Bet. 1993/94:SfU14

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU14

Invandrar- och flyktingpolitiken

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen m.m.

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1993/94

SfU14

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens

skrivelse 1993/94:127 om invandrar- och flyktingpolitiken, dels

i proposition 1993/94:100 (bilaga 12, Kulturdepartementet)

framlagda förslag till anslagsberäkning för budgetåret 1994/95

under littera D Invandring m.m. och, beträffande ersättningen

till kommunerna för flyktingmottagandet, förslag om ändrade

ersättningsregler och om ett särskilt konjunkturtillägg. I

betänkandet behandlas också åtskilliga motioner om invandrar-

och flyktingfrågor.

I betänkandet behandlas frågor om bl.a. rätten till asyl eller

uppehållstillstånd i Sverige på annan grund samt handläggningen

av asylärenden. Härvid tas även upp frågor som rör gömda

flyktingar. Ett avsnitt gäller frågor om anhöriginvandring,

särskilt vid nytt äktenskap eller sammanboende.

Utskottet har inför ärendets behandling hållit en offentlig

utfrågning om bedömningen av skyddsbehovet hos asylsökande från

f.d. Jugoslavien och om verkställighet av avvisningsbeslut. En

utskrift från utfrågningen är fogad till betänkandet som bilaga.

I betänkandet föreslås att 810 miljoner kronor, motsvarande

vad som enligt regeringens tidigare beräkning var kostnaden för

kommunersättning avseende flyktingar inom ramen för den för

innevarande budgetår utökade flyktingkvoten, överförs från

anslaget för kommunersättningar till det mer flexibla anslaget

Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m.

Med anledning av en motion om kontakttolkutbildning föreslår

utskottet att riksdagen anvisar 4 miljoner kronor för ändamålet.

Anslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism, som i

propositionen föreslås höjt från 10 miljoner kronor till 32

miljoner kronor, bör minskas i motsvarande mån.

I några motioner kritiseras den nuvarande ordningen för

utseende av offentliga biträden. Utskottet föreslår att en

översyn av det nuvarande systemet bör göras, lämpligen inom

ramen för en pågående översyn av rättshjälpslagen. Utskottet

föreslår ett tillkännagivande härom.

Utskottet tillstyrker propositionen i övrigt och avstyrker

bifall till övriga motioner.

Till betänkandet är fogade nio reservationer, tre särskilda

yttranden och en meningsyttring.

Propositionen m.m.

Proposition 1993/94:100

Regeringen (Kulturdepartementet) har i proposition

1993/94:100, bilaga 12 under litt. D, föreslagit riksdagen att

under elfte huvudtiteln

(D 1) till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 anvisa

ett ramanslag på 412 509 000 kr,

(D 2) till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1994/95

anvisa ett förslagsanslag på 2 031 947 000 kr,

(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1994/95

anvisa ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,

(D 4) till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar

m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på

277 960 000 kr,

(D 5)

1. godkänna det som regeringen förordar om ändrade

ersättningsregler och om utbetalning av ett särskilt

konjunkturtillägg för flyktingar mottagna år 1991,

2. till Ersättning till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag

på 7 632 141 000 kr,

(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för

budgetåret 1994/95 anvisa ett anslag på 15 355 000 kr,

(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för

budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 4 834 000 kr,

(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för

budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 108 962 000 kr,

(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisa ett

ramanslag på 58 047 000 kr,

(D 10) till Internationell samverkan inom ramen för flykting-

och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett

reservationsanslag på 2 000 000 kr,

(D 11) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för

budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 32 000 000

kr,

(D 12) till Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. för

budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 7 300

000 kr.

Skrivelse 1993/94:127

Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse 1993/94:127

Invandrar- och flyktingpolitiken.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:Sf602 av Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om den praktiska handläggningen av

flyktingars ärenden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige intensifierar sina

ansträngningar att förmå andra länder att dela på

flyktingmottagandet i Europa.

1993/94:Sf603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att i länderna i det forna Jugoslavien

stödja frivilliga organisationers projekt som syftar till att

framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn.

1993/94:Sf604 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om asylsökandes fingeravtryck.

1993/94:Sf605 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändrade rutiner vid besked om utvisning.

1993/94:Sf606 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den politiska utvecklingen i

Ryssland kraftigt förstärkt skälen för aktiva insatser för

judiska flyktingar därifrån,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att bevilja asyl åt judiska

flyktingar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att i olika internationella sammanhang

aktivt motarbeta antisemitismen i Ryssland samt verka för skydd

och fristad åt judiska flyktingar.

1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vikten av att Sverige har en generös

flyktingpolitik,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en kraftig

nedbantning av Statens invandrarverk,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om asylprövningsnämnder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om avvisningar med omedelbar

verkställighet,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan

ändring av utlänningslagen att ovillkorlig rätt till muntlig

förhandling föreligger hos både Invandrarverket och

Utlänningsnämnden,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om publicering av praxis,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

överförande av rätten att utse offentligt biträde i

utlänningsärende till Rättshjälpsmyndigheten,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en värdig verkställighet av

avvisningar,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om handläggningen av

familjeåterföreningsärenden,

18. att riksdagen beslutar om amnesti för de 7 000 människor

som gömmer sig här undan förtryck och död.

1993/94:Sf609 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring i lagstiftning som rör "import av

utländska kvinnor".

1993/94:Sf612 av Marianne Andersson och Birger Andersson (c)

vari yrkas att riksdagen beslutar om en ändring i

utlänningslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:Sf613 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utvisning till Afarland i Etiopien.

1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om invandrartidningar när kontraktet med

Stiftelsen Invandrartidningen utgår.

1993/94:Sf617 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en delning av Statens invandrarverk.

1993/94:Sf619 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om Sveriges roll för att åstadkomma en

liberalisering av flyktingpolitiken i Europa,

2. att riksdagen beslutar medge en överföring av 2 000

kvotflyktingar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om hänsynstagande till vistelsetidens

längd vid prövning om uppehållstillstånd för asylsökande.

1993/94:Sf620 av Magnus Persson (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att väntetiden för

asylsökande kortas,

2. att riksdagen hos regeringen begär att asylsökande

regelmässigt ges besked om ifall asyl kan beviljas eller inte

inom en sexmånadersperiod.

1993/94:Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om mål och inriktning för invandrings-

och flyktingpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om begränsning av asylrätten till att

endast avse konventionsflyktingar enligt 1951 års

Genèvekonvention,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om begränsning av anhöriginvandringen

till att strikt omfatta endast make/maka och deras minderåriga

barn,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta

verkställandet av avvisningar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en samordnande europeisk

flyktingkommission,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att det är önskvärt att flykting- och

biståndsfrågorna handläggs av en gemensam minister -- en

bistånds- och flyktingminister,

11. att riksdagen till Statens invandrarverk för budgetåret

1994/95 anvisar 309 000 000 kr,

12. att riksdagen till Förläggningskostnader m.m. för

budgetåret 1994/95 anvisar 1 122 000 000 kr,

13. att riksdagen till Åtgärder för invandrare för

budgetåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr,

14. att riksdagen till Överföring av och andra åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 277

960 000 kr,

15. att riksdagen till Ersättning till kommunerna för

åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 6

332 141 000 kr,

16. att riksdagen till Statsbidrag till Stiftelsen

Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 anvisar 11 000 000 kr,

17. att riksdagen till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 3 834 000 kr,

18. att riksdagen till Lån till hemutrustning för flyktingar

m.fl. för budgetåret 1994/95 anvisar 87 000 000 kr,

19. att riksdagen till Utlänningsnämnden för budgetåret

1994/95 anvisar 46 400 000 kr,

20. att riksdagen till Internationell samverkan inom ramen

för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret

1994/95 anvisar oförändrat 2 000 000 kr,

21. att riksdagen till Åtgärder mot främlingsfientlighet och

rasism för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 32 000 000 kr,

22. att riksdagen till Särskilda åtgärder i

flyktingmottagandet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar

oförändrat 7 300 000 kr.

1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en kompletterande flyktingkonvention

liknande den afrikanska OAU-konventionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att handläggande myndigheter

systematiskt åsidosätter gällande lagstiftning,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om uppehållstillstånd för den utländska

parten i äktenskap/samboförhållanden,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om skiljande av fäder från sina barn

genom beslut om avvisning/utvisning,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att tortyr och våldtäkt utförd av

företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att barnfamiljer aldrig får avvisas

till länder där krig eller krigsliknande förhållande råder,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om asylnämnder,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av praxispublicering,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i rättshjälpslagen att advokatjour kan inrättas i

ärenden med omedelbar verkställighet,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten om offentligt

biträde i utlänningsärenden återförs till

Rättshjälpsmyndigheten,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utredning av barns asylskäl och

situation,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vikten av snabba godmansförordnanden,

27. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen

får i uppdrag att organisera en arbetsgrupp för att undersöka

gömda flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa och avge

utlåtande härom,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en förnyad prövning i humanitär anda

av ärenden om gömda flyktingbarn,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att asylsökande kvinnor skall erbjudas

få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om avveckling av Invandrarverket i dess

nuvarande form,

36. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln

anslaget D 1 anslå 50 000 000 kr mindre än vad regeringen

föreslagit eller 362 509 000 kr,

37. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln

anslaget D 2. Förläggningskostnader m.m., anslå 465 000 000 kr

utöver vad regeringen föreslagit eller således 2 496 947 000 kr,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verkställighet av avvisningar alltid

skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den

avvisades människovärde.

1993/94:Sf626 av Jan Erik Ågren m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om inriktningen på flyktingpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utvärdering av Utlänningsnämndens

verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att i

tveksamma fall få träffa den beslutet berör,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att delta i

de resor Utlänningsnämnden företar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en försöksverksamhet med ett

kontraktsförfarande för de utlänningar som nu hålls gömda efter

att ha fått ansökningar om asyl avslagna,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att krigsvägran även vid inbördeskrig

skall vara skäl till asyl,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om anhöriganknytning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vikten av att ambassadpersonal och

personal på konsulat inhämtar uppgifter och följer upp

situationen i de länder där de mänskliga rättigheterna kränks,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vikten av en översyn av de kostnader

som uppstår i samband med en avvisning,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en uppföljning av utvisades situation

i hemlandet.

1993/94:Sf627 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om asylproceduren,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den verkar för att OAU:s

flyktingkonvention beaktas vid reformering av internationella

flyktingöverenskommelser.

1993/94:Sf628 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en aktiv invandrings- och

flyktingpolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om internationellt samarbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om biståndets roll i flyktingpolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om flyktinglagstiftningen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om flyktingkvot,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om anhöriginvandring,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om främlingsfientlighet och rasism,

12. att riksdagen beslutar att bil. 12 anslag D 5.

Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för

budgetåret 1994/95 minskas med 270 miljoner kronor i förhållande

till regeringens förslag.

1993/94:Sf629 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, s, c, kds, v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om rätten att ansöka om

uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att socialnämnden bör göra

anknytningsutredningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om barnens rätt i anknytningsärenden,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om rätt till offentligt biträde i

anknytningsärenden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tidsbegränsning vad gäller

anknytningsärenden.

1993/94:Sf630 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om påföljd för den som medverkar till att gömma flyktingar.

1993/94:Sf631 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om avskaffande av Invandrarverket.

1993/94:Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om flyktingpolitik i ett vidgat

perspektiv vad gäller inriktningen av den pågående utredningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om målsättningen att en asylansökan som

mest skall ta tre månader,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om regeringens roll i asylpolitiken vad

avser ansvar för information och praxisbildning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att ansvaret för svensk asylpolitik

och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med

biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förstärkningar av asylbyråerna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om fasta fristående advokatjourer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förstärkta tolkresurser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om lagreglerad rätt för en asylsökande

att lämna kompletterande upplysningar.

1993/94:Sf634 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om våldtäkt som skäl för asyl.

1993/94:Sf635 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att zigenare bör erkännas som

territorielös minoritetsgrupp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att det bör bildas en referensgrupp

under Kulturdepartementet med representanter för berörda

myndigheter samt Nordiska zigenarrådet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en översyn görs av de svenska

insatserna för den zigenska gruppen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en särskild översyn vad gäller

hanteringen av asylärenden rörande zigenare.

1993/94:Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om upprätthållande av en solidarisk och

human flykting- och invandrarpolitik,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om beivrandet av rasism och

främlingsfientlighet,

9. att riksdagen beslutar om mer rättvis fördelning av

ersättning mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner.

1993/94:Kr410 av Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s)

vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att anslaget D 11. Åtgärder mot

främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1994/95

fastställs till 24 miljoner kronor.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förändringar av flyktingpolitiken,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om mottagande och asyl till våldtagna

kvinnor.

1993/94:Ju209 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn och ändring av den s.k.

tvåårsregeln.

1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om åtgärder mot att gömma flyktingar.

1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att kvinnor som i krig eller

konflikter blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl i

enlighet med vad som överenskommits i UNHCR:s exekutivkommitté.

1993/94:U617 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om regeringens ansvar och

Utlänningsnämndens praxis beträffande asylsökande från Kosova,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om verkställighetsstopp beträffande

avvisningar av asylsökande till Kosova.

1993/94:U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om asylprövning av zigenare.

Motion väckt med anledning av skrivelse 1993/94:127

1993/94:Sf23 av Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en belysning av flyktingbarnens

utsatta situation i samband med ankomst eller avvisning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behovet av ett samlat program för att förbättra den utsatta

situationen för invandrar- och flyktingbarn.

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:94

Mottagande av asylsökande m.m.

1993/94:Sf12 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om asylprövningsnämnder.

1993/94:Sf16 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari

yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om principerna för statlig ersättning för

mottagande av asylsökande i kommunerna.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92 och

överlämnad från utrikesutskottet

1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om rätt till asyl för kvinnor som flyr

från länder, där änkebränning och kvinnlig omskärelse

förekommer.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens

skrivelse 1993/94:127 om invandrar- och flyktingpolitiken, dels

förslag i proposition 1993/94:100 (bilaga 12,

Kulturdepartementet) till anslagsberäkning för budgetåret

1994/95 under litt. D Invandring m.m. och om vissa

ersättningsfrågor, dels motioner huvudsakligen väckta med

anledning av skrivelsen och under den allmänna motionstiden med

anknytning till de olika anslagen.

Utskottet har inför behandlingen av vissa motioner bl.a.

hållit en offentlig utfrågning om bedömningen av skyddsbehovet

hos asylsökande från f.d. Jugoslavien och om verkställighet av

avvisningsbeslut (se bilaga).

Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-,

invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige.

Redovisningen avser i huvudsak budgetåret 1992/93. Vidare

beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt

Sveriges roll i det internationella migrations- och

flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den

svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av

asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska

frivilligorganisationernas roll.

I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och

flyktingpolitik.

Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser

som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få

tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är

sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande

riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast

av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU 22, rskr.

230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop.

1983/84:144, SfU 30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen

består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta

sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt

anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och

arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip

bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige,

och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste

åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.

Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället

vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars,

introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för

invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas

i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986

fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.

1985/86:98, SfU 20, rskr. 301). Målen syftar till lika

rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till

den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för

den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla

det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som

i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,

solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.

Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och

samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för

etnisk intolerans.

I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar

endast är ett av flera element i den svenska

flyktingpolitiken. I denna ingår

internationellt agerande för att bidra till att

internationella konflikter motverkas och löses och för att

respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls,

ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver

flyktingarbete utanför Sverige,

internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning

och för att stärka flyktingars rättsliga skydd,

överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som

behöver en säker fristad undan förföljelse,

mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning

som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett

starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention stadgar,

ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar

m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna

sig till rätta i det svenska samhället,

särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare

likvärdiga villkor och möjligheter till integration i Sverige,

stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att

bosätta sig i hemlandet eller annat land.

I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen nu

uppskattas till drygt 18 miljoner, vilket är det största antalet

någonsin, medan ett lika stort antal människor antas vara på

flykt inom sitt lands gränser, s.k. internflyktingar. Dessutom

lever ca 2,5 miljoner palestinier i flyktingläger.

I budgetpropositionen hänvisar regeringen till den redogörelse

som lämnas i skrivelsen och gör en bedömning av medelsbehovet

för budgetåret 1994/95 inom de nämnda politikområdena

invandrings-, invandrar- och flyktingpolitik.

Invandrar- och flyktingkommittén

Regeringen beslöt den 14 januari 1993 att tillsätta en

parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en översyn av

invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir.

1993:1). Kommittén har tagit namnet Invandrar- och

flyktingkommittén.

En huvuduppgift för kommittén är att lägga fram förslag om hur

invandrarpolitiken bör vara utformad för att ge bättre

förutsättningar för invandrare att integreras i det svenska

samhället, och särskilt intresse bör ägnas invandrarnas

situation på arbetsmarknaden liksom svenskkunskapernas betydelse

för integrationen. En annan huvuduppgift är att se över hur

människor från andra länder som söker en fristad undan förtryck

av olika slag skall kunna få detta tillgodosett i vårt land, men

även göra överväganden om flyktingpolitiska insatser

internationellt. Kommittén skall beakta och analysera frågor som

kan komma att aktualiseras av den svenska Europaintegrationen,

såväl inom det invandrarpolitiska som invandrings- och

flyktingpolitiska området.

I fråga om invandrarpolitiska frågeställningar bör kommittén

analysera vad som uppnåtts med den förda politiken och i vilken

mån de åtgärder som vidtagits och de program som utarbetats för

att nå de invandrarpolitiska målen varit relevanta och fungerat

tillfredsställande. Kommittén bör överväga den framtida

invandrarpolitiken och ta ställning till om nuvarande

invandrarpolitiska mål och riktlinjer bör ligga fast eller om

förändringar av dessa fordras för att förbättra invandrarnas

integration i samhället. Kommittén bör överväga hur åtgärder och

program bör inriktas för att de politiska målen skall kunna

uppnås. Kommittén bör vidare överväga på vilket sätt Sverige kan

vara ett samhälle med kulturell mångfald och vilka särskilda

krav detta ställer i fråga om lika möjligheter, rättigheter och

skyldigheter och härvid särskilt beakta hur politiken bör

utformas för att tydligare skilja mellan åtgärder som riktar sig

till relativt nyanlända invandrare och åtgärder som uttrycker

ett förhållningssätt till kulturell mångfald i Sverige.

Kommittén bör överväga hur kulturell och etnisk mångfald i

samhället kan stödjas och vilken roll och vilket ansvar staten,

gruppen och individen bör ha i detta arbete.

I sitt arbete bör kommittén beakta vad invandringstryck,

invandringens omfattning och sammansättning kan betyda för såväl

politikens mål som för politikens närmare utformning. Kostnader

för stat och kommun samt invandringens samhällsekonomiska

konsekvenser bör belysas av kommittén.

Beträffande den andra huvuduppgiften bör kommittén närmare

analysera och överväga hur invandringsreglerna i ett framtida

system kan utformas så att de tydligare än för närvarande

uttrycker ansvaret för att ge rättsligt skydd åt olika

kategorier skyddsbehövande och överväga frågor som kan komma att

aktualiseras av en svensk Europaintegration. Utgångspunkten för

kommittén skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas så

att de innebär ett långsiktigt internationellt åtagande och inte

kommer att bli beroende av kortsiktiga förändringar av

mottagningsresurserna. Kommittén bör därutöver överväga om det

är möjligt och lämpligt att utforma mer flexibla regler för

invandring och lägga fram förslag om utformningen av övriga

grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige,

t.ex. på grund av anknytning hit eller av andra humanitära skäl.

Kommittén bör vidare göra en bedömning av behovet av mer

omfattande användning av tillfälliga skyddsanordningar.

Möjligheterna att återvända om förhållandena i flyktingars

hemländer så medger skall bedömas och förslag till en aktiv

politik för frivillig repatriering bör läggas fram.

Kommittén bör vidare lägga förslag till hur vårt land på ett

resursmässigt effektivt sätt skall kunna bistå utanför Sverige

-- i krisens eller konfliktens närområde och på annat sätt.

Enligt direktiven skall kommitténs arbete vara avslutat den 1

mars 1995.

Kommittén har i december 1993 lagt fram rapporten Invandring

och asyl i teori och praktik -- En jämförelse mellan tolv

länders politik (SOU 1993:113).

Internationellt samarbete i migrationsfrågor

Flyktingdefinitioner

Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I

FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga

ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting --

utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa

äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som

inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad

fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,

nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller

politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är

medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan,

som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands

skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i

något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig

utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort

samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss

sagts, icke önskar att återvända dit. -- Genèvekonventionen har

senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars

rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig

anslutande stater att tillämpa konventionens

flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år

1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till

konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har

emellertid kunnat behålla denna begränsning.

Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar

(OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en

betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer

som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans

eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del

av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är

medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka

tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För

Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats

i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller

Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första

asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla

asylsökande, i varje fall temporärt, skall tas emot av första

asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.

Skrivelsen

Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det

internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och

Sveriges roll i detta arbete. Det framhålls att Sverige verkar

aktivt i en rad internationella fora för att bidra till

varaktiga lösningar av både de problem som orsakar

folkomflyttningar och de konsekvenser som följer därav.

I skrivelsen redovisas i detta avseende viktiga

internationella organ.

Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende

såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA)

som på insatser för att komma åt grundorsaker bakom flykt.

UNHCR:s främsta uppgift är att ge rättsligt skydd åt flyktingar,

men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren.

UNHCR strävar alltid efter lösningar med bestående effekt och

brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem:

frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller

omplacering i tredje land. Frivillig repatriering har allt

tydligare kommit att framstå som den enda möjliga lösningen på

flertalet av världens flyktingproblem. Endast i undantagsfall

och då det kan motiveras utifrån den enskildes

säkerhetssituation, eller då det gäller fysiskt eller psykiskt

handikappade har omplacering till tredje land blivit aktuell. I

svåra katastrofsituationer försöker UNHCR spela en mer direkt

roll, och i f.d. Jugoslavien är UNHCR s.k. lead agency för FN:s

arbete. Ökad katastrofberedskap är det andra området där UNHCR

utvidgat sin kapacitet.

UNRWA är FN:s organ för bistånd åt Palestinaflyktingar.

International Organization for Migration (IOM) ägnar sig åt

rådgivning till regeringar i migrationsfrågor, utbytesprogram,

praktikprogram, främjande av återvandring samt transport av

flyktingar och migranter. Transportverksamheten har varit

särskilt omfattande och har ofta skett i samarbete med UNHCR.

Inom OECD finns sedan år 1978 en arbetsgrupp för

migrationsfrågor. Ett viktigt syfte är att analysera sambandet

mellan migration och den ekonomiska utvecklingen i

OECD-länderna.

ESK, den europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen, har

tidigare endast i mindre utsträckning ägnat sig åt

migrationsfrågor. Den svenska regeringen ser numera ESK som ett

värdefullt forum för behandling av migrationsfrågor.

Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig

dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där

har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga

spörsmål. Inom Europarådets migrationskommitté (CDMG) har det

europeiska samarbetet rörande flyktingars och invandrares

integration i invandringsländerna fortsatt. Frågor om asylrätt

och flyktingfrågor handhas i en expertkommitté, CAHAR, och en av

de viktigaste uppgifterna för CAHAR är att ge deltagarna

möjlighet att utbyta erfarenheter och informera varandra om

förändringar av den asylrättsliga lagstiftningen i resp. land.

Löst knuten till Europarådet har också varit den s.k.

Wiengruppen, vars arbete har kommit att inriktas på frågor om

mer solidariska mottagningserbjudanden och behovet av rättsligt

skydd som massflykt kommit att aktualisera.

I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska

aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Ett omfattande

arbete har bedrivits på mellanstatlig nivå inom EU, vilket bl.a.

lett fram till två konventionstexter. Den första behandlar

vilket EU-land som är ansvarigt för att handlägga en asylansökan

(den s.k. Dublinkonventionen) och den andra behandlar EU:s yttre

gränskontroller. Dublinkonventionen beräknas träda i kraft under

år 1994. En tredje konvention om ett europeiskt

informationssystem (EIS) är under utarbetande. Den skall

komplettera de två tidigare konventionerna och möjliggöra det

informationsutbyte mellan länder som förutses i dessa. En

parallellkonvention till Dublinkonventionen har färdigställts

och tillträde skall erbjudas i första hand EFTA-länderna. Genom

det s.k. Maastrichtfördraget har immigrations- och

flyktingpolitiska frågor förts in i den Europeiska unionen. I

samband därmed inleddes även förberedelser för en harmonisering

av immigrations- och flyktingpolitiken.

De informella konsultationerna mellan 16 länder i Västeuropa,

Nordamerika och Australien har enligt regeringens skrivelse

fortsatt men delvis fått förändrade arbetsförutsättningar genom

att ett samarbetsavtal med UNHCR och IOM förnyats.

Ett samarbete i migrationsfrågor har också inletts mellan

länderna runt Östersjön.

Även det nordiska samarbetet har fortsatt under året, bl.a. i

regeringarnas samrådsgrupp (NSHF), det nordiska

utlänningsutskottet och i den s.k. nordiska migrationsgruppen.

Motioner

I flera motioner tas upp internationella aspekter på

flyktingpolitiken och vilka frågor Sverige bör driva i

internationell samverkan.

I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att FN:s

viktigaste uppgift är att förebygga och förhindra att

flyktingsituationer uppstår, men för litet resurser har använts

till att angripa bakomliggande orsaker till flykt och migration.

För att länderna i världen gemensamt skall kunna bidra till att

förebygga nya konflikter krävs enligt motionärerna att FN får de

ekonomiska resurser som behövs och att medlemsländerna ger FN

detta mandat på ett tydligare sätt. Motionärerna begär i yrkande

2 ett tillkännagivande härom.

Georg Andersson m.fl. (s) framhåller i motion Sf619 vikten av

att Sverige ökar sin aktivitet när det gäller att få till stånd

gemensamma åtaganden från de västeuropeiska länderna för

mottagande av flyktingar. Enligt motionärerna bör sådana

åtaganden omfatta såväl en generösare behandling av asylsökande

som en ökning av antalet kvotflyktingar. Vidare bör den svenska

flyktingpolitiken liberaliseras för att därvid kunna vara ett

föredöme. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om det

anförda.

I motion Sf627 begär Hans Göran Franck m.fl. (s) ett

tillkännagivande om asylproceduren (yrkande 1). Motionärerna

anför bl.a. att ett europeiskt samarbete behövs vid

harmonisering av asylprocedurer eller fördelning av

flyktingansvar. Europarådet bör här få en större roll. Snabba

handläggningsrutiner bör införas, och asylrätten bör tolkas så

generöst som möjligt. Den europeiska konventionen om skydd av

mänskliga rättigheter och grundläggande friheter bör ändras till

att även inbegripa rätt till asyl. I avvaktan på en sådan

ändring bör övervägas att utarbeta en separat europeisk

överenskommelse om asylrätt. Ett juridiskt instrument bör vidare

utarbetas till skydd för de facto-flyktingar. Motionärerna begär

i yrkande 2 ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för

att OAU:s flyktingkonvention beaktas vid reformering av

internationella flyktingöverenskommelser.

Även Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) framhåller i motion

Sf602 yrkande 3 vikten av ett breddat flyktingmottagande i

Västeuropa. Regeringen bör därför intensifiera sina

ansträngningar att förmå de västeuropeiska länderna, och

särskilt de nordiska grannländerna, att ställa upp i ett mer

aktivt flyktingmottagande.

I motion Sf621 anför Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)

att det är viktigt att det skapas en europeisk

flyktingkommission som får i uppdrag att samordna och likrikta

flyktingpolitiken samt försöka åstadkomma en enhetlig syn på

migration och åtgärder för att hindra stora migrationsströmmar.

Ett tillkännagivande härom begärs i yrkande 9.

I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att FN:s

flyktingkonvention är otillräcklig. Regeringen måste därför i FN

verka för en kompletterande flyktingkonvention efter mönster av

den afrikanska OAU-konventionen och den latinamerikanska

Cartagenadeklarationen. Motionärerna begär i yrkande 8 ett

tillkännagivande härom.

Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) begär i motion Sf606

yrkande 3 ett tillkännagivande om att Sverige i olika

internationella sammanhang aktivt bör motarbeta antisemitismen i

Ryssland samt verka för skydd och fristad åt judiska flyktingar

därifrån.

I motion Sf603 av Margareta Viklund (kds) anför motionären att

det i bl.a. Kroatien pågår projekt som drivs av Röda korset för

att ge stöd till kvinnor som utsatts för våldtäkter. Vidare har

Rädda Barnen startat utbildning för psykologer och speciallärare

i Kroatien för att särskilt nå utsatta barn. Motionären begär i

yrkande 1 ett tillkännagivande om att Sverige bör ge ett aktivt

stöd till dessa projekt.

Utskottet

I skrivelsen framhålls att Sverige har kommit att spela en

genomgående aktiv roll i praktiskt taget samtliga de nämnda

internationella sammanhangen och aktivt verkat för att göra

biståndet till flyktingar mer effektivt. Sverige har särskilt

uppmärksammat behovet av att se till de bakomliggande orsakerna

till flyktingproblematiken, bl.a. respekten för de mänskliga

rättigheterna i flyktingarnas ursprungsländer.

Sverige har i flera fora verkat för att Europas länder skall

dela på ansvaret i flyktingsituationen till följd av kriget i

f.d. Jugoslavien och bl.a. varit en av initiativtagarna till

UNHCR:s Jugoslavienkonferens. Sverige har även varit en stor

bidragsgivare till Röda korsets och andra organisationers

hjälpverksamhet där, och medel har bl.a. gått till ett socialt

program för torterade/våldtagna kvinnor.

Utskottet vill framhålla att det av skrivelsen framgår att

regeringen lagt stor vikt vid det internationella samarbetet

inom flykting- och migrationspolitikens område och aktivt drivit

dessa frågor. Utskottet utgår från att regeringen även

fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det

internationella och nordiska planet.

Överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt

ligger också inom Invandrar- och flyktingkommitténs uppdrag. I

direktiven betonas att behoven av en internationell samordning

av insatserna har blivit uppenbara, att ett omfattande samarbete

pågår mellan de länder som mottar invandrare och flyktingar, och

att därutöver också ett samarbete är under uppbyggnad mellan

utvandrings- och invandringsländer. I det senare perspektivet

har det enligt direktiven ofta framförts att en inriktning bör

ske av utvecklingssamarbetet på så sätt att också grundorsaker

till påtvingad utvandring kan påverkas. Resultatet av kommitténs

utredning bör enligt utskottets mening avvaktas.

Med det anförda anser utskottet att motionerna Sf602 yrkande

3, Sf603 yrkande 1, Sf606 yrkande 3, Sf619 yrkande 1, Sf621

yrkande 9, Sf622 yrkande 8, Sf627 yrkandena 1 och 2 samt Sf628

yrkande 2 kan lämnas utan bifall.

Medelsanvisning

Från anslaget Internationell samverkan inom ramen för

flykting- och migrationspolitiken m.m. betalas kostnader för

särskilda migrationspolitiska projekt och för Sveriges

deltagande i internationellt samarbete med syfte att utveckla

och tillämpa nya flykting- och migrationspolitiska strategier.

Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till

anslaget för budgetåret 1994/95 anvisas ett reservationsanslag

på 2 000 000 kr.

Utskottet biträder förslaget. Yrkande 20 i motion Sf621 av Ian

Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) överensstämmer med

propositionen.

Rätten till asyl m.m.

Gällande ordning

Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som

skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt

för en utlänning att besöka en stat finns således inte.

I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor

utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha

anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar

en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare

bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen

utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).

En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i

Sverige under längre tid än tre månader utan att ha

uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark,

Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd,

liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2 kap.

utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2 §

tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid

(tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning

(permanent uppehållstillstånd).

Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt

bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till

en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller

om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma

gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin

försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får

föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.

Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av

arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap.

utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har flyktingar,

krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.

Definitionen av flykting (2 §) överensstämmer med den som

finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen

konventionsflyktingar för dessa personer.

Med krigsvägrare (3 §) avses en utlänning som har

övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt

hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående

krigstjänstgöring.

Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd

även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland

på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat

tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här

fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper

risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör

betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de

politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar

så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de

skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som

har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression,

ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på

grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid

dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses

tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen

de facto-flyktingar.

Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de

facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i

Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt

3 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen.

Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare

verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns

synnerliga skäl att inte bevilja asyl.

Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting

finns särskilda skäl att inte bevilja asyl.

I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat

nordiskt land enligt särskild överenskommelse.

I annat fall med hänvisning till den s.k. första

asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen

före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land

än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot

förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en

krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas

vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd.

Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och

där är skyddad på det sätt som anges beträffande första

asylland-principen.

Regeringen får föreskriva undantag från första

asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till

Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin

ansökan om asyl prövad här.

Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första

stycket 2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som

omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd

av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt

undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att

drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd

på denna grund har också beviljats personer som på grund av

sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i

Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är

flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de

skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att

tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar

allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller

homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats

personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där

en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något

land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i

vissa fall beviljats när det funnits en kombination av

humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit

tillräcklig.

Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte

avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han

åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas

eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff,

kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får

inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett

land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning

sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något

sådant land.

Skrivelsen

Enligt regeringens skrivelse invandrade under budgetåret

1992/93 ca 41 600 utländska medborgare till Sverige, av vilka

drygt två tredjedelar var andra än nordiska medborgare. Under

samma budgetår utvandrade ca 28 300 personer, varav 81 % var

svenska eller nordiska medborgare.

Under budgetåret 1992/93 beviljades sammanlagt ca 9 446

personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. I det

angivna antalet ingår s.k. kvotflyktingar, däremot inte anhöriga

till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka rest in i

Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och

som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning som

flyktingar. Antalet sådana anhöriga som fick uppehållstillstånd

under budgetåret 1992/93 uppgick till 7 512. Antalet övriga

anknytningsfall uppgick till 11 956, antalet personer som

beviljades uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl till 189 och

antalet uppehållstillstånd för adoptivbarn till 890. Sammanlagt

beviljades under budgetåret ca 30 000 personer

uppehållstillstånd. -- Av dem som beviljades asyl eller

uppehållstillstånd av humanitära skäl bedömdes, frånsett

kvotflyktingarna, 364 personer (4 %) som konventionsflyktingar.

Under budgetåret 1992/93 sökte ca 80 600 personer (inkl.

barn) asyl i Sverige, vilket innebär en kraftig ökning jämfört

med närmast föregående två budgetår (ca 20 800 personer

budgetåret 1990/91 och 54 500 personer budgetåret 1991/92).

Antalet asylsökande hade kulminerat under månaderna

juni--september 1992. Under de fyra första månaderna av

budgetåret 1993/94 sjönk antalet asylsökande kraftigt i

förhållande till motsvarande tid året innan.

Praxisutredningen

Regeringen har i juni 1993 beslutat tillkalla två särskilda

utredare för att i en rapport redovisa hur praxis i asylärenden

utvecklats under senare år (dir. 1993:80). I direktiven angavs

bl.a. följande. Utlänningsnämnden hade fungerat under cirka ett

och ett halvt år. Flera regeringsbeslut hade sedan hösten 1991

fattats i syfte att i viss utsträckning skapa ny praxis. Under

de senaste åren hade antalet asylsökande ökat mycket kraftigt

och sammansättningen av och bakgrunden hos de asylsökande hade

förändrats. I den allmänna debatten hade framförts att praxis i

asylärenden skärpts under senare tid. Det var mot denna bakgrund

angeläget att få en klar bild av hur praxis utvecklats sedan

Utlänningsnämnden övertog ansvaret för överprövningen. Det

gällde särskilt de ärenden där politiska eller humanitära skäl

åberopats.

Utredarna, som tog namnet Praxisutredningen, har den 6 april

1994 överlämnat betänkandet Utvärdering av praxis i asylärenden

(SOU 1994:54). Utvärderingen grundar sig på ärenden, delvis

slumpmässigt urvalda, som behandlats av regeringen resp.

Utlänningsnämnden under tiden juli 1989 till februari 1994. I

betänkandet anges bl.a. följande.

Sedan de facto-flyktingskapet infördes år 1976 har en praxis

successivt utvecklats vari även asylsökande med något starkare

skäl än vad som ursprungligen avsågs gälla för de

facto-flyktingar likväl inte har erhållit

konventionsflyktingstatus. Utredningen anser att

Utlänningsnämnden i större utsträckning än regeringen ger dessa

asylsökande konventionsflyktingstatus. Orsaken bedöms främst

ligga i en mer stringent juridisk tillämpning av bestämmelserna.

Digniteten på skälen i de ärenden där regeringen beviljade de

facto-flyktingstatus hade stor spännvid, men vad gäller

Utlänningsnämnden konstateras att kriterierna för de

facto-flyktingstatus håller en jämnare nivå. Nämnden förefaller

inriktad på att göra en strikt juridisk bedömning där en

klassificering av de grunder som åberopas prioriteras.

Även vad gäller bedömningen av förhållandet mellan politiska

och humanitära skäl förefaller Utlänningsnämnden inriktad på att

göra en sådan strikt juridisk bedömning. Den helhetssyn som är

nödvändig vid bedömningen av omständigheter av humanitär art får

därför ibland stå tillbaka.

Praxisutredningen har vidare uppmärksammat en

utvecklingstendens beträffande förhållandet mellan olika grader

av politisk asyl och trovärdighet. Praxis utgår från ett

regeringsavgörande i februari 1991. Regeringen ställer sig

skeptisk till påståenden om svår politisk förföljelse endast på

grund av att personen inte kan uppvisa sina dokument, oavsett

grunden härför. Regeringen är av uppfattningen att den

asylsökande undanhållit information och därmed inte skall vara

berättigad till konventionsflyktingstatus. Enligt utredarna har

konsekvensen av avsaknad av dokument använts på ett stelbent

sätt och närmast som en ursäkt för att inte behöva göra en

nyanserad avvägning mellan ett konventionsflyktingskap och ett

de facto-flyktingskap. Utlänningsnämnden avviker inte i sin

praxisbildning från denna linje.

Vad gäller humanitära skäl för uppehållstillstånd har

utredningen inte funnit belägg för att Utlänningsnämnden skärpt

praxis rörande uppehållstillstånd vid fysisk sjukdom. Den har

under hela perioden varit restriktiv. När det gäller psykiska

skäl för uppehållstillstånd har dock praxis stramats upp något.

Det förefaller utredningen som om man vid bedömningen av

asylsökande från det f.d. Jugoslavien börjat använda det s.k.

inre flykt-alternativet på ett sätt som inte skett tidigare.

Inre flykt-alternativet används numera generellt i denna

krigssituation på ett sofistikerat sätt.

Praxisutredningen har inte kunnat se några skillnader i

regeringens och Utlänningsnämndens sätt att ifrågasätta den

asylsökandes trovärdighet. Dock framgår inte av

regeringsbesluten om det vägts in någon värdering av den

asylsökandes trovärdighet beroende på om personen sökt asyl

direkt vid gränsen eller dröjt en tid efter ankomsten till

Sverige. Utlänningsnämnden å sin sida lägger vikt vid att den

asylsökande kan förklara varför han eller hon inte sökt asyl

omedelbart. Utredningen har dragit slutsatsen att en

uppstramning skett i det avseendet.

Den ökade länderkunskapen är enligt utredningen en positiv och

välkommen utveckling. Det är utredningens uppfattning att

Utlänningsnämnden i besluten redovisar den länderkunskap som

legat till grund för beslutet på ett betydligt bättre sätt än

regeringen.

Asylrätt vid våldtäkt

I flera motioner tas upp frågan om asylrätt för kvinnor som

blivit våldtagna.

I motion U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs i yrkande 20

ett tillkännagivande om att kvinnor som i krig eller konflikter

blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl i enlighet

med vad som överenskommits i UNHCR:s exekutivkommitté.

I motion Sf634 anför Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp)

att våldtäkter används dels som ett medel att förfölja kvinnor

som är politiskt aktiva eller misstänks vara det, dels i syfte

att tvinga fram information om politiska aktiviteter.

Motionärerna anser att våldtäkt i dessa fall måste erkännas som

en form av tortyr och därmed ge rätt till asyl. Ett

tillkännagivande härom begärs i yrkande 1.

I motion A815 anför Karin Starrin m.fl. (c) att våldtäkter

används som ett vapen i den etniska rensningen i f.d.

Jugoslavien eller för att tvinga fram information. Många av de

kvinnor som kommit till Sverige har utsatts för sådana

övergrepp. Enligt motionärerna är det faktum att våldtäkt är

förbjuden i deras hemland inte något hållbart argument för att

avvisa kvinnorna. Motionärerna anser att våldtäkter som utförts

av företrädare för statsmakten skall anses som tortyr och därmed

utgöra skäl för asyl. I yrkande 12 begärs ett tillkännagivande

om detta.

Även Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf622 yrkande 13

ett tillkännagivande om att tortyr och våldtäkt utförd av

företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl.

Tortyr definieras i FN-konventionen mot tortyr m.m. som varje

handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande,

fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon. Tillfogandet

skall ha utförts av en offentlig tjänsteman eller någon annan

som handlar som företrädare för det allmänna eller ha skett på

anstiftan eller med samtycke eller medgivande av denne. En

ytterligare förutsättning är att gärningen har skett i ett visst

angivet syfte, främst för att få information eller en bekännelse

av den torterade eller en tredje person eller som vedergällning.

I utlänningslagen finns tortyr särskilt angivet när det gäller

verkställighetshinder. I 8 kap. 1 § anges bl.a. att en avvisning

eller utvisning aldrig får verkställas till ett land om det

finns grundad anledning att tro att utlänningen där skulle vara

i fara att utsättas för tortyr. I 2 § samma kapitel anges att

avvisning eller utvisning inte heller får verkställas till ett

land där utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse. I 2

§ anges vidare att, om det inte går att sända utlänningen till

något annat land, verkställighet ändå kan ske i vissa fall av

grov brottslighet eller med hänsyn till rikets säkerhet.

I asylgrunderna enligt 3 kap. utlänningslagen anges inte

särskilt ordet tortyr. Ett av kriterierna för att en asylsökande

skall anses som flykting är däremot enligt 3 kap. 2 §

utlänningslagen att utlänningen känner välgrundad fruktan för

förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till

en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller

politiska uppfattning. Staten, t.ex. regeringen eller något

statsorgan med myndighetsutövning som uppgift eller det

regerande politiska partiet, skall direkt eller indirekt kunna

göras ansvarig för förföljelsen. Staten kan själv utöva

förföljelse, exempelvis genom att upprätthålla en lagstiftning

av diskriminerande karaktär. Förföljelse kan emellertid också

föreligga om denna sker antingen med statsmaktens goda minne,

trots att denna inte själv vidtar några åtgärder, eller då

statsmakten visar sig inte ha förmåga att erbjuda skydd åt sina

medborgare.

Vid UNHCR:s exekutivkommittés möte i oktober 1993 antogs en

konklusion rörande sexuella övergrepp. I denna har

medlemsstaterna uttryckt sitt stöd för att den som åberopar

välgrundad fruktan för förföljelse i form av sexuella övergrepp,

på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till

en viss samhällsgrupp eller politiska uppfattning, skall

betraktas som flykting enligt Genèvekonventionen.

Enligt utskottets mening är våldtäkt -- lika väl som tortyr --

ett övergrepp som kan innebära sådan förföljelse som avses i 3

kap. 2 § utlänningslagen, om staten direkt eller indirekt kan

göras ansvarig för förföljelsen. Detta är också i enlighet med

UNHCR:s exekutivkommittés nämnda konklusion. Utskottet anser att

den svenska lagstiftningen således är till fyllest i detta

avseende.

Det har från olika håll påtalats att personer som varit

utsatta för sexuella övergrepp av olika skäl inte alltid uppger

detta (se bl.a. betänkande 1992/93:SfU7 s. 29). Utskottet vill

därför tillägga att det förhållandet att en asylsökande inte

redan från början redovisar att sexuella övergrepp förekommit

inte får förringa uppgifternas värde, när de lämnas i ett senare

skede.

Med det anförda får motionerna Sf622 yrkande 13, Sf634 yrkande

1, U615 yrkande 20 och A815 yrkande 12 anses tillgodosedda.

I motion 1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v), som nyligen

överlämnats till utskottet från utrikesutskottet, begärs i

yrkande 6 ett tillkännagivande om att det måste vara ett

fullgott skäl till asyl när kvinnor flyr från länder, där

änkebränning och kvinnlig omskärelse förekommer.

Enligt utskottets mening bör skälen för asyl, eller

uppehållstillstånd på annan grund, även i dessa fall prövas

individuellt. Enbart det förhållandet att änkebränning och

kvinnlig omskärelse förekommer i landet kan således inte

generellt ge rätt till asyl, och utskottet avstyrker bifall till

motion 1991/92:U621 yrkande 6.

Krigsvägrare

I motion Sf626 anför Jan Erik Ågren m.fl. (kds) att skälen

måste anses ha samma värde för en människa som flyr från ett

land som är i krig som för en människa som flyr från ett land

som befinner sig i inbördeskrig. Motionärerna begär i yrkande 8

ett tillkännagivande om att krigsvägran även vid inbördeskrig

skall vara skäl till asyl.

Med krigsvägrare avses enligt utlänningslagen en utlänning som

har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt

hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående

krigstjänstgöring.

Med krig avses inte inbördeskrig utan endast krig mellan olika

erkända stater. Vapenvägrare i allmänhet innefattas inte i denna

grupp. Med krigsvägrare avses inte heller värnpliktsvägrare. Den

som inte riskerar att sändas till krigsskådeplats men som kommer

att straffas för sin krigsvägran samt värnpliktsvägrare som

riskerar oproportionerligt strängt straff kan i stället komma

att anses som de facto-flykting.

Frågan om serbisk militärtjänstgöring för unga män i Kosovo

har berörts under utskottets utfrågning den 29 mars 1994 (se

bilaga). Företrädare för Utlänningsnämnden uppgav därvid att det

för den som vägrat militärtjänstgöring i regel blir fråga om

villkorlig dom. I grova fall och vid försvårande omständigheter

kan det dock bli fråga om upp till två års fängelse.

Utskottet, som vill erinra om att Invandrar- och

flyktingkommitténs arbete kan få betydelse i frågan, avstyrker

bifall till motion Sf626 yrkande 8.

Kosovo

Berith Eriksson m.fl. (v) anför i motion U617 beträffande

situationen i Kosovo bl.a. att serberna har infört

apartheidlagar och att det råder en total rättsosäkerhet för

albaner i Kosovo. Motionärerna anser att Sverige bryter mot sina

internationella åtaganden när asylsökande sänds tillbaka till

Kosovo, och de begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om att

regeringen har det yttersta ansvaret för att internationella

åtaganden följs. Vidare bör ett omedelbart verkställighetsstopp

beträffande avvisningar av asylsökande till Kosovo införas

(yrkande 3).

Under utskottets utfrågning den 29 mars 1994 har

statssekreteraren Christer Hallerby uppgivit bl.a. följande.

Sedan juli 1991 har det kommit ca 60 000 asylsökande från

Kosovo. Ungefär hälften av dem har fått beslut som vunnit laga

kraft. Det stora flertalet har fått avslag men ungefär 3 000

har beviljats uppehållstillstånd i Sverige, de flesta av

humanitära skäl. Av övriga har ca 10 000 återkallat sina

asylansökningar och ca 20 000 väntar på beslut. Christer

Hallerby har under utfrågningen också anfört följande. "Jag

skall säga litet mer om situationen i Kosovo, därför att jag

tror att den är av särskilt intresse. Självfallet är den

oacceptabel. Den albanska majoriteten trakasseras ständigt av

serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar

inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga

rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt. Läget

har försämrats successivt sedan början av 1980-talet." .....

"Svenska myndigheter och andra organ -- däribland framför allt

FN:s flyktingkommissarie UNHCR -- är väl medvetna om att

situationen är svår. Dock gör alla, inkl. UNHCR, bedömningen att

situationen inte är sådan att det generellt sett finns behov av

internationellt skydd för dem som kommer från Kosovo och söker

asyl. Behov av skydd kan dock naturligtvis föreligga för

enskilda personer."

Utskottet förutsätter att handläggande myndigheter löpande

följer utvecklingen i Kosovo och noga prövar kosovoalbanernas

asylansökningar. Såväl vid denna prövning som vid en eventuell

senare verkställighet skall verkställighetshinder beaktas.

Motion U617 yrkandena 2 och 3 får anses tillgodosedd med vad

utskottet anfört.

Etiopien

I motion Sf613 anför Sten Söderberg (-) att personer som

utvisas till Afarland i Etiopien riskerar att bli dödade eller

utsatta för orimligt hårda straff, och utvisning av afarer bör

därför inte tillåtas.

Utskottet utgår från att såväl de asylprövande som

verkställande myndigheterna gör en noggrann bedömning av

omständigheterna i hemlandet. Motion Sf613 bör därför lämnas

utan åtgärd.

Ryska judar

I motion Sf606 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) anförs

att judar som återvänder till Ryssland riskerar förföljelse.

Motionärerna anför att den ryska regeringen inte gör några

ansatser att skydda den judiska befolkningen mot den växande

antisemitismen som ofta tar sig våldsamma yttringar. Det finns

inga tecken på att situationen under överskådlig tid kan

förbättras, och skälen för aktiva insatser för judiska

flyktingar därifrån har kraftigt förstärkts (yrkande 1). I

yrkande 2 begärs tillkännagivande om behovet av att bevilja asyl

åt judiska flyktingar.

Enligt praxis grundad på regeringsbeslut har ryska judar som

utsatts för mer omfattande trakasserier och där polismyndigheten

inte ingripit till deras hjälp vanligtvis beviljats asyl som de

facto-flyktingar. I ett relativt stort antal ärenden rörande

rysk-judiska asylsökande har de sökande beviljats

uppehållstillstånd av Invandrarverket eller Utlänningsnämnden.

Utskottet anser att motion Sf606, yrkandena 1 och 2, får anses

tillgodosedd med det anförda.

Zigenare

Zigenarnas situation tas upp i två motioner.

I motion U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) anförs

att zigenare utgör ett växande inslag bland de asylsökande i

Västeuropa. Inte så få av de övergrepp mot asylsökande som sker

är riktade just mot zigenare, även om nationaliteten ofta inte

nämns eller ens är känd. Detta förhållande tillsammans med den

synnerligen utsatta situation zigenare har i t.ex. Rumänien och

det forna Jugoslavien ställer krav på särskild analys vid

behandling av asylansökningar från zigenare. Många gånger är den

zigenska identiteten oklar i asylärenden och kräver särskild

omsorg. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om

asylprövningen.

I motion Sf635 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs att under

senare tid över 5 000 zigenare har sökt asyl i Sverige, varav

över hälften har avvisats. De flyende zigenarnas situation är

många gånger mycket speciell. De kan t.ex. ha pass från det land

de flyr ifrån och kan felaktigt uppfattas som etnisk rumän,

bulgar osv. Det är också mycket svårt att få tillgång till

information kring zigenarnas bakgrund i det land de flyr ifrån.

T.ex. vill länderna i många fall inte tillstå att man behandlar

zigenare på ett dåligt och diskriminerande sätt. Motionärerna

anför vidare att i en rapport till Europarådet redovisas ett

stort antal rekommendationer om hur man skall definiera

zigenarnas ställning i Europa samt vilka praktiska konsekvenser

det bör få i utformandet av flykting- och invandrarpolitiken. I

rapporten sägs bl.a. att zigenarna bör erkännas som

territorielös minoritet och ges samma rättigheter som andra

medborgare. I rapporten sägs också att det bör erkännas avsaknad

av tillräckligt skydd för denna mycket utsatta grupp, vilket i

enskilda fall kan utgöra befogad fruktan för förföljelse på

grund av tillhörighet till en viss socialgrupp såsom anges i

Genèvekonventionen. Motionärerna begär tillkännagivanden i

yrkande 1 om att zigenare bör erkännas som territorielös

minoritetsgrupp och i yrkande 4 om en särskild översyn vad

gäller hanteringen av asylärenden rörande zigenare. Motionärerna

uppger vidare att problemen med integrationen tycks bli allt

större, och stödåtgärder behövs för att gruppen skall kunna få

levnadsförhållanden som är jämbördiga med

majoritetsbefolkningens. Motionärerna anser att det bör bildas

en referensgrupp under Kulturdepartementet med representanter

för berörda myndigheter och Nordiska zigenarrådet (yrkande 2)

samt att det bör göras en översyn av de svenska insatserna för

den zigenska gruppen (yrkande 3).

Utskottet har vid behandlingen av dessa motioner inhämtat

kompletterande upplysningar från Kulturdepartementet. Därvid har

uppgivits bl.a. följande.

Antalet asylsökande zigenare har ökat under senare tid, men

det finns inga uppgifter om hur många det rör sig om eftersom

asylsökande registreras efter medborgarskap. Inom

Invandrarverkets förläggningsverksamhet görs däremot en

registrering efter språkgrupper, och under hösten 1992

uppskattades att 4 000 zigenare fanns i förläggningssystemet.

Vid asylprövningen görs en bedömning av individens

skyddsbehov. Enbart tillhörigheten till den zigenska gruppen är

således inte avgörande. Problem med passlöshet och svårigheter

att fastställa identiteten förekommer här liksom inom andra

grupper. Uppskattningsvis finns i Utlänningsnämnden drygt 1 000

icke avgjorda ärenden om zigenare.

Vidare har det under hösten 1993 bildats en arbetsgrupp

bestående av företrädare för Invandrarverket och Nordiska

zigenarrådet. Arbetsgruppen skall i slutet av detta år

presentera en beskrivning av zigenarnas situation i Sverige och

lämna förslag till åtgärder som behöver vidtas.

Zigenarnas problem har också uppmärksammats i det europeiska

samarbetet. Vid ett möte i Europarådets migrationskommitté i

slutet av denna månad står zigenarfrågan på dagordningen. Därvid

skall närmare planeras arbetet för en arbetsgrupp som skall

granska zigenarnas villkor i Europa. Vidare skall ESK under

hösten 1994 hålla ett seminarium om zigenarfrågor. ESK:s

minoritetsombudsmannaorgan i Warszawa har dessutom mandat att

bevaka zigenarfrågor i ett vitt perspektiv.

Utskottet kan konstatera att zigenarnas problem har

uppmärksammats såväl inom Sverige som inom olika internationella

organ. Även beträffande asylansökningar av zigenare utgår

utskottet från att de asylprövande myndigheterna gör en noggrann

bedömning av skälen för uppehållstillstånd. Något uttalande från

riksdagens sida med anledning av motionerna Sf635 och U641

yrkande 3 är således inte påkallat.

Vistelsetidens längd

I motion Sf602 av Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) anför

motionärerna att det är viktigt att den svenska humana

flyktingpolitiken får ett genomslag i den praktiska

handläggningen då flyktingars ärenden skall behandlas. Långa

handläggningstider gör att skäl för human behandling har vuxit i

styrka. Situationen för många flyktingar är dramatisk med tanke

på vad som kan vänta dem i deras tidigare hemland vid ett

hemsändande. Särskilt för barnen och inte minst för dem som nu

gått flera terminer i svensk skola har möjligheten att återvända

dramatiskt förändrats. Motionärerna begär i yrkande 1 ett

tillkännagivande om det anförda.

Georg Andersson m.fl. (s) anför i motion Sf619 att, även om

skyddsbehovet är av avgörande betydelse för erhållande av asyl,

man inte kan helt bortse från de omständigheter som lång

väntetid medför. Av humanitära skäl måste därför vistelsetiden

tillmätas betydelse, om inte den asylsökande själv förorsakat

att handläggningstiden blivit orimligt lång. Motionärerna begär

i yrkande 3 ett tillkännagivande härom.

Inte minst för att förhindra uppkomsten av sådana situationer

som avses i motionerna är det enligt utskottet viktigt att

väntetiderna vid asylprövningen förkortas. Inom

regeringskansliet förbereds för närvarande en förordning som är

avsedd att styra praxis vad gäller hänsynstagande till

vistelsetidens längd. Utskottet anser att motionerna Sf602

yrkande 1 och Sf619 yrkande 3 härigenom får anses i huvudsak

tillgodosedda.

Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation

Situationen för de utlänningar som håller sig undan

verkställighet tas upp i tre motioner.

I motion Sf626 yrkande 6 föreslår Jan Erik Ågren m.fl. (kds)

en försöksverksamhet med ett kontraktsförfarande innebärande att

under den tid utlänningen har en uppdragsgivare som står för

omkostnaderna gäller verkställighetsstopp, och utlänningen får

stanna i landet.

I motion Sf608 anser Sten Söderberg (-) att de 7 000 människor

som gömmer sig här skall ha amnesti (yrkande 18).

Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att det bland de

gömda flyktingarna finns många barn som far mycket illa.

Motionärerna anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att

organisera en arbetsgrupp för att undersöka enskilda gömda

flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa och avge utlåtande

härom som underlag för ny prövning (yrkande 27). Den förnyade

prövningen måste göras i humanitär anda (yrkande 28). I motionen

tas även mer generellt upp barnens situation. Således begärs i

yrkande 14 ett tillkännagivande om att barnfamiljer aldrig får

avvisas till länder där krig eller krigsliknande förhållanden

råder. Motionärerna anser vidare att i alla asylärenden måste

barnets situation utredas särskilt av personal med kompetens att

bedöma barn (yrkande 23). Ensamma barn måste omedelbart få en

god man förordnad (yrkande 24).

I motion Sf23 anför Margareta Israelsson och Ingegerd

Sahlström (s) att det är viktigt att lyfta fram frågorna kring

barnens skydd. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att

det saknas en belysning av flyktingbarnens utsatta situation i

samband med ankomst eller avvisning (yrkande 1). Flera

utredningar pågår vad gäller barn och ungdomar, och motionärerna

anser att det bör läggas fram förslag till ett samlat program

för att förbättra den utsatta situationen för invandrar- och

flyktingbarn (yrkande 2).

Många av de utlänningar som nu håller sig undan verkställighet

utsätts för stora psykiska påfrestningar, och utskottet kan

förstå att det inte är ett lätt beslut för den som bestämmer sig

för att hålla sig undan. Med hänsyn till de stora

påfrestningarna och till den svåra situationen i övrigt för de

gömda personerna vill utskottet ändå framhålla det stora ansvar

som andra personer som medverkar till undanhållandet tar på sig.

Särskilt när det gäller barn har de vuxna, och då i första hand

barnens föräldrar, ett mycket stort ansvar.

Vid utskottets offentliga utfrågning den 29 mars 1994 angavs

från flera håll att det, för att undvika situationer med gömda

flyktingar, är viktigt med ett bättre beslutsunderlag, vilket

ger en kortare beslutstid. Ett bättre motiverat beslut ger

därtill förutsättningar för berörda personer att förstå om

myndigheter har fattat korrekta beslut. I den nu uppkomna

situationen är det dock viktigt att en dialog kan komma till

stånd -- t.ex. genom kontakter mellan berörda myndigheter och

frivilligorganisationer eller andra som kan utgöra en länk till

de gömda utlänningarna -- om hur verkställigheten skall

fullgöras och om hur avresan kan underlättas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf608 yrkande 18 och Sf626 yrkande 6.

Vad särskilt gäller barnens situation vill utskottet hänvisa

till sitt betänkande 1993/94:SfU11. I betänkandet anförde

utskottet bl.a. att det är viktigt att särskilt barnens

situation uppmärksammas i asyl- och kommunmottagandet. En hel

del åtgärder hade under senare tid vidtagits för att öka

kunskapen om barnens behov och finna lämpliga åtgärder att på

ett bättre sätt tillgodose dessa behov. Bl.a. hade regeringen i

september 1992 uppdragit åt Socialstyrelsen att följa hur

kommuners och landstings verksamheter för barn utvecklas. Bland

de områden som skulle prioriteras nämndes invandrar- och

flyktingbarns situation inom barnomsorgen med avseende på bl.a.

hemspråksstödets omfattning och inriktning. Vidare hade

regeringen i juli 1993 uppdragit åt Invandrarverket och

Socialstyrelsen att utvärdera det kommunala mottagandet av barn

och ungdomar med flyktingbakgrund som kommit hit utan

vårdnadshavare. Detta uppdrag skulle redovisas senast den 1

april 1994. På begäran av riksdagen (bet. 1992/93:SfU3) hade

Invandrarverket och Socialstyrelsen också fått regeringens

uppdrag att närmare utreda förhållandena för de barn som hålls

gömda för att undgå verkställighet av ett avvisningsbeslut. Även

detta uppdrag skulle redovisas senast den 1 april.

Socialstyrelsen hade dessutom i mars 1993 fått i uppdrag att

bl.a. följa utvecklingen för invandrarbarn i familjehemsvården

och bedöma om åtgärder krävs för denna grupp barn, särskilt i

fråga om möjligheten att bibehålla kontakt med den egna

kulturen. Utskottet anförde vidare att av redovisningen framgick

att en hel del utredningar pågick inom olika områden. Utskottet

förutsatte att regeringen utformar ett samlat åtgärdsprogram för

att förbättra flyktingbarnens situation för att på så sätt ta

till vara utredningsresultaten.

Under den offentliga utfrågningen har företrädare för

Socialstyrelsen uppgivit att barns och ungdomars egna skäl för

uppehållstillstånd granskas i för liten omfattning. Företrädare

för Invandrarverket har instämt i detta, i vart fall vad gäller

de mindre barnen, men uppgivit att man har blivit mer medvetet

om detta problem.

Socialstyrelsens och Invandrarverkets rapport om de ensamma

resp. de gömda flyktingbarnen väntas föreligga inom kort.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion Sf23

yrkande 2 är tillgodosedd och att något uttalande från

riksdagens sida med anledning av motionerna Sf622 yrkandena 14,

23, 24, 27 och 28 samt Sf23 yrkande 1 inte är påkallat.

Under detta avsnitt tar utskottet också upp två motioner,

Sf630 av Wiggo Komstedt (m) och Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl.

(nyd) yrkande 50, i vilka begärs tillkännagivanden om att det

bör vara straffbart att gömma flyktingar.

Utskottet inser att personer som gömmer flyktingar gör det av

djupt engagemang och som en medmänsklig insats. Även om

utskottet ovan framhållit det stora ansvar som den som medverkar

till ett undanhållande tar på sig bör det inte vara straffbart

att gömma flyktingar. Motionerna Sf630 och Ju810 yrkande 50 bör

således avslås.

Uppföljning

Jan Erik Ågren m.fl. (kds) begär i motion Sf626 yrkande 12 ett

tillkännagivande om att Invandrarverket under några år bör mer

noga kontrollera hur det gått för ett antal asylsökande som

avvisats till hemlandet.

Utskottet vill framhålla att en avvisning av asylsökande

förutsätter att det står klart att utlänningen inte löper risk

för förföljelse eller motsvarande. Det förefaller därför inte

rimligt att göra en mer organiserad uppföljning av vad som

händer personer som avvisas. Vid den offentliga utfrågningen har

från såväl Invandrarverkets som Utlänningsnämndens sida

uppgivits att de följer upp vissa enskilda fall. Invandrarverket

har dessutom haft mer generella uppföljningar avseende särskilda

länder.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf626

yrkande 12.

Inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken

Motioner

Frågan om inriktningen av den svenska flykting- och

invandringspolitiken tas upp i flera motioner.

Birgitta Dahl m.fl. (s) framhåller i motion Sf628 att en aktiv

flykting- och immigrationspolitik bör omfatta insatser inom både

utrikes-, handels- och biståndspolitiken för att på lång sikt

och i samarbete med andra länder kunna påverka grundorsakerna

till att människor flyr. Sveriges politik på detta område bör

utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn ta sikte

på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och

påtvingad migration, dels skapa ett system för reglering av

invandringen till Sverige som bättre än det nuvarande ger dem

som bäst behöver det rätt att stanna i vårt land. Motionärerna

begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

1) och om biståndets roll i flyktingpolitiken (yrkande 3). De

anser vidare att nuvarande skyddsregler för krigsvägrare och de

facto-flyktingar bör ersättas av en ny regel för dem som behöver

internationellt rättsligt skydd, en regel som skyddar dem som

har ett starkt skyddsbehov vid sidan av Genèvekonventionen. I

motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 4).

Hans Göran Franck begär i motion Sf636 (yrkande 1) ett

tillkännagivande om att en generös och human flyktingpolitik

skall ligga fast.

I motion Sf621 (yrkandena 1 och 2) av Ian Wachtmeister och

Lars Moquist (nyd) anförs att den svenska flyktingpolitiken bör

inriktas på repatriering. Endast den som är flykting enligt

Genèvekonventionen bör få asyl i Sverige. Eftersom målet är

återvändande skall uppehållstillståndet vara tillfälligt.

Personer som flyr på grund av inbördeskrig, svält och

arbetslöshet bör i stället hjälpas i sitt närområde. Härigenom

kan mångdubbelt fler få hjälp. Såväl konventionsflyktingar som

katastrofflyktingar bör ges tillfälliga uppehållstillstånd.

Mottagandet skall ske i ett antal som riksdagen bestämmer.

Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om att flykting-

och biståndsfrågorna bör handläggas av en gemensam flykting- och

biståndsminister (yrkande 10).

I motion A815 av Karin Starrin m.fl. (c) anförs att Sverige

bör ha en fortsatt öppen och generös flyktingpolitik. Den

reformering av flyktingmottagandet som påbörjats bör fortsätta i

riktning mot kortare handläggningstider och att den enskilde

flyktingen får ta mer ansvar för sin situation. Motionärerna

begär i yrkande 11 ett tillkännagivande om ett anförda.

I motion Sf632 anför Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar

(c) bl.a. att biståndsverksamhet och andra åtgärder bör användas

för att underlätta i katastrofsituationer men även förebygga

katastrofer och konflikter. Förutsättningar bör skapas för att

ge människor möjligheter att stanna i sitt närområde, om de

tvingas på flykt. Människor som flyr undan förtryck och

förföljelse måste alltid ha möjlighet att söka fristad i ett

annat land. Vidare krävs en modernisering av FN:s

flyktingkonvention. Förändringar bör också göras i den svenska

lagstiftningen, bl.a. kan en gemensam asylparagraf införas i

utlänningslagen. Det bör i lagen också anges att rätten till

asyl kan gå förlorad på grund av brottslighet, undanhållande av

dokument eller om den asylsökande lämnat vilseledande eller

felaktiga uppgifter. Motionärerna begär i yrkande 1 ett

tillkännagivande om att nu pågående utredning bör inriktas på

vad som anförts om en flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv.

Motionärerna föreslår vidare i yrkande 4 ett tillkännagivande om

att ansvaret för svensk asylpolitik och svenskt

flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor och

frågor om mänskliga rättigheter.

Jan Erik Ågren m.fl. (kds) anför i motion Sf626 att grunden

för flyktingpolitiken måste vara alla människors unika och lika

värde. Utifrån detta kan olika kulturella traditioner och

riktningar växa i mångfald och ge en berikande utveckling.

Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att

Sverige skall ha en fast, generös och human flyktingpolitik.

I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) begärs i yrkande 1 ett

tillkännagivande om vikten av att Sverige har en generös

flyktingpolitik.

Utskottets bedömning

Som ovan framgått skall den parlamentariska Invandrar- och

flyktingkommittén se över invandrings- och flyktingpolitiken. I

kommitténs uppdrag ingår att se över hur människor från andra

länder som söker en fristad undan förtryck av olika slag skall

kunna få detta tillgodosett i vårt land och hur

invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så att de

tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge

rättsligt skydd åt olika kategorier skyddsbehövande. En

utgångspunkt skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas

så att de innebär ett långsiktigt internationellt åtagande och

inte kommer att bli beroende av kortsiktiga förändringar av

mottagningsresurserna. I uppdraget ingår vidare att bedöma

behovet av en mer omfattande användning av tillfälliga

skyddsanordningar. Kommittén skall också lägga fram förslag om

utformningen av övriga grunder för rätt eller möjlighet till

bosättning i Sverige och överväga om det är möjligt och lämpligt

att på andra grunder utforma mer flexibla regler för invandring.

Vidare skall kommittén göra överväganden om flyktingpolitiska

insatser internationellt och lägga fram förslag till hur vårt

land på ett resursmässigt effektivt sätt skall kunna bistå

utanför Sverige -- i krisens eller konfliktens närområde och på

annat sätt. Inom ramen för kommittén kommer således de frågor

som har tagits upp i de ovan redovisade motionerna om

inriktningen av den svenska flykting- och invandringspolitiken

att behandlas.

Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete bör

avvaktas och avstyrker med det anförda bifall till motionerna

Sf608 yrkande 1, Sf621 yrkandena 1 och 2, Sf626 yrkande 1, Sf628

yrkandena 1, 3 och 4, Sf632 yrkande 1, Sf636 yrkande 1 och A815

yrkande 11.

I frågan om arbetsfördelningen inom regeringen vill

utskottet, i likhet med vad som anfördes i betänkandet

1992/93:SfU7, peka på att det enligt regeringsformen är

regeringen som fördelar ärendena mellan departementen, och

statsministern som bland statsråden utser chefer för

departementen. Det är även statsministerns sak att förordna att

ärende eller grupp av ärenden som hör till visst departement

skall föredragas av annat statsråd än departementschefen.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf621

yrkande 10 och Sf632 yrkande 4.

Beslutsordningen i asylärenden

Nuvarande ordning

Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla

ärenden där behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 §

utlänningslagen). Verkets beslut om avvisning och utvisning

kunde t.o.m. år 1991 överklagas till regeringen, men från den 1

januari 1992 inrättades en fristående myndighet,

Utlänningsnämnden, med uppgift att fungera som överinstans i

invandrar- och flyktingärenden. Invandrarverkets beslut om

avvisning eller utvisning får således överklagas till

Utlänningsnämnden. Invandrarverket har möjlighet att överlämna

ett ärende till Utlänningsnämnden för prövning. Fr.o.m. den 1

juli 1994 skall nämnden även pröva ny ansökan om

uppehållstillstånd, något som för närvarande görs av

Invandrarverket.

Både Utlänningsnämnden och Invandrarverket kan till regeringen

överlämna ärenden som bedöms av särskild vikt för

rättstillämpningen. Överlämnande kan också ske om det på grund

av ärendets art synes lämpligare att frågan avgörs av

regeringen. Regeringen har vidare vissa möjligheter att påverka

praxis genom generella föreskrifter i förordningsform.

Regeringens roll i praxisbildningen

I motion Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

anför motionärerna att det är viktigt att regeringen ges en

tydligare och aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen bör göra

vägledande bedömningar av situationen i olika länder, som sedan

bör ligga till grund för beslut i asylärenden vid

utredningsslussar och bidra till kortare handläggningstider.

Även i fortsättningen skall Invandrarverket kunna överlämna

enskilda ärenden till regeringen för vägledande beslut, men

regeringens beslut måste fattas snabbare än för närvarande.

Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om det

anförda.

En särskild utredare har i uppdrag att göra en översyn av

vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51).

Utredaren har i delbetänkandet Utlänningslagen -- en partiell

översyn (SOU 1993:24) föreslagit att lagstiftningen kompletteras

med ett bemyndigande som ger regeringen rätt att utfärda

föreskrifter om verkställighet av lagens bestämmelser om asyl

och andra former för uppehållstillstånd. Det föreslagna

bemyndigandet bör göra det möjligt för regeringen att, genom

generellt utformade föreskrifter med längre eller kortare

varaktighet, såväl ge omvärlden signaler om den svenska

flyktingpolitikens inriktning som styra tillämpningen så att

humanitära, politiska och ekonomiska intressen i största möjliga

utsträckning kan tillgodoses.

Utskottet vill också erinra om att Praxisutredningen i det

tidigare nämnda betänkandet SOU 1994:54 har analyserat

praxisutvecklingen sedan Utlänningsnämnden inrättades.

Utskottet anser att beredningen av de nämnda

utredningsförslagen bör avvaktas och att något uttalande med

anledning av motion Sf632 yrkande 3 inte är påkallat.

Utlänningsnämndens verksamhet

Utlänningsnämndens verksamhet tas upp i motion Sf626 av Jan

Erik Ågren m.fl. (kds). Motionärerna anför bl.a. följande. Både

inrättandet av Utlänningsnämnden och dess sätt att arbeta har

kritiserats. Nämndens ledamöter är indelade i grupper och

kontakt mellan grupperna förekommer sällan. Två nämndemän och en

domare avgör ärendena, vilket innebär att nämndemännen kan rösta

ned domaren i ett ärende. När det gäller fall av "enkel

beskaffenhet" avgör dock domarna själva ärendena utan någon

kontakt med nämndemännen. Viktigare fall skall diskuteras

tillsammans med nämndemännen, men kriterier för vad som menas

med viktigare fall finns inte. Motionärerna anser att nämndemän

och domare inte alltid har kompetens att bedöma vikten av eller

trovärdigheten i handlingar från exempelvis läkare och

specialister. Viktig information som skulle kunna ha lett till

ett annat beslut går därmed förlorad. Den bristande

rättssäkerheten i detta kan inte accepteras. Enligt motionärerna

bör nämndemännen ha möjlighet att vid tveksamma fall få träffa

den asylsökande. I motionen anförs vidare att det har framförts

kritik mot de resor som företas av Utlänningsnämnden för att få

information om förhållanden i aktuella länder. Större

trovärdighet för rapporterna från dessa resor skulle uppnås om

även nämndemän var representerade. Det har också framförts som

ett problem att Utlänningsnämnden sällan använder möjligheten

att i tveksamma fall överlämna ärenden till regeringen. En

möjlig lösning som diskuterats är att införa ett

domstolsförfarande vid prövning av asyl. Med hänvisning till det

anförda anser motionärerna att det finns anledning att utvärdera

Utlänningsnämndens verksamhet och det sätt på vilket nämndens

åligganden har uppfyllts (yrkande 2). Motionärerna begär vidare

tillkännagivanden om att nämndemännen i tveksamma fall bör få

träffa den beslutet berör (yrkande 3) och att nämndemännen bör

få möjlighet att delta i de resor nämnden företar (yrkande 4).

I Praxisutredningens nämnda betänkande redovisas även vissa

uppgifter om Utlänningsnämndens arbetsformer. Bl.a. anges att

under föregående år avgjordes ca 90 % av alla ärenden av

ensamdomare. I betänkandet lämnas även uppgifter om muntlig

inställelse och muntlig förhandling.

Utskottet förutsätter att Utlänningsnämnden löpande överväger

förändringar av arbetsformer och arbetsrutiner som ur olika

aspekter påkallas. Det finns emellertid skäl att härutöver något

grundligare granska Utlänningsnämndens verksamhet och

effektivitet. Utskottet föreslår samtidigt Riksdagens revisorer

att företa en sådan granskning. Resultatet av en eventuell

granskning bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till

motion Sf626 yrkandena 2--4.

Asylnämnder

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf622 ett

tillkännagivande om att det finns brister i Invandrarverkets

sätt att handlägga ärenden om uppehållstillstånd (yrkande 10).

Motionärerna anser att asylärenden i stället bör handläggas av

asylnämnder som första prövningsinstans. Nämnderna bör fungera

under domstolsliknande former med muntlig förhandling och större

öppenhet, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom

(yrkande 16). Tillkännagivande om sådana nämnder begärs även i

motionerna Sf12 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkande 1 och Sf608

av Sten Söderberg (-) yrkande 7.

Utskottet har tidigare (se senast betänkande 1992/93:SfU7)

avstyrkt bifall till motioner av liknande innebörd och därvid

hänvisat till de år 1989 införda reglerna om handläggning av

asylärenden, varigenom alla sådana ärenden skulle handläggas av

Invandrarverket. Utskottet anser inte heller nu att det finns

skäl att införa en sådan ordning som föreslås i motionerna.

Motionerna Sf12 yrkande 1, Sf608 yrkande 7 och Sf622 yrkandena

10 och 16 bör därför avslås.

Praxissammanställning

Gudrun Schyman m.fl. (v) kritiserar i motion Sf622 att

Invandrarverket hittills inte uppdaterat den

praxissammanställning som publicerades våren 1991 och framhåller

vikten av att politiker, press och allmänhet får den insyn som

en praxissammanställning ger. En redovisning av praxis bör

enligt motionärerna finnas för asylbeslut på alla nivåer inkl.

från regeringen, och de begär ett tillkännagivande härom

(yrkande 17). Ett sådant tillkännagivande begärs även i motion

Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 11.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken underströk föredragande statsrådet starkt

vikten av att gällande regler, riktlinjer, motivuttalanden och

praxis blev föremål för en systematisk dokumentation och

spridning.

Invandrarverket har under år 1991 publicerat en

sammanställning över asylpraxis, praxis i fråga om andra

tillstånd än sådana som gäller asyl och medborgarskapspraxis.

Därutöver innehåller sammanställningen vägledande uttalanden i

frågor om tolkning och tillämpning av utlänningslagen.

Utlänningsnämnden har under år 1993 publicerat en första del

av nämndens allmänna praxisredovisning i asylärenden. Under

innevarande månad beräknas en fortsättning på

praxisredovisningen utges och finnas tillgänglig i bokhandel.

Liknande motioner har behandlats tidigare och senast i

utskottets betänkande 1992/93:SfU7. Liksom tidigare vill

utskottet framhålla vikten av att gällande regler, riktlinjer,

motivuttalanden och praxis i asylärenden systematiskt

dokumenteras och finns tillgängliga. Utskottet vill uttala sin

tillfredsställelse över att överinstansens vägledande beslut nu

ges ut och kommer att finnas lätt åtkomliga. Utskottet har

erfarit att frågan om en publicering av regeringens praxis också

övervägs. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att

motionerna Sf608 yrkande 11 och Sf622 yrkande 17 bör lämnas utan

bifall.

Vissa handläggningsfrågor i asylärenden

Muntlig handläggning

Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill

lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser

myndighetsutövning mot någon enskild få tillfälle till det, om

det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall

bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. För

asylärenden finns en särskild regel om muntlig handläggning.

Enligt 11 kap. 1 § utlänningslagen skall det ingå muntlig

handläggning i ett sådant ärende såväl vid Invandrarverket som

vid Utlänningsnämnden, om det kan antas vara till fördel för

utredningen eller i övrigt främja ett snabbt avgörande av

ärendet. Muntlig handläggning skall även annars företas på

begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle

sakna betydelse för att avgöra frågan om uppehållstillstånd.

I proposition 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag

m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses såväl

informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer

formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand

informella sammanträffanden mellan Invandrarverkets personal,

utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde.

Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning,

inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen

inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen

framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning

genom den omorganisation av Invandrarverket som avsågs träda i

kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att

förbättras.

Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) begär i motion

Sf632 yrkande 8 ett tillkännagivande om behovet av en

lagreglerad rätt för en asylsökande att lämna kompletterande

upplysningar. I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 10

anförs att rätten till muntlig handläggning hos Invandrarverket

och Utlänningsnämnden måste göras ovillkorlig, och motionären

begär att regeringen skall lägga fram förslag om detta.

Även frågan om muntlig handläggning tas upp i direktiven till

översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. Därvid

anmärks att institutet inte kommit till användning i den

utsträckning som förutsattes vid reglernas införande. Utredaren

bör enligt direktiven överväga vad som kan göras för att ge den

muntliga handläggningen den roll som avsågs då bestämmelsen

infördes. Förslag i denna del väntas inom kort.

Praxisutredningen har, i samband med sin analys av praxis

avseende trovärdighetsfrågor, noterat att Utlänningsnämnden

tillåtit muntlig inställelse i ett begränsat antal fall och att

muntlig förhandling inte har förekommit. Utredningen anger att i

samband med trovärdighetsbedömningar måste en konfrontation med

den asylsökande vara värdefull, och utredningen har svårt att

förstå att Utlänningsnämnden inte begagnar sig av detta

instrument.

Utskottet behandlade frågan om muntlig handläggning i

asylärenden senast i sitt av riksdagen godkända betänkande

1992/93:SfU7. Utskottet, som ansåg att förutsättningarna för

muntlig handläggning borde förbättras genom att ansvaret för

utredning i asylärenden skulle överföras till Invandrarverket,

avstyrkte med hänsyn härtill och till att frågan skulle komma

att övervägas inom översynen av utlänningslagstiftningen bifall

till då föreliggande motionsyrkande i frågan.

Utskottet anser att resultatet av översynen av vissa delar av

utlänningslagstiftningen m.m. bör avvaktas, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna Sf608 yrkande 10 och Sf632

yrkande 8.

Handläggningstider

Gällande målsättning för utrednings- och handläggningstiderna

i asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan

avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två

månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om

beslutet blir negativt för den enskilde, måste lagstadgad tid

för överklagande löpa. Därefter skall överklagningsärenden kunna

föras fram till beslut så snabbt att ett ärende normalt inte

skall behöva ta mer än sex månader från det att handläggningen

påbörjades hos polisen (prop. 1988/89:105, SfU17, rskr. 225). --

Denna målsättning har inte uppfyllts.

De långa väntetiderna i asylärenden tas upp i två motioner.

I motion Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

anförs att målsättningen bör vara att en asylansökan som mest

skall ta tre månader, och motionärerna begär i yrkande 2 ett

tillkännagivande härom. I syfte att förkorta

handläggningstiderna bör enligt motionärerna asylbyråerna vid

utredningsslussarna kraftigt förstärkas (yrkande 5).

Tolkresurserna måste också kraftigt förstärkas för att minska

väntetiderna på översättningar (yrkande 7).

I motion Sf620 anser Magnus Persson (s) att riksdagen bör

begära att väntetiden för asylsökande kortas (yrkande 1).

Motionären anser vidare att riksdagen bör begära att asylsökande

regelmässigt ges besked om huruvida asyl kan beviljas inom en

sexmånadersperiod eller inte (yrkande 2).

Det är av flera skäl viktigt att handläggningstiderna i

asylärenden förkortas. Utskottet förutsätter liksom tidigare (se

senast betänkande 1992/93:SfU7) att både regeringen och

myndigheterna i hög grad är inriktade på att förkorta

handläggningstiderna. Med hänsyn till den minskade

tillströmningen av asylsökande bör det enligt utskottet finnas

goda möjligheter att nu kraftigt förkorta dessa tider. Något

tillkännagivande i frågan är därför inte erforderligt, och

utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf620 yrkande 1 och

Sf632 yrkandena 2, 5 och 7.

Utskottet är inte berett tillstyrka att besked regelmässigt

skall lämnas om när beslut i ärendet kan väntas. Utskottet

avstyrker därför bifall även till motion Sf620 yrkande 2.

Rättshjälp m.m.

I ärende om avvisning kan rättshjälp genom offentligt biträde

beviljas, dock inte hos polismyndighet såvida inte utlänningen

hållits i förvar längre än tre dagar. Rättshjälp kan även

beviljas i ärende angående utvisning enligt 4 kap. 3 §

utlänningslagen. Rättshjälpen omfattar för närvarande biträde

fram till dess verkställighet har skett eller frågan om

verkställighet förfallit. Genom ändringar i rättshjälpslagen

kommer rättshjälpen fr.o.m. den 1 juli 1994 att upphöra när

lagakraftvunnet beslut föreligger. Från samma tid får rättshjälp

dessutom beviljas vid prövning av ny ansökan om

uppehållstillstånd men endast om Utlänningsnämnden meddelar

beslut om inhibition av verkställigheten av det tidigare

avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Härutöver kommer

rättshjälp att kunna beviljas i samband med verkställighet av

ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, om utlänningen hålls i

förvar sedan mer än tre dagar.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som

handlägger ärendet. I ärende hos Invandrarverket beslutar

således Invandrarverket. I ärende hos polismyndighet får polisen

dock endast bevilja rättshjälp, medan avslag skall beslutas av

Rättshjälpsmyndigheten.

I motion Sf632 begär Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar

(c) i yrkande 6 ett tillkännagivande om att fasta fristående

advokatjourer bör inrättas vid utredningsslussarna i sådan

omfattning att i stort sett all rättshjälp till asylsökande kan

ges genom dessa enheter.

I motion Sf622 begär Gudrun Schyman m.fl. (v) i yrkande 18 att

advokatjour inrättas för ärenden med omedelbar verkställighet.

Motionärerna begär vidare i yrkande 19 att beslutanderätten om

offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till

Rättshjälpsmyndigheten. De kritiserar såväl att Invandrarverket

inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden som att

vissa jurister utan kompetens i flyktingfrågor ofta förordnas

som offentligt biträde medan erfarna flyktingjurister mycket

sällan kommer i fråga.

Även Sten Söderberg (-) anser i motion Sf608 yrkande 12 att

offentligt biträde bör utses av Rättshjälpsmyndigheten.

Utskottet har i sitt betänkande 1988/89:SfU19 anfört att

fördelarna med att flytta över beslutanderätten i

rättshjälpsfrågor till Invandrarverket var dels att

handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom en

myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att

problemet med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blev

löst, eftersom Invandraverket skulle ha en jourverksamhet för

ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet. Utskottet

ansåg att dessa fördelar var så stora att de vägde över

principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som kan

upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om

biträdesförordnande.

Utskottet har därefter behandlat motioner om vilken myndighet

som skall besluta i rättshjälpsfrågor. Utskottet angav i sitt

betänkande 1990/91:SfU14 bl.a. att Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering (DO) i en skrivelse den 1 februari 1991 till

justitieministern hade anfört att den nya ordningen för utseende

av offentliga biträden i utlänningsärenden synes belastad med

avsevärda brister. DO hade i skrivelsen föreslagit bl.a. att

beslut i frågor om rättshjälp i utlänningsärenden flyttas från

Invandrarverket till den nya rättshjälpsmyndigheten samt att

sökandens önskemål om vem som skall förordnas och dennes

lämplighet för uppdraget beaktas bättre vid förordnande av

offentligt biträde. Utskottet konstaterade härefter att den

fråga som togs upp i då behandlade motioner hade aktualiserats

inom regeringskansliet av DO:s skrivelse, och att beredningen av

frågan pågick. I avvaktan på resultatet av denna beredning ansåg

utskottet att någon riksdagens åtgärd i frågan inte var

påkallad.

I proposition 1991/92:100 bil. 3, s. 14, redovisades DO:s

framställan och angavs att där bl.a. föreslagits att

beslutanderätten om rättshjälp i invandrarärenden skulle flyttas

från Invandrarverket till Rättshjälpsmyndigheten och att

reglerna om allmän rättshjälp i vissa hänseenden skulle göras

generösare för utlänningar. Vidare angavs att förslagen hade

remissbehandlats och att remissinstanserna till övervägande

delen var negativa till förslagen. Bl.a. anfördes från flera

remissinstanser att de utvidgningar i den allmänna rättshjälpen

som föreslagits redan rymdes inom gällande bestämmelser. Mot den

bakgrunden avsåg föredragande statsrådet inte att initiera några

lagstiftningsåtgärder med anledning av DO:s framställan.

I juni 1993 har regeringen beslutat att tillkalla en särskild

utredare för att se över rättshjälpslagen (dir. 1993:77).

Översynen rör närmast ersättningsfrågor, den allmänna

rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar,

regleringen beträffande offentliga biträden och frågor som har

med omfattningen av den allmänna rättshjälpen och

avgiftssystemet att göra. De åtgärder som föreslås skall kunna

leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar men får inte

medföra att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat.

Enligt direktiven bör bl.a. undersökas om den nuvarande

fördelningen av arbetsuppgifter mellan å ena sidan

Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden och å andra sidan

övriga myndigheter som beslutar i rättshjälpsfrågor är lämplig.

Utredningen skall undersöka möjligheterna att överföra

regleringen beträffande offentliga biträden för bl.a.

avvisnings- och utvisningsärenden enligt

utlänningslagstiftningen till resp. materiell lagstiftning.

Utredaren har dessutom fria händer att föreslå andra ändringar

som kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar och

till att rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där

de bäst behövs. Uppdraget bör enligt direktiven redovisas senast

den 1 maj 1995.

I motionerna framförs kritik mot den nuvarande ordningen för

utseende av offentliga biträden. Det har under den senaste tiden

även från annat håll riktats kritik mot denna ordning. Kritiken

har bl.a. föranletts av att det har förekommit fall då

offentliga biträden missat tiden för överklagande av ett

avvisningsbeslut. Utskottet anser att det finns skäl att ta

denna kritik på allvar och att en översyn av det nuvarande

systemet bör göras. Enligt utskottets mening skulle denna

översyn lämpligen kunna göras inom ramen för den pågående

översynen av rättshjälpslagen. Riksdagen bör med anledning av

motionerna Sf608 yrkande 12, Sf622 yrkandena 18 och 19 och Sf632

yrkande 6 som sin mening ge regeringen detta till känna.

Övriga handläggningsfrågor

Under detta avsnitt behandlar utskottet tre skilda

motionsyrkanden.

I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anför motionärerna

att det för många kvinnor är otänkbart att berätta om sexuella

övergrepp för manliga utredare m.fl. Motionärerna begär i

yrkande 29 ett tillkännagivande om att asylsökande kvinnor skall

erbjudas få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal.

Utskottet utgår från att behovet av och önskemålet om kvinnlig

personal tillgodoses av vederbörande myndigheter så långt

möjligt. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av

motion Sf622 yrkande 29 är således inte påkallat.

Jan Erik Ågren m.fl. (kds) begär i motion Sf626 yrkande 10 ett

tillkännagivande om att -- i syfte att få ett bättre

beslutsunderlag i asylärenden -- ambassadpersonal och personal

på konsulat bör följa upp situationen i de länder där mänskliga

rättigheter kränks.

Enligt utskottets mening sker sådan uppföljning som avses i

motionen redan i dag. Motion Sf626 yrkande 10 bör därför inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motion Sf604 anför Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) att

det på flera håll i Europa gäller att den som ansöker om asyl

får lämna fingeravtryck. Syftet härmed är att dels kontrollera

att internationellt efterlysta brottslingar inte gömmer sig

under falsk identitet, dels undvika att personer söker asyl i

flera länder. Motionärerna uppger att det inom EU nu byggs upp

ett fingeravtrycksregister. Även inom Norden har system med

fingeravtryck börjat komma till användning. Enligt motionärerna

förhindras dubbel asylhantering om även Sverige börjar avkräva

fingeravtryck, och de begär ett tillkännagivande härom.

Inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett datoriserat

fingeravtryckssystem (EURODAC). Detta arbete kommer även att

beröra Sverige. Den fortsatta utvecklingen av medlemskapsfrågan

bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf604.

Medelsanvisning till Utlänningsnämnden

Utlänningsnämnden, som inrättades den 1 januari 1992, har en

basorganisation med en kapacitet på årsbasis för 4 000--6 000

avvisnings/utvisningsärenden. Basorganisationen med ca 60

anställda har förstärkts med ytterligare ca 100 anställda.

I propositionen anges att Utlänningsnämnden under innevarande

budgetår kan komma att besluta i 13 700 överklagade asylärenden

motsvarande 36 000 personer. Vid utgången av budgetåret

beräknas icke avgjorda grundärenden omfatta 3 400 personer.

Under budgetåret 1994/95 bedöms Utlänningsnämnden komma att

avgöra överprövningsärenden för 7 300 personer och ha en balans

vid utgången av nästa budgetår av icke prövade ärenden för

2 300 asylsökande.

Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till

Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisas ett

ramanslag på 58 047 000 kr, vilket -- förutom en minskning av

organisationens storlek -- innebär ett rationaliseringskrav på

1,5 %. Därvid har 2,6 miljoner kronor beräknats för prövning av

ny ansökan som fr.o.m. den 1 juli 1994 skall göras av

Utlänningsnämnden i stället för Invandrarverket.

Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anser i motion Sf621

att anslaget bör kunna reduceras med 20 % genom att

ärendehanteringen förenklas. Motionärerna begär att anslaget

skall minskas till 46 400 000 kr (yrkande 19).

Utskottet anser det viktigt att Utlänningsnämnden har de

resurser som krävs för en kvalificerad ärendehandläggning. Det

är därför inte rimligt att nu ställa ytterligare

rationaliseringskrav på nämnden utöver vad regeringen

föreslagit. Utskottet biträder således regeringens förslag till

medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf621 yrkande

19.

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut

Nuvarande ordning

En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur

landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte

uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i

Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass,

visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får

avvisas utan tidsgräns enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen.

Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar

sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut. Även

avlägsnande på grund av medellöshet och risk för brottslig

verksamhet skall ske genom avvisning (4 kap. 2 §

utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.

En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i

landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller

återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4 kap. 3 §

utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske

genom utvisning (4 kap. 7 § utlänningslagen).

Ett beslut om avvisning eller utvisning får endast verkställas

om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds visst

skydd.

Kontrollen av in- och utresande vid rikets gränser sköts i

första hand av polismyndigheten. Det är också polismyndigheten

som fattar beslut om avvisning i de fall där det inte alls är

fråga om asyl eller liknande.

Statens invandrarverk skall som första instans fatta beslut i

alla ärenden där behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 §

utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära

familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är

att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting

skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för

beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår

som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt

till asyl. Invandrarverket fattar också beslut i ärenden som rör

en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre månader i

följd när frågan väcks om hans avvisning.

I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om

avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden

till Invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning

är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det

på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka

humanitära skäl för att låta honom få stanna.

Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av

sitt beslut om avvisning om det är uppenbart att det inte finns

grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall

beviljas på någon annan grund (8 kap. 8 § utlänningslagen).

Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i

proposition 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag att

sådan möjlighet måste finnas om avvisning till ett första

asylland skall kunna genomföras. Omedelbar verkställighet borde

kunna ske bl.a. om utlänningen kan återsändas till ett land, där

han uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han är

skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han

riskerar förföljelse. I propositionen angavs också att

förordnande om omedelbar verkställighet får meddelas endast när

det är uppenbart att grund för asyl inte föreligger. Det skall

också vara uppenbart att uppehållstillstånd inte bör beviljas av

andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.

En polismyndighets beslut om avvisning och Invandrarverkets

beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet

skall verkställas snarast möjligt. I andra fall skall en

utlänning som har avvisats lämna landet inom två veckor efter

det att beslutet vunnit laga kraft, om inte annat bestäms i

beslutet (8 kap. 12 § utlänningslagen). Vid utvisning är

utresefristen fyra veckor. Om utlänningen inte lämnar landet

inom föreskriven tid eller det med säkerhet måste antas att han

inte tänker göra det frivilligt, skall polismyndigheten

verkställa beslutet så snart det kan ske.

Motioner

I motion Sf605 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) anförs

att den som fått avslag på sin asylansökan får i dag besked om

verkställighet före eller samtidigt som polisen. Respittiden

används inte alltför sällan för att avvika från förläggningen

och gömma sig undan polisen. Motionärerna anser att dagens

rutiner inte är tillfredsställande. Om polismyndigheten får

avvisningsbeslutet först skulle antalet gömda flyktingar minska.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om ändrade rutiner.

I motion Sf622 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är av

yttersta vikt att verkställighet av avvisningar alltid skall

genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den

avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning skall

verkställigheten ske genom överenskommelse med den som skall

avvisas. Motionärerna begär i yrkande 40 ett tillkännagivande

härom.

Sten Söderberg (-) påpekar i motion Sf608 att av beslut om

avvisning är andelen med omedelbar verkställighet

uppseendeväckande hög och bör granskas av den pågående

utredningen. Motionären anför vidare att utredningen bör

utarbeta förslag om regler och rutiner för en värdig avvisning

efter avslag på en asylansökan. Tillkännagivanden härom begärs i

yrkandena 9 och 14.

I motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)

begärs att förutsättningar omedelbart skapas för direktavvisning

av personer som kommer till Sverige illegalt (yrkande 6).

Jan Erik Ågren m.fl. (kds) anser i motion Sf626 att

kostnaderna för avvisningen eller utvisningen kan ifrågasättas.

Motionärerna begär i yrkande 11 ett tillkännagivande om vikten

av en översyn av de kostnader som uppstår i samband med en

avvisning.

Utskottet

Vad gäller formerna och rutinerna vid verkställighet av

avvisnings- och utvisningsbeslut vill utskottet hänvisa

till direktiven för översynen av vissa delar av

utlänningslagstiftningen m.m. I direktiven påpekas att den frist

som lagen ger utlänningen att frivilligt lämna landet efter ett

avlägsnandebeslut utnyttjas för att skapa förutsättningar för

ett undanhållande som försvårar eller omöjliggör ett tvångsvis

avlägsnande. Vidare anges att mot detta skall vägas

utlänningens självklara rätt att på ett värdigt sätt få lämna

landet och ges tillfälle att ta farväl av anhöriga och vänner.

Utredaren bör överväga om den nuvarande regleringen kan ersättas

av en som bättre tillgodoser de nu angivna skilda intressena.

Utredningen beräknas i denna del föreligga inom kort.

Utskottet kan även konstatera att Invandrarverket föreslagit

att verket från polisen skall överta ansvaret för merparten av

verkställigheterna av avlägsnandebeslut. Verksamheten skulle,

enligt Invandrarverkets mening, effektiviseras genom

förläggningspersonalens nära kontakter med de asylsökande samt

genom det tydliga sambandet mellan tidsutdräkt vid avvisningar

av personer som inte längre skall vistas i Sverige och

förläggningskostnaderna. I propositionen anges att regeringen

för närvarande inte är beredd att tillstyrka Invandrarverkets

förslag. Enligt regeringen måste frågan utredas närmare innan

ställning kan tas till förslaget.

Utskottet noterar i detta sammanhang att Riksrevisionsverket i

sin rapport Vad kostar Invandrarverkets förläggningar? (F

1993:5) ansett det nödvändigt att hemtransport av asylsökande

som skall utvisas sker skyndsamt. Riksrevisionsverket anger två

möjligheter som bör prövas. Antingen att kostnadsansvaret för

utvisade asylsökande efter respittiden på två veckor flyttas

över till polisen och Kriminalvårdsverket eller att

Invandrarverket tar över verksamheten och begär

polishandräckning i de fall detta kan behövas.

Av bl.a. effektivitetsskäl har även skett en omorganisation av

kriminalvårdens transportverksamhet. Fr.o.m. den 1 januari 1994

har regeringen inrättat Kriminalvårdens transporttjänst, som

skall planera och utföra utrikestransporter och längre

inrikestransporter.

Under utskottets offentliga utfrågning den 29 mars 1994 (se

bilaga) behandlades även frågor om verkställighet. Företrädare

för Rikspolisstyrelsen angav bl.a. följande. "Vi anser att varje

ärende är unikt. Det är svårt att ange att något enhetligt

handlingsmönster skall råda. Det är helt enkelt inte tänkbart.

Men jag vill framhålla en viktig sak i sammanhanget, nämligen

nödvändigheten av tidiga kontakter, samarbete, samverkan, mellan

de berörda parter som finns inför ett avvisningsärende. Alla

tjänar i längden på detta -- inte minst den som verkställigheten

av avvisningen berör."

Utskottet anser att översynen av vissa delar av

utlänningslagstiftningen m.m. samt fortsatta överväganden i

övriga frågor bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till

motionerna Sf605, Sf608 yrkandena 9 och 14, Sf622 yrkande 40 och

Sf626 yrkande 11.

Med anledning av motion Sf621 vill utskottet, liksom i

betänkandet 1992/93:SfU7, erinra om att det inte är illegalt att

söka asyl, oavsett om de skäl som sökanden har att åberopa vid

en prövning inte bedöms utgöra asylskäl. Som ovan redovisats får

Invandrarverket förordna om omedelbar verkställighet av ett

avvisningsbeslut om det är uppenbart att det inte finns grund

för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas

på någon annan grund. Någon ökad möjlighet till direktavvisning

bör enligt utskottet inte införas, och motion Sf621 yrkande 6

avstyrks.

Mottagningssystemet för asylsökande

Allmänt

Nu gällande system för mottagande av asylsökande och

flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1

januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att

staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för

flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan

stat och kommun. Statens invandrarverk är statlig huvudman för

mottagande av asylsökande och flyktingar. Invandrarverket driver

förläggningar för asylsökande och skall träffa överenskommelser

med kommunerna om att ta emot flyktingar och vissa andra

utlänningar.

Så gott som alla asylsökande tas för närvarande först emot på

en utredningssluss där asylutredningen genomförs. Därefter

överförs de asylsökande som inte har nära anhöriga i landet till

en förläggning, och de vistas där i avvaktan på beslut i

asylärendet. Den som beviljas uppehållstillstånd skall så snart

som möjligt därefter erbjudas bostad i en kommun.

Riksdagen har nyligen beslutat om vissa ändringar i

mottagningssystemet (prop. 1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11, rskr.

1993/94:188). Invandrarverket skall fortfarande vara huvudman

för mottagandet av asylsökande och se till att det finns

förläggningar. Driften av alla förläggningar skall dock vara

öppen för entreprenad. Vidare skall asylsökande erbjudas någon

form av sysselsättning under väntetiden. Enligt den nya

ordningen skall en asylsökande ha rätt till ekonomiskt bistånd

även om han eller hon bor utanför en förläggning. Den som ordnar

bostad på egen hand skall dessutom kunna få ett bidrag till

bostadskostnaden. Vidare skall dagersättningen kunna sättas ned

för den som utan giltigt skäl vägrar att delta i den

organiserade sysselsättningen. Detta gäller även för den som

genom att hålla sig undan försvårar utredningen i ärendet om

uppehållstillstånd. De nya reglerna har tagits in i en ny lag om

mottagande av asylsökande m.fl., som träder i kraft den 1 juli

1994.

Statens invandrarverk

Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för

invandrar- och medborgarskapsfrågor och huvudman på den statliga

sidan för överföring och mottagande av flyktingar och för

mottagning av asylsökande. Verket skall bevaka behovet av

åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter samt ha

kontakt med invandrarnas organisationer. -- Övriga statliga

myndigheter har också ett ansvar för invandrare. Detta är

reglerat i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas

ansvar för invandrare m.fl. Enligt förordningen skall

myndigheterna under regeringen fortlöpande beakta sitt ansvar

för invandrare och personer som hör till språkliga minoriteter,

och dessas förutsättningar och behov skall alltid beaktas vid

planeringen av myndighetens arbete. Myndigheterna skall vidare

inom ramen för tillgängliga resurser ge invandrare och personer

som hör till språkliga minoriteter en service som är likvärdig

den som ges befolkningen i övrigt och därvid uppmärksamma att

detta kan kräva särskilda åtgärder. För att främja en effektiv

samordning skall myndigheterna informera Invandrarverket om

planerade åtgärder på detta område och, när anledning finns till

det, samråda med verket om hur insatserna skall utformas.

Fyra regionkontor svarar för ledningen av

förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med

kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med

kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar

flyktingarnas bosättning i kommunerna.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion Sf622 att

Invandrarverket i sin nuvarande form bör avvecklas och en mindre

myndighet upprättas som ansvarar för flyktingslussarna,

utslussningen av de asylsökande till kommunerna, lokaler för

förvarstagande och administrationen av de i motionen föreslagna

asylnämnderna. Ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor

bör helt överföras till resp. departement eller myndighet.

Motionärerna begär i yrkande 35 ett tillkännagivande om det

anförda. Ett tillkännagivande av i huvudsak samma innehåll

begärs även i motion Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 6.

I motion Sf631 begär Peeter Luksep (m) ett tillkännagivande om

att Invandrarverket bör avskaffas. Motionären anser att

huvuddelen av Invandrarverkets verksamhet som rör invandrings-

och flyktingfrågor bör överföras antingen till en ny fristående

myndighet eller till annan organisationsform. T.ex. skulle

viseringsverksamheten och tillståndsprövningen i andra ärenden

än asylärenden kunna föras till en migrationsmyndighet hos eller

i nära samband med polisen och vidare skulle asylprövningen och

flyktingmottagandet kunna föras till en särskild flyktingbyrå.

I motion Sf617 framhåller Lennart Rohdin (fp) det principiellt

tveksamma i att samma myndighet har ansvar för såväl de

asylsökandes välbefinnande som avgörandet av deras framtida

vistelse här i landet. Detta aktualiserar också behovet av en

mer rättsliknande hantering av tillståndsärenden. Motionären

anser att Invandrarverkets verksamhet borde delas upp på två

myndigheter, en som får ansvar för mottagande och utplacering av

asylsökande och flyktingar och en annan som får ansvar för

tillståndsgivningen för såväl flyktingar som övriga invandrare.

Motionären begär ett tillkännagivande om en sådan delning.

Utskottet har ovan avstyrkt bifall till motionsyrkanden om

fristående asylnämnder. Utskottet anser att frågan om en

eventuell förändring av verkets ansvarsområden bör anstå i

avvaktan på resultatet av Invandrar- och flyktingkommitténs

arbete. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall även till

motionerna Sf608 yrkande 6, Sf617, Sf622 yrkande 35 och Sf631.

Medelsanvisning

Från anslaget Statens invandrarverk finansieras verkets

centrala förvaltning i Norrköping, regionkontoren och funktionen

för tillståndsprövning vid utredningsslussarna.

För budgetåret 1994/95 föreslås i propositionen att under

anslaget skall anvisas ett ramanslag på 412 509 000 kr, vilket

innebär ett rationaliseringskrav på 1,5 %. Vid beräkningen har

beaktats att ny ansökan om uppehållstillstånd fr.o.m. den 1 juli

1994 skall handläggas av Utlänningsnämnden, vilket minskar

anslaget med 2,6 miljoner kronor.

Regeringen bedömer det vidare enligt propositionen nödvändigt

att Invandrarverket -- liksom under innevarande budgetår -- ges

möjlighet att snabbt kunna anpassa utrednings- och

mottagningskapaciteten till oväntade och kraftiga förändringar i

antalet asylsökande utlänningar och ärendemängder. Verket bör

därför enligt regeringen bemyndigas att vid extraordinära

anspråk på myndighetens utrednings- och beslutskapacitet få

överskrida ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med

25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.

Två motioner berör anslaget till Invandrarverket.

Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) föreslår i motion

Sf621 yrkande 11 att anslaget minskas till 309 000 000 kr.

Motionärerna anser att denna minskning kan ske dels genom en

rationalisering av Invandrarverkets verksamhet, dels genom att

asyltillströmningen halveras i förhållande till vad regeringen

beräknat genom flyktingpolitiska åtgärder som förordas i

motionen.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att ytterligare

rationaliseringar kan göras av Invandrarverket. Besparingar kan

också göras genom att förläggningsverksamheten överförs till

kommunerna. Motionärerna anser att det härigenom skall vara

möjligt att minska anslaget med 50 000 000 kr (yrkande 36).

Utskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända betänkande

1993/94:SfU11 delat regeringens uppfattning att Invandrarverket

även fortsättningsvis bör vara huvudman för

förläggningsverksamheten. Utskottet avstyrker därför motion

Sf622 till den del motionen gäller överföring av

förläggningsverksamheten till kommunerna. Utskottet kan i övrigt

inte tillstyrka besparingskraven i vare sig nämnda motion eller

motion Sf621.

Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning

och avstyrker bifall till motionerna Sf621 yrkande 11 och Sf622

yrkande 36. Därutöver föreslår utskottet att riksdagen godkänner

det i budgetpropositionen angivna bemyndigandet att medge

Invandrarverket att vid extraordinära anspråk på myndighetens

utrednings- och beslutskapacitet få överskrida ramanslaget --

utöver sedvanlig anslagskredit -- med 25 000 000 kr utan

föregående regeringsbeslut.

Förläggningsverksamheten

Invandrarverkets förläggningsverksamhet omfattar

utredningsslussar och asylförläggningar. Invandrarverket driver

normalt de flesta förläggningar i egen regi, men en del drivs på

entreprenad. Som ovan nämnts skall alla förläggningar i

fortsättningen vara öppna för entreprenad.

Under budgetåret 1992/93 ökade antalet inskrivna vid

Invandrarverkets förläggningar med 73 % och vid månadsskiftet

juni/juli 1993 fanns ca 90 000 asylsökande och flyktingar på

förläggningarna. Under innevarande budgetår räknar

Invandrarverket med att kunna avveckla ca 56 000 platser på

förläggningarna så att man vid budgetårets utgång har ca 36 000

belagda platser. Av de personer som väntas finnas kvar på

förläggningarna vid utgången av innevarande budgetår, kan ca

16 000 komma att ha sina uppehållstillstånd klara och vänta på

kommunplacering.

Medelsanvisning

Från anslaget Förläggningskostnader m.m. finansieras

Invandrarverkets förläggningsverksamhet med utredningsslussar

och asylförläggningar. Även verkets tolk- och

översättningskostnader för verksamheten med asylprövningar skall

fr.o.m. budgetåret 1993/94 finansieras från detta anslag.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen ett förslagsanslag på

2 031 947 000 kr.

Behovet har beräknats efter ett genomsnittligt antal belagda

platser på förläggningarna om 21 400 med en genomsnittlig

dygnskostnad om närmare 240 kr. Regeringen har därvid beräknat

att kostnadsbesparingarna på förläggningsanslaget uppgår till

drygt 100 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 till följd av

de förslag till åtgärder för att öka effektiviteten i

flyktingmottagandet som lagts fram i proposition 1993/94:94.

Medelsanvisningen tas upp i två motioner.

Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) begär i motion Sf621

(yrkande 12) att anslaget reduceras till 1 122 000 000 kr

genom att dygnskostnaden sänks till en mycket lägre nivå och att

antalet asylsökande minskas till följd av skärpta asylregler.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att mottagandet

av asylsökande bör flyttas över till kommunerna vilket skulle ge

en besparing på 200 miljoner kronor. Vidare bör enligt

motionärerna vissa asylkostnader, 665 miljoner kronor, föras

över från biståndsanslag till ifrågavarande anslag. Motionärerna

begär att förevarande anslag ökas med 465 000 000 kr

(yrkande 37).

I syfte att bl.a. göra mottagandet mer kostnadseffektivt har

riksdagen nyligen beslutat om förändringar i mottagningssystemet

för asylsökande. Därvid har som nämnts utgångspunkten varit att

Invandrarverket även fortsättningsvis skall vara huvudman för

förläggningsverksamheten. Vidare bör åtgärder i enlighet med

motion Sf621 för att minska asyltillströmningen inte genomföras.

Mot denna bakgrund kan enligt utskottets uppfattning någon

sänkning av anslaget i förhållande till vad regeringen

föreslagit inte anses realistisk.

Beträffande överföring av medel på biståndsanslag noterar

utskottet att det i budgetpropositionen bilaga 4 (s. 82) anges

att utgifter för biståndsverksamheten som i statsbudgeten

belastar andra anslag än biståndsanslaget bör beaktas vid

summeringen av det samlade biståndet. Vidare anges att för

budgetåret 1992/93 uppgår dessa utgifter till 902,8 miljoner

kronor, varav 665 miljoner kronor hänför sig till avräkningar

för vissa asylkostnader. Enligt vad utskottet erfarit avser

dessa 665 miljoner kronor medel under anslaget

Förläggningskostnader m.m.

Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag till

medelsanvisning och avstyrker bifall till motionerna Sf621

yrkande 12 och Sf622 yrkande 37.

Överföring av flyktingar m.m.

Gällande ordning

Sverige har ett system för kollektiv överföring av flyktingar

genom s.k. flyktingkvoter. Kvoten skall användas för uttagning

av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en

särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där

UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt

placeringsland.

Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning.

Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring

av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan

med främst UNHCR. Kvoten uppgick sedan mitten av 1970-talet och

fram t.o.m. budgetåret 1990/91 till ca 1 250 personer per år.

För budgetåret 1991/92 ökades kvoten till 2 000 personer. Som

en tillfällig åtgärd med anledning av flyktingsituationen i och

kring Irak fick under budgetåret ytterligare ca 1 250

flyktingar och andra personer i behov av skydd föras över till

Sverige. För budgetåret 1992/93 var kvoten ca 2 000 personer.

Från ett särskilt anslag bekostas organiserad överföring till

Sverige av flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om

bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i

annat land samt bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag

till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige.

Vidare betalas också bidrag till resor från Sverige för vissa

asylsökande som vill lämna landet innan asylärendet är avgjort.

För innevarande budgetår har ändamålet för åtgärder vidgats

till att omfatta bidrag till lösningar av flyktingsituationer

utanför Sverige också på annat sätt än genom organiserad

överföring hit. Vidare har, för att åstadkomma åsyftad

flexibilitet, de medel som tidigare budgeterats på anslaget för

överföring av flyktingar lagts samman med den del av

ersättningarna till kommunerna som avser kvotflyktingar. I fråga

om flyktingkvotens storlek anfördes i förra årets

budgetproposition att någon preciserad storlek inte skulle

anges, utan en avvägning skulle göras mot andra angelägna

insatser som kunde komma att initieras av bl.a. UNHCR. Under

anslaget anvisades 270 miljoner kronor som motsvarade medel för

en överföring av ca 1 800 personer. Regeringen beslöt senare

att hela kvoten skall avse överföring av skyddsbehövande från

f.d. Jugoslavien. Genom beslut av riksdagen i slutet av år 1993

(prop. 1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76) har

flyktingkvoten utökats med upp till 6 000 skyddsbehövande

personer, av vilka ca 5 500 personer skall kunna föras över

från f.d. Jugoslavien. Av hela kvoten skall ca 500 personer

kunna föras över från annan del av världen. I propositionen

angavs att regeringen avsåg att senare ge Invandrarverket

närmare instruktioner om uttagning av kvoten. I propositionen

angavs vidare att kostnaden för den utökade flyktingkvoten

beräknades till 830 miljoner kronor, främst i form av

ersättningar till kommunerna. Dessa kostnader skulle i huvudsak

komma att belasta statsbudgeten för budgetåret 1994/95.

Propositionen

I årets budgetproposition föreslår regeringen att till

Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. anvisas

ett förslagsanslag på 277 960 000 kr. Medlen beräknas

möjliggöra en överföring av ca 1 800 personer. Regeringen avser

att i samråd med UNHCR noga följa utvecklingen bl.a. i f.d.

Jugoslavien för att uppmärksamma om det finns ett ytterligare

behov av överföring av skyddsbehövande till Sverige. Om ett

väsentligt ökat behov skulle uppstå, har regeringen för avsikt

att återkomma i frågan till riksdagen. I propositionen anges att

anslagsmedlen även för budgetåret 1994/95 har beräknats så att

de skall kunna användas flexibelt, dvs. inte bara för överföring

och mottagande av kvotflyktingar utan också för insatser i

närområdet eller andra åtgärder som UNHCR förordar.

Motioner

I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att regeringen

bör få besluta om en ökning av flyktingkvoten, om det

internationella läget så kräver och mottagningsresurserna så

medger. Samtidigt är det viktigt, anför motionärerna, att de

medel som avsätts för flyktingkvoten kan användas på ett

flexibelt sätt, bl.a. för insatser i närområdet. Motionärerna

begär i yrkande 6 ett tillkännagivande härom.

Georg Andersson m.fl. (s) kritiserar i motion Sf619 yrkande 2

att regeringen, trots det sjunkande antalet spontanflyktingar,

inte vill godta ett lika högt antal kvotflyktingar som gällde

för ett par år sedan, nämligen 2 000. Enligt motionärerna är

det inget som tyder på att behovet av kvotplatser skulle minska

under den närmaste tiden. De anser det därför motiverat att

riksdagen beslutar om en flyktingkvot på 2 000 personer.

Utskottet

Vad gäller flyktingkvotens storlek anser utskottet att Sverige

även fortsättningvis bör visa generositet i fråga om att ta emot

skyddsbehövande personer inom ramen för en organiserad

överföring av flyktingar. I propositionen anges att regeringen

avser att noga följa utvecklingen bl.a. i f.d. Jugoslavien och

återkomma till riksdagen om ett väsentligt ökat behov av

överföring av skyddsbehövande till Sverige skulle uppstå. Med

hänsyn härtill godtar utskottet den föreslagna kvoten på 1 800

personer för budgetåret 1994/95, och syftet med motion Sf619

yrkande 2 får härigenom anses tillgodosett.

Vad härefter gäller anslagsberäkningen och medelsanvändningen

anges i propositionen att under förevarande anslag skall

beräknas medel för kvotflyktingar. Medlen skall liksom för

innevarande år avse medel för såväl själva överförandet som för

kommunersättningar. Detta skall möjliggöra en flexibel

användning även för åtgärder utanför Sverige. Utskottet måste

dock konstatera att under förevarande anslag medel endast

beräknats för den ordinarie flyktingkvoten på 1 800 personer.

Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen under anslaget

Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m.

beräknat medel som även skall kunna täcka kommunersättningar

avseende upp till 6 000 personer som kan överföras inom ramen

för innevarande års utökade flyktingkvot.

Utskottet har för närvarande inte anledning att utgå från

annat än att riksdagens beslut om den utökade flyktingkvoten

kommer att medföra att flyktingar under innevarande budgetår

överförs till Sverige upp till det angivna antalet och/eller att

åtgärder vidtas i flyktingarnas närområde. I enlighet med de

principer som fr.o.m. innevarande budgetår gäller för anslaget D

4. Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. skall

anslaget även omfatta den del av ersättningarna till kommunerna

som avser kvotflyktingar. Avsikten är att härigenom åstadkomma

flexibilitet så att medel under anslaget får avse bidrag till

lösningar av flyktingsituationer utanför Sverige också på annat

sätt än genom organiserad överföring hit. Utskottet har inhämtat

att av de 830 miljoner kronor som angavs i proposition

1993/94:51 avser 810 miljoner kronor ersättningar till

kommunerna och 20 miljoner kronor överföringskostnader. Dessa

810 miljoner kronor bör således anvisas under anslaget D 4 medan

anslaget D 5. Ersättningar till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. bör minskas med motsvarande belopp. Utskottet

konstaterar därvid att, i den mån flyktingar överförs inom ramen

för den utökade kvoten, anslaget D 4 för innevarande budgetår

sannolikt kommer att överskridas med upp till 20 miljoner kronor

avseende själva överföringen.

Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet att riksdagen

med anledning av motion Sf628 yrkande 6 till Överföring av och

andra åtgärder för flyktingar m.m. anvisar ett förslagsanslag på

1 087 960 000 kr. Yrkande 14 i motion Sf621 av Ian

Wachtmeister och Lars Moquist (nyd), som överensstämmer med

propositionen, bör lämnas utan åtgärd.

Anhöriginvandring

Allmänt om anhöriginvandring

Enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen får

uppehållstillstånd ges till en utlänning som är nära anhörig

till en i Sverige bosatt person eller som annars har särskild

anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt denna punkt

skall enligt förarbetena kunna ges till make eller sambo,

hemmavarande barn under 20 år som är ensamstående, föräldrar och

andra släktingar som är väsentligt beroende av en i Sverige

bosatt person samt personer vars samtliga nära släktingar finns

i Sverige, s.k. sista länk-fall. Det förutsätts att den

härvarande har uppehållstillstånd eller är bosatt här utan att

behöva sådant tillstånd. -- Om en person beviljas tidsbegränsat

uppehållstillstånd enligt den nya 2 kap. 4 a § utlänningslagen,

som träder i kraft den 1 juli 1994, får även medlemmar av

kärnfamiljen beviljas uppehållstillstånd för samma tid.

Birgitta Dahl m.fl. (s) anser i motion Sf628 att möjligheterna

till familjeåterförening är av stor vikt. Motionärerna anser att

anhöriga som tillhör kärnfamiljen skall ha en principiell,

lagfäst rättighet att bosätta sig i Sverige. Vidare är det

angeläget att utveckla möjligheterna för familjeåterförening

även för anhöriga utanför kärnfamiljen. Motionärerna begär i

yrkande 7 ett tillkännagivande om det anförda.

I motion Sf621 begär Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) i

yrkande 4 ett tillkännagivande om att anhöriginvandringen bör

begränsas till att omfatta endast make/maka och deras

minderåriga barn.

I motion Sf612 hänvisar Marianne Andersson och Birger

Andersson (c) till att enligt förarbetena till nuvarande

bestämmelser skall en ensamstående förälder utan minderårigt

barn regelmässigt beviljas uppehållstillstånd och därmed

följande socialt bistånd oavsett hur många barn de har kvar i

hemlandet och oavsett hur deras situation där i övrigt är.

Samtidigt utsätts föräldrapar som bevisligen har problem och som

är sista länken i familjen för en noggrann granskning och blir

oftast avvisade. Motionärerna anser det angeläget att

bestämmelserna ändras så att för såväl ensamstående föräldrar

som föräldrapar skall hänsyn tas till deras situation i

hemlandet, deras behov av skydd och behovet av förening med

familjen i Sverige. Framför allt bör antalet barn i hemlandet

vara lika avgörande för ensamstående föräldrar som för

föräldrapar. Motionärerna begär att riksdagen beslutar om en

ändring av utlänningslagen i enlighet härmed.

Enligt utskottets mening ligger motion Sf628 yrkande 7 i linje

med den nuvarande invandringspolitiken. Som nämnts har dock

Invandrar- och flyktingkommittén i uppdrag att överväga

utformningen av framtida invandringsregler, varför utskottet

avstyrker bifall till såväl denna motion som motionerna Sf612

och Sf621 yrkande 4.

I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) anförs att väntetiderna

för anhöriga att få en intervju på ambassaden i Nairobi är sex

månader. Härtill kommer handläggningstiden vid Invandrarverket.

Motionären anser att handläggningstiderna bör förkortas, och han

begär i yrkande 17 ett tillkännagivande härom.

Utskottet behandlade en liknande motion under föregående

riksmöte (se bet. 1992/93:SfU7). Utskottet anförde därvid att i

översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. ingår

en översyn av vissa regler om visering för att komma till rätta

med långa handläggningstider i viseringsärenden. I samband med

detta borde även frågan om handläggningstider i andra

tillståndsärenden kunna få en belysning. Utskottet utgick från

att regeringen och berörda myndigheter följer utvecklingen och

tillser att handläggningstiderna nedbringas i möjligaste mån.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall

till motion Sf608 yrkande 17.

Uppskjuten invandringsprövning

En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller

enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller

sammanboende om äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit i

anslutning till eller snarast efter inresan till Sverige. Denna

ordning innebär att utlänningen vanligen beviljas

uppehållstillstånd för sex månader i taget fyra gånger innan han

eller hon får permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta

innebär en väntan på sådant tillstånd under två år används också

benämningen tvåårsregeln för den angivna ordningen.

Frågor som berör uppskjuten invandringsprövning tas upp i två

motioner.

I motion Sf609 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) anför

motionärerna att den s.k. tvåårsregeln visat sig få fatala

konsekvenser för kvinnor från tredje världen och Östeuropa som

på falska premisser lurats till Sverige. I Sverige har de

isolerats och fått utstå grov fysisk och psykisk misshandel. I

de fall de lämnar sin man inom tvåårstiden blir de dubbelt

straffade genom att de utvisas ur landet. Motionärerna anser att

utlänningslagen snarast måste ändras så att det blir möjligt för

misshandlade kvinnor att kunna lämna sina plågoandar och påtala

brotten för polis och åklagare utan att riskera utvisning. En

översyn av lagstiftningen måste också ske i syfte att motverka

importen av utländska kvinnor. Motionärerna begär ett

tillkännagivande härom.

Av liknande skäl begär Jan Andersson och Bo Nilsson (s) i

motion Ju209 yrkande 1 en översyn och ändring av den s.k.

tvåårsregeln.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken framhölls att, när ett äktenskap eller ett

samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, samtliga

omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid prövningen

av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på sådana

omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet eller

att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa

behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli

socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit

bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten

av att undvika beslut som framstår som stötande för

rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara

speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet

ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna

fråga var tillfredsställande.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat liknande

motionsyrkanden (se senast bet. 1993/94:SfU5). Utskottet har

därvid anfört att det tills vidare är nödvändigt att, när

uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad

anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent

uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som

framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan

möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för

ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen

restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som

stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en

tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas

förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån

även för sökandena. Utskottet har emellertid haft förståelse för

att reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller

samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock

samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet har

konstaterat att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande

omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett

förhållande brutits på grund av misshandel eller andra

allvarliga trakasserier. Utskottet har mot denna bakgrund inte

varit berett att förorda någon ändring av reglerna. Vid den

senaste behandlingen utgick utskottet vidare från att de frågor

som tagits upp i då föreliggande motion kommer att behandlas av

Invandrar- och flyktingkommittén.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser därför att

motionerna Sf609 och Ju209 yrkande 1 inte bör föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Den första tillståndsprövningen vid ny anknytning

Motioner m.m.

I motion Sf629 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, s, c, kds, v)

tas upp frågor som avser den första tillståndsprövningen för

främst utländska män som är gifta eller sammanboende med svenska

kvinnor. I motionen anförs att det i lag och konventioner finns

klart uttryckt att makar har rätt att leva tillsammans, men

enligt motionärerna förmenas en mängd svenska kvinnor denna

rätt. Deras upprepade ansökningar om familjeanknytning avslås

ofta på grund av att äktenskapet anses "oseriöst", eller på

grund av "icke tillräcklig varaktighet" eller "för stor

åldersskillnad". En mycket stor olägenhet är enligt motionärerna

kravet på att ansökan måste göras utanför landets gränser. Många

av kvinnorna har träffat sina män när dessa väntat på beslut om

asyl. I de fall männen inte får asyl tvingas de återvända till

länder de en gång flytt ifrån, och de kan därigenom av olika

skäl hindras att resa ut igen. En del fängslas och försvinner

vid återvändandet. En del vågar inte återvända utan håller sig

gömda, vilket leder till onödigt lidande och onödiga kostnader.

Motionärerna anför vidare att i de fall det finns barn i

familjen så förmenas dessa sin självskrivna rätt att leva

tillsammans med sina föräldrar. Detta strider mot såväl

barnkonventionen som socialtjänstlagen. Enligt motionärerna har

myndigheter inte rätt att splittra familjer vare sig det är

biologiska barn eller inte. I motionen föreslås att reglerna för

hanteringen av anknytningsfall snarast möjligt ändras enligt i

huvudsak följande:

Ansökan om anknytning bör få göras i Sverige.

Förbud införs mot att avvisa/utvisa fader, vars maka väntar

eller fått barn i Sverige såvida synnerliga skäl inte

föreligger.

Särskild hänsyn måste tas till barns rätt till umgänge med den

förälder som erhållit avvisnings- eller utvisningsbeslut. Om

föräldern har ett aktivt umgänge med sitt barn bör det vara ett

hinder för avvisning.

Anknytningsutredningen bör göras av socialsekreterare i

stället för av polis.

Den make/maka som bor i Sverige bör ha rätt till kostnadsfritt

offentligt biträde.

Om inte särskilda skäl talar däremot skall beslut fattas inom

sex månader efter det att ansökan anhängiggjorts hos svensk

myndighet.

Motionärerna begär i yrkandena 1--5 tillkännagivanden om sådan

ändrad hantering. De tillägger att det bör övervägas att

därutöver införa straffpåföljd för personer som försöker kringgå

lagen genom s.k. skenäktenskap.

Även i motion Sf626 yrkande 9 av Jan Erik Ågren m.fl. (kds)

begärs tillkännagivande om att ansökningen om uppehållstillstånd

bör få göras i Sverige.

I motion Sf622 kritiserar likaså Gudrun Schyman m.fl. (v)

tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd för den

utländska parten i äktenskaps- eller samboförhållanden.

Motionärerna anser att praxis är för hård, och de begär i

yrkande 11 ett tillkännagivande härom. Motionärerna begär vidare

i yrkande 12 ett tillkännagivande om att det bör krävas

synnerliga skäl för att en fader skall få skiljas från sina barn

genom avvisning eller utvisning.

Inför behandlingen av motionerna har utskottet tillställts en

skrivelse från ÅTER-föreningen Stockholmsgruppen, som är en

sammanslutning av kvinnor gifta med utländska män som inte fått

uppehållstillstånd i Sverige. Företrädare för föreningen har

även muntligen uppvaktat utskottet. Från föreningens sida har

bekräftats vad som i motionerna anges om nuvarande

prövningsförfarande. Föreningen har härutöver anfört att de

flesta av medlemmarnas män har kommit hit som asylsökande och

under den långa väntetiden bildat familj. Många av medlemmarna

har kämpat 3--4 år för rätten att leva med sina män, och många

av kvinnorna mår psykiskt och psykosomatiskt mycket dåligt på

grund av den svåra situation de befinner sig i. Föreningen har

vidare uppgivit att den ursprungliga asylansökan och

polisutredningen ligger till grund även för en senare

anknytningsansökan. Ofta är den ursprungliga utredningen

behäftad med missförstånd och feltolkningar. Någon särskild

anknytningsutredning har oftast inte gjorts, när ansökan om

uppehållstillstånd sökts under vistelse i Sverige.

Utskottet

Av betydelse för prövningen av en ansökan om

uppehållstillstånd är bl.a. föreskrifterna i 2 kap. 5 §

utlänningslagen. Enligt detta lagrum får en ansökan om

uppehållstillstånd i princip inte bifallas om utlänningen

befinner sig i Sverige när ansökan görs. Undantag gäller om

utlänningen har rätt till asyl här. Undantag gäller vidare vid

återförening med en nära familjemedlem som är stadigvarande

bosatt i Sverige och som utlänningen tidigare har sammanlevt med

utomlands eller om det annars finns särskilda skäl.

Enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1979/80:96) bör

undantag göras om förhållandena skulle vara sådana att det

skulle vara "stötande för rättskänslan" att kräva att

utlänningen lämnar landet innan hans ansökan prövas. Som exempel

nämns bl.a. den situationen att utlänningen efter hemkomsten kan

antas bli förhindrad att på nytt lämna sitt land. I proposition

1988/89:86 nämndes som ett annat exempel på undantag att en

utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av

anknytning till en här i landet bosatt person som han eller hon

har eller väntar barn med. I praxis (se Utlänningslagen med

kommentarer av Gerhard Wikrén och Håkan Sandesjö) anses redan

anknytning genom sammanboende i minst ett år utgöra sådana

särskilda skäl att undantag kan göras från principen att

uppehållstillstånd skall ordnas före inresan. Normalt krävs dock

att identiteten är klarlagd. Har utlänningen avhänt sig sin

passhandling eller har han på annat sätt undanhållit uppgifter

av betydelse för rätten att stanna här har uppehållstillstånd

inte beviljats trots långvarig anknytning.

I den tidigare nämnda översynen av vissa delar av

utlänningslagstiftningen m.m. ingår i utredarens uppdrag att

överväga om nuvarande regler bör mjukas upp så att det blir

möjligt t.ex. att undvika att en utländsk medborgare måste lämna

landet för att ansöka om ett tillstånd som det inte kan råda

några tvivel om att han eller hon kommer att få. Utredarens

betänkande rörande dessa frågor förväntas lämnas inom kort.

Utskottet anser det rimligt att en uppmjukning sker såvitt

gäller möjligheterna att söka uppehållstillstånd under vistelse

i Sverige. Den särskilde utredarens förslag i frågan bör

emellertid avvaktas, och motionerna Sf629 yrkande 1 och Sf626

yrkande 9 bör inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad gäller tillståndsprövningen i övrigt gäller sedan lång tid

tillbaka den ordning med uppskjuten invandringsprövning som

redovisats i föregående avsnitt. I proposition 1983/84:144

konstaterades att det även fortsättningsvis förelåg behov av en

sådan ordning. Som redan nämnts angavs därvid att, utan en sådan

möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för

ansökningen är seriöst, det skulle bli nödvändigt att inta en

synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund,

särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan

göra en tillfredsställande utredning rörande allvaret i

parternas förhållande. Enligt propositionen var från den

utgångspunkten ordningen alltså till förmån även för sökandena.

Enligt utskottet tycks tillämpningen av bestämmelserna vid nya

anknytningsfall inte alltid ha skett på sätt som förutsattes i

proposition 1983/84:144. Utskottet har erfarit att man inom

Invandrarverket på senare tid har uppmärksammat att verkets

praxis i denna typ av ärenden så småningom förändrats till att

innebära att förhållandets varaktighet bedöms redan vid den

första prövningen. Verket återgår till sin tidigare praxis och

bedömer i fortsättningen allvaret i ett nyetablerat förhållande

företrädesvis efter perioden för s.k. uppskjuten

invandringsprövning. Enligt utskottet bör denna förändring i

princip lösa de problem som tas upp i motionerna.

Med det anförda får motionerna Sf622 yrkandena 11 och 12 samt

Sf629 yrkandena 2--5 anses i huvudsak tillgodosedda.

Ersättning till kommunerna

Nuvarande ersättningssystem

Som ovan redovisats har kommunerna ansvar för introduktionen i

det svenska samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i

Sverige. Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och

för ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991

(prop. 1989/90:105, bet. 1989/90:SfU21, rskr. 1989/90:281).

Detta system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att

underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en

fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed

minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår

även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare

(prop. 1989/90:102, bet. 1989/90:UbU27, rskr. 1989/90:279) och

målinriktad prioritering inom Arbetsmarknadsverket av tidiga

insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare (se

bet. 1989/90:AU11).

I det nya systemet för ersättning till kommunerna har

ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och

huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en

schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med

hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. Bestämmelser om

ersättning finns i förordningen (1990:927) om statlig ersättning

för flyktingmottagande m.m. För år 1994 uppgår ersättningen till

144 200 kr för en flykting som fyllt 16 år och 88 400 kr för

ett barn under 16 år. Halvt schablonbelopp lämnas till den

kommun som först tar emot flyktingen och gör en plan för hans

eller hennes introduktion. Beloppet betalas ut kvartalet efter

att flyktingen anlänt till kommunen. Om flyktingen bor kvar i

kommunen i minst sex månader får kommunen ytterligare ett halvt

schablonbelopp. Ersättningen skall täcka kommunens kostnader för

bl.a. ekonomiskt bistånd, bostad, introduktion,

svenskundervisning samt tolkar och administration.

Särskilda beräkningsgrunder gäller för ersättning vid

flyttning till en annan kommun än mottagningskommunen. Om en

flykting flyttar till en annan kommun inom sex månader får den

nya kommunen ett helt schablonbelopp under förutsättning att

flyktingen bor kvar där minst sex månader. Flyttar flyktingen

från den första kommunen efter sex månader men inom ett och ett

halvt år har den nya kommunen rätt till ett halvt schablonbelopp

om han bor kvar i den nya kommunen minst sex månader.

Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k.

kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de

facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av

humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar

som placerats ut från Invandrarverkets förläggningar till en

kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som

får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person

som mottagits som flykting eller liknande, under förutsättning

att den anhörige anlänt inom två år från det att den först

anlände togs emot i en kommun.

Kommuner som träffat överenskommelse med Invandrarverket om

flyktingmottagande får utöver schablonersättningen en

grundersättning för sin basorganisation. Grundersättningen

motsvarar schablonersättningen för tre vuxna flyktingar, dvs.

för närvarande 432 600 kr.

För handikappade och äldre flyktingar har i princip tidigare

ersättningssystem behållits, vilket innebär att kommunerna får

ersättning för kostnader för socialbidrag som utges till

flyktingar som vid tiden för uppehållstillstånd var över 60 år

eller som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller

handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige eller som har

samband med situationen som flykting. Ersättning lämnas enligt

det nya systemet också för kommunernas kostnader för social

hemhjälp och färdtjänst, och ett halvt schablonbelopp utges vid

inflyttningen till kommunen.

Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya

ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla

ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader. Sådana

kostnader kan avse särskilda kostnadskrävande åtgärder för att

få fram fler bostäder till flyktingar, kostnader för tolkar vid

mottagning av ny flyktinggrupp eller kostnader för åtgärder för

ett mycket stort antal flyktingar under kort tid. Bidrag kan

också lämnas till kommuner som har betydande merkostnader till

följd av att man tagit emot flyktingfamiljer med många

minderåriga barn eller särskilt resurskrävande flyktinggrupper,

t.ex. med stor andel analfabeter.

Enligt det fram till den 1 januari 1991 gällande

ersättningssystemet fick kommunerna ersättning för de faktiska

kostnaderna för sådan ekonomisk hjälp som enligt

socialtjänstlagen (1980:620) lämnats till flyktingar och andra

utlänningar som beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl

samt till flyktingens make eller maka och hemmavarande ogifta

barn under 18 år. Ersättning utgick under det år

uppehållstillstånd beviljades samt för ytterligare tre år.

Därutöver utgick vissa ytterligare bidrag till kommunerna. För

åren 1991--1993 lämnades till kommunerna en schablonberäknad

ersättning för ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen

till vissa flyktingar och andra utlänningar som beviljats

uppehållstillstånd under åren 1988--1990. Därutöver lämnades

inom ramen för anvisade medel särskild ersättning till kommuner

som bl.a. på grund av stor inflyttning av flyktingar från andra

kommuner under år 1991 bedömdes få väsentligt lägre ersättning

för sina socialbidragskostnader än vad som skulle ha utgått

enligt tidigare bestämmelser.

För asylsökande och andra utlänningar som vistas i en kommun i

väntan på beslut om uppehållstillstånd utgår ersättning för

bistånd som lämnats enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.

Fr.o.m. den 1 juli 1994 skall dock Invandrarverket utge

ekonomiskt bistånd åt asylsökande som vistas i kommunen (prop.

1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11, rskr. 1993/94:188). Kommunen har

vidare rätt till ersättning för kostnader för asylsökande barn

som fått vård enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av

unga, kostnader för transporter av asylsökande till

utredningsslussar och förläggningar och kostnader för

asylsökandes hemresor i vissa fall.

Med anledning främst av det stora antalet bosnier som

beräknades behöva kommunplats har ett tillfälligt

stimulansbidrag införts för att öka kommunernas

flyktingmottagande (prop. 1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr.

1993/94:76). Bidraget, som är 25 000 kr per mottagen flykting,

betalas till kommuner som för år 1994 träffar överenskommelser

med Invandrarverket om ett kraftigt utökat flyktingmottagande

och till kommuner som ökar ett redan stort flyktingmottagande.

För invandrartäta storstadskommuner sätts kraven lägre.

Mottagandet skall ha skett före den 1 oktober 1994. Halvt

stimulansbidrag kan i vissa fall lämnas för mottagande som skett

i slutet av år 1993.

Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller vidare en lag (1992:1068) om

introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra

utlänningar. Enligt den lagen har kommunerna möjlighet att under

en introduktionsperiod ge introduktionsersättning i stället för

socialbidrag till flyktingar och andra utlänningar som omfattas

av det kommunala flyktingmottagandet. Som förutsättning för att

introduktionsersättning skall beviljas gäller att flyktingen

följer den introduktionsplan som upprättats av kommunen efter

samråd med den enskilde flyktingen.

Propositionen

Ändrade ersättningsregler och konjunkturtillägg

I propositionen anförs att de nuvarande reglerna för

utbetalning och fördelning av schablonersättningen innebär

problem om flyktingen flyttar vidare till en annan kommun efter

drygt sex månader. För den första kommunen, som får hel

schablonersättning trots att i genomsnitt endast ca 40 % av

kostnaderna då har uppstått, innebär detta en ekonomisk vinst.

Samtidigt kan den nya inflyttningskommunen få dålig täckning för

sina kostnader, eftersom denna kommun endast får halv

schablonersättning och kostnaden normalt torde vara högre.

Samtidigt har flyttningarna mellan kommuner varit något fler än

vad man kalkylerade med när nuvarande ersättningssystem

konstruerades, vilket kan leda till ökade statliga kostnader.

För att åstadkomma en fördelning av schablonersättningen, som

bättre avspeglar var i tiden kostnaderna ligger, föreslår

regeringen förändringar i ersättningssystemet i enlighet med

förslag av en arbetsgrupp i departementspromemorian Översyn av

vissa regler i förordningen (1990:927) om statlig ersättning för

flyktingmottagande m.m. (Ds 1993:75). Sålunda föreslås att

ersättningen betalas ut vid tre tillfällen i stället för två och

att tiden för utbetalningen utsträcks ett halvt år. Liksom i dag

bör den första mottagningskommunen alltid få ett halvt

schablonbelopp. Samtidigt bör reglerna för ersättning för

flyktingar som flyttar ändras så att det blir bättre

kompensation än i dag för storstadskommuner och andra kommuner

med stor inflyttning av flyktingar som bott en tid i en annan

kommun. De nya utbetalningsreglerna kan vid ett ikraftträdande

den 1 juli 1994 börja tillämpas på flyktingar som tagits emot

fr.o.m. den 1 oktober 1993. I propositionen anges att det bör

ankomma på regeringen att efter överläggningar med Svenska

kommunförbundet fastställa de närmare utbetalningsreglerna och

de särskilda övergångsregler som kan komma att erfordras.

Regeringen anger vidare att det inom Invandrarverket pågår ett

arbete i syfte att förenkla administrationen av

schablonersättningen. Regeringen tillägger att det även för

flyktingar som flyttar efter sex månader bör ställas krav på att

introduktionsplan finns för att schablonersättning skall betalas

ut.

Regeringen anser att det också för gruppen handikappade, äldre

och sjuka som tas emot i en kommun bör ske en motsvarande

anpassning av utbetalningsreglerna. Regeringen ansluter sig till

arbetsgruppens förslag, som innebär dels att hel

schablonersättning i stället för halv skall betalas för personer

i denna grupp, dels att ersättning för de faktiska kostnaderna

för ekonomisk hjälp m.m. för denna grupp bör lämnas efter ett år

i stället för som nu efter fyra månader.

I propositionen anges vidare att Svenska kommunförbundet

framfört att kommunerna, med hänsyn till nuvarande

arbetsmarknadsläge, i regel får stå för försörjningsbidrag till

utlänningar i åldern 55--60 år som tas emot inom ramen för det

kommunala flyktingmottagandet. Regeringen anser att det för

närvarande är rimligt att staten lämnar samma ersättning till

kommunerna för utlänningar i åldern 55--60 år som tas emot under

fjärde kvartalet 1993 och under hela år 1994 som staten lämnar

för utlänningar över 60 år. Regeringen poängterar att detta inte

innebär någon generell sänkning av åldersgränsen, utan frågan

får prövas på nytt för personer som tas emot efter år 1994.

Vad gäller medlen för extraordinära kostnader bedömer

regeringen att det inte bör göras några mer preciserade

beskrivningar för vilken typ av extraordinära kostnader

ersättning skall utgå. Regeringen anser emellertid att

Invandrarverket redan i samband med överenskommelsen med

kommunen om mottagande av vissa kostnadskrävande grupper bör

kunna besluta om extra medel utöver schablonersättningen.

Ersättningen bör normalt utbetalas först när kostnaderna har

uppstått. Ersättningen bör kunna lämnas även till kommuner som

träffar överenskommelse med Invandrarverket om att ha en

beredskap för att ta emot flyktingar.

Vidare föreslår regeringen att det betalas ut ett särskilt

konjunkturtillägg för flyktingar som mottagits i en kommun under

år 1991. Regeringen föreslår att tillägget skall vara 35 000 kr

för vuxna och 5 000 kr för barn under 16 år.

Konjunkturtillägget bör betalas ut i juli 1994 till den kommun i

vilken utlänningen då är bosatt. En förutsättning bör vara att

kommunen även under år 1994 tar emot flyktingar enligt

överenskommelse med Invandrarverket. För sådana äldre och

handikappade flyktingar för vilka Invandrarverket ersätter de

faktiska socialbidragskostnaderna skall dock inte något

konjunkturtillägg lämnas. Tillägget beräknas kosta 470 miljoner

kronor.

Regeringen begär att riksdagen godkänner vad som förordats om

ändrade ersättningsregler och om det särskilda

konjunkturtillägget.

Medelsanvisningen

Till anslaget Ersättning till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. föreslås i propositionen att riksdagen för

budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på

7 632 141 000 kr. Anslagsberäkningen baseras på att

kommunutplaceringarna budgetåret 1993/94 kommer att omfatta

51 000--52 000 personer, som i huvudsak flyttar ut under

senare delen av budgetåret, och under budgetåret 1994/95

ytterligare 50 000 personer, med koncentration till budgetårets

första del.

Av det föreslagna anslaget avser 124 156 000 kr

grundersättning, 6 766 985 000 kr schablonersättning inkl.

för sekundärflyttning, 123 000 000 kr äldre och handikappade,

80 000 000 kr ensamma barn, 150 000 000 kr extraordinära

kostnader, 70 000 000 kr bistånd åt asylsökande, 105 000 000

kr sjukvårdskostnader m.m. och 470 000 000 kr

konjunkturtillägg. Härtill kommer 1 000 000 kr för

uppföljning.

Anslagsposten för extraordinära kostnader föreslås ökad bl.a.

med anledning av behovet av ökat kommunmottagande av asylsökande

från främst Bosnien-Hercegovina. Vissa behov av extraordinära

sjukvårdsinsatser från landstingens sida kan också bli aktuella,

och Invandrarverket bör därför ha möjlighet att använda medlen

för detta ändamål. Någon ytterligare form av särskild ersättning

till sjukvårdshuvudmännen föreslås inte. Regeringen har dock för

avsikt att noga följa utvecklingen vad gäller vårdbehov hos

bosnierna och kostnaderna för vården.

I propositionen anges att den beräknade ersättningen till

kommunerna för mottagande av kvotflyktingar -- 258 000 000 kr

-- ingår i anslaget Överföring av och andra åtgärder för

flyktingar m.m.

Under anslaget Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet

m.m. har för budgetåret 1993/94 reservationsvis anvisats

1 758 700 000 kr. Av beloppet avser 1 750 miljoner kronor

det nyss nämnda stimulansbidraget till kommunerna för budgetåren

1993/94--1994/95, varav 500 miljoner kronor avsåg det senare

budgetåret. Av anslaget avsåg vidare 8,7 miljoner kronor

tillfällig förstärkning av vissa ambassader. I propositionen

föreslås att under detta anslag för budgetåret 1994/95 anvisas

ett reservationsanslag på 7 300 000 kr avseende tillfällig

ambassadförstärkning.

Motioner

I motion Sf628 av Birgitta Dahl m.fl. (s) anför motionärerna

att de delar regeringens uppfattning att schablonbidragen bör

utbetalas vid tre tillfällen och i tiden utsträckas ett halvt

år. Med en mera genomarbetad kommunplacering och ett effektivare

utbetalningssystem borde det dock, enligt motionärerna, vara

möjligt att avsevärt begränsa antalet flyttningar bland

flyktingarna under den första tiden. Härigenom skulle enbart ett

helt schablonbidrag betalas ut för varje flykting som tas emot i

kommunerna. Detta skulle innebära en besparing på ca 270

miljoner kronor, och motionärerna föreslår i yrkande 12 att

riksdagen beslutar om ett i motsvarande mån mindre anslag.

I motion Sf636 anser Hans Göran Franck m.fl. (s) att en

ytterligare justering av utbetalningsreglerna för

schablonersättningen erfordras för att på ett mer rättvist sätt

göra fördelningen mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner.

Motionärerna begär i yrkande 9 beslut i enlighet härmed.

Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) motsätter sig i motion

Sf621 att kommunerna erhåller särskilda bidrag för att täcka

ökade kommunala kostnader i samband med flyktingmottagandet. Om

kommunerna i stället har det totala kostnadsansvaret får de

enligt motionärerna ett större motiv för att så snabbt som

möjligt minska bidragsberoendet. Något konjunkturtillägg bör

således inte införas. Motionärerna anser vidare att nivån på

schablonersättningen bör minskas med 20 %, samtidigt som

socialbidragsnormen sänks till 80 % för utländska medborgare

under deras två första år i Sverige. Motionärerna föreslår i

yrkande 15 att riksdagen anvisar ett belopp som är 1,3 miljarder

kronor lägre än vad regeringen föreslagit. I förhållande till

regeringens beräkningar bör följande förändringar göras:

schablonersättningen minskas med netto 650 miljoner kronor,

kommunbidrag för äldre med 60, extraordinära kostnader med 100,

bistånd åt asylsökande m.m. med 5, ersättning för

sjukvårdskostnader med 15 och konjunkturtillägg med 470 miljoner

kronor. Samma motionärer anför i motion Sf16 att

schablonersättningen bör ligga på en sådan nivå att kommunerna

ser det som meningsfullt att följa upp med bra

introduktionsprogram och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Om

kommunerna garanteras full kostnadstäckning blir det kommunala

intresset för aktiva åtgärder nämligen svagt. Motionärerna begär

i yrkande 11 ett tillkännagivande härom.

Utskottet

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att förändringar i

utbetalningarna av schablonersättningen kommer till stånd,

särskilt av hänsyn till kommuner med stor sekundärinflyttning av

flyktingar. Det är därför tillfredsställande att

ersättningsreglerna bl.a. i detta avseende nu skall ändras.

Utskottet finner inte skäl att härvid föreslå någon ytterligare

förändring utöver vad regeringen förordat, och motion Sf636

yrkande 9 avstyrks således. Utskottet förutsätter emellertid att

ersättningssystemet fortlöpande följs upp och att frågan på nytt

kan aktualiseras om en bättre lösning står att finna. Enligt vad

som angivits i propositionen avser regeringen att fortlöpande

överlägga med Kommunförbundet i frågan.

Utskottet tillstyrker de ändrade ersättningsreglerna och

införandet av ett konjunkturtillägg på föreslaget sätt.

Utskottet delar uppfattningen i motion Sf628 att det av flera

skäl är önskvärt att antalet flyttningar mellan kommuner

minskar, särskilt om detta kan ske genom en mer genomarbetad

placering och ett effektivare utbetalningssystem. Utskottet

förutsätter att sådana åtgärder så långt möjligt vidtas även

utan ett uttalande från riksdagens sida. Huruvida detta skulle

kunna leda till en besparing under anslaget redan under

budgetåret 1994/95 kan utskottet inte nu bedöma, och motion

Sf628 yrkande 12 bör därför avslås.

Utskottet motsätter sig vidare de besparingar som föreslås i

motion Sf621 yrkande 15. Av samma skäl avstyrks bifall även till

motion Sf16 yrkande 11. Mot denna bakgrund, och med hänvisning

till vad utskottet under föregående avsnitt anfört om den

anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för kvotflyktingar,

föreslår utskottet att riksdagen till Ersättning till kommunerna

för åtgärder för flyktingar m.m. anvisar 810 miljoner kronor

mindre än regeringen föreslagit, dvs. 6 822 141 000 kr.

Utskottet biträder även förslaget till medelsanvisning till

Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. Yrkande 22 i

motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)

överensstämmer med regeringens förslag.

Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.

Lån till hemutrustning får enligt förordningen (1990:1361) om

lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra

utlänningar beviljas flyktingar och vissa andra utlänningar som

inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet tas emot i en

kommun. För dem som har annat än mindre kapitaltillgångar finns

begränsningar i lånemöjligheterna. Maximala lånebelopp för olika

hushållsstorlekar fastställs i procent av basbeloppet och med

utgångspunkt i Socialstyrelsens rekommenderade norm för

socialbidrag för hemutrustning för resp. hushållsstorlek. De

maximala lånenivåerna uppgår år 1994 till t.ex. 20 400 kr för

enpersonshushåll, 33 100 kr för fyrapersonershushåll och

52 800 kr för hushåll med fler än sju personer.

Ränta utgår med en räntesats som fastställs för varje år av

regeringen. Amorteringstidens längd bestäms med utgångspunkt i

lånesummans storlek till mellan ett och femton år. De första två

åren är amorteringsfria.

Kostnaderna för lånen finansieras genom ett särskilt anslag,

vilket disponeras av Centrala studiestödsnämnden, som

administrerar lånen.

I budgetpropositionen föreslås att till Lån till

hemutrustning för flyktingar m.fl. anvisas ett förslagsanslag

på 108 962 000 kr.

I motion Sf621 anser Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)

att anslaget bör reduceras med 20 % och föreslår en sänkning av

lånenivåerna. De begär att anslaget minskas till 87 000 000 kr

(yrkande 18).

Enligt utskottets mening bör någon sänkning av lånenivåerna nu

inte ske. Utskottet har därvid beaktat att hemutrustningslånen,

som före den 1 juli 1993 var räntefria de första två åren, nu

löper med ränta redan från lånetidpunkten. Fr.o.m. den 1 juli

1993 tas även en uppläggningsavgift ut för lånet. Utskottet

avstyrker således bifall till motion Sf621 yrkande 18 och

tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.

Åtgärder för invandrare

Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten

vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen

(1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer

samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer.

Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt

förordningen (1990:632) om bidrag till avgränsade

invandrarpolitiska projekt.

I propositionen föreslås att till anslaget Åtgärder för

invandrare anvisas ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,

vilket innebär en ökning från föregående år med 400 000 kr.

Anslagsökningen avser i första hand stöd till projekt för

frivilligt återvändande.

Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anför i motion Sf621

att det är lämpligt och rimligt att arbetslösa invandrare i

större utsträckning bistår invandrarorganisationerna med

frivilligt gratis arbete. Motionärerna föreslår att anslaget

reduceras med 30 % till 15 000 000 kr (yrkande 13).

Utskottet finner inte skäl till annan beräkning av anslaget än

den som gjorts i propositionen och avstyrker därmed bifall till

motion Sf621 yrkande 13.

Stiftelsen Invandrartidningen

Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut

Invandrartidningen.

Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns i dess stadgar

som beslutas av regeringen och i avtal mellan staten och

stiftelsen. Riksdagen godkände de nuvarande riktlinjerna för

stiftelsens verksamhet år 1988 (prop. 1987/88:110, bet. SfU

1987/88:24, rskr. 1987/88:301). Ambitionsnivån är att den

reguljära tidningsutgivningen skall omfatta en utgivning på nio

språk med ca 44 nummer per år.

Avtalet med staten löper fr.o.m. den 1 juli 1988 på tre år med

förlängning med tre år i taget om avtalet inte sagts upp före

den 1 april det år avtalet löper ut.

Stiftelsen Invandrartidningen har begärt att statsbidraget,

som för budgetåret 1993/94 uppgår till 15 589 000 kr, höjs med

1 296 000 kr. Detta motsvarar den förlust som stiftelsen

beräknar skulle uppstå vid oförändrat statsbidrag. Med

hänvisning till det statsfinansiella läget bedömer regeringen

det emellertid rimligt att statsbidraget till stiftelsen sänks

med 1,5 %, och regeringen föreslår ett anslag på 15 355 000 kr

till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen.

I motion Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anför motionärerna

att, när nuvarande kontrakt med Stiftelsen Invandrartidningen

går ut, andra intressenter skall ges möjlighet att söka bidrag

för framställning av invandrartidningar. Motionärerna begär i

yrkande 3 ett tillkännagivande härom.

I motion Sf621 yrkande 16 begär Ian Wachtmeister och Lars

Moquist (nyd) utan närmare motivering att anslaget minskas till

11 000 000 kr.

Med hänsyn till att avtalet med Stiftelsen Invandrartidningen

just förlängts med tre år t.o.m. juni 1997 är något övervägande

med anledning av motion Sf616 yrkande 3 inte aktuellt, och

motionen bör lämnas utan åtgärd.

Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag till

medelsanvisning för budgetåret 1994/95 och avstyrker bifall till

motion Sf621 yrkande 16.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.

Från anslaget betalas kostnader för Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering jämte kansli och för Nämnden mot etnisk

diskriminering. DO:s och nämndens uppgift är att motverka etnisk

diskriminering i arbetslivet och på andra områden av

samhällslivet.

I propositionen föreslås ett ramanslag på 4 834 000 kr till

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. Anslaget har

beräknats öka med 1 miljon kronor avseende dels information om

den i proposition 1993/94:101 föreslagna lagen mot etnisk

diskriminering, dels juridisk kompetens för att kunna få

eventuella överträdelser av lagen prövade vid domstol.

I motion Sf621 anför Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)

att det informationsbehov och den ökade juridiska kompetens som

är motiverad får hanteras inom befintlig organisation.

Motionärerna föreslår därför att under anslaget anvisas 1 miljon

kronor mindre än vad regeringen föreslagit (yrkande 17).

Riksdagen har nyligen antagit den nya lagen mot etnisk

diskriminering (prop. 1993/94:101, bet. 1993/94:AU9, rskr.

1993/94:182). Enligt utskottet är det nödvändigt att DO får

erforderliga medel för att kunna fullfölja sina uppgifter enligt

den nya lagen. Utskottet biträder därför regeringens förslag

till medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf621

yrkande 17.

Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism

Från anslaget bekostas insatser som skall motverka och

förhindra främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Regeringen föreslår för budgetåret 1994/95 en höjning av

reservationsanslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och

rasism från 10 000 000 kr till 32 000 000 kr. Medlen

avses liksom under innevarande budgetår användas för att

långsiktigt påverka normer, attityder och förhållningssätt hos

ungdomar. I propositionen anges att regeringen har för avsikt

att tillsätta en kommission mot främlingsfientlighet och rasism.

Kommissionen skall verka opinionsbildande och aktivt och på

olika sätt och på skilda områden motverka främlingsfientlighet

och rasism.

I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att problemen med

främlingsfientliga yttringar bland svenska ungdomar samt

försvarsreaktioner och destruktiva gängbildningar hos

invandrarungdomarna kan komma att öka. Förutom åtgärder bland

ungdomarna i skolan och för dem som lämnat skolan bör, enligt

motionärerna, insatser också göras för invandrarungdomarnas

möjligheter till kontakter med föreningslivet. Detta innebär att

de frivilliga organisationerna får möjlighet att engagera fler

invandrarungdomar. Motionärerna ser det också angeläget att

invandrarnas egen kulturverksamhet stöds. Den stora erfarenhet

som inom folkbildningen finns av arbete mot främlingsfientlighet

och rasism bör tas till vara, och kulturen och kulturarbetarna

bör på olika sätt användas som vapen mot främlingsfientligheten

och rasismen. Motionärerna begär i yrkande 11 ett

tillkännagivande härom.

I motion Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs bl.a. att

det behövs ett vidgat och intensifierat internationellt

samarbete för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Motionärerna begär i yrkande 6 ett tillkännagivande om detta.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de åtgärder som

framhålls i motionerna är betydelsefulla. Utskottet förutsätter

att stöd till åtgärder resp. ett internationellt samarbete

kommer till stånd utan något uttalande från riksdagens sida. För

budgetåret 1994/95 föreslås dessutom under förevarande anslag en

kraftig förstärkning av medel för detta ändamål. Den kommission

mot främlingsfientlighet och rasism som skall tillsättas kan här

få stor betydelse. Motionerna Sf628 yrkande 11 och Sf636 yrkande

6 bör således lämnas utan åtgärd.

Studieförbunden och folkhögskolorna ansvarar för

kontakttolkutbildning. Fr.o.m. budgetåret 1991/92 har medel

avseende sådan utbildning anvisats under ett särskilt anslag

under åttonde huvudtiteln (Utbildningsdepartementet). Anslaget

disponeras av Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid

Stockholms universitet. TÖI fördelar bidrag till studieförbund

och folkhögskolor. TÖI ställer också upp de övergripande målen

för utbildningen och svarar för utvecklingsarbete och

information. Kontakttolkutbildning anordnas inom områdena

socialtolkning, sjukvårdstolkning, arbetsmarknadstolkning,

arbetsplatstolkning och rättstolkning. Av statsfinansiella skäl

har regeringen föreslagit att anslaget till

kontakttolkutbildning upphör med utgången av innevarande

budgetår.

Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s) anser i motion

Kr410 att anslaget till kontakttolkutbildning bör vara kvar.

Motionärerna föreslår därvid att anslaget Åtgärder mot

främlingsfientlighet och rasism minskas med 8 miljoner kronor

till 24 miljoner kronor (yrkande 2). Enligt motionärerna är det

rimligt att kostnaden för tolkutbildning ses som en del av

åtgärderna mot främlingsfientlighet och rasism.

Kulturutskottet har i sitt betänkande 1993/94:KrU13 behandlat

regeringens förslag beträffande anslaget Bidrag till

kontakttolkutbildning jämte motioner. Kulturutskottet har därvid

ansett att det inte råder någon tvekan om att en väl fungerande

och rättssäker flyktingmottagning och en jämlik situation för

flyktingar och invandrare i deras förhållande till myndigheter

och samhället i övrigt kräver tillgång på tolkar med god

kvalitet. Enligt kulturutskottets mening bör det klarläggas

vilka effekter ett indraget statsbidrag till

kontakttolkutbildningen kan få, vilken volym den framtida

kontakttolkutbildningen behöver ha, vilken beredskap det behövs

för att snabbt kunna tillgodose nya behov av tolkutbildning och,

om det är möjligt, vilka alternativa finansieringsformer för

kontakttolkutbildningen det kan finnas. Kulturutskottet har

föreslagit ett tillkännagivande härom. Kulturutskottet anser

vidare att -- i avvaktan på att regeringen klarlägger de

behandlade frågorna om kontakttolkutbildningen -- statsbidrag i

sin nuvarande form bör utgå. I sitt betänkande föreslår

kulturutskottet, som har förståelse för regeringens strävan att

begränsa utgifterna inom olika samhällsområden, mot bakgrund av

det anförda att riksdagen anvisar ett reservationsanslag för

ändamålet på 4 000 000 kr. Anslaget bör liksom under

innevarande budgetår disponeras av TÖI.

Riksdagen beslöt i enlighet med kulturutskottets förslag

(rskr. 1993/94:177).

Socialförsäkringsutskottet anser att det inte minst för att

motverka främlingsfientlighet är viktigt att det finns god

tillgång på välutbildade tolkar. Utskottet ser det därför som

angeläget att den nuvarande kontakttolkutbildningen kan

fortsätta utan avbrott till dess regeringen klarlagt de ovan

nämnda frågorna. För att så med säkerhet skall kunna ske

föreslår utskottet att nu behandlat anslag minskas med 4

miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag, dvs.

till 28 miljoner kronor, och att 4 miljoner kronor i stället

anvisas till anslaget Bidrag till kontakttolkutbildning under

åttonde huvudtiteln. Härigenom tillgodoses motion Kr410 yrkande

2. Yrkande 21 i motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars

Moquist (nyd), som överensstämmer med regeringens förslag, bör

avslås.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande internationell samverkan

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 3,

1993/94:Sf603 yrkande 1, 1993/94:Sf606 yrkande 3, 1993/94:Sf619

yrkande 1, 1993/94:Sf621 yrkande 9, 1993/94:Sf622 yrkande 8,

1993/94:Sf627 yrkandena 1 och 2 och 1993/94:Sf628 yrkande 2,

men. (v) - delvis

2. beträffande medelsanvisning till internationell

samverkan

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 20 till Internationell

samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken

m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar

ett reservationsanslag på 2 000 000 kr,

3. beträffande asylrätt vid våldtäkt

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 13,

1993/94:Sf634 yrkande 1, 1993/94:U615 yrkande 20 och

1993/94:A815 yrkande 12,

men. (v) - delvis

4. beträffande änkebränning m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:U621 yrkande 6,

men. (v) - delvis

5. beträffande krigsvägrare

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 8,

men. (v) - delvis

6. beträffande Kosovo

att riksdagen avslår motion 1993/94:U617 yrkandena 2 och 3,

men. (v) - delvis

7. beträffande Etiopien

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf613,

8. beträffande ryska judar

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf606 yrkandena 1 och 2,

9. beträffande zigenare

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf635 och

1993/94:U641 yrkande 3,

10. beträffande vistelsetidens längd

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 1 och

1993/94:Sf619 yrkande 3,

11. beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens

situation

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf23, 1993/94:Sf608

yrkande 18, 1993/94:Sf622 yrkandena 14, 23, 24, 27 och 28 samt

1993/94:Sf626 yrkande 6,

men. (v) - delvis

12. beträffande att straffbelägga gömmande av flyktingar

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf630 och

1993/94:Ju810 yrkande 50,

13. beträffande uppföljning av avvisade personer

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 12,

14. beträffande inriktning av den framtida flykting- och

invandringspolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 1,

1993/94:Sf621 yrkandena 1 och 2, 1993/94:Sf626 yrkande 1,

1993/94:Sf628 yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:Sf632 yrkande 1,

1993/94:Sf636 yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 11,

res. 1 (nyd)

15. beträffande arbetsfördelningen inom regeringen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf621

yrkande 10 och 1993/94:Sf632 yrkande 4,

16. beträffande regeringens roll i praxisbildningen

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf632 yrkande 3,

17. beträffande Utlänningsnämndens verksamhet

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkandena 2--4,

18. beträffande asylnämnder

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf12 yrkande 1,

1993/94:Sf608 yrkande 7 och 1993/94:Sf622 yrkandena 10 och 16,

men. (v) - delvis

19. beträffande praxissammanställning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608

yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 17,

men. (v) - delvis

20. beträffande muntlig handläggning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608

yrkande 10 och 1993/94:Sf632 yrkande 8,

21. beträffande handläggningstider

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf620 yrkandena 1 och

2 samt 1993/94:Sf632 yrkandena 2, 5 och 7,

22. beträffande rättshjälp

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Sf608

yrkande 12, 1993/94:Sf622 yrkandena 18 och 19 och 1993/94:Sf632

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

23. beträffande kvinnlig personal

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf622 yrkande 29,

24. beträffande länderinformation från ambassader

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 10,

25. beträffande fingeravtryck från asylsökande

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf604,

26. beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 19 till

Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 under elfte

huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 58 047 000 kr,

res. 2 (nyd)

27. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf605,

1993/94:Sf608 yrkandena 9 och 14, 1993/94:Sf621 yrkande 6,

1993/94:Sf622 yrkande 40 och 1993/94:Sf626 yrkande 11,

res. 3 (nyd)

men. (v) - delvis

28. beträffande Invandrarverkets uppgifter

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 6,

1993/94:Sf617, 1993/94:Sf622 yrkande 35 och 1993/94:Sf631,

men. (v) - delvis

29. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket

att riksdagen

dels med bifall till regeringens förslag och med avslag på

motionerna 1993/94:Sf621 yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 36

till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 under

elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 412 509 000 kr,

dels medger att regeringen får bemyndiga Statens

invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära

anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst

25 000 000 kr utöver anvisat anslag,

res. 4 (nyd)

men. (v) - delvis

30. beträffande medelsanvisning till

förläggningsverksamhet

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1993/94:Sf621 yrkande 12 och 1993/94:Sf622

yrkande 37 till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret

1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på

2 031 947 000 kr,

res. 5 (nyd)

31. beträffande flyktingkvoten

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf619 yrkande 2,

32. beträffande medelsanvisning till överföring av

flyktingar

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion

1993/94:Sf628 yrkande 6 samt med avslag på motion 1993/94:Sf621

yrkande 14 till Överföring av och andra åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln

anvisar ett förslagsanslag på 1 087 960 000 kr,

33. beträffande allmänt om anhöriginvandring

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf612,

1993/94:Sf621 yrkande 4 och 1993/94:Sf628 yrkande 7,

res. 6 (nyd)

34. beträffande handläggningstid i återföreningsärenden

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf608 yrkande 17,

men. (v) - delvis

35. beträffande uppskjuten invandringsprövning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf609 och

1993/94:Ju209 yrkande 1,

36. beträffande första tillståndsprövningen vid ny

anknytning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkandena 11

och 12, 1993/94:Sf626 yrkande 9 samt 1993/94:Sf629,

men. (v) - delvis

37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1993/94:Sf16 yrkande 11, 1993/94:Sf621

yrkande 15, 1993/94:Sf628 yrkande 12 och 1993/94:Sf636 yrkande 9

dels godkänner vad utskottet anfört om ändrade

ersättningsregler för schablonersättning m.m. och om

utbetalning av ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar

mottagna år 1991,

dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln

anvisar ett förslagsanslag på 6 822 141 000 kr,

res. 7 (s)

res. 8 (nyd)

38. beträffande medelsanvisning till särskilda åtgärder i

flyktingmottagandet

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 22 till Särskilda

åtgärder i flyktingmottagandet m.m. för budgetåret 1994/95

under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på

7 300 000 kr,

39. beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 18 till Lån till

hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95

under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på

108 962 000 kr,

res. 9 (nyd) - delvis

40. beträffande medelsanvisning till åtgärder för

invandrare

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 13 till Åtgärder för

invandrare för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln

anvisar ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,

res. 9 (nyd) - delvis

41. beträffande framställning av Invandrartidningen

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf616 yrkande 3,

42. beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 16 till Statsbidrag

till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95

under elfte huvudtiteln anvisar ett anslag på 15 355 000 kr,

res. 9 (nyd) - delvis

43. beträffande medelsanvisning till Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 17 till Ombudsmannen

mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 under

elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 4 834 000 kr,

res. 9 (nyd) - delvis

44. beträffande åtgärder mot rasism

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf628

yrkande 11 och 1993/94:Sf636 yrkande 6,

45. beträffande medelsanvisning till åtgärder mot

främlingsfientlighet och rasism m.m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion

1993/94:Kr410 yrkande 2 samt med avslag på motion 1993/94:Sf621

yrkande 21

dels till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism

för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett

reservationsanslag på 28 000 000 kr,

dels till Bidrag till kontakttolkutbildning för

budgetåret 1994/95 under åttonde huvudtiteln -- utöver av

riksdagen tidigare anvisade medel (bet. 1993/94:KrU13, rskr.

1993/94:177) -- anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000

kr,

46. beträffande skrivelsen

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1993/94:127 till

handlingarna.

Stockholm den 14 april 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta

Dahl (s), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s),

Karin Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m),

Margareta Israelsson (s), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm

(s), Gustaf von Essen (m), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson

(s) och Märtha Gårdestig (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Inriktning av den framtida flykting- och

invandringspolitiken (mom. 14)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Som ovan" och på s. 33 slutar med "yrkande 11." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att den svenska flyktingpolitiken bör inriktas

på repatriering. Endast den som är flykting enligt

Genèvekonventionen bör få asyl i Sverige. Eftersom målet är

återvändande skall uppehållstillståndet vara tillfälligt.

Utskottet anser vidare att personer som flyr på grund av

inbördeskrig, svält och arbetslöshet i stället bör hjälpas i

sitt närområde. Härigenom kan mångdubbelt fler få hjälp. Såväl

konventionsflyktingar som katastrofflyktingar bör ges

tillfälliga uppehållstillstånd. Mottagandet skall ske i ett

antal som riksdagen bestämmer.

Det anförda bör med bifall till motion Sf621 yrkandena 1 och 2

ges regeringen till känna.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

14. beträffande inriktning av den framtida flykting- och

invandringspolitiken

att riksdagen med bifall till motion

1993/94:Sf621 yrkandena 1 och 2 och med avslag på motionerna

1993/94:Sf608 yrkande 1, 1993/94:Sf626 yrkande 1, 1993/94:Sf628

yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:Sf632 yrkande 1, 1993/94:Sf636

yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 11 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Medelsanvisning till Utlänningsnämnden (mom. 26)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 19." bort

ha följande lydelse:

Kostnaderna för flyktingmottagandet och asylprövningen är

enligt utskottets mening alltför höga. De kostnader för

samhället som föranleds av överklaganderätten är orimliga.

Ärendehanteringen bör förenklas och anslaget till

Utlänningsnämnden reduceras med ca 20 %.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

26. beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 19

och med anledning av regeringens förslag till

Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 under elfte

huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 46 400 000 kr,

3. Verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 27)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "Med anledning" och slutar med "6 avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Invandrarverkets möjligheter att besluta om avvisning med

omedelbar verkställighet är enligt utskottets uppfattning inte

tillräckliga. Utskottet anser att illegala asylsökande som sätts

i land av människosmugglare skall direktavvisas till

ursprungslandet eller transitlandet.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som

tillkännagivandet föranleder.

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

27. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut

att riksdagen med bifall till motion

1993/94:Sf621 yrkande 6 och med avslag på motionerna

1993/94:Sf605, 1993/94:Sf608 yrkandena 9 och 14, 1993/94:Sf622

yrkande 40 och 1993/94:Sf626 yrkande 11 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 29)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Utskottet har" och på s. 48 slutar med "föregående

regeringsbeslut." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att anslaget bör minskas kraftigt. Detta kan

ske dels genom en rationalisering av Invandrarverkets

verksamhet, dels genom att asyltillströmningen genom olika

flyktingpolitiska åtgärder halveras i förhållande till vad

regeringen beräknat. Besparingen kan beräknas till över 100

miljoner kronor, och utskottet föreslår att riksdagen anvisar

309 000 000 kr.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

29. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket

att riksdagen

dels med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 11 och

med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion

1993/94:Sf622 yrkande 36 till Statens invandrarverk för

budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett

ramanslag på 309 000 000 kr,

dels medger att regeringen får bemyndiga Statens

invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära

anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst

25 000 000 kr utöver anvisat anslag,

5. Medelsanvisning till förläggningsverksamhet (mom. 30)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49

börjar med "I syfte" och slutar med "yrkande 37." bort ha

följande lydelse:

Det av regeringen begärda anslaget till

förläggningsverksamheten är enligt utskottets mening för högt.

Genom skärpta asylregler kan antalet asylsökande minskas. Den

genomsnittliga kostnaden per flyktingdygn bör också sänkas till

en mycket lägre nivå än det belopp på 240 kr som angivits i

budgetpropositionen. Anslaget bör enligt utskottets mening

sänkas till 1 122 000 000 kr.

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

30. beträffande medelsanvisning till

förläggningsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 12

och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på

motion 1993/94:Sf622 yrkande 37 till Förläggningskostnader

m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar

ett förslagsanslag på 1 122 000 000 kr,

6. Allmänt om anhöriginvandring (mom. 33)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar

med "Enligt utskottets" och på s. 53 slutar med "yrkande 4."

bort ha följande lydelse:

Under budgetåret 1992/93 invandrade 19 468 "nära anhöriga"

men av dessa avsåg endast 7 512 personer själva kärnfamiljen,

dvs. anhöriga i form av make/maka och barn. Av hänsyn till såväl

personella som ekonomiska resurser inom flyktingmottagandet bör

anhöriginvandringen enligt utskottets mening begränsas till att

omfatta endast make/maka och deras minderåriga barn.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

33. beträffande allmänt om anhöriginvandring

att riksdagen med bifall till motion

1993/94:Sf621 yrkande 4 och med avslag på motionerna

1993/94:Sf612 och 1993/94:Sf628 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Medelsanvisning till kommunersättningen (mom. 37)

Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Margareta Israelsson, Maud Björnemalm och Widar

Andersson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 63 börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "6 822 141 000 kr." bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning att schablonbidragen

bör utbetalas vid tre tillfällen och i tiden utsträckas ett

halvt år. Med en mera genomarbetad kommunplacering och ett

effektivare utbetalningssystem borde det dock vara möjligt att

avsevärt begränsa antalet flyttningar bland flyktingarna under

den första tiden. Härigenom skulle enbart ett helt

schablonbidrag behöva betalas ut för varje flykting som tas emot

i kommunerna, vilket skulle innebära en besparing på ca 270

miljoner kronor. Utskottet förutsätter att Invandrarverket

vidtar åtgärder i detta avseende, och anslaget bör därför i

förhållande till regeringens förslag minskas med 270 miljoner

kronor.

Med hänvisning till vad utskottet under föregående avsnitt

anfört om den anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för

kvotflyktingar bör förevarande anslag minskas även med 810

miljoner kronor avseende kommunersättning för kvotflyktingar.

Utskottet föreslår följaktligen att riksdagen med bifall till

motion Sf628 yrkande 12 till Ersättning till kommunerna för

åtgärder för flyktingar m.m. anvisar 6 552 141 000 kr.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion

1993/94:Sf628 yrkande 12 samt med avslag på motionerna

1993/94:Sf16 yrkande 11, 1993/94:Sf621 yrkande 15 och

1993/94:Sf636 yrkande 9

dels godkänner vad utskottet anfört om ändrade

ersättningsregler för schablonersättning m.m. och om

utbetalning av ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar

mottagna år 1991,

dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln

anvisar ett förslagsanslag på 6 552 141 000 kr,

8. Medelsanvisning till kommunersättningen (mom. 37)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63

börjar med "Utskottet motsätter" och slutar med

"6 822 141 000 kr." bort ha följande lydelse:

Utskottet motsätter sig att kommunerna erhåller särskilda

bidrag för att täcka ökade kommunala kostnader i samband med

flyktingmottagandet. Om kommunerna i stället har det totala

kostnadsansvaret får de enligt utskottet ett större motiv för

att så snabbt som möjligt minska bidragsberoendet. Något

konjunkturtillägg bör således inte införas. Utskottet anser

vidare att nivån på schablonersättningen bör minskas med 20 %,

samtidigt som socialbidragsnormen sänks till 80 % för utländska

medborgare under deras två första år i Sverige. Utskottet

föreslår att riksdagen anvisar ett belopp som är 1,3 miljarder

kronor lägre än vad regeringen föreslagit. I förhållande till

regeringens beräkningar bör följande förändringar göras:

schablonersättningen minskas med netto 650 miljoner kronor,

kommunbidrag för äldre med 60, extraordinära kostnader med 100,

bistånd åt asylsökande m.m. med 5, ersättning för

sjukvårdskostnader med 15 och konjunkturtillägg med 470 miljoner

kronor. Utskottet vill framhålla att schablonersättningen bör

ligga på en sådan nivå att kommunerna ser det som meningsfullt

att följa upp med bra introduktionsprogram och aktiva

arbetsmarknadsåtgärder. Om kommunerna garanteras full

kostnadstäckning blir det kommunala intresset för aktiva

åtgärder nämligen svagt.

Med hänvisning till vad utskottet anfört under föregående

avsnitt om den anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för

kvotflyktingar bör förevarande anslag minskas även med 810

miljoner kronor avseende kommunersättning för kvotflyktingar.

Utskottet föreslår följaktligen att riksdagen till Ersättning

till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. anvisar

5 522 141 000 kr.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf16 yrkande

11 och 1993/94:Sf621 yrkande 15 och med anledning av regeringens

förslag och motion 1993/94:Sf628 yrkande 12 samt med avslag på

motion 1993/94:Sf636 yrkande 9

dels godkänner vad utskottet anfört om ersättningarna till

kommunerna,

dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln

anvisar ett förslagsanslag på 5 522 141 000 kr,

9. Medelsanvisning till hemutrustningslån m.m. (mom. 39, 40,

42 och 43)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till

medelsanvisning." bort ha följande lydelse:

Anslaget Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. bör

reduceras med 20 %, och utskottet föreslår en sänkning av

lånenivåerna för hemutrustningslånen. Till följd härav bör

anslaget minskas till 87 000 000 kr.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 13." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det lämpligt och rimligt att

arbetslösa invandrare i större utsträckning bistår

invandrarorganisationerna med frivilligt gratisarbete. Anslaget

Åtgärder för invandrare bör enligt utskottets uppfattning

därigenom kunna reduceras med ca 30 % till 15 000 000 kr.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 16." bort ha

följande lydelse:

Anslaget Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen bör

enligt utskottets mening minskas till 11 miljoner kronor,

vilket innebär en besparing på drygt 4 miljoner kronor.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 17." bort ha

följande lydelse:

Beträffande anslaget till Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering m.m. anser utskottet att anslaget bör minskas med

1 miljon kronor, motsvarande beräknade medel med anledning av

den nya lagen mot etnisk diskriminering. Utskottet anser att det

informationsbehov och den juridiska kompetens som motiveras av

den nya lagen får hanteras inom befintlig organisation.

dels att momenten 39, 40, 42 och 43 i utskottets

hemställan bort ha följande lydelse:

39. beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 18

och med anledning av regeringens förslag till Lån till

hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95

under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på

87 000 000 kr,

40. beträffande medelsanvisning till åtgärder för

invandrare

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 13

och med anledning av regeringens förslag till Åtgärder för

invandrare för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln

anvisar ett reservationsanslag på 15 000 000 kr,

42. beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 16

och med anledning av regeringens förslag till Statsbidrag till

Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 under

elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 11 000 000

kr,

43. beträffande medelsanvisning till Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 17

och med anledning av regeringens förslag till Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte

huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 3 834 000 kr,

Särskilda yttranden

1. Kosovo (mom. 6)

Märtha Gårdestig (kds) anför:

Situationen i Kosovo är mycket besvärlig.

Vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning den 29

mars framkom att situationen är oacceptabel. Albanerna

trakasseras ständigt av serbiska myndigheter. De demokratiska

institutionerna fungerar inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot

de mänskliga rättigheterna har rapporterats och rapporteras

ständigt. Läget har försämrats successivt sedan början av

1980-talet.

Det föreligger också svårigheter att få information om hur

situationen utvecklas på grund av att olika organ inte har

beviljats tillträde till området. T.ex. har ESK sedan sommaren

1993 ingen representation i Kosovo. Amnesty International har

utvisats. UNHCR har endast tre personer i Kosovo, alla i

Pristina, och måste hålla en mycket låg profil. Vidare har

Utlänningsnämnden och Statens invandrarverk, som tidigare har

besökt området, nu inte beviljats visum för inresa dit.

Praxisutredningen har efter sin granskning av asylärenden

anfört att det förefaller som om man vid bedömningen av

asylsökande från f.d. Jugoslavien börjat använda det s.k. inre

flykt-alternativet på ett sätt som inte skett tidigare. Enligt

utredningens uppfattning är denna användning en utveckling som

innebär en inskränkning av de möjligheter som tidigare fanns att

få uppehållstillstånd på grund av inhumana förhållanden.

Utredningen anger att s.k. inre flykt används numera generellt i

denna krigssituation på ett sofistikerat sätt.

UNHCR har framfört önskemål om att samtliga regeringar i

Europa tillfälligt borde ha ett verkställighetsstopp. Enligt min

mening är situationen i Kosovo sådan att i enlighet med den

svenska lagstiftningen borde ett verkställighetsstopp införas.

Jag förutsätter därför att ansvariga myndigheter inför ett

sådant.

2. Vistelsetidens längd (mom. 10)

Sigge Godin (fp) anför:

Jag finner det ytterst angeläget att påtala att väntetiderna

alltjämt utgör ett allvarligt problem i den svenska

flyktingpolitiken. De långa väntetiderna är förödande för de

enskilda flyktingarna. Många asylsökande barnfamiljer från

Kosovo riskerar att utvisas efter lång tids vistelse i Sverige,

trots att barnen hunnit rota sig i landet.

Långa väntetider bör av humanitära skäl kunna vägas in i

asylprövningen, då flyktingen vistats i Sverige under mycket

lång tid. Detta gäller särskilt barnfamiljer.

I avvaktan på regeringens aviserade förordning beträffande

väntetidernas betydelse avstår jag dock från att reservera mig i

frågan.

3. Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation (mom. 11)

Märtha Gårdestig (kds) anför:

Många av de flyktingar som håller sig gömda i Sverige far

mycket illa. Under utskottets offentliga utfrågning har

Socialstyrelsens representant redovisat att vissa barn lever

under mycket hårt psykiskt tryck och med mycket begränsad

rörelsefrihet. En del barn har spädbarnsdepressioner, många är

apatiska. Det är viktigt att dessa barn får möjlighet att

bearbeta sin situation. Föräldrarna tappar i hög utsträckning

sin omsorgsförmåga. Det finns likheter med situationen för barn

till missbrukare. På grund av osäkerhet och rädsla vänder sig de

gömda flyktingarna inte till sjukvården och socialtjänsten om de

inte är absolut tvungna.

Jag anser att situationen för såväl de vuxna som för barnen är

sådan att man snabbt måste hitta i vart fall en tillfällig

lösning på problemen. I motion Sf626 har föreslagits en lösning

i form av ett "kontrakt" mellan myndigheterna och den ideella

organisation eller den enskilde som vill hjälpa en flykting. I

ett sådant kontrakt kunde den hjälpande förbinda sig att under

en tid garantera uppehälle åt de asylsökande, och flyktingen

skulle då under denna tid få stanna i landet. Härigenom skulle

flyktingen kunna komma ut i samhället och få möjlighet att

återhämta sig före återvändandet. Under kontraktstiden skulle

möjligheterna att få fram ett utförligt medicinskt underlag för

en bedömning av flyktingens fysiska och psykiska hälsa öka, och

detta skulle ligga till grund för en ny ansökan om

uppehållstillstånd enligt de vanliga bestämmelserna.

Jag anser att det vore i högsta grad rimligt att möjliggöra

ett sådant kontraktsförfarande. Invandrarverkets och

Socialstyrelsens rapport om de gömda flyktingbarnen kommer

emellertid under de närmaste dagarna att överlämnas till

regeringen. Vidare torde regeringen inom kort komma att fatta

beslut som innebär att hänsyn skall tas till vistelsetidens

längd vid prövning av uppehållstillståndsfrågan. I avvaktan på

innebörden av regeringens beslut och innehållet i den nämnda

rapporten avstår jag från att reservera mig till förmån för

motion Sf626.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Beträffande internationell samverkan (mom. 1) anser jag att

FN:s flyktingkonvention är otillräcklig. Regeringen måste därför

i FN verka för en kompletterande flyktingkonvention efter

mönster av den afrikanska OAU-konventionen och den

latinamerikanska Cartagenadeklarationen.

Beträffande asylrätt vid våldtäkt (mom. 3) anser jag att

våldtäkt måste erkännas som en form av tortyr och därmed ge rätt

till asyl, när våldtäkten används som ett medel för att förfölja

kvinnor som är eller misstänks vara politiskt aktiva eller i

syfte att tvinga fram information om politiska aktiviteter.

Detta måste klart framgå av utlänningslagen.

Beträffande änkebränning m.m. (mom. 4) anser jag att, eftersom

änkebränning och kvinnlig omskärelse fortfarande förekommer i

många länder, kvinnor, som söker asyl av den anledningen, skall

ha rätt till asyl.

Beträffande krigsvägrare (mom. 5) anser jag att även den som

vägrar att delta i ett inbördeskrig skall ha rätt till asyl.

Beträffande Kosovo (mom. 6) anser jag, med hänsyn till hur

situationen är i Kosovo, att Sverige bryter mot sina

internationella åtaganden när merparten av de asylsökande sänds

tillbaka dit. Jag anser vidare att under rådande förhållanden så

bör ett omedelbart verkställighetsstopp beträffande avvisningar

av asylsökande till Kosovo införas.

Beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens situation

(mom. 11) anser jag, med hänsyn till att många av de gömda

flyktingbarnen far mycket illa, att Socialstyrelsens arbetsgrupp

som haft i uppdrag att undersöka även gömda flyktingbarns

fysiska och psykiska hälsa bör få i uppdrag att avge utlåtande

som underlag för ny prövning som bör erbjudas gömda

barnfamiljer. Den nya prövningen måste göras i humanitär anda.

Vidare bör generellt gälla att barnfamiljer aldrig får avvisas

till länder där krig eller krigsliknande förhållanden råder. I

alla asylärenden där barn förekommer måste dessutom barnets

situation utredas särskilt av personal med kompetens att bedöma

barn. Ensamma barn måste omedelbart få en god man förordnad.

Beträffande asylnämnder (mom. 18) vill jag hänvisa till att

stark kritik under lång tid har framförts mot handläggningen av

tillståndsfrågor hos Invandrarverket. Jag anser därför att det

nu bör inrättas asylnämnder i de fyra regionerna som första

prövningsinstans. Asylnämnderna bör fungera under

domstolsliknande former med muntlig förhandling och större

öppenhet.

Beträffande praxissammanställning (mom. 19) anser jag att den

sammanställning som Invandrarverket hittills publicerat är helt

otillräcklig för att tillgodose de syften som uttalades i

proposition 1983/84:144, dvs. att ge ledning och information om

lagstiftningens tillämpning till de asylsökande, deras ombud och

till politiker, massmedia och allmänheten. En redovisning av

praxis bör finnas för asylbeslut på alla nivåer, dvs. på såväl

Invandrarverkets som Utlänningsnämndens och regeringens nivå.

Beträffande verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 27) anser

jag att det är av yttersta vikt att verkställighet av

avvisningsbeslut alltid genomförs på ett humant sätt och med

full respekt för den avvisades människovärde. I största möjliga

utsträckning skall verkställigheten ske genom överenskommelse

med den som skall avvisas.

Beträffande Invandrarverkets uppgifter (mom. 28) vill jag

anföra att verket i sin nuvarande form bör avvecklas och en

mindre myndighet upprättas som ansvarar för flyktingslussarna,

utslussningen av de asylsökande till kommunerna, lokaler för

förvarstagande och administration av fristående asylnämnder, som

bör överta ansvaret för asylprövningen. Ansvaret för olika

invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till det departement

eller den myndighet dit frågan hör och mottagandet av

asylsökande bör flyttas över till kommunerna.

Beträffande medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 29)

anser jag att genom en överföring av förläggningsverksamheten

till kommunerna kan anslaget till Invandrarverket minskas med 50

miljoner kronor.

Beträffande handläggningstid i återföreningsärenden (mom. 34)

anser jag att väntetiderna för intervju och beslut i

familjeåterföreningsärenden är helt oacceptabla. Förfarandet bör

därför ses över i syfte att förkorta handläggningstiden.

Beträffande första tillståndsprövningen vid ny anknytning

(mom. 36) anser jag att tillämpningen av bestämmelserna om

uppehållstillstånd för den utländska parten i nya äktenskaps-

eller samboförhållanden är för hård. Jag anser att reglerna för

hanteringen av anknytningsfall snarast möjligt bör ändras enligt

i huvudsak följande:

Ansökan om anknytning bör få göras i Sverige.

Förbud införs mot att avvisa/utvisa fader, vars maka väntar

eller fått barn i Sverige såvida synnerliga skäl inte

föreligger.

Särskild hänsyn måste tas till barns rätt till umgänge med den

förälder som erhållit avvisnings- eller utvisningsbeslut. Om

föräldern har ett aktivt umgänge med sitt barn bör det vara ett

hinder för avvisning.

Anknytningsutredningen bör göras av socialsekreterare i

stället för av polis.

Den make/maka som bor i Sverige bör ha rätt till kostnadsfritt

offentligt biträde.

Om inte särskilda skäl talar däremot skall beslut fattas inom

sex månader efter det att ansökan anhängiggjorts hos svensk

myndighet.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1, 3--6, 11, 18, 19, 27--29, 34 och 36 borde ha hemställt:

1. beträffande internationell samverkan

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622

yrkande 8 och 1993/94:Sf627 yrkande 2 samt med avslag på

motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 3, 1993/94:Sf603 yrkande 1,

1993/94:Sf606 yrkande 3, 1993/94:Sf619 yrkande 1, 1993/94:Sf621

yrkande 9, 1993/94:Sf627 yrkande 1 och 1993/94:Sf628 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

3. beträffande asylrätt vid våldtäkt

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622

yrkande 13, 1993/94:Sf634 yrkande 1, 1993/94:U615 yrkande 20 och

1993/94:A815 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

4. beträffande änkebränning m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U621 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

5. beträffande krigsvägrare

att riksdagen med bifall till motion

1993/94:Sf626 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

6. beträffande Kosovo

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U617 yrkandena 2

och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

11. beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens

situation

att riksdagen med bifall till motion

1993/94:Sf622 yrkandena 14, 23, 24, 27 och 28 och med anledning

av motion 1993/94:Sf23 samt med avslag på motionerna

1993/94:Sf608 yrkande 18 och 1993/94:Sf626 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

18. beträffande asylnämnder

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf12 yrkande

1, 1993/94:Sf608 yrkande 7 och 1993/94:Sf622 yrkandena 10 och 16

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

19. beträffande praxissammanställning

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf608

yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 17 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

27. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 40

och med anledning av motion 1993/94:Sf608 yrkande 14 samt med

avslag på motionerna 1993/94:Sf605, 1993/94:Sf608 yrkande 9,

1993/94:Sf621 yrkande 6 och 1993/94:Sf626 yrkande 11 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

28. beträffande Invandrarverkets uppgifter

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf608

yrkande 6, 1993/94:Sf617 och 1993/94:Sf622 yrkande 35 och med

avslag på motion 1993/94:Sf631 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

29. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket

att riksdagen

dels med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 36 och

med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion

1993/94:Sf621 yrkande 11 till Statens invandrarverk för

budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag

på 362 509 000 kr,

dels medger att regeringen får bemyndiga Statens

invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära

anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst

25 000 000 kr utöver anvisat anslag,

34. beträffande handläggningstid i återföreningsärenden

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf608 yrkande 17

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

36. beträffande första tillståndsprövningen vid ny

anknytning

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622

yrkandena 11 och 12 och 1993/94:Sf629 samt med anledning av

motion 1993/94:Sf626 yrkande 9 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om

bedömningen av skyddsbehovet hos asylsökande från f.d.

Jugoslavien och om verkställighet av avvisningsbeslut

Bilaga

Tisdagen den 29 mars 1994

Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal

myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.

I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i

socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.

Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid

utfrågningen.

Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla hjärtligt välkomna

till denna utfrågning rörande skyddsbehovet hos asylsökande från

f.d. Jugoslavien, främst Kosovo, och frågan om verkställighet av

avvisningsbeslut. Jag hälsar dem som är hitkallade för att svara

på våra frågor samt press, allmänhet och övriga intresserade

välkomna.

Anledningen till att vi håller denna utfrågning är att

socialförsäkringsutskottet är det utskott i riksdagen som

handlägger frågor rörande utlänningslagstiftning och

flyktinglagstiftning. Vi har som en av våra uppgifter att

utvärdera och följa upp den lagstiftning som råder och hur den

hanteras. Det skall naturligtvis ligga till grund för utskottets

framtida fortsatta arbete.

Vi har försökt att begränsa utfrågningen till två områden. Vi

börjar med att diskutera bedömningen av skyddsbehovet hos de

asylsökande från f.d. Jugoslavien. Efter ett kort lunchuppehåll

diskuterar vi frågan om verkställighet av avvisningsbeslut.

Vi har lagt upp det så, att vi har två inledare till första

avsnittet: statssekreterare Christer Hallerby från

Kulturdepartementet och UNHCR:s representant Lennart

Kotsalainen. De skall göra korta inlägg. Därefter skall

utskottets ledamöter ställa frågor till de inbjudna. Jag

anbefaller korta, koncisa frågor så att vi hinner belysa så

många områden som möjligt. Jag anbefaller också så korta,

koncisa svar som möjligt så att alla hinner tala. Det är något

ont om tid, men mer står inte till vårt förfogande.

Jag vill be er alla att trycka på knappen till mikrofonen på

era bänkar så att ni verkligen hörs. Utfrågningen tas upp på

video. Om ni inte trycker på knappen går inte ljudet fram.

Vi bjuder på smörgåsar i lunchpausen.

Jag har vice ordförande Birgitta Dahl på min vänstra sida och

Karin Laan, som är föredragande, på min högra. Vi får hjälpas

åt.

Därmed ber jag att få ge ordet till statssekreterare Christer

Hallerby.

Christer Hallerby: Sedan juli 1991 har det kommit ca

113 000 asylsökande från f.d. Jugoslavien till Sverige. Av dem

är 42 000 huvudsakligen från Bosnien och ca 60 000 från

Kosovo. Bosnierna är främst muslimer, men det finns även

kroatiska och serbiska bosnier.

I princip har alla dessa efter individuell prövning beviljats

permanenta uppehållstillstånd i Sverige, eller så kommer de att

beviljas uppehållstillstånd. Den stora majoriteten beviljas

uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ett mindre antal har fått

uppehållstillstånd som konventionsflyktingar eller

de facto-flyktingar.

Av kosovoalbanerna har i dag ca 30 000 fått lagakraftvunna

beslut. Det stora flertalet har fått avslag. Jag vill

understryka att den bilden ingalunda är entydig. Ungefär 3 000

har beviljats uppehållstillstånd i Sverige -- de flesta av

humanitära skäl. Ca 10 000 har återkallat sina asylansökningar

själva. 20 000 väntar följaktligen på beslut. De flesta ärenden

avgörs i Utlänningsnämnden.

Utöver dessa båda stora grupper har bl.a. kroater,

sandzakmuslimer, ungrare från Vojvodina, zigenare och makedonier

sökt asyl i Sverige. Denna grupp av övriga omfattar ca 10 000

personer.

Myndigheternas bedömningar skiftar beroende på varifrån i f.d.

Jugoslavien dessa asylsökande kommer. Relativt få av dem som

fått lagakraftvunna beslut har beviljats uppehållstillstånd.

I regeringskansliet har vi nu ärenden som rör dels asylsökande

kroater från Bosnien med relativt färskt kroatiskt

medborgarskap, dels några personer från Sandzak och Kosovo som

efter inresan till Sverige fått bosniska pass. Vi har också

ärenden som gäller kroatiska värnpliktsvägrare. Dessa tre

grupper av ärenden har överlämnats till oss i s.k.

praxisförfarande. Myndigheterna lämnar över typärenden för

beslut i regeringen.

Jag skall säga litet mer om situationen i Kosovo, därför att

jag tror att den är av särskilt intresse. Självfallet är den

oacceptabel. Den albanska majoriteten trakasseras ständigt av

serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar

inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga

rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt. Läget

har försämrats successivt sedan början av 1980-talet.

Det måste understrykas att det trots den godtyckliga serbiska

repressionen finns möjligheter för albanska organisationer att

bedriva både politisk och opinionsbildande verksamhet. Albanska

politiker kan resa in och ut ur landet. Albanerna har kunnat

hålla egna parlaments- och presidentval. Det största politiska

partiet -- Democratic League of Kosova eller LDK -- verkar

öppet.

Även denna verksamhet utsätts dock för störningar och

trakasserier av serberna. De val som har hållits av

kosovoalbanerna betraktas av de serbiska myndigheterna som

illegala.

Svenska myndigheter och andra organ -- däribland framför allt

FN:s flyktingkommissarie UNHCR -- är väl medvetna om att

situationen är svår. Dock gör alla, inkl. UNHCR, bedömningen att

situationen inte är sådan att det generellt sett finns behov av

internationellt skydd för dem som kommer från Kosovo och söker

asyl. Behov av skydd kan dock naturligtvis föreligga för

enskilda personer. UNHCR:s inställning, som kommer till uttryck

i olika regelbundet kommande s.k. Policy Paper, går i korthet ut

på att UNHCR i frånvaro av öppen konflikt inte motsätter sig

återsändande av asylsökande som fått avslag efter det att skälen

prövats i ett rättssäkert förfarande.

Behovet av individuellt skydd prövas i Sverige i dag av

Invandrarverket i första instans och Utlänningsnämnden i andra

instans. Hos myndigheterna prövas varje ärende för sig -- det

skall understrykas. I prövningen ingår också att ta ställning

till eventuella humanitära skäl i enlighet med den svenska

utlänningslagstiftningen.

Bland de sökande från Kosovo som har bedömts ha behov av skydd

och fått flyktingkonventionsstatus eller -- i de flesta fall --

de facto-status finns f.d. poliser av albansk etnicitet,

företrädare för olika albanska organisationer -- politiska såväl

som fackliga. Även vissa intellektuella, lärare, jornalister och

filmare har fått uppehållstillstånd på den grunden.

Därtill kommer ca 2 500 som fått uppehållstillstånd av

humanitära skäl.

I det Policy Paper som kom från UNHCR i december i fjol stod

det att man skulle välkomna en politik som innebär att

avvisningar till området inte verkställs -- särskilt inte under

vintertid. Man hänvisade till att levnadsförhållandena

försvårades av omvärldens sanktioner gentemot Serbien. Man

pekade på den höga arbetslösheten och på att många människor är

beroende av välgörenhetsorganisationer. De skäl man nämner är

inte asylgrundande; det påstår inte heller UNHCR. Skälen har av

myndigheterna inte heller generellt sett bedömts som

tillräckliga för att ge uppehållstillstånd enligt humanitära

skäl i Sverige.

Maud Björnemalm: Det kommer motstridiga signaler från

regeringen och invandrarministern. Jag vill fråga Christer

Hallerby hur man skall tolka det. Folkpartiets partistyrelse

sade att man skulle verka för uppehållstillstånd för dem som har

varit länge i Sverige. Det måste gälla en stor del av de 20 000

kosovoalbaner som fortfarande finns kvar i Sverige. Vilken

bedömning gör du? Kommer det ett beslut från regeringen om en

s.k. amnesti åt dem som har väntat länge, eller vad kommer att

ske?

En sådan amnesti skulle vara en signal till dessa

kosovoalbaner, t.ex. barnfamiljerna, om att de skall hålla sig

kvar i Sverige därför att de kommer att få stanna om de har

varit här länge.

Berith Eriksson: Jag vill fråga Christer Hallerby hur man

på departementet ser på det FN-dokument som säger att serbiska

trupper finns inne i Bosnien. Jag vill också fråga hur man ser

på Wakmans rapport om att återsända kosovoalbaner rånas vid

gränsen av serbisk polis.

Makedonien har vägrat att ställa upp som transitland för

återvändande kosovoalbaner. Det har hållits ett möte mellan

Sverige, Schweiz och Nederländerna där man diskuterat hur

situationen skall hanteras. Kan du säga någonting om det?

Christer Hallerby: Det har förekommit ett antal möten

mellan olika länder som återsänder till Kosovo. För Sveriges del

har återsändandet gått relativt problemfritt. Däremot har andra

länder av olika skäl som vi inte är riktigt klara över haft

betydligt större problem. Man har utbytt informationer mellan

länderna om hur avvisningarna går till och om hur många som

skall avvisas från varje land. Man har också diskuterat med

makedoniska myndigheter om hanteringen i Makedonien framöver.

Sverige har representerats i dessa diskussioner av ambassadör

Bo Kälfors på UD.

Det ställdes frågor om gränspassagen. Det finns vissa

begränsningar av vad som får föras in i Serbien. Det händer ofta

att de som kommer från Sverige eller andra länder fråntas en del

saker vid gränspassagerna. När det gäller återvändande generellt

sett har vi inga som helst belägg för eller tecken på att de som

kommer tillbaka från Sverige skulle behandlas på annat sätt än

de kosovoalbaner som stannar kvar i Kosovo. Repressionen finns

där. Det finns risk för att råka ut för myndigheternas och

polisens slumpmässiga övergrepp, som ibland leder till

misshandel. Men de som avvisas från Sverige löper inte större

risk.

Detta bekräftas också i UNHCR:s meddelande från december 1993

där man skriver följande: "There is still considerable border

traffic of ethnic Albanians in and out of Kosovo. Thusfar, there

have been no indications that rejected asylum-seekers upon

return face particular persecutory measures."

Det finns alltså inga indikationer på att de som återvänder

från Sverige utsätts för förtryck på något särskilt sätt.

Det frågades om hur myndigheterna har bedömt uppgifterna om

att det finns serbiska trupper i Bosnien. Vi har inte haft några

sådana ärenden i regeringskansliet. Jag tror att det är bäst att

Johan Fischerström från Utlänningsnämnden besvarar den frågan

senare.

Berith Eriksson: Varför använder Sverige Bulgarien som

transitland om man kan använda Makedonien?

Christer Hallerby: Det har av olika skäl inte gått att

använda Makedonien på samma sätt som tidigare. Det går bra från

och till. Transportcentralen, som sköter detta, använder sig av

olika vägar. Man använder sig självfallet av de vägar som går

bäst för tillfället.

Det är riktigt att Folkpartiets partistyrelse behandlade

asylfrågan och flyktingpolitiken på ett sammanträde för en dryg

vecka sedan. Efter det har Birgit Friggebo på en fråga från Hans

Göran Franck i riksdagen svarat att det kommer någon form av

tidsförordning som innebär att de barnfamiljer som har stannat

länge i Sverige lättare kommer att få uppehållstillstånd på

humanitär grund.

Exakt hur denna tidsförordning kommer att utformas kan jag

inte uttala mig om i dag. Vi har fått uppdraget. Jag arbetar med

det i Kulturdepartementet. Jag instämmer i det Maud Björnemalm

sade om att det inte får dra ut för länge på tiden. Med viss

reservation kan jag säga att vi räknar med att det skall kunna

fattas ett regeringsbeslut på torsdag i nästa vecka, eller

absolut senast torsdagen i veckan därpå.

Ordföranden: Innan vi går vidare vill jag erinra om vad

som står i riksdagsordningen: Vid offentlig del av

utskottssammanträde är företrädare för statlig myndighet ej

skyldig att lämna uppgift för vilken sekretess gäller hos

myndigheten. Detta säger jag för att det skall stå klart för

alla.

Märtha Gårdestig: Jag vill rikta min fråga dels till

Statens invandrarverk, dels till Utlänningsnämnden.

UNHCR har ju vid upprepade tillfällen vädjat till Sverige att

inte utvisa så många i taget och i så hög fart till Kosovo. Det

skulle försvåra för dem som återvänder. Christer Hallerby har

redan sagt att UNHCR varmt välkomnar en policy som innebär att

asylsökande som nekats asyl inte återsänds -- särskilt inte

under vintertid. UNHCR har också vädjat om största möjliga

humanitet i bedömningen av kosovoalbanernas asylansökningar.

I vilken utsträckning har dessa vädjanden hörsammats?

Gustaf von Essen: Fru ordförande! Min fråga skulle också

kunna besvaras av Utlänningsnämnden och Invandrarverket, men

Christer Hallerby kan kanske börja.

Bedömningen av läget i Kosovo varierar från tid till annan och

är beroende av vem som gör bedömningen. Från en del håll anser

man att det är på ett sätt, och från andra håll anser man att

det är på ett annat sätt. Ibland blir bilden av hur läget

egentligen är i Kosovo förvirrad. Du har nämnt litet grand om

vilken bedömning du gör. Jag utgår ifrån att den överensstämmer

med Utlänningsnämndens och Invandrarverkets bedömning. Det kan

finnas andra bedömningar.

Jag skulle vilja att du klarlägger hur du kan göra en så säker

bedömning som du gör. Vad har du för källor? På vilket sätt får

du reda på hur läget är i Kosovo? Vilka möjligheter har du till

internationell samverkan när det gäller bedömningsgrunderna?

Christer Hallerby: Det är å ena sidan riktigt att det

finns ett och annat påpekande som säger att man inte bör skicka

tillbaka för många av dem som avvisats på en gång. Det har

också, som tidigare nämndes, påpekats vid de diskussioner som

förts mellan olika länder som avvisar människor till Kosovo.

Å andra sidan har aldrig något påpekande eller någon rapport

med innebörden att Sverige skickar tillbaka i en orimligt snabb

takt och att vi bör dra ned på återsändandena nått mig. Några

sådana indikationer har jag inte fått.

Jag tycker att de olika bedömningar, också internationella,

som görs av läget i Kosovo är ganska entydiga. Vi bygger

självfallet våra bedömningar på diverse olika källor.

International Helsinki Federation skrev en alldeles

utomordentlig rapport om läget i Kosovo -- en mycket kritisk

sådan -- i slutet på förra året. Amnesty lämnar regelbundna

rapporter från Kosovo. Det kommer uppgifter genom internationell

press. En del svenska journalister har varit nere. De har besökt

återvändande kosovoalbaner som har fått avslag på sina

asylansökningar i Sverige. Vi får rapporter från UNHCR:s kontor

i Pristina.

De beskrivningar av läget som kommer från Björn Wakman har

inte givit oss anledning att göra någon annan bedömning. Jag kan

i huvudsak skriva under på dem.

ESK hade representation i Pristina fram till sommaren förra

året, då man efter de serbiska myndigheternas beslut fick lämna

staden. Det innebär inte att ESK har slutat att rapportera från

området. De ambassadörer från ESK-trojkan som finns

representerade i Belgrad gör regelbundna resor till området. Vi

får regelbundna rapporter från dem.

Utlänningsnämnden har tidigare besökt området och lämnat

rapporter. Man har inte beviljats visum för att genomföra det

besök som planeras nu. Det hindrar inte att svensk UD-personal

har varit på plats. För två veckor sedan var en UD-tjänsteman

från Stockholm i Pristina. Han träffade både albanska och

serbiska myndigheter och gick omkring och pratade med folk på

gator.

Den information som ges är väldigt bred.

Johan Fischerström: Jag uppfattade den fråga som Märtha

Gårdestig ställde till Utlänningsnämnden och Invandrarverket som

att det var fråga om de rekommendationer som UNHCR hade gjort i

decemberskrivelsen beträffande tillämpningar av humanitära skäl.

Utlänningsnämnden och Invandrarverket har vid sin prövning av

ärendena att utgå från gällande svensk rätt. Det innebär den

svenska utlänningslagstiftningen och de uttalanden,

bestämmelser, propositions- och förarbetsuttalanden som gäller

vid humanitära skäl. Vi kan inte på vädjan av olika

organisationer frångå den svenska riksdagens uttalanden om

humanitära skäl. Vi har närmast uppfattat den här vädjan som en

politisk vädjan till den politiska makten att endera ändra

förutsättningarna för bedömningar av de humanitära skälen vid

våra bedömningar eller att ingripa på annat sätt.

Märtha Gårdestig: Det är helt klart att svensk lag gäller,

men UNHCR:s vädjan innebar att asylsökande som nekats asyl inte

skulle återsändas under vintertid på grund av hög arbetslöshet

och att de är beroende av hjälporganisationer. Det råder brist

på det mesta. Det är väl då ett verkställighetsstopp som kan

komma i fråga.

Johan Fischerström: Om det rör personer som har nekats

asyl är det ett verkställighetsstopp. Det kommer efter

Utlänningsnämndens bedömning där vederbörande har nekats asyl.

Den process som följer därpå är inte Utlänningsnämnden inblandad

i.

Per-Erik Nilsson: Jag tänkte komplettera vad Johan

Fischerström sade. Det är ju som känt varken Invandrarverket

eller Utlänningsnämnden som har det exekutiva ansvaret eller

verkställer de här ärendena. Men det sker ett nära samarbete

mellan Polisen som är den verkställande myndigheten,

Invandrarverket och Utlänningsnämnden när det gäller att

genomföra verkställigheterna. Något generellt

verkställighetsstopp med anledning av de vädjanden som har

kommit har det inte funnits anledning att meddela.

Vi har haft verkställighetsstopp i olika perioder när det

gäller det f.d. Jugoslavien. Men det senaste hävdes i juni 1992.

Sedan dess har verkställigheterna fortgått i den utsträckning

som det har varit praktiskt möjligt att genomföra dem.

Gustaf von Essen: Jag skulle vilja ha ett klarläggande med

anledning av Maud Björnemalms fråga om det som förbereds i

regeringskansliet om förordning. Gäller den förordningen alla

asylsökande eller bara kosovoalbaner?

Christer Hallerby: Den gäller alla asylsökande. Den

bedömning som görs bygger helt och hållet på förhållandena i

Sverige. Vi har nu haft väldigt stora inresetal till Sverige.

Det har gjort att det har tagit lång tid att handlägga en hel

del ärenden, vilket i sin tur har gjort att kanske framför allt

barn och barnfamiljer har integrerats i Sverige. Barnen har

börjat i skolan och gått länge i skolan. Det gäller även andra

grupper än kosovoalbaner. Det är inte föranlett av någon

förändring av läget i f.d. Jugoslavien eller någon annanstans.

Gustaf von Essen: Det är uppenbart att handläggningen har

tagit lång tid. Beror det på resursbrist hos myndigheterna eller

beror det på otillräckliga anslag från regering och riksdag?

Christer Hallerby: För det första måste jag understryka

att vi tidigare i Sverige har haft en asylinströmning på

15 000--25 000 per år. Om det då plötsligt uppstår en

situation där detta stiger till 80 000--90 000 per år blir

organisationerna ansträngda. Jag tycker att myndigheterna har

klarat av denna kraftiga uppväxling förhållandevis väl.

Därtill har både regeringen och riksdagen varit beredvilliga

att ge myndigheterna de resurser som de har begärt för att klara

av handläggning av ärenden. Men självfallet går det inte att

växla upp detta till vilken takt som helst om man skall behålla

kvaliteten i besluten. Man kan inte bara nyanställa personal

utan det krävs vidareutbildning och även att gamla garvade

handläggare är kvar.

Lennart Kotsalainen: Jag tackar för möjligheten att få

tala inför utskottet. Låt mig först säga ett par ord om Bosnien.

Vi anser att bosnierna som grupp åtminstone bör ges

tillfälligt skydd i alla europeiska länder. Vi har ingen

anledning att ändra på den åsikten därför att det fortfarande

pågår etnisk rensning åtminstone i vissa delar av norra Bosnien.

Människor har fortfarande svårt att nå skydd i närområdet. De

har svårt att komma till Kroatien och till Serbien. Kroatiska

och serbiska myndigheter motsätter sig att det kommer alltför

många nya flyktingar. I det sammanhanget har det inte heller

underlättat att nästan samtliga europeiska länder har infört

visumkrav för bosnier.

När det gäller Kosovo anser vi, precis som Christer Hallerby,

att ärendena kan prövas enskilt. En del flyktingar har klara

flyktingskäl enligt 1951 års konvention. Vi ser vad som har hänt

under hösten då en mängd politiska rättegångar har ägt rum i

Kosovo. De rättegångarna pågår fortfarande. Särskild aktsamhet

måste naturligtvis ges vid prövning av ärenden där det finns

politiska inslag eller där människor kanske har varit

yrkesofficerare eller haft vissa framskjutna positioner inom

krigsmakten.

Vi anser att man naturligtvis måste ta humanitära hänsyn i

stor omfattning. Vi har framfört att det skulle vara bra om

samtliga regeringar i Europa tillfälligt kunde ha ett

verkställighetsstopp. Vi måste inse att det finns kosovoalbaner

i många europeiska länder. Om samtliga europeiska länder skulle

återsända ett stort antal kosovoalbaner skulle det

naturligtvis leda till ännu svårare förhållanden i Kosovo.

Vad gäller desertörer och krigsvägrare, framför allt från

Serbien, anser vi att de som undandrog sig krigstjänst då den

serbiska armén var involverad i öppna krigshandlingar i Kroatien

och Bosnien, under det sista kvartalet 1991 och under det första

kvartalet 1992, bör ges tillfälligt skydd. Inte för att de om de

skulle återsändas riskerar att få enormt hårda straff, även om

straffen kan variera. Det har ännu inte getts någon amnesti.

Information tyder på att folk inte straffas särskilt hårt även

om straffen varierar mellan tre månader och två år. Det finns

tyvärr tecken som tyder på att en del av minoriteterna får

hårdare straff än övriga serber.

Vi anser att kroatiska flyktingar från Krainaområdet inte kan

återsändas. Med tanke på situationen med det stora antalet

flyktingar i Kroatien anser vi att de Krainaflyktingar som finns

i Europa bör ges tillfälligt skydd. Av humanitära skäl bör de

inte återsändas till Kroatien. Situationen i Sandzak har

försämrats något under senare tid. Man bör ta hänsyn till att

flyktingar därifrån som har varit politiskt aktiva riskerar att

bli arresterade.

Det var en kort sammanfattning.

Rune Backlund: Jag vill ställa en fråga till UNHCR om

återsändande till Kosovo. I en av P 1:s sändningar förra veckan

presenterade radiojournalisten Ann-Marie Boström uppgifter om

att en person som hade återsänts hade misshandlats svårt. Det

var kopplat till att det fanns fler familjemedlemmar kvar i

Sverige. Man hade också haft kontakt med ert kontor för att få

skadorna bekräftade.

Det kommer ofta uppgifter om att personer som har återsänts

till Kosova har råkat illa ut efter hemkomsten. Jag vill ställa

två frågor till er. Vilka möjligheter anser ni er ha att kunna

följa upp vad som faktiskt har hänt efter återkomsten med de

rätt stora grupper som har återsänts från Sverige? Den andra

frågan är om det finns några rapporter som skulle kunna bekräfta

det som presenterades av Ann-Marie Boström i radiosändningen.

Människor har misshandlats svårt efter hemkomsten. Man har

också försökt skaffa uppgifter om andra medlemmar av familjen

som kan finnas kvar i Sverige och som har verkställighetsärenden

som behandlas. Det handlar om något av en

trovärdighetsdiskussion när det gäller vilka risker flyktingarna

löper vid ett återsändande.

Johan Fischerström: Anledningen till att jag ville besvara

frågan var att jag har gjort en personlig undersökning av detta

fall mer eller mindre på anmodan av Sveriges Radio. Jag blev

anmodad att medverka och det kunde jag inte utan att göra denna

undersökning.

Mannen som det är fråga om är avvisad från Sverige. Hans fall

har prövats i sedvanlig ordning. Han har med sin fru och dotter

återkommit till Kosovo och har blivit misshandlad. Detta har jag

fått reda på via kontakter med UNHCR.

Påståendet i radioprogrammet att det nu fanns bevis från UNHCR

för att personer som har sökt asyl i utlandet misshandlas när de

återkommer bara på grund av det faktum att de har sökt asyl har

jag inte kunnat få bekräftat av UNHCR. Däremot kunde de bekräfta

att han hade misshandlats vid en husrannsakan på jakt efter

vapen.

Lennart Kotsalainen: Generellt har vi inga möjligheter att

följa upp vad som händer i Kosovo med de kosovoalbaner som

skickas tillbaka. Vi har en person anställd i Pristina. Han har

också andra uppgifter så vi kan i ytterst begränsad utsträckning

följa upp enskilda ärenden. Om vi får den typ av rapporter som

Rune Backlund nämnde har vi vissa möjligheter att försöka

kontrollera vad som har hänt.

Vi har inte fått rapporter om att det har varit något stort

antal kosovoalbaner som har skickats tillbaka från Sverige som

har råkat illa ut. Vi har några få sådana exempel. Men det finns

ingenting som tyder på att de som har återvänt generellt sett

skulle ha råkat mer illa ut än befolkningen i sin helhet. Som

bekant har tusentals människor råkat ut för husrannsakningar.

Ett stort antal människor har misshandlats och på andra sätt

blivit illa behandlade. Det finns säkert några få av dem som har

skickats tillbaka som har råkat ut för sådan behandling.

Rune Backlund: Skall man uppfatta det svaret som att du

instämmer i det svar som Johan Fischerström gav, dvs. att man

inte kan påvisa att det skulle ha funnits någon koppling mellan

att man har sökt asyl utomlands och att man har råkat speciellt

illa ut? Instämmer du i Johan Fischerströms påstående med

anledning av det här fallet?

Lennart Kotsalainen: Generellt tror jag inte att man kan

säga att människor skulle riskera att råka mer illa ut på grund

av att de har sökt asyl utomlands. Vi har ingen sådan

information. Om det har skett i det här speciella fallet kan jag

inte uttala mig om. Jag har inte kunnat följa det själv.

Maud Björnemalm: Den första frågan är till Christer

Hallerby. Under innevarande år har regeringen föreslagit och

riksdagen beslutat om en extra flyktingkvot på 6 000 personer.

Regeringen och Birgit Friggebo betonar ofta vikten av ett

internationellt samarbete. Nu skulle jag gärna vilja veta om

regeringen eller departementet har deltagit i några diskussioner

om hur man skall fördela de kvotflyktingar som finns mellan

Europas länder.

Vid ett besök på UNHCR i Genève för en månad sedan framkom det

att det finns ungefär 50 000 kvotflyktingplatser för flyktingar

från f.d. Jugoslavien.

De bosnier som finns i Sverige skall nu tydligen kunna söka

tillstånd för anhöriga som inte tillhör kärnfamiljen. Jag undrar

om det är sista länken som avses eller om man tänker vidga

anhörigbegreppet eller om det i så fall enbart gäller Bosnien.

Hur många flyktingar räknar man att det skall kunna gälla för?

Jag skulle också vilja ställa en fråga till UNHCR. Jag skulle

vilja att UNHCR redogör för sin syn på tillfälliga

uppehållstillstånd kontra permanenta uppehållstillstånd för

flyktingar.

Berith Eriksson: Först vill jag ställa en fråga till

UNHCR. Brukar UNHCR förbjuda eller motsätta sig att ett land

sänder tillbaka flyktingar? Jag har sett att man är bekymrad och

vädjar. Jag undrar också vad UNHCR kallar det som pågår i

Kosova. Handlar inte det om etnisk rensning? Det blir en konstig

debatt. Jag förstår inte hur man när det gäller Kosova skall

komma förbi artikeln i Genèvekonventionen om förföljelse på

etnisk grund och att det finns välgrundad fruktan.

Jag vill också veta vad som händer med de namnlistor och

uppgifter som departementet, Utlänningsnämnden och

Invandrarverket har fått om vad som händer människor som har

skickats tillbaka. Hur görs undersökningen av sanningshalten i

de uppgifter som ni får?

Christer Hallerby: Jag svarar först på Maud Björnemalms

frågor. Jag vill understryka att när det gäller medicinska

evakueringsfall och andra katastroffall finns det ingen brist på

kvotplatser från UNHCR när det gäller behovet i Bosnien. Det

finns en stor mängd platser som står till UNHCR:s förfogande.

När vi inrättade en extra flyktingkvot, som riksdagen sedan

fattade beslut om, pekade vi på mer än medicinska

evakueringsfall och annat, som Maud Björnemalm också påpekade.

Bl.a. skulle det finnas ett antal kvotplatser att ha i beredskap

om situationen snabbt förändrades i Bosnien. Det kanske är ett

perspektiv som man inte har i dag, men i höstas när vi

diskuterade detta var situationen helt annorlunda. Vi såg stora

risker för en mycket snabb försämring i Bosnien. Detta var också

bakgrunden till alla de internationella initiativ som vi tog

förra sommaren och hösten, för att få till stånd ett europeiskt

bördefördelningssystem framför allt för tillkommande flyktingar

från Bosnien och Hercegovina, om situationen skulle förvärras.

Jag skall inte gå igenom hela den ibland sorgliga diskussion

som vi har haft på det europeiska planet. Det finns olika länder

med olika uppfattningar. Det är framför allt länder som

Storbritannien, Frankrike, Grekland och ibland Spanien som har

haft en helt annan uppfattning än de nordiska länderna och

Tyskland. Jag skall inte gå igenom alla initiativ nu men dock

nämna att Bosnienfrågan inte fanns på dagordningen inför den

konferens med flykting- och invandrarministrarna som

Europarådet arrangerade i slutet av hösten. Från svensk sida

tyckte vi att det var mycket anmärkningsvärt. En stor konflikt

pågick mitt i Europa, flykting- och invandrarministrarna skulle

träffas men ämnet skulle inte tas upp på denna konferens.

Vi tog ett eget initiativ. Bo Kälfors, ambassadör på UD,

skickades ut till ett antal s.k. likasinnade länder, nämligen

Schweiz, Österrike, Tyskland, Norge och Danmark. Tillsammans med

Sverige tog de här länderna det s.k. sexlandsinitiativet på den

här konferensen som ägde rum i Aten. Vi presenterade en

resolution till ett bördefördelningsförslag.

Från svensk sida pressade vi nästan den här konferensen till

kollaps, men till slut enade vi oss om att frågan skulle

hänskjutas till ett särskilt möte i den s.k. Wiengruppen. Det är

det organ inom Europarådet som sysslar med flyktingfrågor. Detta

organ sammanträdde sedan i januari-februari för att behandla

resolutionsförslaget. Jag fick äran att vara ordförande för

detta möte. Resultatet blev begränsat. Vi nådde dock den

framgången att UNHCR-länderna ställde upp på att ge UNHCR

möjlighet att vid en katastrofsituation i Bosnien kalla berörda

länder till en konferens för att snabbt ta ett beslut om ett

bördefördelningssystem. Det blev alltså en mekanism etablerad på

grund av det här initiativet som kan handhas av UNHCR. Men det

fanns ingen deklarerad vilja att ställa upp på ett

bördefördelningssystem mellan alla europeiska länder, utan de

sex länder som jag nämnde har drivit en helt egen linje.

När det gäller anhöriga till kärnfamiljen nämns de i det

kvotbeslut som riksdagen har fattat och i de instruktioner som

regeringen har gett Invandrarverket för kvotuttagningen. De

omfattar självfallet inte sista-länken-fallen. De omfattas av

den normala anhöriginvandringen. Det här är utöver den normala

anhöriginvandringen som gäller för alla flyktinggrupper.

Jag fick en fråga av Berith Eriksson om uppföljningen av de

människor som skickas tillbaka till Kosovo. Såväl myndigheterna

som regeringen har mycket stora uppföljningsmöjligheter. Vi kan

inte gå in och kontrollera vad som händer med varje enskilt

fall, knappast ens med några. Vi har ingen representation på

platsen, det görs enstaka besök av svenska tjänstemän, man

träffar sporadiskt personer som har varit i Sverige. De börjar

nu bli ganska många. Man kan därigenom skapa sig en bild av vad

som har hänt vid återkomsten. Jag har precis som alla andra i

Sverige kunnat läsa ett och annat reportage i svenska tidningar

eller lyssna på reportage i radion där man har följt

återvändande kosovoalbaner till Sverige. Men några andra

uppföljningsmöjligheter har vi alltså inte.

Generellt sett var intentionerna från de serbiska

myndigheterna från början utan tvivel etnisk rensning när det

gäller Kosovo. Nu tror jag att man inser realiteterna på ett

annat sätt. Det är svårt att etniskt rensa ett område som består

av 90 % Kosovoalbaner. Av två miljoner i Kosovo har 90 %

alltså albansk etnicitet. Omvärlden har också tryckt på, inte

minst USA, när det gäller situationen i Kosovo. Det viktiga

framöver är att när vi diskuterar en lättnad i

sanktionspolitiken gentemot Serbien-Montenegro, med anledning av

den positiva utvecklingen i Bosnien, man då tar med situationen

i Kosovo i bedömningen. Det är också den svenska regeringens

inställning, som Margaretha af Ugglas har deklarerat i

riksdagen.

Maud Björnemalm: Jag vill kontrollera om jag har uppfattat

Christer Hallerby rätt när det gäller de anhöriga utanför

kärnfamiljen. Den extra flyktingkvoten gäller för 5 500

flyktingar från f.d. Jugoslavien. Den flyktingkvoten gäller fram

till den 1 juli, eftersom den bara gäller under innevarande

budgetår. De anhöriga räknas in i den kvoten.

Christer Hallerby: Nej, de anhöriga som omfattas av

anhörigbegreppen i utlänningslagen räknas inte in i den kvoten,

men övriga anhöriga går på den kvoten, alltså anhöriga till

kärnfamiljen som föräldrar utan hemmavarande barn och

sista-länken-fall. Därutöver kan kvoten även innefatta andra

anhöriga.

Maud Björnemalm: Skall det vara klart till den 1 juli?

Christer Hallerby: Det finns inget uppdrag till

Invandrarverket att ta ut exakt det antal personer som kvoten

gäller. Det här är en kvot som skall finnas i beredskap vid

behov. Det står också mycket tydligt i propositionen. Det är

inte ett självändamål för Sverige att få hit bosniska

flyktingar. Det skall också finnas ett behov på den andra sidan

att placera personer i Sverige. Invandrarverket arbetar nu med

att ta hit flyktingar enligt kvoten. Om det blir 5 999 eller

6 000 eller 7 000 som kommer är det svårt att uttala sig om.

Lena Häll Eriksson kanske kan utveckla hur Invandrarverket

arbetar.

Maud Björnemalm: Jag talade om den tillfälliga

flyktingkvoten på 5 500. Det står klart och tydligt i

propositionen att 5 500 platser skall användas för

kvotflyktingar från f.d. Jugoslavien och 500 från övriga delar

av världen. Jag ville ha klarhet i vad som gäller och om det var

en tillfällig kvot för innevarande budgetår. Den vanliga kvoten

på 1 800 personer tillkommer sedan.

Lennart Kotsalainen: Jag börjar med Maud Björnemalms fråga

om tillfälliga tillstånd. Principiellt anser vi att tillfälliga

tillstånd kan användas framför allt i massflyktssituationer. Vi

har sagt att vi inte motsätter oss att staterna i Europa har

tillfälliga tillstånd för den bosniska gruppen. Detta är

naturligtvis kopplat till att man samtidigt har försökt att

finna en politisk lösning på den här konflikten, så att det har

varit möjligt för människor att återvända. Tyvärr har det inte

blivit så.

Människor har nu varit i exil i nästan två år. Därför har vi

under senare tid rekommenderat staterna i Europa att förbättra

innehållet i mottagandet på det sätt som Sverige har gjort under

senare tid. Det blir ju ohållbart om människor hålls på

sträckbänken under alltför långa perioder utan möjligheter för

barnen att gå i skola eller för människor att arbeta osv.

Det här med tillfälliga tillstånd är någonting nytt i en

europeisk situation. På andra kontinenter har de använts i rätt

stor utsträckning, därför att man där under en lång rad år har

haft massflyktssituationer. Således har man försökt hitta olika

flexibla lösningar på flyktingproblemen.

Berith Eriksson frågade om vi i någon situation motsätter oss

att flyktingar skickas tillbaka. Ja, självklart. Det är ju

därför som vi anser att bosnierna som grupp skall ha skydd.

Däremot är det i många andra situationer svårare att göra

bedömningen att hela gruppen har ett skyddsbehov. Det är därför

som vi har försökt att föra ett nyanserat resonemang när det

gäller Kosovo. Vi har då sagt att vissa grupper som har klara

skyddsbehov enligt konventionen under inga omständigheter skall

skickas hem.

Vidare har vi tryckt på detta med de humanitära skälen. Om

epitetet etnisk rensning skall användas när det gäller Kosovo

skall kanske inte jag bedöma. Trots allt finns det rent

objektivt en skillnad mellan situationen i Bosnien och

situationen i Kosovo. I Bosnien råder ju krig. Det har

resulterat i att hundratusentals -- ja, kanske miljoner --

människor har varit tvungna att fly till stater i närområdet.

Samtidigt vet vi att det har skett enorma övergrepp. Men det

sker också övergrepp i Kosovo; därom är alla överens.

Omfattningen på övergreppen där anser vi trots allt vara

kvalitativt annorlunda jämfört med hur det är i Bosnien. Det

innebär inte att inte kosovoalbaner också i många fall har

skyddsskäl. Men det finns ändå anledning att ha en nyansering i

bedömningen av situationen i de här båda fallen.

Maud Björnemalm: Jag vänder mig till Lennart Kotsalainen.

Under hur lång tid kan man ha tillfälligt uppehållstillstånd?

När övergår detta så att säga till permanent uppehållstillstånd?

Berith Eriksson: Om man inte hade bosnierna att jämföra

med när det gäller Kosova, hur skulle man då se på situationen i

Kosova?

UNHCR har ju framfört kritik när det gäller bosnier. Man säger

att uppehållstillstånd ges av humanitära skäl även beträffande

konventionsflyktingar. Detta sägs urholka flyktingkonventionen.

Lennart Kotsalainen: Det stämmer att vi gärna hade sett

att ett större antal av de bosniska flyktingarna hade fått

konventionsstatus. Det är några få procent av bosnierna i

Sverige som har fått konventionsstatus, av vilka omkring 95 %,

tror jag, har fått humanitär status.

I Holland har man dragit andra slutsatser vid prövningen och

gett ett betydligt större antal människor konventionsstatus. Det

här är naturligtvis en viktig fråga. Men det är ändå en

underordnad fråga, eftersom människor har fått möjlighet till en

fristad i Sverige. Samtidigt har de fått ett innehåll i

mottagandet som är lika bra som när det gäller

konventionsstatus.

Så gäller det frågan om hur lång tid man kan ha tillfälliga

tillstånd. Här har vi klart angett att det är innehållet i

mottagandet som man måste titta på. Om innehållet i mottagandet

under den period som man har tillfälligt tillstånd är mer eller

mindre lika bra som för permanent tillstånd, behöver vi i och

för sig inte motsätta oss tanken på tillfälligt tillstånd om det

gäller en massflyktssituation. Men det är upp till de olika

staterna att besluta om det. Jag tror inte att UNHCR har någon

anledning att säga att det skall vara si eller så många år. I

slutänden tror jag att det är staterna som måste besluta om det.

Johan Fischerström: Berith Eriksson frågade om det påstås

ha hänt någonting. Jag kan bara tala för Utlänningsnämndens del.

Först och främst vill jag säga att det inte är mig bekant att

vi får långa listor med påståenden. Men då och då nås vi av

påståenden om att något har hänt människor vid återsändandet.

Det sker inte någon automatisk uppföljning direkt. Vi väntar en

liten tid efter det att vi har nåtts av ett sådant här

påstående. Många gånger kan det vara fråga om en gränskontroll

och en identitetskontroll. Det innebär att vi efter en kortare

eller längre tid får besked om att vederbörande har släppts. Då

gör vi ingenting mera.

Men för den händelse att vi inte får det beskedet försöker vi

regelmässigt att åminstone efterforska vad som har hänt. Det gör

vi framför allt genom beskickningen på platsen. Det är den

möjlighet vi har. Men också de kanaler som svenska beskickningar

har kan hjälpa oss med sådana här undersökningar så att vi kan

få klarhet. Det är väldigt viktigt för oss att försöka få

klarhet i sådana här frågor.

Lennart Kotsalainen sade -- men det kan ha varit fråga om en

felsägning -- att vissa grupper av kosovoalbaner bör få

uppehållstillstånd. Vi prövar alla enskilda fall för sig, inte

gruppvis. Sedan gäller, och det är det som står i UNHCR:s

skrivelse, att vissa grupper är mer exponerade än andra och att

man skall ta särskild hänsyn då. Det gör vi också vid vår

tillämpning.

Per-Erik Nilsson: Jag vill bara komplettera det som Johan

Fischerström sade om uppföljningen.

Vi på Invandrarverket agerar i stort sett på samma sätt som

Utlänningsnämnden gör i den mån vi får sådana här påpekanden.

Men vi har haft en del speciella insatser när det gäller

uppföljningen, inte då riktade mot f.d. Jugoslavien utan i

första hand mot Sri Lanka och lankeser som har avvisats från

Sverige samt visavi Bangladesh, där det har förekommit en del

uppmärksammade påståenden om att saker och ting skulle ha hänt

de återvändande. Där har vi, genom utnyttjande av ambassaden men

även genom egna missioner, sökt skaffa oss en konkret och

handfast bild av vad som faktiskt har hänt. De kunskaper och

insikter som erhållits tyder inte på att det skulle ha varit

fråga om mera våldsamma ingripanden. Framför allt har dessa inte

varit så frekventa som det har gjorts gällande.

Ordföranden: Glöm inte att vi har många här som kommer

från olika organisationer och som representerar ett stort

kunnande. Det är alltså bra om ni riktar frågor till dem som

ännu inte så att säga har varit i elden.

Sigge Godin: Jag har två frågor till UNHCR. Sannolikt kan

de kommenteras av både Invandrarverket och Utlänningsnämnden.

När det gäller Kosovo har det regelbundet kommit beskrivningar

av att unga män plockas upp på gatan och skickas direkt till

serbisk militärtjänst utan att de direkt har en inkallelseorder.

Självfallet är det så att ungdomar som finns här och som utvisas

inte återvänder till Kosovo, just därför att de löper samma

risk.

Jag undrar om ni har några synpunkter på detta med att män i

rätt ålder handplockas till krigsmakten.

Nästa fråga är i första hand en humanitär fråga. Vi skickar

enligt min mening alltför ofta tillbaka till Kosovo människor

som är mycket sjuka och som behöver mycket kvalificerad vård.

Det mesta saknas ju i Kosovo -- det kan vi vara överens om. Jag

undrar alltså om man kan skicka tillbaka sjuka människor. När

man här knappt kan utröna vilka behov de har, hur skall då de

här människorna klara livhanken i Kosovo? Utifrån era synpunkter

vill jag ha kommentarer från både Invandrarverket och

Utlänningsnämnden beträffande sådana här fall. Är det humanitärt

att vidta sådana här åtgärder?

Gustaf von Essen: Under de senaste 20--30 minuterna har

jag velat vända mig just till andra organisationer här. Bl.a.

Christer Hallerby och Johan Fischerström har kommit med

bedömningar av läget i Kosovo. Det gäller då vad som händer med

människor som skickas tillbaka och vilket tillstånd som råder

där.

Andra organisationer, exempelvis Advokatsamfundet och Sveriges

kristna råd, har uppenbart gjort en annan bedömning. Väldigt

många kosovoalbaner skyddas ju nu ute i landet efter att ha fått

avvisningsbeslut. Jag tänkte fråga Per Stadig och David

Axelsson-Fisk om Advokatsamfundet och Sveriges kristna råd gör

en bättre bedömning än Invandrarverket och Utlänningsnämnden på

dessa punkter. Eller har ni annan information som gör att era

synpunkter borde vägas in mera?

Johan Fischerström: Först gäller det värnpliktsfrågorna.

Jag skall försöka ge en heltäckande bild av vad vi ser. Dessutom

gäller det vår bedömning av inkallelser och bestraffningar samt

av vad som då händer.

Det är ungefär som i Sverige när det gäller

värnpliktstjänstgöringen i Restjugoslavien. Man mönstrar när man

är i 17-årsåldern. Aktiv värnpliktsålder inträder vid 18 år.

Första tjänstgöring tror jag att man inkallas upp till ungefär

27 års ålder. Sedan är man, på samma sätt som i Sverige,

tillgänglig för militärtjänstgöring under en längre tid. Jag

tror att gränsen går vid 60 års ålder. I Sverige tror jag att

gränsen går vid 50 år, dvs. tio år tidigare -- men jag kan

faktiskt inte exakt säga hur det är i Sverige i det avseendet.

Man kan alltså kallas till mönstring. Man uttas till

värnpliktstjänstgöring. De människor som av olika skäl har

funnit anledning att inte efterkomma en kallelse eller att ge

sig i väg innan de har fått kallelse till militärtjänstgöring

har vi genom egna undersökningar -- vågar jag påstå -- mycket

ingående försökt att utreda för att se vad som då händer. När

det gäller dem som vid återkomst lagförs för sådana här brott

vid de tre militärdomstolarna -- det är enbart tre

militärdomstolar som har behörighet att pröva sådana här ärenden

-- har de påföljder som rapporterats till oss legat i

intervallet upp till som mest två års fängelse. Men då är det

fråga om grova fall och försvårande omständigheter. Som regel

får man villkorlig dom.

Det finns andra förseelser i samband med det här som gör att

man ådöms böter -- men inte det förhållandet att man undvikit

militärtjänstgöring. De som återsänds riskerar alldeles

påtagligt att på nytt bli inkallade till militärtjänstgöring,

värnpliktstjänstgöring.

Däremot har vi inte, trots påståenden vid olika tillfällen och

därpå följande undersökningar, kunnat få någon bekräftelse --

snarare har vi fått bekräftelse om motsatsen -- om att någon

värnpliktig mot sin vilja uttas till att delta i krigshandlingar

i grannlandet Bosnien-Hercegovina.

Vi har heller inga uppgifter om att folk plockas upp på gatan

och tas ut direkt till militärtjänstgöring för att sändas ut i

krig i Bosnien. Däremot vet vi att serber och andra som är

flyktingar från Bosnien, som alltså är bosnier, kan råka ut för

detta och tvångsvis skickas till kriget i Bosnien. Men de här

människorna bör inte, och skall inte, vara något problem för

oss, eftersom de är bosnier och således omfattas av den syn som

råder i Sverige beträffande uppehållstillstånd för bosnier.

Teoretiskt finns det en möjlighet under det här s.k.

krigsfaratillståndet -- sista kvartalet 1991, nästan första

halvåret 1992 och fram till den 22 maj 1993, då det rådde

undantagstillstånd -- att när det gäller de faktiska

straffskalorna i lagen tala om hårdare sådana. Men de har inte

tillämpats på annat sätt under denna period, såvitt vi vet, än

vad som gällt andra som alltså har avvikit på andra tider. Det

här är vad jag ville säga om värnpliktsärendena.

När det gäller sjukvården och de humanitära skälen har vi

naturligtvis gjort oss kunniga om sjukvårdssituationen i Kosovo.

Mina medarbetare, som har varit ute på olika resor, har besökt

sjukhus och privata vårdinrättningar där vård förekommer och

ges. Det gäller alltså vård såväl på sjukhus som på de mera

privata inrättningarna.

Problemet enligt vår bedömning är situationen när det gäller

mediciner och behandlingsmedel. Däremot fungerar sjukhusen på så

sätt att man har kompetens att utföra operationer. Man har

kompetens att utföra dialys. Man har också kompetens att utföra

en hel del annat. Problemet är att det saknas sjukvårdsmateriel.

I mångt och mycket beror detta naturligtvis på den blockad som

är riktad mot Restjugoslavien.

Man kan skaffa sig, och man får kanske ofta i uppdrag att

själv skaffa sig, sjukvårdsmateriel. Den finns också att få på

"svarta börsen". Sådan är situationen.

Vid våra bedömningar har vi återigen när det gäller de

humanitära skälen att följa svensk lagstiftning samt de

uttalanden som gäller i förarbeten till denna och i

propositioner som är godtagna av riksdagen. Uttalandena tyder på

en väldigt stor restriktivitet vid tillämpningen av humanitära

skäl. Det gör att vi naturligtvis inte skickar tillbaka den som

riskerar sitt liv på grund av att vederbörande inte får adekvat

behandling i sitt hemland -- detta enligt de uppgifter som vi

har. Detta gör vi inte i någon del av världen.

Men om risken inte är påtaglig för att något sådant skall

hända är förarbeten, lagstiftning och -- vågar jag påstå --

praxis sedan tidigare ganska så entydiga på den här punkten.

Sigge Godin: Min fråga gällde egentligen om UNHCR delar

nämnda åsikter.

Vidare, Johan Fischerström, finns det ett sådant ärende sedan

förra veckan. Jag har själv konfronterats med det. Läkare

rekommenderar specialistvård i Sverige innan personen i fråga

skickas tillbaka. Men det har man inte tagit hänsyn till.

Gustaf von Essen: Jag vill gärna höra om

frivilligorganisationerna gör en annan bedömning än vad som

framkommit här från officiella myndigheter. I så fall undrar jag

vad man har för fog för en sådan annorlunda bedömning.

Birgitta Dahl: Den här utfrågningen hålls ju därför att vi

är oerhört angelägna om att ta reda på så mycket som möjligt om

de verkliga förhållandena. Då tycker jag att det är viktigt att

även andra inbjudna här får möjlighet att ange sina synpunkter

och att säga om de delar den bedömning som de svenska

myndigheterna här har framfört.

Vi har bl.a. fått klart för oss att Röda korset har en

medarbetare här som just har kommit hem från Kosovo. Jag tycker

att det skulle vara intressant att höra om ni delar nämnda

bedömning.

När det gäller behandlingen av enskilda människor, situationen

för krigsvägrare, hanteringen med värnpliktsinkallelser och

möjligheterna att få sjukvård måste jag säga att jag studsade

till något inför upplysningen om att det var möjligt att få

tillgång till läkemedel på "svarta börsen". Det tycker jag är

ett något utmanande uttalande, och jag skulle gärna vilja få det

kommenterat.

Rune Backlund: En liten komplettering till

frågeställningarna här. Om vi får en redovisning från Röda

korset skulle jag vilja fråga:

Har vi möjlighet att från svensk sida, via hjälporganisationer

-- framför allt via Röda korset, men även andra kommer i fråga

-- att materiellt hjälpa dem som återsänds från Sverige? Skulle

vi alltså kunna ha ett hjälpprogram den vägen för just

återvändande grupp? Anser sig t.ex. Röda korset ha möjlighet att

hjälpa till med sådant?

En av punkterna i diskussionen är ju om det är inhumant att

återsända människor -- med tanke på försörjningsläget och de

uttalanden som flyktingkommissariatet har gjort om att vi skall

vänta med verkställigheten på grund av försörjningsläget. Frågan

är om vi kan vända på det hela och i stället hjälpa till på

platsen.

Per Stadig: Jag kan inte påstå att Advokatsamfundet har en

annan bild av situationen i Kosovo som drastiskt skiljer sig

från den bild som här redovisats från olika håll.

Däremot har vi en drastiskt annorlunda uppfattning om vad det

här innebär för asylprövningen. Vi menar att betydligt fler

personer än som det i dag är fråga om borde få asyl. Det är ett

otäckt scenario som uppenbarar sig här när UNHCR säger att det

inte är så viktigt om man får tillstånd av humanitära skäl eller

om man får asyl enligt konventionen. Samtidigt säger Johan

Fischerström att det är oerhört restriktivt när det gäller

bedömningen av humanitära skäl.

Här har vi en nedåtgående spiral som innebär att de som för

några år sedan hade fått flyktingstatus i dag får tillstånd att

stanna här av humanitära skäl. Kring detta har alltså utvecklats

en praxis som innebär att de som för något år sedan hade fått

stanna av humanitära skäl så att säga faller långt nedanför den

praxis som i dag utvecklas.

Den juridiska prövning som sker och den praxis som utvecklas

innebär alltså att det nu, för att man skall få asyl, krävs

oändligt mycket mera än som tidigare var fallet. Sedan följer de

facto-flyktingar och humanitära skäl. Det är alltså en

förskräckande utveckling utifrån den juridiska prövning som bör

ske. Där bör man så att säga ge dem som har flyktingskäl asyl,

resedokument och flyktingförklaring. De som enligt den praxis

som har rått och enligt de förarbeten som finns har rätt att få

stanna av humanitära skäl skall också få göra det.

Den spiral som utvecklas på grund av att det råder en alldeles

fruktansvärd situation på ett ställe drabbar således bedömningen

av personer som kommer från andra håll. Där måste man vara

vaksam. Det är i och för sig en utveckling som har pågått en

tid, men den är likväl oroande.

David Axelsson-Fisk: Jag håller med Per Stadig. Vi har

inte haft möjlighet att påstå att myndigheterna har fel. Vi har

efterlyst bättre information om vad myndigheterna grundar sin

bedömning på. Ett stort dilemma här är att så mycket av

myndigheternas information är hemligstämplat. Det finns då inte

möjlighet att debattera offentligt. Det gör att vi inte kan

jämföra den information som vi får från kosovoalbanerna med

någonting annat. Vi har mycket svårt att komma ner till det

aktuella området för att själva skaffa oss en bild av

situationen.

Det finns ju en handbok för tolkningen av Genèvekonventionen.

I den står det att diskriminering kan vara förföljelse om den

medför allvarliga restriktioner i rätten att förtjäna sitt

levebröd, rätten att praktisera sin religion eller rätten att ha

tillgång till normalt tillgänglig utbildning.

Såvitt vi förstår, att döma av den information som vi faktiskt

har om situationen i Kosovo, ges kosovoalbanerna inte rätt att

förtjäna sitt levebröd. Vi har också förstått att

kosovoalbanerna inte har rätt till utbildning. Vi har därför

efterlyst uppgifter om vad Utlänningsnämnden och Invandrarverket

vet men som vi inte känner till -- för någonting är det.

När det gäller hjälpen till återvändande överlåter jag på

Helene Müller att tala om den saken.

Helene Müller: En av våra medlemskyrkor inom Sveriges

kristna råd är Katolska kyrkan. Dess hjälporgan Caritas har

sedan årsskiftet en heltidsanställd person, Per Byman, som

befinner sig i Sarajevo. Han är stationerad i Sarajevo men

förflyttar sig i den mån det är möjligt. Jag träffade honom

förra veckoslutet när han var hemma, närmare bestämt den

21 mars. Han berörde situationen bl.a. i östra Mostar. Med en

dagsbild visade han hur snabbt situationen förändras. Han sade

att det är en skillnad som mellan dag och natt på bara tre

veckor.

När positiva reaktioner kommer från detta hårt drabbade

område, befarar han, kommer återvändandeströmmen att tvingas

tillbaka. Då hjälper inte det som Rune Backlund talade om, dvs.

att man har en mottagningskommitté på ort och ställe. Den knappa

tillgången på livsmedel räcker i dag inte till för de personer

som finns där. Dessutom vet man inte hur länge FN faktiskt kan

garantera livsmedelstransporter.

Per Byman framhåller i sin rapport, som han i helgen

överlämnade till Utrikesdepartementet, att man måste vara

restriktiv med återsändandet även om det så att säga i princip

skulle vara möjligt.

Sedan vill jag gärna till Gustaf von Essen understryka frågan

om vi inom kyrkorna har andra bedömningsgrunder med anledning av

de kosovoalbaner som så att säga lever i det fördolda i Sverige

och även i våra grannländer. Det sorgesamma är att vi kanske är

väldigt välinformerade, precis som David Axelsson-Fisk säger,

men att vi inte har någon möjlighet att kommunicera eller att

göra jämförelser när det gäller den information som vi har.

De personer som ställer upp för dessa drabbade flyktingar och

asylsökande har för det mesta mycket god kontakt med

flyktingadvokaterna. Problemet är att det finns en diskrepans

mellan flyktingadvokaternas bedömning av enskilda ärenden och

svenska myndigheters bedömning av samma ärenden.

Lars Carlsson: Jag kom tillbaka från Kosovo i går, och jag

har ännu inte riktigt hunnit samla mig. Vi har heller inte inom

Svenska röda korset hunnit överlägga så mycket om vilket

ställningstagande vi skall göra, men några saker kan jag säga.

Det man slås av allra mest när man kommer till Serbien är att

sanktionerna inte verkar fungera särskilt väl. Det finns alla

möjliga produkter i landet. Det finns bananer och österrikiskt

öl, och en mängd privata bilar far omkring på gatorna.

Allting är givetvis fruktansvärt dyrt. Den allmänna

populationen svälter i ganska hög grad. Röda korset anser att

ungefär hälften, dvs. 50 %, av Serbiens befolkning behöver mat

för sina grundläggande behov. Vi har därför startat ett program

för soppkök.

I Kosovo finns också mat, bensin och sådana saker. Men det är

som sagt mycket dyrt.

Albanerna har helt klart blivit uteslutna från alla ledande

poster inom sjukvården på helt etniska grunder. De har förlorat

de ställningar de haft. Albanska läkare får inte någon lön, osv.

Det finns ett sjukhus som ligger i Jacovica där man har stått

emot detta, och det sjukhuset besökte vi också. Där har man

fortfarande albanska läkare, och där har man fortfarande ett

förtroende från 90 % av populationen, nämligen albanerna i

Kosovo. De åker från hela Kosovoprovinsen till detta sjukhus.

Jag hade med mig personer från Internationella

rödakorskommittén och Internationella rödakorsfederationen på

detta besök. De har även besökt andra sjukhus. Vi kan bekräfta

att detta var det absolut sämsta sjukhuset som de hade besökt.

Det var under fruktansvärda förhållanden som man tog emot sina

patienter.

Det som har sagts tidigare stämmer. Det finns en svart marknad

för sjukvårdsmateriel. Men allt är vansinnigt dyrt. Albanerna,

och serberna över huvud taget, är fattiga. Det är väldigt få som

har råd med de medikament som de behöver. Vi kommer givetvis att

försöka stödja detta sjukhus på olika sätt via Röda korset för

att förbättra och bygga upp sjukhuset.

Varför albanerna inte söker upp den övriga sjukvården är en

svår fråga. Beror det på en oginhet mot serberna att de inte

söker upp den allmänna sjukvården, som det påstås ibland? Så är

det ju inte. Det finns i den albanska gruppen en rädsla för att

söka upp serbiska läkare, de andra allmänna sjukhusen, osv. som

är helt uttalad.

De får inte tala albanska när de gör ett sjukvårdsbesök. De

måste tala serbiska. Det man upplever i Kosovo är det klassiska

etniska förtrycket. De får inte tala sitt språk. De får inte gå

i den allmänna skolan. De är rädda för att gå till den allmänna

sjukvården, osv. Det riktas trakasserier mot politiskt aktiva.

Allmänheten i övrigt trakasseras mer sporadiskt, med jämna

mellanrum, på ett mycket obehagligt sätt.

Det finns också en mycket allmän oro bland albanerna i Kosovo

för vad som skall hända när det blir fred i Bosnien. Vi hoppas

ju alla att det skall bli fred där. Albanerna är inte lika glada

över det som vi kanske är. Den politik som förs bland serberna i

dag har inneburit en aggression i Bosnien. Man har skapat en

hotbild av västvärlden, osv. Hela denna politik bygger på att

det finns en motståndare. De tror att hela denna aggressivitet

kommer att riktas mot albanerna när kriget i Bosnien tar slut.

När det gäller praxisen instämmer vi med det som Per Stadig

tidigare sade. Det var en mycket bra beskrivning av hur det har

utvecklats.

Vi tycker inte att man i nuläget skall verkställa några

avvisningar till Kosovo. Man bör avvakta att sjukvården

förbättras, att sanktionerna hävs och att albanerna får en

möjlighet till rimliga levnadsförhållanden. Man bör också

avvakta vad som kommer att ske i den närmsta framtiden.

Jag vill helt kort tala om något som man inte nämner så ofta.

Det står mycket i serbisk press och visas mycket i serbisk TV om

att albaner våldtar serbiska kvinnor, att albaner bränner ner

serbiska hus i Kosovo och att de är separatister, nationalister,

osv. Det är givetvis en falsk bild. Man har aldrig kunnat peka

ut någon kvinna som utsatts eller någon plats där detta hänt.

Det är ett led i ett propagandakrig mot denna grupp.

Ordföranden: Vi har här fått skilda vittnesbörd.

Bedömningarna går något isär, om man uttrycker det enkelt.

Givetvis skall Invandrarverket, Utlänningsnämnden, departementet

och kanske UNHCR ha möjlighet att gå in och säga sitt här.

Man kan ställa frågan: Nöjer sig våra myndigheter och våra

beslutande instanser med de rent officiella uppgifterna, eller

tar ni också till er det som organisationerna har att tillföra?

Jag har här på mitt bord en rad brev som har kommit från

enskilda människor och organisationer i Sverige. Man tar där upp

enskilda ärenden. Vi kan givetvis inte här ta upp enskilda fall.

Men i dessa ärenden döljer sig mycken tragik.

Man talar om krigsvägrare som har återsänts. Man talar om

människor som, vilket har visat sig efter läkarundersökning, har

utsatts för tortyr. Man frågar i dessa skrivelser: Har vi

frångått begreppet humanitära skäl? Har begreppet krigsvägrare

inte längre någon relevans i svensk flyktingpolitik?

Det är några av de frågor som finns. Vi har redan fått många

av dem belysta. Men det är viktigt att vi har detta klart för

oss. Har praxis skärpts i flyktingärendena? Gör vi verkligen en

individuell bedömning av ärendena?

Alla dessa frågor finns. Jag vill ha svar på dem. Det är

väldigt viktigt att få ett klarläggande om att vi självfallet

gör individuella bedömningar och att vi har en human

flyktingpolitik. Nu ger jag ordet till den som först vill ha

det.

Christer Hallerby: Låt mig först beträffande Lars

Carlssons ögonvittnesskildring säga att jag inte med anledning

av de rapporter vi har fått från UD och från annat håll har

någon som helst anledning att ifrågasätta något av det som Lars

Carlsson säger. Däremot finns en komplettering av denna bild.

Inom sjukvården finns parallella system uppbyggda av

kosovoalbanerna. Det gäller också utbildningen. Situationen är

där likartad den inom sjukvården. Många kosovoalbanska rektorer

och andra har avskedats, lönerna har slutat komma, och liknande

saker. Albanerna har själva tvingats att bygga upp sådana här

system.

I dessa parallella system -- både sjukvården och

utbildningssystemet -- bedrivs verksamheten under förhållanden

som vi från svensk sida, om vi jämför med den standard vi har,

säkert skulle betrakta som erbarmliga.

Det finns i Kosovo också en parallell ekonomi som bygger på

D-mark. Många bedömare kompletterar den bild Lars Carlsson ger.

De säger att situationen i Kosovo t.o.m. i vissa avseenden är

något bättre än i andra delar av Serbien just på grund av att

man har en fungerande parallell svart ekonomi på ett helt annat

sätt än vad man har på annat håll.

Sanktionerna har tagit hårt på Serbien. Det har också varit

utgångspunkten från FN:s sida när man har beslutat om dem. Det

innebär att civilbefolkningen får utstå stora lidanden.

Kompletterar man detta med de trakasserier och det etniska

förtryck som utövas i Kosovo, blir situationen självfallet

besvärlig för kosovoalbanerna.

Nästa fråga är hur man skall bedöma allt detta med hänsyn till

svensk utlänningslagstiftning och annat. Det är en annan sak.

Det är den balansgång man får göra som politiker. Det får inte

finnas någon som helst tvekan om att den svenska regeringen och

svenska politiker fördömer situationen och det serbiska

agerandet i Kosovo. Men å andra sidan hamnar vi i en situation

där vi ändå försvarar tillbakasändande. Detta är en balansgång

som vi måste klara av.

Jag vill mycket kort göra ett par övriga kommentarer.

Per Stadig tog upp frågan om flyktingskäl och humanitära skäl.

Jag instämmer i bedömningen att den svenska

utlänningslagstiftningen, som den är beslutad av riksdagen,

innebär att vi kanske gör en något restriktivare tolkning av

flyktingskäl än vad man gör i t.ex. Holland.

Jag är själv något förvånad när jag ser hur få av bosnierna

som verkligen har ansetts ha konventionsskäl för att stanna i

Sverige. Men detta bygger såvitt jag förstår på en helt rimlig

tolkning av utlänningslagstiftningen.

Jag vill understryka att denna fråga nu ligger hos

Invandrar- och flyktingkommittén, IFK, som skall titta på

gränsdragningen mellan flyktingskäl och de facto-skäl. Var

skall egentligen gränsen gå mot de humanitära skälen? Det är en

fråga som man mycket riktigt kan ställa.

När det gäller hjälp till Kosovo har vi från regeringens sida,

och inte minst från utvecklingsavdelningen i

Utrikesdepartementet, diskuterat detta med flera

hjälporganisationer. Vi har också fört flera resonemang med

företrädare för Röda korset.

Problemet hitintills när det gäller Röda korset har varit att

det inte har gått att få hjälp öronmärkt till Kosovo, utan det

handlar i så fall om hela Serbien, och det har vi inte varit så

intresserade av. Dessa diskussioner pågår, och det finns vissa

öppningar.

Det frågades här om praxis har skärpts. Jag vill erinra om att

det finns en utredning som lämnar sitt slutbetänkande den 6

april. Det är Melander och Berke som har haft uppgiften att se

över just detta. Detta var de kommentarer jag ville göra.

Johan Fischerström: Det var inte enbart svarta börsen det

handlade om, Birgitta Dahl. Moder Teresa-rörelsen finns på

plats, och Röda korset finns på plats. Sjukvårdsmateriel kan fås

fram, men den är dyr, som vi har hört. Men det är inte enbart

svarta börsen som gäller.

Per Stadig talade om tidigare flyktingskäl, som sedan hade

blivit humanitära skäl, och som nu med en strängare tillämpning

av humanitära skäl helt hade fallit bort, om jag fattade det

hela rätt. Det kan jag inte kommentera. Jag kan bara konstatera

att vi tillämpar de bestämmelser som utlänningslagen innehåller

på det sätt som förarbeten och praxis föreskriver.

Jag hänvisar, som Christer Hallerby också gjorde, till den

utredning som nu har arbetat i snart ett års tid för att

konstatera huruvida tillämpningen av bestämmelserna om

humanitära skäl har skärpts eller inte. Professor Melanders

utredning skall ge sitt svar i början av april.

Det är tråkigt, och jag håller på denna punkt med David

Axelsson-Fisk, att de rapporter som vi själva upprättar efter

resor och de rapporter som vi får från andra håll är belagda med

sekretess. Det gäller svenska myndigheters rapporter. De faller

under utrikessekretessen, och det är prövat ända upp i högsta

instans.

Jag beklagar i högsta grad detta faktum. Vi skulle hemskt

gärna vilja ha tillstånd och möjlighet att lämna ut våra

rapporter. Jag tror att det skulle kunna bidra till att

kunskapen på bägge håll ökades.

Om jag förstår det hela rätt omfattas däremot inte kyrkliga

organisationer, Röda korset och liknande organisationer av samma

sekretess. Vi är väldigt tacksamma om man vill delge oss sina

synpunkter, både skriftligen och muntligen, så att åtminstone vi

kan jämföra dem med de uppgifter vi har från den rapportering

som vi tyvärr inte kan lämna ut.

Jag vill bemöta några saker som sades från Röda korset. I

Jacovica fanns det inte några serbiska läkare. Det är en riktig

uppgift. Det finns nästan inga. Det är också bekräftat från

annat håll. Men anledningen till detta är sannolikt det

förhållandet att det i Jacovica till nästan 100 % finns enbart

albaner. Det finns inte några serber som vill ta anställning

där.

På sjukhuset i Pristina är förhållandet mellan antalet

anställda från grupperna ungefär fifty-fifty. I varje fall var

det så under hösten när det gäller serbisk sjukvårdspersonal och

albansk sjukvårdspersonal. Båda patientgrupperna representerades

på samma sätt i höstas. Jag kan inte svara för om det finns

någon annan uppgift i dag, men det skulle förvåna mig.

Jag har tidigare talat om de humanitära skälen och hur vi

tillämpar dem. Vi är naturligtvis både tillfredsställda med

och beredda att tillämpa andra humanitära skäl om Sveriges

riksdag beslutar om sådana, och man i uttalanden i proposition

och förarbeten ger oss vägledning till detta. Vi försöker efter

bästa förmåga att tillämpa de förarbetsuttalanden som är gjorda.

Vi får se vad professor Melander kommer fram till.

Beträffande krigsvägrare råder en begreppsförvirring i

debatten. Krigsvägrare finns uttryckligen definierade i

lagstiftningen. Det är personer som lämnat en krigsskådeplats

eller riskerar att bli återsända och hamna på en

krigsskådeplats. Bland de värnpliktsvägrare som vi nu har att

göra med i Restjugoslavien kan finnas krigsvägrarfall, och de

bedöms i så fall också som sådana. Men det övervägande antalet

är värnpliktsvägrare, och de är inte krigsvägrare enligt de

bestämmelser som utlänningslagen innehåller.

Självfallet sker bedömningarna efter en individuell prövning i

det enskilda fallet. Det kan jag, eftersom fru ordföranden ville

höra detta, säga utan att darra på manschetten. Som kanske något

av ett svar på Gustaf von Essens tidigare fråga kan jag också

säga varför det har tagit så här lång tid. En av anledningarna

till att det tar lång tid är att vi går igenom varje enskilt

fall väldigt noggrant. Jag tror att de ledamöter i

socialförsäkringsutskottet som finns med i nämnden och som

deltar i nämndens arbete kan vitsorda detta.

Jag vill inte uttala mig om human flyktingpolitik. Det är inte

mitt bord. Politiska frågor vägrar jag ständigt att i alla

sammanhang uttala mig om, utan vi försöker att tillämpa den lag

som den beslutande församlingen har fattat beslut om.

Låt mig avslutningsvis säga följande när det gäller

länderinformationen, kunskaper, att göra bedömningar och den

information som vi har tillgång till och som vi vill ha tillgång

till. Vi vill ha tillgång till all information som står att få.

Det försöker vi att skaffa oss.

Den information vi får är alltifrån entydig på alla punkter,

motsägelsefull på vissa punkter och ibland direkt felaktig. Vi

försöker att bedöma informationen, lägga pussel med

informationen och få den bekräftad från olika håll för att kunna

lägga en informationsgrund för vår bedömning.

Vi försöker i detta arbete att få tillgång till all skriftlig

information som står att få. Vi låter människor, företrädare för

asylsökande grupper, komma till oss och berätta om sin bedömning

och ge den information de har att lämna. Så sent som för någon

månad sedan hade jag en albansk polisman hos mig som kom upp

till oss efter det att vi hade kallat honom, och han berättade

om vad han hade för erfarenheter när det gäller våldtäkter av

albanska kvinnor.

Vi hade också besök av Helsingforskommittén i förra veckan. Vi

försöker att få all information och utvärdera den. Det

nyhetsblad som LDK skickar ut tar vi också del av. Detta gäller

all information varifrån den än kommer. Det är många gånger

fråga om både subjektiv och ibland direkt felaktig information.

Vi försöker att kontrollera den så gott vi kan.

Ordföranden: Vill Invandrarverket komplettera detta och

kanske understryka vad som har sagts?

Per-Erik Nilsson: Jag saknar personlig erfarenhet av

Kosovo och resten av f.d. Jugoslavien. Jag avstår därför från

att säga någonting i den delen.

Jag vill komplettera med några förtydliganden när det gäller

de humanitära skälen. Vi tar naturligtvis hänsyn till -- vilket

kanske indirekt påstods att vi inte gjorde -- akuta

sjukdomstillstånd som kräver snabba ingrepp för att mera

bestående skador skall undvikas. Det görs på olika sätt, bl.a.

genom att vi inte sällan ger temporära uppehållstillstånd för

att möjliggöra genomförandet av en operation eller annan

behandling som bedöms livsavgörande eller nödvändig för att

undvika bestående skador. Detta är det ena.

Det andra är att de humanitära skälen enligt min erfarenhet i

allt väsentligt dyker upp i det skede som inträffar efter det

att ett avvisningsbeslut har fattats. En ny ansökan kommer under

en period när människor är gömda eller på annat sätt håller sig

undan för att undvika den avvisning som är bestämd och som

annars skall ske. I det läget förekommer det enligt min

erfarenhet i nästan 100 % av fallen läkarintyg och medicinskt

relaterade bedömningar.

Jag vågar nog påstå att dessa underkastas en mycket

omsorgsfull och ingående analys och att de i ett flertal fall

också resulterar i tillstånd, antingen permanenta eller

temporära, för att återställa dessa människors fysiska, och

oftast deras psykiska, tillstånd. Jag är personligen utifrån min

erfarenhet beredd att hävda att vi inte på något sätt

nonchalerar eller tar mindre allvarligt på humanitära skäl i dag

än vad vi har gjort tidigare. Det utgår jag ifrån att även

professor Melanders utredning skall visa.

Vad gäller värnpliktsvägrare och andra sådana vill jag erinra

om -- vilket förmodligen är känt för flertalet här närvarande --

att risken för straff åberopades i ett ärende som förelades

kommissionen i Strasbourg för ett knappt år sedan. Där hävdade

en serb att han riskerade att få åtminstone tre års fängelse.

Han gjorde gällande att en avvisning inför den eventualiteten

innebar ett brott mot artikel 3 i den europeiska

människorättskonventionen, den som förbjuder tortyr och inhuman

eller förnedrande behandling.

Kommissionen konkluderade i det ärendet att risken för ett

straff på upp till tre år, vilket han hade gjort gällande, inte

var så allvarlig att detta "raised an issue", som det står i

utslaget, under artikel 3 i konventionen. Det finns även andra

ärenden från kommissionen. Inget av dessa har såvitt jag vet

kommit under domstolens prövning. De har samtliga förklarats

"inadmissable" av kommissionen och alltså inte kommit under

domstolens prövning.

Avslutningsvis vill jag naturligtvis upprepa det närmast

självklara att Invandrarverket liksom Utlänningsnämnden är

mycket intresserade av -- för att uttrycka sig mycket milt --

att få ta del av organisationernas ländermaterial och övrig

information för att komplettera den kunskap som vi själva har

samlat på oss i olika sammanhang.

Märtha Gårdestig: Riksdagen fattade för en tid sedan

beslut om att den lagparagraf där det står att "synnerliga skäl

av humanitär art" skall kunna utgöra grund för

uppehållstillstånd vid ny ansökan skall stå kvar i lagen i

stället för den stramare formulering som var föreslagen från

departementet om att själva verkställigheten av utvisning skulle

medföra fara för liv och hälsa.

Regeringen har fattat en del praxisledande beslut angående i

synnerhet sjuka barn. Det finns bedömare som anser att dessa två

beslut skulle medföra att den praxisutveckling Per Stadig

beskrev skulle vända. Det skulle bli mjukare. Jag vill fråga SIV

och Utlänningsnämnden i vilken mån dessa två beslut har gett

utslag i er bedömning av asylskäl och grund för

uppehållstillstånd.

Johan Fischerström: Den lagstiftningsfråga som först

nämndes berör för närvarande inte Utlänningsnämnden, eftersom

dessa ärenden fram till den sista juni prövas av

Invandrarverket.

Den andra frågan gällde de vägledande besluten om humanitära

skäl, bl.a. när det gäller att sända sjuka barn till Kosovo.

Utlänningsnämnden hade fattat besluten i slutet av året. De

flesta besluten är daterade den 27 december och några in på

nyåret 1994. Utlänningsnämnden har i stor nämndsammansättning

fattat beslut om humanitära skäl i samma kategorier och i samma

frågor.

Jag gör personligen den bedömningen -- andra kan göra andra

bedömningar -- att skillnaden mellan regeringens beslut och våra

beslut, om den över huvud taget existerar, är oerhört liten.

Per-Erik Nilsson: Jag vet inte om det finns så mycket att

tillägga utöver det jag redan har sagt om de humanitära skälen.

Vi tillämpar synnerliga humanitära skäl i enlighet med

lagstiftningen. Eftersom det inte blir någon ändring kommer vi

att fortsätta att tillämpa bestämmelserna på det sätt som vi

hittills har gjort.

Ordföranden: Tiden är långt runnen. Jag föreslår att vi

ajournerar för en halvtimmes lunch, men icke mera. Vi har många

frågeställningar kvar. Jag vill tacka dem som hittills har

ställt frågor och svarat.

Många av oss har ställt provokativa frågor, eftersom det är

viktigt att få detta med i det protokoll som nu tecknas ned av

stenograferna. Det är oerhört viktigt att vi har alla dessa

frågetecken uträtade så långt det är möjligt.

Jag kan också förutsäga att vi beträffande de frågor som vi i

dag inte hunnit eller kunnat belysa är mycket tacksamma för att

få återkomma och ha interna utskottsutfrågningar. Då kan man

kanske också i vissa stycken tala ännu mer fritt. Tack så hemskt

mycket. Vi ajournerar oss en halvtimme.

Ordföranden: Vi återupptar förhandlingarna.

Eftermiddagens program får pågå längst till kl. 14.00. Då

börjar plenum i riksdagen med bl.a. en votering. Det är viktigt

att vi försöker hålla tiderna.

Nu skall vi diskutera den viktiga frågan om verkställighet av

besluten. Vi har kallat hit representanter för

Rikspolisstyrelsen att inleda, liksom representanter för

Socialstyrelsen. Från Rikspolisstyrelsen har vice

rikspolischefen Ulf Karlsson kommit, och även Hans Rosenqvist --

som har besökt utskottet vid flera tillfällen.

Ulf Karlsson: Fru ordförande, ärade utskottsledamöter,

mina damer och herrar! Jag tänkte inleda med några övergripande,

men som vi från Polisens sida anser viktiga, synpunkter när det

gäller verkställighet av avvisningsbeslut. Därefter kommer Hans

Rosenqvist att lämna en del faktiska uppgifter. Han är den hos

oss som dagligen jobbar med dessa frågor.

En verkställighet av en avvisning -- med allt vad det innebär

-- är helt självklart en svår upplevelse för människor som har

hoppats på en bättre framtid för sig och de sina i Sverige. En

avvisning är det slutliga i en lång process där den enskilde

pendlat mellan hopp och förtvivlan. För polisen är

verkställighet mot den bakgrunden en viktig, grannlaga och många

gånger svår arbetsuppgift -- inte minst för den enskilde

polismannen som har att utföra uppgiften.

Polisens agerande i sammanhanget måste ses med utgångspunkt i

följande: Polisen är en myndighet. Polisen är ålagd att fullgöra

vissa i lag stadgade skyldigheter. Det är vår riksdag, vårt

lands politiker, som beslutar om dessa lagar. När Polisen

tillämpar dessa lagar kräver Polisen också respekt och

förståelse från landets medborgare. Polisen kan givetvis inte

acceptera åtgärder som vidtas för att förhindra en

verkställighet, oavsett vem som gör det.

Vi vill gärna uppmana till att ge stöd och hjälp till

asylsökande under den svåra tid som ärendebehandlingen pågår.

Fortsätt gärna med den hjälpen och det stödet även inför en

hemresa, en verkställighet. Detta är kanske många gånger

svårare. Men här är behovet av stöd ännu större.

Några ord om kyrkofrid. Jag tänker inte ge min in i någon

rättshistorisk diskussion om kyrkofrid. Det behärskar jag inte.

Men jag vill påstå att svensk polis respekterar kyrkorummets

helgd även om det inte finns lagstöd för det. Givetvis kan det

uppstå diskussioner om var gränsen till ett kyrkorum skall gå.

Vidare har vi frågan om de konkreta ärenden som Polisen har

att handlägga. Varje polismyndighet i landet är självständig och

handlägger ärendena på eget ansvar. Den centrala

polismyndigheten, Rikspolisstyrelsen, har inte någon

föreskriftsrätt på området. Men Rikspolisstyrelsen har initierat

en diskussion i de mycket viktiga frågorna med länspolismästarna

ute i landet. Diskussionen fortsätter.

Vi anser att varje ärende är unikt. Det är svårt att ange att

något enhetligt handlingsmönster skall råda. Det är helt enkelt

inte tänkbart. Men jag vill framhålla en viktig sak i

sammanhanget, nämligen nödvändigheten av tidiga kontakter,

samarbete, samverkan, mellan de berörda parter som finns inför

ett avvisningsärende. Alla tjänar i längden på detta -- inte

minst den som verkställigheten av avvisningen berör.

Hans Rosenqvist: Fru ordförande, utskottsledamöter! Det är

bekant för alla här att det är polismyndigheterna som enligt

utlänningslagen har att verkställa både avvisnings- och

utvisningsbeslut.

Utgångspunkten måste naturligtvis vara att polismyndigheterna

litar på att de beslut som har fattats är riktiga. Det finns i

och för sig möjligheter att lämna ärenden vidare. Men det sker

när det är fråga om praktiska svårigheter osv.

Uppgiften att verkställa beslut har blivit allt besvärligare.

Ärendemängden har ökat. Jag skall med hjälp av några

overheadbilder visa utvecklingen under de senaste åren. Men det

är bekant att när besluten skall verkställas är utlänningen ofta

inte där han skall vara vid det tillfället. Många gånger säger

utlänningen att han skall medverka, han ordnar biljetter osv.,

inte minst med hjälp av Transporttjänsten, och när

verkställigheten skall ske finns han inte på plats.

Jag tänkte visa utvecklingen. Jag har kopior på materialet för

den som är intresserad.

Här har vi antalet verkställigheter under 1992. Vi skall inte

analysera alla siffror. Ni ser att den vänstra kolumnen gäller

inkomna verkställelseärenden. Den andra kolumnen gäller de

ärenden som har verkställts. Den tredje kolumnen gäller de

ärenden som inte har verkställts. För att belysa utvecklingen

finns även det antal som har blivit efterlysta med. Nu påstår

jag inte att alla som har blivit efterlysta har gått under

jorden -- själva eller med hjälp av andra. Vi har ju ingen

utresekontroll i Sverige. En del kan ha lämnat landet utan att

vi vet om det. En del lämnar landet för att åka till Norge. Det

får vi veta, för de kommer tillbaka.

V betyder vuxna, och B betyder barn.

Det går att redan här se att ärendetillströmningen ökade under

1992. Den börjar litet blygsamt med 633 vuxna och 62 barn. I

december var det 1 541 vuxna och 644 barn. Ni ser att antalet

har varierat, men det ökade under året. Det är en liten nedgång

under december, men det kan bero på julhelgen.

Sammantaget kom det in ungefär 20 000 verkställigheter

rörande 20 000 personer.

I början av 1992 höll vi en ganska bra takt i fråga om

verkställigheter. Men ni ser att vi sackar efter ungefär vid

mitten av året. Sammanlagt verkställdes ungefär 13 000 beslut.

De ej verkställda besluten kan vi naturligtvis inte summera.

Men i mångt och mycket är det fråga om samma personer. Men det

går att se att vid årets början rör det sig om ungefär 3 000

personer, och vid årets slut ungefär 6 300--6 500. Det är en

markant uppgång. Antalet efterlysta går inte heller att summera.

Det rör sig många gånger om samma personer. Men ni kan lägga

märke till att det har gått från ungefär 2 000 till ungefär

3 200.

Under 1993 fortsätter utvecklingen. Under hösten 1993 hamnar

vi plötsligt när det gäller antalet inkomna ärenden på över

3 000 vuxna och över 2 000 barn. Barnen närmar sig i stor

utsträckning de vuxna till antalet. Men det har naturligtvis

mycket med de barnrika Kosovofamiljerna att göra.

Under 1993 var det alltså 28 500 vuxna och 17 500 barn i

antalet inkomna ärenden. Verkställigheterna har långt ifrån

blivit lika många. De hamnar på nästan 19 000 vuxna och drygt

10 000 barn. Ni ser att antalet verkställighter ökar i stort

sett månad för månad. Vi hinner inte med. Likaså ökar antalet ej

verkställda beslut dramatiskt. Vid årsskiftet är antalet uppe i

17 000. Antalet efterlysta var vid det läget över 10 000. Man

vet alltså inte var dessa 10 000 personer befinner sig.

Ni ser att antalet inkomna ärenden har varit litet lägre under

1994 än under hösten 1993. Men antalet är fortfarande stort.

Antalet verkställigheter har också minskat, men antalet är i

vårt tycke fortfarande stort. Balansen har faktiskt minskat --

även antalet efterlysta.

Det är inte så svårt att förstå varför antalet inkomna ärenden

har ökat. Både Invandrarverket och Utlänningsnämnden har fått

ökade resurser. Även Polisen har för all del fått ökade

resurser. Det var under sommaren 1993. Då ställdes de berömda

100 miljonerna till förfogande för att verkställa sådana beslut

som hade vunnit laga kraft den 1 juli 1993. Uppdraget var att

besluten skulle ha verkställts vid nyår. Det kan också vara

intressant att notera att i den tidigare debatten har det sagts

att takten skall minska. Jag tror inte att det kan ha varit

regeringens ståndpunkt, eftersom vi fick pengarna just för att

öka takten.

Jag vill också visa på användningen av tvångsmedel. Det är

även här uppdelat på vuxna och barn. Vi kan se statistiken för

1992 när det gäller förvar av vuxna. Antalet har varit i stort

sett konstant. Det gäller även för barn. Antalet har varierat

mellan 15 och toppnoteringen i oktober på 67 personer. Antalet

under uppsikt var inte alls så stort. Vi har sett siffror på de

efterlysta tidigare.

Låt oss se på siffrorna för 1993. Då kom den nya bestämmelsen

om förvar av barn. Antalet vuxna är i stort sett lika. Antalet

har kanske ökat litet grand under hösten. Det hänger

naturligtvis ihop med det stora antalet ärenden som kom in till

Polisen för verkställighet. Men förvarssiffrorna har minskat

markant för barn.

Antalet under uppsikt var inte så stort för 1992. Här har

antalet ökat markant, inte minst när det gäller barn. Jag har

inte någon förklaring till att siffran är så låg för december

1993. Det är en dramatisk minskning för barnen.

Alla siffrorna är manuellt framtagna bland polismyndigheterna.

I bland kan det vara svårt att få 117 polismyndigheter att fylla

i papper på ett likartat sätt. Det kan finns enskilda

felaktigheter. Men det går ändå att se trenderna.

Siffrorna för årets två första månader 1994 är i stort sett

lika.

De ny reglerna för förvar av barn trädde i kraft den 1 januari

1993. De har enligt vår uppfattning gjort det ännu svårare att

verkställa avvisningar av barnfamiljer. En planerad

verkställighet i förening med ett uppsiktsbeslut måste

misslyckas innan familjen kan tas i förvar. Det innebär att det

måste ske två "planeringar" i samma ärende. Det är frustrerande

för den som handlägger verkställighetsärendet och det blir

kostsamt. Man kan tro att detta inte kostar så mycket. Men jag

tror att Transporttjänsten kan stryka under att detta är förenat

med stora besvärligheter och onödigt arbete. Ibland måste sådant

som inte blir gjort betalas.

Jag vill till sist sticka ut hakan och fråga vem som

egentligen tar ansvar för de barn som hålls gömda, dvs. för

deras hälsa och välbefinnande. Vem tar ansvar för att andra kan

göra en bättre bedömning av utgången av ärendet än

Invandrarverket och Utlänningsnämnden?

Ordföranden: Tack för den redogörelsen.

Sigge Godin: Jag vill ställa en fråga om de extra

pengarna. Det skulle vara värdefullt att få en beskrivning av på

vilket sätt pengarna används. Vilka aktiviteter utförde ni som

ni normalt inte gör för de ordinarie medlen?

Det är glädjande att ni inte tar så många barn i förvar

längre. Men jag skulle vilja ha en beskrivning av vad det

innebär att ha barn under uppsikt. Det kan vara värdefullt för

oss i utskottet att få veta det.

Jag studsade en aning när Hans Rosenqvist uttryckte att det

ofta är fråga om ett onödigt arbete. Den frågan kanske inte

skall ställas till Polisen utan snarare till organisationerna.

Anser ni att flyktingarna skulle ha givits mer rådrum, vilket

skulle ha inneburit att de själva kunde planera sin avresa och

Polisen därmed sluppit utföra det onödiga arbetet? Annars kanske

Hans Rosenqvist kan beskriva vad han menar med onödigt arbete.

Maud Björnemalm: Jag vill gärna se tabellen för 1993 om

förvar och uppsikt igen.

Både förläggningspersonal och representanter för

frivilligorganisationer säger att Polisen går till väga så att

de tar mannen i förvar och låter kvinnan och barnen vara kvar på

förläggningen. Är det vad ni kallar att ställa under uppsikt?

Berith Eriksson: Vad säger häkteslagen om grunderna för

att ta en person i fängsligt förvar i häkten och polisarrester?

Finns det lagligt stöd att sätta asylsökande i förvar i häkten

och arrestlokaler? Eller skall det iordningställas en annan typ

av förvarslokaler?

Hans Rosenqvist: Först har vi frågan om pengarna. 27

miljoner kronor ställdes till förfogande för att verkställa

beslut som hade vunnit laga kraft före den 1 juli 1993. De

besluten skulle vara verkställda i så stor utsträckning som

möjligt vid årsskiftet.

3 miljoner kronor ställdes till förfogande för de åtgärder som

redan hade vidtagits innan beslutet fattades. Det var fråga om

den del som var kvar av budgetåret 1992/93. De sista 70

miljonerna skulle användas till verkställigheter under hela

budgetåret.

Dessa pengar har fördelats på fem länsstyrelser som regionalt

skulle samarbeta med polismyndigheterna i regionen. De har

huvudsakligen använts för att anställa administrativ kraft. Det

går inte att anställa poliser. Än så länge finns det inga

arbetslösa poliser. Däremot skall ny administrativ kraft hyras

in. Det är inte bara i vanlig mening, utan även pensionerade

poliser, juriststuderande osv. Inte minst skall pengarna

användas för övertider och för en del tekniska hjälpmedel osv.

Vidare var det en fråga om hur det går till när barn är under

uppsikt. Jag har inga detaljkunskaper. Men allmänt får den som

är under uppsikt komma och anmäla sig hos polismyndigheten en

eller flera gånger i veckan. Det är upp till varje

polismyndighet att handskas med dessa frågor. Det går också att

tänka sig att passen tas i beslag som en form av uppsikt.

Jag talade vidare om onödigt arbete. Jag menar inte att det är

ett onödigt arbete att verkställa beslut. Däremot är det onödigt

arbete att behöva göra proceduren flera gånger när det gäller

samma person. Det blir onödigt arbete och kostsamt.

Jag antecknade ordet rådrum, men det gick litet för

fort . . .

Sigge Godin: Ges flyktingar rådrum att planera sina

avfärder själva eller i samverkan med någon som kan hjälpa till?

Det ger väl mindre arbete åt Polisen. Det är alltid intressant

att få synpunkter på om det ges rådrum i tillräckligt stor

utsträckning eller om ni vill ha detta gjort på något annat

sätt.

Jag vill återkomma till frågan om extra pengar. Det kan väl

inte vara fråga om att människor har suttit och vänt papper,

dvs. administratörer? Ni måste väl ha haft speciella

aktiviteter? Vilka och på vilket sätt?

Hans Rosenqvist:Jag kan inte i detalj svara på de sista

frågorna. Men givetvis har det inte varit fråga om att sitta och

vända papper. Men man har börjat med papperen. På många håll har

man gått igenom akterna för de personer som har varit berörda

för att se om det går att hitta adresser där utlänningarna kan

nås osv. Man har naturligtvis varit ute på förläggningar och

hört med grannboende och förläggningspersonal om någon vet var

dessa personer finns. Man har också hört med de offentliga

biträdena om de har någon uppfattning. Det kan faktiskt vara så

att utlänningen har lämnat landet. Det är en lika värdefull

uppgift som någon annan. Då går det ju att avskriva ärendet.

Vidare var det frågan om rådrum. Utlänningslagen stadgar att

vid avvisningar har utlänningen 14 dagar på sig att själv lämna

landet. När beslutet kommer till förläggningen är det

förläggningspersonal som talar om innehållet för utlänningen. I

och med detta får utlänningen veta att han har 14 dagar på sig

att lämna landet. Här blir det en reaktion. Ibland blir

reaktionen att utlänningen inte alls tänker åka. Då är systemet

att polismyndigheten skall kontaktas för att kanske ta

utlänningen i förvar eller ha honom under uppsikt.

Men många säger att de förstår att de skall åka, och de säger

att de skall ordna det hela. Men när resan praktiskt skall bli

av finns de inte där.

Vidare var det en fråga om när mannen är i förvar och familjen

står under uppsikt. Det är riktigt att den ena föräldern kan tas

i förvar enligt de nya bestämmelserna. Det görs naturligtvis. I

samma veva -- inbillar jag mig -- ställs övriga familjen under

uppsikt.

Jag föredrar att kalla dessa personer för utlänningar i

stället för asylsökande. De är ju inte asylsökande längre

eftersom deras ärenden är slutbehandlade. I

utlänningsförordningen finns det ett förbud mot att förvara barn

i häkten, arrester och anstalter. Däremot finns det inte förbud

för vuxna. Sedan går det naturligtvis att diskutera det lämpliga

i att hålla utlänningar i häkten. Det är de alternativ som har

stått till buds. Vi har i och för sig de speciella

förvarslokalerna på utredningsslussen i Carlslund. Vi hade också

liknande lokaler vid utredningsslussen i Sagåsen i Mölndal. Men

efter det att Invandrarverket tog över utredningsansvaret för

asylsökande kom verket att ta de lokalerna i anspråk. Vi fick

inte några ersättningslokaler.

Det har också förekommit en liten diskussion -- och kanske

inte så liten heller -- mellan Kriminalvårdsstyrelsen och

Polisen när det gäller vem som skall ha ansvaret för de

förvarstagna. På ett antal platser i landet -- för all del inte

så många, men åtminstone en handfull -- förbereds nu

förvarslokaler för dem som man räknar med kommer att bli

långliggare, som man kanske litet vanvördigt kallar dem. Det

finns tyvärr personer som har suttit ganska länge i förvar.

När det gäller lämpligheten finns det således inget förbud mot

att förvara vuxna utlänningar i häkte.

Berith Eriksson: Jag har en följdfråga. Jag frågade vad

häkteslagen säger om grunderna för att ta en person i fängsligt

förvar. De asylsökande utlänningarna särbehandlas.

Hans Rosenqvist: Jag vet inte vad häkteslagen säger.

Reglerna för när utlänningar kan tas i förvar finns i

utlänningslagen. Det är det enda svar jag kan ge.

Per-Erik Lundh: Det är kriminalvården som svarar för

häktena. I december hade vi ca 100 personer förvarstagna i våra

anläggningar spridda över landet. Det motsvarar ca 7 % av vår

volym.

Som framgick här tycker vi egentligen inte att dessa personer

skall sitta i häkte. Det är ett ingrepp som är mycket

restriktivt. Vi har också stor platsbrist på häkten och

anstalter. Därför har vi, vilket har sagts här tidigare, tagit

upp en diskussion om att man skall finna andra former av

förvarstagande. Det pågår nu diskussioner i den riktningen,

vilket vi hälsar med tillfredsställelse.

Birgitta Dahl: Jag känner till fall där mannen som har

suttit i förvar har blivit avvisad medan familjen har stannat

kvar i Sverige. Hur många sådana fall handlar det om totalt?

Jag har ytterligare en fråga i anslutning till detta, som dock

närmast hör samman med vad representanter för Socialstyrelsen

skall redovisa. Det är inte ovanligt att resten av familjen -- i

de fall där den skiljs åt -- far mycket illa. Kvinnan kan bli

sjuk, vilket leder till att barnen blir ensamma och inte lever

tillsammans med någon av sina föräldrar. Den frågan kanske skall

kvarstå till föredragningen från Socialstyrelsen.

I hur många fall har enbart mannen blivit avvisad medan

familjen blivit kvar i Sverige?

Hans Rosenqvist: Det vet jag faktiskt inte. Men det finns

ingenting i utlänningslagstiftningen som säger att man inte får

verkställa utvisning av t.ex. enbart mannen. Sedan kan man

naturligtvis också fråga sig varför familjen är åtskild. I

allmänhet beror det naturligtvis på att kvinnan och barnen är

gömda någonstans. Enligt min uppfattning är det inte

myndigheterna som skiljer familjerna åt, utan det är de själva.

Gustaf von Essen: I likhet med Invandrarverket och

Utlänningsnämnden skall också Polisen utföra sitt jobb. Det har

här beskrivits ungefär under vilka omständigheter man arbetar.

Jag måste säga att jag blir ganska förfärad över att det finns

ett så stort glapp mellan antalet inkomna ärenden och antalet

verkställda ärenden. Det ökar kraftigt. Man kan fråga sig om det

beror på resursbrist. Jag har ställt den frågan tidigare. Det

har talats om 100 miljoner kronor. Det kanske kan tänkas att det

behövs mera pengar i fortsättningen.

Kan det i stället vara så att det är brist på lagstiftning?

Har vi en lagstiftning som inte fungerar i praktiken och som

helt enkelt försvårar ert arbete? Om ni anser att det finns

brister i lagstiftningen vore det intressant att höra vilka

förändringar ni skulle vilja ha till stånd. Grunden måste ändock

generellt vara att de av demokratiska instanser fattade besluten

skall kunna verkställas på ett rimligt sätt -- i annat fall

fungerar det ju inte.

Sedan kan man naturligtvis lägga humanitära aspekter på olika

enskilda ärenden. Det har jag personligen inga problem med att

göra. Men jag vill ha ett principiellt svar. Vari brister det

när det blir som det blir?

Märtha Gårdestig: Jag vill fråga om Polisen använder

pengarna så effektivt som möjligt. Man hör talas om chartrade

plan och specialtransporter, och det sägs att polisen reser ut

med personer på vinst och förlust utan att veta om landet tar

emot dem. Ibland vet man att landet inte vill ta emot

personerna, utan man chansar.

I TV sändes ett program om de flyktingar som gömmer sig i

Åsele kyrka. Dessa personer har inga pass. Kyrkoherden hade

frågat polisen vad de skall göra när de kommer till gränsen.

Enligt kyrkoherden svarade polisen att då skulle man förhandla.

Jag studsade till när jag hörde detta. Vad innebär det? Tar

svensk polis till mutor?

Jag har fått frågan om det är nödvändigt att just poliser åker

med. Kan t.ex. inte personer från Röda korset eller en präst

följa med, eller är det nödvändigt med en myndighetsperson? Vid

överlämnandet kan det, om det är människor som har ögonen på

sig, vara psykologiskt viktigt att man i landet vet att dessa

människor har återvänt.

Jag har ytterligare en fråga till polisen, men jag nöjer mig

med den här frågan nu.

Hans Rosenqvist: Jag skall börja med att försöka besvara

Gustaf von Essens fråga om vad det är som brister när glappet

blir så stort. Resursbrist har man väl alltid. Det vore väl

idealet om det fanns lika många personer som verkställer beslut

som det finns beslut att verkställa, men så kan det

naturligtvis inte bli.

Personligen tror jag snarare att det är brister i

lagstiftningen. Tidigare fick polismyndigheterna dessa beslut

för delgivning och verkställighet, och jag tror att det var

betydligt effektivare. Sedan kan man alltid diskutera vad som är

bra och inte bra. Men ur effektivitetssynpunkt tror jag att

lagstiftningen var bättre förr, även om det då också sades att

avresan i första hand skulle ske frivilligt.

Märtha Gårdestig frågade om pengarna används effektivt. Jag

vet inte om hon menade de 100 miljonerna. De används inte för

själva verkställigheten.

Märtha Gårdestig: Nej, jag menar totalt, inte bara de 100

miljonerna.

Hans Rosenqvist: Man kan alltid diskutera om pengar

används effektivt eller inte, inte minst när det gäller resor på

vinst och förlust. Jag har ingen anledning att sticka under stol

med att sådana resor förekommer. Man chansar. Många gånger

kanske det sker tvärtemot råd som man t.ex. har fått från

Transporttjänsten. Man tycker att man har så mycket på fötterna

att man skall klara det. Tyvärr visar det sig alltför många

gånger att man inte gör det.

När man förhandlar skall man naturligtvis inte dela ut mutor.

Det är snarare fråga om en förhandling där man har kopior av

pass eller andra identitetsuppgifter som man kan visa i

personens hemland. Det går ut på att visa att personen i fråga

hör hemma i det land till vilket man har verkställt utvisningen.

Det är definitivt inte nödvändigt att polisen följer med på

resor. Det är också bestämt sedan många år tillbaka att det i

första hand är kriminalvårdens tjänstemän som skall följa med

som eskort. Nu kanske det inte spelar någon roll i det här

sammanhanget. Frågeställaren undrade ju om en präst eller någon

från Röda korset skulle kunna åka med. Jag utesluter inte att

det skulle kunna vara möjligt. Det händer att läkare och

sjuksköterskor åker med, så varför skulle inte en präst kunna

göra det -- om det behövs av någon anledning.

Berith Eriksson: I Polistidningen häromveckan skrev ni

själva att Transporttjänsten är Sveriges mesta resebyrå. När det

gäller före detta asylsökande som skall förpassas ut ur Sverige

rörde det sig under år 1992/93 om 16 861 personer till en

kostnad av 148 miljoner. Ett snabbt överslag säger att det blir

ungefär 8 800 kr per person. Vad är det som ingår i den summan?

Är det bara biljetter för den som skall utvisas eller är det

också biljetter för ledsagaren? Vad ingår i denna summa?

Kjell Kylander: I kostnaderna för transporterna, 148

miljoner under förra året, ingår resandet i form av biljetter

och kostnader i övrigt. Det gäller kostnader för personal, mat

och hotell under dessa resor.

Ordföranden: Vi har här också representanter för

Socialstyrelsen, och det är viktigt att de också får tillfälle

att komma med i diskussionen av denna viktiga fråga.

Rune Backlund: Min fråga är litet mera av principiell

karaktär och gäller huvudmannaskapet för verkställigheten. Det

har funnits förslag och förts en diskussion om vem som skall ha

ansvaret för verkställigheten. Det finns ett förslag om att

Invandrarverket skulle kunna ta över de delar av

verkställigheten där tvångsmedel inte är aktuella. När det blir

fråga om tvångsmedel måste Polisen vara ansvarig. Jag skulle

gärna vilja höra litet synpunkter från flera av deltagarna när

det gäller frågan om att förändra huvudmannaskapet för att på

det sättet få en effektivare verkställighetsprocess.

I anslutning till det vill jag också ta upp en fråga som jag

ofta har mött när jag träffar personer som aktivt jobbar med

flyktingar och personal på Invandrarverkets förläggningar. Man

anser att man från svensk sida skulle behöva ha en mer

förberedande politik. När en person har fått avslag i första

instans vet vi att sannolikheten för ett bifall i nästa led,

Utlänningsnämnden, är relativt liten. Procentuellt sett är det

inte många som får till stånd en ändring av beslutet.

Under den tid en person väntar borde man lägga mera tid och

resurser på att förbereda personen för ett återvändande. Man

skulle kunna göra insatser och hjälpa personen att bli mentalt

förberedd på att återvända. Jag vet att det finns de som har

funderat kring sådana här program. Jag ställer frågan, och de

som känner sig manade får kommentera den. Det vore intressant

att få belyst om vi kan hitta andra former för vår

verkställighet.

Christer Hallerby: Från Kulturdepartementets sida ser vi

flera anledningar att se över frågan om verkställigheten. Vi

diskuterar tillsättandet av en särskild utredare på det här

området. Det finns ett utkast till ett direktiv. Men det har

ännu inte delats i kanslihuset. Processen pågår. Jag kan säga

preliminärt att det ingår i en sådan särskild utredning att

överväga vilken myndighet som i framtiden bör ha huvudansvaret

och om detta i så fall också skall omfatta ett kostnadsansvar,

vilket det i princip inte gör i dag.

Det är en balansgång mellan avvisningarnas effektivitet och

värdigheten i avvisningarna som är någonting mycket viktigt. Man

kan betona effektiviteten, men effektiviteten kanske går ut över

värdigheten och vice versa. Det är en fråga som förtjänar att

diskuteras och ses över.

Man bör över huvud taget överväga vilken myndighet som skall

ha kostnadsansvaret för bistånd och vårdkostnader för

utlänningar som skall avvisas efter det att beslut har vunnit

laga kraft. Förslagen skall så småningom läggas fram. Detta är

vad vi nu planerar.

Lena Häll Eriksson: Jag tänker kommentera den delen av

frågan som rör förberedelser för återvändande. Det program som

Invandrarverket har på sina förläggningar för s.k. organiserad

verksamhet har egentligen redan från början inriktningen att

förbereda de asylsökande för ett liv i Sverige eller någon

annanstans. Det är alltså en förberedelse för att beslutet kan

bli negativt och att man kan bli tvungen att återvända till sitt

hemland eller till det land man närmast kommit ifrån. Vi jobbar

intensivt med detta. Självfallet kan man alltid göra mer än det

som redan görs.

Man måste nog också ha klart för sig att även om en enskild

individ har fått ett avslag i första instans, så är individen

ändå mycket inriktad på att få ett bifall i andra instans.

Personen har sitt hopp kvar, vilket gör att det är mycket mycket

svårt att nå fram med förberedelser för ett återvändande.

Märtha Gårdestig: Jag vill fråga vilka instruktioner

Polisen har för sitt uppträdande vid en avvisning eller

utvisning. Min fråga gäller värdigheten. Jag tänker inte bara på

vad som har hänt i Alsike och med familjen i Katrineholm, där

skolbarn togs ut ur skolbussen, eller andra händelser som

medierna har speglat. Jag tänker även på andra händelser som jag

har fått personligt vittnesbörd om där vänner har nekats ta

farväl och t.ex. skicka med kläder. Skolbarn har inte fått ta

farväl av sin klass. Vi vet att även om det kan vara mycket

smärtsamt att ta farväl är det ändå en tröst att man har fått

säga farväl.

Många poliser visar medmänsklighet, men inte alla. En del

uppträder dess värre mycket brutalt helt i onödan. Finns det

någon etikkodex för hur polisen skall uppträda i sådana här

fall?

Ulf Karlsson: Det finns inga instruktioner i dessa frågor.

Självfallet kan olycksfall i arbetet förekomma. Men jag vill nog

påstå att i det övervägande antalet fall sker avvisningen med

iakttagande av värdighet och med hänsyn till de personer som är

föremål för verkställigheten. Det pågår ständigt en diskussion

om dessa frågor inom Polisen, och vi tar upp sådana här saker.

De fall där det inte har varit bra kan man bara beklaga, men jag

tror trots allt att de tillhör undantagen.

Märtha Gårdestig: I de fall där polisens uppträdande inte

har varit bra undrar jag om vederbörande har fått någon

reprimand e.d.

Ulf Karlsson: Ja, de flesta ärenden där det bedöms att det

har gått olämpligt till blir föremål för JO-anmälan och

utredning på den sidan.

Hans Rosenqvist: För tydlighets skull vill jag, när det

gäller de 100 miljoner som vi talade om, säga att hela beloppet

säkert inte kommer att bli förbrukat. Dessutom kommer ombyggnad

och drift av de nya förvarslokalerna under budgetårets slut att

belasta dessa pengar.

Ordföranden: Som har framgått av redogörelserna och

framför allt av svaren på frågorna är det här naturligtvis en

mycket grannlaga uppgift. Det är viktigt att det har kommit fram

att det naturligtvis handlar om effektivitet och

kostnadsmedvetande men att det i hög grad också handlar om

humanitet och medmänsklighet. Jag tar för givet att man hos

Rikspolisstyrelsen och kriminalvårdande myndigheter har dessa

aspekter under noggrann observation. Det är viktigt. Det handlar

om människor i nöd. Vi hörde också från departementet att det

kommer att göras en särskild utredning. Förvisso har vi fått en

hel del positiva besked här.

När vi i utskottet diskuterade förvarstagande av barn tyckte

vi att det var en mycket svår fråga. Vi ställde oss frågan om

vad som händer med alla dem som håller sig undan om man inte kan

avvisa eller utvisa en familj. Det har redan framkommit här att

det ofta är så att en del av familjen gömmer sig. Det finns hela

tiden en gråzon. Vi fick veta att det antal personer som gömmer

sig ökar hela tiden. Utskottet gav Socialstyrelsen i uppgift att

om möjligt försöka få fram hur många barn det rör sig om. Jag

vet att ett mycket gott arbete har ägt rum. Jag skulle vilja ge

ordet till Socialstyrelsens representant Pelle Björklund. Det

här är frågor som vi verkligen har haft ångest över.

Pelle Björklund: Fru ordförande, utskottets ledamöter,

mina damer och herrar! Jag arbetar på Socialstyrelsen. För

ungefär åtta månader sedan fick vi ett uppdrag av regeringen att

ta reda på hur det kommunala mottagandet av ensamma

flyktingungdomar och flyktingbarn går till i Sverige och vad det

finns för brister. I samband med det uppdraget skulle vi, på

socialförsäkringsutskottets initiativ, studera de gömda barnens

situation. Det är del två i uppdraget. Huvuduppdraget gäller

alltså situationen för de barn och ungdomar som har fått

uppehållstillstånd och som befinner sig ute i kommunerna. Jag

skall dock inte ägna så mycket tid åt detta utan övergår till

del två -- de gömda barnen.

Vi har uppfattat syftet med det uppdraget så, att man vill ha

reda på vad som går att få reda på när det gäller de gömda

barnen. Vi har inte ett uppdrag att komma med förslag på hur man

skall förändra och förbättra situationen, vilket vi har i det

första deluppdraget. Vi skall helt enkelt försöka öka kunskapen

om hur de gömda barnen har det.

I uppdraget ingick frågan hur många gömda barn det kan finnas

och frågan hur många av dem som har fått uppehållstillstånd

efter förnyad prövning. Huvudfrågan är således var de gömda

barnen finns och hur de har det. Vi har i dag fått ta del av en

del statistiska uppgifter här. Tillsammans med

Rikspolisstyrelsen och Invandrarverket har vi tagit fram dessa

uppgifter. Vi på Socialstyrelsen gör också utredningen

tillsammans med Invandrarverket.

Det är svårt att säga hur många barn det handlar om. Vi kan

konstatera att antalet efterlysta har ökat. Under de senaste

månaderna har ökningen varit dramatisk.

När det gäller antalet personer som har fått

uppehållstillstånd efter att ha varit gömda och efter en förnyad

ansökan är statistiken behäftad med ganska stora brister. Något

exakt antal vill man inte nämna från Invandrarverkets sida.

Däremot säger den statistik som finns att från år 1991 har 170

underåriga mellan 0 och 18 år fått permanent

uppehållstillstånd efter ny ansökan. Det var 10 personer år

1991, 50 år 1992, 82 år 1993 och 28 under januari och februari

år 1994. Men dessa siffror är verkligen tilltagna mellan tummen

och pekfingret.

Nästa fråga var hur dessa barn och familjer har det. Hur

skulle vi kunna ta reda på det? Vi tänkte att vi skulle försöka

nå kontakt med de här barnen och ungdomarna utan att träffa dem.

Vi vände oss till Barnombudsmannen och bad henne ordna en

hearing. Vi bjöd in människor som i sin profession eller i sitt

ideella arbete träffar och engagerar sig för gömda barn.

Företrädare för barnpsykiatrin var Erling Skoglund och Magnus

Kilbom. Vidare deltog Lilian Levin från BUP i Umeå, Eva Norström

från Svenska flyktingrådet, Anita Dorazio från FARR, syster

Karin från Alsike samt Ebba Neander och Ann Marie Persson från

Rädda barnen, för att nämna några.

Vi har ännu inte lämnat ifrån oss uppdraget, men det håller på

att sammanställas. Vi tycker att det ger en bra balans, och det

visar hur de här barnen ur olika aspekter har det. Om jag skulle

lyfta fram någonting av det här materialet får det stå för mig

och i viss mån för Socialstyrelsen. Vi kommer inte att göra det

i själva rapporten.

Det finns inte ett gömt flyktingbarn som har det likadant som

ett annat barn. Det är naturligtvis mycket stor skillnad på

barnens situation. Vissa lever under ganska bra förhållanden,

medan andra lever under mycket hårt psykiskt tryck och med

mycket begränsad rörelsefrihet. Det är naturligtvis mycket

viktigt. Barn i den här situationen går miste om att få vara

barn. De får inte leka. De får inte vara tillsammans med

adekvata vuxna. De får inte möjlighet att bearbeta sina svåra

upplevelser från tiden innan de lämnade sitt hemland, medan de

flydde och under tiden i det nya landet innan de fick ett

avvisningsbeslut.

Hela denna procedur gör att familjerna känner ständig skräck.

Rädslan är påtaglig. De upplever ganska genomgående att om man

väl har fattat ett beslut om att gå under jorden så är det ett

beslut utan återvändo. Föräldrarna har uppfattat situationen så

att det inte finns några andra alternativ. Vi har blivit

uppmärksammade på att vi måste lyssna till detta och försöka

förstå att familjerna inte fattar sitt beslut lättvindigt. De

upplevelser de har av alternativen gör att de tvingas fatta

dessa beslut. Man tar naturligtvis på sig ett stort ansvar för

sina barn, när man försätter dem i en sådan här svår situation.

Det viktigaste är att lyssna på argumenten och att se till

barnens situation. Jag har genomgående fått signaler att det är

i ytterst få fall som man beaktar barnens rätt till prövning.

Varje individ har rätt att få sin sak prövad.

Det finns naturligtvis barn och ungdomar som har egna skäl för

uppehållstillstånd och asyl. De skälen granskas i för liten

omfattning. Man ser barnen som helt och hållet tillhörande

föräldrarna. En del av barnen har spädbarnsdepressioner. Många

är apatiska. Lilian Levin har gjort en kartläggning av 52

flyktingbarn som visar olika typer av psykiska symtom.

Det är alltså viktigt att dessa barn får möjlighet att

bearbeta sin situation. Föräldrarna tappar i hög utsträckning

sin omsorgsförmåga, och barnen får ta på sig mycket av

föräldrarnas oro och ångest, även de vuxnas normala ansvar för

att se till att familjen fungerar. Det finns likheter mellan

barn till missbrukare och barn i utsatta situationer, fast

problemen är mer fokuserade i det senare fallet. Allting syns

mycket tydligare.

Det finns naturligtvis också en del oro när det gäller

tillgången till sjukvård och socialtjänst för dessa barn och

familjer. Det finns regler, men det finns en väldig osäkerhet om

vilka regler som gäller. Inom sjukvården och socialtjänsten är

man osäker, och det är naturligtvis även familjerna och barnen.

På grund av den rädsla som finns vänder de sig inte till

sjukvården och socialtjänsten om de inte är absolut tvungna.

En hel del av dessa omsorger får flyktingarna naturligtvis

ändå, eftersom det finns människor som på olika sätt hjälper

till ideellt, men det skulle behöva bli tydligare vilka regler

som gäller. Det tror jag är viktigt. Även personalen far illa i

dessa lägen. Man vet inte vad man får göra. Man vet inte ens om

det är brottsligt att gömma flyktingar. Man vet inte om man har

anmälningsplikt, uppgiftsskyldighet eller liknande.

Många säger att det är överläkarna på sjukhusen som bestämmer.

Om de har ett stort engagemang och etiken säger dem att de

naturligtvis måste hjälpa till även om de inte får någon

kostnadsersättning så gör de det. Andra gör det inte. Det finns

exempel på att man har ringt till polisen och gjort en anmälan

utan att ens säga det till de berörda som har varit på

sjukhuset.

Det ligger naturligtvis i sakens natur att det inte är lätt

att hantera detta problem. Det är en verklighet som vi lever i

och som vi på något sätt måste acceptera. Det är bra att vi

underlättar för dem som utsätts. Man skall ha en lagstiftning

som är så bra som möjligt. Den skall naturligtvis stå för våra

ideal och värderingar, men vi kan inte trolla bort situationen.

Tack!

Birgitta Dahl: Det var en värdefull och skakande

beskrivning. Vi är inte så förvånade. Det fanns ju skäl till att

utskottet bad om detta kartläggande. Jag skall inte sitta här

och gräva i det förgångna, men jag vill säga att det fanns de

som förutsåg detta.

Jag skulle vilja ställa tre frågor. Den första är kanske

retorisk, men den behöver ändå besvaras: Skulle samhället, om

det vore normala förhållanden i stället för denna onormala

situation, ingripa när det gäller flertalet av dessa barn med de

insatser som t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan

göra?

Min andra fråga vill jag ställa till framför allt

Utlänningsnämnden och Invandrarverket: Tar ni hänsyn enskilt

till barnens situation vid bedömningen? Bedöms den lika noggrant

individuellt som föräldrarnas?

Till sist vill jag fråga Christer Hallerby om det beslut som

skall fattas nästa torsdag, eller torsdagen därpå, också

inbegriper den här gruppen personer.

Maud Björnemalm: Detta är som sagt en svår fråga. Det är

svårt för oss politiker att ta i frågan om gömda flyktingar. Man

kan ha stor respekt för det engagemang som många enskilda

människor visar, men man kan ändå inte som lagstiftare acceptera

att människor tar lagen i egna händer.

Nu finns problemet. Flyktingar göms. Vi känner till problemet,

och vi måste också kunna diskutera hur vi skall komma till rätta

med det.

Jag skulle vilja fråga frivilligorganisationerna, kanske i

första hand Svenska flyktingrådet och Sveriges kristna råd, hur

vi skall kunna komma tillsammans och diskutera dessa svåra

frågor och den verklighet som nu är. Hur skall vi komma till

rätta med detta problem?

Christer Hallerby: Det är klart att detta är ett mycket

stort problem som har blivit större. Jag tror framför allt att

orsaken till att det har blivit större är att det har kommit så

många asylsökande de senaste åren. Det finns ett samband mellan

den stora gruppen asylsökande och den stora grupp som håller sig

undan.

Myndigheterna gör bedömningar. En del bedöms ha skäl för att

stanna i Sverige, och andra bedöms ha skäl som innebär att de

blir avvisade. Man skall ha klart för sig att det från de

enskilda familjernas utgångspunkt alltid finns goda skäl att ta

sig till Sverige. Annars skulle de inte fatta ett beslut att fly

och försöka få asyl i Sverige.

För dessa människor är alltid alternativet att stanna i

Sverige bättre än att återvända. Den situationen kommer vi

aldrig ifrån. Den kommer vi att få leva med. Det kommer alltid

att finnas vissa personer som gömmer sig och försöker stanna i

Sverige illegalt, under jorden.

Vad kan man göra för att minska problemet? Det handlar i hög

grad om att fler av dem som gömmer flyktingarna i Sverige måste

uppfatta besluten som legitima och rimliga. Det är kanske

oöverstigligt att lyckas med det till hundra procent. Möjligen

kan vi nå en bit på vägen.

Jag vet att man på både departementet och myndigheterna jobbar

mycket när det gäller kvaliteten i besluten. Man jobbar med att

få fram ett bättre beslutsunderlag, en bättre beslutsmotivering.

Då kan man lättare förklara både för svenska vänner och för

flyktingarna själva varför de har fått ett avslag. Jag tror att

det är oerhört viktigt att kvaliteten förbättras i

beslutsmotiveringarna hos myndigheterna.

När detta är sagt skall jag gå över till Birgitta Dahls fråga.

Det beslut som nu bereds i kanslihuset tar inte särskilt sikte

på gömda flyktingar. Det tar sikte på barnfamiljer. Det innebär

att en del av dem som är gömda kan komma att omfattas av

beslutet. Mer än så vill jag inte säga nu. Ärendet är i ett så

tidigt beredningsstadium att jag inte vill ge vare sig några

falska förhoppningar eller några besked som kan tolkas i andra

riktningar.

Per-Erik Nilsson: Om jag förstod Birgitta Dahl rätt vill

hon veta om vi i vårt beslutsfattande betraktar barnen som

enskilda asylsökande och beaktar de skäl som de kan anföra för

att få stanna i Sverige självständigt och utan sammanhang med

familjen i övrigt.

Detta är naturligtvis en åldersfråga. Ju yngre barnet är,

desto mer bundet till föräldrarna är det. Över huvud taget har

vi kanske inte varit så duktiga på att ta hänsyn till barnens

situation, i varje fall inte de mindre barnens. När barnen är 15

år och däröver ställer sig saken i ett något annorlunda läge.

Vi beaktar naturligtvis barnens skäl i den mån det framkommer

någonting som tyder på att de har någonting annat att anföra än

vad föräldrarna och familjen som helhet har. I de sammanhangen

gör vi naturligtvis en noggrann analys och utredning av de

speciella skälen.

Jag säger att vi inte har varit särskilt duktiga. Det innebär

inte att vi inte har varit medvetna om detta. Nu när vi har en

period av minskad inströmning ägnar vi ett betydligt mera

ingående intresse för en större andel av dessa gömda barn. Jag

vågar påstå att vi har blivit mer medvetna om detta problem. Vi

gör vad vi kan för att försöka förbättra ett system som kanske

inte har varit riktigt bra tidigare.

Birgitta Dahl: Finns det, om det i något eller några fall

skulle visa sig att barnens situation inte tidigare har varit

föremål för bedömning, skäl att göra en ny prövning av ärendet?

Per-Erik Nilsson: Dessa situationer dyker ofta upp i

samband med nya ansökningar i anslutning till ett överklagande.

Då kan och skall vi självfallet göra en kompletterande bedömning

och analys av om det finns skäl att ompröva vårt tidigare

beslut.

Pelle Björklund: Jag uppfattade att Birgitta Dahl frågade

om socialtjänsten skulle agera i normala fall.

Socialtjänsten skulle nog agera i de allra flesta av de fall

som vi har fått beskrivna för oss.

Lilian Levin i Umeå har gjort en kartläggning av de familjer

och barn som har varit gömda där under de tre senaste åren. Det

handlar om 52 barn. I stort sett alla barn uppvisade ganska

allvarliga symtom.

Vi har pratat om att 71 § socialtjänstlagen egentligen

gäller. Det är den anmälningsplikten som borde gälla. Det är

klart att detta är en svår situation, men svaret på frågan är

ja.

Helene Müller: Frågan är litet utmanande. Är det som dessa

privatpersoner, kyrkor och samfund ägnar sig åt lagtrots? Jag

skulle vilja säga att kyrkor och samfund som institutioner

aldrig kan gå ut och ge rekommendationen att gömma flyktingar.

Det är ett beslut som den enskilde medlemmen i en församling

fattar.

En del av vinsterna med den förra stora översynen av

utlänningslagen var ju att handläggarna skulle ha möjlighet att

träffa de asylsökande, att det skulle bli ansikten bakom dessa

mängder av papper och dossiéer. Tyvärr har det inte blivit så.

Det kan man beklaga. Det är fortfarande en mycket liten del av

handläggarna som får och har möjlighet att verkligen träffa de

asylsökande. Däremot kan man säga att det är den omvända

situationen för många vanliga svenskar. Flyktingarna får ett

ansikte och blir inte bara en del av vår invandringspolitik.

Jag tror att en mycket viktig uppgift som Sveriges kristna råd

har är att försöka finna ett forum där både officiella

företrädare för samfunden och människor som är mycket personligt

engagerade i arbetet med de asylsökande kan mötas. Det skall

också finnas möjlighet till att föra en dialog med dem som har

att verkställa de beslut som många gånger är fattade i

Utlänningsnämnden.

Lika väl som det var behjärtansvärt och riktigt att flyktingar

och asylsökande fick ett ansikte tror vi att det är viktigt för

de engagerade personerna att också se att polisen har att

verkställa en uppgift som ligger i deras myndighetsutövning och

att detta rör människor. Precis som Ulf Karlsson sade tidigare

mår många poliser faktiskt ganska dåligt.

När man börjar arbeta med dessa frågor är det mycket viktigt

att alla goda krafter verkligen försöker hitta en lösning på det

här problemet. Det finns faktiskt ganska många människor i

Sverige som hjälper till att gömma flyktingar, och det är långt

fler som är gömda än vad Hans Rosenqvists siffror visade på. Det

är nog tyvärr den bittra sanningen.

Det går inte en vecka utan att det kommer flera samtal till

mig på Sveriges kristna råd från människor som frågar: Hur skall

jag göra? Jag har kommit till en gräns där jag inte längre

orkar. Jag kan inte längre handskas med situationen som

privatperson.

Flertalet av dem som hör av sig till mig har inte någon

kontakt med de organisationer som har bildats som stöd för

privatpersoner. Det här är en utbredd folkrörelse. Det är

viktigt att man tar vara på vad som händer i de breda

folklagren, och det är viktigt att det kanaliseras på ett

riktigt sätt. Jag tror inte att man gör detta genom att komma

med förbud. En dialog måste till. Det måste dras konklusioner på

både lagstiftnings- och praxissidan.

Tack!

Johan Fischerström: Birgitta Dahl frågade om det tas för

litet hänsyn till barnen i utredningarna. Jag kan inte riktigt

svara på frågan, men jag kan ge en bakgrund som kan förklara

varför det kanske sker i för liten utsträckning.

När de människor som kommer till Sverige söker

uppehållstillstånd anger de ett skäl för detta. De påstår att

någon av familjemedlemmarna är förföljd -- politiskt, etniskt

eller på något annat sätt. Så är det som regel. Vid detta

tillfälle åberopas ytterst sällan, vågar jag påstå, humanitära

skäl för att få stanna i landet. De rena förföljelseskälen,

asylskälen, är vanligast. Det kanske är naturligt.

När processen sedan går vidare börjar människor må dåligt. Då

är det svårare för myndigheterna att fånga upp dem. Då har

kanske ärendet lämnat Invandrarverket och kommit till

Utlänningsnämnden. I den situationen är det inte lika lätt för

myndigheterna att initiera frågan om hur barnen mår.

Det bör i stor utsträckning ankomma på de asylsökande, kanske

framför allt genom deras ombud, att föra fram att de mår dåligt

till myndigheterna. Då får myndigheterna kännedom om det. De får

sällan kännedom om detta i den ordinarie processen. Det kan

komma fram långt senare i en ny ansökan.

Låt mig säga att vi faktiskt har fattat sådana här beslut. Det

kommer att framgå av den praxissamling som vi nu ger ut och som

kommer att finnas på bokhandelsdiskarna inom en snar framtid.

Barn har hållits gömda. Preskription har inträtt, och man har

kunnat göra en ny ansökan och pröva saken på nytt. Då har det

kommit fram i ljuset att barnens situation har varit så dålig

att det har blivit ett beslut om bifall.

Per-Erik Nilsson: Jag vill bara komplettera med ett

riktigt fall för att visa hur svår frågan om barnen faktiskt är.

Vi hade genom Rädda barnen uppmärksammats på några pojkar från

Kosovo som hade hållits gömda. Rädda barnen hade kommit i

kontakt med dem, och med hjälp av Rädda barnens psykologer kom

det fram att dessa pojkar under sin vistelse i Kosovo hade

blivit utsatta för mycket grova sexuella övergrepp.

De hade inte talat om detta med vare sig sina föräldrar, sina

syskon eller varandra. Det kom fram först i detta mycket sena

skede. Det var en aspekt på det hela som inte hade kommit fram

tidigare. Det krävdes alltså erfarna och sakkunniga psykologer

för att få fram dessa uppgifter. Detta visar som sagt på

svårigheterna.

Birgitta Dahl: Denna fråga måste vi särskilt ta hand om.

Hela familjen är ofta i så dåligt skick att föräldrarna kanske

inte orkar initiera den process som måste till för att den här

situationen skall kunna redas ut. Vi behöver i samverkan,

återigen, hitta former för att klara av detta.

Eva Norström: Jag uppfattade att Maud Björnemalm ställde

en fråga till mig. Den handlade om vad man kan göra åt

situationen att barn gömmer sig.

Svenska flyktingrådet kommer i kontakt med detta problem

främst genom den rådgivning som vi ger de ombud som företräder

flyktingarna. Vi har stor erfarenhet, och vad gäller barnens

situation håller jag med om det som Socialstyrelsen redan har

sagt.

Så till frågan om vad som kan göras. Det första man skall göra

är att erkänna problemet, precis som vi har gjort här i dag.

Sedan finns det ett antal faktorer att ta hänsyn till. Om vi i

andra sammanhang hävdar att flyktingar är självständiga och kan

ta ansvar för sina liv måste vi utgå från att de kan göra det

även när de väljer att gå under jorden. Deras val är ett svar på

något. Frågan är: på vad? Visst kan det vara så, som

statssekreteraren sade, att det blir fler som gömmer sig när det

kommer fler flyktingar. Men det finns ytterligare orsaker. Det

behövs bättre utredningar. Kunskapen finns om att barn sällan

berättar om sina upplevelser och att deras föräldrar inte alltid

vet vad barnen har varit med om. Då kanske Invandrarverket kunde

ta det med i beräkningen redan från början.

Flera aktörer är inblandade: regeringen, myndigheter,

frivilligorganisationer och flyktingar. Var och en av dessa

aktörer behöver fundera över på vilket sätt de själva bidrar

till att skapa den här situationen. Jag får väl som representant

för frivilligorganisationerna fundera på vad vi kan göra. Vi kan

ge ett bättre medlemsstöd, t.ex. kurser för våra medlemmar om

lagstiftningen. Kanske bör vi diskutera rollen som hjälpare, om

det går att hjälpa på andra sätt. Man kanske kan fortsätta att

hjälpa människorna när de har återvänt.

Det behövs tätare samråd mellan de olika aktörerna. Det har i

dag talats en del om respekt för frivilligorganisationernas

kunskaper, men jag tycker inte att det har speglats i våra

möjligheter att bidra med information vid den här hearingen.

Flyktingarna själva har ingen representant här i dag, men man

kan förutsätta att det inte är något lätt val att gå under

jorden. Det är som att välja mellan kolera och pest. Jag vet

inte själv vad jag skulle välja. Det handlar om personliga

bedömningar av framtidsutsikterna. Det låter ibland som om det

är ett lättvindigt val, men det är det inte.

Till sist kan jag säga att jag är enig med Maud Björnemalm om

att det är bra att människor följer lagarna. Detta måste också

gälla beslutsfattarna. När fattade beslut inte stämmer överens

med människors rättsuppfattning får man dock räkna med

protester. Jag skulle inte vilja ha ett samhälle där människor

lyder vilka beslut som helst.

Ordföranden: Jag tycker för rättvisans skull att också

Rädda barnen skall få säga några ord. Sedan finns det fem

personer som vill ställa frågor. Ni får en minut per man, och ni

som svarar får också en minut på er.

Anders Sundqvist: Jag anser att lösningen på problemet

finns i början av processen. En bättre utredning och ett bättre

utredningsunderlag medger en kortare beslutstid. Ett bättre

motiverat beslut ger därtill förutsättningar för att förstå att

myndigheter har fattat korrekta beslut. Det ger oss som arbetar

med flyktingar möjlighet att förklara att ett beslut är korrekt.

Det ger oss också möjlighet att klart se om ett beslut inte är

korrekt.

När det gäller de gömda barnen finns det enligt mitt

förmenande bara en sak att göra och det är att beakta de

eventuella humanitära skäl som åberopas och att verkligen pröva

de skälen. Skälen skall prövas med hjälp av expertis, som kan

bedöma de läkarintyg som läggs till grund för exempelvis nya

ansökningar.

Ordföranden: Tack så mycket! Ni får nu ställa s.k.

torgmötesfrågor. Jag ber också om torgmötessvar.

Berith Eriksson: Jag vill ställa en fråga till Pelle

Björklund. Även om Socialstyrelsen inte fått uppdraget att

föreslå åtgärder vill jag spinna vidare på det som Rädda barnens

representant sade. Vad anser ni i Socialstyrelsen om tanken att

man i samarbete med er erbjuder gömda barn en ny prövning?

Invandrarverkets handledare skulle då få en förstärkning av

exempelvis barnläkare som är utsedda av Socialstyrelsen.

Sigge Godin: Jag har en liknande fråga som Berith Eriksson

till följd av det som redovisades.

Avser inte Socialstyrelsen att föreslå något, i stället för

att bara göra en kartläggning? Om sjukvårdspersonalen inte vet

hur den skall hantera problemet med människor i akut kris måste

den ju få besked av någon om hur det skall gå till, så att det

sker på ett korrekt sätt. Det kan ju inte vara

sjukvårdspersonalens uppgift att gå via polisen. Ni i

Socialstyrelsen får väl tala om vad ni tycker att

sjukvårdspersonalen skall göra.

Min fråga är då: Avser Socialstyrelsen att ge en sådan

vägledning, så att sjukvårdspersonalen kan hantera problem av

detta slag? Problemen lär inte vara lösta på nolltid. Vi får nog

dras med dem en tid framåt.

Gustaf von Essen: Med ledning av Socialstyrelsens

redovisning konstaterar jag med viss förfäran hur dessa barn har

det. Jag konstaterar också, med ännu större emfas än vad jag

normalt brukar göra, vilket enormt ansvar de människor tar på

sig som gömmer flyktingar. Det är ett enormt ansvar!

Jag ser också en glidning här, nämligen att man från

frivilligorganisationernas håll vill skjuta över ansvaret på

politiker och myndigheter. Man vill försöka få till stånd en

situation där vårt samvete är till synes svart eller mörkt. Vi

måste ha en dialog om detta för att finna en gemensam nämnare;

det är egentligen ett väldigt stort ansvar. Jag vägrar att som

politiker ta på mig något ansvar för att andra gömmer

flyktingar, när svenska myndigheter i laga ordning fattat

beslut.

Rune Backlund: Jag har en fråga till Per-Erik Nilsson på

Invandrarverket. Förekommer det i dag, i samband med att en ny

ansökan behandlas, yttranden från Socialtjänsten i ärenden som

rör barn? Finns det yttranden med redovisning om eller med

synpunkter på förhållandena kring barnen? Vad anser ni om sådana

yttranden i samband med en ansökan och hur behandlar ni dem?

Märtha Gårdestig: Jag instämmer i det som Anders

Sundqvist, från Rädda Barnen, sade.

Min fråga är om inte en stor orsak till att så många göms i

landet är den att beslutsmotiveringarna helt enkelt är för

dåliga. De asylsökande och juristerna blir osäkra, och

engagerade svenskar blir mycket besvikna på myndigheternas

beslut, beslut som de upplever som orättvisa och obegripliga med

den kunskap som de själva har om de asylsökandes situation. De

mister sin tilltro till Sverige som rättsstat.

Min fråga, som samtidigt är en uppmaning, är: Kan

Invandrarverket och Utlänningsnämnden jobba för att

beslutsmotiveringarna blir utförliga och förståeliga? Jag har

själv sett exempel på hur man helt missat det som var den

asylsökandes tunga skäl. Dessa skäl var förbigångna med tystnad.

Ordföranden: Det var många frågor. Vem åtar sig att inom

loppet av ungefär fem minuter svara på dem?

Christer Hallerby: Jag skall ta en mycket liten del av de

fem minuterna i anspråk. Vi måste erkänna att detta är ett

problem. Det håller jag med Eva Norström om. Problem söker

lösningar, och problem skall vi försöka lösa. Men jag tror nu

inte att vi kan lösa alla problem till 100 %. Så länge vi har

det förfarandet att en del människor får bifall till sina

ansökningar och en del får avslag, kommer vi att ha detta

problem delvis även i framtiden.

Som jag sade i mitt förra inlägg tror jag mycket på det som

också Anders Sundqvist strukit under, nämligen bättre och

klarare beslutsmotiveringar. Jag vet att en utveckling är på

gång och att mycket har skett. När jag började för ett år sedan

tyckte jag att beslutsmotiveringarna var dåliga. Men när man

visade mig hur de såg ut för två tre år sedan -- då var

regeringen den högsta instansen, vilket Utlänningsnämnden är nu

-- fann jag vid en jämförelse att det skett en enorm utveckling.

Besluten är nu mycket bättre motiverade. Men mer kan göras, och

det är den vägen man bör gå.

Däremot vill jag något varna för lösningar som handlar om att

utfärda ett slags allmän amnesti eller en ny prövning generellt

sett. Det skulle inte innebära en lösning på problemet utan

snarare ett permanentande av det. Då etablerar vi en väg att

hitta en omväg för att man skall kunna överklaga beslut vid

sidan av systemet. Och nya grupper uppmuntras att förfara på

samma sätt i framtiden. Vi bör därför vara aktsamma att gå på

den vägen.

Jag vill också understryka det som Gustaf von Essen tog upp,

nämligen att det ansvar som många människor i vårt land tar på

sig är stort. Jag kommer aldrig att föreslå att ett gömmande

skall kriminaliseras. Det kommer, såvitt jag förstår, inte denna

regering heller att göra. Det handlar här om ett djupt

engagemang hos de människor som ställer upp, och det är ett

uttryck för en mycket fin medmänsklig insats. Sådana insatser

bör inte kriminaliseras. Men man skall förklara, och jag hoppas

att man i kyrko- och frivilligorganisationerna mycket

uppriktigt diskuterar det ansvar som de tar på sig som gör

detta.

Det är faktiskt så, att många av dem som gömmer sig kanske

inte hade humanitära skäl när de gömde sig. Men under den tid

som de är gömda utvecklar de kanske en så pass dålig hälsa -- de

får kanske även psykologiska problem -- att de får skäl av

humanitär art för att stanna och därmed kanske får göra det. Jag

undrar om den insatsen är riktig i alla lägen. De som gör detta

måste väldigt noga tänka efter inför de steg de avser att ta.

David Axelsson-Fisk: Möjligen är det så att barn göms, men

vuxna gömmer sig. Det är ett ansvar som först och främst tas av

den som fattar beslutet. Det skapar en olycklig låsning om

lagstiftare och verkställande myndigheter lägger ansvaret på de

frivilliga organisationerna. Vi behöver hjälp med att luckra upp

ert mycket kraftiga principiella avståndstagande från gömmande,

så att de som gömmer sig kan använda exempelvis

frivilligorganisationerna som en länk till svenska myndigheter.

På så sätt vet myndigheterna var flyktingarna finns. Det är en

av fördelarna med kyrkans s.k. kyrkoasyl. Flyktingarna gömmer

sig faktiskt inte i kyrkan. Alla människor vet att de finns där,

och där har flyktingarna en fristad. Vi behöver alltså hitta

någon form av lösning som skapar möjlighet till fortsatt dialog.

Per-Erik Nilsson: Jag avsätter 15 sekunder åt Rune

Backlunds fråga. Enligt min erfarenhet förekommer inte några

officiella framställningar från de sociala myndigheterna.

Däremot förekommer det vädjanden från enskilda ledamöter i olika

inrättningar. Det enda engagemang i den delen som jag stött på

från de sociala myndigheternas sida är när det varit fråga om

barn som omhändertagits med stöd i lagen. Vi har exemplet med

gossen som hittades i varuhuset i Norrköping. I en sådan

situation träder det sociala maskineriet in. Men det sker inte

spontant i andra ärenden.

Ordföranden: Jag kan inte på något sätt sammanfatta dagens

eftermiddagsdiskussion heller. Det är dock helt givet att denna

dag gett oss i socialförsäkringsutskottet väldigt mycket. Vi har

fått mycket att ta med oss och tänka vidare på vid våra

fortsatta ställningstaganden. Vi bär nog alla med oss något hem

som vi kan spinna vidare på.

David Axelsson-Fisk sade att vi behöver en fortsatt dialog.

Det är säkerligen mycket viktigt att vi öppet diskuterar dessa

frågor. Det var därför vi i socialförsäkringsutskottet ansåg att

det var viktigt med en öppen utskottsutfrågning. Vi i utskottet

har ju möjlighet att kalla er till utskottet vid behov, och den

möjligheten kommer vi att använda oss av. Ni skall också veta

att vi alltid kommer att lyssna. Det är viktigt att lagstiftarna

och de som handlägger lagarna, samt även de som på ett eller

annat sätt är beroende av lagarna eller involverade i

bedömningen av lagstiftningen, har denna dialog. På så sätt blir

vi kanske mer samstämmiga i fortsättningen.

Jag tackar er alla hjärtligt för allt det som ni gett oss

denna dag. Framför allt tackar jag er som har svarat på alla

våra frågor. Men jag tackar också utskottets ledamöter för alla

de kloka frågor som ni ställt. Jag vill även rikta ett varmt

tack till våra stenografer och till pressen som vidarebefordrar

det som sagts här i dag.

Tack skall ni ha! Utfrågningen är avslutad.

Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning den 29

mars 1994

Underbilaga 1

Kriminalvårdsstyrelsen

Per-Erik Lundh, Kriminalvårdsstyrelsen

Olle Ivarsson, Kriminalvårdens transporttjänst

Kjell Kylander, Kriminalvårdens transporttjänst

Kulturdepartementet

Christer Hallerby

Ola Henriksson

Rikspolisstyrelsen

Ulf Karlsson

Hans Rosenqvist

Bruno Färeby

Rädda Barnen

Lisa Hellström

Anders Sundqvist

Socialstyrelsen

Pelle Björklund

Ylva Sörman

Statens Invandrarverk

Per-Erik Nilsson

Lena Häll Eriksson

Olof Carlstedt

Svenska flyktingrådet

Eva Norström

Svenska Röda korset

Peter Nobel

Lars Carlsson

Sveriges Advokatsamfund

Per Stadig

Sveriges kristna råd

Helene Müller

David Axelsson-Fisk

UNCHR

Lennart Kotsalainen

Eva Singer

Utlänningsnämnden

Johan Fischerström

Håkan Sandesjö

Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets

utfrågning den 29 mars 1994

Underbilaga 2

Gullan Lindblad (m)

Birgitta Dahl (s)

Margit Gennser (m)

Sigge Godin (fp)

Lena Öhrsvik (s)

Karin Israelsson (c)

Nils-Olof Gustafsson (s)

Margareta Israelsson (s)

Pontus Wiklund (kds)

Arne Jansson (nyd)

Maud Björnemalm (s)

Gustaf von Essen (m)

Widar Andersson (s)

Rune Backlund (c)

Ulf Kristersson (m)

Märtha Gårdestig (kds)

Berith Eriksson (v)

Lars Moquist (nyd)

Ingrid Skeppstedt (c)

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen m.m. 2

Proposition 1993/94:100 2

Skrivelse 1993/94:127 2

Motionerna 3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

1993/94 3

Motion väckt med anledning av skrivelse 1993/94:127 10

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:94

Mottagande av asylsökande m.m. 10

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92 och

överlämnad från utrikesutskottet 11

Utskottet 11

Inledning 11

Invandrar- och flyktingkommittén 13

Internationellt samarbete i migrationsfrågor 14

Flyktingdefinitioner 14

Skrivelsen 15

Motioner 16

Utskottet 18

Medelsanvisning 18

Rätten till asyl m.m. 19

Gällande ordning 19

Skrivelsen 21

Praxisutredningen 21

Asylrätt vid våldtäkt 23

Krigsvägrare 25

Kosovo 25

Etiopien 26

Ryska judar 26

Zigenare 26

Vistelsetidens längd 28

Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation 29

Uppföljning 31

Inriktning av den framtida flykting- och

invandringspolitiken 31

Motioner 31

Utskottets bedömning 32

Beslutsordningen i asylärenden 33

Nuvarande ordning 33

Regeringens roll i praxisbildningen 34

Utlänningsnämndens verksamhet 34

Asylnämnder 35

Praxissammanställning 35

Vissa handläggningsfrågor i asylärenden 36

Muntlig handläggning 36

Handläggningstider 37

Rättshjälp m.m. 38

Övriga handläggningsfrågor 40

Medelsanvisning till Utlänningsnämnden 41

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut 42

Nuvarande ordning 42

Motioner 43

Utskottet 44

Mottagningssystemet för asylsökande 45

Allmänt 45

Statens invandrarverk 46

Medelsanvisning 47

Förläggningsverksamheten 48

Medelsanvisning 48

Överföring av flyktingar m.m. 49

Gällande ordning 49

Propositionen 50

Motioner 50

Utskottet 51

Anhöriginvandring 52

Allmänt om anhöriginvandring 52

Uppskjuten invandringsprövning 53

Den första tillståndsprövningen vid ny anknytning 54

Motioner m.m. 54

Utskottet 56

Ersättning till kommunerna 57

Nuvarande ersättningssystem 57

Propositionen 59

Ändrade ersättningsregler och konjunkturtillägg 59

Medelsanvisningen 61

Motioner 62

Utskottet 63

Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. 63

Åtgärder för invandrare 64

Stiftelsen Invandrartidningen 64

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. 65

Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism 66

Hemställan 68

Reservationer

1. Inriktning av den framtida flykting- och

invandringspolitiken (nyd) 72

2. Medelsanvisning till Utlänningsnämnden (nyd) 73

3. Verkställighet av avvisningsbeslut (nyd) 73

4. Medelsanvisning till Invandrarverket (nyd) 74

5. Medelsanvisning till förläggningsverksamhet (nyd) 74

6. Allmänt om anhöriginvandring (nyd) 75

7. Medelsanvisning till kommunersättningen (s) 75

8. Medelsanvisning till kommunersättningen (nyd) 76

9. Medelsanvisning till hemutrustningslån m.m. (nyd) 77

Särskilda yttranden

1. Kosovo (kds) 78

2. Vistelsetidens längd (fp) 79

3. Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation (kds) 79

Meningsyttring av suppleant (v) 80

Bilaga Utskrift från utskottsutfrågning84