Bet. 1993/94:SfU24

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU24

Reformering av det allmänna pensionssystemet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

SfU24

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1993/94:250 Reformering av

det allmänna pensionssystemet. I propositionen föreslås

riktlinjer för ett nytt ålderspensionssystem. Riktlinjerna

grundar sig på förslag av den parlamentariskt sammansatta

Pensionsarbetsgruppen som företrädare för de fyra

regeringspartierna och Socialdemokraterna står bakom.

Reformen syftar till att skapa ett fristående

ålderspensionssystem, som skall vara robust för

samhällsekonomiska och demografiska förändringar. Det skall ges

en försäkringsmässig karaktär, samtidigt som de

fördelningspolitiska inslagen tydliggörs. Det syftar även till

att öka det samhälleliga sparandet och i högre grad än dagens

system stimulera arbetsutbudet.

Pensionsrätten utgör 18,5 % av pensionsgrundande inkomster upp

till ett förmånstak. Motsvarande belopp betalas in till systemet

i form av en ålderspensionsavgift. Av inbetalda avgifter används

huvuddelen till att finansiera utgående pensioner inom ramen för

ett fördelningssystem. En summa motsvarande 2 procentenheter av

ålderspensionsavgiften avsätts till en individuell premiereserv.

Pensionsrätt beräknas även för vissa studier,

värnpliktstjänstgöring samt s.k. barnår.

Ålderspensionen beräknas på summan av under livet intjänad

pensionsrätt, livsinkomstprincipen, delad med ett s.k.

delningstal. Delningstalet fastställs med utgångspunkt från

förväntad återstående livslängd vid tidpunkten för

pensioneringen. Utgående pensioner från fördelningssystemet

skall pris- och följsamhetsindexeras.

Pension från premiereservsystemet skall bestämmas av

avkastningen på fonderade medel och utgår enligt

försäkringsmässiga grunder.

I propositionen föreslås även riktinjer för ett

garantipensionssystem som skall ge alla pensionärer en

grundtrygghet. Garantipensionen utformas som en utfyllnad till

den inkomstrelaterade pensionen, men med en lägstagarantinivå.

Det nya systemet skall träda i kraft den 1 januari 1996, och

tillämpas fullt ut för personer födda år 1954 eller senare. De

som är födda år 1935 fram t.o.m. år 1953 får sin ålderspension

beräknad med ett successivt ökande antal 20-delar enligt det nya

systemets regler och resterande del enligt nuvarande system.

Personer födda före år 1935 omfattas även fortsättningsvis av

nuvarande system.

Utskottet tillstyrker propositionen men föreslår ett

tillkännagivande om att en spärregel för uttag av

inkomstrelaterad pension före 65 års ålder bör bli föremål för

fortsatt beredning. Utskottet gör i några avseenden också vissa

förtydliganden.

I betänkandet behandlas även en motion från den allmänna

motionstiden med begäran om en översyn av UD-makars

socialförsäkringsvillkor. Utskottet anser att det skall

ankomma på utrikesförvaltningen att snarast se till att

villkoren för makar och samboende till tjänstemän i

utrikesförvaltningen, såväl under vistelsen i utlandet som vid

återkomsten till Sverige, blir acceptabla, och särskilt skall

pensionsvillkoren förbättras. Ett tillkännagivande härom

föreslås.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och en

meningsyttring (v).

Propositionen

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1993/94:250

Reformering av det allmänna pensionssystemet föreslagit

riksdagen att godkänna de föreslagna riktlinjerna för ett

reformerat ålderspensionssystem (avsnitten 4.1--4.9,

5.1--5.4, 5.5.1--5.5.4, 5.6, 5.7, 5.9, 5.10, 6.1--6.4, 7.1, 7.2,

8.1--8.5, 9.1, 9.2, 10.1--10.7, 11, 13.1--13.3 och 14).

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag till

riktlinjer för reformering av det allmänna pensionssystemet

godkänner Vänsterpartiets förslag till inriktning som i motionen

förordats,

2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- hos regeringen

begär att genomförandegruppen får i uppdrag att utreda om

förslaget till delning av pensionsrätt mellan makar är förenligt

med EES-avtalet,

3. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

garantipensionen.

1993/94:Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om analys av förslaget om

premiereservsystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande delning av pensionspoäng samt

barnår.

1993/94:Sf54 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vid delning av pensionsrätt mellan

makar mannens pension minskar med summa motsvarande den som

kvinnans eventuellt längre överlevnad kan komma att kosta

pensionssystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utgångspunkten skall vara delad

pensionsrätt för alla makar men med möjlighet till utträde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utträde ur den delade pensionsrätten

bör göras av båda makarna gemensamt.

1993/94:Sf55 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av en frivillig grundpension

från 55 års ålder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att grundpensionen kan kombineras med en

väncheck,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om pensionsrätt för studier,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att pensionsrätt för barnår maximeras till

en normalfamiljs behov,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om pensionsrätt för förtidspensionärer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reglerna för pensionsuttag skall göras

mer flexibla och marknadsanpassade,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ålderspension från

premiereservsystemet skall kunna medges från 55 års ålder,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reglerna för förtidspensionens

beviljande bör anpassas till en frivillig pensionsålder från 55

års ålder.

1993/94:Sf56 av Karin Wegestål och Nils Nordh (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en omfattande studie över den

klassbundna ohälsan i förhållande till pensionssystemets

utformning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en smidig samordning mellan

avtalspension och det offentliga pensionssystemet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av en noggrann utformning av

reglerna för övergången från folkpension till garantipension för

pensionärer inom det nuvarande pensionssystemet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en analys ur jämställdhetssynpunkt av

förslaget till reformering av det allmänna pensionssystemet.

1993/94:Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:250,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om premiereservsystem,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att pensionssystemet skall ha mer av

grundpensionskaraktär,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att både förmåner och avgifter skall gå

upp till maximalt 5,5 basbelopp i det nya systemet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det gamla systemet kan fortsätta med

maximalt 7,5 basbelopp men utan avgifter ovanför detta tak,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att egenavgiften till ålderspensionen

skall vara avdragsgill,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att premiereservdelen av pensionen skall

vara minst dubbelt så stor som regeringen föreslagit,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att avdragsrätten för privata

pensionsförsäkringar skall vara generösare,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att denna avdragsrätt även skall gälla för

make/makar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att efter 60 års ålder pension endast

i form av ålderspension skall kunna förekomma,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om information.

1993/94:Sf58 av Sigge Godin och Tage Påhlsson (fp, c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alternativ till RFV som huvudman för

försäkringsfunktionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:Sf202 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en översyn av UD-makars villkor inom

socialförsäkringssystemet.

1993/94:Sf218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett framtida pensionssystem måste

granskas ur ett övergripande jämställdhetsperspektiv,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förlängd utredningstid för

Pensionsarbetsgruppen.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om grundpension.

Utskottet

Inledning

I proposition 1993/94:250 lägger regeringen fram riktlinjer

för ett reformerat ålderspensionssystem. Förslaget grundar sig

på det förslag som regeringspartiernas (m, fp, c och kds) och

Socialdemokraternas representanter i den parlamentariskt

sammansatta Pensionsarbetsgruppen lagt fram i betänkandet

Reformerat pensionssystem (SOU 1994:20). Betänkandet har

remissbehandlats och utvärderingen av remissinstansernas

synpunkter har skett i samråd med Pensionsarbetsgruppen.

Regeringen har härefter föreslagit vissa avvikelser från

arbetsgruppens förslag samt att vissa frågor hänskjuts till

ytterligare beredning. Företrädarna för regeringspartierna och

Socialdemokraterna i arbetsgruppen har ställt sig bakom

innehållet i propositionen och därmed de revideringar som gjorts

i förhållande till betänkandet. För att medverka vid den

fortsatta beredningen av reformen och för att vårda

överenskommelsen avser regeringen att tillkalla en

genomförandegrupp med representanter för de partier som står

bakom överenskommelsen. Partiernas företrädare har förklarat sig

överens om att inte ensidigt genomdriva förändringar i

pensionsreformens grundläggande beståndsdelar.

Finansutskottet, skatteutskottet och lagutskottet har yttrat

sig över propositionen och motionerna i de delar som berör resp.

utskotts beredningsområde. Yttrandena, FiU13y, SkU10y och LU5y

finns som bilagorna 1--3 till betänkandet.

Utrikesutskottet har yttrat sig över motion 1993/94:Sf202.

Yttrandet, UU6y, finns som bilaga 4 till betänkandet.

Utskottet har den 19 april 1994 hållit en offentlig utfrågning

om Pensionsarbetsgruppens förslag till nytt pensionssystem.

Utfrågningen redovisas i bilaga 5 till betänkandet.

Nuvarande pensionssystem

Folkpensionsförmåner inom den allmänna försäkringen utgörs av

ålderspension, förtidspension, efterlevandepension och

handikappersättning som utgör tillägg till pension. Som särskild

folkpensionsförmån finns även handikappersättning, vårdbidrag,

särskilt pensionstillägg, hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg (KBT). Det kommunala bostadstillägget ersätts

fr.o.m. år 1995 med ett statligt bostadstillägg.

Från tilläggspensioneringen utges förmåner i form av

ålderspension, förtidspension och efterlevandepension.

Enligt nu gällande bestämmelser har en försäkrad rätt till

ålderspension fr.o.m den månad han fyller 65 år. Ålderspension

enligt den allmänna försäkringen kan utges från

folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP).

Till ålderspension kan också utges särskilda pensionsförmåner,

bl.a. KBT, pensionstillskott och särskilt pensionstillägg.

Berättigad till folkpension i form av ålderspension är en

försäkrad som är bosatt i Sverige. För rätt till hel folkpension

krävs enligt regler som trätt i kraft den 1 januari 1993

antingen att den försäkrade under tiden fr.o.m. det år han

fyller 16 år t.o.m. det år han fyller 64 år varit bosatt i

Sverige i minst 40 år eller att han har 30 år med ATP-poäng. Är

nämnda villkor inte uppfyllda reduceras pensionen i motsvarande

mån.

Hel folkpension i form av ålderspension eller förtidspension

utgör 96 % av basbeloppet för ogift pensionär och 78,5 % av

basbeloppet för gift pensionär. Den som har låg eller ingen ATP

har även rätt till pensionstillskott med sådant belopp att det

tillsammans med eventuell ATP uppgår till 55,5 % av basbeloppet

vid ålderspension och med 105,5 % av basbeloppet vid

förtidspension. Basbeloppet minskas vid beräkningen av de nämnda

pensionsförmånerna med 2 %. Den som under längre tid vårdar

sjukt eller handikappat barn och på grund härav går miste om

förvärvsinkomster i vissa fall kan få ett särskilt

pensionstillägg med mellan 5 och 50 % av basbeloppet.

ATP beräknas på den genomsnittliga pensionspoängen för de 15

bästa inkomståren. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande

inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete

är pensionsgrundande till den del inkomsten överstiger det vid

årets ingång gällande basbeloppet. Vid beräkningen bortses från

inkomster som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Som

inkomst anses även sjukpenning, föräldrapenning m.m. För full

ATP erfordras att pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för

minst 30 år. Som år för vilket pensionspoäng tillgodoräknats

likställs s.k. vårdår. Vårdår kan tillgodoräknas förälder som

under större delen av året vårdat barn som inte har fyllt tre

år. ATP:n utgör 60 % av basbeloppet multiplicerat med medeltalet

av pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren.

En försäkrad har också möjlighet att göra förtida resp.

uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag kan ske

tidigast fr.o.m. den månad den försäkrade fyller 60 år.

Pensionsbeloppet minskas då med 0,5 % för varje månad pensionen

tas ut före den månad den försäkrade fyller 65 år. Minskningen

av pensionsbeloppet blir sedan livsvarig. På motsvarande sätt

innebär uppskjutet uttag av ålderspension att pensionsbeloppet

höjs med 0,7 % för varje månad som uttaget skjuts upp efter den

månad den försäkrade fyller 65 år. Hänsyn tas dock inte till tid

efter ingången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 70

år. Förtida resp. uppskjutet uttag av pension måste i

förekommande fall avse såväl folkpension som tilläggspension.

Uttag av ålderspension kan avse hel, tre fjärdelar, halv eller

en fjärdedel av hel ålderspension.

Ålderspensioneringen inom folkpensioneringen finansieras med

skattemedel och en socialavgift som förs direkt till

statsbudgetens inkomstsida och behandlas som skattemedel. ATP

finansieras genom socialavgifter som tillförs den allmänna

pensionsfonden (AP-fonden).

Arbetsgivaravgifterna enligt lagen (1981:691) om

socialavgifter utgörs bl.a. av folkpensionsavgift och

tilläggspensionsavgift. Avgiftsuttaget är för år 1994 för

folkpensionsavgiften 5,86 % och för tilläggspensionsavgiften 13

% av avgiftsunderlaget. Underlaget för beräkning av

arbetsgivaravgifterna utgörs i princip av summan av vad

arbetsgivaren under året har utgett som lön i pengar eller

skattepliktiga förmåner. För egenföretagare är

folkpensionsavgiften 6,03 %.

Ersättning från bl.a. socialförsäkringarna är

pensionsgrundande men föranleder inte uttag av avgift till

pensionssystemen.

För budgetåret 1994/95 beräknas utgifterna för

folkpensioneringen till drygt 70 miljarder kronor. Av utgifterna

avser ca en fjärdedel kostnader för förtidspensioneringen och

efterlevandepensionerna.

Under år 1993 har utgifterna för tilläggspensioner varit

101 438 miljoner kronor, och av AP-fondens ränteinkomster har

20 424 miljoner kronor använts för att täcka de utgifter som

inte kunnat täckas med arbetsgivaravgifterna. Fondens storlek

vid ingången av år 1994 var 586 426 miljoner kronor.

Det nuvarande systemets betalningsförmåga styrs som framgått

av arbetsgivaravgiftens storlek och av summan av utbetalda

löner. Summan av löner är naturligtvis kopplad till ekonomins

tillväxt. Genom att pensionerna är prisindexerade styrs

utbetalningarna av prisutvecklingen men även av intjänade

pensionsrättigheter. En annan faktor av betydelse är också den

demografiska utvecklingen. Några spärrar för utbetalningarnas

storlek finns inte i systemet.

Enligt beräkningar gjorda av Riksförsäkringsverket kommer --

med dagens regler -- utgifterna för ATP-pensioner till

ålderspensionärer att växa med ca 60 miljarder kronor eller 75 %

uttryckt i fasta priser under den närmaste tjugoårsperioden och

fördubblas fram till år 2025. Tillväxten i

bruttonationalprodukten (BNP) har då antagits uppgå till 2 % per

år. Utgifterna för folkpension till ålderspension är betydligt

mindre expansiva, eftersom denna förmån utgör ett fast belopp

och det dessutom kommer att ske en viss besparing vad gäller

pensionstillskotten. De samlade utgifterna för

ålderspensioneringen kan, vid 2 % årlig tillväxt, under de

närmaste två decennierna beräknas öka med ca 2 % per år räknat i

fasta priser och därefter med ca 1,5 % per år.

I propositionen framhålls att ålders- och förtidspensionernas

andel av samhällsekonomin har ökat kraftigt under de senare

åren, och utgifterna för pensioner inkl. bostadsstöd till

pensionärer beräknas år 1994 uppgå till 30 % av

förvärvsinkomsterna. Detta har också lett till en obalans i

relationen mellan inkomster från de avgifter som är destinerade

för pensionsändamål och de totala pensionsutgifterna. Intäkterna

från ATP-avgiften understeg de utbetalda pensionerna med drygt

20 miljarder kronor år 1993, och om inga åtgärder vidtas kommer

enligt propositionen detta gap att successivt vidgas, även vid

en förhållandevis god tillväxt. AP-fondens avkastning och så

småningom även dess behållning kommer i växande omfattning att

få tas i anspråk för löpande utbetalningar av ATP-pensioner. När

AP-fonden så småningom tömts kommer statsbudgeten att utsättas

för en mycket stor belastning om utställda löften om

ATP-pensioner trots detta skall kunna infrias. Detta

understryker enligt propositionen vikten av att en reformering

av pensionssystemet kommer till stånd.

Pensionsarbetsgruppens övervägande inför ett nytt system

Pensionsarbetsgruppen har redovisat de krav den anser bör

ställas på ett allmänt pensionssystem för att det skall kunna

fylla sin funktion. Reglerna i systemet bör vara överskådliga

och förutsebara. Förmånerna måste vara trovärdiga och

pensionssystemet måste uppfattas som rättvist, inte bara vad

avser utfallet för olika individer, utan även vad gäller

systemets omfördelning mellan generationerna. Ur

samhällsekonomisk synpunkt ställs krav på att pensionssystemet

på ett tillfredsställande sätt bidrar till sparandet, stimulerar

arbetsutbudet och har en långsiktigt tryggad finansiering genom

ett tillräckligt avgiftsuttag och förmåner som har en följsamhet

mot den samhällsekonomiska utvecklingen.

Pensionsarbetsgruppens bedömning är att det finns brister i

dagens system, men gruppen konstaterar att systemet under den

tid det varit i kraft fyllt en viktig roll genom att ge alla

trygghet på ålderdomen. Före ATP-reformen hade

pensionärskollektivet betydligt lägre inkomster än de

yrkesaktiva. Därefter ökade inkomststandarden för personer i

åldersgruppen 65--74 år med nära 80 % mellan åren 1967--1990,

medan motsvarande ökning för hela befolkningen uppgick till ca

45 %. De yngre pensionärernas inkomststandard motsvarar i dag

ca 85 % av löntagarnas. Pensionsarbetsgruppens slutsats är att

de socialpolitiska motiven bakom ATP-reformen för 35 år sedan i

stort sett har uppnåtts, nämligen att förbättra pensionärernas

standard. Förhållandena i dag motiverar enligt

Pensionsarbetsgruppen knappast ytterligare åtgärder för att

allmänt sett höja pensionärernas genomsnittliga standard i

förhållande till de yrkesaktiva.

Pensionsarbetsgruppen framhåller också att sedan mitten av

1970-talet har tillväxtförutsättningarna varit sämre än under

den tid dessförinnan när pensionssystemet byggdes upp. Under

1950- och 1960-talen uppgick den genomsnittliga BNP-tillväxten

till drygt 3,7 % per år, men den har under perioden efter år

1975 varit mindre än 2 % per år. Konjunktursvängningarna har

tenderat att bli kraftigare, och synen på möjligheterna att

stabilisera ekonomin är mer pessimistisk. Därmed ter sig enligt

Pensionsarbetsgruppen också kraven på att pensionssystemet skall

visa följsamhet gentemot den samhällsekonomiska utvecklingen mer

påträngande än då pensionssystemet formades.

Riktlinjerna för ett reformerat pensionssystem

Propositionen

Regeringen begär i propositionen godkännande av riktlinjerna

för ett reformerat ålderspensionssystem.

I propositionen anges att följande inriktning bör gälla för

det nya pensionssystemet.

Pensionssystemet skall göras mer följsamt mot

samhällsekonomisk och demografisk utveckling, och sambandet för

den enskilde mellan avgift och förmån skall stärkas. Ett

offentligt och obligatoriskt pensionssystem skall utgöra grunden

för den enskildes pensionsskydd.

Pensionsförmånerna skall baseras på förvärvsinkomsterna under

hela livet och inkomsterna väga lika tungt oavsett när de

tjänats in. Förmånerna skall vara avgiftsbestämda och vid dagens

medellivslängd allmänt sett ligga på ungefär samma nivå som i

nuvarande system. Taket för pensionsgrundande inkomster skall

räknas upp i takt med den allmänna standardökningen. I det

allmänna pensionssystemet skall ingå grundskydd för den som haft

låga eller inga förvärvsinkomster.

Huvuddelen av pensionssystemet skall vara uppbyggd som ett

fördelningssystem med kompletterande inslag av individuella

premiereserver.

Ålderspensionen skall särskiljas som en fristående

försäkringsgren och finansieras i sin helhet med pensionsavgift

som tas ut på alla inkomster som ger pensionsrätt. Avgiften

fastställs vid reformtillfället på försäkringsmässiga grunder

och ligger därefter fast. Fördelningsmässiga inslag görs tydliga

och finansieras över statsbudgeten som avgift till

ålderspensionssystemet.

Det reformerade systemet skall i första hand ta sikte på yngre

generationer. De som redan är pensionerade eller har få år kvar

till ålderspension skall inte beröras. För mellangenerationen

sker en stegvis övergång.

Beträffande pensionens storlek och intjänande av pensionsrätt

anges följande.

Det reformerade pensionssystemet skall ge en pension som utgör

ungefär samma andel av inkomsterna under förvärvsperioden som i

dagens system. I nuvarande pensionssystem kan en person som

förvärvsarbetar i normal omfattning räkna med att vid

pensioneringen få en kompensationsnivå på mellan ca 55 % och 65

% av slutlönen, förutsatt 2 % årlig realtillväxt och under vissa

förutsättningar i övrigt. Ett riktmärke för

Pensionsarbetsgruppen har varit att den som förvärvsarbetar i 40

år och haft en helt jämn inkomstutveckling som sammanfallit med

den genomsnittliga inkomstökningen i ekonomin skall få en

pension som uppgår till 55--60 % av inkomsten det sista året

före pensioneringen om han eller hon går i pension vid 65 års

ålder. Med den genomsnittliga livslängd som råder för närvarande

och med en antagen ekonomisk tillväxt på 1,5 % per år har

Pensionsarbetsgruppen bedömt att det härför krävs ett

avgiftsuttag på 18,5 % av de årliga pensionsgrundande

inkomsterna. Regeringen delar denna bedömning och föreslår att

avgiftsuttag och pensionsrätt i det reformerade pensionssystemet

skall uppgå till 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten.

Av avgiften skall en procentenhet, som innebär en höjning av

avgiftsuttaget, utformas som en egenavgift. Hur

ålderspensionsavgiften slutligen skall tas ut skall beredas

vidare efter samråd med arbetsmarknadens parter. Därvid skall

diskuteras förslag till växling från arbetsgivaravgift till

egenavgift.

Två procentenheter av den totala ålderspensionsavgiften skall

avsättas till ett premiereservsystem och ge pensionsrätt där.

Den nedre åldersgränsen för intjänande av pensionsrätt skall

vara 16 år. Någon övre åldersgräns skall inte finnas.

Pensionsrätt intjänas på grundval av inkomster av anställning,

uppdrag och annat förvärvsarbete (aktiv näringsverksamhet)

enligt samma principer som i dag. Pensionsrätt tillgodoräknas

från den första kronan av inkomsten varje år, om den sammanlagda

inkomsten uppgår till minst 25 % av basbeloppet (8 800 kr).

Endast inkomster upp till pensionssystemets tak är

pensionsgrundande.

Pensionsrätt skall i vissa fall även tillgodoräknas för

fiktiva inkomster. Så bör ske vid vissa studier, för barnår, vid

värnpliktstjänstgöring m.m.

För att pensionsrätt som intjänats på förvärvsinkomster

sedermera skall resultera i en ålderspension skall det vara

tillräckligt att pensionsrätt tillgodoräknats under ett enda år.

För pensionsrätt som grundas på värnpliktstjänstgöring och

barnår ställs däremot ytterligare krav.

Systemet görs mer följsamt mot samhällsekonomin bl.a. genom

att intjänade pensionsrättigheter inom fördelningssystemet

årligen skrivs upp med ett index som baseras på den procentuella

ökningen av de pensionsgrundande inkomsterna, PGI-index. Den

närmare utformningen av PGI-index skall dock övervägas vidare.

Dessutom skall taket för pensionsgrundande inkomster, som för år

1995 t.o.m. år 2000 utgör 7,5 basbelopp, för år därefter skrivas

upp med samma PGI-index som används för att skriva upp de

intjänade pensionsrätterna. Vidare skall utgående pensioner

pris- och följsamhetsindexeras (verklig tillväxt minskad med den

tillväxtnorm som används för beräkning av utgående pensioner).

Pensionen från premiereservsystemet bestäms av avkastningen på

fonderade medel och utgår enligt försäkringsmässiga grunder.

Motioner

I två motioner, Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande

1 och Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1, yrkas avslag

på propositionen.

I motion Sf57 anför Harriet Colliander m.fl. att det

föreslagna systemet till större delen är ett fördelningssystem

av kedjebrevskaraktär. Motionärerna förordar i stället en

övergång snarast möjligt till ett premiereservsystem. Förslag om

hur detta skulle kunna genomföras har bl.a. förts fram av

försäkringsbolaget Skandia. Motionärerna begär i yrkande 2 ett

tillkännagivande härom. Beträffande regeringens förslag anför

motionärerna (yrkandena 3--5) att det nya pensionssystemet bör

ha mer av grundpensionskaraktär, och att förmåner och avgifter

bör avse högst 5,5 basbelopp. Däremot kan taket i det gamla

systemet även fortsättningsvis vara 7,5 basbelopp. Avgifter

skall dock inte tas ut ovanför detta tak. Motionärerna anför

vidare i yrkande 11 att, såvitt gäller information om

pensionsrätten inom fördelningssystemet, den enskilde inte skall

få ges uppfattningen att han har ett eget konto av motsvarande

omfattning.

I motion Sf52 anför Gudrun Schyman m.fl. att regeringens

förslag innebär ett systemskifte. Fördelningspolitiska inslag

försvinner genom att egenavgiften inte tas ut över taket 7,5

basbelopp. Det offentliga sparandet minskar, och det byggs upp

ett stort privat sparande genom premiereservsystemet.

Motionärerna anser att livsinkomstprincipen medför att

pensionens andel av slutlönen blir lägre för fler personer i det

nya systemet. Förslaget öppnar för en privatisering av

pensionssystemet i framtiden. Enligt motionärerna är det

krångligare, mindre överskådligt och mer byråkratiskt än dagens

pensionssystem. Det är inte heller säkert att det är ett

samhällsekonomiskt stabilt pensionssystem. Motionärerna

föreslår i stället en form av modifierat ATP-system, där

pensionen räknas på de genomsnittligt 30 bästa åren. I ett

sådant system finns utrymme för att studera, göra värnplikt,

skaffa barn m.m. Även det av motionärerna föreslagna systemet

skall göras samhällsekonomiskt följsamt genom att utgående

pensioner och taket 7,5 basbelopp reallöneindexeras. Det skall

finansieras genom arbetsgivaravgifter och skatter som tas ut på

hela lönesumman. Det inkomstrelaterade systemet bör enligt

motionärerna kompletteras med en garantipension på en högre nivå

-- 2,6 basbelopp -- än vad regeringen föreslagit. Motionärerna

begär i yrkande 1 även godkännande av denna inriktning av ett

nytt pensionssystem.

Karin Wegestål och Nils Nordh (s) hänvisar i motion Sf56 till

att regeringen i proposition 1993/94:147 föreslagit att förslag

och beslut inom olika politikområden bör analyseras ur ett

jämställdhetsperspektiv för att klarlägga konsekvenserna för

kvinnor resp. män. Enligt motionärerna finns det en påtaglig

risk för att avståndet mellan männens och kvinnornas pensioner

kommer att öka. Motionärerna anser att den kompensation som

kvinnorna erbjuds i förslaget till ett reformerat pensionssystem

-- barnårsrätten och den delade pensionsrätten -- är negativ ur

jämställdhetssynpunkt. I motionen kommenteras vissa

undersökningar som finns redovisade i Pensionsarbetsgruppens

betänkande. Motionärerna konstaterar att vilket system man än

väljer måste pensionerna rymmas inom den ekonomiska ramen. Det

intressanta är hur det tillgängliga utrymmet skall fördelas

bland pensionärerna. Kunskap om en viktig del i detta sammanhang

bör enligt motionärerna kunna fås genom att en

jämställdhetsanalys görs inför det slutliga förslaget (yrkande

4).

I en motion från den allmänna motionstiden, Sf218 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) yrkande 1, anför motionärerna, med

utgångspunkt i Pensionsarbetsgruppens skiss, att de föreslagna

förändringarna skulle missgynna kvinnor eftersom pensionen skall

grundas på livsinkomst. Härigenom tvingar man kvinnor att

anpassa sina förvärvsmönster till en manlig norm.

Livsinkomstprincipen uppmanar inte män att dela på hemansvaret

eller kvinnor att föda barn. Den uppmuntrar inte heller till

studier eller vidareutbildning. Motionärerna kritiserar också

förslag om delad pensionsrätt och om barnår ur ett

jämställdhetsperspektiv. I motionen anförs också att omotiverade

löneskillnader och en undervärdering av kvinnors arbete får

konsekvenser på socialförsäkringsområdet. Det är därför

nödvändigt att ett framtida pensionssystem granskas ur ett

övergripande jämställdhetsperspektiv, och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom. Vidare anser motionärerna att

Pensionsarbetsgruppen bör få förlängd utredningstid till efter

valet (yrkande 2).

I motion Sf55 av Claus Zaar (nyd) yrkandena 1, 2 och 6--8

föreslår motionären ett system med en frivillig grundpension som

skall kunna tas ut från 55 års ålder och som skall kunna

kombineras med en "väncheck". Från samma ålder skall också uttag

av ålderspension från premiereservsystemet kunna medges. Vidare

bör reglerna för beviljande av förtidspension anpassas till den

frivilliga pensionsåldern 55 år.

Utskottets bedömning

Finansutskottet och skatteutskottet har i yttranden över

propositionen (1993/94:FiU13y och 1993/94:SkU10y) uttalat

behovet av en reformering av pensionssystemet. Utskotten har

också framhållit värdet av att förslagen bygger på ett brett

parlamentariskt stöd.

Socialförsäkringsutskottet, som vid en offentlig utfrågning

den 19 april 1994 fått ytterligare underlag för bedömning av

pensionsförslaget (utskrifter från utfrågningen finns i bilaga 5

till betänkandet), instämmer i denna bedömning. Enligt utskottet

är det särskilt viktigt att det nya systemet görs mer följsamt

mot den samhällsekonomiska och demografiska utvecklingen. Även

finansutskottet framhåller vikten av följsamhet mot den

samhällsekonomiska utvecklingen och anser att det föreslagna

systemet uppfyller kravet i detta avseende.

Inriktningen på det nya systemet bör även vara att stärka

sambandet mellan förvärvsinkomster och pension samt bidra till

ett ökat sparande. Socialförsäkringsutskottet ser också ett

stort värde i att ålderspensionssystemet utgör ett självständigt

system. Finansutskottet framhåller i sitt yttrande att det

härigenom blir möjligt att följa utvecklingen av

ålderspensionssystemets inkomster och utgifter, vilket är

förutsättningen för att kunna bestämma förmånernas storlek. En

sådan ordning skapar också ett förtroende för pensionssystemets

stabilitet och förmåga att garantera pensionsförmånerna.

Socialförsäkringsutskottet vill liksom finansutskottet

understryka vikten av att eventuella påfrestningar på systemet

som kan uppkomma hanteras inom detta. Det är en nödvändig

förutsättning för att systemet skall fungera på ett

samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt att inte

statsbudgeten automatiskt belastas vid påfrestningar i systemet.

I sitt yttrande konstaterar finansutskottet med

tillfredsställelse att med den föreslagna utformningen av

ålderspensionssystemet undviks detta.

I propositionen anges att det reformerade pensionssystemet

skall ge en pension som utgör ungefär samma andel av inkomsterna

under förvärvsperioden som i dagens system. Avgiften och

därigenom också pensionsrätten föreslås motsvara 18,5 % av den

pensionsgrundande inkomsten. Avgiften skall därefter ligga fast.

Finansutskottet anser att denna avgiftsnivå innebär en rimlig

avvägning mellan olika konkurrerande värden, och

socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning.

Socialförsäkringsutskottet, som anser att man måste räkna med

att pensionsbeloppen i det nya systemet genomsnittligt sett kan

komma att ligga på en lägre nivå än vad som för närvarande

gäller, kan liksom finansutskottet och skatteutskottet ställa

sig bakom den huvudsakliga inriktningen på en pensionsreform,

och utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Sf52

yrkande 1 och Sf57 yrkandena 1--5. Utskottet förutsätter med

anledning av vad som anförts i motion Sf57 yrkande 11 att den

årliga information som skall lämnas om den intjänade

pensionsrättens storlek är korrekt utformad. Yrkandet bör lämnas

utan bifall. Vidare finner utskottet inte anledning förorda ett

frivilligt grundpensionssystem, varför även motion Sf55

yrkandena 1, 2 och 6--8 avstyrks.

I två motioner, Sf56 yrkande 4 och Sf218 yrkande 1, tas upp

jämställdhetsaspekter på pensionsförslaget.

Utskottet vill hänvisa till att Pensionsarbetsgruppen inför

sitt förslag har gjort en analys av vad såväl det nuvarande som

det föreslagna systemet kan komma att innebära för storleken av

kvinnors resp. mäns framtida pensioner. Denna analys har också

legat till grund för förslagen i propositionen.

I propositionen anges att med dagens ordning, där endast

förvärvsinkomster under ett begränsat antal år under yrkeslivet

har betydelse för pensionsförmånerna, ges den som under en

period avstått från förvärvsarbete eller arbetat deltid

möjlighet att i pensionshänseende kompensera detta under andra

år. Enligt regeringens mening skall pensionssystemets

intjänanderegler inte generellt utformas utifrån de

fördelningspolitiska hänsyn som det finns anledning att ta. I

propositionen anges att arbetsgruppens material tyder på att

dagens regler inte ger ett för kvinnorna så gynnsamt utfall som

debatten i denna fråga ibland ger intryck av. Enligt regeringen

tas ambitionerna om ett gott utfall för både män och kvinnor

bättre till vara genom att ett inkomstbaserat system

kompletteras med särskilda regler för pensionsrätt för den som

har små barn. Även framöver bör alltså en förälder med i princip

bibehållna pensionsförmåner under en på visst sätt avgränsad tid

kunna avstå från förvärvsarbete helt eller delvis för att ta

hand om sina barn. Det är enligt regeringen inte en uppgift för

pensionssystemet att kompensera de löneskillnader m.m. som kan

råda under yrkeslivet.

Som utskottet ovan nämnt bör sambandet mellan

förvärvsinkomster och pension stärkas. Så bör ske genom att

pension enligt det reformerade systemet grundas på de samlade

förvärvsinkomsterna under en persons livstid. Detta ger också

goda möjligheter för enskilda att påverka storleken av pensionen

genom ökade förvärvsinkomster. Endast i vissa särskilt angivna

fall skall pensionsrätt beräknas på fiktiva inkomster, som då

finansieras över statsbudgeten eller av annat

försäkringssystem.

Det är samtidigt viktigt att det nya pensionssystemet inte

missgynnar kvinnor. Enligt utskottets mening innebär regeringens

förslag en rimlig avvägning i detta avseende. Med hänsyn till de

analyser som föregått regeringsförslaget är någon ytterligare

analys ur jämställdhetsperspektiv inte påkallad. Det är

emellertid viktigt att man följer utvecklingen från

jämställdhetssynpunkt under införandefasen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf56 yrkande 4 och Sf218 yrkande 1. Eftersom

Pensionsarbetsgruppen nu är upplöst bör yrkande 2 i motion Sf218

inte föranleda någon åtgärd.

I propositionen anges att regeringen skall återkomma under år

1995 med förslag till lagreglering som avses träda i kraft den 1

januari 1996 jämte förslag om övriga frågor.

Enligt utskottets uppfattning förestår ett omfattande arbete

såväl med att utforma lagförslag som att förbereda den

administrativa hanteringen. Som anges i olika avsnitt nedan

återstår också ett antal frågor som ytterligare måste beredas

och, såvitt gäller utformningen av premiereservsystemet och

ändringar i äktenskapsbalken, utredas av särskilda utredare.

Enligt utskottets mening är det viktigt att lagförslag hinner

behandlas av riksdagen i sådan tid att det nya systemet kan

träda i kraft den 1 januari 1996. Utskottet vill därvid erinra

om att enligt förslag till ny ordning för budgetarbetet i

riksdagen skall hösten ägnas åt budgetarbete.

Socialförsäkringsutskottet förutsätter att man vid utformandet

av det närmare regelverket, i enlighet med vad skatteutskottet

framhållit, eftersträvar enkla, lättförståeliga och

lätthanterliga regler. Skatteutskottet har i sitt yttrande också

påpekat innebörden av deklarationspliktsgränsen. Vidare anser

skatteutskottet att det bör ytterligare övervägas hur

sjömansinkomster och förmåner av olika slag enklast bör infogas

i systemet. Enligt socialförsäkringsutskottet ingår dessa frågor

naturligt i det fortsatta beredningsarbetet.

Utskottet vill i detta sammanhang även ta upp frågan om

betydelsen för pensionsrätten av om ålderspensionsavgift

faktiskt erläggs. I propositionen anges att

ålderspensionsavgiften i det reformerade systemet skall vara

försäkringsmässigt fastställd, på så sätt att de avgifter som

betalas in under förvärvstiden motsvarar de pensionsförmåner som

den försäkrade statistiskt sett kan förväntas få ut som

ålderspensionär. Den intjänade pensionsrätten skall därför

överensstämma med de avgifter som betalas in. Vidare anges att i

likhet med i dag skall det dock vara inkomsten och inte avgiften

som läggs till grund för beräkning av själva pensionsrätten. I

det fall avgifter inte erlagts bortfaller normalt inte

pensionsrätten med undantag för egenföretagare.

Utskottet förutsätter att man vid den fortsatta beredningen

ytterligare överväger om och i vilken mån krav skall ställas på

att egenavgift faktiskt inbetalats, i vart fall vad gäller

premiereservsystemet.

Premiereservsystemet

I propositionen föreslås att två procentenheter av

ålderspensionsavgiften på 18,5 % skall avsättas till ett

premiereservsystem. Avsättningar skall göras för personer födda

år 1939 eller senare. Propositionen avviker i detta avseende

från Pensionsarbetsgruppens förslag som innebar att avsättningar

skulle göras för dem som är födda år 1944 eller senare. För

årsklasserna 1939--1953 görs en kvoterad avsättning. Först sedan

ålderspensionsavgiften betalats in till Riksförsäkringsverket

skall en uppdelning ske mellan avsättningar till

fördelningssystemet respektive premiereservsystemet.

Premiereservavgiften skall förvaltas i särskild ordning i

avvaktan på att taxeringarna året därpå utvisat hur mycket som

varje individ intjänat i pensionsrätt. Avgifterna till

premiereservsystemet skall därefter, tillsammans med

avkastningen under den tid avgifterna förvaltats i särskild

ordning, sättas in på pensionskonton som är knutna till enskilda

individer innefattande civilrättsligt bindande åtaganden.

Storleken av ålderspensionen inom premiereservsystemet skall

beräknas på försäkringsmässiga grunder enligt i huvudsak samma

principer som gäller för frivilliga pensionsförsäkringar. Samma

princip om likabehandling av män och kvinnor som tillämpas i

fördelningssystemet skall dock gälla också inom

premiereservsystemet. Inom systemet skall också finnas möjlighet

att välja ett utökat efterlevandeskydd. I propositionen

framhålls, mot bakgrund av vad som framkommit vid

remissbehandlingen, att den närmare utformningen av

efterlevandeskyddet får utredas vidare. Som utgångspunkt bör

därvid gälla att efterlevandeskyddet utformas som ett

återbetalningsskydd, dvs. att ett belopp motsvarande inbetalda

premier vid dödsfall utbetalas till efterlevande.

Försäkringsfunktionen i systemet skall handhas centralt av

Riksförsäkringsverket. Förvaltningen skall däremot utövas av

kapitalförvaltare som den enskilde försäkringstagaren själv får

välja. Såväl Pensionsarbetsgruppen som regeringen har varit

inriktade på att skapa förutsättningar för etablering av en

mångfald kapitalförvaltare med olika inriktning. En eller flera

statliga kapitalförvaltare inrättas för ändamålet, vilka skall

verka på strikt marknadsmässiga grunder och i konkurrens med de

privata kapitalförvaltarna. För de statliga kapitalförvaltarna

skall fullt ut gälla samma placeringsregler som för de privata.

Enligt propositionen bör premiereservsystemet utformas så att

enskilda kapitalförvaltare inte blir alltför stora eller får ett

betydande ägarinflytande i enskilda företag.

För sådana försäkrade som inte själva väljer någon

kapitalförvaltare skall det finnas andra statliga

kapitalförvaltare för vilka i princip skall gälla samma

placeringsregler som för sådana förvaltare som valts av

försäkringstagarna, dock att dessa andra statliga

kapitalförvaltare inte får äga aktier annat än i aktiefonder.

Mellan dessa andra statliga kapitalförvaltare skall också göras

en utjämning av skillnaderna i avkastningen på förvaltat

kapital. Vid utformningen av den statliga kapitalförvaltningen

för personer som inte själva väljer förvaltare bör AP-fondens

kompetens och erfarenhet tas till vara.

Förvaltning av pensionsmedel föreslås få bedrivas endast efter

tillstånd som meddelas av Finansinspektionen. Samtliga

kapitalförvaltare skall också enligt propositionen stå under

löpande tillsyn av inspektionen.

Arbetsgruppen har ansett att premiereservsystemet skall

omfattas av en viss garanterad avkastning, eftersom

premiereservsystemet föreslås bli en del av ett allmänt

pensionssystem inom vilket det inte kan accepteras att det finns

risk för att alltför stora skillnader i pensionsnivåer uppstår

beroende på vilken kapitalförvaltare den enskilde

försäkringstagaren väljer. Regeringen uppger att den delar

denna grundläggande syn på förvaltningen. Under

remissbehandlingen har emellertid framhållits att det kan finnas

problem med att ha en garanterad avkastning i kombination med

dels en obligatorisk bytesrätt av kapitalförvaltare, dels en

försäkringsgivare som inte ansvarar för kapitalförvaltningen.

Regeringen anser att dessa invändningar har sådan tyngd att

frågan bör utredas vidare med utgångspunkt i bl.a. regeringens

grundläggande syn på förvaltningen. Därvid bör övervägas om inte

de skyddsintressen som ligger i en avkastningsgaranti kan

tillgodoses på ett lika ändamålsenligt sätt genom

placeringsreglernas utformning. Regeringen anser att

riktlinjerna för det fortsatta utredningsarbetet i detta

hänseende bör utgöras av de placeringsregler som gäller eller --

med hänsyn till att förslag nyligen lagts fram om ändrade regler

(Ds 1993:57) -- kommer att gälla för livförsäkringsbolagen.

Liksom arbetsgruppen avvisar regeringen tanken på att staten

skall stå som yttersta garant för pensionen inom

premiereservsystemet.

Med hänsyn till omfattningen av det kapital som medlen inom

premiereservsystemet sammantaget så småningom kommer att omfatta

-- i fullfunktion ca 50 % av BNP -- kan det enligt regeringen

finnas skäl att överväga starkare restriktioner för placering i

tillgångar i utlandet eller i utländsk valuta, i den mån detta

är förenligt med EES-avtalets regler. Motivet härför är dels att

undvika ett valutautflöde, dels att regeringen ser det som en

uppgift för premiereservsystemet att tillföra kapital till den

svenska kapitalmarknaden.

En fråga som hänger samman med placeringsreglerna och som

enligt propositionen också bör utredas vidare är den närmare

regleringen av vilka krav som bör ställas på kapitalförvaltaren.

Därvid kommer det enligt propositionen att vara av betydelse hur

frågan om olika metoder för att skydda försäkringstagarnas medel

-- genom placeringsreglernas utformning eller avkastningsgaranti

-- löses. Andra frågor som också bör utredas vidare är frågan om

"avkastningsmarginal" för kapitalförvaltaren liksom frågan om i

vilken form förvaltningen skall ske. De tänkbara alternativa

former som bör utredas är att kapitalförvaltaren fungerar som

ett fondbolag, eller som ett livförsäkringsbolag.

En fråga som enligt regeringen också kräver ytterligare

utredning är hur s.k. arvsvinster skall hanteras inom

premiereservsystemet. Regeringen anser att utgångspunkten bör

vara att Riksförsäkringsverket centralt skall hantera de över-

resp. underskott som uppkommer på grund av dödsfall bland

försäkringstagarna.

Riksförsäkringsverket skall ansvara för inbetalningen av den

enskildes premiebelopp till kapitalförvaltaren. Denne skall

varje år fastställa avkastning och tillgodohavande på de

individuella kontona och rapportera detta till

Riksförsäkringsverket, som bokför uppgifterna på

premiereservkontona och för upp dem på det årliga

pensionsbeskedet. Kapitalförvaltaren bör också underrätta den

enskilde försäkrade om hur insatta medel är placerade.

Förvaltade medel skall, oberoende av om de är statligt eller

privat placerade, behandlas lika i skattehänseende.

I Riksförsäkringsverkets försäkringsfunktion ingår också att

beräkna pensionsbeloppen och utbetala pensionerna. I princip

skall samma regler gälla för uttag av ålderspension från

premiereservsystemet som från fördelningssystemet.

I propositionen föreslås också att till dess kommande regler

om kapitalförvaltning trätt i kraft, vilket beräknas kunna ske

tidigast den 1 januari 1996, skall medel som avsätts till

premiereservsystemet förvaltas interimistiskt.

Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att denna förvaltning skall

ske inom ramen för AP-fondens förvaltning. Regeringen anser att

även andra alternativ bör övervägas för den interimistiska

förvaltningen och anger som ett tänkbart alternativ att medlen

sätts in på ett konto i Riksgäldskontoret, t.ex. mot ränta

motsvarande den för statsskuldväxlar. Även avkastningen under

den tid medlen förvaltas interimistiskt skall påföras

pensionstagarnas konton.

I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande 7

begärs ett tillkännagivande om att premiereservdelen av

pensionen skall vara minst dubbelt så stor som regeringen

föreslagit.

Regeringen har i propositionen framhållit att om en större

andel av den totala ålderspensionsavgiften skulle avsättas till

en premiereserv skulle återstoden inte komma att räcka till för

att täcka de löpande utbetalningarna från fördelningssystemet

utan att avgiften höjdes.

Finansutskottet har beträffande detta yrkande framhållit att

utskottet inte har några erinringar mot den bedömning som

Pensionsarbetsgruppen och regeringen gjort när det gäller

fördelningen mellan fördelningssystemet och

premiereservsystemet. Socialförsäkringsutskottet har samma

uppfattning och anser samtidigt att det inte finns skäl att

föreslå ett högre avgiftsuttag för att den vägen höja

avgiftsuttaget till premiereservsystemet. Utskottet biträder

sålunda propositionen och avstyrker bifall till motion Sf57

yrkande 7.

I motion Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om en analys av förslaget

om premiereservsystem. Motionärerna framhåller att regeringens

förslag innebär att de nuvarande AP-fonderna används samtidigt

som premiereserverna bygger upp ett stort kapital hos privata

fondförvaltare. Dessa privata fonder kan, till skillnad från de

kollektiva, användas utan hänsyn till nationens behov eller

intresse av kapital. Motionärerna menar att dessa förhållanden

inte är tillräckligt belysta.

Finansutskottet har anfört att utskottet inte kan dela den oro

motionärerna uttrycker för premiereservsystemet i detta

hänseende. Motionärernas påstående kan, anför utskottet, tolkas

som att vissa investeringar skulle kunna riskera att bli

ofinansierade i ett system med privata fonder. Investeringar

bedöms emellertid utifrån den avkastning och risk de förväntas

ge och innebära. Syftar motionärerna på offentliga investeringar

i t.ex. infrastruktur och skolor torde risken vara obefintlig

eftersom offentliga institutioner står som garant.

Socialförsäkringsutskottet avstyrker på grund av det anförda

bifall till motion Sf53 yrkande 1.

Sigge Godin (fp) och Tage Påhlsson (c) begär i motion Sf58 ett

tillkännagivande om vad som anförts om alternativ till

Riksförsäkringsverket som huvudman för försäkringsfunktionen.

Motionärerna hänvisar till att flera tunga remissinstanser anser

att försäkringsfunktionen inom premiereservsystemet inte bör

handhas av Riksförsäkringsverket. Starka skäl, såväl

principiella som praktiska, talar för dels en tydlig åtskillnad

mellan fördelningssystemet och premiereservsystemet, dels en

sammanhållen försäkrings- och kapitalförvaltningsfunktion. Mot

den bakgrunden bör enligt motionärerna den nya

försäkringsverksamheten läggas på annat ställe än hos

Riksförsäkringsverket. Motionärerna erinrar om att system och

rutiner för bl.a. avgifter, förvaltning av medel, redovisning

till fondförvaltare och aktuariehantering måste byggas upp och

kräver ny kompetens hos Riksförsäkringsverket och att

extraordinära insatser behövs för att klara detta. De erinrar

också om att hos Statens löne- och pensionsverk,

försäkringsbolag och andra pensionsadministratörer finns redan

aktuariell kompetens och administrativ personal som är van att

hantera denna typ av försäkringar. Där finns också operativa

system som löpande hanterar stora kollektiv. Motionärerna pekar

också på att premiereservsystemet bör vara ett system som står

på egna ben och på värdet av att det för den enskilde tydliggörs

skillnaderna mellan hans båda pensionskonton och vad det i det

ena eller i det andra fallet är som påverkar pensionskapitalets

utveckling.

Som framgår ovan finns det ett antal frågor när det gäller

premiereservsystemets slutliga utformning som måste lösas. Dessa

frågor hänför sig dock i huvudsak till

kapitalförvaltningsfunktionen, medan enighet nåtts om att

Riksförsäkringsverket skall ha hand om försäkringsfunktionen.

Utskottets uppfattning är att i ett statligt pensionssystem

försäkringsfunktionen bör handhas av ett statligt organ. Av

redan existerande alternativ till Riksförsäkringsverket ligger i

så fall Statens löne- och pensionsverk närmast till hands.

Utskottet anser att det förefaller rimligt att utgångspunkten

fortfarande är att Riksförsäkringsverket har hand om

försäkringsfunktionen. Skulle det emellertid i det fortsatta

utredningsarbetet om hur kapitalförvaltningen närmare skall

utformas visa sig att funktionen med större fördel kan läggas på

ett annat statligt organ finns det från utskottets sida inget

hinder mot att man tar upp en sådan diskussion mellan de partier

som står bakom överenskommelsen. Med det anförda får motion Sf58

anses besvarad.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer som

regeringen lagt fram om pensionsrätt i premiereservsystemet,

avsättning till premiereservsystemet och interimistisk

förvaltning. Med hänsyn till att pensionsrätten på grund av

kvotberäkningen i kombination med lägsta belopp som ger

pensionsrätt kan komma att röra sig om i sammanhanget mycket

obetydliga belopp, anser utskottet dock att det av

administrativa skäl finns anledning att överväga en lägsta gräns

för det årliga belopp som jämte avkastning skall förvaltas på

enskilt konto inom premiereservsystemet och om belopp under

denna gräns i stället kan läggas i fördelningssystemet.

Utskottet kan ansluta sig till vad som anförts om de

huvudsakliga principerna för förvaltningen av premiereservdelen.

Utskottet anser dock att det i denna del på grund av frågornas

komplexitet även fortsättningsvis skall finnas utrymme för de

partier som står bakom förslaget att, i de delar som ytterligare

skall utredas eller som annars kan komma att beröras av

resultatet av utredningsarbetet, utforma de kommande

bestämmelserna på det sätt som visar sig mest ändamålsenligt.

Pensionsrätt på fiktiva inkomster

Propositionen

Socialförsäkringsersättningar

De socialförsäkringsersättningar och andra inkomster som i dag

är pensionsgrundande skall vara det också i det reformerade

systemet. För förfluten tid skall pensionsrätt tillgodoräknas

bara för tid då resp. förmån varit pensionsgrundande och för det

faktiska beloppet. Såvitt gäller sjukpenning och dagpenning från

arbetslöshetskassa för tid efter 14 dagar skall pensionsrätt

dessutom tillgodoräknas för en fiktiv inkomst motsvarande 10 %

av den inkomst upp till resp. tak som legat till grund för att

bestämma sjukpenningen samt dagpenningen från

arbetslöshetskassa. För rehabiliteringspenning skall den fiktiva

inkomsten vara 5 %. -- Fiktiv inkomst skall inte beräknas

retroaktivt.

Pensionsrätt för studier

I propositionen föreslås att pensionsrätt skall kunna

tillgodoräknas vid studier som omfattas av studiemedelssystemet.

Av bl.a. kostnadsskäl skall pensionsrätt för studier inte ges

för förfluten tid. Reglerna bör dock kunna ges verkan från år

1995.

Pensionsarbetsgruppen föreslog att studiebidraget inom

studiemedelssystemet skulle göras pensionsgrundande och

skattepliktigt. Nivån för studiebidraget skulle höjas och

avpassas så att den studerandes disponibla inkomst inte sänks.

I propositionen anges att det kan vara förenat med betydande

praktiska svårigheter att utforma studiemedelssystemet så att

det inte uppkommer totalt sett ökade eller minskade

skatteintäkter på sidoinkomster. Regeringen anser med hänsyn

härtill att den närmare tekniska utformningen av pensionsrätt

vid studier bör beredas vidare. Vid sidan om den av

arbetsgruppen föreslagna lösningen kan därvid övervägas även

andra lösningar, som ger i huvudsak ett likartat utfall.

Barnårsrätt

Pensionsrätt för vård av barn, barnårsrätt, skall

tillgodoräknas förälder eller viss annan person. För ett och

samma barn och år skall i princip bara en av barnets föräldrar

kunna tillgodoräknas barnårsrätt.

Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att huvudregeln skall

vara att barnårsrätt skall kunna tillgodoräknas den som under

större delen av året har varit vårdnadshavare för ett barn och

då stadigvarande sammanbott med barnet. Sammanlevande föräldrar

får välja vem av dem som skall tillgodoräknas barnårsrätten. Om

föräldrarna inte anmält sitt val skall, enligt arbetsgruppen,

barnårsrätten tillkomma barnets moder. Styvföräldrar skall under

vissa förutsättningar kunna tillgodoräknas barnårsrätt.

Enligt regeringen bör den närmare utformningen av reglerna om

vem som skall få tillgodoräkna sig barnårsrätt ske under det

fortsatta lagstiftningsarbetet.

Barnårsrätt uppkommer genom att en fiktiv inkomst beräknas

enligt det förmånligaste av följande beräkningssätt:

1. en utfyllnad till 75 % av genomsnittsinkomsten för alla

försäkrade (ca 124 000 kr år 1994),

2. en utfyllnad till den enskildes PGI året före barnets

födelse,

3. en fast fiktiv inkomst om ett löneindexerat basbelopp (s.k.

kork) som tillägg till förvärvsinkomst.

Barnårsrätt skall i princip kunna tillgodoräknas under barnets

första fyra levnadsår eller -- om det samtidigt finns

ytterligare barn under fyra års ålder -- till dess yngsta barnet

fyller fyra år.

Barnårsrätt ger upphov till ålderspension (från såväl

fördelnings- som premiereservsystemet) endast om avgifter för

förvärvsinkomster om lägst ett lönebasbelopp varje år har

erlagts under minst tre år och avgifterna sammanlagt uppgår till

minst ett lönebasbelopp. Därvid beaktas inte pensionsrätt genom

delning.

Barnårsrätt skall kunna tillgodoräknas också för tid före

ikraftträdandet av det reformerade pensionssystemet. Frågan hur

det praktiskt och tekniskt skall gå till måste beredas vidare.

Därvid bör även frågan om delning av barnårsrätt enligt

korkmodell övervägas.

I propositionen anges att den närmare utformningen av

barnårsrätt för förtidspensionär får beslutas sedan ställning

tagits till förtidspensionernas framtida utformning.

Värnpliktsrätt

Pensionsrätt föreslås införas för värnpliktstjänstgöring i

form av grundutbildning samt för vapenfri grundutbildning och

militär grundutbildning för kvinnor, om tjänstgöringen eller

utbildningen pågått minst fyra månader. För varje månad

tillgodoräknas pensionsrätt på basis av en fiktiv årsinkomst

motsvarande 50 % av genomsnittsinkomsten för alla försäkrade (ca

83 000 kr år 1994). Värnpliktsrätt skall kunna ges fr.o.m. år

1995.

Samma krav som vid barnårsrätt på att avgifter av viss

omfattning har erlagts skall gälla för att värnpliktsrätt skall

ge rätt till ålderspension.

Regeringen anger, med hänvisning till att beredningsarbete

pågår med inriktning på införande av en s.k. totalförsvarsplikt,

att frågan om samtliga totalförsvarspliktiga skall ges

pensionsrätt måste övervägas.

Pensionsrätt för förtidspensionärer

Den som uppbär förtidspension som beräknats enligt nuvarande

ATP-regler föreslås tjäna in ålderspension på fiktiv inkomst

motsvarande antagandepoängen med tillägg för en pensionspoäng,

multiplicerat med basbeloppet för året. Tillägget på en poäng

motiveras av att ATP inte intjänas på första basbeloppet.

Pensionsrätt för förtidspension beräknas även för tid före

ikraftträdandet.

I propositionen anges att den närmare utformningen av reglerna

för intjänande av ålderspension för förtidspensionärer enligt

nuvarande och framtida regelsystem får fastställas i samband med

att ställning tas till förtidspensioneringens framtida

utformning. Därvid kan förslaget behöva omprövas.

Motioner

Frågan om pensionsrätt vid studier och i form av barnår berörs

i två motioner.

I den ena motionen, Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt

Theorin (s) yrkande 2 i denna del, hänvisar motionärerna till

att Socialdemokratiska kvinnoförbundet i sitt remissyttrande

föreslagit att antalet barnår begränsas till ett och ett halvt

år och att i stället pensionsrätt för studier medges för två och

ett halvt år med samma beräkningsmetod. Motionärerna anser att

systemet med pensionsrätt för barnår bör analyseras och begär

ett tillkännagivande härom.

I den andra motionen, Sf55 av Claus Zaar (nyd), föreslås i

yrkande 3 att upp till sex års studier skall ge pensionsrätt,

dock med undantag för de två första åren. Vidare föreslår

motionären i yrkande 4 att pensionsrätt för barnår maximeras

till en normalfamiljs behov.

I motion Sf55 begärs dessutom i yrkande 5 ett tillkännagivande

om att pensionsrätt för förtidspensionärer inte skall grundas på

en för den enskilde beräknad fiktiv inkomst utan beräknas på

t.ex. 50 % av genomsnittsinkomsten i Sverige.

Utskottets bedömning

Huvudprincipen i det reformerade pensionssystemet skall vara

att pensionen grundar sig på en persons förvärvsinkomster under

livet. Från denna princip föreslås avsteg endast i samband med

sjukdom och arbetslöshet, vid vissa studier och vid

värnpliktstjänstgöring samt för föräldrar till små barn.

Finansutskottet anför i sitt yttrande att det är angeläget att

kostnaderna för de kompletteringar som regeringen föreslår, och

som finansutskottet anser väl motiverade, särskiljs och

finansieras av skattemedel vid sidan av ålderspensionssystemet.

Utskottet understryker vikten av att de principer som redovisas

i propositionen blir vägledande för det fortsatta

beredningsarbetet. Socialförsäkringsutskottet delar denna

uppfattning.

Frågan om pensionsrätt för studier har tagits upp av många

remissinstanser. Den behandlades också under utskottets

offentliga utfrågning. I propositionen anförs att det är

angeläget att utbildning och kompetensutveckling inte generellt

sett missgynnas med det reformerade pensionssystemet. Inom detta

system bör det därför införas särskilda regler till viss

kompensation för det bortfall i pensionsrätt som studier

emellanåt ger upphov till. Vidare anförs att villkoren för rätt

till studiemedel ger en lämplig avgränsning av vilka studier och

studerande som det finns skäl från samhällets synpunkt att

stödja i pensionshänseende, samtidigt som en administrativt

hanterbar lösning åstadkoms.

Utskottet anser att storleken på den pensionsrätt som följer

av Pensionsarbetsgruppens förslag är väl avvägd, och utskottet

delar regeringens uppfattning att denna nivå bör ligga till

grund vid den närmare utformningen av pensionsrätt för studier.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf55

yrkande 3.

Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att pensionsrätt för

studier inte skall ges för förfluten tid. I propositionen anges

att under remissbehandlingen har framkommit kritik mot denna del

av arbetsgruppens förslag. Av bl.a. kostnadsskäl anser

regeringen att studiemedelsberättigade studier som ägt rum före

ikraftträdandet inte skall grunda pensionsrätt, dock bör

reglerna kunna ges verkan från år 1995.

Inte minst med hänsyn till att det reformerade

pensionssystemet skall helt omfatta dem som i år fyller 40 år

och personer i åldrarna därunder kan det anföras skäl för att

även studietid före ikraftträdandet skall kunna grunda

pensionsrätt. Utskottet har emellertid förståelse för att det

även föreligger betydande administrativa svårigheter med en

sådan lösning. I propositionen anges att den närmare tekniska

utformningen av pensionsrätt vid studier bör beredas vidare, och

därvid finns möjlighet att ytterligare se över kostnader och

administrativa problem.

Vad gäller förslaget om barnårsrätt anförs i propositionen att

en förälder med i princip bibehållna pensionsförmåner under en

på visst sätt avgränsad tid bör kunna avstå från förvärvsarbete

helt eller delvis för att ta hand om sina barn. Ett system med

pensionsrätt för barnår kommer på grund av skillnader mellan

mäns och kvinnors förvärvsmönster i praktiken huvudsakligen att

kompensera kvinnor för det inkomstbortfall och den extra

arbetsinsats som barnåren ger upphov till, även om också män

kommer att omfattas av barnårssystemet. Barnårsrättens funktion

kan sägas vara just att utjämna för den del av en strukturell

skillnad mellan kvinnors och mäns livsinkomster som har sin

orsak i att kvinnor allmänt sätt lägger ned mer tid och större

ansträngning på att ta hand om barnen.

Regeringen har liksom Pensionsarbetsgruppen funnit att fyra

barnår utgör en lämplig avvägning mellan olika intressen. Fler

barnår skulle innebära att förmånsnivåerna fick justeras nedåt

medan färre barnår skulle vara till nackdel för dem som avstår

från förvärvsarbete helt eller delvis under längre tid än t.ex.

två år. Enligt regeringen bör den föreslagna beräkningsmodellen

ge ett tillfredsställande tillskott till förälderns pension.

Ambitionen har också varit att modellen skall innehålla

arbetsfrämjande element och inte gynna ett visst förvärvsmönster

framför ett annat.

Utskottet, som i föregående avsnitt behandlat motioner med

jämställdhetsaspekter på det reformerade pensionssystemet, delar

regeringens bedömning vad avser förslag om och utformning av

barnårsrätt. Någon ytterligare analys av förslaget är inte

påkallad. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna

Sf53 yrkande 2 i denna del och Sf55 yrkande 4.

Vad härefter gäller pensionsrätt för förtidspensionärer vill

utskottet hänvisa till att enligt propositionen får den närmare

utformningen av reglerna för intjänande av ålderspension för

förtidspensionärer enligt nuvarande och framtida regelsystem

fastställas i samband med att ställning tas till

förtidspensioneringens framtida utformning. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion Sf55 yrkande 5. Utskottet

har inget att erinra mot vad som föreslås tills vidare gälla för

förtidspension som beräknats enlig nuvarande ATP-regler.

UD-makar

Motion

I motion Sf202 av Daniel Tarschys (fp) tar motionären upp

socialförsäkringsvillkoren för UD-makar, dvs. makar och

samboende till tjänstemän i utrikesförvaltningen. I motionen

anges att UD-makarnas situation är präglad av UD-tjänstens

karaktär med förflyttningsplikt. Det är vanligt att tjänstemän

fullgör två tredjedelar av tjänstgöringstiden utomlands. För de

medföljande innebär dessa förflyttningar särskilda

påfrestningar, bl.a. är möjligheterna till kontinuerlig

yrkesutövning utomordentligt små. En UD-make som överger sitt

yrke för att ställa upp som medföljande blir ekonomiskt beroende

av UD-tjänstemannen och drabbas mycket hårt i händelse av

skilsmässa eller makes dödsfall.

I motionen anges att UD-makarnas situation har uppmärksammats

i en rad sammanhang och att följande åtgärder har vidtagits. År

1985 införde Utrikesdepartementet en särskild pension,

benämnd MAK, som utbetalas från 65 års ålder till den som varit

utomlands minst tio år som medföljande till UD-tjänsteman. För

varje utlandsmånad utbetalas årligen 0,42 % av basbeloppet.

Vidare betalar Utrikesdepartementet sedan år 1989 en

gruppensionsförsäkring för medföljande till UD-tjänstemän under

utlandsstationering. Dessutom har en tjänst inrättats vid UD:s

administrativa avdelning för att tillvarata UD-makarnas

intressen och ett projekt för att underlätta de medföljandes

arbetsanskaffning initierats.

Motionären framhåller att vissa inslag i det förslag till nytt

pensionssystem som håller på att utarbetas, främst att

pensionsrätt skall grundas på livsinkomsten, innebär

försämringar för medföljande till UD-tjänstemän. Han anför

vidare att UD-makar som återkommer till Sverige vanligen inte är

berättigade till vare sig kontant arbetsmarknadsstöd eller

ersättning från arbetslöshetskassa. De har därtill ofta svårt

att få arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag. Detta

problem har skärpts i rådande arbetsmarknadsläge. Särskilda

svårigheter gäller för UD-makar av utländsk härkomst.

Motionären anser att en översyn av UD-makarnas villkor inom

socialförsäkringssystemet är motiverad, särskilt vad gäller

pensionsfrågorna och stödet vid arbetslöshet.

Utskottets bedömning

Utrikesutskottet har i yttrande över motionen (1993/94:UU6y)

hänvisat till att utskottet i betänkande 1989/90:UU14

understrukit att utrikesförvaltningen måste ges möjlighet att

sörja för att dess anställda och medföljande makar får

acceptabla ekonomiska villkor, utomlands och hemma. Detta kan

ske på olika sätt, i första hand genom förbättrade möjligheter

till yrkesarbete för den medföljande eller genom ekonomisk

kompensation för utebliven inkomst samt förbättrade

pensionsförmåner. Därtill kommer att den medföljandes, dvs. i de

flesta fall hustruns, roll hittills har undervärderats. Både

genom eget yrkesarbete och genom stödfunktion till den utsände

spelar den medföljande en viktig roll för utrikesförvaltningen.

I yttrandet anges vidare att utrikesutskottet välkomnar de

åtgärder som vidtagits för att ge medföljande UD-makar rimligare

villkor. Utskottet framhåller att det också är av

allmänpolitiskt intresse att Sverige utomlands kan företrädas av

ett brett och representativt urval av tjänstemän. Enligt

utskottets uppfattning kan förbättrade villkor för medföljande

till UD-tjänstemän även innebära ökade förutsättningar för att

förbättra jämställdhetssituationen inom utrikesförvaltningen.

Utrikesutskottet delar därför motionärens oro över de negativa

effekter för medföljande till UD-tjänstemän som inryms i

förslaget om nytt pensionssystem, och utskottet anser att en

översyn av UD-makarnas villkor inom socialförsäkringssystemet är

motiverad. Utskottet anser därför att motionen bör tillstyrkas.

I propositionen anges att frågan om någon motsvarande

pensionsrätt som för studier, barnår och värnplikt till förmån

för andra grupper har övervägts. Därvid har även beaktats

medföljande till UD-tjänstemän som är utlandsstationerade.

Pensionsarbetsgruppen har uppmärksammat problemen för

medföljarna, men har inte sett det som en uppgift för det

allmänna pensionssystemet att se till att medföljarna får en

rimlig ekonomisk situation vid ålderspensioneringen. Det får i

stället enligt arbetsgruppen ankomma på arbetsmarknadsparterna

eller på familjen som sådan att tillgodose detta behov. I den

mån staten står som arbetsgivare i en situation som denna får

det alltså anses åligga staten och de fackliga organisationerna

att vidta de åtgärder som bedöms vara motiverade. Arbetsgruppen

har samtidigt pekat på att vissa medföljares pensionsutfall

kommer att kunna förbättras genom den möjlighet som föreslås

skall införas för makar att frivilligt dela pensionsrätt,

intjänad i det allmänna pensionssystemet.

Regeringen anser att arbetsgruppen anfört vägande skäl för att

inte föreslå kompletteringar av livsinkomstprincipen för bl.a.

medföljande till UD-personal. Med hänsyn till vilka skäl som

allmänt sett måste föreligga för att föreslå kompletteringar

till livsinkomstprincipen är regeringen inte beredd att föreslå

några sådana ytterligare avvikelser.

Socialförsäkringsutskottet har ovan redovisat att i det

reformerade pensionssystemet skall avsteg från huvudprincipen

att pensionen grundas på livsinkomsten göras endast i de

särskilt angivna fallen. Pensionsrätt i dessa undantagsfall

skall finansieras vid sidan av ålderspensionssystemet. En

särskild pensionsrätt för UD-makar i det allmänna

pensionssystemet måste således finansieras av skattemedel och

särredovisas i statsbudgeten, dvs. inom ramen för

utrikesförvaltningens kostnader. Socialförsäkringsutskottet ser

helst att inga ytterligare undantag från livsinkomstprincipen

görs, och utskottet vill påpeka att finansutskottet i sitt

yttrande framhållit att inga ytterligare undantag bör göras. Med

ytterligare avsteg från livsinkomstprincipen riskerar systemet

att utvecklas på ett instabilt sätt. Socialförsäkringsutskottet

vill samtidigt nämna att, t.ex. vad gäller de utländska makarna,

en lösning inom det svenska allmänna försäkringssystemet kanske

inte är möjlig.

Socialförsäkringsutskottet vill emellertid liksom

utrikesutskottet understryka vikten av att medföljande makar

till UD-tjänstemän får acceptabla ekonomiska villkor.

Pensionsvillkoren är därvid endast en del i sammanhanget.

Utskottet anser att det skall ankomma på utrikesförvaltningen

att snarast se till att villkoren, såväl under vistelsen i

utlandet som vid återkomsten till Sverige, blir acceptabla och

särskilt skall pensionsvillkoren förbättras.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motion Sf202

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda

anfört.

Delning av pensionsrätt mellan makar

Delning av intjänad pensionsrätt i det reformerade systemet

Propositionen

Makar som båda är födda år 1954 eller senare skall enligt

propositionen kunna dela pensionsrättigheter som tjänas in inom

det reformerade pensionssystemet. Delning skall vara frivillig

och ske fortlöpande under äktenskapet så länge utträde ur

systemet inte anmälts.

De ålderspensionsrättigheter som makarna tjänat in i det

reformerade pensionssystemet ett år läggs samman och delas på så

sätt att vardera maken som pensionsrätt för året tillgodoförs i

princip hälften.

I propositionen anges att en förutsättning för förslagen är

att kostnaderna för ett system för delning av pensionsrätt inte

skall påverka andra än dem som använder sig av systemet. Med

hänsyn till kvinnors längre genomsnittliga livslängd och mäns

genomsnittligt sett högre förvärvsinkomster bör

pensionsrättigheter som genom delning överförs från en man till

en kvinna reduceras innan de registreras på kvinnans

pensionskonto, såväl inom fördelningssystemet som inom

premiereservsystemet. På motsvarande sätt bör

pensionsrättigheter som går från kvinnan till mannen räknas upp.

Ned- resp. uppräkningsfaktorerna bör bestämmas på i princip

försäkringsmässiga grunder och kontinuerligt anpassas till

framtida förändringar i skillnaden mellan kvinnors och mäns

genomsnittliga livslängd.

Enligt förslaget skall anmälan om delning göras gemensamt av

makarna. Delning börjar äga rum fr.o.m. året därefter. Anmälan

om utträde, som kan göras ensidigt av en make, får verkan

fr.o.m. året efter anmälan.

I propositionen anges att makar som är födda under åren

1935--1953 enligt särskilda regler bör få dela

pensionsrättigheter intjänade inom det reformerade

pensionssystemet. En förutsättning är dock att det inte innebär

betydande tekniska komplikationer. Delning kan endast avse det

antal 20-delar varmed den äldsta av makarna får ålderspension

beräknad enligt det reformerade systemet.

Motioner

Förslaget om delning av pensionsrätt mellan makar tas upp i

tre motioner.

I motion Sf54 av Margareta Viklund (kds) anför motionären att

det förefaller djupt orättvist att makarna inte skall ha rätt

till lika stor pension, och hon anser att mannens pension borde

kunna dras ned med motsvarande summa som eventuellt kvinnans

längre överlevnad kan komma att kosta pensionssystemet. Ur

jämställdhets- och rättvisesynpunkt kan det enligt motionärerna

heller inte vara rätt att kvinnan får ca 20 % lägre pension än

mannen om hon överlåter pensionsrätt till honom. Motionären

anför att medellivslängd och förvärvsinkomst snart kommer att

vara lika för kvinnor och män. Den kostnad som ett förändrat

pensionssystem skulle innebära i initialskedet bör därför delas

lika av båda parter. Motionären begär i yrkande 1 ett

tillkännagivande härom. Hon anser vidare att utgångspunkten

skall vara att delning skall ske för alla makar, men med

möjlighet till utträde som bör göras av makarna gemensamt

(yrkandena 2 och 3).

I motion Sf53 konstaterar Margareta Winberg och Maj Britt

Theorin (s) att ett reformerat pensionssystem skall hålla för

lång tid framöver. Det är därför en fördel om en bred politisk

uppgörelse nås, något som samtidigt kräver kompromiss.

Motionärerna anser emellertid att förslaget om delning av

pensionspoäng är av den karaktären att det bör bli föremål för

ytterligare analys, och de begär i yrkande 2 i denna del ett

tillkännagivande härom.

I motion Sf52 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att EES-avtalet

artiklarna 69 och 70 samt avtalets bilaga XVIII innebär förbud

mot både direkt och indirekt könsdiskriminering. Detta gäller

också beräkningen av förmåner. Att räkna ner det värde av

pensionsrätten som överförs från en man till en kvinna strider

enligt motionärerna antagligen mot EU:s direktiv om

likabehandling på socialförsäkringsområdet. Motionärerna begär i

yrkande 2 att -- om riksdagen avslår yrkande 1 i motionen --

genomförandegruppen får i uppdrag att utreda om förslaget till

delning av pensionsrätt mellan makar är förenligt med

EES-avtalet.

Utskottets bedömning

Som skäl för förslaget att införa möjlighet till delning av

pensionsrätt anförs i propositionen följande. Kvinnors

förvärvsfrekvens är i dag förhållandevis hög och närmar sig

männens. På sikt kan man sannolikt förvänta sig att kvinnors

förvärvsmönster mer och mer kommer att likna mäns. Enligt

regeringens mening kan det ändå på det individuella planet

föreligga ett rimligt behov av en möjlighet för omfördelning av

pensionsrättigheter makar emellan. Makarnas valfrihet att

fördela arbetsuppgifterna under sin aktiva tid ökar om de ges

denna möjlighet att i viss mån disponera över vardera makens

pensionsutfall och därigenom uppnå en ungefärligen lika stor

egenpension och detta oberoende av förvärvsfrekvens, arbetstid

och inkomstnivå. Pensionsarbetsgruppen har efter en avvägning av

olika argument stannat för att föreslå att det skall införas ett

system för delning av pensionsrätt inom det reformerade

pensionssystemet, och regeringen ansluter sig till denna

ståndpunkt.

Frågan om delning av pensionsrätt har noga utretts av såväl

Pensionsberedningen som Pensionsarbetsgruppen. Utskottet, som

inte anser att ytterligare analys behövs, ställer sig bakom

förslaget att möjlighet till delning av pensionsrätt mellan

makar bör införas. Enligt utskottets mening bör systemet vara

frivilligt på så sätt att det krävs en gemensam anmälan av

makarna för att delning skall börja gälla och anmälan från

endast en make för att delningen skall upphöra.

Regeringen föreslår att ned- resp. uppräkning skall ske om

pensionsrätt överlåts från mannen resp. från kvinnan. Enligt

utskottets mening bör som riktlinje gälla att den totala

kostnaden för pensionssystemet, genomsnittligt sett, skall bli

oförändrad. Utskottet ser inget hinder för en lösning enligt

regeringens förslag.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och

avstyrker bifall till motionerna Sf52 yrkande 2, Sf53 yrkande 2

i denna del samt Sf54.

Bodelning

Propositionen

I propositionen föreslås att rätt till pension på grund av

frivillig, individuell pensionsförsäkring regelmässigt bör ingå

i bodelning efter äktenskapsskillnad. Detsamma bör gälla medel

på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt

pensionssparande. Enligt dagens bodelningsregler kan

försäkringarna och pensionssparandet ingå om makarna är överens

om det eller om det på grund av omständigheterna i det enskilda

fallet skulle vara skäligt att undanta försäkringen eller det

individuella pensionssparandet från bodelningen.

I propositionen anges vidare att övriga former av

pensionsrättigheter, dvs. pensionsrättigheter i form av

avtalspension och ATP, jämkningsvis bör kunna beaktas vid en

bodelning efter äktenskapsskillnad om det med hänsyn till

makarnas förhållanden i det enskilda fallet är oskäligt att

undanta dem från bodelningen. Denna ordning skulle även kunna ta

sikte på det reformerade pensionssystemet för situationer där

makarna inte har använt sig av delningssystemet.

Regeringen anser att en särskild utredare bör få i uppdrag att

utarbeta förslag till ändringar i äktenskapsbalken i enlighet

med dessa riktlinjer. Arbetet skall bedrivas med sikte på att

ikraftträdande kan ske den 1 januari 1996.

Utskottets bedömning

Lagutskottet har i yttrande (1993/94:LU5y) anfört att det från

lagutskottets utgångspunkter inte finns några erinringar mot att

det av regeringen förordade utredningsarbetet kommer till stånd

och bedrivs med den inriktning som angetts i propositionen. En

översyn av äktenskapsbalkens bodelningsregler förutsätter dock

att förslaget om möjlighet till delning av makars pensionsrätt

kommer till stånd.

I övrigt vill utskottet framhålla att de frågor som utredaren

kommer att ställas inför i många fall kan bli lagtekniskt

svårlösta, inte minst när det gäller sådana situationer där

makarna inte har använt sig av det frivilliga delningssystemet.

En annan fråga som kräver särskilda överväganden gäller hur

pensionsrättigheterna skall värderas vid en bodelning.

Enligt lagutskottets mening är det angeläget att framlagda

förslag såvitt gäller äktenskapsbalken inte leder till att

regelsystemet ytterligare kompliceras.

Socialförsäkringsutskottet, som ovan tillstyrkt förslaget om

delning av makars pensionsrätt, delar lagutskottets uppfattning

och anser att riksdagen bör godkänna riktlinjerna i detta

avseende.

Garantipension

Propositionen

I propositionen föreslås att i det reformerade systemet skall

fr.o.m. den 1 januari 2000 en garantipension ersätta nuvarande

folkpension och pensionstillskott samt det särskilda

grundavdraget för folkpensionärer vid beskattning.

Garantipensionen skall utgöra en utfyllnad till en viss lägsta

nivå och utgöra ett tillskott till pensionen för dem med

begränsad inkomstrelaterad pension. För dem som inte har någon

inkomstrelaterad pension skall garantipension ges som en fast

lägstagaranti. Garantipensionen skall vara skattepliktig.

Beträffande nivån på garantipensionen föreslås följande.

En pensionär som saknar inkomstrelaterad pension skall vara

berättigad till ett grundskydd på för år räknat 2,1 basbelopp

för ensamstående och 1,87 basbelopp för gift pensionär

(lägstagarantinivå). Detsamma skall gälla för en pensionär som

har så låg inkomstrelaterad pension att den tillsammans med

garantipensionen understiger angivna belopp.

För övriga pensionärer skall garantipensionen ge en viss

utfyllnad till den inkomstrelaterade pension som pensionstagaren

har tjänat in rätt till. Avtrappning av garantipensionens

basnivå mot inkomstrelaterad pension skall emellertid inte göras

krona för krona utan med lägre procenttal för att garantera att

den totala pensionen blir högre ju högre den inkomstrelaterade

pensionen är. Vid uttag av pension före 65 års ålder skall

avtrappning göras som om uttaget av den inkomstrelaterade

pensionen gjorts vid 65 års ålder. Vid senare uttag skall

faktiskt pensionsbelopp beaktas.

Garantipensionens basnivå skall vara 2,0 basbelopp för en

ensamstående pensionär. Denna basnivå reduceras med 75 % av

inkomstrelaterad pension till den del denna inte överstiger 2,0

basbelopp. För inkomstrelaterad pension därutöver och upp till

3,0 basbelopp görs en reduktion med 50 %.

För en gift pensionär skall basnivån vara 1,77 basbelopp.

Reduktion görs med 75 % av inkomstrelaterad pension som inte

överstiger 1,77 basbelopp och med 50 % av inkomstrelaterad

pension därutöver och upp till 2,655 basbelopp.

Garantipensionen skall avtrappas också mot inkomstrelaterad

pension från det reformerade pensionssystemet och mot

folkpension och ATP som beräknas enligt hittillsvarande regler.

Avtrappning skall också ske mot avtalspension och

inkomstrelaterad utländsk pension. Även änkepension från ATP

skall beaktas.

I propositionen anges beträffande förslaget att

avtalspensioner skall reducera garantipensionen att regeringen

har för avsikt att ta upp frågan till ny prövning i särskild

ordning. Därvid skall mer ingående prövas två handlingslinjer,

nämligen om även frivilliga individuella pensionsförsäkringar

skall beaktas eller om avtalspensioner inte skall beaktas.

Garantipensionsnivåerna skall vara prisindexerade, och varje

år skall göras en prövning av rätten till och storleken av

utfyllnad från garantipensionssystemet.

För rätt till oavkortad pension skall i princip krävas 40 års

bosättningstid i Sverige mellan 16 och 65 års ålder. Den närmare

utformningen av dessa regler får beredas vidare. I propositionen

anges att riksdagens uppdrag att undersöka möjligheterna att

lösa problemet med försörjningen för invandrare med begränsad

rätt till folkpension skall redovisas till riksdagen hösten

1994.

Motioner

I motion Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anser motionärerna

att garantipensionen bör vara högre, 2,6 basbelopp, och att

nivån bör vara samma för gifta och ensamstående samt att

avtrappning bör göras även mot inkomst av förmögenhet och

individuella pensionsförsäkringar. Vidare efterlyser

motionärerna klarlägganden avseende hur bostadstillägget skall

relateras till den reformerade ålderspensionen liksom

konsekvenserna av slopandet av det särskilda grundavdraget.

Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande härom.

I motion Sf56 redovisar Karin Wegestål och Nils Nordh (s)

marginaleffekter som uppstår på grund av förslaget att

garantipensionen skall minska även till följd av inkomst av

avtalspension. Enligt motionärerna kommer avtalspension

motsvarande löneinkomster på upp emot sex basbelopp (ca 211 000

kr) att jämkas med garantipension. Detta innebär att en

inkomsttagare får begränsad nytta av avgiften för

avtalspensionen. På grund av den föreslagna samordningen skulle

det inte ens bli meningsfullt för fackföreningsrörelsen att

sluta avtal om bättre pensioner för de lägst avlönade. Däremot

blir det fritt fram för högavlönade att förhandla till sig högre

avtalspensioner utan statlig inblandning. Motionärerna begär i

yrkande 2 ett tillkännagivande om behovet av en smidig

samordning mellan avtalspension och det offentliga

pensionssystemet.

I motion A815, väckt under den allmänna motionstiden, anför

Karin Starrin m.fl. (c) att en självständig ekonomi är grunden

för jämställdhet. Det nya reformförslaget bygger på att hela

livsinkomsten utgör pensionsunderlag, och motionärerna är rädda

för att pensionsklyftorna ökar på detta sätt. De anser att ett

rättvist pensionssystem förutsätter en rejäl grundpension, och

de begär i yrkande 39 ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening kommer den föreslagna

garantipensionen att innebära ett gott grundskydd för

pensionärer. Den är också så konstruerad att den som har en

inkomstrelaterad pension under 3,0 basbelopp -- men över 0,4

basbelopp -- alltid kommer att få garantipension som ett

tillskott till den inkomstrelaterade pensionen.

Vad gäller olika nivåer för gifta resp. ensamstående

pensionärer konstaterar utskottet att, enligt vad som anges i

propositionen, det skulle innebära betydande kostnader för

pensionssystemet att åstadkomma pensionsnivåer som är lika

oavsett civilstånd. Regeringen anser det rimligt att dessa medel

används till mer angelägna delar av grundskyddet, och utskottet

delar denna uppfattning.

Beträffande förslaget om avtrappning mot avtalspensioner anges

i propositionen följande.

Enligt regeringens bedömning kan principiella invändningar

riktas mot en ordning som innebär att kollektiva och privata

pensionslösningar behandlas på olika sätt vid avräkningen av

garantipensionen. Skäl kan anföras för att i detta hänseende

jämställa avtalspensioner och alla eller vissa former av pension

från frivilliga individuella pensionsförsäkringar. En sådan

likabehandling skulle kunna åstadkommas enligt endera av två

handlingslinjer.

En möjlighet är att avräkna också pensioner från frivilliga,

individuella pensionsförsäkringar. Detta skulle innebära

minskade kostnader för garantipension på ca 400--600 miljoner

kronor. Härigenom skulle dock uppkomma gränsdragningsproblem

gentemot kapitalinkomster.

Regeringen anger att förslaget i princip innebär ett

överförande till garantipensionssystemet av nuvarande

skatteregler för reducering av det särskilda grundavdraget för

pensionärer. De nuvarande reglerna härför tillkom för kort tid

sedan och har sin grund i särskilda överväganden beträffande

bl.a. risken för snedvridningseffekter till följd av

omdisponering av kapital. Regeringen anser inte att avsteg nu

bör göras från vad som sålunda nyligen beslutats beträffande det

särskilda grundavdraget. Att beakta även kapitalinkomster vid

avräkningen är en lösning som av bl.a. praktiska och

administrativa skäl inte kan komma i fråga.

I propositionen anges vidare att den andra handlingslinjen

skulle vara att man avstår från att beakta avtalspensioner vid

beräkningen av garantipension. Denna lösning skulle emellertid

ställa sig mycket kostnadskrävande. Den kan beräknas öka

kostnaderna för garantipension med ett belopp om ca 2 miljarder

kronor per år efter skatt. Något utrymme för att öka statens

pensionsutgifter och därmed belastningen på statsbudgeten med

årliga belopp i denna storleksordning finns inte. Regeringen har

emellertid, som ovan nämnts, för avsikt att ta upp frågan till

ny prövning i särskild ordning. Därvid kan mer ingående prövas

de två alternativa handlingslinjer som här berörts, och de

administrativa konsekvenserna och gränsdragningsproblemen kan då

belysas närmare. Även effekterna för individen av olika

lösningar kan då ges en mer utförlig belysning.

Skatteutskottet tillstyrker i sitt yttrande att det särskilda

avdraget för pensionärer försvinner. Eftersom det särskilda

avdraget inte längre avtrappas mot kapital och kapitalinkomster

och heller inte påverkas av privata pensionsförsäkringar är det

enligt skatteutskottet inte motiverat att låta garantipensionen

bli beroende av sådana förhållanden.

Socialförsäkringsutskottet kan med hänvisning till det anförda

ställa sig bakom de redovisade riktlinjerna för

garantipensionen. Utskottet har därvid noterat att effekterna

vad gäller samordningen med avtalspension skall övervägas i

särskild ordning. Vad gäller bostadstilläggen anges i

propositionen att dessa bör kvarstå i princip oförändrade.

Nivåer m.m. måste dock anpassas till reglerna för

garantipension. Något klarläggande i denna del behövs inte nu.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och

avstyrker bifall till motionerna Sf52 yrkande 3 och Sf56 yrkande

2. Motion A815 yrkande 39 får i huvudsak anses tillgodosett med

propositionens förslag.

Pensionens storlek och flexibilitet

Propositionen

Ålderspension inom den reformerade pensioneringens

fördelningssystem skall kunna tas ut som hel, tre fjärdedels,

halv eller en fjärdedels pension tidigast från 61 års ålder. Vid

uttag därefter växer pensionen efter försäkringsmässiga

principer för varje månad som den lämnas outtagen. Någon övre

gräns för uppräkningen finns inte. Ett uttag kan återkallas helt

eller delvis och när så önskas kan pension helt eller delvis

börja uppbäras på nytt.

Vid fastställandet av den årliga ålderspensionen från

fördelningssystemet divideras den sammantagna pensionsrätten med

ett s.k. delningstal. Vid bestämmandet av delningstalet beaktas

återstående medellivslängd vid pensioneringstillfället,

befolkningsdödlighet under förvärvsåren, inkomstskillnader

mellan män och kvinnor och en viss diskonteringsränta. Ett

definitivt delningstal fastställs för varje årsklass vid

ingången av det år då personerna i fråga fyller 65 år.

Delningstalet baseras på livslängdsstatistik för den då senast

kända femårsperioden.

I propositionen redovisas uppgifter om delningstal (vid en

diskonteringsränta om 1,5 %) och återstående medellivslängd vid

65 års ålder. Medellivslängden för perioderna 1998--2002 och

därefter baseras på Statistiska centralbyråns prognos år 1994.

Livslängdsstatistik Delningstal Återstående medellivs-

avseende åren vid 65 år längd vid 65 år

1988--1992 12,9 17,2 år

1998--2002 13,8 18,2 år

2008--2012 14,3 18,7 år

2018--2022 14,6 18,9 år

I propositionen ges också exempel på ålderspensionens storlek

i förhållande till medelinkomsten under livet, uppräknad med

PGI-index, för två olika delningstal och olika antal

intjänandeår vid en pensionsavgift på 18,5 %.

Antal Pension i % av medelinkomst under livet

intjänandeår delningstal 12,9 delningstal 14,5

30 43 % 38 %

40 57 % 51 %

45 65 % 58 %

Som illustration till hur stor pensionen blir vid uttag vid

olika åldrar vid en medellivslängd enligt statistik för åren

1988--1992 och 1,5 % real inkomsttillväxt redovisas i

propositionen följande tabell.

Pensions- Delningstal Återstående Pension i % av 65-årspensionen

ålder medellivs- förvärvsarbete till

längd 61 år pensionen

61 år 15,6 20,4 år 78 % 70 %

62 år 14,9 19,6 år 83 % 77 %

63 år 14,3 18,8 år 88 % 83 %

64 år 13,6 18,0 år 94 % 91 %

65 år 12,9 17,2 år 100 % 100 %

66 år 12,2 16,5 år 107 % 110 %

67 år 11,5 15,7 år 115 % 121 %

68 år 10,9 15,0 år 124 % 133 %

69 år 10,2 14,3 år 134 % 147 %

70 år 9,6 13,6 år 145 % 162 %

Av tabellen framgår att om ålderspension börjar lyftas före 65

års ålder reduceras pensionen på försäkringsmässiga grunder,

dvs. delningstalet blir högre. På motsvarande sätt minskar

delningstalet vid pensionering efter 65 års ålder och det årliga

pensionsbeloppet blir då högre. Av den fjärde kolumnen framgår

för olika pensionsåldrar pensionens storlek jämfört med

pensionsbeloppet vid pensionsålder 65 år i det fall att ingen

pensionsrätt intjänas efter 60 års ålder. Tabellens sista kolumn

visar pensionens storlek i procent av 65-årspensionen vid

fortsatt förvärvsarbete fram till pensioneringen. Den

försäkringsmässiga korrigeringen av pensionsbeloppet är mer

exakt bestämd än i dagens system vid förtida/uppskjutet uttag.

För att ett tidigt uttag inte skall subventioneras genom

garantipensionen föreslås att garantipensionen alltid skall

beräknas utifrån den inkomstrelaterade pension som skulle ha

utgått om uttaget gjorts vid uppnådd garantipensionsålder, dvs.

vid 65 års ålder.

Med ett sådant beräkningssätt kan ett uttag före 65 år

innebära att den inkomstrelaterade pensionen tillsammans med

garantipensionen, som vid uttag före 65 år också skall vara

försäkringsmässigt beräknad, reduceras till en nivå under den

lägsta nivån för grundskyddet. För att förhindra att en

pensionär livsvarigt blir hänvisad till att leva på en pension

under grundskyddets lägsta nivå skall därför uttag av

ålderspension inte få göras före fyllda 65 år om den

inkomstrelaterade pensionen tillsammans med garantipensionen vid

tiden för uttaget understiger 2,1 basbelopp för ensamstående och

1,87 basbelopp för ogift pensionär. Vid uttag av partiell

pension före 65 års ålder får denna prövning göras med

utgångspunkt från storleken av den beräknade hela

ålderspensionen.

Den utgående ålderspensionen från fördelningssystemet beräknad

per år fastställs med utgångspunkt från en fast tillväxtnorm. I

Pensionsarbetsgruppens förslag angavs denna till 1,5 %. Frågan

om vilken tillväxtnorm som skall tillämpas skall beredas vidare,

och förslag skall föreläggas riksdagen under 1995.

Vid den slutliga beräkningen av varje års aktuella pension

används ett s.k. pris- och följsamhetsindex. Detta index räknas

fram genom att den verkliga tillväxten korrigeras med den

tillväxtnorm som använts vid fastställandet av den årliga

pensionen. Förändringar i tillväxten mäts med hjälp av samma

PGI-index som används för den årliga uppräkningen av

pensionsrätten, dvs. ett medelvärde av de tre senast kända årens

pensionsgrundande inkomster. Om tillväxten varit lägre än den

tillväxtnorm som använts vid fastställandet av ålderspensionen

reduceras prisindexuppräkningen härmed. Har tillväxten varit

högre, räknas pensionen upp med prisindexet jämte skillnaden

mellan verklig tillväxt och normtillväxt.

I fråga om ålderspension inom premiereservsystemet skall gälla

i huvudsak samma regler för pensionsuttag. De försäkrade skall

kunna välja att ta ut sådan pension livsvarigt eller under fem

eller tio år.

I propositionen föreslås även att arbetstagare skall få

lagstadgad rätt att kvarstå i arbete till 66 års ålder fr.o.m.

år 1997 och till 67 års ålder fr.o.m. år 1998. Undantag bör

under vissa förutsättningar kunna göras för särskilda

yrkesgrupper. Enligt regeringen kan tvingande lagstiftning bli

aktuell om inte avtal mellan arbetsmarknadens parter med denna

innebörd träffats senast under början av år 1996. Särskilda

regler för arbetstagare inom vissa yrkesområden bör övervägas i

den fortsatta beredningen.

Motion

Karin Wegestål och Nils Nordh (s) anför i motion Sf56 bl.a.

att spärregeln, att pensionsrätt som understiger garanti- eller

grundpension inte får tas ut före 65 års ålder, kommer att

medföra att mycket stora medborgargrupper kommer att vara

tvingade att arbeta fram till 65 års ålder, även om de skulle

vilja sluta tidigare. Motionärerna hänvisar till en nyligen

avgiven rapport från Folkhälsoinstitutet, enligt vilken

klasskillnaderna ökar när det gäller ohälsan. Ohälsotalet ökar

starkt för arbetare i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet.

På grund av skillnader i (o)hälsa blir enligt motionärerna

flexibel pensionsålder möjlig för vissa, och omöjlig för andra.

Även dödligheten är påtagligt högre inom arbetargruppen än inom

tjänstemannagrupperna, vilket innebär att arbetare systematiskt

betalar avgifter som inte står i proportion till

ålderspensionsförmånerna. Mot denna bakgrund förordar

motionärerna i yrkande 1 en studie över den klassbundna ohälsan

i förhållande till pensionssystemets utformning.

Utskottets bedömning

I det reformerade pensionssystemet bestäms den

inkomstrelaterade ålderspensionen på grundval av den vid

tillfället intjänade pensionsrätten och ett delningstal som är

större ju tidigare ålderspensionen tas ut. Det behövs därför

inte någon allmän pensionsålder i det nya systemet. En nedre

gräns för uttag av pensionen skall dock bestämmas till 61 år.

Personer som fortsätter att förvärvsarbeta efter 61 års ålder

kommer däremot att tjäna in ytterligare pensionsrätt samtidigt

som delningstalet minskar.

För att hantera andra delar av pensionssystemet skall dock

finnas en normaltidpunkt för övergång till ålderspension, en s.k

garantipensionsålder, som bestäms till 65 år.

Utskottet anser att det reformerade systemet härigenom kommer

att innebära en flexibel pensionsålder samtidigt som det alltid

kommer att löna sig att fortsätta förvärvsarbeta efter 61 års

ålder. Utskottet ifrågasätter emellertid om den spärregel som

föreslås vid lägre pensionsnivåer är rätt avvägd. Spärregeln,

som även berörs i motion Sf56, motiveras av att en pensionär

inte skall leva på en lägre pensionsnivå än grundskyddets.

Samtidigt kommer den att motverka flexibiliteten i

pensionsåldern. Något undantag för den som t.ex. har

avtalspension eller privata pensionsförsäkringar har inte

angivits. Enligt utskottet kan de skilda nivåerna för

ensamstående resp. gift pensionär möjligen få den effekten att

den vars make fortfarande förvärvsarbetar inte kan ta ut sin

pension medan den vars make har pension kan göra det.

Enligt utskottets mening bör utformningen av en spärregel

beredas ytterligare. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också i viss mån

motion Sf56 yrkande 1.

En studie av ohälsan enligt vad som föreslås i motionen skulle

enligt utskottets mening vara av intresse för bedömningen av det

sociala trygghetssystemet i stort. Utskottet, som gärna ser att

en sammanhängande studie av ohälsan kommer till stånd, finner

dock inte skäl att enbart med hänsyn till pensionsreformen

förorda en särskild studie, varför motionen i övrigt avstyrks.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag i övriga delar.

Övergångsreglering på förmånssidan

20-delsinfasning

Personer som är födda åren 1935--1953 skall omfattas av de

reformerade reglerna i varierande utsträckning enligt en metod

för 20-delsinfasning.

20-delsinfasningen innebär att en del av ålderspensionen

beräknas enligt de reformerade reglerna medan resten beräknas

enligt det hittillsvarande regelsystemet. Utgående

ålderspension utgör summan av relevant antal 20-delar av hel

pension enligt resp. regelsystem. Den del som härrör från

nuvarande regelsystem räknas i förekommande fall om vid

civilståndsändring.

Pensionsrätt som intjänas av personer födda 1935--1953 för år

efter det då de fyllt 64 år skall tillgodoräknas fullt ut inom

det reformerade pensionssystemet.

Personer som omfattas av 20-delsinfasningen tillförsäkras

genom en särskild garantiregel rätt att alltid få en

inkomstrelaterad pension som storleksmässigt motsvarar den folk-

och tilläggspension som de skulle ha erhållit om de vid ingången

av år 1995 hade varit 65 år och pensionen hade beräknats helt

enligt nuvarande regelsystem och på grundval av de

pensionrättigheter som intjänats fram t.o.m. år 1994. Den enligt

denna särskilda garantiregel beräknade ålderspensionen räknas

upp med prisindex till 65 års ålder. Om denna pension är högre

än den enligt 20-delsinfasningen utges ett tillägg upp till

denna högre nivå.

Utskottet anser att den föreslagna 20-delsinfasningen innebär

en smidig övergång till det nya systemet, och utskottet

tillstyrker riktlinjerna i denna del.

Pensionsrätt för förfluten tid

I det reformerade ålderspensionssystemet skall

pensionsgrundande inkomst tillgodoräknas för tid före

ikraftträdandet på grundval av den pensionspoäng för ATP -- med

tillägg för en poäng -- som registrerats i ATP-poängregistret.

Inkomster som under ett år i förfluten tid understigit ett

basbelopp liksom inkomster under 1950-talet grundar inte

pensionsrätt i det nya regelsystemet.

Pensionsrätt som i det reformerade pensionssystemet

tillgodoräknas för år i förfluten tid räknas upp med PGI-index

fr.o.m. det året.

Utskottet tillstyrker riktlinjerna i detta avseende.

Nuvarande pensionssystem

Allmänt

I propositionen anges att nuvarande pensionssystem, med

undantag för frågor som uttryckligen behandlas i propositionen,

kan bli föremål för förändringar och prövas i den sedvanliga

budgetberedningen, dock med hänsyn till det reformerade

systemets principiella krav.

Övergångsvis garantipension

Det nuvarande grundskyddet i form av folkpension och

pensionstillskott skall vid ingången av år 2000 för alla som är

födda år 1934 eller tidigare ersättas med en övergångsvis

gällande garantipension, samtidigt som de särskilda

skattereglerna för pensionärer avskaffas. Alla utgående

ålderspensioner omräknas till en beskattad garantipension. I

propositionen anges att ingen pensionär skall få ett lägre

nettoutfall än med nuvarande regler.

Enligt förslaget skall pensionärer med folkpension och

ATP-pension som tillsammans uppgår till högst 3,0 basbelopp

erhålla en övergångsvis garantipension med utgångspunkt i en

basnivå som är 2,1 basbelopp för ensamstående och 1,87 basbelopp

för gift pensionär samt med tillägg beroende på den intjänade

pensionsrättens nivå.

För ogift pensionär skall basnivån reduceras med 95 % av

intjänad pensionsrätt under 1,235 basbelopp, med 85 % mellan

1,235 och 1,725 basbelopp och med 40 % över denna nivå och upp

till 3,0 basbelopp.

För gift pensionär skall basnivån 1,87 basbelopp reduceras med

95 % av intjänad pensionsrätt under 1,0 basbelopp, med 85 %

mellan 1,0 och 1,55 basbelopp och med 40 % över denna nivå och

upp till 2,681 basbelopp.

I propositionen anges att kompletterande regler bör övervägas

för att undvika tröskeleffekter för den som har ingen jämfört

med den som har någon krona i ATP-pension. Särskilda regler bör

även övervägas som hindrar att personer med avtalspension får en

sänkt disponibel inkomst.

I motion Sf56 (yrkande 3) understryker Karin Wegestål och Nils

Nordh (s) vikten av en noggrann utformning av reglerna för

övergången från folkpension till garantipension för pensionärer

inom det nuvarande pensionssystemet. Målsättningen skall vara

att de berörda pensionärerna inte skall få ett sämre nettoutfall

ekonomiskt sett än vad de hade före omläggningen.

Utskottet, som vill påpeka att folkpensionsdelen av pensionen

från det nuvarande pensionssystemet, även efter omräkningen

skall motsvara 96 % resp. 78,5 % av basbeloppet, tillstyrker

förslaget. Enligt vad som anges i propositionen skall ingen

pensionär på grund av omräkningen få ett lägre nettoutfall än

med dagens regler. Särskilda regler skall också övervägas som

hindrar att personer med avtalspension får en sänkt disponibel

inkomst. Utskottet anser att motion Sf56 yrkande 3 härigenom

får anses tillgodosedd.

Pris- och följsamhetsindexering av pensioner enligt nuvarande

regelsystem

Pris- och följsamhetsindexering föreslås införas för

ålderspensioner som beräknas helt eller delvis enligt nuvarande

regler.

Arbetsgruppen har föreslagit att utgångspunkten skall vara en

norm om 1,5 % årlig tillväxt och att indexeringen skall

tillämpas fr.o.m. år 2001. I propositionen anges att under den

fortsatta beredningen får avgöras vilken norm som skall väljas

för indexeringen och tidpunkten för ikraftträdandet. I

anslutning därtill får också avgöras hur förtids- och

efterlevandepensionerna skall indexeras.

Andra ändringar i nuvarande regelsystem

I propositionen anges att den nedre åldersgränsen för

tidigaste uttag av ålderspension bör bestämmas till 61 år

fr.o.m. år 2000. Förmånstaket i nuvarande ATP-system skall

fr.o.m. år 2001 räknas upp med PGI-index.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Vidare begär regeringen godkännande av att efter utgången av

år 1999 skall delpension inte kunna nybeviljas. Den som då

uppbär sådan pension har dock fortsatt rätt till delpension fram

till 65 års ålder eller tills rätten dessförinnan upphör.

Utskottet anser liksom Pensionsarbetsgruppen att den allmänna

pensionsåldern i nuvarande pensionssystem också i fortsättningen

skall vara 65 år och tillstyrker mot bakgrund härav riktlinjerna

avseende delpensionen.

Förtidspension

I propositionen anges att Pensionsarbetsgruppen har redovisat

riktlinjer för inkomstrelaterad förtidspension, bl.a. vad gäller

för vilken tid antagandeinkomst skall beräknas och storleken av

sådan inkomst. Några riktlinjer för förtidspensionssystemet

läggs emellertid inte fram i propositionen. Däremot anges att

förtidspension bör kunna nybeviljas fram till 65 års ålder och

avlösas av ålderspension vid fyllda 65 år.

Enligt regeringen är det av stor vikt att

förtidspensioneringens framtida anpassning till det reformerade

ålderspensionssystemet skyndsamt kan avgöras. Arbetsgruppens

förslag bör beredas vidare bl.a. i anslutning till Sjuk- och

arbetsskadeberedningens arbete.

I propositionen anges att förtidspensioneringen inte bör ligga

inom den allmänna ålderspensioneringens ram, men frågan om

förtidspensioneringen bör sammanföras med sjukförsäkringen eller

administrativt och finansieringsmässigt hanteras på annat sätt

bör beredas vidare.

I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande 10

begärs ett tillkännagivande om att efter 60 års ålder endast

pension i form av ålderspension skall kunna förekomma.

Utskottet delar regeringens bedömning att förtidspension skall

kunna beviljas även efter 60 års ålder, och utskottet avstyrker

bifall till motion Sf57 yrkande 10. Enligt vad som ovan

redovisats är avsikten att delpension inte skall nybeviljas

efter år 1999.

Pensionssystemets finansiering m.m.

Grundläggande principer

Det reformerade ålderspensionssystemet föreslås i lagtekniskt

och finansiellt hänseende bli ett fristående system avskilt från

andra socialförsäkringsgrenar. Detta innebär att övriga delar av

nuvarande pensionssystem, förtidspensioneringen och

efterlevandepensioneringen liksom den garantipension som skall

utgöra grundtryggheten i det reformerade systemet kommer att

finansieras på annat sätt än ålderspensionssystemet. I nuvarande

system motsvarar kostnaderna för förtidspensioner och

efterlevandepensioner samt olika tilläggsförmåner till

folkpensionerna ca 1/3 av de totala pensionskostnaderna. Dessa

kostnader liksom de fördelningspolitiska inslagen i det nya

ålderspensionssystemet kommer fortsättningsvis att finansieras

antingen över statsbudgeten med allmänna skattemedel eller inom

ramen för resp. försäkring. Även den nya garantipensionen kommer

att finansieras över statsbudgeten med allmänna skattemedel.

Ålderspensionen i det reformerade pensionssystemet föreslås i

propositionen i sin helhet bli finansierad med en

ålderspensionsavgift på 18,5 % av samtliga inkomster som ger

pensionsrätt. Denna avgiftsnivå är baserad på överväganden om

att systemet i fullfunktionsstadiet skall ge en viss

kompensationsnivå. Avsikten är att den föreslagna avgiftsnivån

skall ligga fast och inte behöva ändras till följd av

förändringar utanför pensionssystemets ram. En procentenhet

föreslås tas ut som ny egenavgift fr.o.m år 1995, medan

resterande del av den föreslagna ålderspensionsavgiften införs

genom att nuvarande folkpensions- och ATP-avgifter, för

närvarande tillhopa 18,86 % på det avgiftsgrundande underlaget,

avvecklas.

Huvuddelen av avgiftsintäkterna -- 16,5 % av avgiftsunderlaget

-- skall användas till att betala utgående pensioner under samma

period. Överskott i fördelningssystemet skall fonderas i

AP-fonden och underskott skall på motsvarande sätt finansieras

ur fonden. Återstoden av ålderspensionsavgiften, 2 % av

avgiftsunderlaget, skall som framgår ovan fonderas i den

individuella premiereserven.

Pensionsrätt föreslås som nämnts kunna intjänas efter 64 års

ålder för personer födda år 1935 och senare.

Ålderspensionsavgiften skall fullt ut belasta inkomster som

dessa personer tjänar in efter nämnda ålder, vilket skall

föranleda en motsvarande justering av den särskilda löneskatten.

Avgiftsunderlaget för ålderspensionsavgiften skall utgöras av

samtliga inkomster som ger pensionsrätt, dvs. inkomster som inte

överstiger taket (7,5 basbelopp). Ett grundläggande villkor i

det nya systemet är att det skall finnas ett fast samband mellan

avgifter och den framtida pensionen. På socialförsäkrings- och

andra sociala förmåner som redan i dag är pensionsgrundande

skall därför fortsättningsvis också erläggas

ålderspensionsavgifter. För att undvika ohanterliga

administrativa problem skall detta också gälla oberoende av i

vilken omfattning den som uppbär ersättningen omfattas av det

reformerade systemets intjänanderegler eller inte. För att få

rätt periodisering av kostnaderna skall fulla

ålderspensionsavgifter också erläggas på de s.k. fiktiva

inkomsterna, 10 % på underlaget för sjukpenning och

arbetslöshetsersättning och 5 % på underlaget för

rehabiliteringspenning liksom på underlaget för pensionsrätt för

förtidspension, barnår och värnpliktstjänstgöring. Dessa

avgifter skall helt belasta statsbudgeten eller resp.

förmånssystem.

Denna breddning av avgiftsunderlaget beräknas betyda att detta

ökar med 25--30 %. Samtidigt reduceras underlaget med 6--7 %

till följd av att ålderspensionsavgift på inkomster över taket

för pensionsrätten inte skall erläggas. Nettoeffekten blir

enligt propositionen att avgiftsunderlaget enligt de föreslagna

reglerna i det reformerade systemet blir ca 20--25 % större än

med dagens regler. Konsekvenserna blir att pensionskostnaderna

för sjukförsäkring, arbetslöshetsersättning, förtidspensioner

m.m. som redan nu är pensionsgrundande tidigareläggs och blir

synliga i och med att rättigheterna tjänats in. I propositionen

framhålls att detta inte skall medföra att det ersättningsbelopp

som den enskilde förmånstagaren får och som ger pensionsrätt

skall reduceras, med undantag för vad avser den föreslagna

höjningen av avgiftsuttaget med 1 procentenhet. Avvecklingen av

folkpensions- och ATP-avgifterna ger enligt propositionen

utrymme för en höjning av övriga socialavgifter som dock inte är

tillräcklig för att motsvara utgiftsökningen, varför reformen i

detta avseende innebär en belastning på statsbudgeten.

I nuvarande ATP-system betalas folkpensions- och ATP-avgifter

på alla arbetsinkomster i form av lön och aktiv

näringsverksamhet. Kravet på samband mellan avgifter och

intjänande förmåner innebär att avgifter endast bör utgå på

pensionsgrundande inkomster. På grund av tidigare principer för

avgiftsuttaget föreslår regeringen dock att en arbetsgivaravgift

som i storlek motsvarar halva ålderspensionsavgiften skall tas

ut på inkomstdelar över förmånstaket. Detta uttag som inte får

någon motsvarighet i förmåner måste därför rubriceras som skatt

och inte avgift, och intäkterna skall tillgodoräknas

statsbudgeten.

Formerna för uttag av ålderspensionsavgift

Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att hälften av

ålderspensionsavgiften eller 9,25 % skall tas ut som en

arbetsgivaravgift och hälften som en avdragsgill egenavgift som

betalas av den anställde. För att möjliggöra detta föreslog

arbetsgruppen att 8,25 % av arbetsgivaravgiften successivt under

en period av sex år skulle växlas mot en motsvarande

bruttolöneökning för att betala en höjning av egenavgifterna med

motsvarande procentsats. Tillsammans med den egenavgift på

1 % som skall införas fr.o.m. den 1 januari 1995 skulle

egenavgiften uppgå till 9,25 %. Till den del

ålderspensionsavgiften på de sociala förmånerna avser utbetald

ersättning skulle ålderspensionsavgifter betalas på samma sätt

som för lön, dvs. delas mellan resp. förmånssystem och den

enskilde.

I propositionen redovisas att ett antal remissinstanser av

olika skäl ställt sig avvisande till uppdelningen mellan

arbetsgivaravgift och egenavgift. Bl.a. har framförts att

växlingen leder till komplikationer i lönebildningen och att det

åsyftade slutresultatet sannolikt inte uppnås. Många befarar att

den höjning av bruttolönen som växlingen förutsätter inte kommer

att ske för alla löntagare. Flera remissinstanser har menat att

om en avgiftsväxling skall genomföras bör detta ske vid ett enda

tillfälle. Några remissinstanser har också pekat på

administrativa kostnader till följd av en uppdelning av

avgiften.

Regeringen menar i likhet med Pensionsarbetsgruppen att det

finns starka principiella argument för att det allmänna

pensionsskyddet i framtiden i högre grad än vad som är fallet i

dag finansieras av den enskilde genom direkta inbetalningar. Ett

argument är att därigenom synliggörs kostnaderna för det

inkomstskydd för ålderdomen som det offentliga pensionssystemet

ger. Även om dagens arbetsgivaravgifter finansieras ur det

tillgängliga löneutrymmet, saknas en direkt och formell koppling

mellan förmånssystemen och avgiften. Sett ur den enskilde

individens perspektiv betalas socialförsäkringen av

arbetsgivaren. Det reformerade pensionssystemet kommer i

betydligt högre grad än vad som är fallet i dag att ha en

försäkringsmässig karaktär. Ålderspensionsavgiften kan, till

skillnad från folkpensions- och ATP-avgiften betraktas som en

obligatorisk försäkringspremie i stället för en skatt. Med ett

avgiftsuttag i form av en egenavgift inkluderas

förmånsrelaterade avgifter i bruttolönen och individen kan bli

bättre medveten om de inkomster han faktiskt har och den

faktiska lön arbetsgivaren erlägger. Ett annat argument hänger

samman med att avgifter inte skall tas ut på inkomstdelar över

förmånstaket, eftersom dessa inte ger pensionsrätt. En

begränsning av uttaget av en arbetsgivaravgift till att avse

enbart delar av den enskildes inkomst är förenat med vissa

administrativa problem. Problem kan nämligen uppstå då någon

under ett år har flera arbetsgivare eller då en person har

inkomster både av anställning och aktiv näringsverksamhet.

Enligt propositionen uppkommer inte dessa problem med

egenavgifter och en begränsning av avgiftsuttaget till inkomster

under taket underlättas om avgiften tas ut som egenavgift. Genom

förslaget om en särskild arbetsgivaravgift på 9,25 % över taket

som tillfaller statsbudgeten och som storleksmässigt

sammanfaller med arbetsgivarens ålderspensionsavgift undviks

också administrativa problem med att debitera

arbetsgivaravgifter enbart på delar av den enskildes inkomster.

Regeringen anför att en utgångspunkt vid utformningen av

avgiftsuttaget måste vara att avgiftsväxlingen blir neutral vad

avser kostnader för arbetsgivaren och nettolönen för den

enskilde. Därvid erinras om att pensionsarbetsgruppen

understrukit att neutralitet innebär att bruttolönen för varje

enskild anställd måste höjas med ett belopp motsvarande

egenavgiften och att det inte räcker med att den genomsnittliga

löneökningen innebär en kompensation. Samtidigt har

arbetsgruppen konstaterat att det på politisk väg inte går att

föreskriva för arbetsmarknadens parter att säkerställa en

neutral växling.

Regeringen anser att det finns starka argument som talar för

att ålderspensioneringen till en icke obetydlig del finansieras

med egenavgifter och att den tudelning som arbetsgruppen

föreslagit kan utgöra en lämplig kompromiss. Å andra sidan bör

den kritik en rad remissinstanser riktat mot förslaget till

växling beaktas. Om en växling skall vinna förståelse måste den

vara neutral sett ur den enskilde individens perspektiv. I

propositionen framhålls att representanter för arbetsgivarna har

förklarat sig beredda att bidra till en uppgörelse som innebär

att alla löntagare ges kompensation för egenavgiften. Samtidigt

kan regeringen konstatera att det bland de fackliga

organisationerna finns en utbredd tveksamhet både till

egenavgifter som finansieringskälla och till växlingen från

arbetsgivaravgift.

Regeringen uppger att den även tagit intryck av påpekandena

att det kan finnas svårigheter att rent tekniskt i

förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter åstadkomma en

lönerevidering som leder till att avgiftsväxlingen blir neutral.

Det framgår även av Pensionsarbetsgruppens betänkande att

avgiftsväxlingen är förenad med komplikationer som främst hänger

samman med att kompensationen för avgiftsväxlingen höjer

bruttolönen som i sin tur utgör underlag för förmåner och

avgifter inom ålderspensionssystemet och i andra system. Det

krävs därför enligt arbetsgruppen en rad justeringar av både

avgifter och förmånsnivåer. Exempelvis kan

ålderspensionsavgiften inte uppgå till 18,5 %, utan måste

justeras med hänsyn till att bruttolönen höjts. De

komplikationer som arbetsgruppen själv och senare

remissinstanserna pekat på gör att regeringen i dagsläget inte

lämnar förslag om höjning av egenavgiften inom

ålderspensionssystemet efter år 1995. Formerna för uttag av

ålderspensionsavgift kan även behöva prövas tillsammans med

frågan om finansieringen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen

och förtidspensioneringen, och även inom dessa områden kan

enligt regeringen frågan om avgiftens utformning bli aktuell.

Enligt propositionen skall frågan om hur

ålderspensionsavgiften slutligen skall tas ut beredas vidare

efter samråd mellan arbetsmarknadens parter. Därvid skall

diskuteras arbetsgruppens förslag till växling från

arbetsgivaravgift till egenavgift, och formerna för

avgiftsuttaget vägas mot det samlade finansieringsbehovet för

sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, förtidspensionssystemet och

ålderspensionssystemet. Om tillräckliga garantier för en brutto-

löneökning för den enskilde individen inte ges bör det

reformerade ålderspensionssystemet -- frånsett egenavgiften om 1

% fr.o.m. år 1995 -- finansieras med arbetsgivaravgifter som tas

ut upp till förmånstaket. Hur i så fall en begränsning av

uttaget till inkomster upp till förmånstaket administrativt

skall genomföras måste ytterligare beredas, liksom hur

ålderspensionsavgifter i form av arbetsgivaravgift kan

synliggöras för den enskilde genom uppgifter på lönebesked och

vid taxering.

Regeringen anför vidare att i det fall den fortsatta

beredningen inte leder till förslag om förändringar som kan

vinna enighet hos de partier som står bakom uppgörelsen om ett

reformerat pensionssystem skall arbetsgruppens förslag om

växling mellan arbetsgivaravgifter och egenavgifter ligga till

grund för kommande beslut. En eventuell avgiftsväxling bör dock

ske vid ett tillfälle och då på sådant sätt att den hålls isär

från sedvanliga löneförhandlingar.

På inkomster från aktiv näringsverksamhet skall enligt

förslaget -- liksom från andra arbetsinkomster -- utgå en

ålderspensionsavgift på 18,5 %. Vidare skall en skatt på 9,25 %

utgå på inkomster över taket på samma sätt som för

löneinkomster. För den som uppbär inkomster från både

anställning och aktiv näringsverksamhet är det på den

sammanlagda inkomsten som takreglerna skall tillämpas.

Tudelningen av avgifterna skall gälla oberoende av om det

genomförs någon växling mellan arbetsgivaravgift och egenavgift

för anställda.

Enligt regeringens bedömning talar förenklingsskäl för att

samma nivå på ålderspensionsavgiften tas ut även för dem som får

sin pension beräknad i 20-delar och tillgodoräknas pensionsrätt

för fiktiva inkomster. Huruvida detta bör föranleda någon

finansiell reglering mellan ålderspensionssystemet och

statsbudget eller andra socialförsäkringssystem får enligt

propositionen bli föremål för fortsatt beredning.

Egenavgiften föreslås som nämnts bli avdragsgill. I annat fall

uppnås enligt regeringen inte neutralitet jämfört med om

avgiften i stället tas ut som arbetsgivaravgift.

Pensionsarbetsgruppens förslag innebar att egenavgiften skulle

få dras av före fastställande av taxerad inkomst i motsats till

dagens egenavgifter som dras av från den taxerade inkomsten.

Regeringen anser att i avdragshänseende bör samtliga

förekommande egenavgifter behandlas lika. Frågan om den

skattemässiga behandlingen av egenavgiften skall därför utredas

vidare.

I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) begärs i

yrkande 6 ett tillkännagivande om att egenavgiften skall vara

avdragsgill. Vidare begärs i yrkande 8 ett tillkännagivande om

att avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar skall vara

generösare och i yrkande 9 att avdragsrätten även skall gälla

för make/maka.

Som framgår ovan innebär regeringens förslag att egenavgiften

skall vara avdragsgill. Motionen i denna del är därför redan

tillgodosedd. Beträffande avdragsrätten för privata

pensionsförsäkringar har skatteutskottet i denna del framhållit

att med de i propositionen föreslagna pensionsnivåerna får de

avdragsregler som nu gäller tills vidare anses rimliga. I de

framtida övervägandena rörande avdragsfrågor för makar bör man

bl.a. beakta att reglerna behållit sin nuvarande utformning med

tanke på de principer som gäller i fråga om individuell

beskattning av makar. Enligt skatteutskottets mening kan det

inte anses aktuellt att ompröva reglerna i detta sammanhang.

Skatteutskottet avstyrker bifall till yrkandena 6, 8 och 9 i

motion Sf57, och socialförsäkringsutskottet föreslår att

riksdagen följer skatteutskottets förslag.

Såväl skatteutskottet som finansutskottet har särskilt tagit

upp problem med en avgiftsväxling. Skatteutskottet anför att

avgiftsväxlingen kommer att medföra att underlaget för olika

avgifter kommer att öka. Detta gäller inte endast i fråga om

arbetstagarnas egenavgifter till det nya pensionssystemet och

till sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring utan också i

fråga om kommunala avgifter till daghem och andra liknande

utgifter om de beräknas med hänsyn till bruttolöner. Andra

exempel är att skadeersättningar av olika slag för förlorad

arbetsinkomst i förfluten tid blir mindre värda om de inte

räknas upp med hänsyn till den nya egenavgiften. Utskottet utgår

från att den arbetsordning som kommer att tillämpas innebär att

sådana och liknande frågor löses på ett sätt som innebär att

nettoinkomsten inte i enskilda fall minskar på grund av den nya

ordningen för avgiftsuttaget, innan slutlig ställning tas till

frågan om avgiftsväxlingen kan genomföras. Om resultatet av de

överläggningar som skall genomföras med berörda parter blir att

avgiftsväxlingen inte kommer att genomföras, måste man enligt

utskottets mening enas om praktiskt lämpliga lösningar på de

problem som uppstår, t.ex. det halverade avgiftsuttaget för

inkomster över taket för pensionsgrundande inkomster.

Finansutskottet betonar vikten av att växlingen kan

åstadkommas på ett sådant sätt att den blir neutral ur den

enskilde individens perspektiv. Finansutskottet erinrar liksom

skatteutskottet om att avgiftsväxlingen kommer att påverka

bruttolönerna, vilka i sin tur utgör underlag för att fastställa

vissa inkomstrelaterade förmåner och avgifter. Utskottet utgår

från att dessa konsekvenser beaktas vid den slutliga

utformningen av förslagen. Med tanke på de nämnda konsekvenserna

delar utskottet regeringens uppfattning att avgiftsväxlingen bör

ske i ett steg vid samma tidpunkt för hela arbetsmarknaden och

att den bör hållas isär från sedvanliga löneförhandlingar.

Socialförsäkringsutskottet kan för sin del instämma i de

nämnda synpunkterna. En generell höjning av hela löneunderlaget

med 8,25 % (eller den justerade avgift som uppkommer) får stora

återverkningar på statens utgifter för socialförsäkringen och

arbetslöshetsförsäkringen. Den får även återverkan på utgifterna

för avtalsförsäkringarna vars förmåns- och avgiftsunderlag också

höjs. Även om växlingen av ålderspensionsavgiften mellan

arbetsgivarna och löntagarna skall bli neutral dem emellan får

ett höjt löneunderlag återverkan för dem på

socialavgiftsunderlaget och höjer kostnaderna den vägen. Som

framgår av propositionen medför detta att ålderspensionsavgiften

inte kan vara 18,5 % utan ett lägre procenttal. De finansiella

konsekvenserna begränsar sig emellertid inte enbart till de

nämnda utan får som skatte- och finansutskotten pekat på även

konsekvenser på andra förmåner och avgifter. Sålunda berörs inte

enbart arbetsgivare och arbetstagare utan även de som uppbär

olika slags skade- och andra ersättningar som fastställts med

hänsyn till tidigare lön. Dessa ersättningar kan utges såväl

från staten, t.ex. delpension och livränta från

arbetsskadeförsäkringen, som från försäkringsbolag eller

enskilda. Skatte- och finansutskottet har också påpekat andra

statliga och kommunala förmåner och avgifter som beräknas

utifrån inkomsten och listan kan göras längre. Ett särskilt

problem är att många av dessa förmåner eller avgifter också

berör personer som inte har del i avgiftsväxlingen, t. ex.

studerande, pensionärer och egenföretagare. Detta försvårar

möjligheterna att finna ett generellt inkomstbegrepp som

garanterar likabehandling av medborgarna. Den kommunala

skattesatsen skiftar också, medan den statliga företagsskatten

är enhetlig, varför en full neutralitet aldrig kan uppnås.

Argumenten för att ta ut en del av kostnaderna för

ålderspensionssystemet som egenavgifter är främst att göra

kostnaderna synliga för den enskilde och åskådliggöra sambandet

mellan förmåner och avgifter. Socialförsäkringsutskottet menar

emellertid att man redan i viss mån genom

ålderspensionssystemets konstruktion uppnått dessa mål. I ett

avgiftsbestämt system, där den enskildes pensionsrätt förutsätts

vara totalfinansierad genom faktiska avgiftsinbetalningar,

antingen från honom själv, arbetsgivaren eller -- när det gäller

de fördelningspolitiska inslagen -- från staten kan

informationen om vad pensionsrätten kostar väl tillgodoses.

Summan av pensionsrätterna skall -- i varje fall teoretiskt --

överensstämma med avgiftssumman. Kostnaderna kan göras synliga

genom att man på det årliga beskedet om pensionsrätt talar om

vilken del som hänför sig till arbete och som betalats av

arbetsgivaren och vilken del som hänför sig till

socialförsäkringsersättningar, barnår m.m. Arbetsgivaren kan

också på lönebeskedet ange hur mycket han preliminärt erlägger i

ålderspensionsavgift.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om de speciella

problem som uppstår genom att egenavgiften är avdragsgill och

som accentueras ju högre egenavgift som tas ut. Olikheterna i

det kommunala skatteuttaget liksom det förhållandet att

brytpunkten i skatteskalorna inte överensstämmer med taket för

pensionsrätten och avgiftsplikten gör att skillnaderna i

kostnaderna för pensionsskyddet mellan olika försäkrade kan bli

betydande, utan att nettopensionen i framtiden med nödvändighet

behöver variera på samma sätt. Detta minskar de "raka rören"

mellan förmåner och avgifter. Om pensionsavgifterna däremot

betalas av arbetsgivarna blir nettokostnaden för pensionsrätten

neutral, eftersom avdragsrätten är enhetlig över landet.

Som framgår av propositionen uppstår det administrativa

problem med att i de enskilda fallen skilja ut inkomster över

taket från inkomster under taket. Regeringen är emellertid

inställd på att kunna lösa problemen för det fall en

avgiftsväxling inte kommer till stånd. Ur rent administrativ

synpunkt synes också dessa problem vara mindre än de problem som

kan förutses med en avgiftsväxling.

De komplikationer som avgiftsväxlingen är förenad med har

blivit fullt tydliga först i ett sent skede av beredningen av

ålderspensionsreformen. Utskottet anser att det är olyckligt om

bindningar som skett under stark tidspress för hur dessa problem

skall lösas skall bli styrande för en så stor och viktig fråga

som avgiftsväxlingen. Det är för utskottet uppenbart att frågan

bör diskuteras grundligare, både mellan de partier som står

bakom uppgörelsen och med arbetsmarknadens parter. Det är också

uppenbart att frågan om den fortsatta finansieringen av sjuk-

och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen hänger

mycket nära ihop med frågan om hur ålderspensionsavgiften skall

tas ut.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner de föreslagna

riktlinjerna för finansieringen med beaktande av vad utskottet

ovan anfört.

Införandet av ålderspensionsavgift och omföringar mellan

statsbudgeten och ålderspensionssystemet

Pensionsarbetsgruppen ansåg att den kraftiga försvagning av

statsbudgeten som skulle bli fallet om omfördelningen av

inkomster och utgifter mellan pensionssystemet och statsbudgeten

genomförs i ett steg skulle få negativa effekter bl.a. på

räntenivån och arbetsgruppen förordade en stegvis övergång.

Arbetsgruppens förslag till infasning innebar att

ålderspensionsavgiften gradvis höjs från 14,25 % år 1995 till

18,5 % år 2 000. Vidare innebar förslaget att vissa

pensionsförmåner som långsiktigt skall finansieras över

statsbudgeten övergångsvis skall finansieras ur

ålderspensionssystemet och att en nettoöverföring från

pensionssystemet (AP-fonden) till statsbudgeten skulle ske under

övergångstiden. I bil. 2 i propositionen redovisas överföringen

närmare liksom det reformerade inkomstrelaterade

ålderspensionssystemets utveckling fram till år 2050 enligt

arbetsgruppens beräkningar. Dessa utgår från 2 % resp. 1,5 %

tillväxt i lönesumman efter år 2 000. Fram till dess har

tillväxten beräknats till 3 % per år. Realräntan har antagits

till 3 % år 1995 och till 2 % resp. 1,5 % vid 1990-talets slut.

År 1995 och fram till år 2000 skall 40 miljarder kronor årligen

tas i anspråk för finansiering av andra pensionsförmåner,

varefter beloppet trappas ned successivt fram till år 2050.

Fondstyrkan som år 1995 beräknats till 3,5 faller till som lägst

1,3 år 2025 för att därefter öka till 3,7 resp. 3,8 % år 2050.

Av protokollet från utskottets offentliga utfrågning om

arbetsgruppens förslag till nytt pensionssystem framgår att med

anledning av arbetsgruppens förslag om minsta buffertfondering

framförts varningar från såväl Riksförsäkringsverkets som

AP-fondens sida för att avtappa fonden på för mycket medel. Från

AP-fondens sida har ansetts att fondstyrkan inte bör tillåtas

understiga ett års utbetalningar.

Regeringen föreslår att fr.o.m. år 1995 skall nuvarande

ATP-avgift övergå i dels en ålderspensionsavgift på 13 % som tas

ut på pensionsgrundande inkomster, dels en särskild löneavgift

på 13 % som tas ut på inkomstdelar som överstiger förmånstaket i

pensionssystemet. Samtidigt införs egenavgiften på 1 % varför

den totala ålderspensionsavgiften utgör 14 %. Däremot skall som

nämnts 16,5 % registreras som pensionsrätt i fördelningssystemet

och två procentenheter föras till premiereservsystemet för

framtida placering i individuella premiereserver. Regeringen

uppger att om premiereservavsättning inte blir aktuell vad avser

1995 års inkomster, skall motsvarande del i stället föras till

ålderspensionssystemet. Intäkterna från den särskilda

löneavgiften på inkomstdelar över förmånstaket skall avräknas

mot statsbudgeten. Däremot kan en breddning av

avgiftsunderlaget till att omfatta även

socialförsäkringsersättningar m.m. inte äga rum förrän år 1996.

I propositionen anges att reformen när den är fullt genomförd

innebär att statsbudgetens inkomstsida försvagas genom att

folkpensionsavgiften tas bort. Detta kompenseras av att andra

socialavgifter höjs, men netto sänks de avgifter som går till

statsbudgeten. Enligt arbetsgruppens förslag uppgår sänkningen

till 3,66 procentenheter. Statsbudgetens utgifter för

garantipensionen blir mindre än för dagens folkpensioner, men

utgifterna ökar på grund av att ålderspensionsavgift skall

erläggas på olika socialförsäkringsersättningar m.m. samt att

betalningsansvaret för ATP-förmåner, som inte avser

ålderspension, tills vidare förs över till statsbudgeten.

Sammantaget ökar statsbudgetens utgifter till följd av reformen.

Däremot förstärks det totala pensionssystemet med ca 7 miljarder

kronor genom att de sammantagna pensionsavgifterna höjs.

Även regeringen anser att en nettoöverföring från

pensionssystemet bör ske. Storleken på denna överföring bör

enligt propositionen avpassas så att en betryggande fondstyrka

uppnås inom fördelningssystemet. Den exakta omföringen av

avgifter och betalningsansvar mellan ålderspensionssystemet

resp. statsbudget och andra socialförsäkringssystem skall därvid

bli föremål för fortsatt beredning. En restriktion skall därvid

vara att fondstyrkan inom ålderspensionssystemet, vid försiktiga

antaganden om tillväxt och realränta, aldrig skall understiga

0,5, dvs. ett halvt års utbetalningar.

Utskottet förutsätter att avsikten med det anförda är att den

angivna lägsta fondstyrkan skall ses i det 50--60-årsperspektiv

som Pensionsarbetsgruppen utgått från vid sina beräkningar.

Utskottet tillstyrker med det anförda riktlinjerna för

införandet av ålderspensionsavgift och omföringar mellan

statsbudgeten och ålderspensionssystemet.

Ikraftträdande

Det reformerade pensionssystemet föreslås i propositionen

träda i kraft den 1 januari 1996, dvs. ett år senare än vad

Pensionsarbetsgruppen föreslagit. De första pensionerna från det

reformerade ålderspensionssystemet kommer att utbetalas år

2000. Då träder även de nya reglerna om garantipension i kraft.

Reformeringen skall dock påbörjas redan år 1995. I vissa

centrala delar, bl.a. såvitt gäller intjänande av pensionsrätt,

kommer reformen att ha betydelse för den enskilde redan under år

1995 i huvudsak genom att reglerna om pensionsrätt för förfluten

tid utsträcks till att avse även detta år. Även reglerna om

pensionsrätt för studier och värnpliktstjänstgöring bör enligt

propositionen kunna få verkan redan från den 1 januari 1995. Som

framgår ovan införs också en egenavgift på 1 % av

pensionsunderlaget år 1995.

Utskottet biträder förslaget.

Administrativa konsekvenser

Det nya ålderspensionssystemet innebär enligt propositionen

mycket stora förändringar och får i flera avseenden betydande

återverkningar för andra regelsystem. Det skall också under lång

tid fungera parallellt och i samspel med nuvarande ATP-system.

Ett premiereservsystem innebär en ny form av offentligt

pensionssystem, för vilket system och rutiner måste byggas upp,

och kräver ny kompetens hos Riksförsäkringsverket. Till detta

kommer att intjänandereglerna för den nya pensionen skall

beräknas retroaktivt fr.o.m. år 1960 för förvärvsinkomster och

för barnårsrätt. Löpande skall pensionsrätt för värnplikt och

s.k. bakomliggande inkomst beräknas. Avgifter skall betalas för

alla pensionsgrundande inkomster. Förslaget medför också

följdändringar och konsekvenser på många områden. Sammantaget

kommer genomförandet av det nya pensionssystemet att under de

närmaste åren kräva stora administrativa insatser, i första hand

hos Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna, men även

hos andra instanser såsom skatteförvaltningen och

förvaltningsdomstolarna. Krav kommer också att ställas på

administrationen att föra ut information om det nya systemet och

årligen informera dem som tjänat in pensionspoäng om detta.

Eftersom systemet i en del avseenden blir mer komplext än det

nuvarande ATP-systemet kommer enligt propositionen även

förvaltningen efter genomförandet att kräva mer resurser än vad

som i dag krävs för att förvalta ATP-systemet.

Regeringen anför slutligen beträffande administrationen att,

eftersom förslagen i den förevarande propositionen är av

principiell art och mer detaljerade regler kommer att lämnas

senare i lagform, de administrativa konsekvenserna i vissa fall

kan bli beroende av vilka detaljlösningar som väljs. En samlad

bedömning av resursbehoven kommer att göras i samband med

kommande lagförslag.

Såväl finansutskottet som skatteutskottet har i sina yttranden

berört den ökade administration som förutskickas.

Finansutskottet framhäver mot bakgrund av det statsfinansiella

läget vikten av att administrationen organiseras på det

effektivaste sättet och att regeringen även i det fortsatta

arbetet med pensionsreformen beaktar de administrativa kostnader

som fortsatta vägval innebär. Skatteutskottet framhåller att man

nu inte bör binda sig alltför hårt till vissa detaljer. Enligt

utskottets mening bör man i ett så omfattande system som det här

är fråga om eftersträva enkla och lätthanterliga regler.

Utskottet utgår också från att det fortsatta arbetet med viktiga

detaljfrågor inriktas på praktiska lösningar.

Socialförsäkringsutskottet ansluter sig till vad finans- och

skatteutskotten anfört.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan

inriktning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 1 och

1993/94:Sf57 yrkandena 1 och 2,

res. (nyd) - delvis

men. (v) - delvis

2. beträffande taket i pensionssystemet

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf57 yrkandena 3--5 godkänner vad

regeringen anfört,

res. (nyd) - delvis

3. beträffande information om pensionsrätten

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 11,

res. (nyd) - delvis

4. beträffande jämställdhetsanalys

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf56 yrkande 4 och

1993/94:Sf218 yrkande 1,

5. beträffande förlängd utredningstid

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf218 yrkande 2,

men. (v) - delvis

6. beträffande frivillig grundpension

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf55 yrkandena 1, 2 och

6--8,

7. beträffande premiereservdelens storlek

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf57 yrkande 7 godkänner vad regeringen

anfört,

res. (nyd) - delvis

8. beträffande försäkringsfunktionen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf58 godkänner vad utskottet anfört,

9. beträffande premiereservsystemet i övrigt

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf53 yrkande 1 godkänner vad utskottet

anfört,

10. beträffande studier

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf55 yrkande 3 godkänner vad regeringen

anfört,

11. beträffande barnår

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1993/94:Sf53 yrkande 2 i denna del och

1993/94:Sf55 yrkande 4 godkänner vad regeringen anfört,

12. beträffande pensionsrätt för förtidspensionär

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf55 yrkande 5 godkänner vad regeringen

anfört,

13. beträffande UD-makar

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Sf202 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande delning av pensionsrätt

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 2, 1993/94:Sf53

yrkande 2 i denna del och 1993/94:Sf54 godkänner vad regeringen

anfört,

men. (v) - delvis

15. beträffande garantipension

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 3, 1993/94:Sf56

yrkande 2 och 1993/94:A815 yrkande 39 godkänner vad regeringen

anfört,

men. (v) - delvis

16. beträffande spärregel för uttag före 65 år m.m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion

1993/94:Sf56 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

17. beträffande övergångsvis garantipension

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1993/94:Sf56 yrkande 3 godkänner vad regeringen

anfört,

18. beträffande förtidspension efter 60 år

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 10,

res. (nyd) - delvis

19. beträffande avdragsrätt för egenavgift

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 6,

20. beträffande avdragsrätt för privat pensionsförsäkring

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkandena 8 och 9,

res. (nyd) - delvis

21. beträffande finansiering

att riksdagen med anledning av regeringens förslag godkänner

vad utskottet anfört,

22. beträffande riktlinjerna i övrigt

att riksdagen med bifall till regeringens förslag godkänner

vad regeringen i övrigt anfört.

Stockholm den 31 maj 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit

Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik

(s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau

(m), Margareta Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne

Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Widar

Andersson (s) och Bo Finnkvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Avslag på propositionen och förslag om annan inriktning, m.m.

(mom. 1--3, 7, 18 och 20)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Finansutskottet och" och på s. 13 slutar med "6--8

avstyrks." bort ha följande lydelse:

Det pensionssystem som föreslås i propositionen är till 88 %

ett fördelningssystem av kedjebrevskaraktär. Utskottet förordar

i stället en övergång snarast möjligt till ett

premiereservsystem. Detta skulle enligt utskottets mening kunna

göras enligt en modell försäkringsbolaget Skandia presenterat

och innebära bl.a.

Raka rör genom successiv övergång till ett premiereservsystem

för alla under 50 år.

Gardering för alla över 50 år.

Individen får själv placera sina pensionsmedel inom vissa

ramar.

Inga subventioner till hemarbetande m.fl. Dessa får sin

eventuella pension genom att staten betalar avgiften in i

systemet.

Avgiftsbestämda, icke förmånsbestämda, pensioner.

Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion Sf57

yrkandena 1 och 2 bör avslå propositionen och som sin mening ge

regeringen till känna att ett premiereservsystem enligt det

anförda snarast bör införas.

Vad gäller ett reformerat system enligt propositionens förslag

anser utskottet att pensionssystemet bör ha mer av

grundpensionskaraktär. Förmåner och avgifter bör således avse

högst 5,5 basbelopp. Däremot kan taket i det gamla systemet även

fortsättningsvis vara 7,5 basbelopp. Avgifter skall dock inte

tas ut ovanför detta tak. Vidare skall information om

pensionsrätten i ett sådant fördelningssystem utformas så att

den enskilde inte ges uppfattningen att han har ett eget konto

av motsvarande omfattning. Detta bör riksdagen med bifall till

motion Sf57 yrkandena 3--5 och 11 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Regeringen har" och slutar med "yrkande 7." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att premiereservdelen bör vara minst dubbelt

så stor i ett reformerat pensionssystem enligt propositionens

förslag. Av en ålderspensionsavgift bör således minst 4

procentenheter avsättas till premiereservsystemet. Det anförda

bör riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkande 7 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "år 1999." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den som inte förvärvsarbetar,

helt eller delvis, fr.o.m. 61 års ålder hänvisas till förtida

uttag av ålderspension. Någon förtidspension skall inte kunna

utges för den som är äldre än 60 år. Utskottet föreslår att

riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkande 10 som sin mening

ge regeringen detta till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Som framgår" och slutar med "skatteutskottets

förslag." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att avdragsrätten för privata

pensionsförsäkringar skall vara generösare och avdragsrätten

skall även gälla för make/maka. Detta bör riksdagen med bifall

till motion Sf57 yrkandena 8 och 9 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att momenten 1--3, 7, 18 och 20 i utskottets

hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan

inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena 1

och 2 samt med anledning av motion 1993/94:Sf52 yrkande 1

dels avslår propositionen,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. beträffande taket i pensionssystemet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena

3--5 och med avslag på regeringens förslag som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande information om pensionsrätten

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 11

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande premiereservdelens storlek

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 7

och med anledning av regeringens förslag som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. beträffande förtidspension efter 60 år

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. beträffande avdragsrätt för privat pensionsförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena 8

och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Beträffande mom. 1: Vänsterpartiet avslår regeringens förslag

till riktlinjer för reformeringen av det allmänna

pensionssystemet. Regeringens förslag innebär ett systemskifte.

Fördelningspolitiska inslag försvinner genom att egenavgiften

inte tas ut över taket 7,5 basbelopp. Det offentliga sparandet

minskar, och det byggs upp ett stort privat sparande genom

premiereservsystemet. Vänsterpartiet anser att

livsinkomstprincipen medför att pensionens andel av slutlönen

blir lägre för fler personer i det nya systemet. Förslaget

öppnar för en privatisering av pensionssystemet i framtiden.

Enligt motionärerna är det krångligare, mindre överskådligt och

mer byråkratiskt än dagens pensionssystem. Det är inte heller

säkert att det är ett samhällsekonomiskt stabilt pensionssystem.

Vänsterpartiet vill i stället ha ett generellt och

obligatoriskt pensionssystem som betalas solidariskt med

arbetsgivaravgifter som tas ut på hela lönesumman och omfördelar

mellan generationer och individer. Ålderspensionssystemet bör

därför reformeras till ett system som kan sägas innebära ett

modifierat ATP-system och som i allt väsentligt behåller de

fördelar som den nuvarande ordningen innebär. Pensionen skall

räknas på de genomsnittligt 30 bästa åren. I ett sådant system

finns utrymme för att studera, göra värnplikt, skaffa barn m.m.

Utgående pensioner och taket 7,5 basbelopp reallöneindexeras.

Systemet skall kompletteras med en garantinivå på en högre nivå

-- 2,6 basbelopp -- än vad regeringen föreslagit.

Beträffande mom. 5: Vänsterpartiet anser att remisstiden på

Pensionsarbetsgruppens betänkande varit alltför kort. Det är

viktigt att en förändring av pensionssystemet är väl förankrat,

och beslut bör inte fattas före valet i höst. Frågan om en

eventuell folkomröstning om pensionssystemet bör också

diskuteras. Pensionsarbetsgruppen bör därför få fortsätta

beredningsarbetet med ett nytt pensionssystem.

Beträffande mom. 14: Vänsterpartiet avvisar bestämt förslaget

om delad pensionsrätt. Vi anser att varje kvinna skall betraktas

som en enskild individ i ekonomiskt hänseende. Genom EES-avtalet

gäller EU:s regler och rättspraxis på jämställdhetsområdet även

i Sverige. Direktiv om likabehandling på

socialförsäkringsområdet innebär förbud mot både direkt och

indirekt könsdiskriminering. Detta gäller också beräkningen av

förmåner. Att som regeringen föreslår räkna ner värdet av

pensionsrätt som överförs från en man till en kvinna strider

antagligen mot detta direktiv, och denna fråga bör utredas

ytterligare.

Beträffande mom. 15: Närmare 30 000 pensionärer ligger i dag

i närheten av eller under normen för socialt ekonomiskt bistånd,

och ca 500 000 pensionärer har det ekonomiskt svårt på grund av

höga hyror, ökande kommunala avgifter och dyrare sjukvård. Det

är därför viktigt att garantipensionen ligger så högt att en

pensionär bara i undantagsfall behöver bidrag. Vänsterpartiet

anser att garantipensionen bör höjas från 2,1 till 2,6

basbelopp. Garantipensionen skall utges på denna nivå till såväl

gift som ensamstående pensionär. Däremot bör garantipensionen

avtrappas inte bara mot avtalspension och pension från utlandet

utan även mot inkomst av förmögenhet och individuella

pensionsförsäkringar.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1, 5, 14 och 15 borde ha hemställt:

1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan

inriktning

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf52 yrkande

1 och 1993/94:Sf57 yrkande 1 samt med avslag på motion

1993/94:Sf57 yrkande 2

dels avslår propositionen,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

5. beträffande förlängd utredningstid

att riksdagen med bifall till motion

1993/94:Sf218 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

14. beträffande delning av pensionsrätt

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf52 yrkande 2

och med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Sf54

yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf53 yrkande 2 i

denna del och 1993/94:Sf54 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

15. beträffande garantipension

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf52 yrkande 3

och med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:A815

yrkande 39 samt med avslag på motion 1993/94:Sf56 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.

Finansutskottets yttrande

1993/94:FiU13y

Bilaga 1

Reformering av det allmänna pensionssystemet

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har den 3 maj 1994 beslutat att

bereda finansutskottet tillfälle att yttra sig över proposition

1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet jämte

motioner, såvitt propositionen och motionerna rör

finansutskottets beredningsområde.

Sammanfattning

Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till

riktlinjer för en reformering av det allmänna pensionssystemet.

Det är enligt finansutskottets mening angeläget att reformera

det statliga pensionssystemet så att det blir finansiellt

robust, vilket uppnås i regeringens förslag genom att det görs

följsamt mot den samhällsekonomiska och demografiska

utvecklingen. Förslagen baseras på en grundlig beredning som

genomförts med bred uppslutning hos de politiska partierna.

Utskottet avstyrker däremot de motionsförslag som väckts med

anledning av propositionen i de delar som utskottet behandlar.

Avvikande mening har anmälts av Ny demokratis företrädare i

utskottet. Vänsterpartiets representant har anmält en

meningsyttring.

Propositionen

Finansutskottet behandlar i detta yttrande följande avsnitt av

proposition 1993/94:250:

Pensionssystemet och sparandet (avsnitt 3.7; s. 41--44)

Reformens huvudsakliga inriktning (avsnitt 4; s. 45--59)

Uppräkning av intjänad pensionsrätt inom fördelningssystemet

(avsnitt 5.9; s. 104--106)

Premiereservsystemet (avsnitt 6; s. 109--128)

Ålderspension (avsnitt 8; s. 140--162)

Pensionssystemets finansiering (avsnitt 13; s. 206--222)

Administrativa konsekvenser, övriga frågor (avsnitt 15;

s. 225--227)

Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen skall

godkänna de föreslagna riktlinjerna för ett reformerat

ålderspensionssystem.

Motionerna

Finansutskottet behandlar i detta yttrande motionerna

1993/94:Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1993/94:Sf53 av

Margareta Winberg m.fl. (s) och 1993/94:Sf57 av Harriet

Colliander m.fl. (nyd) i de delar de berör utskottets

beredningsområde.

Utskottet

Inledning

I propositionen föreslår regeringen riktlinjer för en

reformering av reglerna för det allmänna pensionssystemet.

Förslagen är baserade på Pensionsarbetsgruppens förslag och den

uppgörelse som träffades inom arbetsgruppen mellan företrädare

för de fyra regeringspartierna och Socialdemokraterna.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till

den närmare utformningen.

Den föreslagna reformen syftar till att skapa ett från andra

socialförsäkringsgrenar avskilt inkomstrelaterat

ålderspensionssystem som skall vara mer robust för

samhällsekonomiska och demografiska förändringar än vad dagens

system är. Reformen syftar även till att ge pensionssystemet en

försäkringsmässig karaktär samtidigt som de fördelningspolitiska

inslagen görs tydligare. Vidare syftar reformeringen till att

öka pensionssystemets bidrag till det sammantagna offentliga

sparandet och att det i högre grad än dagens system skall

stimulera arbetsutbudet.

Propositionen innehåller förslag till riktlinjer för viktiga

element i ett reformerat pensionssystem: pensionsrätt,

förmånstak, ålderspensionsavgift (som skall utgå som

arbetsgivar- eller egenavgift), fördelningssystem, individuell

premiereserv, livsinkomstprincip, pris- och följsamhetsindex,

garantipension samt övergångsregler.

Regeringens förslag till nytt pensionssystem innebär att ett

offentligt och obligatoriskt pensionssystem kommer att utgöra

grunden för den enskildes pensionsskydd samtidigt som sambandet

mellan pensionsavgifter och förmåner stärks i förhållande till

nuvarande system. Det reformerade pensionssystemet skall till

sin huvuddel vara uppbyggt som ett fördelningssystem men

kompletteras med inslag av individuella premiereserver som är

uppbyggda på rent försäkringsmässiga principer. Ålderspensionen

skiljs ut som en separat försäkringsgren och finansieras i sin

helhet med en specialdestinerad pensionsavgift.

Fördelningspolitiska inslag görs i den föreslagna modellen

tydliga och finansieras över statsbudgeten som avgift till

ålderspensionssystemet.

Finansutskottet välkomnar en reformering av det allmänna

pensionssystemet. Det är flera omständigheter som talar för att

en reformering är nödvändig. Det finns en välgrundad oro för att

det nuvarande systemet kommer att utsättas för finansiella

påfrestningar beroende på att följsamheten mot samhällsekonomin

inte är tillräckligt stark och att det inte är anpassat till den

demografiska utvecklingen.

Finansutskottet ställer sig bakom de grundläggande

riktlinjerna för ett reformerat allmänt pensionssystem som

redovisas i propositionen. Att reformeringen av systemet kunnat

förberedas med ett brett parlamentariskt stöd är ytterligare en

omständighet som talar för att reformeringen bör följa de

riktlinjer som regeringen nu föreslår. Det är angeläget med

kontinuitet i reglerna för pensionssystemet, och det breda

stödet innebär att det inte behöver utsättas för skiftande

revideringar förorsakade av växlingar vid regeringsmakten.

Finansutskottet har, utöver denna inledande, övergripande

kommentar till reformens huvudsakliga inriktning, valt att

särskilt yttra sig över de delar av förslaget som utskottet

bedömt har primär relevans för utskottets beredningsområde. Det

rör reformförslagets betydelse för sparandet, avgiftsnivån på

och uppräkning av pensionsrätt, beräkning av pensionsbelopp,

pensionssystemets finansiering, premiereservsystemet samt att

ålderspensionssystemet görs fristående.

1. Förslagets betydelse för sparandet

Ett ofta anfört argument för att skapa ett allmänt

pensionssystem är sparandets betydelse för investeringarna och

tillväxten. Det har hävdats att sparandet är nödvändigt för att

skapa finansiellt utrymme för investeringar. Detta resonemang

var grundläggande för det nuvarande ATP-systemets utformning och

var relevant för en finansiellt reglerad ekonomi som Sveriges

fram till slutet av 1980-talet. I propositionen förs emellertid

ett resonemang som visar hur situationen har förändrats och

vilken betydelse sparandet har för samhällsekonomin i en ekonomi

som är öppen mot utländska finansiella marknader. Utskottet

anser att detta resonemang är klargörande för att bedöma behovet

av sparandet i samhällsekonomin och för nödvändigheten att

reformera det nuvarande pensionssystemet.

I propositionen konstateras att den totala sparkvoten i

ekonomin år 1993 hamnade på den lägsta nivån hittills under

efterkrigstiden. Det låga sparandet kan dock inte i sig anses

utgöra något primärt problem för den svenska ekonomin, anförs

det. Avgörande för att få till stånd ökad ekonomisk tillväxt är

att efterfrågan ökar, vilket driver fram investeringar och

därmed får effekter på produktion och sysselsättning.

I propositionen framhålls att investeringsutvecklingen främst

bestäms av efterfrågan i Sverige och i utlandet. Med Sveriges

tillgång till den internationella kapitalmarknaden har däremot

det inhemska sparandet inte längre någon direkt betydelse för

investeringsaktiviteten. Investeringar kan alltid finansieras,

om inte annat så genom lån på de internationella

kapitalmarknaderna. Sparandenivån spelar inte heller någon

större roll för den realekonomiska utvecklingen på längre sikt.

Det är det samlade värdet av investeringarna -- kapitalstocken i

vid mening inkl. investeringar i humankapital -- tillsammans med

ekonomins förmåga att ta till vara produktiva resurser, som

bestämmer den ekonomiska tillväxten. Att stimulera sparandet är

därför inte ett sätt att öka tillväxten och investeringarna.

Sannolikt innebär starkare incitament för investeringar

betydligt mer.

Sparandet saknar således betydelse för den realekonomiska

utvecklingen men har stor betydelse för inkomstutvecklingen. Den

ekonomiska tillväxt som gjorts möjlig genom investeringarna

skapar utrymme för en konsumtionsökning. Den del som inte

används för konsumtion utgör sparande. En investeringsökning som

inte har en motsvarighet i en sparandeökning innebär att det

reala sparandet kommer att överstiga det finansiella sparandet,

dvs. det uppkommer ett underskott i bytesbalansen som måste

finansieras genom upplåning utomlands. En ökad utländsk

skuldsättningen innebär att räntor och amorteringar måste

betalas till utlandet och tas av framtida nationalinkomster.

Om sparandet långsiktigt understiger investeringarna uppstår

ett strukturellt sparandeunderskott. Det var sannolikt

förhållandet under hela 1970- och 1980-talet. Trots att

investeringarna var för små för att kunna skapa en långsiktigt

god tillväxt och för låga för att kunna bygga upp kapitalstocken

uppstod ett bytesbalansunderskott eftersom sparandet var ännu

lägre. I den meningen var sparandet för lågt.

Det är uppenbart att investeringarna måste öka för att vi i

framtiden skall uppnå en tillfredsställande ekonomisk tillväxt.

Nu aktuella prognoser tyder också på en investeringsuppgång

under de närmaste åren på 1990-talet. Samtidigt förutspås stora

överskott i bytesbalansen, vilket skulle tyda på att sparandet

mer än väl räcker för att kunna finansiera investeringarna. Med

tanke på att den demografiska utvecklingen innebär att antalet

äldre en bit in på 2000-talet ökar i förhållande till antalet

yrkesaktiva borde tillfället nu utnyttjas att höja

investeringskvoten och därmed öka den långsiktiga tillväxten.

Framtidens pensioner betalas av det arbete som de då yrkesaktiva

svarar för samt av den avkastning som kapitalstocken ger. I

dagsläget finns det dock ett finansiellt sparandeunderskott i

den offentliga sektorn som uppgår till 165 miljarder kronor.

Det motverkas nationellt sett av ett högt hushållssparande.

I propositionen uppställs två mål för sparandet som utskottet

ställer sig bakom. Det ena är att det totala sparandet skall

ligga på en nivå som skall finansiera investeringarna för att

undvika permanenta bytesbalansunderskott. Det andra målet är att

reducera det finansiella underskottet i den offentliga sektorn

och på sikt uppnå balans i denna.

Enligt propositionens kalkyler kommer pensionsutgifterna i det

nuvarande pensionssystemet de närmaste åren att öka med nära

2 % per år i reala termer oberoende av hur stor tillväxten blir

i avgiftsunderlaget. Det betyder att avgörande för hur sparandet

utvecklas i systemet är tillväxten av avgiftsunderlaget. Med låg

tillväxt och oförändrade avgifter kommer sparandet snart att

vara negativt. Det totala sparandet i samhället kommer därmed

att minska även om det privata sparandet kommer att ligga kvar

på en hög nivå. Även med en god ekonomisk tillväxt med ca 3 %

per år under resten av 1990-talet beräknas AP-fondssparandet bli

halverat.

I Vänsterpartiets motion Sf52 avstyrks det framlagda förslaget

till reformering av pensionssystemet bl.a. med hänvisning till

att man vill ha ett högt offentligt sparande. Som utskottet ser

det är de förslag till marginella förändringar inom det

nuvarande pensionssystemet som motionärerna förordar

otillräckliga för att åstadkomma ett högt offentligt sparande.

Finansutskottet delar regeringens uppfattning att det finns

skäl att överväga åtgärder som ökar sparandet inom det

offentliga pensionssystemet.

2. Pensionsrätt: avgiftsnivå och uppräkning

Enligt regeringens förslag skall den pensionsrätt som för ett

visst år tillgodoräknas den enskilde inom ålderspensionssystemet

baseras på dennes pensionsgrundande inkomster under samma år.

Värdet av pensionsrätten skall vidare överensstämma med den

ålderspensionsavgift som tas ut. Denna ordning bidrar till att

skapa det önskade direkta sambandet mellan inkomst och

pensionsförmån och ökar därmed pensionssystemets finansiella

stabilitet. Kopplingen mellan inkomst och förmån bör dessutom få

en positiv effekt på arbetsutbudet. Vidare reduceras

pensionsavgiftens karaktär av skatt.

Ålderspensionsavgiften skall alltså enligt förslaget vara

försäkringsmässigt fastställd på så sätt att de avgifter som

betalas in under förvärvstiden motsvarar de pensionsförmåner som

den försäkrade statistiskt sett kan förväntas få ut som

ålderspensionär. Det innebär att det reformerade

ålderspensionssystemet blir avgiftsbestämt i stället för

förmånsbestämt. Storleken på ålderspensionsavgiften blir därmed

en faktor som har stor betydelse för kompensationsnivån i

systemet.

Enligt förslaget skall avgiftsuttaget ligga fast, vilket

innebär att förändringar i de samhällsekonomiska eller

demografiska förutsättningarna i stället kommer att slå igenom

på förmånsnivåerna. De demografiska faktorerna förändras

långsamt och kan förutses med god säkerhet, medan de

samhällsekonomiska förhållandena som det visat sig kan komma att

variera kraftigt. Det framgår inte av propositionen på vilket

sätt olika samhällsekonomiska scenarion skulle påverka

förmånsnivåerna. Det kan emellertid inte uteslutas att en

väsentligt annorlunda samhällsutveckling än den antagna skulle

kunna leda till stora variationer i förmånerna med allvarliga

påfrestningar som följd. Eventuella påfrestningar på systemet

som kan uppkomma måste hanteras inom systemet. I annat fall

bryts den grundläggande principen om ett försäkringsmässigt

samband mellan avgifter och förmånsnivåer. Det är som utskottet

ser det en nödvändig förutsättning för att systemet skall

fungera på ett samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt att

inte statsbudgeten automatiskt belastas vid påfrestningar i

systemet. Det skulle kunna skapa en okontrollerbar utveckling av

statsfinanserna. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse

att med den föreslagna utformningen av ålderspensionssystemet

undviks detta.

Finansutskottet ser positivt på att pensionsrätten kopplas

till individens pensionsgrundande inkomster och att den beräknas

på försäkringsmässiga grunder på det sätt som föreslås i

propositionen. Det bör bidra till att ge systemet den

finansiella stabilitet som dagens system saknar.

Regeringen föreslår vidare i enlighet med

Pensionsarbetsgruppens förslag att tillgodoräknad pensionsrätt

och ålderspensionsavgift skall fastställas till 18,5 % av den

pensionsgrundande inkomsten. Detta beräknas inte åstadkomma

några generella förändringar av den genomsnittliga förmånsnivå

som i dag gäller inom det allmänna pensionssystemet. För att

bestämma avgiftsnivån har pensionsarbetsgruppen utgått från att

den som förvärvsarbetar i 40 år och har haft en jämn

inkomstutveckling som sammanfallit med den genomsnittsliga

inkomstökningen i ekonomin skall få en pension som uppgår till

55--60 % av inkomsten det sista året innan han eller hon går i

pension vid 65 års ålder. Med den genomsnittliga livslängd som

råder för närvarande och en årlig ekonomisk tillväxt på 1,5 %

skulle avgiften enligt pensionsarbetsgruppens beräkningar behöva

uppgå till 18,5 %. Vid avvägningen av avgiftsnivån har även

hänsyn tagits till vilken pensionsavgift som faktiskt behövs för

att finansiera de pensionsförmåner som under övergångstiden

kommer att fortsätta att utges med tillämpning av

hittillsvarande regelsystem. Avgiftsnivån måste därför väljas så

att avgiftsinkomsterna tillsammans med buffertfonden inom

pensionssystemet förslår att täcka nuvarande och framtida

åtaganden enligt dagens folkpensions- och ATP-system.

Finansutskottet vill i detta sammanhang påpeka att den

grannlaga uppgift som regeringen haft beträffande fastställandet

av avgiftsnivån inte enbart har rent pekuniära aspekter, utan i

hög grad handlar om en principiell inställning till omfattningen

av statens uppgifter och ansvar för medborgarnas pensionering.

De partier som har medverkat vid beredningen av regeringens

förslag har från olika ideologiska utgångspunkter nått fram till

en kompromiss som, enligt utskottets mening, innebär en rimlig

avvägning mellan de konkurrerande värden som här bryts.

Nivån på avgifterna innebär att staten reserverar en bestämd

andel av nationens ekonomiska resurser för pensioner. Denna

reservering som motsvarar 18,5 % av de pensionsgrundande

inkomsterna kan jämföras med andra tänkbara lösningar som skulle

kunna bedömas ge en annan omfattning och fördelning av

pensionerna, dvs. antingen en sänkt avgifts- och förmånsnivå för

att minska pensionernas andel av konsumtionen och/eller öka

privata pensionsförsäkringars omfattning eller en höjd nivå,

vilket skulle säkra en högre kompensationsnivå i det statliga

pensionssystemet och därmed ta i anspråk en större andel av

samhällets konsumtion. Finansutskottet instämmer i de

bedömningar och avvägningar som regeringen och tidigare

Pensionsarbetsgruppen har gjort när de föreslår att avgiftsuttag

och pensionsrätt skall uppgå till 18,5 % av den årliga

pensionsgrundande inkomsten och har följaktligen inget att

erinra mot regeringens förslag till avgiftsnivå.

Regeringen föreslår vidare att de inom fördelningssystemet

intjänade pensionsrätterna årligen skall skrivas upp efter ett

index som baseras på den procentuella ökningen av de

pensionsgrundande inkomsterna. Detta index -- kallat PGI-index

-- konstrueras så att det avspeglar förändringen i

konsumentprisindex under loppet av det senaste året justerat med

den genomsnittliga prisjusterade förändringen i

pensionsgrundande inkomster under en treårsperiod. För den

detaljerade utformningen av PGI-indexet krävs, bedömer

regeringen, emellertid vidare överväganden.

Genom sitt förslag avser regeringen att koppla uppräkningen av

intjänad pensionsrätt inom fördelningssystemet till den allmänna

standardutvecklingen så att pensionsrätten utvecklas på samma

sätt som de yrkesaktivas inkomster. Vid valet av

uppräkningsmetod har regeringen stått inför flera vägval där

såväl principiella prioriteringar som praktiska administrativa

hänsyn beaktats. Regeringen har dock bedömt att man behöver

utreda närmare om indexet skall beräknas efter den

genomsnittliga eller totala förändringen av de pensionsgrundande

inkomsterna. I det första fallet prioriteras likhet i

standardutveckling och i det andra uppnås en högre stabilitet.

Eftersom ett index baserat på genomsnittet blir okänsligt för

förändringar i förvärvsdeltagandet kan detta medföra finansiella

påfrestningar vid minskat förvärvsdeltagande.

Finansutskottet vill inte föregripa de fortsatta övervägandena

beträffande indexets slutliga utformning, men kan i övrigt

ansluta sig till de principer som ligger bakom indexets tänkta

konstruktion i propositionen. Konstruktionen av detta index

innebär bl.a. att det blir följsamt till standardutvecklingen

och att finansiell stabilitet skapas i systemet. Vidare syftar

konstruktionen till att alla inkomster skall väga lika tungt vid

pensionsberäkningen oavsett när under livet som de intjänats.

3. Beräkning av pensionsbelopp

Den årliga uppräkningen av utgående ålderspensioner kommer att

baseras på PGI-indexet med avdrag eller tillägg för så många

procentenheter som den reala förändringen i indextalet avviker

från en tillväxtnorm, s.k. pris- och följsamhetsindexering.

Denna tillväxtnorm skall, föreslår regeringen, vara den tillväxt

som ligger till grund för beräkningen av delningstalet och

därmed för nivån på den nybeviljade ålderspensionen. Vilken

tillväxtnorm som skall tillämpas kommer att avgöras i den

fortsatta beredningen av frågan. Regeringen gör dock bedömningen

att en tillväxtnorm om 1,5 % per år utgör en god utgångspunkt

för det arbetet. Anledningen till att tillväxtnormen inte kan

fastslås nu är att frågan om pris- och följsamhetsindexeringen

inom det nuvarande regelsystemet ännu inte avgjorts.

Finansutskottet har inget att erinra mot den principiella

lösningen utan tillstyrker att pris- och följsamhetsindexeringen

av utgående pensioner får den utformning som regeringen föreslår

i propositionen. Det är viktigt att ett reformerat

pensionssystem i alla delar är följsamt gentemot den

samhällsekonomiska utvecklingen. Utskottet delar den bedömning

som regeringen gör att den föreslagna utformningen uppfyller

detta krav. Utskottet vill emellertid inte föregripa det

fortsatta beredningsarbetet i övrigt i denna fråga.

Tillväxtnormens höjd har ingen betydelse för finansieringen av

det reformerade systemet, däremot har valet av indexeringsnorm

stor betydelse för pris- och följsamhetsindexeringen av de

nuvarande pensionerna.

4. Pensionssystemets finansiering

I avsnittet 13.2 i propositionen framförs förslag om formerna

för uttaget av avgifter till pensionssystemet. Enligt

regeringens förslag skall avgiften till ålderspensionssystemet

uppgå till sammanlagt 18,5 % varav hälften, 9,25 %, skall

tas ut som egenavgift. Motiven för att dela upp den totala

avgiften på egenavgift och arbetsgivaravgift är både

principiella och administrativa. Med en egenavgift görs

kostnaderna synliga för de försäkrade för det inkomstskydd för

ålderdomen som det offentliga pensionssystemet ger. Det andra

motivet för att finansiera pensionssystemet med egenavgifter

hänger samman med att man vill stärka sambandet mellan avgifter

och förmåner.

Egenavgifter bör därför inte tas ut på inkomster ovanför

förmånstaket. Att begränsa uttaget av arbetsgivaravgift till att

avse enbart delar av den enskildes inkomst är förenat med vissa

administrativa problem. Takbegränsningen gäller den enskildes

inkomst, medan arbetsgivaravgiften debiteras arbetsgivaren på

löner och andra ersättningar som utgår till samtliga anställda

utan någon uppdelning på enskilda. Den enskildes avgift kan

fastställas först i samband med taxeringen.

En växling från arbetsgivaravgift till en ny egenavgift för

ålderspension förutsätts genomföras. Då införande av

egenavgiften förutsätter bruttolöneökning som kompensation krävs

överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Enligt

regeringen bör avgiftsväxlingen inte genomföras om inte

tillräckliga garantier för kompensation genom bruttolöneökning

kan åstadkommas. Vissa remissinstanser har påpekat att det kan

finnas svårigheter att rent tekniskt i förhandlingarna mellan

arbetsmarknadens parter åstadkomma en lönerevidering som leder

till att avgiftsväxlingen blir neutral.

Finansutskottet vill betona vikten av att växlingen kan

åstadkommas på ett sådant sätt att den blir neutral ur den

enskilde individens perspektiv. Det förutsätts att garantier för

kompensation genom bruttolöneökning vid avgiftsväxling kan

åstadkommas. Avgiftsväxlingen kommer att påverka bruttolönerna,

vilka i sin tur utgör underlag för att fastställa vissa

inkomstrelaterade förmåner och avgifter som t.ex. bostadsbidrag,

sjuk- och arbetslöshetsersättning och daghemsavgifter m.m.

Utskottet utgår från att dessa konsekvenser beaktas vid den

slutliga utformningen av förslagen. Med tanke på de nämnda

konsekvenserna anser utskottet att avgiftsväxlingen bör ske i

ett steg vid samma tidpunkt för hela arbetsmarknaden samt att

den bör hållas isär från sedvanliga löneförhandlingar.

Enligt regeringens förslag bör avgiftsväxlingen inte

genomföras om inte garantier för kompenserande bruttolöneökning

kan åstadkommas. Finansieringen skulle i så fall ske enbart med

arbetsgivaravgifter. Denna del av arbetsgivaravgiften skall i så

fall endast tas ut på inkomster upp till förmånstaket. Hur en

sådan begränsning av avgiften administrativt skall genomföras

måste i så fall utredas ytterligare.

I motion Sf52 avvisar Vänsterpartiet att

ålderspensionssystemet finansieras med egenavgifter. Genom

egenavgifter, anför motionärerna, försvagas den kollektiva

tanke, det samhällskontrakt, som arbetarrörelsen bygger på.

Egenavgifter öppnar för en ytterligare privatisering av

pensionssystemet. Eftersom egenavgifter inte skall betalas på

inkomster över förmånstaket försvagas solidariteten mellan

klasserna, och dessutom utesluts en finansieringskälla till

pensionssystemet som har fördelningspolitiska fördelar.

Finansutskottet anser att egenavgifter har flera fördelar.

Bland annat görs kostnaderna för pensionssystemet tydligare för

den enskilde inkomsttagaren genom egenavgifter än genom

arbetsgivaravgifter. Utskottet stöder även regeringsförslaget om

att pensionsavgiften i princip skall motsvara pensionsförmånen.

Det är därför rimligt att egenavgiften inte tas ut för inkomster

som inte är förmånsgrundande. Därtill vill utskottet påpeka att

förslaget till det reformerade pensionssystemet bygger på en

form av samhällskontrakt med väsentliga fördelningspolitiska

inslag, inte minst fördelningen mellan generationer. Med det

anförda avstyrker utskottet motionen i denna del.

5. Premiereservsystemet

Inom ramen för det reformerade pensionssystemet skall vidare

ett premiereservsystem inrättas. Till detta skall två

procentenheter av avgiftsuttaget avsättas och ge pensionsrätt

enligt i princip samma försäkringsmässiga grunder som gäller

för frivilliga, individuella pensionsförsäkringar. Avsättningen

av medel skall registreras på individuella konton, och det skall

finnas möjlighet att välja ett efterlevandeskydd genom

förmånstagarförordnande.

I motion Sf57 (nyd) föreslås att premiereservdelen av

pensionen skall vara minst dubbelt så stor som den av regeringen

föreslagna. Motiveringen är att fördelningssystemet har

kedjebrevskaraktär, dvs. att betalningen av konsumtion i dag

skjuts på framtiden till kommande generationer.

Finansutskottet anser att ett fonderat pensionssparande har

många fördelar, t.ex. genom att det skapar ett robustare

pensionssystem och ger tryggare pensioner samtidigt som det

finansiella sparandet ökar. Vad beträffar fördelningen mellan

fördelningssystemet och premiereservsystemet har utskottet inga

invändningar mot den bedömning som Pensionsarbetsgruppen och

regeringen har gjort. Regeringen framhåller att om en större

andel av den totala pensionsgrundande avgiften skulle avsättas

till en premiereserv skulle återstoden inte komma att räcka till

för att täcka de löpande utbetalningarna från

fördelningssystemet; avgiften blir således för låg. För att

kunna öka inslaget av premiereservsystem skulle det för

närvarande krävas att avgiften ökades. Med det anförda

tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del och

avstyrker motsvarande förslag i motion Sf57 (nyd).

I motion Sf53 av Margareta Winberg m.fl. (s) hävdas att om

medlen i premiereservsystemet placeras i privata fonder, till

skillnad från i kollektiva, kan de användas helt utan hänsyn

till nationens behov eller intresse av kapital.

Motionärernas påstående kan tolkas som att vissa investeringar

som görs i nationellt intresse skulle kunna riskera att bli

ofinansierade i ett system med privata fonder. Investeringar

bedöms emellertid utifrån den avkastning och risk de förväntas

ge och innebära. Syftar motionärerna på offentliga investeringar

i t.ex. infrastruktur eller skolor torde risken vara obefintlig

eftersom offentliga institutioner står som garant. Utskottet kan

således inte dela den oro motionärerna uttrycker för

premiereservsystemet i dessa avseenden.

Vänsterpartiet framhåller i motion Sf52 att

premiereservsystemet är en del i det ideologiska systemskiftet.

Motionärerna påpekar dessutom att systemet torde bli dyrt att

administrera eftersom de försäkringsbolag som skall sköta

hanteringen kommer att göra det mot skälig ersättning och på ett

sätt som genererar vinst för bolaget. Dessutom kan

premiereservsystemet skapa orättvisa genom att den som av

skicklighet eller med tur lyckas placera sin premiereserv i en

framgångsrik fond får en större pension än den som av okunnighet

eller otur placerar i en fond med låg tillväxt.

Beträffande premiereservsystemets förvaltning föreslår

regeringen att de medel som avsätts skall förvaltas av

kapitalförvaltare som väljs av försäkringstagaren.

Försäkringsfunktionen skall handhas av Riksförsäkringsverket som

även skall ansvara för premieinbetalningar till

kapitalförvaltaren, beräkning av pensionsbelopp och utbetalning

av pension.

Finansutskottet förutsätter i detta sammanhang att det kommer

att etableras fri konkurrens mellan olika förvaltningsbolag,

både statliga och privata, vilket bör leda till en

kostnadseffektiv lösning av förvaltningen av premiereserven.

Eftersom förslaget om premiereservsystemet innebär en ny form

av offentligt pensionssystem kommer nya system och rutiner för

bl.a. avgifter, förvaltning av medel, redovisning till

fondförvaltare och aktuariehantering att behöva byggas upp, och

ny kompetens hos Riksförsäkringsverket kommer att erfordras.

Tillsammans med andra nyheter i det reformerade pensionssystemet

och med parallell förvaltning av det gamla systemet kommer detta

att bidra till ökade administrativa kostnader för bl.a.

Riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, skatteförvaltningen

och förvaltningsdomstolarna. Mot bakgrund av det

statsfinansiella läget vill finansutskottet i detta sammanhang

framhäva vikten av att administrationen organiseras på det

effektivaste sättet och att regeringen även i det fortsatta

arbetet med pensionsreformen beaktar de administrativa kostnader

som fortsatta vägval innebär. Utskottet avstyrker med det

anförda motion Sf52 (v) och tillstyrker regeringens förslag

till riktlinjer i här berörda delar.

6. Ett fristående ålderspensionssystem

Det reformerade ålderspensionssystemet skall skiljas ut som

fristående försäkringsgren och finansieras i sin helhet med

pensionsavgift som tas ut på alla inkomster som ger

pensionsrätt. Systemet kommer emellertid att kompletteras med

vad Pensionsarbetsgruppen kallar vissa fördelningsmässiga

inslag. Systemet skall kompletteras med ett grundskydd för dem

som haft inga eller låga pensionsgrundande inkomster. Vidare

skall pensionsrätt kunna tillgodoräknas för vissa s.k. fiktiva

inkomster för personer som uppbär sjukpenning eller dagpenning

från arbetslöshetsförsäkringen. Pensionsrätt skall även utgå för

studier, barnår och värnpliktstjänstgöring. Systemet kommer

senare också att kompletteras med ett förtidspensionssystem. De

nu nämnda kompletteringarna är inte slutgiltigt utformade i

propositionen utan kommer att utredas ytterligare.

Finansutskottet anser det angeläget att kostnaderna för de

kompletteringar som regeringen föreslår, och som utskottet anser

väl motiverade, särskiljs och finansieras av skattemedel vid

sidan av ålderspensionssystemet. Dessa kompletteringar är

fördelningspolitiskt motiverade och bestäms inte av det

försäkringsmässiga samband mellan avgifter och förmåner som är

en förutsättning för utformningen av ålderspensionssystemet. De

fördelningsmässiga kompletteringarna i systemet bör därför

särskiljas och kostnaderna tas upp i statsbudgeten. De kommer

därmed att redovisas som en del av den totala inkomstfördelning

som görs över statsbudgeten. Av de riktlinjer som redovisas i

propositionen framgår att avsikten är att grundskyddet skall

finansieras med skattemedel. Likaså skall pensionsavgifter

avseende bakomliggande (fiktiva) inkomster finansieras inom

ramen för motsvarande socialförsäkring. Utskottet anser att

avgifter motsvarande pensionsrätten för studier, barnår och

värnpliktstjänstgöring skall finansieras utanför

ålderspensionssystemet med skattemedel. Utskottet instämmer

således i de principer som redovisas i propositionen och vill

understryka vikten av att de blir vägledande för det fortsatta

beredningsarbetet.

Beträffande frågan om hur förtidspensioneringen skall

finansieras -- antingen med allmänna skattemedel eller med nya

socialförsäkringsavgifter -- kan man konstatera att utan

ytterligare åtgärder på främst förtidspensionsområdet blir

belastningen på statsbudgeten betydande.

Finansutskottet tillstyrker med det anförda att det

reformerade ålderspensionssystemet i lagtekniskt och finansiellt

hänseende utformas som ett fristående system avskilt från övriga

delar av pensions- och socialförsäkringssystemet. Ett fristående

system gör det möjligt att kunna följa utvecklingen av

ålderspensionssystemets inkomster och utgifter, vilket är

förutsättningen för att kunna bestämma förmånernas storlek. En

sådan ordning skapar också ett förtroende för

pensionssystemets stabilitet och förmåga att garantera

pensionsförmånerna.

Vänsterpartiet invänder i sin motion Sf52 mot den ordning som

regeringen föreslagit beträffande kompensationer för

värnpliktstjänstgöring, studier och barnår och hävdar att ett

system som utgår från dagens system men som bygger på 30

intjänandeår ger större valfrihet och lämnar utrymme för både

studie- och barnår. Det av regeringen föreslagna

pensionssystemet ger upphov till byråkratiskt krångel. Dessutom

påpekar motionärerna att det är effektivare att ge bidrag direkt

till sådant som skall stödjas än att ta omvägen via

pensionssystemet.

Finansutskottet instämmer i regeringens inställning till

livsinkomstprincipen och avstyrker därför motion Sf52 (v) men

vill ändå i sammanhanget framhålla att någon pensionsrätt som

motsvarar den som föreslås för värnpliktstjänstgöring, studier

och barnår inte bör införas för andra grupper.

Stockholm den 18 maj 1994

På finansutskottets vägnar

Per-Ola Eriksson

I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Lars

Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Roland Sundgren (s), Lars

Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s), Lisbet Calner (s), Tom

Heyman (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Stefan Attefall (kds),

Ian Wachtmeister (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c),

Sonia Karlsson (s) och Alf Egnerfors (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Ian Wachtmeister (nyd) anser att utskottets yttrande bort ha

följande lydelse:

Det nuvarande pensionssystemet kan beskrivas som ett

kedjebrevssystem. Det är ett fördelningssystem utan koppling

mellan inbetalade avgifter och utbetalade förmåner. Genom att

värdesäkra utgående förmåner oavsett den ekonomiska eller

demografiska utvecklingen har man skapat grunden för ett system

som förr eller senare måste gå över styr. Det är därför

uppenbart att pensionssystemet behöver reformeras.

Regeringens förslag är ett halvhjärtat försök att komma till

rätta med de växande problemen. Enligt finansutskottets mening

bör man utarbeta ett helt nytt system, som med åren leder till

ett genomfört premiereservsystem, för pensionerna.

Pensionssystemet bör kompletteras med en grundgaranti som är

solidariskt finansierad.

Det nya premiereservsystemet bör gälla för alla under 50 år.

Individerna bör ges möjlighet att kunna påverka placeringen av

sina pensionsmedel. Försäkringsbolaget Skandia har utarbetat ett

förslag som kan ligga till grund för ett nytt

premiereservbaserat pensionssystem. Propositionens förslag bör

avslås av riksdagen.

Skulle socialförsäkringsutskottet ändå finna att det

föreliggande förslaget bör ligga till grund för ett

riksdagsbeslut anser finansutskottet att systemet bör modifieras

på vissa punkter. Pensionssystemet bör få grundpensionskaraktär.

Förmånerna och avgifterna bör beräknas på inkomster upp till

maximalt 5,5 basbelopp. Premiereservdelen bör göras betydligt

större, minst dubbelt så stor som i det framlagda förslaget.

Denna del, men inte den fiktiva delen, bör redovisas för den

enskilde vid den årliga informationen om kontot. Självfallet

skall avgifterna till systemet vara avdragsgilla för den

enskilde.

Meningsyttring

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

Vänsterpartiet vill ha ett generellt och obligatoriskt

pensionssystem. Det skall betalas solidariskt med

arbetsgivaravgifter som tas ut på hela lönesumman. Vi säger

därför nej till ett system med egenavgifter och

premiereservsystem som vi menar bryter mot den kollektiva tanke

som arbetarrörelsens ideologi bygger på. Genom finansiering med

egenavgifter öppnas vägen för en privatisering av

pensionssystemet. Egenavgifterna borde dessutom tas ut även över

det föreslagna förmånstaket. Det är väl motiverat i

omfördelningssyfte. Premiereservsystemet är ytterligare ett steg

mot privatisering, och det är dessutom dyrbart att administrera.

Regeringens förslag till ålderspensionssystem innebär ett

ideologiskt systemskifte, och utskottet borde därför ha avstyrkt

propositionen.

I motion Sf52 lämnar Vänsterpartiet ett alternativt förslag

till inriktning av ett ålderspensionssystem som bygger på de 30

intjänade bästa åren. Vi vill behålla de fördelningseffekter som

ATP-systemet har. Systemet skall vara förmånsbaserat och knutet

till det samhällsekonomiska utrymmet. Genom en sådan ordning

kunde pensionssystemet ha gjorts finansiellt robust och

pålitligt och samtidigt rättvist. Vi är överens med regeringen

om att ålderspensionen skall vara uppbyggd så att det finns en

grundpension/garantipension med ett standardskydd. Men vi vill

höja garantipensionen en bit över socialbidragen. Vårt förslag

leder dessutom till ett högt offentligt sparande.

Garantipensionen måste dessutom utformas på så sätt att dålig

tillväxt i flera år inte leder till att låginkomstpensionärerna

drabbas. Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt

motionen.

Slutligen kan jag inte förstå varför regeringen och

Socialdemokraterna tvunget måste fatta ett beslut i riksdagen om

grundläggande principer för ett nytt pensionssystem innan man

utrett effekterna av detta för den enskilde och

samhällsekonomin. Regeringen borde ha avvaktat vidare

utredningar och gett utrymme till en noggrann diskussion av

olika förslag. Den brådstörtade hanteringen av pensionsreformen

påvisar brist på respekt för den demokratiska processen.

Skatteutskottets yttrande

1993/94:SkU10y

Bilaga 2

Reformering av det allmänna pensionssystemet

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har berett skatteutskottet

tillfälle att yttra sig över proposition 1993/94:250

Reformering av det allmänna pensionssystemet jämte motioner.

Propositionen innehåller riktlinjer för en omläggning av den

nuvarande ålderspensioneringen under en 20-årsperiod som inleds

den 1 januari 1996. Förslaget kan i korthet sammanfattas enligt

följande.

Syftet är bl.a. att skapa ett robust ålderspensionssystem med

en försäkringsmässig karaktär och göra de fördelningspolitiska

inslagen tydligare än i dag. Förslagen skall också bidra till

det samhälleliga sparandet och stimulera arbetsutbudet. Även

inkomster som inte omfattas av det nuvarande systemet skall bli

pensionsgrundande, och pensionsrätt tillgodoräknas enligt

förslaget också genom särskilda regler för s.k. barnår, studier

och värnpliktstjänstgöring. Pensionsrätten blir 18,5 % av de

pensionsgrundande inkomsterna upp till ett förmånstak, och

motsvarande belopp skall betalas in i avgifter till systemet.

Förmånstaket motsvarar i princip den nuvarande nivån 7,5

basbelopp men knyts i fortsättningen till den allmänna

löneutvecklingen.

Härutöver föreslås en garantipension som ersätter den

nuvarande folkpensionen. Garantipensionen utformas som en

utfyllnad av den inkomstrelaterade pensionen upp till en

garanterad nivå som inom vissa gränser blir beroende av den

inkomstrelaterade pensionen. Förslaget innebär att också

garantipensionen skall beskattas fullt ut enligt vanliga regler

och att folkpensionärernas särskilda grundavdrag vid

beskattningen alltså försvinner. Garantipensionen finansieras

med allmänna medel.

Ålderspensionsavgiften skall som redan har nämnts bli 18,5 %

och utgå på alla pensionsgrundande inkomster. En procentenhet

tas ut redan fr.o.m. 1995 genom att det samlade avgiftsuttaget

höjs genom en egenavgift på 1 % av pensionsgrundande inkomster

upp till 7,5 basbelopp. Det samlade avgiftsuttaget för

pensioneringsändamål blir därmed 19,86 % av lönen.

Fr.o.m. 1996 innebär regeringens huvudförslag att ytterligare

8,25 % tas ut i form egenavgifter upp till 7,5 basbelopp. Denna

växling från arbetsgivaravgift till löneavgift förutsätter att

löntagarna får full kompensation för avgiftsväxlingen genom

löneökningar, så att åtgärden för deras del blir neutral och

inte medför ytterligare ekonomiska belastningar. Återstående

9,25 % skall tas ut genom att arbetsgivarnas folkpensions- och

ATP-avgifter gradvis omformas till pensionsavgifter till dess

att avgiftsnivån 9,25 % har uppnåtts. Arbetsgivaravgifterna

skall i princip utgå på hela löneunderlaget även i

fortsättningen, men den del som avser lönebelopp över 7,5

basbelopp skall inte tillfalla pensionssystemet utan överföras

till statsverket såsom en skatt. Även de (18,86 - 8,25 - 9,25 =)

1,36 % som återstår av arbetsgivaravgifterna skall successivt

överföras till andra ändamål. Övergången sker alltså på ett

sådant sätt att den gradvis leder till en finansiell

nettoöverföring från pensionssystemet till statsbudgeten.

Om avgiftsväxlingen inte kan genomföras med full garanti för

att löntagarna erhåller tillräcklig kompensation för sina

merutgifter är avsikten att denna växling inte skall genomföras.

Betalningsansvaret för dessa 8,25 % upp till 7,5 basbelopp

ligger då enligt propositionen kvar hos arbetsgivaren.

I propositionen framhålls att skatteväxlingen och den

lönekompensation härför som skall utgå till löntagarna innebär

att underlaget för avgifterna ökar. Procentsatserna eller

underlaget för avgifterna skall av denna anledning justeras så

att det totala avgiftsuttaget inte ökar.

Förslaget baseras på en överenskommelse inom

Pensionsarbetsgruppen och en uppgörelse inom arbetsgruppen

mellan företrädare för de fyra regeringspartierna och

Socialdemokraterna. Avsikten är att en arbetsgrupp med

företrädare för dessa partier skall medverka till att den

forsatta beredningen av reformen fortskrider i enlighet med

deras gemensamma intentioner.

I ärendet föreligger två motioner med yrkanden som berör

utskottets intresseområde. Den ena är motion Sf52 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) där motionärerna yrkar avslag på propositionen

och begär att riksdagen uttalar sig för ett pensionssystem som

betalas med arbetsgivaravgifter och skatter på hela lönesumman

(yrkande 1). Motionärerna anser också att garantipensionen skall

reduceras med hänsyn till inkomster av förmögenhet och

individuella pensionsförsäkringar och begär ett

riksdagsuttalande även i den riktningen (yrkande 3).

Även i motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkas

avslag på propositionen (yrkande 1). Avslagsyrkandet grundar sig

på uppfattningen att pensionssystemet skall ha en

grundpensionskaraktär och kompletteras med generösare

avdragsregler (yrkandena 6, 8 och 9).

Finansieringen av våra sociala trygghetssystem och prognoserna

för framtiden har sedan länge skapat en oro för att

påfrestningarna i dessa system kommer att bli för stora. Enligt

utskottets uppfattning har det därför varit nödvändigt att

eftersträva en politiskt bred förankring kring ett nytt robust

pensionssystem och finansieringen av denna reform. Det förslag

som regeringen nu lägger fram är resultatet av ett långvarigt

arbete med dessa frågor och innebär enligt utskottets mening en

på det hela taget tillfredsställande lösning av de olika

avvägningsfrågorna. De invändningar som har framkommit torde

inte heller vara av sådan karaktär att de kan vålla svårigheter

i de fortsatta övervägandena rörande detaljerna i reformen.

Utskottet ansluter sig alltså till propositionen och avstyrker

avslagsyrkandena i motionerna Sf52 och Sf57. Samtidigt vill

utskottet understryka att man inte nu bör binda sig alltför hårt

till olika detaljer. Enligt utskottets mening bör man i ett så

omfattande system som det här är fråga om eftersträva enkla och

lätthanterliga regler. Frågorna har också stor ekonomisk

betydelse för var och en som omfattas av systemet, och det är

därför viktigt att reglerna blir enkla och lättförståeliga så

att var och en kan bedöma konsekvenserna i olika situationer.

Utskottet utgår från att det riksdagsbeslut som nu kommer att

tas i dessa frågor på grundval av det föreliggande materialet

får denna innebörd och att det fortsatta arbetet med viktiga

detaljfrågor inriktas på praktiska lösningar.

När det gäller garantipensionen innebär propositionen bl.a.

att det särskilda avdraget för pensionärer försvinner. Detta

avdrag har i praktiken medfört svåra komplikationer, och

utskottet tillstyrker denna utformning. Med anledning av vad som

anförs i v-motionen vill utskottet erinra om att det särskilda

avdraget inte längre avtrappas mot kapital och kapitalinkomster

och att detta avdrag numera inte heller påverkas av privata

pensionsförsäkringar. Det är då inte heller motiverat att låta

garantipensionen bli beroende av sådana förhållanden. Utskottet

avstyrker alltså även yrkande 3 i motion Sf52.

Egenavgiften blir avdragsgill även i det nya pensionssystemet.

Yrkande 6 i motion Sf57 är alltså redan tillgodosett, och

utskottet avstyrker detta yrkande.

Med de i propositionen föreslagna pensionsnivåerna får de

avdragsregler som nu gäller för privata pensionsförsäkringar

enligt utskottets mening tills vidare anses rimliga. I de

framtida övervägandena rörande avdragsfrågor för makar bör man

bl.a. beakta att reglerna behållit sin nuvarande utformning med

tanke på de principer som gäller i fråga om individuell

beskattning av makar. Enligt utskottets mening kan det inte

anses aktuellt att ompröva reglerna i detta sammanhang, och

utskottet avstyrker alltså även yrkandena 8 och 9 i motion Sf57.

Avgiftsväxlingen från arbetsgivare är en av de frågor som

särskilt kommer att uppmärksammas i det fortsatta arbetet med

genomförande av det nya systemet. Avgiftsväxlingen kommer att

medföra att underlaget för olika avgifter kommer att öka, och

det gäller inte endast i fråga om arbetstagarnas egenavgifter

till det nya pensionssystemet och till sjukförsäkring och

arbetslöshetsförsäkring. Det gäller också i fråga om kommunala

avgifter till daghem och andra liknande utgifter om de beräknas

med hänsyn till bruttolöner. Andra exempel är att

skadeersättningar av olika slag för förlorad arbetsinkomst i

förfluten tid blir mindre värda om de inte räknas upp med hänsyn

till den nya egenavgiften. Utskottet utgår från att den

arbetsordning som kommer att tillämpas innebär att sådana och

liknande frågor löses på ett sätt som innebär att nettoinkomsten

inte i enskilda fall minskar på grund av den nya ordningen för

avgiftsuttaget, innan slutlig ställning tas till frågan om

avgiftsväxlingen kan genomföras.

Om resultatet av de överläggningar som skall genomföras med

berörda parter blir att avgiftsväxlingen inte kommer att

genomföras måste man enligt utskottets mening enas om praktiskt

lämpliga lösningar på de problem som kan vara förenade med att

återföra inkomsttagarnas avgiftsansvar till arbetgivarna och

andra som svarar för utbetalningar av pensionsgrundande

inkomster. Ett sådant exempel är det halverade avgiftsuttaget

för inkomster över pensionsgrundande inkomster.

I detta sammanhang vill utskottet något beröra vad som sägs i

propositionen om deklarationspliktsgränsen och den nedre

beloppsgränsen för vad som skall anses som pensionsgrundande

inkomst. Deklarationspliktsgränsen sammanfaller i dag med

gränsen för det bruttobelopp som obestridligt inte medför någon

beskattning eller avgiftsskyldighet. En annan fråga som enligt

utskottets uppfattning bör övervägas ytterligare är hur

sjömansinkomster, studieunderstöd och förmåner av olika slag

enklast bör infogas i systemet.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen

och avstyrker motionerna.

Stockholm den 24 maj 1994

På skatteutskottets vägnar

Knut Wachtmeister

I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars

Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Bo Forslund (s), Kjell

Johansson (fp), Ivar Franzén (c), Bruno Poromaa (s), Karl-Gösta

Svenson (m), Gunnar Nilsson (s), Harry Staaf (kds), Peter Kling

(nyd), Carl Fredrik Graf (m), Karl Hagström (s), Kjell Nordström

(s) och Martin Nilsson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Bäckström (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Peter Kling (nyd) anför:

Vår huvudinvändning mot förslaget är att man vill ändra

kedjebrevssystemet i ATP till ett annat kedjebrevssystem. Ny

demokrati vill att man snarast möjligt övergår till ett

premiereservsystem. I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl.

(nyd) skisseras ett sådant system efter en modell som har

framförs bl.a. av Skandia. Hur pensionerna bör utformas ligger i

princip utanför skatteutskottets ämnesområde, men en omläggning

kan innebära att skattereglerna bör justeras.

Pensionssystemet bör enligt vår uppfattning ändras så att det

får mer av grundpensionskaraktär, och grundpensionen bör utgå i

förhållande till de avgifter som betalats in. Som anförs i

motionen bör avgifterna vara avdragsgilla vid beskattningen,

dvs. på samma sätt som hittills. Man bör också göra

avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar mer generös, och

avdragsrätten bör gälla även för make/makar. Skattereglerna bör

ändras i denna riktning redan i dagens system.

Vi anser alltså att propositionen bör avslås (yrkande 1 i

motion Sf57). Det anförda innefattar också bifall till motion

Sf57 yrkandena 8 och 9.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Lars Bäckström (v) anför:

Socialutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra

sig över proposition 1993/94:250 Reformering av det allmänna

pensionssystemet jämte motioner. Skatteutskottet har den 24 maj

justerat ett yttrande där man tillstyrker propositionen och

avstyrker vänsterpartiets motion.

Skatteutskottet har haft mycket kort tid på sig för att

behandla proposition 1993/94:250. Enligt Vänsterpartiets mening

försvagar denna mycket snabba handläggning demokratin i

beslutsprocessen.

I motion Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) riktas kraftig

kritik mot regeringens hantering av pensionsfrågan. I motion

Sf52 skisserar motionärerna ett modifierat ATP-system som i allt

väsentligt behåller de fördelar som den nuvarande ordningen

innebär. I motionen Sf52 framförs också en välgrundad kritik mot

propositionens förslag på skatteområdet. Enligt Vänsterpartiets

uppfattning bör pensionssystemet finansieras med skatter och

arbetsgivaravgifter på hela lönesumman.

Av ovan angivna skäl kan jag ej biträda skatteutskottets

yttrande till socialförsäkringsutskottet. Jag vill i stället

anföra följande med tonvikt på propositionen i förhållande till

skattereglerna.

I propositionen förs ett långt teoretiskt resonemang angående

skillnaderna mellan skatter och avgifter. I vissa hänseenden kan

arbetsgivaravgifterna i det nuvarande systemet sägas få samma

effekter som en skatt. Regeringens förslag att lägga över

betalningsansvaret på löntagarna har dock utformats på ett sätt

som innebär en ren skattelättnad för inkomster över 7,5

basbelopp.

En sådan skattelättnad underminerar inte bara finansieringen

av pensionerna och socialförsäkringen i övrigt utan innebär

också att skattebördan vältras över på dem som har lägre

inkomster. Förslaget innebär omotiverade skattelättnader för

inkomster över 7,5 basbelopp.

De nya egenavgifterna på 9,25 % medför dessutom att

marginaleffekterna ökar väsentligt för dem som ligger under

gränsen på 7,5 basbelopp. Därtill kommer att avdragsrätten för

de nya avgifterna inte har så stor betydelse för

låginkomsttagare som för höginkomsttagare. -- Utformningen med

egenavgifter innebär att också den nedre gränsen för

pensionsgrundande och avgiftsgrundande inkomst medför stora

marginalproblem.

I samband med skattereformen ansåg en riksdagsmajoritet att

det var ett vitalt samhällsintresse att minska

marginaleffekterna från 72 % till högst 50 %. Vänsterpartiet

har aldrig förnekat att höga marginaleffekter kan påverka

samhällsekonomin negativt, men vi har vidhållit vår uppfattning

att ett omfördelande skattesystem kräver en progressiv

inkomstbeskattning.

Vänsterpartiet har ansett att en rimlig avvägning bör vara ett

marginalskatteuttag på ca 33 % för inkomster under 160 000 kr,

40 % för inkomster över ca 160 000 kr, en högre nivå på ca

55 % för inkomster över 200 000 kr, samt ett tak på ca 60 %

för inkomster över 300 000 kr. Våra förslag i dessa avseenden

har av en riksdagsmajoritet avvisats främst med hänvisning till

att sådana marginaleffekter är för höga bl.a. i ett

internationellt perspektiv.

Riksdagen har dock redan fattat beslut om att införa

egenavgifter på 3 % och genom förslagen i proposition

1993/94:250 föreslår regeringen nya egenavgifter på ytterligare

9 % för pensionssystemet. Således totalt 12 % i egenavgifter.

För inkomster över 7,5 basbelopp ca 250 000, avser man dock

inte att ta ut några egenavgifter. Införandet av egenavgifter på

12 % gör att marginaleffekterna kommer att stiga mycket

kraftigt i tämligen normala inkomstlägen medan de förblir

oförändrade för inkomster över 7,5 basbelopp.

I vissa fall kan extrema effekter uppkomma för den som har en

mycket låg årsinkomst. I dag betalar den som har en årsinkomst

på 8 800 kr ingen skatt. En hundralapp extra i denna situation

medför egenavgifter på 200 kr, och innehållet i plånboken

minskar med 100 kr. Men med stigande egenavgifter ökar

marginaleffekterna. År 1995 medför den extra hundralappen att

innehållet i plånboken minskar med 300 kr. Fr.o.m. 1996 medför

den extra 100-lappen en ren förlust på 1 000 kr, och om

inkomsten i exemplet ökar med 1 500 kr får man behålla mindre

än 40 kr. -- Att marginaleffekterna i botten blir alltför höga

gäller inte endast i extremfall utan i ett brett inkomstskikt.

Sverige kommer genom den förda regeringspolitiken att få ett

skatte- och avgiftssystem där marginaleffekterna sjunker vid

höga inkomster. Sverige kommer på bara några år att ha gått från

ett system med stark progressivitet till ett system med

regressiva marginaleffekter. De regressiva inslagen förstärks

dessutom som ovan påtalats av att egenavgifterna är avdragsgilla

vid beskattningen.

Avdragsrätten gör att höjningen på 12 % genom egenavgifter

reduceras med ca 30 % för inkomster under brytpunkten, och för

inkomster över brytpunkten blir reduceringen ca 50 %. Höjningen

av marginaleffekten blir i normalfallet ca 8 % för inkomster

under brytpunkten, medan höjningen begränsas till ca 6 % över

brytpunkten. För inkomster över 7,5 basbelopp ca 250 000 kr

blir det ingen höjning av marginaleffekten.

Resultatet för heltidsarbetande skulle bli en trappa med

regressiva inslag, där marginaleffekten blir 41 % för inkomster

under brytpunkten (ca 200 000 kr), ca 57 % marginaleffekt över

brytpunkten, och marginaleffekten faller sedan till 51 % för

inkomster över 7,5 basbelopp, allt beräknat vid en kommunalskatt

på 31 kr.

Sådana marginaleffekter skulle leda till oacceptabla

fördelningspolitiska skevheter, och stora påfrestningar när det

gäller medborgarnas acceptans för skattesystemet. Det är

anmärkningsvärt att skatteutskottet i sitt yttrande till

socialförsäkringsutskottet inte för ett utförligare resonemang

angående dessa frågor.

Vänsterpartiet kan inte acceptera en politik med denna

innebörd. De egenavgifter som regeringen föreslår är en del i

ett ideologiskt systemskifte. Genom dessa avgifter försvagas den

kollektiva tanke som skattesystemet ytterst bygger på.

Ett av skälen bakom regeringens förslag är att man skall göra

kostnaderna för pensioneringen tydligare. Den information som

man i fortsättningen skulle få om dessa kostnader genom de

föreslagna egenavgifterna blir dock helt missvisande redan av

det skälet att arbetsgivarna fortfarande skall stå för en del av

finansieringen. Därtill kommer att de föreslagna avgifterna inte

till någon del bidrar till kostnaderna för att administrera

systemet. Som framhållits vid remissbehandlingen kommer dessa

kostnader att öka väsentligt med regeringens förslag.

Kostnadsbilden blir alltså felaktig, och de enskilda

försäkringsformerna kommer oförskyllt i en ännu mer ofördelaktig

dager än i dag. Enligt vänsterpartiets uppfattning bör man kunna

belysa kostnadsfrågorna på ett lämpligare och mer allsidigt

sätt.

Den nuvarande folkpensionen och pensionstillskottet omvandlas

enligt regeringens förslag till en garantipension. Samtidigt har

det kommunala bostadstillägget permanentats. Närmare 30 000

pensionärer ligger i dag i närheten eller under normen för

socialt ekonomiskt bistånd, och ca 500 000 pensionärer har det

ekonomiskt svårt på grund av höga hyror, ökande kommunala

avgifter och dyrare sjukvård. Regeringen har inte försökt att

lösa dessa problem.

Vänsterpartiet anser att nivån för garantipension bör höjas.

Vidare bör garantipensionen avtrappas inte bara mot

avtalspensioner och pensioner från utlandet, som regeringen

föreslår, utan även mot individuella pensionsförsäkringar och

andra inkomster av förmögenheter. Konsekvenserna bör inte bli

att den som har hög förmögenhet skall kunna få garantipension.

Avtrappningsreglerna för garantipension är alltså en av de

många frågor som bör övervägas ytterligare. Samtidigt vill

Vänsterpartiet framhålla att de nuvarande reglerna om

folkpension och särskilt grundavdrag för pensionärer utformats

på ett sätt som innebär att man begränsar de ekonomiska

svårigheterna för dem som saknar ATP eller som endast har låg

ATP. Det särskilda avdraget får denna effekt i ett brett skikt

upp till en nivå som ligger över 130 000 kr för ensam pensionär

och 230 000 kr för två makar. Avtrappningsreglerna för

garantipensionen bör enligt vår uppfattning utformas så att

ekonomiskt svaga grupper inte får försämringar. Konsekvenserna

har inte belysts i propositionen, och dessa frågor bör

uppmärksammas noga.

Som framhålls i motion Sf52 medför den omläggning som föreslås

i propositionen administrativa problem av många slag. Enligt vår

uppfattning är det nödvändigt att utforma pensionssystemet så

enkelt som möjligt inte bara från administrativ synpunkt utan

också för att den enskilde skall kunna bedöma de ekonomiska

konsekvenserna.

Vänsterpartiet avstyrker propositionen och tillstyrker motion

Sf52.

Lagutskottets yttrande

1993/94:LU5y

Bilaga 3

Riktlinjer för vissa ändringar i äktenskapsbalkens

bodelningsregler

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har den 3 maj 1994 beslutat att

bereda bl.a. lagutskottet tillfälle att avge yttrande över

proposition 1993/94:250, Reformering av det allmänna

pensionssystemet, jämte eventuella motioner såvitt propositionen

och motionerna rör lagutskottets beredningsområde.

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner

vissa riktlinjer som bör vara vägledande för ett reformerat

ålderspensionssystem. Förslagen baseras på

Pensionsarbetsgruppens betänkande, (SOU 1994:20), Reformerat

pensionssystem. I den föreslagna reformen ingår ett särskilt

system som innebär att intjänad pensionsrätt skall kunna delas

mellan makar. Sålunda skall makar, födda år 1954 eller senare, i

enlighet med Pensionsarbetsgruppens förslag kunna dela

pensionsrättigheter som tjänas in inom det reformerade

pensionssystemet. Delningen skall vara frivillig och ske

fortlöpande, år för år, under tiden för äktenskapets bestånd. De

ålderspensionsrättigheter som två makar intjänat i det

reformerade pensionssystemet ett år läggs samman och delas på så

sätt att vardera maken som pensionsrätt för året tillgodoförs i

princip hälften. Anmälan om delning skall enligt förslaget göras

gemensamt av makarna och får till följd att delning börjar att

äga rum fr.o.m. året därefter. Anmälan om utträde kan göras

ensidigt av någon av makarna. Delningen upphör också om

äktenskapet upplöses.

Utöver vad Pensionsarbetsgruppen föreslagit innebär

regeringens förslag att också makar som är födda under åren

1935--1953 bör få dela pensionsrättigheter intjänade inom det

reformerade pensionssystemet.

I propositionen hänvisar regeringen till tidigare framförd

kritik mot att likadelning mellan makar av den ATP-rätt de

tjänat in under äktenskapet inte kunnat delats. Kritiken har i

huvudsak gått ut på att kvinnor missgynnats av nuvarande regler.

I sådana fall där kvinnan tagit det huvudsakliga ansvaret för

barnen och hemmet har hon generellt sett, vid t.ex. en

skilsmässa efter ett långvarigt äktenskap, haft små möjligheter

att bättra på sitt eget pensionsskydd.

Regeringens förslag innebär att enbart pensionsrättigheter

inom det allmänna reformerade pensionssystemet skall kunna bli

föremål för en renodlad delning mellan makar. De principiella

synpunkter som ligger bakom förslaget om att pensionsrätt skall

kunna delas mellan makar bör dock, enligt regeringens mening,

delvis överföras också på andra former av pensionsrättigheter.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen vissa riktlinjer för ett

särskilt utredningsarbete rörande ändringar i äktenskapsbalkens

regler om bodelning (avsnitt 7.2). Arbetet skall syfta till nya

regler som innebär att rätt till pension på grund av frivilliga

individuella pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto

enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, till

skillnad från vad som gäller i dag, regelmässigt skall ingå i

bodelningen efter äktenskapsskillnad. Övriga former av

pensionsrättigheter, dvs. inom avtalspensioneringarna och såvitt

gäller ATP enligt nuvarande regler, bör enligt propositionen

jämkningsvis kunna beaktas vid en bodelning efter

äktenskapsskillnad, om det med hänsyn till makarnas förhållanden

i det enskilda fallet är uppenbart oskäligt att undanta dem från

bodelningen.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande i ärendet såvitt

avser ovan redovisade förslag beträffande äktenskapsbalkens

bodelningsregler. Någon motion i den delen har inte väckts.

Lagutskottet får anföra följande.

Äktenskapsbalken utgår från att makar kan ha två slag av

tillgångar, giftorättsgods och enskild egendom. Enligt 7 kap.

1 § är en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är

enskild egendom. I vilka fall en makes egendom kan vara enskild

anges i 7 kap. 2 §. Främst märks det fallet att makarna genom

äktenskapsförord bestämt att viss egendom skall vara enskild.

Vidare anges i lagrummet att egendom kan vara enskild om en make

har fått den i gåva från någon annan än den andra maken med

villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda.

Detsamma gäller i fråga om egendom som under sådana villkor

tillfaller en make genom arv eller testamente. Numera kan även

egendom som en make förvärvar genom förmånstagareförordnande vid

livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring, som

tecknats av någon annan än den andra maken vara enskild om

försäkringstagaren föreskrivit det. Frågan vilken karaktär

egendomen eller tillgången har får betydelse vid bodelning

mellan makar.

Bodelning skall göras inte bara då äktenskapet upplöses genom

äktenskapsskillnad utan även vid den ena makens död. Makarna har

också möjlighet att -- om de är överens om det -- göra bodelning

utan samband med äktenskapets upplösning. Giftorättsgods skall

som huvudregel ingå i bodelningen, medan enskild egendom i

princip inte skall göra det. Äktenskapsbalken bygger på

principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall

delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för

sina skulder.

Enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken har vardera maken rätt

att undanta viss egendom eller rättighet från bodelningen trots

att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. I

lagrummets första stycke föreskrivs att rättigheter som inte kan

överlåtas eller som i annat fall är av personlig art inte skall

ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för

rättigheten. Därav följer att rätten till pension från den

allmänna försäkringen skall hållas utanför bodelningen. Detsamma

torde gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som

arbetsgivaren tecknat. Av andra stycket i paragrafen följer att

också rätt till pension på grund av en privat försäkring som

någon av makarna äger skall undantas. En förutsättning är dock

att utfallande belopp skall beskattas som inkomst och att

försäkringen gäller rätt till ålderspension eller

invalidpension, eller efterlevandepension i fall då rätt till

utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Rätt till

pension som tillkommer någon av makarna på grund av

pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt

pensionssparande, som trädde i kraft den 1 januari 1994, skall

inte heller ingå i bodelning.

De angivna slagen av pensionsrättigheter på grund av en privat

försäkring eller ett pensionssparavtal skall dock, enligt 10

kap. 3 § fjärde stycket äktenskapsbalken, helt eller delvis

ingå i bodelningen om det med hänsyn till äktenskapets längd,

makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt

skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning.

I förarbetena uttalades att jämkningsbestämmelsen får ses som en

undantagsregel och därför bör tolkas restriktivt (prop.

1989/90:30, bet. LU11). Pensionsrättigheterna kan också enligt

10 kap. 4 § första stycket ingå i bodelningen om makarna är

överens om detta.

Enligt 11 kap. 4 § äktenskapsbalken har make rätt till

kompensation vid bodelning för det fall den andra maken inför en

förestående äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria

transaktioner. Bestämmelsen innebär att resultatet av

bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom tre år före

ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt sig

giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt

giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

Detsamma gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet

av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10 kap. 3 §

äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen

skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens

andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade

funnits kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts

och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner,

som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om

äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade

giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan

emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt

fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett

oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1 §

äktenskapsbalken att vid bodelning som förrättas under makarnas

livstid ena maken av sitt giftorättsgods kan få behålla mer än

sin andel av sitt giftorättsgods om en likadelning skulle vara

oskälig med hänsyn till äktenskapets längd men även till

makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

I äktenskapsbalken har vidare införts en särskild regel om

jämkning av äktenskapsförord.

Före äktenskapsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1988 var

huvudregeln att privata pensionsförsäkringar ingick i

bodelningen medan flertalet andra pensionsförmåner i enlighet

med vad som också nu gäller enligt 10 kap. 3 § första stycket

äktenskapsbalken hölls utanför. Under förarbetena till

äktenskapsbalken framhöll departementschefen (se prop.

1986/87:1, s. 162) att det stora flertalet människor har sin

pensionering ordnad på det sättet att förmånen inte ingår i en

bodelning. Till försvar för att pensionen på grund av

pensionsförsäkring enligt då gällande regler däremot ingick i

bodelningen brukade, enligt departementschefen, anföras att

betalningen av försäkringspremierna i realiteten belastar bägge

makarnas ekonomi och därför får anses utgöra resultatet av deras

gemensamma uppoffringar. Det hade också framhållits att

pensionsförsäkringarna ofta innefattade mycket stora ekonomiska

tillgångar. Skatteaspekter och andra hänsyn hade medverkat till

att pensionsförsäkringar ofta hade karaktär av kapitalplacering.

Emellertid hade enligt departementschefen också kritik riktats

mot att pensionsförsäkringarna inte följde samma regler som

annan pension. Kritiken mot att dessa försäkringar omfattades av

bodelning efter äktenskapsskillnad framträdde med särskild

styrka i det fallet att den andra maken hade rätt till pension

vars värde inte ingick i bodelningen. I anslutning till detta

uttalande erinrade departementschefen om att

pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens bemärkelse numera är

inskränkta till sådana försäkringar som tillgodoser

pensioneringsbehov. Vid inkomstbeskattningen tillåts inte heller

avdrag för högre premier än som anses behövliga för att

försäkringstagaren skall erhålla en normal pension.

Försäkringstagaren saknar vidare -- med vissa i sammanhanget

betydelselösa undantag -- möjligheter att disponera över det

förmögenhetsvärde som försäkringen representerar. Med hänsyn

till anförda förhållanden ansåg departementschefen att det inte

borde göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension

och pensionsförmåner från pensionsförsäkring.

Efter äktenskapsbalkens ikraftträdande har utskottet vid flera

tillfällen behandlat motioner med yrkanden om ändring av

pensionsförsäkringars ställning i bodelningshänseende. Utskottet

har därvid funnit att de skäl som åberopats till stöd för

nuvarande ordning alltjämt äger giltighet. Vidare har utskottet

pekat på den fördel som bestämmelsen i 10 kap. 3 §

äktenskapsbalken ger den efterlevande maken vid bodelning med

anledning av den ena makens död. Enligt tidigare gällande

ordning kunde den efterlevande maken tvingas att från sin andel

av giftorättsgodset utge kompensation till den avlidne makens

bröstarvingar för värdet av den pensionsrätt som tillkom henne

enligt en försäkring, och detta gällde både i fall då hon själv

tecknat försäkringen och i fall då hon insatts som förmånstagare

till makens försäkring (se bl.a. bet. 1989/90:LU11).

Utskottet har också under senare år vid ett antal tillfällen

behandlat motioner vari anförts att makarnas totala

pensionsskydd bör beaktas vid bodelning. Utskottet har därvid

pekat bl.a. på att rätten till egen pension eller avtalspension

är en sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och att den

därför i likhet med andra sådana rättigheter -- enligt vad som

länge gällt inom äktenskapsrätten -- undantas från bodelning. En

förändring i detta avseende skulle, enligt vad utskottet anfört,

innebära att man frångår en grundläggande princip på området (se

bet. 1989/90:LU11). När spörsmålet behandlades senast nu i vår

hänvisade utskottet till de överväganden som då pågick inom

regeringskansliet med anledning av Pensionsarbetsgruppens

betänkande (bet. 1993/94:LU19).

I propositionen föreslås att en särskild utredare skall få i

uppdrag att utarbeta förslag till ändringar i äktenskapsbalken

som innebär att rätt till pension på grund av frivilliga

individuella pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto

enligt lagen om individuellt pensionssparande regelmässigt skall

ingå i bodelningen efter äktenskapsskillnad. Arbetet skall

bedrivas med sikte på att ett ikraftträdande kan ske den 1

januari 1996.

Vidare framhålls i propositionen att syftet med den ändring

som gjordes i bodelningsreglerna vid tillkomsten av

äktenskapsbalken var att åstadkomma likformighet med andra

former av pension, nämligen folk- och tilläggspension samt

avtalspension. När nu reglerna för den allmänna pensioneringen

kommer att ändras och delning kommer att medges av pensionsrätt

intjänad inom det reformerade ålderspensionssystemet föreligger,

enligt regeringens mening, inte längre detta skäl att hålla

frivilliga, individuella pensionsförsäkringar utanför

bodelningen. Tvärtom anser regeringen att det finns anledning

att ompröva det tidigare riksdagsbeslutet om

pensionsförsäkringars behandling vid bodelning just för att

åstadkomma en fortsatt parallellitet olika pensionsformer

emellan. Samma synsätt bör anläggas på det individuella

pensionssparandet. Utredningsarbetet bör syfta till att utarbeta

ett system som innebär att frivilliga, individuella

pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto

fortsättningsvis skall ingå i bodelningen efter

äktenskapsskillnad, i huvudsak enligt de regler för

pensionsförsäkringar som gällde före år 1988.

När det gäller övriga former av pensionsrättigheter bör,

enligt vad som anförs i propositionen, utarbetas förslag och

tekniska lösningar som innebär att de framöver skall kunna tas i

beaktande vid en bodelning -- inte regelmässigt men i speciella

situationer -- nämligen om det med hänsyn till makarnas

förhållanden i det enskilda fallet är uppenbart oskäligt att

undanta dem från bodelningen. En sådan ordning skulle alltså

kunna gälla beträffande pensionsrättigheter inom det

hittillsvarande allmänna pensionssystemet och inom

avtalspensioneringarna. Den skulle även kunna ta sikte på det

reformerade pensionssystemet för situationer där makarna inte

har använt sig av delningssystemet. Utgångspunkten bör härvid,

enligt regeringens mening, vara att pensionsrättigheter endast i

undantagsfall skall kunna beaktas vid en bodelning mot en av

makarnas vilja. Detta skall kunna ske bara när fördelningen av

makarnas resp. pensionsskydd sammantaget framstår som orimligt,

bl.a. i relation till makarnas förhållanden under äktenskapet

och de framtida möjligheterna att påverka skyddet. Även frågan

om hur pensionsrättigheterna skall kunna påverka bodelningen

bör, enligt regeringens mening, penetreras närmare. I princip

bör pensionsrättigheterna inverka endast på fördelningen av

annan egendom i stort, och pensionsrättigheterna som sådana bör

alltså inte föras över från en make till en annan.

Mot bakgrund av de förslag som läggs fram om ett system för

delning av intjänad pensionsrätt anser utskottet att det är

motiverat att en ändring av äktenskapsbalkens bodelningsregler

övervägs. Från lagutskottets utgångspunkter finns inga

erinringar mot att det av regeringen förordade utredningsarbetet

kommer till stånd och bedrivs med den inriktning som angetts i

propositionen. En översyn av äktenskapsbalkens bodelningsregler

förutsätter dock att förslaget om möjlighet till delning av

makars pensionsrätt kommer till stånd.

I övrigt vill utskottet framhålla att de frågor som utredaren

kommer att ställas inför i många fall kan bli lagtekniskt

svårlösta, inte minst när det gäller sådana situationer där

makarna inte har använt sig av delningssystemet. Eftersom

delningen av pensionsrätt mellan makar i det reformerade

ålderspensionssystemet förutsätts vara frivillig uppkommer

frågan vilken betydelse i bodelningshänseende som skall läggas

vid att någon delning inte kommit till stånd. En annan fråga som

kräver särskilda överväganden gäller hur pensionsrättigheterna

skall värderas vid en bodelning.

Som framgått av redovisningen ovan är de nuvarande reglerna i

äktenskapsbalken ganska komplicerade. Enligt utskottets mening

är det angeläget att framlagda förslag såvitt gäller

äktenskapsbalken inte leder till att regelsystemet ytterligare

kompliceras.

De lagtekniska svårigheterna skall emellertid inte överdrivas,

och utskottet ser från sina utgångspunkter sammanfattningsvis

inga hinder mot att man går vidare med förslaget.

Stockholm den 24 maj 1994

På lagutskottets vägnar

Holger Gustafsson

I beslutet har deltagit: Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp),

Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil

Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans

Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per Erik

Granström (s) och Widar Andersson (s).

Utrikesutskottets yttrande

1993/94:UU6y

Bilaga 4

UD-makars socialförsäkringsvillkor

Till Socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har genom beslut den 1 mars 1994

(protokoll 1993/94:13) berett utrikesutskottet tillfälle att

yttra sig över motion 1993/94:Sf202 av Daniel Tarschys (fp) om

UD-makars socialförsäkringsvillkor.

Utskottet

Utskottet anser att motion 1993/94:Sf202 (fp) ger en i allt

väsentligt korrekt bild av situationen för medföljande till

tjänstemän i utrikesförvaltningen. UD-makarna är en grupp

bestående av omkring 600 personer, inbegripet makor, makar och

samboende till UD-tjänstemän. Inom ramen för en livslång

UD-karriär är det vanligt att tjänstemän fullgör två tredjedelar

eller omkring 20 år av sin tjänstgöring utomlands. Av UD-makarna

är för närvarande drygt hälften medföljande utomlands.

UD-tjänstens karaktär med förflyttningsplikt innebär

otvivelaktigt särskilda påfrestningar för familjen. För den

medföljande UD-maken är, som anförs i motionen, möjligheterna

till kontinuerlig yrkesutövning utomlands utomordentligt små.

Den medföljande blir som regel ekonomiskt beroende av

UD-tjänstemannen och förlorar möjligheten att intjäna

pensionspoäng. Som framhålls i motionen (Sf202 (fp)) drabbas

medföljande särskilt hårt vid eventuell skilsmässa eller makes

dödsfall. Vid utlandsstationering förlorar den medföljande --

vare sig han/hon har förvärvsarbetat eller ej -- rätten att vara

anmäld till arbetsförmedlingen som arbetssökande. I avsaknad av

förvärvsarbete i utlandet kan UD-maken ej heller erhålla

arbetslöshetsersättning vid hemkomsten.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen uppmärksammat

UD-makarnas situation. I betänkande 1989/90:UU14 underströks

bl.a. följande:

Enligt utskottets mening måste utrikesförvaltningen ges

möjlighet att sörja för att dess anställda och medföljande makar

får acceptabla ekonomiska villkor, utomlands och hemma. Detta

kan ske på olika sätt. I första hand genom förbättrade

möjligheter till yrkesarbete för den medföljande eller genom

ekonomisk kompensation för utebliven inkomst samt förbättrade

pensionsförmåner.

Därtill kommer att den medföljandes, dvs. i de flesta fall

hustruns, roll hittills har undervärderats. Både genom eget

yrkesarbete och genom stödfunktion till den utsände spelar den

medföljande en viktig roll för utrikesförvaltningen.

Utskottet vidhåller dessa synpunkter.

I motionen (Sf202 (fp)) redovisas några av de åtgärder som

vidtagits för att ge medföljande UD-makar rimligare villkor,

bl.a. inrättande av den s.k. MAK-pensionen och den år 1991

inrättade tjänsten vid UD:s administrativa avdelning för

tillvaratagande av UD-makarnas intressen. Utskottet välkomnar

dessa åtgärder, vilka kan underlätta för UD-familjer att vara

tillsammans vid längre perioder av utlandsstationering.

Utskottet vill framhålla att detta är angeläget inte endast ur

personalpolitisk synvinkel. Det är också av allmänpolitiskt

intresse att Sverige utomlands kan företrädas av ett brett och

representativt urval av tjänstemän. Enligt utskottets

uppfattning kan förbättrade villkor för medföljande till

UD-tjänstemän även innebära ökade förutsättningar för att

förbättra jämställdhetssituationen inom utrikesförvaltningen.

Utskottet har i flera tidigare betänkanden (senast 1993/94:UU14)

framhållit som angeläget att takten i departementets

jämställdhetsarbete ökas, bl.a. mot bakgrund av den vikt Sverige

fäster vid kvinnors representation, särskilt på högre poster, i

bl.a. FN-sekretariaten.

Utskottet delar därför motionärens oro över de negativa

effekter för medföljande till UD-tjänstemän som inryms i

förslaget om nytt pensionssystem ("Reformerat pensionssystem",

SOU 1994:20). Förslaget är för närvarande föremål för

remissbehandling. I likhet med merparten av annan, nyare svensk

lagstiftning utgår förslaget från en jämställd situation mellan

i Sverige yrkesverksamma makar. Förslaget bygger på

livsinkomstprincipen, dvs. att inkomsten under hela

förvärvslivet skall utgöra grund för pensionens storlek. I

livsinkomsten skall inräknas sjukpenning, föräldrapenning,

arbetslöshetsersättning och andra sociala ersättningar som inte

kommer medföljande UD-makar till del under utlandsvistelse. Som

noterats ovan är hemvändande medföljande inte heller berättigade

till KAS eller a-kassa, då de inte kan uppfylla kraven på fem

respektive fyra månaders arbete under senaste 12-månadersperiod.

Förslaget innebär också slopandet av den s.k. 15-årsregeln,

vilket skulle få negativa konsekvenser för bl.a. UD-makar. Dessa

är, som anges i motionen (Sf 202 (fp)), i regel högutbildade men

har ofta en ojämn inkomstprofil på grund av perioderna

utomlands. Förslagets s.k. garantipension, vilken kräver 40 års

bosättning i Sverige och bara skall kunna utbetalas till i

Sverige eller inom EES-området bosatta personer, skulle därtill

även kunna utesluta pensionsutbetalning till sådana medföljande

som är av utländsk (annan än EES) härkomst och vilka, exempelvis

som en följd av att maken avlider, skulle välja att flytta

tillbaka till sitt hemland. En växande andel av medföljande

UD-makar är av utländsk härkomst.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser utskottet att en

översyn av UD-makarnas villkor inom socialförsäkringssystemet är

motiverad.

Utskottet anser därför att motion Sf202 (fp) bör tillstyrkas.

Stockholm den 21 april 1994

På utrikesutskottets vägnar

Pierre Schori

I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Alf Wennerfors

(m), Inger Koch (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s),

Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund

(kds), Lars Moquist (nyd), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s),

Håkan Holmberg (fp), Lena Boström (s), Sonia Karlsson (s) och

Ingbritt Irhammar (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om

förslaget till nytt pensionssystem

Bilaga 5

Tisdagen den 19 april 1994

Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal

myndigheter och organisationer, vilka framgår av bilaga. I

utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i

socialförsäkringsutskottet, se bilaga.

Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid

utfrågningen

Ordföranden: Välkomna mina damer och herrar till denna

offentliga utskottsutfrågning om det nya pensionssystemet. Jag

hälsar utskottets ledamöter välkomna. De är naturligt nog

huvudpersonerna. Men jag säger också välkommen till alla er från

olika organisationer och alla de experter som har gjort det

möjligt för oss att få en allsidig belysning av ett nytt

pensionssystem.

Ett pensionssystem är en komplicerad fråga. Det har å ena

sidan kommit klagomål från flera håll på en ganska kort

remisstid. Å andra sidan vet vi att detta är en fråga som har

utretts i många år, kanske nära nog tio år. Nu står vi inför ett

beslut i frågan.

För att främst utskottets ledamöter skall få så gott

beslutsunderlag som möjligt, men också för att den intresserade

allmänheten skall kunna få god information, har vi valt att göra

denna utfrågning offentlig. Därtill har vi fått god hjälp av

TV 2, som kommer att sända hela utskottsutfrågningen mellan kl.

9.00 och kl. 15.00.

Jag skall ange några praktiska saker. Utfrågningen pågår

mellan kl. 9.00 och kl. 15.00. Vi har lunch från kl. 12.30 till

kl. 13.30. Vi har också kommit överens om en kaffepaus från kl.

10.30 till kl. 10.40. Det är viktigt att vi försöker hålla dessa

tider.

Jag vill be er alla att ni trycker in den svarta knappen i er

pulpet och talar så nära mikrofonen som möjligt. Då hörs det bra

i ljudupptagningen. Utfrågningen videobandas också.

Utskottets ledamöter ställer frågor. Jag uppmanar ledamöterna

att ställa så korta och koncisa frågor som möjligt. Men jag ber

också er som skall ge oss svar att svara så kort och koncist som

möjligt så att så många frågor och svar som möjligt hinns med

under dagen.

Presidiet består av vice ordföranden Birgitta Dahl och

föredraganden i utskottet Karin Laan. Själv heter jag Gullan

Lindblad, och jag är ordförande. Vi skall hjälpas åt så att så

många som möjligt skall få komma till tals och så att frågorna

blir belysta på ett så bra sätt som möjligt.

Vi har valt att inleda med några damer och herrar som

verkligen kan ekonomi. En frågeställning är följande: Är det

nödvändigt att ändra pensionssystemet? Vi roar oss för

närvarande med att läsa igenom olika remissinstansers åsikter.

Några har uttryckt att det är bra som det är. Varför skall vi

byta? Vi har också hört i debatten att än den ena än den andra

gruppen förlorar. Allt detta vill vi ha belyst. Vi vill också

ställa frågorna: Har vi något val? Varför byter vi system?

Vi har valt att som inledare kalla tre personer som verkligen

kan ekonomi. De skall var och en få ange vad de tycker är

viktigt. Först är det filosofie doktor Agneta Kruse. Därefter är

det professor Lars Söderström och professor Mats Persson. Jag

hälsar er särskilt hjärtligt välkomna. Vi har lovat er, till

skillnad från de andra, att ni skall få hålla var sitt

inledningsanförande på ca 15 minuter.

Agneta Kruse får börja. Eftersom hon har ett annat engagemang

under dagen, föreslår jag att vi ställer ett par frågor till

henne nu efter hennes anförande. Om det finns ytterligare frågor

får vi vänta med dem till efter lunch. Jag vet att en del

ledamöter har frågor särskilt till Agneta Kruse.

Jag hoppas att vi skall få en mycket intressant dag och att vi

skall få ett gott informationsutbyte. Återigen: Hjärtligt

välkomna.

Agneta Kruse: Jag tackar för inbjudan. Jag är glad och

stolt över att få vara här i dag och redovisa bl.a. mina

forskningsresultat och därav följande synpunkter på

pensionssystemet.

Har vi något val? Måste vi verkligen byta system?

Pensionssystem är långsiktiga åtaganden. Det är besvärligt att

börja ändra i dem. Det är besvärligt för dem som är gamla. De

har små anpassningsmöjligheter. Det är besvärligt för dem som är

nära pensionsåldern. De har också relativt begränsade

anpassningsmöjligheter. Visst är det besvärligt. Det är fråga om

stora saker. Pensionerna utgör i dag i runda tal 12 % av

bruttonationalprodukten -- vårt totala produktionsresultat. Det

är inte någon småpotatis vi diskuterar här.

Svaret på frågan om vi har något val är enligt mitt förmenande

nej. Vi måste byta system. Problemen i dagens system är

synnerligen allvarliga. De är dessutom kända sedan mycket lång

tid tillbaka. Föregångaren till dagens pensionsarbetsgrupp,

Pensionsberedningen, lämnade ett digert betänkande där de

listade ett stort antal problem. Efter varje problem framgick

det -- låt mig travestera det litet -- att de föreslog ingen

ändring. Det är detta som föranleder att jag i dag hoppas att vi

i allra högsta grad föreslår en ändring.

Allvaret i dagens system kan man illustrera på ett antal olika

sätt. Det är långsiktigt ohållbart. Detta beror på bl.a. hur man

har valt att räkna upp pensioner, pensionsrätter och utgående

pensioner genom att indexera med inflation i stället för med

tillväxt -- vilket är det som ger stabilitet i ett

fördelningssystem. Detta gör att systemet i dag är extremt

tillväxtkänsligt. Fördelningen mellan yrkesverksamma och

pensionärer bestäms inte av det som vi uppfattar som en rimlig

eller acceptabel fördelning utan den bestäms av tillväxttakten.

Avgifterna måste höjas mycket kraftigt vid låg tillväxt, dvs.

vi förväntar oss att våra barn och barnbarn skall betala

avgifter på upp till 40 % av lönen vid låg tillväxt. Vid hög

tillväxt urholkas systemet så att det upphör att fungera enligt

inkomstbortfallsprincipen.

Förslaget med en ändrad indexering som Pensionsarbetsgruppen

har lagt fram undanröjer problemen. Såvitt jag kan se är det en

god lösning att använda den indexeringsmetod som föreslås i dag.

Nästa riktigt stora problem i dagens system är den bristande

kopplingen mellan förmåner och avgifter. Reglerna i

ATP-systemet, dvs. golvet--taket, 15--30-årsregeln, innebär att

det finns ett litet samband mellan vad en individ betalar in

till systemet och vad hon kan förväntas få ut. Det innebär

skattekilar. Det innebär samhällsekonomiska kostnader i form av

snedvridningseffekter. Dessutom leder det till vad jag kallar

för perversa omfördelningseffekter. Med perversa

omfördelningseffekter menar jag att de inte följer vad vi

traditionellt förväntar oss av omfördelningspolitiken i Sverige.

Inom ATP-systemet omfördelas inkomster från

låginkomsttagargrupper till höginkomsttagargrupper. Det är vissa

beteenden som gynnas.

I det nya förslaget ingår det ett delförslag om en

livslöneprincip med en koppling mellan förmån och avgifter. Jag

menar att det är en mycket god princip. Vi slipper de stora

skattekilarna. Vi blir av med de perversa

omfördelningseffekterna. Pensionssystemet förhåller sig neutralt

till individernas val av hur de vill organisera sina liv,

framför allt vad gäller valet mellan marknadsarbete och

icke-marknadsarbete.

Det finns ett antal undantag från livslöneprincipen.

Naturligtvis kommer vissa människor att "drabbas" av en

livslöneprincip. Ser vi historiskt bakåt i tiden ser vi att

vissa har haft ett sådant liv eller beteende att de skulle ha

fått en lägre pension med dagens föreslagna system. Men vi skall

inte glömma bort att i viss utsträckning kan det nuvarande

systemet ha lett fram till det beteendet. Varje system och varje

regeluppsättning påverkar våra beteenden. Det är möjligt att

nuvarande system har låst fast individerna i ett beteende som

ger lägre inkomst och lägre pension. Det är inte otroligt att

det är så.

Man är inne på en farlig väg när undantag införs. Man skall

vara medveten om att när man börjar införa undantag från

livslöneprincipen och den starka kopplingen mellan förmån och

avgifter, säger man att det är någon annan som skall betala en

viss individs pension. Det må vara hänt, bara man är tydlig och

explicit.

Skall det finnas undantag från livslöneprincipen för t.ex.

studier, skall det explicit framgå att lågutbildade skall

subventionera högutbildades pensioner. Det må vara hänt, men det

skall framgå explicit.

Jag lämnar omfördelningsskälen till att vilja ha undantag för

studier därhän. Men låt mig påpeka att det finns en

samhällsekonomisk effekt av undantag för studier som kanske är

allvarligare än omfördelningseffekterna. Viktiga signaler till

framför allt ungdomar om vilka utbildningsinvesteringar som är

lönsamma går förlorade. De förstörs genom att subventioner

införs riktade mot vissa aktiviteter.

Budskapet till ungdomarna är: Visserligen får du ingen lön som

gör att denna utbildningsinvestering lönar sig, men du kommer så

småningom att få en pension som är högre än vad din livsinkomst

motiverar.

Jag menar att det är felaktigt att försöka locka folk att göra

felaktiga investeringar. Det må vara utbildningsinvesteringar

eller andra investeringar.

I dag och säkert för lång tid framöver kommer mäns och

kvinnors beteenden att skilja sig åt. Män och kvinnor arbetar

faktiskt ungefär lika mycket.

Jag har valt att använda Statistiska centralbyråns siffror

över mäns och kvinnors arbete. Ni ser att antalet arbetade

timmar för män och kvinnor är ungefär lika många per vecka. Vi

kan vidare se på vad detta arbete läggs. Ni ser att män till en

mycket stor del utför marknadsarbete, dvs. avlönat arbete, och

kvinnor lägger ned en mindre del av sin tid på yrkesarbete och

mer på hemarbete. En del av detta hemarbete är naturligtvis vård

av barn.

De flesta av oss vet att det krävs stora arbetsinsatser att

dra upp ett par barn till vuxen ålder. Skall detta

subventioneras i pensionssystemet eller inte? Personligen är jag

något tveksam. Men metoden att ge undantag för pensionsrätt för

barnår är, såvitt jag kan se, så litet snedvridande som möjligt,

dvs. metoden förhåller sig relativt neutral till folks beteende.

Kvinnors beteende leder naturligtvis till lägre pension. Om

det kommer att fortsätta att vara så skall vi låta vara osagt.

Är det rättvist eller orättvist att man får en lägre pension?

För att kunna diskutera rättvisa måste man jämföra vad som har

betalats in och vad som kommer ut i form av pension.

Ann-Charlotte Ståhlberg har för Pensionsarbetsgruppens räkning

gjort vissa beräkningar. Dessa beräkningar är utförda på

historiska data. De är utförda på intjänade pensionsrättigheter

mellan 1960 och 1990. Det gäller för personer födda mellan 1944

och 1950.

Siffrorna på denna overhead är sorterade efter inkomstnivå.

Överst har vi högre tjänstemän, män och kvinnor. Längst ned

finns okvalificerade arbetare som vi förväntar oss ha de lägsta

lönerna. Slutsatsen av denna tablå är följande. Det nuvarande

systemet har inte varit specifikt gynnsamt för kvinnor. Det har

varit ett skäl till att påstå att det inte går att ta bort

15--30-årsregeln, dvs. det skulle missgynna kvinnor. Vi kan

naturligtvis inte med någon säkerhet uttala oss om vad som

kommer att hända framöver. Men av dessa beräkningar får vi dra

slutsatsen att så har icke varit fallet hitintills. Hitintills

har högre tjänstemannakvinnor varit extremt gynnade, och

okvalificerade kvinnor i arbetaryrken har varit extremt

missgynnade. Där hittar vi extremgrupperna: kvalificerade

kvinnor -- okvalificerade kvinnor.

Min förtjusning i att dessa effekter kommer att försvinna

handlar naturligtvis om att jag personligen tycker att det är

svårt att tänka mig att en kvinna i ett låglöneyrke skall bidra

till min pension. Det är för mig en absurd omfördelningspolitik.

Den delade pensionsrätten mellan makar skulle kunna ersätta de

s.k. barnåren. Jag är glad åt att den delade pensionsrätten

mellan makar äntligen har kommit med i ett förslag. Pensionen

kan ses som en uppskjuten lön. Denna lön sparas. Allt annat

sparande, all annan förmögenhet, delas mellan makar -- såvitt de

inte avtalat om något annat. För mig är det då märkligt att den

största enskilda förmögenheten i de svenska hushållens

förmögenhetsbild, nämligen de offentliga pensionerna, inte kan

delas.

I en familj kan man ha valt en fördelning av arbetet som gör

att kvinnan har lägre lön än mannen med motiveringen att det är

en familjeinkomst. Makarna kommer upp i 50-årsåldern. Den

högavlönade mannen hittar en ung, vacker kvinna i stället för

den 50--60-åriga hustrun. Då står naturligtvis hustrun där utan

lön för den möda som hon har lagt ned under ett långt äktenskap.

Det finns ett antal enskildheter i systemet som jag är mindre

förtjust i. Det gäller avgifter över taket. Det gäller

egenavgifterna. Det gäller övergångsreglerna. De leder till en

kraftig underfinansiering. Jag hoppas att jag kan återkomma till

dessa punkter efter lunch.

Jag avslutar med att säga att jag i princip menar att detta

föreslagna system tar bort de stora besvären i det nuvarande

systemet. Det tar bort problemen med kommande generationer som

annars skulle ha fått oerhörda avgiftshöjningar, och det tar

bort perversa omfördelningseffekter i det nuvarande systemet och

det tar bort skattekilar. Det finns vissa knepigheter kvar. Jag

hoppas att de kan bearbetas under hösten och att det fattas ett

positivt beslut i frågan under våren.

Maud Björnemalm: Agneta Kruse var positiv till delad

pensionsrätt. Jag har en övergipande fråga. Är inte delade

ATP-poäng en halvmesyr? Borde man inte också införa delningsrätt

när det gäller avtalspensioner och andra förmåner, om en

rättvisa med delade pensionspoäng skall uppnås?

Agneta Kruse: Det var en svår fråga. Jag tycker att det är

vackert att förslaget har kommit så långt. Det är möjligt att

detta är nästa sak man skall tänka på.

Ytterligare en sak som jag är nöjd med är att systemet inte

kommer att urholkas. Om man hade avstått från indexering av

taket, hade avtalspensionerna fått en oerhört större vikt.

Avtalspensionerna innehåller omfördelningseffekter som är ännu

större och konstigare än ATP-systemet.

Men detta var inte svar på din fråga. Huruvida man skall gå

vidare med fråga om delad pensionsrätt har jag inte tänkt på.

Lars Söderström: Jag tänkte inleda med några kommentarer

till problemen med det nuvarande systemet.

Det finns fyra svårigheter. Det första är att det är känsligt

för ekonomiska och demografiska förändringar. Det andra är att

det är skattefinansierat. Det tredje är att det är systematiskt

snedfördelande, och det fjärde är att det sker godtyckliga

omfördelningar i meningen att samma livsinkomst ger olika

pension. Stor inkomst kan ge låg pension osv. Det finns litet

koppling mellan inkomst och pension. Vill man se pensionen som

en uppskjuten lön, är omfördelningarna inte speciellt

attraktiva.

Jag tänkte nu diskutera tänkbara reformer.

Det är viktigt att slå fast att vi måste beakta att vi redan

har ett fördelningssystem. Det går inte att komma ifrån de

pensionslöften som ligger i systemet -- i varje fall inte helt

och hållet. Det betyder att det i framtiden måste finnas ett

system där ett års pensioner i stort sett finansieras med samma

års avgifter.

Enkelt uttryckt kan detta göras på två sätt.

Det första sättet är att helt enkelt bestämma hur stora

pensionsåtaganden som finns. Man ser efter hur stora lönesummor

som det finns att beskatta, och man räknar ut vilken skatt som

behövs. Det är det s.k. förmånsbestämda systemet. Det kan bli

både dyrt och billigt för de förvärvsarbetande. Det beror på

tillväxten, och det kan bli kraftiga spänningar mellan

förvärvsarbetande och pensionärer.

Det andra sättet är att börja med att se hur mycket vi har råd

med. Vilken skattesats kan vi klara? Sedan ser man hur mycket

pengar som flyter in när lönesumman är känd. Därefter räknar man

ut vilket pensionsutrymme som finns tillgängligt och vilken

pension folk kan få.

Kostnaden är fix, men utfallet kan bli mer eller mindre

förmånligt beroende på tillväxten. Poängen med den modellen är

att levnadsstandarden för de förvärsarbetande och pensionärerna

utvecklas parallellt. Det är den senare modellen som

Pensionsarbetsgruppen presenterat som sitt förslag.

Det systemet är avgiftsbestämt. En avgift bestäms på

makroplanet för att dimensionera systemet i dess helhet. Till

detta kommer att man vill ha ett avgiftsfinansierat system. Det

gamla systemet är skattefinansierat. Det finns inget direkt

samband mellan den pension man får och den avgift man har

betalat in. Det skall nu finnas ett samband. Nu skall det hållas

reda på exakt hur mycket i avgift var och en har betalat in, och

pensionen beräknas i förhållande till vad som har inbetalts. Det

betyder att skattekilen i dagens system blir väsentligt mindre.

Nu skall det vara ett fristående system. Det gamla systemet är

väldigt inflätat i statsbudgeten och därigenom föremål för

prövning varje år. Vidare skall det ske en viss fondering.

Detta var de fyra grundpelarna i systemet. Sedan finns det

mera sekundära ting, som att systemet skall utformas som en

kombination av grundskydd och standardskydd. Standardskyddet

skall spegla livsinkomsten. Det skall medges ett flexibelt

uttag, dvs. en pension under livet som kan disponeras under

olika lång tid.

Agneta Kruse nämnde delad pensionsrätt, som alltså är en

tilläggsregel.

Den tredje nivån i hur det hela skall dimensioneras är att

dagens förmånsnivåer skall gälla. Detta var i korthet

utgångspunkterna för förslaget.

Tänkbara alternativ. Ett alternativ är att inte göra något och

behålla dagens system. Då kan endera av två saker inträffa. Det

ena är att ATP spränger alla ramar och därför inte kan infria de

löften som finns. Då gäller det att snabbt skaffa sig ett

standardskydd med hjälp av privata försäkringar. Det andra är

att det blir en tillväxt och att taket blir mer och mer

effektivt i den meningen att fler och fler hamnar över taket. Då

behövs det också privata försäkringar för att få ett

standardskydd. Hur tillväxten än blir är privata försäkringar

det näraliggande alternativet till dagens system -- om inte

något görs.

En annan variant är att aktivt försöka privatisera systemet

genom att försöka lösa ut de rättigheter som finns med

förpliktelser av annat slag än pensionsrätt. Det finns en modell

som har diskuterats en del. Den innebär att dagens pensionsrätt

löses in med statliga indexobligationer som folk kan använda för

att köpa privata försäkringar. I det fallet blir det fråga om

fondering, eftersom privata försäkringar måste fonderas. Risken

är att man tvingas att dels skaffa sig den försäkringen, dels

betala räntan på indexobligationerna för lång tid framåt. Det

blir en hård belastning på en generation.

Om detta lyckas kan det bli en viss flexibilitet. Men man blir

beroende av inte den svenska kapitalmarknaden -- det rör sig om

tusentals miljarder -- utan hela världens kapitalmarknad. Det är

inte särskilt attraktivt.

Jag vill påstå att dessa alternativ inte är bättre än de som

Pensionsarbetsgruppen har fört fram. Pensionsarbetsgruppen har

valt en helt rimlig modell. Det gäller fundamentet,

utgångspunkterna, som jag har nämnt.

Man kan dock ha invändningar mot vissa detaljer när det gäller

överbyggnaden på fundamentet.

Först och främst är det inte konsekvent avgiftsbestämt. En

avvikelse är ju grundskyddet, som utgår oberoende av vilka

förutsättningar som finns. Det är regeln genom ett antal

basbelopp och är därmed skattefinansierat. Det finns också andra

skattefinansierade förmåner, som t.ex. ersättningar för

värnplikt, studier och barnår. Det gör att det blir två

principer i systemet.

Jag uppfattar avgiftsfinansieringen som en av de viktigaste

komponenterna. Man kommer till rätta med den stora skattekilen.

Jag kan inte tänka mig någon annan åtgärd som kan ge lika stor

minskning av skattekilen i Sverige. Det rör sig om 15--20

procentenheter i vanliga inkomstlägen. Över taket blir effekten

ungefär hälften så stor, men det är fortfarande en rejäl

sänkning av skattekilen.

Om man skall gå strikt fram skall avgiftsfinansieringen vara

baserad enbart på utbetald lön. Men man kan gå längre. Basen för

avgifterna kan vara större om den är starkt korrelerad med

lönen. Det går att ha sociala avgifter som är proportionella mot

lönen. Det kan vara lön och sociala avgifter, dvs.

arbetskraftskostnaden, som bas och pensionsgrundande inkomst.

Detta kan modifieras. Vi kan se på vad avgifterna används

till, dvs. sjukpenning, ersättningar av olika slag. Vi låter de

utbetalningarna ingå i den pensionsgrundande inkomsten. Det blir

en medveten omfördelning från personer som har små utfall av

sådana ersättningar, de är litet sjuka, till personer som får

stora ersättningar, de är mycket sjuka eller arbetslösa. Det

blir en omfördelning mellan personer med tur och de som har

otur. Det kan vara en poäng.

Jag kan se att man har tänkt i den riktningen i

Pensionsarbetsgruppen. Men man har dessutom lagt till en del

annat och alltså lämnat det strikta sambandet mellan förmåner

och avgifter.

Man har lämnat det strikta sambandet genom att inte räkna in

ersättningen utan i stället den bakomliggande inkomsten, som i

vissa fall -- t.ex. förtidspensioner -- beräknas mera fritt från

den faktiska inkomsten. Återigen barnåren, studier och

värnplikt.

På det sättet har den pensionsgrundande inkomsten plussats på

med 15--20 % i förhållande till lönesumman. Jag efterlyser i

betänkandet en redovisning av exakt hur mycket som är

skattefinansierat och hur mycket som är avgiftsfinansierat. Det

är litet oklart, och det är svårt att få ut något av

betänkandet.

Min personliga uppfattning är att man borde försöka att

ytterligare höja avgiftsinslaget genom att dämpa förmånerna som

inte grundas på förvärvsarbete. En sådan förmån är förstås

grundskyddet. Man får diskutera vilken roll detta skall ha.

Skall det vara ett överlevnadsskydd i ett i övrigt

avgiftsfinansierat system eller skall det vara någon alternativ

princip -- skall man ha rätt till pension oavsett hur mycket man

har arbetat?

I och med dessa ändringar i överbyggnaden blir det en

sammanblandning av pensionssystemet, statsbudgeten och

socialförsäkringar i övrigt. Det blir inte den klara

uppdelningen som var tänkt i utgångspunkten.

Vidare var det fördelningspolitiken. Man får slå fast att den

utjämning som sker i systemet sker på två sätt. Det ena sättet

är att alla har samma delningstal. Det sker ingen uppdelning

mellan män och kvinnor, olika yrkesgrupper, efter hur mycket man

har arbetat osv. Alla har samma delningstal. Det är på gott och

ont. Det kan gynna höginkomsttagare och låginkomsttagare. Det

får man titta på i det enskilda fallet.

Det andra är att det finns ett grundskydd. Ett grundskydd

måste finnas. Det har en klart utjämnande effekt.

Vill man i övrigt bedriva fördelningspolitik -- jag har

ingenting emot att man vill stödja studerande, småbarnsföräldrar

och ge bättre villkor för värnpliktstjänstgöring -- är det en

stor omväg att gå via pensionssystemet. Man kan diskutera om det

är rätt metod. Se t.ex. på studier. Vi har ett

studiemedelssystem. Vi har studiebidrag. Det finns

amorteringsvillkor. Det finns så mycket som skall kunna ändras

där för att förbättra villkoren för studerande. Varför blanda in

pensionssystemet? Det är så pass delikat och skall vara

fristående från allt möjligt annat. Jag vill att utskottet

betänker möjligheterna att göra det litet enklare på den punkten

genom att rensa bort sådant. Dessutom behöver mottagaren inte

vänta 40 år för att få kompensationen för studiefliten. Det

kanske har större omedelbar effekt.

Man borde kunna sträva efter enklare system.

Det är också en implikation när det gäller stabiliteten i

systemet att man nu lämnar den faktiskt producerade

livsinkomsten som bas för systemet -- man har en

pensionsgrundande inkomst som är 15--20 % större än den

faktiskt producerade inkomsten. Det är inte ett så stort problem

om den större enheten är perfekt korrelerad med lönesumman. Men

det är inte säkert att den är det. Tillväxten i den större

enheten används som uppräkningstal när pensionen skall

värdesäkras. Det finns en risk att den större enheten utvecklas

på något annat sätt än själva lönesumman. Då sitter vi där med

en diskrepans. Pensionärerna kan ju inte leva av folks

bakomliggande inkomst, studieresultat eller den glädje som

föräldrar har av att sköta sina barn. De måste finnas varor och

tjänster. Det måste finansieringen klara av. Det finns en risk

att systemet utvecklas på ett instabilt sätt.

Jag har inte kunna räkna på detta. Underlaget medger inte det.

Men jag menar att man skall beakta risken och vara extra

försiktig när det gäller överbyggnaden på fundamentet.

Vidare var det nivån. Det är sagt att det skall vara dagens

nivå. Det är i och för sig en vettig utgångspunkt. Men man måste

diskutera om det är en bra utgångspunkt i det statsfinansiella

läge som Sverige befinner sig i. Det kan hända att man här lovar

litet för mycket och att man så småningom blir tvungen att krypa

tillbaka. Det beror på om förhoppningar om tillväxten osv.

infrias.

Om man skall spela litet försiktigt -- vilken kan vara

lämpligt i fråga om pensionssystem -- bör man nog lägga sig på

en litet lägre nivå. Det finns sätt att åstadkomma

återhållsamhet.

Bild fyra sammanfattar synpunkterna.

Mitt omdöme är att en reform är nödvändig. Jag tycker att det

är alldeles utmärkta grundprinciper för det reformerade

systemet. Jag vill varmt förorda dem. Jag har ett frågetecken

för nivån på förmånerna. Det kan kalibreras på olika nivåer. Jag

vill också rikta en invändning mot de komplikationer som uppstår

genom den överbyggnad som har valts. Jag vill understryka att

förenklingar är önskvärda. Det gäller inte bara därför att

ekonomin blir enklare, utan jag är också övertygad om att

politiken blir enklare i framtiden om det inte är alltför många

överbyggnader i systemet. Det verkar finns en bred enighet om de

grundläggande principerna.

Mats Persson: När jag satt och lyssnade på Agneta Kruse

och Lars Söderström insåg jag att vi anser ungefär samma saker

om ATP-systemet. Jag skall försöka säga ungefär samma saker som

de tidigare talarna, men åtminstone vinkla det hela på ett annat

sätt för att ge ytterligare synpunkter på systemet.

När jag började fundera på pensionssystemen för några år sedan

ställde jag mig frågan vad det är för fel på ATP-systemet. Alla

var överens om att ATP-systemet inte fungerade bra. Jag försökte

fråga mig vad det egentligen var som menades med att

ATP-systemet inte fungerar bra. Varför har ATP-systemet problem?

Det svar jag i regel fick på frågan var att vi lever för

länge. Det blir demografiska förändringar i samhället.

Medellivslängden ökar. Då uppstår problem i pensionssystemet.

Andelen pensionärer i befolkningen ökar, och det klarar inte

systemet av.

Jag tyckte att det var ett konstigt svar. Det kan väl inte

vara något problem att vi lever längre? Det är väl bra att

livslängden ökar? Det vore väl konstigt om inte ett

pensionssystem skulle kunna klara av en sådan demografisk

förändring.

Man kan jämföra med de privta pensionsförsäkringarna. Även de

som har privata pensionsförsäkringar lever i genomsnitt längre.

Jag har aldrig hört talas om att det skulle vara något problem i

de privata pensionsförsäkringarna.

I själva verket är det så att om medellivslängden ökar kommer

de privata försäkringsbolagens aktuarier att upptäcka det. De

kommer att använda den informationen när de bestämmer vilka

premier som skall betalas in.

En viss person är 42 år gammal. Om han vill ha så och så

mycket i pension från det han fyller 65 år får han betala 786 kr

i månaden till bolaget. Om medellivslängden ökar så att han i

stället för att förväntas dö vid 75 års ålder förväntas dö vid

85 höjs premien till 913 kr. Han betalar gladeligen den premien

eftersom han vet att han förväntas leva 10 år längre. Då måste

mer pengar läggas undan. Ett större belopp måste vara avsatt vid

pensionsdatum för att det skall räcka för en längre tid som

pensionär. Det klarar de privata försäkringsbolagen. Det är

inget problem. De höjer premierna allt eftersom medellivslängden

ökar. Folk betalar gladeligen in premierna.

Vad är det med ATP-systemet som gör att ATP-systemet inte

klarar de demografiska förändringarna? Inom ATP-systemet går det

inte att höja premierna så att de täcker de ökade kostnader som

uppstår när demografin förändras.

Vad är det för skillnader mellan ATP-systemet och de privata

pensionsförsäkringarna? Det finns en mängd skillnader, både

stora och små. Jag ser att det finns tre stora skillnader. Det

första är att ATP-systemet är obligatoriskt, medan de privata

pensionsförsäkringarna är mer eller mindre frivilliga. Det finns

en glidande skala. Vi har avtalsförsäkringarna som rent formellt

är privata men som har en mindre grad av frivillighet, och så

har vi de rent frivilliga individuella pensionsförsäkringarna.

Är det obligatoriet som gör att ATP-systemet inte fungerar?

Det går att visa att det inte är så. Det finns i själva verket

sunda ekonomiska argument för ett obligatoriskt system.

Den andra skillnaden är att ATP-systemet är ett

fördelningssystem i stället för ett premiereservsystem. Fonder

byggs inte upp. Den yrkesverksamma generationen betalar

pensionerna för den pensionerade generationen. De privata

pensionsförsäkringarna utgör premiereservsystem. Var och en

sätter av pengar under sina yrkesverksamma år och bygger upp en

fond. När de sedan pensioneras förbrukar de fonden med ränta på

ränta.

Det går att visa att detta inte utgör ett problem. I princip

kan ett fördelningssystem fungera ungefär som ett

premiereservsystem. Det är en ganska komplicerad fråga. Jag

skall inte gå in på detaljer. Ni får tro på mina ord. Det finns

naturligtvis skillnader. Men de skillnaderna är inte av den

karaktären att det är de som har orsakat problemen för

ATP-systemet.

Den tredje skillnaden anser jag vara den stora skillnaden. Det

gäller intjänandereglerna. ATP-systemet är icke-aktuariellt. Det

finns ingen koppling på individplanet mellan vad man betalar in

till systemet i form av avgifter och vad man får ut i form av

pensionsförmåner. Det betyder att ATP-avgiften inte är en

försäkringspremie i första hand utan en skatt. Men de avgifter

vi betalar in till de privata pensionsförsäkringarna är

försäkringspremier.

Vad gör detta för skillnad? Är detta inte bara ett akademiskt

hårklyveri om huruvida det är en skatt eller en

försäkringspremie? Jag tror inte det. Vad som händer när vi

lever längre, när demografin förändras, är att vi måste höja

avsättningarna till pensionssystemet. De privata

försäkringsbolagen höjer sina försäkringspremier. ATP-systemet

måste höja sina ATP-avgifter, som i huvudsak är skatter. Det

betyder att när det sker demografiska förändringar i samhället,

när vi börjar leva längre, höjs skattetrycket i samhället. När

skattetrycket höjs får vi skattekilar -- som både Lars

Söderström och Agneta Kruse har nämnt. En skatt slår en kil

mellan vad som är privatekonomiskt förmånligt och vad som är

samhällsekonomiskt önskvärt. Vi ekonomer anser att

skattehöjningar verkar hämmande på tillväxten i ekonomin.

De demografiska förändringar vi har sett, den ökade

medellivslängden och den ökade andelen pensionärer, skulle

alltså leda till skattehöjningar om ATP-systemet är kvar med

oförändrade intjänanderegler. De flesta ekonomer anser att

sådana skattehöjningar inte är önskvärda och är skadliga för

tillväxten. Om demografin förändras så att vi behöver höja

avsättningarna till pensionssystemet, bör vi också ändra

intjänandereglerna i pensionssystemet så att det blir mindre av

en skatt och mer av en försäkringspremie. Vi skall få mer av

raka rör i systemet och utveckla systemet i riktning mot ett

aktuariellt system.

En intressant fråga som diskuteras mycket inom

nationalekonomin är om skattehöjningar verkligen leder till

lägre tillväxt. Det har varit en stor diskussion om detta. Om

man tittar på ett tvärsnitt av länderna på jorden finns det

inget tydligt samband som säger att länder med ett högt

skattetryck har lägre tillväxt än de med lågt skattetryck. Men

somliga ekonomer tycker sig ana ett samband och andra ekonomer

säger att det sambandet inte är särskilt tydligt. Data är

tvivelaktiga. Men det finns också en mängd förklaringar till

varför ett land med högt skattetryck ändå lyckas få hög

tillväxt. T.ex. kan ett land som av andra skäl har hög tillväxt

ha råd att expandera den offentliga sektorn och höja skatterna.

Det är inte de höjda skatterna som leder till högre tillväxt,

utan det är den höga tillväxten som leder till höjda skatter.

Detta är en omdiskuterad fråga inom nationalekonomin. Men jag

tror att man ganska säkert kan säga att om man frågar en

genomsnittlig svensk nationalekonom om huruvida en skattehöjning

i ett visst land -- allt annat lika -- leder till en sänkning

eller en höjning av tillväxten, kommer nationalekonomen att

svara att det leder till en sänkning av tillväxten. Det finns

mycket starka teoretiska argument. Teorin är entydig. Men

däremot är data på ett tvärsnitt av jordens länder inte helt

entydiga. Vi kan diskutera detta senare under utfrågningen.

Vad är det för slutsats vi kan dra av detta? Frågan är om vi

kan låta ATP-systemet vara oförändrat som det är eller om vi

måste ändra på det. I någon mening kan vi naturligtvis låta det

vara som det är. Vi behöver inte ändra intjänandereglerna. Vi

kan höja ATP-avgiften så att den täcker förändringen i

demografin, och systemet går ihop. Det innebär en kraftig

höjning av skattetrycket i Sverige. Rent formellt, rent

matematiskt, går det. Men de flesta ekonomer skulle nog säga att

det verkar hämmande på tillväxten.

Eftersom ATP-systemet i sig är beroende av en hög tillväxt är

det lätt att komma in i en ond cirkel. Skattetrycket höjs. Då

går ATP-systemet sämre. Då måste avgifterna höjas ytterligare.

Då bromsas tillväxten ytterligare. Då måste avgifterna höjas

ytterligare osv. i en allt ondare cirkel. Rent formellt går det

att låta ATP-systemet vara kvar. Men det vore olyckligt för

samhällsekonomin.

Slutsatsen är att intjänandereglerna bör ändras i riktning

mot ett aktuariellt system. Slutsatsen är också att detta är den

viktigaste förändringen i ATP-systemet. Det finns andra

förändringar som kan göras och som Pensionsarbetsgruppen

föreslår. Det har varit många diskussioner. Skall systemet t.ex.

vara förmånsbestämt eller avgiftsbestämt? Vidare är det frågan

om egenavgiften. Frågan har fått en stor roll i diskussionen.

Det är kanske den viktigaste frågan. Men i jämförelse med den

stora frågan, nämligen intjänandereglerna -- skall systemet vara

aktuariellt eller icke-aktuariellt? -- skall det vara raka rör

mellan avgifter och förmåner? -- är de andra frågorna andra

rangens frågor. De är inte tillnärmelsevis lika viktiga.

Om man accepterar slutsatsen att ATP-systemet har blivit

instabilt just därför att det är icke-aktuariellt, om man alltså

accepterar slutsatsen att det nya systemet bör reformeras i

riktning mot ett aktuariellt system, då följer ett antal

konsekvenser.

Den viktigaste konsekvensen är att pensionen är till för att

ersätta bortfallen arbetsförtjänst när man blir gammal.

Pensionen är inte till för något annat. Den skall bara ersätta

bortfallen arbetsförtjänst när man blir gammal. Det är då det

blir raka rör. Det är livsinkomstprincipen.

Pensionssystemet skall t.ex. inte användas till att ge pengar

till människor eller grupper som vi av någon anledning vill

stödja eller kanske tycker synd om. Då gör vi ett avsteg från

principen.

Pensionssystemet skall inte heller användas till att ge pengar

eller subventioner till verksamheter som vi av någon anledning

vill subventionera. Det skall bara användas till att ersätta

bortfallen arbetsförtjänst när vi blir gamla.

Om vi trots allt gör avsteg från den renodlat aktuariella

principen, måste vi på något sätt motivera avvikelserna. Det kan

t.ex. gälla kvinnor. Om vi anser att kvinnor diskrimineras på

arbetsmarknaden med alltför låga löner i förhållande till

männen, då skall enligt min mening inte pensionssystemet

användas för att kompensera för den diskrimineringen.

Pensionssystemet är en känslig mekanism som lätt kan komma i

olag. Hur angeläget det än är att kompensera för

diskrimineringen, är det svårt och farligt att göra det med

hjälp av pensionssystemet.

Vidare är det vård av barn i hemmet. Om vi anser att det är

viktigt att kvinnorna stannar hemma och vårdar barnen i hemmet i

stället för att vara på arbetsmarknaden, om vi alltså av någon

anledning vill subventionera en sådan verksamhet, skall vi inte

göra det med hjälp av pensionssystemet. Då får man införa

vårdnadsbidrag. Det skall ges direkt till de kvinnor som vi

anser skall vara hemma och vårda barn i stället för att arbeta.

Vi skall inte göra det omvägen via pensionssystemet och ge

pensionspoäng för att vara hemma och vårda barn.

Om vi vill ge pengar till barnfamiljer utan att nödvändigtvis

knyta det till vård av barn i hemmet, dvs. om barnfamiljer

skulle kunna få pengar även om barnen är på dagis och ingen

alltså är hemma och sköter barnen, då skall vi inte göra det

genom pensionssystemet. I så fall får vi väl i stället höja

barnbidraget.

Om vi anser att de värnpliktiga utgör en grupp som det är synd

om och som vi vill ge mer pengar, då får vi väl höja de

värnpliktigas dagpenning. Att ge dem mer pengar via

pensionssystemet är att gå en omväg.

Det här är egentligen bara upprepningar av vad Lars Söderström

sade före mig.

Det låter så bra att säga att vi skall uppmuntra till studier,

att studier skall ge pensionspoäng, men rent ekonomiskt är det

ett feltänkande. Om man studerar, och det är meningsfulla

studier som leder till att man får en bättre inkomst, då får man

efter studierna, när man går ut på arbetsmarknaden, en högre

inkomst. I så fall betalar man också in högre avgifter till

pensionssystemet, i och med att man betalar in en viss

procentuell andel av sin inkomst, och därigenom får man efteråt

en högre pension. Att sedan säga att studierna skall

subventioneras ytterligare genom att i sig ge ytterligare

pensionspoäng är att gå en konstig omväg, det är att använda

pensionssystemet också till annat än till att ersätta bortfallen

arbetsförtjänst under ålderdomen.

Det finns fler avvikelser från det renodlat aktuariella

systemet, avvikelser som det är litet svårare att rent

ekonomiskt säga något om.

Den första avvikelsen är den avgift som ligger ovanför

inkomsttaket, dvs. att höginkomsttagare får betala en avgift

utan att det ger några pensionsförmåner. Det är då fråga om ett

renodlat politiskt ställningstagande, att man vill använda

pensionssystemet som en del i den progressiva

inkomstbeskattningen.

Den andra avvikelsen är garantipensionen, eller folkpensionen,

som vi har i dag, dvs. att man får en viss grundpension även om

man inte har betalat in några avgifter alls till systemet. Det

är alltså fråga om en pension som inte fungerar som en

ersättning för bortfallen arbetsförtjänst, eftersom de personer

som inte har betalat in några avgifter till systemet ju heller

aldrig haft några arbetsinkomster. Det rör sig här om något

annat; jag skulle tro att det mer är en politisk markering. Det

finns ekonomiska argument för en sådan garantipension, men de är

ganska subtila. Vi kanske kan komma in på detta senare under

diskussionen.

De stora avvikelserna från det renodlat aktuariella systemet

är ändå de fem som jag redan har nämnt, dvs. vård av barn,

studier, värnplikt, ATP-taket och garantipensionen. Jag tycker

att man i fråga om var och en av dessa skall fråga sig varför vi

skall ha just den avvikelsen, vilka argument som talar för en

sådan avvikelse. Enligt min mening finns det i arbetsgruppens

betänkande inte några riktigt bra sådana argument.

Ordföranden: Vi tackar professor Mats Persson så mycket.

Nu har alltså de vise männen och kvinnan talat, och jag låter

därför ordet gå till utskottets ledamöter, till lekmännen.

Vi har i presidiet tänkt lägga upp debatten så, att vi först

tar frågor riktade till ekonomerna. Detta går delvis in i det

första komplex av frågor som vi har tänkt oss, nämligen sådant

som rör livsinkomstprincipen och där underfrågor kan vara:

kvinnorna, barnåren, studier, värnpliktstjänstgöring och

tudelning. Som frågekomplex nr 2 har vi tänkt oss

flexibiliteten, flexibiliteten i pensionsålder och på andra

sätt. Frågekomplex nr 3 handlar om problem i samband med

övergången från ett pensionssystem till ett annat. Frågekomplex

nr 4 rör grundtryggheten och vad den innebär. Vi har sedan

tänkt att tränga litet djupare in i själva

finansieringsproblematiken och egenavgifterna. Håller systemet?

En del remissinstanser har ju ställt sig tvivlande till det. Vi

har som frågekomplex nr 6 tänkt ta upp följsamheten till

löneutvecklingen. Sedan måste vi nog ha tid för "övriga frågor",

då möjlighet finns att ta upp sådant som inte har kommit med i

de sex frågekomplexen. Vi har på detta sätt något velat

strukturera debatten.

Jag har nu antecknat några som redan har begärt ordet, och det

är väl främst i anledning av vad våra ekonomer har sagt, men jag

förmodar att frågor om livsinkomstprincipen också kommer in.

Bengt Lindqvist: Fru ordförande! Också jag vill tacka för

tre mycket informativa inlägg. Jag vill ge en liten kommentar

till det som har sagts.

Vi har anledning att väga in pensionssystemet i det totala

trygghetssystemet när vi diskuterar vad som skall ligga var. Det

handlar inte om att tycka synd om olika grupper, utan det

handlar om att skapa en grundtrygghet i det svenska samhället,

och då måste naturligtvis också pensionssystemet vara med och

bidra.

Min fråga gäller ATP. En fråga som jag ofta får ute på möten

när jag tar upp pensionerna är: Hade det inte gått att förändra

ATP genom ett par väsentliga ingrepp i systemet? Det som avses

är då för det första indexeringen och för det andra en

förändring av intjänandereglerna. Man kunde t.ex. ha valt att ha

40 år som grund, ta ut de 20 bästa åren och ha samma indexering

som i detta system. Vad anser våra ekonomer om ett sådant

förslag i stället för det nu föreslagna systemet?

Lena Öhrsvik: Fru ordförande! Jag vill ta upp frågan om

pensionsrätt för studier. Jag vänder mig till Sveriges förenade

studentkårer och de ungdomsorganisationer som är företrädda här.

Vi har ju fått många synpunkter på att ett system med

pensionsrätt för studier skulle innebära en omväg och att det är

att omfördela från lågutbildade till högutbildade. Om t.ex. ni i

Sveriges förenade studentkårer anser att pensionsrätt för

studier är så pass viktigt, skulle ni då kunna tänka er en

förändring av avgiftssystemet så att de här effekterna kunde

undvikas? På så sätt skulle den debatt som har förekommit om att

man får högre lön just på grund av studier kunna elimineras. Det

påstås att alla som studerar inte får högre lön, och så är

säkert fallet. Kan ni tänka er avgifter ovanför ett tak för att

undvika en sådan debatt?

Ordföranden: Du har alltså en fråga till ekonomerna om

avgifter ovanför ett tak. Studentkårerna och

ungdomsorganisationerna får fundera ett tag på den andra delen

av frågan. Vi betar av ekonomerna först. Men innan dess ger jag

ordet till Karin Israelsson.

Karin Israelsson: Min huvudfråga sammanfaller med Bengt

Lindqvists. Det finns i remissvaren de som antyder att man genom

vissa justeringar i nuvarande ATP-system skulle kunna förändra

det så att det blev hållbart för framtiden. De tre ekonomerna

här har nu visat att de inte tror på nuvarande pensionssystem,

men de kanske ändå har haft funderingar över möjligheten att

reformera nuvarande pensionssystem i den riktning som

föreslagits av vissa remissinstanser.

Något som också är intressant är egenavgifterna och

möjligheten att ta ut dem i den konstruktion som föreslås av

Pensionsarbetsgruppen. Vissa remissinstanser, inte minst

Landstingsförbundet, har påpekat att detta är en mycket svår och

administrativt bekymmersam väg att gå, eftersom det innebär

skilda uttag på olika lönesummor. Det vore intressant att få

höra om ekonomerna här har några synpunkter på det praktiska i

ett sådant hanterande.

Ordföranden: Den sista frågan är alltså riktad till

kommunrepresentanterna?

Karin Israelsson: Den är riktad till företrädare för

Kommunförbundet och Landstingsförbundet, men även till

ekonomerna.

Lars Söderström: När det gäller ATP:s stabilitet är

svårigheten, som påpekats, att ATP är känsligt för vilken

tillväxt och vilken demografisk utveckling som vi har. Det

hänger ihop med att man för länge sedan har bestämt förmånerna,

man har sagt att pensionen skall vara relaterad till slutlönen.

Man kan naturligtvis stärka systemet genom en utvidgning, så att

pensionen bygger på en större del av en individs livsinkomst --

det behöver inte vara bara 15 år, utan det kan vara 20 eller 30

år, eller man kan säga att rätt till hel pension skall en person

ha efter 40 år och inte efter 30. Poängen med detta är att man

närmar sig precis den livsinkomstprincip som ligger i det nya

systemet.

Jag håller med om att sådana förändringar skulle innebära en

förbättring av ATP-systemet. Men när man väl har börjat fundera

i de banorna, kan man väl också fundera på att ta hela steget

över i det nya systemet. Det är min kommentar till den

synpunkten. Att förändra ATP-systemet skulle inte vara hopplöst,

men varför inte gå hela vägen?

Mats Persson: Jag uppfattade inte riktigt frågan om

egenavgifterna. Gällde det hur de praktiskt skall redovisas i

någon sorts bokföring?

Karin Israelsson: Ja, det man har anmärkt på är att det är

svårt att skilja lönesummor åt. Egenavgifterna har en

skattesänkande respektive en skattehöjande effekt berorende på

om de dras före eller efter skatt. Det finns ju två nivåer i

förslaget, den allmänna avgiften och den s.k. egenavgiften, och

dessa beräknas på olika summor.

Mats Persson: Vi ekonomer har nog inte så starka åsikter

om det där. Vi tror att om man inför en egenavgift skapas ett

löneökningsutrymme, och marknadskrafterna kommer nog att se till

att det utrymmet så småningom hamnar hos löntagarna. Detta är

vad vi tror -- vi kan ju inte veta. Det har gjorts en del

studier av hur stor del av arbetsgivaravgifterna som betalas av

löntagarna och hur stor del som betalas av arbetsgivarna. En

tumregel har tidigare varit, att om man höjer

arbetsgivaravgiften med en viss procentsats, betalas ungefär

hälften av löntagarna i form av minskat löneutrymme och hälften

av arbetsgivarna. På lång sikt tror jag däremot att det slår

igenom helt och hållet, och det tror jag också gäller i det här

fallet. Men vi vet inte.

Lars Söderström: En komplettering: Den del som

arbetsgivarna i så fall står för kommer att övervältras på

priserna, så den betalas i slutändan av konsumenterna. Det är

alltså konsumenterna eller löntagarna som bär den skatten.

Maud Björnemalm: Fru ordförande! Jag tyckte att Mats

Persson gjorde det litet för enkelt för sig när han sade att om

man vill se till att kvinnorna stannar hemma skall man inte

använda sig av pensionssystemet utan ett vårdnadsbidrag. Vi vet

ju i dag att 85 % av alla småbarnsmammor förvärvsarbetar. Vi

vet också att kvinnornas framtida pensioner måste klaras av, i

och med att kvinnorna fortfarande tar ett större ansvar för vård

av barn och de säkert också långt in i framtiden kommer att göra

det. Vi vet att det i det gamla systemet är kvinnorna som

förlorar i pensionshänseende, därför att de tar det här

ansvaret.

Eftersom vården av barn inte bara är en familjeangelägenhet

utan det också är en samhällsangelägenhet att det finns barn,

blir frågan: Hur kan vi se till att kvinnorna inte drabbas

orättvist av att de tar ett större ansvar för vården av barnen?

Berith Eriksson: Problemet när man skall gå in och

förändra i det komplicerade socialförsäkringssystem som vi har i

dag är att man från samhällsekonomisk synpunkt inte ser

helheten, men även ett framtida pensionssystem måste väl sättas

in i en sådan helhet. När man som politiker deltar i andra

utfrågningar som har att göra med framtida arbetsmarknad och

arbetslöshet, poängteras studiernas betydelse starkt, att hela

populationen måste lyftas i studiehänseende. Det förvärvsmönster

som vi delvis har i dag och som vi kan se i en framtid kräver

också att människor varvar arbete och studier. Det är inte alls

sagt att studier i en framtid med den typen av förvärvsmönster

säkert skulle ge högre pension.

Jag vill då fråga Mats Persson och Lars Skoglund: Anser ni att

vi skall ha ett parallellt pensionssystem, eller skall vi

övervältra behoven hos de uppräknade grupperna på andra delar av

socialförsäkringssystemet?

Rune Backlund: Jag uppfattade det som att båda våra

ekonomer till viss del var kritiska till de omfördelande

inslagen i arbetsgruppens förslag och att man satte en del

frågetecken för garantipensionen, som ju är en viktig del i

förslaget. Det kommer alltid att finnas grupper som inte genom

eget arbete kan tjäna in en acceptabel pension.

Jag vill därför fråga: Om man i pensionssystemet inte har en

omfördelning inom kollektivet, hur skall man då kunna klara

försörjningen för de grupper som inte själva kan tjäna in en

acceptabel nivå? Hur har ni tänkt er det, om det inte skall ske

inom ramen för pensionssystemet?

Lars Söderström: Jag börjar med den sista frågan. Också

jag är av den uppfattningen att vi måste ha något slags

skyddsnät för de människor som inte lyckas spara ihop till en

anständig pension. Man kan naturligtvis säga att dessa då får

belasta kommunernas socialbudget, men det skulle i så fall bli

en mycket ojämn belastning, och det skulle skapa problem i

förhållandet mellan stat och kommuner. Jag tror att det är

mycket enklare att ha det skyddet organiserat på nationell nivå,

så att kommunerna avlastas på det området. Det är mitt motiv.

Man blir emellertid litet konfunderad när man läser

betänkandet. Vilka grupper är det fråga om? Ja, det kan t.ex.

vara invandrare som kommer sent in i systemet och inte hinner

spara så mycket, dvs. personer med en liten livsinkomst i

Sverige. Men enligt förslaget skall man ha en lång intjänandetid

för att vara berättigad till grundskyddet, och den gruppen

utesluts alltså i alla fall.

Jag tycker att man behöver ett grundskydd, men jag är inte

säker på att det här är den bästa konstruktionen.

Mats Persson: Också jag vill svara på Rune Backlunds fråga

om detta. Jag är inte emot en garantipension. Vad jag menar är

att man måste tänka igenom och motivera varje avsteg från den

aktuariella principen.

Det är så mycket som vi tar för självklart -- som att det

skall finnas en grundtrygghet -- men vad finns det för

ekonomiska skäl för det?

En person som under hela sitt liv inte har haft någon som

helst arbetsinkomst får inga pensionspoäng, och om vi inte hade

en garantipension skulle den personen ställas på bar backe. Men

man kan då fråga sig: Hur har den här personen kunnat leva åren

före pensioneringsdatumet, om han eller hon inte haft några

inkomster? Kanske har någon annan försörjt honom eller henne,

och det har på något vis fungerat under alla dessa decennier.

Varför kan då inte den här personen även efter

pensioneringsdatumet bli försörjd av den andra personen?

Det är sådana frågor man måste ställa sig. Då kommer man in på

vad det konkret kan röra sig om. I vissa fall kan det vara en

hemmafru, i andra fall kan det vara en invandrare. Man får då

försöka designa systemet så att det täcker in alla tänkbara

grupper.

Det här är problem, och för att lösa dem tror jag att man i

grunden måste ha en garantipension av det slag som

Pensionsarbetsgruppen har utformat. Men det är ändå farligt att

ta detta för givet redan från början och säga att det är bra.

Sedan vill jag kommentera nästa fråga, den som handlade om

studier. Jag förstod inte riktigt frågan. Är problemet att

somliga studerar men ändå inte får någon hög inkomst och att det

därför inte heller blir någon högre pension?

Berith Eriksson: Det förslag som Mats Persson redogjorde

för gick ju ut på att föräldrar skulle kompenseras medan de var

hemma och skötte sina barn och att de som studerar skulle

kompenseras medan de studerade. Men det ger ju ingen högre

pension i slutändan, så dessa personer har då när de blir gamla

egentligen ingenting för att de t.ex. har anpassat sig till en

föränderlig arbetsmarknad.

Mats Persson: Om man studerar och skaffar sig en

utbildning får man högre inkomster i framtiden, och med

livsinkomstprincipen får man då också en högre pension.

Vi vet emellertid att det finns ämnen som inte leder till en

högre inkomst. Humanistiska ämnen, litet tjusiga, kulturella

ämnen ger inte högre inkomster, utan det skall vara hårdkokta

ämnen som teknik och ekonomi.

Frågan är då om samhället skall uppmuntra och subventionera

studier av ämnen som rent ekonomiskt inte är så högavkastande,

som ur ett strikt ekonomiskt perspektiv inte är särskilt

lönsamma. Kanske finns det kulturpolitiska skäl för detta -- det

finns ju t.ex. tjejer som läser franska på universitetet. Jag

jobbar ju i universitetsmiljö, och där ser jag hela tiden hur de

här frågorna ställs på sin spets.

Det verkar uppriktigt sagt krångligt och komplicerat att

stödja de här människorna genom pensionspoäng. Om man tycker att

det är bra att en massa människor läser franska,

religionshistoria eller något liknande på universitetet och

alltså frivilligt väljer att studera ämnen som inte ger

avkastning i form av högre lön, verkar det mycket rimligare att

stödja dem direkt med studiemedel än att krångla till det och gå

omvägen via pensionssystemet.

Ordföranden: Nu får ekonomerna bereda sig på moteld.

Representanter från såväl ungdomsförbunden och studentkårerna

som SACO och TCO har nämligen begärt ordet. Vi väntar ändå litet

med det, tills vi kommer in på nästa pass. Vi låter bara

ekonomerna stå till svars en liten stund, och sedan ger jag

ordet till övriga.

Lars Söderström: Det har sagts att vård av barn skulle

vara ett samhällsintresse. Ja, vi har ju i Sverige ett

omfattande familjestöd med många komponenter. Frågan är om vi

behöver ytterligare en komponent i form av en pensionsrätt.

Delning har nämnts i dag. Jag skulle vilja gå ett steg längre

och säga att delning skall gälla såvitt man inte avtalar annat.

I så fall kan man ju mera direkt genomdriva principen att den

fördelning makarna kommer överens om när det gäller vård av barn

inte påverker deras utfall vad gäller pension annat än när de

själva explicit har valt att ta sådana hänsyn.

Flera personer, bl.a. Bengt Lindqvist, har också påpekat att

man borde se till helheten. Också jag tycker att man skall se

till helheten, men det är ändå en styrka i det här förslaget att

man bryter ut just ålderspensionen och lägger den i ett

fristående system. Det betyder att en väldigt komplicerad bit av

systemet kan ligga litet för sig självt och leva sitt eget liv,

och det tror jag är väldigt viktigt för den långsiktiga

stabiliteten.

Detta aktualiserar förtidspensionens roll. Det finns

gränsdragningsproblem. I dag är det sammanblandat så att

folkpension och ATP innehåller förtidspension, ålderspension och

litet annat. I förslaget vill man särskilja dessa och föra

förtidspensionen till arbetsskadeförsäkringen och

sjukförsäkringen. Jag tycker att det är en intressant öppning.

Kanske kunde man på så vis göra ett block av de ersättningar som

har med sjukdom och hälsa att göra och kanske också på något

sätt koppla ihop det med rehabilitering och sjukvårdande

insatser. Man skulle då få ett helt annat perspektiv på detta.

Jag menar alltså att det kan ge fördelar att separera de olika

komponenterna, även om det då och då är nödvändigt och nyttigt

att titta på helheten.

Birgitta Dahl: En väldigt viktig princip i Sverige är ju

att varje person skall kunna ha en egen inkomst och pension att

försörja sig med. Ett system med bl.a. delad pension står ju

egentligen i konflikt med den principen. Genom den s.k.

15--30-regeln i nuvarande ATP-system kompenseras kvinnorna för

den tid de avstår från förvärvsinkomster för att sköta barn.

Tanken med vårdåren i systemet är ju att de kvinnor och de män

som är hemma och vårdar barn under viss tid själva, utan att bli

beroende av någon annan, skall kunna få en rimlig pension, en

rimlig livsinkomst.

Jag är inte nöjd med det som har sagts om detta. Ni hänvisar

till delad pensionsrätt, vårdnadsbidrag och liknande, men om man

skall fullfölja principen om egen inkomst, egen

försörjningsmöjlighet under hela livet, vad vill ni då föreslå i

stället, om ni inte tycker att systemet med barnår är bra?

Lars Söderström: Den diskussion som har förts om

möjligheten att försörja sig under hela livet tycks, något

förenklat, gå ut på att man, om man inte har en inkomst under 50

år, är drabbad av livsinkomstprincipen. Tanken tycks vara att

det därför gäller att kompensera dem som studerar, slutar arbeta

vid 60 på grund av att de är utslitna, dem som stannar hemma och

sköter barn, osv., att det gäller att fylla på så att dessa

personer får ihop alla dessa 50 år.

Detta är ju en helt annan princip än den som inte minst Mats

Persson talade för, nämligen att pension är uppskjuten lön, att

det alltså är en del av ersättningen för förvärvsarbete och

ingenting annat.

Vill vi sedan ha inkomstutjämningar mellan olika grupper, får

vi försöka åstadkomma detta utanför pensionssystemet. Jag är

inte emot inkomstutjämningar och inkomstomfördelningar i

samhället, men jag menar att det är en fördel om

pensionssystemet kan slippa den belastningen.

Mats Persson: Jag skulle vilja fylla på med en

konkretisering av vad som sagts om vård av barn.

Vi kan tänka oss ett gift par där bägge är yrkesverksamma, som

får barn. Frun stannar då hemma och sköter barnet och avstår

från yrkesinkomst under ett eller två år. Under det året lever

familjen på mannens inkomst -- det skapar tydligen inga problem

för den här familjen. Mannen får på det här sättet fler

pensionspoäng än kvinnan, och när de båda går i pension kommer

mannen därför att ha ytterligare ett års pensionspoäng. Om paret

kunde dela på mannens inkomst under den yrkesverksamma tiden,

vad är det då som hindrar dem från att dela på mannens pension

efter pensionsdatumet? Det finns ju inga praktiska problem.

Kanske finns det känslomässiga problem i och med att detta inte

är kvinnans egen inkomst. Men så var det ju inte under den

yrkesverksamma tiden, då familjen levde på mannens inkomst.

Kan man inte i själva verket säga att detta är ett kontrakt

som familjen gör upp: Kvinnan gör sin del av jobbet när hon

sköter barnet, och hon avlönas då inte för det, och mannen gör

sin del av jobbet under samma tid, dvs. han utför avlönat arbete

på marknaden. Sedan delar de solidariskt på de uppkomna

pensionspoängen, så att de när de pensioneras har precis lika

många pensionspoäng. Jag tycker inte att det här verkar

osjälvständigt eller konstigt på något vis.

Man kan också rent praktiskt lösa det så att man under de två

år då mannen jobbar och kvinnan är hemma och sköter barn tar en

del av mannens inkomst och köper en privat pensionsförsäkring åt

kvinnan, så att man därmed kan fylla på hennes framtida

inkomster. I praktiken kanske det inte går till så -- den tanken

kommer kanske inte upp, men den tanken skulle kunna komma upp.

Man skulle också kunna lagstifta så att de under de år då

kvinnan är hemma och sköter barnen är tvingade att sätta av en

del av mannens inkomst för en privat pensionsförsäkring åt frun.

På så sätt kan man uppnå precis det jag har beskrivit. I

praktiken sker det här kanske inte, men om man i stället tvingar

dem att dela pensionspoängen blir lösningen ekonomiskt sett

precis densamma som om man hade tvingat dem att köpa en

pensionsförsäkring. I Pensionsarbetsgruppen är inte tanken att

de skall tvingas, utan det är ett frivilligt val, men det är

ändå fråga om exakt samma ekonomiska lösning som om de köper en

pensionsförsäkring under barnåren.

Ordföranden: Jag har en känsla av att vi här har kommit in

på litet politiska spörsmål, och den debatten kan vi måhända ta

i ett senare skede.

Rune Backlund: Jag vill ge en kommentar med anledning av

det svar jag fick på min fråga om omfördelningen. Det är bra att

ekonomerna så att säga nyanserar sin bild av garantipensionen.

Det finns ju inte så många andra alternativ att välja på --

vilket annat system skulle man ha gått över i för att garantera

alla en rimlig levnadsstandard under pensionstiden? Jag menar

därför att vi måste välja pensionssystemet, eftersom det trots

allt är det system med vilket man enklast uppnår rimlig

levnadsstandard åt alla under pensionstiden. Av ekonomernas svar

förstår jag att inte heller ni har några andra förslag på hur

detta skulle kunna uppnås utanför pensionssystemet.

Leif Bergdahl: Fru ordförande! Jag skall först meddela att

jag har suttit i Pensionsarbetsgruppen och därför har viss

inblick i det hela. Jag skulle vilja sammanfatta detta med att

anspela på Mark Twain och säga att ryktet om ATP-systemets död

är betydligt överdrivet. Jag tror nämligen inte att det är någon

större kris i systemet. Pensionsarbetsgruppens betänkande visar

att om BNP växer 1,5 % blir det inga ökade utgifter, växer den

3 %, vilket regeringen i sin senaste finansplan i januari

hävdar att den kommer att göra, blir det fråga om mycket lägre

avgifter, och först om det blir en BNP-tillväxt på 0 % går det

åt skogen.

Jag tror att man behöver göra vissa modifieringar av systemet,

t.ex. korrelera förmånsnivåerna till tillväxten.

Jag skulle vilja fråga våra ekonomer: Är det nya

pensionssystemet mer robust -- "robust" är ju det ord man

använder? AP-fondens folk har ju lämnat ett remissyttrande, och

man menar att det finns risk för att hela AP-fonden försvinner

och förbrukas. Jag frågar mig därför om det är ett robust

system.

Mats Persson: Jag tror att det är ett robust system. Det

finns tre aspekter på detta.

Först gäller det intjänandereglerna. Problemet med

ATP-systemet var att det uppstod demografiska förändringar som

nödvändiggjorde avgiftshöjningar, vilka sedan blev detsamma som

skattehöjningar, vilket vi ekonomer tror bromsar tillväxten. Ett

exempel på bristande robusthet i systemet var alltså att det

inte riktigt kunde hantera demografiska förändringar. Detta

slipper vi nu, eftersom det är mer av raka rör i det nya

systemet.

Den andra aspekten är att det gäller ett förmånsbaserat kontra

ett avgiftsbaserat system. I det nya systemet har man inte lovat

några förmåner, utan varje individ får ut i förhållande till vad

han eller hon har betalat in. Det betyder att systemet helt

enkelt är robustare. Blir reallöneutvecklingen sämre, blir

pensionerna automatiskt också sämre -- pensionen anpassas hela

tiden till reallöneutvecklingen. Jag tror i och för sig att

detta är mindre viktigt än principen om intjänanderegler,

men det är i alla fall ett steg i riktning mot en ökad

robusthet.

Den tredje aspekten gäller AP-fonderna. Först kan man se efter

vad som händer med sparande i systemet totalt sett, och vad som

händer är att de individuella premiereservfonderna byggs upp.

Nedgången i AP-fonderna, de kollektiva fonderna, pareras alltså

med en uppgång i individuella premiereservfonder. Det totala

sparandet i de två olika systemen borde därför bli ungefär lika

omfattande. Det finns i utredningsmaterialet exakta kalkyler för

detta.

AP-fonden skall ju användas som en buffert för att parera

svängningar i demografi, i kohortstorlekar, dvs. storlekar på

olika åldersgrupper, och liknande. Om AP-fonden på den nivån,

när den alltså dras ner i omfattning, räcker till för att klara

av sådana svängningar, är en oerhört svår och teknisk fråga, som

jag inte direkt har någon synpunkt på men som man naturligtvis i

utredningsarbetet har räknat på. Behovet av buffertar blir ju

mindre med det här systemet, som är avgiftsbaserat, än med det

tidigare, som var förmånsbaserat. Men om AP-fonden har dragits

ner till någon sorts optimal nivå eller inte är svårt att säga.

Det kanske representanter för AP-fonderna eller för

Riksförsäkringsverket har mer exakta kalkyler på.

Margareta Israelsson: Fru ordförande! Agneta Kruse sade i

sin inledning att undantag är en farlig princip, att någon annan

då skall betala. Jag tror att Lars Söderström sade att den här

kompensationen skapar instabilitet i systemet. Jag skulle

närmast vilja få den ekonomiska aspekten belyst. Hur ser ni på

de olika kompensationer som finns inbyggda? Anser ni att de

höjer avgiften för övriga? Agneta Kruse sade att det inte kan

vara riktigt att låginkomsttagaren skall betala för

höginkomsttagarens pensioner. Menar ni då att det i systemet

finns incitament som gör att någon annan betalar, t.ex. att den

som inte kan vara hemma i fyra år betalar för andras pensioner?

Sigge Godin: Jag hade egentligen tänkt ställa den frågan.

Lars Söderström säger att finansieringssystemet blir instabilt

på grund av vård av barn, värnplikt, studier, osv. Men att dessa

faktorer skall vägas in beror ju på en politisk värdering. Om nu

politikerna har gjort den värderingen, har då ni ekonomer

funderat över hur instabiliteten i finansieringssystemet skulle

kunna undanröjas, så att vi kan använda den modellen? Jag

skulle, fru ordförande, också vilja bolla frågan vidare till

representanterna för Riksförsäkringsverket, som väl så småningom

skall fixa det här.

Lars Söderström: Det finns både en politisk och en

ekonomisk aspekt på detta med undantag. Jag nämnde i min

inledning att det handlar om rätt stora tillägg till lönesumman,

som nu ingår i basen för det nya systemet; det handlar om kanske

15 %. Detta betalas ju via statsbudgeten. Det är inte helt

klart exakt vem som står för det, utan det är skattebetalarna i

allmänhet. Vad vi vet är att det med ett sådant öppet system,

där man efter hand kan lägga på olika förmåner, finns en stark

frestelse att göra just det, så att den biten alltså av rent

politiska skäl kan tänkas växa.

Från ekonomisk synpunkt kommer vi då att få mer och mer av

förmånsbestämda inslag i ett system som var tänkt att vara

avgiftsbestämt. Vi får mer och mer av skattefinansiering i ett

system som var tänkt att vara avgiftsfinansierat. Mats Persson

och jag har därför försökt tala varmt för både

avgiftsfinansiering och avgiftsbestämning, men sådana här

undantag urholkar alltså den principen.

Naturligtvis är det någon som får betala detta. Kanske skulle

det vara lättare att klara av det här med hjälp av något slags

intern beskattning i pensionssystemet. Om man nu vidgar basen,

betyder det att avkastningen på intjänad pensionsrätt blir

förhållandevis mindre. Man får alltså betala alla dessa

extraförmåner genom ett sämre utbyte för förvärvsarbete i form

av pension. Det finns då ett tydligt samband. Pensionssystemet

är fortfarande autonomt, och man kan kanske få till stånd en mer

realistisk debatt om vad som är värt att göra.

Det vore, som jag sade tidigare, synd om det blev för mycket

av detta. Det är på detta sätt stabiliteten påverkas. Man får

förmånsbestämda inslag, och man öppnar för politiskt betingade

favoriseringar.

Nils-Olof Gustafsson: Min fråga är en kombination av de

frågor som Leif Bergdahl och Sigge Godin ställde. Jag skulle

vilja be K-G Scherman att utveckla det här litet grand. Jag har

inte läst ert remissvar, men jag har läst referat av det, och

jag uppfattade det som att ni inte helt och hållet litade på de

ekonomiska kalkyler och beräkningar som Pensionsarbetsgruppen

har tagit fram.

Bengt Lindqvist: Fru ordförande! Min fråga gäller

kapitalbildningen och de förändringar som sker i

kapitalbildningen i och med det här förslaget. Förslaget innebär

ju att man går över från att i offentlig regi ha haft den stora

AP-fonden, som har betytt mycket för samhällsutvecklingen, till

att i framtiden motsvarande kapitalbildning i princip skall ske

med hjälp av privata kapitalförvaltare. Jag riktar min fråga

till ekonomerna men gärna också till Carl Johan Åberg: Vad får

det här för konsekvenser, i fråga om både för- och nackdelar,

och hur ser ni på denna mycket stora förändring, som sker under

loppet av några tiotal år?

Widar Andersson: Fru ordförande! Som jag ser det är och

var storheten i det gamla ATP-systemet att hela folket hade

rimliga fördelar av att vara med i samma pensionssystem, dvs.

det generella systemet. Såvitt jag förstår gäller exakt samma

sak för det nya systemet, dvs. det är inte så att vi på något

vis skrotar det allmänna, obligatoriska pensionssystemet, utan

även det nya systemet skall vara allmänt och obligatoriskt.

I och med att avgiften fixeras, dvs. systemet är

avgiftsbestämt, måste alltså undvikandet av den ekonomiska

kollapsen bestå i att utbetalningarna minskar under dåliga

tider. Det vore bra om ni kunde säga något om utbetalningarna,

som ju är ett slagträ i debatten. Blir det mindre, mycket

mindre, mer eller mycket mer?

Nästa fråga riktar sig kanske framför allt till Lars

Söderström, som talade om privata pensionsförsäkringar: Anser du

att den konstruktion som arbetsgruppen har föreslagit ger hela

folket, även dem med goda och mycket goda inkomster, en fast

förankring i det nya pensionssystemet, så att vi kan undvika en

stark uppdelning och att folk med höga inkomster söker sig

alltmer mot en privat försäkringsmarknad?

Lars Söderström: Jag tog tidigare upp de två olika

utvecklingsmöjligheterna: Vid bra tillväxt kommer ATP att minska

i betydelse och ge utrymme för privata försäkringar, och vid

dålig tillväxt kommer det att vara svårt att finansiera

ATP-förmånerna. Systemet är alltså konstruerat så att det går på

en knivsegg -- hur det än går riskerar man att ramla ner i det

privata systemet, och då upphör ju den modell som Widar

Andersson nämnde, dvs. ett enhetligt pensionssystem för hela

folket.

Blir då det nya systemet ett system för hela folket? När vi

tittar på helheten måste vi komma ihåg att detta är det

obligatoriska pensionssystemet, det minimiskydd som vi anser att

folk skall ha. Man kan diskutera om vi behöver ha ett

obligatoriskt standardskydd, om vi inte kunde nöja oss med ett

grundskydd. Om vi nu accepterar ett obligatorium i förhållande

till den tidigare inkomsten, kommer det ju inte att utgöra hela

pensionen, det är inte hela försörjningen på ålderdomen utan

bara en del. Avtalspensionerna och de privata tillkommer i

vilket fall som helst. I den meningen är det inte fråga om ett

allomfattande system.

Utbetalningarna i ett sådant system kommer att spegla

tillväxten. De kommer att bero av produktivitetsökningen, hur

snabbt pensionsrätterna växer och vilket pensionskapital man

kommer att ha när man pensioneras. Då har vi alla ett intresse

av en ekonomisk tillväxt för att få egna pensioner.

I en privatförsäkring har man intresse av att placeringarna

görs på så sätt att kapitalavkastningen blir hög. I bägge fallen

gäller att vi inte kan veta hur det blir. Det är

huvudinvändningen även mot ATP-systemet. Man har byggt ett

system där man först bestämmer utbetalningarna och sedan ser

efter vad det kostar. Vi kan inte veta.

I det aktuella förslaget tar man hänsyn till denna osäkerhet

och låter utbetalningarna bero av hur mycket pengar som faktiskt

finns. Därför kan man alltid garantera att det blir någonting.

Man kan genom successiva besked årligen tala om var varje

människa står och därmed ge underlag för privata aktioner. Jag

kan tänka mig att det också blir aktioner på facklig nivå, dvs.

att avtalsförsäkringarna regleras beroende på utvecklingen i

stort. Vi tycker kanske att vi måste spara mer därför att det

annars blir för trist på ålderdomen. Pengarna kan också växa så

snabbt att vi kan vara mer försiktiga med avtalspensioner och ta

ut mer i omedelbar lön. Det är exempel på anpassningar som kan

göras utöver de anpassningar som de individuella pensionerna

innebär. På det sättet har systemet en påtaglig stabilitet.

Mats Persson: Jag tycker inte att man skall sticka under

stol med att pensionärerna får bära en större del av bördan

under dåliga tider om systemet är avgiftsbestämt. Det är en

följd av systemet. Det är ingenting att huttla med.

Möjligen kan man säga att vi även i det nuvarande systemet då

och då har ändrat i reglerna så att pensionärerna har fått bära

bördorna när det har varit dåliga tider.

K G Scherman: Först vill jag kommentera påståendet om att

fonderna trots allt inte räcker och att det är risk för att de

töms. Det har man påpekat både från AP-fonden och

Riksförsäkringsverket, och det stämmer.

Det hänger samman med övergångsarrangemangen och inte med

stabiliteten som sådan i det nya systemet. Under många tiotals

år framöver är det övergångsbestämmelserna som kommer att

bestämma utvecklingen. Då är systemet fortfarande beroende av

demografiska svängningar. Det har vi tittat på. Redan i den nya

prognos som SCB har kommit med 1994 förutspås det att fonden

riskerar att gå under noll en bit in på 2000-talet.

Vi rekommenderar mot den bakgrunden att man avstår från den

avtappning av AP-fonderna som Pensionsarbetsgruppen har

föreslagit. Finansieringen har lagts upp så, att AP-fonderna

inledningsvis belastas med vissa pensionsutgifter som eljest

skulle ha betalats via arbetsgivaravgifter och statsbudgeten.

Det har blivit ett led i att klara ut statsbudgetens allmänna

problem. Så mycket håller inte detta system för, även om det är

urstarkt från början.

Ett rimligt antagande är att förslaget innebär att AP-fonden

tappas på litet över 20 miljarder för mycket. Än en gång: Det är

inte en kritik mot det nya systemets långsiktiga effekter. Det

är en fråga om bedömningen av övergångstiden.

Det var svar på den första fråga jag fick. Den andra gällde

systemets stabilitet med tanke på barnår, studier och värnplikt.

Lars Söderström sade att förslaget innebär att man finansierar

de åtagandena via statsbudgeten. De påverkar sålunda inte

stabiliteten.

Tillåt mig påpeka att Lars Söderström ändå fortsatte att

uttrycka att han inte tyckte om förslaget på denna punkt, men då

hade det ju inte längre någonting med pensionssystemet att göra.

Margit Gennser: Jag har en fråga som gäller studier och

livsinkomstprincipen.

Remissinstanserna har varit väldigt delade på denna punkt.

Väldigt många remissinstanser har sagt att livsinkomstprincipen

i pensionssystemet kommer att minska intresset för utbildning.

Min fråga går till SACO, TCO, studentkårerna och möjligtvis till

de politiska ungdomsförbunden: Är det verkligen så att

möjligheterna att få pension efter studier påverkar valet av

studier, studielängd osv., eller finns det möjligtvis andra

faktorer?

Min andra fråga riktar jag till bl.a. Riksförsäkringsverket

och SAF. Jag har hört i debatten om pensionssystemet och

livsinkomstprincipen att det är orealistiskt att tro att

LO-arbetare kommer att arbeta längre än vad de gör i dag. Man

har påpekat att det knappt finns 2 000 metallarbetare över 60

år i verkstadsindustrin. Är det möjligt att det nya systemet har

sådana drivkrafter att vi får se andra arbetsvanor -- kanske

t.o.m. färre förtidspensioneringar?

Pontus Wiklund: Jag har en fråga till RFV som rör

pensionsrätt vid vård av barn.

Flera remissinstanser, bl.a. RFV, har menat att man bör räkna

retroaktiva år även i nuvarande system, dvs. för

ATP-pensionärerna, och inte bara i det reformerade systemet.

Förslaget till reformerat system innebär ju en uppvärdering av

hemarbetet. En av anledningarna till att man valt en tid upp

till fyra år är att det skulle lyfta genomsnittspensionen för

kvinnor upp till nivån i ATP-systemet och kanske litet över den.

Betyder möjligen ett system med retroaktiva vårdår även för

ATP-pensionärerna att balansen rubbas så att

genomsnittspensionen för kvinnor blir lägre i det nya

reformerade pensionssystemet?

K G Scherman: På frågan om vilka effekter pensionssystemet

får på förutsättningarna att arbeta längre vill jag svara att

jag för min del tror på den typen av dynamiska effekter. Om man

skapar ett system som innebär att man förutsätter att människor

skall kunna tjäna på att arbeta längre påverkar det

förhållandena på olika sätt. Det är inte menat att få omedelbar

utan successiv effekt.

Jag är övertygad om att det kommer att ställas och också mötas

ökade krav på arbetsmiljö och arbetsförutsättningar av olika

slag för människor i ansträngande yrken. Ett sådant

pensionssystem kommer att bli ytterligare ett skäl till att

skapa förutsättningar för att människor i vissa yrken inte skall

vara utslitna vid 60. Det är orimligt, vilket pensionssystem man

än har.

När det sedan gäller frågan om förslaget att införa

retroaktiva vårdår också i det nuvarande systemet kan jag bara

svara för vårt remissvar. Vårt resonemang utgår inte ifrån en

balans mellan det nya och det gamla systemet utan i stället från

att detta behov har funnits och påtalats sedan länge. Skälen

finns utvecklade i vårt remissvar.

Det har bl.a. i riksdagsdebatter och i remissvar till

riksdagen som ett vägande skäl emot att införa ett sådant system

hävdats att det är administrativt besvärligt -- så

administrativt krångligt att det bara inte går. Det nya systemet

förutsätter att det går att lösa administrativt.

Riksförsäkringsverket pekade i ett remissvar till

socialförsäkringsutskottet förra året på att det går att lösa.

Sedan det lösts i det nya systemet har det hinder som hittills

huvudsakligen har åberopats mot att genomföra denna reform i det

befintliga systemet undanröjts. Vi pekar på att man bör ta

chansen att genomföra reformen.

Carl Johan Åberg: Det ställdes flera frågor som hade att

göra med AP-fondens framtid, fondens roll och fondförvaltningen.

Låt mig först säga att fonden hittills har fungerat enligt de

avsedda intentionerna, dvs. dels som buffertfond, dels som

kompensation för det fall i hushållssektorns sparande som den

ursprungliga introduktionen av ATP förmodades föranleda.

Det skall dock sägas att politikerna har använt fonden väldigt

försiktigt under de drygt 30 år som den har funnits. Man har

tillåtit fonden att växa. AP-fonden är i dag den i särklass

största fondförvaltningen inom finansiell förvaltning över huvud

taget i Sverige och en av de absolut största pensionsfonderna i

världen. Det har bidragit till att skapa något slags finansiell

stabilitet till grund för ATP-systemet.

Enligt det nu föreliggande förslaget kommer man att under

övergångsperioden fram till dess att det nya systemet börjar

tillämpas i sin helhet tappa fonden på en del utgifter som

tidigare har legat på budgeten. K G Scherman var inne på detta

tidigare. Man flyttar över underskott och utgifter från budgeten

och tar dem från AP-fonden i stället.

Det är svårt att nu bedöma den exakta omfattningen av dessa

tapp. Första till tredje fondstyrelsernas tillgångar uppgår till

ca 550 miljarder. Om man lägger till de aktieplacerande fonderna

rör det sig omkring 600 miljarder. I viss mening kan man

naturligtvis säga att vi har råd med detta.

Det skall klart sägas att det dock förutsätter att den

samhällsekonomiska utvecklingen under åren fram till dess att

det nya systemet träder i kraft, dvs. år 2000, inte blir

nämnvärt sämre än vad man förutsatt i utredningen. Där har man

utgått från Finansdepartementets prognoser över hur

samhällsekonomin skall utvecklas. Dessa prognoser har vi om vi

jämför med utredningar under de senaste 10--15 åren upplevt som

relativt optimistiska. Det är länge sedan vi upplevde en

treprocentig årlig tillväxt flera år i rad i Sverige.

Om tillväxten skulle bli lägre kommer fonden att tappas på

mer. Fonden är i detta förslag en ren buffertfond i den meningen

att man inte kommer att kompensera genom höjda avgifter om det

fattas pengar i ATP-systemet. Man tar i stället från fonden. Då

kan man riskera att fonden går in i det nya systemet på en för

låg nivå i förhållande till den tilltänkta delvis nya

buffertfunktionen. Det är en risk som vi pekar på och som också

Riksförsäkringsverket har pekat på.

Om den samhällsekonomiska utvecklingen under åren efter 2000

inte skulle bli så lysande löper man risken att denna

buffertfond hamnar i ett läge då pengarna inte räcker till och

man får börja låna. Vi från AP-fondstyrelserna tycker att det är

en något främmande uppgift för en buffertfond som skall fånga

upp avvikelser mellan inkomster och utgifter att behöva låna.

Vem skall garantera lånen? Är det Riksgäldskontoret som skall

ställa ut en garanti? Det blir ett helt nytt system man går in

på. Därför har vi föreslagit att man i varje fall skall göra ett

uttalande om att denna buffertfond -- AP-fonden -- i framtiden

inte skall understiga fondstyrka 1. Det skall alltså alltid

finnas minst ett års betalningar i kassan. Det kan gå upp och

ned, men vi tycker inte att en buffertfond skall vara i en

situation då medlen understiger denna summa.

Låt mig också parentetiskt säga att jag i debatten har sett

hur en del har fångats av den väldigt stora avkastningen under

1993. Den är onekligen magnifik sett ur ett historiskt

perspektiv. Avkastningen under 1993 är 83 miljarder. Det finns

de som säger att detta om något visar att det gamla systemet kan

överleva. Fonden har avkastat i stort sett lika mycket som

samtliga avgiftsinkomster till ATP-systemet givit, dvs. drygt 80

miljarder. Jag anknyter nu till den diskussion vi förde om det

gamla systemets överlevnad.

Även om det är litet ovanligt för en VD vill jag säga att det

inte går att hålla den avkastningsnivån längre fram. Vi kommer

ned till en lägre nivå, även om arbetsgruppen är försiktig när

det gäller avkastningen. Man har utgått från att AP-fonden

avkastar 3 % per år. Vi har åstadkommit 11--12 reala procent

och 17 nominella procent under 1993. Om vi anstränger oss skall

vi förhoppningsvis kunna åstadkomma mer än det.

Detta leder in på frågan om förvaltningen. Är det bra att man

har ett mer utspritt system än dagens i förvaltningen?

Premiereservfondernas förvaltning är inte knuten till

pensionssystemets betalningar på samma sätt som AP-fondens är.

Därför kan man förmodligen tänka sig andra placeringsregler för

dem än vad som sannolikt kommer att gälla för den framtida

AP-fonden.

Det sägs att det blir svårt att jämföra dessa olika system.

Jag har personligen inte alls svårt att föreställa mig att det

kan vara bra med en ökad mångfald på denna marknad. Även om jag

talar mot egen sak vill jag säga att man får iaktta viss

försiktighet när man sitter på AP-fonden, som nu svarar för en

tredjedel av den svenska kapitalmarknaden. Det är kanske inte

alltid förenligt med ett fullt utnyttjande av de

affärsmöjligheter som erbjuds.

Riksdagen har redan undanröjt en del begränsningar i det

avseendet genom att medge för AP-fonden att gå utomlands. Där

har vi inte alls samma inverkan på marknaden.

Arbetsgruppen har än så länge inte varit särskilt precis i

sina redovisningar av hur den blivande fondförvaltningen skall

ske. Det har bara sagts att man skall få en möjlighet att välja

mellan olika placerare. Det är fortfarande inte helt

kristallklart hur arbetsgruppen har tänkt sig att förvaltningen

skall gå till för dem som inte väljer placerare. AP-fonden nämns

i något sammanhang, men vi har inte lyckats reda ut vilken

avsikten är. Vi har utgått från att det kommer ytterligare

preciseringar på den punkten. När de preciseringarna är gjorda,

inkl. placeringsreglementen osv., kan man möjligen ge mer

precisa svar än vad jag kan göra nu när det gäller vilken som är

den bästa formen för fondförvaltning.

K G Scherman: Jag anknyter först direkt till det Carl

Johan Åberg sade. Om man skapar en situation där fonden töms

innebär det ett grundskott i systemet. I och med att man till

skillnad från vad som är fallet i dagens system föreslår en

direkt koppling mellan inbetalda avgifter och framtida

pensionsrätter har man inte längre möjligheten att göra en

avgiftsjustering om fonden råkar gå ned under noll en bit in på

2000-talet. Pensionsarbetsgruppen har faktiskt tänkt fel där.

Det skapar också framtida pensionsrätter. Man har direkt ryckt

undan grundvalen för avgiftsjustering som en möjlighet.

Detta gäller också om man tänker sig lån. Problemet är inte

bara det som Carl Johan Åberg talade om, dvs. vem som skall

garantera lånet. Ett problem är också vem som skall betala

räntan. Den får i så fall dras från den kalkyl som ytterst

syftar till att på lång sikt garantera pensionerna.

En grundtanke bakom Pensionsarbetsgruppens förslag liksom

bakom de principer som vi lade fram för några år sedan -- de

stämmer mycket väl överens -- är att man skall göra en reform en

gång för alla och att systemet sedan kan fungera under rimliga

antaganden om framtiden. Man skall inte redan från början bygga

in en risk för att ett så rimligt antagande som att SCB:s nya

prognos slår in leder till att fonden töms. Det är mycket mer

allvarligt än vad Pensionsarbetsgruppen har föreställt sig. Det

kan inte ordnas med en liten avgiftsjustering framöver.

Låt mig sedan gå över till frågan om kapitalbildningen och

göra några kommentarer. Mats Persson sade att vi visserligen får

en minskning av AP-fonderna men att vi får en ökning av

premiereservfonderna. Det skulle på något sätt ta ut vartannat.

Det kan det göra sett från en renodlad sparandesynpunkt. Men de

ersätter inte varandra när det gäller att vara säkerhet för

resp. system. De pengar som sparas för premiereserver är

faktiskt säkerhet för premiereservpensionerna och ingenting

annat. Man kan inte med hänvisning till att det kommer att

byggas upp stora fonder för premiereserverna säga sig att man

kan acceptera en mindre säkerhet när det gäller

fördelningssystemet. Ej heller denna väg att komma ur dilemmat

är tillgänglig i verkligheten.

Enligt min mening finns det ingen annan väg än att se till att

man inte tappar av AP-fonderna så mycket i inledningen att man

riskerar att fonden töms under åren 2020--2030.

Olov Hertzman: Jag vill knyta an till det Carl Johan Åberg

sade om kapitalförvaltningen. Han kom in på

premiereservsystemet, som inte har berörts så mycket tidigare.

Jag vill gärna säga att betänkandet är rätt otydligt när det

gäller hur detta skall hanteras. Man säger att

Riksförsäkringsverket skall ha en central roll och att

kapitalförvaltningen till gagn för mångfalden skall ligga ute på

marknaden. Man talar också om placeringsregler och någon form av

avkastningsgaranti utan att egentligen vara särskilt precis. Det

har jag i och för sig förståelse för, men man måste tänka

vidare.

Innan man gör det skulle jag gärna vilja peka på att de krav

som ställs på dem som skall förvalta premiereservfonderna redan

är tillgodosedda genom befintlig och kommande lagstiftning:

försäkringsrörelselagen och nya placeringsregler för

kapitalförvaltningen. Det flaggas i betänkandet för att man

måste ta ett djupt andetag innan man går vidare. Men de

regelsystem som behövs finns redan -- det framhåller inte minst

Finansinspektionen.

Vi pekar i vårt yttrande på att man kan sätta det hela i sjön

betydligt tidigare -- redan den 1 januari 1995 -- om man väljer

denna enklare väg.

Anders Mellberg: Landstingsförbundet har också fått frågan

om det nya pensionsförslaget. Man har angivit att systemet med

egenavgifter blir fördyrande. Vi på Kommunförbundet har i vårt

svar tagit upp en aspekt som inte berörs i betänkandet. Det är

kommunernas skatteintäkter, som också påverkas till stor del. Vi

anser att flera problem är förenade med egenavgifter. Vi har i

och för sig ändå tillstyrkt lösningen.

Ulf Perbeck: Vad gäller egenavgifterna har vi uttryckt en

tveksamhet kring själva växlingen. Det förutsätts att

arbetstagarna skall få en kompensation som gör att de går

skadeslösa ur ett sådant system. Arbetsgivaravgiftssänkningen

skall motsvaras av en löneförhöjning. Det är kanske inte någon

stor principiell fråga utan mer en praktisk, men vi tror att om

man skapar ett regelsystem för att garantera utfallet på

individnivå blir det ganska komplext. Detta system skall vi

sedan hantera gentemot våra fackliga motparter.

Om syftet endast är att kostnaderna för pensionerna skall

synliggöras på ett annat sätt är det enklare att ålägga

arbetsgivaren att på lönebeskedet tala om att han har satt av x

kr. till den framtida pensionen. Vi har svårt att se vinsten med

egenavgifterna om huvudsyftet är att synliggöra kostnader. Då

finns det bättre metoder. Det är snarast utifrån den

utgångspunkten som vi som arbetsgivarorganisation har vänt oss

emot egenavgifterna.

Det finns även vissa synpunkter på hur växlingen slår

marginalskattemässigt och om systemet verkligen i slutändan

kommer att bli kostnadsneutralt för arbetsgivaren.

Maud Björnemalm: Jag skulle gärna vilja haka på det Lena

Öhrsvik sade och fråga vad ungdomsförbunden har för synpunkter

på förslaget vad gäller studier. Jag skulle också vilja veta vad

ungdomsförbunden har för åsikter om utredningsförslaget när det

gäller vård av barn och delad pensionspoäng.

Jörgen Olsson: Jag vill besvara frågorna från bl.a. Margit

Gennser och korrigera Mats Perssons framställning.

Frågan är om det är lönsamt med akademiska studier. Mats

Persson, som har lämnat oss åtminstone för tillfället, menade

att detta redan är ordnat i systemet genom att man får en högre

livslön om man bedriver eftergymnasiala studier. Så är inte

fallet. Han raljerade litet grand över att man inte skall ge

pensionspoäng till den som läser franska för att åka på semester

till Frankrike.

Det finns en del grupper som har en bra livslön. Det gäller

framför allt civilekonomer -- fram till nu -- och i viss mån

civilingenjörer. Men det finns ett stort antal akademiker som

har lägre livslön än en genomsnittlig gymnasieutbildad. Vi kan

inte påstå att de yrkesgrupperna har utbildat sig och t.ex. läst

franska för att åka på semester till Frankrike. Bibliotekarier,

socialsekreterare, psykologer och lärare är utomordentligt

viktiga för vårt samhälles välståndsutveckling. De har klart

lägre livslöner än den genomsnittliga gymnasieutbildade. För att

t.ex. läraren skall få en livslön som är precis lika hög som den

som en gymnasieutbildad har -- inte högre -- behöver han eller

hon en nivåhöjning på 11 %. Bibliotekarien skulle behöva en

höjning på 27 %.

Sådan är verkligheten. Om det i alla avseenden lönade sig med

akademisk utbildning skulle man inte behöva se till att studier

premieras vid beräkningen av pensionerna i det föreslagna

pensionssystemet. Detta är verkligheten, och den måste vi utgå

ifrån.

Från SACO:s sida föreslår vi tre undantag från den rena

livslöneprincipen. Denna livslöneprincip är något som vi

definitivt ställer oss bakom. Vi tycker också att

inkomstbildningen i samhället över huvud taget skall grunda sig

på ett livslöneperspektiv.

För det första måste det finnas en garantipension. För det

andra måste den så länge vi har den lönebildning vi har i

Sverige gälla just dem som studerar vidare. För det tredje måste

den gälla vid vård av barn.

Det finns ingen anledning att skilja mellan akademiska studier

och vård av barn i pensionssystemet. De bör behandlas lika.

Vi måste på alla sätt se till att vi ger positiva signaler

till ungdomarna, så att de fortsätter med studier. I det här

fallet har Pensionsarbetsgruppen gett en mycket mycket svag

signal till de ungdomar som strävar efter att förkovra sig. Alla

signaler i samhället måste vara positiva till fortsatt

utbildning. Det är den enda möjligheten för oss att få en

välståndsutveckling.

Alternativet i det kunskapsintensiva samhället, som bygger på

att vi satsar också på utbildning, är låglönelandet -- då skall

vi konkurrera med Baltikum och Sydostasien. Jag tror inte att

någon av oss vill det. Därför är det nödvändigt att

pensionssystemet inordnas i detta synsätt.

Björn Rosengren: Jag börjar med att anknyta till vad SACO

sade här. Men först vill jag säga att jag tycker att det är

viktigt att ett sådant här system kopplas till olika

samhällsekonomiska incitament. Frågan gäller alltså: Vad är det

som bidrar till att vi får tillväxt?

Den stora skillnaden mellan det nuvarande ATP-systemet och det

system som Pensionsarbetsgruppen föreslår är att man går från

ett förmånsbaserat system till ett avgiftsbaserat system. Vi

tycker att det är riktigt. Det är inte rimligt att ha ett system

av samma slag som det nuvarande ATP-systemet, som inte följer

den samhällsekonomiska utvecklingen. Det är detta som egentligen

är den avgörande och viktiga skillnaden.

Om livsinkomstprincipen förs in är det oerhört viktigt att man

även där funderar över vad det är som stimulerar den ekonomiska

tillväxten och vilka signaler vi skall ge pensionssystemet.

Väldigt bestickande argument blir då att de lågavlönade och de

som inte studerar får betala för dem som studerar och som får

höga löner. Men det har ju visat sig att inte alla får höga

löner.

De lågavlönade är med och betalar för att det över huvud taget

studeras. Vi har det systemet i Sverige därför att vi tycker att

det samhällsekonomiskt är viktigt att vi skaffar oss kunskaper.

Alla är med och betalar för detta. Det vore väl ett konstigt

samhälle om bara de som har råd får studera. Det innebär alltså

att också de lågavlönade får vara med och betala detta. Därför

menar jag att det här inte utgör något argument i frågan.

Till dem som säger att det inte är rimligt att de lågavlönade

betalar för dem som studerar, utan det rimliga är att de som

studerar får avsevärt högre löner, vill jag framhålla att om man

gör radikala förändringar i lönebildningen -- kanske är det

rimligt att man skall ha bättre betalt för att man studerar --

innebär det också att de lågavlönade får vara med och betala

detta. I fråga om lönebildningen skall man göra en omfördelning

mellan dem som har låga och dem som har höga löner. Vi kan ju

inte ta pengarna från himlen, utan vi måste ta dem från den

tillväxt som vi har.

Därför håller inte argumentet att grupp ställs mot grupp. Det

intressanta är i stället att man skapar ett system som bidrar

till tillväxt.

Om vi skall lyckas med detta måste vi satsa på det s.k.

humankapitalet. Vi måste alltså satsa på människor och

människors utveckling, för annars kommer vi aldrig bort från de

stora strukturella förändringar som sker i ekonomin. Då måste

man också ha ett pensionssystem som stimulerar detta.

Om lönen skulle höjas kraftigt när det gäller framför allt --

vilket framgick av SACO:s bild här -- de offentliganställda

akademiskt utbildade, måste man självfallet också höja skatten.

80 % av driftsbudgeten inom landstingens och sjukvårdens

område, där det finns stora grupper av kvinnor som har relativt

hög utbildning och låga löner, gäller löner. Man kommer inte ur

det hela då heller. Hur vi än ser detta får alla enligt min

mening vara med och betala.

När jag hör dessa herrar ekonomer och även damen här blir jag

faktiskt litet förvånad. Man säger: De som studerar och väljer

fel studier som inte ger hög lön får liksom skylla sig själva.

Men så fungerar inte studier. En högskoleutbildning tar ju

ungefär fyra till sex år.

Man kan väl säga att de som läste franska för tio år sedan och

sade att de gjorde det för att de skulle åka till Paris och ha

roligt dess bättre har stor glädje av det nu, med tanke på hela

EU-utvecklingen. Därav följer att ingen kan bestämma vilken

utbildning man skall välja. Det viktiga är, jag upprepar det,

att samhället i de olika systemen stimulerar människor till att

studera. Dessutom är det så att det varierar på marknaden. Ett

år är det bra med en sak, ett annat år med en annan sak. Det här

tar väldigt mycket tid.

Det är heller inte rimligt i ett pensionssystem att det från

pensionssynpunkt är mera lönsamt -- och jag menar inte att det

skulle vara något fel i det jag nu kommer att säga -- att vårda

barn i hemmet. Jag tycker att det är bra att man gör det, och

man skall ha möjligheter att göra det. Men det kan inte vara

rimligt att det i pensionshänseende skall vara mindre lönsamt

för en ung man eller kvinna som studerar. Här bör det vara lika.

Birgitta Dahl: Vi skulle inte bara vilja ha LO:s

ståndpunkt allmänt. Jag tycker att det har varit en

koncentration kring ungdomsstudier. Det är oerhört viktigt att

vi från bl.a. LO får uppgifter också om den andra delen, dvs. om

hur man skall klara behovet av kompetenshöjning, vuxenutbildning

och nya livschanser och hur man skall få det att passa in i ett

sådant här system och i perspektivet att vi vill främja

utveckling och tillväxt.

Tore Lidbom: Rent allmänt vill jag säga några ord om hur

LO har diskuterat kring pensionsreformen.

Som många andra här är också vi väldigt positiva till

livsinkomstprincipen. Men vi har sagt att det för att vi skall

ställa oss bakom denna princip skall finnas vissa andra

beteenden, förhållanden, i samhället som också skall ge

pensionsrätt, dvs. förutom arbetet. Jag återkommer till det här

med barn osv.

Ett av de beteenden som skall ge en typ av pensionsrätt är

studier. Vi har diskuterat och tittat på Pensionsarbetsgruppens

förslag i det avseendet och tycker att det i huvudsak är rätt så

väl avvägt. Man har tagit upp en rad olika studier som skall ge

pensionsrätt. Det gäller då t.ex. vuxenutbildning, dem som har

utbildningsbidrag och dem som efter att ha arbetat ett tag och

som, för att kunna fungera på den typ av arbetsmarknad som vi

har, måste göra ett avbrott i sitt arbete för att vidareutbilda

sig. Den typen av studier skall ge pensionsrätt.

Pensionsarbetsgruppen föreslår att pensionsrätten för dem som

har utbildningsbidrag skall ligga på utbildningsbidragsnivån. Lo

anser dock att den här typen av studier här skall jämställas med

arbetslöshet. Den bakomliggande inkomsten skall alltså i de

fallen vara pensionsgrundande.

Vi tycker att utbildningsbidrag många gånger egentligen är ett

alternativ till arbetslösheten. Vi måste därför se till att

pensionsrätten blir densamma.

Då det gäller ungdomsstudier, som i huvudsak diskuteras här,

föreslår Pensionsarbetsgruppen att en liten del, bidragsdelen,

skall vara pensionsgrundande. Jag kan i det avseendet säga att

vi har diskuterat, räknat, analyserat och funderat av och till.

Vi kan inte komma till någon annan slutsats än att det här är

relativt väl avvägt.

Allting i ett sådant här system måste ju betalas. Det måste vi

vara medvetna om. Skulle man gå längre i det här avseendet kan

vi inte finna annat än att det trots allt blir de andra i

systemet som får betala, dvs. de lågutbildade. Konsekvensen kan

inte bli någon annan.

Alla som utbildar sig får visserligen inte höga löner. Men som

grupp får de som utbildar sig dels bättre betalt, dels större

möjligheter att jobba längre. Av gjorda uträkningar ser man hur

mycket pensionen går ner för den som måste ta ut pension före

65 års ålder. Man blir bättre rustad i det här samhället om man

satsar på ungdomsstudier. Därför tycker vi att det hela är rätt

så väl avvägt.

Vi tror, och det nämner vi i vårt remissvar, att om vi vill

stimulera till studier för ungdomar är det här faktiskt inte den

bästa vägen, dvs. att de här personerna får bra pension efter

40 år. I stället tycker vi att om vi har möjligheter att satsa

pengar skall vi satsa på bättre studievillkor under studietiden

och kanske genom t.ex. bättre bidrag, så att man får större

möjligheter att tillgodoräkna sig pensionsrätt. Det är alltså på

själva studietiden som vi skall satsa. Vi tror att det är minst

lika viktigt som pensionspoängen.

Det som stimulerar mest till studier är väl att man blir

säkrare på att över huvud taget få ett arbete efter avslutade

studier. Det absolut viktigaste för att få folk att satsa på

studier måste vara att se till att studier ger arbete. Det är

väl litet si och så med det nu. Många satsar inte på utbildning

på grund av att de inte tycker att det är lönt därför att de

inte får något arbete. Anledningen till att man inte satsar på

studier är således inte att man inte får pensionsrätt om 40 år.

Björn Rosengren: När det talas om olika grupper säger man

oftast att tjänstemän som har utbildning och "intellektuella

arbeten" jämfört med LO-grupper kan jobba hur länge de vill. De

kan jobba tills de blir 70 år.

Men våra grupper -- exempelvis lärarna, och det kan då gälla

förskollärare eller lärare på gymnasiet eller mellanstadiet --

orkar inte jobba tills de är 67 år eller 70 år. Det värsta är

att eleverna oftast inte orkar med lärarna, men det är ett annat

problem.

Ordföranden: Vi har en rad företrädare för ungdomar och

studenter här. Först gäller det Fredrik Reinfeldt från Moderata

ungdomsförbundet, Jesper Bengtsson från Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund, Magnus Kindbom från Centerns

ungdomsförbund, Louise Nilsson från Liberala ungdomsförbundet

och Jeanette Larsson från Sveriges förenade studentkårer.

Först har Fredrik Reinfeldt ordet.

Fredrik Reinfeldt: Jag skall försöka svara på de frågor

som har ställts till mig. Men först vill jag tacka för att jag

som ungdomsföreträdare har fått komma hit. Den här debatten har

ju i väldigt stor utsträckning förts av människor som i ringa

utsträckning kommer att drabbas av eller leva med det system som

vi i dag diskuterar. Det är faktiskt så att det är den som är

född efter 1954 som fullt ut kommer att leva med det nya

systemet. Ibland glöms det i någon mån bort.

Jag tycker att det är väldigt bra att en förändring kommer

till stånd. Det har ju riktats kritik mot det gamla ATP-systemet

just därför att det har funnits generationseffekter, dvs. en del

av skulderna när det gäller betalningen har skjutits på framtida

generationer. Det måste vara ett ingångsvärde att vi vill ha ett

robust pensionssystem som inte skjuter över en skuldnota på

generationer som faktiskt inte har rösträtt och som inte kan

försvara sig mot den här skuldövervältringen. Den ingången skall

man också ha vid bedömningen av de invändningar som bl.a.

ekonomerna här i dag har gjort mot att lägga på systemet saker

som faktiskt kräver skattefinansiering eller extern

finansiering, som frångår livsinkomstprincipen.

Därför tycker vi att den principen skall gälla i det närmaste

fullt ut. Det gör att svaret på frågan om extrapoäng för olika

saker som kommer vid sidan av är att olika system blandas ihop.

Det gör att vi inte får ett klart pensionssystem som på det

sättet signalerar hur det fungerar. Därmed tycker jag inte att

det här är bra. Därför bör man i första hand ta bort just

poängen för studier, som jag tycker är det mest ologiska här,

men även poängen för vård av barn.

Man skulle kunna föra en diskussion om poängen för

värnpliktiga, som över huvud taget inte nämnts här. Värnplikten

i dag är ju ganska urholkad och gäller bara hälften av de unga

killarna. Här finns också faktiskt ett mått av tvång. Men inte

ens här skulle jag vilja föreslå att poäng införs, därför att

detta kan tas ut på annat sätt, som redan nämnts här.

Pensionssystemet skall inte användas för att korrigera allt

som man tycker är fel i samhället eller för att tillfredsställa

alla grupper som man anser sig representera, utan det får tas ut

på andra håll.

Margit Gennser frågade: Betyder det här någonting för en

18-åring? Nej, jag tror faktiskt inte att det gör det. Jag har

haft stora problem när jag besökt gymnasieskolor med att över

huvud taget beskriva dagens ATP-system. Ungdomarna vet ju inte

ens hur det är konstruerat eller vad det består av. Det är ett

stort problem att unga, blivande förstagångsväljare inte haft

någon insikt om att vi har ett system som är ett stort problem.

Ser man inte ens problemet, är det ju svårt att ha synpunkter på

någonting nytt.

De unga sätter sig faktiskt inte ner och räknar på potentiella

pensionspoäng för att därefter välja studier eller inte. Jag

skulle vilja säga att det har större betydelse att en 18-åring,

för den händelse att det finns jobb, snabbt ser tillgången till

mera pengar än den får som valt att studera. Kortsiktigt lönar

det sig alltså att gå ut i arbete där man får bra betalt. Det

är, som sagt, ett kortsiktigt tänkande, men många unga ägnar sig

åt det.

I grunden för att vilja studera måste det trots allt finnas en

vilja att vidareutveckla sig själv och att bli en egen,

självständig person. Det får inte bara handla om de ekonomiska

argument som har singlat genom luften här.

I grunden är vi negativa och stöder livsinkomstprincipen fullt

ut. Vi vill också att man håller borta generationseffekter även

från det här förslaget.

Jesper Bengtsson: Jag instämmer i ganska mycket av det som

Björn Rosengren sade om hur studier skall bedömas i

sammanhanget.

Den bedömning som vi har gjort är väl att det, för att det

skall finnas tillväxt och utveckling i samhället som helhet,

kommer att behövas både en bred och en mera specialiserad

utbildning hos flertalet människor. Vi tycker därför att studier

i så hög grad som möjligt skall jämställas med arbete. Men i

alla sammanhang kan studier inte jämställas med arbete, i alla

fall inte rakt av just nu. Vi tycker därför att man bör kunna få

poäng.

Sedan några ord om dem som studerar exempelvis till lärare

eller förskollärare och får avsevärt lägre lön än den som direkt

efter gymnasiet börjar jobba på en industri. Det vore en sak om

man skulle få bättre pensionspoäng genom hela livet om man

studerar och väljer ett sådant här yrke. Jag tror dock inte att

möjligheten att få pension påverkar valet av studier. Men det är

en irrelevant fråga. Jag tycker nämligen att man skall fråga sig

vad som är rimligt och rättvist utifrån hur individen drabbas

och alldeles oberoende av om man skulle välja att studera, trots

att man får sämre pensionspoäng.

Jag tycker också att man bör ta upp det perspektiv som LO

litet grand berörde, nämligen att det faktiskt inte alltid

handlar om högskolestudier. Det handlar alltså inte alltid om

studier, vare sig i nationalekonomi eller i franska. Det kan ju

också handla om att en 30-åring väljer att läsa in grundskolan

och tar studielån för att göra det. Det är ett minst lika

intressant perspektiv som perspektivet huruvida man skall bli

nationalekonom eller inte, som ju har tagits upp här.

Sedan tycker jag också att det är rimligt att man på något

sätt får ATP-kompensation, i alla fall under

föräldraförsäkringsperioden. Samhället har ju bedömt att man bör

få betalt för att man är hemma och vårdar barn. Vi har svårt att

förstå varför man i sådana sammanhang skulle missgynnas i

pensionssystemet.

Magnus Kindbom: Jag börjar också med att tacka för

möjligheten att få vara med här.

Först litet allmänna invändningar mot det här förslaget.

Framför allt gäller det osäkerheten kring finansieringen

beträffande övergången.

Vi vet inte om man kan acceptera den osäkerhet som finns,

särskilt inte som den dessutom bygger på optimistiska

bedömningar av utvecklingen framöver. Det är att fortsätta att

lämna över en skuld till kommande generationer som det är svårt

att acceptera.

När det gäller studierna vill jag säga att vi går mot ett

samhälle -- det här systemet skall ju gälla under decennier --

där kunskaper och utbildning blir allt viktigare. Detta är

viktigt för hela samhället och för utvecklingen. Därför är det

rimligt att studier får en speciell ställning sett från

samhällets intresse. Det bästa är då att studierna under

studietiden belönas så mycket som möjligt. Men det tror jag inte

att man kommer fram till. Studierna ger ju inte en livsinkomst

som så att säga kompenserar den tid som avsätts för studier och

ger tillräcklig pension. Därför är det rimligt att man får

pensionspeng för studietiden. Det gäller även vård av barn. Det

är också ett intresse som gör det rimligt att de här pengarna

läggs på.

Jag tror inte, som Fredrik Reinfeldt var inne på, att

pensionerna påverkar valet av studier o.d. Jag har i alla fall

svårt att tro att det skulle vara så.

Louise Nilsson: Vi i LUF tycker också att målet med ett

nytt pensionssystem skall vara att vi får ett så rakt och

renodlat system som möjligt. Därför tycker vi att

livslöneprincipen är bra. Vi säger nej till pensionsrätt för

vård av barn, för värnplikt och för studier.

Vi tror att de jämställdhetsproblem som finns i Sverige i dag

skall lösas på annat sätt än genom att ge pensionsrätt t.ex. för

vård av barn. Dessutom får man uppmuntra studier på ett annat

sätt. Det skall inte ske genom pensionsrätt för studier.

Sedan tror jag inte att man skall överdriva talet om hur

mycket pensionsrätten kan betyda för människor som vill studera.

Jag tror att det är helt andra saker som driver en ung människa

som börjar studera, t.ex. utsikten att få ett roligt och

välbetalt jobb i framtiden. Jag tror att det är mycket

viktigare.

Om förslaget innebär att man kommer att ge pensionsrätt för

t.ex. vård av barn är det ändå rimligt att man på något sätt gör

på samma sätt när det gäller studier. Det måste inte vara så,

att studier uppmuntras genom pensionsrätt. Man får inte

missgynna studier. Men man behöver för den skull inte uppmuntra

studier, exempelvis jämfört med dem som är hemma för vård av

barn.

I första hand tycker vi alltså att man skall säga nej till

särskild pensionsrätt för vård av barn, för studier och för

värnplikt.

Jeanette Larsson: Mycket har redan sagts här. Jag börjar

därför med att i stort sett instämma i vad TCO och SACO har sagt

om studier och pensionsrätt för studier. Samtidigt vill jag säga

att jag tycker att det är kul att som studentrepresentant få

vara med här. Det är ju vi som på något sätt kommer att omfattas

av systemet i framtiden.

Pensionsrätt för studier skall ses så, att det handlar om

återkommande utbildning. Man studerar ju inte bara i

ungdomsåren, utan man kan faktiskt livet igenom komma tillbaka

till utbildning, precis som LO säger. Jag tycker inte att de här

grupperna skall ställas mot varandra. Jag avser då ungdomar som

studerar och dem som kommer tillbaka till utbildning senare i

livet. Studier skall räknas som pensionsgrundande just för att

man skall kunna avsätta några år av sitt liv åt studier utan att

man skall behöva drabbas av det som pensionär.

Detta skall faktiskt också ses utifrån det nya förslag till

studiefinansieringssystem som presenterades i fredags. Enligt

det förslaget drabbas man som student genom att man kan få en

livslång skuld. Har man haft låg inkomst genom livet, får man

även som pensionär betala för sina studieskulder. Man får alltså

försöka betala tillbaka även efter 65 år. Har man haft en låg

löneutveckling, då har man också låg pension. Dessutom har man

förlorat några år i samband med studierna. På något sätt blir

det dubbel bestraffning: Dels får man inte räkna studieåren som

pensionsgrundande, dels har man kanske en låg löneutveckling.

Dessutom har man studieskulder kvar efter 65 år som får betalas

med pensionen.

Så till frågan om pensionssystemet påverkar valet av studier.

Ingen har sagt att det gör det. Men SFS tror att det kommer att

göra det. Det är inte säkert att man när man är 18 år planerar

för den framtida pensionen, att man tänker på att man förlorar

på att studera några år. Nej, det är kanske sant. Men då skall

man heller inte utforma ett system som gör att mitt val när jag

är 18 år påverkar min pension. Då lurar man 18-åringen, som

inte själv vid 18 års ålder tänkt på att vederbörande drabbas i

pensionshänseende.

Framför allt gäller det barn från studieovana hem, där

föräldrarna kanske får ytterligare argument i frågan om varför

man inte skall börja studera. De ser att det här kan drabba en

person genom pensionen framöver. Vi tror alltså att sådant här

kan påverka valet av studier.

Lena Öhrsvik: Tyvärr har ingen här berört den fråga som

jag tog upp i början av utfrågningen.

Är de som talar för bättre pensionsrätt för studier än vad

förslaget innebär beredda att ställa upp på en egenavgift över

taket? I så fall skulle man slippa den diskussion som ändå har

förts om att lågutbildade får betala för högutbildade osv. Ingen

har alltså berört avgiftsfrågan utan bara själva pensionsrätten.

Men pensionsrätten måste ju betalas av någon.

Margit Gennser: Det här med pensionsrätt för studier har

mötts av stort intresse. Detta kostar. Kostnaderna måste täckas

på något vis, via skatt eller i form av minskade förmåner någon

annanstans. Av SACO:s diagram framgick ju att en del av våra

akademiker, långutbildade, i nuvarande läge får relativt dålig

avkastning på sin utbildning. Då vill jag fråga:

Vad händer för arbetsgivarsidan ifall man lägger på en

ersättning för studier i form av låt oss säga en

arbetsgivaravgift eller en egenavgift som på ett eller annat

sätt måste kompenseras med högre löner? Hur kommer då

förhandlingsläget och möjligheterna att komma till rätta med

eventuella felaktigheter eller löneskillnader att påverkas?

Min fråga är alltså: Kan det vara så att löneutvecklingen, om

vi lägger på för mycket för pensionsrätt för studier, på längre

sikt blir sämre just för dem som har lång utbildning, att det

kommer att vara samma lönerelationer i framtiden? Här är ju både

SAF och Kommunförbundet representerade, och de har många

akademikeranställda.

Anna Hedborg: Temat just nu är ju livsinkomstprincipen.

Jag tror att det finns en väldigt viktig effekt av denna som

inte riktigt har kommit fram här. Livsprincipen har effekter

både i frågan om vad som händer både i början av livet när man

eventuellt studerar och i slutet av livet när man väljer att gå

i pension eller tycker sig behöva fortsätta att arbeta. Alla de

här frågorna hänger ihop, och då just med det nya sätt att räkna

som livsinkomstprincipen på vårt sätt innebär.

En av de viktigaste effekterna av hur detta slår har att göra

med att inkomsterna antingen räknas upp med löneutvecklingen

över livet. Det är det som gör att fördelningen av utfallet blir

relativt annorlunda jämfört med det nuvarande sättet att räkna.

Det nuvarande sättet att räkna innebär att man bara

prisuppräknar gamla rättigheter. Då blir det som händer i slutet

av livet väldigt viktigt. Ett helt livs löneutveckling tar så

att säga över vad man hade för sig i början av livet.

En grundläggande effekt av livslöneprincipen är att det spelar

ungefär lika stor roll vad man gör i början av livet som vad man

gör i slutet av livet när det gäller att arbeta och att samla

pensionsrätt.

Det betyder naturligtvis att de som relativt sett har en

större andel av sin livsinkomst i början av livet kommer bättre

ut med det nya sättet att räkna jämfört med det gamla.

Ett sätt att få en större andel i början av livet är att inte

ungdomsstudera. De som inte ungdomsstuderar har mer med sig i

ryggsäcken med det nya sättet att räkna när de kommer fram mot

slutet av livet.

Detta gäller lågutbildade och de som har arbeten där man inte

gör lönekarriär, utan ganska snabbt kommer upp i inkomster som

man sedan i stort sett behåller, följande den allmänna

löneutvecklingen i samhället.

Det gör att många lågavlönade grupper ändå får ett gott utfall

med det nya sättet att räkna. Deras invändning mot

livslöneprincipen är att de inte orkar hålla ut i andra änden på

samma sätt som många av dem som inte har så många år i

arbetslivet, och som ofta har fysiskt lättare jobb än de som har

börjat att arbeta tidigt.

Det som de tycker är orättvist med livslöneprincipen är att

det är så gynnsamt att arbeta litet längre i slutet av livet.

Det blir mycket gynnsamt, eftersom man inte bara tjänar in mer

rätt utan också får färre år att dela summan på. Fler år i

slutet får stort genomslag.

Kombinationen är viktig. De som har startat att arbeta tidigt

och haft en stor del av sina inkomster i början av livet blir så

att säga färdiga med en bestämd pensionsnivå litet tidigare än

de som har börjat arbeta senare och kanske också har bättre

förutsättningar att fortsätta arbeta på slutet. Kombinationen är

viktig för att livslöneprincipen skall vara rättvis i båda ändar

av livet.

Det är ett av skälen till att vi har tyckt att bidragsdelen i

studiestödet ger en ganska rimlig avvägning när man kombinerar

de olika effekterna av livslöneprincipen.

Sigge Godin: Detta är egentligen en komplettering av

Margit Gennsers fråga till i första hand arbetsmarknadens

parter.

Kan man säga att denna kompromiss, dvs. vad det nya

pensionssystemet kostar, är en rimlig andel av den totala

samhällsekonomin? Eller kan man gå vidare med något högre

avgifter eller något större insatser från statsbudgeten?

Det finns många som tycker att det finns angelägna satsningar

som bör göras. Det handlar i slutänden om den totalsumma vi

möjligen kan kosta på oss. Ligger detta någorlunda rätt, så att

det skall finnas något att fördela i löneförhandlingar, osv.?

Birgitta Dahl: Eftersom temat nu är hur

livsinkomstprincipen kommer att fungera i det samhälle vi ser

framför oss, vill jag till studier, utbildning, barnår, osv.

lägga ett par andra faktorer som nu är en realitet för dem

som nu är unga.

Det är väldigt många som börjar sitt liv med en rätt lång

period av arbetslöshet eller mycket osäkra arbetsvillkor. De

kommer inte att kunna tillämpa de regler som skall gälla för den

som är arbetslös senare i livet och har a-kassa och

bakomliggande inkomst. Hur skall vi hantera detta, om vi får en

ganska stor grupp som inte får regelbunden inkomst förrän i

25--30-årsåldern?

Det andra är detta med rörlighet över gränserna när man

arbetar. Det skulle vara intressant att höra kommentarer även på

den punkten. Även om man skall tjäna in pensionsrätt i något

annat land är det inte alldeles okomplicerat. Jag är alltså

intresserad av att få höra synpunkter även på de aspekterna av

livsinkomstprincipen.

Jan Herin: I SAF:s remissvar instämmer vi i de principer

som Lars Söderström och Mats Persson här starkt betonade,

nämligen att pensionsförslaget skall användas för att trygga

pensioner, inte för att driva familjepolitik eller för att

påverka ungdomars studieval.

Sådana saker, som kan vara mycket angelägna, får skötas på

annat sätt. Man bryter i annat fall den viktiga länk ekonomerna

pekar på, dvs. kopplingen mellan avgifter och förmåner. Vi delar

också synen att det är livsinkomsten som skall bestämma

pensionsrätten.

Flera av ungdomsrepresentanterna och även Björn Rosengren

propagerar för att studier på något sätt skall premieras genom

pensionssystemet. Många säger att det inte påverkar valet av

studieinriktning. Är det då ett bra instrument för att styra?

Alla är vi ense om att det är angeläget att vi höjer vår

kompetens. Men är det det mest kostnadseffektiva sättet att ge

en höjd pension framöver?

Låt oss ta fram de miljarder som dessa avsteg från "de raka

rörens" princip kostar -- studier, vård av barn, värnplikt. Det

rör sig säkert om många miljarder -- jag har inte sett någon

summa i utredningen. Om man tog och lade dem på bordet och

frågade: Hur skulle man kunna använda dessa miljarder, om man

anser att man har dem, för att ge incitament till rätt

utbildning, påverka familjepolitiken, osv.? Vi menar att det är

en omväg som skadar mer än det hjälper, även om det är ett gott

syfte i botten.

Margit Gennser ställde en fråga. Om man nu skall gå vidare och

ge ytterligare förmåner -- för längre studier, eller vad det nu

må vara -- eller behålla det man nu har föreslagit i

pensionsgruppen, hur påverkar det löneutrymmet?

Det är helt klart att någon förr eller senare måste betala.

Antingen höjer man en avgift, och då intecknas löneutrymmet. Vi

har bara ett visst realt utrymme för standardstegringar. Det kan

fördelas mellan de yrkesaktiva eller omfördelas till

pensionssystemet, eller vad det nu må vara. I annat fall ökar vi

underskotten. Då är det ungdomar eller framtida generationer som

får betala genom att vi lånar upp mer pengar.

Svaret är: Detta kostar. Vad vi diskuterar är att någon annan

skall betala det hela.

Vi kunde föreslå att alla TCO-medlemmar skall ha en extra

avgift för att betala precis de förmåner som Björn Rosengren

yrkar på. Då indentifierar man exakt vad kostnaden är, och det

tas från dem som yrkar på förmånerna. Jag vill nu inte göra det

här, men det glöms lätt bort att det finns en samhällsekonomisk

kostnad.

Sigge Godin frågade om förslaget är måttligt ur

samhällsekonomisk synpunkt. Det är mycket svårt att svara på.

Vad har vi för tillväxt att vänta framöver?

Ålderspensionssystemet som sådant har ju den stora

attraktionskraften att det lever sitt eget liv på egna meriter.

Det är avgiftsbestämt, och det är relaterat till tillväxten i

ekonomin. Så fort det blir sämre tider blir det sämre pensioner.

Det är en prestation av arbetsgruppen att ha konstruerat detta

system. Det finns dock de skönhetsfläckar som jag har pekat på,

dvs. avstegen. Problemet är att man lägger över rätt stora

belopp på statsbudgeten. För förtidspensionerna är det t.ex.

fråga om 40 miljarder.

Vi befinner oss i ett mycket utsatt statsfinansiellt läge.

Bedömningen i vårt remissvar är att det förslag som nu har

presenterats går för långt. Vår samhällsekonomi kan inte bära

det. Vi har argumenterat för att man skall sikta mot en lägre

pensionsnivå, vilket också professor Lars Söderström pekade på.

Man kan diskutera hur mycket man måste skriva ner

ambitionerna. Gruppen har klarat att konstruera ett bra

ålderspensionssystem. Men man lägger över stora bördor på

statsbudgeten. Om detta betyder att man fritar pensionerna från

de besparingsprogram som svensk ekonomi står inför, blir det

mycket större anpassningskrav på övriga delar.

Jag kan återkomma till hur man borde ha ställt in systemet på

en lägre pensionsnivå. Man borde ha tagit bort avstegen från

kopplingen mellan avgift och förmån och kanske ändrat

indexeringen något och knutit den till ett högre förväntat

tillväxttal, dvs. att det blir mindre pengar till pensioner om

man ligger under det tillväxttalet. Det går att på flera olika

sätt behålla principerna och sätta systemet i sjön på ett sådant

sätt att det inte är så kostsamt.

Man vill ju att avkastningen för utbildningen skall vara god.

Det skall ge drivkrafter att genomgå utbildningen. Man har en

förväntad livsinkomst som är hyfsad och som väl uppväger de

uppoffringar man har under studietiden.

Björn Rosengren säger att alla är med och betalar

utbildningen. Men man skall veta att utbildningskostnaden -- ett

antal 10 000 kr per år när man läser samhällsekonomi, läkare är

dyrare -- i genomsnitt är en ganska låg kostnad och en liten del

i förhållande till den produktion som trängs undan när man

studerar om man eljest skulle arbeta. Studiefinansieringen är

mycket viktigare än den direkta produktionskostnaden.

Det ställs därför mycket större krav på samhällsekonomin när

man genom det förslag som har presenterats vill ge mycket stora

förmåner just efter pensioneringen. Vi vill att studier skall

avkasta sig bättre. Det betyder att man måste kunna se en bättre

livsinkomstutveckling efter studier.

Då kan man tänka sig, vilket Mats Persson något berörde, att

det troligen kommer att ske en löneanpassning när man tar bort

halva avgiften över det s.k. taket, vilket föreslås i förslaget.

Det kanske inte en arbetsgivare skall säga. Men

marknadskrafterna tränger sig på.

Det kommer att leda till att man troligtvis använder något av

det utrymme som skapas för att få en bättre löneutveckling. Det

skulle då kunna hjälpa till att ge en högre avkastning för

studier.

Ordföranden: Vi har en rad talare kvar. Jag vill anmoda er

att vara så kortfattade som möjligt. Vi har frågorna om

garantipensionen, flexibiliteten, egenavgifter och följsamhet

till löneutvecklingen. Vi har berört dessa, men dock mycket

flyktigt. De anstår till efter lunch.

Det finns också en fråga till SAF från Arne Jansson, som måste

gå efter lunch. Varsågod.

Arne Jansson: Tack, fru ordförande. Grunden för Sveriges

finansiella återhämtning och utveckling skall de existerande

småföretagen, de kommande småföretagen och småföretagarna stå

för. Det är alla eniga om.

I motsats till storföretagarna har småföretagarna för det

mesta snittlönekostnader som ligger under det s.k. taket. Det

innebär att småföretag i det nya systemet drabbas av ökade

kostnader jämfört med storföretag, som för det mesta har

snittlönekostnader över taket. För dessa blir det nya systemet

kostnadsneutralt.

Småföretagarna kommer i kläm, och konkurrens på lika

basvillkor sätts ur spel. Jag hade egentligen tänkt ställa min

fråga till Konkurrensverket, men det är inte representerat här.

Men jag vill gärna av SAF få reda på: Hur ser ni på detta

förhållande?

Ordföranden: Vi låter SAF fundera på detta. De övriga

talare som anmält sig när det gäller just denna del av

livsinkomstprincipen, dvs. studierna, skall få möjlighet att

lämna sina synpunkter.

Björn Rosengren: Jan Herin säger att man skall lägga en

speciell avgift på TCO:s medlemmar, och det säger vi nej till.

Det gör vi av det skälet att det är sällan som SAF lägger fram

något förslag som gynnar tjänstemännens intresse. Det är det jag

försöker att göra, framför allt nu när det gäller

pensionsförslaget.

Jag börjar med att något kommentera det som Anna Hedborg

berörde. Det är riktigt som hon säger. Man måste se till hur man

startar i livet och hur man slutar i livet när det gäller

livsinkomstprincipen. Det finns problem när man startar tidigt.

Det har inte minst från Metallarbetarförbundet och andra

vittnats om att om man går i pension vid 59 eller 60 års ålder

får man faktiskt en mycket låg pension. Det sägs att det i så

fall får bli förtida pension. Samtidigt vet vi att det stora

problemet med hela pensioneringen är förtidspensioneringen.

Det är det stora ekonomiska problemet. Det är nästan det

avgörande, det viktigaste, och det vi skall lösa först. Det

berör 400 000 människor, och det kostar 30--40 miljarder per

år.

Vi menar att det är rimligt att man har kvar delpensionen.

Under den tid man är 60--62 år skall man successivt kunna trappa

av tills man blir både 67 och 68 år. Då möter man hur

arbetsmarknaden ser ut, och man möter individens behov.

Mycket av detta pensionsförslag är bra. Men den allvarligaste

kritiken är att det är mycket färgat av en 30-talsarbetsmarknad,

dvs. en arbetsmarknad där man börjar när man är ung, jobbar 40

år, och sedan blir pensionerad. Arbetsmarknaden kommer inte att

se ut så.

Man kommer antagligen att ha flera arbetgivare. Man kommer att

sätta sig på eget bolag. Man kommer att stanna upp och plugga.

Man kommer att flytta utomlands. Det kommer att finnas väldiga

variationer. Jag tycker att detta pensionssystem inte har den

flexibiliteten. Det är mer färgat av den arbetsmarknad vi hade

på 30-talet.

Vad har vi råd med? Jag tycker att det är en mycket bra fråga.

Som jag tidigare sade: Poängen med detta förslag är att

pensionen skall följa den samhällsekonomiska utvecklingen. Är

det en svag samhällsekonomisk utveckling, och vi inte har några

reallönelyft eller reallöneförändringar, blir de utbetalda

pensionerna sämre. Man följer den samhällsekonomiska

utvecklingen. Det som var problemet med ATP var när vi plötsligt

inte fick tillväxt i ekonomin. Det är där problemet finns, och

det tycker jag att man har löst bra.

Det har varit ett tjänstemannakrav kopplat till både ATP och

till de avtalspensioner som finns att man skall ha en nivå på

60--70 %. Den nivån på pensionerna lär vi inte lyckas få om vi

inte har tillväxt i ekonomin. Det avgörande för

pensionssystemet, hur det än ser ut, är att vi har tillväxt i

ekonomin.

Det avgörande för att få tillväxt i ekonomin framdeles är att

vi mer och mer satsar på kompetensutveckling och studier. Därför

är det rimligt att även detta stora system liksom andra system i

vårt socialförsäkringssystem stimulerar till studier, och därmed

stimulerar till ekonomisk utveckling.

Anders Lönnberg: Jag tillhör den generation som fullt ut

kommer att leva med detta pensionssystem, vilket kanske gjort

att läsningen varit extra intressant.

Jag tycker att Sigge Godins fråga är en av de viktigaste. Man

har diskuterat detta mycket litet när det gäller

pensionssystemet. Det är alltid besvärligt för en facklig

organisation om man väljer angreppssättet att först gå hem och

räkna och se om man vinner eller förlorar 1 %, och därefter

uttala sig om man tycker principerna är bra eller dåliga,

beroende på vem som vinner eller förlorar.

Från SACO hade vi denna gång angreppssättet att utgå från

allmännyttan och se till att det är ett robust system som håller

väldigt länge, och som skall hålla för olika typer av samhällen

och samhällsutvecklingar. Det gör att några av våra

ställningstaganden är av denna karaktär.

En av de grundläggande frågorna är: Är det rätt ingångsvärden

när man går in i systemet? Alla är väl överens om att man en

gång tillsatte utredningen om ATP därför att ATP-kostnaderna

växte snabbare än övriga kostnader. ATP-pensionärerna har i dag

en större andel av vår nationella ekonomi än vad som var

avsikten, av det skälet att vi haft en dålig ekonomisk

utveckling. Reallönerna har sjunkit medan pensionärerna hållits

skadeslösa. Att svara på denna fråga är inte så lätt. Svaret är

som vanligt: Vad är alternativet?

Jag skulle snarare vilja ställa frågan till dem som gjort

denna utredning: Om detta är rätt pensionsnivå, vad är då rätt

nivå på sjukförsäkringen, rätt nivå på lönerörelser, rätt nivå

för skolan, utbildning och sjukvård? Vilka

undanträngningseffekter i statsbudgeten kommer detta att få? Det

kan man inte svara på rakt av.

Från SACO:s sida har vi därför föreslagit att man från de fem

partier som står bakom uppgörelsen under de kommande åren

framöver tillsammans med arbetsmarknadens parter bör utforma ett

slags samhällskontrakt, där man lägger fast hur mycket

egenavgifter och skatter man tål. Därefter kan man avgöra vilket

utrymme det finns för de olika ändamålen. Vi menar att detta är

A och O för om man skall säga ja eller nej.

Det känns litet grand som att man har blivit inbjuden till en

middag där man bjuds hummer och gåslever till förrätt för fem

kronor. Det enda kravet är att man också skall beställa varmrätt

och efterrätt. Så frågar man: Vad kostar det då? Det talar vi

inte om!

Vilka blir konsekvenserna? Björn Rosengren nämnde att

förtidspensionerna är ett av de viktigaste problemen i dagens

pensionssystem. De har man lyft över till utredningen om

arbetsskade- och sjukförsäkring. Den har också egenavgifter på

sitt program.

Lägger vi nu ihop arbetslöshetsförsäkringsavgifter och de

avgifter som skulle behövas tas ut för att få en

arbetsskade- och sjukförsäkring på en viss nivå med de

egenavgifter som föreslås här, är vi uppe i 20,5 % i

egenavgifter. Är det någon som tror att svensk samhällsekonomi

eller lönerörelse klarar av detta?

Jag bara frågar.

Man kan alltså inte önska ett pensionssystem rätt ut i luften

och enbart diskutera det separat. Först vill vi ha en

överenskommelse och en diskussion om vad samhällsekonomin tål,

vad lönerörelsen tål och vad olika ändamål som vi skall

tillfredsställa i en offentlig budget tål. Sedan kan vi

återkomma med en del andra synpunkter på systemet i sig.

Tore Lidbom: Jag vill kommentera Sigge Godins fråga om hur

parterna såg på omfattningen av det offentliga pensionssystemet.

Det är en av de saker som vi tycker är bäst i hela detta

förslag, dvs. att fem politiska partier nu står bakom att vi

även fortsättningsvis i detta land skall ha en obligatorisk och

inkomstrelaterad ålderspension på ungefär nivån 60 %, om man

har ett normalt arbetsliv. Det är väldigt viktigt att man slår

fast detta.

På olika håll i samhället diskuteras huruvida man från

samhällets sida skall ha den här typen av standardsäkring av

olika förmåner. Det finns många intressen som säger: Det skall

inte samhället syssla med. Samhället skall garantera någon typ

av grundtrygghet. Det är vad samhället skall stå för.

Jan Herin från SAF antydde att han tycker att nivån på den

offentliga pensionen är för hög. Vi tycker att den är bra. Det

är ungefär där nivån skall vara. Då kan avtalspensioner och

eventuella individuella pensioner bli någon typ av

komplettering.

Man talar om att det eventuellt skulle bli för höga pensioner

med det förslag som nu ligger på vårt bord. Man säger inte att

pensionen för den enskilde individen är för hög. Det är den

offentliga pensionen som är för hög. De enskilda individerna får

sedan skaffa sig egna pensioner via avtal eller individuella

pensioner så att de kommer upp till denna nivå. Det är inte

själva pensionsnivån man vill åt, utan frågan gäller hur mycket

som skall vara obligatorium.

Vi har från LO:s sida varit mycket noggranna när vi har tittat

på detta förslag. Vi har ställt upp på principen med

livsinkomst. Det skall alltså vara huvudspåret. Sedan har vi

funderat på vad vi i övrigt vill skall ge pensionsrätt.

Vi har haft ögonen öppna och förstått att sådant kostar

pengar. Då måste man plocka ut de saker där vi tycker det är

absolut nödvändigt att man ger pensionsrätt, förutom för

arbetsinkomster. Vi har diskuterat arbetslöshet, sjukdom, barnår

och studier på den nivå som föreslås i förslaget.

Vi har tittat mycket noga på förslaget. Det som vi egentligen

har diskuterat mest är de konsekvenser det får för dem som

upplever att de måste ta ut pension efter 60 års ålder, dvs.

göra förtida uttag av ålderspension. Måste man göra ett förtida

uttag av ålderspension blir kompensationsnivån mycket låg. Det

vet ju alla. Man förlorar i båda ändar.

Detta har vi diskuterat. Finns det då skäl att för dem som tar

ut pension i åldern 61--65 år frångå den strikta

försäkringstekniska beräkningen, så att det inte skall ge så

starkt utslag om man går i pension tidigare? Vi landade vid att

det inte finns skäl för det.

Vi har valt att renodla systemet. Detta är ett

ålderspensionssystem. När man går i pension vid 61 års ålder i

detta system skall det vara en frivillig pension. Då får man

vara beredd på att pensionen per år blir lägre.

När det gäller förtidspensionärer, sjuka och arbetslösa osv.,

skall inte dessa människor behöva ta ut ålderspension vid 61 års

ålder. Det har vi betonat mycket tydligt i vårt remissvar.

Det är så diskussionen förs hos oss på LO och ute på olika

arbetsplatser. Man är orolig för att man skall bli tvingad att

göra förtida uttag av ålderspension när man i stället skulle

haft en annan typ av ersättning från socialförsäkringen.

Jag antar att vi kommer tillbaka till detta på eftermiddagen.

Det är en fråga som nästan inte berörs i Pensionsarbetsgruppens

förslag. Men man måste vara noggrann när man lägger in andra

pensionsgrundande saker i systemet.

Ordföranden: Vi återkommer till de frågor du tog upp på

eftermiddagen, då vi också låter handikapporganisationerna yttra

sig. Bengt Lindqvist hade också en fråga på detta område.

Karin Israelsson hade en kvarstående fråga om barnår. Nu har

vi mest diskuterat studier och andra system som så att säga

naggar i kanten på det renodlade livsinkomstsystemet.

Karin Israelsson: Min fråga är riktad till

Riksförsäkringsverket.

När det gäller vårdår har mitt parti under många år krävt att

man skall ha automatik i att påföras vårdår i nuvarande

pensionssystem. Det har varit till glädje för många att man har

kunnat göra så.

Man kan spåra i ert remissvar att de administrativa

möjligheterna har växt, och att det finns möjligheter att nu

påföra detta. Är tanken också att detta skall ske med automatik,

eller måste man ansöka även när man går tillbaka till år 1960?

Detta har inneburit att många inte har fått de förmåner som de

har varit berättigade till, eftersom man inte har uppmärksammat

detta med ansökningsförfarandet. Det vore glädjande om man

skulle kunna lösa detta på något sätt. Det handlar om många

kvinnor med låga pensioner i nuvarande pensionssystem som skulle

kunna få en kanske något bättre situation.

Det finns andra påfyllnader som vi har laborerat med under

åren. Ett är det särskilda pensionstillskottet. Var hamnar det i

den här diskussionen? Får man garantipension är man kanske

kompenserad för det uteblivna särskilda pensionstillskottet. Jag

vet inte om det över huvud taget har diskuterats var det tar

vägen. Det gäller kanske bara de äldre kvinnorna, i varje fall i

nuvarande pensionssystem.

K-G Scherman: Jag börjar med den sista fråga jag fick, så

att det i varje fall blir någon kontinuitet.

Nej, vi har inte utgått ifrån att man kan klara detta helt

automatiskt, dvs. att beräkna barnåren retroaktivt. Man får

antingen tänka sig en schablonisering eller också ett

ansökningsförfarande. Det betyder att vi inte har hittat på

någonting nytt när det gäller att få den totala automatiken

mellan förälder och barn.

Du frågade om det särskilda pensionstillskottet och om vi hade

resonerat någonting om det i detta sammanhang. Svaret på den

frågan är nej.

Sedan till frågan om ekonomiskt utrymme. Lars Söderström sade

för länge sedan här i ett inlägg att man i

Pensionsarbetsgruppens förslag utgår från dagens nivå och ville

rekommendera att man funderade på nivåerna. Därefter har Jan

Herin och Anders Lönnberg gjort inlägg om att det blir mycket

stora utgifter. Jan Herin sade att man lägger över 40 miljarder

på statsbudgeten.

Jag skulle vilja rätta till detta litet. Det ger någon sorts

intryck av att detta förslag innebär att man ökar kostnaderna.

Svaret är att man minskar dem.

Som framgår av vårt remissvar, ligger den genomsnittliga

nybeviljade pensionen i verkligheten, vid 1,5 % tillväxt,

12,5 % under vad det nuvarande systemet skulle ge.

Det här är alltså inte något utgiftshöjningsförslag, utan det

är ett besparingsförslag. Det är viktigt att ha klart för sig

dels att det inte innebär utgiftshöjningar, dels också att det

innebär en reducering av pensionerna vid en normal utveckling på

1,5 %, som man nu har utgått från. Det innebär sålunda inte att

det handlar om någon övervältring på statsbudgeten. Som jag sade

i mitt tidigare inlägg, är det i stället så att man under

inledningsperioden tar pengar från pensionssystemet för att

minska budgetunderskottet.

Jag medger att det inte är alldeles lätt att genomskåda

arbetsgruppens resonemang på den här punkten, men den saken är

klar att pensionerna blir lägre. Då kan inte de totala

utgifterna bli högre.

Jag begärde egentligen ordet för att svara på Birgitta Dahls

fråga. I ett numera nära sammankopplat Europa träffas det många

överenskommelser. De innebär vanligen att man kan få räkna sig

till godo pensionstid i det ena och i det andra landet. Man får

lägga ihop åren så att man får tillräckligt många år och därmed

blir kvalificerad. Sedan görs det en beräkning, och man får ut

pension proportionellt från det ena eller det andra systemet,

utifrån hur länge man har bott i landet. Det är inte enklare än

vad det låter.

Uppläggningen med livsinkomstprincipen innebär att den

överkompensation som man får i dag minskas. Vi har ju i Sverige

jämfört med andra länder en så kort intjänandetid som 30 år. Som

det är i dag, kan man alltså få en totalt sett högre pension än

vad som var tänkt, genom att utnyttja den korta intjänandetiden

i Sverige.

Baksidan av det här är att den som kommer hit från ett land

där man inte har haft inkomster eller som Sverige inte har

konventioner med inte får pension. Om det skall kallas för en

olägenhet eller att en favorisering som tidigare fanns tas bort

vet jag inte. Detta gäller inte speciellt invandrare, utan det

gäller generellt att man genom livsinkomstprincipen inte har så

många fria år. Det kan i så fall vara fråga om att studera, föda

barn eller bo utomlands.

Nils Henrik Schager: Jag skall bara deklarera att den

statliga arbetsgivaren, som framgår av vårt remissvar,

helhjärtat ställer sig bakom livsinkomstprincipen. Vi ser det,

som varje annan arbetsgivare, som en stor fördel med idén att

pensionsrättigheterna uppkommer som en del av förvärvs- och

löneinkomsterna och att pensionen är en uppskjuten lön. Det gör

att vi när det gäller andra typer av förmåner, som inte

uppkommer på grund av förvärvs- eller löneinkomster, gärna ser

att de ges genom en form av ekonomisk stimulans på stället och

förknippas med pensionsrättigheter, parallellt, som om det vore

en förvärvs- eller en löneinkomst. Vi tycker att det är den

rimliga principen att hantera detta, som andra också har

påpekat, fast från andra utgångspunkter.

Jag vill beträffande studierna säga, som svar till Margit

Gennser, att vi inte accepterar -- vi har ganska många

akademiker på det statliga området -- själva studierna eller

utbildningen som en lönegrund. Vi accepterar följaktligen inte

heller själva finansieringen för detta. Om det blir en effekt,

är det genom den ökade produktiviteten i arbetet och eventuellt

genom det ökade utbudet.

Jag tror alltså inte att frågan om hanteringen i fråga om

pensionsgrundande inslag i studierna kommer att ha någon direkt

inverkan eller verka störande på lönesättningen i

förhandlingarna. Det är min bedömning.

Vad gäller utrymmet konstaterar jag att det nya utrymmet

alltid går att hantera i det nya, sunda systemet, den

avgiftsfinansierade försäkringsmodellen. Problemet är ju

vilket utrymme som kommer att finnas när vi har alla de gamla

åtagandena att hantera -- vi har här hört att ingen riktigt vet

det. Det lär vi få brottas med i olika vändor framöver.

Jesper Bengtsson: Jag skall ta upp två saker. Det ena är

frågan från Lena Öhrsvik, och det andra är den synpunkt som SAF

framförde.

Jag tycker inte att frågan om huruvida man skall få

pensionspoäng när man studerar eller är hemma för att vårda barn

skall marginaliseras till utbildningspolitik eller

socialpolitik. Det är två helt olika frågor. Det handlar om

huruvida pensionssystemet på ett rimligt sätt skall gynna, inte

missgynna, det faktum att människor behöver och kanske vill

fortbilda sig genom livet och i början av yrkesperioden. I det

sammanhanget är det samhällsnyttigt att läsa såväl franska och

nationalekonomi som hettitiska eller vad som helst. Då kan man

inte heller säga att det av ekonomiska skäl är fel att frångå

principen att pensionen skall motsvara det som har erlagts i

avgift. Hela diskussionen om en grundnivå är ett avsteg från

det. Det finns flera andra avsteg, som kanske inte är

nationalekonomiskt försvarbara, men som är försvarbara av andra

skäl, t.ex. rättviseskäl.

På Lena Öhrsviks fråga vill jag svara ja; jag tror att det

kunde vara rimligt med avgifter över tak.

Jeanette Larsson: Jag skall också försöka svara på Lena

Öhrsviks fråga om avgifter. Jag förstod inte riktigt vad hon

menade med avgifter över tak. Det finns ju med i förslaget. Man

skall komma ihåg att det än så länge inte har fördelats några

pengar, och vi kan inte föreslå att de skall fördelas hur som

helst.

Det sades att det går att förbättra

studiefinansieringssystemet och därmed lösa frågan om pensioner.

Ja, det kanske är möjligt, men det går ju åt fel håll, och det

blir hela tiden försämringar. Men omfördelningar bland de

samhälleliga nyttigheterna kanske kan vara något att tänka på

för att även möjliggöra studier i pensionshänseende.

När det gäller avgifter över taket, kanske man skall lägga

tillbaka dem till pensionssystemet som sådant för att betala för

de studieår som det kostar.

Jörgen Olsson: Jag begärde ordet för att kommentera frågan

om vård av barn och det undantag från livsinkomstprincipen som

utredningen har föreslagit och som SACO ställer sig bakom.

Däremot ställer vi oss inte bakom själva den tekniska

konstruktion som utredningen har presenterat. Vi tycker att den

är krånglig. Det finns bättre förslag.

SACO har utarbetat ett förslag som vi tycker är utomordentligt

mycket bättre, enklare och troligtvis också billigare. Där är

utgångspunkten den nuvarande lagen om rätt till ledighet för

vård av barn. Den säger att en förälder har rätt att vara helt

ledig till dess att barnet är 1,5 år. Så länge skulle

utredningens förslag kunna användas för pensionsgrundande

inkomst. Men från det att barnet är 1,5 år och till dess det är

8 år föreslår vi en utfyllnad med 25 % på den inkomst som

individen har. Man har nämligen rätt att vara ledig 25 % för

vård av barn, tills barnet är 8 år. Då kan vi samordna dagens

lagstiftning med pensionssystemet och behöver inte krångla till

det på något sätt.

Det här skulle också innebära att föräldrarna kan dela på

pensionsrätten för vård av barn under resp. kalenderår.

Utredningen säger att det inte skall vara möjligt. Men vi måste

än en gång tänka på vilka signaler vi ger ut i samhället. Vi var

inne på det när det gällde studierna. I det här fallet gäller

det vem i familjen som skall vara hemma och vårda barn, om det

är mannen eller kvinnan. Vi måste på alla sätt underlätta delad

vårdnad för att både man och kvinna skall kunna vara hemma med

barn. Det finns då ingen anledning att föräldrarna inte kan dela

på åren, utan de skall kunna dela på pensionsrätten för vård av

barn under resp. kalenderår.

Jan Herin:Jag vill bara kort kommentera två saker. För att

avsluta diskussionen om avstegen från principen att avgifter och

förmåner skall vara klart kopplade till varandra, ställer jag

frågan: Varför skall man gynna studier, vård av barn osv. först

efter pensionsåldern? Det är alltså ett 40 år fördröjt

barnbidrag och studiebidrag. Den frågan måste få ett svar.

K G Scherman säger att det här förslaget i dess helhet -- både

det gamla ATP, som vi nu går ur, och det nya

ålderspensionssystemet -- icke förvärrar kostnaderna för

pensionssystemet. Han menar snarare att det förbättrar det. I

jämförelse med vad? Ja, utredningen har tagit ett ATP där man

skriver upp inkomsttaket. Det är alltså problem när det gäller

vad man skall jämföra med, men jag kan hålla med om att det i

runda tal inte förvärrar det läge vi har.

Problemet är att vi om 10--15 år, som framgår av flera

tabeller, har ett underskott på 60 miljarder i hela

pensionssystemet. Varför diskuteras i andra utredningar

eventuella höjningar av egenavgiften till förtidspension och

sådant därför att det är nödvändigt att det kommer in mer pengar

på grund av att systemet inte går ihop? Samtidigt vet vi hur de

offentliga finanserna ser ut. Det är mot den bakgrunden som man

på något sätt fritar kanske 12 % av BNP från besparingar

framöver, när vi har ett enormt stort offentligt underskott och

vi inte kommer ifrån kravet att minska det.

Det är med det perspektivet som jag har tagit upp frågan om vi

går in på en för hög pensionsnivå. Samtidigt som jag säger detta

vet jag att pensionsnivån i det nya systemet anpassar sig till

tillväxten, när vi väl har vuxit in i det långt in på

2000-talet. Men vi håller på att ta oss ur det gamla

ATP-systemet, och det finns en del undantag från

pensionsprincipen som kostar pengar.

Det är alltså ett stort underskott i hela vårt pensionssystem

som vi lägger över på statsbudgeten.

Bo E Carlsson: Jag hoppas att jag förstod Arne Janssons

fråga rätt, nämligen om det här förslaget innebär ändrade

kostnadsrelationer mellan företag med en höglöneprofil och

företag med en låglöneprofil och att det då eventuellt kan ha

konkurrenskonsekvenser. Det är klart att det är så. Eftersom

egenavgiften bara tas ut på inkomster under förmånstaket, kan

man säga att det ändrar kostnadsrelationerna.

Nu har vi svårt att se det här som något speciellt stort

problem. Vi har förordat en övergång till ett avgiftsbaserat

system och mer direkta band mellan förmåner och avgifter.

Pensionsarbetsgruppens förslag innebär inte att man går vägen

fullt ut, eftersom vi har kvar en avgift på 9,25 % och en skatt

utöver 7,5 basbelopp. Men det är ett steg åt rätt håll, enligt

vår uppfattning, och vi har alltså svårt att se det steget som

något problem. Eventuellt leder det till att företagen ökar sin

efterfrågan på högutbildad arbetskraft, och det är i så fall

samhällsekonomiskt positivt.

Ordföranden: Jag beklagar att vi har dragit över tiden,

men det var viktigt att fullgöra detta pass. De som har

aktualiserat framför allt handikappfrågor kommer att få svar

efter lunch.

Ordföranden: Då återupptar vi de något fördröjda

förhandlingarna. Under eftermiddagen hade vi tänkt att diskutera

den flexibla pensionsåldern, dvs. att vi inte längre har en

fixerad pensionsålder, och övergången från det aktiva arbetet

till pensioneringen. Vidare tänkte vi diskutera grundtryggheten,

garantipensionen och övergångsreglerna. Det vore kanske lämpligt

om vi kunde ta dem i ett svep.

Jag vill också nämna att jag har fått ett fax från någon som

med stort intresse har tagit del av debatten. Den personen

tycker att vi har talat mycket om hur man slutar arbetslivet.

Han menar att vi skulle ta hänsyn till att många akademiker har

ett arbete som också är jobbigt, men på ett annat sätt än de som

har kroppsarbete. Han undrar hur det är tänkt att

transfereringarna av pengar skall ske mellan olika

generationsgrupper. Vi kommer ju in på finansieringen nu också.

Han undrar om dagens 40-talistgrupper skall följa det gamla

ATP-systemet eller hur de skall räknas in i ett nytt. Det

handlar ju om övergångsreglerna. Vederbörande kan nog få svar

på många av de här frågorna under eftermiddagens debatt. Det är

ju mycket roligt att vi får direkta propåer till vår utfrågning.

Om vi ser till flexibel pensionsålder, grundtrygghet och

övergångsregler finns det frågor från ett par håll.

Bengt Lindqvist: Det finns ett alldeles speciellt problem

för de människor som blir handikappade eller som har ett

handikapp med sig från ungdomen eller barndomen. Det är frågan

om hur det nya systemet fungerar utifrån ett handikapperspektiv.

Jag tycker att det är dags att ge handikapprörelsens

representanter möjlighet att värdera detta. Det gäller då litet

grand om hur livsinkomstprincipen, den garantipension som är

föreslagen och den flexibla pensionsåldern slår för de

handikappade. Det vore intressant att höra.

Margareta Persson: Jag är glad att vi fick komma in. Vi

har synpunkter på pensionssystemet i stort. De rör inte bara de

direkta frågor som Bengt Lindqvist ställde. Människor som blir

sjuka, har funktionsnedsättningar och/eller blir

förtidspensionerade finns egentligen inte riktigt med i det här

systemet.

Det system vi har sett är ett robust system, som alla säger.

Men det är inte så svårt att göra ett system robust om man tar

bort alla de personer som kostar och vilkas ålderspension man

inte kan planera för. Vi upplever att man nu har tagit bort

förtidspensionerna ur det här systemet. Man har lyft ur dem och

lämnat dem till en ny utredning men behållit de pengar som i dag

delvis finansierar förtidspensionerna. Över hälften av

förtidspensionerna finansieras i dag av ATP-systemet.

Efter den här övergångstiden kommer hela förtidspensionen att

läggas på statsbudgeten eller på något nytt system som ingen vet

vad det blir. I dag har man sin finansiering delvis genom olika

avgifter. Avgifterna behåller man för att finansiera

ålderspensionerna. Man lämnar förtidspensionerna helt

ofinansierade. Jag tycker att det känns märkligt att man då

säger att man har skapat ett robust system. Det är robust för

dem som kan bli gamla och som kan jobba ändå tills de blir

pensionärer, men det är inte robust för den som blir sjuk eller

förtidspensionerad.

Jag tycker att det är obehagligt att man sätter just

förtidspensionärerna i skottgluggen. Det är de som kommer att

bli direkt beroende av hur statsbudgeten ser ut. Vi hörde ju på

förmiddagen hur en ekonom använde ord som: Vad skall vi göra med

de grupper som det är synd om?

Det är precis den rädslan vi har. Det nya systemet är robust

för alla som blir ålderspensionärer. Men man lämnar

förtidspensionerna ofinansierade och låter förtidspensionärerna

vänta. Då kommer man att peta i just den gruppen varje gång man

skall göra en statsbudget. De som har sin pension tryggad kommer

kanske att undra om man verkligen skall håva upp mer avgifter

och skatter för att klara den här finansieringen.

Man lämnar de kommande förtidspensionärerna i en oerhört

osäker situation. Vem skall betala de 35 miljarder som

förtidspensionerna kostar? Är det nya skatter och nya avgifter?

Eller, vilket antyds mycket tydligt, skall man sänka nivåerna

eller dra ner på antalet förtidspensionerade?

Drar man ner på antalet skall de ändå få sin försörjning på

något sätt. Förmodligen kommer inte alla att bli rehabiliterade.

De måste ändå försörjas av samhället. Då är vi tillbaka till vad

statsbudgeten ändå måste betala.

Vi känner en väldig oro för att man lämnar den här gruppen

utan att säga någonting om finansieringen. Vi har inga

synpunkter på om det är bättre att lämna pensionerna till

sjukförsäkringssystemet. Det är möjligt att det är det, men man

kan inte lämna finansieringen utanför. Då måste jag också påpeka

att Sjuk- och arbetsskadeberedningen ju skall titta på

möjligheten att eventuellt lägga ut det hela på arbetsmarknadens

parter eller helt på privata händer. Skall man lämna ut

framtidens förtidspensioner till andra intressenter än det

offentliga systemet? Det är också en intressant fråga. Det har

vi invändningar mot. Vi känner en stark oro för det.

Förtidspensionerna ingår i dagens ålderspensionssystem. Men nu

gör man det mycket enkelt för sig och kallar systemet robust

genom att putta ut den del som man inte tycker är tillräckligt

intressant eller angelägen för majoriteten av befolkningen.

Då är det viktigt att man inte sänker nivåerna. Risken är ju

att man sänker nivåerna om det blir den vanliga statsbudgeten

som skall finansiera detta. Redan i dag lever

förtidspensionärerna betydligt sämre än människor i samma ålder

trots att man kanske är familjeförsörjare. Vi hyser en mycket

stor oro för detta. Jag hoppas att kunna få återkomma senare när

det gäller detaljfrågor.

Birgitta Dahl: Jag kan förstå dessa synpunkter. Jag tycker

att det är angeläget att informera om det beslut som vi har

fattat om hur vi bör gå vidare i arbetet. Vi anser -- det kom

vår partistyrelse fram till för några dagar sedan -- att man

behöver göra en samlad bedömning av det slag som inte bara

Margareta Persson, utan även flera andra, har efterlyst innan

man slutligt låser systemet.

Om det är möjligt bör man nu i vår fatta beslut om de

principer som många är överens om. Det gäller bl.a. de partier

som har ingått den här överenskommelsen. Det innebär att vi

skall ha en allmän obligatorisk tilläggspension som bygger på

livsinkomstprincipen och inkomstbortfallsprincipen. Det bör vi

kunna lägga fast i vår. Vi skall nu föra fortsatta samtal om

det.

Vi skall fortsätta att diskutera alla de frågor där det har

funnits inte bara oroande utan också mycket konstruktiva

synpunkter i de remisser som har kommit in. Det gäller också de

frågor som har diskuterats i den offentliga debatten. Vi anser

att vi skall fatta ett slutligt beslut först sedan vi har vägt

samman dessa synpunkter och har ett begrepp om hur stora de

totala kostnaderna är och hur vi vill finansiera dem i ett

sammanvävt system med ålderspension, förtidspension och

sjuk- och arbetsskadeförsäkring. Det bör kunna ske under nästa

budgetår för att träda i kraft den 1 januari 1996. Det är

innebörden av det beslut som vi har fattat.

Därför är vi mycket intresserade av att redan nu under dagens

överläggning och även i det fortsatta arbetet få konstruktiva

synpunkter från alla er som är berörda. Jag är övertygad om att

de andra partierna också är intresserade av detta. Vi har inte

sagt att vi skall fatta ett beslut om en del av det totala

socialförsäkringssystemet utan att veta vad som skall hända med

resten.

Margit Gennser: Man är alltid tvingad att dela upp ett

problem i vissa delproblem. Ålderspensionssystemet var stort

nog. Förtidspensioneringen är en mycket tung ekonomisk

belastning på nuvarande statsbudget och på alla pensionssystem.

Det beror nog på att man inte har sett upp i tid så att

förtidspensioneringen har fått täcka in kostnader för dem som

den faktiskt var gjord för. Man har fått en blandning av

medicinska skäl och arbetsmarknadsskäl. Det var värre i slutet

på 70-talet och i början på 80-talet.

Det finns mycket som man kan göra åt systemen. Det behövs en

ordentlig omstruktureringstid så att vi verkligen kan ta hand om

dem som Margareta Persson, med rätta, är orolig för. Det har vi

i Pensionsarbetsgruppen egentligen gjort. Vi använder oss av

AP-fonderna för att klara av förtidspensionerna under en så

långt tid som 5--7 år. Då kan man ändra det som har gått fel.

Det kan vara allt från fel regler både i stort och smått till

felaktiga attityder ute på arbetsplatserna, felaktiga signaler

från företagare, fack, enskilda och politiker. Jag tror att vi

kan ta åt oss en del tadel allihop. Men det var inte därför jag

begärde ordet.

Vi var inne på flexibilitet i pensionssystemet. Jag skulle

vilja ställa några frågor. En gäller pensionsåldern. Vi har fått

nya siffror från SCB. Där kan man se att vi nu blir ytterligare

äldre. Glädjande nog är det männen som blir äldre nu. Antalet

levnadsår efter pensioneringen har i genomsnitt ökat från 14

till 14,6, om jag minns rätt. Vi talar hela tiden om att vi

behöver tidigare och tidigare pensionering, men vi blir äldre

och äldre. Samtidigt vill vi ha bra nivåer på pensionen. Jag

förstår inte riktigt hur det skall gå ihop.

Därför vill jag fråga Riksförsäkringsverket, arbetsgivarna och

arbetstagarorganisationerna om man inte borde ha haft en höjd

pensionsålder som norm i stället för en sänkt pensionsålder.

Den andra frågan gäller premiereservsystemet. Det är ju tänkt

att det skall ge en flexibilitet. Man skall kunna ta ut

premiereservförsäkringen mycket tidigare. Det kommer ju att

dröja ett tag innan den är i full gång. Jag skulle vilja ha två

synpunkter på det systemet. I utredningen har man räknat med en

realränta som motsvarar tillväxten. Är det optimistiskt eller

pessimistiskt eller är det enligt någon god säkerhetsprincip?

Vi har föreslagit att Riksförsäkringsverket skall ha en

nyckelroll i premiereservsystemet. Finns det fördelar och

nackdelar med detta? Den sista frågan bör väl gå till

Försäkringsförbundet och Riksförsäkringsverket. De är ju

möjligen parter i målet.

K G Scherman: Vi tycker som bekant att pensionsåldern

behöver höjas. Det har vi framfört senast i samband med

yttrandet över Pensionsberedningens förslag. Nu har denna

beredning på ett elegant sätt löst det problemet genom att

definiera om det litet. På det sättet har man fått möjligheten

att välja mellan sänkt pension eller höjd pensionsålder. Det

sker dessutom automatiskt. Det är bra, och det kommer att

fungera i det långsiktiga systemet.

Men det nuvarande ATP-systemet har en stor inverkan på den

totala ekonomin under många år ännu. Det är en del av orsaken

till varför man måste höja säkerheten i AP-fonderna genom att

minska avtrappningen i början.

När det gäller premiereservsystemet var den första delfrågan

om realräntan motsvarar tillväxten. I många sammanhang när vi

har diskuterat våra skrifter och framställningar i detta ämne

har jag lärt mig att det handlar om någonting som kallas för

nationalekonomins gyllene regel. Den leder till överensstämmelse

mellan realränta och tillväxt på mycket lång sikt och i

genomsnitt. Det skulle ju då vara den säkrast möjliga prognosen,

men man får naturligtvis ha ganska stort tålamod eftersom detta

gäller på mycket lång sikt.

Sedan gällde frågan om RFV som skulle ha en nyckelroll. Låt

mig till att börja med säga att vi gärna tar på oss den

nyckelrollen. Det är frågan om att hantera bl.a.

utjämningsfunktioner o.d. Jag tänker på detta med kvinnor och

män osv. Det är väl förmodligen så att vi måste ha någon som

håller ihop detta. Då är det nog också så, enligt någon annan

gyllene regel, att skall man ha monopol är det bättre med ett

offentligt än ett privat.

Bengt von Bahr: När det gäller valet av ränta i analyserna

och kalkylerna tycker jag att det är ganska riktigt att man

skall ta tillväxten som real ränta. Man kanske dessutom borde ta

till en viss säkerhetsmarginal. Enligt de principer som man har

räknat med här använder man sig av befolkningsdödligheten när

man bestämmer delningstalen. Man försöker sig inte alls på någon

prognos för den framtida dödligheten och eventuell förlängning

av de framtida förväntade livslängderna. Därför tror jag att det

är befogat att vara mycket försiktig när det gäller

ränteantagandet när man bestämmer delningstalen.

Vi var inne på detta med flexibel pensionsålder och sådana

saker också. Då kan man konstatera att i de lösningar som vi har

inom privatförsäkringarna finns det stor flexibilitet när det

gäller att välja inte bara pensionsåldern utan också på vilket

sätt man vill ta ut pensionen, om man vill ha efterlevandeskydd

kombinerat med ålderspension osv. Där finns det goda möjligheter

till flexibilitet och fritt val.

Olov Hertzman: När det sedan gäller frågan om

Riksförsäkringsverkets roll snuddade jag vid den i mitt förra

inlägg. Jag vill gärna anknyta till det motiv som anförs i

arbetsgruppens betänkande för att hantera den här s.k.

försäkringsrisken. En försäkring är ju hantering av två risker.

Dels är det hanteringen av försäkringsrisken, dels hanteringen

av den finansiella risken eller kapitalförvaltningen som man

också kallar den för. Båda dessa risker är vanliga

försäkringsbolag vana att hantera.

Då ligger det, enligt vad jag förstår, i formuleringen i

betänkandet något slags utjämningstanke bakom förslaget att

försäkringsrisken skall hanteras centralt av

Riksförsäkringsverket, som skall "slussa över" arvsvinster

mellan de olika kapitalförvaltarna. På så sätt förutsätts

Riksförsäkringsverket ha en utjämnande roll.

Vi har tittat närmare på detta och kommit fram till att man

knappast kan anföra något försäkringsmatematiskt skäl till att

den försäkringsmässiga risken skall läggas centralt, när man

samtidigt har valt att lägga ut de finansiella riskerna,

kapitalförvaltningen, på olika håll.

Det är väl kanske inte så konstigt att man har gjort det här

antagandet i förstone, men vår analys visar att risken för

negativa urvalsfenomen i själva verket är obetydlig. Kanske har

man föreställt sig att de som har haft ett slitsamt liv med en

tidig dödlighet skulle drabbas om deras försäkringar hamnade hos

speciella bolag eller enheter. Så är inte alls fallet. De kommer

snarare bättre ut ekonomiskt sett, vilket gör att man snart får

en utjämning.

Det som förmodligen är det bakomliggande skälet till det

förslaget skulle alltså inte vara ett bärande skäl. Till detta

kommer det som också står i betänkandet, nämligen att man skulle

behöva en särskild lagstiftning och att man skulle behöva skapa

särskilda placeringsregler, vilket jag nämnde tidigare. Man

kommer enklare fram till det uppsatta målet om man väljer den

befintliga infrastrukturen. Den står ju under stark tillsyn, så

där finns inget riskmoment.

Björn Rosengren: Jag vill svara på några av de frågor som

jag har fått.

En fråga gällde höjd pensionsålder, om jag uppfattade det

rätt. Låt mig först konstatera att det pensionsförslag som vi nu

debatterar har utformats så att det i princip är "billigare" än

ATP-systemet. Det beror på att man i princip måste jobba längre

än man gjorde tidigare för att få ut en pension på samma nivå. I

förslaget ligger alltså en höjd pensionsålder. Det är bara

ärligt att säga att man i riksdagen inte har lyckats driva

igenom en högre pensionsålder. Det har man i stället fixat genom

ett förslag som leder till att man måste jobba till 66--67 års

ålder om man vill få samma pensionsnivå, samma tilläggstal etc.

Sammanfattningsvis kan man säga att skillnaden gentemot det

gamla ATP-systemet är att med det visste man ungefär vilken

pensionsnivå man skulle få. I dag vet man inte riktigt det; det

är mer kopplat till samhällsekonomin. Därtill kommer att man

måste jobba mycket längre för att få det något så när bra. Detta

tycker jag är en bra sammanfattning.

Men jag vill också säga att jag tycker att det är rimligt att

höja pensionsåldern. Det hade varit klarare och renare att

deklarera att vi behöver en högre pensionsålder generellt, sett

i perspektivet att befolkningen är friskare, lever längre, osv.

Det hade varit naturligare än att dölja det i systemet. Det

kanske inte har varit meningen att göra det, men jag vill klart

och tydligt säga att det är vad man gör. Om man skall nå den

pensionsnivå som man hade tidigare måste man jobba längre.

Jag vill be att min kollega, Jan Erik Nyberg, fortsätter att

besvara frågan.

Jan Erik Nyberg: Det verkliga pensionsåldersproblemet i

förslaget är ju inte att man gör det litet förmånligare att

jobba efter 65 för den som vill, utan att man praktiskt taget

inte har någon flexibilitet nedåt. Bl.a. föreslås ju att

delpensionen skall avskaffas.

Det är alldeles uppenbart att delpensionen i nuvarande system

faktiskt fungerar som ett alternativ till förtidspension för

väldigt många människor. Man kan därför inte frikoppla

diskussionen om förtidspensionen från den om ålderspensionen i

det här sammanhanget. Om man gör systemet inflexibelt nedåt, gör

förtida uttag ännu oförmånligare än i dag och avskaffar

delpensionen, skapar man därigenom ett kraftigt ökat tryck på

förtidspensionssystemet.