Bet. 1993/94:SfU19

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU19

Finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och

sjukvård och socialtjänst

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1993/94

SfU19

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition

1993/94:205 med förslag om finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Enligt

förslaget skall en allmän försäkringskassa, ett landsting och en

kommun kunna komma överens om att föra samman ekonomiska

resurser för berörda sektorers verksamhet till en gemensam s.k.

finansiell ram. Försöksverksamhet får inledas efter medgivande

av regeringen samt börja tidigast den 1 juli 1994 och avslutas

senast den 31 december 1997. Antalet försök begränsas till fem.

Utskottet tillstyrker propositionen. Samtidigt uttalar

utskottet med anledning av en motion (s) att utskottet gärna ser

att en försöksverksamhet kommer till stånd som även omfattar

arbetsförmedlingen.

I motionen läggs fram förslag till ett vidareutvecklat och

bredare program för förebyggande och rehabiliterande insatser.

Utskottet instämmer i flertalet av de frågor som tas upp i

motionen. Enligt utskottets bedömning behövs ett klargörande av

arbetsgivarens rehabiliteringsansvar, och utskottet anser att

regeringen bör låta utreda denna fråga och snarast återkomma med

förslag i den mån lagstiftningsåtgärder erfordras. Ett

tillkännagivande härom föreslås. Utskottet uttalar i övrigt

bl.a. att motionärernas förslag om ett beting för

försäkringskassorna att under ett budgetår rehabilitera ett

visst antal personer är värt att ta vara på. Utskottet

förutsätter att frågan om en mer aktiv rehabiliteringsstrategi

för försäkringskassorna övervägs i samband med behandlingen av

Riksförsäkringsverkets fördjupade anslagsframställning. Vidare

skulle det enligt utskottets mening vara mycket värdefullt om

regeringen utformade ett samlat program för förebyggande och

rehabiliterande insatser, och utskottet föreslår ett

tillkännagivande härom.

I betänkandet behandlas även några motioner från den allmänna

motionstiden om rehabilitering m.m.

Propositionen

I proposition 1993/94:205 har regeringen (Socialdepartementet)

föreslagit att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst,

2. godkänner de riktlinjer för sådan lokal försöksverksamhet

med finansiell samordning som regeringen förordar (avsnitt 6),

3. medger att femte huvudtitelns anslag Bidrag till

sjukpenning och rehabilitering samt medel beräknade på

statsbudgetens inkomstsida vad avser sjukförsäkringen får

disponeras för de utgifter i samband med försöksverksamheten som

regeringen förordar (avsnitt 8),

4. medger att femte huvudtitelns anslag Allmänna

försäkringskassor får disponeras för de utgifter i samband med

försöksverksamheten som regeringen förordar (avsnitt 8).

Lagförslaget återfinns som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:205

1993/94:Sf38 av Jan Fransson m.fl. (s, m, fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att det planerade hälsoarbetet i södra

Skaraborg bör ingå i utvärderingen av den finansiella

samordningen.

1993/94:Sf39 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att den snarast återkommer till

riksdagen med ett samlat förslag till förebyggande och

rehabiliterande åtgärder i enlighet med vad i motionen anförts.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:Sf214 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behov av att medel överförs från passiva till aktiva åtgärder

för handikappade.

1993/94:Sf224 av Ingrid Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ökat samarbete mellan försäkringskassa och

landsting.

1993/94:Sf238 av Marianne Jönsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att möjlighet ges att inom ramen för

rehabilitering vid behov inrymma längre perioder av social

rehabilitering vid folkhögskola,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att ettårsgränsen för

rehabiliteringsinsatsen slopas för hjärnskadade och andra med

svåra funktionshinder.

1993/94:Sf256 av Kristina Svensson och Lisbeth Staaf-Igelström

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om möjlighet att inom ramen för

rehabilitering inrymma längre perioder av social rehabilitering

vid folkhögskola,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att ettårsgränsen för

rehabiliteringsinsatsen slopas för hjärnskadade och andra med

svåra funktionshinder.

1993/94:Sf257 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om samordning av resurserna inom

sjukvården och sjukförsäkringssystemet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Västsverige får

utgöra försöksområde för en samordning av resurserna inom

sjukvården och sjukförsäkringssystemet.

1993/94:A452 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om försäkringskassornas

rehabiliteringsarbete för kvinnor.

Motion väckt med anledning av proposition 1993/94:220

1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om redovisning av särskilda åtgärder för

att minska kvinnors ohälsotal och öka rehabiliteringsinsatserna

för kvinnor.

Yttrande från socialutskottet

Socialutskottet har den 26 april 1994 avgivit yttrande i

ärendet (1993/94:SoU4y). Yttrandet har fogats till betänkandet

som bilaga 2.

Utskottet

Finansiell samordning

Bakgrund

Lokal försöksverksamhet pågår under åren 1993--1995 med

finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och

sjukvård, de s.k. Finsamförsöken (prop. 1991/92:105, bet.

1991/92:SfU17). Syftet med försöken är att sammanföra resurser

från de båda områdena och därigenom skapa incitament för

samordnade bedömningar och åtgärder som bidrar till förbättrad

hälsa och minskad belastning på samhällsekonomin. Uppföljning av

försöken, som handhas gemensamt av Riksförsäkringsverket och

Socialstyrelsen, skall ske löpande.

I proposition 1991/92:105 aviserades att fortsatta

diskussioner skulle föras med berörda intressenter med

inriktning på att möjliggöra någon form av finansiell samordning

där även socialtjänsten ingick.

Riksdagen har härefter på förslag av utskottet i betänkande

1993/94:SfU4 givit regeringen till känna att en

försöksverksamhet med samordning av resurser för

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst även bör

omfatta rehabilitering av missbrukare.

Propositionen

Regeringen lägger nu fram förslag till lokal försöksverksamhet

med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och

sjukvård och socialtjänst. Enligt förslaget skall en allmän

försäkringskassa, ett landsting och en kommun kunna komma

överens om att föra samman ekonomiska resurser för berörda

sektorers verksamhet till en gemensam s.k. finansiell ram.

I den finansiella ramen kan ingå medel för sådana kostnader

som är hänförliga till försöksperioden och som avser

l. hälso- och sjukvård,

2. sjukreseersättning,

3. verksamhet enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt verksamhet

som i annat fall enligt lag skall handhas av socialnämnd och

inte omfattas av 1, samt

4. sjukpenning och rehabiliteringsersättning enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring och sjukpenning enligt lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring samt medel avsedda för den

allmänna försäkringskassans köp av yrkesinriktade

rehabiliteringstjänster.

Även beräknade kostnader för administrationen av de

verksamheter som skall ingå kan föras till den finansiella

ramen.

Den som ansvarar för försöksverksamheten ansvarar också för

kostnaderna för de delar av berörda sektorer som skall ingå i

försöksverksamheten. Vilka områden som skall ingå i

försöksverksamheten föreslås parterna själva få komma överens om

inom en angiven ram.

Försöksverksamheten skall i första hand handhas av en från

parterna fristående organisation. Denna kan vara ett av

landstinget och kommunen bildat kommunalförbund som träffar

avtal om samverkan med den i försöket medverkande

försäkringskassan. Ett annat alternativ är ett för alla i

försöket ingående parter gemensamt fristående ledningsorgan, en

ny organisation kallad beställarförbund. Under vissa

förutsättningar föreslås också den kommun som deltar i

försöksverksamheten få handha ledningen av verksamheten.

Ledningsorganet skall, inom ramen för gällande lagstiftning

och utifrån ett befolkningsansvar, ha den övergripande uppgiften

att besluta om mål och riktlinjer för de i försöket ingående

verksamheterna samt planera, prioritera, upphandla och

finansiera dessa. Uppgifter och beslut som direkt berör enskilda

skall ligga kvar hos resp. huvudman.

Ärenden om medgivande till försöksverksamhet skall beredas

under medverkan av Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket som

också föreslås svara för övrig central administration av

försöksverksamheten.

De resurser resp. parter skall tillföra ett försök skall

enligt förslaget fastställas av parterna efter samråd med

Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket. Detsamma gäller

fördelning av över- och underskott. I samband med att regeringen

ger medgivande till att bedriva försöksverksamhet godkänner

regeringen dessa förutsättningar.

Försäkringskassans andel av över- och underskott föreslås

fördelas mellan staten och försäkringskassan. Försäkringskassans

andel skall enbart avse den del som kan hänföras till

förvaltning och högst ett belopp motsvarande 10 % av de avsatta

medlen från anslaget Allmänna försäkringskassor.

Försök med lokal finansiell samordning mellan de tre

sektorerna skall enligt förslaget få inledas efter medgivande av

regeringen samt börja tidigast den 1 juli 1994 och avslutas

senast den 31 december 1997. Antalet försök begränsas till fem.

Uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten bör göras

både på central och lokal nivå. Socialstyrelsen och

Riksförsäkringsverket bör i samarbete svara dels för

uppföljningen och utvärderingen på central nivå, dels för

samordning av de utvärderingar som bör ske lokalt i olika

försök. Huvudmännen för försöken bör dock svara för

genomförandet av den lokala utvärderingen. Uppföljningen bör ske

löpande, och en slutlig utvärdering bör vara färdigställd senast

den 1 juni 1998.

Kostnader för sjukbidrag, förtidspensioner och

arbetsskadelivräntor får inte ingå i den finansiella ramen. Vid

beräkning av det ekonomiska utvärderingsresultatet skall man

däremot ta hänsyn till ökningar eller minskningar i fråga om

nybeviljade sjukbidrag, förtidspensioner och

arbetsskadelivräntor.

I propositionen läggs fram förslag till lagreglering av

försöksverksamheterna. Vidare begärs godkännande av de förordade

riktlinjerna för försöksverksamheten vad gäller fastställande av

den finansiella ramen m.m. Slutligen begärs att riksdagen medger

att anslaget Bidrag till sjukpenning och rehabilitering och

medel beräknade på statsbudgetens inkomstsida vad avser

sjukförsäkringen samt anslaget Allmänna försäkringskassor får

disponeras för de utgifter i samband med försöksverksamheten som

regeringen förordar.

Motioner

I motion Sf39 (delvis) av Birgitta Dahl m.fl. (s) anförs att

propositionen kan ses som ett andra steg i en utveckling mot en

effektivare användning av de resurser som står till buds när det

gäller förebyggande arbete och rehabilitering. Motionärerna

anser att man snarast bör gå vidare till ett tredje steg i den

utveckling som påbörjats, och i motionen läggs fram förslag till

ett vidareutvecklat och bredare program för förebyggande och

rehabiliterande insatser. Som en del i programmet (punkt 1)

föreslås en utvidgad försöksverksamhet med samarbete mellan

olika huvudmän. I motionen anges att arbetsmarknadsmyndigheterna

och parterna har en mycket betydelsefull roll att spela i

arbetet med att förbättra samhällets insatser när det gäller

förebyggande arbete och rehabilitering. Motionärerna föreslår

därför att en försöksverksamhet med samarbete mellan

försäkringskassa, hälso- och sjukvård, socialtjänst och

arbetsförmedling inleds, och regeringen bör snarast möjligt

återkomma till riksdagen med förslag om en sådan utvidgad

försöksverksamhet.

I motion Sf38 redogör Jan Fransson m.fl. (s, m, fp) för ett

samarbete som planeras i södra Skaraborgs län. Det är ett arbete

för hälsa där fyra kommuner tillsammans med arbetsförmedlingarna

och försäkringskassorna i området ingår. Vidare skall

studieförbund och andra folkrörelser medverka. Verksamheten tar

sikte på arbetslösa, arbetshandikappade, långtidssjuka m.fl.

Samverkan kan ske inom gällande lagstiftning, men avvikelser kan

behöva göras från reglerna för stöd till de enskilda deltagande

personerna. Verksamheten kommer att följas och utvärderas av

Statens institut för psykosocial miljömedicin vid Karolinska

institutet. Enligt motionärerna kan det vara lämpligt att detta

samarbete ingår i den utvärdering som skall göras av den i

propositionen föreslagna försöksverksamheten, och motionärerna

begär ett tillkännagivande härom.

Socialutskottet

Socialutskottet anför i sitt yttrande att utskottet ser mycket

positivt på en ökad samverkan och samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst, och

utskottet tillstyrker lagförslaget och riktlinjerna för

försöksverksamheten. Utskottet framhåller samtidigt att

försöksverksamheten inte får utformas så att tillgången på vård,

rehabilitering, omsorg och socialt stöd för befolkningen i

övrigt minskar till följd av att försöksverksamheten inriktas

mot vissa målgrupper. Det är enligt socialutskottet därför

viktigt att konsekvenserna för dem som inte tillhör de primära

målgrupperna för försöken noga följs. Eftersom utgångspunkterna

för försöket med den finansiella samordningen är att förbättra

situationen för den enskilde individen och att åstadkomma en

effektivare användning av parternas tillgängliga resurser är

det, som också betonas i propositionen, viktigt att följa och

utvärdera både effekterna för den enskilde individen och det

ekonomiska utfallet.

Socialutskottet ser också positivt på det samarbete som

planeras i södra Skaraborg och som redovisas i motion Sf38.

Detta samarbete liksom annan försöksverksamhet bör enligt

socialutskottet utvärderas. Något tillkännagivande till

regeringen med anledning av motionen behövs dock inte.

Socialförsäkringsutskottets bedömning

Socialförsäkringsutskottet ser liksom socialutskottet mycket

positivt på en ökad samverkan och samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Utskottet instämmer också i vad socialutskottet i övrigt anfört

om regeringens förslag.

I den finansiella ramen kan enligt propositionen ingå medel

för vissa angivna verksamheter. Några av remissinstanserna har

föreslagit att även andra ersättningsformer skall kunna ingå i

den ekonomiska ramen. Beträffande frågan om medel för

assistansersättning skall kunna omfattas anför regeringen att

assistansersättning är en relativt ny ersättningsform. Därmed

kan kostnaderna vara svåra att förutsäga. Enligt regeringen är

det viktigt att den finansiella ramen kan förutsägas med så stor

säkerhet som möjligt för att man skall kunna beräkna resultatet

av ett försök. Assistansersättning bör därför inte ingå i

försöksverksamheten.

Svenska kommunförbundet har i en skrivelse till utskottet den

5 maj 1994 anfört att det är mycket angeläget att den nya lagen

om försöksverksamhet öppnar möjligheter för de lokala parterna

att även ta med verksamhet enligt lagen om stöd och service till

vissa funktionshindrade och lagen om assistansersättning.

Motiven för detta är att samordningsproblem mellan

försäkringskassa och kommun uppkommit på många håll i landet.

Förbundet anser att man fr.o.m. år 1995 kan använda kostnaderna

för år 1994 som underlag för att bestämma den finansiella ramen.

Utskottet delar regeringens uppfattning och anser att

kostnader för assistansersättning inte nu skall ingå i den

finansiella ramen.

Under remissbehandlingen uttalades åsikter om att

försöksverksamheten även bör omfatta

arbetsförmedlingen/länsarbetsnämnden. Regeringen bedömde dock

att några ytterligare parter nu inte bör ingå i en finansiell

samordning av den art som föreslagits.

Utskottet delar denna uppfattning. I motion Sf39 föreslås

emellertid att som ett nästa steg bör inledas en

försöksverksamhet med samarbete mellan försäkringskassa, hälso-

och sjukvård, socialtjänst och arbetsförmedling. Enligt

utskottet har arbetsmarknadsmyndigheterna en viktig roll i

samarbetet med de övriga sektorerna, och stora fördelar måste

kunna vinnas med helhetsbedömningar där även medel för

arbetsmarknadspolitiska åtgärder ingår. Utskottet ser därför

gärna att en sådan försöksverksamhet kommer till stånd.

Riksförsäkringsverket har i sin fördjupade

anslagsframställning för budgetåren 1995/96--1997/98 angivit att

en försöksverksamhet med gemensamt planerade insatser av

yrkesinspektion, försäkringskassa och

arbetsförmedling/länsarbetsnämnd mot ett begränsat antal

arbetsplatser kan vara värd att pröva. Som underlag för

planeringen, där allt efter förutsättningarna även

Arbetslivsfonden, sjukvård/primärvård m.fl. skall kunna delta,

bör utnyttjas myndigheternas sammanlagda kännedom om

arbetsplatsförhållanden, arbetsskaderisker, sjukskrivnings- samt

avgångs- och nyrekryteringsmönster. I anslagsframställningen

anges att utformningen av en sådan samverkan för närvarande

diskuteras med Socialstyrelsen, Arbetslivsfonden,

Arbetsmarknadsverket och Arbetarskyddsstyrelsen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något

ytterligare uttalande i frågan inte är påkallat. Motion Sf39 får

anses tillgodosedd i denna del.

Hälsoarbetet i Skaraborgs län skall även omfatta

arbetsförmedlingarna, och den utvärdering av verksamheten som

skall göras av Institutet för psykosocial miljömedicin kan bli

av stort värde. I likhet med vad socialutskottet anfört behövs

inte något tillkännagivande med anledning av motion Sf38.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört tillstyrker

utskottet propositionen i dess helhet.

Finansiell samordning i övrigt

Motioner

I motion Sf257 hänvisar Ingegerd Sahlström m.fl. (s) bl.a.

till att Prioriteringsutredningen i sitt delbetänkande Vårdens

svåra val anser att en ytterligare samordning av resurserna för

sjukvård och sjukförsäkring bör kunna förkorta

sjukskrivningstiderna och minska användningen av sjukbidrag och

förtidspensioner. Motionärerna uppger att samarbetet mellan de

västsvenska sjukvårdshuvudmännen har intensifierats under senare

år. T.ex. gäller fr.o.m. år 1991 en överenskommelse om "gränslös

sjukvård" för Västsveriges invånare. Motionärerna anser att en

försöksverksamhet med samordning av resurserna inom sjukvården

och de medel som finns i sjukförsäkringssystemet är motiverad

(yrkande 1), och motionärerna föreslår att Västsverige som

helhet får ingå i ett sådant försök (yrkande 2).

I motion Sf224 anför Ingrid Andersson m.fl. (s) att

försäkringskassorna i resp. län själva i samråd med

sjukvårdshuvudmännen bör besluta om omfattningen och

inriktningen av samarbetet inom ramen för de s.k. Dagmarmedlen,

förutsatt att det bedöms vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Motionärerna anser att systemet med i förväg fastställda belopp

utgör ett hinder för att på bästa sätt använda de ekonomiska

resurserna.

Rinaldo Karlsson (s) begär i motion Sf214 ett tillkännagivande

om att medel behöver överföras från passiva bidrag till aktiva

anställningsstödjande åtgärder för handikappade. Enligt

motionären skulle förslagsvis en skälig andel av de medel som

sparas på t.ex. sjukbidrag kunna överföras till

arbetsmarknadspolitiska handikappmedel i samband med en övergång

till anställning. Alternativt skulle den enskildes

sjukbidrag/förtidspension kunna överföras till företagsstöd av

lönebidragsmodell.

Utskottets bedömning

I motion Sf257 föreslås en ytterligare försöksverksamhet med

samordning av resurserna inom sjukvården och sjukförsäkringen.

Utskottet finner inte skäl att nu föreslå någon sådan

försöksverksamhet utan anser att resultatet av Finsamförsöken,

som skall pågå till slutet av nästa år, bör avvaktas. Utskottet

avstyrker därför motionen. Utskottet vill tillägga att en

utvärdering pågår av Finsamförsöken såvitt avser år 1993, och

resultatet av denna utvärdering torde komma att redovisas till

hösten 1994.

Inom ramen för den årliga överenskommelsen mellan regeringen

och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar

till sjukvårdshuvudmännen m.m. har under senare år avdelats

särskilda medel för rehabiliterings- och behandlingsinsatser

inom hälso- och sjukvården. Medlen fördelas på de olika

försäkringskassorna efter en särskild fördelningsmodell som är

baserad på det s.k. ohälsotalet och invånarantalet. Medlen

utbetalas av försäkringskassan efter det att en överenskommelse

träffats mellan kassan och huvudmannen om medlens användning.

I överenskommelsen för år 1994 angavs att, mot bakgrund av de

positiva resultat som framkommit vid en uppföljning och

utvärdering av medlens användning för år 1991, parterna bedömde

det vara angeläget att fortsätta med denna ersättningsform även

under år 1994. Beloppet höjdes därför till högst 510 miljoner

kronor för år 1994.

Utskottet anser att frågan om en avgränsning av medel för

ifrågavarande ändamål i första hand får avgöras av regeringen

efter förhandlingar med Landstingsförbundet. Möjligheterna till

ett friare resursutnyttjande av sjukförsäkringsmedel får i

övrigt anstå i avvaktan på resultaten av de olika

försöksverksamheterna. Något uttalande från riksdagens sida med

anledning av motion Sf224 bör således inte göras.

Vad härefter gäller förslagen i motion Sf214 vill utskottet

framhålla att det i enlighet med den s.k. arbetslinjen under

senare tid fattats beslut som syftat till att överföra medel

från passiva bidrag till aktiva åtgärder. Överväganden om

fortsatta beslut i denna riktning måste löpande göras. Utskottet

vill även hänvisa till vad utskottet ovan anfört om behovet av

en utvidgad försöksverksamhet som även skall omfatta

arbetsförmedlingar.

Med hänsyn till det anförda är något uttalande med anledning

av motion Sf214 enligt utskottets mening inte påkallat.

Rehabilitering

Gällande ordning

Fr.o.m. år 1992 gäller nya regler om försäkringskassornas

ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk

ersättning till de försäkrade vid sådan rehabilitering (prop.

1990/91:141, bet. 1990/91:SfU16, rskr. 1990/91:303). Genom

samtidiga ändringar i arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140, bet.

1990/91:AU22) har även arbetsgivarens ansvar för förbättringar

av arbetsmiljön vidgats, och arbetsgivaren skall se till att det

finns en på lämpligt sätt organiserad anpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet för att han skall kunna fullgöra sina

uppgifter enligt de nya rehabiliteringsreglerna i lagen

(1962:381) om allmän försäkring (AFL).

Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

regleras i 22 kap. AFL. Enligt dessa regler skall

arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en

rehabiliteringsutredning antingen när den försäkrade till följd

av sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt

arbete under längre tid än fyra veckor i följd eller när den

försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder

eller när den försäkrade begär det. Utredningen skall göras i

nära samråd med den anställde. I arbetsgivarens ansvar ingår

också att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder

som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna

verksamheten. Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn

över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och

ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när

arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden.

Försäkringskassan skall också upprätta en rehabiliteringsplan om

den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad åtgärd.

Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL utges när en

försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt

med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad

rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att

helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av

arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av

rehabiliteringspenning som utges med 95 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten och särskilt bidrag. Någon

tidsgräns för hur länge ersättning kan utges föreligger inte.

Fr.o.m. budgetåret 1990/91 avsätts särskilda medel som får

användas av försäkringskassorna för köp av yrkesinriktade

rehabiliteringstjänster. För budgetåret 1993/94 har avsatts 700

miljoner kronor för köp av sådana tjänster.

Program för förebyggande och rehabiliterande insatser

Motion

I motion Sf39 (delvis) av Birgitta Dahl m.fl. (s) läggs fram

förslag till ett vidareutvecklat och bredare program för

förebyggande och rehabiliterande insatser. Förutom förslag om en

utvidgad försöksverksamhet (punkt 1), enligt vad som ovan

redovisats, omfattar programmet i huvudsak följande (punkterna

2--10).

2. En lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att svara för en

bibehållen och utvecklad företagshälsovård bör införas.

3. En lagstadgad skyldighet bör införas för försäkringskassan

och arbetsgivaren i förening att inom tre månader erbjuda

lämpliga rehabiliterande åtgärder. Om arbetsgivaren undandrar

sig ansvaret för rehabiliteringsutredningen skall

försäkringskassan ha rätt att få ersättning för sina kostnader.

En uppföljning bör ske av hur arbetsgivarna uppfyller sina

skyldigheter att rapportera sjukfall som avslutas inom

sjuklöneperioden till försäkringskassorna.

4. En lagstadgad skyldighet för enskild att medverka i

rehabilitering som bedöms rimlig bör införas.

5. Arbetsmiljölagens regler och rehabiliteringslagstiftningen

bör kollektivavtalsanpassas.

6. Centrum för rehabiliteringsverksamhet bör inrättas.

Arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter bör ta ansvar

för verksamhetens inriktning, och verksamheten bör finansieras

genom arbetsgivaravgifter.

7. Varje försäkringskassa bör få i uppdrag att redovisa en

målmedveten plan för en övergång till en mera aktiv

rehabiliteringsstrategi. Redovisningen bör kompletteras med

allmänna råd om olika strategier och med ett beting för

försäkringskassorna att under det kommande budgetåret

rehabilitera tillsammans 2 500 personer, vilket motsvarar en

besparing på 250 miljoner kronor. Målsättningen för

rehabiliteringen bör vara att minst 10 000 långtidssjuka eller

förtidspensionerade personer skall kunna återgå i arbete fram

till budgetåret 1998/99. Detta motsvarar en besparing i enbart

försäkringsutgifter på ca 1 miljard kronor.

8. De kunskaper och erfarenheter som Arbetslivsfonden skaffat

sig bör tas till vara när fonden upphör den 1 juli 1995. Det är

angeläget att redan nu finna metoder härför.

9. Resultatet av rapporter som tas fram av Statens beredning

för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) bör användas.

Särskilda ansträngningar bör göras för att rekrytera regionala

förmedlare av innehållet i SBU:s rapporter.

10. En nationell kampanj bör genomföras för att göra

arbetstagare och arbetsgivare mer medvetna om vad som kan göras

för att minska belastningssjukdomar och psykisk ohälsa.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening tar det åtgärdsprogram som föreslås i

motion Sf39 upp många viktiga frågor. En hel del av

programpunkterna berörs även i Riksförsäkringsverkets fördjupade

anslagsframställning för budgetåren 1995/96--1997/98. I denna

framställning anges bl.a. följande.

Förutsättningarna på vilka arbetsmiljö- och

rehabiliteringsreformerna byggdes har under de senaste åren

förändrats i flera viktiga avseenden. Det gäller, förutom det

dramatiskt försämrade arbetsmarknadsläget, bl.a. de förändrade

villkoren för företagshälsovården samt primärvårdens nya

organisation. Arbetslivsfondens bidragsgivning upphör dessutom i

år. Ytterligare insatser för att förverkliga reformernas

intentioner blir nu nödvändiga. En viktig förutsättning för att

en uppstramning av regler och deras tillämpning skall uppfattas

som rimlig och få avsedd effekt är att positiva insatser får en

framträdande plats i förändringsarbetet.

Riksförsäkringsverket anför vidare att arbetsgivarna har ett

stort ansvar både enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän

försäkring; ett ansvar som de generellt sett inte lever upp

till. Inom försäkringskassorna försöker man på olika sätt få

arbetsgivarna mera delaktiga, i många fall utan påtagliga

resultat bl.a. eftersom ansvaret är otydligt beskrivet. Ett

förtydligande av arbetsgivarens roll tycks vara nödvändigt om

den avsedda ansvarsfördelningen skall bli verklighet. Dessutom

bör någon form av sanktioner vid ett konsekvent åsidosättande av

reglerna införas.

Enligt Riksförsäkringsverket integreras rehabiliteringsarbetet

ute på arbetsplatserna naturligt med förebyggande

arbetsmiljöarbete. Försäkringskassan har dock begränsade

möjligheter att på egen hand verka för en bättre arbetsmiljö ute

på enskilda arbetsplatser. Mycket skulle kunna vinnas i närmare

samverkan mellan försäkringskassa och yrkesinspektion. Det kan

eventuellt vara motiverat att i form av försöksverksamhet pröva

för- och nackdelar med en längre driven samverkan än vad som

ligger i nuvarande roll- och ansvarsfördelning. Den frågan

övervägs för närvarande i samråd med Arbetarskyddsstyrelsen.

Verket anser att försäkringskassans möjligheter att köpa

tjänster bör utvidgas till att även gälla vissa förebyggande

insatser. På motsvarande sätt som gäller för finansiering från

Arbetslivsfonden, bör sådana tjänster som arbetsgivaren är

skyldig att svara för inte komma i fråga. Denna modell kan

lämpligen prövas i form av försöksverksamhet i något län.

Utformningen av en sådan försöksverksamhet övervägs för

närvarande i samråd med Arbetslivsfonden.

I anslagsframställningen anför Riksförsäkringsverket också

att, trots fokuseringen och den stora satsningen på

rehabilitering under de senaste åren, det på sina håll har rått

oklarheter inom försäkringskassorna om vilken roll man har och

om arbetets innebörd. Inom försäkringskassorna sker nu

fortlöpande aktiviteter för att klargöra och utveckla den roll

kassorna har i rehabiliteringsverksamheten.

Utskottet vill även hänvisa till att regeringen i

kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150 bil. 5) bedömer

att det är viktigt att insatserna för rehabiliteringsarbetet

fortsätter och att de ansvariga utvecklar och förbättrar

rehabiliteringsarbetet. Det är därvid viktigt att de

erfarenheter som finns inom rehabiliteringsområdet tas till vara

och att man på olika sätt verkar för att dessa erfarenheter

omsätts i det praktiska utvecklingsarbetet. Detta arbete måste

bedrivas parallellt med andra åtgärder som syftar till att

reducera antalet nybeviljade förtidspensioner. Vidare anges att

ett beredningsarbete med inriktning på att bryta den stigande

trenden inom förtidspensioneringen pågår inom regeringskansliet.

Inom kort kommer en interdepartemental arbetsgrupp som berett

frågan att lämna en rapport. Åtgärderna kommer att inriktas även

på tidiga åtgärder i sjukfallen inom sjukförsäkringen.

Arbetsgruppen kommer bl.a. att överväga om försäkringskassan bör

ges möjlighet att helt eller delvis sätta ned ersättning om den

försäkrade utan giltig anledning inte medverkar i sådan åtgärd

som syftar till att utreda behovet av och möjligheten till

rehabilitering.

Vad gäller motionens förslag att arbetsgivare skall vara

skyldig att betala för rehabiliteringsutredning som

försäkringskassan gör vill utskottet hänvisa till att utskottet

redan vid rehabiliteringsreformens införande i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1990/91:SfU16 ansåg att regeringen borde

låta utreda denna fråga.

I den fördjupade anslagsframställningen redovisas att

arbetsgivaren i många fall inte gör någon

rehabiliteringsutredning. Riksförsäkringsverket anser att det är

angeläget att rehabiliteringsutredningen görs i tid och med

tillfredsställande kvalitet. Om arbetsgivaren inte ombesörjer

detta, bör försäkringskassan kunna beställa utredningen t.ex.

hos en företagshälsovårdsenhet och arbetsgivaren vara skyldig

betala utredningskostnaden. Riksförsäkringsverket har nu hos

regeringen gjort en framställan om införandet av en sådan

betalningsskyldighet.

Vad gäller arbetsgivarnas rapportering av korta sjukfall vill

utskottet erinra om att utskottet såväl i samband med

sjuklönelagens genomförande (bet. 1991/92:SfU5) som därefter

ansett att en rapportering av korta sjukfall behövs, bl.a. för

att kunna följa upp förändringar i fråga om befolkningens hälsa

och ohälsa.

I den nämnda anslagsframställningen anges att inte alla

arbetsgivare fullgör den ålagda rapporteringsskyldigheten, i

många fall inte ens efter påstötning från försäkringskassan.

Utskottet vill tillägga att utskottet i sitt betänkande

1993/94:SfU23 Administration av socialförsäkringen har

framhållit att det är av största vikt att försäkringskassornas

behov av resurser för rehabilitering beaktas. Vid bedömningen av

i vilken mån besparingsåtgärder är möjliga under perioden

1995/96--1997/98 måste särskilt beaktas vilka effekter en

rationalisering av administrationen får på utgifterna för i

första hand sjukpenning och förtidspension. Vad utskottet anfört

gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I programförslaget i motion Sf39 anges att en lagstadgad

skyldighet för arbetsgivaren att svara för företagshälsovård bör

införas.

Det generella statsbidraget till företagshälsovården upphörde

vid ingången av år 1993. I ett betänkande av FHU92 (SOU

1992:103) föreslogs som huvudalternativ att den offentliga

styrningen av företagshälsovården upphör. Förslaget utgår från

att arbetsmarknadens parter träffar sådana kollektivavtal, som

stödjer en flexibel och effektiv resursanpassning för arbetet

med arbetsmiljö och rehabilitering. Utredarens alternativa

förslag innebär att bestämmelser med krav på företagshälsovård

förs in i arbetsmiljölagen. Detta förslag läggs fram under

förutsättning att en avtalsreglering, som täcker den helt

övervägande delen av arbetsmarknaden, inte finns. -- Betänkandet

har remissbehandlats. Flertalet av remissinstanserna anser att

frågan om företagshälsovård bör lösas avtalsvägen.

Frågan om det bör införas en lag om obligatorisk

företagshälsovård har tidigare behandlats av

arbetsmarknadsutskottet. I betänkandet 1993/94:AU12 redovisades

att avtal om företagshälsovård hittills träffats inom några

avtalsområden. Ett nytt avtal om företagshälsovård har träffats

inom den statliga sektorn med ikraftträdande den 1 juli 1992. En

särskild överenskommelse på det kommunala området har träffats i

maj 1993. Inom den privata sektorn har träffats ett antal avtal,

och förhandlingar pågår inom ytterligare ett antal

avtalsområden. Arbetsmarknadsutskottet utgick från att

lagstiftning om företagshälsovård skall tillgripas för det fall

att det inte visar sig möjligt för parterna på arbetsmarknaden

att träffa avtal om företagshälsovården och dess organisation.

Vidare angavs att det av vad regeringen anfört i

budgetpropositionen framgår att man inom regeringskansliet är

beredd att ta ställning till frågan om en eventuell lagstiftning

om företagshälsovården men att man tills vidare avvaktar

pågående förhandlingar inom några avtalsområden.

Arbetsmarknadsutskottet ansåg det därför inte påkallat för

riksdagen att uppmärksamma regeringen på möjligheten att

lagstifta om företagshälsovård för det fall frågan inte regleras

genom avtal.

I motion Sf39 tas också upp frågan om metoder för att, när

Arbetslivsfondens verksamhet nu upphör, ta till vara de

kunskaper och erfarenheter som fonden förvärvat.

Arbetslivsfondens verksamhet startade den 1 juni 1990 och

skall vara slutförd den 30 juni 1995. Arbetslivsfondens uppgift

är att på olika sätt bidra till förnyelse av arbetslivet och

medverka till bättre arbetsmiljö med färre arbetsskador, sänkt

sjukfrånvaro och färre förtidspensioner. Fondens insatser riktas

i huvudsak mot åtgärder på arbetsplatserna.

Utredningen om kunskapsbildning i arbetslivet,

KSA-utredningen, har haft till uppgift att bl.a. föreslå hur

erfarenheterna från Arbetslivsfondens verksamhet skall kunna

föras vidare efter fondens avveckling (dir. 1993:15).

Utredningen konstaterar i sitt betänkande SOU 1994:48 att

fondens arbetssätt, med särskild anpassning till situationen i

varje enskilt företag och med en integrerad syn på arbetsliv och

verksamhet, stämmer överens med utredningens grundsyn. De

erfarenheter som utredningen tagit del av vittnar om att

Arbetslivsfonden i hög grad bidragit till konstruktivt

förändringsarbete på arbetsplatserna. I Riksrevisionsverkets

granskning (FU 1992:28) framhålls särskilt fondens nära kontakt

med arbetsgivare och företag. Det är enligt utredningen för

tidigt att dra säkra slutsatser om i vilken grad

Arbetslivsfondens insatser avsatt resultat i företagen. De

forskningsutvärderingar som hittills redovisats av

Arbetslivscentrum, Tekniska Högskolan i Stockholm och Stockholms

Universitet tyder på att företagen har utnyttjat och utvecklat

såväl intern som extern kunskap och erfarenhet i projekt som

fonden bidragit med medel till. Fondens arbetssätt bekräftar,

enligt utredningens mening, att lokal anpassning, en bred syn på

arbetslivsfrågor och en direkt dialog är betydelsefullt.

En beredningsgrupp till KSA-utredningen har föreslagit att en

regional funktion inrättas i syfte att föra vidare

Arbetslivsfondens arbetsmetoder. KSA-utredningen föreslår därför

att ett regionalt råd för arbetslivsfrågor bildas i varje län.

Det regionala rådet bör fungera som forum för samverkan med

syfte att främja arbetslivs- och verksamhetsutveckling i små

företag. I det regionala rådet bör ingå företrädare för

näringslivet, den offentliga verksamheten samt de anställda och

deras fackliga organisationer. -- Betänkandet skall bli föremål

för remissbehandling.

I motion Sf39 tas, vilket utskottet redan angivit, upp många

viktiga frågor, och utskottet kan instämma i flertalet av dessa.

Som framgår av ovanstående redovisning har många av frågorna

redan uppmärksammats. Riksförsäkringsverket har i sin fördjupade

anslagsframställning redovisat flera problem som föreligger i

rehabiliteringsverksamheten. Dessa belystes också vid den

offentliga utfrågning om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning som utskottet höll den 1 mars 1994 (en

utskrift från utfrågningen har fogats till utskottets betänkande

1993/94:SfU12).

Vad som anförts i Riksförsäkringsverkets fördjupade

anslagsframställning och uppgifter som lämnades vid utskottets

offentliga utfrågning samt i andra sammanhang tyder enligt

utskottet på att arbetsgivarens ansvar i

rehabiliteringssammanhang måste klargöras. Bl.a. uppgav

företrädaren för Arbetslivsfonden under utfrågningen att

ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och framför allt

försäkringskassa är oklar och att en översyn bör göras. Enligt

utskottets bedömning måste ett klargörande i dessa avseenden

vara en förutsättning för att rehabiliteringsarbetet i övrigt

skall kunna fungera, och utskottet anser att regeringen bör låta

utreda denna fråga. Därvid bör även beaktas de minsta företagens

praktiska möjligheter att leva upp till sitt ansvar i detta

hänseende. I utredningen kan också övervägas om den närmare

innebörden av arbetsgivarens ansvar bör regleras i

kollektivavtal. I detta sammanhang bör också kunna övervägas om

försäkringskassan och arbetsgivaren skall vara skyldiga att

erbjuda rehabilitering inom viss tid. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med förslag i den mån

lagstiftningsåtgärder erfordras.

Utskottet anser att riksdagen med anledning av motion Sf39 i

denna del som sin mening bör ge regeringen detta till känna.

Regeringens mål för försäkringskassornas

rehabiliteringsverksamhet uttrycks bl.a. i krav på en sänkning

av ohälsotalet. Enligt utskottets mening behöver detta mål

kompletteras med en mer aktiv rehabiliteringsstrategi för

varje försäkringskassa. Utskottet anser att motionärernas

förslag om ett beting för försäkringskassorna att under ett

budgetår rehabilitera ett visst antal personer är värt att ta

vara på. Genom ett sådant beting sätts också den enskilde

försäkrade mer i centrum för rehabiliteringsverksamheten

samtidigt som en besparing kan göras i försäkringsutgifterna.

Utskottet förutsätter att frågan om en mer aktiv

rehabiliteringsstrategi för försäkringskassorna övervägs i

samband med behandlingen av Riksförsäkringsverkets fördjupade

anslagsframställning. Utskottet vill i detta sammanhang tillägga

att det också behövs ett effektivare utnyttjande från

försäkringskassornas sida av de resurser som finns inom

rehabiliteringsområdet som t.ex. företagshälsovården.

I övrigt vill utskottet hänvisa till att det av den tidigare

redovisningen framgår att det redan vidtas en hel del åtgärder i

frågor som motionärerna tar upp. Eftersom förebyggande åtgärder

och rehabilitering berör många olika sektorer är det emellertid

viktigt med en helhetssyn vad gäller behovet av ytterligare

åtgärder. Enligt utskottets mening skulle det därför vara mycket

värdefullt om regeringen utformade ett samlat program för

förebyggande och rehabiliterande insatser. Utskottet föreslår

att riksdagen med anledning av motionen ger regeringen detta

till känna.

Vad gäller motionärernas förslag om en nationell kampanj för

att minska belastningssjukdomar och psykisk ohälsa får det

ankomma på Folkhälsoinstitutet att ta eventuella initiativ

härtill.

Kvinnors ohälsa

Motioner

Kvinnors ohälsa tas upp i två motioner.

I motion A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) anförs att

arbetsverktyg m.m. är anpassade för manliga kroppar, och detta

leder till att belastningssjukdomarna drabbar LO-kvinnorna mest.

Kvinnorna får också längre sjukskrivningsperioder och

förtidspensioneras oftare än männen. Motionärerna föreslår i

yrkande 12 att Riksförsäkringsverket får i uppdrag att redovisa

särskilda åtgärder för att minska kvinnors ohälsotal och öka

rehabiliteringsinsatserna för kvinnor.

Även Marianne Carlström m.fl. (s) anför i motion A452 yrkande

2 att kvinnors sjukfrånvaro är högre än mäns. Vidare har

deltidsanställda kvinnor högre sjukfrånvaro än heltidsanställda

män. Enligt motionärerna kan det förhållandet att kvinnor

förtidspensioneras tidigare än männen vara ett resultat av sämre

arbetsmiljö, dubbelarbete och ansvar för hem och barn.

Motionärerna anser att försäkringskassorna bör tillföras mer

resurser för att aktivt öka satsningen på kvinnor i

arbetsrehabiliteringen. Man bör därvid satsa på yrkesinriktad

rehabilitering samt forskning och utveckling för att utveckla

arbetsmiljön för kvinnor. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om det anförda.

Utskottets bedömning

I Riksförsäkringsverkets fördjupade anslagsframställning finns

även en redovisning av ohälsotalets fördelning på män och

kvinnor. Redovisningen avser det s.k. partiella ohälsotalet,

dvs. hänsyn har inte tagits till de första två veckorna i

sjukfallen. Det partiella ohälsotalet är 38,5 dagar per tredje

kvartalet 1993 och fördelar sig på män och kvinnor med 34,7

resp. 42,6 dagar. Ohälsotalet har bland männen i relation till

år 1991 totalt sett ökat från 34,2 till 34,7 dagar. För

kvinnorna har nivåerna under samma period minskat från 42,8 till

42,6 dagar. Skillnaderna mellan könen finns framför allt inom

åldersgruppen 30--49 år. För denna åldersgrupp visar uppgifterna

för männen en klar ökning av ohälsotalet medan kvinnornas

ohälsotal minskat markant. Ökningen bland män över 59 år har

uppgått till 7,2 dagar. För kvinnorna i motsvarande ålder har

ökningen varit 12,3 dagar.

I proposition 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt

-- delat ansvar finns ett avsnitt om kvinnors hälsa. Där

konstateras att kvinnor har ett högre ohälsotal än män. Vidare

anges att arbetslivets förhållanden är avgörande för folkhälsan.

Kvinnors och mäns arbetsmarknader skiljer sig fortfarande åt.

Kvinnor har ofta mer monotona arbetsuppgifter och mindre

inflytande över sin arbetssituation än män. Kombinationen av

monotona arbetsuppgifter och brist på inflytande är särskilt

allvarlig när det gäller uppkomst av hälsoproblem. Exempelvis

finns det en oroväckande ökning av belastningsskador även bland

mycket unga kvinnor.

I jämställdhetspropositionen anges att inom

Folkhälsoinstitutets program Kvinnors hälsa pågår ett

utvecklingsarbete för att klarlägga likheter och skillnader i

folkhälsan och dess villkor mellan kvinnor och män.

Folkhälsoinstitutet avsätter 10 miljoner kronor för en särskild

satsning på kvinnors hälsa ur ett livscykelperspektiv.

I en separat rapport kommer Socialstyrelsen i samarbete med

Folkhälsoinstitutet att ägna särskild uppmärksamhet åt

könsspecifik hälsa. I propositionen anges vidare att kunskapen

hos läkarna om det forsknings- och utvecklingsarbete som pågår

om kvinnors hälsa och sjukdomar är bristfällig. Regeringen anser

det därför angeläget att etablera ett kvinnoperspektiv i

läkarutbildningen. En särskild satsning kommer att göras för att

i ökad utsträckning föra in kunskaper om kvinnors hälsa såväl i

den grundläggande läkarutbildningen som i fortbildningen.

I propositionen anges vidare att studier visar att kvinnor

ofta behandlas annorlunda än män som patienter i sjukvården. En

utredning kommer under våren 1994 att tillsättas inom

Socialdepartementet för att närmare belysa hur kvinnor och män

bemöts inom hälso- och sjukvården.

I jämställdhetspropositionen finns också ett avsnitt om

kvinnor med funktionshinder. Enligt regeringen bör möjligheterna

undersökas att göra en könsuppdelad statistikredovisning för att

bättre kunna belysa villkoren för kvinnor med funktionshinder.

Utskottet vill nämna att i KSA-utredningens tidigare nämnda

betänkande SOU 1994:48 finns redovisat bl.a. en utvärdering av

olika fallstudier som Arbetslivscentrum låtit göra. Av denna

framgår att Arbetslivsfondens bidrag per berörd person är lägre

på kvinnodominerade arbetsplatser. Några av de mest lönsamma

arbetsplatsprogrammen hade dock genomförts med begränsade bidrag

inom tungt vårdarbete. I betänkandet anges att analysen tyder på

att det är förenat med ett lågt ekonomiskt risktagande att satsa

på kvinnors arbetsmiljö. Det är ofta fråga om små investeringar

som varit lönsamma. Utifrån fallstudierna och annan forskning

drogs bl.a. slutsatsen att många arbetsplatser har en outvecklad

arbetsmiljö just för att jobben utförs av kvinnor som ett slags

förlängning av traditionellt kvinnligt hemarbete. Arbetet har

därför inte betraktats som riktigt och inte blivit föremål för

utprövning av adekvat arbetsorganisation. Arbetsplatsprogrammen

bör utformas med hänsyn till att det är kvinnor som berörs och

att de ofta har särskilda livserfarenheter och

livsomständigheter. De flesta kvinnor med familj har

huvudansvaret för att samordna familjemedlemmarnas behov och gör

det genom att anpassa sin egen tid så långt som möjligt efter de

övrigas behov. Möjligheten att variera arbetstiden är i detta

perspektiv avgörande för hur de kan jämka samman arbete och

familj. Kvinnorna har hittills varit duktiga på att göra detta

samordningsproblem osynligt och har därför fått betala priset

genom deltidsarbete, stress och dålig arbetsmiljö.

Av vad utskottet ovan redovisat framgår att kvinnors hälsa och

arbetsmiljö uppmärksammas i många sammanhang. Utskottet

förutsätter att försäkringskassorna ser till att kvinnor och män

har samma möjligheter att få en arbetslivsinriktad

rehabilitering.

Något uttalande från riksdagens sida med anledning av

motionerna A40 yrkande 12 och A452 yrkande 2 är med hänsyn till

det anförda inte påkallat.

Social rehabilitering och tidsbegränsning av

rehabiliteringsersättning

I två motioner, Sf238 av Marianne Jönsson (c) och Sf256 av

Kristina Svensson och Lisbeth Staaf-Igelström (s), anförs att

kraven på att rehabilitering skall vara direkt

arbetslivsinriktad och en ettårsgräns för insatsen begränsar

möjligheterna för människor med funktionshinder att få del av

rehabilitering i former som stämmer med deras behov. Många

personer med funktionshinder kan behöva lång, kanske flerårig,

socialt och psykologiskt inriktad träning innan den egentliga

arbetslivsinriktade rehabiliteringen kan påbörjas, en träning

som med fördel kan ges vid folkhögskola. För dem som har

hjärnskador och andra personer med stora funktionshinder tar den

sociala rehabiliteringen extra lång tid. Motionärerna begär

med hänsyn härtill tillkännagivanden om dels att möjlighet bör

finnas att inom ramen för rehabilitering vid behov inrymma

längre perioder av social rehabilitering vid folkhögskola, dels

att ettårsgränsen för rehabiliteringsinsatser bör slopas för

hjärnskadade och andra med svåra funktionshinder.

Rehabiliteringsersättning utges vid arbetslivsinriktad

rehabilitering, och utskottet är inte berett tillstyrka någon

ändring därvidlag. Vad gäller den ettårsgräns som motionärerna

hänvisar till vill utskottet framhålla att det i lagen inte

finns någon tidsbegränsning för hur länge

rehabiliteringsersättning skall kunna utges. En sådan

tidsbegränsning hade emellertid föreslagits i proposition

1990/91:141. Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU16

att inriktningen på rehabiliteringsarbetet bör vara att en

försäkrad skall ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och

att i vart fall en eventuell utbildning bör vara avslutad inom

denna tid. Enligt utskottet är det ett övergripande mål att en

sjuk person verkligen blir rehabiliterad och kan komma tillbaka

i arbete. Utskottet var därför inte berett tillstyrka

regeringens förslag att rehabiliteringsersättning längst skall

kunna utges under ett år om inte synnerliga skäl föreligger.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf238 och Sf256

till de delar motionerna inte är tillgodosedda med vad utskottet

anfört.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande i propositionen föreslagen

försöksverksamhet

att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst,

dels godkänner de riktlinjer för sådan lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning som regeringen

förordar,

dels medger att femte huvudtitelns anslag Bidrag till

sjukpenning och rehabilitering samt medel beräknade på

statsbudgetens inkomstsida vad avser sjukförsäkringen får

disponeras för de utgifter i samband med försöksverksamheten som

regeringen förordar,

dels medger att femte huvudtitelns anslag Allmänna

försäkringskassor får disponeras för de utgifter i samband med

försöksverksamheten som regeringen förordar,

2. beträffande försöksverksamhet med arbetsförmedling

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf39 i denna del,

3. beträffande hälsoarbetet i Skaraborgs län

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf38,

4. beträffande finansiell samordning i övrigt

att riksdagen avslår motionerna

1993/94:Sf214, 1993/94:Sf224 och 1993/94:Sf257,

5. beträffande rehabiliteringsprogram

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Sf39 i denna

del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört om ett klargörande av arbetsgivarens

rehabiliteringsansvar och om ett samlat åtgärdsprogram,

6. beträffande kvinnors ohälsa

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A40 yrkande 12 och

1993/94:A452 yrkande 2,

7. beträffande social rehabilitering

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf238 och

1993/94:Sf256.

Stockholm den 17 maj 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta

Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin

(fp), Lena Öhrsvik (s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof

Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Pontus

Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Bengt Lindqvist (s),

Liselotte Wågö (m) och Widar Andersson (s).

I propositionen framlagt lagförslag

Bilaga 1

Socialutskottets yttrande

1993/94:SoU4y

Bilaga 2

Lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har genom beslut den 14 april 1994

berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över proposition

1993/94:205 jämte eventuella följdmotioner.

Socialutskottet begränsar sitt yttrande till att gälla punkterna

1 och 2 i regeringens hemställan och motion 1993/94:Sf38 (s, fp,

m).

Propositionen

I propositionen föreslås att en allmän försäkringskassa, ett

landsting och en kommun skall kunna komma överens om att föra

samman ekonomiska resurser för socialförsäkring, hälso- och

sjukvård och socialtjänst till en gemensam finansiell ram. Detta

skall ske genom en tidsbegränsad lokal försöksverksamhet. I den

föreslagna lagen anges ramarna för försöken såväl när det gäller

vilka resurser som får tillföras en försöksverksamhet som i

fråga om vilka uppgifter som får överlåtas till ledningen för

försöket. För att försök med lokal finansiell samordning skall

få inledas krävs medgivande av regeringen. Ett sådant medgivande

får återkallas. Regeringen får föreskriva villkor för försöken.

Som skäl för förslaget har regeringen anfört att en ökad

samverkan mellan de tre berörda samhällssektorerna är nödvändig,

dels ur samhällsekonomisk aspekt för att åstadkomma en mer

kostnadseffektiv användning av resuserna, dels för att bättre

tillgodose enskilda människors behov av hälso- och sjukvård,

rehabilitering, omsorg och socialt stöd m.m.

Enligt regeringen bör samordnade bedömningar och åtgärder

kunna stimuleras genom att sammanföra resurser från de tre

samhällssektorerna. Vård-, rehabiliterings- och förebyggande

insatser samt omsorg och service bör därigenom kunna ökas till

samma eller till mindre kostnader än för närvarande, inte bara

för ett försöks primära målgrupper utan också för övriga

invånare i ett försöksområde. Detta skulle enligt regeringen

innebära inte bara samhällsekonomiska vinster utan även

välfärdsvinster för enskilda. Regeringen anser det vara

angeläget att nu utöka en försöksverksamhet med finansiell

samordning till att också omfatta socialtjänst. I detta

sammanhang har regeringen särkilt betonat att de enskilda

individernas behov i första hand bör ligga bakom en ökad

samverkan och inte endast myndigheternas behov av samordning.

De tre sektorer som föreslås ingå i den finansiella

samordningen har olika uppgifter. Hälso- och sjukvården skall

framför allt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och

skador. Socialtjänstens uppgift är bl.a. att i enskilda fall

bistå personer som behöver ekonomisk hjälp eller stöd, vård,

omsorg eller service. Den allmänna försäkringen ersätter bl.a.

inkomstbortfall vid sjukdom och ger i samband med yrkesinriktad

rehabilitering såväl ersättning som stöd i form av olika

rehabiliteringsinsatser.

I propositionen sägs att behov av samarbete mellan de tre

sektorerna har betonats under lång tid. Vid socialtjänstlagens

tillkomst var förväntningarna höga på organisatorisk samverkan

mellan socialtjänsten och andra verksamheter. Nyckelbegreppet

var helhetssyn med krav dels på integration av socialtjänstens

olika områden, dels på samarbete med andra sektorer.

Samverkansmål behandlades även i förarbetena till hälso- och

sjukvårdslagen. Denna samverkan skulle främst avse planering,

dvs. sjukvårdshuvudmannen som totalansvarig för hälso- och

sjukvården borde medverka i planeringen på andra områden.

Samverkan kring enskildas behov betonades dock inte lika mycket

som i förarbetena till socialtjänstlagen. Förväntningarna på de

allmänna försäkringskassornas samverkan med andra

samhällsinstitutioner har också ökat under senare år, särskilt

inom områdena rehabilitering och förebyggande insatser.

Försäkringskassorna har getts en initiativroll och ett

samordningsansvar för yrkesinriktad rehabilitering. I

propositionen anges att de tre sektorerna i viss mån har

sammanfallande målgrupper och deras resp. insatser för

rehabilitering och åtgärder i förebyggande syfte har många

beröringspunkter. De verksamheter som gränsar till varandra är

främst medicinsk och yrkesinriktad rehabilitering, psykiatriskt

och alkoholpolikliniskt stöd, förebyggande insatser samt

utbetalning av kontantförmåner i form av sjukpenning,

rehabiliteringsersättning, sjukbidrag, förtidspension och

socialbidrag. Beröringspunkter inom de tre sektorerna finns

också när det gäller åtgärder på mer övergripande strukturell

nivå. Strukturinriktade insatser kan innebära medverkan i bl.a.

samhällsplaneringen men också att i samarbete med andra

samhällsorgan, föreningar och enskilda främja goda levnads- och

arbetsmiljöer.

Enligt regeringens bedömning bör en försöksverksamhet med

utökad finansiell samordning ske lokalt efter överenskommelse

mellan berörda parter och under en begränsad tid. Antalet försök

föreslås uppgå till högst fem. Varje försök kräver regeringens

medgivande och får påbörjas tidigast den 1 juli 1994 och

avslutas senast den 31 december 1997. Regeringen skall också

enligt förslaget kunna återkalla ett medgivande om

förutsättningarna för ett försök väsentligt ändras eller om det

annars finns särskilda skäl därtill. Vidare föreslås att

regeringen skall få bestämma de villkor som skall gälla för

försöksverksamheten. I specialmotiveringen till lagen sägs att

avsikten är att eventuella villkor för försöksverksamheten skall

ställas i samband med medgivande att bedriva denna. Ett sådant

villkor kan vara att regeringen skall godkänna väsentliga

förändringar av det samarbetsavtal som parterna ingått.

Finansiell ram för försöksverksamheten

Enligt propositionen skall samtliga de budgeterade medel som

avser i försöksverksamheten ingående sektorer i princip kunna

föras till den finansiella ramen för försöksverksamheten.

En sjukvårdshuvudman skall till den finansiella ramen kunna

föra budgeterade medel för försöksområdets invånare för

regionsjukvård, länssjukvård och primärvård. Även den hälso- och

sjukvård åt boende i särskilda boendeformer och bostäder med

särskild service m.m. som kommunen svarar för enligt hälso- och

sjukvårdslagen skall därvid omfattas. Vidare skall till den

finansiella ramen kunna föras den sjukreseersättning som belöper

på försöksområdet samt kostnader för sjuktransporter och

kostnader för att ta hand om avlidna.

Från kommunen skall till den finansiella ramen dessutom kunna

föras budgeterade medel för verksamhet enligt socialtjänstlagen,

lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och

lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt medel

för verksamhet som i annat fall enligt lag skall handhas av

socialnämnd. Som exempel på det sistnämnda anges t.ex. vissa

uppgifter som åligger socialnämnden enligt föräldrabalken,

ärvdabalken, lagen om bistånd åt asylsökande m.fl., lagen

(1977:293) om handel med drycker och lagen (1982:636) om

anordnande av visst automatspel.

Till den finansiella ramen skall vidare kunna överföras medel

för kostnader som avser sjukpenning och

rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring och medel avsedda för den allmänna

försäkringskassans köp av rehabiliteringstjänster. Beräknade

kostnader för dessa verksamheter ingår även i den finansiella

ramen för de s.k. Finsamförsöken (lagen (1992:863) om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring och hälso- och sjukvård (Finsamlagen)). I

Finsamlagen nämns inte medel avsedda för den allmänna

försäkringskassans köp av yrkesinriktade

rehabiliteringsinsatser. Av förarbetena till lagen framgår dock

att avtal enligt lagen också kan innefatta sådana medel.

Även beräknade kostnader för administrationen av de

verksamheter som skall ingå i försöksverksamheten skall kunna

föras till den finansiella ramen.

Kostnader för sjukbidrag, förtidspensioner och

arbetsskadelivräntor skall, enligt propositionen, däremot inte

ingå i den finansiella ramen. Skälet härför är att dessa

kostnader är svåra att påverka under en så relativt kort tid som

försöksverksamheten föreslås pågå. Det betonas dock att

uppläggningen av försöksverksamheten inte får inbjuda till ett

handlande som innebär att kostnaderna skjuts över från

sjukförsäkringen till förtidspensioneringen.

På grund av att kostnaderna för assistansersättning kan vara

svåra att förutsäga bör inte heller dessa ingå i den finansiella

ramen. Vidare sägs att resurser för arbetsmarknadspolitiska

åtgärder inte skall föras till den finansiella ramen, då den

föreslagna försöksverksamheten inte omfattar länsarbetsnämnden.

Ledningen av försöksverksamheten och dess uppgifter

Ledningen för försöksverksamheten skall, enligt propositionen,

handhas av en ny offentligrättslig organisation, som i första

hand skall vara från parterna fristående. Organisationen skall

utformas efter förebild av kommunalförbund med direktion.

De samverkande parterna skall kunna välja mellan att förlägga

ledningen för försöksverksamheten till ett fristående

beställarförbund i vilket de är medlemmar eller till ett av

landsting och kommun bildat kommunalförbund som, i likhet med

Finsamförsöken, träffar samverkansavtal med den i försöket

medverkande allmänna försäkringskassan.

I det fall en kommun inte ingår i ett landsting ansvarar

kommunen inte bara för socialtjänsten utan också för hälso- och

sjukvården. Kommunen och den allmänna försäkringskassan kan då

välja att bilda ett beställarförbund. Gör de inte detta skall

försöksverksamheten bedrivas av kommunen efter avtal med den

allmänna försäkringskassan.

Enligt propositionen skall ledningsorganet ansvara för att

täcka kostnaderna för de verksamheter parterna beslutat skall

ingå i försöket och som ligger inom ramen för de ekonomiska

resurser parterna ställt till ledningsorganets förfogande.

Vidare skall ledningsorganet besluta om mål och riktlinjer för

berörda verksamheter samt upphandla och planera dessa.

Ledningsorganet skall även få besluta om kommunala och

landstingskommunala taxor för tjänster som faller inom ramen för

försöksverksamheten. Detta gäller dock endast avgifter för

tjänster och nyttigheter som tillhandahålls av ledningsorganet

indirekt då ledningsorganet inte får handha uppgifter som i s.k.

beställar--utförarmodeller brukar beskrivas som utförande.

Uppgifter och beslut som direkt berör enskilda och som bl.a.

innefattar myndighetsutövning skall ligga kvar hos resp.

myndighet. Detta innebär bl.a. att försäkringskassan alltjämt är

den som skall fatta beslut om sjukpenning m.m., att

socialnämnden meddelar bistånd enligt socialtjänstlagen och

handlägger frågor om omhändertagande m.m. samt att

sjukvårdshuvudmannen tillhandahåller sjukvård.

I propositionen betonas att ett landsting, en kommun och en

försäkringskassa inte kan frånhända sig det yttersta ansvaret

för de uppgifter som överlämnas till ledningsorganet. En

förutsättning för samverkansförsöket är att de grundläggande

förutsättningarna för resp. huvudman tillgodoses även i den nya

organisationen. Till dessa grundläggande regler hör den allmänna

kommunala likställighetsprincipen som kommer till uttryck i

kommunallagen, kommunens yttersta ansvar enligt

socialtjänstlagen för att de som vistas i kommunen får det stöd

och den hjälp som de behöver, likabehandlingsprincipen i hälso-

och sjukvårdslagen samt vad som föreskrivs om tillsyn i lagen

om allmän försäkring. Vad som föreskrivs i nämnda författningar

rörande angelägenheter som berörs av försöksverksamheten skall

således också gälla för ledningsorganet. Även vad som i

socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen sägs om avgifter

skall gälla i försöksverksamheten. Gällande regler för tillsyn

över de sektorer som berörs av försöksverksamheten kommer att

gälla även under den tid försöksverksamheten pågår.

Sekretesslagen behöver enligt regeringens mening inte ändras

eftersom ledningsorganet för en försöksverksamhet inte skall

handha uppgifter som direkt berör enskilda. Ledningsorganet

kommer därigenom inte att ha behov av sekretessbelagda uppgifter

som rör enskildas personliga förhållanden. Det saknas också

enligt regeringens bedömning anledning att föreslå någon

särskild reglering när det gäller sekretess för uppgifter om

affärs- och driftförhållanden, anbud m.m. Sekretesslagens

bestämmelser (6 kap. 2 § och 8 kap. 10 §) för denna typ av

uppgifter är enligt regeringens uppfattning tillräckligt.

Beslut som fattas av ledningen för försöksverksamheten skall

kunna överklagas genom kommunalbesvär. I propositionen sägs att

oavsett hur ledningen för försöksverksamheten organiseras skall

medlemmar i den kommun och det landsting som deltar i

försöksverksamheten kunna överklaga beslut av ledningsorganet

enligt de regler som finns i 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Eventuella tvister mellan de samverkande parterna liksom mellan

ledningsorganet och en eller flera av de samverkande parterna

skall däremot prövas enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Fastställande av den finansiella ramen

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer för

den lokala försöksverksamheten som regeringen förordar under

avsnitt 6 i propositionen. Enligt dessa skall ärenden om

medgivande att bedriva försöksverksamhet beredas under medverkan

av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Dessa myndigheter

föreslås också svara för den centrala administrationen av

försöksverksamheten. Den finansiella ramen, parternas

resursandelar samt principer för fördelning av över- och

underskott utformas i samstämmighet mellan de tre parterna efter

samråd med Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Vidare

sägs i propositionen att Försäkringskassans andel av finansiellt

över- eller underskott skall delas mellan staten och

försäkringskassan. Kassans andel av ett över- eller underskott

skall enbart avse den del som kan hänföras till förvaltning och

högst ett belopp motsvarande 10 % av de till ledningsorganet

under försöksperioden avsatta medlen från anslaget Allmänna

försäkringskassor. Övriga delar av ett överskott eller ett

underskott för försöksverksamheten regleras för statens del via

anslaget Bidrag till sjukpenning och rehabilitering samt via

statsbudgetens inkomstsida i vad avser sjukförsäkringen.

Uppföljning och utvärdering

Uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten bör, enligt

propositionen, göras på både central och lokal nivå.

Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket bör i samarbete svara

dels för uppföljningen och utvärderingen på central nivå, dels

för samordning av de utvärderingar som bör ske lokalt i olika

försök. Huvudmännen för försöken bör dock svara för

genomförandet av den lokala utvärderingen. Vidare anser

regeringen att uppföljningen bör ske löpande och att en slutlig

utvärdering bör vara färdigställd senast den 1 juni 1998.

I motion 1993/94:Sf38 av Jan Fransson m.fl. (s, fp, m)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att det planerade hälsoarbetet i södra Skaraborg bör

ingå i utvärderingen av den finansiella samordningen.

Motionärerna anför att ett samarbete för hälsa skall påbörjas

mellan fyra kommuner i södra Skaraborg samt arbetsförmedlingarna

och försäkringskassorna i området. Därutöver kommer

studieförbund och andra folkrörelser att medverka. Samarbetet

syftar till att sammanföra resurser från de samverkande

samhällssektorerna och utifrån de enskilda människornas behov

och möjligheter skapa jordmån för ett gott liv. De medborgare

som skall stimuleras att delta i denna verksamhet är arbetslösa,

arbetshandikappade, långtidssjuka m.fl. Enligt motionärerna

kommer verksamheten att följas och utvärderas av Statens

institut för psykosocial miljömedicin vid Karolinska institutet.

Motionärerna menar att verksamheten även bör följas av

Socialstyrelsen och ingå i den utvärdering styrelsen skall göra

av den i propositionen föreslagna försöksverksamheten med

finansiell samordning.

Utskottets bedömning

Utskottet ser mycket positivt på en ökad samverkan och

samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och

socialtjänst. Enligt vad utskottet erfarit finns det också ett

stort intresse ute i landet för att komma igång med en lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan de berörda

samhällssektorerna. Utskottet tillstyrker förslagen i

propositionen i behandlade delar. Utskottet vill samtidigt

framhålla att försöksverksamheten inte får utformas så att

tillgången på vård, rehabilitering, omsorg och socialt stöd för

befolkningen i övrigt minskar till följd av att

försöksverksamheten inriktas mot vissa målgrupper. Det är därför

viktigt att konsekvenserna för dem som inte tillhör de primära

målgrupperna för försöken noga följs. Eftersom utgångspunkterna

för försöket med den finansiella samordningen är att förbättra

situationen för den enskilde individen och att åstadkomma en

effektivare användning av parternas tillgängliga resurser är

det, som också betonas i propositionen, viktigt att följa och

utvärdera både effekterna för den enskilde individen och det

ekonomiska utfallet.

Utskottet ser positivt på det samarbete för hälsa som skall

igångsättas i södra Skaraborg. Detta samarbete liksom annan

försöksverksamhet bör utvärderas. Något tillkännagivande till

regeringen med anledning av motion 1993/94:Sf38 (s, fp, m)

behövs dock inte enligt utskottet.

Från de utgångspunkter socialutskottet har att beakta anser

utskottet således att propositionen i behandlad del bör

tillstyrkas och motion Sf38 avstyrkas.

Stockholm den 3 maj 1994

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan

Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Leif

Carlson (m), Hans Karlsson (s), Martin Nilsson (s) och Barbro

Westerholm (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.