Bet. 1993/94:SfU17

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU17

Utvisning på grund av brott

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1993/94

SfU17

Sammanfattning

Socialförsäkringsutskottet behandlar i detta betänkande

proposition 1993/94:159 om Utvisning på grund av brott samt tre

motioner som väckts med anledning av motionerna. Dessutom

behandlas en motion från den allmänna motionstiden 1993/94 om

utvisning vid olovlig vistelse här i landet.

Enligt gällande bestämmelser kan en utlänning utvisas ur

Sverige om han döms för ett brott som kan leda till fängelse i

mer än ett år. Dessutom måste det föreligga risk för fortsatt

brottslig verksamhet eller att brottet är av särskilt allvarlig

art.

I propositionen föreslås att det för utvisning skall vara

tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Vid mindre

allvarliga brott skall utvisning endast kunna komma i fråga om

brottsligheten är systematisk eller upprepad. Som ytterligare

förutsättning för utvisning föreslås i propositionen att en

utlänning får utvisas endast om han döms till svårare straff än

böter och det kan antas föreligga risk för återfall i brottslig

verksamhet i allmänhet. Utvisning med hänsyn till brottets

allvar, oberoende av återfallsrisk, föreslås kunna komma i fråga

vid brott av något lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt

nuvarande ordning.

Domstolen skall även fortsättningsvis väga in utlänningens

anknytning till Sverige vid prövningen av utvisningsfrågan. I

propositionen föreslås dock att den tid för vistelse i Sverige,

som krävs för att utvisning skall få tillgripas endast vid

synnerliga skäl, förlängs. Domstolarna föreslås också att, vid

bedömningen av om en flykting skall kunna utvisas, i mycket

begränsade fall få bortse från en flyktingförklaring.

I propositionen föreslås också att, för att säkerställa

verkställighet av utvisningsbeslut, häktning skall kunna

tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning.

Utskottet tillstyrker propositionen i dess helhet och

avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Propositionen

Regeringen (Kulturdepartementet) har i proposition

1993/94:159, Utvisning på grund av brott, föreslagit riksdagen

att anta de inom Kulturdepartementet upprättade förslagen till

1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

1993/94:Sf35 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar att utvisning inte bör kunna komma i fråga även vid

brott av lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt nuvarande

ordning,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar att tidigare åtalsunderlåtelser och strafföreläggande

bör beaktas med restriktivitet vid bedömning av återfallsrisken,

3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar att återhållsamhet bör iakttas då det gäller att

presumera att en utlänning kommer att fortsätta med annan

brottslig verksamhet än den han eller hon är dömd för,

4. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar införa lagregel som innebär att domstolens rätt att

pröva frågan om utvisning begränsas till fall då särskilt

yrkande framställts av åklagare.

1993/94:Sf36 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:159,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en fördjupad utredning av de

frågor som tas upp i propositionen.

1993/94:Sf37 av Lars Moquist (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, såvitt nu

är i fråga, antar följande lydelse av 4 kap. 7 §

utlänningslagen:

En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för

ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol

undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen

har dömts till.

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, såvitt nu

är i fråga, antar följande lydelse av 4 kap. 10 §

utlänningslagen:

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7

§, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och

familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i

Sverige.

Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får

utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och

det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och

säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om

han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har

inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att

anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

1993/94:Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring av utlänningslagen.

Utskottet

Gällande bestämmelser om utvisning på grund av brott

En utlänning kan utvisas ur Sverige på grund av brott av viss

svårighetsgrad. Bestämmelser härom återfinns i 4 kap. 7--10 §§

utlänningslagen (UtlL). Utvisning enligt dessa bestämmelser

utgör ett instrument för den individuella utlänningskontrollen.

För utvisning på grund av brott krävs i princip att

utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer

än ett år, vilket innebär ett brott vars straffskala innehåller

fängelse i mer än ett år. Med ådömande av straff för brott som

kan leda till fängelse i mer än ett år jämställs det fallet att

en domstol till följd av ny brottslighet undanröjer en

villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts

till för sådant brott. Således krävs inte att det brott som

föranleder undanröjandet är så allvarligt att det kan medföra

utvisning.

För brott mot UtlL eller annan författning som utfärdats med

stöd av UtlL får utvisning ske, om det på brottet kan följa

fängelse. Som ytterligare förutsättning gäller i dessa fall att

omständigheterna är försvårande eller att utlänningen under de

två senaste åren före brottet har begått samma slags brott. I

proposition 1954:41 anges som skäl till att ett lägre

straffmaximum godtas i dessa fall att brott mot bestämmelserna i

UtlL har ett mera direkt samband med förutsättningarna för

utlänningens vistelse i Sverige.

För att utvisning skall få ske krävs vidare att det föreligger

risk för återfall i brott. I praxis har antagits att risken

skall avse fortsatt liknande brottslig verksamhet, i vart fall

när det gäller förmögenhetsbrott. Utvisning kan i vissa fall

tillgripas även om återfallsrisk inte föreligger. Detta gäller

vid allvarliga vålds- och sexualbrott, narkotikabrott samt annan

allvarlig brottslighet.

När en domstol överväger utvisning skall den ta hänsyn till

utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur

länge han vistats i Sverige. En utlänning som vistats i Sverige

med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet

väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år,

får utvisas endast om synnerliga skäl för en utvisning

föreligger. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat

nordiskt land som vid den angivna tidpunkten varit bosatt här

sedan minst två år. Vid bedömningen av om synnerliga skäl

föreligger skall beaktas å ena sidan arten och omfattningen av

den brottslighet som ligger utlänningen till last och å andra

sidan hans levnads- och familjeförhållanden samt längden av den

tid han vistats i Sverige och över huvud taget den anknytning

till Sverige som han har. Den som kom till Sverige innan han

fyllde 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här i minst 5

år får över huvud taget inte utvisas.

För flyktingar gäller ytterligare begränsningar. Enligt 3 kap.

2 § UtlL avses med en flykting en utlänning som befinner sig

utanför det land som han är medborgare i därför att han känner

välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras,

nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på

grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte

kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta

lands skydd. Som flykting avses även den som är statslös och som

av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare

haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av

sin fruktan inte vill återvända dit. Med flyktingförklaring

avses att Statens invandrarverk (SIV) anger att någon är

flykting. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars

uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i

Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen

grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän

ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får

också ske om utlänningen i Sverige eller utomlands har bedrivit

verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det

finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan

verksamhet här.

Ett beslut om utvisning på grund av brott är föremål för

domstolens officialprövning, vilket innebär att åklagaren inte

behöver framställa särskilt yrkande härom. Vid straffmätningen

och påföljdsvalet skall domstolen i skälig omfattning beakta om

den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet

utvisas ur riket. Bestämmelserna härom tillämpas i allmänhet så

att ett fängelsestraff sätts ner i förhållande till vad som

skulle ha blivit följden om utlänningen inte utvisats. Vid

mindre allvarliga brott kan utlänningen dömas till en inte

frihetsberövande påföljd i kombination med utvisning i stället

för ett kortare fängelsestraff. Domstolen skall även beakta om

utlänningen på grund av bestämmelserna i 4 kap. 1--4 §§ UtlL om

särskilda verkställighetshinder inte kan sändas till visst land

eller om det annars finns särskilda hinder mot utvisning. Sådana

särskilda hinder är bl.a. risk för dödsstraff, kroppsstraff

eller tortyr eller risk för förföljelse. Även andra hinder av

exempelvis humanitär art skall beaktas. Om domstolen har

anledning att anta att hinder mot verkställighet föreligger

skall yttrande från SIV inhämtas. Regeringen kan, om den finner

att en dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott inte

kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att

beslutet inte längre skall gälla, upphäva avgörandet helt eller

delvis. Denna möjlighet kan i praktiken innebära att utlänningen

i sådant fall får ett lindrigare straff eftersom det enligt

gällande rätt inte finns någon möjlighet att i efterhand skärpa

påföljden.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framhålls att de flesta utlänningar i Sverige

lever skötsamt och har anpassat sig väl till svenska

förhållanden. Det är dock känt att utlänningar är

överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är därför enligt

propositionen viktigt att klart markera att kriminellt beteende

hos dem som vill bosätta sig här i landet inte accepteras och

att det därför bör ske en skärpning av hållningen gentemot dem

som inte accepterar grundläggande normer och värderingar i det

svenska samhället. En annan ståndpunkt kan enligt propositionen

innebära ett försvårande av möjligheterna för utlänningar att

etablera sig i det svenska samhället. En skärpning av

bestämmelserna kan också få den effekten att risken för

främlingsfientlighet minskar.

I propositionen föreslås att den grundläggande förutsättningen

för utvisning skall vara att utlänningen döms för ett brott som

kan leda till fängelse. Enligt propositionen kan det i vissa

fall även vid mindre allvarlig brottslig verksamhet vara befogat

med utvisning. En förutsättning skall dock vara att utlänningen

i det enskilda fallet döms till ett svårare straff än böter i

det mål där utvisning kan komma i fråga.

Som ytterligare förutsättningar för att utvisning skall kunna

komma i fråga föreslås i propositionen, att det kan antas att

utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslig

verksamhet här i landet eller att brottet med hänsyn till den

skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda

eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte

bör få stanna kvar. Vid bedömningen av om det föreligger risk

för fortsatt brottslig verksamhet bör det enligt propositionen

inte fordras att risken avser likartad brottslighet, utan vara

tillräckligt att omständigheterna tyder på en brottsbenägenhet i

allmänhet. Vidare framhålls i propositionen att det även

fortsättningsvis oberoende av risk för fortsatt brottslig

verksamhet bör vara möjligt att utvisa en utlänning vid vissa

allvarliga brott.

Beträffande begränsningarna för utvisning på grund av brott

bör det enligt propositionen även fortsättningsvis gälla att

domstolarna i de enskilda fallen skall göra en bedömning av om

utvisning skall underlåtas med hänvisning till utlänningens

personliga förhållanden. I propositionen föreslås dock att

tidsgränserna i 4 kap. 10 § UtlL förlängs så att de anpassas

till den tidpunkt då en utlänning uppfyller kriterierna för

naturalisation enligt lagen om svenskt medborgarskap.

I propositionen anges att begränsningen av möjligheten att

utvisa en flykting skall behållas. Domstolarna föreslås dock få

möjlighet att i vissa mycket begränsade fall bortse från en

flyktingförklaring.

För att säkerställa verkställandet av ett beslut om utvisning

är det enligt propositionen rimligt att häktning skall kunna

tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning.

Detta innebär en utvidgning av möjligheten att tillgripa

häktning och bör enligt vad som uppges i propositionen regleras

genom ett tillägg i 24 kap. 21 § rättegångsbalken, vari de

nuvarande möjligheterna för häktning

i samband med fällande dom regleras.

I övrigt framhålls i propositionen att den nuvarande ordningen

vid domstolarnas behandling av frågan om utvisning bör behållas.

Detsamma skall gälla beträffande regeringens möjlighet att

upphäva eller mildra en domstols beslut om utvisning på grund av

brott. När det gäller domstolarnas möjlighet att vid

straffmätning och påföljdsval beakta det men som ett beslut om

utvisning innebär uppges i propositionen att några förslag i

denna fråga inte bör läggas fram förrän Straffsystemkommittén,

som har i uppdrag att bl.a. se över det straffrättsliga

påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, lämnat sina förslag.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Motioner

I en motion föreslås avslag på propositionen.

I motion Sf36 av Birgitta Dahl m.fl. (s) framhålls att

personer som begår grova brott skall kunna utvisas ur landet.

Motionärerna kan dock inte ställa sig bakom regler som innebär

att det blir möjligt att utvisa utlänningar som fällts för

exempelvis olovlig körning, rattfylleri och snatteri, vilket

enligt motionärerna kan bli resultatet av de föreslagna

ändringarna i UtlL. Enligt motionärerna innebär förslagen inte

rimliga proportioner mellan brott och de rättsverkningar som

brottet kan få för den enskilde. En straffrättslagstiftning och

den särskilda rättsverkan som kan bli följden av ett brott

måste, framhålls det i motionen, vara tydlig och förutsebar för

den enskilde. Motionärerna anför att propositionen inte präglas

av dessa principer när det gäller hur olika typer av

brottslighet skall bedömas. Motionärerna motsätter sig också den

föreslagna ändringen i rättegångsbalken avseende häktning i de

fall domstolen förordnat om utvisning och det finns risk att den

dömde undandrar sig utvisning. Enligt motionärerna innebär den

föreslagna regleringen ett gränsfall till obligatorisk häktning.

Motionärerna anser att det behövs en fördjupad utredning av hur

de nuvarande reglerna tillämpats och i vilken mån de lämnar

utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning. Först

därefter blir det enligt motionärerna möjligt att ta ställning

till vilka åtgärder som behöver genomföras. I yrkande 1

hemställer motionärerna om avslag på propositionen, och i

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om behovet av en fördjupad

utredning av de frågor som tas upp i motionen.

Utskottets bedömning

Socialförsäkringsutskottet har inhämtat justitieutskottets

yttrande över regeringens förslag jämte motionerna.

Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande att utskottet

delar regeringens bedömning om vikten av en markering från

statsmakternas sida att ett kriminellt beteende inte accepteras

hos dem som vill bosätta sig i Sverige samt att hållningen

gentemot dem som inte godtar att följa viktiga och grundläggande

normer i vårt samhälle bör skärpas. Utskottet instämmer även i

regeringens bedömning att ett skärpt förhållningssätt från

statsmakternas sida gentemot de misskötsamma utlänningarna är

ägnat att bidra till att göra förhållandena lättare för det

stora flertalet skötsamma utlänningar som lever i Sverige.

Utskottet understryker också vikten av att de nya reglerna

präglas av grundläggande humanitära krav och

rättssäkerhetsgarantier för den enskilde och anser att

regeringen i propositionen bemästrat uppkommande problem i dessa

hänseenden. Utskottet anser mot bakgrund av att de aktuella

frågorna nyligen utretts att det inte finns anledning att

föreslå någon ny utredning.

Socialförsäkringsutskottet delar justitieutskottets

uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf36 yrkandena 1

och 2.

Förutsättningar för utvisning på grund av brott

Propositionen

De hittillsvarande reglerna om krav på att påföljden för

brottet skall kunna leda till fängelse i mer än ett år för att

utvisning skall kunna komma i fråga innebär enligt propositionen

att utvisning inte har kunnat ske under några förhållanden vid

brott som snatteri, skadegörelse, egenmäktigt förfarande,

bedrägligt beteende och grov olovlig körning. Avsikten med den

föreslagna ändringen är dock, enligt propositionen, inte att

utvisning normalt skall kunna ske vid sådan mindre allvarlig

brottslig verksamhet. Den föreslagna ändringen öppnar dock en

möjlighet att vid sidan av påföljd kunna besluta om utvisning

när sådan brottslighet är upprepad och systematisk.

Såsom nuvarande praxis uppfattas kan enligt propositionen den

situationen uppstå att en utlänning döms t.ex. en gång för

förmögenhetsbrott, en gång för våldsbrott och en gång för

narkotikabrott utan att domstolen därför kan komma fram till att

det föreligger risk för fortsatt brottslig verksamhet. Ett

sådant förhållande är enligt propositionen inte

tillfredsställande. De aktuella bestämmelserna föreslås därför

ändrade så att en utlännings allmänna brottsbenägenhet mera kan

beaktas vid bedömningen av om det föreligger risk för fortsatt

brottslig verksamhet. I propositionen framhålls vidare att det

vid bedömningen av risk för fortsatt brottslig verksamhet i

normalfallet måste krävas att det av registerutdrag eller på

annat sätt framgår att utlänningen dömts för brott eller godkänt

ett strafföreläggande eller fått åtalsunderlåtelse vid minst ett

tidigare tillfälle för att en domstol skall kunna göra ett

antagande om risk för fortsatt brottslig verksamhet.

I propositionen anges att i överensstämmelse med vad som

gäller för närvarande bör utvisning oberoende av risk för

fortsatt brottslig verksamhet kunna ske vid allvarliga vålds-

och sexualbrott, narkotikabrott samt annan svårare brottslig

verksamhet. Enligt propositionen ställer nuvarande ordning

mycket stora krav på brottets grovhet. För att närmare klargöra

vilka brott som avses bör därför, enligt vad som anförs i

propositionen, möjligheten att utvisa relateras till brottets

straffvärde. I propositionen anges att brottet normalt bör ha

ett straffvärde om minst ett år. En sådan avvägning innebär,

uppges det i propositionen, att utvisningsmöjligheterna

förbehålls sådana gärningar som är så allvarliga att det inte

framstår som oskäligt med utvisning även om det inte föreligger

risk för fortsatt brottslig verksamhet. Straffvärdegränsen skall

dock ses som en allmän riktlinje och kan, betonas det i

propositionen, inte sägas vara absolut. En faktor som bör

tillmätas extra stor betydelse är enligt propositionen brott som

innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa

personer, t.ex. barn. I övrigt bör det enligt propositionen

överlämnas till rättstillämpningen att närmare precisera

gränserna för utvisning vid olika former av brottslig

verksamhet.

Motioner

Hans Göran Franck (s) begär i motion Sf35 yrkande 1 beslut om

att utvisning inte bör kunna komma i fråga vid brott av lägre

svårhetsgrad än vad som gäller för närvarande. I yrkande 2

begärs att tidigare åtalsunderlåtelser och strafförelägganden

beaktas med restriktivitet vid bedömningen av återfallsrisken.

Vidare framhåller motionären att stor återhållsamhet skall

iakttas då det gäller att bedöma om en utlänning kommer att

fortsätta med annan brottslig verksamhet än den han eller hon är

dömd för. Motionären begär i yrkande 3 ett beslut härom.

I motion Sf37 av Lars Moquist (nyd) begärs i yrkande 1 i

förhållande till regeringens förslag en skärpning av

förutsättningarna för att kunna utvisa en utlänning på grund av

brott. Enligt motionären bör en utlänning kunna utvisas om han

döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om en

domstol undanröjer tidigare ådömd villkorlig dom eller

skyddstillsyn.

Utskottets bedömning

Justitieutskottet har i sitt yttrande anfört att utskottet

delar regeringens uppfattning att det bör bli något lättare att

utvisa en utlänning som begått brott. De skärpningar varom här

är i fråga ligger väl i linje med justitieutskottets

uppfattning, och utskottet tillstyrker de föreslagna

ändringarna. Utskottet utgår från att domstolarna iakttar

sedvanlig försiktighet vid bedömningar av återfallsrisk m.m.

Socialförsäkringsutskottet delar justitieutskottets

uppfattning och avstyrker bifall till motionerna Sf35 yrkandena

1--3 och Sf37 yrkande 1.

Begränsningar för utvisning på grund av brott

Propositionen

I propositionen anförs att möjligheten att utvisa en utlänning

även fortsättningsvis skall begränsas av hans eller hennes

anknytning till Sverige. Bedömningen av anknytningen till

Sverige bör enligt propositionen präglas av humanitet och göras

utifrån en sammanvägning av vad som är känt om utlänningens

personliga förhållanden, såsom levnadsomständigheter,

familjeförhållanden, vistelsetid och eventuella kvarvarande band

till hemlandet. I förhållande till gällande rätt föreslås dock i

propositionen den ändringen att tidsgränsen förlängs så att en

utlänning som dömts för brott och vid tiden för åtalets väckande

vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst

fyra år eller som då varit bosatt här sedan minst fem år får

utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Någon ändring

av den betydelse som synnerliga skäl fått i rättspraxis är

enligt propositionen inte avsedd. En utlänning som kom till

Sverige innan han fyllde 15 år och vid tiden för åtals väckande

hade vistats i Sverige i minst fem år får även fortsättningsvis

över huvud taget inte utvisas.

Som framgått ovan skall det starka skydd mot utvisning som

finns för den som har en flyktingförklaring eller

flyktingliknande status i princip bibehållas. En domstol skall

dock i mycket begränsade fall kunna bortse från en

flyktingförklaring.

Motioner

Lars Moquist (nyd) begär i motion Sf37 yrkande 2 dels att

vistelsetiderna liksom kravet på synnerliga skäl för utvisning

skall utmönstras ur lagstiftningen, dels att det skall vara

möjligt att utvisa den som kom till Sverige innan han fyllt 15

år och som när åtal väcks har vistats här sedan minst 5 år. De

nu gällande bestämmelserna i 4 kap. 10 § första stycket UtlL, om

att en domstol när den överväger utvisning skall ta hänsyn till

utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur

länge han vistats i Sverige, skall enligt motionären behållas

oförändrade. Vidare begärs i motionen att den i propositionen

föreslagna förändringen rörande möjligheterna att utvisa

utlänningar med flyktingförklaring skall avslås.

Utskottets bedömning

Justitieutskottet har i sitt yttrande anfört att utskottet

delar regeringens bedömning i fråga om de begränsningar för

utvisning på grund av brott som bör gälla och avstyrker bifall

till motion Sf37 yrkande 2.

Socialförsäkringsutskottet delar även här justitieutskottets

uppfattning och vill understryka vikten av att tillämpningen

även fortsättningsvis kommer att präglas av humanitet och en

balanserad avvägning mellan utlänningens anknytning till Sverige

och den brottslighet varom kan vara i fråga. Utskottet avstyrker

bifall till motion Sf37 yrkande 2.

Domstolarnas behandling av frågan om utvisning

Propositionen

Enligt gällande rätt beslutar den domstol som handlägger

brottmålet om utvisning på grund av brott. Frågan är föremål för

domstolens officialprövning varför åklagaren inte behöver

framställa något yrkande om utvisning. I propositionen framhålls

att frågan ändå vanligtvis initieras av åklagaren. Om

tingsrätten inte har beslutat om utvisning och endast den

tilltalade överklagar domen eller åklagaren överklagar till den

tilltalades förmån, får hovrätten inte besluta om utvisning. Om

den dömde överklagar ett utvisningsbeslut, kan påföljden skärpas

om utvisningen upphävs. I propositionen föreslås inte någon

ändring av nuvarande ordning. I propositionen framhålls att det

är av vikt att frågan om utvisning uppmärksammas så tidigt som

möjligt i processen. Härigenom kan förutsättningarna för

utvisning och eventuella hinder för verkställighet utredas

grundligare.

Motioner

Hans Göran Franck (s) begär i motion Sf35 yrkande 4 att en

bestämmelse införs som innebär att domstolarnas möjlighet att

pröva frågan om utvisning begränsas till de fall åklagaren

framställt särskilt yrkande härom.

Utskottets bedömning

Justitieutskottet anför i sitt yttrande att det är av vikt att

utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt i

processen. Härigenom behöver ett eventuellt yttrande inte

onödigtvis fördröja målets handläggning. Åklagaren bör därför

senast i stämningsansökan ange sin inställning i frågan.

Justitieutskottet framhåller att denna ordning enligt

Riksåklagarens cirkulär C:81 redan tillämpas.

Socialförsäkringsutskottet anser, med beaktande av att

åklagarna redan nu enligt sina tillämpningsföreskrifter har att

senast i stämningsansökan uppge sin inställning i

utvisningsfrågan, att det saknas anledning till ytterligare

reglering i detta hänseende. På grund av det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion Sf35 yrkande 4.

Olovlig vistelse i Sverige som grund för utvisning

I motion Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m)

begärs ett tillkännagivande om att det bör införas en möjlighet

att förlänga tiden för ett beslut om utvisning i de fall en

utvisad utan tillstånd återvänder till Sverige och således

vistas här olovligen.

En dom eller ett beslut om utvisning skall innehålla förbud

för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller

utan tidsbegränsning. Den utlänning som uppehåller sig i Sverige

fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning inte har

haft rätt att återvända hit döms enligt gällande bestämmelser

till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till

böter.

Justitieutskottet anför i sitt yttrande att, med hänsyn tagen

till att frågan om utvisning är avgjord i en lagakraftägande

dom, det inte finns någon möjlighet att förlänga

utvisningstiden. Enligt justitieutskottet är en sådan möjlighet

inte heller önskvärd.

Socialförsäkringsutskottet avstyrker på av justitieutskottet

anförda skäl bifall till motion Sf611.

Lagförslagen

Socialförsäkringsutskottet har uppmärksammat att i regeringens

förslag till ändring av 24 kap. 21 § rättegångsbalken (RB) har

första stycket fått en felaktig lydelse. Den nu gällande

lydelsen av bestämmelsen återfinns i SFS 1993:1408, och

utskottet föreslår att förslaget anpassas i enlighet härmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf36,

res. 1 (s)

2. beträffande förutsättningar för utvisning på grund av

brott

att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med

avslag på motionerna 1993/94:Sf35 yrkandena 1--3 och

1993/94:Sf37 yrkande 1 antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

såvitt avser 4 kap. 7 §,

res. 2 delvis (nyd)

3. beträffande begränsning av möjligheterna till utvisning

att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med

avslag på motion 1993/94:Sf37 yrkande 2 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 4 kap. 10 §,

res. 3 (nyd)

4. beträffande domstols behandling av utvisningsfrågan

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf35 yrkande 4,

5. beträffande olovlig vistelse

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf611,

6. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) till den del

det inte berörts i momenten 2 och 3,

2. lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att

till 24 kap. 21 § första stycket skall fogas ytterligare en

mening av följande lydelse: I fråga om restriktioner gäller

bestämmelserna i 24 kap. 5 a §.

Stockholm den 5 maj 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit

Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Nils-Olof

Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Arne

Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s) Gustaf von Essen (m) och

Bengt Lindqvist (s), Anita Johansson (s), Rune Backlund (c), Bo

Finnkvist (s), Märtha Gårdestig (kds).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson,

Maud Björnemalm, Bengt Lindqvist, Anita Johansson och Bo

Finnkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Socialförsäkringsutskottet har" och på s. 7 slutar med "och

2". bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens bedömning att utländska medborgare

som begår grova brott i Sverige skall kunna utvisas. De

förändringar som föreslås i propositionen är enligt utskottets

uppfattning i vissa fall alltför långtgående och den analys som

gjorts av behovet och konsekvenserna av de föreslagna

förändringarna är inte tillräcklig. Hela frågan bör därför bli

föremål för en fördjupad utredning av hur reglerna hittills har

tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och

olikformig rättskipning. Enligt utskottets uppfattning blir det

möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som behöver

genomföras först när en sådan utredning genomförts. Utskottet

anser att regeringen bör få i uppdrag att göra en sådan

utredning i enlighet med det anförda.

Utskottet avstyrker bifall till propositionen och tillstyrker

bifall till motion Sf36 yrkandena 1 och 2.

dels att mom. 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf36 samt med

avslag på regeringens förslag som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2. Förutsättningar för utvisning på grund av brott (mom. 2)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Justitieutskottet har" och slutar med "yrkande 1." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning måste det klart markeras att

kriminellt beteende hos dem som vill bosätta sig i Sverige inte

accepteras. Den av regeringen föreslagna ändringen innebär att

vid mindre allvarliga brott skall en utlänning endast kunna

utvisas om brottsligheten är systematisk eller upprepad och

under förutsättning att utlänningen döms till ett svårare straff

än böter. Utskottet anser att denna skärpning i förhållande till

gällande rätt inte är tillräcklig och ändringen också kan leda

till svårigheter i tillämpningen. Enligt utskottets mening bör

en utlänning kunna utvisas ur Sverige om han döms för brott som

kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer tidigare

ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn. Utskottet lägger fram

förslag till ny lydelse av 4 kap. 7 § UtlL i enlighet härmed.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande förutsättningar för utvisning på grund av

brott

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf37 yrkande 1

samt med avslag på motion 1993/94:Sf35 yrkandena 1--3 antar

regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529) såvitt avser 4 kap. 7 § med den ändringen att

lagrummet erhåller följande som Reservantens förslag

betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservantens förslag

4 kap.

7 §

En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för

ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol

undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen

har dömts till.

Utlänningen får dock

utvisas endast om han döms

till svårare straff än

böter och

1. det på grund av

gärningens beskaffenhet och

övriga omständigheter

kan antas att han kommer att

göra sig skyldig till

fortsatt brottslighet här i

landet, eller

2. brottet med hänsyn till

den skada, fara eller

kränkning som det har

inneburit för enskilda

eller allmänna intressen

är så allvarligt att han

inte bör få stanna kvar.

3. Begränsning av möjligheterna till utvisning (mom. 3)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Justitieutskottet har" och slutar med "yrkande 2." bort ha

följande lydelse:

I propositionen framhålls att domstolarna även

fortsättningsvis skall göra en bedömning av om utvisning skall

underlåtas med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden

och att utgångspunkten vid denna bedömning skall vara

utlänningens sociala situation och de bindningar den medför till

förhållandena i Sverige. Vidare framhålls

att anknytningen givetvis har ett samband med den tid som

utlänningen vistats här. Utskottet delar denna uppfattning. Mot

denna bakgrund saknas enligt utskottets uppfattning anledning

att ändra den nu gällande bestämmelsen i 4 kap. 10 § första

stycket UtlL. De nuvarande reglerna om begränsningar av

möjligheterna att utvisa utlänningar som begått brott ger enligt

utskottets uppfattning inte domstolarna tillräckliga

möjligheter att beakta omständigheter i de enskilda fallen.

Utskottet anser det därför befogat att de absoluta tidsgränserna

i 4 kap. 10 § andra stycket UtlL tas bort, och detta bör även

gälla den som kom hit innan han fyllde 15 år. Utskottet anser

vidare i enlighet med vad som föreslås i propositionen att

begränsningen av möjligheten att utvisa en flykting skall

behållas. Utskottet anser dock att skyddet för den som är

flykting mot att utvisas för annat än synnerligen grova brott

skall avse endast den som är att anse som flykting och har behov

av fristad i Sverige. På detta sätt utmönstras enligt utskottets

uppfattning den bundenhet som en flyktingförklaring innebär för

domstolens bedömning och domstolen får i stället möjlighet att

på grundval av allt relevant material avgöra om utlänningen är

flykting. Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 4

kap. 10 § UtlL i enlighet härmed.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande begränsning av möjligheterna till utvisning

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf37 yrkande 2

antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen

(1989:529) såvitt avser 4 kap. 10 § med den ändringen att

lagrummet erhåller följande som Reservantens förslag

betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservantens förslag

4 kap.

10 §

När en domstol När en domstol

överväger om en överväger om en

utlänning bör utvisas utlänning bör utvisas

enligt 7 §, skall den ta enligt 7 §, skall den ta

hänsyn till utlänningens hänsyn till utlänningens

anknytning till det svenska levnads- och

samhället. Därvid skall familjeförhållanden samt

domstolen särskilt beakta till hur länge han har

utlänningens vistats i Sverige.

levnadsomständigheter och

familjeförhållanden samt

hur länge utlänningen

har vistats i Sverige.

En utlänning som hade Reservantens förslag

vistats i Sverige med

permanent

uppehållstillstånd sedan

minst fyra år när

åtal väcktes eller som

då var bosatt i Sverige

sedan minst fem år, får

utvisas endast om det finns

synnerliga skäl. Detsamma

gäller för en medborgare

i ett annat nordiskt land som

vid den angivna tidpunkten

hade varit bosatt här sedan

minst två år.

Regeringens förslag

Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får

utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och

det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och

säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om

han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har

inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att

anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

Om en utlänning har en

flyktingförklaring skall

han anses som flykting med

behov av fristad i Sverige, om

det inte är uppenbart att

han inte längre är

flykting med ett sådant

behov.

En utlänning som kom till

Sverige innan han fyllde

femton år och som när

åtal väcktes hade

vistats här sedan minst fem

år får inte utvisas.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Justitieutskottets yttrande

1993/94:JuU5y

Bilaga 2

Utvisning på grund av brott

Till socialförsäkringsutskottet

Inledning

I proposition 1993/94:159 om utvisning på grund av brott har

regeringen (Kulturdepartementet) föreslagit riksdagen att anta

av Lagrådet granskade förslag till dels lag om ändring i

utlänningslagen (1989:529, UtlL), dels lag om ändring i

rättegångsbalken (RB).

Propositionen har hänvisats till socialförsäkringsutskottet

som den 12 april 1994 (prot. 1993/94:22) har beslutat att

inhämta justitieutskottets yttrande över propositionen jämte

motionerna 1993/94:Sf35 av Hans Göran Franck (s), 1993/94:Sf36

av Birgitta Dahl m.fl. (s) och 1993/94:Sf37 av Lars Moquist

(nyd), vilka väckts med anledning av propositionen, samt motion

1993/94:Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m) om

brott mot utlänningslagen som väckts under den allmänna

motionstiden i år.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Bakgrund

Det stora flertalet utländska medborgare som lever i Sverige

är skötsamma och bidrar i stor utsträckning till uppbyggnaden

och utvecklingen av landet. Det är emellertid samtidigt känt att

utländska medborgare är överrepresenterade vad gäller viss

brottslighet i Sverige. För att bekämpa brottsligheten och --

inte minst -- för att skapa trovärdighet åt en på humanitetens

grund vilande flykting- och invandringspolitik är det viktigt

att på alla plan vidta åtgärder för att hindra att personer som

inte iakttar grundläggande normer i det svenska samhället

inrättar sig för ett liv här.

Enligt gällande rätt får en utlänning som döms för brott under

vissa förutsättningar utvisas från Sverige som en särskild

rättsverkan i brottmålet. En förutsättning härför är att brottet

kan leda till fängelse i mer än ett år. Dessutom måste det

antingen föreligga risk för att utlänningen fortsätter med

brottslig verksamhet i Sverige eller brottet vara särskilt

kvalificerat.

Den grundläggande förutsättningen för utvisning enligt

förslaget är att utlänningen döms för ett brott som kan leda

till fängelse. För att utvisning skall komma i fråga krävs,

förutom att brottet kan leda till fängelse, att det kan antas

att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt

brottslighet här i landet eller att brottet med hänsyn till den

skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda

eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte

bör få stanna kvar här. Risken för fortsatt brottslighet behöver

inte avse likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning enbart

till brottets allvarlighet, dvs. oavsett återfallsrisken, bör

kunna komma i fråga även vid brott av något lägre svårhet än vad

som krävs enligt nuvarande ordning.

I likhet med vad som gäller för närvarande skall domstolen

väga in utlänningens anknytning till Sverige vid prövningen av

utvisningsfrågan. Förslaget innebär dock en förlängning av den

tid för vistelse i Sverige som krävs för att utvisning skall få

tillgripas endast vid synnerliga skäl.

Frågan om utvisning skall enligt förslaget fortsättningsvis

prövas av domstolen oberoende av yrkande. Åklagaren bör dock så

snart det är möjligt och senast i stämningsansökan ange sin

inställning i utvisningsfrågan.

Likaså skall domstolen vid straffmätning och påföljdsval även

i fortsättningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade

förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur

riket.

I propositionen föreslås vidare att en ny häktningsbestämmelse

införs som tar sikte på samtliga fall där domstolen förordnat om

utvisning och där det finns risk för att den misstänkte

undandrar sig utvisning.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

De frågor som aktualiseras i ärendet och som ligger inom

justitieutskottets beredningsområde gäller i första hand

straffrättsliga och processrättsliga spörsmål. Utskottet

begränsar sitt yttrande i första hand till sådana frågor.

Överväganden

Avslag på propositionen

I motion Sf36 (s) yrkas avslag på propositionen. Därjämte

yrkas att aktuella frågor blir föremål för en fördjupad

utredning.

Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en

positiv grundinställning till regeringsförslagen, och utskottet

delar regeringens bedömning om vikten av en markering från

statsmakternas sida att ett kriminellt beteende inte accepteras

hos dem som vill bosätta sig i Sverige samt att hållningen

gentemot dem som inte godtar att följa viktiga och grundläggande

normer i vårt samhälle bör skärpas. Utskottet instämmer också i

att ett skärpt förhållningssätt från statsmakternas sida

gentemot de misskötsamma utlänningarna är ägnat att bidra till

att göra förhållandena lättare för det stora flertalet skötsamma

utlänningar som lever i Sverige.

Utskottet vill också understryka vikten av att de nya reglerna

också präglas av grundläggande humanitära krav och

rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Utskottet anser att

regeringen i propositionen bemästrat uppkommande problem i dessa

hänseenden.

I propositionen aktuella frågor har nyligen utretts av

Utvisningsutredningen (SOU 1993:54). Utskottet finner inte

anledning att föreslå någon ny utredning.

Utskottet föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker

bifall till motion Sf36.

Till enskilda frågor i propositionen återkommer utskottet i

det följande.

Förutsättningar för utvisning på grund av brott

I dag är den grundläggande förutsättningen för att någon skall

kunna utvisas på grund av brott att brottet kan leda till

fängelse i mer än ett år (4 kap. 7 § första stycket UtlL). I

propositionen (s. 9) anförs att kravet på mer än ett års

fängelse i straffskalan har kritiserats på senare år på den

grunden att det är otillfredsställande att möjligheten till

utvisning inte står till buds i exempelvis sådana fall där

brottsligheten är systematisk eller upprepad, men där varje

brott i sig inte kan hänföras under en strängare straffskala än

fängelse i högst ett år. Som exempel anförs att återfall i

snatteri aldrig kan föranleda utvisning hur stötande återfall i

brottsligheten än kan te sig.

I propositionen anförs vidare att det är viktigt att

utvisningsfrågan bedöms på ett nyanserat sätt, och att det

självfallet måste finnas proportion mellan brottet och de

rättsverkningar det får för den enskilde. När det gäller t.ex.

en utlänning som bott en längre tid i Sverige och anpassat sig

här kan det framstå som rimligt att utvisning kommer i fråga

först om han eller hon begått ett tämligen allvarligt brott. För

sådana fall finns det inte någon anledning att ifrågasätta den

nuvarande gränsen för det utvisningsgrundande brottets svårhet.

Annorlunda ter det sig emellertid, anför regeringen, i fråga om

en utlänning som kort tid efter ankomsten hit ger sig in i

brottslig verksamhet och visar oförmåga eller bristande vilja

att foga sig i gällande regler. Även om brottsligheten är av

mindre allvarligt slag kan det i sådana fall vara motiverat att

kunna utvisa utlänningen. Regeringen föreslår därför att en

sådan möjlighet öppnas och att gränsen därvid sätts vid brott

där fängelse ingår i straffskalan. Den grundläggande

förutsättningen för utvisning på grund av brott föreslås alltså

bli att utlänningen döms för ett brott som kan leda till

fängelse. Utvisning bör dock även i framtiden vara utesluten vid

bagatellartade brott. Därför krävs för utvisning att påföljden i

det konkreta fallet bestäms till ett svårare straff än böter.

För att utvisning skall kunna komma i fråga fordras i dag,

förutom att utlänningen döms för ett brott som kan leda till

fängelse i mer än ett år, att det på grund av gärningens

beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer

att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller att

brottet är sådant att utlänningen inte bör få stanna kvar

(4 kap. 7 § andra stycket UtlL).

Bestämmelsens första led anses i allmänhet, i vart fall när

det gäller förmögenhetsbrott, innebära krav på risk för fortsatt

liknande brottslighet. Såsom nu gällande praxis uppfattas kan

den situationen uppkomma att en utlänning dömts t.ex. en gång

för förmögenhetsbrott, en gång för våldsbrott och en gång för

narkotikabrott utan att domstolen därför kan komma fram till att

det finns risk för fortsatt brottslighet i den mening

bestämmelsen anses ha i utlänningslagen eftersom utlänningen

gjort sig skyldig till brott av olika slag vid de olika

lagföringstillfällena. Regeringsförslaget i denna del går ut på

en ändring som möjliggör en rättstillämpning där utlänningens

allmänna brottsbenägenhet får relevans vid bedömningen. I

propositionen anförs också att domstolen vid bedömningen av

risken för att utlänningen kommer att göra sig skyldig till

fortsatt brottslighet självfallet skall kunna beakta inte bara

tidigare domar utan även åtalsunderlåtelser och godkända

strafförelägganden.

I vissa fall kan utvisning ske även om det inte föreligger

någon risk för fortsatt brottslighet. Detta gäller huvudsakligen

i fråga om grova vålds- och sexualbrott samt narkotikabrott. I

propositionen anförs att nuvarande ordning ställer mycket stora

krav på brottets grovhet. I propositionen föreslås därför att

möjligheterna till utvisning utvidgas så att dels något mindre

allvarliga brott, dels ytterligare några brottskategorier kommer

att omfattas. För att närmare klargöra vilka brott som avses

föreslås att möjligheten att utvisa oberoende av återfallsrisk

relateras till brottets straffvärde. Som en allmän riktlinje

anges att brottet normalt bör ha ett straffvärde om minst ett

års fängelse för att kunna föranleda utvisning på denna grund.

Med en sådan avgränsning garanteras att utvisningsmöjligheten

endast kommer att avse den typ av gärningar som är så allvarliga

att det inte framstår som oskäligt att de föranleder utvisning

även om det inte finns någon risk för att utlänningen kan komma

att återfalla i brott. En faktor som enligt propositionen bör

tillmätas extra stor betydelse är vidare huruvida brottet

innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa

personer, t.ex. barn. I lagtexten har viss precisering skett av

de omständigheter som skall beaktas vid prövningen.

I motion Sf35 (s) yrkas att gränsen för det

utvisningsgrundande brottets svårhet inte ändras i förhållande

till gällande ordning. I motionen framhålls också att stor

restriktivitet bör anläggas när tidigare åtalsunderlåtelser och

strafförelägganden skall beaktas vid bedömning av

återfallsrisken. Vidare förespråkas att stor återhållsamhet

iakttas då det gäller att presumera att en utlänning kommer att

fortsätta med annan brottslig verksamhet än den för vilken han

dömts.

I motion Sf37 (nyd) yrkas skärpningar utöver de som föreslås i

propositionen. I motionen begärs att utvisning skall kunna ske i

alla fall då en utlänning döms för ett brott som kan leda till

fängelse även om påföljden i det enskilda fallet skulle stanna

vid böter.

Som ovan framgått delar utskottet regeringens uppfattning att

det bör bli något lättare att utvisa en utlänning som begått

brott. De skärpningar som här behandlats ligger väl i linje med

utskottets uppfattning, och utskottet tillstyrker

regeringsförslaget i denna del. Utskottet, som utgår från att

domstolarna iakttar sedvanlig försiktighet vid bedömningar av

återfallsrisk m.m., föreslår att socialförsäkringsutskottet

avstyrker bifall till motionerna Sf35 och Sf37 i nu behandlade

delar.

Begränsningar för utvisning på grund av brott

I propositionen föreslås vissa ändringar i 4 kap. 10 § UtlL

som behandlar begränsningar i möjligheterna att i enlighet med

den nyss redovisade huvudregeln utvisa utlänningar som begått

brott. Således föreslås att en utlänning som dömts för brott och

som vid tiden för åtals väckande vistats i Sverige med permanent

uppehållstillstånd sedan minst fyra år eller som då varit bosatt

här sedan minst fem år får utvisas endast om det finns

synnerliga skäl. För närvarande gäller två resp. tre år. För

nordiska medborgare och för den som kommit till Sverige som barn

föreslås inga ändringar. För nordiska medborgare som inte

behöver tillstånd för att vistas här gäller i stället en

bosättningstid på två år. En utlänning som kom till Sverige

innan han fyllt 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här

i minst fem år får över huvud taget inte utvisas.

Vidare föreslås att det nuvarande mycket starka skyddet mot

utvisning som personer med flyktingförklaring eller

flyktingliknande status har något minskas. Enligt förslaget

skall en flyktingförklaring som huvudregel ligga till grund för

en persons flyktingstatus, men domstolarna får i uppenbara fall

en möjlighet att bortse från en sådan förklaring.

I motion Sf37 (nyd) yrkas utmönstring dels av kravet på

synnerliga skäl för utvisning av en utlänning som vistats i

Sverige under viss tid, dels av förbudet att utvisa den som

kommit till Sverige innan han fyllt 15 år och som när åtal väcks

har vistats här sedan minst fem år. Vidare begärs att

propositionen såvitt avser den föreslagna förändringen rörande

möjligheterna att utvisa utlänningar med flyktingförklaring

avslås.

Utskottet delar regeringens uppfattning i fråga om de

begränsningar för utvisning på grund av brott som bör gälla och

föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till

motion Sf37 i nu behandlade delar.

Domstolens behandling av frågan om utvisning

I motion Sf35 (s) yrkas införande av en lagregel som innebär

att domstolens rätt att pröva frågan om utvisning begränsas till

de fall då ett särskilt yrkande framställts av åklagaren.

Enligt gällande rätt beslutas utvisning på grund av brott av

den domstol som handlägger brottmålet (4 kap. 8 § UtlL). Frågan

är föremål för tingsrättens officialprövning varför åklagaren

inte behöver framställa något yrkande om utvisning. Om

tingsrätten inte har beslutat om utvisning och endast den

tilltalade överklagar domen eller åklagaren överklagar till den

tilltalades förmån, får hovrätten enligt 51 kap. 25 § andra

stycket RB inte besluta om utvisning. Om den dömde överklagar

och yrkar att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan

påföljden skärpas om utvisningen upphävs.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det är angeläget

att utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt.

Härigenom behöver ett eventuellt inhämtande av yttrande inte

onödigtvis fördröja målets handläggning. Åklagaren bör därför

senast i stämningsansökan ange sin inställning i frågan. Denna

ordning tillämpas redan (se Riksåklagarens cirkulär C:81).

Utskottet föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker

bifall till motion Sf35 i denna del.

Utvisning på grund av brott mot 10 kap. 4 § UtlL

I motion Sf611 (m) yrkas att det införs möjligheter att

förlänga tiden för ett beslut om utvisning i de fall en utvisad

utlänning utan tillstånd återvänder hit och vistas olovligen i

riket.

Enligt 10 kap. 4 § UtlL döms den utlänning som uppehåller sig

i Sverige fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning

inte haft rätt att återvända hit till fängelse i högst ett år

eller, om brottet är ringa, till böter. Detta gäller dock inte

om utlänningen har flytt hit för att undgå förföljelse.

Med hänsyn till att frågan om utvisning är avgjord i en laga

kraft ägande dom finns ingen möjlighet att förlänga

utvisningstiden. Någon sådan möjlighet är enligt utskottets

uppfattning inte heller önskvärd. Justitieutskottet föreslår att

socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motion Sf611.

Övriga förslag m.m.

Justitieutskottet vill här fästa socialförsäkringsutskottets

uppmärksamhet på att gällande lydelse av 24 kap. 21 § första

stycket RB finns i SFS 1993:1408.

I övrigt har justitieutskottet inget att anföra med anledning

av propositionen eller motionerna.

Stockholm den 26 april 1994

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Siw Persson (fp),

Alf Eriksson (s),

Christel Anderberg (m),

Lena Boström (s),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds) och

Ulf Eriksson (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Avslag på propositionen

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Alf Eriksson och Lena Boström

(alla s) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Avslag på propositionen som börjar med "Utskottet vill" och

slutar med "till motion Sf36" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens bedömning att utländska medborgare

som begår grova brott i Sverige skall kunna utvisas. Utskottet

anser emellertid att de förändringar som regeringen föreslagit

på vissa punkter är alltför långtgående och att behovet och

konsekvenserna av dem inte analyserats tillräckligt. Hela frågan

bör därför bli föremål för en fördjupad utredning av hur

reglerna hittills har tillämpats och i vilken mån de lämnar

utrymme för godtycke och olikformig rättskipning. Enligt

utskottets uppfattning blir det möjligt att ta ställning till

vilka åtgärder som behöver genomföras först när en sådan

utredning genomförts. Propositionen bör därför avslås och

regeringen bör få i uppdrag att snarast genomföra en utredning

med den inriktning som utskottet nu skisserat.

Under hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet

att socialförsäkringsutskottet hemställer att riksdagen med

bifall till motion 1993/94:Sf36 dels avslår proposition

1993/94:159, dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet nu anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Domstolens behandling av frågan om utvisning

Enligt min mening skall en tilltalad som riskerar utvisning ha

god tid på sig att förbereda sig inför prövningen av denna

fråga. Det skall inte komma som en överraskning att domstolen

självmant prövar frågan om utvisning utan att åklagaren

framställt något yrkande om detta. För att så inte skall kunna

bli fallet behövs en lagregel som innebär att domstolens rätt

att pröva frågan om utvisning begränsas till de fall då särskilt

yrkande därom framställts av åklagaren.

Mot bakgrund härav anser jag att justitieutskottet borde ha

föreslagit socialförsäkringsutskottet att hemställa att

riksdagen, med bifall till motion 1993/94:Sf35 yrkande 4, i

utlänningslagen inför en ny paragraf med det innehåll som anges

i vad som nu anförts.