Bet. 1993/94:SfU12

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU12

Socialförsäkring -- inriktning och anslag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

SfU12

FEMTE HUVUDTITELN

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslag på socialförsäkringens område

i proposition 1993/94:100, bilaga 6 (Socialdepartementet) i den

omfattning som anges nedan under rubrikerna Sjukförsäkring m.m.

och Pensioner m.m.

Utskottet redogör inledningsvis under rubriken Allmänt om

socialförsäkringssystemet för de olika förmånsslagen inom

socialförsäkringssystemet och hur förmånerna finansieras. Vidare

redogörs för regeringens uttalanden i budgetpropositionen om

inriktningen av socialpolitiken i den del den är aktuell i det

förevarande betänkandet. I anslutning härtill behandlas motioner

som tar upp mera övergripande frågor om en reformering av

socialförsäkringssystemet och finansiering av systemet.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna med hänvisning till

det arbete som pågår i den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och

arbetsskadeberedningen.

Under rubriken Sjukförsäkring m.m. behandlas de under littera

B. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom

upptagna anslagen B 1. Bidrag till sjukpenning och

rehabilitering, B 2. Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. och B 3.

Bidrag till ersättning vid närståendevård. Utskottet behandlar

också i propositionen framlagda förslag till ändringar i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. samt lagen

(1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård.

Under rubriken Sjukförsäkring m.m. behandlas också ett antal

motioner med anknytning till anslagen som väckts under den

allmänna motionstiden. Vidare behandlas ett antal motioner som

tar upp frågor som rör arbetsskadeförsäkringen.

Regeringen har föreslagit en utökning av antalet dagar då

närståendepenning kan utges från 30 till 60. Vidare har

föreslagits att egenavgiften vid varje läkemedelsinköp skall

höjas från 120 kr till 125 kr för det först förskrivna

läkemedlet och från 10 kr till 25 kr för varje ytterligare

förskrivet läkemedel. Utskottet biträder förslagen.

Utskottet har tagit fasta på den kritik som riktats mot

villkoren för att få ersättningen efter kompensationsnivån 80 %

i stället för 70 % vid sjukfall som varat längre än ett år.

Utskottet föreslår därför en lagändring som dels ger större

utrymme för den behandlande läkarens och försäkringskassans egna

bedömningar av vad som skall hänföras till medicinsk behandling

och medicinsk rehabilitering, dels medger den högre nivån när

den försäkrade måste vänta på behandling eller rehabilitering.

Därigenom tillgodoses helt eller delvis motioner i frågan.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag till

medelsanvisning och avstyrker bifall till övriga motioner som

behandlas i denna del av betänkandet.

Under rubriken Pensioner m.m. behandlar utskottet de under

littera A. Familjer och barn upptagna anslagen A 7.

Barnpensioner och A 8. Vårdbidrag för handikappade barn samt de

under littera B. Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och

ålderdom upptagna anslagen B 4. Förtidspensioner, B 5.

Ålderspensioner, B 6. Efterlevandepensioner till vuxna, B 8.

Handikappersättningar, B 9. Särskilt pensionstillägg, B 10.

Vissa yrkesskadeersättningar m.m. och B 11. Ersättning till

Posten AB m.m. Vidare behandlar utskottet under detta avsnitt

ett antal motioner med anknytning till anslagen.

Ett flertal motioner har tagit upp frågan om möjligheterna för

den som beviljas hel förtidspension att arbeta ideellt,

politiskt eller i hemmet efter de ändringar som gjorts fr.o.m.

den 1 juli 1993 vad avser olika nivåer för förtidspension.

Utskottet lämnar en ingående beskrivning av dessa möjligheter i

enlighet med riksdagens beslut och nya förtydligade

rekommendationer från Riksförsäkringsverket. Utskottet föreslår

också ett tillkännagivande om att regeringen noga bör följa

utvecklingen av de ändrade reglerna för rätt till olika nivåer

av förtidspension.

I övrigt avstyrker utskottet bifall till de under avsnittet

behandlade motionerna. Utskottet tillstyrker regeringens förslag

till medelsanvisning.

Till betänkandet har fogats nio reservationer, fyra särskilda

yttranden och en meningsyttring.

Utskottet har haft offentliga utfrågningar om den

70-procentiga ersättningsnivån vid långa sjukfall, den ökande

förtidspensioneringen och arbetet med rehabilitering av

sjukskrivna personer. I bilagorna 3--4 finns utskrifter av

utfrågningarna.

Anslaget B 7. kommer att behandlas i utskottets betänkande

1993/94:SfU16 tillsammans med regeringens förslag i proposition

1993/94:173 om bostadstillägg till pensionärer. Anslaget A 3.

Bidrag till föräldraförsäkringen kommer att behandlas i

utskottets betänkande 1993/94:SfU15 tillsammans med regeringens

förslag på föräldraförsäkringens område i propositionerna

1993/94:147 och 1993/94:148.

Propositionen

Sjuk- och arbetsskadeförsäkring

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition

1994/95:100, bilaga 6 under littera B 1--3, föreslagit riksdagen

1. att till (B 1) Bidrag till sjukpenning och rehabilitering

för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på

3 268 000 000 kr,

2. att anta (B 2) ett inom Socialdepartementet upprättat

förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

3. att till (B 2) Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. för

budgetåret 1994/95 under femte huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag på 2 046 000 000 kr,

4. att anta (B 3) ett inom Socialdepartementet upprättat

förslag till lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning

och ledighet för närståendevård,

5. att till (B 3) Bidrag till ersättning vid närståendevård

för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på

3 420 000 kr.

Pensionsförmåner

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition

1993/94:100, bilaga 6 under littera A 7 och 8, B 4--6 och 8--11,

föreslagit riksdagen

1. att till (A 7) Barnpensioner för budgetåret 1994/95 anvisa

ett förslagsanslag på 290 000 000 kr,

2. att till (A 8) Vårdbidrag för handikappade barn för

budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 1 405 000 000

kr,

3. att till (B 4) Förtidspensioner för budgetåret 1994/95

anvisa ett förslagsanslag på 15 450 000 000 kr,

4. att till (B 5) Ålderspensioner för budgetåret 1994/95

anvisa ett förslagsanslag på 53 210 000 000 kr,

5. att till (B 6) Efterlevandepensioner till vuxna för

budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på

1 650 000 000 kr,

6. att till (B 8) Handikappersättningar för budgetåret 1994/95

anvisa ett förslagsanslag på 915 000 000 kr,

7. att till (B 9) Särskilt pensionstillägg för budgetåret

1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 12 000 000 kr,

8. att till (B 10) Vissa yrkesskadeersättningar m.m. för

budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 3 300 000 kr,

9. att till (B 11) Ersättningar till Posten AB m.m. för

budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 197 539 000

kr.

Motionerna

Inriktning av socialförsäkringen

1993/94:Sf231 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning för reformering av

trygghetssystemen.

1993/94:Sf239 av Karin Israelsson och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att principer för ett grundtrygghetssystem

samt fördjupat förslag till arbetslivsförsäkring utreds i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om riktlinjer för en reformering av

socialförsäkringssystemen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uttag av socialavgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppföljning och utvärdering av beslut på

socialförsäkringsområdet, samt om noggrann prövning av hur

ersättningsnivåer och avgifter i det framtida

socialförsäkringssystemet bör utformas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förebyggande arbete och rehabilitering.

1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari

yrkas

46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att lägga Lindbeckkommissionens förslag

till grund för fortsatta åtgärder inom social- och

socialförsäkringsområdet.

1993/94:Sk352 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts under avsnitt 4.2 om egenavgifter.

Sjuk- och arbetsskadeförsäkring

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagen om arbetsskadeförsäkringen,

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:Sf206 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar att den i budgetpropositionen

föreslagna ändringen i egenavgiften för rabatterade läkemedel

träder i kraft den 1 juli 1994.

1993/94:Sf207 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillämpning av lagen om allmän försäkring

vid sjukfrånvaro hos en av flera arbetsgivare.

1993/94:Sf212 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

åtgärder för att hindra särbehandling av tandsköterskor vid

sjukdomsfall.

1993/94:Sf213 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att ingen skall drabbas av mer än en karensdag vid ett och

samma sjukdomstillfälle.

1993/94:Sf219 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av förändringar i lagstiftningen om

karensdag vid sjukdom.

1993/94:Sf223 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av förändring av

beräkningsgrunder för karensdagen inom sjukförsäkringen.

1993/94:Sf225 av Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av förändringar i lagstiftningen om karensdag vid

sjukdom.

1993/94:Sf226 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de

aktuella reglerna för ett tillgodoräknande av karensdagen i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:Sf232 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds, m, fp, c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inkomstbortfall vid beräkningen av

sjuklön.

1993/94:Sf233 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av

kroniskt sjuka.

1993/94:Sf235 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändringar i lagstiftningen om karensdag

vid sjukdom.

1993/94:Sf236 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen återinför det tidigare begreppet arbetsskada

enligt vad i motionen anförts om att avvakta översynsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den

enskildes rehabilitering vid arbetsskada,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets

kostnader för arbetsskadorna.

1993/94:Sf243 av Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättningsnivån efter 365

dagars sjukskrivning.

1993/94:Sf244 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en höjning av första tillfällets inköp av

läkemedel till 150 kr,

2. att riksdagen beslutar om fria läkemedel för

transplantationsopererade i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1993/94:Sf245 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen återställer sjukpenningnivån från 70- till

80-procentig ersättningsgrad för personer som är sjukskrivna i

mer än 365 dagar enligt vad i motionen anförts om de negativa

konsekvenser detta får för de långtidssjuka.

1993/94:Sf251 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rätten till ersättning vid medicinsk

rehabilitering.

1993/94:Sf252 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ompröva beslutet om en sänkning av

ersättningen till långtidssjuka.

1993/94:Sf253 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ändring av samordningsbestämmelserna i lagen om

allmän försäkring.

1993/94:Sf259 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en enhetlig ersättningsnivå i sjukförsäkringen.

1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om 70-procentsregeln i

sjukpenningförsäkringen,

1993/94:Sf264 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om möjlighet till avbetalning avseende höga

läkemedelskostnader.

1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari

yrkas

13. att riksdagen beslutar sänka taknivån i sjukförsäkringen

från 7,5 basbelopp till 5,5 basbelopp,

14. att riksdagen till Bidrag till sjukpenning och

rehabilitering för budgetåret 1994/95 anvisar 1 300 000 000 kr

mindre än vad regeringen föreslagit eller således 1 968 000 000

kr,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ersättningsnivån på sikt skall sänkas

successivt till högst 70 %.

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det måste skapas förutsättningar för

en avräkningsregel inom sjukförsäkringssystemet,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa förutsättningar för att förlänga

arbetsgivareperioden till fyra veckor,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en tydlig trappmodell med högst 70 % vid

sjukdom och annan liknande frånvaro från arbetslivet och 80--90

% ersättning vid meningsfull rehabilitering som kan leda till

egenförsörjning,

20. att riksdagen beslutar sänka ersättningen vid

yrkesinriktad rehabilitering från 95 % till 90 %,

21. att riksdagen beslutar att omedelbart avskaffa systemet

med särskild medicinsk behandling för att ge regeringen

möjlighet att utarbeta ett bättre system,

22. att riksdagen beslutar att höja ersättningen för

långtidssjuka från 70 % till 80 % i avvaktan på ett förbättrat

behandlingssystem,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ta

bort livräntorna i arbetsskadeförsäkringen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ha

samma ersättningsnivå inom arbetsskadeförsäkringen som i

sjukersättningen, dvs. 80 % av inkomstbortfallet,

29. att riksdagen beslutar att omedelbart ta bort

färdolycksfallen ur arbetsskadeförsäkringen,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om obligatorisk arbetsolycksfallsförsäkring.

1993/94:Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar att höja långtidssjukas sjukpenning

till 80 %,

7. att riksdagen beslutar att sänka taket i sjukersättningen

med ett basbelopp, således från 7,5 basbelopp till 6,5

basbelopp,

1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den 70-procentiga ersättningsnivån i

sjukpenningförsäkringen.

1993/94:So477 av Elvy Söderström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätt till ersättning för samtalsbehandling

hos kurator som är ordinerad av en läkare.

1993/94:U619 av Hans Andersson (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om internationella konventioner som ratificerats av Sverige.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tandvårdspersonal med

kvicksilverförgiftningssymptom skall få sin sjukdom erkänd som

arbetsskada,

Pensionsförmåner

1993/94:Sf201 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen att det blir möjligt

även för förtidspensionärer att delta i ideellt arbete och

inneha politiska uppdrag utan att pensionen minskar.

1993/94:Sf208 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i reglerna

om förtidspensionering, enligt vad i motionen anförts, om

utrymme för förtidspensionerade att göra en ideell insats i en

handikapporganisation.

1993/94:Sf209 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av reglerna vid

förtidspensionering så att ideella insatser inte motverkas.

1993/94:Sf216 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om likartade regler för bisyssla vid sjukbidrag/förtidspension

som vid sjukpenning.

1993/94:Sf221 av Sverre Palm och Lennart Nilsson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av extrainkomsters påverkan på

pensionsbeloppet.

1993/94:Sf222 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av reglerna i syfte att undanröja bestämmelser som

hindrar funktionshindrade personer att arbeta ideellt utan att

förtidspensionen reduceras.

1993/94:Sf229 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar om rätt för förtidspensionärer att delta i

ideellt arbete och inneha politiska uppdrag utan att pensionen

minskar.

1993/94:Sf230 av Rosa Östh och Ulla Tillander (c) vari yrkas

att riksdagen beslutar om sådan lagändring att det klart framgår

att ideellt arbete i förening, som inte ersätter ett avlönat

arbete, skall vara undantaget vad gäller reducering av utgående

förtidspension eller sjukbidrag.

1993/94:Sf234 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn av reglerna för förtidspension och

deras tillämpning.

1993/94:Sf242 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om ändring i lagen om allmän försäkring

i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:Sf249 av Maj-Inger Klingvall och Viola Furubjelke (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att ideellt arbete, politiska

uppdrag av fritidskaraktär eller vård av egna barn inte skall

utgöra grund för minskning eller omprövning av förtidspension

för personer med funktionshinder.

1993/94:Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning

om förtidspensionerna enligt vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om målet för antalet förtidspensionärer.

1993/94:Sf254 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om obligatorisk efterkontroll av

förtidspensioner.

1993/94:Sf255 av Anita Persson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ett särskilt pensionstillägg.

1993/94:Sf258 av Bengt Hurtig och Eva Zetterberg (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar

i reglerna för förtidspensionering i enlighet med vad i motionen

anförts.

1993/94:Sf260 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förmånsnivåerna i sjukbidrag/förtidspension.

1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

ideellt arbete eller kommunala uppdrag av fritidskaraktär eller

vård av egna barn inte skall utgöra grund för minskning eller

omprövning av förtidspension för personer med funktionshinder.

1993/94:Sf269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd)

vari yrkas att riksdagen beslutar att pensionerna snarast

återställs så att den tidigare gällande kopplingen mellan

basbelopp och pensionsnivån gäller.

1993/94:Sf270 av Karin Wegestål m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket skall

redovisa hur de nya förtidspensionsreglerna tillämpas.

1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) vari

yrkas

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kraftfulla åtgärder måste vidtas för

att begränsa antalet förtidspensioneringar,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att redan beslutade förtidspensioneringar

måste kunna omprövas,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en avräkningsregel för utbetalning av

förtidspension,

26. att riksdagen till Förtidspensioner för budgetåret 1994/95

anvisar 2 000 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit

eller således 13 450 000 000 kr,

1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de handikappades rätt och möjligheter att

på sedvanligt demokratiskt sätt företräda medlemmarna i sina

organisationer.

1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillämpningen av reglerna om rätten till

förtidspension.

Utskottet

Allmänt om socialförsäkringssystemet

Socialförsäkringsförmåner

Socialförsäkringarna består av den allmänna försäkringen,

delpensionsförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Den

allmänna försäkringen omfattar sjukförsäkringen,

föräldraförsäkringen, folkpensioneringen och

tilläggspensioneringen. Till folkpensioneringen hör också olika

tilläggsförmåner såsom pensionstillskott, särskilt

pensionstillägg, handikappersättning, vårdbidrag och kommunala

bostadstillägg.

Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna

svarar för administrationen av socialförsäkringarna och vissa

andra sociala förmåner.

De huvudsakliga socialförsäkringsförmånerna kan kort beskrivas

enligt följande.

Sjukförsäkringen ger rätt till sjukpenning vid sjukdom med

viss del av arbetsinkomsterna upp till 7,5 gånger basbeloppet.

Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller dock att arbetsgivaren enligt

lagen (1991:1047) om sjuklön svarar för ersättning till den

anställde för de första 14 dagarna av ett sjukfall. För tid

därefter och för personer som inte omfattas av sjuklönesystemet

svarar sjukförsäkringen för ersättningen till de försäkrade.

Sjukpenning utges med vissa undantag inte för den första dagen

i sjukperioden (karensdagen) och med 65 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) för de två följande dagarna

i varje sjukperiod. För tid därefter är kompensationsnivån 80

% t.o.m. den 365:e dagen och sedan 70 %. Den som genomgår

medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering kan dock få

behålla ersättningsnivån 80 % även efter den 365:e dagen i

sjukperioden. Sjukpenningen minskas om arbetsgivaren betalar för

hög kompensation till den anställde under sjukperioden.

Sjuklön från arbetsgivaren behöver inte heller utges under den

första dagen. För dagarna 2 och 3 i sjuklöneperioden skall

sjuklön utges med 75 % av mistade anställningsförmåner och för

tid därefter med 90 % av mistade anställningsförmåner.

Genom sjukförsäkringen ges även ersättning för kostnader för

läkemedel och tandvård samt vissa bidrag till

sjukvårdshuvudmännen.

Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller nya regler på

rehabiliteringsområdet. Det är i första hand arbetsgivaren

som har ansvaret för att den anställdes behov av rehabilitering

klarläggs. Försäkringskassorna har samtidigt fått en mer aktiv

roll och har ett övergripande samordningsansvar för

rehabiliteringsverksamheten. Den enskilde kan under

arbetslivsinriktad rehabilitering få rehabiliteringspenning med

95 % av SGI.

Genom föräldraförsäkringen får föräldrar ersättning för

inkomstförlust i samband med ledighet för vård av barn

(föräldrapenningförmåner). Föräldrapenning i samband med barns

födelse eller adoptivbarns ankomst utbetalas under 450 dagar

varav 360 med kompensationsnivån 90 % av SGI, dock lägst 60 kr

per dag, det s.k. garantibeloppet. Under resterande 90 dagar

utges endast garantibeloppet. En förälder som behöver avstå från

förvärvsarbete för att vårda sjukt barn har rätt till tillfällig

föräldrapenning. Sådan ersättning lämnas även i vissa andra

fall. Den tillfälliga föräldrapenningen utges efter

kompensationsnivån 80 % av SGI för de första 14 dagarna per barn

och år och 90 % för tid därefter.

Pensionsförmåner från den allmänna försäkringen utges i

form av ålderspension, sjukbidrag/förtidspension,

efterlevandepension till vuxna och tilläggsförmåner till olika

typer av pension. Hel folkpension i form av ålderspension eller

förtidspension utgör 96 % av basbeloppet för ogift pensionär och

78,5 % av basbeloppet för gift pensionär. Den som har låg eller

ingen tilläggspension (ATP) har även rätt till pensionstillskott

med sådant belopp att detta tillsammans med eventuell ATP uppgår

till 55,5 % av basbeloppet vid ålderspension och med 105,5 % av

basbeloppet vid förtidspension. Basbeloppet minskas vid

beräkningen av de nämnda pensionsförmånerna med 2 %. Den som

under längre tid vårdat sjukt eller handikappat barn och på

grund härav gått miste om förvärvsinkomster i vissa fall kan få

ett särskilt pensionstillägg med mellan 5 och 50 % av

basbeloppet.

Tilläggspensionen beräknas på den genomsnittliga

pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren. Pensionspoängen

utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets

ingång gällande basbeloppet. Såväl inkomst av anställning som

inkomst av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande till den

del inkomsten överstiger det vid årets ingång gällande

basbeloppet. Vid beräkningen bortses från inkomst som överstiger

sju och en halv gånger basbeloppet. Som inkomst anses även

sjukpenning, föräldrapenning m.m. För full ATP erfordras att

pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för minst 30 år. Som

år för vilket pensionspoäng tillgodoräknats likställs s.k.

vårdår. Vårdår kan tillgodoräknas förälder som under större

delen av året vårdat barn som inte har fyllt tre år. ATP:n utgör

60 % av basbeloppet multiplicerat med medeltalet av

pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren.

De kommunala bostadstilläggen till folkpension (KBT) är

obligatoriska för kommunerna och inkomstprövade. Kommunerna får

statsbidrag med 70 % av sina KBT-kostnader när de betalar mellan

85 % och 90 % av den del av den månatliga bostadskostnaden som

ligger mellan 150 kr och 3 500 kr. Vid sidan härav finns ett

särskilt kommunalt bostadstillägg för att kompensera de

pensionärer som på grund av låga bostadskostnader inte når upp

till socialbidragsnivå. Kommunernas kostnader för detta

bostadsbidrag täcks helt med statsbidrag.

Från folkpensioneringen utges även handikappersättning och

vårdbidrag. Handikappersättning utges till den som behöver mera

tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring eller hjälp för att

kunna förvärvsarbeta. Även den som har stora merutgifter på

grund av handikappet kan få ersättning. Handikappersättning

utges med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet. Vårdbidrag kan utges

till förälder som vårdar handikappat barn. Hel förmån utgör 250

% av basbeloppet. Bidraget utges som hel, tre fjärdedels, halv

eller en fjärdedels förmån. Av bidraget kan viss del fastställas

som merkostnadsersättning. Sådan ersättning kan också utges

utöver helt bidrag.

Delpension kan fylla ut en viss andel av det

inkomstbortfall som följer när en förvärvsarbetande i åldern

60--65 år minskar arbetsinsatsen genom att övergå till

deltidsarbete. En förutsättning är att personen under det

senaste året haft förvärvsarbete av viss omfattning. Vidare

skall han fr.o.m. det år han fyllde 45 år ha förvärvsarbetat i

sådan utsträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande

inkomst för minst tio år. Kompensationsgraden inom

delpensionsförsäkringen är 65 % av inkomstbortfallet.

Arbetsskadeförsäkringen omfattar alla som förvärvsarbetar

i verksamhet här i riket. För annan förvärvsarbetande än

arbetstagare krävs att han är bosatt här. Försäkringen omfattar

även den som genomgår viss utbildning. Livränta från

arbetsskadeförsäkringen ger i princip full ersättning för

inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete.

Under sjukdomstid utges sedan den 1 juli 1993 i princip endast

ersättning i form av sjukpenning från sjukföräkring.

Finansieringen av socialförsäkringarna

Socialförsäkringarna finansieras till större delen genom

lagstadgade socialavgifter som betalas av arbetsgivare och egna

företagare. Fr.o.m. år 1993 tas också en egenavgift, en allmän

sjukförsäkringsavgift, ut från de försäkrade med 0,95 % av den

inkomst som är pensionsgrundande.

Arbetsgivaravgifterna enligt lagen (1981:691) om

socialavgifter utgörs av sjukförsäkringsavgift,

folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift,

arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, arbetarskyddsavgift och

lönegarantiavgift. Avgiftsuttaget utgör för år 1994 31,36 % av

avgiftsunderlaget. Den största delen av avgiftsuttaget hänför

sig till folkpensionsavgiften som är 5,86 %,

tilläggspensionsavgiften som är 13,00 % och

sjukförsäkringsavgiften som är 8,43 % av avgiftsunderlaget.

Egenavgifterna är något lägre och utgör 29,75 % av

avgiftsunderlaget för år 1994.

Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna utgörs i

princip av summan av vad arbetsgivaren under året har utgett som

lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner. Vid

bestämmande av avgiftsunderlaget bortses från ersättning som

understiger 1 000 kr under ett år. Vidare bortses från bl.a.

ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år.

På ersättningar till arbetstagare som vid årets ingång är 65

år eller äldre skall särskild löneskatt erläggas med 17,89 %

enligt vad som sägs i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på

vissa förvärvsinkomster. Särskild löneskatt erläggs även på

vissa avgångsersättningar och försäkringsersättningar.

Utgifterna för budgetåret 1994/95 för sjukförsäkringen

beräknas till 35 426 miljoner kronor, för föräldraförsäkringen

(enligt proposition 1993/94:147) till 18 256 miljoner kronor och

för närståendepenning till 22,8 miljoner kronor eller tillhopa

53 704,8 miljoner kronor. Dessa delar av försäkringen

finansieras till 15 % över statsbudgeten motsvarande 8 055

miljoner kronor och till återstoden med

sjukförsäkringsavgifter från arbetsgivarna och de försäkrade.

De sammanlagda inkomsterna av sjukförsäkringsavgifterna beräknas

till 59 398 miljoner kronor. Inkomsterna överstiger således

totalkostnaden för sjukförsäkringen m.m. och ger ett betydande

överskott i förhållande till vad de är avsedda för. Utgifterna

för arbetsskadeförsäkringen beräknas till 7 972 miljoner kronor

och inkomsterna av arbetsgivaravgiften som helt skall finansiera

försäkringen till 8 438 miljoner kronor. Underskottet i

arbetsskadefonden är emellertid trots en överföring från

delpensionsfonden med 8 miljarder kronor under budgetåret

1992/93 fortfarande betydande och beräknas vid ingången av

budgetåret 1994/95 uppgå till 23 miljarder kronor.

Folkpensioneringen, med undantag för vissa särskilda förmåner

som helt skattefinansieras, finansieras med arbetsgivaravgifter

och andra statsmedel. För budgetåret 1994/95 beräknas utgifterna

till 70 600 miljoner kronor och inkomsterna av

arbetsgivaravgifterna till 37 343 miljoner kronor. Statens

bidrag blir således 33 257 miljoner kronor vartill kommer

statsmedel för att täcka de särskilda skattefinansierade

förmånerna särskilt pensionstillägg, handikappersättning,

vårdbidrag och bostadstillägg till pensionärer på 11 032

miljoner kronor.

Arbetsgivaravgifterna till ATP tillförs den allmänna

pensionsfonden (AP-fonden). Under år 1993 har utgifterna för

tilläggspensioner varit 101 438 miljoner kronor, och av fondens

ränteinkomster har 20 424 miljoner kronor använts för att täcka

de utgifter som inte kunnat täckas med arbetsgivaravgifterna.

Fondens storlek vid ingången av år 1994 var 586 426 miljoner

kronor.

Delpensionerna finansieras helt av arbetsgivaravgifter som

förs till delpensionsfonden. Utgifterna för delpensioner

beräknas för budgetåret 1994/95 till 2 395 miljoner kronor och

avgiftsinkomsterna till 1 313 miljoner kronor. Mellanskillnaden

täcks av fondens ränteinkomster och tillgångar. Överskottet i

fonden vid budgetårets ingång beräknas till 5 514 miljoner

kronor.

Propositionen

I propositionen redovisar regeringen sin syn på

förutsättningarna för förnyelse och utveckling av

välfärdspolitiken. Grunderna för den generella välfärdspolitiken

ligger fast och de ekonomiska trygghetssystemen skall också i

framtiden vara universella. Stöd och insatser kan grundas på

antingen inkomstbortfallsprincipen eller vara helt eller delvis

oberoende av inkomst. Vård, omsorg och service skall erbjudas på

lika villkor och med rättvis fördelning.

Regeringen anför att den svenska välfärdspolitiken kräver en

stark bas, varför obalanserna i ekonomin måste undanröjas för

att långsiktigt trygga välfärden. En rad åtgärder har vidtagits

med syfte att få ner underskotten i de offentliga finanserna,

och i stort sett samtliga offentliga transfereringssystem är

under översyn eller har redan förändrats. Inriktningen är bl.a.

att införa ett större inslag av egenavgifter och självrisker i

systemen. Detta arbete kommer att drivas vidare inom ramen för

det av riksdagen antagna saneringsprogrammet på 81 miljarder

kronor för åren 1994--1998. Inriktningen är vidare att

socialförsäkringssystemen skall vara robusta och ekonomiskt

stabila. Regeringen anser att det därvid är angeläget att

successivt åstadkomma en ökad försäkringsmässighet vad gäller

inkomstbortfallsersättningarna. Den utveckling som inleddes med

den allmänna sjukförsäkringsavgiften bör fortsätta. Genom att

betalningsansvaret i ökad utsträckning hänförs till den enskilde

blir systemet, enligt vad som framhålls i propositionen, mer

begripligt. Det finns även skäl att överväga en ökad renodling

av finansieringsprinciperna så att ersättningar som syftar till

standardtrygghet avgiftsfinansieras, medan

fördelningspolitiskt motiverade inslag finansieras av allmänna

skattemedel. En annan huvudlinje för regeringens politik är att

arbetslinjen inom socialförsäkringen fullföljs, samtidigt som

förutsättningarna för samarbete och gemensamt ekonomiskt

ansvarstagande bland olika berörda förstärks.

Målet för de olika förmåner som ingår i systemet för

försäkring vid sjukdom och handikapp är enligt propositionen att

utgöra ett skydd mot inkomstbortfall för den som drabbas av

sjukdom och/eller handikapp, att behov av rehabilitering

tillgodoses så att den som drabbas av nedsatt arbetsförmåga ges

möjlighet att helt eller delvis återgå till förvärvsarbete och

ett aktivt liv samt att ge de försäkrade tillgång till olika

sjukvårdsförmåner, inkl. läkemedel och tandvård, till rimlig

kostnad. Målen för de ekonomiska stöden vid ålderdom m.m. är att

ge en ekonomisk trygghet som baseras på tidigare

förvärvsinkomster upp till det s.k. basbeloppstaket, att

säkerställa en god ekonomisk levnadsnivå för de pensionärer som

har haft låga inkomster under sin förvärvsaktiva tid och att

kompensera föräldrar som på grund av vård av sjukt eller

handikappat barn gått miste om förvärvsinkomster.

Sjukfrånvaron har enligt vad som framgår av propositionen

minskat påtagligt de senaste åren, vilket hänger samman med att

allt fler personer beviljas rehabiliteringsersättning och att

antalet beslut om förtidspensioner ökat. Någon säkerställd

minskning av sjukfrånvaron under sjuklöneperioden har inte varit

möjlig att ta fram på grund av brister i det statistiska

underlaget, men det finns enligt propositionen anledning att

anta att en betydande minskning skett.

Den kraftiga ökningen under åren 1992 och 1993 av

nybeviljandefrekvensen av förtidspensioner, en ökning som

enligt propositionen beräknas fortsätta kraftigt under

ytterligare några år, har lett till att den faktiska

pensionsåldern sänkts. År 1992 var den 59 år. Andelen livräntor

från arbetsskadeförsäkringen fortsätter likaledes att öka och

torde enligt propositionen trots förändrade regler komma att öka

ytterligare under 10--15 år.

Även antalet delpensionärer har ökat kraftigt, från 36 900 i

december 1991 till 48 800 i december 1993.

Regeringen har som resultatkrav för rehabiliteringsarbetet

angivit att det s.k. ohälsotalet skulle sänkas med en dag under

budgetåret 1992/93. Utvecklingen av ohälsotalet har enligt

propositionen dock inte motsvarat dessa förväntningar, vilket

uppges delvis bero på den mycket kraftiga ökningen av

ohälsotalet bland försäkrade över 60 år. Även samarbetet mellan

de medverkande i rehabiliteringsarbetet har påverkats negativt

av lågkonjunkturen. I sammanhanget erinras om att

Riksförsäkringsverket arbetar med ett brett upplagt

åtgärdsprogram för att förbättra och effektivisera

rehabiliteringsinsatserna och en redovisning härav kommer att

lämnas i verkets fördjupade anslagsframställning våren 1994.

Vidare kommer en proposition med förslag till lag om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst att

föreläggas riksdagen under våren.

Regeringen erinrar om att ett beredningsarbete har inletts

inom regeringskansliet med inriktning att bromsa utvecklingen

inom förtidspensioneringen. Åtgärderna kommer inte enbart att

inriktas på förtidspensioneringen utan också på att förbättra

det medicinska underlaget i rehabiliteringsarbetet, bl.a. genom

att man i ökad omfattning inhämtar bedömningar från mer än en

läkare. Även förändringar vad gäller krav på en medicinsk orsak

till nedsättningen av arbetsförmågan samt ett bättre system för

en mer aktiv uppföljning av beviljad ersättning vid nedsatt

arbetsförmåga bör enligt propositionen prövas. Vidare framhålls

att Sjuk- och arbetsskadeberedningen (dir. 1993:44 och 1993:119)

har i uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för lagfästa

försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada

innebärande bl.a. att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna

flyttas ut ur budgeten. Underskott skall inte kunna uppkomma i

den nya ordningen. De försäkringslösningar som skall övervägas

är

1. Överföring av försäkringarna till arbetsmarknadens parter

för att därmed skapa förutsättningar för att kostnaderna för

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för

lönebildningen,

2. Utveckling av de nuvarande försäkringssystemen,

3. Ett system där sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna tecknas

som obligatoriska försäkringar hos konkurrerande

försäkringsgivare.

I beredningens uppdrag ingår också att överväga om

förtidspensioneringen bör ingå i den nya ordningen eller

bibehållas enligt nuvarande regler, och om det finns skäl att

låta den tillfälliga föräldrapenningen omfattas av den nya

ordningen. Arbetet skall vara avslutat vid utgången av år 1994.

Pensionsarbetsgruppen har i sitt nyligen avgivna betänkande

SOU 1994:20, Reformerat pensionssystem, lämnat förslag till ett

reformerat system för folk- och tilläggspensioneringen. Avsikten

är att riksdagen skall föreläggas en proposition på grundval av

betänkandet under våren.

Motionerna

Frågor om socialförsäkringssystemets framtida inriktning tas

upp i fem motioner från den allmänna motionstiden.

Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion 1993/94:Sf261 att,

för att upprätthålla principerna om en solidariskt finansierad

generell välfärdspolitik med en förmånsnivå som minimerar såväl

behovet av privata särlösningar som socialhjälp, det krävs en

omfattande strukturomvandling av den offentliga sektorn och de

transfereringssystem som byggts upp för att administrera

välfärdspolitiken. Motionärerna, som eftersträvar enkla tydliga

försäkringssystem som träder in i olika livssituationer, erinrar

om att på en rad av de aktuella försäkringsområdena pågår

utredningar och översyner. Motionärerna vill inte föregripa

resultatet av dessa, men anger vissa riktlinjer som de anser bör

vara vägledande i arbetet. Syftet med de förslag motionärerna

lägger fram är, anför de i motionen, att bättre anpassa

välfärdspolitiken till samhällets nya förutsättningar och också

att stärka de krafter som motverkar ohälsa och som främjar ett

aktivt liv.

I en ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring bör enligt

motionärerna även försäkringen för förtidspension ingå. Genom

att fastare knyta arbetsmarknadens parter till dessa delar av

försäkringen förstärks arbetslinjen i denna. De grundläggande

kraven bör vara:

1. Försäkringen skall vara generell i den meningen att

grundvillkoren för rätt till ersättning skall regleras i lag.

Försäkringen skall omfatta personer i åldern 16--65 år, även dem

som står utanför arbetsmarknaden. Någon hälsoprövning för rätt

till tillträde till försäkringen får inte förekomma.

2. Systemet skall hållas samman finansiellt och

organisatoriskt samt finansieras solidariskt och heltäckande

över en konjunkturcykel.

3. Ersättningen skall vara inkomstrelaterad och

ersättningsnivåerna skall vara så höga att kompletterande

ersättningar inte behövs vare sig i form av kompletterande

försäkringar eller socialbidrag.

4. Försäkringen skall ha ett tydligt fördelningspolitiskt

inslag.

5. Satsningar på förebyggande och rehabiliterande insatser,

inkluderande en lagstadgad företagshälsovård som skall handha

dessa uppgifter, skall vara viktiga inslag för att hävda

arbetslinjen i försäkringen.

6. Försäkringen skall långsiktigt bära sina egna kostnader.

Åtgärden att lyfta ur försäkringen ur statsbudgeten får till

följd att underskott inte skall täckas ur budgeten och överskott

inte skall tillföras densamma.

7. Systemet måste också innehålla erforderliga resurser för

metodutveckling och forskning som syftar till att långsiktigt

hålla tillbaka ohälsa.

8. Försöksverksamheter av olika slag på det rehabiliterande

och förebyggande området bör genomföras. Riktade insatser mot de

stora och utbredda arbetssjukdomarna måste genomföras och

försäkringskassornas verksamhet med köp av

rehabiliteringstjänster för särskilda medel bör fortsätta och

utvärderas.

9. Uppbyggnaden av finansieringen skall ske successivt, och

grundprincipen skall vara att finansieringen sker genom

solidariskt beräknade egenavgifter, som tas ur kommande

löneutrymme. Avgifterna bör tas ut i förhållande till hela

inkomsten och inte vara avdragsgilla vid beskattningen.

Möjligheterna att införa differentierade avgifter bör prövas. I

samband med den successiva övergången till egenavgifter bör

hänsyn tas till försäkringens utgifter för dels icke

inkomstrelaterade förmåner till personer som inte har någon

förvärvsinkomst, dels ersättning för tandvård, sjukvård m.m.

Vad särskilt angår arbetsskadeförsäkringen anger motionärerna

att det skadeståndsrättsliga inslaget bör få genomslag också i

en reformerad försäkring. Motionärerna kritiserar också de

förändringar som under föregående år skett inom försäkringen.

Däremot är de beredda att mot bakgrund av den utveckling som

skett av praxis på arbetsskadeområdet se över

regeltillämpningen. Finansieringen av arbetsskadeförsäkringen

bör enligt motionärerna ske genom socialavgifter från

arbetsgivare och egenföretagare.

I motionen betonas också vikten av att fattade beslut på

socialförsäkringsområdet följs upp och utvärderas, inte minst

mot bakgrund av att förändringar som medfört försämringar för

den enskilde genomförts under senare tid under stor brådska.

Sjuk- och arbetsskadeberedningen bör därför, enligt

motionärerna, inom ramen för utredningens arbete följa upp och

granska effekterna av de olika riksdagsbesluten vad avser

förtidspensioner, karensdag och sjuklöneperiod,

ersättningsnivåer och avgifter.

Motionärerna anser att den nya försäkringen också måste vara

utformad så att den stimulerar till arbete, utbildning och

rehabilitering. De vill genomföra en kraftsamling på

förebyggande och rehabiliterande insatser, och de betonar det

angelägna i att samarbetet mellan olika aktörer på detta område

förstärks. Motionärerna betonar vikten av att de som drabbas av

ohälsa får nya chanser i livet och framhåller att det är fel att

alltför många människor förtidspensioneras vid tidig ålder,

liksom att människor blir sjukskrivna från allt arbete i stället

för från en viss typ av arbete.

I motionen begärs tillkännagivanden om vad motionärerna anfört

om riktlinjer för en reformering av socialförsäkringssystemen

(yrkande 1), om uttag av socialavgifter (yrkande 2), om en

uppföljning och utvärdering av beslut på

socialförsäkringsområdet och om noggrann prövning av hur

ersättningsnivåer och avgifter i det framtida

socialförsäkringssystemet bör utformas (yrkande 3) och om

förebyggande arbete och rehabilitering (yrkande 4).

Karin Israelsson och Rosa Östh (c) framhåller i motion

1993/94:Sf239 att grunden för ett trygghetssystem skall vara en

i verklig mening generell välfärdspolitik. De anser att dagens

trygghetssystem till stor del konserverar inkomstskillnader i

stället för att verka utjämnande mellan hög- och

låginkomsttagare, medan ett system byggt på grundtrygghet

innebär att höginkomsttagare får bära en tyngre börda i

förhållande till förmånerna. Ett försäkringssystem med större

inslag av grundskydd skulle enligt motionärerna ge möjlighet att

sänka kostnaderna utan att negativa fördelningspolitiska

effekter uppstår. Motionärerna förespråkar ett obligatoriskt

försäkringssystem som endast täcker inkomster upp till en normal

industriarbetarlön. Därutöver bör den enskilde själv få utforma

sitt försäkringsskydd via avtal mellan arbetsmarknadens parter

eller via privata försäkringar.

Dagens olika system bör enligt motionärerna ersättas med i

huvudsak tre trygghetssystem: familjestöd, arbetslivsförsäkring

och pensionssystem. Familjestöden bör renodlas i stället för att

utges via olika former av bidrag. Alla försäkringar som ersätter

inkomstbortfall vid förvärvsarbete bör kunna sammanföras i en

enda arbetslivsförsäkring som ger samma ersättning oavsett

frånvaroorsak. Försäkringen bör omfatta alla från 16 år och upp

till normal pensionsålder, vilka har arbetsförmåga och står till

arbetsmarknadens förfogande, och den bör ge ersättning vid

sjukdom, arbetsskada, förtidspension, arbetslöshet och vård av

sjukt barn samt ge lönegaranti vid konkurser. Försäkringen bör

ha en obligatorisk del som erbjuder ett inkomstskydd upp till en

normal industriarbetarlön. Försäkring för inkomster ovanför

detta tak bör göras frivilliga. Taket bör inte indexeras utan

ändras genom politiska beslut för att kostnaderna i systemet

lättare skall kunna kontrolleras. Vidare bör försäkringen ha en

garanterad grundnivå även om denna överstiger den tidigare

inkomstnivån. Under en sjuklöneperiod skall dock ingen grundnivå

finnas. Ersättningsnivåerna bör bestämmas så att de uppmuntrar

till förvärvsarbete: och endast normalt arbete bör ge full

kompensation. Vid utbildning, rehabilitering och

beredskapsarbete bör ersättningen vara något lägre och vid

passivt bidragsmottagande, såsom sjuklön, sjukpenning och

arbetslöshetsersättning ytterligare något lägre. I den

ersättningsgrundande inkomsten bör inte inräknas

övertidsersättningar, kostnadsersättningar m.m. De sammanlagda

ersättningarna från de obligatoriska resp. frivilliga

försäkringarna får inte tillåtas överstiga 90 % av

inkomstunderlaget.

Finansieringen av den obligatoriska försäkring som

motionärerna föreslår bör, med undantag för ersättning som höjs

till följd av grundnivån, ligga utanför statsbudgeten och ske

med lika stora avgifter från arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetstagarna bör kompenseras genom att motsvarande del av de

sociala avgifterna omvandlas till lön. Avgifterna bör föras till

en arbetslivsfond som finansierar samtliga ersättningar. Enligt

motionärerna talar mycket för att en statlig myndighet bör ges

ansvar för fonden och få bestämma avgifternas storlek så att

fonden inte går med underskott över en konjunkturcykel.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om att deras förslag

till principer för grundtrygghetssystem samt deras fördjupade

förslag till arbetslivsförsäkring bör bli föremål för utredning

inom ramen för arbetande utredningar.

I motion 1993/94:Sf231 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran

(kds) framhåller motionärerna att trygghetssystemet kan göras

bättre genom en ökad fokusering på tre grundbultar: solidaritet,

arbetslinje och renodlade mål. De anser att en obligatorisk

försäkring är att föredra, men att utrymme för egna lösningar

bör finnas. Nivåerna i de försäkringar som är utbytbara mot

varandra skall överensstämma och samma ersättning bör gälla vid

sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet. En nettosamordning

med individuellt tecknade försäkringar och avtalsförsäkringar är

önskvärd och minskar risken för överutnyttjande. Taket i

försäkringarna bör sättas vid 7,5 basbelopp. Ett enhetlig lägsta

nivå bör finnas på förslagsvis 2 basbelopp. Däremellan skulle

kompensationsnivån kunna ligga på 80 % upp till ett

inkomstunderlag på 5 basbelopp och på 50 % på högre inkomster

upp till taket. Detta skulle, påpekar motionärerna, ge en

förbättrad ersättningsnivå i förhållande till i dag för

arbetslösa med högre inkomster. Karensdagarna i de olika

delsystemen behöver enligt motionärerna inte nödvändigtvis vara

lika många, men bör samordnas i någon form, så att det finns ett

tak på antalet karensdagar som kan drabba en person under ett

år. Motionärerna anser att trygghetssystemet, exkl.

föräldraförsäkringen, bör ligga utanför statsbudgeten och

finansieras genom egen- och arbetsgivaravgifter, varvid ett ökat

inslag av egenavgifter är önskvärt. Enhetliga procentuella

avgifter bör tas ut på inkomster upp till 7,5 basbelopp, medan

förslagsvis halv avgift kan tas ut på inkomster över detta

belopp för att finansiera basnivån i trygghetssystemet.

Föräldraförsäkringen bör i huvudsak finansieras över

statsbudgeten. Motionärerna finner det angeläget att en grundlig

översyn görs och att ett förslag tas fram om hur det nuvarande

systemet kan reformeras och göras robust för kommande

generationer. De begär ett tillkännagivande om att en

parlamentariskt sammansatt utredning snarast bör tillsättas med

denna uppgift.

Även i motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne

Jansson (nyd) förespråkas ett system med grundskydd.

Motionärerna anser att den förda politiken leder till att de

svaga och utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det inte

längre går att låna till överkonsumtion. Ett grundskydd skulle

vara lika för alla inom samtliga system med möjlighet till

individuella eller gemensamma kompensationslösningar.

Grundskyddet skulle vara skattefinansierat och utgöra en garanti

för medborgarna i utsatta lägen. Motionärerna hänvisar till att

Lindbeck-kommissionens förslag om mål och inriktning för en

reformering av socialförsäkringsområdet i allt väsentligt är

förenliga med en grundskyddsmodell, och de menar att förslagen

väl kan läggas till grund för statsmakternas fortsatta åtgärder

på social- och socialförsäkringsområdena. De begär i yrkande

46 ett tillkännagivande härom.

I motion 1993/94:Sk352 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att

de nya egenavgifternas konstruktion rymmer stora

fördelningspolitiska brister och är mer av skattekaraktär än

avgiftskaraktär. Övervägande skäl talar därför enligt

motionärerna för att man i stället bör välja traditionella

finansieringssystem som skatter och arbetsgivaravgifter. I

yrkande 26 begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

Som framgår av såväl propositionen som motionerna råder en

bred enighet om behovet av en reformering av

socialförsäkringssystemen och av bärande finansieringssystem.

Utskottet vill i anslutning till vad som framförts i motionerna

understryka att de olika delarna av trygghetssystemet samspelar

med varandra såväl vad gäller finansiering som regelverk. Detta

har inte minst förändringarna på arbetsmarknaden till följd av

lågkonjunkturen tydliggjort. Samtidigt som

arbetslöshetsförsäkringen vid nuvarande höga arbetslöshetstal

till övervägande del måste finansieras genom en upplåning till

arbetsmarknadsfonden ger de avgifter som tas ut för

sjukförsäkringen ett stort överskott. Vidare har de besparingar

som måst göras i systemen visat att ingrepp i en del av systemen

utan samtidig anpassning av regelverket i andra delar kan

medföra överströmningseffekter. Långvarig arbetslöshet liksom

lägre kompensationsnivåer i sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna

synes t.ex. ha bidragit till att förtidspensioneringarna ökar.

Det finns därför enligt utskottets uppfattning anledning att,

som också förespråkas i motionerna, sträva efter att på ett

bättre sätt harmonisera olika delar av trygghetssystemet såväl

finansiellt som materiellt.

Flera av de önskemål och riktlinjer för en reformering av

socialförsäkringen och för nya finansieringsformer som angivits

i motionerna ryms inom ramen för Sjuk- och

arbetsskadeberedningens arbete. Utredningen är också

parlamentariskt sammansatt, vilket ger möjlighet för de olika

partiföreträdarna att i det löpande arbetet ta upp olika frågor

som berörts i motionerna. Utskottet anser därför att riksdagen

inte bör göra några uttalanden med anledning av motionerna utan

avvakta resultatet av det pågående utredningsarbetet. Motionerna

1993/94:Sf261, yrkandena 1--4, 1993/94:Sf239, 1993/94:Sf231,

1993/94:Sf271 yrkande 46 och 1993/94:Sk352 yrkande 26 får anses

besvarade med vad utskottet anfört.

Sjukförsäkring m.m.

Sjukpenning och sjuklön

Den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring (AFL), och bosatt i Sverige skall vara inskriven hos

allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad då han fyller 16

år. Inskrivningen medför rätt till sjukpenning om den

försäkrades sjukpenninggrundande inkomst (SGI) uppgår till minst

6 000 kr. Även den som är under 16 år kan ha rätt till

sjukpenning. Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den

inkomst i pengar eller andra skattepliktiga förmåner som den

försäkrade kan antas för år räknat tills vidare erhålla av eget

arbete, antingen på grund av anställning eller genom annat

förvärvsarbete. Vid beräkning av SGI bortses från sådan inkomst

av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger sju och

en halv gånger basbeloppet. Fr.o.m. den 1 juli 1994 gäller

förenklade regler vid fastställande av SGI. Enligt lagen

(1991:1047) om sjuklön har en arbetstagare rätt att under de

första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall (sjuklöneperioden)

behålla viss andel av den lön och av andra anställningsförmåner

som han går miste om till följd av sjukdomen. För

anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod utges

inte sjukpenning.

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan

med minst en fjärdedel. Saknar den försäkrade arbetsförmåga

utges hel sjukpenning. I annat fall utges tre fjärdedels, en

halv eller en fjärdedels sjukpenning, beroende på graden av

nedsättningen av arbetsförmågan.

Hel sjukpenning utgör viss andel av den fastställda SGI:n,

delad med 365 (kalenderdagsberäknad sjukpenning). Fr.o.m. den 1

mars 1993 har införts en karensdag i sjukförsäkringen och

ersättningen för de två därpå följande dagarna utges med 65 % av

SGI:n och därefter med 80 % av SGI:n t.o.m. den 365:e dagen.

Fr.o.m. samma tidpunkt har en karensdag införts även i

sjuklönesystemet. Ersättningen i detta system skall normalt vara

75 % under de därpå följande två dagarna med sjuklön och 90 %

under de återstående dagarna.

Fr.o.m. den 1 juli 1993 gäller att ersättning enligt AFL för

tid efter den 365:e dagen utges med 70 % av SGI:n (prop.

1992/93:31, bet. SfU9, rskr. 157). Kompensationsnivån 70 % skall

dock inte tillämpas när en försäkrad genomgår medicinsk

behandling eller medicinsk rehabilitering. Sjukpenning utges i

stället då med 80 % av SGI:n. Vidare utges sjukpenning med 70

alternativt 80 % av SGI:n om den försäkrade under de senaste 450

dagarna haft sjukperioder som sammanlagt omfattar minst 365

dagar (prop. 1992/93:178, bet. SfU15, rskr. 417).

En ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en

tidigare sjukperiod avslutats betraktas som en fortsättning på

den tidigare perioden när det gäller karensdag, ersättningens

storlek samt sjuklöneperiodens längd. Vidare gäller att antalet

karensdagar i förhållande till en arbetsgivare är begränsat till

tio inom en tolvmånadersperiod, s.k. allmänt högriskskydd.

Enligt ett s.k. särskilt högriskskydd kan en arbetstagare som

lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal

sjukperioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod i

stället för en karensdag och två dagar med kompensationsnivån 75

% av lönen få sjuklön från första dagen med 90 % av lönen. Inom

AFL gäller samma regler men kompensationsnivån är då 80 % av

SGI:n från första dagen.

De flesta anställda har genom avtal ersättning vid sjukdom

utöver den ersättning den allmänna försäkringen ger. Sådan

avtalsersättning får dock inte utges med mer än 10 % och endast

t.o.m. den 90:e dagen. Om avtalsersättningen-- och fr.o.m. den 1

juli 1994 även förmåner i form av bil, bostad och helt fri kost

-- överstiger tillåten nivå minskas ersättning från den allmänna

försäkringen i motsvarande mån.

För beräkning av ersättning från sjukpenningförsäkringen under

de första 14 dagarna av ett sjukdomsfall, dvs. om inte

sjuklöneperiod löper, gäller följande för försäkrade som har en

SGI som helt eller delvis grundar sig på anställning

(tim-/dagberäknad sjukpenning). Ersättningen har anpassats till

den ordinarie arbetstiden eller motsvarande normala arbetstid då

den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte

blivit sjuk. Ersättning utges endast för de dagar då den

försäkrade avstår från förvärvsarbete och fastställs med den

försäkrades SGI som utgångspunkt. Ersättningen per timme

beräknas som kvoten av 65 resp. 80 % av den försäkrades SGI och

hans årsarbetstid, dvs. den ordinarie tid som den försäkrade

beräknas utföra förvärvsarbete mätt i timmar per år.

En särskild ersättning, rehabiliteringsersättning, utges när

en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är

nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad

rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att

helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av

arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättningen består av

rehabiliteringspenning som fr.o.m. den 1 april 1993 utges med 95

% av SGI:n och ett särskilt bidrag.

Karensdagen

I sju motioner tas upp frågor som rör karensdagen i sjuklöne-

och sjukförsäkringssystemet.

I motion 1993/94:Sf226 av Lennart Brunander (c) anförs att det

inte är tillfredsställande att enligt sjuklönelagens regler

avhållande från arbete under ett fåtal minuter under en

arbetsdag med löneavdrag kan räcka för att få tillgodoräkna sig

den dagen som karensdag. I motionen begärs förslag till ändring

av de aktuella reglerna. Alwa Wennerlund m.fl. (kds, m, fp, c)

framför i motion 1993/94:Sf232 liknande synpunkter och begär ett

tillkännagivande i frågan.

Flera motioner tar sikte på frågor som rör försäkrade med

koncentrerad arbetstid. I motion 1993/94:Sf223 av Ingrid

Andersson och Gunnar Thollander (s) anförs att införandet av en

karensdag i sjukförsäkringen för många försäkrade vid sjukfall

har inneburit inte bara lönebortfall under en dag utan i

praktiken två eller tre dagar. Detta har drabbat bl.a.

yrkesgrupper inom sjukvård och äldreomsorg som ofta har en

koncentrerad tjänstgöring. Karensdagen har också inneburit att

många arbetar trots sin sjukdom, vilket inte bara medför en

försämrad kvalitet på det arbete som utförs utan även

hälsorisker för såväl den enskilde som dem han kommer i kontakt

med. Likartade synpunkter framförs i motionerna 1993/94:Sf219 av

Hans Karlsson (s), 1993/94:Sf225 av Björn Ericson (s) och

1993/94:Sf235 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s). I samtliga

motioner begärs tillkännagivanden om behovet av förändringar av

reglerna om en karensdag vid sjukdom. Rinaldo Karlsson (s) begär

i motion 1993/94:Sf213 ett tillkännagivande om att ingen

försäkrad skall drabbas av fler än en karensdag vid ett och

samma sjukdomstillfälle, vilket kan vara fallet om han har flera

arbetsgivare.

Införandet av en karensdag i sjukförsäkringen och

sjuklönesystemet bygger på den överenskommelse om åtgärder för

att stabilisera den svenska ekonomin som träffades mellan

regeringen och Socialdemokraterna i september år 1992. I den

proposition (1992/93:31) vari föreslogs införande av karensdag

anfördes bl.a. att rätten till sjuklön inte är förenad med något

krav på att sjukfrånvaron skall ha varat viss minsta tid under

en dag, vilket krävs inom sjukförsäkringssystemet. Enligt

föredragande statsrådet skulle ett angivande av någon form av

tidsgräns för att en karensdag skall föreligga innebära att

systemet blev alltför komplicerat. I propositionen uppgavs

vidare att korttidsfrånvaron på grund av sjukdom till

övervägande del torde bestå av hela arbetsdagar. Arbetsgivarna

borde även ha goda möjligheter att inom sjuklönesystemet

uppmärksamma ett otillbörligt utnyttjande av reglerna.

I propositionen uppgavs vidare att sjukfrånvaro för en person

med koncentrerad arbetstid som inträffar just den dag personen

skulle ha arbetat medför en relativt större självrisk än för

personer med jämnt fördelad arbetstid. Den arbetsgrupp inom

Socialdepartementet som utrett frågan om karensdagar föreslog

också vissa särregler för att den förlust som uppkommer vid ett

införande av karensdagar inte skulle utgöra mer än en viss andel

av månadsinkomsten. Svenska kommunförbundet och

Landstingsförbundet framförde dock allvarliga invändningar mot

förslaget och hänvisade till att såväl löneberäkning som

sjuklönens storlek regleras i kollektivavtal på ett sätt som

inte kunde anpassas till arbetsgruppens förslag. Med hänsyn

härtill ansåg föredragande statsrådet det inte motiverat att

lägga fram förslag i syfte att maximera självrisken för dem som

har ojämnt fördelad arbetstid.

Vidare uppgavs i propositionen att undantagsregler med hänsyn

till att en person med flera arbetsgivare riskerar att få flera

karensdagar under samma sjukperiod skulle ställa krav på en

omfattande administration hos försäkringskassan och

arbetsgivarna. Med hänsyn härtill och då kostnadsansvaret skulle

komma att åvila arbetgivarna ansågs det enligt propositionen

inte rimligt att skapa en undantagsregel för denna något mindre

vanliga situation.

Som nämnts ovan var bl.a. införandet av en karensdag en följd

av uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna om

besparingar och en sanering av de offentliga finanserna. Genom

bl.a. det särskilda och allmänna högriskskyddet skyddas

försäkrade med upprepade sjukdomsfall mot alltför kännbara

ekonomiska effekter av karensdagen. Det förhållandet att en ny

sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en tidigare

sjukperiod avslutas utgör en fortsättning på den tidigare

sjukperioden utgör också ett skydd. Av redogörelsen ovan framgår

att man var väl medveten om att införandet av en karensdag

skulle kunna få konsekvenser för såväl för enskilda som för

vissa yrkeskategorier. Dessa konsekvenser kan ha fått större

negativa ekonomiska effekter än vad som förutsågs. Utskottet

förutsätter att man inom regeringskansliet överväger möjligheter

till ändringar i regelsystemet som kan ha en åtminstone dämpande

effekt på de nu påtalade konsekvenserna av karensdagen. Något

särskilt tillkännagivande till regeringen anser utskottet inte

påkallat med anledning av motionerna 1993/94:Sf213,

1993/94:Sf219, 1993/94:Sf223, 1993/94:Sf225, 1993/94:Sf226,

1993/94:Sf232 och 1993/94:Sf235.

Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning

Gällande ordning

Enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 utges sjukpenning med 70 %

av SGI:n för tid efter den 365:e dagen i en sjukperiod. Av 3

kap. 4 c § följer att denna nivå i princip även gäller för den

som under de närmast föregående 450 dagarna haft sjukperioder

som omfattat sammanlagt minst 365 dagar. Efter ansökan av den

försäkrade kan försäkringskassan enligt 3 kap. 4 d § besluta

att sjukpenningen i stället skall utges med 80 % av SGI:n. Ett

sådant beslut får meddelas för en period när den försäkrade på

grund av sjukdom genomgår medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering. Som villkor gäller att behandlingen eller

rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ingår i en av

försäkringskassan godkänd plan.

Vid behandlingen av förslaget om en 80-procentig

sjukpenningnivå vid medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering angav utskottet i sitt betänkande 1992/93:SfU15

bl.a. följande. Med medicinsk behandling skall avses aktiva

insatser som syftar till att bota eller förbättra

sjukdomstillståndet och återställa arbetsförmågan. Den som med

hjälp av sjukvårdspersonal regelbundet får behandling i form av

t.ex. injektioner, omläggning antingen i hemmet eller på

sjukvårdsinrättning skall anses genomgå medicinsk behandling.

Behandling i form av samtalsterapi kan ingå i planen i de fall

terapin ges av psykiater, leg. psykolog eller leg.

psykoterapeut. Utskottet accepterade regeringens förslag att i

planen borde ställas krav på regelbunden kontakt med den

behandlande läkaren, lämpligen i vart fall en gång per månad,

under förutsättning att det mellan dessa besök också skedde

annan medicinsk behandling. Vidare angav utskottet att vid

medicinsk rehabilitering borde egen träning på gymnastikinstitut

eller liknande inte godkännas.

Motioner

I motion 1993/94:Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) framhålls

att vid socialförsäkringsutskottets utfrågning angående

förtidspensioneringen framkom att Riksförsäkringsverket gjort en

alltför snäv tolkning av utskottets intentioner med avseende på

den 70-procentiga nivån i sjukförsäkringen. Detta gäller framför

allt för dem som väntar på medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering, framhåller motionärerna. Vid sidan av den s.k.

krisuppgörelsen har riksdagen också beslutat slopa

arbetsskadesjukpenningen, vilket innebar att en betydande grupp

långtidssjukskrivna tillfördes sjukförsäkringssystemet.

Sammantaget innebär detta enligt motionärerna att antalet

sjukskrivna som fått sin ersättning sänkt blivit betydligt fler

än förväntat. Den 70-procentiga ersättningen har också enligt

motionärerna lett till att antalet förtidspensionärer ökat,

eftersom ersättningen för den enskilde till följd av

kompletterande avtalsförsäkringar då blivit avsevärd förbättrad

i jämförelse med sjukersättningen. Felaktigt avvägda

förändringar i socialförsäkringssystemen kan enligt motionärerna

leda till höga kostnader, t.ex. om man vidtar åtgärder som styr

bort från en aktiv arbetslinje. Enligt Riksförsäkringsverkets

uppskattningar sysselsätts ca 200 årsarbetare hos

försäkringskassorna med ansökningar om den högre

ersättningsnivån. Om dessa personer i stället arbetade med

aktiva rehabiliteringsinsatser skulle stora besparingar kunna

göras i försäkringsutgifterna. Sammantaget innebär dessa

överväganden att en aktiv satsning på rehabilitering, enligt vad

motionärerna anfört, skulle kunna leda till betydande

förstärkningar av försäkringssystemets ekonomiska situation.

Motionärerna avser att omedelbart påbörja ett arbete med att se

över villkoren för långtidssjukskrivna och återkomma till

riksdagen med förslag i syfte att åstadkomma rimligare villkor

för dessa. I yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om 70-procentsregeln i sjukförsäkringen. I motion

1993/94:So276 av samma motionärer framförs liknande synpunkter

och även här begärs i yrkande 10 ett tillkännagivande.

Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s) framhåller i

motion 1993/94:Sf243 att endast 13 000 av de drygt 50 000

personer som är långtidssjukskrivna har ansökt om att få behålla

den högre ersättningsnivån, och av dessa har 7 100 personer fått

beslut om att de får behålla den 80-procentiga nivån. För de

långtidssjuka som får ersättning efter den lägre nivån uppstår,

förutom de problem som sjukdomen i sig medför, ekonomiska

problem, vilket inte var avsett när riksdagen fattade sitt

beslut. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att

ersättningsnivån efter 365 dagars sjukskrivning skall

återställas till 80 %.

I motion 1993/94:Sf245 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

riksdagen beslutar att återställa den 70-procentiga

ersättningsnivån till 80 % för dem som är sjukskrivna längre än

365 dagar. Ett motsvarande yrkande framställs av Gudrun Schyman

m.fl. (v) i motion 1993/94:Fi206 yrkande 6. För att bl.a.

finansiera detta anser motionärerna att taket i sjukförsäkringen

kan sänkas till sex och ett halvt basbelopp. Även Ian

Wachtmeister och Arne Jansson (nyd) begär i motion 1993/94:Sf271

yrkande 22 att den 80-procentiga nivån återställs i avvaktan på

ett bättre rehabiliteringssystem för de långtidssjuka. I yrkande

21 begärs ett beslut om att regeln att medicinsk behandling

skall berättiga till ersättning efter den högre nivån avskaffas.

Motionärerna uppger att denna regel inte gett något positivt

resultat för den sjuke eller samhället, utan enbart medfört

merarbete och onödigt krångel. I motion 1993/94:Sf252 av Dan

Ericsson (kds) begärs ett tillkännagivande om en omprövning av

beslutet att sänka sjukersättningen till de långtidssjuka.

Motionären framhåller att antalet förtidspensioneringar ökat

till följd av den sänkta ersättningen, då detta för den

försäkrade ter sig ekonomiskt fördelaktigare. En lösning för att

uppnå den avsedda besparingseffekten är att i

sjukförsäkringssystemet införa ytterligare en karensdag, men

även andra lösningar kan enligt motionären ge samma resultat.

Olle Schmidt (fp) begär i motion 1993/94:Sf259 ett

tillkännagivande om att ersättningsnivån i sjukförsäkringen

skall vara 80 % fr.o.m. dag tre till sjukperiodens slut. För att

finansiera detta bör man enligt motionären överväga att införa

ytterligare en karensdag.

Elvy Söderström m.fl. (s) anför i motion 1993/94:So477 att

samtalsbehandling hos kurator inte berättigar till

sjukersättning enligt den högre nivån även om behandlingen är

ordinerad av läkare. Detta kan enligt motionärerna få betydande

konsekvenser för en patients möjligheter att påbörja och/eller

fullfölja en sådan behandling. Motionärerna begär i yrkande 1

ett tillkännagivande härom.

Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen

Utskottet har såväl under hösten 1993 som efter årsskiftet

inhämtat upplysningar om tillämpningen av de nya bestämmelserna.

En offentlig utfrågning hölls den 7 december 1993, se bilaga 3.

Vid utfrågningen deltog bl.a. Riksförsäkringsverket,

Försäkringskasseförbundet, Läkarförbundet och arbetsmarknadens

parter. Enligt uppgifter som Riksförsäkringsverket därvid

lämnade hade i oktober 1993 drygt 51 000 personer sjukpenning

sedan mer än ett år. Av dessa hade 44 000 personer sjukpenning

med 70-procentig kompensationsnivå och drygt 7 000 personer

sjukpenning med 80-procentig kompensationsnivå. Under perioden

juli--oktober 1993 hade ca 13 000 personer ansökt om att få

sjukpenning med 80-procentig kompensation i stället för

70-procentig kompensation. Av 10 400 avgjorda ärenden hade ca

7 100 ansökningar bifallits och 3 300 avslagits. Enligt

verket var det för tidigt att dra några slutsatser om orsaken

till den låga ansökningsfrekvensen.

Försäkringskasseförbundet redovisade vid utfrågningen

resultatet av en enkät till försäkringskassorna. Enligt denna

upplevde kassorna ifrågavarande bestämmelser som svårförståeliga

och byråkratiska. Vid utfrågningen riktades från olika håll en

hel del kritik mot de nya reglerna. Bl.a. framfördes kritik mot

kravet på läkarbesök en gång i månaden för att få ersättning

efter den högre nivån. Vidare anfördes att de försäkrade

oförskyllt fick lida för att det förekom väntetider för

medicinsk rehabilitering eller behandling, under vilken

sjukpenning enligt försäkringskassorna endast kunde utges på den

lägre nivån. Kritiken avsåg dessutom kravet på att samtalsterapi

skall ges av viss personal för att sjukpenning enligt den högre

nivån skall utges. Under utfrågningen togs också upp att den

högre sjukpenningnivån inte kunde beviljas vid egen träning.

I en rapport till Socialdepartementet den 25 mars 1994

redovisar Riksförsäkringsverket en uppföljning av tillämpningen

av reglerna om ersättning med 70 % av SGI:n samt undantagen

härifrån.

Enligt verket fanns det vid årsskiftet 1993/94 ca 45 500

sjukfall som varat längre än 365 dagar. Av de ca 18 700

ansökningar om högre ersättningsnivå som t.o.m. januari 1994

hade kommit in till kassorna har ca 15 500 behandlats varav ca

10 800 bifallits, motsvarande en bifallsfrekvens på ca 70 %.

Verket anger vidare att under det andra halvåret 1994

utbetalades sjukpenning med 70 % av SGI för 7,8 miljoner

sjukdagar. Om dessa dagar i stället ersatts med 80 % av SGI hade

detta medfört en merkostnad med 264 miljoner. Besparingen för

det innevarande budgetåret beräknas preliminärt till 500

miljoner kronor. Besparingen för kommande budgetår är enligt

verket svår att beräkna, eftersom den bl.a. är beroende på

utvecklingen av antalet långa sjukfall. Verket framhåller att de

långa sjukfallen kraftigt minskat under de senaste två åren.

Kostnaderna för att administrera de aktuella reglerna beräknas

av verket uppgå till ca 10 miljoner kronor per år, vilket

motsvarar 45 årsarbetare.

Riksförsäkringsverket uppger att hanteringen av reglerna

fungerat relativt bra men att reglerna i vissa fall upplevs som

svårtolkade av försäkringskassor, läkare och försäkrade.

Gränsdragningsproblem har uppstått och givit upphov till

diskussioner internt på försäkringskassorna. Diskussionen om

villkoren för den högre ersättningen har särskilt berört tre

frågor, nämligen frågor om begränsningen av de

personalkategorier som kan godkännas i planen för samtalsterapi,

kravet på läkarbesök en gång per månad samt väntetid på

åtgärder. Beträffande samtalsterapi är det enligt verkets

uppfattning svårt att ändra villkoren utan att nya

gränsdragningsproblem uppstår. När det gäller kravet på

läkarbesök en gång per månad uppger verket att det konstaterats

att i många fall träffar läkarna den sjukskrivne mer sällan.

Försäkrade har också uppgett att de inte får träffa läkaren

tillräckligt ofta beroende på bl.a. belastningen på klinikerna.

För dem som bor i glesbygd kan det vara förenat med avsevärda

praktiska svårigheter och stora kostnader att bege sig till

läkare så ofta som en gång per månad. Verket anser att det även

i dessa fall genom en ändring av undantagsreglerna kan vara

svårt att åstadkomma en lämplig avvägning utan att nya

bedömnings- eller gränsdragningsproblem uppstår. Enligt verket

är den vanligaste orsaken till att de försäkrade inte ansöker om

den högre ersättningsnivån att de inte deltar i någon medicinsk

behandling eller rehabilitering. Verket framhåller i detta

sammanhang att enligt gällande lag kan ersättning endast utges

när en försäkrad genomgår behandling eller rehabilitering.

Vidare menar verket att erfarenheterna från uppföljningen talar

för att den nuvarande regelutformningen vad gäller väntetid och

dess tillämpning är ändamålsenlig inom det samlade systemet och

att en förändring sannolikt skulle skapa tillämpningsproblem. Om

en försäkrad drabbas av väntetid bör enligt verket

försäkringskassan agera för att eliminera denna. Detta bör

ske genom kontakter med sjukvårdsansvariga i det enskilda fallet

och på det lokala och regionala planet om väntetider och köer

systematiskt förekommer.

Verket uppger att den vanligaste orsaken till ett avslag på

ansökan om högre ersättning är att den medicinska behandlingen

eller rehabiliteringen inte sker tillräckligt ofta. Den näst

vanligaste orsaken är att den försäkrade genomför medicinsk

behandling eller rehabilitering på egen hand, utan hjälp av

sjukvårdspersonal. Därefter kommer att behandlingen eller

rehabiliteringen inte är av den karaktär som erfordras för rätt

till högre ersättning eller att behandlingen inte syftar till

att återställa den försäkrades arbetsförmåga. Den minst vanliga

orsaken är enligt verket att den försäkrade inte besöker läkare

minst en gång per månad.

I Riksförsäkringsverkets rapport anges att deltagande i

medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering och därmed

möjligheterna att ansöka om och erhålla den högre ersättningen

kan jämföras med verkets analyser om de försäkrades deltagande i

arbetslivsinriktad rehabilitering. Enligt verket visar

analyserna därvidlag för år 1992 att ca 20 % av dem som var

sjukskrivna mer än 60 dagar deltog i en arbetslivsinriktad

rehabilitering. Resultatet från verkets projekt Långvarig

sjukskrivning visar att det för många försäkrade föreligger

hinder för att delta i rehabiliteringsåtgärder. Av de sjukfall

som utretts av försäkringskassorna föreligger medicinska

hinder för rehabilitering i 31 % av fallen. I 34 % av fallen

föreligger övriga hinder som låg utbildning, dåliga kunskaper i

svenska språket och situationen på den lokala arbetsmarknaden.

Sammantaget innebär detta enligt verket att det för 65 % av dem

som var sjukskrivna mer än 60 dagar fanns ett hinder för att

delta i arbetslivsinriktad rehabilitering.

Utskottets bedömning

Utskottet vill erinra om att den 70-procentiga

sjukpenningnivån infördes i bl.a. besparingssyfte. Avsikten var

att minska omfattningen av de mycket långa sjukfallen och skapa

bättre incitament inom försäkringen för en aktivare behandlings-

och rehabiliteringsprocess. Förutom de bestämmelser som redan

fanns om en högre nivå vid arbetslivsinriktad rehabilitering

kompletterades 70-procentsnivån med en en möjlighet att efter

ansökan få sjukpenning med 80 % av SGI:n vid medicinsk

behandling och medicinsk rehabilitering. Av utskottets

betänkande 1992/93:SfU15 framgår att utskottet utgick från att

vid en avsedd och riktig tillämpning av reglerna skulle relativt

få personer hamna på kompensationsnivån 70 % och att

besparingarna därmed skulle bli relativt blygsamma. Att så inte

blivit fallet synes att döma av Riksförsäkringsverkets rapport

i långt högre grad bero på omständigheter som snarare kan

karakteriseras som sociala än medicinska hinder för

rehabilitering.

Vid den offentliga utfrågningen har framförts att en del

försäkrade genom de nya bestämmelserna fått ett större aktivt

intresse av att komma i gång med rehabilitering. Samtidigt har

emellertid också framkommit att bestämmelserna av såväl

försäkrade, försäkringskassans personal samt företrädare för

sjukvården upplevs som stelbenta, byråkratiska och i vissa fall

orättvisa mellan olika grupper av sjukskrivna. Den kritik som

ansvariga inom sjukvården i olika sammanhang riktat mot

tillämpningen av reglerna om medicinsk behandling och medicinsk

rehabilitering har huvudsakligen avsett den stipulerade

frekvensen av läkarbesök och det förhållandet att samtalsterapi

inte får ges av annan personal än läkare eller annan legitimerad

personal om den högre nivån skall tillämpas. Därvid har

framhållits att reglerna inte stämmer överens med hur

psykiatrisk vård bedrivs. Detta gäller speciellt den öppna

psykiatriska vården som ofta bedrivs i form av ett lagarbete,

vilket innebär att patienten kanske inte så ofta träffar sin

ansvarige läkare utan behandling i stället ges av kuratorer

eller psykoterapeuter som inte är legitimerade. Vidare har

framhållits att kravet på läkarbesök en gång per månad i många

fall inte är relevant för en framgångsrik behandling eller

rehabilitering. Ett sådant krav kan även innebära en

snedbelastning på resurserna inom sjukvården. Det förhållandet

att ersättning efter den högre nivån kan utges under

förutsättning att viss behandling som exempelvis injektioner

eller omläggning görs av sjukvårdspersonal har också enligt vad

som uppgivits drabbat de försäkrade på ett sätt som inte

rimligen kan vara avsett. En del försäkrade kan själva eller med

hjälp av anhöriga utföra en viss medicinsk behandling, medan

andra försäkrade av olika orsaker inte klarar detta. Exempel på

sådan behandling är hemdialys och injektionsbehandling.

Vad som framkommit leder till slutsatsen att vid likartade

sjukdomsfall får den som själv klarar av sin behandling

ersättning efter den lägre nivån, medan den som är tvungen att

ta sjukvårdens resurser i anspråk får ersättning efter den högre

nivån. Dessutom leder det till slutsatsen att det finns risk för

att reglerna för sjukpenning enligt den högre nivån styr

behandlingen inom vården.

Det är enligt utskottets uppfattning väsentligt att regler om

ekonomisk kompensation i en generell försäkring utformas på ett

likformigt och rättvist sätt och att medborgarna och de som har

att tillämpa reglerna upplever att så blivit fallet.

Uppenbarligen finns i detta hänseende brister i den nya

lagstiftningen. Utskottet har därför mot bakgrund av den kritik

som framförts ansett att det finns skäl att försöka att rätta

till några av bristerna, för att få en tillämpning av reglerna

avseende långtidssjuka som upplevs som mera rättvis och

likformig och som inte har styrande effekter vad avser

behandlingsmetoderna.

En av förutsättningarna för att erhålla ersättning efter den

högre nivån är att behandlingen eller rehabiliteringen

ordinerats av läkare och ingår i en behandlingsplan som godkänts

av försäkringskassan. Problemet med tillämpningen av reglerna

såsom dessa preciserats i förarbetena är att gränserna för i

vilka fall den högre ersättningsnivån kan medges är alltför

stela och inte ger något större utrymme för undantag, när sådana

av olika skäl är att föredra. Utskottet anser att en sådan

möjlighet till undantag bör finnas vid reglernas tillämpning.

Det kan därvid vara lämpligt att anknyta undantagsmöjligheterna

till uppgifter som kan lämnas i behandlingsplanen. Vid

upprättande av planen bör det enligt utskottets uppfattning

ankomma på den behandlande läkaren att i förekommande fall göra

en särskild bedömning av om de gällande villkoren för att

erhålla den högre ersättningsnivån inte lika väl eller bättre

kan uppfyllas på annat sätt. I planen bör då anges och motiveras

i vilken omfattning det t.ex. är nödvändigt att patienten

träffar sin ansvarige läkare eller på vilket sätt behandlingen

skall genomföras. Försäkringskassan bör i normalfallet kunna

utgå från läkarens förslag och bevilja sjukpenning med 80 % av

SGI.

Vad gäller ersättningsnivån för den som väntar på behandlings-

eller rehabiliteringsåtgärder har det numera visat sig att

väntetider inför främst medicinsk rehabilitering faktiskt

uppstår. Detta bör inte drabba den försäkrade i form av sänkt

ersättningsnivå. Utskottet anser därför att sjukpenning skall

kunna utges med 80 % under väntetid inför sådan rehabilitering,

men även under sådan väntetid som kan tänkas finnas inför

medicinsk behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Några krav på särskilda åtgärder under väntetiden för den som

skall rehabiliteras eller behandlas behöver inte uppställas från

försäkringskassans sida. Däremot skall det för att väntetid

skall anses föreligga finnas en plan för behandling resp.

rehabilitering.

Utskottet föreslår en ny lydelse av 3 kap. 4 d § AFL.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion So477

yrkande 1 och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande

21. I den mån motionerna 1993/94:Sf243, 1993/94:Sf245,

1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf261 yrkande 6,

1993/94:Sf271 yrkande 22, 1993/94:Fi206 yrkande 6 och

1993/94:So276 yrkande 10 inte är tillgodosedda med utskottets

förslag avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Övriga frågor om kompensation vid sjukdom

I motion 1993/94:Fi206 yrkande 7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

begärs beslut om att taket i sjukförsäkringen sänks till sex och

ett halvt basbelopp. En sådan sänkning kan enligt motionärerna

finansiera en höjning av kompensationsnivån i sjukförsäkringen

från 70 till 80 % av SGI:n. Ian Wachtmeister och Arne Jansson

(nyd) begär i motion 1993/94:Sf271 yrkande 13 ett

tillkännagivande om en sänkning av taket till fem och ett halvt

basbelopp. Enligt motionärerna innebär en sådan sänkning en

besparingseffekt på 1 300 miljoner kronor. I samma motion anför

motionärerna att det bör skapas förutsättningar för en

samordningsregel inom sjukförsäkringen i de fall avtal mellan

arbetsmarknadens parter ger en försäkrad ytterligare

kompensation vid inkomstbortfall på grund av sjukdom så att

ersättning vid sjukdom aldrig kan utges med mer än 80 % inom

ramen för det gällande systemet. I yrkande 17 begärs ett

tillkännagivande härom. I yrkandena 15 och 19 begärs

tillkännagivanden om att ersättningsnivån i sjukförsäkringen och

vid annan liknande frånvaro från arbetet på sikt skall sänkas

till 70 % och att detta skall ske successivt enligt en tydlig

trappmodell samt att ersättningsnivån vid meningsfull

rehabilitering skall vara 80--90 %. I yrkande 20 begärs ett

beslut om sänkt ersättning vid yrkesinriktad rehabilitering från

95 till 90 %.

I motion 1993/94:Sf251 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s)

anförs att uppdelningen i medicinsk och arbetslivsinriktad

arbetsrehabilitering är orättvis när det gäller rätten till

ersättning. Motionärerna framhåller att vid medicinsk

rehabilitering bör samma ersättning utges som vid

arbetslivsinriktad sådan och de begär ett tillkännagivande

härom.

De besparingar som genomförts inom sjukförsäkringen är som

tidigare framgått en följd av den överenskommelse som regeringen

i september 1992 träffade med Socialdemokraterna. Frågor om

sjukförsäkringssystemets utformning och finansieringen av detta

ryms inom ramen för Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete.

Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas och

avstyrker bifall till motionerna 1993/94:Fi206 yrkande 7,

1993/94:Sf251 och 1993/94:Sf271 yrkandena 13, 15, 17, 19 och 20.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion

1993/94:Sf207 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s). I motionen

anförs att det i Sverige finns ca 12 000 deltidsbrandmän. Dessa

har vanligen vid sidan av räddningstjänsten ett huvudarbete

varifrån större delen av årsförtjänsten kommer. I normalfallet,

då den deltidsanställde brandmannen helt och hållet avhåller sig

från arbete, uppstår inga ersättningsproblem med avseende på

sjukförsäkringen eftersom inkomsten från räddningstjänsten ingår

i den totala inkomstförlust som ersätts enligt AFL. Problemen

uppstår då brandmannen på grund av sjukdom kan arbeta i sitt

ordinarie arbete men inte inom räddningstjänsten. Enligt

motionärerna vore det då önskvärt att kunna sjukskriva sig från

enbart det senare. På grund av reglerna i AFL om att man för

rätt till ersättning måste avhålla sig från arbete med minst en

fjärdedel med den totala årsarbetstiden som beräkningsgrund blir

detta enligt motionärerna i praktiken en omöjlighet.

Motionärerna framhåller att problemet skulle kunna lösas med en

uppdelning av årsarbetstiden hos de olika arbetsgivarna, kopplad

till möjligheten till sjukfrånvaro från en eller flera

arbetsgivare, beroende på arten av sjukdom eller liknande. Detta

kan, enligt motionärerna, ske på samma sätt som den uppdelning

av inkomster som i vissa fall sker vid beräkning av SGI.

Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet är medvetet om de problem som påtalas av

motionärerna. Problemen har också uppmärksammats av

Riksförsäkringsverket. Utskottet utgår från att dessa frågor kan

komma att lösas inom ramen för det pågående arbetet i Sjuk- och

arbetsskadeberedningen. Utskottet avstyrker bifall till motion

1993/94:Sf207.

Frågor om sjuklön

I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson

(nyd) anförs att förutsättningarna för att förlänga

arbetsgivarperioden i sjuklönesystemet till fyra veckor bör

utredas. Motionärerna begär i yrkande 18 ett tillkännagivande om

detta.

Även denna fråga ligger inom ramen för Sjuk- och

arbetsskadeberedningens arbete, varför utskottet avstyrker

bifall till motionen.

Läkemedelsförmåner

Gällande ordning

Läkemedelsförmånerna omfattar prisnedsatta och vissa

kostnadsfria läkemedel, kostnadsfria förbrukningsartiklar vid

vissa sjukdomar samt prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar

för barn under 16 år. Bestämmelser härom finns i lagen (1981:49)

om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

Vid köp av prisnedsatta läkemedel och livsmedel betalar

patienten den faktiska kostnaden, dock högst 120 kr med tillägg

för 10 kr för varje ytterligare inköpt förskrivet läkemedel.

Fr.o.m. den 1 januari 1993 har dessutom införts ett

referensprissystem som innebär att ersättningen från den

allmänna försäkringen vid inköp av läkemedel baseras på det

billigaste alternativet i det fall flera likvärdiga alternativ

finns i form av ett eller flera generiska läkemedel. För dessa

läkemedel bestäms ett särskilt pris som ligger till grund för

prisnedsättningen med utgångspunkt i det billigaste

synonympreparatet.

Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom har rätt att

få läkemedel kostnadsfritt. Det ankommer på regeringen att

bestämma vilka sjukdomar och vilka läkemedel som omfattas av

kostnadsbefrielsen.

Den som köpt prisnedsatta läkemedel eller erlagt patientavgift

för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling med sammanlagt

minst 1 600 kr erhåller kostnadsbefrielse under den tid som

återstår av ett år räknat från tidpunkten för första betalningen

(högkostnadsskydd).

Propositionen

I propositionen konstateras att trots de under senare år

vidtagna åtgärderna har det skett en ökning av försäkringens

kostnader för läkemedelsförmånen, bl.a. beroende på

Ädelreformen, prishöjningar och introduktion av nya och dyrare

läkemedel. Vidare anges att kostnaderna för avgiftsbefriade

läkemedelsinköp inom ramen för högkostnadsskyddet stigit

betydligt som en följd av den stora ökningen av antalet frikort.

För att motverka kostnadsutvecklingen föreslås att avgiften

för det första förskrivna läkemedlet höjs från 120 till 125 kr

och att avgiften på 10 kr för varje ytterligare samtidigt

förskrivet läkemedel höjs till 25 kr.

De föreslagna avgiftshöjningarna föreslås träda i kraft den 1

januari 1995.

I propositionen uppges att regeringen har för avsikt att under

våren 1994 förelägga riksdagen en proposition om en reformering

av högkostnadsskyddet fr.o.m. den 1 januari 1995. Vidare anges

att Apoteksbolaget AB har sänkt sina marginaler på försäljning

av receptbelagda läkemedel, vilket leder till minskade kostnader

såväl för sjukförsäkringen som för konsumenterna. De nu nämnda

åtgärderna inkl. avgiftshöjningen innebär enligt propositionen

minskade utgifter för försäkringen med sammanlagt ca 785

miljoner kronor per år och med 520 miljoner kronor för

budgetåret 1994/95. I propositionen beräknas att bruttoutgiften

för anslagsposten Läkemedelsförmånen för budgetåret 1994/95

uppgår till 9 584 miljoner kronor, vilket motsvarar ett belopp

under anslaget på 1 438 miljoner kronor.

Motioner

Bengt Silfverstrand m.fl. (s) anför i motion 1993/94:Sf233 att

förmånsreglerna vad gäller fria läkemedel präglas av stora

orättvisor. Motionärerna framhåller att det är orimligt att

vissa grupper, som t.ex. de reumatikersjuka, står helt utan

möjlighet till ekonomiskt stöd för de ofta betydande kostnader

som dessa åsamkas på grund av sin sjukdom. Motionärerna begär

ett tillkännagivande om rättvisare förmånsregler för olika

grupper av kroniskt sjuka. I motion 1993/94:Sf244 yrkande 2 av

Wiggo Komstedt (m) begärs att riksdagen beslutar om fria

läkemedel för transplantationsopererade. I yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om en höjning av avgiften för det först

förskrivna läkemedlet till 150 kr.

I motion 1993/94:Sf206 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson

(m) begärs att de föreslagna avgiftshöjningarna skall träda i

kraft den 1 juli 1994.

Göte Jonsson och Ulf Melin (m) anför i motion 1993/94:Sf264

att för vissa personer som har mycket höga läkemedelskostnader

kan den situationen uppstå att de vid endast ett eller par

recepttillfällen åsamkas kostnader på 1 700 kr som skall betalas

på en gång. För den som har svag ekonomi kan det vara förenat

med stora svårigheter att på en gång betala denna summa.

Motionärerna framhåller att problemet inte torde vara särskilt

vanligt förekommande. När problemet uppträder kan dock detta

lösas om det vore möjligt att upprätta en avbetalningsplan på

samma sätt som inom tandvården. Motionärerna begär ett

tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är nödvändigt

att stävja kostnadsutvecklingen inom förmånssystemet för

läkemedel och att det är motiverat att konsumenternas andel av

kostnaderna ökar något. Utskottet har ingen erinran mot de

föreslagna nivåerna på egenavgifterna och att dessa träder i

kraft den 1 januari 1995. Utskottet avstyrker sålunda bifall

till motionerna 1993/94:Sf206 och 1993/94:Sf244 yrkande 1.

Utskottet avstyrkte senast under hösten 1993 bifall till

motionsyrkanden om rättvisa förmånsregler för olika grupper av

kroniskt sjuka (bet. 1993/94:SfU4). Utskottet anförde därvid att

Merkostnadskommitténs betänkande Merkostnader vid sjukdom och

handikapp (SOU 1992:129), vari redovisas flera alternativa

förslag om de kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna

samt prisnedsättning av speciallivsmedel, har remissbehandlats

och att betänkandet bereds inom regeringskansliet. Utskottet

erinrade om att frågan också låg inom ramen för Utredningen om

hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000.

Utskottet vidhåller att resultatet av det nämnda

beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till

motionerna 1993/94:Sf233 och 1993/94:Sf244 yrkande 2.

Apoteksbolaget, som yttrat sig över motion 1993/94:Sf264,

uppger att eftersom högkostnadsskyddet är kopplat till

prisnedsatta receptförskrivna läkemedel är det inte möjligt att

nå högkostnadsskyddets tak vid endast ett eller par tillfällen,

knappast ens om ett flertal läkarbesök gjorts i anslutning till

receptförskrivningen. Om läkaren däremot med patientens

godkännande förskriver ett läkemedel som inte omfattas av lagen

om begränsningar av läkemedelskostnader, kan det uppkomma höga

läkemedelskostnader under kort tid. De senare utgifterna

begränsas dock inte av högkostnadsskyddet eftersom det rör sig

om läkemedel som inte omfattas av läkemedelsförmånen.

Apoteksbolaget framhåller vidare att frågor om avbetalning i

samband med läkemedelsinköp hittills inte varit av sådan

aktualitet att någon rutin härför utarbetats. Skulle emellertid

det framdeles föreligga behov av avbetalningsköp av läkemedel i

en utsträckning som innebär att det är ekonomiskt försvarbart

att införa ett kreditkundshanteringssystem är, uppger bolaget,

detta fullt möjligt. Fram till dess kan varje apotek i enstaka

fall reglera avbetalning manuellt genom att skriva ut ett eller

flera postgiroinbetalningskort på resterande läkemedelsutgift.

Mot bakgrund av vad Apoteksbolaget anfört anser utskottet att

det i vart fall för närvarande inte föreligger skäl att medelst

lagstiftning reglera frågan om avbetalningsköp av läkemedel.

Utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf264.

Ersättning vid närståendevård

Fr.o.m. den 1 juli 1989 har en möjlighet till ledighet och

ersättning vid närståendevård införts. En närstående som vårdar

en svårt sjuk person har rätt till ersättning från

sjukförsäkringen och ledighet från sin anställning under högst

30 dagar. Närståendepenning kan utges med 80 % av SGI:n och kan

tas ut i form hel, halv eller en fjärdedels ersättning. Fr.o.m.

den 1 juli 1993 kan närståendepenning vid vård av person som

smittats av hiv vid användning av blodprodukter inom den svenska

hälso- och sjukvården utges för högst 240 dagar. Kostnaderna för

ersättningen finansieras enligt samma regler som gäller för

sjukförsäkringen.

I budgetpropositionen föreslås att antalet dagar med vanlig

närståendepenning ökas från 30 till 60 fr.o.m. den 1 juli 1994.

Kostnaderna för det ändrade antalet ersättningsdagar beräknas

till ca 4--5 miljoner kronor.

Utskottet biträder förslaget.

Arbetsskadeförsäkringen

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt

lagen (1976:357) om arbetsskadeförsäkring (LAF) försäkrad för

arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock

försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i

Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning

i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för

arbetsskada.

LAF omfattar skador till följd av olycksfall eller annan

skadlig inverkan i arbetet. Även olycksfall vid färd till och

från arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om färden

föranleds av och står i nära samband med arbetet.

Reglerna för ersättning från LAF har till följd av bl.a.

kostnadsutvecklingen ändrats betydligt under de senaste åren.

Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en

arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög grad av

sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns utformning har skärpts

så att orsakssamband numera skall anses föreligga mellan en

skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet

om övervägande skäl talar för ett sådant samband (prop.

1992/93:30, bet. SfU8, rskr. 142). Vidare gäller sedan den 1

juli 1993 att rätten till arbetsskadesjukpenning har slopats för

den som är försäkrad enligt AFL. Från samma tidpunkt gäller att

ersättning för kostnader från LAF utges bara för sjukvård utom

riket, tandvård och särskilda hjälpmedel (prop. 1992/93:178,

bet. SfU17, rskr. 335).

De vidtagna förändringarna innebär att för den som ådragit sig

en arbetsskada föreligger numera i regel endast rätt till

arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående nedsättning av

arbetsförmågan, och ersättningen skall i princip utgöra

skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha

haft som oskadad och den inkomst som han trots skadan kan

beräknas få. Livräntan ersätter en årlig inkomstförlust upp till

sju och en halv gånger basbeloppet.

I motion 1993/94:Sf236 yrkande 1 av Hans Andersson m.fl. (v)

begärs att riksdagen återinför det tidigare begreppet

arbetsskada i avvaktan på Sjuk- och arbetsskadeberedningens

arbete. Motionärerna anför att skärpningen av reglerna i LAF i

första hand har betydelse för rätten till arbetsskadeersättning

vid belastningsskador, och i största utsträckning drabbar

kvinnor. Vidare minskar arbetsgivarnas incitament till att vidta

sanerande åtgärder på arbetsplatsen. Även forskningen inom

arbetsmiljöområdet kan komma att påverkas negativt.

Vid sin behandling av proposition 1992/93:30 om ändring av

begreppet arbetsskada anförde utskottet (bet. 1992/93:SfU8), i

anslutning till ett motionsyrkande om att en ändring av

arbetsskadebegreppet borde utredas av Sjuk- och

arbetsskadeberedningen, bl.a. att med beaktande av hur reglerna

i LAF tillämpades var det tveksamt om gränserna för de i grunden

arbetsrelaterade skadorna och de icke arbetsrelaterade skadorna

kunde upprätthållas. Utskottet ansåg att ett genomförande av de

föreslagna reglerna kunde innebära bättre möjligheter i detta

hänseende och på så sätt stärka det förebyggande

arbetsmiljöarbetet. Utskottet ansåg vidare att man med hänsyn

till det rådande ekonomiska läget inte kunde avvakta det

kommande beredningsarbetet. Utskottet vidhåller denna

uppfattning och avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf236

yrkande 1.

I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson

(nyd) begärs i yrkande 28 ett tillkännagivande om att regeringen

skall låta utreda förutsättningarna för ha samma ersättningsnivå

i arbetsskadeförsäkringen som i sjukförsäkringen. I yrkande 27

begärs ett tillkännagivande om att utreda förutsättningarna för

att avskaffa arbetsskadelivräntorna. I motionen anförs vidare

att i utskottets betänkande 1993/94:SfU8 uttalats att det är

angeläget att frågan om huruvida färdolycksfallen skall tas bort

ur arbetsskadeförsäkringen skall behandlas med förtur av

beredningen, men att så icke skett. Motionärerna begär därför i

yrkande 29 att riksdagen beslutar att omedelbart ta bort

färdolycksfallen ur arbetsskadeförsäkringen. I yrkande 30 begärs

ett tillkännagivande om en obligatorisk försäkring som omfattar

enbart arbetsolycksfallen.

Arbetsskadesjukpenningen har som framgått ovan slopats fr.o.m.

den 1 juli 1993, vilket innebär att ersättningsnivåerna i

sjukförsäkringen skall tillämpas oavsett om ett sjukdomsfall är

att anse som arbetsskada eller inte. Utskottet förutsätter att

de av motionärerna berörda frågorna kommer att behandlas av

Sjuk- och arbetsskadeberedningen och att frågan om

färdolycksfallen behandlas med förtur i enlighet med vad

utskottet anfört i betänkande 1992/93:SfU8. Utskottet avstyrker

bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena 27--30.

I tre motioner tas upp frågor som mer specifikt berör kvinnor

och arbetsskadeförsäkringen. Karin Starrin m.fl. (c) anför i

motion 1992/93:A811 att nya regler införts som innebär en

strängare bedömning än tidigare. Motionärerna framhåller att det

visat sig att kvinnor med monotona arbeten haft svårt att få

sina sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada och att

konsekvenserna av detta måste klaras ut i det fortsatta

utredningsarbetet. I yrkande 15 begärs ett tillkännagivande

härom. I motion 1993/94:A815 yrkande 26 begär Karin Starrin

m.fl. ett tillkännagivande om att tandsköterskors och

tandvårdspersonals sjukdomar som har samband med

kvicksilverförgiftning måste bli erkända som arbetsskador. Siw

Persson (fp) begär i motion 1993/94:Sf212 ett tillkännagivande

om åtgärder för att hindra att tandsköterskor särbehandlas vid

arbetsskadebedömningar.

Utskottet har tidigare behandlat frågor som rör kvinnors och

tandvårdspersonals situation med avseende på

arbetsskadeförsäkringen. I utskottets ovan nämnda betänkande

1993/94:SfU8 pekade utskottet på att mäns och kvinnors sjukdomar

skall bedömas utifrån samma regler samt erinrade om att vid

tillämpningen av principen "försäkrad i befintligt skick" kan

beaktas att kvinnors förmåga i vissa avseenden är annorlunda än

mäns. Utskottet förutsatte också att berörda myndigheter följer

den praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få klarlagt i

vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och

ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning. I

samma betänkande anförde utskottet att Arbetarskyddsstyrelsen år

1989 utfärdat allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam

inom tandvården. I övrigt hade Socialstyrelsen i en

expertrapport (Ds 1992:95) presenterat förutsättningarna för att

successivt avveckla amalgamet under 1990-talet liksom en

bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling.

Utskottet vill framhålla att att Sjuk- och

arbetsskadeberedningen skall granska försäkringen ur ett

jämställdhetsperspektiv. Utskottet vill också erinra om att i

proposition 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt

kretsloppsanpassning av samhället -- åtgärder för att minska

riskerna med en kemikaliehantering föreslås att användning av

amalgam inom tandvården bör avvecklas senast till år 1997. I

propositionen anförs bl.a. att nu tillgängliga alternativ till

amalgam utvecklas och förbättras kontinuerligt och att detta

enligt regeringens uppfattning innebär att alternativen bör

kunna användas i ökande utsträckning. Ärendet behandlas för

närvarande av riksdagen.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna 1992/93:A811 yrkande 15, 1993/94:A815 yrkande 26 och

1993/94:Sf212.

Hans Andersson m.fl. (v) framhåller i motion 1993/94:Sf236 att

försäkringskassorna skall ha ett centralt ansvar för

rehabiliteringen. En snabbare handläggningstid i kassorna kommer

att öka förutsättningarna för att rehabiliteringsinsatserna

skall lyckas. Motionärerna framhåller bl.a. att studier visat

att tidsfaktorn har en avgörande betydelse för möjligheterna att

få dem som drabbats av sjukdom tillbaka till arbetslivet. I

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om åtgärder till

förbättringar för den enskildes rehabilitering vid arbetsskada.

I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att

minska samhällets kostnader för arbetsskadorna. Motionärerna

menar att bl.a. differentierade arbetsgivaravgifter kan

stimulera till en bättre arbetsmiljö och på så sätt minska

antalet arbetsskador och därmed även samhällskostnaderna.

Sjuk- och arbetsskadeberedningens uppdrag är som framgått ovan

att inom ramen för olika försäkringslösningar komma med förslag

innebärande bl.a. att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna

flyttas ut ur statsbudgeten. I direktiven anges bl.a. att

förslagen skall utformas så att de ger naturliga incitament för

att upprätthålla arbetslinjen och att betydelsen av aktiva

förebyggande och rehabiliterande åtgärder betonas. Därvid bör

försäkringens effekter på arbetsmiljöarbetet och samordningen

med arbetsmiljölagstiftningens krav beaktas. Vidare skall

utgångspunkten för beredningens förslag vara att finansieringen

skall ske med enhetliga avgifter. Beredningen skall dock

överväga om och i så fall i vilken utsträckning som

arbetsgivaravgifterna bör differentieras utifrån företagens

kostnader för arbetsskador och sjukfrånvaro för att stimulera

till bl.a. en bättre arbetsmiljö. Utskottet anser att resultatet

av beredningens arbete bör avvaktas och avstyrker bifall till

motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2 och 3.

Hans Andersson (v) anför i motion 1993/94:U619 att Sverige

efter anmälan blivit tillrättavisad av Internationella

arbetsorganisationen (ILO) för att ha infört en karensdag i

arbetsskadeförsäkringen och därmed brutit mot ILO:s konvention

nr 121. I anmälan påtalades också det ändrade

arbetsskadebegreppet. Enligt motionären var ILO starkt kritiskt

till karensdagen och ville ha en förklaring till varför

arbetsskadebegreppet ändrats. Sverige har enligt motionären

under de senaste åren brutit mot flera internationella

konventioner, bl.a. FN:s barnkonvention. I och med detta

framstår Sverige inför omvärlden som ett dåligt föredöme.

Motionären fördömer detta agerande och begär ett

tillkännagivande om att Sverige strikt skall följa de av Sverige

ratificerade konventionerna.

Statsrådet Börje Hörnlund besvarade den 21 mars 1994 i

riksdagens kammare en interpellation med frågor angående ILO:s

styrelses behandling i november 1993 av en anmälan från LO, TCO

och Fria fackföreningsinternationalen (FFI) om bristande

tillämpning av ILO:s konvention nr 121 om förmåner vid

yrkesskada. I svaret uppgav statsrådet bl.a. att regeringen ser

med stort allvar på Sveriges internationella åtaganden. ILO hade

enligt statsrådet visat stor förståelse för den ekonomiska

situation som lett till införande av karensdagen men också

konstaterat att en sådan inte var förenlig med Sveriges åtagande

enligt konvention nr 121. ILO rekommenderade att Sverige senast

den 15 oktober 1994 rapporterar om vidtagna eller planerade

åtgärder för att uppfylla konventionens bestämmelser. Vad gäller

det ändrade arbetsskadebegreppet konstaterade ILO att ingen

avvikelse från konventionen förelåg, men det föreslogs att ILO:s

styrelse skulle begära ytterligare upplysningar från Sverige om

den praktiska tillämpningen av ändringarna i lagstiftningen.

Statsrådet framhöll att svar skulle arbetas fram senast till den

15 oktober 1994. Utskottet anser att regeringens svar till ILO

bör avvaktas och avstyrker bifall till motion 1993/94:U619.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även frågan om

samordning mellan ålders- och förtidspension enligt AFL och

livränta enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL).

Enligt 16 § YFL gäller att livräntan sänks till tre fjärdedelar

av det ursprungliga beloppet när den skadade blir 65 år.

Samtidigt skall enligt 17 kap. 2 § AFL folk- och tilläggspension

i form av ålderspension minskas med tre fjärdedelar av

livräntan. Folkpension till en ålderspensionär skall dock alltid

utges med minst tre fjärdedelar av det belopp som annars skulle

ha utgetts. Avdrag på tilläggspensionen får göras endast om den

pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för

minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat. Även

förtidspension och sjukbidrag samordnas genom att pensionen

minskas med tre fjärdedelar av livräntan. Avdrag från partiell

förtidspension får dock endast göras om skadan inträffat före

den tidpunkt från vilken pensionen utges. Det lägsta belopp som

skall utges till en förtidspensionär i form av folkpension är en

fjärdedel av vad som annars skulle ha utgetts. Bestämmelserna i

17 kap. 2 § AFL gäller även livränta enligt annan lag eller

författning som bestäms av eller utbetalas från

Riksförsäkringsverket.

I motion 1993/94:Sf253 anför Nils Nordh m.fl. (s) att

samordningsbestämmelserna i AFL har skapat problem som inte

förutsågs när dessa infördes. Att exempelvis halv förtidspension

samordnas med yrkesskadelivränta genom att pensionen minskas med

tre fjärdedelar av livräntan och inte med hälften är enligt

motionärerna inte logiskt. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om behovet av en ändring av

samordningsbestämmelserna i AFL.

Utskottet har i sitt betänkande 1990/91:SfU16 behandlat ett

liknande motionsyrkande. Utskottet erinrade därvid om att

samordningsbestämmelserna infördes på förslag av

Socialförsäkringskommittén (SOU 1961:29). Förslaget byggde på

den samordning som då gällde mellan statlig tjänstepension och

yrkesskadeersättning och som innebar att i de pensionsfall, då

rätt till motsvarande yrkesskadeersättning förelåg, utgick en

något högre förmån än i övriga fall. Ökningen motsvarade en

fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Utskottet anförde vidare

att med anledning av den år 1976 antagna lagen om

arbetsskadeförsäkring föreslog regeringen i proposition

1976/77:64 om statligt personskadeskydd m.m. vissa

kompletterande bestämmelser. Bl.a. föreslogs en kraftig

uppräkning av livräntor enligt YFL som grundades på en

invaliditet om minst 25 %. I propositionen (s. 120) redovisades

följande överväganden som Yrkesskadeförsäkringskommittén hade

gjort beträffande samordningen av de äldre livräntorna och den

allmänna försäkringens pensionsförmåner.

De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening

i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga

om de äldre livräntorna. Kommittén är emellertid medveten om att

många livräntetagare upplever det orättvist att

pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp.

Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde

därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt

känner de sig därför berövade viss del av sin pension och satta

i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av

detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har

därför övervägt att föreslå en ändring i samordningsreglerna

även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika lösningar.

Att helt slopa samordningsreglerna skulle leda till

överkompensation. Att låta pensionerna utgå helt men föreskriva

större avdrag på livräntorna än f.n. skulle enligt kommittén

leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle livräntetagare

med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.

Mot den nu redovisade bakgrunden fann utskottet i betänkandet

1990/91:SfU16 inte skäl förorda någon ändring i ifrågavarande

samordningsbestämmelser.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall

till motion 1993/94:Sf253.

Medelsanvisning

Regeringen har till anslaget B 1. Bidrag till sjukpenning och

rehabilitering föreslagit ett förslagsanslag på 3 268 miljoner

kronor.

I motion 1993/94:Sf271 yrkande 14 av Ian Wachtmeister och Arne

Jansson (nyd) begär motionärerna till följd av den i samma

motion yrkande 13 föreslagna sänkningen av taket i

sjukförsäkringen till fem och ett halvt basbelopp att riksdagen

till anslaget anvisar 1 300 miljoner mindre än vad regeringen

föreslagit.

Utskottet har ovan avstyrkt motionärernas yrkande om en

sänkning av taket i sjukförsäkringen. Till följd härav avstyrker

utskottet även bifall till det i motion 1993/94:Sf271 yrkande 14

framställda anslagsyrkandet och tillstyrker regeringens förslag

till medelsanvisning.

Utskottet godtar de av regeringen under littera B Ekonomisk

trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom framlagda förslagen

till medelsanvisning för budgetåret 1994/95 i proposition

1993/94:100 såvitt avser anslagen B 2 och B 3. Utskottet vill

dock i anslutning till anslaget B 2 framhålla följande.

Anslaget, som är nytt, är uppdelat på följande tre

anslagsposter: Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.,

Läkemedelsförmåner och Tandvård. Riksdagen har nyligen med

anledning av proposition 1993/94:93, Förändrat ersättningssystem

för vuxentandvård, godkänt riktlinjer för ett nytt

ersättningssystem. Riksdagen behandlar för närvarande

proposition 1993/94:221 med förslag om de lagändringar som

erfordras för ett genomförande av reformen. Det nya

ersättningssystemet avses träda i kraft den 1 oktober 1994. I

propositionen uppges att det nya systemet skall utformas så att

de årliga försäkringsutgifterna reduceras med 600 miljoner

kronor. Med utgångspunkt från detta beräknar regeringen i

budgetpropositionen bruttoutgiften för anslagsposten Tandvård

till 3 068 miljoner kronor, vilket motsvarar ett belopp under

anslaget på 460 miljoner kronor.

Pensioner m.m.

Basbeloppet

Pensionerna, från såväl folk- som tilläggspensioneringen, är

liksom åtskilliga andra sociala förmåner knutna till basbeloppet

inom den allmänna försäkringen.

Bestämmelserna om basbeloppet, som fastställs av regeringen

för varje år, återfinns i 1 kap. 6 § AFL. Basbeloppet utgör

29 700 kr multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger

förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober året före

det som basbeloppet avser och prisläget i oktober 1989. Därvid

skall bortses från de prisförändringar som följer av ändringar

av den statliga fastighetsskatten, av indirekta skatter och av

räntebidrag inom bostadsbidragssystemet, allt i den mån

åtgärderna vidtagits för att finansiera den sänkning av den

statliga inkomstskatten som genomfördes åren 1990 och 1991.

Vidare skall bortses från de direkta effekter på prisläget som

beror på deprecieringen av den svenska kronan under tiden den 19

november -- den 18 december 1992. I november 1993 beslöt

riksdagen om den ändrade beräkningen av basbeloppet till följd

av den svenska kronans depreciering (prop. 1993/94:37, bet.

SfU8, rskr. 38). Basbeloppet uppgår för år 1994 till 35 200 kr.

Pensionsförmånernas årsbelopp är som nämnts knutna till

basbeloppet och bestäms till en viss procentandel av detta.

Fr.o.m. år 1993 gäller att vid beräkning av folk- och

tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension,

efterlevandepension, barntillägg och pensionstillskott skall

basbeloppet minskas med 2 %.

I motion 1993/94:Sf269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson

(nyd) begär motionärerna att riksdagen beslutar att pensionerna

återställs så att den tidigare gällande kopplingen mellan

basbeloppet och pensionsnivån gäller. Motionärerna kritiserar

såväl att beräkningsgrunden för pensionerna baseras på ett

basbelopp minskat med 2 % som att vid beräkning av basbeloppet

skall bortses från effekter på prisläget som beror på

deprecieringen av den svenska kronan.

Utskottet anser inte att det finns anledning för riksdagen att

ändra sina nyligen fattade beslut om beräkning av basbeloppet

eller pensionsnivåer för år 1994, och utskottet avstyrker bifall

till motion 1993/94Sf269. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att Pensionsarbetsgruppen i sitt nyligen avgivna

betänkande SOU 1994:20 Reformerat pensionssystem föreslagit att

de årliga pensionsbeloppen bestäms enligt ett s.k.

följsamhetsindex, som påverkas av såväl tillväxt som inflation

och reallöneutvecklingen i samhället. En proposition på grundval

av beredningens förslag väntas föreläggas riksdagen inom kort.

Bedömningen av nivåer för sjukbidrag/förtidspension

Gällande ordning

Förtidspension utges till en försäkrad, som har fyllt 16 år,

för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension

dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på

grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller

psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel

och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av

arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli

bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag.

Riksdagen beslöt under riksmötet 1992/93 att införa nya nivåer

för sjukbidrag/förtidspension fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop.

1992/93:31, bet. 1992/93:SfU9, rskr. 157). Före detta datum

utgavs förmånen som hel, två tredjedels eller halv förmån. Hel

förtidspension fick den vars arbetsförmåga var nedsatt i sådan

grad, att intet eller endast en ringa del återstod. Numera utges

förmånen som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels

förmån. En försäkrad vars arbetsförmåga är helt nedsatt erhåller

hel förmån. Försäkrad vars arbetsförmåga inte är helt nedsatt,

men nedsatt med minst tre fjärdedelar erhåller tre fjärdedels

förmån. Är den försäkrades arbetsförmåga nedsatt i mindre grad,

men med minst hälften, utges halv förmån och i övriga fall en

fjärdedels förmån. Den nya lagstiftningen skall enligt

övergångsbestämmelserna tillämpas för den som vid

ikraftträdandet uppbar två tredjedelar av hel förtidspension

först när en omprövning av pensionen aktualiseras.

Enligt 7 kap. 3 § AFL skall vid bedömande av i vad mån

arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att

vid den nedsättning av prestationsförmågan som det är fråga om

bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter

och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn

till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,

bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av

nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om en försäkrad

som fyllt sextio år skall bedömningen främst avse hans förmåga

och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant

arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom

tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i

skälig omfattning även värdet av hushållsarbete i hemmet.

I proposition 1992/93:31 erinrades om att hel förtidspension

dittills kunnat utges om arbetsförmågan var nedsatt med minst

fem sjättedelar. Med de nya pensionsnivåerna skulle, enligt

propositionen, hel förmån utges endast då den försäkrade helt

saknar arbetsförmåga. Tre fjärdedels förtidspension skulle utges

om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre

fjärdedelar. Utskottet som biträdde propositionen i denna del

erinrade i betänkande 1992/93:SfU9 om att det fanns personer som

till följd av varaktig arbetsoförmåga beviljats hel

förtidspension trots att de har en restarbetsförmåga som kan

uppgå till en sjättedel av hel arbetsförmåga. Dessa pensionsfall

borde, enligt utskottet, inte omprövas med anledning av de nya

nivåerna, om det inte samtidigt förelåg andra omständigheter som

föranledde en ändring av pensionsförhållandet.

Riksförsäkringsverket har i Allmänna råd 1993:5 rekommenderat

att försäkringskassan vid sin bedömning av arbetsförmågan vid

rätt till hel förtidspension enligt de nya bestämmelserna skall

bortse från arbetsinkomst som understiger lägsta

sjukpenninggrundande inkomst (SGI) enligt AFL, motsvarande

6 000 kr. Kassan bör dock beakta om den försäkrade utan

ersättning regelbundet utför arbete av sådan omfattning och

sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren att lön

motsvarande minst lägsta SGI skulle ha betalats ut.

Motioner

Ett stort antal motioner berör frågan om rätten till hel

förtidspension samtidigt som den försäkrade är ideellt verksam

inom handikapprörelsen eller andra organisationer, har uppdrag

som fritidspolitiker eller vårdar egna barn. Flera motionärer

uttalar oro för att de nya nivåerna inom förtidspensioneringen

kan leda till minskning av förtidspensionen från hel till tre

fjärdedels förtidspension. Motionärerna anför bl.a. att

deltagande i ideell verksamhet och innehav av politiska uppdrag

av fritidskaraktär är av stor vikt för dem som är

förtidspensionerade och att deras insatser inte kan betraktas

som regelrätt arbete. För många handikappade och långtidssjuka

kan deltagande i föreningsarbetet vara den enda utåtriktade

verksamheten de orkar med. Frågor om minskning av pensionen vid

ideellt arbete inom handikapprörelsen och andra ideella

organisationer tas upp i motionerna, 1993/94:Sf201 av Iréne

Vestlund m.fl. (s), 1993/94:Sf208 av Eva Zetterberg m.fl. (v),

1993/94:Sf209 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m), 1993/94:Sf222

av Magnus Persson (s), 1993/94:Sf229 av Ingegerd Sahlström m.fl.

(s), 1993/94:Sf230 av Rosa Östh och Ulla Tillander (c),

1993/94:Sf234 av Krister Örnfjäder (s), 1993/94:Sf249 av

Maj-Inger Klingvall och Viola Furubjelke (s), 1993/94:Sf258 av

Bengt Hurtig och Eva Zetterberg (v), 1993/94:Sf260 av Lars

Hedfors m.fl. (s), 1993/94:Sf261 yrkande 7 av Ingvar Carlsson

m.fl. (s), 1993/94:Sf270 av Karin Wegestål m.fl. (s),

1993/94:So275 yrkande 1 av Jan Fransson m.fl. (s) och

1993/94:So276 yrkande 11 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).

Motionärerna begär beslut av riksdagen eller tillkännagivanden

till regeringen om rätt för förtidspensionärer att få vara

ideellt verksamma utan att pensionen reduceras. I några yrkanden

begärs en översyn av reglerna för förtidspensioneringen och

deras tillämpning.

I flera av dessa motioner berörs även svårigheterna för en

person som uppbär hel förtidspension att ha politiska uppdrag av

fritidskaraktär utan att pensionen reduceras. Denna fråga tas

upp i motionerna 1993/94:Sf201, 1993/94:Sf216, 1993/94:Sf229,

1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260 och 1993/94:Sf261.

Även problemen med att vård av barn kan medföra reduktion av

förtidspensionen berörs i några av motionerna. I motionerna

1993/94:Sf249, 1993/94:Sf261 och 1993/94:Sf270 anser

motionärerna att det är fel att förtidspensionärer inte kan

erhålla hel förtidspension av den anledningen att det finns

småbarn i hemmet. De påpekar dessutom att detta särskilt drabbar

kvinnor.

I motion 1993/94:Sf216 av Åke Carnerö (kds) anförs att en

politisk fritidssyssla med viss ekonomisk kompensation kan

innebära arbetslivsinriktad rehabilitering. Han anser att en

förtidspensionär i likhet med den som uppbär sjukpenning bör

kunna få ha en bisyssla i ringa omfattning utan att pensionen

reduceras. Med ringa omfattning avser motionären ett arbete som

ger en inkomst som understiger 10 % av den tidigare inkomsten av

anställning och som inte heller uppgår till ett halvt basbelopp.

Han begär ett tillkännagivande härom. I motion 1993/94:Sf221 av

Sverre Palm och Lennart Nilsson (s) påpekas även att de nya

reglerna lett till tröskeleffekter. Motionärerna anser att det

bör vara möjligt att göra en anpassning av utgående pension till

den faktiska extrainkomsten och begär ett tillkännagivande

härom.

Utskottets bedömning

Som ovan angivits skall vid bedömningen av i vilken mån

arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att

bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter

och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn

till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,

bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

Denna bestämmelse i 7 kap. 3 § AFL har inte ändrats vid

införandet av de nya pensionsnivåerna. Den som helt saknar

förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete kommer därför även

fortsättningsvis att kunna verka ideellt. Utskottet vill i detta

sammanhang framhålla att det ligger ett stort värde i att en

handikappad förtidspensionerad person kan engagera sig ideellt.

Härigenom kan han eller hon få möjligheter till deltagande i

samhällslivet och ha sociala kontakter. Det är därför viktigt

att tillämpningen av bestämmelserna redan vid

försäkringskassorna blir i enlighet härmed.

I flera av de redovisade motionerna uttalas emellertid en oro

för att de nya nivåerna inom förtidspensioneringen kan leda till

en minskning av förtidspensionen även för personer som har en

helt nedsatt arbetsförmåga. Vid de utfrågningar som utskottet

hållit med företrädare för Riksförsäkringsverket och de allmänna

försäkringskassorna har hävdats, att försäkringskassorna vid en

genomgång av sina ärenden inte funnit något beslut som bekräftat

de farhågor som framkommit i motionerna om att det med de nya

nivåerna för förtidspension i fortsättningen inte är möjligt att

göra några rent ideella insatser om man beviljas hel förmån från

förtidspensioneringen.

Riksförsäkringsverket har den 24 mars 1994 förtydligat sina

Allmänna råd om i vilken omfattning ett ideellt arbete påverkar

frågan om en försäkrad kan beviljas hel förtidspension enligt de

nya bestämmelserna. Rekommendationen om att försäkringskassan

vid bedömningen av arbetsförmågan bortser från arbetsinkomst som

understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL har

förtydligats med att försäkringskassan även bör beakta om den

försäkrade utan ersättning regelbundet utför arbete av sådan

omfattning och sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren

att en person skulle behöva anställas om den försäkrade eller

någon annan motsvarande person inte utförde arbetsuppgiften.

Vid bedömningen av arbetsförmågan rekommenderas

försäkringskassorna att bortse från aktiviteter som kan

jämställas med sådana fritidsaktiviteter som en yrkesverksam

person i normalfallet utför på sin fritid. Deltagande i sådant

föreningsliv eller kursverksamhet m.m. som motsvarar vad en

yrkesverksam person vanligen utför på sin fritid bör därför inte

beaktas vid bedömningen av arbetsförmågan. Rätten till pension

påverkas däremot om den försäkrades aktiviteter motsvarar sådana

arbetsinsatser som vanligen utförs av förvärvsarbetande.

Följande två exempel ges.

Exempel 1. En kvinna ansöker om förtidspension. Hon bedöms på

grund av sjukdom inte kunna klara ett förvärvsarbete. Hon är

engagerad som styrelseledamot i en förening. Arvode utges inte.

Uppdraget innebär att den försäkrade deltar i två sammanträden

per månad samt ett årsmöte och läser in handlingar till dessa

möten. Försäkringskassan gör bedömningen att de aktiviteter som

styrelseuppdraget innebär inte bör påverka bedömningen av hennes

arbetsförmåga, och hon beviljas hel förtidspension.

Exempel 2. En man har ansökt om förtidspension. Han har åtagit

sig att administrera insamlingsarbete åt en hjälporganisation.

Den försäkrade uppbär inte någon lön för dessa arbetsinsatser.

Utredningen visar att den försäkrade har arbetat två timmar per

dag under sex månaders tid med en insats som kan anses motsvara

vad en yrkesverksam person utför under motsvarande tid.

Försäkringskassan bedömer att hans arbetsförmåga är nedsatt på

grund av sjukdom. Kassan gör dock bedömningen att den

försäkrades arbetsinsats är så regelbunden och av sådan

omfattning att arbetsförmågan inte kan anses vara helt nedsatt.

Den försäkrade beviljas tre fjärdedels förtidspension.

Enligt utskottets uppfattning bör dessa förtydliganden leda

till att handikappade som söker förtidspension och som har en

helt nedsatt arbetsförmåga inte behöver känna oro för att de nya

nivåerna inom förtidspensioneringen leder till en lägre

förtidspension. Härigenom tillgodoses således de önskemål som

finns i motionerna om möjligheter för försäkrade med hel

förtidspension att i mindre omfattning och utan att det ersätter

en arbetsinsats på den ordinarie arbetsmarknaden göra ideella

insatser i föreningslivet. Möjlighet finns också att delta i

sådan politisk verksamhet som normalt sker på fritiden och som

normalt arvoderas med högst 6 000 kr per år. Ett utrymme

kvarstår också för den enskilde att utan att pensionen reduceras

utföra sådana sysslor i hemmet som en heltidsarbetande normalt

utför på sin fritid.

Utskottet anser emellertid att det finns anledning för

regeringen att noga följa utvecklingen av de ändrade reglerna

för rätt till olika nivåer av förtidspension. Regeringen bör

därvid återkomma med förslag, om tillämpningen ändå skulle bli

sådan att handikappade personer på grund av

förtidspensionsreglerna inte får möjlighet att delta i

samhällslivet.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna

1993/94:Sf201, 1993/94:Sf208, 1993/94:Sf209, 1993/94:Sf216,

1993/94:Sf221, 1993/94:Sf222, 1993/94:Sf229, 1993/94:Sf230,

1993/94:Sf234, 1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260,

1993/94:Sf261 yrkande 7, 1993/94:Sf270, 1993/94:So275 yrkande 1

och 1993/94:So276 yrkande 11 som sin mening ger regeringen detta

till känna.

Efterkontroll och uppföljning av förtidspensioner

Enligt 16 kap. 7 § AFL skall en förtidspension dras in eller

minskas om arbetsförmågan väsentligt förbättras. Vidare är den

som uppbär förtidspension skyldig att, enligt 16 kap. 8 § AFL,

utan dröjsmål anmäla till försäkringskassan om hans

arbetsförmåga väsentligt förbättras.

Riksförsäkringsverket har i sina Allmänna råd angett att det

fordras att det skall ha skett en väsentlig och varaktig

förbättring av den försäkrades arbetsförmåga för att hans

pension skall kunna minskas eller dras in. Förutsättningen för

att minska eller dra in pensionen är antingen att

hälsotillståndet väsentligt har förbättrats eller att

möjligheten att utnyttja den återstående arbetsförmågan till

inkomstbringande arbete väsentligt har förbättrats. Av detta

följer enligt råden att ändrade förhållanden inte får föranleda

indragning eller minskning av pensionen redan på grund av att

förutsättningarna för beviljande av pension inte längre är

uppfyllda. Vid bedömningen om rätten till pension kvarstår finns

således ett visst utrymme för inkomstökningar utöver t.ex. en

strikt jämförelse av förvärvsinkomsten med pensionsinkomsten.

Vidare rekommenderar Riksförsäkringsverket att

försäkringskassan i samband med beslut om förtidspension tar

ställning till om efterkontroll bör göras och i så fall när. I

råden anges även att det är lämpligt att göra efterkontroll i

ärenden där rehabiliteringsåtgärder är eller kan bli aktuella

eller där kassan vill följa upp i vilken omfattning den

försäkrade arbetar i egen rörelse. Riksförsäkringsverket

rekommenderar att indragningen eller minskningen av pensionen

till följd av att den försäkrade har börjat förvärvsarbeta eller

har utökat sitt förvärvsarbete sker först när det kan bedömas

att den försäkrade kommer att ha inkomst av arbete under minst

sex månader.

Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) tar i motion

1993/94:Sf254 upp kravet på efterkontroll av förtidspensionärers

arbetsförmåga. Motionärerna anser att en obligatorisk

efterkontroll bör göras, dels för att komma till rätta med

missbruk av förtidspensionering, dels för att hjälpa de

förtidspensionerade som vill tillbaka till arbetslivet.

Efterkontroller bör, enligt motionärerna, ske vid personligt

besök på försäkringskassan och äga rum vartannat eller vart

tredje år eller till dess en tjänsteman på försäkringskassan

tillsammans med förtroendeläkare bedömer att individen inte

längre är rehabiliteringsbar. Motionärerna räknar med att en

obligatorisk efterkontroll skulle innebära att statens totala

kostnader för förtidspensioneringen därigenom skulle kunna

minska med åtskilliga miljoner kronor. Motionärerna begär att

det anförda skall ges regeringen till känna.

I motion 1993/94:Sf271 yrkande 23 begär Ian Wachtmeister och

Arne Jansson (nyd) ett tillkännagivande om att kraftfulla

åtgärder bör vidtas för att begränsa antalet

förtidspensioneringar. De anser det nödvändigt att se över hela

systemet och att grundligt ompröva förutsättningarna för

förtidspensioneringarna. Om man inför ett system med flexibel

pensionsålder mellan 60--70 år menar motionärerna att man kan ta

bort möjligheten till förtidspension efter fyllda 60 år. I

yrkande 24 begärs ett tillkännagivande om att förtidspensioner

måste kunna omprövas.

I motion Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begär motionärerna

i yrkande 2 att det bör utredas om sådana försäkrade som

försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade har bytt

arbetsgivare, omplacerats, börjat studera eller är

förtidspensionerade etc. Vidare bör utredas om finansieringen av

förtidspensionerna skall lyftas över på arbetsmarknadens parter

för att öka arbetsgivarnas incitament till att rehabilitera sina

anställda. I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande

om att målet för förtidspensionerna bör vara att antalet skall

tas ner till samma nivå som i slutet av 1970-talet.

Utskottet har i betänkande 1992/93:SfU14 behandlat en motion

om obligatorisk efterkontroll av förtidspensioner. Utskottet

anförde då att ett införande av obligatorisk efterkontroll

skulle kräva betydande resurser, och utskottet var ej berett att

förorda införandet av en sådan kontroll. Samtidigt betonade

utskottet vikten av att försäkringskassorna tar till vara de

möjligheter som finns att ompröva beslut om förtidspensioner när

sådana förutsättningar föreligger. Utskottet, som vill framhålla

att tidsbegränsat sjukbidrag oftare borde beviljas i stället för

förtidspension, vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall

till motionerna 1993/94:Sf254 och 1993/94:Sf271 yrkande 24.

Den översyn av förtidspensionssystemet som begärs i motionerna

1993/94:Sf271 yrkande 23 och 1993/94:Sf250 yrkande 2 har redan

påbörjats inom beredningen för en ny ordning för sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna. Beredningen skall enligt sina

direktiv (1993:44) överväga om förtidspensioneringen bör ingå i

den nya ordningen för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna eller

bibehållas enligt nuvarande regler. Utskottet utgår från att

beredningen därvid närmare analyserar orsakerna till den ökade

förtidspensioneringen.

Utskottet anser att ökningen av antalet förtidspensioneringar

under de senaste åren är oroväckande. Utskottet har haft en

utfrågning om orsakerna till ökningen, och utfrågningen

redovisas i bilaga 2 till betänkandet. Resultatet av

utfrågningen har föranlett utskottet att som ett led i

riksdagens arbete med uppföljning och utvärdering av reformer

initiera en undersökning på forskningsnivå om tänkbara orsaker

till att förtidspensionerna ökar. Undersökningen genomförs vid

den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet och

resultatet skall redovisas till utskottet under maj månad.

Med det anförda får motionerna 1993/94:Sf271 yrkande 23 och

1993/94:Sf250 yrkandena 2 och 3 anses tillgodosedda.

Avräkningsregel

Genom kollektiva avtalsförsäkringar har nästan alla anställda

på den svenska arbetsmarknaden ett försäkringsskydd utöver det

som den allmänna försäkringen ger. Förmånerna varierar för

tjänstemän och kollektivanställda och för privatanställda och

offentliganställda. Den som insjuknat efter den 31 december 1990

och fått sjukbidrag eller förtidspension får för närvarande från

avtalsgruppssjukförsäkringen (AGS) en skattepliktig ersättning

på mellan 75 och 2 500 kr per månad beroende på inkomsten vid

insjuknandet. Även egna företagare kan genom

Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) teckna liknande frivilliga

försäkringar. Privatanställda tjänstemän som har

sjukbidrag/förtidspension kan få en ersättning från Industrins

och handelns tilläggspension (ITP) som motsvarar ca 10 % av

inkomsten vid insjuknandet.

I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson

(nyd) begärs i yrkande 25 ett tillkännagivande om att en

avräkningsregel bör införas för de fall ett avtal mellan

arbetsmarknadens parter ger kompensation med 10 % av

inkomstbortfallet utöver förtidspensionen från den allmänna

försäkringen. Avtalsbeloppet bör räknas av från

sjukbidraget/förtidspensionen så att i princip ingen får en

högre sammanlagd ersättning än 80 %. Enligt motionärerna leder

en sådan förändring till en besparing i "statskassan" på ca 4

miljarder kronor, och de anser att förändringen bör kunna träda

i kraft den 1 januari 1995.

Utskottet anser att den fråga som motionärerna har tagit upp

ligger inom det området som Beredningen för en ny ordning inom

sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har att behandla, och

utskottet avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 25.

Vårdbidrag

Vårdbidrag utges till förälder som vårdar barn under 16 års

ålder som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom

eller handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller

handikappet skall beaktas. Vårdbidraget utges alltefter

tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas

storlek som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels

förmån. Hel förmån utgör 2,5 basbelopp och partiell förmån

tillämplig andel därav. Om vårdbehovet ensamt grundar rätt till

hel förmån kan ersättning för merkostnader med högst 69 % av

basbeloppet utges till denna förmån. Vårdbidraget är

skattepliktigt och pensionsgrundande inkomst för föräldern. Om

en del av vårdbidraget bestämts som merkostnadsersättning är

denna skattefri och grundar inte någon rätt till pension.

Enligt 20 kap. 2 § AFL likställs vid rätt till vårdbidrag med

förälder den med vilken förälder är eller varit gift eller har

eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor. Vidare skall

med förälder även likställas den som med socialnämndens

tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran

i syfte att adoptera det.

Anders Svärd (c) begär i motion 1993/94:Sf242 ett

tillkännagivande om att ett äldre syskon skall kunna få

vårdbidrag när han eller hon vårdar ett yngre handikappat syskon

och syskonen är föräldralösa.

Det ankommer enligt socialtjänstförordningen på socialnämnden

att vidta åtgärder för att lösa frågan om vårdnad och

förmynderskap för ett omyndigt barn som förlorat båda sina

föräldrar. Barnet kan enligt 22 § socialtjänstlagen (1980:620)

genom socialnämndens försorg familjehemsplaceras i ett enskilt

hem hos ett äldre syskon eller annan person, under förutsättning

att hemmet kan godkännas som familjehem. Familjehemsersättning

utgår då och kommunen utövar tillsyn över hemmet. För ett barn

som förlorat sina föräldrar kan också barnpension utges från den

allmänna försäkringen.

Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte finns

anledning att utvidga kretsen av vårdbidragsberättigade i

enlighet med vad som begärts i motion 1993/94:Sf242. Utskottet

avstyrker bifall till motionen.

Särskilt pensionstillägg

Enligt lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till

folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,

kan föräldrar, som på grund av vård av ett sjukt eller

handikappat barn under lång tid gått miste om förvärvsinkomster,

erhålla ett särskilt skattefritt pensionstillägg till

folkpension i form av ålderspension från och med år 1991. Det

barn som föräldern vårdat skall under större delen av året ha

fått hel förtidspension eller helt sjukbidrag jämte

handikappersättning. Det rör sig sålunda om vård av barn som är

16 år eller äldre. För att få rätt till förmånen skall föräldern

ha vårdat barnet under minst sex år. Pensionstillägget utges då

med 5 % av basbeloppet. Överstiger vårdtiden sex år ökas

beloppet med 5 % av basbeloppet för varje vårdår upp till en

vårdtid av 15 år. Vid beräkningen av vårdår skall bl.a. bortses

från år då föräldern tillgodoräknats pensionspoäng.

Enligt särskilda övergångsregler skall med vårdår likställas

varje kalenderår fr.o.m. år 1964 t.o.m. år 1973, under vilket

föräldern vårdat sjukt eller handikappat barn som inte uppnått

16 års ålder och barnet fått vårdbidrag i form av

invaliditetsersättning. Motivet för dessa särskilda regler är

att invaliditetsersättningen, till skillnad mot det nuvarande

vårdbidraget som infördes år 1974, inte var ATP-grundande.

Anita Persson (s) anför i motion 1993/94:Sf255 att föräldrar

till neurosedynskadade barn fick ett vårdbidrag som var större

än ett basbelopp, och de tillgodoräknades därför ATP-poäng. På

grund härav har de enligt motionären inte kunnat tillgodoräknas

sådana år som vårdår för särskilt pensionstillägg. Motionären

begär ett tillkännagivande om att även dessa föräldrar skall bli

berättigade till särskilt pensionstillägg.

Av de inledningsvis redovisade reglerna framgår att vårdår för

vård av neurosedynskadade barn födda i början av 1960-talet

kunnat beräknas enligt de nämnda övergångsbestämmelserna åren

1964--1973 om barnet uppburit invaliditetsersättning. Därefter

har vårdår kunnat tillgodoräknas enligt huvudreglerna först då

barnet fyllt 16 år och fått sjukbidrag/förtidspension, vilket

bör ha inträffat år 1976 eller år 1977. Under åren däremellan,

då barnet ännu inte fyllt 16 år, har föräldern fått ett

pensionsgrundande vårdbidrag om förutsättningar i övrigt för

sådant bidrag förelegat.

Utskottet anser inte att det finns anledning att utvidga

rätten till särskilt pensionstillägg till att avse även år före

det år då barnet fyller 16 år, eftersom pensionsgrundande

vårdbidrag under den tiden kan utges till föräldern. Utskottet

avstyrker bifall till motion 1993/94:Sf255.

Medelsanvisning

Regeringen har i proposition 1993/94:100 föreslagit att under

anslaget B 4. Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 skall

anvisas ett förslagsanslag på 15 450 000 000 kr.

I motion 1993/94:Sf271 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson

(nyd) begärs i yrkande 26 att riksdagen till anslaget B 4

anvisar 13 450 000 000 kr. Motionärerna anser att en

besparing med 2 000 000 000 kr kan göras på anslaget om den

ovan nämnda avräkningen för kollektivavtalsförmåner genomförs

fr.o.m. den 1 januari 1995.

Utskottet har ovan avstyrkt motionärernas yrkande om en

avräkningsregel vid beräkning av förtidspensioner. Till följd

härav avstyrker utskottet bifall även till motion 1993/94:Sf271

yrkande 26 och tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning till anslaget B 4. Förtidspensioner.

Utskottet har inte heller någon erinran mot de av regeringen

under littera A Familjer och barn framlagda förslagen till

medelsanvisning såvitt avser anslagen A 7. Barnpensioner och A

8. Vårdbidrag för handikappade barn och de under littera B

Ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp och ålderdom upptagna

anslagen B 5. Ålderspensioner, B 6. Efterlevandepensioner till

vuxna, B 8. Handikappersättningar, B 9. Särskilt

pensionstillägg, B 10. Vissa yrkesskadeersättningar m.m. samt B

11. Ersättning till Posten AB m.m.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande reformering av socialförsäkringssystemet

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf231, 1993/94:Sf239,

1993/94:Sf261 yrkandena 1--4, 1993/94:Sf271 yrkande 46 och

1993/94:Sk352 yrkande 26,

res. 1 (nyd)

2. beträffande karensdagen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf213, 1993/94:Sf219,

1993/94:Sf223, 1993/94:Sf225, 1993/94:Sf226, 1993/94:Sf232 och

1993/94:Sf235,

3. beträffande långa sjukfall

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So477 yrkande 1

och med anledning av motionerna 1993/94:Sf243,

1993/94:Sf245,1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf261

yrkande 6, 1993/94:Sf271 yrkande 22, 1993/94:Fi206 yrkande 6

och 1993/94:So276 yrkande 10 samt med avslag på motion

1993/94:Sf271 yrkande 21 antar det av utskottet i bilaga 2

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

res. 2 (nyd)

men. (v) - delvis

4. beträffande taket i sjukförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf271 yrkande 13 och

1993/94:Fi206 yrkande 7,

res. 3 (nyd) - delvis

men. (v) - delvis

5. beträffande sänkta kompensationsnivåer

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf251 och

1993/94:Sf271 yrkandena 15, 17, 19 och 20,

res. 3 (nyd) - delvis

6. beträffande uppdelning av årsarbetstid

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf207,

7. beträffande arbetsgivarperiod

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkande 18,

res. 4 (nyd)

8. beträffande fria läkemedel

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf233 och

1993/94:Sf244 yrkande 2,

9. beträffande avbetalning vid läkemedelsinköp

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf264,

10. beträffande läkemedelsförmåner

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1993/94:Sf206 och 1993/94:Sf244 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1981:49)

om begränsning av läkemedelskostnader m.m.,

11. beträffande närståendevård

att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet

för närståendevård,

12. beträffande begreppet arbetsskada

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf236 yrkande 1,

men. (v) - delvis

13. beträffande ersättning vid arbetsskada

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkandena 27--30,

res. 5 (nyd)

14. beträffande kvinnors arbetsskador

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf212, 1992/93:A811

yrkande 15, och 1993/94:A815 yrkande 26,

15. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2 och 3,

men. (v) - delvis

16. beträffande konventioner

att riksdagen avslår motion 1993/94:U619,

men. (v) - delvis

17. beträffande yrkesskadelivränta

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf253,

18. beträffande anslag till Bidrag till sjukpenning och

rehabilitering

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf271 yrkande 14 till Bidrag till

sjukpenning och rehabilitering för budgetåret 1994/95 anvisar

ett förslagsanslag på 3 268 000 000 kr,

19. beträffande anslag till Bidrag till sjukvårdsförmåner

m.m.

att riksdagen till Bidrag till sjukvårdsförmåner m.m. för

budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 2 046 000 000

kr,

20. beträffande anslag till Bidrag till ersättning vid

närståendevård

att riksdagen till Bidrag till ersättning vid

närståendevård för budgetåret 1994/95 anvisar ett

förslagsanslag på 3 420 000 kronor,

21. beträffande förtidspension vid ideellt arbete m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Sf201,

1993/94:Sf208, 1993/94:Sf209, 1993/94:Sf216, 1993/94:Sf221,

1993/94:Sf222, 1993/94:Sf229, 1993/94:Sf230, 1993/94:Sf234,

1993/94:Sf249, 1993/94:Sf258, 1993/94:Sf260, 1993/94:Sf261

yrkande 7, 1993/94:Sf270, 1993/94:So275 yrkande 1 och

1993/94:So276 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

22. beträffande basbeloppsanknutna pensionsförmåner

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf269,

res. 6 (nyd)

23. beträffande efterkontroll av förtidspensioner

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf254 och

1993/94:Sf271 yrkande 24,

res. 7 (nyd)

24. beträffande översyn m.m. av förtidspensioneringen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf250 yrkandena 2

och 3 och 1993/94:Sf271 yrkande 23,

men. (v) - delvis

25. beträffande avräkningsregel vid utbetalning av

förtidspension

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf271 yrkande 25,

res. 8 (nyd)

26. beträffande utvidgning av rätten till vårdbidrag

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf242,

27. beträffande särskilt pensionstillägg

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf255,

28. beträffande anslag till Barnpensioner

att riksdagen till Barnpensioner för budgetåret

1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 290 000 000 kr,

29. beträffande anslag till Vårdbidrag för handikappade

barn

att riksdagen till Vårdbidrag för handikappade barn för

budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på

1 405 000 000 kr,

30. beträffande anslag till Förtidspensioner

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och

med avslag på motion 1993/94:Sf271 yrkande 26 till

Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett

förslagsanslag på 15 450 000 000 kr,

res. 9 (nyd)

31. beträffande anslag till Ålderspensioner

att riksdagen till Ålderspensioner för budgetåret

1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 53 210 000 000 kr,

32. beträffande anslag till Efterlevandepensioner till

vuxna

att riksdagen till Efterlevandepensioner till vuxna

för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 650

000 000 kr,

33. beträffande anslag till Handikappersättningar

att riksdagen till Handikappersättningar för

budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 915 000 000

kr,

34. beträffande anslag till Särskilt pensionstillägg

att riksdagen till Särskilt pensionstillägg för

budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 12 000 000

kr,

35. beträffande anslag till Vissa yrkesskadeersättningar

m.m.

att riksdagen till Vissa yrkesskadeersättningar m.m.

för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på

3 300 000 kr,

36. beträffande anslag till Ersättning till Posten AB m.m.

att riksdagen till Ersättning till Posten AB m.m. för

budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 197 539 000

kr.

Stockholm den 20 april 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta

Dahl (s), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik

(s), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta

Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Maud

Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Bengt Lindqvist (s) och

Ingrid Skeppstedt (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Som framgår" och slutar med "utskottet anfört." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att den förda politiken leder till att de

svaga och utsatta grupperna kommer att drabbas mest när det inte

längre går att låna till överkonsumtion. Ett system med

grundskydd är därför nödvändigt. Grundskyddet kan vara lika för

alla inom samtliga system med möjlighet till individuella eller

gemensamma kompensationslösningar. Grundskyddet skall vara

skattefinansierat och utgöra en garanti för medborgarna i

utsatta lägen. Utskottet anser också att Lindbeckkommissionens

förslag om mål och inriktning för en reformering av

socialförsäkringsområdet i allt väsentligt är förenliga med en

grundskyddsmodell, och förslagen kan enligt utskottets

uppfattning läggas till grund för statsmakternas fortsatta

åtgärder på social- och socialförsäkringsområdena. Vad

utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande reformering av socialförsäkringssystemet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 46

och med avslag på motionerna 1992/94:Sf231, 1993/94:Sf239,

1993/94:Sf261 yrkandena 1--4 och 1993/94:Sk352 yrkande 26 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Långa sjukfall (mom. 3)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "Utskottet vill" och på s. 30 slutar med "till

motionerna." bort ha följande lydelse:

Av vad som framkommit vid utskottets utfrågningar och i

Riksförsäkringsverkets uppföljningsrapport framgår att

reglerna om medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering

som en förutsättning för ersättning efter den högre nivån visat

sig vara orealistiska, byråkratiska och i viss omfattning

orättvisa och inte gett något positivt resultat vare sig för

samhället eller den försäkrade. Utskottet anser därför att

dessa undantagsregler bör avskaffas. Utskottet anser vidare att

i avvaktan på att det införs ett bättre system för

rehabilitering av de långtidssjuka bör ersättningen till dessa

återgå till vad som tidigare gällde. Det anförda bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande långa sjukfall

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf243,

1993/94:Sf245, 1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf271

yrkandena 21 och 22 och 1993/94:Fi206 yrkande 6 samt med avslag

på motionerna 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:So276 yrkande 10

och 1993/94:So477 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. Taket i sjukförsäkringen och sänkta kompensationsnivåer

(mom. 4 och 5)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som

börjar med "De besparingar" och slutar med "och 20."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att ytterligare besparingar bör genomföras

inom sjukförsäkringssystemet. En sänkning av det s.k. taket i

sjukförsäkringen från 7,5 till 5,5 basbelopp ger enligt

utskottets uppfattning en väsentlig besparingseffekt på anslaget

till sjukpenning och rehabilitering. Utskottet anser det rimligt

att höginkomsttagarna i större utsträckning bör kunna svara för

sin försörjning utan bidrag från staten i form av sjukersättning

m.m. Utskottet anser vidare att ersättningsnivån inom

sjukförsäkringen på sikt bör sänkas till 70 % av SGI:n. En sådan

sänkning bör dock ske i etapper och påbörjas först efter det att

konjunkturen vänt uppåt. Den som aktivt deltar i en

rehabilitering som förväntas ge till resultat att den försäkrade

återkommer i arbete bör dock kunna få ersättning med 80--90 %

av SGI:n. På så sätt hävdas arbetslinjen inom försäkringen. Vid

en sänkning av ersättningen inom sjukförsäkringen är det enligt

utskottets uppfattning rimligt att även ersättning vid

yrkesinriktad rehabilitering sänks. Utskottet anser att

ersättningsnivån därvidlag skall vara 90 % av SGI:n. Det

anförda bör utskottet som sin mening ge regeringen till känna.

dels att momenten 4 och 5 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

4. beträffande taket i sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 13

och med anledning av motion 1993/94:Fi206 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande sänkta kompensationsnivåer

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena

15, 17, 19 och 20 samt med avslag på motion 1993/94:Sf251 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Arbetsgivarperiod (mom. 7)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Även denna" och slutar med "till motionen." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser det vara lämpligt att frågan om en förlängning

av arbetsgivarperioden i sjuklönesystemet till fyra veckor

utreds. En sådan förlängning bör enligt utskottets uppfattning

leda till en motsvarande sänkning av sjukförsäkringsavgiften.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande arbetsgivarperiod

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 18

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Arbetsskadesjukpenningen har" och slutar med

"27--30." bort ha följande lydelse:

Utgifterna för arbetsskadeförsäkringen beräknas till 8,2

miljarder kronor för år 1994. Arbetsskadefondens underskott vid

år 1993 års utgång beräknas till 21,9 miljarder kronor. Vid ett

oförändrat avgiftsuttag kan underskottet i fonden enligt

regeringen beräknas till 12,5 miljarder kronor för år 1999. Med

beaktande härav anser utskottet att förutsättningarna för att

avskaffa arbetsskadelivräntorna bör utredas. De skadefall som nu

tillkommer bör enligt utskottets uppfattning ersättas på samma

nivå som inom sjukförsäkringen, således med högst 80 % av

inkomstbortfallet. Utskottet vill även framhålla att i

betänkande 1992/93:SfU8 uttalade utskottet att frågan om att

färdolycksfallen skall tas bort ur arbetsskadeförsäkringen borde

behandlas med förtur av Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Enligt

vad utskottet erfarit har denna fråga inte behandlats på det

sätt utskottet förutsatte. Utskottet anser därför att riksdagen

nu bör besluta om att färdolycksfallen skall tas bort ur

försäkringen. När det gäller arbetsolycksfall över huvud taget

anser utskottet att det bör finnas en obligatorisk försäkring

som omfattar just dessa olycksfall. Regeringen bör återkomma

till utskottet med förslag i denna fråga.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13. beträffande ersättning vid arbetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkandena

27--30 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

6. Basbeloppsanknutna pensionsförmåner (mom. 22)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "motion Sf269." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att de nedskärningar som pensionärerna blev

utsatta för hösten 1992 hårt drabbat pensionärer som redan har

det svårt. Riksdagen bör därför med bifall till motion Sf269

besluta att den tidigare kopplingen mellan basbeloppet och

pensionsnivån återställs.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande basbeloppsanknutna pensionsförmåner

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf269 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Efterkontroll av förtidspensioner (mom. 23)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46

börjar med "Utskottet har" och på s. 47 slutar med "yrkande 24."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att alla vägar måste prövas för att begränsa

förtidspensioneringarna och att det är nödvändigt att se över

hela systemet samt att grundligt ompröva förutsättningarna för

förtidspensioneringarna. Utskottet anser även att en

obligatorisk efterkontroll av förtidspensioneringarna skulle

innebära att statens totala kostnader för förtidspensioneringen

skulle kunna minska med åtskilliga miljoner kronor. Utskottet

anser att detta bör ges regeringen till känna och tillstyrker

motion Sf271 yrkande 24 och motion Sf254.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23. beträffande efterkontroll av förtidspensioner

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf254 och

1993/94:Sf271 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

8. Avräkningsregel vid utbetalning av förtidspension (mom. 25)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 25." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att en sådan avräkningsregel som föreslås i

motion Sf271 yrkande 25 bör införas. Regeln innebär att ingen

som uppbär sjukbidrag eller förtidspension och samtidigt har

avtalförsäkringar får en högre sammanlagd ersättning än 80 %.

Utskottet anser att detta bör ges regeringen till känna och

tillstyrker motion Sf271 yrkande 25.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

25. beträffande avräkningsregel vid utbetalning av

förtidspension

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 25

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Anslag till Förtidspensioner (mom. 30)

Under förutsättning av bifall till reservation 8

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49

börjar med "Utskottet har ovan" och slutar med "B 4.

Förtidspensioner." bort ha följande lydelse:

Utskottet som ovan tillstyrkt motionärernas yrkande om en

avräkningsregel vid beräkning av förtidspensioner tillstyrker

till följd därav även motion Sf271 yrkande 26.

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

30. beträffande anslag till Förtidspensioner

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf271 yrkande 26

och med anledning av regeringens förslag till

Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 anvisar ett

förslagsanslag på 13 450 000 000 kr.

Särskilda yttranden

1. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)

Birgitta Dahl, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta

Israelsson, Maud Björnemalm och Bengt Lindqvist (alla s) anför:

I motion Sf261 av Ingvar Carlsson m.fl. har socialdemokraterna

lagt fast riktlinjer för en reformering av

socialförsäkringssystemet, uttag av socialavgifter, uppföljning

och utvärdering av beslut på området och förebyggande arbete och

rehabilitering. En redogörelse härför finns på s. 16--18 i

betänkandet. De frågor vi tagit upp kommer att behandlas i den

parlamentariskt sammansatta Sjuk- och arbetsskadeberedningens

arbete. Vi kommer i arbetet i beredningen att verka för ett

genomförande av våra förslag.

2. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)

Ingrid Skeppstedt (c) anför:

I motion Sf239 av Karin Israelsson och Rosa Östh har vi

redogjort för hur ett system byggt på ett större inslag av

grundskydd kan utgöra grunden för en i verklig mening generell

välfärdspolitik. Vårt förslag har redovisats på s. 18--19 i

betänkandet. Centern kommer i andra sammanhang, närmast inom

ramen för den parlamentariskt sammansatta Sjuk- och

arbetsskadeberedningens arbete, att verka för en reformering av

välfärdssystemen i enlighet med motionens riktlinjer, och jag

har därför inget yrkande i frågan.

3. Reformering av socialförsäkringssystemet (mom. 1)

Pontus Wiklund (kds) anför:

Harry Staaf och Rose-Marie Freban har i motion Sf231 begärt en

översyn i en parlamentarisk kommitté av hur det nuvarande

trygghetssystemet vid sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet

kan reformeras och göras robust för kommande generationer.

Motionen redovisas på s. 19 i betänkandet. Med hänsyn till att

kds inom ramen för det arbete som för närvarande pågår inom den

parlamentariskt tillsatta Sjuk- och arbetsskadeberedningen

kommer att verka för ett genomförande av motionsförslagen avstår

jag från yrkande i frågan.

4. Ersättning vid arbetsskada (mom. 13)

Birgitta Dahl, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta

Israelsson, Maud Björnemalm och Bengt Lindqvist (alla s) anför:

I motion Sf271 begärs att ytterligare försämringar avseende

villkoren i arbetsskadeförsäkringen genomförs. De förändringar

som riksdagen på förslag av regeringen genomfört i

arbetsskadeförsäkringen har inneburit djupgående principiella

och materiella förändringar som inte har accepterats av oss. I

reservationer till de betänkanden som behandlat dessa

förändringar har vi bl.a. framhållit att frågorna inte varit

föremål för en normal beredning. Vi anser att en reformering av

arbetsskadeförsäkringen måste föregås av en noggrann prövning

och att denna bör göras av Sjuk- och arbetsskadeberedningen.

Våra representanter i beredningen kommer att verka för att de

ståndpunkter vi företräder beaktas.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Beträffande den 70-procentiga ersättningsnivån vid långa

sjukfall (mom. 3) anser Vänsterpartiet att regeringens syfte att

genom en sänkning av ersättningsnivån i sjukförsäkringen

åstadkomma besparingar lett till ett misslyckande. Effekterna

har blivit att förtidspensioneringarna ökat, en mycket lägre

besparing än vad som förutsågs och sänkningen har också

inneburit att den som drabbats av denna inte kan leva under

drägliga ekonomiska villkor. Försäkringskassorna har dessutom

gjort en snäv tolkning av riksdagens beslut, vilket bl.a.

inneburit att relativt få av dem som ansökt om ersättning efter

den högre nivån beviljats sådan ersättning. Vänsterpartiet anser

att nackdelarna med den 70-procentiga nivån är så stora att

denna nivå bör avskaffas och att riksdagen bör besluta att den

80-procentiga nivån efter 365 dagars sjukskrivning återinförs.

För att finansiera detta föreslår Vänsterpartiet att riksdagen

beslutar att det s.k. taket i sjukförsäkringen (mom. 4) sänks

från 7,5 till 6,5 basbelopp.

Beträffande begreppet arbetsskada (mom. 12) anser vi att

riksdagen bör besluta att det tidigare gällande begreppet

avseende arbetsskada återinförs i avvaktan på resultatet av

Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete. Med skadlig inverkan i

arbetet skall avses inverkan av en faktor i arbetet som med hög

grad av sannolikhet kan ge upphov till den skada som den

försäkrade drabbats av. Tidigare gällde att det ställdes krav på

att den skadliga faktorn sannolikt kunde ge upphov till skadan.

Förändringen har inneburit att man numera i princip måste leda i

bevis att den skadliga arbetsmiljön gett upphov till skadan.

Även bevisregeln har skärpts. Skärpningarna i

arbetsskadeförsäkringen har i första hand haft betydelse för

rätten till ersättning vid belastningsskador, något som i hög

utsträckning drabbar kvinnor. Arbetsplatserna är i regel

utformade för män, vilket är en orsak till att risken för

arbetsskador är stor bland kvinnor. En annan orsak är den

generellt dåliga arbetsmiljön i lågbetalda s.k. kvinnoyrken. Med

skärpningarna har kvinnors arbetsskador definierats bort.

Vänsterpartiet kräver därför att arbetsskadebegreppet och

bevisregeln återställs till vad som tidigare gällde.

Beträffande rehabilitering av arbetsskadade (mom. 15) kan

många förändringar till det bättre företas, exempelvis kan

företagshälsovården och företagens skyddsorganisationer vara en

första instans vid utredning av arbetsskador. Yrkesinspektionen

bör ges ökade möjligheter att ingripa och statistikhanteringen

bör förbättras så att ISA får en bättre information om bristerna

i arbetsmiljön. Försäkringskassorna bör ha ett centralt ansvar

för rehabilitering. Om dessa befrias från sin roll att via

arbetsskadeutredningar skydda fondpengar, finns förutsättningar

att snabbt inleda en rehabilitering av den som drabbats av

skador. Den snabbare handläggningstiden, då man även skall lösa

den försäkrades ekonomiska problem, kommer att ge

förutsättningar för att rehabiliteringsinsatserna kommer att

lyckas. Åtskilliga utredningar har visat att tidsfaktorn är den

viktigaste faktorn när det gäller en återgång till arbetslivet.

Förbättringar av arbetsmiljön innebär också att samhällets

kostnader för arbetsskadorna minskar. Differentierade

arbetsgivaravgifter kan rätt utformade fungera så att miljön på

arbetsplatserna förbättras. För arbetsgivarna skall det vara

lönsamt med en god arbetsmiljö.

Beträffande konventioner (mom. 16) anser Vänsterpartiet att

Sverige strikt skall följa de konventioner som ratificerats.

Sverige har av Internationella arbetstagarorganisationen (ILO)

blivit tillrättavisad för att en karensdag införts i

arbetsskadeförsäkringen. Förfarandet innebär enligt ILO ett

brott mot konvention nr 121. ILO:s utslag var starkt kritiskt,

och hittills har regeringen inte kommit med förslag till

rättelse. Den anmälan som gjordes till ILO gällde också det

förändrade arbetsskadebegreppet. ILO har därvidlag intagit en

kritisk hållning och begärt att Sverige inkommer med en

förklaring till varför åtgärderna vidtagits. Sverige har under

senare år vid flera tillfällen brutit mot internationella

konventioner, bl.a. FN:s barnkonvention. Genom sitt agerande har

Sverige utnyttjats som ett dåligt exempel i stället för att

framstå som ett föredöme.

Antalet personer som förtidspensioneras ökar kraftigt. En

utredning med uppgift att göra en översyn av

förtidspensioneringen (mom. 24) bör tillsättas. Utredningen bör

göra en noggrann analys av det nuvarande systemet och även

utreda varför rehabiliteringen inte fungerar trots att betydande

resurser ställts till bl.a. försäkringskassornas förfogande.

Vänsterpartiet är väl medvetet om att rehabilitering av

långtidssjuka är svårt. Det är därför väsentligt att exempelvis

de kunskaper och erfarenheter som finns i

socialförsäkringsnämnderna tas väl till vara och i framtiden

utnyttjas på ett annat och bättre sätt. Utredningen bör även

innefatta en undersökning av hur det gått med de fall som

försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade. En viktig punkt

är också att undersöka hur samspelet mellan kassa och

arbetsgivare fungerar och i vilken omfattning arbetsgivaren är

med och betalar kostnaderna i en rehabiliteringssituation.

Vidare bör förutsättningarna för att etablera en

rehabiliteringsklinik i varje län undersökas. En överflyttning

av finansieringen av förtidspensionerna till arbetsmarknadens

parter skulle kunna öka arbetsgivarnas incitament att

rehabilitera sina anställda. Enligt Vänsterpartiets uppfattning

bör målet vara att antalet förtidspensioneringar skall ner på

samma nivå som i slutet av 1970-talet.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

3, 4, 12, 15, 16 och 24 borde ha hemställt:

3. beträffande långa sjukfall

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf243,

1993/94:Sf245, 1993/94:Sf252, 1993/94:Sf259, 1993/94:Sf271

yrkande 22 och 1993/94:Fi206 yrkande 6 samt med avslag på

motionerna 1993/94:Sf261 yrkande 6, 1993/94:Sf271 yrkande 21,

1993/94:So276 yrkande 10 och 1993/94:So477 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,

4. beträffande taket i sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Fi206 yrkande 7

och med anledning av motion 1993/94:Sf271 yrkande 13 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,

12. beträffande begreppet arbetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i

denna del,

15. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf236 yrkandena 2

och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts

i denna del,

16. beträffande konventioner

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U619 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,

24. beträffande översyn m.m. av förtidspensioneringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf250

yrkandena 2 och 3 och 1993/94:Sf271 yrkande 23 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 d § lagen (1962:381) om

allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

3 kap.

4 d §2

Den allmänna Den allmänna

försäkringskassan kan försäkringskassan kan

efter ansökan av den efter ansökan av den

försäkrade besluta att försäkrade besluta att

hel sjukpenning för dag som hel sjukpenning för dag som

annars skulle ha utgivits med annars skulle ha utgivits med

70 procent i stället skall 70 procent i stället skall

utges med 80 procent av den utges med 80 procent av den

försäkrades försäkrades

sjukpenninggrundande inkomst sjukpenninggrundande inkomst

delad med 365 eller, vid delad med 365 eller, vid

sjukpenningberäkning enligt sjukpenningberäkning enligt

10 a §, med motsvarande 10 a §, med motsvarande

arbetstidsfaktor. Ett arbetstidsfaktor. Ett

sådant beslut får sådant beslut får

meddelas för en period meddelas för en period

när den försäkrade när den försäkrade

på grund av sjukdom på grund av sjukdom

genomgår medicinsk genomgår medicinsk

behandling eller medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering. Som villkor rehabilitering och

gäller att behandlingen behandlingen eller

eller rehabiliteringen har rehabiliteringen har

ordinerats av läkare och ordinerats av läkare och

ingår i en av ingår i en av

försäkringskassan försäkringskassan

godkänd plan. godkänd plan. Beslutet

får även omfatta

väntetid före

behandlingen eller

rehabiliteringen.

Beslutet gäller från och med den dag då ansökan gjordes hos

försäkringskassan, om inte annat sägs i beslutet. Beslutet

gäller för tid som anges i beslutet eller, om det finns

särskilda skäl, tills vidare. Beslutet skall upphävas när

villkoren enligt första stycket inte längre är uppfyllda.

Beslut enligt första

stycket får även

meddelas för väntetid

före arbetslivsinriktad

rehabilitering enligt 22 kap.

7 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1994. Äldre bestämmelser

gäller fortfarande för tid före ikraftträdandet.

1Lagen omtryckt 1982:120

2Senaste lydelse 1993:744

Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om

effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen och

om förtidspensioneringen

Bilaga 3

Tisdagen den 7 december 1993

Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal

myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.

I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i

socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.

Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid

utfrågningen.

Effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen

Ordföranden: Mina damer och herrar! Jag hälsar er

hjärtligt välkomna till socialförsäkringsutskottets utfrågning.

Under förmiddagen kommer utfrågningen närmast att handla om den

70-procentiga ersättningsnivån inom sjukpenningförsäkringen.

Därefter kommer utfrågningen att handla om

förtidspensioneringen.

Jag hälsar representanter för olika myndigheter och

organisationer, utskottsledamöter, åhörare och naturligtvis även

representanter för massmedierna välkomna.

Riksdagens utskott har ett naturligt intresse av att följa

utvecklingen av de beslut som har fattats. Framdeles skall vi

också få ett ökat ansvar för uppföljning och utvärdering. Man

kan säga att detta utskott ligger väl framme. Vi tjuvstartar med

den aktiva uppföljningen av tidigare fattade beslut.

Bland de beslut inom utskottets område som har fattats under

de senaste åren är den 70-procentiga ersättningsnivån inom

sjukförsäkringen. Det är ett beslut som har vållat ganska mycket

diskussion och debatt. Vi har fått många förfrågningar till

utskottet. Vi tycker att det är viktigt att höra dem som närmast

kan ärendet. Vi vill också få tillfälle att lyssna på andra

röster än de som dagligdags fattar beslut i dessa ärenden.

Tiden fram till ca 11.15 kommer att ägnas åt den frågan.

Därefter är det dags för en kaffepaus. Med början kl. 11.30

skall utfrågningen ägnas åt förtidspensionerna. Frågan är bl.a.

varför det har skett en så kraftig ökning av antalet

förtidspensionärer.

Frågan om förtidspensionerna och ökningen har varit livligt

diskuterad under senare tid. Det är naturligtvis ett bekymmer

att snart uppemot en halv miljon människor är

förtidspensionärer. Vi i utskottet har klart för oss att många

av de beslut som har fattats på senare år kan ha fått effekten

att antalet förtidspensionärer har ökat, men vi vill höra de

sakkunnigas redogörelser i frågorna.

Utfrågningen kommer att dokumenteras. Jag säger välkommen till

våra stenografer som hjälper oss med dokumentationen. Det vi

kommer vi fram till i dag kommer naturligtvis att ligga till

grund för utskottets vidare bedömning och ställningstagande i

frågorna.

Återigen vill jag hälsa er alla hjärtligt välkomna. Vissa

representanter har blivit ombedda att göra särskilda

inledningsanföranden. De har också blivit ombedda att göra det

relativt kortfattat så att vi hinner låta så många som möjligt

komma till tals. Vi ber om kortfattade frågor och kortfattade

svar.

Jag lämnar närmast ordet till Gustav Jönsson från

Riksförsäkringsverket, och det gäller den 70-procentiga

ersättningsnivån.

Gustav Jönsson: Fru ordförande! Ersättningsnivån efter det

att man har uppburit sjukpenning under ett år är normalt 70 %.

80 % kan utges efter ansökan om vissa villkor är uppfyllda.

Under perioden juli--oktober, dvs. under fyra månader, har ca

13 000 personer ansökt om att få behålla 80-procentsnivån.

10 400 av dessa ärenden har avgjorts under den här perioden. Ca

7 100 ansökningar har bifallits, och 3 300 har avslagits.

Det totala antalet sjukpenningfall med över ett års

ersättningstid var drygt 51 000 i början av oktober. Ca 44 000

sjukpenningfall får 70 % ersättning medan drygt 7 000 får

80 %.

Det sker en successiv minskning av det totala antalet långa

sjukpenningfall, vilket vi kommer in på i den senare delen av

denna utfrågning.

Försäkringskassorna säger sig märka att det bland dem som

numera uppnår ett års sjukpenningtid är vanligare att de ansöker

och får behålla den 80-procentiga ersättningen. Orsaken är

sannolikt att det är vanligare i den här gruppen, som består av

nyare sjukpenningfall, att man deltar i en aktiv medicinsk

behandling och rehabilitering. Det är villkoret för att man

skall få behålla 80 %. De äldre, långa sjukpenningfallen

uppfyller tydligen inte kraven på den aktiva medicinska

behandlingen.

Försäkringskassornas handläggning av dessa ärenden vägleds av

Riksförsäkringsverkets allmänna råd. Dessa allmänna råd har

utarbetats i etapper under hösten. Verket gick redan i somras,

direkt efter riksdagsbeslutet, ut till kassorna med information

om den nya kompensationsnivån. Informationen innehöll referat ur

propositionen och utskottsbetänkandet. Försäkringskassorna

uppmanades att informera alla som berördes om sänkningen och om

möjligheten att efter ansökan få behålla den högre nivån. Alla

försäkringskassor gick ut med information i olika former till

den här gruppen försäkrade.

Under hösten har allmänna råd utarbetats med medverkan av

kassapersonal som har erfarenhet från den praktiska

handläggningen och tillämpningen ute i kassorna. De allmänna

råden, som skall vara vägledande för kassornas hantering, bygger

i allt väsentligt på skrivningarna i propositionen och

utskottsbetänkandet. Det gäller framför allt skrivningarna om

villkoren för att man skall kunna bevilja den högre

ersättningsnivån.

Villkoren består av krav på aktiva insatser för medicinsk

behandling och rehabilitering. Insatserna skall finnas med i en

av kassan fastställd plan och vara ordinerade av läkare.

Så långt Riksförsäkringsverket kan finna tillämpas de olika

kompensationsnivåerna vid långa sjukpenningfall i enlighet med

lagstiftarnas intentioner. Men det är naturligtvis ofrånkomligt

att det uppstår gränsdragningsproblem när man skall bedöma de

olika behandlingar som finns i praktiken.

Riksförsäkringsverket följer löpande erfarenheterna från

tillämpningen ute i kassorna. Inom verket diskuteras nu någon

form av undersökning av vilka som nu får den lägre ersättningen

på 70 %, för närvarande 44 000 personer. Några konkreta

undersökningsplaner finns dock inte ännu.

Ordföranden: Tack för den redogörelsen. Jag låter nu ordet

gå vidare till Hans Svensson i Försäkringskasseförbundet.

Hans Svensson: Fru ordförande, ärade utskottsledamöter!

Inför denna hearing har Försäkringskasseförbundet riktat ett

antal frågor till försäkringskassorna. Frågorna gäller

kassans erfarenheter från kontakter med de försäkrade med

anledning av förändringen, svårigheterna i tillämpningen och

synpunkter och kommentarer i övrigt. Trots den mycket knappa tid

man har haft till sitt förfogande var svarsfrekvensen näst

intill 100-procentig. Det finns också en stor samstämmighet i de

synpunkter som förts fram.

I flera svar riktas kritik mot både regeringen och utskottet.

Formuleringarna i propositionen respektive utskottsbetänkandet

har även efter de förtydliganden som gjorts, bl.a. i utskottets

betänkande nr 17, på fältet upplevts som mycket svårtolkade.

Många pekar på att de initialt kände en stor osäkerhet. Vid en

strikt tillämpning av reglerna om vem som kan få 80 %

sjukpenning efter 365 dagar i enlighet med utskottsbetänkandet

uppstår svåra avgränsningsproblem. Dessa är svåra att förklara

för den enskilde. Jag skall återkomma till det något senare.

Flera av försäkringskassorna hänvisar i sina svar till den

temadag som Riksförsäkringsverket anordnade under oktober månad

och menar att det där gjordes vissa klargöranden avseende

tillämpningen. Några kassor framför att de innan temadagen

gjorde en betydligt generösare tolkning av lagen, varför det kan

synas förvånansvärt att avslagsprocenten för dem som ansökt om

högre ersättning ändock var så hög vid den tidpunkten.

Jag vill också hänvisa till en artikel som handlar om den här

temadagen. Artikeln, som har rubriken "Var tjugonde långsjuk

fick åttio procent", publicerades i tidningen Socialförsäkring

nr 11 år 1993. I artikeln uttalar Pontus Wiklund ifrån

utskottet: "Vi var helt överens i utskottet att det skulle vara

en mindre del som skulle hamna på 70 procent." För detta synsätt

talar också utskottets justering när det gäller kalkylerad

besparing. Enligt utskottet torde besparingen av

70-procentsnivån bli blygsam i förhållande till vad som tidigare

beräknats.

Hur upplevs lagen av de försäkrade? De svar som har inkommit

tyder på att man uppfattar lagen som orättvis. De försäkrade

anser att det är djupt orättvist att det är de som har varit

sjuka lång tid och tillhör den svagaste gruppen i samhället som

skall få plikta ytterligare för sin skröplighet. Flera personer

som har informerats om att de skall få sänkt ersättning har

framfört stor oro för hur de skall kunna klara sig ekonomiskt.

Ofta har de kostnader för läkarbesök, mediciner och

behandlingar. Dessa kostnader minskar deras marginal

ytterligare, samtidigt som de är en förutsättning för att deras

hälsotillstånd skall förbättras.

På grund av försämrad ekonomi känner sig en del personer

tvingade att avstå från rekommenderad träning eller

sjukgymnastikbehandling. Många anser sig dessutom inte kunna

påverka sin situation när de väntar på en operation eller en

behandling. Av det skälet kan de inte heller få 80 %.

Det här leder tyvärr till en fixering vid ersättningsnivån som

försvårar en konstruktiv dialog med kassans tjänstemän.

Vid kontakter med socialtjänsten i Örebro län har det

framkommit att andelen ansökningar om socialbidrag har ökat

under den senaste tiden. Enligt socialtjänsten hänförs ökningen

till stor del till personer som fått sin ersättning efter ett

års sjukskrivning. Om detta är allmängiltigt innebär det

således att besparingen i stället har medfört en ökad kostnad

för landets kommuner.

Informationsinsatserna från försäkringskassorna har trots den

i början låga andelen ansökningar varit stora. Alla berörda

personer har tillskrivits, och personliga kontakter har tagits

efter hand. Man kan konstatera en uppgivenhet hos de försäkrade

inför besparingarna. Om man är sjukskriven ett år eller längre

tid och ofta är ensam med sitt missnöje kan det vara svårt.

Trots, eller kanske på grund av, detta tycker kassans

handläggare att avslagen har gått att motivera inför de

försäkrade. De personer som har uppburit ersättning enligt lagen

om arbetsskadeförsäkring och då haft en 100-procentig

kompensationsnivå har haft svårast att förstå sänkningen till

70 %.

Det har förts en hel del diskussioner om tillämpningen och

därmed förknippade svårigheter. De nya reglerna uppfattas

allmänt som både svårförståeliga och byråkratiska. Det innebär

att administrationen blir tungrodd och arbetskrävande. Många

kontakter med läkare erfordras, eftersom läkarintygen oftast

saknar den information som är avgörande för ett

ställningstagande.

Läkarna har uttryckt sitt missnöje till kassorna över det

extraarbete som bedömningen medför. Tiden borde användas för

andra ändamål, t.ex. rehabilitering. Kravet på läkarbesök en

gång i månaden ifrågasätts av både läkare och patienter. I vissa

delar av landet är avstånden stora till sjukgymnaster och

läkare, och detta kan utgöra ett påtagligt hinder. Ett faktum

som har väckt många reaktioner hos de försäkrade är de

väntetider för medicinsk rehabilitering eller behandling som de

försäkrade oförskyllt får lida för. Likaså kritiseras att egen

träning inte godkänns även om den ingår i en plan. Detta kan

uppfattas som inkonsekvent, eftersom kassorna tidigare har

uppmuntrat försäkrade till just egen aktivitet och träning.

Den regel som kanske har ifrågasatts mest gäller kravet på att

behandling i form av samtalsterapi skall ges av psykiatriker,

legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut för att den

högre ersättningen skall kunna beviljas. I verkligheten tillhör

den kontaktperson som ger stödsamtalet oftast en annan

personalkategori -- i många fall är det en kurator. Flera

psykiatriska kliniker har i skrivelser till kassorna påtalat

denna, som de upplever det, uppenbara skevhet. I går besökte jag

för övrigt lokalkontoret i Emmaboda och träffade personalen. Det

framkom där att inom Emmabodas ansvarsområde finns inte en enda

av dessa personalkategorier representerad. Man har fått göra

flera avslag på grund av att det bara är en kurator som

tillhandahåller stödsamtalen. Det kan vara så att de tänkta

grupperna inte finns representerade över hela vårt land. De

kanske är bättre representerade i tätorterna än på orter som

ligger en bit därifrån.

Som jag sade har flera psykiatriska kliniker hos kassorna

påtalat denna skevhet. De menar att reglerna är både

svårbegripliga och diskriminerande gentemot en redan utsatt

patientgrupp. Jag är benägen att hålla med om det. Tillsammans

med direktören för Försäkringskassan i Malmöhus län, Kurt

Inge Persson, är vi från Försäkringskasseförbundet beredda att

svara på ytterligare frågor från utskottet.

Ordföranden: Tack så mycket för dessa upplysningar.

Ordet går nu till Lennart Persson från Läkarförbundet.

Lennart Persson: Ärade deltagare! På läkarhåll har vi

kontakt med den här problematiken på två sätt -- dels som

behandlande läkare i en patient--läkar-relation med en

försäkrad, dels som förtroendeläkare när vi ur kassans synpunkt

är med i handläggningen.

Vi ser problem med 70-procentsnivån. I en del fall finns det

dock positiva synpunkter som man kanske kan bygga vidare på i

framtiden.

Ett problem, som redan har tagits upp, är att för den förhöjda

nivån erfordras ett aktivt deltagande i behandling och

rehabilitering. De personer som själva medverkar väl i

rehabilitering och behandling och som kanske bara behöver

sporadiska kontakter med läkare -- de kanske får uppföljning

från annan personal inom sjukvård och socialvård, vilket har

poängterats här tidigare -- kan inte erhålla den högre

ersättningen. De personer som alltså själva lägger ner en

betydande möda på sin egen rehabilitering kan inte få högre

ersättning, medan personer som kanske behöver mera övervakning,

hjälp, stöd och incitament för att över huvud taget hålla i gång

sin rehabilitering erhåller högre ersättning. Beroende på graden

av medverkan och stöd får olika personer olika stor ersättning.

Det upplever vi som inte riktigt rättvist.

Ett problem är också att sänkningen till 70-procentsnivån

efter 365 sjukdagar kan innebära att vissa personer kan få

ekonomisk fördel av att få sjukpension eller sjukbidrag med

tillkommande trygghetsförsäkringsförmåner. Det blir

förmånligare att fortsätta att stå utanför arbetsmarknaden än

att försöka återinträda på arbetsmarknaden med begränsad

funktionsförmåga.

Ett annat bekymmer är att reglerna missgynnar personer med

svåra progressiva sjukdomar, t.ex. cancersjukdomar och

degenerativa nerv- och muskelsjukdomar, där sjukdomsförloppet

hela tiden går mot en försämring och där man av rent

psykologiska skäl i många fall vill undvika en tidig

pensionering. Dessa personer uppfyller i många fall inte

kriterierna för regelbunden behandling av den täthet som det här

gäller.

Ett annat problem som har nämnts är att en del personer har

fått svårt att klara sig ekonomiskt med 70-procentig ersättning.

Framför allt har den korta tiden för genomförandet av

förändringen inneburit att en del personer som redan har en

betydande långtidssjukskrivning plötsligt har drabbats av en

reduktion av ersättningsnivån. Det har inneburit en plötslig

belastning på familjeekonomin.

Det finns naturligtvis också en del patienter för vilka

reduktionen av ersättningen har inneburit vissa fördelar i

rehabiliteringsarbetet. De har nämligen själva fått ett större

aktivt intresse av att komma i gång med rehabilitering. Vi har

då kunnat få ett större stöd från de försäkrade när det gäller

att ligga på andra myndigheter, arbetsförmedlingar, AMI m.fl.,

för att de skall kunna komma i gång med ett

rehabiliteringsarbete. Därmed kan de få en högre ersättning. Det

är ett klart problem att väntetiderna för olika typer av

rehabiliteringsinsatser ofta är för långa. Patienterna drabbas

av den sänkta ersättningsnivån under den mellantid då de inte

får aktiv rehabilitering.

Ordföranden: Vi tackar för dessa upplysningar från

Läkarförbundet.

Då har de inledande talarna gjort sina inlägg. Här finns

representanter för Socialdepartementet, Arbetsmarknadsstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Handikappförbundens Samarbetsorgan

(HCK), De Handikappades Riksförbund (DHR), Synskadades

Riksförbund (SRF) och Riksdagens revisorer. Jag förmodar att

många har frågor att ställa. Här finns således åtskillig

expertis som kan tillfrågas. Jag lämnar ordet fritt med

uppmaningen: Kortfattade frågor och kortfattade svar!

Börje Nilsson (s): Utskottet gjorde en vidgning av den

undantagsregel som föreslogs i propositionen. Utskottet

förutsatte i betänkandet att relativt få personer därigenom vid

en avsedd och riktig tillämpning av reglerna skulle komma att få

en sjukpenning på 70 %. Vi sade också att besparingarna

därigenom torde bli blygsamma.

Av redovisningarna har vi fått veta att flertalet sökande har

fått avslag på sin begäran om ersättning med 80 %. En mycket

stor andel får ersättning med 70 %. En annan alarmerande

uppgift är att många av dem som uppbär 70-procentig ersättning

måste söka socialbidrag.

Under det första året har reglerna fått en tolkning som inte

var avsedd från utskottets sida. Nu har jag hört att det är

vanligare att de nya fallen får 80 %. Det skulle vara

intressant att få veta om det kan beläggas med direkta siffror

att en omsvängning är på gång så att flertalet i fortsättningen

kommer att få 80 %. Det var närmast Gustav Jönsson som antydde

att en omsvängning är på gång.

Från utskottets sida sade vi också att det inte kan vara

acceptabelt att man får 70 % till följd av att samhällets

rehabiliteringsresurser är otillräckliga. Jag undrar om det är

så att rehabiliteringsresurserna i något län har varit

otillräckliga.

Gustav Jönsson: Vi har inga siffror med vilka vi kan

belägga den tendens som vi har fått rapporter om muntligt från

personal på kassorna. Dessa rapporter säger att det är mera

frekvent att de nya fallen som passerar gränsen 365 dagar söker

och får 80 %. Men vi har ännu inga samlade siffror som direkt

kan belägga det.

Vi har inte heller några konkreta exempel på att man inte har

kunnat få 80 % ersättning därför att det inte har funnits

resurser för den medicinska rehabiliteringen. Det förekommer att

man får vänta på beslutet om huruvida man får ersättning med

80 % eller inte till dess att medicinsk behandling startar. Om

det kan sägas vara beroende på resursbrist eller det faktum att

en medicinsk behandling av viss karaktär tar några veckor att

planera kan jag inte svara generellt på.

K G Scherman: Jag tror att det har blivit en

missuppfattning. Börje Nilsson sade att någon av de föredragande

hade talat om en hög avslagsprocent. Mot den bakgrunden

resonerade han om en felaktig tillämpning. Vi kanske skall klara

ut detta. Såvitt jag vet är det inte någon hög avslagsprocent. I

verkligheten är den relativt låg. Det intressanta är ju att det

varit en mycket liten andel ansökningar.

Med tanke på hur Börje Nilsson ställde frågan och de

slutsatser som han drog är det väsentligt att stryka under att

vi på Riksförsäkringsverket åtminstone inte har sagt att det

finns några indikationer på att det är en hög avslagsfrekvens.

Man kan därför inte heller dra några slutsatser om att det sker

en felaktig tillämpning. Man kan bara säga att människor än så

länge inte har ansökt om denna förmån.

Börje Nilsson (s): Jag tolkade redovisningen så, att det

stora flertalet, 44 000, hade fått 70 % och att 7 000 hade

fått 80 %. Jag förstår att detta beror på att man måste ansöka

om att få 80 %. Men jag undrar om det har brustit i

informationen. Har de försäkrade inte vetat om detta? Finns det

sådana brister?

K G Scherman: Först och främst är det synnerligen

väsentligt att konstatera om ett lågt utnyttjande av en viss

förmån beror på att man inte ansöker om den eller på att man

ansöker och får avslag. Det är enbart i det senare fallet som

slutsatsen kan dras att tillämpningen avviker från vad utskottet

har avsett.

Gustav Jönsson sade att det nu finns indikationer på att

ansökningsfrekvensen ökar för nya fall. Det skulle kunna tolkas

som att informationen om dessa frågor har slagit igenom först

efter en viss tid. Det är naturligtvis utomordentligt väsentligt

att man informerar om sådana här frågor på ett bra sätt, men med

tanke på att vi lever i en tid av hög förändringsfrekvens måste

vi kanske låta viss tid förflyta.

Vi har insett att vi borde öka ansträngningarna på den här

punkten. Det är emellertid alldeles för tidigt att dra några

slutsatser om huruvida den låga utnyttjandefrekvensen beror på

dålig information, att människor inte känner till detta, eller

på någonting annat. Det är utomordentligt viktigt att vara

vaksam på vad detta någonting annat eventuellt kan vara. Det

måste dock förflyta en viss tid innan vi kan dra några

slutsatser om den saken.

Kurt Inge Persson: K G Scherman har förekommit mig. Jag

kan närmast bekräfta vad han har sagt, nämligen att

grundproblemet måste vara att så få ansöker om den högre

ersättningen. Det är bara ungefär 10 000 i hela landet som har

ansökt. Det är sannolikt problemet. Det är en alldeles för låg

siffra.

Jag kan också bekräfta, vilket tidigare har sagts, att ungefär

en fjärdedel får avslag. Den siffran är månad för månad på väg

ner. Sannolikheten är alltså stor att allt färre kommer att få

avslag.

Detta leder in på diskussionen om huruvida försäkringskassorna

har brustit i informationen. Det är möjligt. Å andra sidan är

det ett memento för lagstiftarna. Om det stiftas så komplicerade

lagar att lagstiftarna själva måste ha långa diskussioner om

innebörden, måste man inse att det inte är så lätt att informera

de försäkrade om när de kan och inte kan söka.

Karl Danielsson: Som vi ser det finns det tre stora

problemområden i den här diskussionen. Det första är

naturligtvis svårigheten att informera om ett krångligt system.

Det andra är bristen på resurser till medicinsk rehabilitering.

Det tredje är bristen på rehabilitering ute i arbetslivet. När

det gäller det senare finns det inte några kollektivavtal att

falla tillbaka på, och vi har inte någon egentlig erfarenhet av

hur rehabiliteringsarbete skall gå till. Jag vill också starkt

framhålla att vi i detta avseende saknar samverkan lokalt mellan

försäkringskassan, andra myndigheter och de fackliga

organisationerna.

Vi har gjort undersökningar bland våra LO-sektioner och

LO-distrikt. De visar entydigt att det verkligen brister i

samverkan mellan försäkringskassan och de fackliga

organisationerna.

Sigge Godin (fp): Såväl regering som riksdag har uttalat

att målet borde vara att ingen långtidssjukskriven skall få sin

sjukpenning sänkt utan att andra alternativ har prövats. Jag

undrar om inledarna kan kommentera detta och redogöra för om

andra alternativ alltid har prövats innan man har sänkt

ersättningsnivån.

Riksförsäkringsverket rekommenderar att denna högre ersättning

inte skall beviljas under väntetid. Det har vi hört här. Det är

ett problem. En del skall börja skolor som inte startar när det

är aktuellt med rehabilitering. De får vänta ett antal månader.

Andra står i kö, som vi har hört.

Min tolkning av utskottets arbete är att vi inte avsåg att det

skulle gå till på det sättet. Man skall inte drabbas för att

samhället inte kan erbjuda de resurser som behövs.

Hans Svensson sade att det var svårt att tolka skrivningarna

och rekommendationerna och att de var byråkratiska. Hans

Svensson som är en erfaren man kanske skulle kunna ge oss någon

vägledning om hur vi skall omformulera skrivningarna och

rekommendationerna så att försäkringskassans personal kan förstå

dem.

Jag stannar där så länge.

Gustav Jönsson: När det gäller frågan om alla alternativ

prövas innan ersättning sänks kan jag konstatera att det här

handlar om medicinsk behandling. Med den tillämpning som nu

gäller ser man på den faktiska situationen. Om det pågår en

medicinsk behandling eller rehabilitering är kraven för den

högre ersättningen uppfyllda. Om det inte gör det har man inte

rätt till den högre ersättningen.

I utskottsbetänkandet står det att Riksförsäkringsverket skall

vara uppmärksamt på om det finns försäkrade som på grund av

brister i resurserna inte får den högre ersättningen och inte

heller den hjälp som rehabilitering innebär. Några sådana

erfarenheter har vi ännu inte samlat på oss. Som svar på frågan

kan jag säga att det inte görs någon speciell undersökning om

det är någon bristsituation som är orsak till att man inte går i

medicinsk behandling.

Sigge Godin säger att man skall ha rätt till 80 % ersättning

i avvaktan på behandling om den inte kan sättas i gång direkt.

När det gäller den medicinska rehabiliteringen tillämpar vi

samma praxis som gäller för yrkesinriktad rehabilitering. Vi ser

på den faktiska rehabiliteringssituationen, om den sjukskrivne

deltar i en rehabiliteringsåtgärd. I det ena fallet är det fråga

om yrkesinriktad rehabilitering. I det här fallet är det fråga

om medicinsk rehabilitering.

Lennart Persson: Egentligen borde en rehabilitering som

startas efter 365:e sjukdagen vara ett undantagsfall. Flertalet

sjukdomar och andra typer av besvär bör naturligtvis utredas och

behandlas i ett så tidigt skede som möjligt. Rehabiliteringen

bör ofta startas parallellt med utläkning och behandling. Den

skall naturligtvis vara både medicinsk och yrkesmässig, som Karl

Danielsson påpekade.

När man måste göra den här typen av ställningstaganden tror

jag att det blir problem. Det finns ganska många personer som

har gått sjukskrivna ett år eller mer. Under den tiden har de

kanske inte varit föremål för någon aktiv åtgärd eller

rehabilitering. Plötsligt drabbas de av den här sänkningen av

ersättningen. Det kan naturligtvis vara svårt att komma i gång

med rehabilitering efter lång tids inaktivitet på den fronten.

Det kan vara missvisande för tillämpningen i ett senare skede.

Då kanske man också har en betydligt tidigare insatt

rehabilitering.

Egentligen bör rehabilitering vara instituerad när ett års

sjukskrivning har löpt ut, utom vid svåra progressiva

sjukdomstillstånd.

Hans Svensson: Jag vill kommentera frågan om alla

alternativ prövas. Utan att kunna svara för alla enskilda fall

tror jag ändå att jag kan säga att den inriktningen finns hos

kassans personal.

Jag vill också säga att jag inte riktigt känner igen den

beskrivning som Karl Danielsson ger i fråga om samverkan mellan

kassorna och de fackliga organisationerna, även om den kanske

mer avsåg situationen när det gäller förtidspensioneringarna än

när det gäller 70-procentsnivån.

De rehabiliteringsresurser som utskottet har förutsatt i

lagstiftningen tillhandahålls inte på alla platser i landet.

Legitimerade psykologer finns t.ex. inte representerade överallt

i landet. Det innebär att samtalsterapi för de människor som i

stället går hos sköterskor eller kuratorer med

"steg-ett-utbildning" inte kan godkännas som behandling med de

formuleringar som för närvarande finns.

Sigge Godin frågade om jag hade några konkreta förslag att

redovisa. Jag kan till utskottet överlämna samtliga yttranden

som vi har fått in från kassorna. För övrigt är det verket som

har normgivningskompetens i den här typen av frågor. Om

utskottets avsikt är att enbart ett fåtal skall gå ner på den

lägre ersättningsnivån kan man dock rent allmänt undra om inte

det också skall vara utgångspunkten när lagstiftningen

formuleras. Nu blir det i stället ett rätt omfattande

administrativt arbete för att pröva rätten att ligga kvar på den

högre nivån. Det är det jag menar med att det blir ett

byråkratiskt sätt att hantera frågan. Utskottet har avsett att

det skall vara ett fåtal som skall ha en lägre ersättning, men

med den här konstruktionen tvingas man göra en prövning genom

ett ansökningsförfarande.

Om alla de mer än 50 000 som är sjukskrivna mer än 365 dagar

skulle ansöka om ersättning hos kassan innebär det naturligtvis

en stor administration. Om utskottets inställning är att det

skall vara bifall i flertalet av dessa fall innebär det en stor

byråkrati för att nå resultatet att ett fåtal skall ha 70 %.

Den kopplingen är värd att beakta.

Vi överlämnar, som sagt, gärna vårt material till utskottet.

Ordföranden: Vi är givetvis tacksamma för detta material.

När det gäller utskottets bedömning vill jag bara erinra om att

den var ett resultat av en krisuppgörelse och en proposition med

anledning därav. I utskottet försökte vi tolka det som att

intentionerna, enligt de första premisser som vi hade fått från

departementet, var att det ändå var relativt få som skulle

drabbas. Nu lyssnar vi och lär. Vi är naturligtvis angelägna om

att det skall vara så litet krångel som möjligt. Vi är, som

sagt, tacksamma för detta material.

K G Scherman: Jag vill tillägga att det finns ett inte så

litet antal gamla surdegar, som vi kallar dem, bland de långa

sjukfallen. Kassorna jobbar intensivt med dessa. Det märks bl.a.

i nedgången av antalet långa sjukfall och uppgången av

förtidspensioneringar.

Vi får nog lugna oss litet innan vi kan säga att vi har den

situation som utskottet har föreställt sig, dvs. att bara de som

verkligen borde vara långtidssjukskrivna är det och kan få den

högre ersättningen. Det finns nog en hel del som egentligen inte

borde stå som sjukskrivna längre. De känner sig heller inte

manade att söka den högre ersättningen.

Karl Danielsson: Ordförande! Om inte min beskrivning av

samverkan med det lokala facket känns igen skulle jag bara vilja

säga att facket, enligt en nyligen gjord undersökning inom

Metallindustriarbetareförbundets område, faktiskt bara var

inblandat i 2 % av de pågående rehabiliteringsärenden som

försäkringskassan handlade. Med detta vill jag inte lägga någon

skuldbörda på någon. Jag bara konstaterar att det är så.

Sture Nordh: Ordförande! Tack för möjligheten att få delta

i detta seminarium, eller samtal. Jag tycker redan att det har

varit utomordentligt lärorikt. Den tydligaste signalen är kanske

utskottets entydiga besked att den normala ersättningsnivån

skall vara 80 %. I de diskussioner som jag tidigare har

deltagit i -- jag har också försökt lära mig en del om

tillämpningen -- har den signalen inte givits.

Till detta kan man lägga den erfarenhet som också understryks

av Läkarförbundets redovisning, nämligen att den

långtidssjukskrivne riskerar att hamna i en situation där en

sjukpension med tilläggsförsäkring från tidigare

arbetsmarknadsdeltagande blir ekonomiskt mer fördelaktigt. Man

kan också lägga till erfarenheten att tillämpningen av

regelsystemet för att få upp huvuddelen till 80-procentsnivån

kräver en utomordentlig administration.

Då blir slutsatsen för vår del relativt enkel att dra,

nämligen att värdet av denna sänkning naturligtvis också borde

diskuteras. Är besparingarna verkligen i den storleksordningen

att de är motiverade? Utgångspunkten borde vara 80 %. Jag tror

att vi under eftermiddagens samtal, som gäller förtidspensioner,

kommer att förstå att vi behöver se på sambanden mellan dessa

två förhållanden. Att ha 80-procentsnivån som lagstadgad grund

skulle förenkla för de långtidssjuka, t.ex. när det gäller de

problem vid progressiva sjukdomar som Läkarförbundet t.ex. har

vittnat om och när det gäller överföringar till socialtjänsten.

Värdet av reformen i dessa avseenden bör ifrågasättas.

Jag vill ta tillfället i akt att understryka att TCO:s

ståndpunkt är att det borde vara en lagstiftning om 80 %.

Sven Magnusson: Bästa deltagare! Man kan göra ett par

reflexioner när man lyssnar till den här debatten -- jag tycker

också att den är intressant. Man kan notera att sjukpensionen

ger ett bättre ekonomiskt bidrag än en normal sjukskrivning. Det

kan föranleda en hel del tricksande med systemet. Det är

olyckligt. Man bör också komma ihåg att det, som besluten nu är,

inte är möjligt att via kollektivavtal förbättra förmånerna. Det

är anmärkningsvärt i sig, men den debatten tänker jag inte

starta just nu. Jag vill bara notera att det är så.

Därutöver undrar jag, precis som Sture Nordh, om det verkligen

är värt besväret att hålla på att administrera sönder sig. Man

skall pröva med olika instanser, t.ex. psykologer och

psykiatriker, för att avgöra om det skall vara 70 % eller

80 %. Utgångspunkten från SACO:s sida är att 80 % är en rimlig

nivå i det här läget.

Sigge Godin (fp): Gustav Jönsson talar om vad man tycker

att utskottet, regering och riksdag har sagt. När det gäller att

man skall pröva andra alternativ står det, hänvisat till era råd

på s. 13, hur detta skall hanteras i kassorna. Det finns inga

delade meningar om på vilket sätt det skall gå till.

Det är min och jag tror hela utskottets uppfattning att

människor som väntar på planerad rehabilitering, som inte kan

sättas i gång på grund av ferier eller på grund av att det är

kö, inte skall ha 70 % utan 80 % under väntetiden.

Lena Öhrsvik (s): Jag ställer min fråga till

Riksförsäkringsverket eller Försäkringskasseförbundet. Den

handlar om överströmning till andra system. Vi har inte berört

eventuell överströmning till arbetsskadeförsäkringen i form av

livränta. Min fråga är: Kan ett antal av dem som inte har ansökt

om 80 % ha ansökt om livränta och fortfarande vänta på besked?

Karin Israelsson (c): Fru ordförande! Jag skulle vilja

veta hur könsfördelningen är när det gäller avslagsyrkandena, om

det är någon övervikt åt något håll eller om det är en jämn

fördelning av det hela. Dessutom skulle jag vilja veta om det

finns någon möjlighet att förenkla lagen så att detta blir mer

lätthanterligt.

Jag har också med intresse läst Riksförsäkringsverkets förslag

till vissa ersättningsregler inom sjukpenningförsäkringen. Där

görs ganska märkliga bedömningar. Man tittar på en reumatiskt

sjuk. I det ena fallet bortser man från om det sker en

behandling som leder till att den sjuke kan gå tillbaka till

arbetslivet, medan man i det andra fallet gör bedömningen att

personen i fråga inte kan få en ersättningsnivå på 80 % när

detta inte är möjligt, detta trots att denne genomgår

behandlingar. Det tycker jag är en strid om påvens skägg.

Jag skulle också vilja ha ett besked om vad som hände på det

seminarium som Hans Svensson beskrev. Han sade att bedömningen

skärptes efter det seminariet. Såvitt jag förstår kan det inte

ha varit intentionerna med betänkandet och riksdagsbeslutet.

Pontus Wiklund (kds): Mina frågor har kolleger i utskottet

redan ställt. Jag vill dock säga följande:

I utskottet hade vi tänkt att detta skulle föranleda ett

aktivt samarbete mellan försäkringskassor och läkare för att

initiera medicinsk behandling och rehabilitering och även för

att få patienter att ansöka om den högre ersättningen.

Att så få har fått 80 % beror, som vi har hört, på flera

saker. Få har sökt. Dessutom beror det på RFV:s tolkningar. Jag

vill framför allt ta upp detta med att man inte får 80 %

ersättning när man väntar på rehabilitering. Det står

uttryckligen i era allmänna råd att den högre ersättningen inte

bör beviljas under den tid man väntar för att påbörja behandling

eller rehabilitering. När vi skrev att det inte är acceptabelt

att den försäkrade får ersättning enligt en lägre

sjukpenningnivå på grund av att samhällets

rehabiliteringsresurser är otillräckliga hade vi tänkt oss att

den försäkrade skulle få 80 % i väntan. Att så få har fått

80 % beror också på formuleringar i vårt betänkande.

Jag vill i första hand rikta mig till Gustav Jönsson på RFV.

Vi skriver att medicinsk behandling också skall avse att

återställa arbetsförmågan. Jag förmodar att det kan vara ett

hinder för att bevilja 80 %, eftersom det är svårt att förutse

om medicinsk behandling kommer att återställa arbetsförmågan

helt och hållet, om man nu menar det.

Vi skriver också att läkarbesök skall företas en gång per

månad. Jag förmodar att också det är ett hinder, eftersom det

många gånger är riktigare och rationellare att ha en

läkarkontakt en gång per månad. Läkare tar inte gärna emot besök

när det inte är nödvändigt ur medicinsk synpunkt. Det skall de

förstås inte heller göra.

Jag vänder mig alltså närmast till Gustav Jönsson med min

fråga: Skulle det innebära att många fler kan beviljas 80 % om

vi lättar på dessa två skrivningar?

Gustav Jönsson: Jag börjar med det som togs upp sist. Å

ena sidan säger man att man trodde att större delen skulle

omfattas av 80-procentsnivån. Å andra sidan har man angivit

kraven för att få dessa 80 %. Det som styr tillämpningen är

skrivningarna om de faktiska kraven för att få dessa 80 %.

Det är situationen, hur gruppen ser ut, som blir avgörande för

hur 70 % eller 80 % faller ut. Jag tror att man, som K G

Scherman nämnde, skall vara klar över att det egentligen handlar

om två grupper. Den ena består av sådana som nu passerar gränsen

365 dagar. De är relativt aktuella. I det fallet kan man tala om

att de inte är medicinskt färdigbehandlade och att det då är

naturligt att fortsätta att stimulera den processen.

Men när dessa regler infördes fanns det ett stort antal -- det

är fortfarande stort -- fall av långa sjukskrivningar. Det rör

sig om människor som sannolikt har gått sjukskrivna i ett antal

år utan att det har vidtagits några åtgärder. Man kan inte

plötsligt räkna med att dessa människor skall uppfylla dessa

krav på aktiva insatser. De stämmer helt enkelt inte med den

bild som man måhända har beträffande denna grupp. För att

besvara Wiklunds fråga: Det är klart att en större andel kommer

att omfattas av 80 % om man minskar kraven och säger att det

räcker med ett läkarbesök varannan eller var tredje månad. Vi

tycker att det var väldigt bra att det angavs precisa krav på

insatser. Det är fråga om vad man vill uppnå med

ersättningsreglerna, vilket syfte man har. Egentligen kan man

fråga sig vilken grupp de ca 40 000 som inte har fått 80 %

tillhör.

Om man minskar på dessa krav kommer, som sagt, fler att

omfattas av 80 %. Man kan då fråga sig om skälen för en

differentiering i fortsättningen, eftersom varje gränsdragning

kommer att innebära problem.

Kommer det att bli en överströmning till andra system? Vi har

inga siffror som visar på det, men sannolikt har förändringarna,

från den 1 april och 1 juli, av kompensationsnivåerna inneburit

att de försäkrade är mer intresserade av att söka

förtidspension. Tidigare innebar det en ekonomisk sänkning att

gå över från sjukpenning till förtidspension. Nu kan det i vissa

inkomstlägen vara tvärtom. Det är klart att detta påverkar de

försäkrades intressen. Men syftet med den här ersättningsformen

-- sjukpenningen -- är ju inte att den skall fortgå år efter år.

Man skall klara ut om det är realistiskt med rehabilitering

eller om det är fråga om en långvarig arbetsoförmåga. Då är

sjukbidrag den relevanta ersättningsformen.

Någon uppdelning mellan könen när det gäller besluten har vi

tyvärr inte för tillfället.

Gunilla Ekvall: Frågan riktades inte direkt till oss i

handikapporganisationerna, men eftersom vi pratar mycket om våra

medlemmar vill jag ändå intyga det som Hans Svensson sade. Man

upplever sig som dubbelt drabbad. Man drabbas först av sjukdom

eller skada och sedan av fattigdom eller åtminstone av stora

ekonomiska problem. Samtidigt som man får lägre inkomster

drabbas man av höjda avgifter på många olika områden.

Jag vill också intyga att medlemmar säger att de faktiskt

tvingas avstå från behandling därför att de inte har råd att

betala vad det kostar. Det kan ju inte vara meningen. Jag vill

också understryka att det är svårt att få rehabilitering.

De krav som har ställts av utskottet, i propositionen, av

Riksförsäkringsverket osv. ställer till problem. Jag kommer

närmast från Neurologiskt Handikappades Riksförbund, där många

medlemmar har progressiva, svåra sjukdomar. Jag trodde att en

person med Parkinsons sjukdom eller MS som får sjukgymnastik två

gånger i veckan automatiskt skulle få 80 % av lönen i

ersättning, men så är det inte. Personen måste dessutom gå till

doktorn en gång i månaden. Det finns det ingen anledning att

göra om man har en sådan sjukdom. Det finns ingen anledning att

springa hos doktorn en gång i månaden. Det är sjukgymnastik man

behöver.

Det finns ett krav på att behandlingen skall bota, förbättra

och återställa arbetsförmågan. Där passar man inte heller in om

man har en progredierande sjukdom där behandlingen syftar till

att behålla funktioner så länge som möjligt och bromsa

försämringar så länge som möjligt.

När vi läste formuleringen i utskottsbetänkandet om sjukdomar

som fortlöpande försämrar patientens hälsotillstånd och som kan

bedömas vara livshotande trodde vi att det gällde just dessa

sjukdomar. Det gäller tydligen sjukdomar som inte är livshotande

på lång sikt utan på väldigt kort sikt. Det kan man tolka på

olika sätt.

K G Scherman: Jag förde noggrant bok på frågorna och kom

fram till att det var några som Gustav Jönsson inte besvarade.

Jag besvarar dem i den ordning de kom.

Karin Israelsson frågade om något förslag som verket hade

åstadkommit. Ingen av oss tre begrep vad det var för ett

förslag. Om vi skall kunna kommentera det måste vi veta bättre

vad frågan gäller.

Karin Israelsson talade om att vi hade skärpt tolkningen av

reglerna vid ett seminarium. Det var inte vad som sades. Det

hade gjorts en precisering av tolkningen. Det skall inte

tolkas som att vi vid ett seminarium hade skärpt tolkningen.

Pontus Wiklund frågade om andelen sjuka med 80-procentig

ersättning skulle öka om man tog bort kravet på att den

medicinska behandlingen också skall återställa arbetsförmågan.

Svaret är ja. Det vore å andra sidan inte särskilt listigt. Om

behandlingen redan har pågått ett år och man inte ser att

åtgärderna återställer arbetsförmågan skall den sjuke

pensioneras. Då skall man varken göra det ena eller det andra

inom ramen för sjukpenningförsäkringen. Det skulle vara att

skicka ut en felaktig signal.

Vi resonerar om vad resultatet av en sådan regel blir, och jag

skulle vilja lägga till följande. Om man vill att alla skall få

80-procentig ersättning skulle man lika gärna kunna säga att

alla får 80 % av lönen. Men det är att dra slutsatser litet väl

snabbt. Man sätter upp ett antal krav för att den sjuke skall få

80-procentig ersättning. De handlar alla om att det skall ske

aktiviteter syftande till att den sjuke skall komma tillbaka

till jobbet. Det allra mest lyckade resultatet av en sådan

bestämmelse skulle kanske vara att alla får 80-procentig

ersättning, beroende på att de är aktiva och snart kommer

tillbaka till jobbet.

Ordföranden: Jag vill bara stillsamt påpeka att förslaget

egentligen kom som ett besparingsförslag. Vi skall kanske ha det

med i bedömningen.

Lena Öhrsvik (s): Ingen kommenterade frågan om

arbetsskadeförsäkringen. Däremot sade ni att det inte finns

några siffror. Ni brukar ju ändå ha en ganska god bild av vad

som händer. Har Försäkringskasseförbundet i sin enkät fått några

synpunkter på eventuell överströmning till livränteprövning?

Karin Israelsson (c): Jag har fått läsa

Riksförsäkringsverkets rekommendationer och allmänna råd i

korrektur. På s. 15 beskrivs ett fall med en reumatiker som inte

får 80-procentig ersättning. På s. 16 skrivs det också om en

reumatiker, och hon får 80-procentig ersättning. Nu ser jag

att det står att personen har en viss nedsättning av

arbetsförmågan; det är väl det som gör att hon möjligtvis kan

komma tillbaka till arbetslivet. Man gör ganska olika

bedömningar av samma sjukdomsbild.

Frågan är om försäkringskassan skall bedöma möjligheterna att

återgå till arbete. Det kan vara en ganska grannlaga bedömning

som ligger bakom ett avslag.

Kurt Inge Persson: Som svar på Lena Öhrsviks fråga får jag

tyvärr säga att vi inte har någon kunskap om det. Vi har inte

fått några indikationer på att det skulle ske någon

överströmning, men vi har å andra sidan inte kartlagt det ännu.

Jag skulle vilja anknyta till ett par andra saker som har

sagts. Vi utgår från att vi ger avslag på ungefär 25 % av

ansökningarna. Det är alldeles för många. Jag skulle förmoda att

vi, om vi tillämpar den tolkning av bestämmelsen som många i

utskottet nu gör, kanske kommer under 10 %.

Om jag inte har räknat alldeles galet skulle då förmodligen

under 5 000 personer få den lägre ersättningen. Jag återkommer

till den fråga som har ställts här tidigare: Är det värt att ha

dessa regler, som leder till en massa byråkrati och besvär för

många försäkrade, med tanke på vilken begränsad krets sjuka de

får effekt för?

Jag kan knyta an till det K G Scherman säger. Meningen är

naturligtvis att det faktum att den sjuke kan få 80-procentig

ersättning i stället för 70-procentig skall leda till att han

eller hon är mer benägen att gå in i en aktiv rehabilitering.

Jag kan utifrån Försäkringskasseförbundets erfarenhet säga

att skillnaden mellan 70 och 80 % i ersättning är minimal när

det gäller viljan att gå in i rehabilitering. Det är helt andra

faktorer som spelar in -- framför allt vad som händer på

arbetsmarknaden. Tillgången på yrkesinriktad rehabilitering,

medicinsk rehabilitering osv. är helt avgörande -- inte om den

sjuke får 70 eller 80 % i ersättning.

Vi kan peka på att det finns ett par faktorer som snarare har

motsatt verkan. Det kan vara lockande att få sjukbidrag eller

förtidspension eftersom det ger mer än 70 % av lönen. Det

upplever vi i flera fall som ett problem.

Jag vill dessutom understryka att vårt jobb påverkas negativt

genom att en stor del av kontakten med den försäkrade upptas av

en diskussion om huruvida den försäkrade skall ha 70 eller 80 %

i ersättning. Denna relation kunde både vi och den försäkrade

givit en annan inriktning.

Ordföranden: Jag vill läsa från s. 16 i

utskottsbetänkandet. Vi skrev där att besparingarna kanske torde

bli relativt blygsamma i förhållande till vad som tidigare

beräknats, men att förekomsten av den lägre nivån som sådan

däremot kan påskynda en rehabilitering, vilket har ett värde i

sig.

Vi tyckte alltså att regeln var viktig ur den aspekten. Detta

påpekar jag bara för att erinra om vad utskottet tidigare har

sagt.

K G Scherman: Nu förstod jag vad Karin Israelssons fråga

handlade om. Det gällde utkastet till de allmänna råden. Jag

skall inte ge mig in i några hårklyverier kring formuleringarna

i just detta avseende, utan bara peka på att det var ett exempel

på följderna av att bestämmelserna handlar om att målet för den

behandling som görs skall vara att den sjuke kommer tillbaka

till arbetet. Jag kan bara konstatera att det är den typ av

mycket svåra bedömningar som försäkringskassorna inte så sällan

tvingas att göra.

Arne Jansson (nyd): De nya reglerna är resultatet av en

krispaketlösning, dvs. en allians mellan borgarna och

socialdemokraterna. Det verkar som om representanter från de

block som har kommit med förslagen har de flesta frågorna.

Jag har följt utvecklingen väldigt noga. Utskottet angav också

att regeringen skulle göra en noggrann uppföljning och

utvärdering. Statsrådet Könberg berättade att han omedelbart

lagt över uppgiften på Riksförsäkringsverket och att verket

skulle återkomma till honom. Det var för två veckor sedan. När

jag frågade statsrådet Westerberg hänvisade han till Könberg.

Det finns en stor kunskap här i salen. Jag undrar därför om

Riksförsäkringsverket har redovisat resultaten av uppföljningen

för statsrådet. För två veckor sedan kunde statsrådet inte

redovisa någonting.

Det är över huvud taget intressant att se hur de sjuka har

drabbats. Vilken besparing har gjorts? Har antalet

förtidspensioneringar ökat? Hur gick det att besöka läkarna på

sommaren? Kunde de sjuka uppfylla kravet att gå till läkaren en

gång i månaden under sommarhalvåret? Det saknas svar på alla

dessa frågor. Det är angeläget att vi får svar på dem. Jag är

speciellt intresserad av att få svar på frågan om vilka

kontakter som skett mellan Riksförsäkringsverket och regeringen.

Ordföranden: Jag vill erinra om att utskottet faktiskt var

enhälligt i beslutet om den 70-procentiga ersättningsnivån.

Vänstern hade en annan uppfattning, men för övrigt var vi

överens. De avvikande meningarna gällde pensionssystemet.

Nils-Olof Gustafsson (s): Jag bläddar förtvivlat i

betänkandet för att hitta Arne Janssons reservation, men det

finns ingen sådan.

Om inte tiden snart hade varit slut hade jag tagit upp frågan

om väntetider, men det får jag göra i ett annat sammanhang.

Lennart Persson från Läkarförbundet tog upp en av de negativa

sakerna. Det gällde hur den lägre ersättningsnivån har drabbat

de försäkrade ekonomiskt. Den synpunkten har sedan inte

utvecklats vidare.

Jag vill be arbetstagarorganisationerna om en kommentar. För

tids vinnande riktar jag mig direkt till LO. De andra

organisationerna kan komplettera. Hur har regeln slagit

ekonomiskt? Jag tror att det vore värdefullt att få en kort

redovisning av det i det dokument som blir ett resultat av

dagen.

Margit Gennser (m): Jag har förstått när jag har lyssnat

på diskussionen att det uppstått en korttidseffekt av den nya

regeln. En viss typ av långtidssjukskrivna drabbas. Det var

ganska många som inte hann söka. Det kan ha berott på

informationsbrister, men också på att den gruppen inte ser ut

som den grupp vi får på längre sikt.

Kan vi för framtida beslutsfattande använda de erfarenheter

som vi har fått under en ganska begränsad tid -- fyra månader --

för att dra långsiktiga slutsatser? Bör vi kräva att få en annan

typ av uppföljning för att få ett bättre beslutsunderlag för

framtiden?

Har man undersökt om effekterna blir olika i olika

sjukkasseområden? Det skulle i så fall kunna bero på att man har

kommit i gång med yrkesrehabilitering och medicinsk

rehabilitering på olika sätt.

Jag har också en fråga som jag ställer till representanterna

för Läkarförbundet. Det gäller de psykiatriska problemen.

Utskottet preciserade vilka typer av terapiformer som skulle

kunna föranleda den 80-procentiga ersättningen.

Försäkringskasseförbundet säger att det finns så många andra

kategorier av stödpersoner som för samtal med patienterna än de

vi angav, och de faller utanför.

Kan man dra en gräns vid det som vi anser vara medicinsk

behandling inom psykiatrin, eller tillhör alla dessa samtal av

olika klass och professionalism psykiatrisk behandling?

K G Scherman: De frågor som tillfaller oss på

Riksförsäkringsverket var de som gällde våra kunskaper och hur

vi sprider dem.

Margit Gennser frågade om fyra månaders erfarenhet av ett

system är för kort tid för att dra slutsatser. Ja, det är alltid

så vid förändringar. Det tar en tid innan de sätter sig. Det är

undantagslöst på det sättet att det som händer de allra första

månaderna inte är typiskt för den mer långsiktiga utvecklingen.

Detta beror t.ex. på informationsbrist och otillräcklig kunskap.

Arne Jansson ställde en fråga om våra kontakter med

statsrådet. Jag förstod nästan inte frågan. Det är alldeles

uppenbart så, att verket alltid står till departementets

förfogande när det gäller att ge departementet del av de

kunskaper som vi har. Så är det självfallet också i detta fall.

Sture Nordh: Jag vill kommentera frågan om kunskaperna om

effekterna av reformerna. Vi kan inte följa enskilda fall och

har inte systematiskt gått igenom alla fall. Men det finns

erfarenhet, och den är redan redovisad. Det finns exempel från

socialtjänsten -- inte alltför få -- på behov av kompletterande

ersättningar. Jag har själv fått redovisningar av detta från

t.ex. Norrköping. Det gäller människor som drabbats av den

sänkta ersättningsnivå vi här talar om. Sänkningen av

ersättningen är utomordentligt allvarlig för den enskilde,

särskilt vid ett fortlöpande behov av behandling.

Det viktiga är ju att vi via Riksförsäkringsverket vet ganska

mycket om bruttosiffrorna. Vi vet däremot inte vad som händer på

mikronivå. Vad händer med den enskilde när de stora

förändringarna av systemen görs och när arbetsmarknaden

samtidigt faller undan? Vilka faktiska överströmningar får vi --

också beroende på den enskildes val -- till sjukpensionering?

Vilka överströmningar får vi till arbetslöshetsförsäkringen?

Vilka effekter blir det av att varje system skall bära sina

delar? Vilken motivation för att gå igenom rehabilitering får

den enskilde när arbetsmarknaden är som den är?

Dessa frågor ligger bakom en gemensam hemställan från LO, TCO

och SACO till regeringen om att en ordentlig utvärdering skall

göras på individnivå. Det kan man göra genom att gå igenom ett

statistiskt urval och se vilka resultat det har blivit. Denna

uppgift har överförts till Utredningen om den nya sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen.

Vi som tagit initiativet skulle uppskatta om utskottet bidrog

till utvärderingen. Det är just resultaten på individnivå som vi

behöver följa. Det är främst när systemet ger önskade resultat

på individnivå som också riksdagens avsikt att åstadkomma en

bättre rehabilitering och återkomst till arbetsmarknaden

faktiskt förverkligas. Jag hoppas på utskottets stöd för att få

till stånd den typen av utvärdering.

Jan Edling: Jag vill börja med att understryka det Sture

Nordh säger. Det är väldigt viktigt att man har ett underlag som

visar hur olika grupper kommer att drabbas när man fattar denna

typ av beslut. I detta fall fanns det inget sådant underlag. Det

har visat sig ge mycket svårartade effekter för de människor som

har drabbats.

De av våra medlemmar som har varit sjuka länge har vi tyvärr

kanske inte alltid så god kontakt med. Jag skulle önska att vi

kunde bli mycket bättre på att ta hand om medlemmar som har

varit sjuka under mycket mycket lång tid.

För att undersöka hur folk med olika ersättningsnivåer inom

LO-kollektivet mår har vi gjort en del beräkningar. Om mannen i

en tvåbarnsfamilj med en genomsnittlig LO-inkomst -- mannen

jobbar heltid och kvinnan trekvartstid -- är sjukskriven under

en månads tid kommer familjen redan vid 86-procentig ersättning

att hamna på det som Socialstyrelsen anger som

socialbidragsnormen.

För en ensamstående mamma med två barn ligger den nivån litet

lägre. Den ligger på 82 % beroende på att det finns

bidragsförskott och liknande med i bilden.

De två enkla fall som jag redogör för här visar att man redan

vid ganska små sänkningar -- från 90 % -- kan hamna på

socialbidragsnormen. Då kan vi räkna ut vad som händer när man

hamnar på 70-procentsnivån. Det blir fråga om stora

omställningar för de grupper som i dag har 80 % av lönen i

ersättning och som sjunker ytterligare 10 %.

Det handlar om överströmningar till system som kommunerna

ansvarar för. Det handlar om överströmningar till system inom

socialförsäkringssystemet som låser fast människor vid ett

tillstånd som blir betydligt kostsammare för samhället.

Förtidspensionering innebär en låsning. Den förtidspensionerade

har mycket svårt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Det

finns alltid möjligheter att komma tillbaka efter en

sjukskrivning om man får behandling i rätt

rehabiliteringsinstans.

På LO jobbar vi med att undersöka hur den nya sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen har fallit ut. Otroligt många människor

har blivit felbehandlade ute i samhället under många års tid. Om

dessa människor kommer till någon som är duktig på

rehabilitering och på att tränga in i människors innersta och se

vad de har för restkapacitet kan de slussas vidare och ges

möjlighet att hitta arbete. Vi upptäcker då plötsligt att också

människor med långa sjukskrivningar, t.ex. sådana som har varat

i ett par års tid, faktiskt är rehabiliteringsbara.

Om vi nu för över dessa människor till andra bidragsformer,

t.ex. förtidspension, kommer förmodligen ingen att ta upp dessa

fall igen. Det kommer att bli mycket kostsamt.

Ordföranden: Jag kan upplysa om att utskottet kommer att

anordna en speciell hearing just om rehabilitering och

rehabiliteringsmöjligheter. Dessutom kommer vi på grundval av

våra nya uppgifter -- uppföljning och utvärdering -- att ge

Socialvetenskapliga forskningsrådet i uppgift att utvärdera

förtidspensionerna. Den utvärderingen kommer att gå in på det vi

kallar mikronivå. Dessa tankegångar finns alltså inom utskottet.

Arne Jansson (nyd): Ny demokrati stödde förslaget av den

anledningen att regeringen lovade att noga följa utvecklingen

och återkomma. Jag blir konfunderad över K G Schermans svar.

Såvitt jag kan komma ihåg informerade statsrådet Könberg mig vid

en frågestund om att Riksförsäkringsverket fått i uppdrag att

följa utvecklingen och återkomma till regeringen. Scherman säger

nu att Riksförsäkringsverket står till regeringens förfogande.

Vad gäller?

K G Scherman: Man anar när man får en sådan fråga, hur

enkel den än låter, att man inte skall svara på den.

Svaret är ja på den första frågan och naturligtvis också ja på

den andra frågan. Vi har fått ett formellt uppdrag. Det finns

formulerat i regleringsbrevet. Det jag svarade på var frågan om

det löpande informationsflödet mellan departementet och

myndigheterna. Vid de tidpunkter då departementet har behov av

att få information om vad vi vet lämnar vi över denna

information efter bästa förmåga med hänsyn till att vi inte är

klara med någon stor utredning. Det finns ingen motsättning här.

Jag förstår inte hur man över huvud taget kan skapa en

motsättning mellan å ena sidan det faktum att Bo Könberg har

sagt att Riksförsäkringsverket har ett uppdrag och å andra sidan

det faktum att jag talar om att vi alltid står till

departementets förfogande med den information som vi har

tillgänglig.

Alf Eckerhall: Jag vill lämna två synpunkter. Den första

gäller sättet att ändra lagstiftningen och den andra krångel och

informationsbesvär.

Lagstiftningen på detta område har ju väldigt ofta ändrats i

form av krispaket. Det har medfört snabba ikraftträdanden. Det

har den olägenheten att de som redan har insjuknat -- om de

sänkta nivåerna som i detta fall även omfattar dem -- inte har

möjlighet att försäkra sig själva. Man är inte försäkringsbar om

man är sjuk och vill ha en kompletterande försäkring.

Mitt råd är alltså att statsmakterna bör fatta beslut om nya

regler i god tid. Det finns nu tid att lägga fram förslag om de

olägenheter som vi har varit inne på, dvs. att en högre

ersättning efter långtidssjukskrivning har effekter som inte är

önskvärda.

Min andra synpunkt gäller det krångel och de svårigheter att

informera som bl.a. Karl Danielsson, Karin Israelsson och Sigge

Godin har varit inne på. Arbetsmarknadsparterna bedriver en

omfattande informationsverksamhet om socialförsäkringar och

avtalsförsäkringar. Det faktum att ersättningsnivåerna hela

tiden ändras underlättar inte informationen. Nu finns det

åtminstone ett tiotal nivåer: 0 %, 65 %, 70 %, 75 %, 80 %,

90 %, 95 %, 100 % och 112 %. Som utskottsledamöterna väl vet

kan en kortare tids dubbelarbete ge ännu mer -- t.o.m. 200 % i

ersättning om man är flitig.

Det är svårt att förklara varför det är på det viset. Jag tror

inte att folk riktigt har förståelse för det. De som får 70 % i

ersättning uppfattar det som en bestraffning. De som får 100 %

eller ännu mer ser det som en uppmuntran. Det skapar ett

felaktigt beteende.

Det vi har hört om här i dag är det vi kunde förvänta oss när

reglerna konstruerades. Jag tror inte att någon är förvånad.

Ordföranden: Jag kan säga att vi från utskottets sida är

angelägna om god framförhållning och så klara och enkla regler

som möjligt.

Lennart Persson: Jag vill ge ett kort svar på frågan om

minimikompetens när det gäller psykiatrins vårdpersonal.

Man bör kräva att legitimerad personal skall stå för de

regelbundna kontakterna. Naturligtvis kan också andra personer

vara inblandade i behandlingen, men behandlingen måste ledas av

kompetent personal.

Förhandlingarna ajournerades.

Förtidspensioneringen

Ordföranden: Vi övergår nu till området det ökade antalet

förtidspensioner. Vad utskottet är mest intresserat av är varför

antalet ärenden har ökat på det sätt som har skett. Som jag sade

i inledningsanförandet är vi medvetna om att det under senare år

har fattats en rad beslut som förmodligen har påverkat

situationen. Men vi vill nu ha de sakkunnigas synpunkter på

detta.

Jag ber att få hälsa de nytillträdande hjärtligt välkomna!

Inledare är representanter för Riksförsäkringsverket,

Försäkringskasseförbundet och Läkarförbundet. Jag lämnar först

ordet till K G Scherman, generaldirektör vid

Riksförsäkringsverket.

K G Scherman: Antalet nybeviljade förtidspensioner och

sjukbidrag uppgick under hela 1970- och 1980-talen årligen till

ca 43 000--52 000. 1992 var antalet uppe i 58 900 och 1993

kan ett tillskott beräknas på 60 000. I början på 1970-talet

var alltså 3 % av befolkningen i åldrarna 16--65 år

förtidspensionerade. 1992 var motsvarande andel 7 %.

Vid bedömningen av de här just lämnade uppgifterna skall

observeras att det under senare år har skett en minskning av de

långa sjukfallen. Enligt vår statistik har den i verkligheten

minskat från 161 000 i oktober 1992 till 123 000 i oktober

1993. Beroende på brister i statistiken kan man tyvärr inte dra

den slutsats som annars vore uppenbar, nämligen att minskningen

av de långa sjukfallen har varit mycket kraftigare än ökningen

av förtidspensioner. Jag menar emellertid att man kan dra

slutsatsen att en mycket stor del av ökningen av

förtidspensioner motsvaras av en minskning av de långa

sjukfallen.

Man kan alltså tänka sig att svaret på den av utskottet

ställda frågan är att ökningen av antalet förtidspensioner är en

statistisk företeelse. Men kvar står att nivån på antalet

förtidspensioner är oroväckande hög. Därför finns det ändå

anledning att fundera över dessa frågor. Ett antal orsaker till

den höga förtidspensioneringen kan nämnas.

Arbetsmarknadens förändrade struktur, ett utvidgat

sjukdomsbegrepp och en praxisutveckling, som bl.a. har inneburit

att det ställs lägre krav på den enskilde, framstår därvid

sammanfattningsvis som väsentliga faktorer.

Självfallet inverkar att förtidspension/sjukbidrag i vissa

situationer framstår som det mest eftersträvansvärda

försörjningsalternativet, när övriga alternativ utgörs av

arbetslöshetsersättning eller socialbidrag. Att vara sjuk och

uppbära ersättning från socialförsäkringen ger ofta den högsta

ersättningen och har dessutom i mångas ögon en mer positiv

framtoning än att vara arbetslös eller socialbidragstagare.

För att påverka nivån på förtidspensioneringen krävs bl.a.

positiva insatser i arbetsmiljö och rehabilitering och en bättre

harmoni mellan olika samhälleliga stödsystem. Det krävs också

ändringar i lagstiftningen som mer tydligt än i dag anger att

grunden för ersättning från sjukpenningförsäkring liksom

förtidspension/sjukbidrag är nedsatt arbetsförmåga på grund av

sjukdom eller skada.

Ytterligare några ord om de olika faktorer som jag nu har

nämnt. Först strukturförändringarna på arbetsmarknaden.

Sedan lång tid sker en förändring av arbetsmarknadsstrukturen

så att enkla och okvalificerade arbeten försvinner liksom

arbeten av det slag som betecknats som "reträttposter" för

personer som inte orkar med arbetstakten.

Försäkringskassornas uppfattning är att

arbetsmarknadsmyndigheternas inställning till arbetslösa som är

sjukskrivna eller som har arbetshinder av olika slag ofta är

avvisande.

Storföretagen och den offentliga sektorns omstrukturering

skapar särskilda problem. Divisionalisering och decentralisering

medför inte sällan att omplaceringsmöjligheterna mellan olika

delar av t.ex. en kommunförvaltning eller ett stort företag

försvåras.

Under rubriken anpassning mellan individ och arbetsmarknad kan

nämnas att arbetslösa personer med sociala eller

socialmedicinskt betingade arbetshinder har mycket svårt att

finna arbete. Arbetsmarknaden för denna grupp har stadigt

försämrats.

Under 1950-talet pensionerades ett fåtal personer på grund av

dåliga ryggar. Förtidspension/sjukbidrag på grund av problem i

rörelseapparaten har sedan dess ökat lavinartat.

Under rubriken övervältringsproblem vill jag återknyta till

att förtidspension/sjukbidrag, som ofta framstår som den

ersättningsform som ger den bästa ersättningen, har en

positivare framtoning än arbetslöshetsersättning och

socialbidrag och dessutom ger en tryggare försörjning. Om det

finns möjlighet att välja mellan dessa alternativ är individen

därför mer intresserad av att bli förtidspensionerad och strävar

därför självfallet efter att hamna i den valsituationen.

Sjukdomsbegreppet har vidgats till att omfatta sådant som

tidigare inte räknades som sjukdom. Förskjutningen i

sjukdomsbegreppet är visserligen vetenskapligt väl motiverad.

Men samtidigt öppnar förskjutningen också utrymme för att

"medikalisera" sociala och arbetsmarknadsmässiga problem.

För att en rehabilitering skall komma till stånd är kassan

beroende av att läkare, arbetsgivare, fack och

arbetsmarknadsmyndigheter är positivt inställda till att

rehabilitering skall ske. Men i ett läge med knappa resurser, då

andra myndigheter och intressenter är pressade, blir det ett

tryck på försäkringskassan att pensionera även personer som har

en betydande restarbetsförmåga i ett för vederbörande person

lämpligt arbete. Dessutom saknas vägledning i fråga om hur

kravnivån på arbetsmarknaden i stort skall definieras. Detta bör

rättas till, och det bör bli en klarare lagstiftning på den

punkten. Kravet på den enskilde att aktivt delta i

rehabilitering är för svagt.

Under rubriken läkarnas roll kan nämnas att vi från

försäkringskassorna får signaler om att läkarna i sitt

sjukskrivningsbeteende tar hänsyn till om patienten friskskrivs

till ett arbete eller till arbetslöshet. Det synes som om

läkarna har svårt att friskskriva människor, om alternativet är

arbetslöshet.

Vidare kan konstateras att det generellt räcker med en läkares

utlåtande vid prövning av rätt till förtidspension. Det är i

praktiken mycket svårt att "avstänga" en läkare från rätten att

skriva intyg till försäkringskassan. Vidare är

förtroendeläkarens roll inte tillräckligt aktiv.

Under rubriken regelsystemet vill jag nämna att det

självfallet är angeläget att lagstiftningens motiv är entydiga

och överensstämmande med de mål som statsmakterna formulerar.

Det är inte alltid så. Detta var några exempel, men det finns

många fler.

Det faktum att rätten till SGI försvinner när hel

förtidspension/helt sjukbidrag beviljas är ett hinder i

rehabiliteringen för den som är förtidspensionerad eller har

sjukbidrag.

När det gäller förtidspension/sjukbidrag är det oklart om

begreppet full arbetsförmåga skall relateras till ett på

arbetsmarknaden normalt förekommande heltidsarbete eller om

begreppet skall tolkas så, att den enskilde individens tidigare

arbetsinsats samt hans planerade arbetsinsats inför framtiden,

oavsett hur realistisk denna är, skall utgöra grund för

bedömning av graden av nedsatt arbetsförmåga.

Försäkringskassan behöver utveckla sitt arbete och sin roll i

förhållande till andra rehabiliteringsaktörer. Arbetsgivare,

arbetsmarknadsmyndigheter, hälso- och sjukvård, socialtjänst

m.fl. måste ta sitt ansvar för att genomföra de

rehabiliteringsåtgärder som behövs. Här finns mycket ytterligare

att åstadkomma.

Slutligen vill jag under rubriken försäkringskassans resurser

för prövning nämna att vi just har fått en revisionsrapport från

Riksrevisionsverket, i vilken sägs att kvaliteten på

beslutsunderlaget för pension/sjukbidrag är låg. Företrädare för

försäkringskassorna liksom Riksförsäkringsverket instämmer i

denna kritik.

Det är nödvändigt att försäkringskassorna i fortsättningen

arbetar mer aktivt med rehabilitering också i de längre

sjukfallen, liksom att rehabiliteringsåtgärder planeras in och

genomförs när en försäkrad beviljas sjukbidrag.

Det är vidare angeläget med en regelbunden efterkontroll av

beviljade förtidspensioner genom en förnyad utredning av den

försäkrades möjligheter till rehabilitering och försörjning

genom eget arbete, t.ex. genom en obligatorisk arbetsprövning.

Detta var ett antal faktorer som kan vara orsak till att det i

dag är ett så utomordentligt högt antal förtidspensioner -- ca

400 000. Om andelen förtidspensionerade hade motsvarat den som

var 1970, skulle den i dag vara 170 000.

Hans Svensson: Som jag tidigare sade på förmiddagen har vi

från förbundets sida gjort en snabb insamling av kassornas syn

på dessa frågor. Jag skall redovisa några synpunkter. Jag kommer

sedan att överlämna materialet i dess helhet till utskottet.

Enligt kassornas uppfattning har ingen förändring av betydelse

skett när det gäller tillämpad praxis för beviljande av

förtidspension. Den praxis som finns är gammal och ligger fast.

En del kassor uttrycker dock vissa tolkningsbekymmer med de

bestämmelser som nyligen har trätt i kraft. Det gäller främst

rätten till hel förtidspension i kombination med vissa

uppdragsinkomster samt den restriktiva bedömningen vid en

fjärdedels förtidspension. Dessa regelförändringar har dock

inget att göra med den oroande utvecklingen av antalet

förtidspensioner.

Det som flertalet försäkringskassor tar upp som förklaringar

till ökningen är sambandet med förändringarna på

arbetsmarknaden, dvs. en hög arbetslöshet och ett annorlunda

arbetsutbud. Samtidigt som tillgången på mer enkla och

okvalificerade arbeten kraftigt har minskat har också kraven på

utbildning och hög produktivitet ständigt ökat. Korta

utbildningsinsatser i samband med rehabilitering är ofta

otillräckliga.

Arbetsmarknadsmyndigheternas inställning till arbetslösa som

är sjukskrivna eller som har arbetshinder av olika slag gör att

dessa inte prioriteras. Arbetsgivarna har i dag inte heller

ekonomiska incitament för att bereda arbete för dem som är

långtidssjukskrivna, vilket också inverkar negativt på

möjligheten att lyckas med rehabilitering.

Andra typer av omstruktureringar som har betydelse, något som

också K G Scherman tog upp, är en ökad bolagisering med en

decentralisering av ansvar till mindre enheter. Därigenom

uppstår mer eller mindre vattentäta skott inom de stora

företagen men också inom offentlig förvaltning, vilket medför

ökade svårigheter att göra omplaceringar m.m.

Antalet långa sjukfall har rent historiskt sett ökat kraftigt

under 1980-talet. Det gäller inte minst de riktigt långa

sjukfallen. Den tidigare fördelaktiga ersättningen från

arbetsskadeförsäkringen efter tre månader kan ha spelat en viss

roll för denna utveckling. Under 80-talet skedde, som ni alla

vet, en dramatisk praxisförändring för arbetssjukdomarna, vilket

innebar att närmare nio av tio prövade besvär från exempelvis

rörelseorganen godkändes. Kombinationen bristande resurser och

långa handläggningstider hos kassorna försvårade arbetsprövning

och rehabilitering innan skadan var avgjord. När sjukfrånvaron

har varat i ett halvår eller mer är det också väl känt att

rehabiliteringspotentialen blir väsentligt lägre.

En så kraftig ökning av antalet långa sjukfall som skedde

under 1980-talet får därför naturligtvis också ett genomslag i

ett ökat antal förtidspensioner. Vid denna tidpunkt saknade

också kassorna verkningsfulla instrument som t.ex.

Dagmarpengarna och medel för inköp av yrkesriktade tjänster.

Att ökningen av förtidspensioner just nu är särskilt markant

är inte särskilt förvånande. De regelförändringar i

sjukförsäkringen som nyligen har genomförts får till konsekvens

ett ökat antal sjukbidrag och förtidspensioner. Jag vill

särskilt nämna den begränsning av ersättning för rehabilitering

som från januari 1992 inskränktes till i princip ett år, likaså

övergången från sjukpenning till förtidspension som i princip

också skulle ske efter ett år. Sänkningen av ersättningen från

sjukförsäkringen, som vi debatterade här på förmiddagen, i

kombination med de allmänna och avtalsbaserade försäkringarna

har säkert också haft sin betydelse.

Dessa ändringar sammantaget för naturligen med sig att

försäkringskassorna tidigare än förut aktualiserar frågan om

förtidspension. Detta sker också i en mycket besvärligare

arbetssituation.

En annan förklaring till ökningen kan ligga i befolkningens

ålderssammansättning. De stora barnkullarna på 40-talet har nu

börjat uppnå en mer aktningsvärd ålder. Det innebär också att vi

förväntar oss ett ökat antal nya förtidspensioner under de

kommande åren, alldeles oavsett övriga faktorer som påverkar

detta.

Andelen förvärvsarbetande kvinnor i Sverige har ökat från

drygt hälften under 60-talet till ca 80 % i början av 90-talet.

Kvinnorna har inte haft de mest välbetalda, stimulerande och

utvecklande jobben precis. I stället har många fått dubbelarbeta

och slita hårt i vårdyrken, eller också har de haft mer ensidiga

jobb inom inudstrin.

Det här visar sig också i en ökad frekvens av

förtidspensioner. Speciellt gäller det kvinnorna i åldersgruppen

40--59 år. I början av 80-talet pensionerades fler män än

kvinnor i den åldersgruppen. Men sedan 1983--1984 är det

tvärtom. Det finns naturligtvis fler orsaker till den här

ökningen än de som jag har berört just nu, men de hoppas jag kan

komma fram i den fortsatta utfrågningen.

Helt kort vill jag beröra vad man gör ute på kassorna. Vi har

fått redovisat att det pågår en rad olika projekt och särskilda

satsningar, som syftar till att förebygga och hindra onödiga

förtidspensioneringar. Det kan gälla allt från granskning av

sjukskrivningspraxis till att identifiera riskgrupper för

förtidspension eller långvariga sjukskrivningar. Även olika

typer av mer aktiva rehabiliteringsinsatser under

sjukbidragstiden prövas.

De företrädare för försäkringskassorna som finns här i dag kan

säkert också ge flera konkreta exempel på åtgärder som vidtas

eller planeras med anledning av den oroande utvecklingen.

Jag skulle också avslutningsvis vilja passa på att tacka

utskottet för initiativet till den här utfrågningen, där

försäkringskassorna på detta sätt kan få tillfälle att framföra

synpunkter. Ett litet önskemål från vår sida är dock att till en

kommande gång kanske få litet mer tid att analysera de frågor

som utskottet vill ha svar på.

Till det här debattavsnittet har jag med mig tre Persson.

Per-Ingvar Persson och Gustav Persson som båda är ledamöter av

FKF:s styrelse och ordförande i var sin socialförsäkringsnämnd,

och Kurt Inge Persson, som är direktör för Malmöhus kassa.

Ordföranden: Vi tackar för det. Det där med tiden är vi

medvetna om, men vi kommer igen.

Lennart Persson: Jag är ordförande i

Förtroendeläkarföreningen, den förening inom Läkarförbundet som

finns för förtroendeläkare, och är i min vardagliga gärning

neurolog. Jag arbetar då med människor med både synliga och

osynliga handikapp.

När det gäller sjukpensioneringen och problemen runt den är

naturligtvis arbetsmarknadssituationen en bidragande faktor till

att det är svårt att återföra människor med begränsning av

arbetsförmågan till yrkeslivet igen.

Tyvärr har gränsen för när man börjar sänka prioriteringen för

rehabiliteringsarbete successivt sjunkit från de ursprungliga 60

åren, som man hade tänkt sig, ned till i praktiken nu ofta

40--45 år. Man ser ofta att människor i medelåldern kanske inte

lika aktivt återförs i arbete som egentligen vore önskvärt,

beroende på att det finns så många som är betydligt yngre som

också behöver de här insatserna.

De resurser som finns i sjukvården, på försäkringskassor och

inom arbetsförmedlingar, AMI och liknande är alltså

begränsade.Det är helt enkelt svårt att komma till. Det kan göra

att många får insatserna insatta för sent och kanske också får

felaktiga åtgärder. Det gör att man kanske inte återvinner

arbetsförmågan.

Vi ser också att allt fler begränsat arbetsföra slås ut. Många

med begränsad arbetsförmåga har arbetat i små företag. Många av

de här små företagen har gått omkull i den konjunktur som råder.

De begränsat arbetsföra förlorar arbetet. Då ställs man inför

det praktiska problemet att man helt enkelt inte hittar någon

som vill anställa de personer som har reducerad arbetsförmåga.

Det här är mycket tragiskt, därför att för många av de här

människorna är arbetet, precis som för alla oss andra, en viktig

del av livet, av det sociala livet och av självförtroendet, som

hänger samman med detta.

Det finns också en tendens som vi ofta ser bland

korttidsutbildade. Det är svårt att få korttidsutbildade åter på

arbetsmarknaden. Ofta är det människor med rätt måttliga

medicinska problem, men med långa sjukskrivningar av

inaktiverande art. Där beror det ofta på problem i relationen

mellan sjukvård och försäkringskassa att insatser sätts in

alldeles för sent.

Vi ser också ett problem med att många människor som behöver

en skyddad verksamhet slås ut från arbetsmarknaden. De har

mycket begränsad arbetsförmåga, men det är av sociala och

psykologiska skäl viktigt att de hålls kvar ute i yrkeslivet,

åtminstone på deltid. Även skyddade verksamheter har alltmer,

enkelt uttryckt, skaffat sig krav på räntabilitet på satsat

kapital, dvs. man vill ha personer som är produktiva och som kan

ge vinst. Vi skulle behöva någon form av verksamhet av typen

industriell terapi eller de gamla skyddade arbetena, ett Samhall

2, så att säga, som skulle kunna hjälpa människor till en

meningsfull aktivitet, även om de inte är direkt lönsamma. Vad

man nu menar med det.

Vi upplever också en hel del problem när det gäller underlagen

för socialförsäkringsnämndernas bedömning. K G Scherman

poängterade att man kanske skulle önska sig mer aktiva

förtroendeläkare. Förtroendeläkaren är ju en medicinsk konsult

åt försäkringskassetjänstemannen och kopplas in när

tjänstemannen så önskar. Vi skulle nog helst se att alla

läkarintyg och alla utlåtanden som går till

socialförsäkringsnämnden gick genom händerna på

förtroendeläkaren också, just för att tillgodose kravet på att

man verkligen har ett bra underlag för att kunna fatta ett

rättvist beslut för den försäkrade.

Ofta behöver också underlaget för socialförsäkringsnämnderna

förbättras när det gäller kvaliteten. Det är väsentligt att man

har en förstärkt kompetens när det gäller handläggningen i

socialförsäkringsnämnderna; föredragande med en ökad kunskap

om det enskilda fallet.

Inte minst behövs det också bättre läkarintyg, intyg som är

mer ägnade att ta ställning till rehabiliteringsfrågor,

bedömning av arbetsförmågan, mer än bara en dokumentation av

vilken åkomma som vederbörande har drabbats av. Där fordras

ökade insatser i utbildningen av läkarkåren. Det fordras bättre

kontakter mellan försäkringskassa och sjukvård. Inte minst

behövs det belöning och även kanske möjligheter att bestraffa

eller negativt belöna bra respektive dåliga intyg.

Sedan tror jag också att det är viktigt att kassan har

möjligheter att snabbt kunna få en medbedömning. Om man inte får

ett bra underlag för bedömning till sin socialförsäkringsnämnd

eller för kassatjänstemannens beslut drabbar det ju i första

hand den försäkrade. Det är viktigt att man upparbetar bra

kontakter mellan sjukvård och försäkringskassa för att man

den vägen skall kunna se till att man skaffar ett bra underlag

för de beslut som tjänstemännen i socialförsäkringsnämnderna

sedan fattar.

Bengt Lindqvist (s): Fru ordförande! Jag tycker att det

var tre intressanta bilder vi fick av orsakerna till den snabbt

ökande förtidspensioneringen. Jag tror vi alla känner stark oro

för den pågående utvecklingen, och vi är alla benägna att

försöka finna de åtgärder som drar ned på förtidspensioneringen

i vårt samhälle. Men då gäller det också att förstå orsakerna

bakom. Jag skulle vilja att vi ägnar litet mer tid åt att borra

i de tänkbara orsakerna och att vi försöker få en tydligare bild

av det.

Jag kände att K G Scherman -- om man skall göra en jämförelse

mellan de tre presentationerna -- lade "skulden" mer åt den

enskildes håll. Det handlade om det enskilda perspektivet, den

enskilda människans uppträdande i det här systemet, medan jag

tyckte att Hans Svensson var mer inne på arbetsmarknadens

funktionssätt. Det är oerhört viktigt att förstå litet bättre

hur de här bilderna faktiskt ser ut. Om de människor vi talar om

i den här kretsen är desamma och om de är ungefär lika många är

det egentligen en spegel av hur arbetsmarknaden förändras och

hur produktivitetskrav och sådant ökar, eller handlar det om att

det inom det här systmet finns lockelser för enskilda människor

att uppträda på ett visst sätt?

En annan dimension är rehabiliteringens förmåga att fånga upp

de här människorna och hjälpa dem tillbaka ut i arbetslivet

igen. I vilken utsträckning spelar dagens brister i

rehabiliteringsorganisationen in?

Vi talade tidigare om slopandet av arbetsskadesjukpenningen.

Jag skulle gärna vilja att ni också kommenterade dess betydelse

i det här sammanhanget, som en orsak till att

förtidspensioneringen har ökat.

Det finns också betydande regionala skillnader. Det vore

intressant att höra om detta enligt olika tolkares uppfattning

är ett uttryck för att försäkringskassorna uppträder olika eller

om det är faktiska förhållanden på platsen som gör det.

Slutligen: Varför ökar de ungas inslag i förtidspensioneringen

nu? Det är kanske det mest oroande.

Sigge Godin (fp): Jag har ungefär samma frågeställningar

som Bengt Lindqvist. När K G Scherman talade om ökade

rehabiliteringsåtgärder och Lennart Persson i samma andetag

säger att han har en känsla av att man inte är riktigt lika

aktiv när det gäller att sätta människor i rehabilitering när de

är över 40--45 år, skulle jag egentligen vilja vända mig till

Gerhard Larsson och fråga honom -- om han får ordförandens

tillåtelse att svara -- hur han ser på de här frågorna, som han

är mycket väl bevandrad i.

När K G Scherman sade att det är angeläget med regelbunden

efterkontroll kändes det precis som om det var ett önskemål som

ni har på Riksförsäkringsverket. Vem skall leva upp till det?

Har ni inte tagit tag i den frågan? Tänker ni göra det, eller

hur skall det gå till? Det finns ju en del avarter i systemet

som kassorna måste följa upp. Hans Svensson kanske har

synpunkter på detta.

Bengt Lindqvist var väldigt mycket inne på rehabilitering. När

sjuklön infördes skulle man överföra personalen i kassorna till

rehabiliteringsuppgifter. Detta har gått mycket trögt och

kritiserats av bl.a. generaldirektören. Min fråga är: När har

man flyttat över all personal, Hans Svensson? Det här brådskar

faktiskt.

K G Scherman: Min vision var att peka på olika inslag i

bilden. Bengt Lindqvist sade att jag lade skulden mer åt de

enskildas håll. Jag vill peka på att det finns faktorer hos både

de enskilda och arbetsmarknaden. Det är mycket viktigt att ha

det perspektivet. Det är alldeles för ofta så att man antingen

säger att det är den förskräckliga arbetsmarknaden eller att det

är den förskräcklige enskilde. I verkligheten är det ett samspel

mellan alla dessa faktorer. Det tror jag har stor betydelse.

Jag har själv den uppfattningen att man under de senaste

10--15 åren kanske inte har pratat så mycket om den enskilde och

frågan om kraven. Men rent analytiskt har det nog hela tiden

stått klart att den enskildes agerande har stor betydelse här,

liksom självfallet läget på arbetsmarknaden.

Jag strävar nu inte efter att vara fullständig. Det var någon

som sade att jag pratar alldeles för mycket. Jag tar bara upp

två andra saker. Den ena är vem som skall ta hand om

efterkontrollen. Svaret är att det är försäkringskassorna. Jag

vill påstå att någon sådan efterkontroll inte görs i dag. Det är

en ganska stor resursfråga, faktiskt, att systematiskt sätta i

gång med detta. Men vi gör numera den bedömningen att detta

måste vi hävda och måste vi göra.

Slutligen kan jag som svar på frågan om överflyttningen av

folk glädja utskottet och mig själv med att man numera,

åtminstone om vi ser på statistiken på riksnivå, fört över de

resurser som skulle föras över. Det är fortfarande några kassor

som släpar efter. Jag kan förvissa utskottet om att jag ligger

efter dem som en igel.

Gerhard Larsson: Fru ordförande! Jag har stött på frågorna

om förtidspensionering i en del sammanhang där jag har arbetat

den senaste tiden. Jag tycker att det finns tendenser i

utvecklingen som är oroande, inte enbart ökningen utan i

synnerhet att ökningen ligger koncentrerad i mellangrupperna och

bland de allra yngsta i arbetsför ålder.

Det finns en rad förklaringar till detta. En hel del har

nämnts här. Jag vill peka på några saker som inte kommit upp så

tydligt hittills. Vi har varit inne på arbetsmarknadsläget.

Människor som är sköra befinner sig i en besvärligare gråzon i

nuläget jämfört med tidigare på grund av den höga

arbetslösheten. Det finns ett par saker där som jag tror är

viktiga att komma ihåg.

Av dagens arbetslösa är det 30 % som inte har någon

inkomstrelaterad ersättning, vilket betyder att man är beroende

av behovsprövade bidrag från socialförvaltningen för att få sin

ekonomi tryggad. Detta tillsammans med arbetslöshet är en risk

för att man intresserar sig mer för sjukbidrag och så småningom

förtidspension.

Vi har också som en konsekvens av arbetsmarknadsläget ett par

hundratusen människor i ungdomspraktik och arbetslivsutveckling.

Det är människor som arbetsgivare har utan någon kostnad, medan

man måste betala på sedvanligt sätt om man anställer människor

som är sköra.

Jag vill också peka på, vilket inte har direkt med

arbetsmarknadsläget att göra, risken för utestängning. Att vi

har ett rehabiliteringsansvar hos arbetsgivare för människor som

mår dåligt på arbetsplatsen och att vi har ett

arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen är i och för sig positiva

saker. Men det finns en baksida i form av att man lätt drar sig

för att anställa personer som är sköra. Det behövs vissa

korrigerande åtgärder i det avseendet.

Jag tror också att det är viktigt att ta upp de ekonomiska

incitamenten när det gäller arbetsgivare och

anställningsmöjligheter. I dag betalar arbetsgivaren de första

14 dagarna av en sjukskrivning, medan det allmänna, via

socialförsäkringen, betalar långtidssjukskrivning och

förtidspensionering. Det betyder att när en person mår dåligt

och är borta länge finns det inga speciella ekonomiska

incitament. Det är av andra skäl man engagerar sig på det sättet

hos en arbetsgivare. Som några har varit inne på behövs det mer

positiva möjligheter till rehabilitering.

Låt mig, eftersom jag blev apostroferad med anledning av

Samhall, peka på att vi i dagsläget borde ha haft ett ungefär

fyra gånger så stort Samhall om vi skulle ge handikappade samma

möjligheter till arbete i dag som för två år sedan. En sådan

dramatisk förändring har vi på arbetsmarknaden.

Men det jag vill peka på med den här bilden är ett av våra

företag där vi erbjuder försäkringskassorna och andra

arbetsgivare tillfälliga arbetsplatser. Den visar vad det går

att åstadkomma med en rehabiliteringsinsats. Av de personer som

har varit sjukskrivna över i genomsnitt en treårsperiod har

efter en tids arbete och ett par månaders anpassning i någon av

våra anläggningar 60 % kunnat komma tillbaka till arbete.

Jag vill peka på några åtgärder. Jag tror att det är viktigt

att man gör en bredare mer vittomfattande prövning innan någon

från sjukbidrag övergår till förtidspensionering. Beslutet skall

inte enbart grundas på ett medicinskt utlåtande, utan det skall

göras en rehabiliteringsprövning i reell arbetsmiljö av personer

som har vana att anpassa arbetssituationer till människors olika

förutsättningar. Det behövs en vidgning, en mer allomfattande

rehabiliteringsprövning.

Jag tror också att det är viktigt med en bättre ekonomisk

trygghet vid arbetslöshet, om vi inte skall få en fortsatt

negativ utveckling av förtidspensioneringen, på det sätt som jag

upplever nu finns. Jag tror dessutom att det är betydelsefullt

att vi också tar upp de ekonomiska incitamenten för

arbetsgivare.

Jag talade om att övergången från den korta sjukskrivningen

till långtidssjukskrivningen bör få en annan uppläggning och en

tydligare koppling. Tyvärr tror jag, sett ur ett humanitärt

perspektiv, att vi måste ha en lagstiftning som gör att

arbetsmarknaden inte blir tudelad, utan att människor som

tillhör de svagare grupperna och de som är funktionshindrade kan

få sin del av arbetsmarknaden. Annars är jag rädd för att

utestängningseffekterna kommer att stärkas de närmaste åren.

Det viktiga som jag vill peka på för utskottet är inte att vi

de senaste ett två åren har den här ökningen, utan det är

trenden att ökningen ligger i mellangruppen och bland de yngre

personerna.

Jan Edling: Det har pratats väldigt mycket om sambandet

mellan förtidspensioneringen och arbetsmarknaden. Jag tänkte

belysa det litet ytterligare genom statistik som jag har tagit

fram helt nyligen.

Varje prick som syns på diagrammet (bild) visar en svensk

kommun. Ni kan se att de kommuner vi har i Sverige hopar sig

längs en linje som ser ut att ha ett samband med något.

På y-axeln har vi antalet förtidspensionerade i procent av

alla 16--64-åringar. På den andra axeln har vi arbetslösa och

personer som är i åtgärder i procent av 16--64-åringarna. Det är

oktober månad i år som avses här.

Här ser vi att en kommun som har många personer arbetslösa

eller i åtgärder av något slag med all sannolikhet också har en

högre andel förtidspensionerade. Vi kan se att det finns ett

mycket starkt samband mellan sysselsättningsläget och

förtidspensioneringen. Det har alltid varit på det sättet.

Det där kan vi också se om vi tittar på sjukförsäkringen. I

högkonjunktur går sjukförsäkringssiffrorna upp, kostnaderna blir

större, sjuktalen går upp, hjulen går för fullt i samhället. I

lågkonjunktur händer andra saker med sjukförsäkringen. Det finns

ett starkt samband mellan alla de här grenarna.

Om man tittar litet grand på vad som hände utomlands på

70-talet, när man i Europa släppte upp arbetslösheten till

nivåer som liknar dem vi har i Sverige numera, ser vi att

följande inträffade: Utgångsläget var en situation där man i de

grupper som mest blir förtidspensionerade hade 55--64-åringar.

Om vi tittar på männen i den gruppen ser vi att det var väldigt

många män som hade en anställning på den tiden. Det var inte så

stor skillnad mellan Sverige och övriga länder i Europa.

Men så fort arbetsmarknadsläget förändrade sig föll just den

här gruppen äldre bort från arbetsmarknaden. Tittar man 20 år

senare, 1990 ungefär, ser man att vi i Sverige fortfarande hade

en mycket stor andel av den här åldersgruppen kvar i

sysselsättning, medan den gruppen i alla andra länder med hög

arbetslöshet hade fallit bort i mycket mycket hög omfattning.

1990 låg vi tillsammans med Japan bäst i världen när det

gällde att ha stora andelar av de äldre med i arbetskraften. Nu

förändras detta mycket snabbt. 80-talets arbetsmarknad är inte

densamma som 90-talets arbetsmarknad. På 90-talet ger sig allt

det vi byggde upp på 80-talet till känna på olika sätt. Alla de

belastningsskador som utvecklades, och som då fortfarande fanns

under andra diagnoser, resulterar nu, i ett sämre

arbetsmarknadsläge, i många fall i förtidspensioneringar.

Vi ser också att åldersfaktorer och annat hela tiden har

påverkat förtidspensioneringen i Sverige, men kostnaderna för

förtidspensioneringen har hittills, under 80-talet, legat stilla

på ungefär 1,9 % av BNP. Men det som snabbt händer nu när

arbetslösheten stiger är att kostnaderna ökar till 2,5 % av

BNP. Vi har alltså en betydligt starkare ökning än vad som

någonsin har skett tidigare.

Jag tror att man också kan säga att sambandet mellan

arbetsmarknadsläget och det som händer med människor som

försvinner ur arbetsmarknaden egentligen är ännu tydligare än

vad vi ser av de här siffrorna. Det vi vet är att någon gång i

slutet av 80-talet avskaffades möjligheten att förtidspensionera

sig av arbetsmarknadspolitiska skäl. De siffror ni ser här visar

ändå att det finns ett arbetsmarknadspolitiskt skäl kvar i dag

på något sätt, även om det döljs bakom medicinska faktorer. Är

man litet krasslig, speciellt i högre ålder, kan man förmodligen

med medicinska diagnosers hjälp få en förtidspension. Men har

man ett jobb i utsikt väljer man antagligen att stanna kvar i

det jobbet så länge man någonsin kan. Skillnaden när

arbetsmarknadsläget förändras blir att fler och fler utsätts för

en situation där man prövar om inte möjligheten till ersättning

går att trygga på andra sätt, nämligen genom förtidspension.

Jag tror att situationen med förtidspensioneringens ökning

skulle ha varit ännu värre om vi inte hade gjort någonting annat

på företagen. Vi kanske inte har så stor kunskap om hur stor

omfattningen av detta är. Men i studier som har gjorts på

enskilda företag kan man ganska tydligt se att det i de

neddragningar som har skett på företagen är de allra äldsta

grupperna som försvinner ganska snabbt. Men de försvinner inte

genom att företagen tar i anspråk, som man gjorde på t.ex.

58,3-årstiden, samhällets resurser. Utan nu betalar man i ökad

utsträckning av personal med garantipensioner och liknande. Jag

skulle tro att om vi undersökte och försökte hitta statistik på

hur många som har garantipensionerats, skulle vi se att det är

en mycket stor ökning av antalet människor som nu försvinner,

precis som skedde i Europa i början av 70-talet, när

arbetslösheten gick upp där.

Vi kan också se på sysselsättningssiffrorna i dag, för det

viktiga är inte att enbart titta på arbetslöshetssiffrorna, utan

man måste också titta på sysselsättningsläget som helhet. 1990

hade vi den högsta andelen sysselsatta i procent av befolkningen

i hela Europa. Vi hade nämligen 52 % av befolkningen i arbete.

På kort tid, till 1993, har vi alltså minskat den andelen till

45 %. I den här gruppen är kanske hälften arbetslösa, men den

andra hälften är människor som inte kommer in på

arbetsmarknaden, människor som utestängs av olika skäl,

människor som garantipensioneras och människor som

förtidspensioneras med samhällets hjälp, som vi i dag pratar om.

Alla dessa faktorer tillsammans betyder en mycket kraftig

nedgång av antalet sysselsatta speciellt i dessa åldergrupper,

kanske mer än vad vi kan förmoda. Att det nu statistiskt ser ut

som att en del yngre eller medelålders människor har större

ökning än andra beror förmodligen på att de allra äldsta

grupperna hellre garantipensioneras än att man så att säga går

samhällsvägen. Därför blir den statistiska effekten den att

gruppen medelålders människor uppvisar en snabbare ökning.

Det var några siffror som kanske kan hjälpa till vid

bedömningen av ärendet.

Hans Svensson: Jag begärde ordet för att besvara några av

Sigge Godins frågor. Nu har K G Scherman bemött dem, men jag

skall ändå göra en kort kommentar.

När försäkringskassorna utifrån de resurser som var givna hade

att öka aktiviteten på rehabiliteringsområdet, valde man att öka

insatserna på de långa sjukfallen och på att förhindra eller

begränsa uppkomsten av nya långa sjukfall. Det har skett på

bekostnad av en systematisk uppföljning av beslutade

förtidspensioner.

Sigge Godin frågade om man har fört över resurserna. Enligt

vår uppfattning har kassorna gjort det under hösten. Så det som

var utlovat skall vara genomfört.

Kurt Inge Persson: Jag tänkte närmast utgå från de frågor

som innehöll önskemål om att vi fördjupar oss i arbetslöshetens

effekter. Vi har gjort en mycket begränsad, men dock,

undersökning där vi har tittat på ett slumpmässigt urval av 100

nybeviljade förtidspensionsfall. Då fann vi att hela 30 % bland

dem som fått förtidspension var arbetslösa. När man jämförde den

gruppen arbetslösa förtidspensionärer med andra

förtidspensionärer, såg man att de arbetslösa tidigare varit

gifta i större utsträckning än de övriga. Det fanns ett större

inslag av invandrare. Det fanns bland dem -- och det tycker jag

är ganska intressant -- en mycket högre andel psykdiagnoser än i

fråga om övriga förtidspensionärer. Framför allt var de åtta år

yngre än övriga när de förtidspensionerades.

Det här visar sig i statistiken på så sätt att de allra

största problemen har vi i åldersgruppen 30--49 år. Jag tror då

-- jag kan bara tro -- att där finns ett starkt samband med

arbetslösheten. Det är, som alla förstår, inte minst ekonomiskt,

väldigt dyra förtidspensioneringar.

Något till om orsakerna till ökningen av antalet

förtidspensionärer. Arbetslösheten har nämnts här, och jag tror

att det är den enskilda faktor som bidrar mest. Det påverkar den

enskilde individen. Vid arbetslöshet minskar för många

alternativen till ekonomisk försörjning. Då är det lättare att

gå över till sjukbidrag eller förtidspension. De har inte så

många andra alternativ att välja bland. Ibland kan man nästan

förstå den enskilda människan som försöker få en förtidspension.

Det är också som mycket riktigt har sagts här -- även om vi på

kassorna ibland försöker bevisa motsatsen -- att det, som det

ser ut i dag, inte finns något som helst ekonomiskt intresse för

företagen att satsa på rehabilitering och att försöka få

tillbaka i produktionen dem som har varit sjuka under en lång

tid. Detta är ett grundläggande problem.

Både när det gäller vården och när det gäller kostnaderna för

försäkringskassorna är det ett problem att vi har en mycket

begränsad erfarenhet av och kunskap om hur en så stor

arbetslöshet som 10 % påverkar våra försäkrade och patienterna.

Man vet genom olika forskning att det finns ett starkt samband

mellan arbetslöshet och ohälsa, men vi vet inte riktigt hur det

ser ut, och vi vet framför allt inte -- vi har ingen erfarenhet

av det -- hur man hanterar det. Det är ett annat problem.

Vi kan konstatera en ökning av andelen psykdiagnoser. Det tror

jag delvis är en effekt av den ökade arbetslösheten. Samtidigt

kan vi också konstatera att vården hitintills har varit dåligt

utrustad att ta hand om dessa. Den har varit inriktad på de mer

besvärliga och komplicerade psykfallen. Men den här typen av

patienter, som vi får ganska många utav nu, har vården inga

resurser för att ta hand om. Därför satsar vi nu, med hjälp av

Dagmarpengarna, tillsammans med landstingen rätt mycket för att

bygga upp kapaciteten.

Jag tror att man skall nämna ytterligare ett problem. Vi skall

erkänna att både vi och vården har underskattat

missbruksproblemen i grupperna förtidspensionärer och

långtidssjuka och är nog ganska dåliga på att utreda och ta rätt

på dem. Det är ett område som många kassor, enligt de uppgifter

vi har fått in, nu tillsammans med socialtjänsten men också

tillsammans med vården försöker satsa på.

Vi gör också en mängd saker på försäkringskassorna. Vi är

litet chockerade över utvecklingen av nybeviljade

förtidspensioner. Jag kan gärna återkomma till vad vi konkret

gör, men jag kan redan nu säga att det pågår en hel del

aktiviteter.

Gerd Elmfeldt: Det har pekats på många förändringar på

arbetsmarknaden. Vi från AMS håller med om att oerhört många

stora och svåra förändringar har ägt rum. Men att vi inom

arbetsmarknadsmyndigheterna skulle låta bli att prioritera svaga

grupper är något som absolut inte stämmer med hur vi arbetar

inom Arbetsmarknadsverket. Vi har för närvarande nästan uppemot

900 000 personer anmälda på våra arbetsförmedlingar.

Organisationen är byggd för att klara ungefär 300 000. Detta

blir naturligtvis en oerhört ansträngd administration runt

omkring detta. Självklart räcker vi som organisation inte till

för att göra ett så bra arbete som vi skulle vilja göra. Ibland

känns det som att det är vi inom arbetsmarknadsmyndigheterna som

skall klara hela krisen oavsett hur det ser ut på

arbetsmarknaden.

Det står i våra riktlinjer att vi skall arbeta för och

prioritera svaga grupper och dem som löper risken att bli

utförsäkrade. När vi följer upp hur vi arbetat med dessa

riktlinjer, kan vi konstatera att vi faktiskt proportionellt

använt en större del av våra åtgärder för svaga grupper och för

dem som riskerar att utförsäkras än för den stora grupp

människor som är anmälda på förmedlingen.

Vi har haft större möjligheter att arbeta med rehabilitering i

det här svåra arbetsmarknadsläget än någonsin tidigare när det

har varit hög arbetslöshet. Vi har haft möjligheter att

fortsätta att lägga tyngd på rehabiliteringsfrågor. Bl.a. kan

jag peka på att vi inom Arbetslivstjänster har arbetat men en

stor mängd långtidssjukskrivna, och tre av fem av dessa har

kunnat återgå till arbete. Vi har också, trots

arbetsmarknadsläget, kunnat hjälpa fler arbetslösa personer ut i

arbete, hjälpa med utbildning även dem som är

handikappregistrerade hos oss.

Vi har uppfattningen att förtidspensioneringen också ökar

beroende på att försäkringskassan är mer effektiv när det gäller

att ta itu med och diskutera de långa sjukskrivningarna. Där har

det skett en förändring inom försäkringskassan. Jag tror att en

stor del av svårigheterna ligger också hos arbetsgivarna och i

arbetsgivarnas ökade ansvar. Det är svårare att få svaga grupper

till anställning, man vågar inte riktigt, trots att vi faktiskt

har arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel för att få anställningar

till stånd. Där har vi fortfarande utrymme att göra mycket.

Bilden tycker inte jag är riktigt så pessimistisk som man ser

den från alla håll. Vi har också många andra

utvecklingsmöjligheter att ta fasta på. Jag tror att man skulle

kunna öka samverkan i rehabiliteringsfrågor mellan de olika

intressenterna. Jag tror att man skulle kunna kräva att det vid

sjukskrivning i ett tidigt skede skall finnas en

rehabiliteringsplan. Det finns det inte nu, även om detta är

tanken.

Jag tror att vi kan göra mycket när det gäller att se den

sjukskrivne som ett subjekt och inte bara som föremål för

rehabilitering.

Maud Björnemalm (s): Hans Svensson konstaterade att det

under 80-talet var fler kvinnor än män som förtidspensionerades.

Då undrar jag om man har studerat vilka rehabiliteringsinsatser

som gjordes för män respektive kvinnor. Jag utgår från att

förvärvsfrekvensen var ungefär lika hög.

Jag har även en fråga till K G Scherman, som i sitt anförande

sade att läkarna tar stor hänsyn till om patienten har arbete

eller ej och att läkarna inte vill friskskriva till

arbetslöshet. Jag är väldigt förvånad över att inte

Läkarförbundet reagerade på det påståendet. Finns det belägg för

det?

Margit Gennser (m): Såvitt jag har förstått hänger

förtidspensioneringen ihop med två saker. Den ena är rent

medicinska skäl. Den andra är att arbetsmarknaden av en eller

annan anledning inte fungerar. Det kan vara rena

strukturproblem, det kan vara konjunkturproblem.

Om man från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och

även från arbetsmarknadsmyndigheterna skulle prioritera, borde

man då inte se till att de som av arbetsmarknadsskäl har

problem, särskilt under dåliga tider, i första hand kommer in i

system som bryggar över försörjningsproblemen under

arbetslöshetstiderna? På så vis skulle vi slippa att få in dem i

förtidspensioneringssystemet, vilket faktiskt leder till

permanent utanförstående från arbetskraften?

Tyskarna har delat in grunderna för förtidspensionering i dels

förvärvsoförmåga, dels arbetsoförmåga. Arbetsoförmåga uppstår

som följd av svår sjukdom, funktionshinder osv. som gör att man

inte kan arbeta. Då får man en högre ersättning. Med

förvärvsoförmåga avses sådant som gör att man har svårt att

klara vissa arbetsmarknadsproblem, kanske under en begränsad

tid. Då får man en lägre ersättning. På så vis skulle också vi

kanske kunna få ett vettigare system, precis som Gerhard Larsson

påpekade.

Min andra fråga gäller regelsystemet. Finns det något i våra

förtidspensionsregler som leder till att det blir förmånligare

att få ut förtidspension än att göra någonting annat, t.ex.

väldigt god kompensation om man har arbetat under kortare tid

men mycket intensivt, med en arbetsintensitet som skulle hålla

fram till 65 års ålder? Borde vi ändra reglerna i så fall? Finns

det inte vissa kollisioner mellan avtalspensionering, ATP osv.

som gör att när man kommer upp till åldrarna 60--65 är det

väldigt mycket förmånligare att få förtidspension än att

fortsätta att arbeta, inte minst i tider då vi har väldigt låga

reallöneökningar?

Karin Israelsson (c): Jag har en fråga till

Läkarförbundets representant Lennart Persson. Hur ofta anlitas

egentligen förtroendeläkarna av socialförsäkringsnämnderna? I de

fall som de anlitas borde man kanske ha mer läkarinslag i

avgöranden? Är det något som man kan få synpunkter på?

Kvinnorna bedöms annorlunda om de har hemmavarande små barn.

Då är kvinnorna inte berättigade ens till en kvarts

förtidspensionering. Gör man samma bedömning någonsin när det

gäller män, som ju kan ha samma vårduppgifter i hemmet?

Sedan en fråga till handikappförbunden. Det vore intressant

att höra er syn på reduceringen av förtidspensionen på grund av

deltagande i ideellt arbete.

K G Scherman: Jag vill stryka under att när jag säger att

försäkringskassorna upplever att arbetsmarknadsmyndigheterna

är avvisande, eller vilket ord jag nu använde, betyder det inte

att man från AMS sida prioriterade lågt, fastmer anser jag att

det är väsentligt att framhålla att vi är medvetna om den

situation som arbetsmarknadsmyndigheterna har. En hörnsten i det

nya sättet att jobba med rehabilitering och dylika ting är den

nära samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheterna,

försäkringskassan och andra.

Jag kan berätta att AMS, Socialstyrelsen,

Arbetarskyddsstyrelsen, Riksförsäkringsverket och

Arbetslivsfonden på högsta nivå har ett mycket nära samarbete.

Vi har uppdragit åt en särskild grupp att göra en systematisk

översyn över de förutsättningar som har givits för

rehabiliteringsarbetet, för att vi skall kunna få ett underlag

för att ta ställning till om vi skall föreslå statsmakterna

omformuleringar och förändringar, med hänsyn till att vi ju från

början formulerade förutsättningarna i ett helt annat arbetsläge

än det vi har i dag. Jag tycker att det är oerhört väsentligt

att stryka under att vi har ett grundläggande problem i att vi

skrev dessa förutsättningar i ett läge då många människor trodde

att vi aldrig mer skulle ha arbetslöshet i det här landet.

Vidare vill jag kommentera ett par andra saker. Läkarna sades

ta hänsyn till att folk har eller inte har arbete. Finns det

belägg för det? Ja, jag skulle nästan vara så slarvig att jag

skulle säga att känd sak är så god som vittnad. Det är mycket

svårt, när man skall gå bakom det som faktiskt händer, att

bevisa det. Här handlar det om subtila bedömningar i en

läkar--patient-relation. Men jag anser att det vi vet från många

studier av inte rent statistisk och numerisk art, men av andra

typer av tillförlitliga studier, stödjer det påståendet.

Nu sägs det att man på arbetsmarknaden skall ta hand om dem

som av arbetsmarknadsskäl har svårigheter -- Margit Gennser var

inne på det. Då vill jag för min del påminna om att vi från

Riksförsäkringsverket många gånger har pekat på de olägenheter

som det innebär för sjukförsäkringen och för hela

välfärdssystemet att vi har så stora skillnader mellan

sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, såväl vad gäller

omfattningen av inkomster som är täckta som höjden på

ersättningen, osv. Jag nämnde mycket försiktigt i mitt

inledningsanförande behovet av harmoni mellan olika stödsystem.

Det här behöver vi titta över, för annars kommer vi att

fortsätta att ha ett övermäktigt tryck mot sjukförsäkringen.

Gunn Franzén Ljung: Sture Nordh redogjorde tidigare för

den oro TCO känner för den utveckling som vi nu ser både

beträffande 70-procentsnivån och beträffande

förtidspensionsutvecklingen. Det behöver jag inte återkomma

till, inte heller de åtgärder som LO, SACO och TCO har vidtagit

genom hemställan till regeringen.

Jag vill ändå i siffror fästa litet uppmärksamhet på vad en

förtidspensionering innebär. Att förtidspensionera en 35-åring

med en årsinkomst på 180 000 kr kostar fram tills vederbörande

fyller 65 år 6 miljoner i förlorad produktion, 2,5 miljoner i

förlorad arbetsgivaravgift och skatt och 3,3 miljoner i bara

förtidspensions- och ATP-kostnad. Då har man inte lagt på

avtalspensionerna. Därtill kommer socialt och mänskligt lidande

för vederbörandes familj m.fl. Där har Läkarförbundet mycket

fint redogjort för arbetets sociala betydelse.

Vi inom TCO har sagt att vi tycker att all förtidspensionering

i normalfallet i princip skall föregås av minst tre års

sjukbidragsperiod, under vilken alla möjligheter till

rehabilitering skall uttömmas och dokumenteras. I dagsläget

dokumenteras dåligt vad man har gjort, och alla säger att det

inte går. Bara genom krav på bättre dokumentering skulle man

kunna komma en bra bit på vägen. Dessutom anser vi att

kostnaderna för sjukbidragsperioden borde hänföras till

sjukförsäkringen i stället för pensionssystemet, för att bättre

se var kostnaderna hör hemma.

Jag hade tänkt påtala en konsekvens för utskottet av vad den

nya trefjärdedelsnivån inom förtidspensionssystemet innebär.

Redan har vi fått ta emot flera samtal tll TCO-kansliet om att

kassorna nu använder trefjärdedelsnivå i situationer som

riksdagen inte kan ha avsett, som Karin Israelsson var inne på.

Nu tittar man inte enbart på den försäkrades arbetsförmåga

relaterad till arbetsmarknaden utan eventuell arbetsförmåga i

hemmet. Detta leder framför allt till att kvinnor befinns ha en

viss restarbetsförmåga i hemmet. På det sättet får hon endast

trefjärdedels förtidspension, trots att hon före

förtidspensionsbedömningen var helt sjukskriven, i många fall

under en lång tid.

Gerhard Larsson tog upp en rad faktorer som han ansåg som

hämmande och som visar varför förtidspensionsutvecklingen har

tagit den fart den har tagit och vad som drivit på den. Vi har

också uppmärksammat att arbetsgivarperiod har lett till att de

grupper som har svagaste hälsostatus har sorterats ut först

eller inte släppts in på arbetsmarknaden.

Det finns ytterligare en sak som det är väldigt viktigt att

lyfta fram beträffande rehabilitering. Nu är det så att om någon

beviljas rehabilitering och det efter rehabiliteringsperioden

inte finns ett arbete lämpligt för den rehabiliterade, då stängs

sjukpenningen helt enkelt. Detta i sin tur leder till att den

enskilde har lätt för att överdriva sin sjukdom och inte vilja

medverka till en rehabilitering inom möjliga

rehabiliteringsområden, beroende på att efter rehabiliteringen

görs en snäv tolkning av den försäkrades arbetsförmåga mot ett

hopplöst arbetsmarknadsläge.

TCO säger att sjukförsäkringsmedel skall kunna användas så att

de stimulerar förebyggande arbetsmiljöarbete, rehabilitering och

arbetslinjen i socialförsäkringspolitiken i stället för tvärtom.

Försäkringskassornas och Riksförsäkringsverkets

rehabiliteringsarbete måste intensifieras och lagstiftarens

intentioner efterlevas.

Rehabiliteringsmedvetandet hos både arbetsgivare, allmänheten,

vårdaktörer, medaktörer och fackliga organisationer måste öka.

Framför allt måste äskade budgetmedel för rehabilitering samt

beviljade budgetmedel för rehabilitering användas, vilket inte

gjordes under föregående budgetår.

Företagshälsovårdens generella anslag har också tagits bort.

Vi anser att medel från sjukförsäkringen bör föras över till

företagshälsovårdens förebyggande arbete.

De här sakerna har vi vidareutvecklat i ett material som heter

"En robust socialförsäkring utvecklar

socialförsäkringssystemen".

Jag skulle vilja kommentera Maud Björnemalms fråga om

rehabiliteringsinsatser för kvinnor. För några veckor sedan

presenterade Riksförsäkringsverket en statistik som visade att

man styckvis hade köpt fler rehabiliteringsinsatser för kvinnor,

men man hade köpt billigare tjänster. Då vill jag fylla på

Björnemalms fråga: Är kvinnor billigare att rehabilitera än män?

Vi fick en fråga från Margit Gennser om hur parterna ser på

införande av förtidspension på två olika grunder. Jag tycker att

det vore lämpligt att den pensionsarbetsgrupp som nu sitter ser

över hela pensionssystemet och presenterar ett förslag i frågan

som vi kan titta på. Det kan bli en mycket intressant

infallsvinkel.

Margit Gennser (m): Jag sade inte att vi skulle göra

någonting. Jag sade att man i Tyskland har det systemet, och jag

ville ha uttalanden om det är bra eller dåligt.

Eric Jannerfeldt: Jag skall fatta mig kort. Jag vill

kanske inte direkt svara på frågor utan mera bemöta ett

påstående om att arbetsgivarna inte längre har något ekonomiskt

incitament att driva rehabilitering. Det kan säkert stämma i

vissa fall, men även för de arbetsgivare som har ekonomiska

incitament är rehabilitering väldigt svår. Jag vill påstå att

man nog var alltför optimistisk när man trodde att man genom att

ändra reglerna för rehabiliteringsordning och öka arbetsgivarnas

ansvar skulle lösa en stor del av problemen kring

rehabilitering. Det var kanske litet väl optimistiskt.

Det som hände var att arbetsgivarna ställdes inför alla

möjliga problem när de skulle rehabilitera. Det har att göra med

en situation där allas ansvar poängteras utom den försäkrades

själv. I allt som skrivs om rehabilitering står det sida upp och

sida ner om vad alla skall göra. Sedan står det i någon bisats

någonstans att det är bra att den försäkrade själv medverkar vid

rehabilitering. Det är förstås en helt avgörande faktor att den

försäkrade själv medverkar.

Sedan har vi fortfarande problem med långa väntetider inom

sjukvården för behandling och andra åtgärder. Det medför att

rehabiliteringspotentialen minskar, incitamentet minskar, och en

hel del av dem som från början var positivt inställda till

rehabilitering väljer förtidspension om de får vänta länge.

Det har också varit problem med att arbetsgivare som har

skickat in sina rehabiliteringsutredningar inte ens fått ett

kvitto från försäkringskassan på att den tagit emot en

rehabiliteringsutredning, än mindre har man fått en

rehabiliteringsplan. Där finns det brister. Jag hoppas att de är

på väg att rättas till.

Det finns även problem med företagshälsovården. Vi anser att

företagshälsovårdens medicinska kompetens är av avgörande

betydelse när det gäller att förebygga sjukdom och sätta in

tidig rehabilitering. Nu ser vi att den medicinska kompetensen

håller på att tunnas ut. Det kan få förödande konsekvenser.

Dessutom ser arbetsgivarna nu att personer som arbetsgivaren

kanske gärna skulle vilja rehabilitera, men som på grund av

långa väntetider och annat inte kommer i gång med

rehabilitering, blir förtidspensionerade. Då tänker man sig för

väldigt noga nästa gång en liknande situation uppstår.

Varför skall de lägga ned en mängd arbete på olika insatser

när det i alla fall ofta slutar med förtidspension?

Vi skulle vilja att det medicinska underlaget för

förtidspension förbättrades, sjukskrivningstraditionen ändrades

så att det mera blev fråga om en aktiv sjukskrivning och att

därmed incitamentet ökar för en rehabilitering. Det behövs också

en förbättring av effektiviteten och samordningen i

rehabiliteringen. Som andra har påpekat behöver den ekonomiska

samordningen öka. Situationer skall inte behöva uppstå där

sjukskrivningskostnaderna är enorma i förhållande till

kostnaden för den medicinska behandlingen som en patient väntar

på.

Gustav Persson: Jag vill säga följande till SAF:s

representant. Om ett företag inte får en bekräftelse när en

rehabiliteringsplan har skickats in, skall företaget

naturligtvis ta kontakt med kassaledningen. Vi förtroendevalda

är mycket intresserade av att mottagandet av dessa

rehabiliteringsplaner fungerar. Det är oerhört viktigt.

Jag vill säga något om arbetsmarknaden kontra ohälsotalet. Jag

tänkte utgå från mitt eget län, Uppsala. Uppsala län är ändå av

de bästa länen i landet. Arbetsmarknaden

Uppsala--Arlanda--Stockholm är förmodligen Sveriges bästa. Vi

har färre förtidspensionerade. Det är bara Stockholm som har

färre. Ohälsotalet är alltså det näst lägsta i landet.

Jag skall fatta mig kort. Utskottet skall få del av materialet

sedan. Men det är stora skillnader i länet. Det råder skillnader

mellan Uppsala, Skutskär och de gamla bruksorterna som t.ex.

Österbruk. Det visar det nära förhållandet mellan

arbetsmarknaden, ohälsotalet, förtidspensioner och

sjukskrivningar. Vi måste bli alltmer uppmärksamma på detta.

Knivsta mellan Uppsala och Stockholm ligger bäst till i länet.

Arbetsmarknaden är Arlanda, Uppsala och Stockholm.

Koncentrationen är oerhört viktig. Jag tror att vi måste vara

uppmärksamma på detta, inte minst i den arbetsmarknadssituation

vi är i i dag. Det är oerhört viktigt med full sysselsättning.

Jag vill sedan säga några ord om bristerna i rehabiliteringen.

Bengt Lindqvist tog upp den frågan. En del åtgärder har

vidtagits, men de påverkar i och för sig kanske inte så mycket.

Men sammantaget kan sådana åtgärder försämra

rehabiliteringsmöjligheterna för försäkringskassan. Jag

skall påpeka några av dem.

I direktiven till utredningen om socialförsäkringens framtid

diskuteras inte sambandet mellan sjukvården och

socialförsäkringen. Jag tror att man måste uppmärksamma detta

mycket.

Husläkarreformen och vårdteamen på vårdcentralerna måste

följas upp. Rehabiliteringen inom försäkringskassans försorg

försvagas. En starkare marknadsanpassning i sjukvården kanske

försvårar det hela. Vad innebär den fria etableringsrätten för

läkare för rehabiliteringen? Vad innebär försämringen av

statsbidragen och resurser till företagshälsovården för

rehabiliteringen? Slutligen har vi frågan om Dagmarpengarna. Det

är viktigt att samarbeta med landstingen.

Vi måste följa alla dessa saker noga så att inte

rehabiliteringsresurserna tunnas ut och försämras.

Kurt Inge Persson: Jag beklagar också att företagen inte

får kvitto på insända rehabiliteringsplaner. Men låt inte detta

dölja det stora problemet, nämligen att de flesta företag inte

har någon anledning att begära kvitton eftersom de inte sänder

in några rehabiliteringsplaner. Det är bara en tredjedel av de

företag som bör göra det som faktiskt har gjort det. Jag tolkar

detta som att de saknar ekonomiska incitament.

Vidare har vi frågan om ökade insatser av förtroendeläkare.

Bland de åtgärder som vidtas på försäkringskassorna är att

förtroendeläkartiden ökar. En annan genomgående sak är att

kassorna satsar mer på medbedömningar. En tredje sak är att

många kassor funderar på att strama upp rutinerna för när

sjukbidrag eller förtidspension skall beviljas första gången och

också ta in andra kompetenser än de rent medicinska i

bedömningen.

Anders Milton: Nej, vi ser inga tecken på att

sjukskrivningsmönstren skulle variera beroende på om man arbetar

eller inte. Där delar vi inte K G Schermans uppfattning.

Vi har däremot fått veta från läkarkåren att de vill att det

skall finnas klara incitament i försäkringen, dvs. vad samhället

vill med försäkringen. Skall det vara arbetslinjen som skall

gälla eller något annat? Det kan i viss mån leda till

uppgivenhet när medicinska bedömningar inte ger vid handen att

det finns grund för förtidspension men Försäkringsöverdomstolen

konsekvent beviljar pension. Det är viktigt att incitamenten är

tydliga, inte bara för företagen utan också för de enskilda

individerna. Det måste finnas stöd i försäkringssystemet för

medverkan från den enskilde till rehabilitering. Tyvärr är det

inte alltid så.

Lennart Persson: Jag vill komplettera litet grand i fråga

om när läkare sjukskriver patienter. Ofta är det så att efter

det att medicinska åtgärder har vidtagits sker en sjukskrivning

ett antal veckor för att överbrygga en kort period i väntan på

att kontakt skall etableras med t.ex. de

arbetsmarknadsmyndigheter som skall ta över den fortsatta

rehabiliteringen. Vi inom den medicinska kåren tycker att det är

rätt naturligt för att undvika att människor hamnar mellan

regelverken. Det är en rent humanitär åtgärd. Det är fråga om

kortvariga begränsade insatser.

Vidare har vi frågan om förtroendeläkare anlitas tillräckligt

ofta. Det varierar väldigt mellan olika kassakontor. Jag tror

att det är viktigt med samarbete. Förtroendeläkaren skall vara

smörjmedlet mellan sjukvården och försäkringssystemet och se

till att samarbetet löper friktionsfritt. Totalt sett är det

få timmar av förtroendeläkararbetstid som läggs ned i landet.

Det är viktigt att se till att bryggan fungerar väl och framför

allt att förtroendeläkare anlitas i ett så tidigt skede som

möjligt för att kunna få en medicinsk syn på försäkringsfallen.

Då går det att sikta rätt när det gäller att göra framtida

bedömningar av arbetsförmåga och rehabilitering.

Pontus Wiklund (kds): Jag kan avstå eftersom klockan är så

mycket. Det blev för kort tid anslaget för denna viktiga

utfrågning.

Margareta Israelsson (s): Jag kan i och för sig också

avstå eftersom min fråga redan har tagits upp av Karin

Israelsson. Men ingen utöver Gunn Franzén Ljung från TCO har

kommenterat frågan. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt

med de allmänna råd som Riksförsäkringsverket ger. De kan

faktiskt tolkas så att det är mer troligt att ett manligt

sjukvårdsbiträde får ont i ryggen av medicinska skäl än att en

kvinna får det. Det vore intressant att få några kommentarer om

tillämpningen kring kvinnor och män och hushållsarbete.

Bengt Lindqvist (s): Jag kan också avstå. Min fråga gäller

reduceringen av förtidspensioner med hänvisning till ideellt

arbete. Det var den fråga som Karin Israelsson tog upp. Jag har

hört här att Birgitta Andersson skall svara.

Jan Edling: Jag skall kort kommentera flera inlägg som har

handlat om att det är förmånligare att gå över till den ena

eller den andra ersättningen.

Jag har försökt att belysa att det tidigare fanns en situation

där det förmånligaste av allt var att arbeta. Inte särskilt

många hade försvunnit från arbetsmarknaden i de äldsta

grupperna. Det var inte så att pensionen var attraktivare.

Arbetet var attraktivt. Det var det som folk i första hand

strävade efter att få göra.

Jag berörde också arbetsfördelningen i samhället. Vad kan

parterna på arbetsmarknaden göra? Jag tror att vi kan göra mer

än tidigare, både från fackligt håll och från arbetsgivarhåll.

Jag tror att vi skall försöka hitta alla möjligheter när det nu

finns en beredning som skall utreda frågorna. Hur skall vi

undvika att folk slås ut från arbetslivet? Hur skall vi se till

att de fångas upp, även med den restarbetsförmåga som finns.

Betalningen för personer som befinner sig utanför

arbetsmarknaden skall ändå finansieras av produktionen. Det

kostar konkurrensförmåga, oavsett hur vi gör. Det är bättre att

försöka se till att företagen, den offentliga sektorn och

myndigheterna kan ta hand om våra anställda och utnyttja

arbetsförmågan så långt möjligt.

Jag vill också tala om samhällets insatser -- inte minst

riksdagens insatser när det gäller att skapa sysselsättning. Det

är omöjligt för arbetsmarknadens parter att klara av alla

problem. Vi vet att över 7 % av dem i åldersgruppen 16--64 år

är förtidspensionerade. Vi vet att ungefär 7 % av befolkningen

i denna åldersgrupp är arbetslös. Vi vet att ytterligare 5,5 %

befinner sig i arbetsmarknadsåtgärder. De kan inte räknas som

arbetslösa. Ungefär 20 % av befolkningen i åldersgruppen 16--64

år är föremål för någon typ av åtgärder av det slaget. Vi kan

rimligen inte ta hand om dem enbart på arbetsmarknaden. Vi borde

försöka se till att vi kan klara en normalsituation med en

annorlunda arbetslöshet än i dag. Vi måste ställa högre krav på

riksdagen och samhället i övrigt att försöka återskapa en

sysselsättningssituation som ser helt annorlunda ut än i dag.

Vi sneglar på hur den ena ersättningsnivån råkar överskrida

den andra och att det är förmånligare att ha en typ av

ersättning än en annan. När riksdagen försöker jämka allt nedåt

åstadkoms bara en situation där vi undergräver folks möjligheter

att leva och därmed också företagens möjligheter att överleva på

marknaden. Vad bl.a. riksdagen gör är att faktiskt skapa en

större och större arbetslöshet, högre och högre budgetunderskott

och större och större svårigheter för de människor som av dessa

skäl slås ut från arbetsmarknaden. Man måste se på sambandet

mellan de beslut som fattas om ersättning och vad som händer på

arbetsmarknaden.

Sven Magnusson: Det är oerhört viktigt att understryka att

vi måste återuppliva Sverige som industrination. Det är kusliga

perspektiv när drygt 10 % av befolkningen går arbetslös och

drygt 10 % är förtidspensionerad. Men det som bakgrund blir

diskussionen väldigt allvarlig.

Vidare har vi frågorna om ersättningsnivåerna.

Förtidspensionen är ur en ekonomisk synvinkel litet av en

jackpot. Jag tror, precis som K G Scherman sade litet

försiktigt, att det inte får vara alltför stora skillnader

mellan arbetslöshetsersättning, sjukpenning och förtidspension.

Det blir ett manövrerande i systemet.

Jag uppfattar det så att det inte finns tillräckligt med

incitament för arbetsgivarna att i stället ägna sig åt

kompetensutveckling. Det är lättare att teckna garantipensioner

-- eller trötthetspensioner som det hette fram till 1989 -- vid

58,3 års ålder på grund av arbetsmarknadsmässiga skäl.

Det finns problem inom olika grupper, t.ex.

invandrarakademiker och kvinnor. Det kan inte vara vettigt att

särbehandlas negativt på det sättet.

Birgitta Andersson: Mitt svar gäller frågan om

reduceringen av förtidspension på grund av ideellt arbete.

Det har visat sig att de nya reglerna inte bara har prövats på

personer som är nybeviljade pensionärer utan även på personer

som har haft pension i många år.

Ideellt arbete kan inte på något sätt jämföras med ett arbete

i tjänst. Man arbetar när kroppen och krafterna tillåter. Jag

skulle kunna prata mycket om detta. Men vi har inte tid just nu.

Ideellt arbete är ett sätt att leva, vara verksam och delaktig i

samhället. Men det får inte utgöra ett hinder för människor som

nyligen har blivit förtidspensionärer. Det är ganska grymt.

Det är motsägelsefullt när människors förtidspension minskas

på grund av ideellt arbete och de samtidigt inte kan erbjudas

arbete. Det blir förödande för individen. Handikapprörelsen

bygger på ideellt arbetande människor, både människor som

arbetar ideellt utöver sitt lönearbete och människor som har

förtidspension.

Ordföranden: Vi är särskilt intresserade av frågan om det

ideella arbetet. Vi får återkomma till frågan i ett senare

sammanhang.

Berndt Lindberg: Jag vill haka på vad Birgitta Andersson

sade. Inom handikapprörelsen finns det många förtidspensionärer.

Flertalet av dessa har ett föreningsengagemang och utför ett

ideellt arbete. Hela handikapprörelsen bygger på detta. Jag vill

ge ett konkret exempel på vilka konsekvenser de nya reglerna som

trädde i kraft den 1 juli har fått.

Exemplet gäller en reumatisk kvinna som erhåller sjukbidrag i

avvaktan på hel förtidspension. Hon är med i det lokala

handikapprådet och lägger ned en arbetstid på 3--4 timmar i

månaden på sammanträden. Försäkringskassan har under

utredningens gång tagit reda på detta. Hon har fått det

slutgiltiga förslaget att hon skall få 75 % förtidspension

därför att kassan jämför engagemanget i det lokala

handikapprådet med ett arbete. Detta kan knappast var meningen.

Alf Eckerhall: Jag tänkte ta upp några punkter. Vi har

talat mycket om arbetsmarknaden. Statsmakterna och

arbetsmarknadens parter har slagit sönder en stor del av

arbetsmarknaden. Det är fråga om regelsystem, skatter,

avgifter och lönesystem. Mycket håller på att ändras. Men det

fordras ytterligare arbete, inte minst på lönesidan. Men det här

har lett till att många arbetstillfällen har slagits ut. Det

gäller inte bara dem som blir förtidspensionerade utan även

t.ex. ungdomar.

En viktig orsak som många har varit inne på är just

ersättningsnivåer och incitament. Ersättningsnivåerna måste

harmoniseras. De kan inte vara som de är nu. Det är ganska givet

att den enskilde gör en bedömning med utgångspunkt i gällande

regler. Det får inte vara sådana avvikelser i nivåerna. Det

måste vara lika ersättning.

Hans Svensson menar att det finns för få incitament för

arbetsgivarna. Det finns ju möjligheter att ändra på sådant. Det

går t.ex. att bygga ut arbetsgivarperioden. Dock skall det inte

vara så mycket som den socialdemokratiska 90-talsgruppen

föreslog häromåret, nämligen till ett halvår. Det skulle ha

motsatt effekt. Det går att ändra på arbetsskadeförsäkringen.

Det var på väg att ske i den utredning som Ekberg hade i uppgift

att genomföra. Det går att ändra på en del andra försäkringar,

t.ex. trafikförsäkringen, för att styra över kostnadsansvaret

till dem som berörs.

Bengt Lindqvist hade en fråga om arbetsskadeförsäkringen. Där

är det ju ni i riksdagen sakkunniga. Riksdagsrevisorerna tog upp

frågan 1989 och gjorde en särskild utredning. Om jag minns rätt

kom revisorerna fram till att arbetsskadeförsäkringen har

effekten att den hämmar återgång till arbete och rehabilitering.

Det finns ett annat litet exempel betr. förtidspension. För

ett par år sedan infördes en möjlighet för förtidspensionärer

att pröva ett arbete. Det ledde till i stort sett ingenting. Det

visar på att när en person väl har blivit förtidspensionerad är

det svårt för honom eller henne att återgå till ett arbete. Jag

tror att det har med ekonomin att göra. Margit Gennser -- hon är

inte här nu -- tog upp en fråga som berör detta litet grand. Om

jag förstod henne rätt angående det som diskuterades på

förmiddagen kan mycket arbete leda till en hög ersättningsnivå.

Arbetstidslagstiftningen säger att vi skall arbeta högst 40

timmar i veckan. Men det tänker sig inte

socialförsäkringssystemet. Det har ingen gräns, utan ersätter

glatt det dubbla och ännu mer. Jag menar att det är fördärvligt.

Det borde vara harmoni mellan arbetstidslagstiftningen -- som

också beslutas i detta hus -- och socialförsäkringssystemet så

att det inte går att få mer än högst en normal årslön.

Jag tror också att det var Margit Gennser som tog upp frågan

om det gick att i första hand anställa arbetshandikappade eller

andra som inte har 100-procentig arbetskapacitet. Jag kanske

missuppfattade det hela. Ofta är det så att företagsekonomiska

överväganden inte går ihop med samhällsekonomiska överväganden.

Därför måste det också finnas ett regelsystem och incitament som

kan ändra ekonomin i företagen. Det går inte att företaget gör

företagsekonomiska bedömningar på det sättet. Den

företagsekonomiska bedömningen måste sluta på annat sätt.

Slutligen vill jag än en gång understryka vad jag har sagt om

det nödvändiga med harmoni och incitament i ersättningssystemen.

Eric Jannerfeldt: Jag avstår.

Gustav Jönsson: Det har kommit upp några frågor som har

samband med skärpningen i lagstiftningen för att få hel

förtidspension. Det krävs numera en fullständig nedsättning av

arbetsförmågan. I den situationen måste man ta hänsyn till

förekomsten av restarbetsförmåga som används i hushållsarbete

eller ideellt arbete. Där är det stundom rätt besvärliga

gränsdragningar som skall göras. Naturligtvis skall detta inte

hindra en förtidspensionär från att delta i handikapprörelsens

sammanträden och delta i föreningsverksamhet. Men det förekommer

att personer gör icke obetydliga insatser av typen kansliarbete

i en organisation. Då måste gränsen dras någonstans.

Vi håller på att försöka bilda oss en uppfattning om hur

tillämpningen ser ut med utgångspunkt i olika exempel. Gränsen

går när personer utför ett arbete som annars skulle behöva lejas

och betalas, t.ex. kansliarbete och liknande, men däremot inte

deltagande i föreningssammanträden som sådant.

När det gäller hushållsarbete blir det också fråga om att ta

hänsyn till förekomsten av barn. Här är det ofta kvinnorna som

uppmärksammas, eftersom det är de som oftast har hand om barnen

i hemarbetet. Självfallet skall det inte göras skillnader mellan

könen vid bedömningen av vad som kan godtas i fråga om

arbetsinsatser från den försäkrades sida.

Vidare har vi frågan om köp av tjänster. Det har konstaterats

i statistiken att det har varit högre kostnader för köp av

tjänster till manliga försäkrade. Det är något som kommer fram i

statistiken. Det går självklart inte att dra några slutsatser om

skillnaden i hanteringen mellan män och kvinnor med utgångspunkt

i sådana siffror.

Ordföranden: Det återstår för oss i presidiet och

utskottet i sin helhet att säga ett varmt tack till er alla som

har svarat på många svåra frågor. Det har varit två intressanta

frågekomplex. Det ena gäller den 70-procentiga ersättningsnivån

inom sjukförsäkringen. Det andra om varför antalet

förtidspensionärer har ökat så kraftigt.

Alla frågetecken har inte kunnat rätas ut, utan i stället har

vi fått ytterligare huvudbry. Men det är viktigt att vi nu i

utskottet går vidare och ytterligare studerar vad som har sagts

denna dag. Några frågor vågar jag förutskicka att vi kommer att

ha ytterligare utskottsutfrågningar om, dels internt i

utskottet, dels i fråga om rehabilitering vid en offentlig

utfrågning. På något sätt kommer vi att följa upp de frågor som

har tagits upp här i dag.

Ni har alla bidragit på olika sätt för att få denna

redogörelse så fyllig som möjligt, medicinskt, politiskt,

allmänt kunskapsmässigt, från Riksförsäkringsverket, myndigheter

och organisationer. Vi tackar er alla för detta. Även om vi har

dragit ut på tiden en halv timma för mycket, tror jag att vi

alla känner att vi har fått ut mycket av detta. Tack skall ni

ha.

Underbilaga 1

Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om

effekterna av 70-procentsnivån inom sjukpenningförsäkringen och

förtidspensioneringen den 7 december 1993

Socialdepartementet

Göran Rådö

Inger Rydén

Per Tillander

Per Åkesson

Riksförsäkringsverket

K-G Scherman

Gustav Jönsson

Rolf Westin

Försäkringskasseförbundet

Hans Svensson

Kurt Inge Persson

Gustav Persson

Per Ingvar Persson

Läkarförbundet

Anders Milton

Lennart Persson

Arbetsmarknadsstyrelsen

Ingemar Burman

Gerd Elmfeldt

Svenska arbetsgivareföreningen

Alf Eckerhall

Eric Jannerfeldt

Landsorganisationen i Sverige

Jan Edling

Karl Danielsson

Tjänstemännens centralorganisation

Sture Nordh

Gunn Franzén Ljung

Sveriges akademikers centralorganisation

Sven Magnusson

Harald Mårtensson

Handikappförbundens Samarbetsorgan

Gunnel Ekvall

Berndt Lindberg

De Handikappades Riksförbund

Birgitta Andersson

Guy Lööv

Synskadades Riksförbund

Ann Jönsson

Urban Fernquist

Ingrid Dahlbäck

Riksdagens revisorer

Riksdagens arbetsmarknadsutskott

Underbilaga 2

Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets

utfrågning om effekterna av 70-procentsnivån inom

sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen

Gullan Lindblad (m), ordförande

Margit Gennser (m)

Börje Nilsson (s)

Sigge Godin (fp)

Lena Öhrsvik (s)

Karin Israelsson (c)

Nils-Olof Gustafsson (s)

Margareta Israelsson (s)

Pontus Wiklund (kds)

Arne Jansson (nyd)

Maud Björnemalm (s)

Bengt Lindqvist (s)

Liselotte Wågö (m)

Widar Andersson (s)

Berith Eriksson (v)

Ingrid Skeppstedt (c)

Bilaga 4

Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet och

arbetsmarknadsutskottet om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning

Tisdagen den 1 mars 1994

Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal

myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.

I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i

socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2 och

arbetsmarknadsutskottet, se underbilaga 3.

Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid

utfrågningen.

Ordföranden: Jag hälsar er alla hjärtligt välkomna hit

till socialförsäkringsutskottets och

arbetsmarknadsutskottets gemensamma utfrågning om rehabilitering

och rehabiliteringsersättning.

Att rehabilitera i stället för att långtidssjukskriva och

förtidspensionera människor diskuterades länge i

socialförsäkringsutskottet och, förmodar jag, även i

arbetsmarknadsutskottet. Det ledde till sist till den s.k.

Rehabiliteringsutredningen som alla kan dra sig till minnes.

Därefter fick vi en proposition i frågan.

Ett enigt utskott fattade under 1991 beslut om att ge

försäkringskassorna ett ökat ansvar för arbetslivsinriktad

rehabilitering. Detta verkställdes fr.o.m. 1992. Arbetsgivarna

gavs samtidigt ett ökat ansvar för rehabilitering inom eller

utom den egna verksamheten. Alla var naturligtvis glada över att

vi hade kommit så långt. Men tyvärr kom de nya reglerna till i

en tid när arbetsmarknadssituationen kraftigt försämrades. Vi

har nödgats att konstatera att reformen inte blev den succé som

vi hade hoppats på. Vi vet bl.a. att antalet förtidspensionärer

ökar mycket kraftigt, särskilt i åldrarna 30--49 år, vilket vi

naturligtvis ser som ett bekymmer.

Utskottet har bl.a. noterat att tillgängliga medel för

rehabilitering inte alltid har utnyttjats. Men samtidigt får vi

ibland rapporter om mycket glädjande saker i en till synes

omöjlig arbetsmarknadssituation.

De berörda utskotten har naturligtvis ett särskilt intresse av

att följa upp och utvärdera beslut. Med tanke på pågående

riksdagsutredning som kommer att ge utskotten både ett ökat

ansvar och en mer eller mindre ökad skyldighet att utvärdera och

följa upp de beslut som har fattats är det viktigt att följa

intentionerna. Det ligger självfallet i vårt intresse att se vad

vi kan göra, vad våra beslut har inneburit och vilka lärdomar vi

kan dra inför framtiden.

Det är därför som vi nu i dag har kallat hit de främsta

experter som vi har på området, ingen nämnd och ingen glömd.

Endast två parter har vi från början tagit med:

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. De är

uppsatta för en möjlighet till en kort inledning.

Riksförsäkringsverket inleder det första passet följt av

Försäkringskasseförbundet. Men vi har också fått en framställan

från Arbetslivsfonden, Ulf Westerberg, om en kort inledning

liksom från Arbetarskyddsstyrelsen, Annika Hultin. Jag

anbefaller å det varmaste att presentationerna görs så

kortfattade som möjligt. Avsikten i dag är att inga långa

föredrag skall hållas, utan att vi från utskottens sida skall ha

möjlighet att ställa alla de frågor som vi bär på.

Av de inbjudna nödgas jag tyvärr att säga att TCO inte har

ansett sig kunna skicka någon representant, beroende på

sportlov och annat. Jag beklagar detta, men utskottet har å

andra sidan fått en utförlig redogörelse från TCO:s sida.

Vi övergår nu till dagens schema. Avsikten är att vi skall

börja med arbetsgivarnas, företagshälsovårdens och fackets

roller i rehabiliteringsarbetet. Det blir korta inledningar av

Riksförsäkringsverket, Arbetslivsfonden och

Arbetarskyddsstyrelsen. Därefter kommer samverkan mellan

försäkringskassorna, arbetsmarknadsmyndigheterna, socialtjänsten

och hälso- och sjukvården, vilket kort inleds av

Försäkringskasseförbundet. Kl. 11.15 diskuterar vi

ersättningsfrågor, resurser och köp av rehabiliteringstjänster.

Även detta inleds kort av Riksförsäkringsverket och

Försäkringskasseförbundet följt av frågor. Kl. 11.45 tar vi

kaffepaus. Därefter fortsätter vi med en diskussion och

summering av erfarenheterna på programmet, benämnt möjligheter

och hinder, som pågår till cirka kl. 13.45.

Gustav Jönsson: Som redan har sagts fick arbetsgivarna för

drygt två år sedan ett större och tydligare ansvar för de

anställdas arbetsmiljö och rehabilitering. Sedan besluten om de

nya reglerna fattades har de ekonomiska och

arbetsmarknadsmässiga förhållandena förändrats högst betydligt.

Det bidrar säkert till att rehabiliteringsinsatserna inte har

fått den omfattning och karaktär som avsågs och förväntades.

Arbetsgivarna har generellt sett inte tagit det ansvar som

arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring lägger på

arbetsgivaren när det gäller rehabiliteringsåtgärder. Det är en

uppfattning som råder bland dem som arbetar på fältet.

Arbetsgivarna gör inte de rehabiliteringsutredningar som krävs

för anställda som varit sjukfrånvarande i viss omfattning.

Syftet med rehabiliteringsutredningarna är ju att klarlägga

behovet av olika rehabiliteringsåtgärder för att avhjälpa

sjukdomsorsakerna och orsakerna till nedsättning av

arbetsförmåga.

Hos många stora arbetsgivare fungerar rutinerna bra. Men

helhetsbilden är ändå att en alltför hög andel av arbetsgivarna

inte tar sitt ansvar för att skapa förutsättningar för

rehabiliteringsinsatser i ett tidigt skede såsom reglerna

förutsätter. Försäkringskassorna har vid olika mätningar funnit

att rehabiliteringsutredningar inkommer endast i 40--60 % av de

sjukfall, där utredningar borde vara aktuella. I övriga fall får

försäkringskassan påminna arbetsgivaren, och i många fall måste

kassan själv ombesörja att utredningarna blir gjorda så att

rehabiliteringsåtgärder kan sättas in.

Endast en mindre del av utredningarna kommer in inom

fastställd tid. Utredningarna är ofta också av dålig kvalitet

och kan inte användas som grund för fortsatt

rehabiliteringsplanering, utan kompletteringar måste göras genom

kassans försorg. Allt detta leder till att försäkringskassorna

måste lägga ner omfattande arbete för att göra de utredningar

som arbetsgivarna är ansvariga för.

Försäkringskassorna upplever också svårigheter att få

arbetsgivarna att ansvara för att de rehabiliteringsåtgärder som

visat sig behövas i anslutning till arbetsplatsen blir

genomförda.

Arbetsmarknadssituationen har tydligen minskat intresset för

att betala rehabiliteringsinsatser för anställda. Man kan

konstatera att intresset för att få tillbaka långtidssjuka

anställda på många håll är litet.

Företagshälsovården är en mycket viktig resurs i arbetsmiljö-

och rehabiliteringsarbetet, både när det gäller att utreda

behovet av rehabiliteringsinsatser och när det gäller

genomförandet av olika rehabiliteringsåtgärder.

Stora delar av företagshälsovården har fått problem på grund

av slopandet av de statliga bidragen och konjunkturnedgången.

Antalet företagshälsovårdsenheter har minskat med ungefär en

tredjedel. Det innebär att arbetsgivarnas tillgång till den

expertfunktion som företagshälsovården utgör har minskat

betydligt under senare tid. Det finns risk för att denna

nedrustning av företagshälsovårdsresurserna fortsätter till

nackdel för arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet.

Vårt intryck är att de fackliga organisationerna inte har

tagit så aktiv del i rehabiliteringsfrågorna ute på

arbetsplatserna som förutsattes när de nya reglerna beslutades.

Facken skulle i större omfattning än vad som nu sker kunna

bevaka att behovet av rehabiliteringsinsatser klarläggs och att

erforderliga åtgärder vidtas. De fackliga organisationerna

skulle också kunna göra ökade insatser när det gäller att ordna

omplaceringar och att skapa lämpliga arbetsuppgifter för

personer med olika former av arbetshandikapp.

Ulf Westerberg: Som ni känner till har Arbetslivsfonden

arbetat sedan den 1 juli 1990. Vår uppgift var att stödja

arbetsgivare som ville förbättra arbetsmiljön, att förändra och

förbättra arbetsorganisationen och att yrkesinriktat

rehabilitera anställda. Vi har arbetat med detta under tre och

ett halvt år.

Vi stöder för närvarande 18 000 s.k. arbetsplatsprogram, dvs.

projekt på arbetsplatserna som kan vara allt ifrån mycket små

till väldigt stora. Vi räknar med att 20--30 % av

arbetsplatsprogrammen skall vara genomgripande

förändringsprojekt som innehåller en helhetssyn. En av våra

idéer är att man skall försöka att förmå företagen och

myndigheterna att se rehabiliteringen som en del av

arbetsmiljöarbetet och att åstadkomma en förändrad

arbetsorganisation i en verksamhetsutveckling.

Vi har använt 9,5 miljarder av de dryga 10 miljarder som vi

numera förfogar över. Som framgår av den overheadbild som jag nu

visar är fördelningen mellan olika insatser följande:

Hälften av pengarna har fördelats till insatser som har med

förändrad arbetsorganisation att göra, vilket är mycket

intressant i sig. Vi är helt övertygade om att utvecklingen på

detta område håller på att ta ett språng från gammalt

tayloristiskt tänkande till ett tänkande som går ut på att

organisera produktionen i grupper där man frångår den tidigare

vanliga gamla funktionella uppdelningen. Detta har också

betydelse för rehabiliteringen och för att minska utslagningen

från arbetslivet. Ca 20 % av pengarna går till rehabilitering

som utgör en del av arbetsplatsprogrammen. Det är då fråga om

individinriktad rehabilitering. Vi beviljar alltså inte pengar

för enskild rehabilitering, om man inte från arbetsgivarsidan

samtidigt gör någonting åt den fysiska arbetsmiljön och

arbetsorganisationen. Vi kommer i dag att vidare betona vikten

av en sammanhållen syn på detta.

Från början, när det var brinnande högkonjunktur, 1990, hade

vi själva tänkt oss att ungefär hälften av pengarna skulle

avsättas för rehabilitering. Detta har inte varit möjligt.

Självfallet beror det på att det i dessa tider med våldsamt hög

arbetslöshet, när man på många arbetsplatser diskuterar

neddragningar, uppsägningar och nedläggningar, är svårt att ta

upp dessa frågor.

Men det handlar inte bara om rehabilitering utan också om att

införa rutiner och en organisation för att hantera

rehabiliteringen. Två miljarder av våra pengar används i dessa

dagar till att rehabilitera individer. Arbetsgivarna ställer

själva upp med en dryg miljard för att genomföra

rehabiliteringarna.

En annan bild illustrerar skillnaden mellan det som vi,

försäkringskassan och arbetsförmedlingen sysslar med. Vi ger

bidrag till de arbetsgivare som rehabiliterar anställda, som har

arbetsplatsprogram eller är beredda att satsa på detta, medan

försäkringskassan kan gå in och köpa rehabiliteringstjänster i

de fall där det bara är fråga om enskilda rehabiliteringar. För

arbetsförmedlingen gäller att den tillsammans med

försäkringskassan rehabiliterar de arbetslösa. Den här bilden

visar också problemet med incitamenten i dagens situation, som

jag tror är en viktig fråga att diskutera vid en sammankomst som

denna. Man ser de anställda i olika status. Det handlar då ofta

om att man går neråt på den s.k. arbetsstegen, dvs. att man är

frisk, är i arbete men får symtom med risk för återkommande

sjukskrivningar, sjukskrivning under lång tid och

förtidspensionering.

Vad rehabilitering handlar om är att förhindra klättring neråt

på stegen och att försöka hjälpa människor som befinner sig i

den nedre delen av stegen att klättra uppåt. Med nuvarande

otydliga arbetsgivaransvar och ansvarsfördelning, framför allt

mellan arbetsgivare och försäkringskassa, kan det finnas ett

intresse hos arbetsgivaren att vänta tills det blir

försäkringskassans tur att ta över. Detta är inte bra. Trots att

det för arbetsgivarna, enligt vår uppfattning, finns mycket att

tjäna kan det särskilt i sådana tider som nu råder förefalla

olönsamt att rehabilitera, och därför väntar man tills någon

annan tar över.

Vi har tittat på några projekt som vi har gett stöd, vilket

har lett till en studie som finns att hämta här utanför lokalen.

I studien har vi plockat fram fyra bra exempel. De uppvisar en

lönsamhet som även i lågkonjunktur är fantastiskt bra för

företagen, och ännu mer för samhället, med pay off tider på tre

månader. Säg den investering som i dag är så lönsam.

Jag tror att det var ordföranden som sade att arbetet går

trögt, men trots detta finns det många bra exempel som det

gäller att lyfta fram. Vad vi i vår skrift har pekat på är att

de som har tagit tag i dessa frågor -- hittat rutiner och

organisationsformer -- uppnår mycket goda resultat. Det är inte

heller så dyrt som man tror, därför att det är på arbetsplatsen

som man kan uträtta mest, om man lär sig hur det skall gå till.

Sedan kan man ibland -- jag vill betona ibland -- och i

speciella situationer behöva experthjälp utifrån. Men detta

gäller när andra åtgärder har prövats.

Annika Hultin: Jag vill kort informera om att

Arbetarskyddsstyrelsen har tagit fram föreskrifter som gäller

arbetsanpassning och rehabilitering. Dessa föreskrifter gäller

från den 1 juli i år. De finns utlagda på bordet, så att var och

en kan ta ett exemplar.

För vår del togs bestämmelser om arbetsanpassning och

rehabilitering in i arbetsmiljölagen den 1 juli 1991. Detta var

en nyhet, eftersom bestämmelserna tidigare har legat i ett

kapitel som inte varit tillsynsbart för Yrkesinspektionen.

Föreskrifterna är ett förtydligande av de bestämmelser som

finns i arbetsmiljölagen. I och med att föreskrifterna är

bindande faller de under Yrkesinspektionens tillsyn.

Föreskrifterna gäller alla arbetsgivare, såväl liten som stor

och offentlig som privat verksamhet. Arbetsgivarna har

skyldighet att bedriva anpassnings- och rehabiliteringsansvaret

gentemot alla anställda på arbetsplatsen. Det spelar ingen roll

när funktionsnedsättningen eller arbetshindret har uppkommit.

Skyldigheten finns även om en anställd har haft en

funktionsnedsättning redan vid anställningens början.

Enligt föreskriften är vår huvuduppgift att se till att det

finns en lämplig organisation för hur verksamheten skall

bedrivas. Man skall kunna fånga upp rehabiliteringsbehov på ett

så tidigt stadium som möjligt och se till att man kan organisera

och bedriva verksamheten på ett lämpligt sätt. Till paragraferna

finns också ganska omfattande kommentarer som kan ge anvisning

till hur denna verksamhet lämpligen kan organiseras.

Vi tycker att företagshälsovården är en viktig

samarbetspartner. Dess värre ser vi nu hur företagshälsovården i

ökad utsträckning får svårare att få fotfäste. Men

Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar i mycket stor utsträckning

arbetsgivare till att använda sig av företagshälsovården och

dess kunnande i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten.

Det är viktigt att anlita denna resurs på ett så tidigt stadium

som möjligt för att man skall kunna fånga upp och åtgärda

problemen innan de hunnit bli alltför allvarliga.

Vid framtagandet av föreskrifterna har vi fått mycket god

hjälp av övriga aktörer som finns representerade här. Det är

Yrkesinspektionen som har tillsyn över att föreskrifterna följs.

Yrkesinspektionen kan utfärda förbud, ge ett föreläggande eller

utdöma vite. Till syvende och sist kan man dömas till böter

eller fängelse om man bryter mot dessa bestämmelser.

Som jag tidigare sade börjar bestämmelserna att gälla från den

1 juli. Vi hoppas att dessa skall vara ett gott stöd för det

fortsatta anpassnings- och rehabiliteringsarbetet i landet.

Börje Nilsson: I statsverkspropositionen står det att det

finns uppgifter som tyder på att insatserna från RFV,

försäkringskassorna och arbetsgivarna inte har varit

tillräckliga och därför inte gett den effekt som avsågs med

reformen från den 1 januari 1992. Detta har också bekräftats av

Gustav Jönsson. Han pekade på att det finns brister i

arbetsgivarnas ansvar och på nedrustningen inom

företagshälsovården. Det är klart att regeringen har det

yttersta ansvaret. Jag vill då ställa frågan: Vad skall man göra

i detta läge?

Jag vill också ställa samma fråga till verket, och framför

allt till Socialdepartementet och arbetsgivarna som naturligtvis

har ett stort ansvar.

Lena Öhrsvik: Jag vill anknyta till frågan om

arbetsgivarnas ansvar. I beslutet som fattades för cirka tre år

sedan gavs regeringen till känna att den skulle överväga att

pröva frågan om ersättning från de arbetsgivare som utan rimlig

anledning inte fullgör sina skyldigheter att göra utredningar.

Dessa arbetsgivare övervältrade alltså utredningsansvaret på

försäkringskassan. Då är min fråga till departementet: Vad har

man gjort med anledning av detta tillkännagivande som gjordes

för tre år sedan?

Min fråga till Arbetsgivareföreningen är: Har

Arbetsgivareföreningen några planer på att göra någonting för

att få en förbättring till stånd?

Bengt Lindqvist: Jag vill påminna om att när det gäller

rehabilitering är det ju inte så, att alla metoder bara finns

där. Det finns ett väldigt stort behov av att utveckla också

innehållet i rehabiliteringen. Jag levde i den föreställningen

att Arbetslivsfonden skulle vara en utmärkt instans för att

stödja metodutveckling inom rehabiliteringsområdet. Jag vill

fråga Ulf Westerberg: Hur har det gått med detta? Jag har ett

intryck av att ni har givit ett mycket litet stöd. Finns det

några rationella skäl för det, eller har jag möjligen fel? Jag

skulle vilja att Ulf Westerberg belyste den frågan.

Elver Jonsson: Den stora debatten kommer väl här senare.

Men med tanke på de interiörer vi hittills har fått skulle jag

vilja efterlysa en belysning av arbetsmarknadssituationen från

Arbetsmarknadsverket. Den spelar en stor roll i detta

sammanhang, vilket redan har antytts av tidigare föreläsare.

Göran Rådö: När det gäller arbetsgivarnas insatser på

rehabiliteringsområdet är detta som redovisats ett problem. Det

har inte fått det genomslag som vi hade hoppats på. Vi följer

med intresse det arbete som Riksförsäkringsverket nu bedriver

för att effektivisera rehabiliteringsverksamheterna. Åtgärderna

skall avse insatser inom försäkringskassorna och insatser

inriktade på övriga medverkande inom rehabiliteringsarbetet och

samverkan av dessa. Vi kommer att få en redovisning av detta

åtgärdsprogram i samband med att RFV lämnar en sammanställning

under våren.

När det gäller företagshälsovården har vi haft överläggningar

med och fått information från branschen. Den bild som här har

lämnats stämmer, dvs. att resurserna har minskat, och det är

klart att det är ett bekymmersamt faktum. Dessa frågor bereds

för närvarande inom Arbetsmarknadsdepartementet, vilket är det

departement som får svara för vilka åtgärder som blir aktuella.

Vad vi inom Socialdepartementet tittar på är om det finns skäl

till ändring av den taxa och de regler angående

etableringsanslutning som fastställs av riksdagen och

regeringen. Riksdagen ansåg att man skulle se på vilka effekter

detta har för de mindre företagen. Vi avser att återkomma till

riksdagen till våren med en redovisning.

Jag fick ytterligare en fråga som jag inte riktigt uppfattade,

men jag kan kanske återkomma till den senare.

Lena Öhrsvik: Riksdagen har gett regeringen till känna att

man bör pröva frågan om arbetsgivarna skall kunna åläggas att

betala ersättning till försäkringskassan om de inte sköter sin

uppgift att lämna in rehabiliteringsutredningar. Jag undrade då:

Vad har regeringen gjort åt detta?

Göran Rådö: Det pågår en sådan diskussion inom RFV. Det är

möjligt att vi får anledning att återkomma i frågan redan nu

under våren. Det ligger mycket i den tanken, och jag delar den

uppfattningen.

Mats Holmgren: Vi hörde inledningsvis en uppräkning av en

lång rad problem på det här området. Det verkar nästan som om

det inte har hänt någonting. Men som Ulf Westerberg påpekade

finns det ju också positiva resultat när det gäller

rehabilitering.

Det finns emellertid många problem som vi pekade på redan från

början när reformen var på väg att införas. Det gäller t.ex.

oklarheter i ansvarsfördelningen mellan arbetsgivarna och

myndigheterna, speciellt försäkringskassan, oklarheter i

ansvarsfördelningen när det gäller kostnader för åtgärder osv.

Under den tid som regelverket har varit i kraft har vi kunnat

se åtskilliga exempel på att försäkringskassan vill att en liten

arbetsgivare skall betala omskolning av en anställd till ett

helt nytt arbete på en annan arbetsplats. Det är ju faktiskt

inte rimligt att det skall gå till på det sättet. Jag påstår

inte att det går till så regelmässigt, men det finns sådana

exempel.

Det finns också andra problem, som flera här har pekat på.

Alla är väl överens om att det är lågkonjunkturen som är det

stora problemet i detta avseende. Lågkonjunkturen har gjort att

många små arbetsgivare helt enkelt inte har ekonomiska

möjligheter att bekosta rehabilitering. De mindre arbetsgivarnas

ekonomiska möjligheter har minskat.

Ytterligare problem är att inte heller försäkringskassan

riktigt har klarat av sin nya roll. Det framgår inte minst av en

välgörande självkritisk anslagsframställan från

Riksföräkringsverket. Man påpekar där att det finns många

brister även på myndighetssidan. Det saknas instrument och

underlag för att man skall kunna bedöma insatsernas effekt.

Kassorna arbetar väldigt olika. Många kassor har inte överfört

de personalstyrkor som avsågs att föras över när reformen sattes

i sjön. Samordningsrollen är oklar. Man har inte alltid bedömt

behovet av kompetens på rätt sätt.

Som alla vet talar allt för att den avgörande betydelsen för

att man skall kunna rehabilitera någon är att skadan upptäcks i

rätt tid och att man snabbt kommer i gång med åtgärder. Här

gäller det för arbetsgivaren, och framför allt för den lilla

arbetsgivaren, att få hjälp, eftersom han inte klarar detta

själv. Flera har apostroferat företagshälsovården som ju

verkligen är arbetsgivarnas stora tillgång, inte bara på det här

området utan också på flera andra områden.

Många har också talat om hur företagshälsovården håller på att

gå under. Jag skulle litet grand vilja nyansera den bilden.

Trots vad alla olyckskorpar har sagt om företagshälsovårdens

ställning sedan statsbidraget avskaffades har de flesta

anställda fortfarande tillgång till företagshälsovård. Den

minskning av företagshälsovården som branschen har genomfört har

varit en strukturrationalisering, en rationalisering som har

skett precis som i alla branscher under det nuvarande ekonomiska

läget. Företagshälsovården har börjat anpassas till det som

företaget och de anställda faktiskt behöver. Jag är fylld av

optimism när det gäller möjligheterna för företagshälsovården

att hjälpa företagen.

Det finns dock en sak som fortsätter att sätta stora käppar i

hjulen, och det gäller företagshälsovårdens medicinska kompetens

och sjukvårdskompetens, som inte minst i det här sammanhanget

skulle kunna användas för stora insatser för att hjälpa

företagen. Men här har företagshälsovårdens roll kringskurits

länge. Landstingen vill inte kompensera företagshälsovården för

den sjukvård som den producerar, även när det sker i direkt

anslutning till rehabiliteringsarbete. Husläkarreformen kan

eventuellt ytterligare förvärra situationen i fråga om

företagshälsovårdens möjligheter att rehabilitera. För att

företagshälsovårdens kompetens skall kunna utnyttjas till fullo

krävs det att företagsläkarna, i likhet med andra specialister,

får fri etableringsrätt. Jag hörde Göran Rådö här säga att

regeringen avser att återkomma i den frågan. Jag hoppas att det

då blir ett positivt resultat.

Jag får kanske tillfälle att återkomma senare med frågan om

vad arbetsgivarna tänker göra för att försöka se till att det

blir en rättelse av det dåliga förhållandet när det gäller

rehabiliteringar. Från SAF:s sida gick vi från allra första

början -- ja, t.o.m. innan reformen trädde i kraft -- ut med

information till våra delägare i form av ett paket med rubriken

Håll koll på frånvaron. Det innehöll beskrivningar av regler för

hur detta skulle skötas. Detta gjorde vi t.o.m. innan

Riksförsäkringsverket hade hunnit med sina regler. Det finns

också andra exempel på informationsinsatser. Vi tycker att vi

har gjort vad vi kan för att informera arbetsgivarna om deras

skyldigheter.

Sedan finns det naturligtvis oändligt många små företag som

inte är medlemmar i SAF. Hur dessa hanterar det här vågar jag

inte säga, men jag tror att detta är ett problem för dem. Detta

är inte lätt. Förutom att det kan vara dyrt, är det inte lätt

för en liten arbetsgivare att själv klara av detta. Från SAF har

vi gentemot våra delägare försökt att informera så gott vi har

kunnat. Jag tror att våra delägare är fullt medvetna om sitt

ansvar i det fallet och att de med hjälp av företagshälsovården

försöker att leva upp till det ansvaret.

Gerd Elmfeldt: När man diskuterar rehabilitering är det

nödvändigt att man också ser på arbetsmarknadsläget. När

reformen kom till var det ett helt annat arbetsmarknadsläge än

nu. Trots detta har vi väldigt kraftfullt försökt att medverka

till att det skall bli någonting bra av denna reform, som vi

tror på mycket. Men förutsättningarna har ju radikalt

förändrats. Jag skulle vilja visa en bild som illustrerar detta.

Sedan 1990 har vi förlorat mellan 500 000 och 600 000

arbetstillfällen. Den röda linjen visar antal personer i

arbetskraften. Den blå linjen visar antalet sysselsatta med

arbete. Jag vill visa den här bilden för att man skall kunna se

utvecklingen och vad vi egentligen har upplevt under 90-talet.

Om man går tillbaka till den tidigare lågkonjunkturen 1978

finns det ett litet glapp mellan den röda och den blå linjen. Om

man ser på nästa lågkonjunktur 1983--1984 finns det också ett

litet sådant glapp. Det utmärkande för den här perioden är att

både arbetskraften och antalet sysselsatta ökar. Under 90-talet

blir glappet drastiskt mycket stort. Båda linjerna går kraftigt

nedåt. Även internationellt sett är detta unikt. Det är bara

Finland som har haft samma snabba drastiska minskning av

arbetskraften och antalet sysselsatta.

Arbetsmarknadspolitiken är ju en del av den ekonomiska

politiken. Den är tänkt för att hjälpa till att finjustera. Men

nu har arbetsmarknadspolitiken fått en helt annan roll. Vi har

6 % av arbetskraften i åtgärder. Aldrig tidigare har det varit

mer än 3 % i åtgärder. Fler än 900 000 personer är anmälda på

arbetsförmedlingarna. Under denna period har reformen fått

verka. Nu måste utvecklingen vändas. Efterfrågan måste öka,

annars kommer det att bli en rundgång i systemet.

Tillväxtpolitik och ökad sysselsättning bör gälla framöver. Det

måste till investeringar och en tro på framtiden. Arbetslösa och

personer som deltar i rehabilitering måste ses som en resurs.

Jag och personer som deltar i rehabilitering skulle vilja

återkomma senare till de möjligheter och positiva resultat som

man trots allt kan se.

Kalle Danielsson: Vi från LO tycker att det är väldigt

positivt att utskottet har tagit initiativ till att berörda och

intresserade får tillfälle att dryfta dessa frågor. Detta är nu

andra gången på kort tid. Sist när det var en sådan här hearing

pekade jag på några problem kring rehabiliteringsfrågorna. Sedan

dess har vi arbetat fram en början till ett fackligt

handlingsprogram, som jag hoppas att få återkomma till och

redogöra för senare under den här sessionen.

Jag vill med en bild visa andelen män mellan 55 och 64 år som

står utanför arbetskraften sett ur ett vidare perspektiv än det

som gäller bara för Sverige. Denna statistik togs fram i går

kväll, så den är inte lika färglagd och grann som den statistik

som Ulf Westerberg visade, men den kan kanske ändå förstås. De

mörkaste staplarna illustrerar förhållandena 1970. Mittenfältet

illustrerar ökningen från 1970 till 1980, och ökning från 1980

till 1992 illustreras av den övre delen på staplarna.

Internationellt sett ligger Sverige inte alls så katastrofalt

illa till. Det är faktiskt bara Japan som har en bättre

arbetsmarknadssituation när det gäller den här andelen

arbetskraft, som står utanför arbetskraften och alltså består av

förtidspensionärer. Redan på 70-talet befann sig Finland i samma

situation som vi i dag befinner oss i.

Jag har en känsla av att det sätt på vilket man för politiken

i detta sammanhang också speglar vilken politisk vilja man har.

Jag är litet rädd för att politikerna genom att svartmåla

situationen på den svenska arbetsmarknaden försöker att komma

ifrån sitt politiska ansvar. Det vill vi från facket absolut

inte ställa upp på. Sett ur ett internationellt perspektiv

ligger alltså Sverige väldigt bra till när det gäller andelen

förtidspensionärer. Det var det som jag ville ha sagt.

Ordföranden: Det var en intressant bild som vi

naturligtvis tar till oss.

Palle Carlsson: Jag vill kommentera litet grand frågan om

vad facket gör på arbetsplatserna. I det här sammanhanget är det

viktigt att belysa just företagshälsovården. Svenska

Arbetsgivareföreningens representant var ju inte så orolig för

förhållandena. Men faktum är att i december 1991 sades avtalet

om arbetsmiljöfrågor och hälsovårdsfrågor upp. På den privata

sidan har det under ett par år rått avtalslöshet.

De frågor som vi tycker är intressanta -- rehabilitering,

arbetsanpassning och hur man skall ha det på arbetsplatserna --

finns inte reglerade. Är det då så konstigt om man undrar vad

facket gör och om vi skall göra mer? Den frågan är självfallet

berättigad. Vi borde göra mer.

Nu har man kommit till det stadiet att man anser att

rehabfrågorna enbart är arbetsgivarens sak. På det sättet

försöker man att hålla den fackliga organisationen utanför.

När det gäller företagshälsovården -- t.ex. Bygghälsan -- är

de fackliga organisationerna helt utkastade. Bygghälsan fungerar

nu på marknadsmässiga villkor, dvs. man säljer tjänster.

Tidigare hade de anställda genom kollektivavtal rätt till

företagshälsovård. En sådan rätt existerar inte i dag, nästan

inte på någon av de privata arbetsplatserna. Rehabiliteringen är

en förtroendefråga. I och för sig kan man göra som SAF gör, dvs.

säga att företagshälsovården är en resurs för arbetsgivarna. Vad

de nu gör är att de köper stycketjänster. Men vilken rätt har de

anställda till denna tillgång? För dem som fortfarande har

tillgång till företagshälsovården är denna en nådegåva.

Tidigare var 80 % av alla småföretag inte anslutna till

företagshälsovården. Stora företag som tidigare har varit

anslutna till centraler går nu ur dessa och driver kanske

hälsovård i egen regi. Det innebär att hela centraler läggs ner.

Vem tar det samhälleliga ansvaret när var och en skall se till

sina egna intressen?

Jag menar att situationen är ganska katastrofal när det gäller

företagshälsovården. Det är inte bara fråga om minskning av

antalet enheter, utan det har också varit ett enormt

resursslöseri med utslagning av personal inom

företagshälsovården.

Alla säger nu att företagshälsovården är det absolut

viktigaste. Men den finns ju fortfarande inte reglerad i avtal

på svensk arbetsmarknad. Låt inte den här debatten bara handla

om rehabilitering utan också om arbetsanpassning! Om vi skall

klara kostnadsbilden, kan vi rehabilitera oss till döds, men vi

måste faktiskt stoppa utslagningen från arbetslivet. Det måste

till en förändring, och då är företagshälsovården givetvis en av

flera resurser. Det är nu viktigt att båda parter på

arbetsmarknaden får det stöd som de behöver för att ordna upp

dessa förhållanden. Jag tyckte att det kunde vara viktigt att

belysa avtalssituationen.

Mats Holmgren: Vi skall inte ha någon debatt om

företagshälsovården här, men jag vill bara säga att anledningen

till att avtalet sades upp var att företagen, som har ansvar för

arbetsmiljöfrågor och rehabilitering, inte tyckte att

företagshälsovården kunde hjälpa dem. Den var för omodern och

satt fast i bidragstänkande och centralistiskt tänkande. Det var

på uppdrag av företagen som avtalet sades upp. Nu håller

företagshälsovården på att gå igenom en visserligen smärtsam men

dock förändring, där den anpassas till det som företagen vill

ha. Företagen, som enligt arbetsmiljölagen faktiskt har

ansvaret, måste också kunna få hjälp från företagshälsovården

för att kunna leva upp till detta ansvar.

Ordföranden: Vi i detta utskott har i olika sammanhang

betonat företagshälsovårdens stora betydelse när det gäller

rehabilitering och möjligheterna att över huvud taget

återanpassa människor till arbetslivet. Därom är vi alla ense.

Ulf Westerberg: Bengt Lindqvist har alldeles rätt. I

propositionen som styr Arbetslivsfondens verksamhet fastställs

det mycket klart att Arbetslivsfonden skall stödja

metodutveckling inom rehabiliteringsområdet. Det vi har lärt oss

under dessa år är framför allt att problemen ute på

arbetsplatser -- både hos arbetsgivare och hos fack -- är att

det brister i kunskaperna om hur man bär sig åt. Många

arbetsgivare som vi är i kontakt med -- i första hand sådana

företag som har minst problem med lågkonjunkturen -- är beredda

att ta på sig kostnader och göra insatser för sina anställda,

eftersom de också ser möjligheter att tjäna pengar på detta

samtidigt som de skapar goodwill kring sina företag genom att de

tar vara på sina anställda på ett bättre sätt.

Bland de 18 000 projekt som vi stöder finns det något tusental

som innebär metodutveckling på arbetsplatsen. Det är väldigt

viktigt att låta tusen blommor blomma här, därför att vi kan

lära oss mycket av det, alltså att låta de goda idéerna och

exemplen sprida sig över samhället. En viktig fråga är då att

rehabiliteringen måste bli en del i en god personalpolitik, och

denna personalpolitik är lönsam.

När det gäller institutioner, organisationer och

företagshälsovården är vi litet besvikna. Det är väldigt många

som har hört av sig till oss. Vi har då berättat att vi kan

stödja metodutveckling, men när det kommer till kritan är det

ofta fråga om att få rent driftstöd, att via oss kunna

subventionera utbudet av sina tjänster. Där har vi varit

benhårda och sagt att vi inte går in och subventionerar

tjänster. Vi stöder arbetsgivare som kan köpa tjänsterna där de

är effektivast och bäst.

Vi har ett tiotal metodprojekt som delvis handlar om

utvärdering av olika metoder som man använder sig av. Det finns

också en del företagshälsovårdscentraler som skall försöka att

utveckla metoderna när det gäller hur företagshälsovården bättre

skall kunna stötta rehabiliteringen på arbetsplatserna. Det

handlar alltså om ett tiotal projekt. Finansieringen från vår

sida rör sig om 6 miljoner. Också arbetsgivarna är med och

hjälper till att finansiera dessa projekt.

Vi är intresserade av att få fram fler projekt, och vi har

också tagit en del olika initiativ för att träffa huvudmän och

dem som producerar den här typen av tjänster i syfte att

stimulera dem till att tänka mer i metodutvecklingstermer. Men

det är alltså väldigt trögt. Jag vill påstå att detta inte är en

särskilt mogen bransch.

Var och en sitter och arbetar på sitt håll. Det skulle finnas

mycket mer att göra om man kunde lära sig att samverka och att

utveckla metoderna. En klar brist är det gap som finns i

hanteringen. Hjälp på institutioner kan i och för sig vara

väldigt bra och lyckad men är ganska så meningslös om man kommer

tillbaka till samma gamla jobb som ser likadant ut som tidigare,

samma arbetskamrater och samma privatliv. Där tror jag att det

finns oerhört mycket att göra. Den typen av insatser skulle

kunna effektiviseras om man kunde samordna insatserna hos

institutionerna med arbetsplatserna, inte minst få uppbackning

av facket och arbetskamrater och naturligtvis få arbetsgivarna

att ta sitt ansvar för att samordna insatserna.

Margit Gennser: Först vill jag ställa en fråga till Gustav

Jönsson och sedan en till Ulf Westerberg. Kan man, Gustav

Jönsson, urskilja olika effektivitet i rehabiliteringsåtgärderna

mellan olika kassaområden? Om det finns skillnader, har ni

tittat på olika hypoteser? Har ni några hypoteser om vad de

beror på? Det är väsentligt innan man vidtar åtgärder. Kan man

se att det finns skillnader mellan olika kassaområden, kan man

också se på vilka arbetssätt som är framkomliga. Finns det inga

skillnader alls, kan det vara fel på lagstiftningen.

Ulf Westerbergs föredragning var väldigt intressant. Han sade

bl.a. att det går trögt i början när det gäller att sprida

erfarenheter. Är det inte naturligt? Det är ett trivialt

konstaterande. Är det inte alltid så att en introduktionsprocess

tar tid, och sedan tar utvecklingen fart? Om vi accepterar den

hypotesen, bör ni inte då framför allt satsa på vissa lönsamma

projekt, där ni kan visa på korta pay off-tider, och på vissa

relativt enkla samarbetsprojekt för att få i gång utvecklandet

och tänkandet?

Pontus Wiklund: Min fråga berör kanske litet mera

framtiden då vi förhoppningsvis har ett bättre läge på

arbetsmarknaden. Det är väl en allmän uppslutning kring den

uppfattning som t.ex. Gerhard Larsson ger uttryck för i

DN-debatt, att det bör finnas tydliga ekonomiska incitament för

att välja arbetslinjen och rehabilitering för såväl den enskilde

som dennes eventuella arbetsgivare och berörda myndigheter.

I förslaget om reformerat pensionssystem utgör hela

livsinkomsten en grund för pensionen. Det torde minska intresset

för icke-beskattad arbetsinkomst. I förslaget anges också att

vid sjukskrivning och arbetslöshet skall bakomliggande inkomst

vara pensionsgrundande, inte ersättningen. Jag skulle vilja få

en kommentar där. Vilka effekter kan det tänkas få i framtiden

för viljan att bli rehabiliterad? Kanske Gerhard Larsson vill

kommentera detta, kanske även representanter för Socialstyrelsen

och facken.

Sigge Godin: Jag har tidigare sagt att rehabilitering är

ett praktiskt hantverk mellan ett flertal olika aktörer på

marknaden. Jag vidhåller att det kommer att bli så även i

fortsättningen. Jag delar uppfattningen att det kanske var

olyckligt att vi antog förslaget om rehabilitering precis när en

lågkonjunktur var i annalkande. Det var otur att den blev så

djup och svår.

Ulf Westerberg var inne på att de långa sjukskrivningarna är

ett av de stora problemen. Jag delar den uppfattningen. Utifrån

den tesen skulle jag vilja ställa några frågor till Gustav

Jönsson. Har ni klarat de stora balanserna och fått bort de

allra längsta sjukskrivningarna, de ytterst svåra

rehabiliteringsfallen? Hur har kassornas oförmåga att flytta

över personal till rehabiliteringsuppgifter påverkat

situationen? Tror Gustav Jönsson också att parternas oförmåga

att sluta avtal om företagshälsovården har påverkat situationen

negativt? Hur har ni lyckats med samarbetet med de små

arbetsgivarna?

I socialförsäkringsutskottet var vi rätt överens om att det är

de små arbetsgivarna som har problem med dessa frågor. De

behöver mycket stöd och samverkan med kassorna. Jag skulle vilja

fråga om ni kan se någon ljusning, om man har klarat av de svåra

bitarna?

Gustav Jönsson: På frågan om vi kan skönja olika

effektivitet hos olika kassor kan jag svara att

försäkringskassorna har kommit olika långt i

rehabiliteringsarbetet. Mycket av insatserna gäller nu att

sprida erfarenheter, kunskaper om goda resultat och goda

exempel, hämtade från i stort sett alla kassor. Men vissa kassor

har kommit längre och har flera goda exempel. Det gäller att

använda sig av en mängd olika metoder i rehabiliteringsarbetet.

I det avseendet kan man inte direkt säga generellt att någon

kassa ligger före. Att sprida erfarenheter inom

rehabiliteringsområdet är en viktig del i effektiviseringen av

rehabiliteringsarbetet.

Sigge Godin frågade om balanserna när det gäller långa

sjukfall. Vi har haft ett mycket stort antal långa

sjukskrivningar tidigare. Under de två senaste åren har det

pågått en genomgång av långa sjukfall. Tyvärr har en rätt stor

andel gått över i förtidspensionering. En stor del av den

kraftigt ökade förtidspensionering som har skett under 1992 och

1993 kan förklaras av att de långa sjukfallen har minskat mycket

kraftigt. Det har varit en överföring från ett ersättningssystem

till ett annat. Antalet långa sjukfall, över ett år, minskar för

närvarande med i storleksordningen 10 000 per halvår.

Beträffande överflyttning av resurser till rehabilitering:

Försäkringskassorna fick möjligheter att föra över resurser

till rehabilitering i samband med att de nya

rehabiliteringsreglerna kom 1992, i storleksordningen 2 000

årsarbetare. Vi bedömer nu att hela överföringen i stort sett är

genomförd. En del kassor har haft svårigheter. Det har berott på

att det har varit rätt stora arbetsbelastningar på andra

verksamhetsområden. Nu bedömer vi att rehabiliteringsinsatserna

motsvarar ungefär 3 000 årsarbetare hos försäkringskassorna. Det

är att jämföra med drygt 1 000 årsarbetare före 1992.

Frågan om hur oförmågan att sluta avtal om företagshälsovården

har påverkat situationen har jag ingen mening om, annat än att

det är beklagligt att en överenskommelse inte lyckats nås som

innebär att man värnar företagshälsovården och ser till att den

får goda arbetsmöjligheter. Det skulle vara en trygghet för de

anställda inom företagshälsovården. De anställda inom

företagshälsovården upplever en rätt stor oro sedan en tid

tillbaka. De känner en osäkerhet inför framtiden. Det är ju inte

bra.

Samarbetet med de små arbetsgivarna är krävande för

försäkringskassorna. Man kan inte räkna med att de små

arbetsgivarna själva kan klara rehabiliteringsinsatserna. Där är

tillgången till företagshälsovård en viktig förutsättning. I

brist på detta får försäkringskassorna göra rätt stora insatser

för att få det att fungera exempelvis när det gäller

rehabiliteringsutredningar och även att genomföra de

rehabiliteringsåtgärder som behövs.

Jag kan passa på tillfället och knyta an till Göran Rådös svar

till Lena Öhrsvik beträffande möjligheterna att ålägga

arbetsgivarna att betala för de rehabiliteringsutredningar som

försäkringskassan ombesörjer.

Vi inom Riksförsäkringsverket överväger i den genomgång som

Rådö nämnde att föreslå en lagändring som innebär att

försäkringskassan skall få möjligheter att debitera

arbetsgivarna för de undersökningar som försäkringskassor ser

sig föranlåtna att göra. Det ser vi som en väsentlig

förstärkning när det gäller att få fram

rehabiliteringsutredningar och också som en rättvisefråga olika

arbetsgivare emellan -- man skall inte kunna komma undan den

kostnaden.

Ulf Westerberg: Det tar självklart tid att förändra roller

och att lära sig hur man skall göra. Det tycker jag är riktigt

att föra in i diskussionen. Det går inte från ett budgetår till

ett annat, bara därför att riksdagen klokt nog har beviljat

medel för att rehabilitera människor, att få resultat. Det

tycker jag är självklart. Det skulle inte behöva sägas, men

litet grand ligger det i luften.

Jag tror också att om vi inte hade satsat på rehabilitering av

anställda under högkonjunkturen när behovet var så tydligt, hade

det varit ännu värre nu i lågkonjunkturen. Vi skulle öka utbudet

av arbetskraft genom att minska utslagningen och få tillbaka

framför allt dem som var långtidssjuka. Det var självklart då.

Det skulle som sagt ha sett ännu värre ut på det här området om

de satsningar som nu är gjorda inte hade gjorts.

Det är naturligtvis förskräckande siffror som inte minst

Gerhard Larsson har pekat på i ett antal artiklar:

förtidspensioneringen ökar. Men det har den gjort också tidigare

i lågkonjunkturer, fastän den kanske är värre nu än tidigare,

vilket ju har att göra med att sysselsättningen ökades väldigt

starkt under 80-talet. Trots att vi har många färre sysselsatta

på arbetsmarknaden i dag, har vi ändå internationellt sett en

hög sysselsättningsgrad i Sverige. Vi skall inte glömma det. De

som kom ut på arbetsmarknaden i slutet på 80-talet och i början

av 90-talet var sådana som normalt inte får chansen att komma ut

i arbetslivet i en lågkonjunktur. Det är tyvärr också dessa som

har fått lämna arbetsmarknaden först, tillsammans med andra som

har haft det lättare att klara sig i arbetslivet tidigare. Det

har alltså på något sätt varit ett uppdämt behov, som också tar

sig uttryck i ökade förtidspensioneringar. När man sätter in

särskilda insatser via försäkringskassorna, via Arbetslivsfonden

med arbetsgivarnas ökade ansvar så kommer det att bli som i de

projekt som vi redogjort för här, att av sammanlagt 170

långtidssjuka är 106 långtidssjuka redan tillbaka i arbetet. De

andra har man alltså inte klarat av. Lösningen har förmodligen

varit ganska bra ändå, de flesta har fått förtidspension. Börjar

man rota i problemet får man problemen på bordet. Men det är

inte bara problem utan också fördelar.

Vi har också pekat på någonting som en tidigare koncernläkare

på Volvo ofta sade när det gäller den stora frånvaron: En

tredjedel av dem som var frånvarande på 80-talet hade medicinska

skäl, en tredjedel hade psykosociala skäl och en tredjedel

bristande engagemang. Det kanske ser något annorlunda ut på

dagens arbetsmarknad, men jag tror att detta ger en bra bild.

Två tredjedelar av dessa människor kan inte behandlas utifrån

medicinska utgångspunkter, trots att vi i övrigt gör det i

väldigt stor utsträckning. Det är helt andra åtgärder som skall

sättas in. Det är det vi håller på att lära oss. Mycket händer

där.

För Arbetslivsfonden släcker vi lyset den sista juni nästa år,

då är våra pengar i stort sett slut. Vi skall göra så mycket som

möjligt för att sprida de erfarenheter och kunskaper som vunnits

i de projekt som vi har stött. Men det är viktigt att titta på

hur det skall gå till i fortsättningen. Där tror jag att det är

viktigt att se över ansvarsfördelningen och kostnadsansvaret

mellan arbetsgivarna och framför allt försäkringskassan.

Vi tycker att vi lyckats bra med att få till stånd lyckade

projekt därför att vi samarbetar med arbetsgivarna, hjälper dem

att finansiera rehabilitering, som särskilt för småföretagen är

tufft om man skall stå för den själv.

Nu är det så att försäkringskassan på något sätt skall stå för

det som ligger utanför företagen, hos institutioner eller

professionella rehabiliterare, medan arbetsgivaren skall stå för

det som man sköter inom arbetsplatsen. Det leder till att man

väntar ut varandra. Under tiden ramlar folk "ner i stegen" och

blir svårare och dyrare att rehabilitera. Det tycker jag att man

skall fundera på. Jag tror att man alltså kan ge

försäkringskassan en mer aktiv roll utifrån individernas behov,

men man skall inte så stelt titta på försäkringsintresset utan

framför allt lära sig att se till resultatet, vad man kan uppnå

med sina resurser tillsammans med arbetsgivarna.

Hans Svensson: Liksom vid tidigare tillfällen har vi

inför utfrågningen gått ut med en snabbenkät till kassorna. De

synpunkter och slutsatser som jag skall framföra här är en

direkt avspegling av de svar vi har fått in. Jag har överlämnat

till presidiet det underlag som vi har haft att tillgå.

När det gäller de svar vi har fått in beträffande samverkan

kan man konstatera att det finns stora både regionala och lokala

variationer, medan samarbetsformerna totalt sett är relativt väl

utvecklade både med arbetsmarknadsmyndigheterna och med hälso-

och sjukvården. Däremot när det gäller den formella samverkan

med socialtjänsten menar de flesta kassor att det går trögt men

att det fungerar relativt bra när det gäller enskilda ärenden. I

det avseendet ser vi särskilt fram emot Stenungsundsprojektet,

som skall sättas i gång. Vi vet också att det finns en ansökan

om försöksverksamhet ingiven till Socialdepartementet från

Örebro kommun och Försäkringskassan i Örebro, där man vill få

till stånd en fördjupad samverkan mellan dessa två myndigheter.

Det är bara ett fåtal kassor som självmant har nämnt samverkan

med Yrkesinspektionen. Det kan i sig vara tecken på att

samarbetet kring det förebyggande och rehabiliterande arbetet

tidvis varit svagt. En förklaring till att samverkan med

Yrkesinspektionen är bristfällig kan vara det sätt på vilket

Yrkesinspektionen är organiserad. En annan förklaring kan också

vara att uppgiften för systemtillsyn är relativt ny för den

också. Det här är ett område där jag tror att en fördjupad

samverkan kan leda till förbättrat resultat och att ansvaret för

att så skall ske ligger såväl på försäkringskassan som på

Yrkesinspektionen.

De hinder för samverkan som försäkringskassorna för fram är

framför allt tre. För det första att det finns olika

målsättningar hos myndigheterna. För det andra

sekretesslagstiftningen. Här har det framför allt gällt

samverkan med socialtjänst och psykiatri. Det här problemet har

minskat i takt med att samarbetet utvecklas och att de

försäkrade själva i allt högre grad deltar i planeringen av den

egna rehabiliteringen. Det tredje man har pekat på är att det

saknas en finansiell samordning mellan socialförsäkringen och

övriga myndigheter med rehabiliteringsansvar. Slutligen uppger

kassorna att det rådande arbetsmarknadsläget i första hand är

ett hinder för rehabiliteringen och även ett allvarligt hinder

för själva samverkan om rehabilitering. Kassornas intryck är att

arbetsmarknadsmyndigheterna inte har tillräckliga resurser för

att leva upp till sitt rehabiliteringsansvar i dagens läge med

den mycket höga arbetslösheten.

Vi bad också kassorna att försöka peka ut de grupper av

försäkrade där de tycker att samverkan är bristfällig och

rehabiliteringen svår. De grupper man har pekat på i svaren är

de psykiskt sjuka, personer med olika slag av missbruksproblem

och arbetslösa, särskilt de unga försäkrade som ännu inte har

kommit in på arbetsmarknaden samt personer med dålig

skolunderbyggnad, t.ex. vissa invandrare och en del äldre.

Det här har lett till att några kassor i sina svar helt enkelt

anger att de vill ta över det ekonomiska ansvaret för

rehabiliteringen av arbetslösa som uppbär någon form av

ersättning från socialförsäkringen. De menar att det är den

grupp som försummas av arbetsförmedlingarna.

I de län där försäkringskassorna har slutit avtal med AMI om

att avsätta vissa resurser för arbetslösa sjukskrivna går

samverkan bättre. Några kassor för fram i sina svar även förslag

om att kassorna skulle få möjlighet att administrera

lönebidragsverksamheten eller att åtminstone kunna bedriva

försöksverksamhet med att administrera en viss del av den.

Vi kan också konstatera av svaren att kassorna tar sin roll

som samordnare på högsta allvar. Den övergripande samverkan i

länen sker ofta i formaliserade grupper. Även på lokal nivå

finns det oftast en formell samverkansgrupp på chefsnivå.

Dessutom förekommer praxis och samverkan i olika former av fria

och temporära konstellationer. Tidigare berördes samverkan med

arbetsgivarna, och jag vill avslutningsvis tillföra några

synpunkter.

Samverkan måste självklart förbättras. Försäkringskassorna

försöker att på olika sätt få arbetsgivarna mera aktiva och

delaktiga. Det går trögt, men självklart finns det också många

exempel där det har gått väldigt bra. Det är också viktigt att

kunna sprida de goda exemplen vidare.

Möjligen måste arbetsgivarnas roll ytterligare konkretiseras,

eller se till att arbetsgivarna får tillräckligt starka

ekonomiska incitament för att statsmakternas intention skall

kunna bli en verklighet.

Jag skulle i detta sammanhang vilja lyfta fram de fackliga

organisationernas ansvar. Här tycker jag att försäkringskassan

har ett särskilt ansvar att fördjupa och utveckla samverkan med

de fackliga organisationerna på regional och lokal nivå. Jag

tror att det här är ett område där vi från kassans sida får vara

litet självkritiska. Vi har inte ägnat den tid som kanske borde

ha ägnats åt att utveckla den här delen.

Det har redan diskuterats om de bekymmer som finns i och med

att arbetsgivaren inte uppfyller sina skyldigheter gentemot

försäkringskassan och att man i det långa loppet, om inte

alternativet är att hitta ett ekonomiskt incitament, eventuellt

bör överväga sanktioner i stället.

Gustav Jönsson har redan fört fram att det nu skall lanseras

förslag om att kunna få betalt för det merarbete som utförs. Det

har också förts fram av många kassor.

Gerhard Larsson: Med tanke på nuläget på arbetsmarknaden

är de reformer som vi i dag diskuterar inte så lyckade. Jag

tillhör dem som menar att dessa reformer med arbetsgivaransvar

för rehabilitering och rehabiliteringsersättningen är riktiga

men anpassade till en annan situation. I dag, med den höga

arbetslöshet som vi har, passar inte en del av systemen.

Som bekant har förtidspensioneringen ökat dramatiskt. Det är

dubbelt så hög ökningstakt nu och har varit så under de senaste

två åren. Till en del kan det förklaras av det Gustav Jönsson

var inne på, men jag tycker att vi också måste uppmärksamma vad

vi just nu har framför oss: en situation där de arbetslösa är

mellan tre och fem gånger så ofta sjukskrivna som de med arbete.

Just nu är 40 % av de arbetslösa långtidsarbetslösa. Man kan se

en rad risker för att denna utveckling -- långtidsarbetslöshet

och den frekventa sjukskrivningen bland de arbetslösa -- kan

leda vidare till helt utanförskap.

Den reform som genomfördes 1991 var angelägen när det gäller

att påverka de långsiktiga orsakerna och få bättre

arbetsorganisation och arbetsmiljö. Den problematik vi har just

nu handlar om den ekonomiska otryggheten vid arbetslöshet.

Väldigt många i dag går utan någon ekonomisk bastrygghet vid

arbetslöshet och är beroende av behovsprövade bidrag, vilket

innebär en stigmatisering av arbetslösheten. Det är också

alltför långa passiva perioder vid arbetslöshet i dagsläget när

man får gå 14 månader, som jag konstaterade när jag förra året

utredde en ny arbetslöshetsförsäkring, innan någon aktiv åtgärd

sätts in eller samhället i övrigt bryr sig om vederbörande.

Vi har för få incitament för arbetsgivare och enskilda att

rehabilitera: för den enskilde bristen på ekonomisk trygghet vid

arbetslöshet och chansen att få jobb, för arbetsgivaren genom

att systemet i dag kommit i obalans när det gäller att stå för

kostnaderna för de första 14 dagarna av sjukskrivning. Kostnader

som uppkommer därefter faller på den allmänna

socialförsäkringen.

Jag menar att våra system för social- och

arbetsmarknadspolitik inte är utformade för ett samhälle med en

sådan arbetslöshetssituation som vi har i dagsläget. De är mer

utformade för ett samhälle med full sysselsättning och tillväxt

på arbete. Därför behövs en översyn av systemen och

lagstiftningen.

I botten ligger självfallet de mer långsiktiga frågorna att

skapa fler arbetstillfällen, få tillväxt på arbetsmarknaden och

utveckla arbetsorganisation och arbetsmiljö. I det korta

perspektivet gäller det att minska risken för en kraftigt ökad

utslagning och fortsatt höga siffror när det gäller

förtidspensionering de närmaste åren.

Vi skall vara medvetna om att effekterna av den höga

arbetslösheten och vägen fram till förtidspensionen kommer att

märkas först under 1994--1996. Den ökning som har varit de sista

båda åren.

De åtgärder som kan vidtas nu handlar om att få en bättre

ekonomisk bastrygghet vid arbetslöshet, och vidare vid

arbetslösheten en koppling till en tidigare insats av aktiva

åtgärder än att vänta 300 arbetsdagar. Många blir passiva redan

efter 5--7 månader.

Vidare vill jag påpeka något annat som redan har inträffat i

år och som har betydelse för sammanhanget. I hälso- och

sjukvårdslagen har rehabiliteringen jämställts med sjukvård. Det

fanns inte tidigare. Detta leder till ett annat angreppssätt

från sjukvårdens sida i fråga om personer som riskerar att slås

ut.

Den tredje saken är att bredda beslutsunderlaget vid

förtidspensionering. Det skall inte smygvägen bli en

förtidspensionering under medicinsk etikett när det egentligen

är av arbetsmarknadsskäl. Det som tar tid och som dagens

situation och den närmaste framtiden kräver är att samspelet

mellan socialförsäkringen, socialpolitiken och

arbetsmarknadspolitiken ses över i utformningen av

lagstiftningen. I dag blir det lätt så att en utebliven insats

för en arbetslös i arbetsmarknadspolitiken drabbar

socialpolitiken i kommunerna eller socialförsäkringen. Det är en

effekt som beror på de höga arbetslöshetssiffrorna.

Vidare har vi frågan om utestängningseffekterna. Med det

ansvar som i dag finns hos arbetsgivarna för den korta

sjukskrivningstiden och rehabiliteringsplanen, är det i dag

trögt för personer som ofta är sjukskrivna att komma in på en

arbetsplats. Det är baksidan av den lagstiftning som kom 1991

och som är mera uppenbar i dagens höga arbetslöshet. De

ekonomiska incitamenten gäller både för arbetsgivarna och den

enskilde. Vidare är det en olycklig obalans i finansieringen

mellan de korta och långa sjukfallen. Jag tänker på

14-dagarsansvaret för arbetsgivaren kontra kostnaden för den

långtidssjukskrivna och förtidspensioneringen som faller på det

allmänna.

Detta var ett antal faktorer som jag menar måste tas med i

sammanhanget. Hur mycket vi än putsar på de två reformer som är

huvudinriktningen på dagens diskussion, blir det otillräckligt

om inte detta perspektiv beaktas.

Det finns också positiva möjligheter.

(bild)

Jag arbetar i min dagliga gärning med Samhall. Jag vill peka

på att vid sidan av vår ordinarie uppgift att ge handikappade

jobb, så har vi erbjudit ett tusental personer tillfälliga

arbetsplatser 1993. Det har handlat om 8--9 veckors arbete.

Dessa personer har dessförinnan i genomsnitt varit sjukskrivna

2--3 år. Genom att få en anpassad arbetssituation som kombineras

med den medicinska rehabiliteringen -- har 49 % efter ett par

veckor eller månader kunnat gå tillbaka till ett aktivt

arbetsliv. Detta har kunnat ske även i den situation som rådde

under arbetslöshetens 1993 men en av fem i arbetsför ålder

utanför. Det pekar på vikten av en breddad prövning av

förtidspensioneringen vid sidan av den medicinska prövningen,

dvs. en praktisk arbetsprövning i en reell arbetssituation.

Gustav von Essen (m): Jag har två korta frågor.

Representanterna för SAF har uttryckt en oro för kostnaderna i

fråga om situationen för de mindre företagen vid

rehabiliteringsutredningar. Jag förstår det. Om man lagstiftar

om att lägga kostnaderna på de små företagen, finns det då en

större risk att de små företagen är ännu noggrannare i samband

med nyanställningar så att de får de allra friskaste personerna,

annars kanske de tar en risk och så småningom får högre

kostnader? Det är en litet provokativ fråga, men jag tycker att

den är berättigad.

Min andra fråga gäller de incitament Gerhard Larsson tog upp.

Jag begärde ordet innan hans anförande, och jag har fått många

svar. Men det måste vara fråga om att det skall finnas

incitament hos alla inblandade för att detta skall lyckas? Finns

det verkliga incitament hos den enskilde, hos AMS, hos

arbetsgivarna och hos facket? Finns det i grunden incitament med

dagens system för att undvika förtidspensionering eller är det

ibland den bekvämaste lösningen?

Rune Backlund (c): När man pratar med människor som är

föremål för rehabilitering eller dem som arbetar med

rehabiliteringsverksamhet, får man inte en så positiv bild. Hans

Svensson redovisade en del erfarenheter från kassorna. Han

brukar ofta hänvisa till att samarbetet fungerar dåligt, det är

trögt och tidskrävande. Inte minst för äldre människor som är

föremål för rehabilitering blir det glapp mellan åtgärderna. Det

upstår tidsperioder då ingenting händer. Man får en bild av att

var och en håller på sina regler och sin penningpåse.

Vi har hört litet grand vad kassorna tycker är sådana områden

där ett bättre samarbete kan åstadkommas. Jag vill ställa några

frågor till övriga aktörer, AMS, kommuner och landsting. Vad

anser ni själva om regelverket? Vad skulle underlätta samverkan?

Finns det regler som hindrar samverkan? Har ni synpunkter på

försäkringskassans regelverk? Finns det hinder där som borde

ändras?

Vidare har jag frågor om pengarna. Det framskymtar då och då

en penningpåse. Skulle en lösning vara att det finns en gemensam

penningpåse från vilken alla rehabiliteringstjänster köps? Det

gäller arbetsmarknad, medicinsk och social rehabilitering? Kan

det vara en lösning att komma ifrån slagsmålet om pengarna?

Margit Gennser (m): Det gäller förtidspensionering. Jag

tänkte begränsa mig till personer i 58--60 års ålder och äldre.

Vi har i pensionsarbetsgruppen sagt att en del av kostnaderna

kan finansieras av AP-fonderna under en övergångstid. Det

betyder att vi bara har en nådetid. Vi måste fundera över

problemen.

Är det inte så att alltför många personer över 60

förtidspensioneras? Det är administrativt enkelt. Det finns en

bestämmelse i lagstiftningen. På så sätt går det att behålla

yngre personal. Det kan tyckas riktigt. Men jag undrar om detta

är personalpolitiskt riktigt i ett läge när

strukturrationaliseringar skall göras. Det innebär att

verksamheten totalt skall krympa, och det innebär att

avancemangsmöjligheter osv. minskar. Vore det inte vettigare att

behålla den äldre personalen och få en naturlig avveckling över

en tidsperiod och se till att de personer som skall fram i

yrkeslivet går över i ny verksamheter där det finns

framtidsmöjligheter? Det är alltså ett fullkomligt radikalt

nytänkande. Det skulle betyda att vi inte skulle behöva belasta

verksamheten med förtidspensionering som görs i dag utan i

stället få människor som är mer produktiva.

Pontus Wiklund (kds): Det gäller köp av arbetslivsinriktad

rehabilitering vid seriösa hälsohem som t.ex. Tallmogården.

Landstingens köp av vård vid hälsohem har minskat drastiskt

under senare år sedan det blev ekonomiskt kärvt. Rehabilitering

jämställs numera med hälso- och sjukvård i lagstiftningen.

I vad mån köps tjänster vid mera renodlade hälsohem för

arbetslivsinriktad rehabilitering? Jag har en känsla av att

det finns rätt många människor som skulle ha glädje av att få

hjälp med att komma på rätt bog igen i livet genom att få delta

i rehabilitering vid sådana hem.

Charlotte Cederschiöld (m): Jag har en fråga till Gerhard

Larsson. Att 49 % kommer tillbaka till arbetslivet efter 6--8

veckors rehabilitering är fantastiska siffror. Det är suveränt

bra. Men hur stark är ställningen på arbetsmarknaden för dessa

40 %. Hur lång är resan tillbaka till en fast ställning i

arbetslivet? Har alla dessa 40 % helt osubventionerade jobb

eller är det fråga om olika varianter av subventionerade

arbeten? Hur lång tid tar det att passera de olika

subventionsgraderna tillbaka till vanliga och osubventionerade

jobb? Jag är intresserad av en analys av dessa 49 % för att få

en uppfattning om hur stort steget är tillbaka.

Ordföranden: Vi återupptar nu förhandlingarna. Det gapar

tomt i arbetsmarknadsutskottets bänkar, och det beror på att det

utskottet just nu har ett sammanträde. Dess representanter

kommer tillbaka senare.

Rune Backlund ställde en fråga till Kommunförbundet,

Landstingsförbundet och AMS. Vem vill börja besvara den?

Jan Erik Synnerman: Jag uppfattade att frågan gällde

behovet av förändringar i regelverket. Den frågan kan besvaras

med utgångspunkt både i landstingens roll som sjukvårdshuvudmän

och i deras roll som arbetsgivare.

Jag vill rent allmänt säga att jag tror att det finns stora

vinster att göra i det fortsatta rehabiliteringsarbetet genom

effektivisering av rehabkedjan. Sådana synpunkter kommer från

landstingen i båda dessa perspektiv. Rehabarbetet kan integreras

i hela kedjan på ett annat sätt än i dag. Det går för långsamt

både i sjukvården och t.ex. i försäkringskassorna. Det beror

på att den ene aktören först utför det som denne skall göra,

sedan tar den andre vid osv. Genom att dels minska ledtider,

dels integrera arbetet och vidta flera åtgärder på en gång kan

man effektivisera verksamheten högst betydligt.

Det är i det perspektivet viktigt att samarbetet mellan de

olika aktörerna utökas ytterligare. I sjukvårdsperspektivet har

det gjorts försök med finansiell samordning mellan hälso- och

sjukvård och försäkringskassa, något som har tillkommit inom

ramen för Dagmaröverläggningarna. Det har avsatts särskilda

medel för detta, nämligen 400, 485, 485 och 510 miljoner kronor

respektive år för att utveckla och förstärka kapaciteten inom

hälso- och sjukvården.

Det tillämpas vidare sedan något år tillbaka en annorlunda

modell för finansiell samordning, de s.k. FINSAM-försöken. I

dessa försök deltar fem landsting. På basis av tidigare års

verksamhet kan man avsätta maximalt 10 % av försäkringskassans

beräknade utbetalningar i stället till förebyggande åtgärder

inom sjukvården.

Även om det är litet svårt att direkt mäta resultaten kan man

säga att båda dessa typer av utökat samarbete givit goda

erfarenheter. Inför vår förestående kongress finns nu

motionsförslag som går ut på att man i respektive län skall få

ett större lokalt bestämmande omfattande samarbete mellan

försäkringskassa och sjukvårdshuvudmän.

Ingrid Söderström: Också jag gjorde en snabb förfrågan hos

kommunerna inför denna utfrågning. Jag kan generellt säga att

kommunerna upplever ett dilemma. Man anser för det första att

det splittrade ansvaret gör att man förlorar möjligheter till en

helhetssyn. För det andra har man olika finansiärer, som bevakar

sina respektive kassor. Det är dock inte så att det inte

förkommer en reell samverkan. En sådan finns redan i dag, dels i

centrala och lokala rehabgrupper, dels i speciella projekt.

Några av dessa redovisas i Arbetslivsfondens folder.

På frågan vilka hinder som finns för dessa samverkansformer

har man angivit fyra huvudhinder. Det första är att man

ekonomiskt har skilda kassor. Det andra gäller regelverket. Man

menar att försäkringskassans regelverk saknar flexibilitet.

Ett tredje hinder gäller kompetensen. Man är litet tveksam till

huruvida försäkringskassorna har byggt upp en tillräcklig

kompetens för i synnerhet psykiskt störda långtidssjukskrivna.

Ett fjärde, mera allmänt, hinder är att man har skilda

förhållningssätt. Också Försäkringskasseförbundet nämnde -- även

om jag inte vet om man lägger in samma innebörd i detta -- att

olika aktörer har olika förhållningssätt.

Gerd Elmfeldt: Jag tror nog att man kan finna områden där

regelsystemet kan förenklas, men jag tycker inte man skall

glömma att nuvarande regelsystem också ger möjlighet till många

nya samverkansområden centralt, regionalt och lokalt. Vi har på

central nivå en arbetsgrupp, Caesar, som aktivt försöker komma

fram till samverkansmöjligheter. I den samverkar

Riksförsäkringsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, AMS,

Arbetslivsfonden och Socialstyrelsen. Jag tycker att vi har

kommit ett bra stycke på väg när det gäller att komma fram till

vad vi gemensamt kan göra.

Jag tycker att mycket i de diskussioner som förs pekar på att

vi inte når så långt som vi borde göra. Det kan då vara av värde

att peka på att det under den förra månaden genom

Arbetsmarknadsverkets försorg tillsattes 40 000 jobb. Under

förra året fick 12 000 personer del av starta-eget-verksamhet.

Av dessa 12 000 nya företag är många i inledningsskedet kanske

försörjningsföretag, men de representerar trots

arbetsmarknadsläget ändå en tillväxtfaktor.

Just nu får fler än någonsin tidigare lönebidrag. 1 000

personer per månad kommer via lönebidrag ut i arbete. Totalt

sett är det också fler personer än tidigare som får del av de

åtgärder som sätts in. Trots arbetsmarknadsläget har fler

handikappade fått arbete än tidigare år. Dessutom har fler unga

handikappade än någonsin tidigare fått arbete.

Gerhard Larsson talade om Samhalls rehabtjänster. Inom

Arbetsmarknadsverket har vi Arbetslivstjänster, som har

regeringens uppdrag att rehabilitera personer med anställning.

Förra året arbetade man på dessa arbetslivstjänster med 14 000

personer, och av dessa kom 3 av 5 åter i jobb. Vi arbetade

tillsammans med 5 000 företag i landet.

Även om vi nu inte är ensamma om dessa resultat -- många har

kommit fram i en samverkan -- tycker jag att de visar att man

trots arbetsmarknadsläget jobbar mycket aktivt med dessa frågor.

Men säkerligen kan vi åstadkomma ännu bättre resultat

tillsammans.

Mats Holmgren: Frågan gällde om arbetsgivarna skulle bli

mindre benägna att anställa människor som inte är helt friska om

man lägger på dem mer kostnader för rehabiliteringen. Det är

naturligtvis en i någon mån retorisk fråga som det är nästan

omöjligt att svara på.

Rent allmänt skulle jag vilja säga att arbetsgivarna säkert

inte beter sig annorlunda i fortsättningen än de har gjort

hittills. När en arbetsgivare skall anställa en person behöver

han en viss kompetens. Han bedömer kompetensen hos den

arbetssökande. Han lägger en mängd olika aspekter på detta och

anställer den som är mest kompetent för arbetet. Det har hänt

tidigare och kommer säkert att hända i fortsättningen också att

man anställer någon som i och för sig kanske inte är vad vi

kallar helt frisk, men som har den kompetens som arbetsgivaren

vill ha.

Över huvud taget tycker jag att man tyvärr ofta sätter

likhetstecken i den här debatten mellan sjuk och

arbetsoförmögen. Det är inte alls samma sak. En person som är

sjuk i ett visst avseende kan mycket väl vara arbetsförmögen i

alla fall. Det tycker jag att man skall komma ihåg.

I samband med anställning görs det dessutom undersökningar i

syfte att hindra att man anställer någon som inte klarar ett

visst jobb på grund av att han/hon på ett eller annat sätt har

någon fysisk brist. Det är också en aspekt som tas in. Men jag

tror, som sagt, att arbetsgivarna anställer efter kompetens och

att de tar in denna aspekt som en del av bedömningen.

Om arbetsgivare hesiterar inför att anställa, vilket jag i och

för sig inte tror, skulle man kunna fundera över om det kan vara

lämpligt att dela på kostnaderna för rehabilitering, beroende

t.ex. på om rehabiliteringsbehovet kommer från någonting som har

med arbetet att göra eller inte. Det finns olika sådana

resonemang som man kan föra.

Britt Trossmark: Jag kommer från Statens arbetsgivarverk

och representerar arbetsgivarna inom myndigheter och verk. Det

staten står inför är en stor förändring av verksamheten. Det är

dels bolagiseringar, dels effektivisering och neddragning

överallt. Vad det handlar om är att arbetsgivarna har krav på

sig att driva verksamhet. För verksamhet behöver vi precis det

som Mats Holmgren var inne på -- kompetens.

Frågan handlade om varför man pensionerar personer som är i

60-årsåldern och däröver. Det är ingen automatik i att de

pensioneras. Vi har ett trygghetssystem som i

övertalighetssituation ger möjlighet för den äldre att gå med

pension, om man därmed bereder plats åt någon som annars skulle

bli övertalig. Men det sker alltså inte med automatik. Det

handlar om vem som har kompetens för jobbet, så att verksamheten

kan bedrivas på ett effektivt sätt.

Men det handlar också om den enskilda personens incitament. Vi

kan aldrig lyckas med rehabilitering eller med att få ett bra

jobb utfört om inte personen själv känner att det här är något

som han vill, orkar och kan göra. Orkar jag ställas inför den

förändring som det innebär att jobba i en helt annan

verksamhetsform, kanske med nya arbetsuppgifter och ytterligare

förändringar framöver, eller ser jag det som en möjlighet att gå

i pension tidigare? Ser jag det som en möjlighet som jag inte

får utnyttja blir jag kanske missnöjd.

I förändringssituationen finner man ute på verk och

myndigheter ofta en mängd fall som man redan har haft länge. Det

är människor som i och för sig har klarat jobbet något så när så

länge det har gått på i sin stilla lunk. Man vet vilket jobb man

har. Det förändras inte så mycket. Kompisarna runt omkring

känner sig också trygga och orkar ställa upp och stötta. I

förändringssituationen får alla ett väldigt tryck på sig. Då

orkar man inte med det här längre, och vi får sjukskrivningar.

En del kanske redan har varit långtidssjukskrivna, fast man inte

har hittat dem.

Man måste börja jobba i den ände som Annika Hultin pratade om.

Vi har i arbetsmiljölagstiftningen krav på oss att med

internkontroll hitta system för att jobba med de här frågorna.

De kan komma in tidigare, i ett förebyggande skede. Men det

ställer krav både på chefer och på arbetsledare att lära sig att

se detta. Det krävs alltså utbildning av dem. Det ställer krav

på arbetskamrater, som skall orka göra det här jobbet. Det

gäller att hitta de här fallen tidigt.

Vi har också hört oss för om vilka erfarenheter myndigheter

har av att jobba med rehabilitering. Man konstaterar att det är

ganska svårt, eftersom det inte finns några jobb att

rehabilitera till -- knappast hos den egna verksamheten och än

mindre på andra håll.

Men i de fall där man hade börjat i ett tidigt skede var en

mycket större procent tillbaka i arbete än bland dem som hade

varit sjukskrivna en längre tid först. Det är en gammal sanning.

Detta vet alla som jobbar med rehabilitering.

Gerhard Larsson: Jag har en bild som visar hur situationen

för dagens 50-åringar och äldre ser ut innan fyrtiotalisterna

kommer upp i 50-årsåldern. Bilden visar att innan 40-talisterna

blir 50 år och äldre står redan 55 % av alla personer som är

över 60 år utanför arbetskraften och/eller är arbetslösa. Det är

mer än hälften av dem som är över 60 år. Ni kan se att 35 % av

dem som är mellan 60 och 64 år är förtidspensionärer, medan

20 % är antingen avtalspensionärer eller arbetslösa.

Det skrämmande som bilden visar är att hela tillskottet av

arbetskraft omkring år 2000 och en bit in på 2000-talet kommer

genom åldersförskjutningar uppåt. Om utvecklingen fortsätter på

samma sätt som nu, med samma andel 55--60-åringar och äldre

utanför arbetsmarknaden -- vi bortser från vad EES-avtalet kan

betyda för fri rörlighet av arbetskraften -- skulle större delen

av arbetskraftstillskottet försvinna. Vi får nämligen inget

arbetskraftstillskott i åldersgrupperna upp till 40--44 år. Det

kommer däröver, om vi bortser från rörligheten mellan länderna.

Det är ett dilemma att komma åt detta.

Jag uppfattade att Margit Gennser frågade om inte de äldre

försvinner litet för lätt från arbetsmarknaden. Den

uppfattningen delar jag. Det går litet för lätt. Det ger

anledning att återigen komma tillbaka till incitamentstrukturen,

kostnaderna för arbetsplatsen och frågan om hur man organiserar

arbetet och får andra attityder till människor i olika åldrar.

Det är ett långsiktigt arbete. Men i det korta perspektivet

handlar det om ekonomiska incitament.

Vi är tillbaka till obalansen mellan korta sjukskrivningar,

långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Där kan man

tänka sig olika alternativ. Men jag tror att det är viktigt att

komma åt detta. Annars har vi inte någonting annat än

lagstiftning att ta till för att få en arbetsmarknad som delas

av olika grupper.

Nu är inte risken för utanförskap för dem över 50 år det

värsta. Det är värre för de funktionshindrade. Men eftersom en

hel del av oss i salen tillhör de här generationerna kan detta

vara intressant.

Birgit Högberg: Jag kan ta frågan om hälsohemmen. De

flesta hälsohem erbjuder egentligen inte det vi kallar för

yrkesinriktad rehabilitering. Däremot kan man säga att det är

mycket svårt att dra gränsen mellan yrkesinriktad rehabilitering

och medicinsk rehabilitering. Jag skulle tro att de flesta av

oss skulle önska en mindre tydlig sådan gräns. Jag tror också

att man till dels kan komma åt den genom att lägga in den här

typen av rehabilitering i en rehabiliteringsplan. Då ingår den

som ett led i en yrkesinriktad rehabilitering.

Många av de rehabiliteringsinsatser som vi gör behöver få en

annan anknytning till arbetslivet och till de övriga

rehabiliteringsinsatserna. Landstingsförbundets representant

sade att man borde effektivisera rehabiliteringskedjan. Det tror

jag är något som vi som agerar på rehabiliteringsmarknaden måste

göra. Vi måste "hålla i" den person som rehabiliteras på ett mer

effektivt sätt, så att inte glappen blir för stora eller

personen kommer till sådan här ad hoc-rehabilitering, dvs. någon

får en idé och så åker man i väg på en rehabilitering som inte

hänger ihop med det övriga.

Oavsett hur många sådana här institutioner vi skickar

människor till är faktiskt det största problemet arbetslösheten.

Cirka 30 % av de sjukskrivna är arbetslösa i dag. Det finns ett

material som visar att de som ingår i den unga gruppen är

arbetslösa till 80 %. Om vi skall ge dem incitament för

rehabilitering betyder det faktiskt att vi på något vis måste

säga till dem att de kan få jobb. Det är ändå det som skall

driva dem att komma tillbaka till arbetslivet. Med tanke på det

som visades av Arbetsmarknadsverket i dag om hur många jobb som

har försvunnit och hur tveksamt det är att man kan få jobb, tror

jag att vi måste göra en mycket större satsning på att finna nya

arbetstillfällen för de här människorna. Och också finna, som

Ulf Westerberg var inne på, en möjlighet till incitament för

arbetsgivarna att bli mer aktiva i en tidigare rehabilitering.

Liselotte Wågö: Min fråga ramlar egentligen mellan de här

två punkterna, men jag begärde ordet med anledning av att man

nämnde effektivisering av rehabiliteringskedjan. Det gäller

samarbetet mellan de rehabiliteringsresurser som finns i landet

och försäkringskassan.

En viktig ingrediens i rehabiliteringskedjan, som jag har

uppfattat det, är sjukgymnasten, som står för mycket av den

behandlande delen i rehabiliteringen, även om det naturligtvis

finns ett antal andra aktörer som samverkar i den här kedjan.

Det jag först vill fråga Sjukgymnastförbundets representanter

är: Hur ser den här inriktningen i kåren ut resursmässigt?

Vilket intresse finns det bland sjukgymnaster att just hitta den

här nischen? Sjukgymnast som sjukgymnast, men det är faktiskt så

att man även inom den här kåren specialiserar sig, hittar

nischer och utvecklar kunskaper inom en speciell bransch.

Jag undrar: Hur ser resurserna för den här specialinriktningen

ut? Vad är tanken i kåren i dag? Är det här någonting som ni

intresserar er för? Är det någonting som ni försöker att

inspirera kåren till att arbeta med?

En fråga till Försäkringskasseförbundet: Hur ser ni på

samverkan? Har ni någon uppfattning om hur pass stort samarbete

det finns mellan etablerade rehabiliteringskliniker och enskilda

sjukgymnaster i landet? Har det utvecklats ett bra samarbete

mellan sjukgymnaster och försäkringskassor ute i landet?

Kurt Inge Persson: Den här frågan hänger ihop med en annan

frågeställning som har tagits upp. Det har framgått av den här

debatten att många har undrat: Varför finns det så många goda

exempel på rehabilitering, och varför ser siffrorna inte bättre

ut än de gör? Varför diskuterar vi det här problemet? Jag tycker

att litet av nyckelfrågan ligger i detta.

Jag tror att ett gott exempel eller flera goda exempel är

något som enskilda initiativ driver fram. Någon kassa, några

enskilda handläggare tar initiativ och gör något bra, ett

lokalkontor gör något bra. T.ex. Arbetslivsfonden kan

tillfälligt få mycket pengar och göra något bra av det med en

del goda idéer.

Men grundproblemet, som jag tror att ni som politiker behöver

titta på, är om det finns några strategiska frågor som vi måste

ta tag i. Jag tycker att vi har snuddat vid en del här. Det

hjälper inte så värst långt att ändra en mängd detaljer i

regelverket. Företagen måste, oavsett om man gör en

differentierad arbetsgivaravgift eller något annat, få ett

incitament för att man skall bete sig gott gentemot dem som

jobbar där. Jag tror att det är helt avgörande.

Jag tror också -- Gerhard Larsson och någon annan var inne på

det -- att man måste se efter om den enskilde har incitament för

att bli frisk eller för att undvika att bli sjukskriven. Som det

ser ut på arbetsmarknaden har man faktiskt inte det. Visserligen

kan arbetslöshetsersättningen kanske ge litet mer än andra

former, men den tar snabbt slut. Det bästa litet långsiktiga

alternativet nu är förtidspension.

Som någon har sagt är det inte så lätt att dra en gräns mellan

när man är så sjuk att man inte kan jobba eller mår litet dåligt

i allmänhet. Även om jag lägger mig i något som jag kanske inte

skulle lägga mig i tror jag att man inte kan göra

arbetslöshetsersättningen för dålig, eftersom kostnaderna då

flyttas över på socialförsäkringen. Tar

arbetslöshetsförsäkringen snabbt slut funderar man naturligtvis

på om inte förtidspension skulle vara ett alternativ.

Medbedömningar och allt sådant som vi administratörer i all ära

kan hitta på kommer inte åt detta grundproblem mer än

marginellt, om man inte får ett ekonomiskt incitament för att

stå till arbetsmarknadens förfogande.

Ungefär samma resonemang kan man överföra på samarbetet mellan

försäkringskassan och andra institutioner som jobbar med det

här. Man behöver införa ett ekonomiskt incitament som gör att

det fungerar.

Jag skulle vilja fråga: Varför är samverkan mellan sjukvården

och försäkringskassorna som problem -- inte i varje detalj, men

nästan -- borta ur diskussionen sedan vi fick Dagmarpengarna?

Varför diskuterar vi inte problemet att få tag i tjänster för

yrkesinriktad rehabilitering när det gäller vissa grupper av

rehabiliteringsfall, när vi har fått pengar att köpa dem för? Då

finns de. Man borde fundera på detta. Det är inte fråga om att

slå ihop en mängd myndigheter, utan att dra nytta av det vi har

lärt av yrkesinriktad rehabilitering, vad vi har lärt av

Dagmarpengarna och säga: Kan vi inte föra över detta på andra

områden? Då skapar vi ekonomiskt incitament.

Slutligen tror jag att Riksförsäkringsverket, men det gäller

oss på kassorna också, behöver fundera. Det har kommit fram en

del kritik gentemot kassorna, som jag kanske inte i alla delar

tycker är berättigad. Vi anses inte ha fört över resurser osv.

Vi skall heller inte neka till att vi är formade för att i

detalj effektuera det som riksdagen har beslutat.

Men det är inte riktigt så nu. Ni kräver andra typer av

resultat nu. Vi har börjat så smått och vi behöver, gärna

utifrån krav från politikerna, diskutera Riksförsäkringsverkets

och kassornas sätt att fungera, om de former man har i dag är de

helt ideala för de nya krav som ställs på verksamheten.

Därmed har jag tagit upp en mängd andra frågor utan att svara

på den som ställdes till mig. Möjligen kan man lösa den i det

här stora svepet också.

Ordföranden: Vi tackar för det inlägget. Det visar framåt

till den proposition som snart nog ligger på vårt bord, om en

ökad samverkansmöjlighet just mellan försäkringskassorna,

socialtjänsten och landstingen -- sjukvården alltså -- i

anledning av en försöksverksamhet som har ägt rum bl.a. i

Stenungssund. Flera av oss har varit där och tittat. Det kanske

är en ny väg att få en ökad samverkansmöjlighet mellan de olika

myndigheterna. Myndigheterna skola räcka varandra handen, stod

det i den gamla grundlagen. Det ligger mycket i det.

Lena Öhrsvik: Jag vill haka på det här med samverkan

mellan olika aktörer. De som har erfarenhet från fältet är

Birgit och Kurt Inge. Eftersom försäkringskassan har

huvudansvaret ställer jag frågan till dem: Vilka aktörer skulle

ni vilja se i den fortsatta vidgade försöksverksamheten? Vilka

skulle ni tycka behövde vara med i de sammanhangen som inte har

varit med nu? Finns det några sådana?

Birgitta Dahl: Jag skulle i anslutning till den

diskussionen vilja föra in också de nya anvisningar från

Arbetarskyddsstyrelsen som skall träda i kraft den 1 juli. Hur

skall dessa samverka med det andra? Det vore intressant att få

det belyst, eller litet mer brutalt uttryckt: Hur skall man få

det att fungera?

Birgit Högberg: I Västerbottenskassan har vi lyckats med

ett mycket bra samarbete mellan de här myndigheterna. Men vi

märker att det krävs ganska mycket när myndigheter börjar vara

tillsammans. Det vi har uppfostrats med i alla tider är ju att

klara oss var för sig, att bli bra på det vi har fått i uppdrag

att bli bra på. Det är en ganska stor kulturförändring som skall

till. Men viktigt är det ju att vi chefer på länsnivå anger den

här tonen, så att vi inte är bromsarna.

Jag skulle vilja säga så här: De jag tycker att vi har mest

att göra med är socialtjänsten, vårdcentralen -- eller vad vi

skall kalla den för med tanke på husläkeriet -- och

arbetsförmedlingen. Sedan kommer företagshälsovården, som på de

mindre orterna vanligtvis bara är en, nära till hands.

Det har dykt upp andra samarbetsaktörer, som vi nog skall

jobba med på ett litet annorlunda sätt. Det är de fackliga

representanterna, LO och TCO framför allt, och arbetsgivarna,

SAF och småföretagarföreningarna. Där känner vi att vi måste gå

in i ett närmare samarbete.

Vi kan också säga att Ulf Westerberg inom Arbetslivsfonden har

gett oss möjligheter att till varje lokal samverkansgrupp i vårt

län ställa pengar till förfogande, så att vi skall kunna

utveckla vårt samarbete och vår samverkan. Vi märker ju att när

vi från arbetsförmedlingen, socialtjänsten och kassan sätter oss

ner och tittar på arbetslösa och sjukskrivna på en ort kan vi

faktiskt minska gruppen arbetslösa och sjukskrivna ganska

kraftigt.

Det behövs att vi litar på varandra, att vi törs ta vårt eget

ansvar och även litet bråk om vad som är vårt ansvar.

Socialförsäkringen är en försäkring, socialtjänsten har det

grundläggande ansvaret och arbetsförmedlingen har sina

möjligheter. Vi måste våga diskutera med varandra på riktigt.

Jag längtar efter föreskrifterna från Arbetarskyddsstyrelsen.

Jag hoppas att vi skall få intressanta prov på vad det kan

betyda, så att vi kan sätta i gång genast.

Kurt Inge Persson: Eftersom vår organisation ser ut som

den gör kan vi ha många olika svar på samma fråga.

Till Lena skulle jag vilja säga att hon kanske inte behöver

bekymra sig så mycket och fundera på vilka som det är bra för

oss att samarbeta med. Om det gäller försäkringskassan, säg till

oss: Ni får se till att detta och detta blir gjort, och ni får

pengar till det. Sedan söker vi samarbete. Det kan vara med

socialtjänsten -- där jag tror att vi behöver köpa mer resurser

-- och det kan vara med Samhall. Men det kan också vara med

andra.

Om jag skall försöka vara konsekvent när det gäller Birgittas

fråga måste jag säga att jag tycker att det är bra att man

sysslar med systemtillsyn och liknande. Det är en bra plattform.

Men jag tror att man måste sätta in alldeles förskräckliga

resurser där, om du inte också skapar ett ekonomiskt incitament

hos företagen. Annars är risken att det blir en del goda

exempel, som du kan visa upp. Men det stora genomslaget är jag

rädd för att det inte får.

Anders Englund: Det har talats mycket om det lokala

samarbetet. Det är klart att det är ett problem för

Arbetarskyddsstyrelsen, rättare sagt yrkesinspektionerna, att

det huvudsakligen är en regional distriktsverksamhet på

länsplanet. Det är alltså svårt ur resurssynpunkt att komma ner

till ert verkliga fält. Det vi kan göra är, som den senaste