Bet. 1993/94:SoU27

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU27

Handikappombudsman

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1993/94

SoU27

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1993/94:219

Handikappombudsman, två motioner med anledning av propositionen

och ett tjugotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden

1994.

Utskottet tillstyrker förslaget att inrätta en

Handikappombudsman fr.o.m. 1 juli 1994, liksom lagförslagen och

medelsanvisningen. Utskottet föreslår med anledning av motioner

att regeringen ges till känna dels att möjligheterna att

Handikappombudsmannen också ges en processförande roll bör

ytterligare belysas, dels att parlamentarisk medverkan i

Handikappombudsmannens råd är önskvärd.

Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.

S-ledamöterna har i fyra reservationer utvecklat sin syn på

behovet av en solidarisk finansiering av omsorg och service,

avgifterna inom handikappomsorgen, vårdhemsavvecklingen och

resemöjligheter för funktionshindrade personer.

V-suppleanten redovisar i en meningsyttring sina

ställningstaganden.

Propositionen

I proposition 1993/94:219 Handikappombudsman har regeringen

(Socialdepartementet) föreslagit riksdagen att

1. anta förslaget till lag om Handikappombudsmannen,

2. anta förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100),

3. godkänna det som regeringen förordar om inriktningen av

Handikappombudsmannens verksamhet (avsnitt 6),

4. bemyndiga regeringen att ombilda Statens handikappråd till

myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som

regeringen förordar (avsnitt 7),

5. till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisa

ett ramanslag på 8 374 000 kr.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för

att Handikappombudsmannen skall kunna vara processförare i

enskilda straff- och processmål samt i Arbetsdomstolen enligt

vad i motionen anförts om vikten av att ombudsmannen skall kunna

föra talan i för handikappade principiellt viktiga

domstolsärenden,

2. att riksdagen till Handikappombudsmannen för budgetåret

1994/95 anslår 1 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit

eller således 9 374 000 kr enligt vad i motionen anförts om att

ge ombudsmannen en hög juridisk kompetens,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att handikapporganisationerna får en

representant i den kommitté som skall inrätta

Handikappombudsmannen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det råd som skall inrättas skall ha en

parlamentarisk sammansättning och att detta råd skall

kompletteras med en bred representation från

handikapporganisationerna.

1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur

Handikappombudsmannen skall ges en processförande roll i

enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Handikappombudsmannen bör ha juridisk

kompetens,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om parlamentarisk medverkan i

Handikappombudsmannens råd.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994

1993/94:So203 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rehabilitering för synskadade.

1993/94:So208 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av och förslag till åtgärder för

människor med funktionshinder som drabbas av avgiftshöjningar på

flera områden.

1993/94:So227 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om föreskrifter för ordinationsansvar och

ordinationsrätt för olika hjälpmedel.

1993/94:So240 av Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regringen till känna vad i motionen anförts om

ändring av vistelsebegreppet i SoL.

1993/94:So245 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av handläggningsbestämmelser i ärenden rörande lagen om

stöd och service till vissa funktionshindrade.

1993/94:So246 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet

av en Handikappombudsman,

5. att riksdagen till Handikappombudsman för budgetåret

1994/95 anslår 5 000 000 kr.

1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av reglerna för färdtjänsten.

1993/94:So269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar

för enskild utvecklingsstörd att gentemot landsting och kommuner

hävda sin rätt till särskilda omsorger.

1993/94:So271 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att de ekonomiska konsekvenserna för

kommunerna av LSS bör uppmärksammas och tas upp till förnyad

prövning.

1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av utbildningsmaterial i

handikappfrågor,

4. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av och

förslag till förändringar i principerna för kommunernas

avgiftssystem inom äldre- och handikappfrågor,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en

skyddslagstiftning för personer i särskilt boende och på

sjukhem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kostnadsersättningen till vuxna med

glutenintolerans,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att personer med mag- och

tarmbesvär ges en garanti att ha tillgång till toalett på

bestämda platser.

1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om allas lika möjligheter att resa,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om boende för utvecklingsstörda och psykiskt

funktionshindrade,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av att tidigare fattat beslut ligger

fast om att vårdhemmen för utvecklingsstörda skall avskaffas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om solidarisk finansiering av

handikapprelaterad omsorg och service,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättande

av en Handikappombudsman enligt vad som anförts i motionen.

Utskottet

Bakgrund

Hösten 1988 tillkallades en utredning med uppgift att behandla

frågor om samhällets stöd till personer med funktionshinder

(dir. 1988:53). Utredningen antog namnet 1989 års

handikapputredning (S 1988:03).

Handikapputredningen har avlämnat sex delbetänkanden, varav

det sista -- Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) -- lades fram i

juni 1992. I betänkandet föreslår utredningen bl.a. att en

handikappombudsman inrättas för att bevaka funktionshindrades

rättigheter i samhället.

Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning över

remissvaren har publicerats i en särskild departementspromemoria

(Ds 1993:95).

Propositionen i huvuddrag

Propositionen innehåller förslag till inrättande av en

Handikappombudsman. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör

funktionshindrades rättigheter och intressen på olika

samhällsområden och verka för att funktionshindrade inte

missgynnas. Ombudsmannen skall arbeta utifrån de

handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Andra

principiella utgångspunkter är en miljörelaterad syn på

handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade.

Handikappombudsmannen skall, enligt propositionen, ges en

allmänt rådgivande, opinionsbildande och övervakande roll.

Ombudsmannens uppgifter föreslås regleras i en lag om

Handikappombudsmannen. Enligt lagförslaget skall ombudsmannen

bl.a. ha en uppföljande och utvärderande uppgift i frågor som

angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen.

Ombudsmannen skall också verka för att avhjälpa brister i

lagstiftningar samt genom framställningar till regeringen väcka

fråga om författningsförändringar m.m. Ombudsmannen skall vidare

kunna inhämta uppgifter om verksamhet som rör funktionshindrade

personers förhållanden i olika avseenden och ta initiativ till

överläggningar med myndigheter, företag m.fl. i syfte att

motverka missgynnande av funktionshindrade personer.

Ett tillägg föreslås i sekretesslagen (1980:100) så att

sekretess kommer att gälla i Handikappombudsmannens verksamhet

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon

närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Handikappombudsmannen föreslås till sitt förfogande ha ett råd

vars ledamöter utses av regeringen. Ombudsmannen skall vara

rådets ordförande.

I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen inrättas

som en ny myndighet och ersätter Statens handikappråd. Den nya

myndigheten föreslås få väsentligt ändrade arbetsuppgifter i

förhållande till det nuvarande rådet. Handikappombudsmannen

föreslås bli chef för den nya myndigheten.

I propositionen anförs att regeringen avser att tillsätta en

organisationskommitté för att förbereda inrättandet av

Handikappombudsmannen.

Enligt propositionen bör Handikappombudsmannen inrättas den

1 juli 1994 och att den nya lagen träda i kraft samma dag.

Inrättande av en Handikappombudsman

I två motioner från allmänna motionstiden begärs förslag om

inrättande av en handikappombudsman, dels i motion So276 av

Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkande 9, dels i motion So246 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 4.

Utskottets bedömning

Motionerna So246 (v) yrkande 4 och So276 (s) yrkande 9 är

tillgodosedda. Motionerna avstyrks.

Inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet

I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen skall

bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter

och intressen. Verksamhetsområdet skall omfatta både den

offentliga och enskilda samhällssektorn. Ombudsmannen skall

arbeta utifrån de handikappolitiska målen om full delaktighet

och jämlikhet. Andra principiellt viktiga utgångspunkter är,

enligt propositionen, en miljörelaterad syn på handikapp och

FN:s standardregler för funktionshindrade som antogs i december

1993.

Huvudinriktningen på Handikappombudsmannens uppgifter föreslås

ligga på det generella planet. Tyngdpunkten i arbetet bör ligga

på uppföljning och utvärdering av handikappolitikens utveckling

och måluppfyllelse på olika samhällsområden, nationella

utvärderingar samt samordning. I propositionen framhålls att

detta inte innebär någon inskränkning i andra myndigheters

ansvar för uppföljning och utvärdering inom sina respektive

områden. Ombudsmannens verksamhet bör också innefatta

regelbundet återkommande utvärderingar av åtgärder som vidtagits

för att förverkliga FN:s standardregler. Ombudsmannen bör i

detta sammanhang följa forsknings- och utvecklingsarbete som

bedrivs på handikappområdet i samarbete med

forskningsinstitutioner, myndigheter och

handikapporganisationer.

Handikappombudsmannen skall också följa och bevaka Europeiska

unionens (EU) insatser på olika samhällsområden och analysera

och beskriva vilka konsekvenser detta kan få för personer med

funktionshinder.

Handikappombudsmannen skall vidare ha en allmänt rådgivande,

upplysande, granskande och utredande funktion. Ombudsmannen

skall kunna ta initiativ och göra uttalanden i olika frågor som

rör det egna verksamhetsområdet. I propositionen föreslås att

särskild uppmärksamhet skall ägnas barn med funktionshinder och

deras föräldrars situation och behov liksom funktionshindrade

föräldrar och deras situation. Också förhållandena för kvinnor

med funktionshinder bör uppmärksammas. Genom opinionsbildande

insatser bör medvetenheten om funktionshindrade personers

villkor öka i samhället. Handikappombudsmannen skall också

årligen avge en rapport över sin verksamhet till regeringen. I

rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen anser

regeringen behöver överväga.

En av de viktigaste uppgifterna för Handikappombudsmannen

föreslås vara att följa rättstillämpningen på handikappområdet.

Om det behövs skall ombudsmannen initiera förändringar i lagar

och förordningar som kan ha betydelse för personer med

funktionshinder. Ombudsmannen skall också aktivt förmå

myndigheter och andra i samhällslivet att beakta

funktionshindrade personers rättigheter och intressen och verka

för att åtgärder vidtas på olika samhällsområden för att flytta

fram positionerna för personer med funktionshinder.

För att Handikappombudsmannen skall kunna fullgöra sina

arbetsuppgifter behövs tillgång till fakta. Ombudsmannen skall

därför, enligt förslaget, kunna begära in uppgifter från

myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet

berör funktionshindrade personers rättigheter och intressen.

Detta bygger i allmänhet på frivillighet. Myndigheter, landsting

och kommuner som är skyldiga att fullgöra uppgifter som berör

personer med funktionshinder skall dock på uppmaning lämna

uppgifter om sin verksamhet. I propositionen framhålls att detta

inte innebär att Handikappombudsmannen får någon form av

tillsynsfunktion. Ombudsmannen skall inte heller uttala sig om

huruvida en myndighets beslut är riktigt eller inte, eller om

någon befattningshavare inom den offentliga förvaltningen begått

tjänstefel. Sådana frågor bör handhas av JK, JO eller

domstolarna.

Handikappombudsmannen bör däremot genom överläggningar med

nämnda organ diskutera åtgärder för att förhindra att personer

med funktionshinder missgynnas. De som är uppgiftsskyldiga bör

därför också vara skyldiga att komma till sådana överläggningar.

Om det behövs skall ombudsmannen försöka förmå de berörda att

själva motverka eller upphöra med sådant som innebär att eller

kan uppfattas som att en person får stå tillbaka för någon annan

eller får en sämre behandling på grund av sitt funktionshinder.

Handikappombudsmannen föreslås inte ges möjlighet att driva

processer i domstolar i vissa frågor. Handikapputredningen hade

föreslagit detta. Enligt utredningen skulle ombudsmannen i

principiellt betydelsefulla mål ha rätt att för egen eller

annans räkning föra talan vid domstol i en straff- eller

civilprocess. I propositionen framhålls att förutsättningen för

att ombudsmannen skall kunna ha en processförande roll är att

det finns sanktionerade förbudsbestämmelser inom de aktuella

områdena. Utredningen föreslog sådana bestämmelser om förbud och

sanktioner inom arbetslivsområdet och inom näringsverksamheten.

För närvarande pågår, enligt propositionen, ett

utredningsarbete som direkt avser eller har nära samband med de

förslag som Handikapputredningen lade fram inom de nu aktuella

områdena. Sålunda har PBL-utredningen (M 1992:03) i uppdrag att

göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i

plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om

tillgängligheten för personer med funktionshinder. Utredningen

skall också i sina överväganden i tillgänglighetsfrågor ta del

av de förslag som lagts fram av Handikapputredningen. Vidare har

Samreseutredningen (K 1993:06) i uppdrag att lägga fram förslag

för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor med

kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med

kollektiva färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad

samordning är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för

funktionshindrade personer. Vidare har 1992 års

arbetsrättskommitté (A 1991:05) bl.a. i uppgift att göra en

översyn av den nuvarande arbetsrätten, däribland lagen (1974:13)

om vissa anställningsfrämjande åtgärder, den s.k.

främjandelagen.

I propositionen framhålls också att remissopinionen har varit

splittrad i frågan om Handikappombudsmannen bör ges en

processförande roll. Flera remissinstanser anser att frågan

behöver utredas ytterligare. Andra menar att utredningens

förslag om en ny lagstiftning på t.ex. arbetslivsområdet kan

innebära dubbelreglering och svårigheter att avgöra vilken

lagstiftning som skall tillämpas eftersom flera lagar kommer att

beröra varandra. Ett stort antal remissinstanser har, enligt

propositionen, dessutom pekat på att det råder stor osäkerhet om

de kostnadsmässiga konsekvenserna av utredningens förslag.

Mot den redovisade bakgrunden är regeringen inte nu beredd att

lägga fram förslag som innebär att Handikappombudsmannen ges en

processförande roll. Slutligen framhålls att

Handikappombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas

efter en treårsperiod. I detta sammanhang bör prövas vilken

betydelse ombudsmannen haft och om funktionen bör förändras i

ett eller flera avseenden.

Riksdagen föreslås godkänna vad regeringen förordat om

inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet.

I motion 1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till hur

Handikappombudsmannen skall ges en processförande roll i

enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 1).

Motionärerna pekar på att regeringen enligt propositionen inte

nu är beredd att lägga förslag som innebär att

Handikappombudsmannen ges en processförande roll. Skälen för

detta anges vara att opinionen i frågan är splittrad.

Motionärerna framhåller för sin del att en övervägande majoritet

av remissinstanserna är positiva till Handikapputredningens

förslag och att utredningen var helt enig. Socialdemokraterna

har i sin partimotion från januari 1994 krävt att regeringen

skall återkomma till riksdagen med förslag till lag som

förbjuder diskriminering i arbetslivet av funktionshindrade. I

samband med detta bör också ombudsmannatjänsten ges den

processförande inriktning som Handikapputredningen föreslagit.

Även i motion 1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för

att Handikappombudsmannen skall kunna vara processförare i

enskilda straff- och processmål samt i Arbetsdomstolen enligt

vad i motionen anförts om vikten av att ombudsmannen skall kunna

föra talan i för handikappade principiellt viktiga

domstolsärenden (yrkande 1). Motionärerna anför att de vill

ge Handikappombudsmannen större befogenheter än regeringen och

föreslår att den nya myndigheten ges befogenhet att föra annans

talan vid domstol. Motionärerna menar att regeringen gått på en

svagt motiverad myndighetslinje som avvisat att

Handikappombudsmannen ges processrätt. För att allsidigt ta

tillvara handikappades rättigheter måste Handikappombudsmannen

kunna anmäla och i domstol driva principiellt viktiga mål.

Grunden för rättspraxis är oftast ett enskilt mål, varför

möjligheten till processrätt bör finnas reglerad för

myndigheten.

Utskottets bedömning

Utgångspunkt för Handikapputredningens arbete var att

funktionshindrade har rätt till full delaktighet i samhällslivet

och jämlikhet i levnadsvillkor med andra samhällsmedborgare.

Utredningen fann att det krävdes lagstiftning för att skapa det

tillgängliga och öppna samhället som ger funktionshindrade samma

möjligheter som andra medborgare.

Utskottet delar denna uppfattning och anser därför att utöver

de arbetsuppgifter som föreslås i propositionen även

möjligheterna att Handikappombudsmannen också ges en

processförande roll ytterligare bör belysas. Grunden för

rättspraxis är oftast ett enskilt mål, varför rätt att processa

kan behöva finnas för myndigheten. Utskottet anser att

regeringen bör belysa förutsättningarna för att ge ombudsmannen

en processförande roll och ange de lagändringar ett sådant

beslut skulle föranleda samt återkomma till riksdagen.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So57 (v)

yrkande 1 och So58 (s) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen tillkänna.

Utskottet tillstyrker 1--4 §§ i förslaget till lag om

Handikappombudsmannen.

Handikappombudsmannens råd

I propositionen föreslås att till Handikappombudsmannen

bör knytas ett särskilt råd, vars ledamöter i likhet med

ombudsmannen bör utses av regeringen på en bestämd tid.

Ledamöterna i rådet föreslås tillsättas på personliga mandat och

ha erfarenhet från olika samhällsområden. I propositionen

framhålls att erfarenheter från handikappområdet självklart bör

vara väl tillgodosett inom rådet.

I motion So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om parlamentarisk medverkan i Handikappombudsmannens råd

(yrkande 3). Motionärerna framhåller att rådet bör ha

parlamentarisk medverkan.

I motion So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att det råd som skall inrättas skall ha en

parlamentarisk sammansättning och att detta råd skall

kompletteras med en bred representation från

handikapporganisationerna (yrkande 4). Motionärerna anser

att rådet bör ha en parlamentarisk sammansättning och

kompletteras med bred representation från

handikapporganisationerna och avslår därför förslaget om att

regeringen skall utse rådet.

Utskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ledamöterna

i Handikappombudsmannens råd bör tillsättas på personliga mandat

och ha erfarenhet från olika samhällsområden. Enligt utskottets

mening är parlamentarisk medverkan därvid önskvärd. Givetvis bör

erfarenheter från handikappområdet vara väl tillgodosedda i

rådet. Det ankommer på regeringen att utse ledamöterna. Vad

utskottet anfört med anledning av propositionen och motionerna

So57 (v) yrkande 4 och So58 (s) yrkande 3 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker därmed 5 § i förslaget till lagen om

Handikappombudsmannen liksom lagförslaget i övrigt.

Förslaget till ändring i sekretesslagen

I propositionen föreslås att en ny bestämmelse införs i

sekretesslagen om att sekretess skall gälla i

Handikappombudsmannens verksamhet för uppgift om enskilds

personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att

den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men

om uppgiften röjs.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker förslaget till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100).

Ombildning av Statens handikappråd till myndigheten

Handikappombudsmannen

I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen

inrättas som en ny myndighet och att denna nya myndighet

ersätter Statens handikappråd. Omstruktureringen innebär att den

nya myndigheten får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i

förhållande till det nuvarande rådet. Detta ställer krav på en

annorlunda och utökad kompetens. T.ex. framhålls att

Handikappombudsmannens uppgifter att bevaka rättstillämpningen

kräver att rådet måste bredda sin juridiska kompetens. Uppgiften

att arbeta utifrån FN:s standardregler och att ha en långsiktig

bevakning av EU-frågorna kräver speciell kompetens liksom barn-

och familjefrågorna.

Det framhålls att det därför är väsentligt att myndigheten får

en flexibel organisation. Kompetensfrågorna bör enligt förslaget

delvis kunna lösas genom att rådet disponerar sina resurser på

ett sådant sätt att kunskap för kortare perioder kan hämtas

utifrån och att ett kontaktnät byggs upp med andra myndigheter,

forskningsinstitutioner och handikapporganisationer.

Vidare anförs att den nya inriktningen innebär att förslag

till fördelning av statsbidrag till handikapporganisationerna

bör överföras till Socialstyrelsen som redan i dag ansvarar för

anslaget och utbetalningen av bidraget.

Riksdagen föreslås bemyndiga regeringen att ombilda Statens

handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen enligt de

redovisade riktlinjerna och att till Handikappombudsmannen för

budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 8 374 000 kr.

I motion 1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Handikappombudsmannen bör ha juridisk

kompetens (yrkande 2). Motionärerna anför vidare att då

Handikappombudsmannen skall ha en processförande roll så är det

viktigt att den person som utses har juridisk kompetens.

I motion So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95

anslår 1 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller

således 9 374 000 kr enligt vad i motionen anförts om att ge

ombudsmannen en hög juridisk kompetens ( yrkande 2).

I motion So246 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från allmänna

motionstiden yrkas att riksdagen till Handikappombudsman för

budgetåret 1994/95 anslår 5 000 000 kr (yrkande 5).

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker att regeringen bemyndigas att ombilda

Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen i

enlighet med de riktlinjer som redovisats i propositionen

(avsnitt 8). Något formellt krav på att ombudsmannen skall vara

lagkunnig bör inte upprättas. Däremot måste naturligtvis

juridisk kompetens vara företrädd i ombudsmannen kansli och

gärna hos ombudsmannen själv. Motion So58 (s) yrkande 2

avstyrks.

Utskottet tillstyrker även den föreslagna medelstilldelningen

och avstyrker motionerna So57 (v) yrkande 2 och So246 (v)

yrkande 5.

Organisationskommittén för inrättande av en Handikappombudsman

I propositionen anförs att regeringen avser att tillsätta

en organisationskommitté med uppgift att förbereda inrättandet

av en handikappombudsman. Kommittén kommer, enligt

propositionen, bl.a. att få i uppgift att föreslå

detaljutformning av Handikappombudsmannens organisation och

arbetsformer samt en instruktion. Kommittén skall arbeta

skyndsamt med hänsyn till att Handikappombudsmannen skall

inrättas den 1 juli 1994.

I motion 1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att handikapporganisationerna får en

representant i den kommitté som skall inrätta

Handikappombudsmannen (yrkande 3). Motionärerna framhåller

att i propositionen anförs att en organisationskommitté skall

tillsättas för att förbereda inrättandet av en

Handikappombudsman, men enligt uppgift har denna kommitté redan

haft sammanträde. Motionärerna anser det olyckligt att en

kommitté har bildats innan riksdagen fattat beslut om den. Än

olyckligare finner motionärerna det att handikapprörelsen inte

har någon representant i kommittén. Regeringen bör nu snarast

erbjuda en representant från handikapprörelsen en plats i

kommittén. Motionärerna framhåller att kommittén gör ett bättre

arbete om den får ta del av handikapprörelsens erfarenheter.

Regeringen fastställde direktiven för kommitténs arbete den 30

mars 1994 (dir. 1994:28) och förordnade ledamöterna i kommittén

den 7 april 1994. Kommittén består av två representanter från

regeringskansliet, kanslichefen för Statens handikappråd och en

sakkunnig med erfarenhet från omstruktureringsarbete inom

omsorgerna.

Organisationskommittén har bl.a. beslutat om en utfrågning med

Handikappförbundens samarbetsorgan och representanter från de

handikapporganisationer som inte ingår i samarbetsorganet samt

en bredare utfrågning med representanter från

handikapporganisationerna.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att handikapporganisationerna inbjudits

att ge sina synpunkter på hur omorganisationen bör ske. Motion

So57 (v) yrkande 3 är därmed i huvudsak tillgodosedd. Motionen

avstyrks.

Solidarisk finansiering av omsorg och service

I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

solidarisk finansiering av handikapprelaterad omsorg och service

(yrkande 7). Motionärerna framhåller att deras principiella

utgångspunkt är att välfärden skall finansieras solidariskt över

skattsedeln. Det är inte priset på den tjänst man behöver för

att kunna leva ett accetabelt liv, som skall avgöra efterfrågan,

utan enbart behovet.

I propositionen anförs att utgångspunkten för

handikappolitiken är alla människors lika värde och lika rätt.

Det betyder att personer med funktionshinder skall ha möjlighet

att som andra delta i olika aktiviteter. Personer med

funktionshinder skall, i likhet med andra, ges möjligheter att

få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha ett tryggt och

värdigt boende, delta i olika fritids- och kulturaktiviteter

m.m. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet

och jämlikhet. Ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar

hela samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.

Vidare anförs att den beslutade särskilda rättighetslagen för

personer med funktionshinder har varit ett viktigt steg på

vägen. De individuella insatserna är avgörande för att

åstadkomma oberoende och förbättra de personliga

förutsättningarna för personer med funktionshinder. Det är

emellertid lika viktigt att de individuella åtagandena följs upp

med generella åtgärder för att funktionshindrade skall bli

likställda med andra samhällsmedborgare. Den generella

tillgängligheten inom varje samhällssektor behöver, enligt

propositionen, utvecklas och säkerställas och ansvaret inom

varje sektor måste göras tydligare. Regeringen har mot den

bakgrunden i den senaste regeringsförklaringen lagt fast att

1994 års handikappreform skall följas upp med ytterligare

reformförslag.

Utskottets bedömning

Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet i

samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkoren för personer med

funktionshinder. Utskottet delar uppfattningen i propositionen

att ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar hela

samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.

Utskottet anser inte att det behövs något tillkännagivande till

regeringen med anledning av motion So276 (s) yrkande 7. Motionen

avstyrks.

Avgifterna inom handikappomsorgen

I motion So208 av Jan Andersson och Bo Nilsson (båda s)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om en översyn av och förslag till åtgärder för människor

med funktionshinder som drabbas av avgiftshöjningar på flera

områden. Motionärerna anför att kommuner och landsting tvingas

till stora besparingar på grund av ansträngd ekonomi och därför

höjer sina avgifter. Varje höjning i sig kan tyckas överkomlig

för den enskilde. Problemet är, enligt motionärerna, att

människor med funktionshinder drabbas av avgiftshöjningar på

flera områden. Detta leder sannolikt till att många av dem lever

på en levnadsnivå som inte kan betecknas som skälig. Det behövs

därför en översyn av hur det samlade avgiftsuttaget slår för

människor med behov av många insatser samt förslag på hur

villkoren för dem kan förbättras.

Även i motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) berörs

frågan om avgifterna. Motionärerna yrkar att riksdagen hos

regeringen begär en redovisning av och förslag till förändringar

i principerna för kommunernas avgiftssystem inom äldre- och

handikappfrågor (yrkande 4). Motionärerna anför att i det

s.k. högkostnadsskyddet för sjukvård ingår inte den sjukvård som

erhålls genom den kommunala hemsjukvården. Denna sjukvård har

efter Ädelreformen blivit omfattande. Enligt motionärernas

uppfattning är det självklart att patientkostnaden även för

denna sjukvård bör omfattas av högkostnadsskyddet och att

regeringen bör komma med förslag till förändringar som bättre

svarar mot vedertagna fördelningspolitiska principer.

I samma motion yrkas också att riksdagen hos regeringen begär

förslag på en skyddslagstiftning för personer i särskilt boende

och på sjukhem (yrkande 6). Motionärerna anför att höjningen

av avgiften vid sjukhemmen och i särskilt boende i många

kommuner har blivit så stor att patienter och nära anhöriga inte

kan ha kvar sin bostad där de kanske levt tillsammans större

delen av sitt liv, därför behövs en skyddslagstiftning.

Med anledning av proposition 1992/93:129 om avgifter inom

äldre- och handikappomsorgen beslutade riksdagen om att

särregleringen av avgifter som avsåg helinackordering i

särskilda boendeformer för service och omvårdnad skulle upphävas

och ett nytt avgiftssystem införas (betänkande 1992/93:SoU12,

rskr. 132).

Socialstyrelsen fick i samband med beslutet om avgifter

inom äldre- och handikappomsorgen i uppdrag att noga följa

utvecklingen och utformningen av kommunernas avgiftssystem.

Slutrapporten, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994:1

De nya avgifterna för äldre- och handikappomsorgen, grundar sig

på en enkätundersökning till 95 kommuner och en djupstudie i 10

kommuner. Studien visar att drygt hälften av kommunerna redan

har infört separata avgifter för boende, kost och omvårdnad i

särskilda boendeformer. Merparten av dessa kommuner tar ut

avgift för omvårdnad enligt kommunens hemtjänsttaxa oavsett

boendeform. Inkomstrelaterade taxor blir allt vanligare liksom

att avgiften bestäms dels av omsorgsbehovet, dels debiteras i

procent av hjälptagarens inkomst. Socialstyrelsen pekar på att

den fördelningspolitiska effekten av en sådan taxemodell är att

personer med omfattande omvårdnadsbehov får betala en betydligt

högre andel av sin inkomst i avgift än personer med mindre

omvårdnadsbehov. Styrelsen konstaterar också att en fjärdedel av

kommunerna gjort någon form av uppdelning av hemtjänstinsatserna

i omvårdnads- respektive serviceinsatser. Den enskilde får

betala enligt en högre taxa för serviceinsatserna.

Socialstyrelsen konstaterar vidare att det råder stora

skillnader i kommunernas avgiftsuttag och att i många kommuner

saknas generella riktlinjer för hur avgiften kan jämkas.

Styrelsen anser att samtliga kommuner bör utarbeta anvisningar

för individuell jämkning av avgifterna.

Styrelsen framhåller också att få kommuner har utarbetat

regler, anvisningar eller praxis för avgiftsberäkning och

avgiftsbeslut för yngre personer med funktionshinder.

Socialstyrelsen noterar att behovet av individuella hänsyn och

överväganden vad gäller avgifterna för yngre personer med

funktionshinder särskilt har betonats i propositionen. Styrelsen

anser mot bakgrund av detta att det är angeläget att kommunerna

utarbetar regler och riktlinjer för avgiftsprövning för denna

grupp.

I årets budgetproposition redovisar regeringen att den har

för avsikt att ta initiativ till en överläggning med Svenska

Kommunförbundet för att, mot bakgrund av Socialstyrelsens

rapport, diskutera tillämpningen av avgiftsreglerna.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att regeringen arbetar aktivt med frågan

om tillämpningen av avgiftsreglerna inom äldre- och

handikappomsorgen. Något initiativ från riksdagen med anledning

av motionerna So208 (s) och So275 (s) yrkandena 4 och 6 behövs

inte. Motionerna avstyrks.

Kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans

I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kostnadsersättningen till vuxna med

glutenintolerans (yrkande 9). Motionärerna anför att den

försämrade ekonomin hos kommuner och landsting tenderar att leda

till ökade levnadsomkostnader för enskilda människor. T.ex. har

hälso- och sjukvården tidigare svarat för kostnadsersättning

till vuxna med glutenintolerans. Det förekommer nu att hälso-

och sjukvården inte längre är beredd att stå för denna kostnad.

Enligt lagen om begränsning av läkemedelskostnader m.m. gäller

prisnedsättning för vissa speciallivsmedel till barn under 16 år

enligt vad som finns angivet i förordningen (1979:1132) om

prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar. Barn som lider av

någon av de i förordningen upptagna sjukdomarna, bl.a.

glutenintolerans, har rätt till nedsättning av priset på vissa

livsmedel.

Regeringen tillsatte våren 1990 en kommitté med uppdrag att

göra en utredning om det samlade förmånssystemet för försäkrade

med betydande kostnader för sjukdom och handikapp (dir. S

1990:04). Enligt uppdraget skulle förslagen ta sikte på bl.a.

systemet med läkemedelsförmåner, varvid bl.a. möjligheterna

borde prövas att utvidga prisnedsättningen av läkemedel till

vissa produkter för vilka den enskilde i dag helt får stå för

kostnaderna samt ett slopande av åldersgränsen för

prisnedsättning av speciallivsmedel vid vissa sjukdomar.

Utredningen redovisade sina förslag i betänkandet

Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU 1992:129).

Utredningen föreslår att åldersgränsen 16 år för rätt till

prisnedsatta speciallivsmedel avskaffas. Utredningen framhåller

vidare att endast läkare som är specialiserade på sådana

sjukdoms- och bristtillstånd som kan medföra rätt till

prisnedsatta speciallivsmedel har förskrivningsrätt. Det finns

därför enligt utredningen inte något egentligt skäl att

bibehålla den diagnosförteckning som i grunden styr vilka

diagnosgrupper som kan få speciallivsmedel till nedsatt pris.

Enligt utredningens förslag bör också patientens kostnader för

speciallivsmedel ingå i högkostnadsskyddet för vård och medicin.

Samma regler som gäller för prisnedsättning av läkemedel och

kostnadsbefrielse genom högkostnadsskyddet bör gälla också för

beräkning av prisnedsättning av speciallivsmedel, dvs. en

förskrivning av livsmedel får inte avse större mängd än som

svarar mot det beräknade behovet för 90 dagar. Förslaget har

beräknats öka försäkringens kostnader med högst 25 miljoner

kronor.

Ärendet bereds efter remissbehandling i regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att regeringens kommande ställningstagande på

detta område inte bör föregripas. Motion So275 (s) yrkande 9

avstyrks därför.

Kommunernas kostnadsansvar för omsorg

I motion So271 av Märtha Gårdestig (kds) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att de ekonomiska konsekvenserna för

kommunerna av LSS bör uppmärksammas och tas upp till förnyad

prövning. Motionären anför att överföringen av omsorgerna från

landstingen till kommunerna kommer att skapa ekonomiska problem

för de kommuner som har vårdhem med många omsorgstagare från

andra landsting/kommuner, som t.ex. Sävsjö. Hittills har

hemlandstinget betalt för dessa omsorgstagare. När omsorgen

kommunaliseras kommer kommunen där vårdhemmet ligger att vid en

strikt tillämpning av LSS få ansvaret även för dessa boende.

Motionären anser att detta måste lösas genom ändringar i

LSS-lagstiftningen så att placeringskommunen kan stå för

kostnaderna.

I motion So240 av Ulf Melin (m) begärs ett

tillkännagivande om ändring av vistelsebegreppet i

socialtjänstlagen (SoL). Avvecklingen av vårdhemmen för psykiskt

utvecklingsstörda pågår runt om i landet och dessa flyttar ut

till gruppbostäder eller eget boende. Denna process har skapat

problem när det gäller ersättningsfrågorna.

Socialtjänstkommittén har föreslagit ändring i socialtjänstlagen

som innebär att vid placering i annan kommun skall bistånd ges

enligt 6 § SoL. Kommuner skall träffa avtal om biståndsansvar

vid överflyttning. Motsvarande skulle kunna göras för

omsorgsverksamheten innebärande att hemortskommunen får ett ökat

ansvar för kommuninvånare som placeras i annan kommun.

I Socialtjänstkommitténs delbetänkande Rätten till bistånd

inom socialtjänsten, SOU 1993:30 diskuteras vistelsebegreppet

och ansvarsfördelningen mellan kommunerna. Kommittén föreslår

att vistelsekommunens ansvar för stöd och hjälp enligt

socialtjänstlagen ligger fast. Från dessa regler görs vissa

undantag. Undantagen gäller beslut om placeringar som

verkställts utanför hemkommunen. I dessa fall har

placeringskommunen ansvaret för det bistånd som den enskilde

behöver. Ett annat undantag gäller personer som vistas på

kriminalvårdsinrättning eller sjukvårdsinrättning i en annan

kommun än hemortskommunen.

Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

Södertälje kommun och Antroposofiska sällskapet har

uppvaktat utskottet angående konsekvenserna av 16 §

(vistelsebegreppet) i LSS och bl.a. framfört att ansvaret enligt

16 § LSS resulterar i att kommuner inte kan samarbeta om att

bygga upp nödvändiga gemensamma boenderesurser av specialiserad

karaktär. Det krävs enligt dem en lagändring som gör det möjligt

för en kommun att ta ekonomiskt ansvar även för personer som är

folkbokförda utanför kommunen i synnerhet om placeringen sker på

initiativ av den kommunen.

Socialministern har i ett frågesvar i riksdagen den 15

april 1994 tagit upp frågan om de ekonomiska konsekvenserna av

avvecklingen av vårdhemmen och då anfört följande:

Huvudmannaskapsförändringen kan innebära att en liten kommun i

vilken en större institution är lokaliserad kan åsamkas höga

kostnader för verksamhet enligt LSS. Jag har erfarit att frågan

om kostnadsansvar på en del håll i landet utgör ett reellt

problem i de pågående förhandlingarna om kommunalisering av

omsorgerna. Svenska kommunförbundet har också aktualiserat

frågan i Socialdepartementet, och den är för närvarande föremål

för beredning.

Det är enligt min uppfattning viktigt att denna fråga får en

tillfredsställande lösning, så att huvudmannaskapsförändringen

kan genomföras på det sätt som planerats. Om detta fordrar

lagändringar av teknisk natur har regeringen för avsikt att

återkomma till riksdagen tidigt i höst med sådana förslag.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det angeläget att frågan om kostnadsansvaret

vid överföring av vårdhemmen från landstingen till kommunerna

snarast får en lösning. Utskottet konstaterar samtidigt att

regeringen arbetar aktivt med frågan. Regeringen har för avsikt

att återkomma till riksdagen under hösten om det behövs

lagändringar av teknisk natur för att lösa frågan om

huvudmannaskapsöverföringen. Frågan om rätten till bistånd och

eventuella ändringar i socialtjänstlagen bereds inom

regeringskansliet. Regeringens kommande förslag bör enligt

utskottet avvaktas. Något initiativ med anledning av motionerna

So240 (m) och So271 (kds) behövs inte. Motionerna avstyrks.

Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade

I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts dels om boende för utvecklingsstörda och

psykiskt funktionshindrade (yrkande 5), dels om behov av

att tidigare fattat beslut ligger fast om att vårdhemmen för

utvecklingsstörda skall avskaffas (yrkande 6). Motionärerna

pekar på att i samband med införandet av omsorgslagen uttalade

riksdagen principen att vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle

avvecklas. När riksdagen tog beslut om LSS, som ersätter

omsorgslagen, föll detta ställningstagande bort. För att ingen

oklarhet skall råda om inriktningen vad gäller boendet för

utvecklingsstörda anser motionärerna att riksdagen åter skall

fastställa denna princip.

Sedan omsorgslagen infördes har stora förändringar skett till

det bättre. Ett stort antal gruppbostäder har tillkommit.

Fortfarande finns dock ett stort antal utvecklingsstörda kvar på

vårdhemmen varför utbyggnaden av gruppbostäder måste fortsätta.

Kommunerna måste också ges förutsättningar att bygga ut

gruppboendet för psykiskt funktionshindrade. Inom ramen för det

socialt inriktade investeringsprogram som också föreslås i

motionen bör också ingå stöd till byggande av ändamålsenliga

bostäder för både utvecklingsstörda och psykiskt

funktionshindrade.

I propositionen 1984/85:176 om en ny omsorgslag

anfördes att en av de angelägnaste förändringar som bör ske är

att avveckla vårdhemmen och ge psykiskt utvecklingsstörda ett

bättre boende. I de särskilda omsorgerna föreslogs ingå rätt

till bostad i familjehem eller i elevhem för barn och ungdomar

som behöver bo utanför föräldrahemmet och bostad i grupphem för

vuxna som inte kan bo självständigt.

Utskottet behandlade propositionen i betänkandet SoU

1984/85:27. Utskottet delade socialministerns uppfattning

att vårdhem och specialsjukhus efterhand borde avvecklas.

Avvecklingen av vårdhem för barn borde ske skyndsamt. Vad gällde

avvecklingen av vårdhem för vuxna delade utskottet

socialministerns uppfattning att utflyttningen från vårdhem och

specialsjukhus måste ske med varsamhet och med hänsynstagande

till och efter samråd med varje enskild individ. Utskottet

tillstyrkte att nyintagning i specialsjukhus och vårdhem för

vuxna endast får ske om det finns synnerliga skäl.

1989 års handikapputredning föreslog i betänkandet SOU

1991:46 att avvecklingsplaner för vårdhemmen skulle upprättas av

kommuner och landsting senast den 31 december 1993 och att

avvecklingen skulle vara slutförd senast den 1 januari 1998.

I proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa

funktionshindrade föreslogs att i lagen om införande av lagen om

stöd och service till vissa funktionshindrade skulle skrivas in

att kommuner och landsting gemensamt skall planera för

avvecklingen av befintliga specialsjukhus och vårdhem och att

avvecklingsplaner skall lämnas in till Socialstyrelsen senast

den 31 december 1994. Nyintagning i specialsjukhus eller i

vårdhem skall inte få ske i annat fall än när det är fråga om

vård oberoende av samtycke. Kommunerna skall i samråd med

landstingen regelbundet minst en gång om året överväga om

boendet i vårdhem eller specialsjukhus för en person skall kunna

ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen om stöd och

service till vissa funktionshindrade.

Socialministern framhöll i propositionen att avvecklingen av

vårdhemmen borde påskyndas ytterligare. Vård oberoende av

samtycke borde dock finnas kvar ännu en tid. Med anledning härav

var han för sin del inte beredd att föreslå en definitiv

tidpunkt när vårdhemmen och specialsjukhusen skulle vara helt

avvecklade. Detta borde dock inte behöva påverka

avvecklingstakten.

Utskottet behandlade propositionen i betänkandet

1992/93:SoU19. Utskottet tillstyrkte lagförslagen och anförde

följande angående vårdhemmen (s. 29):

Utskottet delar i huvudsak förslaget i propositionen

beträffande vårdhem och specialsjukhusen. Utskottet instämmer i

att något slutdatum för avvecklingen av vårdhemmen och

specialsjukhusen inte nu bör anges. Utskottet anser att större

institutioner bör avvecklas.

I vissa fall kan dock, enligt utskottets mening, ett litet

välfungerande vårdhem för dem som bor där utgöra en väl så god

vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella och

det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde

individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems

förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till

frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Vad utskottet nu

anfört bör med avslag på motionerna So18 (s) yrkande 5, So19 (s)

yrkande 2, So20 (v) yrkande 10 och So29 (fp) ges regeringen till

känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 321).

Av Socialstyrelsens statistik framgår att en kraftig

utbyggnad av gruppbostäder för utvecklingsstörda skett under

senare år. I november 1986 bodde 5 957 utvecklingsstörda

personer i gruppbostäder, i september 1992 9 992. För perioden

1993--95 planeras ytterligare 2 100 lägenheter i gruppbostäder.

I slutet av december 1992 bodde 3 610 utvecklingsstörda på

vårdhem. Enligt uppgift från Socialstyrelsen minskar antalet nu

relativt snabbt.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att större

institutioner bör avvecklas.

Utskottet vidhåller också uppfattningen att ett litet

välfungerande vårdhem för dem som bor där utgör en väl så god

vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella och

det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde

individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems

förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till

frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Utskottet avstyrker

därmed motion So276 (s) yrkandena 5 och 6.

Psykiskt utvecklingsstördas rätt till särskilda omsorger

I motion So269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (båda

nyd) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar

för enskild utvecklingsstörd att gentemot landsting och kommuner

hävda sin rätt till särskilda omsorger. Motionärerna anför att

Socialstyrelsen hösten 1991 gjorde en granskning av landstingens

sätt att leva upp till omsorgslagen. Granskningen visade att en

fjärdedel eller 241 av de domar som avkunnats sedan omsorgslagen

trädde i kraft 1 juli 1986 fortfarande inte verkställts hösten

1991. Frågan om möjligheten att tvinga ett landsting eller en

kommun att verkställa ett beslut fattat av förvaltningsdomstol

har utretts av Kommunalansvarsutredningen (SOU 1989:64).

Utredningens förslag om ett ekonomiskt sanktionssystem riktat

mot kommun och landsting har inte lett till något lagförslag.

Lokaldemokratiutredningen har senare fått i uppgift att bl.a.

slutföra arbetet med hur ett sanktionssystem bör utformas (dir.

1992:12). Motionärerna oroas av att högarna av domstolsbeslut

där landstingen trotsar beslut av länsrätten växer medan

utredningsverksamheten pågår.

Frågan om sanktionssystem för att förmå kommuner att

verkställa beslut av förvaltningsdomstol behandlades nyligen av

utskottet i betänkande 1993/94:SoU29. Utskottet konstaterade

då att Lokaldemokratikommitténs delbetänkande Förtroendevaldas

ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109)

remissbehandlades. Utskottet ansåg att beredningen inom

regeringskansliet borde avvaktas och avstyrkte den aktuella

motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

därför motion So269 (nyd).

Handläggningsbestämmelser i lagen om stöd och service till

vissa funktionshindrade (LSS)

I motion So245 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av handläggningsbestämmelser i ärenden rörande lagen

om stöd och service till vissa funktionshindrade. Motionären

anför att det i lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade saknas bestämmelser om att lagen är komplement

till socialtjänstlagen (SoL). Detta gör att ärenden enligt LSS

inte kan handläggas på samma sätt som enligt bestämmelserna i

SoL. Det finns heller inga bestämmelser i LSS om vad som händer

om t.ex. föräldrar inte betalar fastställda avgifter. Inte

heller frågan om delegering berörs i lagtexten.

Av 22 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS) framgår att kommunen själv bestämmer

vilken nämnd som skall handlägga LSS-ärenden. Inte heller i den

tidigare omsorgslagen fanns någon bestämmelse om vilken nämnd

som hade att besluta i ärenden enligt omsorgslagen.

Om fastställda avgifter inte erläggs träder vanliga

bestämmelser om indrivning in, dvs. ärendet överlämnas till

tingsrätten för indrivning.

Frågan om delegering berörs inte i LSS. Här gäller

bestämmelserna enligt kommunallagen (1991:900) 6 kap. 33--38 §§.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det angeläget att kommunerna själva kan välja

vilken nämnd som skall handlägga LSS-ärenden. Inte heller i

övrigt anser utskottet att motion So245 (s) bör föranleda något

uttalande från riksdagens sida. Motionen avstyrks.

Resemöjligheter för funktionshindrade personer

I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

allas lika möjligheter att resa (yrkande 3). Motionärerna

anför att det finns stora brister på kommunikationsområdet så

att "hela kedjan" inte fungerar för funktionshindrade. En

inventering av dessa brister bör omedelbart göras och en konkret

investeringsplan läggas fram för att åtgärda bristerna. Det

handlar om tillgänglighet vad gäller färdmedel, terminaler och

vägar. Eftersom det berör många myndigheter och företag inom

trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon form

av gemensamt programarbete. Investeringsplanerna bör, enligt

motionärerna, ingå som en del i tillämpningen av ansvars- och

finansieringsprincipen inom trafikområdet, och staten bör ta

fram en tioårig investeringsram som stöd för planernas

genomförande.

I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn av reglerna för färdtjänsten

(yrkande 10). Motionärerna anför att färdtjänsten måste

behovsprövas i ökad omfattning och att en omprövning av

regelsystemen inom färdtjänsten bör göras för att minska

kostnaderna.

Utskottet behandlade senast frågan om färdtjänst i

betänkandet 1992/93:SoU19. Utskottet konstaterade då att

regeringen hade för avsikt att återkomma i frågan om färdtjänst

i samband med beredningen av Handikapputredningens

slutbetänkande. Betänkandet remissbehandlades då.

I budgetpropositionen redovisade regeringen att färdtjänst

är den service inom socialtjänsten som omfattar flest personer

och att nästan en fjärdedel av alla personer över 65 år hade

färdtjänsttillstånd år 1992. Totalt hade 436 000 personer

tillstånd detta år varav 16 % var under 65 år. Antalet personer

med färdtjänsttillstånd har dock minskat under de senaste tre

åren liksom antalet färdtjänstresor. Samtidigt har servicelinjer

byggts ut snabbt under senare år och utgör ett viktigt

komplement till färdtjänsten och den övriga kollektivtrafiken.

I budgetpropositionen bil. 7 (Kommunikationsdepartementet)

anförs under rubriken Inriktningen av det fortsatta arbetet

för att främja funktionshindrades rese- och

kommunikationsmöjligheter följande sammanfattande bedömning

(s. 160):

Målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna

tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller

möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra

former av kommunikationer. En helhetssyn på funktionshindrades

kommunikationsmöjligheter bör därvid eftersträvas. Olika vägar

att tillgodose funktionshindrades behov måste prövas. Sådana

åtgärder som kan väntas ge störst samlad effekt vid en given

insatsnivå bör prioriteras. Åtgärdernas effekter på det totala

utbudet av tjänster inom kommunikationsområdet och följderna för

det internationella utbytet av varor och tjänster måste beaktas.

I budgetpropositionen föreslås att arbetet med att utfärda

föreskrifter om anpassningen av kollektiva färdmedel med stöd av

lagen om handikappanpassad kollektivtrafik bör gå vidare. I

sammanhanget betonas att det finns en bred uppslutning bakom de

ambitioner som ligger till grund för Handikapputredningens

förslag om åtgärder för att öka tillgängligheten till olika

färdmedel. Den konkreta utformningen av åtgärderna och de

tidsplaner för ett genomförande som utredningen redovisat har

däremot givit upphov till starka invändningar av främst

ekonomisk eller teknisk natur från en rad olika remissinstanser.

Regeringen framhåller att det i många fall finns anledning att

ta hänsyn till den framförda kritiken. Utredningens förslag bör

dock efter en ingående konsekvensprövning i vissa avseenden i

väsentliga delar kunna ligga till grund för kommande

föreskrifter på området.

Trafikutskottet konstaterade i sitt betänkande

1993/94:TU22 att en allmän enighet råder om att ett av de

viktigaste målen för trafikpolitiken är att en

tillfredsställande transportförsörjning skall finnas tillgänglig

för alla. Utskottet godkände vad regeringen anfört och betonade

att målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna

tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller

möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra

former av kommunikationer. Riksdagen följde utskottet (rskr.

244).

I den nu aktuella propositionen redovisar regeringen att

Samreseutredningen (K 1993:06) har i uppdrag att lägga fram

förslag för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor

med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med

kollektiva färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad

samordning är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för

funktionshindrade personer.

Vidare redovisas att PBL-utredningen (M 1992:03) har i uppdrag

att göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna

i plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om

tillgängligheten för personer med funktionshinder. Utredningen

skall i sina överväganden i tillgänglighetsfrågan ta del av de

förslag som lagts fram av Handikapputredningen.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det angeläget att öka tillgängligheten till

olika färdmedel. Målet bör vara att funktionshindrade personer

skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när

det gäller möjligheter att förflytta sig och resa eller att

utnyttja andra former av kommunikationer. I den nu aktuella

propositionen liksom i årets budgetproposition har redovisats

det arbete som pågår inom regeringskansliet och inom olika

utredningar för att åstadkomma en bättre samordning av

kommunikationer och förbättra tillgängligheten för

funktionshindrade. Utskottet anser att regeringens kommande

förslag på området bör avvaktas. Motion So276 (s) yrkande 3

avstyrks.

Det ankommer på kommunerna att besluta om vilka kommuninvånare

som skall ha rätt till färdtjänst. Utskottet delar inte

uppfattningen i motion So264 (nyd) yrkande 10 att

behovsprövningen måste skärpas. Motionen avstyrks.

Förflyttningsbesvär för personer med mag- och tarmbesvär

I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att personer med mag- och

tarmbesvär ges en garanti att ha tillgång till toalett på

bestämda platser (yrkande 10). Motionärerna anför att

personer med mag- och tarmbesvär ofta får stanna i hemmet på

grund av att de inte är säkra på att snabbt kunna nå en toalett,

vilket de har behov av. Motionärerna föreslår att

Socialstyrelsen skall få i uppdrag att i samarbete med ILCO

(förening för stomiopererade) och RMT (Riksförbundet för mag-

och tarmsjuka) träffa överenskommelser med Apoteksbolaget och

Försäkringskassan att de under tiden de är bemannade anvisar

toalett till människor med mag- och tarmbesvär.

Utskottets bedömning

Utskottet har förståelse för de mag- och tarmsjukas problem.

Detta är dock en fråga som bör lösas på lokal nivå. Utskottet

avstyrker motion So275 (s) yrkande 10.

Rehabilitering för vuxna synskadade

I motion So203 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rehabilitering för synskadade. Motionärerna

anför att rehabiliteringsinsatserna har försämrats genom att

långträningskurserna har försvunnit. Genom den decentralisering

som skett finns nu endast starkt yrkesinriktade AMI-kurser på

tre veckor. Då det finns ett behov av ADL-träning för personer

med grava synskador bör, enligt motionärernas mening,

ansvarsfördelningen klargöras mellan stat, landsting och kommun

för de utbildnings- och träningsinsatser som behövs.

I regeringens proposition 1992/93:159 om stöd och service

till vissa funktionshindrade föreslogs att

sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering och rehabilitering

skulle klargöras genom ett tillägg till hälso- och

sjukvårdslagen. Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag

föreslogs också för att påskynda utvecklingen av habilitering

och rehabilitering och minska ojämlikheterna mellan länen.

Bidraget föreslogs lämnas under fyra år med 425 miljoner kronor

per år.

I betänkandet 1992/93:SoU19 tillstyrkte utskottet bl.a.

regeringens förslag till ändringar i hälso- och sjukvårdslagen.

Utskottet tillstyrkte också förslagen till statsbidrag.

Utskottet uttalade med anledning av regeringens förslag och en

motion om möjligheterna för synskadade att lära sig punktskrift

att det föreslagna statsbidraget för att förstärka insatserna

för habilitering och rehabilitering bl.a. skall kunna användas

för att utveckla verksamheterna vid syn- och hörselcentralerna

och för stöd till handikapporganisationernas versamhet för olika

handikappgrupper. (Riksdagen följde utskottet, rskr. 321)

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att sjukvårdshuvudmännens ansvar för

habilitering och rehabilitering sedan den 1 januari 1994 är

reglerat i hälso- och sjukvårdslagen och att särskilda

statsbidrag under en fyraårssperiod fr.o.m. år 1994 utgår för

att bl.a. utveckla verksamheterna vid syn- och

hörselcentralerna. Motion So203 (m) är därmed åtminstone delvis

tillgodosedd. Motionen avstyrks.

Hjälpmedel för funktionshindrade personer

I motion So227 av Britta Sundin m.fl. (s) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om föreskrifter för ordinationsansvar och

ordinationsrätt för olika hjälpmedel. Motionärerna anför att

ordinationsansvaret innebär ett medicinskt ansvar. För vård- och

behandlingshjälpmedel skall ordinatören kunna

diagnostisera/bedöma adekvat behandlingsåtgärd. För ordination

av hjälpmedel för daglig livsföring skall ordinatören kunna

bedöma möjlighet till rehabilitering före kompensatorisk åtgärd.

Utprovning, anpassning och ordination av hjälpmedel ställer

stora krav på kunskap hos de yrkesgrupper som skall utföra dessa

uppgifter. Motionärerna anser därför att det krävs att

Socialstyrelsen meddelar föreskrifter om vem som har

ordinationsansvaret och ordinationsrätten för de olika

hjälpmedlen.

I proposition 1992/93:159 föreslogs ett tillägg i hälso-

och sjukvårdslagen om att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet

att tillhandahålla hjälpmedel för funktionshindrade i deras

dagliga livsföring och hjälpmedel för vård och behandling. Ett

tidsbegränsat statligt stimulansbidrag föreslogs i syfte att

påskynda utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grupper

med mer omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov. I

propositionen hänvisades också till tidigare uttalanden i

propositionen 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till

äldre och handikappade m.m. där det uttalades att det var

viktigt att upprätthålla specialistkompetensen inom

hjälpmedelsförsörjningen, att hjälpmedelscentralerna inte får

splittras och att den nya ansvarsfördelningen inte får försämra

möjligheterna till att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess

olika delar. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag.

Riksdagen följe utskottet (bet. 1992/93:SoU19, rskr. 321).

Socialstyrelsen har i rapporten Rehabilitering inom hälso-

och sjukvården -- för alla åldrar och diagnoser, SoS-rapport

1993:10 behandlat frågan om hjälpmedel. Styrelsen framhåller

att god tillgång till väl fungerande hjälpmedel för många

funktionshindrade är avgörande för deras möjligheter att aktivt

och självständigt delta i samhällslivet. Väl fungerande

hjälpmedel kan också medföra besparingar genom att andra

samhällsinsatser i vissa fall inte behöver sättas in.

Socialstyrelsen anför att för att hjälpmedel skall utnyttjas

så bra som möjligt krävs att den enskildes totala livssituation

analyseras, hjälpmedelsbehovet relateras till andra åtgärder och

att individuella åtgärdsprogram utformas, bl.a. träning i att

använda hjälpmedel och uppföljning av hur hjälpmedel används och

fungerar. Att ge generell information till brukare om olika

hjälpmedel, deras förutsättningar, möjligheter och egenskaper är

en utomordentligt viktig uppgift för de yrkesgrupper som är

kompetenta för detta samt för ansvariga huvudmän. Det är också

viktigt, framhålls det, att utprovning och anpassning av

hjälpmedel utgår från den enskildes behov och att denne ges

medinflytande. Så långt möjligt bör utprovningen ske i den miljö

där hjälpmedlen skall användas och ses som en integrerad del av

behandlingen och rehabiliteringen.

Vissa hjälpmedel tillhandahålls, utprovas, tränas in och följs

upp via specialenheter som hörcentraler, syncentraler och

ortopedtekniska avdelningar. Dessa är oftast knutna till enheter

vid sjukhus eller motsvarande. Andra hjälpmedel tillhandahålls

via hjälpmedelscentralerna men kan utprovas, tränas in och

följas upp inom primärvården, den kommunala hälso- och

sjukvården samt vid vissa enheter vid sjukhus. Främst gäller

detta hjälpmedel för rörelsehindrade och personer med flera

handikapp. I rapporten anförs att det är viktigt att den

pågående decentraliseringen gör det möjligt att upprätthålla

specialistkompetens och att utveckla insatser för grupper med

kvalificerade hjälpmedelsbehov. Även ett enkelt hjälpmedel kan

få oanade medicinska konsekvenser för den enskilde om det finns

brister i bedömning, utprovning, inträning eller förskrivning.

Socialstyrelsen har också inom ramen för Ädelutvärderingen

belyst hjälpmedelsförsörjningen i rapport 1993:10. Av denna

framgår att det finns mycket stora olikheter över landet vad

avser fördelningen av hjälpmedelsansvaret mellan kommuner och

landsting. Ädelreformen har förstärkt den uppfattning som

uppkommit under de senaste åren -- att betrakta

hjälpmedelscentralens verksamhet som ren materialförsörjning och

inte som en del av hälso- och sjukvården. Genom tillägget i

hälso- och sjukvårdslagen fr.o.m. 1994 har det blivit tydligt

att tillhandahållandet av hjälpmedel ingår i hälso- och

sjukvårdshuvudmannens ansvar på samma villkor som övrig hälso-

och sjukvård. Lagändringen innebär, enligt utvärderingen, en

statushöjning för hjälpmedelsförsörjningen och ger även

förutsättningar för att vända den negativa trend som synts.

Från Socialstyrelsens sida planeras till följd av

lagregleringen om skyldigheten att tillhandahålla hjälpmedel ett

Allmänt råd om hjälpmedel till hösten 1994. Styrelsen utarbetar

för närvarande också ett Allmänt råd om liftar tillsammans med

Arbetarskyddsstyrelsen.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att Socialstyrelsen förbereder Allmänna

råd om hjälpmedel. Motion So227 (s) är därmed åtminstone delvis

tillgodosedd. Motionen avstyrks.

Utbildning i handikappfrågor

I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anfört som

behovet av utbildningsmaterial i handikappfrågor (yrkande

2). Motionärerna menar att en genomgående uppfattning är att

politiska och administrativa företrädare för olika samhällsorgan

har otillräckliga kunskaper i handikappfrågor. Socialstyrelsen

bör därför få i uppdrag att tillsammans med

handikapporganisationerna utarbeta utbildningsmaterial som

lämpar sig för lokala aktiviteter. Resurser som stimulerar till

sådana åtgärder bör också anvisas.

I propositionen anförs att Handikappombudsmannen skall

arbeta för att öka insikten om gällande regler och de

värderingar dessa bygger på samt aktivt förmå myndigheter och

andra i samhällslivet att beakta funktionshindrade personers

rättigheter och intressen samt verka för att flytta fram

positionerna för personer med funktionshinder. Ombudsmannen

skall även ha en allmänt informerande och rådgivande roll.

Ombudsmannen har en viktig roll som informatör, men han skall

inte, framhålls det i propositionen, ta över den viktiga

opinionsbildande roll som handikapprörelsen har. Det är främst

de funktionshindrade själva som kan informera om vad det innebär

att leva med ett funktionshinder. Handikapprörelsen har haft och

har en betydelsefull roll för utformningen av de

handikappolitiska insatserna.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att förslaget att inrätta en

Handikappombudsman i viss mån tillgodser motionärerna.

Handikappombudsmannen skall arbeta för att öka insikten om

gällande regler och de värderingar dessa bygger på och aktivt

verka för att myndigheter och andra beaktar funktionshindrades

rättigheter och intressen.

Utskottet vill också peka på den viktiga opinionsbildande roll

handikapprörelsen har för att öka kunskapen i samhället om hur

det är att leva med funktionshinder.

Utskottet anser inte att det behövs något initiativ med

anledning av motion So275 (s) yrkande 2. Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inrättandet av en

Handikappombudsman

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So246 yrkande 4 och

1993/94:So276 yrkande 9,

2. beträffande processförande roll

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So57 yrkande

1 och 1993/94:So58 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

3. beträffande 1--4 §§ i förslaget till lag om

Handikappombudsman

att riksdagen antar 1--4 §§ i förslaget till lag om

Handikappombudsman,

4. beträffande Handikappombudsmannens råd

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So57 yrkande

4 och 1993/94:So58 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

5. beträffande förslaget till lag om Handikappombudsman i

övrigt

att riksdagen antar förslaget till lag om Handikappombudsman i

den mån det inte behandlats under tidigare moment,

6. beträffande förslaget till ändring i

sekretesslagen

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100),

7. beträffande ombildningen av Statens handikappråd till

myndigheten Handikappombudsmannen

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So58 yrkande 2

bemyndigar regeringen att ombilda Statens handikappråd till

myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som

regeringen förordar,

8. beträffande medelsanvisningen till

Handikappombudsmannen

att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:So57 yrkande 2

och 1993/94:So246 yrkande 5 under femte huvudtiteln till

Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisar ett

ramanslag på 8 374 000 kr,

9. beträffande organisationskommittén

att riksdagen avslår motion 1993/94:So57 yrkande 3,

10. beträffande solidarisk finansiering av omsorg och

service

att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 7,

res. 1 (s)

11. beträffande avgifter inom handikappomsorgen

att riksdagen avslår motion 1993/94:So208 och 1993/94:So275

yrkandena 4 och 6,

res. 2 (s)

12. beträffande kostnadsersättning till vuxna med

glutenintolerans

att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 9,

13. beträffande kommunernas kostnadsansvar för

omsorg

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So240 och

1993/94:So271,

14. beträffande boendet för utvecklingsstörda och

psykiskt funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkandena 5 och 6,

res. 3 (s)

15. beträffande psykiskt utvecklingsstördas rätt till

särskilda omsorger

att riksdagen avslår motion 1993/94:So269,

16. beträffande handläggningsbestämmelser i lagen om

stöd och service till vissa funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1993/94:So245,

17. beträffande resemöjligheter för funktionshindrade

personer

att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 3,

res. 4 (s)

18. beträffande behovsprövning av färdtjänst

att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkande 10,

19. beträffande förflyttningsbesvär för personer med

mag- och tarmbesvär

att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 10,

20. beträffande rehabilitering för vuxna synskadade

att riksdagen avslår motion 1993/94:So203,

21. beträffande hjälpmedel för funktionshindrade

personer

att riksdagen avslår motion 1993/94:So227,

22. beträffande utbildning i handikappfrågor

att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 2.

Stockholm den 24 maj 1994

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Göte Jonsson

(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),

Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan

Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd),

Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och

Martin Nilsson (s).

Från Vänsterpartiet som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarat

vid behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Solidarisk finansiering av omsorg och service (mom. 10)

Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan

Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson

(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med

"Målet för" och slutar med "Motionen avstyrks." bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So276 (s) yrkande 7 att

handikapprelaterad service och omsorg skall finansieras

solidariskt över skattsedeln. Det är inte priset på den tjänst

den enskilde behöver för att kunna leva ett acceptabelt liv som

skall avgöra efterfrågan utan enbart behovet. Avgifterna får,

enligt utskottets mening, inte sättas så högt att personer

tvingas nöja sig med mindre hjälp än vad de egentligen behöver.

Höga avgifter är ett hot mot den generella välfärdspolitiken och

strider mot grundsynen om alla människors lika värde. Vad

utskottet anfört med anledning av yrkandet bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande solidarisk finansiering av omsorg

och service

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276

yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Avgifter inom handikappomsorgen (mom. 11)

Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan

Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson

(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "Motionerna avstyrks."

bort ha följande lydelse:

Den svenska ekonomin är ansträngd. Därför tvingas staten,

landsting och kommuner till stora besparingar genom

neddragningar och avgiftshöjningar. Detta drabbar i många fall

människor med funktionshinder. Varje avgiftshöjning i sig kan

tyckas överkomlig för den enskilde. Problemet är emellertid den

samlade effekten för människor som drabbas av avgiftshöjningar

på flera områden.

Utskottet anser mot bakgrund av detta att det behövs en

översyn av hur det samlade avgiftsuttaget slår för människor med

behov av många insatser samt förslag på hur villkoren för dem

kan förbättras. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna

So208 (s) och So275 (s) yrkandena 4 och 6 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande avgifter inom handikappomsorgen

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So208

och 1993/94:So275 yrkandena 4 och 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt

funktionshindrade (mom. 14)

Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan

Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson

(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och på s. 19 slutar med "yrkandena 5 och

6." bort ha följande lydelse:

I samband med beslutet om införandet av omsorgslagen uttalade

riksdagen principen att vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle

avvecklas. Vid riksdagens beslut om stöd och service till vissa

funktionshindrade (prop. 1992/93:159, 1992/93:SoU19, rskr. 321)

antogs förslaget till lagen om införande av lagen om stöd och

service till vissa funktionshindrade enligt vilken landsting och

kommunerna gemensamt skall planera för avveckling av befintliga

specialsjukhus och vårdhem. Samtidigt gjorde utskottet vissa

uttalanden om vårdhemmen. För att undanröja alla eventuella

oklarheter anser utskottet att riksdagen med anledning av motion

So276 (s) yrkandena 5 och 6 som sin mening bör ge regeringen

till känna att alla vårdhem skall avvecklas och att riksdagens

beslut från maj 1985 ligger fast.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande boendet för utvecklingsstörda och

psykiskt funktionshindrade

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276

yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Resemöjligheter för funktionshindrade personer (mom. 17)

Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan

Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin (alla

s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "Motionen avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Människor med funktionshinder bör ha samma möjligheter som

andra medborgare att förflytta sig och resa eller utnyttja andra

former av kommunikationer. Utskottet anser att det finns stora

brister inom kommunikationsområdet. "Hela kedjan" i

transporterna fungerar inte. Den enskilde kan inte ta sig från

sin utgångspunkt till det avsedda resmålet. Det handlar om

tillgängligheten vad gäller färdmedel, terminaler och vägar.

Eftersom så många olika myndigheter och företag är inblandade

inom trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon form

av gemensamt programarbete. En inventering bör därför omedelbart

göras av dessa brister och konkreta investeringsplaner läggas

fram för att åtgärda bristerna. Investeringsplanerna bör ingå

som en del i tillämpandet av ansvars- och finansieringsprincipen

inom trafikområdet. Enligt utskottets mening bör staten ta fram

en tioårig investeringsram som stöd för planernas genomförande.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So276 (s) yrkande

3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande resemöjligheter för

funktionshindrade personer

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276

yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Jag instämmer i reservationerna nr 1--4 som anmälts av

s-ledamöterna i utskottet.

Processförande roll (mom. 2)

Enligt min mening borde utskottet föreslagit riksdagen att hos

regeringen begära förslag till regler så att

Handikappombudsmannen kan vara processförare i enskilda straff-

och processmål samt i Arbetsdomstolen. Någon ytterligare

belysning av frågan behövs inte. Den är grundligt utredd av

Handikapputredningen. Jag anser också att utskottet borde ha

begärt en översyn av brottsbalken så att näringsidkare inte får

diskriminera människor med funktionshinder.

Handikappombudsmannens råd (mom. 4)

Jag anser att Handikappombudsmannens råd skall ha en

parlamentarisk sammansättning och att rådet skall kompletteras

med en bred representation från handikapporganisationerna.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2 och 4 borde ha hemställt:

2. beträffande processförande roll

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So57 yrkande 1

och med anledning av motion 1993/94:So58 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

4. beträffande Handikappombudsmannens råd

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So57 yrkande 4

och med anledning av motion 1993/94:So58 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 2

Utskottet 4

Bakgrund 4

Propositionen i huvuddrag 4

Inrättande av en Handikappombudsman 5

Inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet 5

Handikappombudsmannens råd 9

Förslaget till ändring i sekretesslagen 9

Ombildning av Statens handikappråd till myndigheten

Handikappombudsmannen 10

Organisationskommittén för inrättande av en

Handikappombudsman 11

Solidarisk finansiering av omsorg och service 12

Avgifter inom handikappomsorgen 12

Kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans 14

Kommunernas kostnadsansvar för omsorg 15

Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt

funktionshindrade 17

Psykiskt utvecklingsstördas rätt till särskilda

omsorger 19

Handläggningsbestämmelser i lagen om stöd och service

till vissa funktionshindrade (LSS) 19

Resemöjligheter för funktionshindrade personer 20

Förflyttningsbesvär för personer med mag- och

tarmbesvär 22

Rehabilitering för vuxna synskadade 22

Hjälpmedel för funktionshindrade personer 23

Utbildning i handikappfrågor 25

Hemställan 26

Reservationer 28

Meningsyttring av suppleant 30

Bilaga I propositionen framlagda lagförslag 32