Bet. 1993/94:SfU5

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SFU05

Vissa utlänningsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

1993/94

SfU5

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet ett antal motioner som

väckts under riksmötet 1992/93 och som berör olika frågor med

anknytning till utlänningslagen, bl.a. regler om

arbetstillstånd, visum, förvar av barn och utvisning på grund av

brott.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner,

huvudsakligen med hänvisning till pågående utredningsarbete

eller beredningsarbete inom regeringskansliet.

En reservation (fp) och tre särskilda yttranden (s, kds, nyd)

har avlämnats.

Motioner

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:Sf602 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ökad möjlighet för utlänning med speciell kompetens,

yrkeskunskap, att få stanna i Sverige permanent eller i vart

fall tillfälligt under så lång tid som det särskilda

arbetskraftsbehovet föreligger och inte kan tillgodoses på annat

sätt.

1992/93:Sf603 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

beträffande utvisning av i svenska samhället redan etablerade

utlänningar till krigszon i hemlandet.

1992/93:Sf607 av Kjell Eldensjö och Ingrid Näslund (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tidsgräns för gästande missionärers

uppehållstillstånd.

1992/93:Sf614 av Lars Sundin och Hans Nyhage (fp, m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten att få stanna i Sverige.

1992/93:Sf617 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om individuell prövning av

uppehållstillstånd för invandrad make eller hustru till svensk

medborgare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vigselbevis för utländska medborgare

och registrering i folkbokföringen.

1992/93:Sf618 av Sylvia Lindgren (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utnyttjande av utländska kvinnor.

1992/93:Sf622 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åldersgränsen i utlänningslagen.

1992/93:Sf627 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn av avvisningsregler riktade mot

personer som kan antas begå brott i Sverige av typ hets mot

folkgrupp.

1992/93:Sf630 av Torgny Larsson och Hans Göran Franck (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förbud mot att ta barn i förvar

som inte åtföljs av vårdnadshavare.

1992/93:Sf631 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i utlänningslagstiftningen att väsentligt fler

utlänningar som begår brott kan utvisas än vad som sker för

närvarande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att utlänningslagstiftningen ändras så

att utvisning även kan komma till användning vid upprepade eller

flera brott av mindre allvarlig beskaffenhet exempelvis några

snatterier,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 7 §

utlänningslagen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 10 §

utlänningslagen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ändring i utlänningslagen

att öka möjligheten att utvisa flyktingar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ändringar i verkställighetsreglerna så

att möjligheten att verkställa utvisningar ökar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att sätta upp ett delmål för att öka

antalet utvisningar på grund av brott, vilket går ut på att

minst hälften av de utlänningar som begår brott skall bli

föremål för utvisning inom en tvåårsperiod eller i början av

1995.

1992/93:Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att det skapas klara och

lättbegripliga regler för att avvisa en utlänning på grund av

asocialitet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att det skapas klara och

lättbegripliga regler för att utvisa en utlänning på grund av

asocialitet.

1992/93:Sf633 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

totalförbud mot förvarstagande av barn,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tillämpning av besöksviseringsreglerna

i enlighet med 1983/84 års riktlinjer.

1992/93:Sf635 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen noga följer

tillämpningen av den paragraf i utlänningslagen som tillåter att

barn tas i förvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utredningen med uppgift att göra en

översyn av invandringspolitiken samt invandrings- och

flyktingpolitiken (dir. 1993:1).

1992/93:Sf636 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avskaffande av visumtvång för utländska

medborgare.

1992/93:Sf637 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn av reglerna för

arbetskraftsinvandringen.

1992/93:Sf643 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förändringar i SFS 1991:29 om

säsongsarbetstillstånd.

1992/93:Sk313 av Lars Svensk och Alwa Wennerlund (kds) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utvisning.

1992/93:Ju833 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om översyn av utlänningslagen.

Motion väckt med anledning av skrivelse 1992/93:157 Invandrar-

och flyktingpolitiken

1992/93:Sf22 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utvisning av utländska medborgare vid

allvarlig kriminalitet och vid upprepad mindre allvarlig

kriminalitet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utvisning av ensamstående barn,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utvidgad visering.

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:150,

(kompletteringspropositionen)

1992/93:Fi93 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att det snarast skapas sådana

förutsättningar att utländska medborgare som begår allvarliga

brott eller som gör sig skyldiga till upprepad mindre allvarlig

brottslighet kan utvisas.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker ett antal

motioner från riksmötet 1992/93 med anknytning till

utlänningslagen. Innan utskottet behandlar motionsyrkandena vill

utskottet erinra om att regeringen den 14 januari i år har

beslutat om direktiv (dir. 1993:1) för en parlamentarisk

kommitté som skall se över invandrarpolitiken samt invandrings-

och flyktingpolitiken. Kommittén har antagit namnet Invandrar-

och flyktingkommittén.

En huvuduppgift för kommittén skall vara att lägga fram

förslag om hur invandrarpolitiken bör vara utformad för att ge

bättre förutsättningar för invandrare att integreras i det

svenska samhället, och att särskilt intresse bör ägnas åt

invandrarnas situation på arbetsmarknaden liksom

svenskkunskapernas betydelse för integrationen. En annan

huvuduppgift skall vara att se över hur människor från andra

länder som söker en fristad undan förtryck av olika slag skall

kunna få detta tillgodosett i vårt land, men även göra

överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt.

Kommittén bör i detta sammanhang närmare analysera och överväga

hur invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så

att de tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge

rättsligt skydd åt olika kategorier skyddsbehövande och överväga

frågor som kan komma att aktualiseras av en svensk

Europaintegration. Möjligheterna att återvända om förhållandena

i flyktingarnas hemländer så medger skall bedömas, och förslag

till en aktiv politik för frivillig repatriering bör läggas

fram. I direktiven anges att kommittén bör redovisa sina förslag

genom delbetänkanden. I den del som berör invandrings- och

flyktingpolitiken skall arbetet vara avslutat den 1 mars 1995.

En särskild delstudie med en internationell översikt och analys

av invandringsreglering och skyddsbestämmelser för flyktingar

och hur dessa regler är utformade jämfört med de svenska, jämte

de överväganden och de förslag detta kan aktualisera, skall

överlämnas till Kulturdepartementet hösten 1993. Kommittén kan i

övrigt initiera de expertstudier som anses nödvändiga. --

Kommittén bör lägga fram förslag till de

författningsförändringar som föranleds av dess

ställningstaganden.

Arbetstillstånd m.m.

Bestämmelser om rätten för utlänningar att vistas i och ha

anställning i Sverige finns i utlänningslagen (1989:529) och

utlänningsförordningen (1989:547).

Med undantag för nordiska medborgare måste en utlänning ha

uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige.

Tillstånd utfärdas av Statens invandrarverk.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen

av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och

Arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika

yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra.

Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med

länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås.

Sådant samråd anses dock ha skett om Invandrarverket följt

Arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.

I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd.

Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om

högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana

utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för

studier och arbetar under tiden den 15 maj--den 15 september.

Arbetstillstånd ges för viss tid och får avse ett visst slag

eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som

behövs.

Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har varit reglerad

under de senaste decennierna i enlighet med de riktlinjer för

den samlade invandrarpolitiken som riksdagen antog år 1968

(prop. 1968:142, SU 1968:196, rskr. 405) och som sedan i

tillämpliga delar fastställts vid 1983/84 års riksmöte (prop.

1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Riktlinjerna förutsätter en

reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, dels

därför att invandrarna skall ges möjlighet att leva under samma

betingelser som befolkningen i övrigt, dels därför att

möjligheterna till sysselsättning för kvinnorna, de äldre och de

handikappade inte får försämras genom oreglerad invandring.

Uppkommande arbetskraftsbehov skall därför i första hand fyllas

genom utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska medel som står

till buds innan tillstånd till arbetskraftsinvandring ges.

Prövningen av arbetskraftsbehovet skall ske i ett långt

perspektiv, och utländsk arbetskraft får inte användas som en

regulator av arbetskraftstillgången. Dessutom förutsätts att

Arbetsmarknadsstyrelsen, efter hörande av arbetsmarknadens

parter, ger allmänna riktlinjer för tillståndsärendenas

bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. I

proposition 1983/84:144 anförde föredragande statsrådet att det

mot bakgrund av den dittillsvarande utvecklingen och den

dåvarande sysselsättningssituationen saknades anledning att

räkna med något egentligt behov för Sveriges del av

arbetskraftsinvandring under överskådlig tid. Det var angeläget

att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första

hand tillgodoses när arbetstillfällen finns. Hon ansåg därför

att arbetskraftsinvandring i fortsättningen borde tillåtas

endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens

aktiva medverkan har visat sig att ett uppkommet

arbetskraftsbehov inte kan tillgodoses genom arbetskraft som

finns i Sverige. Som undantag från principen att utomnordisk

arbetskraftsinvandring inte bör vara tillåten nämns i

propositionen främst nyckelfunktioner inom industrin och

näringslivet i övrigt samt inom vissa andra samhällsområden.

Vidare nämns personer som behövs för kvalificerad forskning,

produktutveckling eller introduktion av en ny teknologi, liksom

inom det kulturella området. Även andra undantag bör enligt

propositionen kunna göras under särskilda förhållanden.

Det bör också framhållas att Sverige inte haft någon egentlig

arbetskraftsinvandring från utomnordiska länder sedan början av

1970-talet då den s.k. reglerade invandringen kom att tillämpas

fullt ut. Den egentliga arbetskraftsinvandringen omfattar också

sedan många år endast några hundra personer per år. EES-avtalet,

när det trätt i kraft, innebär vidare att medborgare i EG- och

EFTA-länderna har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i

Sverige.

I motion Sf602 anför John Bouvin (nyd) att utländsk

arbetskraft med speciell kompetens eller yrkeskunskap bör få

ökade möjligheter att få stanna i Sverige permanent eller i vart

fall tillfälligt under så lång tid som det särskilda

arbetskraftsbehovet föreligger och inte kan tillgodoses på annat

sätt.

Enligt gällande bestämmelser kan högutbildade utlänningar

eller andra högt kvalificerade yrkeserfarna personer med

särskild betydelse för näringslivet eller kulturlivet beviljas

permanent uppehållstillstånd. Motion Sf602 är därmed

tillgodosedd och bör inte föranleda något uttalande från

riksdagens sida.

Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) begär i motion

Sf643 att reglerna för säsongsarbetstillstånd ändras så att

sådana tillstånd endast utfärdas i undantagsfall. I motionen

framhålls att den arbetsgivare som beviljas tillstånd att

anställa utländsk arbetskraft måste garantera att de som

anställs erhåller minst en viss minimilön. Löneförhållandena är

enligt motionärerna svårkontrollerade då säsongsarbetarna ofta

arbetar på ackord och har oreglerad arbetstid. En utländsk

medborgare som beviljas arbetstillstånd för exempelvis

jordgubbsplockning har också rätt att söka annat arbete inom

lantbruksproduktionen efter det att det tillståndsgivande

arbetet upphört och även dessförinnan. Motionärerna menar att de

nuvarande reglerna innebär att utländsk arbetskraft kan

utnyttjas på ett sätt som strider mot det som normalt tillämpas

på svensk arbetsmarknad.

I beslut den 10 januari 1991 uppdrog regeringen åt

Arbetsmarknadsstyrelsen och Invandrarverket att genomföra

förändringar avseende hanteringen av vissa arbetstillstånd.

Förändringarna innebär att ett mer generellt och förenklat

säsongsarbetstillstånd för tre månader har ersatt den tidigare

tillståndsformen för feriearbetande utländska studerande samt de

olika mellanformer för kortvariga tillfälliga arbetstillstånd

som vuxit fram de senaste åren. Det nya systemet bygger liksom

det tidigare på att arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer

branschvisa kvoter efter samråd med parterna på arbetsmarknaden.

Hanteringen av dessa tillståndsärenden kan efter bemyndigande av

Invandrarverket skötas av länsarbetsnämnderna i stället för av

Invandrarverket.

Det förhållandet att möjligheten att anlita

säsongsanställd utländsk arbetskraft kan missbrukas av oseriösa

arbetsgivare kan enligt utskottets uppfattning inte tas till

intäkt för att generellt begränsa denna tillståndsgivning. I

stället måste ett eventuellt missbruk mötas med ökade

kontrollåtgärder från berörda myndigheters sida. Utskottet, som

erinrar om att även frågan om omfattningen av utländsk

säsongsarbetskraft i framtiden ryms inom ramen för Invandrar-

och flyktingkommitténs arbete, avstyrker bifall till motion

Sf643.

Kjell Eldensjö och Ingrid Näslund (kds) anför i motion Sf607

att Invandrarverket tillämpar samma regler avseende

uppehållstillstånd för gästande missionärer som för övrig

arbetskraftsinvandring. För bl.a. präster, munkar och nunnor

tillämpas generösare regler. Motionärerna menar att generösare

tidsgränser bör tillämpas även för missionärer och begär ett

tillkännagivande härom. I motion Sk313 yrkande 2 av Lars Svensk

och Alwa Wennerlund (kds) anförs att frikyrkan missgynnas i

förhållande till idrottsrörelsen beträffande uppehållstillstånd.

Gästande missionärer utvisas efter tre år här i landet medan

idrottsmän får sina uppehållstillstånd förlängda. En sådan

behandling kan inte ses som human och rättfärdig, och staten bör

sträva efter att behandla frikyrkorörelsen på samma sätt som

idrottsrörelsen.

Enligt nya riktlinjer inom Invandrarverket kan

uppehållstillstånd för missionärer beviljas för högst ett år i

taget så länge som en församling, ett trossamfund eller

organisation i Sverige eller hemlandet bekräftar och förordar

verksamheten. Den som missionerar utan uppdrag kan beviljas

uppehållstillstånd för högst tre år. Motionerna Sf607 och Sk313

yrkande 2 får därmed anses tillgodosedda och bör inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

I tre motioner tas upp frågor som rör personer som under

längre tid bott och arbetat i Sverige.

Kjell Eldensjö (kds) anför i motion Sf603 att det sedan

tidigare här i Sverige finns familjer från det forna Jugoslavien

och att dessa fått tillstånd att arbeta. I den svenska

lågkonjunkturen behövs de kanske inte längre i produktionen och

riskerar därmed att utvisas till ett krigsdrabbat område där de

går en osäker framtid till mötes. Motionären framhåller att det

inte är rimligt att Sverige med sin generösa flyktingpolitik tar

emot människor från ett krigsdrabbat område, men samtidigt

sänder tillbaka människor som under flera år arbetat i Sverige

till ett sådant område. Reglerna bör därför ändras så att

människor som under flera år arbetat och bott i Sverige inte

riskerar att återsändas till sitt hemland om detta befinner sig

i krig och hemorten ligger i en krigszon. I motion Sf614 av Lars

Sundin och Hans Nyhage (fp, m) begärs ett tillkännagivande om

att personer som på ett legalt sätt kommit till Sverige och

länge arbetat här och klarat sin försörjning bör få rätt att

kvarstanna här. Berndt Ekholm m.fl. (s) begär i motion Sf637 en

översyn av reglerna för arbetskraftsinvandring. Motionärerna

anser att arbetskraftsinvandrare bör få stanna i Sverige om de

så önskar. Ett alternativ skulle kunna vara att tidsbegränsade

arbetstillstånd gavs för betydligt längre tid än två år eller

att permanent uppehållstillstånd kan beviljas efter en viss tid.

Som ovan framgått skall en parlamentarisk kommitté se över

invandrings- och flyktingpolitiken. I kommitténs arbete ingår

enligt direktiven att lägga fram förslag om utformning av

grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige och

överväga om det är lämpligt att utforma mer flexibla regler för

invandring. Inom ramen för kommittén kommer således de frågor

som tagits upp i de redovisade motionerna att behandlas.

Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete bör avvaktas

och avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf603,

Sf614 och Sf637.

Viseringsregler

Visering innebär enligt 2 kap. 1 § utlänningslagen tillstånd

att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid.

Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle

men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt

1 kap. 3 § ha visering, om han inte har uppehållstillstånd eller

är medborgare i annat nordiskt land. Regeringen får föreskriva

andra undantag från kravet på visering. Sådana undantag har

föreskrivits i 2 kap. 1 § utlänningsförordningen.

Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos

släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs

i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte

kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens

bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha

för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått

uppehållstillstånd.

Tre motioner berör frågor om viseringskrav.

I motion Sf22 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)

framhålls att Sveriges liberala viseringsregler bör skärpas och

att visumtvång bör införas för exempelvis alla medborgare från

det forna Jugoslavien. Motionärerna begär i yrkande 16 ett

tillkännagivande om ett utvidgat viseringskrav.

I juni i år fattade regeringen beslut om att införa krav på

visering för medborgare i Bosnien-Hercegovina. Detta innebär att

det numera föreligger viseringskrav för samtliga medborgare från

det forna Jugoslavien. Utskottet anser därmed att motion Sf22

yrkande 16 är tillgodosedd.

Ingela Mårtensson (fp) anför i motion Sf636 att när

EES-avtalet träder i kraft kommer svenska medborgare att fritt

kunna förflytta sig mellan de länder som berörs av avtalet.

Denna frihet gäller inte personer som har medborgarskap i ett

land utanför EG- och EFTA-området men bor och arbetar i något av

dessa länder. Sverige bör därför ta initiativ till ett

avskaffande av visumtvång för dessa kategorier vid resa mellan

länder som omfattas av EES-avtalet.

Som framhållits i motionen berör reglerna om fri rörlighet för

personer inom EG/EES-området endast medborgare i de aktuella

länderna, medan medborgare inom området från "tredjeland" inte

har samma rättigheter att röra sig fritt. Utskottet vill erinra

om att för de nio EG-länder som har anslutit sig till

Schengenavtalet, som träder i kraft i februari 1994, kommer ett

för dessa länder gemensamt visum för tredjelandsmedborgarna att

utfärdas med en giltighet av tre månader. Ett enskilt land kan

däremot ge visum för längre tid, men endast för det landet.

Enligt Maastrichtavtalet kommer ett närmare samarbete att

utvecklas för bl.a. kontroll av medlemsländernas externa gränser

och invandringspolitik och politik avseende

tredjelandsmedborgare. Utskottet utgår därför från att den

problemställning som tagits upp i motionen för Sveriges

vidkommande kommer att aktualiseras i det fortsatta arbetet med

Europaintegrationen. Motionen behöver därför inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

I motion Sf633 yrkande 15 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om att riksdagens riktlinjer från 1983/84

om besöksvisering bör tillämpas. Motionärerna framhåller att de

hårda viseringsreglerna som Invandrarverket infört för bl.a.

medborgare från Iran och Bangladesh fortfarande gäller och att

dessa regler lett till många familjetragedier.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att

Invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren

och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer

restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen

uttalades att en förändring mot en generösare

viseringspraxis måste ske utan dröjsmål, framför allt i

fråga om släktbesök. Sverige hade, inte minst som undertecknare

av Helsingforsavtalet men också i övrigt, ett ansvar för att den

förda invandringspolitiken inte ledde till splittring av

familjer, genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att

träffas. I särskild hög grad gällde detta i sådana fall där den

härvarande inte kunde återvända till hemlandet. Det var enligt

statsrådets mening inte lämpligt att för alla situationer

använda samma bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga

om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstod som

särskilt ömmande borde visering ges. I mindre behjärtansvärda

fall kunde det däremot finnas anledning att följa principen att

visering skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att

avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Någon

anledning att mer konkret lägga fast regler i detta hänseende

förelåg inte enligt statsrådet. I stället borde Invandrarverkets

styrelse leda utvecklingen av verkets viseringspolitik.

Utgångspunkten borde därvid vara de synpunkter på en generös

viseringspraxis som getts uttryck i propositionen.

Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i

propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla

den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land

att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan

ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av

att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots

allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning

uppfattas som mer avlägsna släktingar.

Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om

nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om bl.a. iranska

medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en

konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25 % av beviljade

viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988 och 1989,

vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska medborgare

minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv fick göra

troligt att syftet med resan till Sverige var ett besök och

inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering tillämpades

också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh

och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock en mer

liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering för att

närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en

nära anhörig som var svårt sjuk.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU10 vidhöll

utskottet sin bedömning att tillämpningen av

viseringsbestämmelserna, framför allt i fråga om släktbesök,

borde vara generös och att de riktlinjer som fastställdes av

riksdagen år 1984 fortfarande skulle gälla. Av en redovisning av

Invandrarverkets praxis efter mars 1990 beträffande iranska

medborgare framgick att det endast under de första åren efter

det att en person fått uppehållstillstånd i Sverige ställdes

särskilt hårda krav för att visum skulle beviljas de anhöriga.

Utskottet konstaterade att visum i regel beviljades för såväl

föräldrar som syskon när tre resp. fem år gått. I speciellt

ömmande situationer beviljades dessutom alltid visering. Med

hänsyn till att så många "avhopp" tidigare skett och med

beaktande av att fortfarande 22 % av visumansökningarna

beviljades (av vilka sedermera 18 % "hoppar av"), tycks

Invandrarverket ändå, ansåg utskottet, ha tillämpat

bestämmelserna så generöst som omständigheterna medgivit.

Utskottet utgick från att Invandrarverket noga följde

utvecklingen och skulle ändra sin praxis i mer generös riktning

så snart detta blev möjligt.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att riksdagen bör

vidhålla sin tidigare inställning och avstyrker bifall till

motion Sf633 yrkande 15.

Vissa frågor om anknytningsinvandring

En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller

enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller

sammanboende om äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit i

anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning

innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för

sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får

permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan

på sådant tillstånd under två år används också benämningen

tvåårsregeln för den angivna ordningen.

Frågor som berör uppskjuten invandringsprövning tas upp i två

motioner.

Margitta Edgren (fp) pekar i motion Sf617 på att utländska

kvinnor som gift sig med svenska män i utlandet upplever det som

mycket negativt att det i Sverige tar lång tid att få

uppehållstillståndet förnyat och att detta ger ett ovänligt

intryck av Sverige. I yrkande 1 framhålls att varje par borde

bedömas individuellt och att i vissa fall uppehållstillstånd

borde kunna ges för längre tid. Ett annat problem är enligt

motionären att kvinnan registreras som ogift i

folkbokföringshänseende intill dess vigselbeviset är översatt

till svenska språket. Detta är också ett exempel på

myndighetsutövning som ger ett ovälkommet intryck. Motionären

begär därför i yrkande 2 att utländska kvinnor som utomlands

gift sig med svenska män och accepterats som invandrare skall

registreras som gifta intill dess motsatsen bevisats. I motion

Sf618 av Sylvia Lindgren (s) anförs att många kvinnor som

misshandlas och förnedras fogar sig i sin situation eftersom en

separation nästan alltid leder till utvisning. Åtgärder bör

därför vidtas så att dessa kvinnor vid en separation inte tappar

anknytningsbegreppet under den stipulerade tvåårsperioden.

I motion Sf22 yrkande 13 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist

(nyd) anförs att många ensamma barn kommer till Sverige för att

söka asyl. När barnen har beviljats uppehållstillstånd anländer

föräldrarna och dessa kan då av anknytningsskäl få

uppehållstillstånd. Motionärerna begär att barnens

uppehållstillstånd i sådana fall omedelbart skall omprövas.

Såvitt avser den fråga som tagits upp i motion Sf618 framhölls

i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken

att, när ett äktenskap eller ett samboende bryts före

tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det enskilda

fallet bör beaktas vid prövningen av om utlänningen skall få

stanna. Som exempel på sådana omständigheter angavs att det

finns barn i förhållandet eller att utlänningen har blivit

misshandlad eller annars illa behandlad i äktenskapet eller

samboendet, riskerar att bli socialt utstött vid återkomsten

till hemlandet eller har hunnit bli väl etablerad i arbetslivet.

Vidare framhölls angelägenheten av att undvika beslut som

framstår som stötande för rättskänslan. Utskottet anförde i sitt

av riksdagen godkända betänkande SfU 1983/84:30 att det är

nödvändigt att vara speciellt varsam vid handläggningen av dessa

ärenden. Utskottet ansåg att de överväganden som gjorts i

propositionen i denna fråga var tillfredsställande.

I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet att regeringen,

i de fall ett förhållande brutits på grund av misshandel eller

andra allvarliga trakasserier innan tvåårsgränsen uppnåtts, tar

mycket stor hänsyn till det och tillåter utlänningen att stanna

trots att anknytningen upphört. Utskottet avstyrkte bifall till

föreliggande motioner.

Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1991/92:SfU10 att det tills vidare är nödvändigt att,

när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad

anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent

uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som

framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan

möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för

ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen

restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som

stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en

tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas

förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån

även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att

reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller

samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock

samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet

konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande

omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett

förhållande brutits på grund av misshandel eller andra

allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte

berett att förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte

därför bifall till då föreliggande motioner.

Utskottet utgår från att de frågor som tagits upp i motionerna

Sf617, Sf618 och Sf22 yrkande 13 kommer att behandlas av

Invandrar- och flyktingkommittén. Utskottet anser därför att

motionerna inte skall föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

Förvar av barn

Ett utländskt barn under 16 år får enligt 6 kap. 3 §

utlänningslagen tas i förvar om det är sannolikt att barnet

kommer att avvisas och att förordnande om omedelbar

verkställighet kommer att meddelas eller fråga uppkommer om

verkställighet av ett sådant beslut om avvisning, och det finns

en uppenbar risk för att barnet annars håller sig undan och

därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör

fördröjas. Barnet får inte tas i förvar om det är tillräckligt

att det ställs under uppsikt. Förvar får också tillgripas om

fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning i

annat fall än som sägs ovan eller av ett beslut om utvisning när

uppehållstillståndet gått ut om det vid ett tidigare försök att

verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet

ställs under uppsikt.

Barnet får inte skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de

är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i

förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare här i riket får det tas

i förvar endast om det föreligger synnerliga skäl.

Barnet får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar, eller

om det finns synnerliga skäl ytterligare 72 timmar.

De nuvarande reglerna, som innebär en begränsning i

förhållande till vad som tidigare gällde av möjligheterna att ta

barn i förvar, infördes den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:138,

bet. 1992/93:SfU3, rskr. 1992/93:68).

I motion Sf633 yrkande 13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

förslag om totalförbud mot att ta barn i förvar. Motionärerna

anför att de nya reglerna om barnförvar visserligen innebär en

begränsning av möjligheterna att ta barn i förvar, men

motionärerna framhåller att den enda godtagbara lösningen är ett

totalförbud mot att ta barn i förvar. Charlotte Branting m.fl.

(fp) anför i motion Sf635 att de inte kan ställa sig bakom

riksdagens beslut föregående år, eftersom de befarar att

ändringen kan leda till en ökning av antalet barn i förvar. De

framhåller att det är angeläget att regeringen noga följer

tillämpningen av den ändrade lagstiftningen och begär i yrkande

1 ett tillkännagivande härom. I yrkande 2 anförs att utredningen

med uppgift att göra en översyn av invandrarpolitiken samt

invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1) bör se över

även reglerna om förvar av barn och lägga fram förslag som i

princip förbjuder detta. I motion Sf630 av Torgny Larsson och

Hans Göran Franck (s) anförs att det är otillfredsställande att

barn som saknar vårdnadshavare här i riket kan tas i förvar och

begär ett tillkännagivande om behovet av ett förbud mot

förvarstagande i dessa fall. Enligt motionärerna kan en möjlig

lösning vara någon form av kvalificerad uppsikt.

Förslaget i proposition 1991/92:138 innebar större

inskränkningar i möjligheterna att ta barn i förvar än vad som

sedan blev riksdagens beslut. Utskottet framhöll i sitt

betänkande att om det enda tvångsmedel -- förvar -- som finns

för att avlägsna en barnfamilj som fått avslag på sin ansökan om

uppehållstillstånd slopades borde ett sådant förslag ha

föregåtts av en diskussion om de grundläggande bestämmelserna i

utlänningslagen. Denna, framhöll utskottet, bygger på principen

att de beslut som fattats i utlänningsärenden skall följas och

att ett beslut är verkställbart även i de fall den enskilde inte

frivilligt rättar sig efter det. Propositionen innebar enligt

utskottet att man ändrade på denna grundläggande princip i

lagstiftningen när det gäller barnfamiljerna. Utskottet ansåg

att det ytterst alltid måste, som en sista utväg, finnas

möjlighet att mot barnets och familjens vilja verkställa beslut

även i andra avvisningsfall än dem för vilka förvarsmöjligheten

behölls enligt propositionen, och i utvisningsfallen. Utskottet

kunde därför inte till fullo ställa sig bakom propositionens

förslag. Vad gällde frågan om förvar av ensamma barn ansåg

utskottet att en yttersta möjlighet att ta även ett ensamt barn

i förvar måste finnas kvar, eftersom barnet i annat fall hade

möjlighet att vägra lämna landet utan att det kunde tvingas till

det.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare

inställning att det alltid måste finnas en yttersta möjlighet

att avlägsna den som inte har rätt att stanna i landet.

Utskottet kan därför inte biträda motionerna Sf633 yrkande 13

och Sf630. Utskottet kan inte heller ställa sig bakom syftet med

motion Sf635 men förutsätter att regeringen utan något särskilt

tillkännagivande från riksdagens sida noga följer tillämpningen

av de nya reglerna om förvar av barn. Utskottet förutsätter

också att den parlamentariska utredningen i sitt arbete kommer

att diskutera förvarsreglerna när förslag om den framtida

flyktingpolitiken utarbetas. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion Sf622 av

Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, v). I motionen anförs att

enligt FN-konventionen om barnets rättigheter, en konvention som

Sverige tillträtt, avses med barn varje människa under 18 år, om

inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för

barnet. Enligt utlänningslagen behandlas barn som vuxna när de

uppnår 16 års ålder. Motionärerna anser att utredningen om en

översyn av invandrarpolitiken och invandrings- och

flyktingpolitiken bör få tilläggsdirektiv att överväga om en

höjning av åldersgränsen i utlänningslagen är motiverad.

Utskottet framhöll med anledning av en motion i samma syfte i

sitt tidigare nämnda betänkande 1992/93:SfU3 att utskottet

utgick från att frågan om åldersgränsen i utlänningslagen bör

ändras kommer att uppmärksammas inom den av statsrådet aviserade

utredningen om en översyn av flykting- och invandringspolitiken

och att motionen därmed inte borde föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. Direktiven till utredningen ger ingen ledning

för bedömning av om frågan kommer att tas upp, men med hänsyn

till utredningens inriktning och parlamentariska sammansättning

utgår utskottet fortfarande från att frågan om åldersgränsen

kommer att tas upp inom ramen för utredningsarbetet. Någon

riksdagens åtgärd med anledning av motionen anser utskottet inte

påkallad.

Utvisning på grund av brott

Bestämmelserna om utvisning på grund av brott återfinns i 4

kap. 7--10 §§ utlänningslagen. Utvisning på grund av brott får

endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad -- i huvudsak

om utlänningen döms för brott som kan leda till fängelse i mer

än ett år -- och det finns risk för fortsatt brottslig

verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte bör få

stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads- och

familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige. Bl.a.

gäller att en utlänning som vistats i Sverige med permanent

uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes, eller

som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas

endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar gäller

ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast om han

har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra

fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här.

Utvisning av flykting får också ske om han i Sverige eller

utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för

rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle

fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen får en utlänning som

kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal

väcktes hade vistats här sedan minst fem år över huvud taget

inte utvisas på grund av brott. -- Utvisningsfrågan avgörs av

den domstol som dömer i brottmålet. Om en utlänning utvisas

skall domstolen beakta det men som utlänningen åsamkas genom

utvisningen, när domstolen bestämmer påföljden för brottet. En

domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast

möjligt om domen eller beslutet vunnit laga kraft eller

nöjdförklaring avgetts.

I tre motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.

I motion Fi93 yrkande 19 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) och i

motion Sf22 yrkande 6 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)

begärs tillkännagivanden om att utländska medborgare som begår

allvarliga brott liksom de som döms för upprepad mindre

allvarlig kriminalitet skall utvisas. Ett liknande

tillkännagivande begärs av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) i

motion Sf631 yrkande 3. I denna motion framhålls att det är ett

faktum att utlänningar och även invandrare är överrepresenterade

i brottsstatistiken. Motionärerna begär därför tillkännagivanden

om sådana ändringar i utlänningslagen att väsentligt fler

utlänningar som begår brott kan utvisas (yrkande 1). Ett

lämpligt delmål för att utvisa utlänningar som begår brott är

att minst hälften av dessa skall bli föremål för utvisning inom

en tvåårsperiod, eller senast i början av år 1995 och i yrkande

8 begärs ett tillkännagivande härom. I yrkandena 4 och 5 begärs

tillkännagivanden om ändringar i 4 kap. 7 och 10 §§

utlänningslagen. Motionärerna menar att åtgärder som tar sikte

på att utvisning skall kunna ske för brott som har lägre

straffsats än fängelse i mer än ett år samt ökade möjligheter i

övrigt till utvisning på grund av brott kan ha en

allmänpreventiv effekt. Vidare framhåller motionärerna att även

reglerna som begränsar möjligheterna att utvisa flyktingar bör

skärpas, och i ett yrkande 6 begärs ett tillkännagivande härom.

Motionärerna begär slutligen i yrkande 7 att

verkställighetsreglerna ändras så att möjligheterna att

verkställa utvisningar ökar.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utvisning

på grund av brott. Vid sin senaste behandling av frågan

hänvisade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

1991/92:SfU10 till Våldskommissionens betänkande Våld och

brottsoffer (SOU 1990:92). I detta betänkande ansåg kommissionen

att -- oavsett orsakerna till kriminaliteten --

statistikuppgifterna om invandrarnas brottslighet var oroande.

Kommissionen ansåg att regelsystemet för utvisning på grund av

brott borde ses över. Ett syfte med en sådan översyn var enligt

kommissionen att undersöka hur reglerna hade tillämpats och i

vilken mån de lämnade utrymme för godtycke och olikformig

rättskipning. Kommissionen ansåg att det borde övervägas att

göra det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen

till kriminella personer fick inte gå före hänsynen till vanliga

människors trygghet, och det var enligt kommissionen bättre att

kriminella utlänningar utvisades än att det uppstod krav på

längre påföljder eller mindre human kriminalvård. Utskottet

ansåg att beredningen av kommissionens betänkande borde avvaktas

och avstyrkte bifall till samtliga motioner.

I en rapport (1991/92:12) Invandrarpolitikens inriktning och

resultat konstaterar Riksdagens revisorer att även om en

utlänning döms för mycket grova brott får han vanligen

kvarstanna i Sverige efter avtjänat straff. Revisorerna

efterlyste en tydligare redovisning av praxis i

utvisningsärenden och fann det motiverat med en översyn av

reglerna om utvisning på grund av brott. Vidare har Statens

invandrarverk i en skrivelse till regeringen i oktober 1992

föreslagit vissa åtgärder som enligt verkets uppfattning bör

vidtas för att minska brottsligheten bland asylsökande.

Regeringen har härefter tillkallat en särskild utredare för

att se över bl.a. reglerna om utvisning på grund av brott (dir.

1992:108).

Utredningen har i ett delbetänkande Utvisning på grund av

brott (SOU 1993:54) framlagt vissa förslag till ändringar i

bl.a. utlänningslagen och i brottsbalken. De föreslagna

förändringarna innebär i huvudsak följande. En första

förutsättning för utvisning på grund av brott skall vara att det

är tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Avsikten är

inte att varje bagatellbrott skall kunna föranleda utvisning. I

fråga om mindre allvarliga brott skall utvisning kunna ske bara

om brottsligheten är systematisk eller upprepad. Utredningen

föreslår vidare att kravet på återfallsrisk uttryckligen skall

anges avse risk för återfall i brott i allmänhet och alltså inte

nödvändigtvis likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning

till brottets karaktär, oberoende av återfallsrisk, föreslås

kunna komma i fråga vid brott av lägre svårighetsgrad än som

krävs enligt nuvarande ordning. Även fortsättningsvis skall

domstolen vid en utvisningsprövning väga in utlänningens

ankytning till Sverige. Tidsgränserna i fråga om

uppehållstillstånd resp. vistelse här i landet, vilka ger

utlänningen ett särskilt skydd mot utvisning, föreslås

utmönstrade. I stället bör en prövning av den faktiska

anknytningen ske i varje särskilt fall. Detta skall även gälla

den som kom till Sverige som mycket ung. Begränsningen av

möjligheten att utvisa flyktingar skall kvarstå. Utredningen

föreslår dock att den omständigheten att utlänningen har en

flyktingförklaring inte längre skall vara bindande för domstolen

vid ställningstagande till frågan om utvisning. Slutligen

föreslås att domstol vid straffmätning och påföljdsval inte

längre skall ta särskild hänsyn till om utvisningen innebär

något men för utlänningen. Regeringens möjlighet att upphäva

eller mildra en domstols beslut om utvisning skall kvarstå.

Utvisningsutredningens betänkande är föremål för beredning

inom regeringskansliet, och enligt vad utskottet erfarit avser

regeringen att under våren 1994 till riksdagen lägga fram

förslag till ändring av reglerna om utvisning på grund av brott.

Utskottet, som i detta sammanhang också vill erinra om att

möjligheten att utvisa utlänning på grund av brott begränsas av

FN:s flyktingkonvention och FN:s konvention mot tortyr och annan

grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

anser att resultatet av beredningen av Utvisningsutredningens

betänkande bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till

motionerna Sf22 yrkande 6, Sf631 yrkandena 1 och 3--8 samt Fi93

yrkande 19.

Utvisning och avvisning på grund av asocialitet

Reglerna om utvisning på grund av asocialitet utmönstrades i

och med tillkomsten av 1989 års utlänningslag. Dessa

bestämmelser tillämpades i praktiken aldrig och ansågs i det

närmaste obsoleta. I 4 kap. 2 § utlänningslagen finns dock vissa

materiella regler som ger möjlighet att avvisa en utlänning

som kommer hit för att ägna sig åt exempelvis prostitution,

koppleri och illegal in- och utförsel. Bestämmelserna möjliggör

en individuell utlänningskontroll med hjälp av avvisning i

anslutning till inresan och upp till tre månader därefter.

I motion Sf632 yrkandena 2 och 3 av Karl Gustaf Sjödin m.fl.

(nyd) begärs tillkännagivande om behovet av att det skapas klara

och lättbegripliga regler för att avvisa och utvisa en utlänning

på grund av asocialitet. Motionärerna anför att utlänningslagen

erbjuder begränsade möjligheter att avvisa en utlänning på grund

av asocialitet. I motionen framhålls särskilt att ett inte ringa

antal prostituerade under senare tid har kommit till Sverige för

att under en begränsad tid, oftast tre månader, erbjuda sina

tjänster. Denna verksamhet kan enligt motionärerna ha anknytning

till internationella prostitutionsligor.

Som framgår ovan finns det i utlänningslagen vissa möjligheter

att avvisa en utlänning som kommer hit i avsikt att söka sitt

uppehälle på ett asocialt sätt. Eftersom motionärerna särskilt

anger prostitution, bör framhållas att den som prostituerar sig

inte begår ett brott enligt svensk lag. Utvisning är således

inte möjlig i dessa fall. Den nyss nämnda Utvisningsutredningen

skall enligt direktiven i sitt fortsatta arbete behandla bl.a.

de regler som avser vilken betydelse en utlännings vandel skall

ha vid bedömning av hans rätt till uppehållstillstånd. Utskottet

förutsätter att utredningen kommer att behandla de frågor som

tas upp av motionärerna och att resultatet av utredningens

fortsatta arbete bör avvaktas. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion Sf632 yrkandena 2 och 3.

Avvisning och utvisning av personer som kan befaras komma att

begå brott i Sverige

I 4 kap. 2 § utlänningslagen finns bestämmelser om att en

utlänning kan avvisas om han på grund av tidigare ådömt

frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas

komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt

land. Stadgandet förutsätter sålunda en negativ prognos, utifrån

bl.a. tidigare brottslighet.

I en särskild lag om utlänningskontroll finns regler om

avvisning och utvisning när utlänningslagens regler inte är

tillämpliga. Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

trädde i kraft den 1 juli 1991 och ersatte terroristlagen

(1989:530) och en bestämmelse i utlänningslagen om utvisning med

hänsyn till rikets säkerhet.

Enligt lagen om särskild utlänningskontroll skall en utlänning

kunna utvisas om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet

eller om det med hänsyn till vad som är känt om hans tidigare

verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer

att begå eller medverka till en brottslig gärning som innefattar

hot om våld, hot eller tvång för politiska syften. Undantag görs

dock för gärningar utomlands som har övervägande karaktär av

politiskt brott. Beslut om utvisning enligt lagen om särskild

utlänningskontroll meddelas av regeringen. Den parlamentariska

kontrollen av lagens tillämpning sker genom att regeringen

årligen lämnar en skrivelse härom till riksdagen. Se senast

regeringens skrivelse 1992/93:156, betänkande 1992/93:JuU18.

Två motioner tar upp frågor som rör möjligheterna att avvisa

eller utvisa personer som kommer till Sverige i syfte att

bedriva rasistisk propaganda och hets mot folkgrupp.

Ingvar Svensson (kds) anför i motion Sf627 att det under

hösten 1992 förekom ihärdiga rykten om att en antisionistisk

konferens skulle hållas i Sverige, och inbjuden till denna

konferens skulle vara bl.a. den s.k. franske historikern Robert

Faurisson. Enligt motionären har denne gjort sig känd för

påståenden om att den nazistiska judeutrotningen skulle vara ett

falsarium. Faurisson skall också enligt vad motionären uppger ha

blivit dömd för sina antisemitiska åsikter av fransk domstol.

Motionären uppger vidare att Faurisson till svensk polis uppgett

att besöket i Sverige var av privat karaktär och att polisen lät

honom passera in i landet. Han skall dock ha medverkat i

närradiosändningar, varför det kan ifrågasättas om besöket varit

privat. Motionären begär i ett tillkännagivande att lagtexten i

utlänningslagen och lagen om särskild utlänningskontroll ses

över så att det tydligt framgår att personer som kommer till

Sverige i avsikt att bedriva hets mot folkgrupp kan avvisas. I

motion Ju833 yrkande 2 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c,

kds) begärs en ändring av utlänningslagen så att personer, som

avser att besöka Sverige i syfte att sprida rasistisk propaganda

eller som dömts i andra länder för brott med rasistisk

anknytning, kan nekas tillstånd att resa in i landet.

Utskottet vill till en början uttala att det hyser sympati och

förståelse för de åsikter som framförs i motionerna. De problem

som motionärerna tar upp tangerar demokratins och

yttrandefrihetens gränser, och behandlingen av dessa problem är

mycket vansklig.

Personer som i uttalanden eller i annat meddelande som sprids

hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse kan

enligt straffbestämmelser i brottsbalken dömas för hets mot

folkgrupp till fängelse i högst två år. En utländsk medborgare

som i Sverige döms för ett sådant brott kan alltså i princip

utvisas ur landet enligt regler i utlänningslagen. Syftet med

motionerna är emellertid att sådana personer skall hindras att

resa in i landet för att här sprida sådana uttalanden som nyss

angetts. Som ovan redogjorts för kan en utlänning avvisas om det

kan antas att han kommer att begå brott här i landet eller annat

nordiskt land. Enligt uttalanden i förarbetena till 1980 års

utlänningslag (SOU 1979:64, prop. 1979/80:96) krävs det för att

avvisning i sådana fall skall ske att det klart bör framgå av

utlänningens egna uttalanden eller av andra förhållanden att han

tänker begå brott. Det kan således ställa sig svårt att avvisa

en utländsk medborgare som kommer hit i avsikt att begå brott.

Ett alternativ att hindra en utlänning i åsyftade fall att komma

in i Sverige skulle kunna vara att införa särskilda regler om

att en person som i andra länder dömts för brott av rasistisk

natur eller med rasistisk ankytning får avvisas. Utskottet är

emellertid inte berett att förorda en sådan inskränkning då en

icke önskvärd besökare i och för sig kan ha legala syften med

sitt besök, exempelvis att besöka släktingar. Tilläggas bör

också att den avvisningsgrund i 4 kap. 2 § utlänningslagen som

redogjorts för inte gäller för den som har gällande visering

eller uppehållstillstånd. Lagen om särskild utlänningskontroll

tar särskilt sikte på sådana personer som kan ha för avsikt att

här i riket utföra våldshandlingar och torde inte vara

tillämplig i nu förevarande fall. Frågan om ändring i

bestämmelsen i utlänningslagen såvitt gäller utlänningar som

omfattas av EES-avtalet har varit föremål för överväganden i

proposition 1991/92:170 bilaga 10. Enligt artikel 3 i direktiv

64/221/EEG får inskränkningar i dessa utlänningars fria

rörlighet med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa

grundas uteslutande på den berörda personens eget uppförande.

Tidigare domar för brott skall inte i och för sig vara

tillräckligt för att vidta någon sådan åtgärd. Med hänsyn till

att avvisning i nu förevarande fall förutsätter en negativ

prognos, utifrån bl.a. tidigare brottslighet, har kravet i

direktivet ansetts uppfyllt. Utvisningsutredningens fortsatta

arbete avseende vilken betydelse en persons vandel skall ha för

frågan om uppehållstillstånd kan enligt utskottets uppfattning

även få betydelse för bedömningen av de nu aktuella frågorna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf627 och Ju833 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande uppehållstillstånd för personer med särskild

kompetens

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf602,

2. beträffande arbets- och uppehållstillstånd

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf603, 1992/93:Sf607,

1992/93:Sf614, 1992/93:Sf637, 1992/93:Sf643 och 1992/93:Sk313

yrkande 2,

3. beträffande utvidgad visering

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf22 yrkande 16,

4. beträffande riktlinjer för besöksvisering

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf633 yrkande 15,

5. beträffande avskaffande av visumtvång

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf636,

6. beträffande makeanknytning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf617 och

1992/93:Sf618,

7. beträffande anknytning till barn

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf22 yrkande 13,

8. beträffande förvar av barn

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf630, 1992/93:Sf633

yrkande 13 och 1992/93:Sf635,

res. 1 (fp)

9. beträffande åldersgränsen i utlänningslagen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf622,

10. beträffande utvisning på grund av brott

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf22 yrkande 6,

1992/93:Sf631 yrkandena 1 och 3--8 och 1992/93:Fi93 yrkande 19,

11. beträffande avvisning och utvisning vid asocialitet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf632 yrkandena 2 och 3,

12. beträffande rasistiska brott

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf627 och

1992/93:Ju833 yrkande 2.

Stockholm den 9 november 1993

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta

Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin

(fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson (s), Arne

Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Bengt

Lindqvist (s), Widar Andersson (s), Rune Backlund (c), Ulf

Kristersson (m) och Märtha Gårdestig (kds).

Reservation

Förvar av barn (mom. 8)

Sigge Godin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till motionerna."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att i princip bör möjligheterna att ta barn i

förvar helt förbjudas. Utskottet är dock medvetet om att det i

vissa begränsade fall måste finnas en sådan yttersta möjlighet

för att kunna verkställa ett avlägsnandebeslut. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf630 och Sf633

yrkande 13.

Som redovisats ovan infördes den 1 januari 1993 nya regler

beträffande möjligheterna att ta barn i förvar. Enligt

utskottets mening kan detta leda till en ökning av antalet barn

i förvar. Det är därför angeläget att regeringen noga följer

tillämpningen av de ändrade bestämmelserna. Utskottet anser

vidare att Invandrar- och flyktingkommittén bör få i uppdrag att

att se över bestämmelserna om förvar av barn och komma med

förslag som i princip förbjuder detta. Vad utskottet sålunda

anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf635 ge regeringen

till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande förvar av barn

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf635 samt med

avslag på motionerna 1992/93:Sf630 och 1992/93:Sf633 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Förvar av barn (mom. 8)

Märtha Gårdestig (kds) anför:

De regler om förvar av barn som trädde i kraft den 1 januari

1993 innebär en begränsning av möjligheterna att ta barn i

förvar i förhållande till tidigare bestämmelser. Jag anser dock,

i likhet med vad jag anförde i min reservation i utskottets

betänkande 1992/93:SfU3 om förvar av barn, att mycket starka

skäl talar mot att ta barn i förvar. Det enda skäl som kan

anföras för ett förvarstagande är att ett avlägsnandebeslut av

barnfamiljer i vissa fall inte skulle kunna verkställas. Det är

därför viktigt att denna fråga noga penetreras i utredningen om

invandrings- och flyktingpolitiken och att kommittén därvid

allvarligt överväger hur möjligheterna att ta barn i förvar

väsentligt skall kunna inskränkas.

2. Åldersgränsen i utlänningslagen (mom. 9)

Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Margareta

Israelsson, Maud Björnemalm, Bengt Lindqvist och Widar

Andersson (alla s) anför:

I motion Sf622 framhålls att barn i utlänningslagens mening

anses som vuxna redan vid 16 års ålder och att detta strider mot

innehållet i FN-konventionen om barnets rättigheter. Vi anser

att att denna fråga skall behandlas inom ramen för Invandrar-

och flyktingkommitténs arbete och att kommittén därvid överväger

möjligheterna att nå överensstämmelse mellan utlänningslagen och

bestämmelserna i FN-konventionen.

3. Utvisning på grund av brott (mom. 10)

Arne Jansson (nyd) anför:

I motionerna Sf22, Sf631 och Fi93 pekas på bl.a. den

allvarliga fara för samhället som den ökade kriminaliteten

utgör. Enligt all tillgänglig statistik är utländska medborgare

kraftigt överrepresenterade bland dem som lagförs och döms för

brott. Det är därför väsentligt att de bestämmelser som reglerar

möjligheterna att utvisa sådana utländska medborgare ändras i

skärpande riktning. Utvisningsutredningen har lagt fram flera

sådana förslag, men enligt min åsikt är dessa inte tillräckligt

långtgående. Jag anser därför att regeringen vid beredningen av

betänkandet bör beakta vad som nu anförts. I likhet med

utskottet anser jag dock att denna beredning bör avvaktas, och

jag avstår därför från att reservera mig.