Bet. 1993/94:NU4

Näringsutskottets betänkande

1993/94:NU04

Vissa konkurrensrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1993/94

NU4

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner från allmänna

motionstiden om vissa konkurrensrättsliga frågor.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker tre motioner med krav på insatser för en

mer skärpt konkurrens i vissa sektorer inom ekonomin.

Åtgärder som går ut på att främja konkurrensen i

skattefinansierade verksamheter efterlyses i den första

motionen. Den avstyrks med hänvisning till de åtgärder --

beslutade eller planerade -- som syftar till en ökad konkurrens,

inte minst inom den offentliga sektorn. Även en motion om

monopolisering i livsmedelsbranschen avstyrks. Utskottet erinrar

om den nya konkurrenslagen som riksdagen beslutade om hösten

1992 och om att utskottet då anförde att riksdagen inte bör

uttala sig till förmån för en prövning av eller ingripande mot

konkurrensförhållandena i en viss bransch eller ett visst

distributionsled. Samma motivering för sin avstyrkan ger

utskottet när det gäller en motion med begäran om att en

utredning skall tillsättas i syfte att åstadkomma en ökad

konkurrens genom hela byggprocessen. Denna motion följs upp i en

reservation (nyd).

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1992/93:N212 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om vikten av att motverka monopolisering av marknaden inte minst

inom livsmedelssektorn, vilket bör leda till en skärpning av

konkurrenslagstiftningen.

1992/93:N257 av Göran Lennmarker (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att utsträcka konkurrenslagstiftningen och Konkurrensverkets

tillsyn till offentlig verksamhet.

1992/93:N311 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om nödvändigheten av en snabb och opartisk

utredning i syfte att åstadkomma konkurrensriktigare hantering

genom hela byggprocessen.

Vissa uppgifter i anslutning till motionerna

Konkurrensområdet

EES-avtalets konkurrensregler

EG:s materiella konkurrensregler innebär förbud dels mot

konkurrensbegränsande samarbete mellan företag, dels mot

missbruk av en dominerande ställning. Vidare finns ett system

för kontroll av företagsförvärv. Merparten av dessa regler har i

anpassad form tagits in i avtalet om Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES). Berörda delar härav inkorporeras med

svensk rätt genom EES-lagen (prop. 1991/92:170, bet.

1992/93:EU1). EG-reglerna blir härigenom gällande för sådana

konkurrensbegränsningar som har effekt på handeln mellan Sverige

och ett annat land inom EES-området.

Konkurrenslagen

Under den senare delen av 1980-talet uppkom kritik mot 1982

års konkurrenslag (1982:729), som ansågs inte vara tillräckligt

effektiv. Hösten 1992 antog en i väsentliga avseenden enig

riksdag ett förslag (prop. 1992/93:56, bet. NU17) till en ny

nationell lag på området. Den nya konkurrenslagen (1993:20) har

-- såsom den slutligen kom att utformas efter ett omfattande

utredningsarbete -- EG:s och EES-avtalets konkurrensregler som

förebild. Viktiga nyheter är införandet fullt ut av den s.k.

förbudsprincipen och en skärpning av påföljdssystemet.

Förbudsprincipen innebär att förfaranden som anses

skadliga preciseras och förbjuds. Den nya lagen innehåller två

sådana förbud, nämligen dels mot konkurrensbegränsande samarbete

mellan företag, dels mot missbruk av en dominerande ställning.

Från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete kan

undantag medges i enskilda fall. Förutsättningen är att

samarbetet har positiva verkningar som objektivt sett uppväger

konkurrensnackdelarna; fyra villkor preciseras härför. Lagen

möjliggör också för regeringen att utfärda generella undantag,

s.k. gruppundantag. Vissa kategorier av avtal har nämligen

sådana positiva effekter att villkoren redan på förhand kan

bedömas vara uppfyllda. Vid riksdagens behandling kom särskilt

frågorna om gruppundantag och lagens tillämpningsområde i

blickpunkten. En rad organisationer och företag -- främst inom

livsmedelsproduktionen och detaljhandeln -- framförde sina

synpunkter i dessa avseenden till näringsutskottet, som dock

inte ansåg att det var riksdagens uppgift att uttala sig om

gruppundantagens inriktning. Sedermera har regeringen utfärdat

nio gruppundantagsförordningar (1993:72--80), däribland en som

gäller visst samarbete i detaljhandelskedjor. Ett företag kan

också ansöka hos Konkurrensverket om att få en förklaring om att

ett avtal etc. inte omfattas av något av förbuden, ett s.k.

icke-ingripandebesked.

För att företagen skall avhålla sig från att överträda

förbuden finns bestämmelser om påföljder m.m. De är av såväl

konkurrensrättslig som civilrättslig art.

Konkurrensrättsliga ingripanden kan ske i form av dels

åläggande vid vite att upphöra med pågående överträdelse, dels

åläggande att betala en s.k. konkurrensskadeavgift. Denna senare

sanktion, som är en nyhet i konkurrenslagstiftningen, har samma

funktion som straff, dvs. den avser redan begångna

överträdelser.

Nytt är också regler som ger civilrättsliga följder. Avtal som

omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete är

sålunda ogiltiga. Vidare kan ett företag dömas att betala

skadestånd till en drabbad part.

Den nya konkurrenslagen -- liksom dess föregångare --

innehåller regler för förvärvskontroll. En nyhet är att

anmälningsplikt föreligger när företagens sammanlagda

årsomsättning uppgår till ett tröskelvärde av fyra miljarder

kronor. För ett ingripande mot förvärvet krävs att det förväntas

leda till påtagligt negativa effekter i ett långsiktigt

perspektiv. Motionsförslag (nyd; v) om att det skulle införas en

möjlighet att bryta upp befintliga företagskoncentrationer

avslogs av riksdagen, men följdes upp i en reservation (nyd)

resp. en meningsyttring (v).

Två tvångsmedel står till buds. Det ena är en möjlighet

att ålägga företag vid vite att lämna de uppgifter som behövs

för utredningen i ärendet. Vidare kan information från kommuner

och landsting om kostnader och intäkter i deras verksamheter av

ekonomisk eller kommmersiell natur krävas. Det andra är

möjligheten att genomföra undersökningar hos företagen.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. En viss övergångstid

har emellertid medgetts; för redan ingångna avtal har företagen

möjlighet att göra nödvändiga anpassningar fram till den 1

januari 1994. De avtal som träffas efter den 1 juli 1993

omfattas dock direkt av den nya lagen.

Myndighetsorganisationen på konkurrensområdet

Konkurrensverket är den centrala förvaltningsmyndigheten

för konkurrensfrågor. Enligt sin instruktion (1992:820, omtryckt

1993:685) skall Konkurrensverket verka för en effektiv

konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för

konsumenterna. Verket skall fullgöra de uppgifter som följer av

konkurrenslagen. Härutöver skall Konkurrensverket bl.a. lämna

förslag till avregleringsåtgärder, uppmärksamma hinder mot en

effektiv konkurrens i offentlig verksamhet samt lämna förslag

till åtgärder för att undanröja dessa. Verket skall även följa

upp de åtgärder som har genomförts. Spridande av information om

de nya konkurrensreglerna och främjande av ett

konkurrensinriktat synsätt är också viktiga uppgifter för

verket.

Till Konkurrensverket är knutet ett råd för

konkurrensfrågor. Dess uppgift är att stimulera forskningen på

området och tillföra verket resultat från utvecklingen inom de

ekonomiska och juridiska vetenskaperna.

Konkurrensrättsliga mål avgörs enligt en ordning med två

specialiserade domstolar. Stockholms tingsrätt i särskild

sammansättning prövar som första instans mål om

konkurrensskadeavgift och företagsförvärv och som andra instans

Konkurrensverkets beslut om bl.a. undantag.

Marknadsdomstolen är sista instans.

Sedan den 1 juli 1992 har även länsstyrelserna uppgifter

på konkurrensområdet. De skall uppmärksamma förhållanden som

tyder på överträdelser av konkurrensbestämmelserna. Vidare skall

länsstyrelserna lämna förslag till och följa upp

avregleringsåtgärder, uppmärksamma olika typer av hinder för

effektiv konkurrens i offentlig förvaltning och lämna förslag

till åtgärder för att undanröja dessa. Länsstyrelserna skall

också se till att ett konkurrensinriktat synsätt får genomslag

vid regeltillämpningen inom länsstyrelsen samt hos regionala och

lokala organ. En annan uppgift är att informera om de nya

reglerna på konkurrensområdet, inkl. dem som kommer att gälla

enligt EES-avtalet.

Upphandlingsområdet

Lagen om offentlig upphandling

EG:s regelverk på upphandlingsområdet syftar till att göra

ekonomiskt mer betydelsefulla upphandlingar öppna och

konkurrensutsatta. De s.k. procedurdirektiven är tillämpliga

endast på sådan upphandling som överskrider vissa tröskelvärden.

Bestämmelserna innefattar en huvudregel om affärsmässighet vid

upphandling dels på den öppna marknaden av varor,

byggentreprenader och tjänster, dels inom de s.k.

försörjningssektorerna som traditionellt hittills legat i

offentlig regi (försörjning av vatten, energi, transporter och

telekommunikation).

Hösten 1992 beslutade riksdagen (prop. 1992/93:88, bet. FiU5)

att instifta lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Den nya

lagen innebär, förutom att reglerna i EG:s direktiv om offentlig

upphandling införlivas i svensk rätt, att huvudregeln om

affärsmässighet och reglerna om överprövning m.m. görs

tillämpliga även på upphandlingar under tröskelvärdena. Lagen

kommer att träda i kraft samtidigt som EES-avtalet blir

gällande.

Myndighetsorganisationen på upphandlingsområdet

En ny myndighet, Nämnden för offentlig upphandling, har

inrättats med uppgift att utöva tillsyn enligt den nyssnämnda

lagen. Nämnden har den normgivningsmakt som kan grundas på s.k.

subdelegation enligt 8 kap. 13 § regeringsformen, dvs. rätt att

meddela verkställighetsföreskrifter. Den skall bl.a. utöva

tillsyn över den offentliga upphandlingen, följa utvecklingen på

upphandlingsområdet inom EG m.m. och lämna information och

allmänna råd. För nämndens verksamhet gäller förordningen

(1993:98) med instruktion för Nämnden för offentlig upphandling.

Lagförslag beträffande otillbörligt upphandlingsbeteende

Regeringen väntas inom kort framlägga en proposition med

förslag till lag om ingripande mot otillbörligt beteende

avseende offentlig upphandling. Lagen syftar till att hindra att

anbudstävlingar, som staten och kommunerna anordnar, får en

utformning som snedvrider konkurrensvillkoren och därigenom till

att privata företag inte diskrimineras i förhållande till

upphandlarens produktion i egen regi. Ett förslag till den nya

lagen överlämnades till Lagrådet i juli 1993.

Enligt förslaget i lagrådsremissen skall Marknadsdomstolen på

ansökan av Konkurrensverket kunna förbjuda en viss offentlig

upphandlare vid vite att tillämpa ett konkret beskrivet

upphandlingsbeteende, vilket otillbörligt och i påtaglig

omfattning diskriminerar privata företag gentemot upphandlarens

egenregiverksamhet. Förbudet kan också gälla beteenden som på

något annat sätt i betydande omfattning snedvrider

konkurrensförutsättningarna.

Produktionen av sådana tjänster för stat, kommuner och

landsting som inte innebär myndighetsutövning eller där annat är

särskilt föreskrivet, bör enligt regeringen på sikt i sin helhet

upphandlas i konkurrens. För att målet skall nås bör

omfattningen av den verksamhet som upphandlas i konkurrens öka

under det närmaste året. Som ett riktmärke anges att denna andel

i kommuner och landsting inom ett år bör uppgå till ungefär 20 %

av kostnaden för den sammanlagda tjänsteproduktionen i kommun-

resp. landstingssektorn.

Uppdrag till Konkurrensverket och länsstyrelserna

Regeringen uppdrog våren 1993 åt Konkurrensverket att i

samverkan med länsstyrelserna följa de intensifierade insatser

för ökad konkurrens som nu genomförs i kommuner och landsting.

Verket skall också bedöma i vilken utsträckning som det

nyssnämnda riktmärket om 20 % uppnås. Konkurrensverket skall

senare för regeringen redovisa omfattning och inriktning av

konkurrensutsatt verksamhet. Ett liknande uppdrag i fråga om den

statliga sektorn har lämnats till Statskontoret.

Avreglering

Rapporter

Konkurrensverket gavs hösten 1992 i uppdrag av regeringen att

vid tre angivna tidpunkter redovisa sammanhållna

marknadsanalyser. Två sådana har presenterats.

Rapporten Marknadsananlys och inventering av möjliga åtgärder

för avreglering och ökad konkurrens i offentlig sektor

avlämnades hösten 1992. Häri analyseras vissa marknader eller

sektorer som är av stor betydelse för konsumenterna och

intressanta från ett konkurrensperspektiv. Vissa åtgärder

föreslås för en ökning av konkurrensen i den offentliga sektorn.

I den andra rapporten, Marknader och avreglering, som

presenterades i mars 1993, redovisas marknadsanalyser i form av

faktablad. En mer utförlig behandling gäller några områden som

är eller har varit föremål för avreglering, t. ex. livsmedels-

och elmarknaderna.

Avregleringsdelegation

Regeringen har hösten 1993 beslutat tillkalla en delegation

för avregleringsfrågor. Dess uppgift (dir. 1993:113) är att

sammanställa de avregleringsåtgärder som pågår eller planeras

inom de olika departementen till ett samlat avregleringsprogram

för åren 1993 och 1994 samt verka för genomförandet av detta

program. Delegationen skall i sitt arbete bl.a. tillgodogöra sig

information om sådana konkurrensbegränsningar och

etableringshinder som delar av det offentliga regelverket

medför. Resultatet av arbetet skall redovisas till regeringen i

två steg, nämligen senast den 1 december 1993 resp. den 31 mars

1994.

Utskottet

Inledning

Under den allmänna motionstiden har förslag i tre motioner

väckts som alla innebär en kritik mot konkurrensförhållandena i

landet. Gemensamt för motionerna är kraven på såväl skärpta

regler som en intensifierad tillsyn av efterlevnaden. De skiljer

sig åt så till vida att kritiken riktar sig mot tre olika delar

av vår ekonomi som genom regleringar har varit skyddade,

nämligen den offentliga sektorn, livsmedelssektorn och

byggsektorn.

Offentliga sektorn

Även marknadsekonomier hämmas av monopol, anförs det i motion

1992/93:N257 (m). En stor och ökande del av samhällets

verksamhet har i Sverige undandragits konkurrens, främst genom

uppbyggnad av offentlig verksamhet. En utbredd föreställning

inom staten, landstingen och kommunerna är att sådan

skattefinansierad verksamhet skall utföras i egen regi, heter

det vidare i motionen. Den gemensamt finansierade verksamheten

blir därmed ett monopol för offenlig sektor. Detta synsätt

skadar landets välfärd, anser motionären. Särskilt drabbas sådan

verksamhet som av sociala eller andra skäl är helt eller i hög

grad skattesubventionerad, t.ex. social service, sjukvård och

utbildning, sägs det. Nackdelarna får bäras främst av dem som är

beroende av tjänsterna och dem som producerar dem, men även av

samhället i stort. Enligt vad som anförs i motionen bör sådana

monopol brytas genom att konkurrenslagstiftningen och

Konkurrensverkets tillsyn ändras till att avse även sådan

verksamhet som helt eller i mycket hög grad finansieras via

skatter.

Utskottet anser -- liksom motionären -- att en effektiv

konkurrens är ett betydelsefullt verktyg för att främja en

uthållig ekonomisk tillväxt och därmed åstadkomma en ökad

välfärd. Som har framgått i olika sammanhang har det visats att

konkurrensen inom centrala sektorer av Sveriges ekonomi är

otillräcklig.

Samtidigt vill utskottet betona det angelägna i att kraven på

insyn, rättssäkerhet och kvalitet tillgodoses även inom sådan

vård- och omsorgsverksamhet som har lagts ut på entreprenad.

Bestämmelser om tystnadsplikt inom hälso- och sjukvården finns i

speciallagstiftning. Enligt vad utskottet har inhämtat kommer

Lokaldemokratikommittén (C 1992:01) inom kort att presentera

sitt slutbetänkande, vari föreslås en lagstiftning som syftar

till att säkerställa kommunernas och medborgarnas möjligheter

till insyn i och kontroll av verksamhet som drivs i

entreprenadform. Utskottet, som konstaterar att hithörande

frågor har aktualiserats i olika utredningar m.m., förutsätter

sålunda att de nu nämnda kraven är eller kommer att bli

tillgodosedda.

I det föregående har en utförlig redovisning lämnats om

åtgärder -- beslutade eller planerade -- som syftar till att

åstadkomma en ökad konkurrens, inte minst inom den offentliga

sektorn. Enligt utskottets uppfattning är dessa åtgärder väl

ägnade att tillgodose motionens syfte. Något uttalande av

riksdagen av den innebörd som motionären begär behövs därför

inte. Med det sagda avstyrks motion 1992/93:N257 (m).

Livsmedelssektorn

I motion 1992/93:N212 (fp) berörs den snabba prisutvecklingen

på livsmedel i Sverige under 1980-talet. Ett visst

konkurrenshämmande förfarande inom mejeribranschen med befarade

skadliga effekter för konsumenterna redovisas i motionen. Med

detta som exempel kräver motionären att riksdagen gör ett

uttalande till regeringen av innebörd att monopolisering inom

olika marknader skall motverkas, inte minst inom

livsmedelssektorn. En skärpning av konkurrenslagen borde bli

följden, anser han.

Hösten 1992 avslog riksdagen tre motioner (s; nyd; v) rörande

konkurrensförhållandena inom främst distributionen av

livsmedelsprodukter. Utskottet (bet. 1992/93:NU17 s. 29)

erinrade inledningsvis om att de uppgifter som främst skall

styra den konkurrensvårdande verksamheten finns angivna i

förordningen (1992:820) med instruktion för Konkurrensverket.

Enligt denna har verket till uppgift att följa

koncentrationsprocesser i näringslivet och ägna uppmärksamhet åt

konkurrensbegränsande förfaranden som marknadsdominerande

företag tillämpar. Konkurrensverket skall också pröva

konkurrensbegränsningar som kan vara av betydelse för större

konsumentintressen eller påverkar konkurrensförhållandena inom

en hel näringsgren eller på ett påtagligt och avgörande sätt

försvårar eller hindrar någons näringsutövning. Utskottet ansåg

det inte lämpligt för riksdagen att uttala sig till förmån för

en prövning av eller ett ingripande mot konkurrensförhållandena

i en viss bransch eller ett visst distributionsled. Med det

sagda avstyrktes motionerna. En meningsyttring (v) anmäldes.

Våren 1993 har Konkurrensverket i ett ärende rörande ändringar

i samarbetet inom mejerikooperationen uttalat att verket

förutsätter att de konkurrensrättsliga aspekterna kommer att

beaktas i det fortsatta förändringsarbetet och därvid hänvisat

till den nya konkurrenslagen.

Utskottet vill erinra om den nya skärpta konkurrenslagen,

som riksdagen fattade beslut om hösten 1992, och om

Konkurrensverkets och andra myndigheters uppgifter på

konkurrensområdet. Enligt utskottets uppfattning utgör den nya

konkurrenslagstiftningen en tydlig signal till företagen om att

statsmakterna ser allvarligt på de skadliga effekter för

konsumenterna och samhällsekonomin som ofta är förenade med

konkurrensbegränsningar. Utskottet utgår från att effekterna av

lagen kommer bli att tydliga efter det att övergångstiden har

löpt ut vid årsskiftet 1993/94.

Med hänvisning till den redovisning som har lämnats

inledningsvis och till vad utskottet nu har anfört avstyrks

motion 1992/93:N212 (fp).

Byggsektorn

Komplexiteten i byggprocessen gör branschen svår att

överblicka, sägs det i motion 1992/93:N311 (nyd). Härigenom

försvåras en konkurrensriktig planering, projektering och

upphandling, anför motionären. Han anser att dessa faktorer i

sin tur har bidragit till den -- jämfört med andra

industribranscher -- mycket snabba kostnadsökningen i

byggbranschen. I motionen föreslås att det skall tillsättas en

snabb och opartisk utredning med uppgift att främja ökad

konkurrens i branschen.

Riksdagen avslog hösten 1992 på näringsutskottets förslag ett

liknande yrkande (nyd). Utskottet (bet. 1992/93:NU17 s. 30)

hänvisade till den nya konkurrenslagen och i övrigt till vad som

hade anförts i betänkandet -- enligt vad som har redovisats i

föregående avsnitt -- om prövningen av konkurrensbegränsningar i

vissa branscher.

Utskottet hänvisar även nu till beslutet om den nya

konkurrenslagen. I detta sammanhang vill utskottet erinra om de

positiva effekter på konkurrensen inom bl.a. byggbranschen som

EES-avtalets ikraftträdande avses medföra. Gemensamma

bestämmelser för standarder och provning innebär minskade eller

undanröjda hinder för importkonkurrens för byggprodukter och kan

förväntas leda till en prispress och ett mer varierat utbud. Med

det sagda avstyrker utskottet motion 1992/93:N311 (nyd).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den offentliga sektorn

att riksdagen avslår motion 1992/93:N257,

2. beträffande livsmedelssektorn

att riksdagen avslår motion 1992/93:N212,

3. beträffande byggsektorn

att riksdagen avslår motion 1992/93:N311.

res. (nyd)

Stockholm den 12 oktober 1993

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s),

Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Bo Finnkvist (s),

Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund

(kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström

(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s),

Sylvia Lindgren (s) och Roland Lében (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Byggsektorn (mom. 3)

Bengt Dalström (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8

med "Utskottet hänvisar" och slutar på s. 9 med "motion

1992/93:N311 (nyd)" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärens uppfattning att

komplexiteten inom byggprocessen har bidragit till att

byggbranschen -- jämfört med andra industribranscher -- har

undergått mycket snabba kostnadsökningar. En annan orsak härtill

är att ett nödvändigt konkurrenstryck har saknats inom

branschen. Dessa omständigheter visar, menar utskottet, på

behovet av att en opartisk snabbutredning kommer till stånd i

syfte att en ökad konkurrens i byggprocessens olika led --

planering, projektering och upphandling -- skall åstadkommas.

Med ett uttalande av riksdagen av denna innebörd blir motion

1992/93:N311 (nyd) tillgodosedd; denna tillstyrks alltså.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande byggsektorn

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:N311 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Offentliga sektorn (mom. 1)

Birgitta Johansson, Bo Finnkvist, Reynoldh Furustrand, Leif

Marklund, Mats Lindberg, Bo Bernhardsson och Sylvia Lindgren

(alla s) anför:

Vi konstaterar att utvecklingen mot en ökad konkurrens inom

den offentliga sektorn kan få positiva effekter. Dessa är främst

kopplade till en större frihet för brukare och personal. Men

en ökad marknadsorientering kan även befaras medföra problem.

Sådana gäller framför allt förutsättningarna för fortsatt insyn

i verksamheten och bibehållen kvalitet, trygghet och

rättssäkerhet, främst inom vård- och omsorgssektorerna. Enligt

vår uppfattning får kravet på t.ex. kontinuitet i vården inte

åsidosättas. I samband med entreprenadlösningar inom nu nämnda

sektorer är det därför angeläget att höga och väl definierade

krav ställs på entreprenörerna och att genomförandet

kontrolleras. Utvecklingen mot alternativa former för sådan

verksamhet bör alltså inte forceras.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Rolf L Nilson (v) anför:

Jag ansluter mig till det särskilda yttrande som utskottets

socialdemokratiska ledamöter har avgett.