Bet. 1993/94:NU3

Näringsutskottets betänkande

1993/94:NU03

Vissa näringsrättsliga frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

NU3

Ärendet

I detta betänkande behandlas fyra motioner med yrkanden om

införande av lämplighets- och kompetenskontroll,

införande av karenstid vid företagsköp,

översyn av lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker två motioner med krav på införande av

lämplighets- och kompetenskontroll av företagare. Därvid erinras

bl.a. om det översynsarbete av konkurslagstiftningen som pågår

inom regeringskansliet. Utskottet understryker vidare vikten av

att statsmakterna tillser att det finns effektiva instrument för

att stävja ekonomisk brottslighet. En motion med förslag om

införande av karenstid vid företagsköp avstyrks också. Slutligen

avstyrks en motion med begäran om en översyn av lagen om

bevakningsföretag; utskottet hänvisar i den frågan till den s.k.

Trygghetsutredningens arbete.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1992/93:N226 av Bengt Silfverstrand och Maja Bäckström (båda

s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagen om bevakningsföretag.

1992/93:N243 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av kompetensbevis för företagare.

1992/93:N274 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om företagsköp.

1992/93:N305 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot den branschanknutna ekonomiska

brottsligheten.

Utskottet

Lämplighets- och kompetenskontroll

Motionerna

Det behövs någon form av lämplighets- och kompetenskontroll av

företagare, anser motionärerna bakom motionerna 1992/93:N243 (s)

och 1992/93:N305 (s).

Antalet konkurser i Sverige är osedvanligt högt i ett

internationellt perspektiv, anförs det i den förstnämnda

motionen. I många av konkurserna döljer sig en avancerad

ekonomisk brottslighet, hävdar motionärerna. De påpekar att

Statens industriverk (SIND) i en utredning år 1985 (SIND 1985:7)

angav att konkursutvecklingen främst beror på interna

förhållanden i företagskunnandet. I motionen hänvisas också till

en rapport om skatterevision i vissa branscher som

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) avlämnade i juli 1992. Vidare

riktas i motionen kritik mot att Konkursutredningen, som bl.a.

hade till uppgift att granska huruvida dåliga kunskaper hos

företagare är en viktig orsak till det snabbt ökande antalet

konkurser, har lagts ned av regeringen. Oavsett vilken

verksamhet man ämnar ägna sig åt är det rimligt, anser

motionärerna, att vissa minimikrav på kompetens ställs som

villkor för att ett företag skall få startas. Detta står, enligt

motionärerna, inte på något sätt i motsatsställning till

strävandena att främja tillkomsten av nya företag. I själva

verket är bristerna i företagskunnande ett allvarligt hot mot

möjligheterna att främja tillväxt och ökad sysselsättning, sägs

det i motionen.

Den ekonomiska brottslighetens skadeverkningar är omfattande

och drabbar enskilda såväl direkt som indirekt, anförs det i

motion 1992/93:N305 (s). Den branschanknutna ekonomiska

brottsligheten snedvrider därtill konkurrensen så att seriösa

företag slås ut eller tvingas bli oseriösa för att överleva,

hävdar motionärerna. Även i denna motion hänvisas till den

tidigare nämnda rapporten från BRÅ. Den branschanknutna

ekonomiska brottsligheten har varit föremål för ett oräkneligt

antal undersökningar sedan 1970-talet, konstateras det vidare.

Detta underlag talar, enligt motionärerna, tydligt för att det

erfordras åtgärder. Krav på särskild kompetens och god vandel är

både rimliga och nödvändiga krav för den som vill etablera sig

som näringsidkare i de aktuella branscherna. Utbredd ekonomisk

brottslighet är, enligt motionärerna, ett tungt vägande skäl för

en sanering och kontroll av utsatta branscher. Missbruk av den

fria etableringsrätten är det grundläggande hotet mot

näringsfriheten och en sund konkurrens, heter det avslutningsvis

i motionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har tidigare behandlat yrkanden liknande det i

motion 1992/93:N243 (s). Vid det senaste tillfället, hösten 1992

(bet. 1992/93:NU1), avstyrkte utskottet yrkandet och anförde

att brister i företagskunnande eller ekonomisk brottslighet

bland företagen inte skall åtgärdas genom införande av krav på

kompetensbevis eller liknande för företagare. I betänkandet

redovisades vad som pågick på det aktuella området inom ramen

för olika utredningar och vid olika myndigheter. Utskottet

betonade det angelägna i att statsmakterna tillser att det finns

effektiva instrument för att stävja ekonomisk brottslighet.

Riksdagen följde utskottets förslag och avslog motionen.

Konkursutredningen

Konkursutredningen (I 1990:02) -- som nämns i motion

1992/93:N243 (s) -- tillsattes i december 1990 mot bakgrund av

ett uttalande av riksdagen (bet. 1989/90:NU7). Utredningen hade

i uppdrag att utreda behovet av åtgärder för att begränsa

antalet företagskonkurser samt att -- om det behövdes -- föreslå

samordnande åtgärder i denna riktning. Regeringen anmälde i

budgetpropositionen 1992 att den avsåg att avbryta

Konkursutredningens arbete. Näringsminister Per Westerberg

hänvisade till att den väsentliga frågan om rekonstruktion av

företag vid konkurs skulle behandlas av Insolvensutredningen och

att uppgiften att följa utvecklingen av antalet konkurser och

analysera orsakerna till detta bl.a. ingår i Närings- och

teknikutvecklingsverkets (NUTEK) uppgifter. Utskottet redovisade

i betänkande 1991/92:NU20 att det inte hade något att erinra mot

att Konkursutredningen lades ned. I en reservation (s) resp. en

meningsyttring (v) anfördes att Konkursutredningen borde få

fullfölja sitt arbete. Regeringen beslöt sedan i maj 1992 att

entlediga utredningens ledamöter.

Insolvensutredningen

Insolvensutredningen avlämnade i november 1992 slutbetänkandet

(SOU 1992:113) Lag om företagsrekonstruktion. Där föreslås ett

nytt rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som

ersättning för konkurs i vissa fall. Det är krisföretag som är

livsdugliga eller vars verksamhet helt eller delvis kan drivas

vidare i någon form som avses. Företagsrekonstruktion innebär

att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter

betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd

administratör, söker rekonstruera verksamheten och träffa en

ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs.

Utredningsbetänkandet har remissbehandlats. Remissopinionen har,

enligt uppgift från Justitiedepartementet, varit i huvudsak

positiv till utredningens förslag. Beredning pågår, och en

proposition planeras preliminärt komma att avlämnas under våren

1994.

NUTEK och SCB

NUTEK:s arbete med att följa och analysera konkursutvecklingen

sker inom ramen för det arbete som verket bedriver avseende

nyföretagande. Statistiska centralbyrån (SCB) producerar

statistik över nyföretagande och konkurser. Under perioden

1975--1992 har antalet konkurser ökat kontinuerligt med vissa

undantag -- åren 1976, 1982, 1987 och 1988. Första halvåret 1993

skedde dock en viss minskning; jämfört med första halvåret 1992

minskade antalet konkurser med 2 procent. Antalet konkurser

ökade under första halvåret 1993 bl.a. inom detaljhandeln med 13

procent och inom restaurang- och hotellverksamhet med 7 procent.

Konkurserna minskade bl.a. inom bank-, finans- och

försäkringsverksamhet med 24 procent, inom trävaruindustrin med

23 procent och inom verkstadsindustrin med 14 procent. Enligt

kreditupplysningsföretaget Soliditet AB:s senaste statistik

inträffade 1 377 konkurser i augusti 1993 jämfört med 1 695

konkurser i augusti 1992, en minskning med 19 procent. Totalt

under årets första åtta månader inträffade 13 403 konkurser,

vilket är 5 procent färre än under samma period år 1992 men 18

procent fler än under motsvarande tid år 1991.

Nyföretagandet minskade enligt SCB:s statistik båda åren 1991

och 1992. Minskningen år 1992 var 9 procent. Detta år är unikt i

det avseendet att konkursfrekvensen är högre än

nyetableringsfrekvensen -- 5,5 procent jämfört med 5,2 procent.

Etableringsfrekvensen var högre än konkursfrekvensen endast inom

de s.k. övriga tjänstenäringarna, bl.a. konsulter. I 9 av

landets 24 län var etableringsfrekvensen högre än

konkursfrekvensen.

BRÅ:s undersökning

Regeringen uppdrog år 1986 åt BRÅ att undersöka formerna för

och omfattningen av den ekonomiska brottsligheten i vissa

branscher. De sju branscher som har undersökts är

bilreparations-, städ-, måleri-, restaurang-, taxi- och

åkeribranscherna samt den s.k. ROT-sektorn inom byggbranschen.

BRÅ avlämnade, som tidigare nämnts, sommaren 1992 rapporten

Skatterevision i sju branscher -- En studie i ekonomisk

brottslighet (BRÅ-PM 1992:2). I denna konstateras

sammanfattningsvis att 30 procent av de granskade företagen

kunde misstänkas för brott, att åtalsanmälningarna och åtalen

var få i förhållande till brottsmisstankarna och att hälften av

företagen hade brister i bokföringen. I rapporten sägs vidare

att skatterevisioner endast kan ge en uppfattning om en viss del

av den ekonomiska brottsligheten. Det lämnas inga direkta

förslag till åtgärder i rapporten.

Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens rapport

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gavs i april 1991 i

uppdrag av regeringen att i samråd med Riksskatteverket

undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas

prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den

ekonomiska brottsligheten skall kunna förverkligas. Uppdraget

omfattade dels en kartläggning av det aktuella läget när det

gäller myndigheternas insatser mot den ekonomiska

brottsligheten, dels utarbetande av förslag till åtgärder på

kort och lång sikt från statsmakternas sida. I den rapport som i

januari 1992 överlämnades till regeringen föreslogs bl.a.

ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385). Det angavs vidare att

vissa frågor inom aktiebolagsrättens område borde utredas

vidare. Regeringen överlämnade i april 1992 rapporten i den del

som avsåg aktiebolagsrätten till Aktiebolagskommittén

(Ju 1990:08) som har i uppdrag (dir. 1990:46) att göra en

översyn av aktiebolagslagen. Kommittén beräknas avsluta sitt

arbete i slutet av år 1994.

Information till riksdagen

Justitieminister Gun Hellsvik och statsrådet Bo Lundgren

lämnade i december 1992 en information till riksdagen om

åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten (RD 1992/93:37).

Tanken bakom de åtgärder som redovisades var att genom

förbättrad samordning koncentrera och effektivisera

myndigheternas brottsbekämpande arbete. Bland åtgärderna kan

följande nämnas. Rikskriminalpolisens organisation skall

förändras genom att det inom varje åklagarregion skall upprättas

en regionkriminalpolis, som skall bekämpa den mest kvalificerade

brottsligheten, bl.a. den grova ekonomiska brottsligheten.

Åklagarens roll som förundersökningsledare skall utvecklas.

Vidare tilldelas Riksåklagaren resurser för upprättande av en

särskild grupp med åklagare och revisorer, som skall ha till

uppgift att utreda kvalificerad ekonomisk brottslighet.

I budgetpropositionen 1993 hänvisade justitieministern, när

det gäller den ekonomiska brottsligheten, till regeringens

presentation i december 1992. Hon uttalade att regeringens

samlade program mot den ekonomiska brottsligheten avser åtgärder

inom flera områden utöver straffrätten och berör bl.a.

organisationsfrågor, metodfrågor, regler om förundersökning samt

skatte- och uppbördslagstiftningen (prop. 1992/93:100 bil. 3

s. 40).

Offentlig utfrågning

Justitieutskottet anordnade i februari 1993 en offentlig

utfrågning om den ekonomiska brottsligheten (bet. 1992/93:Ju21

bil. 1 och 2). Representanter för bl.a. Justitiedepartementet,

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket

redovisade vidtagna och planerade åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten och diskuterade behovet av ytterligare insatser.

Näringsdepartementet

Frågor om lämplighets- och kompetenskontroll av företagare

tillhör Näringsdepartementets ansvarsområde. På initiativ av

departementet har en interdepartemental arbetsgrupp bildats med

representanter från Justitie-, Finans-, Arbetsmarknads- och

Näringsdepartementen. Gruppen, som nyligen har startat sitt

arbete, har i uppgift att försöka uppnå en samordning av de

riktlinjer som skall gälla för konkurslagstiftningen.

Rapportering av gruppens arbete planeras ske i november 1993.

Förbud mot näringsverksamhet

Förbud mot näringsverksamhet kan utfärdas dels enligt

konkurslagen (1987:672), dels enligt lagen om näringsförbud

(1986:436). Enligt den förstnämnda lagen gäller förbud mot

näringsverksamhet under konkurs. I 6 kap. 1 § anges att en

gäldenär som är en fysisk person inte under konkursen får driva

näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt

bokföringslagen (1976:125). Enligt den andra lagen kan en

domstol -- om det är påkallat från allmän synpunkt -- besluta om

förbud mot näringsverksamhet. För detta krävs att någon såsom

näringsidkare dels grovt har åsidosatt sina åligganden, dels

gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa eller i

avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt eller tull eller

vissa slags avgifter. Näringsförbud kan också meddelas om en

person som försatts i konkurs har förfarit grovt otillbörligt

mot sina borgenärer.

Riksskatteverket skall föra ett register över meddelade

näringsförbud. Totalt har 551 näringsförbud meddelats sedan den

1 juli 1980. År 1984 meddelades flest näringsförbud (71). Av

antalet meddelade näringsförbud år 1992 avsåg drygt hälften

företag i Stockholm, Göteborg och Malmö. I augusti 1993 var 149

näringsförbud i kraft.

F-skattesedel för företagare

En ny skattsedel på preliminär skatt för företagare -- en

F-skattesedel -- infördes den 1 april 1993 (prop. 1991/92:112,

bet. SkU29). F-skattesedeln får utfärdas för den som bedriver

näringsverksamhet eller som kan antas komma att bedriva sådan

verksamhet. Syftet med de nya reglerna är att göra det möjligt

för den som betalar ut ersättning för arbete att på ett enkelt

sätt få uppgift om huruvida han är skyldig att göra skatteavdrag

och betala arbetsgivaravgifter eller inte. I Riksskatteverkets

broschyr som informerar om den nya F-skattesedeln sägs att

F-skattebeviset, som följer med den nya F-skattesedeln, kan

betraktas som ett "körkort" för företagare. Enligt uppgift från

Riksskatteverket kan F-skattesedeln ses som en legitimering av

en skötsam företagare och också ha ett visst kreditvärde. Den

skall dock inte uppfattas som någon form av kompetensbevis eller

liknande.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att

konkurslagstiftningen får en sådan utformning att konkurser inte

kan användas som ett medel i konkurrensen mellan olika företag.

Tendenser i denna riktning förekommer bland både små och stora

företag. Utskottet anser därför att det är ytterst angeläget att

regeringen noga följer utvecklingen och tillser att

konkurslagstiftningen får en sådan utformning att

konkurrenssnedvridande effekter inte uppstår. Inom

regeringskansliet pågår, som redan nämnts, ett arbete för att

försöka uppnå en samordning av de riktlinjer som skall gälla för

de ändringar av konkurslagstiftningen som planeras. En

proposition, baserad på Insolvensutredningens förslag, avses --

som tidigare redovisats -- att läggas fram under våren 1994.

Utskottet vill också erinra om de möjligheter som finns att

utfärda förbud mot näringsverksamhet enligt lagen om

näringsförbud och enligt konkurslagen. Samtidigt vill utskottet

understryka att det -- inte minst i den nuvarande ekonomiska

situationen i Sverige -- är angeläget att möjligheterna att

starta nya företag inte försvåras. I likhet med vad utskottet

anförde hösten 1992 bör brister i företagskunnande eller

ekonomisk brottslighet bland företagen inte åtgärdas genom

införande av krav på kompetensbevis eller liknande för

företagare. Det är dock viktigt att det så långt som möjligt --

i förebyggande syfte -- lämnas information till blivande

företagare för att öka företagskunnandet, så att den fria

etableringsrätten inte kommer i konflikt med en sund konkurrens.

Statsmakterna bör vidare tillse att det finns effektiva

instrument för att stävja ekonomisk brottslighet. Riksdag och

regering har, som nämnts, gett detta område hög prioritet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna

1992/93:N243 (s) och 1992/93:N305 (s).

Företagsköp

Regeringen bör låta utreda om en lagstiftning bör införas av

innebörd att den som köper upp ett livskraftigt företag också

skall bli skyldig att behålla företaget under en viss tid,

anförs det i motion 1992/93:N274 (m). Den svenska

spekulationsekonomin under 1980-talet byggde i stor utsträckning

på att finansiärer köpte upp företag, styckade dem och sålde

delarna med betydande vinst, säger motionären. Han hänvisar till

att det i Förenta staterna, där liknande problem föreligger, för

närvarande övervägs en ny lagstiftning som innebär att den som

köper ett livskraftigt företag också blir skyldig att behålla

företaget under en femårsperiod. Ett införande av en liknande

lagstiftning i Sverige skulle, hävdar motionären, kunna ge

svenskt näringsliv en långsiktigt starkare utveckling.

Ett dynamiskt näringsliv är enligt utskottets mening en

förutsättning för ekonomisk tillväxt. Den typ av restriktioner

som förordas i den aktuella motionen skulle kunna innebära ett

hinder för en nödvändig omvandling av näringslivet. Om uppköp av

företag är sammankopplade med någon form av oegentligheter,

t.ex. ekonomisk brottslighet, anser utskottet att detta skall

bekämpas genom åtgärder riktade direkt mot den aktuella

företeelsen, inte genom en reglering av uppköpen i sig. Med det

anförda avstyrker utskottet motion 1992/93:N274 (m).

Lagen om bevakningsföretag

I motion 1992/93:N226 (s) begärs en översyn av lagen om

bevakningsföretag. Händelser under senare tid har accentuerat

behovet av en skyndsam översyn, sägs det i motionen. Sålunda har

privata brottsutredningar, utförda av säkerhetsföretag och där

färdigt bevismaterial överlämnats till polisen, blivit allt

vanligare. Vad som nu är på väg att hända är att de rent

polisiära funktionerna i samhället mer och mer håller på att

övertas av privata intressenter, heter det vidare. Situationen

på bevakningsområdet har enligt motionärerna blivit både

oklarare och ur rättssäkerhetssynpunkt betydligt mer

oroväckande. Det är mot denna bakgrund angeläget att samhället

utan ytterligare dröjsmål motverkar de tendenser till

privatisering av polisiära uppgifter som vuxit sig allt starkare

och på alla sätt hindrar uppkomsten av något som kan uppfattas

som privata polis- eller säkerhetskårer, anför motionärerna.

Riksdagen avslog hösten 1992 en likartad motion från samma

motionärer. Utskottet anförde (bet. 1992/93:NU1) att det är

angeläget att det inte uppstår osäkerhet hos allmänheten om

skillnaden mellan polisverksamhet och bevakningsföretags

verksamhet. Utskottet hänvisade till att regeringen, i enlighet

med uttalanden i proposition 1988/89:63 (se vidare i det

följande), noga följer utvecklingen vad avser

bevakningsföretagens sidouppdrag och ansåg därför att det inte

fanns behov av en särskild översyn i frågan.

Lagen (1974:191, omtryckt 1989:148) om bevakningsföretag

reglerar bevakningsföretagens verksamhet. Lagen kräver att den

som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgifter för annans räkning

skall ha statlig auktorisation. Frågan om auktorisation prövas

av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte.

Länsstyrelsen är också tillsynsmyndighet. Auktorisation får

beviljas endast om det kan antas att verksamheten dels blir

bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i

överensstämmelse med god sed inom branschen, dels inte kommer

att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1989:149) om

bevakningsföretag. Rikspolisstyrelsen utfärdar föreskrifter och

allmänna råd avseende auktorisation och tillsyn av

bevakningsföretag etc. Verksamhetsformer som gränsar mot

polisens uppgifter skall ägnas särskild uppmärksamhet vid

inspektioner.

I proposition 1988/89:63 om ändring i lagen om

bevakningsföretag, m.m. -- som i huvudsak gick ut på att

regleringen av bevakningsföretagens verksamhet skulle skärpas i

vissa avseenden -- togs frågan om bevakningsföretagens

sidouppdrag upp. Någon särskild reglering av dessa föreslogs

inte. Det preciserades emellertid i lagen att väktarnas

särskilda straffrättsliga skydd bara gäller när de utför

bevakningstjänst.

Det framhölls i propositionen att länsstyrelsernas

tillsynsuppgifter måste anses inbegripa en allmän kontroll av

att företagens verksamhet som helhet inte får en olämplig

inriktning. Utvecklingen måste följas noga, anfördes det vidare.

Det betecknades som ett allmänt intresse att en alltför stor

koncentration av uppgifter till bevakningsföretagen inte ger

upphov till osäkerhet hos allmänheten om olika uniformerade

kårers ställning i samhället. Särskilt angeläget är, tillades

det, att uppkomsten av vad som skulle kunna uppfattas som privat

kriminalpolisverksamhet kan förhindras.

Regeringen beslöt våren 1993 att det skulle tillkallas en

parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över

rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när

det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt

vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar. Kommittén, den s.k.

Trygghetsutredningen (Ju 1993:05), skall enligt sina direktiv

(dir. 1993:37) bl.a. överväga det från kommunalt håll framförda

förslaget om att ge kommuner en större möjlighet att organisera

övervakning av ordning och trafik. Uppdraget innefattar även en

översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare.

Kommittén skall också pröva hur tryggheten mot brott skall kunna

ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata

initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan

lokal brottsförebyggande verksamhet. En annan fråga som

kommittén skall studera är hur samverkan mellan enskilda och

polisen kan utvecklas.

I direktiven påpekas att en utgångspunkt för kommittén

självfallet skall vara att polisen även i framtiden skall ha

huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Det får, sägs det vidare, inte uppstå olika former av "privata

poliskårer" eller "medborgargarden", vilka tillåts operera utan

kontroll av polisen eller det allmänna i övrigt. Kommitténs

arbete skall vara avslutat före utgången av mars 1995. Ett

delbetänkande bör redovisas senast den 30 juni 1994.

Utskottet anser -- i likhet med vad som anfördes hösten

1992 -- att det är angeläget att det inte uppstår osäkerhet hos

allmänheten om skillnaden mellan polisverksamhet och

bevakningsföretags verksamhet. En utgångspunkt för den nyligen

tillsatta Trygghetsutredningen -- som har i uppdrag att bl.a.

göra en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare

-- är, som tidigare nämnts, att polisen skall ha huvudansvaret

för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att det

inte får uppstå "privata poliskårer" eller liknande. Med

hänsyn till Trygghetsutredningens arbete anser utskottet att

motion 1992/93:N226 (s) är tillgodosedd. Motionen avstyrks

sålunda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lämplighets- och kompetenskontroll

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:N243 och 1992/93:N305,

2. beträffande företagsköp

att riksdagen avslår motion 1992/93:N274,

3. beträffande lagen om bevakningsföretag

att riksdagen avslår motion 1992/93:N226.

Stockholm den 12 oktober 1993

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s),

Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Bo Finnkvist (s),

Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund

(kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström

(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s),

Sylvia Lindgren (s) och Roland Lében (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Lämplighets- och kompetenskontroll (mom. 1)

Birgitta Johansson, Bo Finnkvist, Reynoldh Furustrand, Leif

Marklund, Mats Lindberg, Bo Bernhardsson och Sylvia Lindgren

(alla s) anför:

Ett starkt småföretagande är av väsentlig betydelse för den

ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i Sverige. En aktiv

näringspolitik kräver att staten förfogar över såväl kompetens

som resursstarka aktörer.

Brister i företagskunnande leder i många fall till ekonomisk

brottslighet. De företag som gör rätt för sig kan i många fall

inte konkurrera på lika villkor med oseriösa företagare. I vissa

branscher är detta ett påtagligt problem.

Vi vill därför betona att det är mycket angeläget att det -- i

förebyggande syfte -- ges information till blivande företagare

för att öka företagskunnandet, så att den negativa utvecklingen

bryts. De seriösa företagarna måste känna att de har stöd från

statsmakterna i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.