Bet. 1993/94:SoU1

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU01

Barn och ungdom

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga

Innehållsförteckning

1993/94

SoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 24 motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 1993, som rör olika frågor om barn och ungdom. Den

övervägande delen av dessa frågor har behandlats av utskottet

tidigare, senast hösten 1992 i betänkandet 1992/93:SoU2.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och en

meningsyttring (v).

Motionerna

1992/93:So210 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en utredning tillsätts med uppdrag att

bl.a. kartlägga antalet gatubarn i Sverige, deras situation och

vad som förorsakat den,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sociala myndigheter och andra som har

att göra med barn som far illa görs mer medvetna om gatubarnens

existens och situation för att kunna arbeta förebyggande och

behandlande.

1992/93:So220 av Liselotte Wågö (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om tilläggsdirektiv till Socialtjänstutredningen rörande barn i

familjehem.

1992/93:So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ändra regler som förutsätter att

mamman har ett huvudansvar för barnen.

1992/93:So259 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar att i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

(LVU) efter orden "genom missbruk av beroendeframkallande medel"

införa tillägget "eller dopningsmedel".

1992/93:So271 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, c, kds, v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inkorporation av FN:s konvention om

barnens rättigheter.

1992/93:So281 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts

om behov av regler för flyttning av barn.

1992/93:So282 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

möjlighet för socialnämnd (eller motsvarande) att besluta om

barns umgänge.

1992/93:So286 av Björn Ericson och Ines Uusmann (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av 71 §

socialtjänstlagen.

1992/93:So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen utarbetar ett samlat

ungdomspolitiskt förslag enligt vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om intensifierad information till ungdomar om

sexuella övergrepp,

8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte att

inrätta ett rikscentrum för barn som utsatts för sexualbrott,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ge ungdomsmottagningarna resurser för

att utveckla arbetet med missbruk bland ungdomar.

1992/93:So307 av Eva Zetterberg och Birgit Henriksson (v, m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

barns rättssäkerhet enligt vad i motionen anförts om möjligheter

att förbättra deras rättssäkerhet.

1992/93:So601 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

föräldrautbildningen inom mödra- och barnhälsovården bör ges

ökad status och ökat stöd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

föräldrautbildning inom barnomsorg och skola bör sanktioneras

och stödjas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en utredning med bl.a. uppdrag att utreda föräldrautbildningens

betydelse, organisation och innehåll bör tillsättas.

1992/93:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en ökad föräldrautbildning.

1992/93:Ju504 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rätt för målsägande att bli underrättad när

omhändertagen enligt lagen om vård av unga avviker eller eljest

vistas på fri fot. (Motionen har överlämnats till

socialutskottet från justitieutskottet.)

1992/93:Ju647 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson

(nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

reglerna för marknadsföringen av s.k. sexresor ses över i syfte

att förbjuda hanteringen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en informationskampanj mot sexturism,

sexuell handel med barn och barnprostitution,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det behövs en kartläggning av

barnprostitutionen i Sverige med förslag till åtgärder.

1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behovet av ökat strukturerat samarbete mellan lokala och

regionala instanser för att hjälpa barn som far illa.

1992/93:Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att på ett tidigt stadium ingripa med

riktade åtgärder mot barn i riskzonen.

Utskottet

Övergripande frågor

FN:s barnkonvention

Motionen

I motion So271 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, c, kds, v)

begärs ett tillkännagivande om inkorporation av FN:s konvention

om barnens rättigheter. Motionärerna anser att man alltför ofta

bortser från konventionens stadganden i samband med

lagtillämpning och myndighetsutövning samt vid politiska beslut

och prioriteringar. En inkorporering av konventionen i svensk

rätt skulle enligt motionärerna stärka barnens ställning.

Bakgrund

FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i kraft den

2 september 1990 sedan den ratificerats av 20 stater, av vilka

Sverige var en. Genom ratificeringen har Sverige iklätt sig en

internationell, folkrättslig förpliktelse att följa

konventionens bestämmelser. Till skillnad från situationen i

många andra länder är dock internationella konventioner inte

direkt tillämplig rätt i Sverige. Domstolar och myndigheter är

därför inte bundna av konventionens regler såsom svensk lag,

såvida inte konventionen införlivats med svensk rätt genom

särskild lag. Detta är emellertid en mindre vanlig metod i

Sverige. I stället har regeringen att tillse att innehållet i

svensk rätt motsvarar den ifrågavarande konventionens

bestämmelser. Bestämmelserna kan emellertid användas av

domstolar och myndigheter när man tolkar svensk rätt.

Utskottet behandlade i betänkandet 1992/93:SoU15

regeringens inriktning av välfärdspolitiken i årets

budgetproposition, bl.a. i fråga om familjer och barn och

motioner med anledning av propositionen. Utskottet instämde i

regeringens politik och avstyrkte motionerna.

Regeringens politik har bl.a. till målsättning att alla barn

och ungdomar skall få växa upp under trygga förhållanden och med

god omsorg. Huvudansvaret för vård och fostran ligger på

familjen. Statens och kommunernas insatser för barn och ungdomar

skall ses som ett komplement till hemmets vård och fostran och

bygga på ett nära samarbete med föräldrarna.

Barnomsorgspolitiken syftar enligt regeringen till att ge

valfrihet åt småbarnsföräldrar genom en utbyggnad av

barnomsorgen till full behovstäckning och genom att olika hinder

för fritt utnyttjande av olika barnomsorgsformer tas bort.

Svensk familjepolitik är i allt väsentligt inriktad på att

sörja för kvaliteten i barns uppväxtvillkor genom generella

insatser som värnar om barnfamiljernas ekonomiska trygghet och

stöd i olika former vid barnens vård och fostran. Häri ingår

bl.a. barnomsorg och förebyggande åtgärder som syftar till att

ge barn god hälsa och en bra miljö.

Utskottet behandlade under våren 1993 också regeringens

proposition om en Barnombudsman (prop. 1992/93:173).

Utskottet har tillstyrkt att en sådan befattning inrättas (bet.

1992/93:SoU21) och riksdagen har beslutat i enlighet med

utskottets förslag (rskr. 322). Befattningen inrättades den 1

juli i år.

I propositionen anförs bl.a. följande (s. 8).

Barnkonventionen är ett av de viktigaste instrumenten som

tillkommit under senare år för att värna om barns och ungdomars

levnadsvillkor, rättigheter och intressen. De stater som

ratificerat konventionen har åtagit sig att se till att barnets

bästa alltid kommer i främsta rummet när åtgärder som berör barn

vidtas. Jag anser att vi i Sverige har anledning att fästa stor

vikt vid detta rättighetsdokument för barn och ungdom.

Eftersom barnkonventionen är ett ovanligt styrinstrument genom

att det i så hög grad är ett princip- och normdokument och

omfattar alla tänkbara områden som rör barns och ungdomars

rättigheter, finns det anledning att tänka radikalt om hur

konventionen bör behandlas i vårt land. Jag delar den

uppfattning som framförts i bl.a. Rädda Barnens remissyttrande

att själva tolkningen av principerna i ett nationellt sammanhang

är betydelsefull, liksom processen kring de återkommande

konventionsrapporterna. Konventionen syftar till att skapa

opinion och stimulera till debatt om barnfrågorna och fyller

därmed en viktig funktion också i vårt land.

I propositionen (s. 10) framhålls vidare att konventionen som

sådan inte enligt vår rättstradition kan tillämpas som svensk

lag. Sverige har dock förpliktat sig att se till att svensk

lagstiftning stämmer överens med konventionens bestämmelser. Att

kontrollera den saken kommer att vara en särskild uppgift för

Barnombudsmannen. I regeringens proposition (1989/90:107) om

godkännande av FN:s barnkonvention har en systematisk genomgång

gjorts av konventionens artiklar i förhållande till svensk

lagstiftning. Ombudsmannen skall särskilt ägna uppmärksamhet åt

att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer

överens med Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Regeringen har i enlighet med konventionens bestämmelser

hösten 1992 lämnat en rapport till den särskilda FN-kommittén

för barnets rättigheter. I rapporten redovisas i vad mån

svensk lagstiftning svarar mot konventionen. Bl.a. anges att

arbetet med att leva upp till konventionens bestämmelser och

principer åtnjuter särskild prioritet och att den svenska

regeringens målsättning är att barns och ungdomars position

skall flyttas fram. Barnperspektivet skall prägla arbetet på

alla de samhällsområden där barns intressen berörs, sägs det.

FN-kommittén har behandlat rapporten och i januari 1993

antagit vissa s.k. observationer. För att förstärka

konventionens tillämpning i praktiken föreslår kommittén att den

fördragsslutande staten överväger bl.a. att direkt inkorporera

konventionens bestämmelser i nationell lagstiftning.

Fri- och rättighetskommittén har nyligen avgivit sitt

delbetänkande Fri- och rättighetsfrågor Del B, Inkorporering

av Europakonventionen (SOU 1993:40). I betänkandet föreslås

att Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och grundläggande friheterna införlivas i svensk rätt. Kommittén

ställer frågan varför Europakonventionen -- och inte även andra

konventioner om mänskliga rättigheter -- bör införlivas i svensk

rätt. Europakonventionen skiljer sig från övriga internationella

konventioner på flera sätt, anges det, dels genom att dess

rättigheter kan prövas vid domstol då de grundar en materiell

rätt för den enskilde, dels genom att konventionens tillämpning

och verkställande bygger på en utpräglad juridisk grund och

dels genom att innebörden av ganska allmänt hållna

rättighetsregler konkretiseras i domstolens praxis. Kommittén

anser således att Europakonventionen har en sådan särställning

bland konventionerna om mänskliga rättigheter att denna i

inkorporeringshänseende bör behandlas på annat sätt än övriga

konventioner om mänskliga rättigheter (s. 125).

Betänkandet har nyligen varit föremål för remissbehandling och

bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Sverige godkände FN:s barnkonvention år 1990. Inför

godkännandet gjordes en systematisk genomgång av konventionens

artiklar i förhållande till gällande lagstiftning. Arbetet med

att leva upp till konventionens bestämmelser och principer har

därefter åtnjutit särskilt hög prioritet. En tjänst som

Barnombudsman har inrättats fr.o.m. den 1 juli i år.

Barnombudsmannen skall särskilt ägna uppmärksamhet åt att lagar

och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens

med Sveriges åtaganden enligt konventionen. Mot denna bakgrund,

och då frågan om införlivande av internationella konventioner i

svensk rätt för närvarande är aktuell inom regeringskansliet,

anser utskottet inte att riksdagen bör ta något initiativ med

anledning av motion So271 (fp, c, kds, v). Motionen avstyrks.

Föräldraansvaret

Motionen

I motion So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om ändring av regler som förutsätter att mamman

har ett huvudansvar för barnen (yrkande 5). Motionärerna

anser att en förändring av mansrollen är en viktig förutsättning

för framsteg på jämställdhetsområdet och att männen bör ta ett

större ansvar för barn, hem och hushåll. Regler som förutsätter

att mamman har huvudansvaret för barnen bör ändras, anser

motionärerna, och de nämner som exempel att barnbidraget

automatiskt går till kvinnan vid en separation, att barnet

automatiskt blir mantalsskrivet hos modern när föräldrarna har

gemensam vårdnad, att den biologiske pappan saknar rätt till

föräldraledighet efter en separation samt att korrespondens

mellan myndigheter och barnets hem ofta sker på förtryckta

blanketter i moderns namn. Det bör överlåtas åt berörda parter

att enas om hur de vill ha det, avslutar motionärerna.

Bakgrund

Enligt 4 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag

tillkommer rätten att uppbära allmänt barnbidrag i allmänhet

modern i de fall barnet står under föräldrarnas gemensamma

vårdnad, om inte föräldrarna anmält att bidraget skall utbetalas

till fadern. Om barnet varaktigt bor tillsammans med endast en

av föräldrarna tillkommer rätten att uppbära bidraget efter

anmälan den förälder som barnet bor hos. Om barnet inte står

under föräldrarnas gemensamma vårdnad är det vårdnadshavaren som

har rätt till bidraget.

Folkbokföringslagen (1991:481) anger bl.a. att en person

skall folkbokföras på den fastighet och i den territoriella

församling där han är att anse som bosatt (6 § första stycket).

Ett nyfött barn folkbokförs i allmänhet i den församling där

modern är folkbokförd (6 § andra stycket). Den som flyttat skall

enligt 25 § göra anmälan om flyttningen. För barn under 18 år

skall anmälan göras av barnets vårdnadshavare. Barn som har

fyllt 16 år har dock rätt att själv göra sådan anmälan (30 §).

Enligt 1 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård

av barn, m.m. har en arbetstagare som förälder rätt till

ledighet från sin anställning enligt bestämmelserna i lagen.

Sådan rätt till ledighet har även bl.a. arbetstagare som tagit

emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem och

arbetstagare som stadigvarande sammanbor med förälder och som är

eller har varit gift med eller har eller har haft barn med

föräldern.

I 4 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)

anges att en försäkrad förälder som är inskriven hos allmän

försäkringskassa har rätt till föräldrapenning och tillfällig

föräldrapenning i enlighet med vad som anges i kapitlet. I 3 §

anges bl.a. att föräldrapenning med anledning av ett barns

födelse utges under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna.

En förälder som ensam har vårdnaden om barnet har rätt att själv

uppbära föräldrapenningen under hela denna tid.

FN har beslutat att utlysa år 1994 som det internationella

familjeåret. Inom regeringskansliet har bildats en

interdepartemental beredningsgrupp för att förbereda Sveriges

verksamhet med anledning av familjeåret.

Kommittén för FN:s familjeår och Socialdepartementet anordnar

kommande höst en hearing beträffande kunskaps- och

informationsbehovet när det gäller frågor som rör

familjesplittring och skilsmässor. Syftet är att stimulera till

en kunskapsutveckling på kort och lång sikt.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är positivt

att männen tar ett större ansvar för sina barns uppväxt och

aktivt deltar i omsorgen om barnen. Utskottet anser också att

föräldrarna har goda möjligheter att -- när de är ense om saken

-- genom en anmälan till berörd myndighet lösa de frågor som tas

upp i motionen. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något

initiativ med anledning av motion So247 (fp) yrkande 5.

Motionsyrkandet avstyrks.

Allmänna insatser

Föräldrautbildning

Motionerna

I motion So601 av Margareta Viklund (kds) begärs

tillkännagivanden om att föräldrautbildningen inom mödra- och

barnhälsovården bör ges ökad status och ökat stöd (yrkande

1),

om att föräldrautbildning inom barnomsorg och skola bör

sanktioneras och stödjas (yrkande 2) och om att en utredning

med bl.a. uppdrag att utreda föräldrautbildningens betydelse,

organisation och innehåll bör tillsättas (yrkande 3). Många

föräldrar känner sig utsatta inför alla krav som ställs på dem,

anförs det i motionen. Många saknar ett socialt nätverk och har

därför behov av att utbyta erfarenheter och kunskaper med andra

föräldrar. Det är enligt motionären viktigt att

föräldrautbildningen får ökad status och lyfts fram som en

viktig uppgift inom framför allt mödra- och barnhälsovården. Det

är vidare angeläget att föräldrar med barn i barnomsorg och

skola ges möjlighet att delta i föräldrautbildning. Eftersom

föräldrautbildningen inte fått det genomslag som förväntades

finns det anledning att på nytt utreda verksamheten, heter det

avslutningsvis.

I motion So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om behovet av ökad föräldrautbildning

(yrkande 3). Motionärerna framhåller att det fortfarande

saknas föräldrautbildning i tillräcklig omfattning. De anser att

studieförbund som satsar på föräldrautbildning skall ges extra

statligt stöd till sådan verksamhet.

Bakgrund

I betänkandet 1990/91:SoU2 (s. 42 f.) behandlade utskottet

motioner liknande de nu aktuella. Utskottet anförde bl.a.

följande.

Utskottet, som vid upprepade tillfällen påtalat vikten av

insatser när det gäller föräldrautbildningen, konstaterar att

regeringen ännu inte tagit något initiativ i saken. Utskottet

vidhåller emellertid sin inställning att det måste skapas

förutsättningar för en föräldrautbildning för föräldrar till

barn som passerat spädbarnstiden. En sådan föräldrautbildning

skall vara frivillig för föräldrarna, men genomföras så att alla

föräldrar får praktiska möjligheter att delta. Utbildningen bör

bedrivas via barnhälsovård, barnomsorg och skola och

kompletteras med insatser från frivilligorganisationer, såsom

barn- och ungdomsorganisationer och studieförbund.

Föräldrautbildningens syfte bör vara dels att ge ökade kunskaper

om barns utveckling, dels att skapa möjlighet till kontakt och

gemenskap med andra föräldrar och med barnomsorgs- och

skolpersonal. Regeringen bör med utgångspunkt dels i vad

utskottet här skisserat, dels i resultaten från det bedrivna

förnyelsearbetet om föräldrautbildning lägga fram förslag till

hur en föräldrautbildning under förskole- och skolår kan

utvecklas och stimuleras.

Vad utskottet anfört om föräldrautbildning gav riksdagen

regeringen till känna (rskr. 5).

I betänkandet 1991/92:SoU12 behandlade utskottet hösten

1991 åter motioner liknande de nu aktuella. Utskottet anförde

bl.a. följande (s. 35).

Riksdagen gav förra hösten regeringen till känna vad utskottet

anfört om behovet av en föräldrautbildning för föräldrar till

förskole- och skolbarn. Därvid uttalades att regeringen borde

lägga fram förslag till hur en sådan föräldrautbildning kunde

utvecklas och stimuleras. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Utskottet utgår från att regeringen, så snart socialstyrelsen

redovisat sitt uppdrag om barnhälsovården och den del av

föräldrautbildningen som är kopplad till denna, återkommer till

riksdagen med ett förslag om föräldrautbildning i enlighet med

utskottets tidigare tillkännagivande. Motionerna -- -- --

påkallar därmed ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks.

I utskottets betänkande 1991/92:SoU15 (s. 176) vidhöll

utskottet sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrkte

då aktuella motioner.

Socialstyrelsens utredning Skydda skyddsnätet! En utredning

om barnhälsovårdens funktion och uppgifter under 90-talet

redovisades våren 1992. Utredningen behandlar bl.a. frågor som

rör föräldrautbildningen. För en mer utförlig redovisning

hänvisas till utskottets sistnämnda betänkande (s. 85 f. och 175

f.). Enligt uppgift från Socialdepartementet har ärendet

remissbehandlats och är nu föremål för fortsatta överväganden

inom departementet.

Medel har under budgetåret 1991/92 delats ut från Allmänna

arvsfonden till Arbetarnas bildningsförbund (ABF) till

utvecklande av förbundets föräldrautbildningsverksamhet.

Utskottets bedömning

Utskottet, som åtskilliga gånger påtalat vikten av insatser

när det gäller föräldrautbildningen, vidhåller sin inställning

beträffande behovet av åtgärder från regeringen. Frågan övervägs

för närvarande inom regeringskansliet i samband med beredningen

av Socialstyrelsens utredning om barnhälsovården. Utskottet

förutsätter att regeringen snarast återkommer till riksdagen med

förslag om föräldrautbildningen. I avvaktan på regeringens

ställningstagande bör riksdagen inte ta något initiativ i

frågan. Motionerna So601 (kds) yrkandena 1--3 och So610 (v)

yrkande 3 avstyrks.

Insatser för särskilt utsatta barn och ungdomar

Socialtjänstens barnkompetens

Motionen

I motion So307 av Eva Zetterberg och Birgit Henriksson (v,

m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

barns rättssäkerhet (delvis). Decentraliseringssträvandena i

kombination med sammanslagning av de tidigare separata sociala

nämnderna har lett till en uttunning av socialtjänstens

specifika kompetens, vilket drabbat barnområdet särskilt hårt,

sägs det i motionen. Vidare pekar motionärerna på att antalet

socialläkare kraftigt har reducerats, vilket medfört att

barnavårdsutredningarnas kvalitet försämrats. Slutligen anser

motionärerna att utbildningen vid socialhögskolorna i större

utsträckning än för närvarande borde omfatta kunskaper om barns

utveckling, reaktionssätt och behov i syfte att stärka

barnperspektivet. (Motionen i övrigt behandlas nedan under

rubrikerna Anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen

och Förutsättningar för tvångsvård.)

Bakgrund

I juni 1991 tillsattes en parlamentarisk kommitté,

Socialtjänstkommittén, för att göra en allmän översyn av

socialtjänstlagen (dir. 1991:50). Utgångspunkten för kommitténs

arbete bör enligt direktiven vara att det synsätt som kommer

till uttryck i socialtjänstlagens målformuleringar skall ligga

fast.

Översynen skall enligt direktiven bl.a. innefatta en

utvärdering av socialtjänstlagens tillämpning och syfta till att

tydligare avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och

ansvarsområden.

Kommitténs arbete skall enligt direktiven inriktas mot

följande huvudområden:

1. Socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd, det

yttersta ansvaret och vistelsebegreppet.

2. Överklagande av beslut inom socialtjänsten.

3. Kommunernas socialbidragsnormer.

4. Socialtjänstens framtida inriktning och organisation.

5. Tillsyn, uppföljning och utvärdering.

I direktiven berörs särskilt samhällets insatser för utsatta

barn och ungdomar. Kommittén bör bl.a. utreda behovet av och

formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande

insatser och i dessa delar särskilt beakta behovet av samordning

mellan olika verksamheter.

I uppdraget ingår också att överväga hur bestämmelserna om

anmälningsskyldighet i 71 § bör vara utformade samt att

förbereda en kommande översyn av socionomutbildningen.

I ett delbetänkande från kommittén i april 1993, Rätten till

bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30), behandlas punkterna

1--3 ovan.

Frågorna under punkterna 4--5 behandlas i kommande

huvudbetänkande. Kommitténs arbete kommer enligt uppgift att

slutföras nästkommande år.

Den Alkoholpolitiska kommissionen (dir. 1991:124), vars

främsta uppgift är att formulera en strategi för att nå målet

att minska den totala alkoholkonsumtionen och att begränsa

alkoholens skadeverkningar, skall också kartlägga och analysera

missbrukets konsekvenser för missbrukarnas familjer och bedöma

vilka insatser som behöver göras för att möta de anhörigas,

särskilt barnens, behov av stöd. Kommissionen skall enligt

direktiven avsluta sitt arbete före utgången av innevarande år.

En motion om ökad barnkompetens inom socialtjänsten

behandlades av utskottet hösten 1992 i betänkandet

1992/93:SoU2 (s. 10 f.). I betänkandet finns en redogörelse

för Socialstyrelsens olika insatser på området. Bl.a. har

styrelsen i augusti 1991 fått i uppdrag att utarbeta ett

åtgärdsprogram för att höja kompetensen i arbetet med barn inom

individ- och familjeomsorgen. Projektet, som fått namnet Barn

i fokus, kommer i första hand att omfatta barn upp till tolv

års ålder och beräknas pågå i tre år.

Vid besvarandet av motionen hänvisade utskottet till det

väntade förslaget om en Barnombudsman samt uppdraget för

Socialtjänstkommittén vari ingår att förbereda en kommande

översyn av socionomutbildningen. Utskottet ansåg att pågående

utredningsarbete borde avvaktas. Motionen avstyrktes.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 6 s.

128) anges att det sociala arbetet i alltför liten grad styrs av

vetenskap och beprövad erfarenhet. Vetenskapligt grundade

utvärderingar av behandlingsmetoder och andra insatser inom

socialtjänsten saknas i stor utsträckning. För att råda bot på

denna brist byggs nu en fristående centrumbildning upp inom

Socialstyrelsen, Centrum för utvärdering av metoder i socialt

arbete (CUS). CUS skall bl.a. genom forskningsförankrade

kunskaps- och erfarenhetsöversikter bidra till att öka individ-

och familjeomsorgens kunskaper om effekterna av olika insatser.

Regeringen gav också i september 1992 Socialstyrelsen ett

brett uppdrag vari bl.a. ingår att följa individ- och

familjeomsorgens insatser riktade till utsatta barn, ungdomar

och deras familjer. Särskild uppmärksamhet bör ges de mest

utsatta barnen som med stöd av socialtjänstlagen (1980:620) och

lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

skall ges samhällets skydd, framgår det av propositionen.

Utskottets bedömning

En befattning som Barnombudsman har nyligen inrättats.

Barnombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår

barns och ungdomars rättigheter och intressen, varvid utsatta

barn och ungdomar skall ägnas särskild uppmärksamhet. I

direktiven till Socialtjänstkommittén och Alkoholpolitiska

kommissionen berörs särskilt samhällets insatser för utsatta

barn och ungdomar. I uppdraget till Socialtjänstkommittén ingår

också att förbereda en kommande översyn av socionomutbildningen.

Socialtjänstkommitténs arbete skall slutföras nästkommande år

och Alkoholpolitiska kommissionens betänkande skall överlämnas

under innevarande år. Även Socialstyrelsen har fått olika

uppdrag när det gäller insatserna för barn inom socialtjänstens

individ- och familjeomsorg. Utskottet har tidigare uttalat att

det pågående utredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet vidhåller

denna inställning och avstyrker motion So307 (v, m) i

motsvarande del.

Sexuella övergrepp mot barn m.m.

Motionerna

I motion So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas dels att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om intensifierad information till ungdomar om

sexuella övergrepp (yrkande 6), dels att riksdagen hos

regeringen begär en utredning i syfte att inrätta ett

rikscentrum för barn som utsatts för sexualbrott (yrkande

8). Sexualbrott mot barn och våldtäkter på unga flickor är

enligt motionärerna två problem som blivit allt vanligare.

Kunskapsspridningen om sexuella övergrepp bör intensifieras,

framför allt i förebyggande syfte, och ansvaret bör ligga hos

Socialstyrelsen, anför motionärerna. De föreslår vidare att ett

centrum för barn och ungdomar som utsatts för incest och andra

sexbrott inrättas. Vid ett sådant centrum skulle terapeutisk

behandling, forskning, utvecklingsarbete och kunskapsspridning

kunna genomföras.

I motion Ju802 av Margareta Viklund (kds) begärs ett

tillkännagivande om behovet av ökat strukturerat samarbete

mellan lokala och regionala instanser för att hjälpa barn som

far illa (yrkande 2). Om myndigheterna samarbetar blir

sådana brott som sexuella övergrepp mot barn synliga, menar

motionären och pekar särskilt på den s.k. Eskilstunamodellen.

I motion Ju647 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson

(nyd) begärs tillkännagivanden dels om att reglerna för

marknadsföringen av s.k. sexresor ses över i syfte att förbjuda

hanteringen (yrkande 1), dels om en informationskampanj mot

sexturism, sexuell handel med barn och barnprostitution

(yrkande 4), dels om att det behövs en kartläggning av

barnprostitutionen i Sverige med förslag till åtgärder

(yrkande 6). Den sexuella handeln med barn ökar enligt

motionärerna lavinartat. Svenska män söker sig till länder där

barn utbjuds. Motionärerna anser att marknadsföring av sexuella

tjänster och s.k. sexresor bör förbjudas. Vidare föreslås en

informationskampanj i syfte att

motverka sexturismen från Sverige. Avslutningsvis framhåller

motionärerna att det även i Sverige förekommer barnprostitution,

vars omfattning inte är obetydlig.

Bakgrund

I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 24 f.) redovisas

Socialstyrelsens tidigare insatser när det gäller frågor om

våld och sexuella övergrepp mot barn. Olika former för samarbete

mellan myndigheter -- bl.a. den s.k. Eskilstunamodellen --

redovisas likaså. För en mer utförlig bakgrund hänvisas till

denna genomgång.

Socialstyrelsen har under senare år ställt utvecklingsmedel

till förfogande för ett flertal projekt, som avsett insatser för

barn och ungdomar som utsatts för sexuella övergrepp. Vidare har

styrelsen gett ut Allmänna råd (1991:3) om handläggningen av

ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn.

Brottsförebyggande rådet har genomfört ett flerårigt

forsknings- och utredningsprojekt beträffande sexuella övergrepp

mot barn. För en mer noggrann genomgång av det arbete som

utförts hänvisas till utskottets betänkande 1992/93:SoU2 (s.

12 f.). I det betänkandet behandlades också en motion i ämnet,

och utskottet konstaterade att det i olika sammanhang framhållit

betydelsen av att samhället ägnar stor uppmärksamhet åt barn som

av olika skäl har en särskilt utsatt ställning. Vidare

konstaterade utskottet att det pågår arbete på flera olika håll

i syfte att förbättra samhällets omsorger om dessa barn.

Utskottet hänvisade också till den av regeringen aviserade

propositionen om en Barnombudsman och avstyrkte den då aktuella

motionen.

I direktiven till Socialtjänstkommittén berörs som

tidigare nämnts särskilt samhällets insatser för utsatta barn

och ungdomar. Kommittén bör bl.a. utreda behovet av och formerna

för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser

och i dessa delar särskilt beakta behovet av samordning mellan

olika verksamheter.

Våren 1993 behandlade utskottet två motioner (v, fp, kds) om

inrättande av ett rikscentrum för barn som utsatts för

sexualbrott (bet. 1992/93:SoU15). Utskottet anförde följande

(s. 47).

Utskottet har i olika sammanhang framhållit betydelsen av att

samhället ägnar stor uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har

en särskilt utsatt ställning. Detta inkluderar såväl hälso- och

sjukvårdens som socialtjänstens insatser för barn som utsatts

för sexuella övergrepp. Socialstyrelsen skall utöva tillsyn,

följa upp och utvärdera verksamheterna samt utveckla och

förmedla kunskap inom dessa områden. Formerna härför bestämmer

styrelsen själv.

-- -- --

Motionerna avstyrktes.

I sitt forskningsbetänkande våren 1993 behandlade utskottet en

motion om ökad forskning om incest (bet. 1992/93:SoU25 s. 16

f.). Utskottet var ense med motionärerna i fråga om behovet av

ökade insatser såvitt avser forskning och metodutveckling inom

området. Utskottet ansåg det angeläget att forskningsresultaten

förs ut till olika personalkategorier, som kommer i kontakt med

dem som drabbas, och menade att Barnombudsmannen i det avseendet

har en viktig funktion att fylla. Utskottet utgick från att

Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) beaktar behovet av

ökade forsknings- och utvecklingsinsatser beträffande incest

utan något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrktes.

En motion om insatser mot sexresorna till Sydostasien

behandlades av utskottet våren 1990 (1989/90:SoU17 s. 41

f.). Utskottet redogjorde för de insatser som planerades när det

gällde information till nordiska utlandsresenärer om

smittspridning av sexuellt överförbara sjukdomar. Utskottet

ansåg det angeläget att utlandsresenärer nås av information om

den prostitution som förekommer i olika delar av världen och de

smittrisker som denna prostitution för med sig. Mot bakgrund av

det arbete som pågick ansåg utskottet inte att riksdagen hade

anledning att vidta någon sådan åtgärd som begärdes i den då

aktuella motionen.

Svenska Resebyråföreningen, som är en intresseorganisation

för landets resebyråer och som företräder ca 170 reseföretag,

har deltagit i Rädda Barnens kampanj mot barnsexturismen och

medverkat till att de flesta researrangörerna numera informerar

sina resenärer om den barnprostitution som förekommer i olika

länder.

Rikspolisstyrelsen (RPS) fick i december förra året i

uppdrag av regeringen att verka för ett ökat samarbete med

utländsk polis för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn från

svenska turisters sida. Problemen hade uppmärksammats bl.a.

genom Rädda Barnens kampanj mot barnsexturism och den

internationella aktionen mot brottslighet av detta slag (End

Child Prostitution in Asian Tourism, ECPAT). Uppdraget har

delredovisats till regeringen och RPS kommer nu att förstärka

insatserna mot svenska turisters utnyttjande av

barnprostitutionen i Asien.

Justitieutskottet uttalade i betänkandet 1992/93:JuU15 med

anledning av ett antal motioner om kriminalisering av

prostitution att en totalöversyn borde göras av samhällets

åtgärder mot prostitution. Detta gavs regeringen till känna.

En utredning har nu tillsatts för att göra en översyn av

samhällets åtgärder mot prostitution. Enligt direktiven (dir.

1993:31) skall utredningen bl.a. kartlägga prostitutionens

omfattning och överväga insatser mot prostitution.

Utskottets bedömning

Den nyinrättade Barnombudsmannens arbetsuppgifter kommer

enligt utskottets mening att få stor betydelse för de barn som

nämns i motionerna So289 och Ju802. I direktiven till

Socialtjänstkommittén berörs också särskilt samhällets insatser

för utsatta barn och ungdomar. Kommittén utreder bl.a. behovet

av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och

förebyggande insatser och i dessa delar särskilt behovet av

samordning mellan olika verksamheter. Socialutskottet bör enligt

utskottet inte föregripa riksdagens kommande behandling av

förslag inom detta område. Mot bakgrund härav avstyrker

utskottet motionerna So289 (v) yrkandena 6 och 8 samt Ju802

(kds) yrkande 2.

Det är enligt utskottets mening positivt att insatserna för

att stävja barnprostitution i olika länder intensifieras. De

nationella myndigheterna synes bli alltmer lyhörda för det stora

lidande som dessa övergrepp utgör, och många researrangörer

bidrar med information om den sexhandel som pågår. En utredning

har tillsatts för att göra en översyn av samhällets åtgärder mot

prostitution. Med hänsyn härtill och det arbete som redan pågår

inom området anser utskottet inte att riksdagen har anledning

att ta något initiativ med anledning av motion Ju647 (nyd)

yrkandena 1, 4 och 6. Dessa avstyrks.

Anmälningsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen

Motionerna

I motion So286 av Björn Ericson och Ines Uusmann (s)

begärs ett tillkännagivande om behovet av en översyn av 71 §

socialtjänstlagen. Personalen inom barnomsorg i privat regi

tillhör inte de yrkesutövare som har anmälnings- och

upplysningsskyldighet gentemot socialnämnden enligt 71 §

socialtjänstlagen, påpekas det i motionen. Härigenom finns

enligt motionärerna en risk att många barns lidande blir

ouppmärksammat.

I motion So307 av Eva Zetterberg och Birgit Henriksson (v,

m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

barns rättssäkerhet (delvis). Enligt motionärernas

uppfattning blir anmälningarna enligt 71 § socialtjänstlagen

ofta dåligt dokumenterade och leder inte alltid till

erforderliga insatser. Man bör därför överväga att anmälningarna

skulle riktas till länsrätten och inte till socialnämnden, anser

motionärerna, som förespråkar en utredning i frågan.

Bakgrund

Enligt 71 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620)

(SoL) är myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt

andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten

skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin

verksamhet får kännedom om något som kan innebära att

socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta

gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter samt

läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har

sådan anställning.

Den anmälnings- och uppgiftsskyldiga kretsen enligt 71 § SoL

utvidgades våren 1990 i samband med riksdagsbehandlingen av

regeringens proposition 1989/90:28 med förslag till lag med

särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Av propositionen

framgick att Socialstyrelsen i ett remissyttrande framfört att

det kunde ifrågasättas om inte ytterligare privatpraktiserande

yrkesutövare borde omfattas av anmälnings- och

uppgiftsskyldigheten. Vidare ansåg Socialstyrelsen att anställda

vid privata förskolor och privata hem för vård eller boende

borde omfattas av denna skyldighet. Föredraganden ansåg att det

är en grannlaga uppgift, som kräver vidare överväganden, att

fastställa vilken personkrets en sådan utvidgning borde omfatta

och var då inte beredd att föreslå någon utvidgning av de

angivna yrkesutövarnas krets.

Vid utskottets behandling av nämnda proposition (bet.

1989/90:SoU15 (s. 55 f.) behandlades även en motion om

anmälnings- och uppgiftsskyldighet för privata och kooperativa

verksamheter som angår barn. Beträffande den anmälningsskyldiga

kretsen ansåg utskottet att en utvidgning av kretsen borde

övervägas och att frågan borde bli föremål för en särskild

utredning. Detta gav riksdagen regeringen till känna (rskr.

112).

Som tidigare nämnts ingår det i Socialtjänstkommitténs

uppdrag att överväga hur bestämmelserna om anmälningsskyldighet

i 71 § SoL bör vara utformade. Kommitténs arbete kommer att

redovisas under innevarande år.

Utskottets bedömning

Riksdagen har redan tidigare uttalat att en utvidgning av den

anmälningsskyldiga kretsen borde övervägas och begärt en

utredning i frågan. Frågan om hur bestämmelserna i 71 § SoL bör

vara utformade övervägs för närvarande av Socialtjänstkommittén.

Utredningens förslag bör enligt utskottet inte föregripas.

Motionerna So286 (s) och So307 (v, m) i motsvarande del

avstyrks.

Brottsförebyggande insatser m.m.

Motionerna

I motion So210 av Margareta Viklund (kds) begärs

tillkännagivanden dels om att en utredning tillsätts med uppdrag

att bl.a. kartlägga antalet gatubarn i Sverige, deras situation

och vad som förorsakat den (yrkande 1), dels om att sociala

myndigheter och andra som har att göra med barn som far illa

görs mer medvetna om gatubarnens existens och situation för att

kunna arbeta förebyggande och behandlande (yrkande 2).

Motionären hänvisar till barn i åldrarna 12--18 år, som

oregelbundet eller inte alls har kontakt med sin familj eller

vårdnadshavare och som tillbringar huvuddelen av sin tid på

gatan eller i tillfälliga inkvarteringar. För att få kunskap om

gatubarnens situation i Sverige bör en utredning tillsättas,

menar motionärerna.

I motion So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas dels att

riksdagen begär att regeringen utarbetar ett samlat

ungdomspolitiskt förslag (yrkande 1), dels ett

tillkännagivande om resurser för ungdomsmottagningarna att

utveckla arbetet med missbruk bland ungdomar (yrkande 10).

Motionärerna anser att rådande samhällsläge, med risk för ökande

ungdomsproblem, gör det angeläget att ge ungdomsmottagningarna

förnyad prioritet och resurser att utveckla arbetet med

missbrukande ungdomar.

I motion Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att på ett tidigt

stadium ingripa med riktade åtgärder mot barn i riskzonen

(yrkande 4). Det mest effektiva sättet att förhindra att

någon blir kriminell är att i tid sätta in adekvata åtgärder mot

sådana barn som befinner sig i riskzonen, menar motionärerna.

Bakgrund

Under det senaste året har situationen för övergivna ungdomar

i främst storstäderna uppmärksammats särskilt, sägs det i

budgetpropositionen (s. 131). För att få en mer samlad bild

och för att få veta om samhället brister i sitt ansvar har

regeringen uppdragit åt Socialstyrelsen att undersöka

situationen för gruppen i fråga. Socialstyrelsen konstaterar att

det finns ett antal övergivna ungdomar, som mer eller mindre

permanent uppehåller sig i Stockholms city. Dessa ungdomar är i

regel väl kända av de sociala myndigheterna, men de avvisar inte

sällan socialtjänstens erbjudande om vård och behandling.

Ungdomarnas utsatthet och rotlöshet påkallar emellertid

särskilda insatser från samhällets sida, sägs det i

propositionen. Stockholms socialförvaltning har därefter gjort

en fördjupad studie för att få ett bättre underlag för fortsatta

insatser för gruppen.

Socialstyrelsen har i sin tillsynsverksamhet noterat att

socialtjänstens insatser för ungdomar i riskzonen alltför ofta

präglas av kortsiktiga insatser föranledda av akuta händelser,

anges det vidare i budgetpropositionen. Bristande kontinuitet i

såväl personkontakter som vårdinsatser gör att ungdomarna

fortsätter ett destruktivt liv trots ett förhållandevis stort

utbud ungdomsaktiviteter och trots olika behandlingsinsatser.

Mot bakgrund härav startade Socialstyrelsen under år 1991

projektet "Ungdom utanför". Det syftar till att utveckla en mer

medveten och genomtänkt hållning i ungdomsärenden. Ett system

som kännetecknas av upprepade kortsiktiga och akuta ingripanden

riskerar att bli mycket dyrbart i längden, både för individen

och samhället. Det är därför enligt budgetpropositionen

angeläget att såväl utvecklings- som tillsynsarbetet inom detta

område fortsätter.

En gemensam aktion/manifestation mot narkotikamissbruk bland

ungdomar planeras nu av Socialdepartementet och olika ideella

organisationer.

Enligt regleringsbrev för budgetåret 1993/94 avseende Statens

institutionsstyrelses verksamhet skall styrelsen bl.a. i nära

samarbete med kommuner och landsting utveckla nya former för

utslussning av ungdomar från särskilda ungdomshem, bl.a. genom

att stödja lokalt utvecklingsarbete.

Utskottet har vid flera tillfällen uttalat sig om de särskilda

ungdomsmottagningarnas förtjänstfulla arbete. I betänkandet

1990/91:SoU4 (s. 38 f.) finns en noggrann redovisning av

ungdomsmottagningarnas verksamhet. Motioner om sådana

mottagningar behandlades senast av utskottet våren 1992 i

betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 82) då utskottet avstyrkte en

motion om stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av

ungdomsmottagningar.

Ett stort antal motioner om olika brottsförebyggande åtgärder

och andra öppenvårdsinsatser behandlades av utskottet hösten

1991 i betänkandet 1991/92:SoU1 (s. 31 f.). En fyllig

bakgrundsredovisning återfinns i det betänkandet. Bl.a.

hänvisades till Ungdomsbrottskommitténs (Ju 1990:07) pågående

arbete. Utskottet ansåg vid besvarandet av då aktuella motioner

att riksdagen inte borde föregripa kommande åtgärder från

regeringen i frågorna.

Ungdomsbrottskommittén har nyligen överlämnat betänkandet

Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35). Betänkandet

innehåller bl.a. en framställning av den brottsförebyggande

verksamheten.

Utskottets bedömning

Situationen för de ungdomar som nämns i motion So210 har

uppmärksammats särskilt under senare tid, och flera utredningar

har gjorts beträffande dem. Utskottet anser att detta är

positivt och förutsätter att insatserna för denna grupp

fortsätter.

Mot bakgrund av det arbete som pågår med dessa frågor, bl.a.

Socialtjänstkommitténs uppdrag såvitt avser utsatta ungdomar och

beredningen av Ungdomsbrottskommitténs betänkande, anser

utskottet inte att riksdagen för närvarande bör ta något

initiativ med anledning av motionerna So210 (kds) yrkandena 1

och 2, So289 (v) yrkandena 1 och 10 samt Ju836 (nyd) yrkande 4.

Motionerna avstyrks.

Barn som vårdas med stöd av socialtjänstlagen eller LVU

Förutsättningar för tvångsvård

Motionerna

I motion So307 av Eva Zetterberg och Birgit Henriksson (v,

m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

barns rättssäkerhet (delvis). Motionärerna förespråkar ett

införande av s.k. öppenvårdstvång (mellantvång) när det gäller

barn som far illa på grund av förhållandena i hemmet. Dessutom

borde valet mellan frivilliga insatser och tvångsåtgärder bero

på de faktiska omständigheterna, och inte på om föräldrarna

samtyckt till åtgärden eller inte. Motionärerna ifrågasätter

också rekvisitet för tvångsvård, nämligen att det skall

föreligga en påtaglig risk för att den unges hälsa eller

utveckling skadas. Rekvisitet är alltför svårt att uppfylla,

såväl när det gäller påtagligheten som prognosen. Det bör i

stället vara barnets aktuella lidande, som avgör om lagen skall

vara tillämplig eller inte, menar motionärerna.

I motion So281 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande om behov av regler för flyttning av barn.

Motionären hänvisar till 25 § socialtjänstlagen, som kräver

medgivande från socialnämnden för att få ta emot barn i

familjehem. Det förekommer dock enligt motionären att en familj,

utan ett sådant medgivande, hämtar ett barn från ett annat land.

Konsekvensen kan bli att barnet får växa upp under mindre goda

förhållanden. Motionären anser därför att socialnämnden bör få

möjlighet att omedelbart flytta ett barn, även om inte sådana

förhållanden föreligger som avses i 1 § LVU.

I motion So259 av Karin Israelsson (c) yrkas att riksdagen

beslutar att i 3 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av

unga (LVU) efter orden "genom missbruk av beroendeframkallande

medel" införa tillägget "eller dopningsmedel". Missbruk av

dopningsmedel kan kraftigt skada unga människors hälsa och

utveckling, påpekas det i motionen. För att LVU skall kunna

tillämpas även på ungdomar som missbrukar dopningsmedel bör

lagen kompletteras på denna punkt, anser motionären. Ett

samhällsingripande skulle nämligen kunna bli ett viktigt stöd

för den unge att komma bort från dopningen, heter det

avslutningsvis.

Bakgrund

Enligt 1 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga (LVU) anges bl.a. att den som är under 18 år

skall beredas vård enligt lagen om någon av de situationer som

anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig

vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har

vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom

själv.

Enligt 2 § LVU gäller att vård skall beslutas om det på grund

av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen

eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk

för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

I 3 § LVU anges att vård också skall beslutas om den unge

utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att

skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig

verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

I betänkandet 1990/91:SoU7 (s. 28 f.) behandlade utskottet

en motion om ett återinförande av det s.k. öppenvårdstvånget när

det gäller dem som avses i 3 § LVU. En redovisning av bakgrund

och gällande lagstiftning återfinns i det betänkandet.

Enligt 25 § SoL får en underårig inte utan socialnämndens

medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett

enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller annan

som har vårdnaden om honom. Om det är fråga om att ta emot ett

utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivande

inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland, anges det vidare.

Den som inte följer föreskrifterna i 25 § kan dömas till böter

enligt 75 § SoL.

Utskottet behandlade våren 1993 ett stort antal motioner om

dopning (bet. 1992/93:SoU20). I betänkandet finns en

utförlig redogörelse för lagstiftningen på området samt de

initiativ som tagits av myndigheter och organisationer för att

sprida information om dopningen. Utskottet gjorde bedömningen

att en samlad översyn under parlamentarisk medverkan snarast

borde komma till stånd och uttalade bl.a. följande (s. 9).

Inledningsvis bör en analys göras av dopningsproblemets

omfattning och karaktär samt av följderna av missbruket på kort

och lång sikt. Kopplingen mellan missbruket av dopningsmedel och

annat missbruk och våldsbrott bör studeras närmare liksom

behovet av ytterligare insatser mot missbruket. Sådana insatser

kan vara att kriminalisera det icke-medicinska bruket av dessa

medel, ökade möjligheter till provtagning och ökade

internationella insatser för att stoppa insmugglingen av dessa

medel. Även behovet av resurser till förbättrade

informationsinsatser genom Folkhälsoinstitutet, hälso- och

sjukvården, skolan och idrottens organisationer bör övervägas.

Regeringen bör när översynen genomförts återkomma till riksdagen

i dessa frågor.

Det anförda borde riksdagen ge regeringen till känna, ansåg

utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) antogs

av riksdagen våren 1990 och trädde i kraft den 1 juli samma år.

Socialstyrelsen utövar den löpande tillsynen såvitt avser

tillämpningen av lagens bestämmelser. Utskottet finner för

närvarande inte anledning att ta något initiativ när det gäller

att ändra förutsättningarna för att få tillgripa tvångsåtgärder

med stöd av LVU. Motionerna So307 (v, m) delvis och So281 (s)

avstyrks.

Riksdagen har nyligen givit regeringen till känna att en

samlad översyn av dopningsproblemet snarast bör komma till

stånd. Behovet av ytterligare insatser mot missbruket bör då

studeras närmare enligt utskottet. Resultatet av den begärda

utredningen bör enligt utskottet avvaktas innan riksdagen

överväger något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför

motion So259 (c).

Umgänge i samband med vård enligt LVU m.m.

Motionen

I motion So282 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande om möjligheter för en socialnämnd eller

motsvarande att besluta om barns umgänge. Motionären hänvisar

till ett rättsfall från regeringsrätten (RÅ 1987 not 767) och

menar att socialnämnden inte har författningsstöd för att

förbjuda annan än vårdnadshavare att besöka ett barn som vårdas

enligt LVU. Socialnämnden bör enligt motionären få legal

möjlighet att fatta beslut om umgängesinskränkningar i dessa

fall. Även när tingsrätten har fastställt ett visst umgänge bör

socialnämnden kunna besluta om umgänget skall utökas eller

inskränkas när barnet är föremål för vård enligt

socialtjänstlagen eller LVU, menar motionären.

Bakgrund

En liknande motion behandlades av utskottet förra hösten i

betänkandet 1992/93:SoU2 (s. 33 f.). Som bakgrund angav

utskottet bl.a. följande.

Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge

skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Av samma

bestämmelse framgår vidare att socialnämnden eller den åt vilken

nämnden uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i

den utsträckning som behövs för att genomföra vården, bestämma

om hans personliga förhållanden.

-- -- --

Av socialnämndens allmänna befogenhet att besluta om den unges

förhållanden under vårdtiden följer att nämnden i princip

bestämmer om alla besök o.d. hos denne (se Norström och Thunved,

Nya sociallagarna, sjätte uppl., s. 179).

När det gäller den unges umgänge med sina föräldrar eller

andra som har vårdnaden om honom finns särskilda bestämmelser i

14 § LVU. Där stadgas att socialnämnden har ett ansvar för att

den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har

vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är

nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården enligt lagen,

får socialnämnden bl.a. besluta hur den unges umgänge med

föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas.

Socialnämnden skall dock minst en gång var tredje månad överväga

om ett sådant beslut fortfarande behövs.

Som sin mening anförde utskottet att gällande bestämmelser ger

socialnämnden, eller den som agerar på nämndens vägnar,

tillräckliga möjligheter att bestämma om umgänget m.m. för den

som omhändertagits enligt LVU. Motionen avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

motion So282 (s).

Vård i familjehem

Motionen

I motion So220 av Liselotte Wågö (m) begärs ett

tillkännagivande om tilläggsdirektiv till

Socialtjänstutredningen rörande barn i familjehem. När ett barn

placerats i ett familjehem och utvecklat goda relationer till

familjehemsföräldrarna och eventuella syskon bör placeringen

inte brytas, anser motionären. Särskilt gäller detta om barnet

vistats i familjehemmet under lång tid och från tidig ålder.

Denna fråga bör enligt motionärens mening föranleda särskild

uppmärksamhet.

Bakgrund

Regler om s.k. flyttningsförbud återfinns i 24--31 §§ LVU.

Motioner om vårdnadsöverflyttningar vid långa

familjehemsplaceringar har behandlats av utskottet flera gånger

tidigare, senast hösten 1991 i betänkandet 1991/92:SoU1 (s.

26 f.). I det betänkandet finns en genomgång av gällande

bestämmelser på området och frågans tidigare behandling. Bl.a.

redogörs för bestämmelsen i 6 kap. 8 § föräldrabalken, som anger

att vårdnaden om ett barn kan flyttas över till den eller dem

som har tagit emot barnet i ett annat enskilt hem än

föräldrahemmet, om barnet stadigvarande har vårdats och fostrats

i det hemmet och det är uppenbart bäst för barnet att det

rådande förhållandet får bestå. I propositionen om vård i vissa

fall av barn och ungdomar (prop. 1989/90:28) angavs att

möjligheten att få vårdnaden överflyttad till

familjehemsföräldrarna föreföll ha utnyttjats i liten

utsträckning. Föredraganden ansåg bl.a. att det var angeläget

att den fortsatta utvecklingen i fråga om överflyttande av

vårdnaden till familjehemsföräldrar följdes. Föredraganden

utgick från att Socialstyrelsen i sin löpande verksamhet

uppmärksammade dessa frågor. Utskottet (bet. 1989/90:SoU15)

ansåg också att det var angeläget att den fortsatta utvecklingen

följdes, såvitt gällde socialnämndernas benägenhet att medverka

till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd. Utskottet

ansåg att det borde vara en uppgift för Socialstyrelsen att göra

en analys av orsakerna till att socialnämnderna i så

förhållandevis få fall aktualiserat frågan om

vårdnadsöverflyttningar m.m.

I betänkandet 1991/92:SoU1 upplyste utskottet att

Socialstyrelsen undersökte förekomsten av

vårdnadsöverflyttningar till familjehem. Utskottet ansåg som sin

mening att resultatet av undersökningen borde avvaktas innan

riksdagen tog ställning till förslagen i den då aktuella

motionen.

Socialstyrelsen har nu redovisat sina erfarenheter från

undersökningen till Socialdepartementet. Socialstyrelsen har

därefter i mars i år erhållit regeringens uppdrag att utveckla

och stärka familjehemsvården. Bl.a. skall styrelsen

sammanställa kunskap och överväga behovet av allmänna råd

beträffande vårdnadsöverflyttningar till vägledning för

socialsekreterare och andra som arbetar med barn i familjehem.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 1995.

Vidare pågår det ett arbete i Socialdepartementet, som syftar

till att lösa de ersättningsproblem som uppstår i samband med

vårdnadsöverflyttningarna.

Utskottets bedömning

Syftet med motion So220 (m) får i huvudsak anses tillgodosett

genom det arbete som pågår på området. Motionen avstyrks.

Underrättelse till målsäganden

Motionen

I motion Ju504 av Christel Anderberg (m) begärs ett

tillkännagivande om rätt för en målsägande att bli underrättad

när en person som är omhändertagen enligt LVU avviker eller

eljest vistas på fri fot. Motionären hänvisar till reglerna inom

kriminalvården och den rättspsykiatriska vården, som ger den som

blivit utsatt för allvarligare våldsbrott rätt att få

underrättelse varje gång gärningsmannen skall få permission

eller villkorligt friges m.m. Starka skäl talar enligt

motionärerna för att införa en motsvarande rätt för målsäganden,

även då gärningsmannen blivit omhändertagen med stöd av LVU.

Bakgrund

Enligt 31 kap. 1 § brottsbalken kan den som är under 21 år

och som begått brottslig gärning bli föremål för vård enligt

socialtjänstlagen eller LVU. Ingen av dessa lagar innehåller

regler om sådan underrättelseskyldighet som efterfrågas i

motionen.

Justitieutskottet har i samband med överlämnande av motion

Ju504 till socialutskottet yttrat sig beträffande motionen

(1992/93:JuU3y). Justitieutskottet konstaterar att en

underrättelseskyldighet motsvarande den som efterfrågas i

motionen finns såväl när det gäller intagna i

kriminalvårdsanstalt (Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd ARK

1988:5) som när det gäller personer som överlämnats till

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (28 §

lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård).

Underrättelseskyldigheten gäller i första hand om den intagne

gjort sig skyldig till våldsbrott. Justitieutskottet tillstyrker

utifrån sina utgångspunkter en motsvarande reglering beträffande

ungdomar vilka, som påföljd för brott, vårdas på ett särskilt

ungdomshem enligt 12 § LVU. En sådan reglering torde komma att

kräva även ändringar i sekretesslagen, konstaterar

justitieutskottet.

Därefter har Justitiedepartementet redovisat en utredning

om brottsoffren, Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för

att stärka brottsoffrens ställning (Ds 1993:29). När det

gäller intagna i kriminalvårdsanstalt föreslår utredningen att

en bestämmelse om underrättelse till målsäganden angående en

intagens vistelse utanför anstalt tas in i lagen om kriminalvård

i anstalt. Vidare gör utredningen den bedömningen att regler om

underrättelse till målsäganden när någon har överlämnats till

särskild vård inte bör införas. Den nu aktuella

riksdagsmotionen nämns särskilt i utredningen och beträffande

motionen anförs det följande (s. 65).

Det kan i och för sig tyckas rimligt att en ordning med

underrättelse till målsäganden motsvarande den som nu har

föreslagits beträffande intagna i anstalt också skall gälla i de

fall någon överlämnats till särskild vård (31 kap. 1 och 2 §§

brottsbalken). Beredande av vård enligt lagen med särskilda

bestämmelser om vård av unga eller enligt lagen (1988:870) om

vård av missbrukare i vissa fall kommer dock ofta till stånd

utan att någon brottslig verksamhet har förekommit.

Rörelsefriheten för den som är föremål för tvångsvård är oftast

inte heller lika begränsad som för den som är intagen i anstalt.

På grund av bl.a. dessa omständigheter är det mindre lämpligt

att införa regler om underrättelser till målsäganden i dessa

fall.

Utredningen bereds för närvarande i regeringskansliet.

Ungdomsbrottskommittén har som tidigare nämnts nyligen

överlämnat sitt betänkande Reaktion mot ungdomsbrott (SOU

1993:35). I betänkandet föreslås att påföljden överlämnande

till vård inom socialtjänsten skall utmönstras ur

reaktionssystemet. En ny reaktion benämnd särskild tillsyn

föreslås. Detta är en frihetsberövande påföljd som skall

verkställas i särskilda ungdomshem (§ 12-hem) vilka

administreras av Statens institutionsstyrelse. Särskild tillsyn

skall utmätas på viss tid mellan sex månader och två år.

Även Ungdomsbrottskommitténs utredning är för närvarande

föremål för beredning inom regeringskansliet.

Socialutskottets bedömning

Frågan om skyldighet att underrätta målsäganden beträffande en

gärningsman som överlämnats till särskild vård har nyligen varit

föremål för utredning. Vidare har frågan om påföljder för

ungdomar som gör sig skyldiga till brottslig gärning nyligen

utretts av Ungdomsbrottskommittén, som föreslår en ändring av

påföljdssystemet. Båda utredningsförslagen övervägs för

närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet anser att det kan finnas anledning att överväga en

ordning med underrättelse till målsäganden beträffande

gärningsmän som vistas på särskilda ungdomshem.

Beredningen av förslagen i departementspromemorian och

förslagen från Ungdomsbrottskommittén bör dock enligt utskottet

avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ med anledning

av motion Ju504 (m). Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande FN:s barnkonvention

att riksdagen avslår motion 1992/93:So271,

men. (v) - delvis

2. beträffande föräldraansvaret

att riksdagen avslår motion 1992/93:So247 yrkande 5,

3. beträffande föräldrautbildning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So601 yrkandena 1--3

och 1992/93:So610 yrkande 3,

4. beträffande barnkompetensen

att riksdagen avslår motion 1992/93:So307 delvis,

men. (v) - delvis

5. beträffande sexuella övergrepp

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So289 yrkandena 6 och

8 samt 1992/93:Ju802 yrkande 2,

men. (v) - delvis

6. beträffande barnprostitution

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju647 yrkandena 1, 4 och

6,

res. (nyd)

7. beträffande anmälningsskyldigheten

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So286 och

1992/93:So307 delvis,

men. (v) - delvis

8. beträffande brottsförebyggande insatser

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So210 yrkandena 1 och

2, 1992/93:So289 yrkandena 1 och 10 samt 1992/93:Ju836 yrkande

4,

men. (v) - delvis

9. beträffande förutsättningar för tvångsingripande

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So307 delvis och

1992/93:So281,

10. beträffande missbruk av dopningsmedel

att riksdagen avslår motion 1992/93:So259,

11. beträffande umgängesregler

att riksdagen avslår motion 1992/93:So282,

12. beträffande vård i familjehem

att riksdagen avslår motion 1992/93:So220,

13. beträffande underrättelse till målsäganden

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju504.

Stockholm den 23 september 1993

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan

Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Leif

Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m) och Martin

Nilsson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Barnprostitution (mom. 6)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med

"Det är" och slutar med "Dessa avstyrks." bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att insatserna för att motarbeta

barnprostitutionen runt om i världen måste intensifieras.

Eftersom även svenska män söker sig till länder där barn utbjuds

är det angeläget att reglerna för marknadsföringen av s.k.

sexresor ses över för att få till stånd ett förbud på området.

Vidare är det enligt utskottet viktigt att påverka attityderna

till sådana resor. En informationskampanj för att motverka den

ökande sexturismen från Sverige bör därför enligt utskottets

mening genomföras.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion

Ju647 (nyd) yrkandena 1 och 4, som sin mening ge regeringen till

känna.

En utredning har tillsatts för att göra en översyn av

samhällets åtgärder mot prostitution. Härigenom får syftet med

motion Ju647 (nyd) yrkande 6 i huvudsak anses tillgodosett.

Motionsyrkandet avstyrks.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande barnprostitution

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju647

yrkandena 1 och 4 samt med avslag på motion 1992/93:Ju647

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

FN:s barnkonvention (mom. 1)

Jag anser att man alltför ofta bortser från barnkonventionens

bestämmelser i samband med lagtillämpning och myndighetsutövning

samt vid politiska beslut och prioriteringar. Sverige bör därför

formellt införliva konventionens stadganden i den nationella

lagstiftningen. En sådan inkorporering av konventionen i svensk

rätt skulle enligt min mening stärka barnens ställning.

Barnkompetensen (mom. 4)

Det är enligt min mening viktigt att förstärka

barnperspektivet inom socialtjänsten.

Decentraliseringssträvanden i kombination med sammanslagning av

de tidigare separata sociala nämnderna har lett till en

uttunning av socialtjänstens specifika kompetens. Detta har

särskilt drabbat barnområdet. Härtill kommer att antalet

socialläkare kraftigt har reducerats, vilket medfört att

kvaliteten på barnavårdsutredningarna har försämrats. Särskilda

barn- och familjeenheter med specifik kompetens att enbart

arbeta med svåra familjeärenden skulle ge enhetlighet i

handläggningen och ökad kompetens. De medicinska kunskaperna

måste kunna tillföras utredningarna genom att läkare

regelmässigt står till socialtjänstens förfogande. Jag anser

vidare att det finns anledning att se över utbildningen vid

socialhögskolorna. Ökade kunskaper behövs när det gäller barns

utveckling, reaktionssätt och särskilda behov.

Sexuella övergrepp (mom. 5)

Sexualbrott mot barn och våldtäkter på unga flickor är två

problem som blivit allt vanligare. Jag anser att

kunskapsspridningen om sexuella övergrepp måste intensifieras,

framför allt i förebyggande syfte. Ansvaret bör ligga hos

Socialstyrelsen. Vidare bör ett centrum för barn och ungdomar

som utsatts för incest och andra sexbrott inrättas. Vid ett

sådant centrum skulle terapeutisk behandling, forskning,

utvecklingsarbete och kunskapsspridning kunna genomföras.

Barnprostitution (mom. 6)

Jag anser i likhet med vad som anförs i motion Ju647 (nyd)

yrkandena 1 och 4 att insatserna mot barnprostitutionen runt om

i världen bör intensifieras. Jag instämmer således i vad som

anförts i reservationen.

Anmälningsskyldigheten (mom. 7)

Anmälningarna enligt 71 § socialtjänstlagen blir ofta dåligt

dokumenterade. Dessutom förekommer det alltför ofta att

erforderliga insatser uteblir trots att en anmälan gjorts. Jag

anser därför att man bör överväga att rikta anmälningarna till

länsrätten och inte som nu till socialnämnden. Frågan om hur

bestämmelserna i 71 § bör vara utformade övervägs för närvarande

av Socialtjänstkommittén. Även den fråga som jag nu tagit upp

bör bli föremål för utredning. Detta bör ges regeringen till

känna.

Brottsförebyggande insatser (mom. 8)

Det samhällsläge som råder i dag, med risk för ökade

ungdomsproblem, gör det enligt min mening i hög grad angeläget

att ge ungdomsmottagningarna särskild prioritet. Bl.a. måste

mottagningarna få bättre resurser att utveckla sitt viktiga

arbete med missbrukande ungdomar.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1, 4, 5, 7 och 8 borde ha hemställt:

1. beträffande FN:s barnkonvention

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So271 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

4. beträffande barnkompetensen

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So307 delvis som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

5. beträffande sexuella övergrepp

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So289

yrkandena 6 och 8 samt 1992/93:Ju802 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

7. beträffande anmälningsskyldigheten

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So307 delvis och

med avslag på motion 1992/93:So286 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

8. beträffande brottsförebyggande insatser

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So289 yrkandena

1 och 10 samt med avslag på motionerna 1992/93:So210 yrkandena 1

och 2 och 1992/93:Ju836 yrkande 4 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

Justitieutskottets yttrande

1992/93:JuU3y

Bilaga

Underrättelse till målsägande

Till socialutskottet

Justitieutskottet har, under förutsättning att socialutskottet

inte har något att erinra häremot, beslutat överlämna motion

1992/93:Ju504 till socialutskottet för behandling.

Med anledning av motionen vill justitieutskottet anföra

följande.

I motionen väcks frågan om en särskild reglering av

skyldigheten att underrätta målsäganden när den som har gjort

sig skyldig till brott mot liv eller hälsa får permission eller

skrivs ut från ett ungdomshem eller eljest befinner sig på fri

fot under tid då han skulle ha vårdats på ett sådant hem.

Enligt 31 kap. 1 § brottsbalken kan den som är under 21 år och

som begått brottslig gärning bli föremål för vård enligt

socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU). Ingen av lagarna innehåller

regler om underrättelseskyldighet i här aktuella fall.

Justitieutskottet kan konstatera att en

underrättelseskyldighet motsvarande den som efterfrågas i

motionen finns såväl när det gäller intagna i

kriminalvårdsanstalt (kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd ARK

1988:5) som när det gäller personer som överlämnats till

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning [28 §

lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård].

Underrättelseskyldigheten gäller i första hand om den intagne

gjort sig skyldig till våldsbrott (se prop. 1990/91:58 s. 205 f,

211 och 327 f). Justitieutskottet tillstyrker utifrån sina

utgångspunkter en motsvarande reglering beträffande ungdomar

vilka, som påföljd för brott, vårdas på ett särskilt ungdomshem

enligt 12 § LVU. En sådan reglering torde komma att kräva även

ändringar i sekretesslagen (jfr 1990/91:JuU3y s. 8 f och prop.

1991/92:59 s. 31 f).

Stockholm den 16 mars 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Göthe Knutson

(m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt

Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran

Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Kent Carlsson (s),

Christel Anderberg (m) och Alf Eriksson (s).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 3

Övergripande frågor 3

FN:s barnkonvention 3

Föräldraansvaret 6

Allmänna insatser 7

Föräldrautbildning 7

Insatser för särskilt utsatta barn och ungdomar 9

Socialtjänstens barnkompetens 9

Sexuella övergrepp mot barn m.m. 11

Anmälningsskyldigheten enligt 71 §

socialtjänstlagen 14

Brottsförebyggande insatser m.m. 15

Barn som vårdas med stöd av socialtjänstlagen eller

LVU 17

Förutsättningar för tvångsvård 17

Umgänge i samband med vård enligt LVU m.m. 20

Vård i familjehem 21

Underrättelse till målsäganden 22

Hemställan 23

Reservation 25

Meningsyttring av suppleant 25

Bilaga: Justitieutskottets yttrande 1992/93:JuU3y 28