Bet. 1993/94:SoU10

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU10

Familjerådgivning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

SoU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1993/94:4.

Förslaget innebär bl.a. att kommunerna -- genom en ändring i

socialtjänstlagen -- åläggs en skyldighet att sörja för att de

som så önskar får tillgång till familjerådgivning. I betänkandet

behandlas också åtta motionsyrkanden med anledning av

propositionen samt tre motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden.

I förslaget till ändrad lydelse av 12 a § i

socialtjänstlagen föreslår utskottet vissa ändringar i

förtydligande syfte. Utskottet föreslår vidare att 35 §

socialtjänstlagen ändras så att det klart framgår att kommunerna

får ta ut avgifter för familjerådgivning. I övrigt tillstyrks

propositionen.

Utskottet förordar också med anledning av en motion (s) ett

tillkännagivande om att regeringen snarast återkommer till

riksdagen med förslag om enhetliga sekretess- och

tystnadspliktsbestämmelser för den kommunalt bedrivna

familjerådgivningen och den familjerådgivning som bedrivs av

annan enligt avtal med kommunen. Övriga motionsyrkanden

avstyrks.

Till betänkandet har fogats en reservation (m, fp, c, kds) och

en meningsyttring (v).

Propositionen

I proposition 1993/94:4 föreslår regeringen

(Socialdepartementet)

1. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i

socialtjänstlagen (1980:620),

2. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om

genomförande (avsnitt 4.3).

Lagförslaget fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:So7 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

familjerådgivningens inriktning.

1993/94:So8 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om övergripande ansvar för familjerådgivningen.

1993/94:So9 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

familjerådgivning.

1993/94:So10 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utbyggnad av

den kommunala familjerådgivningen enligt vad i motionen anförts

om kvalitet i familjerådgivningen,

2. att riksdagen för budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr

för planering, information och utveckling av en kommunal

familjerådgivning.

1993/94:So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om familjerådgivning.

1993/94:So12 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

auktorisation för familjerådgivare.

1993/94:So13 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om familjerådgivning.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993

1992/93:So275 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om huvudmannaskapet för familjerådgivningen.

1992/93:So602 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medling och familjerådgivning vid

skilsmässa.

1992/93:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad

verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad i motionen

anförts.

Utskottet

Bakgrund

Efter initiativ av riksdagen (SoU 1986/87:22, rskr. 191) gav

regeringen i början av år 1988 Socialstyrelsen i uppdrag att

bl.a. undersöka hur verksamheten med familjerådgivning skulle

kunna tryggas. Genom SoS-rapport 1989:10, Familjerådgivning,

Samarbetssamtal, redovisade styrelsen uppdraget i denna del.

Av rapporten framgår att verksamheten med familjerådgivning

bedrivs av både kommuner och landsting. År 1988 var antalet

byråer 45, varav 33 hade landsting som huvudman. Enligt

rapporten var många familjerådgivningsbyråer nedläggningshotade.

Styrelsen ansåg att ett enhetligt huvudmannaskap borde

fastställas för att trygga och utveckla verksamheten. Styrelsen

föreslog kommunerna som huvudmän för verksamheten.

Genom lagändringar den 1 mars 1991 (SFS 1990:1526 och 1527)

har i föräldrabalken och socialtjänstlagen införts bestämmelser

om samarbetssamtal genom socialnämndens försorg i syfte att nå

enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge med barn (prop.

1990/91:8, LU13, rskr. 53). I 12 a § socialtjänstlagen

stadgas att kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas

samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor

rörande vårdnad och umgänge (samarbetssamtal). Av 6 kap. 18 §

föräldrabalken framgår att rätten i mål om vårdnad eller

umgänge får uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att

i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå

enighet mellan föräldrarna. I proposition 1990/91:8 (s. 28

f.) anförs bl.a. att det bör överlämnas till varje kommun att,

inom ramen för befintliga resurser, avgöra hur skyldigheten att

erbjuda samarbetssamtal skall fullgöras. Socialstyrelsen får en

viktig uppgift när det gäller metodutveckling av personal m.m.

Styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya idéer

mellan kommunerna och bistå kommuner eller grupper av kommuner.

Propositionen i huvuddrag

I propositionen föreslås att en regel tas in i

socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) varigenom kommunerna ges

ett ansvar för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär

det. Dock ges varje kommun frihet att inom vida gränser

praktiskt ordna verksamheten. Familjerådgivningen skall även i

fortsättningen vara en självständig verksamhetsgren med högt

sekretesskydd för de uppgifter som lämnas i samband med

rådgivningen. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med

Svenska Kommunförbundet stödja kommunerna i uppbyggnadsarbetet.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Krav på en proposition

I motion So275 av Berit Andnor m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om huvudmannaskapet för

familjerådgivningen. Motionärerna anser att det av regeringen

sedan länge aviserade ställningstagandet till huvudmannaskapet

för familjerådgivningen snarast måste föreläggas riksdagen för

beslut.

I motion So602 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s)

begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

medling och familjerådgivning vid skilsmässa. Motionärerna anser

att samhällets insatser bör förbättras för att förhindra ett

ökat antal skilsmässor och därmed följande sociala, ekonomiska

och medicinska problem. Familjerådgivningen är i dag den instans

par kan vända sig till när de står inför en eventuell

skilsmässa. Enligt motionärernas mening är det dags att

familjerådgivningen förstärks för detta ändamål.

Utskottet anser att motionerna So275 (s) och So602 (s) är

tillgodosedda genom den nu framlagda propositionen. Motionerna

avstyrks.

Ansvaret för familjerådgivningen

Motionerna

I motion So13 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om familjerådgivning. Motionärerna delar inte uppfattningen att

familjerådgivningen är en för landstingen artfrämmande

verksamhet. Ett sådant synsätt tar enligt motionärerna inte

hänsyn till att en väl fungerande familjerådgivning kan

förebygga många människors behov av primärvård och

psykiatribehandling. En kommunaliserad familjerådgivning

riskerar att slå sönder en fungerande landstingsverksamhet i

små, dåligt fungerande kommunala verksamheter. Motionärerna

anser vidare att det ekonomiska läge som flertalet kommuner i

dag befinner sig i omöjliggör startandet av en ny kommunal

verksamhet. Dessutom har drygt hälften av landets kommuner ett

befolkningsunderlag som är otillräckligt för att åstadkomma en

väl fungerande rådgivningsverksamhet. Motionärerna föreslår att

landstingen bör ges möjlighet att även i fortsättningen bedriva

familjerådgivning på uppdrag av kommuner som själva inte har

möjlighet att bygga upp en rådgivningsverksamhet.

I motion So8 av Alwa Wennerlund (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om behovet av ett övergripande ansvar för familjerådgivningen. I

motionen framhålls att familjerådgivningen är en viktig del när

det gäller att bryta skilsmässotrenden och dess vidhängande

sociala problem. Det är viktigt att förtroendet för denna

verksamhet vidmakthålls. Finns det svaga garantier för att

sekretessen upprätthålls, kommer många människor att tveka att

söka hjälp, sägs det vidare i motionen. Enligt motionären är det

inte godtagbart att invänta de eventuella missförhållanden som

kan bli följden av att privata vårdgivare erbjuder rådgivning

utan överenskommelse med kommunen. Förtroendet för verksamheten

som sådan kommer att minska om de hjälpsökande först i efterhand

får vetskap om att sådana privata vårdgivares verksamhet inte

omfattas av sekretess. Kommunerna måste därför få det

övergripande ansvaret för familjerådgivningen och inte enbart

ansvara för att rådgivning kan erbjudas dem som begär det. Genom

en sådan utvidgning skulle exempelvis det totala

informationsansvaret för all tillgänglig familjerådgivning vara

kommunens.

I motion So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) hemställs om

ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

familjerådgivning (yrkande delvis). Motionärerna framhåller

att en grundförutsättning för att familjerådgivning skall kunna

fungera som den är tänkt är att den enskilde skall kunna känna

trygghet och att lämnade uppgifter inte sprids vidare. Den

stränga sekretess som gäller inom den kommunala

familjerådgivningen gäller inte för familjerådgivning som

bedrivs i privat regi. Så länge de privata familjerådgivarna

inte omfattas av samma stränga sekretessregler skall, enligt

motionärerna, verksamheten inte övergå till privat drift.

Motionärerna har inte något emot att verksamheten drivs privat

när sekretesslagen ändrats och kvaliteten i verksamheten kan

garanteras och kontrolleras, men huvuddelen skall, enligt

motionärerna, vara offentligt driven.

Gällande rätt i fråga om sekretess inom familjerådgivning

I 7 kap. sekretesslagen (1980:100), som behandlar

sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga

förhållande, stadgas i 4 § andra stycket följande.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift

som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i

samband med rådgivningen.

Med kommunal familjerådgivning avses familjerådgivning som

handhas av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga

samfälligheter.

Bestämmelserna om sekretess för familjerådgivningen är

upptagna i samma paragraf som reglerar sekretessen inom

socialtjänsten men skiljer sig avsevärt från denna. Sekretessen

inom familjerådgivningen gäller utan skadeprövning. Inom

socialtjänsten gäller däremot att uppgifter om enskilda klienter

får lämnas ut om det "står klart att uppgiften kan röjas utan

att den enskilde eller någon honom närstående lider men". Någon

motsvarande möjlighet att efter skadeprövning lämna ut uppgifter

finns inte inom familjerådgivningen. Så till vida råder en

absolut sekretess för alla uppgifter inom familjerådgivningen

som klienten lämnat eller som familjerådgivaren inhämtat i

samband med rådgivningen. Inom socialtjänsten gäller sekretessen

"uppgift om enskilds personliga förhållanden". Någon sådan

begränsning finns inte inom familjerådgivningen. Där är redan

uppgiften om att någon vänt sig dit alltid sekretesskyddad. Av

14 kap. 4 § sekretesslagen framgår att sekretess till skydd

för enskild inte gäller i förhållande till honom själv och att

han helt eller delvis kan efterge sekretessen.

Av 14 kap. 2 § framgår att sekretessen inom

familjerådgivningen inte hindrar att bl.a. uppgifter som angår

vissa särskilt allvarliga brott och om barnmisshandel m.m.

lämnas till polisen. Inte heller hindrar sekretessen inom

familjerådgivningen att uppgift lämnas till annan myndighet om

uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap.

1 §).

Sekretesslagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och

sekretess i det allmännas verksamhet. Enligt huvudregeln gäller

lagen således inte den som är anställd hos ett privat

rättssubjekt eller i övrigt i privat verksamhet. Emellertid

gäller enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen att

sekretessreglerna också omfattar uppdragstagare hos en

myndighet och likställda. Sekretesslagen blir därigenom

tillämplig på sådana personer som har uppdrag hos en myndighet

och har en sådan anknytning till myndigheten att de kan sägas

delta i dennas verksamhet. I förarbetena till sekretesslagen

(prop. 1979/80:2 del A s. 127) framhölls att det i allmänhet

måste antas att en uppdragstagare har den behövliga anknytningen

till en viss myndighet om den uppgift han utför vanligen skall

fullgöras av en tjänsteman eller någon annan befattningshavare

vid myndigheten eller i varje fall naturligen skulle kunna

handhas av en sådan befattningshavare. Det är emellertid endast

uppdragstagare som är fysiska personer som i

sekretesshänseende skall jämställas med arbetstagare hos

myndighet. Som exempel på uppdragstagare som mot denna bakgrund

kommer att omfattas av sekretesslagen har i lagens förarbeten

nämnts bl.a. kontaktpersoner inom socialtjänsten,

personundersökare, personal inom den kommunala

fritidsverksamheten, hemhjälpspersonal, personer som ställt sig

till socialvårdens förfogande med s.k. kontrakterade familjehem,

barnavårdsmän, konsulter av skilda slag och tolkar.

Riksdagen beslöt i samband med behandlingen av propositionen

om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop.

1992/93:159, SoU19) att införa en ny bestämmelse om

tystnadsplikt, 71 a §, i socialtjänstlagen.

Bestämmelsen innebär att tystnadsplikt gäller för den som är

eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild

verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen.

Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1993. I den nu aktuella

propositionen anförs att det är regeringens mening att denna

bestämmelse kommer att omfatta anställda i yrkesmässigt bedriven

privat verksamhet inom familjerådgivningens område enligt avtal

med respektive kommun.

För vissa privat verksamma yrkesutövare, bl.a. legitimerade

psykologer och psykoterapeuter och deras biträden, gäller

tystnadsplikt enligt 6 § lagen (1980:11) om tillsyn över

hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

Brott mot tystnadsplikt som följer av lag eller annan

författning är straffbart enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Propositionen

Familjerådgivning har bedrivits i Sverige sedan 1950-talet.

Rådgivningen är frivillig och drivs till största delen av

landstingen. Det finns för närvarande ca 150 familjerådgivare i

landet och dessa behandlar ca 12 000 ärenden årligen. I vissa

delar av landet, framför allt i Norrland saknas möjlighet att få

familjerådgivning. I de områden där familjerådgivning finns att

få varierar de resurser som avsatts för ändamålet vilket medför

att rådgivningens tillgänglighet också varierar mellan olika

områden. I vissa delar av landet är t.ex. väntetiderna till

familjerådgivning långa. Regeringen anser att nuvarande ordning

är otillfredsställande och föreslår ett enhetligt huvudmannaskap

för verksamheten. Vidare föreslås att ansvaret för att

tillhandagå familjerådgivningsverksamhet läggs fast i lag.

Enligt regeringen bör kommunerna vara huvudmän för verksamheten.

Skälet härför uppges vara att familjerådgivningen har nära

anknytning till kommunernas verksamhet inom det sociala området.

I den verksamhet landstingen bedriver är familjerådgivning, med

den inriktning den har i dag, tämligen artfrämmande, sägs det

vidare i propositionen. Kommunernas skyldighet att sörja för att

de som så önskar får tillgång till familjerådgivning bör föras

in i socialtjänstlagen. Regeringen föreslår att 12 a § i

socialtjänstlagen kompletteras med en sådan bestämmelse. Enligt

det föreslagna tillägget till 12 a § kan kommunen fullgöra sin

skyldighet genom att själv tillhandahålla rådgivningen eller

genom att träffa avtal om familjerådgivning med andra lämpliga

vårdgivare.

Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, pekar på

de svårigheter små kommuner kan ställas inför vid anordnandet av

familjerådgivning. Dessa problem är enligt regeringen värda att

tas på allvar. I propositionen sägs att vissa kommuner är stora

nog att själva bära en familjerådgivningsverksamhet. För ett

stort antal andra kommuner kommer ansvaret att tillhandahålla

familjerådgivning att innebära ett ansvar för finansiering och

för att någon utför verksamheten. Det är givet att den lokala

utbyggnaden måste ske efter lokala förutsättningar, sägs det

vidare. I propositionen anges som ett alternativ att flera

kommuner går ihop och anordnar verksamheten. Inget hindrar

heller att den faktiska verksamheten ligger kvar hos landstinget

eller sköts av lämpliga privata vårdgivare. I

specialmotiveringen till lagförslaget anges att begreppet

familjerådgivning indirekt blir begränsat till kommunalt

bedriven verksamhet samt privat verksamhet som bedrivs enligt

överenskommelse med respektive kommun och för vilken kommunen

iklätt sig ett kvalitets- och kostnadsansvar. Helt privata

initiativ som igångsätts utan överenskommelse med kommunen kan

sålunda inte anses utgöra familjerådgivning i nu aktuell mening

och något kostnadsanspråk mot kommunen kan därmed inte resas.

I propositionen föreslås inte någon ändring i sekretesslagen

eller andra bestämmelser rörande tystnadsplikt. Sekretesskyddet

för den kommunala familjerådgivningen får, enligt propositionen,

anses tillräckligt tillgodosett genom nuvarande regler. Arbetet

med kompletterande tystnadspliktsbestämmelser för privata

vårdgivare bör dock fortsätta i syfte att ytterligare förstärka

skyddet för uppgifter som enskilda lämnar i samband med

rådgivningen. Regeringen säger sig vara medveten om att de

rådgivare som tecknar avtal med kommunen inte kommer att få en

fullt lika långtgående tystnadsplikt som den som gäller inom den

kommunala familjerådgivningen, men anser att frågan om enhetliga

sekretess- och tystnadspliktsregler utan större olägenheter kan

anstå under en tid.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller inställningen att familjerådgivningen är

av stort värde och att det är angeläget att verksamhetens

fortlevnad garanteras. Utskottet är därför positivt till

förslaget om ett kommunalt huvudmannaskap för

familjerådgivningen. Utskottet delar regeringens bedömning att

kommunerna bör ges frihet att praktiskt ordna verksamheten

utifrån lokala förutsättningar. Familjerådgivningen bör vara

självständig i förhållande till den övriga verksamhet som

bedrivs inom socialtjänsten. Det är, som anförs i propositionen,

t.ex. inte tillfredsställande om socialsekreterare verksamma

inom socialtjänsten också fungerar som familjerådgivare.

Utskottet vill också framhålla vikten av att den kompetens som

i dag finns inom familjerådgivningen tas till vara i den nya

organisationen. Kommunen bör således kunna uppdra åt landstinget

eller annan lämplig rådgivare att handha den faktiska

verksamheten. Motion So13 (s) får anses tillgodosedd och

avstyrks.

En viktig förutsättning för att familjerådgivningen skall

kunna fylla sin funktion är att de enskilda som vänder sig dit

skall kunna vara säkra på att de uppgifter som lämnas vid

rådgivningen inte sprids vidare. Inom den kommunala

familjerådgivningen råder därför absolut sekretess för alla

uppgifter som klienten lämnat eller som familjerådgivaren

inhämtat i samband med rådgivningen (7 kap. 4 § andra stycket

sekretesslagen). Sekretesskyddet inom den kommunalt bedrivna

familjerådgivningen får således anses tillgodosett genom

nuvarande regler. För anställda i privata företag som enligt

avtal med en kommun kan komma att bedriva familjerådgivning

gäller tystnadsplikt för uppgifter om enskilds personliga

förhållanden (71 a § SoL). Denna tystnadsplikt är emellertid

inte lika långtgående som den som gäller inom den kommunalt

bedrivna verksamheten. Detta har också påpekats i

propositionen. Utskottet anser att enhetliga sekretess- och

tystnadspliktsbestämmelser bör gälla för all familjerådgivning

oavsett om den bedrivs av en kommun eller en entreprenör.

Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med

förslag om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsbestämmelser

för familjerådgivningen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen

med anledning av motion So11 (s) (delvis) som sin mening ge

regeringen till känna. Utskottet avstyrker motion So8 (kds).

Familjerådgivningens inriktning

I lagförslaget i propositionen anges inte vilka uppgifter

familjerådgivarna skall ha. I specialmotiveringen till förslaget

sägs dock att tanken är att familjerådgivarna liksom hittills

skall ha som huvuduppgift att genom samtal medverka till

bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter främst i par-

och familjerelationer. En annan uppgift är att förmedla kunskap

och sprida information om samlevnad.

I den allmänna motiveringen framhålls att familjerådgivningen

är inriktad på att ge stöd i krissituationer, som i många fall

är akuta. Verksamheten måste därför anpassas så att väsentliga

väntetider normalt inte uppstår. Regeringen anser det inte vara

lämpligt med lagstiftning i denna fråga utan förutsätter att

länsstyrelserna inom ramen för sin tillsynsverksamhet följer

väntetidernas utveckling. Familjerådgivarnas kompetens bör i

begränsad utsträckning kunna användas även för andra ändamål än

terapisamtal. Exempelvis borde det vara möjligt att anförtro mer

komplicerade samarbetssamtal till familjerådgivare. De bör

också, med sina erfarenheter av arbete med människor i kris och

olika relationsproblem, kunna vara en viktigt tillgång i

föräldrautbildning och i fortbildningsverksamhet för andra

personalgrupper inom bl.a. socialtjänsten.

I motion So7 av Åke Carnerö (kds) begärs ett

tillkännagivande av vad som i motionen anförts om inriktningen

av familjerådgivningen. Motionären är positiv till regeringens

förslag om att ålägga kommunerna ansvaret för

familjerådgivningen och till att familjerådgivarnas huvuduppgift

liksom hittills skall vara att genom samtal medverka till

bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter i par- och

familjerelationer. Enligt motionären bör familjerådgivningen

inriktas på att uppvärdera föräldrarollen, framhålla äktenskapet

som bästa grund för familjebildning samt lyfta fram vikten av

trohet och respekt mellan makar. Familjerådgivningsbyråerna bör

också i ökad utsträckning beredas möjlighet att sprida

information om samlevnad inom skola, barnomsorg och hälsovård.

Utskottets bedömning

Utskottet delar den inställning till familjerådgivningens

uppgifter och inriktning som anges i propositionen. Utskottet

avstyrker motion So7 (kds).

Avgifter

Under perioden 1960--1980 utgick statsbidrag för

familjerådgivningsverksamheten. I dag finansieras verksamheten

helt av den huvudman som driver den. Familjerådgivningen är i de

flesta fall kostnadsfri för klienten. I propositionen

framhåller regeringen att familjerådgivning torde utgöra en

sådan socialtjänst som kommunen har möjlighet att ta ut avgift

för enligt 35 § första stycket socialtjänstlagen. Vidare sägs

att eventuella avgifter inte får vara av sådan storlek att de

avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen.

Bestämmelsen har följande lydelse:

För plats i förskola eller i fritidshem, färdtjänst, hjälp i

hemmet, service och omvårdnad, sådant boende som avses i 20 §

andra stycket eller 21 § tredje stycket eller annan liknande

social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder

som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga

kommunens självkostnader.

I motion So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) hemställs om

tillkännagivande av vad som i motionen anförts om avgifter för

familjerådgivningen (yrkande delvis). Motionärerna pekar på

att familjerådgivning enligt propositionen är en sådan

verksamhet som kommunen skall kunna ta ut avgift för och att

eventuella avgifter inte får vara av sådan storlek att de

avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen.

För att garantera att avgifterna läggs på en sådan nivå som

förutsätts i propositionen bör enligt motionärerna regler

fastställas om avgiftens storlek på samma sätt som

högkostnadsskyddet inom sjukvården.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att kommunerna bör ges möjlighet att ta ut

skäliga avgifter för familjerådgivningen. Första stycket i 35 §

socialtjänstlagen bör ändras på så sätt att familjerådgivning

läggs till i uppräkningen över tjänster för vilka kommunen får

ta ut avgifter. Avgifterna bör dock inte läggas på en sådan nivå

att de avhåller enskilda från att vända sig till

familjerådgivningen. Utskottet föreslår att riksdagen antar det

av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till ändring i

35 § socialtjänstlagen (1980:620).

Utskottet är inte berett att tillstyrka något

tillkännagivande om att regler om högkostnadsskydd för

familjerådgivningen bör införas. Motionen So11 (s) avstyrks

därför i denna del.

Propositionens lagförslag

Riksdagen antog i december 1992 regeringens förslag om ändring

i bl.a. socialtjänstlagen i syfte att underlätta för kommuner

att öka inslagen av konkurrens inom socialtjänstens

verksamhetsområde och att klarlägga att entreprenad skall vara

tillåten i sådan kommunal verksamhet som inte innefattar

myndighetsutövning (prop. 1992/93:43, SoU9, rskr. 105).

Enligt det då beslutade tillägget i 4 §

socialtjänstlagen får kommunen sluta avtal med någon annan om

att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter

som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av

denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en

samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ. Lagen

trädde i kraft den 1 januari 1993.

I specialmotiveringen till lagförslaget nämns, som exempel på

myndighetsutövning som inte utan lagstöd kan överlåtas på andra,

olika former av bistånd och stödåtgärder inom individ- och

familjeomsorgen, tvångsåtgärder enligt lagen (1988:870) om vård

av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detsamma gäller

socialnämndernas uppgifter enligt föräldrabalken i samband med

fastställande av faderskap och underhållsbidrag till vissa barn.

Administrationen bör däremot kunna överlåtas på någon annan.

Vidare anges att rådgivande och kurativa funktioner inom

socialtjänsten inte innefattar myndighetsutövning och kan läggas

ut på entreprenad.

Kommunen kan således fullgöra sin skyldighet enligt den

föreslagna 12 a § första meningen andra stycket SoL genom att

själv tillhandahålla familjerådgivning eller genom att hänvisa

till annan familjerådgivare som kommunen träffat avtal med.

Utskottet anser därför att andra meningen i det föreslagna

tillägget till 12 a § SoL är obehövlig och bör utgå.

Med familjerådgivning enligt denna lag avses inte privata

initiativ som igångsatts utan överenskommelse med kommunen.

Kommunen har heller inte något kostnadsansvar för en sådan

verksamhet.

Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag med den ändringen

att andra meningen i andra stycket utgår. I paragrafens första

stycke görs en redaktionell ändring.

Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m.

Socialstyrelsen bör enligt propositionen få i uppdrag att

i samråd med Svenska Kommunförbundet stödja kommunerna i

uppbyggnadsarbetet med familjerådgivningen. Skälen härför är att

förslaget ställer avsevärda krav på kommunerna. I de flesta

kommuner måste förhandlingar föras med andra kommuner, landsting

eller andra vårdgivare om hur verksamheten skall ordnas. Många

kommuner måste bygga upp verksamheten från grunden och behöver

råd och stöd i detta arbete. Enligt propositionen är det därför

naturligt att Socialstyrelsen, som är central tillsynsmyndighet

på socialtjänstens område, får i uppdrag att utarbeta vägledande

material där kommunerna kan få exempel på hur verksamheten kan

byggas ut, hur verksamheten kan bedrivas och hur den kan

tillförsäkras en hög kvalitet. Riksdagen bereds tillfälle att ta

del av vad som anförts om genomförandet av förslaget.

I motion So10 av Eva Zetterberg m.fl. (v) begärs att

riksdagen dels hos regeringen begär en plan för utbyggnad av

den kommunala familjerådgivningen enligt vad i motionen anförts

om kvalitet i familjerådgivningen (yrkande 1), dels för

budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr för planering,

information och utveckling av verksamheten (yrkande 2).

Motionärerna anser att det bör upprättas en plan för en utvidgad

verksamhet med familjerådgivning. Socialstyrelsen skall enligt

propositionen samverka med kommuner i ekonomisk kris. Inget som

görs får dock kosta pengar. Motionärerna anser därför att

kvalitetsnormer för familjerådgivningen bör utarbetas. Vidare

föreslår motionärerna att riksdagen redan i nästa års budget bör

avsätta pengar till den kommunala

familjerådgivningsverksamheten.

I motion So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkande

5) framförs synpunkter liknande de i So10.

I motion So9 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

familjerådgivning. Motionären påpekar att ingenting sägs om

uppföljning och utvärdering i propositionen. Enligt motionärens

mening bör en utvärdering alltid ske i samband med större

verksamhetsförändringar. I detta fall är det särskilt viktigt

att undersöka om de tänkta resurserna verkligen kommer

familjerådgivningen till del och om den omvittnade höga

kompetensen bland familjerådgivare tillvaratas på ett bra sätt.

Det är också av värde att få en uppfattning om hur stora olika

arbetsenheter bör vara för att bibehålla och utveckla hög

kompetens.

I motion So12 av Rune Backlund (c) hemställs om ett

tillkännagivande om behovet av att utarbeta någon form av

auktorisation för familjerådgivare. Enligt motionären bör

Socialstyrelsen få i uppdrag att utarbeta en lämplig

auktorisation för att garantera en bra framtida kvalitet på

familjerådgivningen.

Utskottets bedömning

Utskottet anser inte att det behövs någon centralt utarbetad

plan för uppbyggnaden av familjerådgivningsverksamheten på det

sätt som föreslås i motionerna So10 (v) yrkande 1 och So610 (v)

yrkande 5. Yrkandena avstyrks. Yrkanden om anslag för budgetåret

1994/95 kan inte nu behandlas av riksdagen. Även yrkande 2 i

motion So10 (v) avstyrks därför.

Utskottet instämmer i vad som anförts i motion So9 (s) om att

familjerådgivningsverksamheten bör följas upp och utvärderas.

Något tillkännagivande till regeringen behövs dock inte.

Motionen avstyrks.

Kommunen ges enligt propositionen det fulla ansvaret för

familjerådgivningen. Detta gäller även i de fall verksamheten

läggs ut på entreprenad. Kommunen skall fastställa kvantitativa

och kvalitativa mål för verksamheten. Socialstyrelsen skall

enligt propositionen få till uppdrag att utarbeta vägledande

material bl.a. om hur verksamheten kan tillförsäkras en hög

kvalitet. Utskottet utgår därmed från att kommunernas egen

verksamhet kommer att hålla god kvalitet och att de kommer att

tillse att även den verksamhet som drivs av annan enligt

överenskommelse med kommunen håller samma goda kvalitet.

Utskottet är inte berett att tillstyrka något tillkännagivande

om auktorisation eller andra behörighetsföreskrifter för

familjerådgivare. Motion So12 (c) avstyrks.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger till handlingarna vad

som anförts i propositionen om genomförandet av förslaget i

fråga om familjerådgivningen.

Hemställan

Utskottet hemställer1. beträffande krav på en

proposition

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So275 och

1992/93:So602,

2. beträffande ansvaret för familjerådgivningen

att riksdagen avslår motion 1993/94:So13,

3. beträffande sekretess

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So11 delvis och

med avslag på motion 1993/94:So8 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

res. (m, fp, c, kds)

4. beträffande familjerådgivningens inriktning

att riksdagen avslår motion 1993/94:So7,

5. beträffande avgifter

att riksdagen beslutar att 35 § socialtjänstlagen (1980:620)

skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med Utskottets

förslag i bilaga 2,

6. beträffande högkostnadsskydd

att riksdagen avslår motion 1993/94:So11 delvis,

men. (v)

7. beträffande propositionens lagförslag

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar det

av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring

i socialtjänstlagen (1980:620) i den mån det inte omfattas av

vad utskottet hemställt under moment 5,

8. beträffande uppbyggnaden av familjerådgivningen,

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So10 och 1992/93:So610

yrkande 5,

men. (v)

9. beträffande utvärdering

att riksdagen avslår motion 1993/94:So9,

10. beträffande auktorisation

att riksdagen avslår motion 1993/94:So12,

11. beträffande genomförandet

att riksdagen lägger propositionen i denna del till

handlingarna.

Stockholm den 25 november 1993

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan

Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd),

Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och

Maud Ekendahl (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Sekretess (mom. 3)

Sten Svensson (m), Ulla Orring (fp), Rosa Östh (c), Ingrid

Hemmingsson (m), Jerzy Einhorn (kds), Leif Carlson (m) och Maud

Ekendahl (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med

"För anställda" och slutar med "motion So8 (kds)" bort ha

följande lydelse:

Sekretesslagens bestämmelser omfattar också enskilda

familjerådgivare om dessa enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen är

att anse som uppdragstagare hos en kommun. För anställda i

privata företag som enligt avtal med en kommun kan komma att

bedriva familjerådgivning är tystnadsplikten begränsad till

uppgifter om enskilds personliga förhållanden (71 a §

SoL). Inom den kommunalt bedrivna familjerådgivningen är även

uppgiften om att någon vänt sig dit sekretesskyddad.

Tystnadsplikten är alltså inte riktigt lika långtgående för

privata företag som -- enligt avtal med kommunen -- ombesörjer

familjerådgivning som den som gäller inom den kommunalt bedrivna

familjerådgivningen. Denna skillnad är dock inte större än att

frågan om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsregler utan

större olägenheter kan anstå i avvaktan på ytterligare

överväganden. Utskottet utgår därför från att regeringen

återkommer till riksdagen. Något tillkännagivande till

regeringen med anledning av motionerna So8 (kds) och So11 (s) i

denna del behövs inte. Motionerna avstyrks.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande sekretess

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So8 och

1993/94:So11 delvis,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Högkostnadsskydd (mom. 6)

För att garantera att de avgifter som kommunen kan ta ut för

familjerådgivningen inte läggs på en sådan nivå att de avhåller

enskilda från att vända sig till familjerådgivningen bör regler

om högkostnadsskydd införas. Jag instämmer således i vad som

anförts i motion So11 delvis.

Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. (mom. 8)

Enligt min mening bör familjerådgivning finnas i varje kommun.

Alla skall kunna få stöd vid skilsmässor. Målet är att

föräldrarna skall samarbeta för barnets bästa. En bra

familjerådgivning kan bidra till att stödja familjerna och reda

ut problemen i samband med en skilsmässa. En plan för en

utvidgad verksamhet med familjerådgivning bör upprättas för att

garantera att en sådan verksamhet finns tillgänglig i varje

kommun. Vidare anser jag att kvalitetsnormer för verksamheten

bör utarbetas. Uppbyggnaden av familjerådgivningen innebär ökade

utgifter för kommunerna. Jag utgår från att regeringen beaktar

detta i sitt kommande budgetförslag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

mom. 6 och 8 borde ha hemställt:

6. beträffande högkostnadsskydd

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So11 delvis som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

8. beträffande uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So10 och

1992/93:So610 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

I propositionen framlagt lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 12 a och 35 §§ socialtjänstlagen

(1980:620) skall ha följande lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

12 a §1

Kommunen skall sörja för Kommunen skall sörja för

att föräldrar kan att föräldrar kan

erbjuds samtal under sakkunnig erbjudas samtal under

ledning i syfte att nå sakkunnig ledning i syfte att

enighet i frågor rörande nå enighet i frågor

vårdnad och umgänge rörande vårdnad och

(samarbetssamtal). umgänge (samarbetssamtal).

Kommunen skall även Kommunen skall även

sörja för att sörja för att

familjerådgivning kan familjerådgivning kan

erbjudas dem som begär det. erbjudas dem som begär det.

Familjerådgivning lämnas

genom kommunens egen

försorg eller, sedan

kommunen träffat

särskild överenskommelse

om det, genom annan lämplig

vårdgivare.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

35 §2

För plats i förskola För plats i förskola

eller i fritidshem, eller i fritidshem,

färdtjänst, hjälp i färdtjänst,

hemmet, service och familjerådgivning, hjälp

omvårdnad, sådant boende i hemmet, service och

som avses i 20 § andra omvårdnad, sådant boende

stycket eller 21 § tredje som avses i 20 § andra

stycket eller annan liknande stycket eller 21 § tredje

social tjänst får stycket eller annan liknande

kommunen ta ut skäliga social tjänst får

avgifter enligt grunder som kommunen ta ut skäliga

kommunen bestämmer. avgifter enligt grunder som

Avgifterna får dock inte kommunen bestämmer.

överstiga kommunens Avgifterna får dock inte

självkostnader. överstiga kommunens

självkostnader.

För sådana platser i förskolan som avses i 14 och 15 §§ får

avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar

i veckan eller 525 timmar om året.

Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende

får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 § tredje

stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så

stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel

för sina personliga behov.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Senaste lydelse 1990:1527

Senaste lydelse 1993:47

Innehållsförteckning

Sammanfattning

1

Propositionen 1

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993 2

Utskottet 3

Bakgrund 3

Propositionen i huvuddrag 3

Krav på en proposition 4

Ansvaret för familjerådgivningen 4

Familjerådgivningens inriktning 9

Avgifter 9

Propositionens lagförslag 10

Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. 11

Hemställan 13

Reservation (m, fp, c, kds) 14

Meningsyttring (v) 15

Bilaga 1 I propositionen framlagt lagförslag 16

Bilaga 2 Av utskottet framlagt lagförslag 17