rättslikhet med Romfördragets

konkurrensregler. Det konstaterades att inom EG-rätten har

EG-domstolens praxis stor betydelse för att bestämma förbudens

räckvidd. Denna praxis, anfördes det i propositionen, kommer

även att få stor betydelse för tillämpningen av den svenska

lagen. Det påpekades dock att tillämpningen i vissa fall kan

behöva anpassas efter de särskilda förhållanden som råder i

Sverige.

En konkurrensbegränsning som har effekter såväl i Sverige som

på handeln mellan Sverige och ett land som ingår i EES kan

formellt sett prövas enligt både EES-lagens konkurrensregler och

KL. Av 5 § KL följer att beslut med stöd av KL i sådana fall

skall vara förenliga med EES-lagens regler.

I sitt yttrande över lagförslaget anförde Lagrådet att det

tedde sig naturligt att reformeringen av den svenska

lagstiftningen hade EG:s konkurrensregler som förebild.

Näringsutskottet framhöll vid sin behandling av propositionen

att det är ändamålsenligt att den nationella lagen utformas så

att en nära överensstämmelse uppnås med de konkurrensrättsliga

systemen enligt EES-avtalet och Romfördraget (bet. 1992/93:NU17

s. 11).

Konkurrenslagen och ekonomiska föreningar

Motionerna

I två motioner som väcktes under allmänna motionstiden

behandlas frågan om KL:s tillämplighet på ekonomiska föreningar.

Den nya KL har i konflikt med regeringsformen och lagen

(1987:667) om ekonomiska föreningar (FL) satt rätten för

enskilda medlemmar att samverka i och mellan ekonomiska

föreningar ur spel, hävdas det i motion 1993/94:N263 (s). Där

hänvisas till 2 kap. regeringsformen (RF), enligt vilken varje

medborgare är tillförsäkrad föreningsfrihet. Detta omfattar även

rätt att bilda föreningar för ekonomiska syften, understryker

motionärerna. I FL finns vidare bestämmelser om medlemmars

samverkan i föreningar. Det bör klargöras att de nämnda

författningarna tillsammans med artikel 58:2 i Romfördraget

gäller före KL, anser motionärerna. I det åberopade stycket i

Romfördraget sägs att med "bolag" i artikeln förstås bolag

enligt civil- eller handelslagstiftning inbegripet kooperativa

sammanslutningar.

Motionärerna hänvisar vidare till Konkurrenskommitténs

betänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd. Kommittén

intog en mycket positiv grundinställning till kooperation och

kooperativt samarbete, anför motionärerna. I det nämnda

betänkandet sades bl.a. att de kooperativa företagen kan komma i

formell konflikt med konkurrenslagstiftningen till följd av sina

arbetsformer. Samtidigt underströk emellertid kommittén att

dessa företag är betydelsefulla ur konkurrenssynpunkt, eftersom

de bl.a. upprätthåller en pluralism på marknaden och syftar till

sänkta transaktionskostnader till nytta för konsumenterna. I

betänkandet behandlades även frågan om federativ samverkan, dvs.

samverkan mellan olika ekonomiska föreningar. Kommittén ville

dock inte jämställa federativa kooperationer med koncerner.

Enligt motionärerna innebar kommitténs förslag

sammanfattningsvis att samarbete i ekonomisk förening samt

mellan ekonomiska föreningar i federationer i viss utsträckning

inte skulle komma att misskrediteras av lagstiftaren.

Motionärerna påpekar att den ekonomiska föreningen har andra

syften än aktiebolaget och att federationen har andra mål än

koncernen. Vidare konkurrerar inte föreningens eller

federationens medlemmar med varandra. Mot denna bakgrund

föreslår motionärerna att KL kompletteras med en bestämmelse med

innebörd att samverkan i en ekonomisk förening erkänns samt att

med sammanslutning av företag inte skall avses federativ

samverkan mellan ekonomiska föreningar.

I motion 1993/94:N300 (c, s) görs gällande att den kooperativa

företagsformen i flera fall har utsatts för diskriminerande

lagstiftning. KL är så utformad att den kan komma i konflikt med

FL, anför motionärerna. Verksamhet som tidigare uppmuntrats av

staten strider mot den nya lagen, heter det vidare. Att det

föreligger en diskriminering visas också av att det är tillåtet

att genom koncernbildning eliminera konkurrens mellan de

ingående enheterna medan däremot samverkan mellan ekonomiska

föreningar i en federation i samma skala drabbas av förbud,

hävdar motionärerna. De anser även att Romfördraget

tillförsäkrar kooperativa företag lika villkor som andra

företagsformer.

Motionärerna anför vidare att det i flera länder, såsom

Förenta staterna, Norge, Danmark och Finland, har gjorts

undantag i konkurrenslagarna för jordbruket. Inte heller inom EG

är konkurrensreglerna fullt ut tillämpliga på jordbruket.

Det kan inte vara ett konsumentintresse att vi i Sverige

ensidigt försvårar för ekonomiska föreningar när det gäller

utveckling och skapande av effektiva samarbetsformer och

konkurrenskraftiga företag, betonar motionärerna. De menar

därför att hänsyn måste tas till olika företagsformer vid

kommande lagstiftningsarbete.

Propositionen

I proposition 1993/94:210 berörs frågan om KL:s förhållande

till ekonomiska föreningar och till FL. Bl.a. anförs att själva

företagsformen ekonomisk förening bygger på viss samverkan.

Denna kan i någon mening begränsa konkurrensen mellan

föreningens medlemmar. KL innehåller å andra sidan förbud mot

samverkan som på ett märkbart sätt begränsar konkurrensen. I

vissa avseenden kan lagarna därför vara oförenliga, heter det i

propositionen.

Det erinras vidare om att förhållandet mellan KL och andra

lagar har behandlats i förarbetena till lagen. Därvid har bl.a.

anförts (prop. 1992/93:56 s. 70) att när riksdagen efter

avvägning mellan olika allmänna intressen beslutat om offentliga

regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan den

situationen uppkomma att KL inte alls skall tillämpas.

Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka inte ger

uttryck åt den fria partsviljan, utan är en direkt och avsedd

effekt av lagstiftning eller en ofrånkomlig följd av denna, kan

således inte angripas med stöd av KL. I fråga om förhållandet

mellan KL och immaterialrättslig lagstiftning anfördes att det

ytterst får vara en uppgift för rättsutvecklingen att närmare

dra upp de gränser som bör gälla. Dessa principer skulle, sägs

det i den nu aktuella propositionen, kunna ges tillämplighet

också på förhållandet mellan KL och FL.

Vidare refereras i den nu föreliggande propositionen (s. 35)

bl.a. vad Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anfört i sitt

remissyttrande över en arbetsgrupps förslag till undantag från

KL för jordbruket. I yttrandet hävdas att den av LRF påtalade

konflikten mellan KL och FL inte har lösts. Vidare anser LRF,

enligt vad som sägs i propositionen, att företeelser som inte

blir föremål för ingripande i aktiebolag blir det om de vidtas

av en ekonomisk förening. Regeringen anför att denna synpunkt

"måste bygga på en missuppfattning om lagens räckvidd.

Konkurrenslagen är neutral mellan skilda associationsformer så

till vida att ett konkurrensbegränsande samarbete bedöms, inte

utifrån den ram som valts för samarbetet utan i förhållande till

effekterna på marknaden med hänsyn till omständigheterna i det

enskilda fallet. Om fristående producenter tillsammans äger ett

aktiebolag och säljer sina produkter genom detta bolag kan denna

samverkan självfallet bli föremål för prövning enligt

konkurrenslagen" (prop. s. 36).

Även frågan om federativ samverkan tas upp i propositionen.

Det konstateras att den inte omfattas av de undantagsregler som

regeringen nu föreslår. Vidare nämns att det pågår ett

omställningsarbete med sikte på en fullständig integrering med

EG:s gemensamma jordbrukspolitik. Inom ramen för detta är det

naturligt att analysera hur de svenska konkurrensreglerna

förhåller sig till EG:s och de enskilda medlemsländernas

konkurrensregler för jordbruket och trädgårdsnäringen. Federativ

samverkan kommer att stå i centrum för den analysen, sägs det i

propositionen. Det kan därvid framkomma att det finns behov av

att överväga förändringar i de svenska konkurrensreglerna.

Frågan om det finns jordbrukspolitiska skäl att väga in de

förhållanden och de konkurrensregler som råder för lantbruket

inom EU vid utformningen och tillämpningen av KL avseende

federativ samverkan bereds inom regeringskansliet.

Vissa kompletterande uppgifter

Förhållandet mellan konkurrensrätten och föreningsrätten har

nyligen belysts även av två rättsvetenskapliga forskare. Detta

har gjorts på uppdrag av en arbetsgrupp inom regeringskansliet

som haft att utreda utformningen av konkurrensregler för

verksamhet inom lantbrukets primärföreningar. Forskarnas analys

har presenterats i betänkandet (Ds 1994:42) Konkurrensrättens

tillämpning på ekonomiska föreningar -- några principiella

frågeställningar. Där behandlas bl.a. de aspekter som berörs i

de tidigare nämnda motionerna. I fråga om relationen mellan

bestämmelserna om föreningsfrihet i regeringsformen och KL

anförs att den grundlagsskyddade föreningsfriheten i första hand

är ett skydd för den fria opinionsbildningen. Friheten omfattar

inte bara föreningar utan varje form av sammanslutning, alltså

även bolag.

Den aktuella bestämmelsen i regeringsformen återfinns i 2 kap.

1 § 5 och innebär att varje medborgare är gentemot det allmänna

tillförsäkrad föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med

andra för allmänna eller enskilda syften. I proposition

1975/76:209, som låg till grund för denna utformning av fri- och

rättigheterna, anfördes att avsikten med bestämmelsen är att ge

medborgarna vidsträckta möjligheter att sluta sig samman för att

gemensamt verka för olika syften. Det är därvid, hette det

vidare i propositionen, knappast möjligt att göra skillnad

mellan olika legitima syften beroende på vilken grad av

betydelse dessa kan ha för den fria åsiktsbildningen i

samhället. Regeringen påpekade också att de formkrav som ställs

upp i lagarna om ekonomiska föreningar, aktiebolag osv. inte kan

anses som begränsningar av föreningsfriheten. Det sades vidare i

propositionen att föreskrifter som t.ex. ställer upp krav på

tillstånd för bedrivande av viss näringsverksamhet inte heller

kan anses som inskränkningar i föreningsfriheten även om

verksamheten till följd av andra bestämmelser kan bedrivas

endast av aktiebolag eller annan förening.

Bestämmelserna om lagar och andra föreskrifter i 8 kap.

regeringsformen utgår från att en författning av högre

konstitutionell valör har företräde framför en författning av

lägre valör. Detta innebär bl.a. att grundlag har företräde

framför vanlig lag.

Beträffande förhållandet mellan KL och FL anför de tidigare

nämnda forskarna att associationsrättsliga bestämmelser med

generell räckvidd, vare sig det gäller aktiebolag eller

ekonomiska föreningar, knappast kan uppfattas som sådana

offentliga särregleringar som inskränker KL:s

tillämpningsområde. Därvid torde åsyftas det tidigare nämnda

uttalandet i proposition 1992/93:56 om att KL under vissa

förhållanden inte skall tillämpas, nämligen när riksdagen efter

en avvägning mellan olika intressen beslutat om offentliga

regleringar som får konkurrensbegränsande effekter.

För frågan om hur KL:s förhållande till annan lag skall

bedömas kan det i detta sammanhang även vara av värde att erinra

om ett par allmänt erkända principer som domstol och

förvaltningsmyndighet har att utgå från vid tillämpningen av en

lagbestämmelse då det görs gällande att den står i strid med en

annan lagregel av samma valör. Den ena principen (lex posterior

derogat legi priori) innebär att yngre lag går före äldre lag.

Rättstillämparen har emellertid också att samtidigt överväga om

det finns skäl att tillämpa den delvis konkurrerande principen

(lex specialis legi generali derogat) om att en specialregel går

före en allmänt hållen bestämmelse oavsett bestämmelsernas

inbördes ålder.

Till ytterligare belysning av hur ekonomiska föreningar bedöms

enligt KL finns det skäl att här översiktligt redogöra för några

centrala begrepp inom konkurrensrätten, nämligen företag,

ekonomisk enhet och avtal.

Med företag avses fysisk eller juridisk person som driver

verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Med företag

avses också en sammanslutning av företag. Avsikten är att

"företag" skall ha samma innebörd som "undertaking" som används

inom EG-rätten och där givits en mycket vidsträckt tolkning.

Begreppet företag används också i EES-lagens konkurrensregler. I

samband med behandlingen av förslaget till KL uttalade Lagrådet

att strävandena att så långt som möjligt uppnå materiell

rättslikhet mellan den nya konkurrenslagen och EES-lagen bör

gälla även i fråga om den terminologiska utformningen. Detta

underlättar lagtolkningen och främjar en enhetlig tillämpning av

de båda regelverken, anförde Lagrådet, som anslöt sig till

förslaget att det konkurrensrättsliga begreppet företag skulle

ha samma innebörd som i EG-rätten. Begreppet får där sin

innebörd genom kommissionens och domstolens praxis. Enligt

kommissionen skall begreppet tolkas i sin vidaste bemärkelse

innefattande alla enheter som bedriver ekonomisk eller

kommersiell verksamhet, såsom produktion, distribution eller

tillhandahållande av tjänster, alltifrån små affärer som drivs

av fysiska personer till stora industrier. Med utgångspunkt i

denna beskrivning torde medlemmarna i en producentkooperation

regelmässigt kunna betraktas som företag och föreningen som en

sammanslutning av företag.

En ekonomisk enhet utgörs av en grupp av företag med ett

moderföretag och dotterföretag, där dotterföretaget är

underkastat en sådan kontroll att det inte kan agera

självständigt på marknaden. Detta är normalt fallet i ett

koncernförhållande. En koncern utgör alltså en ekonomisk enhet.

Även en agent eller en kommissionär kan vara så beroende av sin

huvudman att de tillsammans utgör en ekonomisk enhet. Enheten

konstitueras sålunda av graden av bindning mellan företagen och

inte av vilken associationsform dessa har. En effekt av denna

princip är att avtal mellan företag som ingår i en ekonomisk

enhet faller utanför KL:s förbud mot konkurrensbegränsande

samarbete. Företag som ingår i en producentkooperativ förening

liksom de föreningar som samverkar federativt behåller i

normalfallet en så stor grad av självständighet att företagen

och föreningen resp. de olika föreningarna inte utgör en

ekonomisk enhet. Avtal mellan de aktuella företagen och

föreningarna omfattas därmed formellt sett av förbudet i KL.

Inom EG tillämpas den ekonomiska enhetens princip, och i

enlighet med vad som uttalades vid införandet av KL är avsikten

att så långt som möjligt uppnå materiell rättslikhet med

Romfördragets konkurrensregler. Det innebär att EG-domstolens

praxis får betydelse för tolkningen av KL. De i föregående

stycke angivna kriterierna för att avgöra om en ekonomisk enhet

föreligger har fastställts av domstolen.

Bestämmelsen i 6 § angående konkurrensbegränsande samarbete

innebär ett förbud mot avtal mellan företag som syftar till

eller får till resultat att konkurrensen hindras, begränsas

eller snedvrids på ett märkbart sätt. Med avtal jämställs också

beslut av en sammanslutning av företag och samordnade

förfaranden av företag. Såväl horisontella som vertikala avtal

träffas av förbudet. Av proposition 1992/93:56 (s. 71) framgår

att med beslut av en sammanslutning av företag avses bl.a. en

branschförenings stadgar. Av vad som tidigare sagts om att

medlemmarna i en producentkooperativ förening är att anse som

fristående företag följer att bestämmelser och överenskommelser

om deras samverkan i föreningen är ett avtal i KL:s mening (jfr

prop. 1993/94:210 s. 58).

Här skall vidare erinras om att den tidigare nämnda

bestämmelsen i 5 § KL innebär att beslut enligt lagen skall vara

förenliga med EES-avtalets regler. Här åsyftas inte enbart

konkurrensregler, utan genom denna bestämmelse blir även t.ex.

artikel 58 i Romfördraget, vilken motsvarar artikel 34 i

EES-avtalet, en del av de regler Konkurrensverket och

domstolarna skall tillämpa. Denna artikel, som ingår i ett

avsnitt i avtalet om etableringsrätt, innehåller det i de båda

motionerna åberopade stadgandet om kooperativa företag. Det

aktuella andra stycket i artikeln lyder, enligt EES-avtalet:

"Med bolag förstås bolag enligt civil- eller

handelslagstiftning, inbegripet kooperativa sammanslutningar

samt andra offentligrättsliga eller privaträttsliga juridiska

personer, med undantag av sådana som inte drivs i vinstsyfte".

Med anledning av vad som sägs i de aktuella motionerna om att

kooperativa företag inom jordbruket i andra länder delvis

undantagits från tillämpningen av konkurrensregler kan noteras

att dessa undantag, enligt den analys som gjorts av de nämnda

rättsvetenskapliga forskarna, gäller samverkan inom jordbruket

-- och ibland angränsande näringar -- oavsett i vilken form

denna samverkan sker. Det är alltså ett jordbruksundantag och

inte ett kooperativt undantag. Innebörden av EG:s

jordbruksundantag är att förbudet i Romfördragets artikel 85 mot

konkurrensbegränsande avtal mellan företag inte är tillämpligt

på förfaranden som utgör en integrerad del av en nationell

marknadsorganisation eller är erforderliga för uppnående av

målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Enligt forskarnas

bedömning finns det inget som tyder på att det skulle vara

uteslutet att en aktiebolagskonstruktion också skulle kunna

omfattas av undantaget. Inte heller de norska eller finska

undantagen för jordbruksområdet anger att det krävs viss

juridisk form för att samverkan inte skall omfattas av förbudet.

Vid utskottets behandling av förslaget till KL behandlades

frågan om lagens tillämpning på olika företagsformer (bet.

1992/93:NU17 s. 18). I ett par motioner hade föreslagits att

kooperativ verksamhet skulle jämställas med aktiebolag och

koncerner. Utskottet konstaterade att de av Konkurrenskommittén

förordade undantagen för koncern och för kooperativ samverkan

inte föreslagits av regeringen. Utskottet fortsatte: "Av detta

följer att den ekonomiska verksamhet som drivs inom aktiebolag

resp. inom ramen för kooperativ samverkan behandlas lika i

lagens mening och enligt principen om den ekonomiska enheten."

På förslag av utskottet avslogs motionerna av riksdagen.

Här bör slutligen erinras om att riksdagen nyligen, i samband

med behandlingen av näringspolitiken, på förslag av utskottet

uttalat att kooperativa företag skall behandlas lika jämfört med

andra företagsformer (bet. 1993/94:NU15 s. 50). Riksdagens

uttalande till regeringen innebar att det gjordes klart att de

kooperativa företagen skall behandlas likvärdigt med andra

företag. Utskottet uttryckte en positiv syn på den kooperativa

företagsformen och anförde att den kunde vara ett alternativ

till andra typer av företag. Det är, anförde utskottet, helt

oacceptabelt om statsmakterna genom utformning av regelsystem

som missgynnar den kooperativa företagsformen åstadkommer en

styrning bort från denna företagsform. I en reservation (m, fp,

c, kds) anfördes att ett viktigt inslag i näringspolitiken är

att det åstadkoms likvärdiga arbetsvillkor för olika

företagsformer. Där hävdades emellertid att det inte fanns behov

av något uttalande av riksdagen i frågan.

Enligt uppgift företas för närvarande inom regeringskansliet,

bl.a. mot bakgrund av det nämnda uttalandet, en kartläggning av

de områden där lagar och andra föreskrifter samt deras

tillämpning enligt de kooperativa företagen kan innebära en

särbehandling av den kooperativa företagsformen jämfört med

andra företagsformer.

Utskottets ställningstagande

Redovisningen i det föregående ger vid handen att det finns

etablerade rättsgrundsatser för myndigheter och domstolar att

tillämpa vid påstådd konflikt mellan olika lagregler. Det saknas

enligt utskottets uppfattning anledning att göra ytterligare

klarlägganden i dessa avseenden.

Vidare har utskottet redogjort för att det är en rad olika

omständigheter och principer som måste beaktas vid tillämpningen

av konkurrensreglerna. Vägledande härvidlag bör enligt

utskottets mening vara strävan efter likhet med EG-rätten och

betydelsen av att centrala begrepp ges samma innebörd vid

avgöranden i svenska instanser som de erhållit i EG-instanser.

Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att

EG:s principer för behandling av olika former av kooperativ

samverkan vägs in vid tillämpningen av konkurrensreglerna. En

given utgångspunkt i EG:s regelverk -- som har bäring på den

fråga som här diskuteras -- är neutraliteten mellan olika

företagsformer. Dessutom förtjänar det här att påpekas att KL

innehåller en direkt hänvisning till EES-avtalet, där det även

finns regler om kooperativa företag.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att det inom

regeringskansliet pågår en analys av hur de svenska

konkurrensreglerna förhåller sig bl.a. till EG:s

konkurrensregler för jordbruket. Vidare görs en kartläggning av

i vilken utsträckning den kooperativa företagsformen kan anses

vara diskriminerad. Utskottet utgår från att riksdagens nyligen

gjorda uttalande om likabehandling av olika företagsformer

beaktas i de förslag till åtgärder som förväntas bli resultatet

av dessa överväganden. Utskottet förutsätter vidare att nämnda

kartläggning blir klar i anslutning till att frågan om

medlemskap i EU är avgjord. Det är viktigt att här aktuella

konkurrensregler och företagsformer behandlas rättvist och

likvärdigt.

Med hänvisning till vad som nu anförts om det pågående arbetet

i regeringskansliet och till övriga här angivna skäl saknas det

enligt utskottets bedömning anledning för riksdagen att nu ta

ytterligare initiativ till följd av de aktuella motionerna. De

avstyrks därför i berörda delar.

Omfattningen av undantaget för lantbruket

Tidigare behandling av frågan

I samband med omläggningen av livsmedelspolitiken infördes den

1 juli 1991 den tidigare nämnda lagen om förbud mot

konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Lagen

förbjöd sådan samverkan mellan näringsidkare i samma led som

bl.a. innebar att inköp eller försäljning delades upp i kvoter,

att produktionen av varor begränsades eller att underskott vid

export av jordbruksprodukter finansierades gemensamt. Förbuden

gällde de näringsidkare som omfattades av den tidigare

jordbruksregleringen och vars verksamhet inbegrep inköp av

jordbruksprodukter från jordbrukare eller bearbetning eller

förädling i något efterföljande led av sådana produkter.

Förbuden gällde dock inte verksamheten inom en förening

bestående av enbart jordbrukare eller andra råvaruproducenter

(primärförening). Undantag gällde vidare för sådana förfaranden

som bara i begränsad utsträckning kunde påverka konkurrensen på

den marknad det var fråga om i varje enskilt fall. Som tumregel

angavs att om samverkan påverkade mindre än 25 % av den

relevanta marknaden kunde konkurrensen anses påverkas i

begränsad utsträckning. Som redan nämnts upphörde lagen att

gälla i samband med att KL trädde i kraft den 1 juli 1993.

I propositionen med förslag till ny konkurrenslag

konstaterades att det förekommer ett omfattande samarbete på

jordbruksområdet. Det anfördes att det kan vara naturligt och

ofta nödvändigt att enskilda jordbrukare och andra liknande

råvaruproducenter sluter sig samman i primärföreningar för att

samarbeta i olika frågor. Sådan samverkan torde, sades det i

propositionen, i många fall omfattas av förbudet i 6 § mot

samverkan, men sammantaget ha sådana positiva effekter att den

bör kunna kvalificera för undantag.

Utskottet instämde i regeringens uppfattning att hänsyn bör

tas till jordbruksnäringens speciella natur vid tillämpningen av

bestämmelserna om undantag (bet. 1992/93:NU17 s. 14). Med

hänvisning härtill avstyrktes motionsyrkanden om att lagen borde

kompletteras med ett undantag för jordbruksområdet i enlighet

med vad som finns inom EG. Riksdagen följde utskottet.

Regeringens förslag

Efter en närmare prövning av förhållandena inom

jordbruksområdet och angränsande marknader har Konkurrensverket

gjort bedömningen att det inte finns några möjligheter att

meddela undantag för samverkan mellan enskilda jordbrukare och

andra råvaruproducenter i s.k. primärföreningar enligt KL:s

bestämmelser.

I den nu föreliggande propositionen betonar regeringen att den

har en i grunden positiv syn på samverkan i primärföreningar.

Denna samverkan har övervägande gynnsamma effekter på grund av

de marknadsförhållanden som råder inom jordbruket och det

mervärde som den valda samverkansformen för med sig för

produktionen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till

Konkurrensverkets bedömning har regeringen funnit att

lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att vissa former av

samverkan i primärföreningar skall undantas.

Regeringen föreslår därför en komplettering av KL innebärande

att förbudet i 6 § KL mot konkurrensbegränsande samarbete i allt

väsentligt inte skall tillämpas beträffande samverkan i en

ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller

andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsnäring eller

skogsbruk. Undantaget motiveras av de särskilda förutsättningar

som gäller för de aktuella näringarna. Det framhålls att

företagen i allmänhet är små samt att produktionen är biologiskt

betingad och beroende av väderförhållanden. Vidare kännetecknas

lantbruket av stora, fasta investeringar och stor geografisk

bundenhet samt av att verksamheten är spridd över stora områden.

I propositionen hänvisas vidare till att det internationellt

sett är relativt vanligt att jordbruket i viss utsträckning är

undantaget från tillämpningen av konkurrensreglerna. Så är

fallet i bl.a. Norge, Finland, Tyskland och Förenta staterna

(prop. s. 26). Inom EG gäller att konkurrensreglerna är

tillämpliga på produktion av och handel med jordbruksprodukter

endast i den utsträckning som rådet bestämmer. Reglerna härför

har angetts i en särskild förordning 26/62/EEG. Av denna framgår

att Romfördragets artikel 85.1 om förbud mot

konkurrensbegränsande samarbete inte är tillämplig på

överenskommelser som utgör en integrerad del av en nationell

marknadsorganisation eller som är erforderliga för genomförande

av den gemensamma jordbrukspolitiken (prop. s. 23).

Regeringens förslag till ändring av KL syftar till att de

berörda ekonomiska föreningarna i allt väsentligt skall kunna

fortsätta med sin samverkan. I en ny paragraf (18 c § första

stycket) anges de samverkansformer som skall vara undantagna

från förbudet mot samverkan i 6 §, nämligen produktion,

insamling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande

verksamhet i fråga om jordbruks-, trädgårds- eller

skogsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan

verksamhet. Som exempel på sammanhängande verksamhet anges

användandet av gemensamma anläggningar, lagring, beredning,

distribution eller marknadsföring av de nämnda produkterna.

Motionerna

Utskottet behandlar i detta sammanhang två motioner från

allmänna motionstiden som tar upp frågan om hur omfattande ett

undantag för lantbruket skall vara.

I motion 1993/94:N213 (c) anförs att det är påkallat med en

ändring av KL så att hela föreningsrörelsen inkl.

skogsägarföreningarna ges full legitimitet. Motionärerna

hänvisar till att regeringen i andra sammanhang betonat

småföretagens betydelse. De anser att syftet därför inte kan ha

varit att omöjliggöra verksamhet i producentkooperativ form.

Även i motion 1993/94:N284 (fp) påpekas att avsikten aldrig

har varit att förbjuda samarbete mellan enskilda jordbrukare

inom primärföreningarna. Motionärerna poängterar att ett

undantag för jordbruket dock måste begränsas till samverkan inom

föreningarna och att deras agerande på marknaden skall prövas

enligt KL. De anser vidare att primärföreningarna på

skogsområdet bör kunna hanteras inom ramen för KL och att de

därför inte bör omfattas av något undantag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på den samverkan som sker mellan

enskilda jord- och skogsbrukare. Denna är motiverad av de

särskilda förhållanden som gäller för odling av jordbruks-,

trädgårds- och skogsprodukter. Det är fråga om verksamheter som

är geografiskt bundna, beroende av väderförhållandena och till

den helt övervägande delen utövas av enskilda brukare i små

enheter. För att kunna driva sina företag på rimliga villkor är

det ofta nödvändigt att de samverkar om t.ex. insamling,

förädling och distribution av produkterna samt om inköp av

insatsvaror och utrustning. Samverkan har i stor utsträckning

vuxit fram som ett sätt att balansera starka motparter på olika

områden och sker så gott som uteslutande i ekonomiska

föreningar.

Enligt utskottets uppfattning innebär regeringens förslag ett

klargörande av att den samverkan som sker inom ramen för de s.k.

primärföreningarna i allt väsentligt kan fortsätta. Av

propositionen framgår att samverkan inom ramen för dessa

föreningar på flertalet områden föreslås bli undantagen från

KL:s principiella förbud mot konkurrensbegränsande samverkan.

Det skall också erinras om att detta förbud endast träffar avtal

som hindrar konkurrensen på ett märkbart sätt, vilket innebär

att även sådan samverkan som inte uttryckligen föreslås bli

undantagen kan vara tillåten om den endast rör en liten del av

den relevanta marknaden. Vidare finns det möjlighet för en sådan

form av samverkan att få undantag enligt de särskilda

bestämmelserna om detta i KL.

Utskottet anser att samverkan mellan jordbrukare i Sverige med

beaktande av marknadssituationen bör behandlas på ett sätt som

är likartat med vad som sker i många av våra grannländer och

inom EU. Det förhållandet att konkurrensreglerna inte är fullt

ut tillämpliga på jordbruket i flera av dessa länder är

ytterligare ett skäl för det nu föreslagna undantaget.

Enligt vad utskottet anförde i samband med införandet av KL

bör lagen vara generell och gälla näringslivets alla områden.

Utskottet har kvar denna grundinställning. Som tidigare

framhållits är det de särskilda förhållanden som råder för

verksamhet inom de aktuella branscherna som motiverar att de ges

en särställning i KL. Det undantag som nu görs kan därför inte

åberopas för andra näringsgrenar.

Utskottet vill understryka betydelsen av att förbudet mot

missbruk av dominerande ställning alltjämt är tillämpligt på de

aktuella föreningarna. Det förhållandet att flera av

föreningarna har uppnått ansenliga andelar på sina resp.

marknader gör att deras agerande, liksom andra stora företags

beteende, måste följas noga av Konkurrensverket.

Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet de

berörda motionerna såvitt här är i fråga.

Medlemmars rörlighet

Regeringens förslag

Regeringen föreslår att förbudet i 6 § KL även

fortsättningsvis skall gälla beträffande avtal etc. som

förhindrar eller försvårar medlemmarnas fria rörlighet på

marknaden.

Skälen till att förbudet enligt regeringens uppfattning skall

äga fortsatt tillämplighet på bestämmelser som begränsar

medlemmarnas fria rörlighet på marknaden är att sådana kan ha

negativa verkningar för samhällsekonomin och konsumenterna,

särskilt om konkurrensen från andra företag inte är tillräcklig.

Hinder i den fria rörligheten minskar det faktiska eller

potentiella konkurrenstrycket, anförs det i propositionen.

Begränsningar i rörligheten kan avse medlemsföretagens

möjligheter att leverera till andra företag och möjligheterna

att lämna föreningen. I propositionen redovisas en rad olika

typer av bestämmelser och villkor som kan vara förbjudna. Som

ett sådant exempel nämns bestämmelser i stadgarna om att en

medlem vid utträde inte får tillbaka hela sin medlemsinsats

eller att återbetalningstiden för den som lämnar föreningen och

fortsätter sin verksamhet är längre än för den som helt upphör

med sin verksamhet.

Det betonas i propositionen att de aktuella bestämmelserna är

förbjudna endast om konkurrensen hindras, begränsas eller

snedvrids på ett märkbart sätt. Det är framför allt när

primärföreningarna får en stor del av marknaden som sådana

oönskade effekter kan uppstå. Avtal som i det enskilda fallet

har övervägande positiva effekter från konkurrenssynpunkt kan få

undantag enligt 8 § KL.

Motionerna

I fyra motioner har det riktats kritik mot vad som sägs i

propositionen om bestämmelser i stadgarna som begränsar en

medlems möjlighet till utträde.

I motion 1993/94:N35 (c) anförs att enligt FL har föreningarna

frihet att utforma regler för återbetalning av medlemsinsatser.

I flera föreningar gäller olika regler beroende på orsaken till

utträdet. Motionärerna anser att de förslag i propositionen som

behandlar medlemmars fria rörlighet bör utgå. Det bör räcka med

de bestämmelser som finns i FL om medlemmars rättigheter och

skyldigheter.

Medlemmarnas insatser är en viktig del av föreningens eget

kapital, betonas det i motion 1993/94:N36 (-, nyd). Motionärerna

anser att regeringens förslag innebär att medlemsinsatser

omedelbart skall kunna betalas ut i samband med utträde. Detta

är inte rimligt, hävdar motionärerna. De menar att föreningen

måste kunna skydda sitt kapital bl.a. för att ge stabilitet åt

verksamheten och föreslår därför att riksdagen skall besluta om

skydd för den ekonomiska föreningens egna kapital och

kvarvarande medlemsinsatser.

Också i motion 1993/94:N38 (m) erinras om att föreningarna

enligt FL har frihet att utforma regler för återbetalning av

medlemsinsatser. Det finns inga skäl för att KL skall lägga

hinder i vägen, anförs det i motionen. De delar i lagförslaget

som rör medlems fria rörlighet bör utgå, anser motionärerna.

Även i motion 1993/94:N39 (kds) understryks att frågan om

medlems fria rörlighet och regler för återbetalning av

medlemsinsatser regleras tillfredsställande i FL. Kvarvarande

medlemmar måste skyddas mot krav på snabb utbetalning av

ägarkapitalet, framhåller motionären och föreslår att förbudet

mot samverkan inte skall vara tillämpligt på bestämmelser som

reglerar en medlems rörlighet.

Vissa kompletterande uppgifter

Regler för återbetalning av medlemsinsatser i en ekonomisk

förening finns i 4 kap. FL. Där sägs bl.a. att en medlem som har

avgått har rätt att sex månader efter avgången få ut sina

inbetalda medlemsinsatser. I proposition 1986/87:7 om ekonomiska

föreningar, som låg till grund för FL, framhölls att en sådan

rätt dock föreligger endast om föreningens egna kapital räcker

till utan att reservfonden, uppskrivningsfonden eller

förlagsinsatserna behöver anlitas och utan att medlemmarnas lika

rätt träds för när (s. 94). Av bestämmelserna framgår vidare att

en medlems rätt att återfå insatsen kan begränsas i stadgarna.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att understryka

att medlemmarna i en primärförening är självständiga företag. I

normalfallet torde det vara fördelaktigast för dem att samverka

i föreningen. Det måste emellertid finnas reella möjligheter för

lantbrukare och andra råvaruproducenter att lämna föreningen

eller leverera till andra företag om det bedöms som mer

förmånligt. Begränsningar i dessa möjligheter kan enligt

utskottets mening påverka den faktiska eller potentiella

konkurrensen på ett negativt sätt. Förbudet i 6 § mot

konkurrensbegränsande samverkan måste därför vara tillämpligt

även på primärföreningar när det gäller samverkan som påverkar

rörligheten och medlemsföretagens val av avnämare eller

leverantör. Utskottet vill understryka att ingripanden mot

stadgebestämmelser i ekonomiska föreningar kunde ske redan med

stöd av den tidigare konkurrenslagen. Det är således inte fråga

om någon principiell förändring av konkurrensrättens

tillämpningsområde.

Som framgår av propositionen är endast sådan samverkan

förbjuden som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen

på ett märkbart sätt. Utrymmet för en mindre förening att ha

bindningar mellan föreningen och medlemmen blir därmed större än

för en stor förening. Det skall vidare framhållas att undantag

från förbudet kan beviljas om samverkan i en förening vid en

totalprövning befinns ha övervägande positiva effekter. Vid en

prövning av bestämmelser som reglerar medlemmarnas rörlighet och

villkoren för att återfå medlemsinsatserna får

Konkurrensverket och domstolarna göra en avvägning mellan de

intressen som KL och FL har att skydda. Beträffande vad som sägs

i motionerna om behovet av att skydda föreningens egna kapital

vill utskottet erinra om de nyss återgivna reglerna som införts

i FL för att begränsa medlemmars möjlighet att få ut

medlemsinsatserna.

Ingripanden mot stadgebestämmelser kan i och för sig göras

även med utgångspunkt i andra lagregler, såsom 36 § avtalslagen

(1915:218) och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare. Dessa regler har till huvudsakligt ändamål att

skydda avtalsparterna mot oskäliga villkor. KL däremot syftar

till att främja det allmänna intresset av en fungerande

konkurrens. Med hänsyn till att de nämnda lagreglerna

sålunda är avsedda att skydda olika intressen finns det enligt

utskottets uppfattning skäl att reglerna även fortsättningsvis

parallellt är tillämpliga på de aktuella stadgebestämmelserna.

Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker utskottet de

berörda motionerna såvitt nu är i fråga.

Prissamverkan

Regeringens förslag

Förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samverkan skall

enligt regeringens förslag även fortsättningsvis vara

tillämpligt på samverkan inom primärföreningar som innebär att

försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som

produceras hos medlemmarna när försäljningen sker direkt mellan

en medlem och tredje man eller när föreningen svarar för

försäljningen. I den senare situationen krävs dock dessutom att

konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig

omfattning för att förbudet i 6 § skall vara tillämpligt.

I propositionen betonas att det generella förbud som KL

innehåller mot prissamverkan är en av de viktigaste

förändringarna av den svenska konkurrenslagstiftningen. Den

stränga synen grundas på att KL är uppbyggd efter Romfördragets

konkurrensregler. Samma inställning finns, sägs det i

propositionen, i flertalet länder som har förbud mot

konkurrensbegränsande samarbete. Det påpekas vidare att det

undantag från Romfördragets bestämmelser som görs för jordbruket

har en begränsning i fråga om prissamverkan.

Mot denna bakgrund anser regeringen att förbudet i 6 § i

princip bör upprätthållas även när samverkan sker genom en

ekonomisk förening på lantbrukets område.

Prissamverkan kan dock inte ses avskild från den övriga

verksamheten, fortsätter regeringen. Om verksamheten t.ex. avser

vidareförädling av produkter från medlemmarna kan det ofta vara

nödvändigt att samverka om pris vid försäljningen. Den vertikala

integrationen framåt är normalt positiv och motiverar

prissamverkan, anförs det i propositionen. Vidare kan

rationaliseringsvinster och minskade transaktionskostnader i

samband med den verksamhet som föreningen bedriver ha positiva

effekter som bör tillmätas betydelse.

Regeringen föreslår därför att förbudet i 6 § endast skall

gälla för fastställande av priser på varor som produceras hos

medlemmarna. Regeringen särskiljer två fall.

I det första fallet säljs varorna direkt från medlemmen till

tredje man. I denna situation finns det enligt vad som sägs i

propositionen inga beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan

i vidare mån än vad som är möjligt inom ramen för bestämmelserna

om undantag i KL.

Det andra fallet avser situationen då föreningen svarar för

försäljningen. Då kan, enligt regeringen, sådana positiva

effekter uppstå genom samverkan i föreningen att det finns skäl

att tillåta en mer långtgående prissamverkan. Den bör dock

endast vara tillåten under förutsättning att konkurrensen på

marknaden inte hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig

omfattning. Precis som angavs i förarbetena (prop. 1990/91:147

s. 16) till lagen om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om

jordbruksprodukter bör som en tumregel gälla att samverkan är

tillåten om de samverkande företagen svarar för högst 25 % av

den relevanta marknaden. Om samverkan tar sikte på att balansera

makten hos en stark köpare torde prissamverkan som omfattar en

större andel av marknaden än 25 % inte förvanska konkurrensen i

väsentlig omfattning, anförs det i propositionen.

Motionerna

I fem motioner som har väckts med anledning av propositionen

riktas kritik mot att förbudet mot prissamverkan alltjämt skall

vara tillämpligt på primärföreningar.

I motion 1993/94:N35 (c) hänvisas till att det i propositionen

föreslås att det för samverkan skall krävas dispens om de i en

primärförening samverkande medlemmarna, t.ex. i en

skogsägarförening, har en marknadsandel som överstiger 25 % av

den relevanta marknaden. Någon motsvarande restriktion redovisas

inte för sågverk eller skogsbolag, hävdar motionärerna. De

påpekar vidare att relevant marknad är ett mycket diffust

begrepp. I motionen erinras om att skogsägarrörelsen innehar 23

% av den svenska skogsarealen, medan skogsbolagen äger ca 40 %.

Motionärerna föreslår att det görs en ändring i KL så att

kooperativa företag helt jämställs i konkurrenshänseende med

andra företagsformer. Vidare anser de att riksdagen bör uttala

att hela landet skall utgöra den relevanta marknaden.

Även i motion 1993/94:N36 (-, nyd) åberopas att regeringens

förslag innebär att föreningarna skall få bestämma

försäljningspriser mot köpande industri om de har mindre än

25 % av den relevanta marknaden. Enligt motionärerna medför

detta att skogsägarföreningarna diskrimineras jämfört med andra

företagsformer, eftersom sådana restriktioner inte föreslås för

skogsbolagen och sågverken. Förslaget kan få till följd att

samverkan mellan privata skogsägare i ekonomiska föreningar blir

olaglig, anförs det i motionen. Skogsnäringen har en avgörande

betydelse för landet, framhålls det. Exportinkomsterna uppgår

årligen till över 50 miljarder kronor. Föreningarna har genom

sin förmedling av virke en viktig uppgift för hela

skogsnäringen. Denna verksamhet kan svårligen bedrivas utan

prissamverkan, heter det vidare i motionen. Föreningarna måste

få rätt att bestämma försäljningspriser mot tredje man, anser

motionärerna. De menar att detta kan uppnås genom en ändring i

lagtexten eller genom att den relevanta marknaden anges vara

antingen hela landet eller de tre områdena Norrland, Svealand

och Götaland.

Regeringens förslag innebär att skogsägarföreningarna får

hårdare konkurrensregler än de andra aktörerna på marknaden,

sägs det i motion 1993/94:N37 (m). Genom att sätta ett tak på

25 % för en acceptabel marknadsandel minskar konkurrensen och

därmed motivet för övriga parter på marknaden att rationalisera

sin verksamhet, hävdar motionärerna. Förslaget medför enligt

deras uppfattning att den relevanta marknaden ges större

betydelse för konkurrensen på de marknader där lantbrukets

primärföreningar verkar än på andra marknader. Osäkerheten om

vad som är den relevanta marknaden sägs leda till oklara

konkurrensregler. Om andelen -- t.ex. till följd av att

marknaden minskar under en lågkonjunktur -- kommer att överstiga

25 % blir verksamheten olaglig. Detta visar den oönskade

effekten av regeringens förslag, anför motionärerna. De anser

sammanfattningsvis att förslaget begränsar lantbrukets

primärföreningars möjlighet att verka på samma villkor som andra

företagsformer.

Också i motion 1993/94:N38 (m) kritiseras den angivna gränsen

på 25 % av den relevanta marknaden. Det är inte rimligt att ett

företag skall behöva verka under en sådan osäkerhet som följer

av att ett så vagt begrepp som relevant marknad används, anser

motionärerna. De betonar att det inom skogsnäringen finns

aktörer som är väl så starka som en skogsägarförening någonsin

kan bli. Skogsbolagen arbetar i princip med hela Sverige som

fångstområde; därför finns det alltid starka konkurrerande

parter, sägs det i motionen. Vidare anförs att den relevanta

marknaden kan förändras t.ex. genom att skogsägarföreningen

förvärvar förädlingskapacitet. Detta leder till minskad

konkurrens, framhåller motionärerna och föreslår att

bestämmelserna om begränsningar för föreningarna att fastställa

försäljningspriser utgår ur lagförslaget.

Regeringens förslag om förbud mot prissamverkan på produkter

som inte förädlas av föreningen innebär en orimlig hämsko på

berörda ekonomiska föreningar, sägs det i motion 1993/94:N40 (s,

c). Begränsningsregeln innebär en ständig osäkerhet och

konkurrensmässig nackdel för föreningarna. Marknadsandelen kan

variera med bedömningsprinciper, säsong och konjunkturer, hävdar

motionärerna. De väcker frågan om föreningens prissättning i

sådana fall skall vara olaglig i förhållande till konjunkturen.

Osäkerheten kan leda till förlust av medlemsleveranser, heter

det vidare. De många små medlemmarna som inte har resurser att

själva förhandla med köparna ställs utan en marknadskanal som

arbetar i deras intresse. Lagförslaget medför bl.a. därför,

enligt motionärerna, en utarmning av den kooperativa idén. Även

de föreslår att bestämmelserna om prissamverkan skall utgå ur

förslaget.

Vissa kompletterande uppgifter

Avgränsningen av vad som är att anse som den relevanta

marknaden har central betydelse vid bedömningen i flertalet

konkurrensärenden. Vid denna avgränsning bestäms dels

produktmarknaden, dels den geografiska marknaden. På detta

område, liksom när det gäller konkurrensrättens utformning i

övrigt, har praxis inom EG stor betydelse.

Av denna praxis framgår att vid fastställandet av

produktmarknaden läggs framför allt vikt vid pris,

användningsområde och konsumentpreferenser. Dessa faktorer

ligger till grund för bedömningen av om två produkter

konkurrerar med varandra -- dvs. om de är utbytbara -- och

alltså tillhör samma produktmarknad. Vid utredning av den

geografiska marknadens storlek undersöks marknadsvillkoren för

den aktuella produkten. Om dessa är enhetliga inom ett

geografiskt område tyder det på att det är fråga om en enda

marknad. De faktorer som påverkar avgränsningen av den

geografiska marknaden är prissättningen samt tillgången och

efterfrågan på de aktuella produkterna. Vidare måste

förekomsten av legala eller praktiska marknadstillträdeshinder

vägas in. Detta betyder att bl.a. transportkostnaderna inverkar

på marknadens omfattning.

Vad som nu sagts visar att den relevanta marknaden avgörs i

varje enskilt fall av behöriga myndigheter och domstolar. För en

produkt kan den geografiska marknaden vara en del av landet, för

en annan hela landet och för en tredje produkt en grupp av

länder. Den relevanta marknaden fastställs således inte i förväg

för en enskild produkt.

Som framgått av den tidigare beskrivningen anges i

propositionen som en tumregel att samverkan i en primärförening

rörande försäljningspriser är tillåten om den omfattar högst

25 % av den relevanta marknaden. Sådana gränser i form av

marknadsandelar som syftar dels till att underlätta företagens

bedömning av vad som är tillåtet, dels till att begränsa

omfattningen av myndigheternas prövningsområde finns redan såväl

i Sverige som i EG.

EG-kommissionen har t.ex. utfärdat ett tillkännagivande om

s.k. bagatellavtal. Enligt detta anser kommissionen att avtal i

allmänhet inte faller under förbudet i artikel 85.1 mot

konkurrensbegränsande samarbete om två villkor som avser

marknadsandel och omsättning är uppfyllda. I fråga om

marknadsandel anges att denna -- för de varor som berörs av

avtalet -- inte får överstiga 5 % av den totala marknaden för

sådana varor inom den del av gemenskapen där avtalet har

verkningar.

Efter förebild från nämnda tillkännagivande har

Konkurrensverket, som redan nämnts, i ett allmänt råd om

tolkningen av begreppet märkbar effekt anfört att samverkan

mellan företag som vartdera har högst 10 miljoner kronor i

omsättning och som sammanlagt har högst 15 % av den relevanta

marknaden faller utanför förbudet i 6 §. Om något eller några av

de samverkande företagen har mer än 10 miljoner kronor i

omsättning, dock högst 200 miljoner kronor, gäller enligt det

allmänna rådet att företagen kan ha högst 10 % av den relevanta

marknaden. Vid andelar häröver får prövning ske enligt

undantagsbestämmelsen i 8 §.

Vidare kan här nämnas att regeringen har utfärdat ett

gruppundantag för kedjor inom detaljhandeln. Där medges att

vissa slag av överenskommelser endast får förekomma i kedjor där

samarbetet omfattar mindre än 15 % av tillförseln till den

svenska marknaden.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill till en början betona att priset är det

viktigaste konkurrensmedlet. Därför måste de som tillhandahåller

olika varor och tjänster självständigt fastställa sina priser

för att konkurrensen skall vara fri och effektiv. Detta har

kommit till uttryck i KL, som ser särskilt strängt på

prissamarbete, vilket omfattas av det generella förbudet mot

konkurrensbegränsande samarbete i 6 §. I vissa fall kan

prissamarbete undantas från förbudet om förutsättningarna för

detta enligt 8 § är uppfyllda.

I likhet med regeringen anser emellertid utskottet att det

härutöver är motiverat att uttryckligen i lagen från förbudet

undanta viss form av prissamverkan inom ramen för ekonomiska

föreningar inom jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen.

Samverkan om prissättningen kan i dessa fall ha betydande

fördelar och även vara nödvändig med hänsyn till den samverkan

som i övrigt sker inom föreningen t.ex. när det gäller

vidareförädling av produkter från medlemsföretagen.

Undantaget från förbudet måste dock förses med restriktioner.

Samverkan bör, enligt utskottets mening, i princip inte få ske i

fråga om priset på varor som produceras hos den enskilde

medlemmen och som denne själv säljer till tredje man. Utskottet

vill samtidigt erinra om att samverkan som inte har en märkbar

effekt på konkurrensen faller utanför förbudsområdet.

I propositionen föreslås vidare att förbudet i 6 § alltjämt i

huvudsak skall kunna tillämpas på samverkan när det gäller varor

som produceras hos den enskilde medlemmen, men som föreningen

säljer vidare. Det är främst på denna punkt som motionärerna är

kritiska. Utskottet vill här först påpeka att motionärerna i sin

argumentation utgår från förhållandena i skogsnäringen, men att

ett genomförande av deras intentioner skulle innebära undantag

för prissamverkan även inom jordbruket och trädgårdsnäringen.

Det bör vidare framhållas att regeringens förslag innebär att

prissamverkan godtas i högre grad inom de berörda branscherna än

inom näringslivet i övrigt och att samverkan inom ramen för en

ekonomisk förening ges en särställning jämfört med om samverkan

i stället skett genom ett aktiebolag med jord- eller

skogsbrukare som delägare.

Det ökade utrymmet för samverkan i det nämnda fallet kommer

till uttryck genom att förbudet i 6 § blir tillämpligt först

när konkurrensen hindras i väsentlig omfattning. Av

propositionen framgår att detta innebär -- som en tumregel --

att samverkan som omfattar upp till 25 % av den relevanta

marknaden är tillåten. Detta skall jämföras med det tidigare

beskrivna undantaget för s.k. bagatellavtal som -- beroende på

de berörda företagens omsättning -- kan avse högst 10 eller

15 % av marknaden. Att den angivna andelen är en tumregel

innebär att den skall utgöra en riktlinje för Konkurrensverkets

prövning. I det enskilda fallet kan omständigheterna vara sådana

att den tillåtna andelen bör ligga på en annan nivå. Sålunda

anförs det i propositionen att en högre andel kan godtas om

samverkan siktar till att balansera makten hos ett företag med

dominerande ställning på marknaden.

Utskottet vill erinra om att ett av syftena med att ange

marknadsandelar i procent är att underlätta för företagen att

bedöma om deras samverkan är tillåten. Procentsatserna

preciserar nämligen innebörden av de i lagen använda begreppen

märkbar och väsentlig. Flertalet företag torde ha en god

uppfattning om storleken av den marknad där de är verksamma.

Av den beskrivning som tidigare lämnats framgår att den

relevanta marknaden fastställs i varje enskilt fall med

beaktande bl.a. av den berörda produktens egenskaper, av

kundernas preferenser och av transportförhållandena. Enligt

utskottets uppfattning måste den relevanta marknaden när det

gäller jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter bedömas enligt

samma kriterier som tillämpas för övriga produkter. Det innebär

att den geografiska marknaden i dessa fall kan vara en region

eller hela Sverige beroende på förhållandena för produkten i

fråga.

Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att

regeringen gjort en lämplig avvägning mellan de olika intressen

som gör sig gällande på de aktuella marknaderna. Utskottet vill

framhålla att förbudet i den föreslagna utformningen endast

träffar en viss form av prissamverkan, vilket innebär att

primärföreningarnas samverkan i övrigt kan fortsätta. Utskottet

tillstyrker därför den utformning som givits åt lagförslaget när

det gäller prissamverkan och avstyrker de aktuella motionerna i

berörda delar.

Utskottet tillstyrker även förslaget i övrigt till ändring i

konkurrenslagen.

Övriga konkurrensfrågor

Samverkan i förhandlingar

I motion 1993/94:N252 (s) framhålls betydelsen för de små

butikernas överlevnad av att de kan vara ombud för olika bolag

såsom Tipstjänst, Systembolaget och Apoteksbolaget. KL kan

förhindra att de små butikerna samverkar mot de stora

monopolbolagen om ekonomiska villkor och andra affärsvillkor,

befarar motionärerna. De föreslår att det skall göras en analys

av KL:s samverkansreglers effekter för mindre serviceföretag.

Sveriges Köpmannaförbund har hos Konkurrensverket ansökt om

icke-ingripandebesked samt om undantag från förbudet i 6 § när

det gäller förhandlingssamverkan inom förbundet gentemot

Tipstjänst. Inom ramen för Köpmannaförbundet sker visst

samarbete mellan förbundet och flera branschförbund för att

dessa skall uppträda som en förhandlingspart och därmed uppnå

bättre villkor för sina resp. medlemmar i deras egenskap av

tipsombud än vad dessa skulle få om var och en uppträdde på egen

hand gentemot Tipstjänst. Förhandlingarna avser provision och

övriga villkor för ombuden. Konkurrensverket prövar för

närvarande om den beskrivna samverkan omfattas av KL och -- om

så skulle vara fallet -- om det är möjligt att bevilja undantag

för sådan samverkan.

Enligt utskottets bedömning innebär den prövning som sker

hos Konkurrensverket att en analys av det slag som efterlyses i

motionen kommer att genomföras. Med hänvisning härtill avstyrker

utskottet motionen i nu aktuell del.

Subventioners effekter på konkurrensen

Det är stötande och orimligt att myndigheter kan vidta

åtgärder som snedvrider konkurrensen utan att drabbas av någon

påföljd, sägs det i motion 1993/94:N278 (m).

Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna måste ta hänsyn

till konkurrensaspekterna vid sin bidragsgivning, anför

motionären. Hon anser att det är angeläget att uppmärksamma de

konflikter som uppkommer då skattefinansierade åtgärder slår ut

självbärande verksamhet. Det finns anledning till en närmare

analys av företagssubventioner av olika slag, t.ex. när det

gäller deras långsiktiga konsekvenser för enskilda företag och

för samhällsekonomin som helhet, anför motionären och föreslår

att en översyn i frågan skall företas.

Enligt förordningen (1992:820) med instruktion för

Konkurrensverket skall verket främja effektiv konkurrens i

privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna.

Detta skall ske genom tillämpning av KL och härutöver genom att

stimulera till avregleringsåtgärder. Vidare skall verket lämna

förslag till undanröjande av offentliga regleringars

konkurrenssnedvridande verkningar inom privat verksamhet.

Regeringen tillkallade hösten 1993 en delegation för

avregleringsfrågor. Denna har bl.a. till uppgift (dir. 1993:113)

att undersöka konkurrensbegränsningar och etableringshinder som

det offentliga regelverket medför. I en nyligen presenterad

rapport föreslår delegationen att regeringen skall besluta om

ett program för löpande granskning av de regler som direkt eller

indirekt påverkar företagen. En sådan granskning skulle omfatta

lagar, förordningar, myndighetsföreskrifter och allmänna råd.

Delegationen anser att de regler som orsakar onödigt höga

kostnader eller andra problem, t.ex. genom att störa

effektiviteten på marknaden, skall förändras, upphävas eller

ersättas med andra styrmedel. Vidare föreslår delegationen att

regeringen låter utreda följderna av olika bidrag från

offentliga organ till enskilda företag. Syftet med utredningen

skulle vara att dels belysa i vilken utsträckning sådana

stödåtgärder påverkar förutsättningarna för en konkurrens på

lika villkor mellan olika företag, dels lämna förslag till

förändringar om sådana visar sig påkallade.

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att olika

offentliga stödåtgärder utformas så att de inte snedvrider

konkurrensen mellan enskilda företag. Utskottet välkomnar därför

att dessa frågor ägnas ökad uppmärksamhet. Det arbete som pågår

inom regeringskansliet på detta område ligger väl i linje med de

strävanden som uttrycks i den nämnda motionen. Med hänsyn

härtill anser utskottet att det saknas anledning till åtgärd

från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konkurrenslagen och ekonomiska föreningar

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N263 och 1993/94:N300

yrkande 3,

2. beträffande omfattningen av undantaget för lantbruket

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N213 och

1993/94:N284 yrkande 1 antar det i proposition 1993/94:210

framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen

(1993:20) såvitt avser 18 a §, 18 b § och 18 c § första

stycket,

men. (v)

3. beträffande medlemmars rörlighet

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N35 yrkande 1 i

ifrågavarande del, 1993/94:N36 yrkande 1, 1993/94:N38 i

ifrågavarande del och 1993/94:N39 antar det i proposition

1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i

konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 c § andra stycket 1,

res. (nyd)

4. beträffande prissamverkan

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N35 yrkandena 1

och 2, det förstnämnda i ifrågavarande del, 1993/94:N36

yrkande 2, 1993/94:N37, 1993/94:N38 i ifrågavarande del och

1993/94:N40 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda

förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt

avser 18 c § andra stycket 2,

5. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar det i proposition 1993/94:210 framlagda

förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan under momenten

2--4,

6. beträffande samverkan i förhandlingar

att riksdagen avslår motion 1993/94:N252 yrkande 2,

7. beträffande subventioners effekter på konkurrensen

att riksdagen avslår motion 1993/94:N278.

Stockholm den 26 maj 1994

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard

Molén (m), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer

(m), Reynoldh Furustrand (s), Bengt Dalström (nyd), Olle

Lindström (m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson (s), Sylvia

Lindgren (s), Bengt Kronblad (s), Roland Lében (kds), Björn

Kaaling (s) och Christer Eirefelt (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Medlemmars rörlighet (mom. 3)

Bengt Dalström (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på

s. 17 med "Enligt utskottets" och slutar på s. 18 med "i

fråga" bort ha följande lydelse:

I lagen om ekonomiska föreningar (FL) finns grundläggande

bestämmelser om relationerna mellan föreningen och dess

medlemmar. Bl.a. anges under vilka förutsättningar en medlem kan

få tillbaka sin medlemsinsats. Av 4 kap. 1 § sista stycket FL

framgår emellertid att en medlems rätt att återfå insatsen kan

begränsas genom föreningens stadgar. Lagstiftaren har alltså

överlåtit åt den ekonomiska föreningen att själv besluta i dessa

angelägenheter. Skulle stadgebestämmelserna vara oskäliga i

något avseende kan de prövas med stöd av 36 § avtalslagen

(1915:218) eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare. Det saknas därför enligt utskottets uppfattning

anledning att även KL skall kunna tillämpas i detta sammanhang.

De uttalanden som görs i propositionen tar sikte på att

Konkurrensverket skall kunna ingripa mot föreningar som använder

sig av olika återbetalningsvillkor beroende på orsaken till att

medlemmen lämnar föreningen. Enligt utskottets uppfattning måste

de ekonomiska föreningarna ha kvar denna rätt till

differentiering främst med hänsyn till behovet av att kunna

skydda föreningens egna kapital. Utskottet anser därför att

förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan inte skall vara

tillämpligt på bestämmelser som reglerar medlemmarnas rörlighet

när det gäller möjligheterna att lämna en förening. Det innebär

att 18 c § andra stycket 1 b bör utgå ur lagförslaget. Ett

ställningstagande i enlighet med vad som nu förordats innebär

att utskottet tillstyrker motion 1993/94:N36 (-, nyd) i denna

del. Härigenom tillgodoses även aktuella delar av de övriga här

berörda motionerna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande medlemmars rörlighet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N36 yrkande 1 och

med anledning av motionerna 1993/94:N35 yrkande 1 i

ifrågavarande del, 1993/94:N38 i ifrågavarande del och

1993/94:N39 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda

förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt

avser 18 c § andra stycket 1, dock med ändrad lydelse enligt

Alternativt förslag i det följande:

Regeringens förslag Alternativt förslag

18 c §

Förbudet i -- -- -- -- -- -- -- -- under 1.

Första stycket gäller Första stycket gäller

dock inte avtal som har till dock inte avtal som har till

syfte eller ger till resultat syfte eller ger till resultat

1. att en medlems fria 1. att en medlems fria

rörlighet på marknaden rörlighet på marknaden

förhindras eller förhindras eller

försvåras a) i fråga försvåras i fråga om

om valet av avnämare eller valet av avnämare eller

leverantör, b) i fråga leverantör eller i annat

om möjligheten att lämna avseende av motsvarande

föreningen, eller c) i betydelse, eller

annat avseende av motsvarande

betydelse, eller

Särskilt yttrande

Christer Eirefelt (fp) anför:

Regeringens politik är inriktad på att skapa en väl fungerande

marknadsekonomi. Den nya konkurrenslagen är ett centralt inslag

i denna politik. Lagen syftar till att undanröja och motverka

hinder för en effektiv konkurrens och därigenom ytterst till att

ta till vara konsumenternas intresse av ett varierat utbud och

låga priser. Detta innebär att konkurrenspolitiken utgör ett led

i en ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning. Vid

konkurrenslagens tillkomst markerades att den är generell och

gäller lika för alla branscher och företagsformer. Det är av

vital betydelse att ha dessa överordnade mål i åtanke, när

konkurrensfrågor behandlas. Risken är annars påtaglig att olika

producentintressen i stället för allmänintresset och

konsumentintresset kommer att styra utformningen av

konkurrenspolitiken. Det är också viktigt att ha ett långsiktigt

perspektiv på konkurrensfrågorna.

Den nu föreliggande propositionen innehåller tyvärr moment som

avviker från de här nämnda principerna. Till den del förslagen

gäller undantag för jordbruket och trädgårdsnäringen kan de dock

accepteras. Skälen härtill är främst att strukturen inom dessa

branscher vuxit fram under lång tid i symbios med statliga

regleringar och att anpassningsåtgärder på dessa områden blir

nödvändiga vid ett EU-medlemskap. Enligt min mening borde det

föreslagna undantaget dock ha gällt endast under en

övergångstid. Det är nämligen först när klarhet vunnits dels i

medlemskapsfrågan, dels om vilken inverkan gemenskapens

jordbrukspolitik kommer att få för samverkan mellan jordbrukare

som slutlig ställning kan tas till hur dessa förhållanden skall

behandlas från konkurrenspolitisk synpunkt.

Vad som nu sagts gäller enligt min mening emellertid inte för

skogsbruket. Konkurrensverket anser inte att förhållandena på

skogsområdet motiverar en särlagstiftning bl.a. därför att

produktionsvillkoren för denna bransch skiljer sig från vad som

gäller för jordbruket och trädgårdsnäringen. Dessa omfattas

dessutom, till skillnad från skogsnäringen, av EG:s gemensamma

politik. Skogsbruket är inte heller, enligt vad som upplysts

utskottet, undantaget från konkurrensreglernas tillämpning i

något annat jämförbart land. Vidare omfattas skogsprodukterna av

EES-avtalet, vilket innebär att denna bransch i motsats till

jordbruket och trädgårdsnäringen redan lyder under EG:s regler.

Det skall vidare framhållas att marknadsförhållandena inom

skogsnäringen är komplicerade. En rad former för inköps- och

försäljningssamverkan förekommer. Flera av dessa avtal prövas

för närvarande av Konkurrensverket. Det framlagda förslaget

innebär att skogsägarföreningarna ges en gynnad ställning i

förhållande till samverkan mellan andra företag i branschen,

exempelvis de små sågverken. Enligt min uppfattning hade det

varit att föredra om alla typer av samverkan bedömts efter samma

kriterier i konkurrenslagen.

En betydande risk med att bevilja undantag för vissa branscher

från konkurrenslagens tillämpning är att detta väcker krav på

motsvarande behandling från företrädare för andra branscher. I

sådana sammanhang framhävs erfarenhetsmässigt företags- och

producentintressena till förfång för det övergripande intresset

av en effektiv konkurrens till nytta för hela samhället.

Jag delar således den tveksamhet till införande av särskilda

bestämmelser i konkurrenslagen som kommer till uttryck i motion

1993/94:N284 (fp).

Jag anser vidare att den föreslagna ändringen i

konkurrenslagen borde ha varit tidsbegränsad. De invändningar

jag redovisat gör det särskilt angeläget att lagändringarna

följs upp och att det därvid kartläggs hur de påverkar bl.a. de

olika leden inom branschen, prissättningen, den

samhällsekonomiska effektiviteten och kunderna. Om det skulle

visa sig att lagändringarna i något hänseende får negativa

effekter bör de omprövas.

Eftersom det pågår överväganden inom regeringskansliet om hur

de svenska konkurrensreglerna förhåller sig till EG:s och det

därvid kan aktualiseras nya ändringar i konkurrenslagen inom en

nära framtid, har jag stannat vid att nu i denna form

understryka Folkpartiet liberalernas invändningar mot de

särskilda bestämmelserna i konkurrenslagen. Frågan kommer

således upp på nytt. Jag utgår vidare från att en viss

uppföljning av de nu föreslagna ändringarna kommer att ske genom

Konkurrensverkets försorg.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Rolf L Nilson (v) anför:

I samband med att den nuvarande konkurrenslagen antogs

framhöll jag att den innebar en nödvändig skärpning av

konkurrenspolitiken. Jag underströk också vikten av en strikt

tillämpning för att lagen skulle bli effektiv. Vidare förordade

jag att lagen skulle skärpas i vissa avseenden. Mot denna

bakgrund och med hänsyn till att lagen endast varit i kraft

under knappt ett år anser jag att man skall vara mycket

restriktiv med att införa undantag i lagen.

Enligt min mening kan skogsbruket inte jämställas med

jordbruket och trädgårdsnäringen vid en bedömning i

konkurrenshänseende. Jag vill erinra om att Konkurrensverket i

sitt förslag till regeringen om undantag för jordbruket från

konkurrenslagen framhöll att det inte förelåg sådana

förhållanden inom skogsnäringen att särskilda regler för den var

motiverade. Även av propositionen framgår att de skäl som

åberopas för det föreslagna undantaget framför allt är giltiga

på jordbrukets område. Dessutom lär skogsbruket inte vara

undantaget från tillämpningen av konkurrensreglerna i något

annat land, medan det är förhållandevis vanligt med

särbehandling av jordbruket.

Strukturen inom skogsnäringen är komplicerad. En rad former av

försäljnings- och inköpssamverkan förekommer. Flera av dessa är

för närvarande under prövning av Konkurrensverket. Regeringens

förslag innebär att skogsägarföreningarna ges en gynnad

ställning i förhållande till samverkan mellan andra företag i

branschen, exempelvis samverkan mellan de små sågverken. Detta

anser jag inte vara acceptabelt. Enligt min uppfattning borde

alla typer av samverkan bedömas efter samma kriterier.

I propositionen saknas en analys av vilka effekter som de

föreslagna ändringarna får exempelvis på branschstrukturen,

prissättningen och kunderna inom skogsnäringen. Mot bakgrund av

denna brist i beslutsunderlaget kan jag inte finna att det för

närvarande föreligger tillräckliga skäl för ett beslut om

undantag för skogsbruket från delar av konkurrenslagen. Jag

anser därför att konkurrenslagens förbud mot

konkurrensbegränsande samarbete tills vidare bör omfatta

primärföreningarna inom skogsnäringen. Regeringens lagförslag

bör ändras i linje härmed. Därigenom blir motion 1993/94:N284

(fp) tillgodosedd i nu aktuell del.

Om regeringens lagförslag bifalls förutsätter jag att den

analys jag tidigare efterlyst genomförs som en uppföljning av

lagändringarnas effekter. Skulle denna visa att resultatet är

övervägande positivt från samhällets synpunkt är jag beredd att

då ställa mig bakom ett undantag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets

hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande omfattningen av undantaget för lantbruket

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N284 yrkande 1

och med avslag på motion 1993/94:N213 antar det i proposition

1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i

konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 a §, 18 b § och

18 c § första stycket, dock med ändring att paragraferna

erhåller lydelse enligt Alternativt förslag i det följande:

Regeringens förslag Alternativt förslag

18 a §

Med primär Med primär

lantbruksförening avses i lantbruksförening avses i

denna lag en ekonomisk denna lag en ekonomisk

förening vars medlemmar förening vars medlemmar

är enskilda lantbrukare är enskilda lantbrukare

eller andra företag som eller andra företag som

bedriver jordbruk, bedriver jordbruk eller

trädgårdsverksamhet trädgårdsverksamhet. Om

eller skogsbruk. Om sammanslutningar av sådana

sammanslutningar av sådana företag är medlemmar i

företag är medlemmar i föreningen, anses den dock

föreningen, anses den dock vara primär

vara primär lantbruksförening endast

lantbruksförening endast under förutsättning att

under förutsättning att sammanslutningarna bara

sammanslutningarna bara utgörs av lokala

utgörs av lokala sammanslutningar av företag

sammanslutningar av företag med verksamhet av angivet

med verksamhet av angivet slag.

slag.

18 b §

Med jordbruksprodukter -- -- -- jordbruksprodukter m.m.

Med trädgårdsprodukter -- -- -- tulltaxan 6--8 kap.

Med skogsprodukter avses

sådana varor som anges i

den i tulltaxelagen

(1987:1068) intagna tulltaxan

44, 47 och 48 kap.

18 c §

Förbudet i 6 § gäller Förbudet i 6 § gäller

inte för sådana avtal inte för sådana avtal

inom en primär inom en primär

lantbruksförening eller lantbruksförening eller

dess dotterföretag som dess dotterföretag som

avser samverkan mellan avser samverkan mellan

föreningens medlemmar om föreningens medlemmar om

1. produktion, insamling, 1. produktion, insamling,

förädling, förädling,

försäljning eller försäljning eller

därmed sammanhängande därmed sammanhängande

verksamhet såsom verksamhet såsom

användandet av gemensamma användandet av gemensamma

anläggningar, lagring, anläggningar, lagring,

beredning, distribution eller beredning, distribution eller

marknadsföring i fråga marknadsföring i fråga

om jordbruksprodukter, om jordbruksprodukter eller

trädgårdsprodukter eller trädgårdsprodukter,

skogsprodukter, eller eller

2. inköp av varor eller 2. inköp av varor eller

tjänster för sådan tjänster för sådan

verksamhet som avses under 1. verksamhet som avses under 1.

Regeringens lagförslag

Bilaga

Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Propositionen2

Motionerna2

Utskottet4

Allmänt om konkurrenslagen4

Konkurrenslagen och ekonomiska föreningar6

Motionerna6

Propositionen7

Vissa kompletterande uppgifter8

Utskottets ställningstagande12

Omfattningen av undantaget för lantbruket13

Tidigare behandling av frågan13

Regeringens förslag13

Motionerna14

Utskottets ställningstagande15

Medlemmars rörlighet16

Regeringens förslag16

Motionerna16

Vissa kompletterande uppgifter17

Utskottets ställningstagande17

Prissamverkan18

Regeringens förslag18

Motionerna19

Vissa kompletterande uppgifter21

Utskottets ställningstagande22

Övriga konkurrensfrågor23

Samverkan i förhandlingar23

Subventioners effekter på konkurrensen24

Hemställan25

Reservation

Medlemmars rörlighet (nyd)26

Särskilt yttrande (fp)27

Meningsyttring av suppleant (v)29

Bilaga

Regeringens lagförslag31