Bet. 1993/94:SoU16

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU16

Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation (mom. 1)

Bilaga

1993/94

SoU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition om

ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall och tre motionsyrkanden som väckts med

anledning av propositionen.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen och avstyrker

motionerna. Utskottets s-ledamöter yrkar i en reservation avslag

på propositionen.

Propositionen

I proposition 1993/94:97 föreslår regeringen

(Socialdepartementet) att riksdagen antar förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i

vissa fall,

2. lag om ändring i brottsbalken.

Propositionens lagförslag fogas till betänkandet som

bilaga.

Motionerna

1993/94:So31 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

1993/94:So32 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1993/94:97 om

ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av lagen

om vård av missbrukare i vissa fall enligt vad i motionen

anförts om hur intentionerna med lagen har uppfyllts.

Utskottet

Bakgrund

Socialtjänstlagen (1980:620)(SoL) är den lag som i första hand

reglerar socialnämndens arbete med missbrukare. Lagen (1988:870)

om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är ett komplement till

SoL och reglerar de situationer då frivillig vård bedöms vara

otillräcklig och då tvångsmässig vård enligt annan lagstiftning

inte är påkallad.

Nuvarande LVM är från 1988 och föregicks av en äldre lag från

1981 (1981:1243). Enligt den äldre LVM hade länsstyrelsen hela

ansvaret för utredning och ansökan om tvångsvård av missbrukare.

Regeringen föreslog i proposition (prop. 1987/88:147) att

länsstyrelsen skulle behålla ansvaret för utredning och ansökan

om vård enligt LVM men att socialnämnden skulle anlitas för

själva utredningsarbetet. Propositionen byggde på ett betänkande

av den parlamentariskt sammansatta Socialberedningen,

Missbrukarna, socialtjänsten, tvånget (SOU 1987:22). Riksdagen

beslutade i enlighet med regeringens proposition (bet.

1987/88:SoU25, rskr. 1987/88:382).

Regeringen beslutade i maj 1992 att en särskild utredare

skulle tillkallas för att analysera förutsättningarna för och

konsekvenserna av att tillståndsgivningen enligt lagen

(1977:293) om handel med drycker överförs till kommunerna samt

för att utreda om socialnämnderna skulle få det fulla ansvaret

för utredning och ansökan om vård enligt LVM. Bakgrunden till

utredningens uppdrag var i första hand den rådande

arbetssituationen vid länsstyrelserna, vilken gjort det svårt

eller omöjligt för länsstyrelserna att fullgöra sina uppgifter

som regional tillsyns- och expertmyndighet.

Utredaren har i betänkandet Kommunernas roll på alkoholområdet

och inom missbrukarvården (SOU 1993:31) bl.a. föreslagit att

ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM skall

överföras från länsstyrelsen till respektive kommun.

Propositionen

I propositionen föreslås att socialnämnden, i stället för som

nu länsstyrelsen, skall ha ansvaret för utredning av behov av

tvångsvård för vuxna missbrukare. Nämnden skall enligt

regeringen också ha ansvaret för att ansökan om beredande av

tvångsvård görs hos länsrätten.

När det gäller frågan om det bör vara länsstyrelsen eller

socialnämnden som svarar för utredning och ansökan om LVM-vård

anser regeringen att den ideologiska synen på socialtjänstens

roll i fråga om tvångsvård har förändrats. Även om det

fortfarande finns förespråkare för uppfattningen att förtroendet

för socialtjänsten försämras om socialtjänsten också kan

initiera tvångsvård, förefaller de flesta numera anse att detta

spelar en underordnad roll för relationen till klienten.

Klienten vet ändå att frågan om tvångsvård kan aktualiseras om

inte behövlig behandling kommer till stånd på frivillig väg. När

det gäller omhändertagande av barn och ungdomar enligt lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) har

socialnämnden ensam ansvaret för utredning och ansökan, utan att

detta gett anledning till motsvarande diskussion och problem.

Det har länge varit en strävan att effektivisera

länsstyrelsens tillsyn på det sociala området så att

länsstyrelserna verkligen kan fungera som den stödjande

regionala fackexpertis för kommunernas socialtjänst som

ursprungligen förutsattes. Detta har i praktiken visat sig

omöjligt för länsstyrelserna främst eftersom de varit

arbetstyngda med löpande ärenden. Enligt regeringen är det

därför angeläget att finna möjliga alternativ för att avlasta

länsstyrelserna löpande ärenden i syfte att skapa

förutsättningar för en mera aktiv och effektiv tillsyn. En

lämplig ärendegrupp är LVM-ärendena. Socialnämnderna har stor

kunskap och erfarenhet inom just missbrukarvården. Det är

socialtjänsten som har ansvaret för all frivillig

missbrukarvård, både den som kan vara ett alternativ till

tvångsvård och den efterföljande vård som ges efter en period av

tvångsvård. Socialtjänsten känner väl till förhållandena för de

flesta missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Det vore därför

en naturlig uppgift för socialtjänsten att också utreda frågan

om eventuell LVM-vård och vid behov initiera sådan.

I en tid som är ekonomiskt bekymmersam ökar riskerna för att

lokala ekonomiska hänsyn påverkar ramen för missbrukarvården och

att tvångsvård inte alltid kommer till stånd när det behövs.

Ekonomisk åtstramning är enligt regeringen inte enbart av ondo,

utan kan framtvinga en kritisk omprövning och granskning av den

vård som lämnas och därmed leda till en effektivare och för den

enskilde mer ändamålsenligt utformad behandling.

Den förändring som föreslås måste mötas med en kraftigt

intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida, inbegripet

kontroll av handläggningen av enskilda ärenden genom stickprov

eller med anledning av klagomål från enskilda eller myndigheter.

Att de resurser som länsstyrelserna hittills använt för

LVM-ärenden frigörs får sålunda inte leda till att dessa tas i

anspråk för andra ändamål än för det sociala området. Med en

intensifierad tillsyn kan det finnas förutsättningar att

vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som uppnåtts genom

länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i LVM-ärenden.

Myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med

missbrukare samt läkare skall anmäla till socialnämnden, i

stället för som nu till länsstyrelsen, om de får kännedom om att

någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Likaså bör det

vara socialnämnden som beslutar om läkarundersökning och utser

läkare. Om en domstol överlämnar en person som begått en

brottslig gärning till vård enligt LVM skall det åvila

socialnämnden, i stället för länsstyrelsen, att föranstalta om

behövlig vård.

Enligt regeringens uppfattning torde förändringarna komma att

innebära ett obetydligt merarbete för socialtjänsten. Någon

kostnadsomfördelning mellan stat och kommuner bör därför inte

komma i fråga. Det resurstillskott hos länsstyrelserna som blir

följden av förslaget bör användas för att förstärka

länsstyrelsernas tillsynsarbete inom det sociala området.

Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Motionerna

I två motioner yrkas avslag på propositionen.

I motion 1993/94:So31 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att

riksdagen avslår propositionen. Motionärerna anför bl.a. att den

nuvarande ordningen har fungerat bra. De föreslagna

arbetsuppgifterna skall även i fortsättningen handläggas av

länsstyrelsen. Det främsta argumentet för detta är vikten av en

enhetlig rättstillämpning. Genom länsstyrelsens initiativrätt

har skillnader mellan olika kommuners synsätt och handläggning

motarbetats. Det finns en betydande risk att kommunens ekonomi

blir styrande för bedömningen av tvångsvård, som är en kostsam

vårdform. Tvångsvård är ett så allvarligt ingripande i

människors liv att det dubbelarbete som i dag sker, är

motiverat. Det stärker rättssäkerheten.

I motion 1993/94:So32 av Eva Zetterberg m.fl. (v) yrkas

dels att riksdagen avslår propositionen (yrkande 1), dels

att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av om

intentionerna med lagen om vård av missbrukare i vissa fall har

uppfyllts (yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att

förslaget medför en påtaglig risk att tillämpningen av lagen i

hög grad kommer att variera mellan olika kommuner, till men för

rättssäkerheten. Det finns också en risk för att hot om LVM

kommer att användas som påtryckningsmedel för frivilliga

insatser. Några nya resurser kommer inte att ges till

kommunerna. En redan trängd socialtjänst får en tyngre

arbetsbelastning. Förslaget läggs fram utan att det skett någon

utvärdering av den hittillsvarande lagtillämpningen trots att

lagen varit i kraft mer än tio år.

Utskottets bedömning

Utskottet anser i likhet med regeringen att uppgiften att

ansvara för utredning av behov av vård enligt LVM och att ansöka

om sådan vård hos länsrätten bör åvila socialnämnden.

Socialnämnden har stor kunskap och erfarenhet inom

missbrukarvården och känner bäst till förhållandena för de

missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Det är därför

naturligt att socialnämnden tar över länsstyrelsens uppgift att

ansvara för att frågan om eventuell LVM-vård blir utredd och att

ansöka om sådan vård. Genom att avlasta länsstyrelsen

LVM-ärendena och således frigöra resurser skapas bättre

förutsättningar för en mer aktiv och effektiv tillsyn. Med en

intensifierad tillsyn finns det även föutsättningar att

vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som hittills

uppnåtts genom länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i

LVM-ärenden. Utskottet avstyrker därför motionerna So31 (s) och

So32 (v) yrkande 1. Utskottet tillstyrker förslagen till lag om

ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

och till lag om ändring i brottsbalken.

Utskottet anser inte att det nu finns skäl att hos regeringen

begära en utvärdering av LVM och avstyrker därför motion So32

yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionens förslag

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So31 och 1993/94:So32

yrkande 1,

res. (s)

2. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i

vissa fall,

b) lag om ändring i brottsbalken,

3. beträffande utvärdering av lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall

att riksdagen avslår motion 1993/94:So32 yrkande 2.

Stockholm den 8 februari 1994

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Göte Jonsson

(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan

Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd),

Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m) och Hans Karlsson (s).

Reservation (mom. 1)

Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan

Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 4 som börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "i brottsbalken." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att länsstyrelsen även i fortsättningen skall

ha ansvaret för utredning av behov av tvångsvård för vuxna

missbrukare och för att ansökan om beredande av tvångsvård görs

hos länsrätten. Denna ordning har fungerat bra. Utredningarna

från länsstyrelserna håller hög kvalitet. Genom länsstyrelsens

initiativrätt har skillnader mellan olika kommuners synsätt och

handläggning motarbetats. Det främsta skälet för att

länsstyrelsen skall handlägga dessa arbetsuppgifter är vikten av

en enhetlig rättstillämpning. Om kommunen tar över dessa

uppgifter finns en betydande risk att kommunens ekonomi blir

styrande för bedömningen av tvångsvård. Med bifall till

motionerna So31 (s) och So32 (v) yrkande 1 avstyrker utskottet

propositionen.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande avslag på propositionens förslag

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:So31 och

1993/94:So32 yrkande 1 avslår propositionen,

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i

vissa fall

Bilaga

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken