Bet. 1993/94:SfU20

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU20

Vissa socialförsäkringsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motion

Utskottet

Hemställan

1993/94

SfU20

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet delar av proposition

1993/94:220 Vissa socialförsäkringsfrågor, m.m.

I propositionen föreslås att vid bestämmande av underlag för

beräkning av socialavgifter skall bortses från ersättning för

arbetsskada i vissa fall om ersättningen utbetalats på grund av

ansvarighetsförsäkring som åtnjuts enligt grunder som

fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens

huvudorganisationer. På sådana ersättningar skall inte heller

betalas särskild löneskatt. Ersättningarna som undantas från

socialavgifter föreslås ändå vara pensionsgrundande.

Med anledning av en skrivelse från Riksförsäkringsverket till

Socialdepartementet föreslås i propositionen viss ändring i

övergångsbestämmelserna till lagen om allmän försäkring vad

gäller rätten till folkpension vid bosättning utomlands för

svenska medborgare födda år 1929 eller tidigare. Genom den

föreslagna ändringen klargörs att folkpension till nämnda

medborgare vid bosättning utomlands inte kan utges med högre

belopp än vad som skulle utges om pensionären var bosatt i

Sverige.

I propositionen uppges att fr.o.m. budgetåret 1994/95

finansieras den allmänna sjukvårdsersättningen och flertalet

särskilda ersättningar som nu utges från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen -- enligt överenskommelse mellan staten och

företrädare för sjukvårdshuvudmännen för år 1994 -- helt genom

statsbidrag och redovisas under anslaget för hälso- och

sjukvård. Förslaget föranleder vissa följdändringar i 2 kap.

lagen om allmän försäkring, tandvårdslagen samt i lagen om

begränsning av läkemedelskostnader m.m. Utskottet avstyrker

bifall till en motion som väckts med anledning av förslaget.

Utskottet tillstyrker bifall till förslagen.

Regeringen redogör vidare i propositionen för sin bedömning av

kompensationsnivåerna för privat sjukförsäkring. Enligt denna

bedömning bör försäkringsbolagen själva få avgöra om

kompensationsnivåerna för privat försäkring för inkomstbortfall

vid sjukdom skall anpassas till de nivåer som gäller inom

socialförsäkringen. Enligt propositionen bör dock

försäkringsavtal rörande privat sjukförsäkring utgå från att

statsmakternas avsikt med förändringarna i sjuklöne- och

sjukförsäkringssystemen är att självrisker motverkar att

systemen överutnyttjas och att utfallet av förändringarna skall

bli enhetligt bland olika grupper på arbetsmarknaden. Om avtal

ingås som rubbar dessa förutsättningar kan det enligt regeringen

bli aktuellt att ändra i det offentligt reglerade systemet på så

sätt att vad som uppburits från privata försäkringar frånräknas.

Utskottet har med anledning härav uttalat bl.a. att det bör

finnas möjlighet för den enskilde att genom privata

försäkringar, antingen de tecknas av honom själv eller t.ex.

genom ett fackförbund, i viss utsträckning kunna kompensera sig

för inkomstbortfall under sjukdom. Enskilda försäkringar bör

dock tillsammans med andra försäkringsförmåner inte ge högre

ersättning än vad som hittills varit fallet. Däremot anser

utskottet att i den mån nya försäkringsformer tillkommer, som

kan anses jämförbara med AGS-försäkringarna eller eljest med en

förmån från arbetsgivaren, även ersättningarna från dessa

försäkringar över en viss nivå bör minska sjukpenningen.

Propositionen

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1993/94:220

föreslagit riksdagen att anta regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

(delvis),

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

3. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på

vissa förvärvsinkomster,

4. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125).

Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Delar av det framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

om allmän försäkring som avser föräldraförsäkringen och

vårdbidrag behandlas i betänkande SfU15.

Motion

1993/94:Sf44 av Arne Jansson och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förslaget till ändring av 15 a §

tandvårdslagen behandlas tillsammans med och genomförs vid samma

tidpunkt som övriga förslag i det nya ersättningssystemet.

Utskottet

Propositionen

Undantag från skyldigheten att betala socialavgifter och

särskild löneskatt

I propositionen anges att reglerna för ersättning från lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) under år 1993

väsentligt förändrats. Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på

skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till

hög grad av sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns utformning

har skärpts så att orsakssamband numera skall anses föreligga

mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan

i arbetet om övervägande skäl talar för ett sådant samband. För

skador som inträffat före den 1 januari 1993 och anmälts till

försäkringskassan senast den 1 juni samma år tillämpas dock

alltjämt äldre lag. Sedan den 1 juli 1993 gäller också att

rätten till arbetsskadesjukpenning har slopats för den som är

försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).

Vidare anges i propositionen att det skydd som

arbetsskadeförsäkringen ger kompletteras för flertalet anställda

av förmåner som arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer

kommit överens om i kollektivavtal. Trygghetsförsäkring vid

arbetsskada (TFA) lämnar ersättning enligt försäkringsvillkor

som tillkommit genom avtal mellan SAF, LO och PTK. På de

kommunala och statliga områdena finns motsvarande avtal. Syftet

med dessa avtal är, uppges det i propositionen, att vid

personskada utge ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer

för sådana anspråk som inte ersätts genom

arbetsskadeförsäkringen. Enligt propositionen definierades

begreppet arbetsskada och regeln för sambandsbedömning i

TFA-villkoren fram till den 1 januari 1993 på samma sätt som i

LAF i dess lydelse före denna tidpunkt. De ovan angivna

förändringarna i LAF aktualiserade enligt propositionen frågan

om i vad mån ansvaret enligt TFA-försäkringen påverkas av

förändringar i den allmänna försäkringen inkl.

arbetsskadeförsäkringen och ledde till att ett skiljeförfarande

inför Skiljenämnden för AMF-försäkringar påkallades angående

tolkning av ersättningsbestämmelser i kollektivavtal om

trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Skiljedom meddelades av

nämnden i september 1993. Skiljedomen kan enligt propositionen

sägas innebära att det förhållandet att ersättningsrätten enligt

LAF ändrats med tillämpning på skadefall som redan inträffat

före lagändringarnas ikraftträdande inte medför att

TFA-försäkringen kan undandra sig skyldigheten att lämna

ersättning enligt de gällande försäkringsvillkoren då skadan

inträffade.

Den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål

finansieras helt eller delvis med socialavgifter. Socialavgifter

betalas dels i form av arbetsgivaravgifter, dels i form av

egenavgifter för den som har inkomst av annat förvärvsarbete än

anställning. Fr.o.m. den 1 januari 1993 betalar den enskilde en

allmän sjukförsäkringsavgift som skall bidra till finansieringen

av sjukförsäkringen. För vissa inkomster skall i stället för

socialavgifter betalas särskild löneskatt enligt lagen

(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.

Arbetsgivaravgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs bl.a.

av sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift,

tilläggspensionsavgift och arbetsskadeavgift. Staten betalar

dock inte arbetsskadeavgift.

Underlaget för beräkning av avgifterna är vad arbetsgivarna

har gett ut som lön eller annan ersättning för utfört arbete

eller annars med anledning av tjänsten och andra skattepliktiga

förmåner eller annan ersättning för utfört arbete i vissa fall

då ersättningen utgör inkomst av näringsverksamhet. För

ersättningar från den allmänna försäkringen och

arbetsskadeförsäkringen tas inte ut avgifter enligt

socialavgiftslagen eller lagen om särskild löneskatt.

Ersättningar från TFA som avser att täcka inkomstförlust under

sjukdomstid är enligt propositionen såväl socialavgiftspliktiga

som förmånsgrundande. Detsamma gäller ersättning vid bestående

arbetsoförmåga om ersättningen avser att täcka en inkomstförlust

och ersättningen utges som en periodisk livränta.

I propositionen föreslås att ersättningar för inkomstförlust

som i fortsättningen kommer att utges från trygghetsförsäkring i

stället för som tidigare från arbetsskadeförsäkringen befrias

från socialavgifter resp. särskild löneskatt. Ersättningarna

som undantas från socialavgifter föreslås ändå i likhet med

t.ex. sjukpenning och livränta enligt LAF vara

pensionsgrundande.

Eftersom ersättning från arbetsskadeförsäkringen i de flesta

fall inte utgavs som kompensation för inkomstbortfall för de

första 180 dagarna (samordningstiden) efter det skadan inträffat

och inte heller utgavs för lönedelar över 7,5 basbelopp föreslås

att de nyss nämnda undantagen endast skall gälla under

förutsättning att ersättningen från trygghetsförsäkringarna inte

avser att ge kompensation för sådant bortfall.

De föreslagna förändringarna om undantag från skyldigheten att

betala socialavgifter och särskild löneskatt föranleder

ändringar i lagarna om socialavgifter och särskild löneskatt på

vissa förvärvsinkomster samt i AFL. Förslagen har inte föranlett

några motionsyrkanden och utskottet har ingen erinran med

anledning av dessa förslag. Utskottet biträder förslagen.

Rätt till folkpension vid bosättning utomlands enligt äldre

bestämmelser

I propositionen uppges att folkpension före den 1 juli 1979

utgavs med oavkortat belopp till svensk medborgare vid

bosättning utomlands om han var mantalsskriven i Sverige för det

år varunder han fyllde 62 år och även varit skriven i Sverige de

närmast fem föregående åren (den s.k. 57--62-årsregeln).

Vid nämnda tidpunkt ändrades reglerna så att den som var

svensk medborgare och som hade rätt till ATP fick folkpension

vid bosättning utomlands. Pensionens storlek berodde på antalet

år med ATP-poäng. I övergångsbestämmelser till de ändrade

reglerna angavs att de som var födda år 1929 eller tidigare fick

åberopa äldre bestämmelser. Denna rätt gällde även dem som var

födda 1930 eller senare om de den 1 juli 1979 uppbar

folkpension.

Den 1 januari 1993 har ett nytt system för beräkning av

folkpension trätt i kraft som innebär bl.a. att folkpension

skall beräknas i förhållande till den bosättningstid i Sverige

som tillgodoräknas en försäkrad under tiden fr.o.m. det år han

fyller 16 år t.o.m. det år han fyller 64 år. För rätt till

oavkortad pension krävs att bosättningstid kan tillgodoräknas

för minst 40 år. Är bosättningstiden kortare reduceras pensionen

i motsvarande mån. Alternativt kan för rätt till folkpension

användas en ATP-anknuten regel. För rätt till oavkortad

folkpension enligt denna regel krävs 30 år med ATP-poäng eller

därmed jämställda år. I samband med ändringarna i

folkpensionslagstiftningen gjordes ändringar i

övergångsbestämmelserna. Ändringarna innebär att de som är födda

1930 eller senare skall ha uppburit folkpension både den 1 juli

1979 och den 1 januari 1993 för rätt till oavkortad pension vid

bosättning utomlands. Detta innebär en inskränkning av den s.k.

57--62-årsregeln. För dem som är födda år 1929 eller tidigare

ändrades inte reglerna.

I propositionen anges att Riksförsäkringsverket i en skrivelse

till Socialdepartementet uppgett att den aktuella

övergångsbestämmelsen kan tolkas så att även om pension i

Sverige utgår med avkortat belopp på grund av bristande antal

bosättningsår eller år med ATP-poäng kan folkpensionen vid

bosättning utomlands komma att utges med oavkortat belopp. I

propositionen föreslås mot hänsyn härtill att den aktuella

övergångsbestämmelsen från år 1979 kompletteras med ett

förtydligande om att folkpension i dessa fall inte skall utges

med högre belopp än vad som skulle ha utgått vid bosättning i

Sverige. I propositionen föreslås också att

övergångsbestämmelsen anpassas till att mantalsskrivningen

upphört i samband med att den nya folkbokföringslagen trädde i

kraft den 1 juli 1992 på motsvarande sätt som redan gjorts i 1

kap. 4 och 5 §§ AFL om inskrivning i försäkringskassa.

Utskottet biträder förslagen.

Konsekvensändringar i AFL m.fl. lagar till följd av viss

anslagsjustering

I propositionen uppges att fr.o.m. budgetåret 1994/95

finansieras den allmänna sjukvårdsersättningen och flertalet

särskilda ersättningar som nu utges från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen helt genom statsbidrag och redovisas under

anslaget för hälso- och sjukvård. I propositionen anges att den

föreslagna ändringen är motiverad av två skäl. Det första skälet

är att den nuvarande ordningen är svårbegriplig och komplicerad

ur redovisningssynpunkt. Det andra skälet är att den allmänna

sjukvårdsersättningen och de särskilda ersättningarna, med ett

undantag, numera inte har någon direkt anknytning till

sjukförsäkringssystemet. Enligt propositionen innebär

förslaget att endast ersättningar för sjukresor, ersättningen

till Handikappinstitutet samt den särskilda ersättningen för

rehabiliterings- och behandlingsinsatser fr.o.m. den 1 juli 1994

kommer att finansieras genom den allmänna sjukförsäkringen. De

tidigare föreslagna förändringarna föranleder enligt

propositionen vissa följdändringar i 2 kap. AFL, i

tandvårdslagen (1985:125) samt i lagen (1981:49) om begränsning

av läkemedelskostnader, m.m.

I motion Sf44 yrkande 5 av Arne Jansson och Leif Bergdahl

(nyd) begärs att förslaget till ändring av tandvårdslagen skall

behandlas och träda i kraft samtidigt som riksdagen behandlar

regeringens förslag i proposition 1993/94:221 om

ersättningssystemet för vuxentandvård.

De föreslagna ändringarna i TVL är som framgått i huvudsak en

följd av vissa anslagsmässiga förändringar avseende

sjukförsäkringen. Förändringarna innebär att den allmänna

sjukvårdsersättningen som utges till sjukvårdshuvudmännen inte

längre skall finansieras genom sjukförsäkringen. I stället skall

finansieringen helt ske genom ett statsbidrag under anslaget för

hälso- och sjukvård. Till följd härav föreslås bl.a. att 2 kap.

2 § AFL skall upphöra att gälla. En konsekvens av detta blir då

att bestämmelsen i AFL om ersättning för vissa oralkirurgiska

behandlingar bör upphävas och att en bestämmelse härom i stället

bör tas in i TVL. I annat fall skulle landstingens möjlighet att

ta ut vårdavgifter i dessa fall bli oreglerad. Förslaget om att

landstingen för specialisttandvård och övrig tandvård för vuxna

får ta ut avgifter enligt grunder som landstingen bestämmer om

inte annat föreskrivs innebär att reglerna i AFL och i

tandvårdstaxan kommer att vara tillämpliga för merparten av

tandvården. För oralkirurgiska behandlingar och undersökningar

som ges vid specialistklinik kommer dock enligt förslaget

bestämmelser om vårdavgifter i den öppna hälso- och sjukvården

att gälla. De föreslagna ändringarna är alltså inte en

konsekvens av att regeringen föreslagit ett nytt

ersättningssystem för vuxentandvård.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf44

yrkande 5 och tillstyrker bifall till regeringens förslag.

Samordning mellan det allmänna sjukersättningssystemet och

privat tecknade sjukförsäkringar

I propositionen uppges att regeringen år 1985 i en skrivelse

till riksdagen (skr. 1984/85:187) redovisade avtal och

överenskommelser som träffats mellan SAF och LO om förbättrade

sjukförmåner. Som ett led i detta hade SAF och LO samtidigt

kommit överens om en kraftig utbyggnad av ersättningen från

avtalsgruppsjukförsäkringen (AGS). Ersättningen hade därvid

utformats så att den tillsammans med sjukpenning från den

allmänna sjukförsäkringen i princip skulle motsvara 100 % av

inkomstförlusten för sjukperioder som varar utöver sju dagar.

Fr.o.m. den 91:a sjukpenningdagen motsvarade ersättningen i

princip 95 % av inkomstförlusten.

I skrivelsen anförde föredragande statsrådet att den

ersättningsnivå som godtagits för AGS borde vara avgörande för

högsta acceptabla nivå för ersättning från annan privat tecknad

sjukförsäkring.

I sitt betänkande SfU 1984/85:29 angav utskottet att

skrivelsen inte gav anledning till något uttalande från

utskottet och hemställde om att skrivelsen skulle läggas till

handlingarna, vilket också blev riksdagens beslut.

I propositionen uppges att Försäkringsinspektionen i en

skrivelse i april 1985 till Försäkringsbranschens

Serviceaktiebolag (FSAB) angav att inspektionen tolkat

regeringens skrivelse så att de enskilda försäkringsbolagen

inte fick tillhandahålla försäkringar som -- tillsammans med

andra sjukförmåner -- ger högre ersättning av inkomstbortfallet

före skatt, för sjukperiod som varar utöver sju dagar räknat

från insjuknandedagen, 100 % t.o.m. den 91:a sjukdagen och 95 %

fr.o.m. dag 92. För sjukperiod som varade högst sju dagar fanns

över huvud taget inget försäkringsbart utrymme.

Vidare anges i propositionen att Svenska Livförsäkringsbolags

Aktuarienämnd i april 1993 har tillskrivit Finansinspektionen

och begärt ett klarläggande om riktlinjerna från 1985 alltjämt

äger tillämpning. Finansinspektionen har i sin tur tillskrivit

Socialdepartementet.

I propositionen konstateras att under senare år har

genomgripande förändringar gjorts i sjukförsäkringen. Bl.a. har

kompensationsnivåerna sänkts och sjuklönelagen införts. Fr.o.m.

den 1 mars 1993 har införts en karensdag i sjukförsäkringen och

ersättningen för de två därpå följande dagarna utges med 65 % av

den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) och därefter med 80 %

av SGI:n. För tid efter den 365:e dagen i ett sjukfall utges i

regel ersättning med 70 % av SGI:n. Fr.om. den 1 mars 1993 har

en karensdag införts även i sjuklönesystemet. Ersättningen i

detta system skall normalt vara 75 % under de därpå följande två

dagarna med sjuklön och 90 % under resterande elva dagar. De

genomförda förändringarna har enligt propositionen haft till

syfte att minska utgifterna för försäkringen och öka den

enskildes självrisk. Förändringarna har också varit avsedda att

stärka arbetslinjen inom socialförsäkringen.

I propositionen framhålls att förutsättningarna nu är helt

annorlunda än när skrivelsen 1984/85:187 beslutades och att det

är regeringens uppfattning att vad som däri anförts inte längre

kan äga giltighet.

Försäkringsbolagen bör enligt propositionen själva få avgöra

om försäkringsavtal rörande privat sjukförsäkring skall anpassas

till de nivåer som gäller inom socialförsäkringen.

Försäkringsavtalen bör dock utgå från att statsmakternas avsikt

med förändringarna i sjuklöne- och sjukförsäkringssystemen är

att självrisker motverkar att systemen överutnyttjas och att

utfallet av förändringarna skall bli enhetligt bland olika

grupper på arbetsmarknaden. I propositionen uppges att, om avtal

ingås som rubbar dessa förutsättningar, det kan bli aktuellt att

ändra i det offentligt reglerade ersättningssystemet på sådant

sätt att vad som uppburits från privat tecknade försäkringar

frånräknas. Med privat försäkring avses enligt propositionen

försäkring som tecknats av enskild eller av arbetsgivare eller

annan för enskilds räkning.

Utskottet kan konstatera att de villkor som för närvarande

tillämpas av försäkringsbolagen innebär att dessa kan erbjuda

privata sjukförsäkringar som i princip kan täcka ett

inkomstbortfall upp till 100 % under de tre första månaderna i

en sjukperiod -- frånsett en karenstid som kan sträcka sig upp

till en månad -- och 95 % av inkomstbortfallet för tid därefter.

Enligt vad utskottet erfarit utgår bolagen därvidlag från den

försäkrades SGI. Utskottet har också fått uppgifter om att

individuella sjukförsäkringsavtal i praktiken inte förekommer

men att ett sådant avtal kan ingå som en del i ett individuellt

trygghetspaket eller i grupplivförsäkringar. Utskottet har i

detta sammanhang erfarit att det blivit allt vanligare att

exempelvis fackförbund tecknar försäkringar för sina medlemmar i

detta avseende i utländska bolag. En reglering av det slag som

omnämns i propositionen kan bara gälla svenska bolag och skulle

för dessa då innebära en betydande konkurrensnackdel.

De under senare år företagna förändringarna inom sjuklöne- och

sjukförsäkringssystemen har inneburit kraftigt sänkta

kompensationsnivåer. Samtidigt har införts regler i

sjukpenningsystemet som innebär att sjukpenningen minskas om

arbetsgivaren under sjukdomsperioden utger lön över vissa

nivåer. Med lön likställs då ersättning från fri

gruppsjukförsäkring (AGS) som tecknats enligt kollektivavtal.

Enligt utskottets uppfattning bör det finnas möjlighet för den

enskilde att genom privata försäkringar, antingen de tecknas av

honom själv eller t.ex. genom ett fackförbund, i viss

utsträckning kompensera sig för inkomstbortfallet under sjukdom.

Samtidigt är det enligt utskottets uppfattning viktigt att man

inom försäkringsbranschen tillämpar självrisker som motverkar

att försäkringarna överutnyttjas. Detta ligger av naturliga skäl

också i försäkringsbolagens intresse och bör leda till att

bolagen i vart fall inte tillhandahåller enskilda försäkringar

som tillsammans med andra försäkringsförmåner ger en högre

ersättning än vad som hittills varit fallet. Däremot anser

utskottet att i den mån nya försäkringsformer tillkommer som kan

anses jämförbara med AGS-försäkringarna eller eljest med en

förmån från arbetsgivaren bör även ersättningarna från dessa

över en viss nivå minska sjukpenningen. För detta krävs i så

fall ändringar i AFL.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tandvårdslagen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf44 yrkande 5 antar regeringens

förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),

2. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

dels såvitt avser 2, 3 och 11 kap. samt punkt 1 i

övergångsbestämmelserna till lagen (1979:127) till nämnda lag,

dels såvitt avser övergångsbestämmelsen till lagen,

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

3. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på

vissa förvärvsinkomster med den ändringen att orden "17,69 procent" i 1$

ersätts med "17,89 procent",

4. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

3. beträffande privata försäkringar

att riksdagen med godkännande av vad utskottet anfört lägger

propositionen i denna del till handlingarna.

Stockholm den 17 maj 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta

Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin

(fp), Lena Öhrsvik (s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof

Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Pontus

Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Bengt Lindqvist (s), Widar

Andersson (s) och Ulf Kristersson (m).

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga