Bet. 1993/94:SfU4

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU04

Vissa socialförsäkringsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1993/94

SfU4

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande ett flertal motioner

väckta under den allmänna motionstiden 1992/93.

Några av motionerna har remissbehandlats. Dessa motioner

gäller frågor om

rehabiliteringsersättning vid vård på behandlingshem för

missbrukare

uttag av föräldrapenning i vissa fall under arbetsfria dagar

begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension

uppdelning av vårdbidrag mellan föräldrar som lever åtskilda

administration och utbetalning av offentliganställdas

pensioner

Övriga behandlade motioner avser andra frågor om

rehabilitering, vissa sjukvårds- och högkostnadsfrågor,

ersättning för glasögon samt införandet av en allmän

begravningsförsäkring.

Inom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om

möjligheterna att inleda en försöksverksamhet där en samordning

av resurser för sjukvård, socialtjänst och socialförsäkring

skall kunna ske. Utskottet föreslår ett tillkännagivande om att

en sådan försöksverksamhet även bör omfatta rehabilitering av

missbrukare.

Utskottet föreslår vidare ett tillkännagivande om att en

översyn bör göras av reglerna om vårdbidrag när föräldrarna

lever åtskilda.

Motionerna i övrigt avstyrks.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:Sf202 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ersättning genom det allmänna försäkringssystemet och de

särskilda medlen för tidig och samordnad rehabilitering för

utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog, av

legitimerad psykoterapeut och av psykoanalytiker.

1992/93:Sf204 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en effektivare rehabilitering.

1992/93:Sf205 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införandet av en obligatorisk

dödsfallsförsäkring.

1992/93:Sf207 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rehabiliteringsersättning.

1992/93:Sf211 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ersättning för kostnad för konstgjord

befruktning.

1992/93:Sf214 av Chris Heister (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om begynnelsetidpunkten för sökt förtidspension.

1992/93:Sf221 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om upphandling av vård och behandling som kan minska

utbetalningarna från socialförsäkringen.

1992/93:Sf222 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

bidrag till arbetshjälpmedel.

1992/93:Sf223 av Lotta Edholm och Lars Sundin (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förebyggande vård för diabetiker.

1992/93:Sf229 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändring av regler för föräldrapenningen.

1992/93:Sf231 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur stödet till

människor med funktionshinder, kroniskt sjuka och gamla skall

utformas.

1992/93:Sf232 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättning från försäkringskassan för

medicinsk fotvård.

1992/93:Sf233 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förebyggande vård vid kroniska sjukdomar.

1992/93:Sf235 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

socialförsäkringssystemet för rätt till sjukpenning i vissa

fall för arbetsglasögon.

1992/93:Sf237 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändrade regler för

sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter

starroperation.

1992/93:Sf240 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att rätten till rehabiliteringsersättning

utvidgas till att gälla också medicinsk rehabilitering.

1992/93:Sf246 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förebyggande vård vid kroniska

sjukdomar som t.ex. diabetes,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förutsättningarna för att förebyggande

fotvårdsbehandling för diabetiker skall omfattas av

sjukförsäkringen.

1992/93:Sf254 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en översyn vad gäller reglerna om vårdbidrag för

vård av handikappade barn när föräldrarna lever åtskilda.

1992/93:Sf256 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

införande av allmän begravningsförsäkring enligt vad i motionen

anförts.

1992/93:Sf257 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förebyggande vård för diabetiker.

1992/93:Sf258 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning från

försäkringskassan för medicinsk fotvård.

1992/93:Sf260 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av de samlade

kostnaderna för människor med funktionshinder.

1992/93:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av

kroniskt sjuka.

1992/93:Sf279 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn, syftande till att ge

försäkringskassan samhällets totala rehabiliteringsansvar.

1992/93:Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) vari

yrkas 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i 22 kap. lagen om allmän försäkring att

rehabiliteringsutredning i vissa fall kan utföras av

försäkringskassan.

1992/93:Sf287 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en utredning om överföring

av administrationen av pensionsutbetalning hos SPV och KPA till

de allmänna försäkringskassorna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en utredning om överföring

av administrationen för övriga delen av den statliga

personalpensionen till de allmänna försäkringskassorna.

Motionerna 1992/93:Sf207, 1992/93:Sf214, 1992/93:Sf229,

1992/93:Sf254 och 1992/93:Sf287 har remissbehandlats.

Utskottet

Rehabilitering

Fr.o.m. år 1992 gäller nya regler om arbetslivsinriktad

rehabilitering och om ekonomisk ersättning till de försäkrade

vid sådan rehabilitering (prop. 1990/91:141, bet. 1990/91:SfU16,

rskr. 1990/91:303).

Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

regleras i 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL.

Enligt dessa regler skall arbetsgivaren, om det inte framstår

som obehövligt, påbörja en rehabiliteringsutredning antingen när

den försäkrade till följd av sjukdom har varit helt eller delvis

frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i

följd eller när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av

kortare sjukperioder eller när den försäkrade begär det.

Utredningen skall göras i nära samråd med den anställde.

Försäkringskassan skall överta ansvaret för

rehabiliteringsutredningen om det finns skäl till det. I

arbetsgivarens ansvar ingår också att vidta de

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras

inom eller i anslutning till den egna verksamheten.

Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de

insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och ansvara

för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas

eller inte fullgör sina åtaganden. Försäkringskassan skall också

upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av

någon arbetslivsinriktad åtgärd.

Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL utges när en

försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt

med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad

rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att

helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av

arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av

rehabiliteringspenning, som fr.o.m. den 1 april 1993 utges med

95 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, och särskilt bidrag.

Fr.o.m. budgetåret 1990/91 avsätts särskilda medel som får

användas av försäkringskassorna för köp av yrkesinriktade

rehabiliteringstjänster. För budgetåret 1993/94 har avsatts 700

miljoner kronor för köp av sådana tjänster.

Flera motioner som väckts under den allmänna motionstiden tar

upp frågor om rehabilitering.

Medicinsk rehabilitering

I motion Sf240 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) anförs

att uppdelningen i medicinsk och arbetslivsinriktad

rehabilitering är ologisk och orättvis när det gäller rätten

till rehabiliteringsersättning. Svåra gränsdragningsproblem kan

komma att uppstå eftersom skiljelinjen mellan de olika typerna

av rehabilitering alls inte är självklar. Motionärerna anser att

rätten till rehabiliteringsersättning bör utvidgas till att

gälla också medicinsk rehabilitering och att riksdagen som sin

mening bör ge regeringen detta till känna.

Utskottet har i sitt betänkande 1990/91:SfU16 angivit att det

av proposition 1990/91:141 klart framgår att

rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid

då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till

rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och

vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den

försäkrades sida.

Genom beslut av riksdagen (prop. 1991/92:105, bet.

1991/92:SfU17, rskr. 1991/92:347) har möjligheter öppnats att

genomföra lokala försök med finansiell samordning mellan

socialförsäkring och hälso- och sjukvård. Försöksverksamheten

får bedrivas under åren 1993--1995. Syftet är att sammanföra

resurserna från de båda områdena och därigenom skapa incitament

för samordnade bedömningar och åtgärder så att medborgarna får

bättre vård, samtidigt som samhällets totala kostnader för

socialförsäkringsförmåner och hälso- och sjukvård minskar för

den del av befolkningen som är i yrkesverksam ålder.

Utskottet vidhåller att rehabiliteringsersättning endast skall

utges vid arbetslivsinriktad rehabilitering. Utskottet vill dock

erinra om att vid medicinsk rehabilitering kan sjukpenning utges

enligt något generösare regler. Dels kan sjukpenning för de tre

första dagarna av en sjukperiod utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten, dels kan sjukpenning vid

sjukfall som är längre än 365 dagar utges med 80 % i stället för

70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf240.

I motion Sf202 av Siw Persson (fp) tar motionären upp frågan

om en mer generell ersättningsform för såväl psykoterapi och

psykoanalys som annan psykologisk utredning och behandling.

Motionären anser att det är nödvändigt att även utredning och

behandling hos legitimerad psykolog ersätts via

försäkringskassan liksom att psykologer kommer i fråga i allt

högre grad när det gäller fördelningen av medlen för tidig och

samordnad rehabilitering.

Utskottet har i sitt betänkande 1992/93:SfU9 behandlat frågan

om de särskilda medlen för köp av yrkesinriktad rehabilitering

skall kunna användas till köp av psykologisk utredning och

behandling. Utskottet har därvid hänvisat till att

rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid

då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till

rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och

förutsätta aktiv medverkan från den försäkrades sida.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Sedan år 1990 har regeringen och företrädare för

sjukvårdshuvudmännen enats om att avsätta särskilda medel för

att göra det möjligt för huvudmännen att genom avtal med

legitimerade privata vårdgivare öka tillgången på

psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de

försäkrade. Utskottet har tidigare (se bet. 1990/91:SfU7)

ansett att utredning eller annan behandling än psykoterapi som

utförs av legitimerad psykolog får tills vidare lösas inom ramen

för sjukvårdshuvudmännens verksamhet.

När frågan om ersättning från den allmänna försäkringen för

psykoterapeutisk och psykologisk utredning och behandling senast

behandlades av utskottet (se bet. 1992/93:SfU6) hänvisade

utskottet bl.a. till att Psykiatriutredningen i sitt

slutbetänkande Välfärd och valfrihet (SOU 1992:73) funnit att de

nuvarande villkoren för att få tillgång till psykoterapi inte är

acceptabla. Utredningen framhåller att denna behandlingsform

måste jämställas med andra sjukvårdande behandlingar.

Utredningen föreslår att frågan löses i två steg. På kortare

sikt skall legitimerade psykoterapeuter, även sådana som inte är

läkare, efter ansökan förtecknas hos försäkringskassan som

enskilda vårdgivare. I ett längre perspektiv föreslår

utredningen att psykoterapins finansiering skall anpassas till

de beslut som riksdagen kan väntas fatta med anledning av

förslag från Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation, HSU 2000. Utskottet ansåg att

beredningen av Psykiatriutredningens förslag borde avvaktas.

De medel som för år 1993 avsatts för psykoterapeutisk

behandling har uppgått till högst 24,5 miljoner kronor. I en

överenskommelse som representanter för regeringen och

sjukvårdshuvudmännen träffat den 27 oktober 1993 har parterna

ansett det vara angeläget att ytterligare öka tillgången på

psykoterapeutiska behandlingsresurser till rimliga kostnader för

den enskilde. De har därför enats om att den särskilda

ersättningen bör höjas betydligt för år 1994, och ersättningen

har bestämts till högst 39,5 miljoner kronor.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning även i denna del

och avstyrker bifall till motion Sf202.

Missbrukarvård

Inger Hestvik m.fl. (s) anför i motion Sf207 att

Riksförsäkringsverket har rekommenderat att vid vistelse på

behandlingshem för missbrukare rehabiliteringsersättning endast

utges i de fall den försäkrade deltar i arbetsträning,

arbetsprövning eller utbildning utanför behandlingshemmet.

Motionärerna påpekar att en rad nya behandlingsmetoder under

senare år har introducerats i Sverige som inte sällan bygger på

andra inslag än de traditionella arbetsmomenten. Motionärerna

anser det angeläget att alla effektiva behandlingsformer blir

tillgängliga i arbetet för att rehabilitera missbrukare, och de

begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att rehabilitering är ett

samlingsbegrepp för alla åtgärder av medicinsk, psykologisk,

social och arbetslivsinriktad karaktär. Vid arbetslivsinriktade

rehabiliteringsåtgärder betalas rehabiliteringsersättning.

Verket anser att vård och behandling på grund av missbruk

generellt sett är att betrakta som medicinsk och/eller social

rehabilitering. Endast om den försäkrade vid vistelse på

behandlingshem samtidigt deltar i arbetslivsinriktade åtgärder

kan, enligt verkets rekommendationer, rehabiliteringsersättning

utges. Verket delar inte motionärernas uppfattning att

ifrågavarande rekommendation försvårar eller omöjliggör

behandlingen vid behandlingshem, eftersom den försäkrade i regel

får sjukpenning under behandlingstiden. Vad som däremot är ett

problem är finansieringen av själva behandlingen och

behandlingshemsvistelsen. Enligt socialtjänstlagen är det

kommunernas ansvar att sörja för vård och behandling av

missbrukare. På senare år har emellertid försäkringskassorna

kunnat märka en stramare hållning när det gäller att bekosta

denna vård. De medel för köp av yrkesinriktade tjänster som

försäkringskassan förfogar över kan inte användas för dessa

ändamål. Riksförsäkringsverket ser det emellertid som angeläget

att olika behandlingsformer för missbrukare skapas, och verket

ställer sig därför positivt till att stödja försöksverksamhet

inom området som bl.a. kan utveckla lämpliga lösningar för

klarläggande av kostnadsansvaret för rehabiliteringsinsatser

inom missbruksområdet.

Försäkringskasseförbundet anser att det är olyckligt om

försäkringskassan är förhindrad att betala

rehabiliteringsersättning i fall där det kan anses berättigat.

Förbundet anser att det är av största vikt att försäkringskassan

i vissa fall kan medverka aktivt till att människor får

behandling för sina missbruksproblem. Det är helt klart att

missbruk finns med i bilden hos många långtidssjukskrivna, och

rehabiliteringen försvåras eller omöjliggörs så länge inte

missbruksproblemen behandlas. Förbundet föreslår att utskottet

tillstyrker bifall till motionen.

Kommittén (S 1991:07) om översyn av socialtjänstlagen,

Socialtjänstkommittén, anför i sitt delbetänkande Rätten till

bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30) under avsnittet 4.6

Samhällets ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering att den

ansvarsfördelning som nyligen lagts fast i fråga om samhällets

insatser för arbetslivsinriktad rehabilitering innebär att

arbetsgivarna, försäkringskassorna och Arbetsmarknadsverket

tillsammans har ansvaret för att den enskildes behov av

arbetslivsinriktad rehabilitering tillgodoses. Vidare anges att

det i viss mån är oklart hur socialtjänsten bör medverka i detta

arbete. Socialtjänstkommittén anser det naturligt att

försäkringskassans nya roll skapar osäkerhet inom socialtjänsten

och att det tar tid att hitta nya samverkansformer. Kommittén

skall i sitt huvudbetänkande behandla frågan om socialtjänstens

framtida inriktning och organisation och får i det sammanhanget

anledning att återkomma till frågor som rör uppgiftsfördelningen

mellan socialtjänsten, försäkringskassorna och

arbetsmarknadsmyndigheterna.

Utskottet konstaterar att möjlighet att ge ut

rehabiliteringsersättning vid vistelse på behandlingshem för

missbrukare under vissa förutsättningar finns redan i dag.

Eftersom missbrukaren i de fall rehabiliteringsersättning inte

beviljas i regel får sjukpenning under behandlingstiden torde

den viktigare frågan vara vem som skall bekosta själva

behandlingshemsvistelsen.

Utskottet vill erinra om att kommunerna har ansvaret för den

sociala rehabiliteringen av missbrukare, och utskottet vill

understryka vikten av att kommunerna även fortsättningsvis tar

sitt ansvar för vården av missbrukare. Enligt vad utskottet

erfarit har Riksförsäkringsverket inlett diskussioner om en

försöksverksamhet med försäkringskassorna och vårdgivare på

missbruksområdet, och utskottet ser positivt på om en sådan

försöksverksamhet kommer till stånd. Utskottet delar emellertid

motionärernas uppfattning att alla effektiva behandlingsformer

för rehabilitering av missbrukare bör tas till vara och anser

det viktigt att ytterligare försöksverksamhet kommer till stånd

när det gäller rehabilitering av missbrukare. Inom

regeringskansliet bereds för närvarande frågan om möjligheterna

att inleda en försöksverksamhet med en såväl finansiell som

verksamhetsmässig samordning mellan kommun, landsting och

försäkringskassa, där en samordning av resurser för sjukvård,

socialtjänst och socialförsäkring skall kunna ske. Utskottet

anser att en sådan försöksverksamhet även bör omfatta

rehabilitering av missbrukare, och detta bör riksdagen med

anledning av motion Sf207 som sin mening ge regeringen till

känna.

Försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet

Siw Persson (fp) riktar i motion Sf204 kritik mot

handläggningen av rehabiliteringsärenden, framför allt vad

gäller den låga andelen upphandlade privata tjänster. Motionären

begär ett tillkännagivande till regeringen om en effektivare

rehabilitering.

Utskottet har behandlat en likalydande motion under föregående

riksmöte (se bet. 1992/93:SfU9). Utskottet hade därvid begärt

yttrande över motionen från Riksförsäkringsverket och även

berett Försäkringskasseförbundet tillfälle att yttra sig.

Riksförsäkringsverket ansåg att den kritik som framfördes i

motionen till viss del var överdriven. Verket uppgav vidare att

kassornas inköp av tjänster från privata producenter under de

två år som gått sedan möjligheten infördes hade ökat från 5,4 %

till 24 % av det sammanlagda köpet. Av inköpta tjänster för

totalt 330 miljoner kronor avsåg 77,5 miljoner kronor köp från

privata producenter.

Försäkringskasseförbundet framhöll att de i motionen framförda

sakförhållandena ej ägde generell giltighet. Förbundet uppgav

att, även om det då troligtvis fanns en övervikt för köp hos

offentliga producenter, Stockholmskassan hade använt merparten

(93 %) till köp hos privata rehabiliteringsproducenter.

Försäkringskasseförbundet erinrade om att inom hela

socialförsäkringsadministrationen pågår en ständig uppföljnings-

och utvärderingsverksamhet. Vidare hänvisade förbundet till att

Riksförsäkringsverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna

särskilda uppföljningsrapporter. Förbundet ansåg att om man

skulle strypa tillförseln av medel för utbildning m.m. skulle

detta ge oreparerbara effekter för rehabiliteringsverksamheten

och för kassornas strävan att bringa ner ohälsotalet.

Utskottet fann, mot bakgrund av vad som framförts i

remissyttrandena och av att erfarenheterna av

försäkringskassornas arbete med rehabilitering än så länge var

relativt begränsade och fortlöpande följs upp, att motionen

borde avslås, vilket också blev riksdagens beslut.

Riksförsäkringsverket har nyligen redovisat hur medlen för

inköp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för budgetåren

1991/92 och 1992/93 har använts (Statistikinformation Is-I

1993:19). Av medlen för 1991/92 har 21,7 % använts för köp av

rehabiliteringstjänster hos privata producenter, medan

motsvarande andel för 1992/93 är 22,9 %.

Även om den kritik som framförs i motionen till viss del är

överdriven noterar utskottet att Riksförsäkringsverket i sin

anslagsframställning för budgetåret 1994/95 har angivit att

rehabiliteringsverksamheten inte fungerar på det effektiva sätt

som avsetts. Enligt Riksförsäkringsverket har insatserna från

verkets och försäkringskassornas sida uppenbarligen inte varit

tillräckliga. Verket anser att det behövs ett brett upplagt

åtgärdsprogram med insatser bl.a. vad gäller

försäkringskassans sätt att arbeta. En närmare redovisning av

åtgärdsprogrammet kommer att lämnas i den fördjupade

anslagsframställningen våren 1994. Med hänsyn härtill kan motion

Sf204 enligt utskottets mening lämnas utan åtgärd.

Arbetslösa

Monica Öhman m.fl. (s) anför i motion Sf279 att

försäkringskassan bör ha huvudansvaret för rehabiliteringen av

dem som uppbär ersättning från socialförsäkringen oberoende av

om anställning finns. En översyn bör göras i syfte att ge

försäkringskassan samhällets totala rehabiliteringsansvar. Detta

bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.

Utskottet vill framhålla att försäkringskassans ansvar att se

till att en försäkrads rehabiliteringsbehov klarläggs och att de

åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering även

avser arbetslösa personer. Däremot har

arbetsmarknadsmyndigheterna ansvar för att

arbetsmarknadspolitiska åtgärder ställs till förfogande för

bl.a. de grupper som är arbetslösa. Riksförsäkringsverket har

träffat överenskommelser med bl.a. Arbetsmarknadsverket om

ansvarsfördelningen i rehabiliteringsverksamheten. I syfte att

förbättra samverkansarbetet har Riksförsäkringsverket och

Arbetsmarknadsstyrelsen kommit överens om att försäkringskassan

redan i utrednings- och planeringsskedet skall kunna gå direkt

till arbetsförmedlingen eller ett arbetsmarknadsinstitut och där

få tillgång till resurser genom den anslagsfinansierade

verksamheten. Särskilda resurser skall avsättas för sådant

direkt samarbete.

Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för

budgetåret 1994/95 anfört att försäkringskassorna uppger att

samverkan med arbetsförmedlingen om arbetslösa som behöver

rehabilitering nu i lågkonjunkturen ofta fungerar dåligt. En

åtgärdsplan för att effektivisera arbetet inom

rehabiliteringsområdet är emellertid under utarbetande.

Utskottet förutsätter att åtgärder kommer att vidtas för att

förbättra samarbetet mellan försäkringskassor och

arbetsmarknadsmyndigheter. Något uttalande från riksdagens sida

med anledning av motion Sf279 är därför inte påkallat.

Rehabiliteringsutredning av småföretagare

I motion Sf283 (yrkande 6) anför Marianne Andersson m.fl. (c,

m, kds) att många småföretagare inte har resurser att genomföra

rehabiliteringen såsom avses. Arbetsgivare med upp till 15

anställda bör ges rätt att, om de så önskar, få en

rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan.

Motionärerna anser att riksdagen bör begära förslag till ändring

i 22 kap. AFL i enlighet härmed.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om arbetsgivare med

upp till 15 anställda skall kunna undantas från skyldigheten att

göra rehabiliteringsutredningar (se senast bet. 1991/92:SfU8). I

sitt betänkande 1990/91:SfU16 anförde utskottet att utskottet

hade förståelse för att rehabiliteringsansvaret, särskilt

inledningsvis, kan medföra vissa praktiska problem för

arbetsgivare med få anställda. Utskottet erinrade om att det

ansvar som åläggs arbetsgivaren i 22 kap. 3 § AFL inte innebär

att arbetsgivaren måste göra rehabiliteringsutredningen själv.

Det är i stället naturligt att han tar företagshälsovården till

hjälp, och det fanns enligt utskottets mening anledning räkna

med att allt fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till

sådan hälsovård. Utskottet erinrade om att avsikten är att i

enskilda ärenden skall samarbetet mellan olika ansvariga inom

området i allt väsentligt ske genom att handläggare och andra

hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med varandra direkt.

Utskottet underströk också vikten av att hanteringen av

rehabiliteringsärenden vid försäkringskassorna inte

formaliseras. Enligt utskottets mening borde detta skapa goda

förutsättningar för att enskilda företagare på ett enkelt sätt

skall kunna få information och vägledning i arbetet med

rehabiliteringsutredningar. Utskottet ansåg vidare att det fanns

skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte fullgjort

vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna åläggas att

betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning som

försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Enligt utskottets

mening borde regeringen närmare utreda denna fråga. -- Frågan

bereds inom regeringskansliet.

Med anledning av avvecklingen av det generella statsbidraget

till företagshälsovården fr.o.m. den 1 januari 1993 har en

särskild utredare, 1992 års Företagshälsovårdsutredning, haft i

uppdrag att bl.a. överväga andra former av stöd för att

tillgodose de små företagens behov av företagshälsovård.

Utredningen har i sitt betänkande FHU92 (SOU 1992:103) ansett

att en arbetsgivare som själv inte kan, eller inte vill, göra en

rehabiliteringsutredning bör anlita konsulttjänst och betala för

denna. Samma förhållande bör gälla om försäkringskassan gör

rehabiliteringsutredningen.

Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för

budgetåret 1994/95 angivit att många arbetsgivare underlåter att

göra rehabiliteringsutredningar eller gör utredningar med

undermålig kvalitet. Det bidrar till en ökad belastning på

försäkringskassan. Riksförsäkringsverket anser att det behövs

ett brett upplagt åtgärdsprogram som även avser arbetsgivarnas

insatser, t.ex. tillsynen över arbetsgivarnas

rehabiliteringsutredningar. En närmare redovisning av

åtgärdsprogrammet kommer enligt verket att lämnas i den

fördjupade anslagsframställningen våren 1994.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

bifall till motion Sf283.

Arbetshjälpmedel

Fr.o.m. den 1 juli 1991 får försäkringskassan lämna bidrag

till arbetshjälpmedel som behövs som ett led i rehabiliteringen

av en förvärvsarbetande försäkrad. Närmare föreskrifter om

sådant bidrag finns i förordningen (1991:1046) om ersättning

från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel. För

budgetåret 1993/94 har anvisats medel med högst 100 miljoner

kronor.

I motion Sf222 av Sigge Godin (fp) anförs att möjligheten att

som ett led i en rehabilitering kunna lämna bidrag till

arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel är mycket värdefull.

Fr.o.m. budgetåret 1992/93 anvisas dock medlen med ett högsta

belopp. För att upprätthålla intentionerna med bidraget bör man

enligt motionären noga överväga en återgång till att fördela

medlen från sjukförsäkringsanslaget utan begränsat belopp.

Motionären föreslår att detta ges regeringen till känna.

Utskottet vill framhålla vikten av att de medel som anvisats

för bidrag till arbetshjälpmedel används på ett smidigt och

effektivt sätt. Utskottet, som noterar att en uppföljning av det

nya systemet skall ske under innevarande budgetår, anser att

ytterligare erfarenheter av hur medlen använts är nödvändiga.

Motion Sf222 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sjukvård och högkostnadsskydd

I flera motioner väckta under den allmänna motionstiden

1992/93 tas upp olika frågor om kostnader för sjukvård och

högkostnadsskydd vid sjukdom.

I tre motioner begärs en lösning av problemen med de samlade

kostnaderna för människor med funktionshinder och vissa andra

grupper. Det gäller motionerna Sf274 av Bengt Silfverstrand

m.fl. (s), Sf260 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) och Sf231

av Berith Eriksson m.fl. (v).

Merkostnadskommittén (S 1990:04) har haft till uppgift att

överväga och lämna förslag till de förändringar i

förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att

uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har

betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård

och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller

handikapp. I kommitténs betänkande Merkostnader vid sjukdom och

handikapp (SOU 1992:129) redovisas bl.a. system för skydd mot

höga sjukresekostnader, prisnedsättning av speciallivsmedel, en

lägre nivå av handikappersättning samt alternativa förslag om de

kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna. Betänkandet

har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.

Utskottet anser att beredningen av Merkostnadskommitténs

betänkande bör avvaktas. Utskottet vill nämna att frågan även

ligger inom ramen för den tidigare nämnda utredningen om hälso-

och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000.

Kommittén skall lägga fram en analys och bedömning av hälso- och

sjukvårdens resursbehov samt hur dessa skall kunna tillgodoses

fram till år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi i balans.

Utgångspunkten skall vara att hela befolkningen skall kunna

erbjudas en god hälso- och sjukvård på lika villkor, oberoende

av såväl sjukdomens art eller varaktighet som den vårdsökandes

ålder, ekonomi eller bosättningsort. Enligt direktiven bör

utredningsarbetet vara slutfört senast den 1 mars 1994.

Motionerna Sf231, Sf260 och Sf274 bör på grund av det anförda

inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I ett flertal motioner tas upp frågor om förebyggande vård vid

kroniska sjukdomar, i första hand diabetes. I motionerna Sf223

av Lotta Edholm och Lars Sundin (fp), Sf246 (yrkande 1) av Agne

Hansson och Marianne Jönsson (c), Sf257 av Jan Andersson och Bo

Nilsson (s) och Sf233 av Rolf L Nilson m.fl. (v) begärs

tillkännagivande om att medel bör överföras till

sjukvårdshuvudmännen för detta syfte.

I motionerna Sf246 (yrkande 2) av Agne Hansson och Marianne

Jönsson (c), Sf258 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)

och Sf232 av Rolf L Nilson m.fl. (v) tas upp frågan om

ersättning för förebyggande fotvårdsbehandling för diabetiker. I

motionerna begärs tillkännagivande om att ersättning för sådan

vård bör utges av sjukförsäkringen.

Vad gäller kostnaderna för medicinsk fotvård uttalade

utskottet i betänkandet 1992/93:SfU6 sin stora förståelse för

att kostnaderna kan vara betungande om vården inte

tillhandahålls inom den offentliga sjukvården eller kostnaderna

kan täckas av handikappersättningen. Utskottet var också

övertygat om att sådan fotvård är viktig för att förebygga

allvarligare skador som kan förorsaka extra lidande för

patienten och leda till ökade kostnader för sjukvården.

Utskottet ansåg att det emellertid i första hand är en fråga för

sjukvårdshuvudmännen att se till att vården finns tillgänglig

för de patienter som har ett medicinskt behov av den. Utskottet

förutsatte att problemen skulle uppmärksammas av HSU 2000.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i denna del.

Utskottet anser att även övriga frågor som tagits upp i

motionerna berörs av det pågående arbetet inom HSU 2000.

Motionerna Sf223, Sf232, Sf233, Sf246, Sf257 och Sf258 kan

därför lämnas utan åtgärd.

I motion Sf221 av Lennart Hedquist (m) anges att

erfarenheterna hittills är goda av försäkringskassornas

möjligheter att inom ramen för det s.k. Dagmar 400-projektet

upphandla sjukvård hos de olika sjukvårdshuvudmännen. Motionären

anser att det finns anledning att fortsätta det samarbete mellan

försäkringskassor och sjukvårdshuvudmän som projektet lett till.

Försäkringskassorna bör ges befogenheter att upphandla vård och

behandling som kan minska utbetalningarna från

socialförsäkringen. Motionären begär ett tillkännagivande härom.

Sedan år 1991 har sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen

erhållit särskild ersättning för medicinska rehabiliterings- och

behandlingsinsatser. Överenskommelse skall träffas lokalt mellan

försäkringskassan och sjukvårdshuvudmännen om hur resurserna

bäst skall användas för att snabbare återföra människor till

arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.

Vid en uppföljning och utvärdering av medlens användning för

år 1991 som företagits av Riksförsäkringsverket och

Landstingsförbundet konstateras att väsentliga förbättringar i

tillgänglighet och rehabiliterings- och behandlingskapacitet

snabbt har uppnåtts med stöd av dessa medel. Många av 1991 års

projekt har uppnått eller överträffat målsättningen att minska

utbetalningarna från socialförsäkringen med ett belopp minst

motsvarande storleken på den särskilda ersättningen till

sjukvårdshuvudmannen.

Mot bakgrund av de positiva resultat som framkommit vid

uppföljningen och utvärderingen har regeringen och företrädare

för sjukvårdshuvudmännen bedömt det vara angeläget att fortsätta

med denna ersättningsform även under år 1994. Överenskommelse

har därför träffats om att beloppet skall höjas till 510

miljoner kronor för år 1994. Enligt utskottets mening får motion

Sf221 härigenom anses tillgodosedd.

I motion Sf211 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s)

anförs att kön till sjukhus som utför konstgjord befruktning är

mycket lång. Många barnlösa par vänder sig därför till privata

kliniker, vilket medför en kostnad på ca 30 000 kr som paret

får stå för själva. Motionärerna anser att behandlingen bör

ersättas av försäkringskassan var den än utförs, och de begär

ett tillkännagivande härom.

Utredningen (S 1992:02) om prioriteringar inom hälso- och

sjukvården, Prioriteringsutredningen, skall enligt direktiven

(dir. 1992:8) bl.a. diskutera vad som bör vara hälso- och

sjukvårdens ansvarsområde. Utredningen har i en nyligen avlämnad

rapport, Vårdens svåra val (SOU 1993:93), redovisat olika

argument i frågan om barnlöshet skall uppfattas som en sjukdom

eller inte (s. 117). Rapporten skall enligt direktiven

remissbehandlas och därefter ligga till grund för utredningens

fortsatta arbete som skall utmynna i ett slutbetänkande senast

den 31 december 1994.

Utskottet anser att Prioriteringsutredningens slutbetänkande

bör avvaktas. Frågan kan också komma att beröras av det arbete

som utförs inom HSU 2000. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion Sf211.

Ersättning för glasögon

AFL innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till

ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har

ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. De

tillhandahåller glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris

till barn och ungdomar under 19 år. Dessutom lämnas utan kostnad

glasögon eller kontaktlinser som hjälpmedel till starropererade

personer.

Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) begär i motion

Sf235 att en översyn skall göras av reglerna om sjukpenning så

att en arbetstagare som är beroende av glasögon för att kunna

utföra sitt arbete skall kunna få sjukpenning i vissa fall när

glasögonen har gått sönder.

Samma motionärer framhåller i motion Sf237 att personer som

genomgått starroperation med insättning av lins oftast även har

ett behov av läsglasögon. Motionärerna anser att ersättning

borde lämnas från försäkringskassan för särskilda läsglasögon,

och de begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om ersättning i

samband med skadade glasögon (se senast bet. 1991/92:SfU8).

Utskottet har därvid bl.a. anfört att de flesta människor som är

beroende av glasögon torde ha tillång till mer än ett par

glasögon som de kan använda åtminstone tillfälligtvis. För den

som behöver glasögon endast för läsning och liknande finns

möjlighet att snabbt och för en relativt billig penning skaffa

reservglasögon. Utskottet ansåg att det påtalade problemet av

bl.a. kostnadsskäl inte borde lösas inom

sjukpenningförsäkringen.

Motionsyrkanden om ersättning inom den allmänna försäkringens

ram för anskaffande av glasögon har under en följd av år

avslagits av riksdagen på förslag av utskottet (se senast bet.

1992/93:SfU6). Utskottet har därvid inte ansett att några andra

grupper än de som för närvarande erhåller bidrag från

sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt

samhällsstöd för anskaffande av glasögon.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Motionerna Sf235

och Sf237 bör därför avslås.

Föräldrapenning

Enligt 4 kap. AFL utges föräldrapenning med anledning av ett

barns födelse under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna.

För tiden efter barnets födelse har den av föräldrarna som till

huvudsaklig del vårdar barnet rätt till föräldrapenning.

Föräldrapenning som utges med sjukpenningbelopp beräknas efter

90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. Hel

föräldrapenning utges när föräldern inte förvärvsarbetar och

halv resp. en fjärdedels föräldrapenning utges när föräldern

förvärvsarbetar högst hälften resp. tre fjärdedelar av normal

arbetstid. I Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:3)

om föräldrapenningförmåner anges i 2 § att föräldrapenning inte

utges för tid om en eller flera dagar som normalt är arbetsfri

för en heltidsarbetande inom yrket, om inte föräldern uppbär

föräldrapenningförmån i direkt anslutning till den arbetsfria

tiden.

I motion Sf229 anför Ann-Cathrine Haglund (m) att det inte är

ovanligt att föräldrapenning med anledning av ett barns födelse

omväxlande tas ut av den som har lägst och den som har högst

inkomst. Det kan gå till så att den med lägst inkomst är hemma

med föräldrapenning under arbetsveckan. Den som har högst

inkomst utnyttjar därefter sin rätt till föräldrapenning under

helgerna, från t.ex. fredag eftermiddag till måndag. Motionären

anser att det inte kan ha varit lagstiftarens mening att

föräldrapenningen skulle kunna utnyttjas på det sättet, och

möjligheten bör därför stoppas genom en lagändring. Hon

hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen detta

till känna.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket uppger i sitt remissyttrande den 27

maj 1993 att en mindre undersökning görs vid några

försäkringskassekontor för att kartlägga omfattningen av uttag

av föräldrapenning i anslutning till fridagar på detta sätt. Om

resultatet av undersökningen visar att föräldrar växlar i uttag

av föräldrapenning inför fridagar, och detta kan antas ske

enbart för att få ut en högre föräldrapenning, anser verket att

det bör övervägas att skärpa reglerna. En sådan skärpning skulle

kunna göras genom att i verkets föreskrifter anges att föräldern

måste ta ut minst en hel dags föräldrapenning i anslutning till

de arbetsfria dagarna.

Försäkringskasseförbundet har i sitt yttrande den 13 juni

1993 anfört att, om det vid en granskning skulle visa sig att

omfattningen av ifrågavarande förfarande är stor, man bör

överväga att ändra föreskrifterna. Hänsyn måste då tas så att

försäkringen inte försämras för andra grupper eller görs

administrativt krångligare.

Genom beslut den 30 augusti 1993 har chefen för

Socialdepartementet tillsatt en arbetsgrupp för översyn av vissa

frågor inom föräldraförsäkringen. Arbetsgruppen skall bl.a.

belysa olika situationer där en förälders uttag av

föräldrapenning mer styrs av önskemålet att ge familjen en

inkomstförstärkning än av att ta del i vården av barnet. Som

exempel nämns den situation som beskrivs i motion Sf229.

Arbetsgruppen skall bedöma omfattningen av och lämna förslag

till ändringar som motverkar att föräldraförsäkringen utnyttjas

på detta sätt. Förslag i denna del skall redovisas senast den 31

december 1993.

Utskottet ser positivt på att en kartläggning nu görs av

omfattningen av uttaget av föräldrapenning i samband med

fridagar på angivet sätt. Utskottet anser dock att resultatet av

arbetsgruppens arbete bör avvaktas, och motion Sf229 bör därför

inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension

Förtidspension utges till en försäkrad som har fyllt 16 år för

tid före den månad han fyller 65 år eller ålderspension

dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på

grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller

psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel

och nedsättningen kan anses varaktig. Förtidspension utges i

form av hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels pension.

Förtidspension kan beviljas efter ansökan av den försäkrade

eller genom att försäkringskassan initierar en pensionsprövning.

När en försäkrad uppbär sjukpenning, rehabiliteringspenning

eller ersättning för sjukhusvård enligt AFL kan

försäkringskassan byta ut förmånen mot förtidspension utan att

den försäkrade ansökt härom. Detsamma gäller då en försäkrad får

ersättning för sjukhusvård eller livränta enligt lagen om

arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som betalas

ut enligt någon annan författning. När försäkringskassan

initierar en pensionsprövning tillerkänns den försäkrade alltid

pension fr.o.m. månaden efter det beslutet meddelas.

Vid egen ansökan beviljas förtidspension från den tidpunkt den

försäkrade uppfyller förutsättningarna för rätt till pension.

Pension kan dock inte beviljas för längre tid tillbaka än tre

månader före ansökningsmånaden. Den försäkrade kan dock i

ansökan disponera över retroaktivtiden så att förtidspension

beviljas för kortare tid tillbaka än tre månader samt även

begära en senareläggning av tidpunkten, åtminstone fram till

dess försäkringskassan fattar beslut i ärendet. Om en

sjukskriven försäkrad ansöker om förtidspension från en viss

framtida tidpunkt skall dock kassan på eget initiativ pröva

utbyte av sjukpenning mot förtidspension.

I motion Sf214 anför Chris Heister (m) att enligt praxis kan

en försäkrad som ansöker om förtidspension vid en viss tidpunkt

disponera över begynnelsetidpunkten för utgivande av pensionen

fram till dess försäkringskassan beslutar att bevilja pension.

Motionären anför som exempel att om en försäkrad ansöker om

pension i januari månad och försäkringskassan fattar beslut i

november månad kan den försäkrade välja från vilken månad

pensionen skall börja utges under den angivna tidsperioden. Om

den försäkrade väljer november månad som begynnelsetidpunkt för

pensionen får detta till konsekvens att arbetsgivaren får betala

semesterersättning för perioden januari--november månad. Enligt

motionären kan detta i framför allt mindre företag vara

ekonomiskt betungande då det kan röra sig om tiotusentals

kronor. Motionären framhåller att denna praxis, förutom de

ekonomiska konsekvenserna för företagen, i sig är utmanande och

därför bör avskaffas.

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat

sig över motionen.

Riksförsäkringsverket har uppfattningen att det rör sig om

ett fåtal fall där den pensionsberättigade önskar en

begynnelsetidpunkt för tid efter ansökningsmånaden. I de flesta

ansökningsfallen uppbär den försäkrade dessutom sjukpenning, och

i dessa fall är möjligheten att disponera över

begynnelsetidpunkten starkt begränsad.

Riksförsäkringsverket anser med beaktande härav att det

saknas anledning att ytterligare reglera frågan om

begynnelsetidpunkten för förtidspension men framhåller att det

kan finnas anledning att inta en annan ståndpunkt om det visar

sig att antalet ärenden ökar.

Försäkringskasseförbundet avstyrker motionen och anför att

det nuvarande systemet fungerar bra.

Med hänsyn till vad som framkommit under remissbehandlingen

anser utskottet att motion Sf214 inte bör föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida.

Vårdbidrag

Vårdbidrag utges till förälder för vård av barn under 16 års

ålder som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom

eller handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller

handikappet skall beaktas. Vårdbidraget utges allt efter

tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas

storlek som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels

förmån. Hel förmån utgör 2,5 basbelopp och partiell förmån

tillämplig del därav. Vårdbidraget är skattepliktigt och utgör

pensionsgrundande inkomst för föräldern. Av vårdbidraget kan

också viss del bestämmas som ersättning för merkostnader.

Merkostnadsersättningen är skattefri, och denna ersättning

grundar inte någon rätt till pension.

Om föräldrar till barn, för vilket rätt till vårdbidrag

föreligger, lever åtskilda kan vårdbidraget utges med hälften

till vardera föräldern under förutsättning att båda tar del i

vården och har gemensam vårdnad om barnet. För uppdelning av

vårdbidraget krävs också att båda föräldrarna begär att bidraget

delas upp.

Liisa Rulander (kds) anför i motion Sf254 att det är relativt

vanligen förekommande att barn för vilket vårdbidrag utges har

en del av sitt boende hos den förälder som inte uppbär

vårdbidrag. Enligt motionären är det också tämligen vanligt i en

sådan situation att den förälder som uppbär vårdbidrag nekar att

medverka till att en uppdelning av bidraget kommer till stånd.

Även kravet på gemensam vårdnad för att delning av vårdbidraget

skall kunna ske ställer till problem i de fall den ene föräldern

motsätter sig en ansökan om sådan vårdnad och barnet mestadels

bor hos den förälder som inte har del i vårdnaden. Motionären

anser att vårdbidraget bör fördelas i proportion till hur många

dygn barnet vistas hos respektive förälder och att det behövs en

översyn av reglerna om uppdelning av vårdbidrag för föräldrar

som lever åtskilda.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket ställer sig positivt till en översyn

av reglerna och framhåller att en regelförändring som innebär

att reglerna om vårdbidrag görs mer samstämmiga med reglerna för

allmänt barnbidrag kan minska de problem som motionären

beskriver. Barnbidrag kan efter anmälan utbetalas till den

förälder hos vilken barnet är bosatt. Riksförsäkringsverket

anser också att en annan uppdelning än hälftendelning av

vårdbidraget kan diskuteras, men att en sådan uppdelning kräver

en noggrann analys av kriterierna för en sådan fördelning och de

administrativa konsekvenserna av detta.

Försäkringskasseförbundet påpekar att en delning av

vårdbidraget när föräldrarna inte är överens medför en ökad

administration och en svår kontrollfunktion vad gäller barnets

boende hos respektive förälder. Förbundet anser dock att en

förändring av reglerna kan vara motiverad.

Utskottet delar uppfattningen att det finns skäl att göra en

översyn av reglerna för uppdelning av vårdbidrag när föräldrarna

lever åtskilda. Enligt vad utskottet erfarit pågår inom

regeringskansliet ett arbete med att förändra samhällsstödet

till särlevande föräldrar, och en översyn av reglerna i nu nämnt

hänseende skulle lämpligen kunna ske inom ramen för detta

arbete. Vad utskottet med anledning av motion Sf254 sålunda

anfört bör ges regeringen till känna.

Administration och utbetalning av offentliganställdas

pensioner

Enligt nuvarande ordning administrerar de allmänna

försäkringskassorna, Statens löne- och pensionsverk (SPV) och

Kommunernas pensionsanstalt (KPA) sina respektive pensioner när

det gäller den försäkringsmässiga hanteringen, vilket innebär

att de olika organen fattar beslut om beviljande och beräkning

av pensioner. Utbetalning av pensionerna styrs av förordningen

(1980:624) om sättet och tiden för utbetalning av pension enligt

lagen om allmän försäkring, m.m. och förordningen (1980:579) om

utbetalning av statliga tjänstepensioner och vissa

socialförsäkringsförmåner, m.m.

Enligt dessa förordningar betalas allmän pension ut genom

Riksförsäkringsverket. Annan allmän pension än delpension

betalas ut av KPA, om pensionstagaren har rätt till sådan

kommunal personalpension som betalas ut av anstalten. Om SPV

betalar ut tjänstepensionsförmåner enligt statliga pensionsavtal

eller andra statliga pensionsbestämmelser som är samordnade med

allmän pension skall SPV betala ut även allmän pension, om det

inte finns särskilda skäl som talar för något annat. SPV får

också efter samråd med Riksförsäkringsverket betala ut pension

som inte är samordnad med allmän pension. Härvidlag gäller för

närvarande att SPV alltid betalar ut allmän pension om statlig

tjänstepension finns.

Hanteringen av allmän respektive statlig och kommunal pension

går till på följande sätt. Om en statlig eller kommunal pension

är aktuell, skickar SPV eller KPA en avisering till

Riksförsäkringsverket. Denna avisering leder till en markering i

Riksförsäkringsverkets databas att SPV respektive KPA skall

betala ut en eventuell allmän pension. När så allmän pension

beviljas en försäkrad, översänder verket de grunduppgifter som

SPV och KPA behöver för att kunna beräkna utbetalningsbeloppet

för den allmänna pensionen. SPV och KPA aviseras därefter

kontinuerligt om förändringar av grunduppgifterna.

Riksförsäkringsverket aviseras i sin tur månadsvis med

uppgifter om tjänstepensionernas belopp, som behövs vid

beräkning av inkomstprövade förmåner. All avisering sker via

ADB-media. För försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket

innebär detta att all handläggning och ADB-bearbetning av SPV-

och KPA-ärenden sker i stort sett på samma sätt som för övriga

pensioner fram till själva utbetalningsmomentet.

I motion Sf287 av Monica Öhman m.fl. (s) anförs att de

allmänna försäkringskassorna tillskapades i samband med

genomförandet av lagen om allmän försäkring. I samband därmed

fördes seriösa resonemang om att administrationen av de statliga

tjänstepensionerna skulle föras över till kassorna. Av olika

skäl blev så inte fallet. Motionärerna uppger vidare att allmän

pension betalas ut av tre skilda administrationer,

försäkringskassorna genom ADB-centralen i Sundsvall, SPV genom

DAFA i Stockholm och KPA genom egen datorkraft i Stockholm. I

dag, 30 år efter det att allmän tilläggspension (ATP) började

utbetalas, finns det enligt motionärerna inte samma motiv för

denna administration av pensionsutbetalningar. Det nya statliga

pensionsavtalet från år 1991 innebär att den statliga

tjänstepensionen betalas ut som ett nettobelopp utan någon

samordning med den allmänna pensionen, och denna senare pension

är dessutom beloppsmässigt den dominerande delen av vad SPV

betalar ut i pension. Utbetalning av allmän pension bör därför

enbart göras av de allmänna försäkringskassorna, och kassorna

skall samtidigt betala ut statliga kompletterande

tjänstepensioner till dem som får pension både enligt det nya

och det gamla pensionsavtalet. På samma sätt bör utbetalning av

den kommunala kompletteringspensionen kunna göras av kassorna. I

yrkande 1 begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet av

en utredning om överföring av administrationen av

pensionsutbetalning från SPV och KPA till de allmänna

försäkringskassorna.

I yrkande 2 i samma motion begärs ett tillkännagivande till

regeringen om en utredning av överföring av den övriga delen av

administrationen av den statliga personalpensionen, dvs.

beviljande och beräkning av pension, till de allmänna

försäkringskassorna. Enligt motionärerna är serviceaspekten en

av de främsta fördelarna med en sådan överföring. Pensionärerna

får direkt ett beslut på sin sammanlagda pension, och då

kassorna har samtliga uppgifter om pensionsförhållandena kan de

besvara olika frågor från pensionärerna. Genom att kassorna inte

har tillgång till SPV:s register via terminal kan kassorna i dag

inte ens ge besked till pensionärerna om vilken skatt som skall

dras på pensionen. En samlad administration för utbetalning bör

dessutom medföra administrativa vinster.

Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet,

Landstingsförbundet, Kommunförbundet, SPV och KPA har yttrat sig

över motionerna.

Enligt Riksförsäkringsverkets mening finns det beträffande

utbetalning av pensioner tre möjliga alternativ. 1. Den

nuvarande ordningen. 2. Försäkringskassorna och

Riksförsäkringsverket betalar ut även tjänstepensioner. 3. Varje

administration betalar ut sina pensioner, dvs. ingen samordning

av pensionsutbetalning. Motivet för att samordna utbetalningarna

är dels administrativa vinster, dels en bättre service till

pensionärerna. De administrativa vinsterna enligt alternativen 1

och 2 är enligt verkets uppfattning begränsade. Varje

administration måste även vid en samordning ha ett eget

utbetalningssystem för sådana pensioner där ingen övrig part är

inblandad. Beträffande serviceaspekten har en samordnad

utbetalning fördelar genom att pensionären på ett ställe kan få

besked om belopp, skatteuttag, utbetalningstidpunkt etc. En enda

utbetalare medför att skatteavdrag inte behöver delas upp på en

huvudarbetsgivare och en sidoinkomst. Information om det

försäkringsmässiga innehållet måste däremot lämnas av respektive

administration, eftersom man endast där har nödvändiga

grunduppgifter, och kunskaperna om varandras regelverk ofta inte

är tillräckliga. Det tredje alternativet leder till något ökade

kostnader för själva utbetalningshandlingarna.

Riksförsäkringsverket framhåller vidare att en överföring av

hela administrationen av de statliga personalpensionerna till

försäkringskassorna kan ge fördelar avseende bättre service till

pensionärerna och tillvaratar de fördelar som finns med en

gemensam utbetalning, men att de administrativa effekterna i

övrigt är mer svårbedömda. En överföring av hela

administrationen skulle dock kräva en omfattande uppbyggnad av

kompetens och rutiner hos verket och kassorna. På sikt torde

däremot vissa integrationsvinster vara möjliga genom bättre

utnyttjande av bl.a. personal och ADB-utrustning.

Riksförsäkringsverket har inga invändningar mot att en utredning

görs avseende de aktuella frågorna men anser att en sådan

utredning också bör innefatta alternativet att varje

administration sköter sin egen utbetalning. En eventuell

utredning bör också planeras så att den kan ta hänsyn till de

förändringar inom pensionssystemet som övervägs inom

pensionsarbetsgruppen.

Försäkringskasseförbundet anser att om utbetalning av SPV-

och KPA-pensioner administreras av försäkringskassorna skulle

pensionärerna kunna få en bättre service. Förbundet menar vidare

att om den försäkringsmässiga hanteringen av SPV- och

KPA-pensionerna överfördes till kassorna skulle informationen

bli lättöverskådligare för såväl utbetalare som pensionstagare.

En samlad administration bör dessutom innebära administrativa

vinster. Förbundet ställer sig positivt till motionärernas

förslag om en utredning i nu förevarande hänseenden.

SPV kan inte se någon förbättring för pensionsmottagarna

med den av motionärerna föreslagna ändringen av utbetalning av

pensionerna. Om utbetalningarna av pensionerna flyttas över till

försäkringskassorna skulle detta innebära att närmare 400 olika

enheter måste sitta inne med den kunskap som i dag finns samlad

på ett ställe. Beträffande samordning uppger SPV att vissa delar

av den statliga tjänstepensionen, t.ex. militärernas pensioner,

samordnas med allmän pension även efter det att det nya

tjänsteavtalet börjat att tillämpas. SPV framhåller vidare att

enligt gjorda utredningar har SPV i förhållande till andra

försäkringsorgan en mycket stor ekonomisk effektivitet när det

gäller utbetalningsverksamheten. Beträffande den

försäkringsmässiga hanteringen menar SPV att en överföring av

denna enbart skulle medföra kompetensproblem och administrativa

problem inom den decentraliserade kassaorganisationen. SPV har i

och för sig inga invändningar mot att frågorna utreds men menar

att statens utredningsresurser hellre bör användas på frågor där

man kan finna en större ekonomisk potential än i denna fråga.

KPA har uppfattningen att motionen inte skall föranleda

någon åtgärd. Till stöd för denna uppfattning framför KPA i

huvudsak samma synpunkter som SPV.

Landstings- och kommunförbunden anser att nuvarande

ordning av administration och utbetalning av pensioner väl

tillgodoser landstingens och kommunernas krav på en effektiv och

billig pensionsadministration och anser att motionen bör avslås.

Med hänsyn till vad som anförts av remissinstanserna finner

utskottet inte anledning att föreslå någon utredning i enlighet

med motionärernas önskemål. Utskottet avstyrker därför bifall

till motion Sf287.

Begravningshjälp

AFL innehåller inga bestämmelser om rätt till

begravningshjälp. Däremot finns en sådan rätt enligt lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om

statligt personskadeskydd.

Det förekommer även att olika kollektiva eller enskilda

försäkringar täcker kostnader för begravning. I kollektivavtal

mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer har tecknats

avtal om tjänstegrupplivförsäkringar som ger rätt till

begravningshjälp om arbetstagaren avlider och i regel även om

arbetstagarens make eller sambo avlider. Även företagare har

möjlighet till anslutning till sådan försäkring.

Begravningshjälpen utgår i dessa fall i regel med ett halvt

basbelopp.

Enligt 5 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144) skall kommunen

där den avlidne senast var folkbokförd ombesörja gravsättning om

ingen annan gör det. Kommunen har då rätt till ersättning för

kostnaderna av dödsboet. Finns ej tillräckliga medel för

begravningskostnader utgår bidrag enligt förarbetena till 6 §

socialtjänstlagen (1980:620).

Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) anför i motion Sf205 att i de fall

dödsboet inte kan betala begravningskostnaderna kan man anta att

den döde levt under små ekonomiska förhållanden. Motionärerna

anser att en obligatorisk dödsfallsförsäkring bör införas och

begär ett tillkännagivande härom. I motion Sf256 begär Bengt

Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) att regeringen snarast

lägger fram förslag om införande av en allmän

begravningsförsäkring.

En särskild utredare tillkallades år 1989 med uppgift att

kartlägga de kostnader som uppkommer i samband med begravning

och undersöka om det föreligger behov av stöd för sådana

kostnader genom ökat samhällsansvar. Utredningen anför i sitt

betänkande Vad kostar begravningar -- vem betalar? (SOU 1990:82)

att, om ekonomiskt stöd skall utgå, det naturligen bör ske genom

den allmänna försäkringen och finansieras genom

arbetsgivaravgifter. Om begravningshjälp skulle införas i

Sverige borde den enligt utredningen anpassas till att motsvara

kostnaderna för kista, svepningsarbete och vad som i övrigt får

anses nödvändigt och ofrånkomligt för en begravning, en kostnad

på ca 6 000 kr i 1990 års priser. Med ett beräknat antal av

95 000 dödsfall per år skulle de sammanlagda årliga

utbetalningarna av begravningshjälp uppgå till 570 miljoner

kronor och föranleda ett ökat avgiftsuttag på ca 0,1 %.

Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds

fortfarande inom regeringskansliet (Civildepartementet).

Utskottet anser liksom vid sin senaste behandling av frågan

(se bet. 1992/93:SfU6) att beredningen av utredningsförslaget

bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna

Sf205 och Sf256.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medicinsk rehabilitering

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf240,

2. beträffande psykologisk utredning och behandling

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf202,

3. beträffande missbrukarvård

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf207 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande försäkringskassornas

rehabiliteringsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf204,

5. beträffande rehabilitering av arbetslösa

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf279,

6. beträffande rehabiliteringsutredning av småföretagare

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf283 yrkande 6,

7. beträffande arbetshjälpmedel

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf222,

8. beträffande de samlade kostnaderna för

funktionshindrade

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf231,

1992/93:Sf260 och 1992/93:Sf274,

9. beträffande förebyggande vård

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf223, 1992/93:Sf232,

1992/93:Sf233, 1992/93:Sf246, 1992/93:Sf257 och 1992/93:Sf258,

10. beträffande Dagmar 400

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf221,

11. beträffande konstgjord befruktning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf211,

12. beträffande ersättning för glasögon

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf235 och

1992/93:Sf237,

13. beträffande föräldrapenning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf229,

14. beträffande begynnelsetidpunkt för förtidspension

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf214,

15. beträffande vårdbidrag

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf254 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande administration och utbetalning av

offentliganställdas pensioner

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf287,

17. beträffande begravningshjälp

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf205 och

1992/93:Sf256.

Stockholm den 9 november 1993

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta

Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin

(fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson (s), Pontus

Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf

von Essen (m), Bengt Lindqvist (s), Widar Andersson (s), Rune

Backlund (c) och Ulf Kristersson (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93 1

Utskottet 4

Rehabilitering 4

Medicinsk rehabilitering 5

Missbrukarvård 6

Försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet 8

Arbetslösa 9

Rehabiliteringsutredning av småföretagare 10

Arbetshjälpmedel 11

Sjukvård och högkostnadsskydd 11

Ersättning för glasögon 14

Föräldrapenning 14

Begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension 16

Vårdbidrag 17

Administration och utbetalning av offentliganställdas

pensioner 18

Begravningshjälp 21

Hemställan 22