Bet. 1993/94:SoU28

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU28

Psykiskt stördas villkor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1993/94

SoU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:218

Psykiskt stördas villkor, 24 motionsyrkanden som väckts med

anledning av propositionen och 17 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1994.

Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens förslag om

ändring i socialtjänstlagen och om ändring i lagen om

kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård samt

regeringens förslag att till Bidrag till psykiatriområdet för

budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 200 miljoner

kronor. Utskottet förordar dock vissa ändringar när det gäller

fördelningen av medlen.

Förslaget om ändring i socialtjänstlagen innebär att 21 a §

förtydligas genom att det föreskrivs att kommunens uppgifter

avser människor med såväl fysiska som psykiska funktionshinder.

Den föreslagna ändringen i lagen om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård innebär att

kommunerna får ett lagreglerat obligatoriskt betalningsansvar

för vissa långvarigt psykiskt störda. Betalningsansvaret skall

gälla för patienter som vårdats sammanhängande mer än tre

månader i sluten psykiatrisk vård och som av läkare med

specialistkompetens i psykiatri bedömts vara medicinskt

färdigbehandlade. Utskottet tillstyrker förslaget men föreslår

med anledning av tre motioner (v), (s) och (fp) att riksdagen

ger regeringen till känna att betalningsansvaret utvidgas till

att gälla dem som vårdats inom psykiatrin vid återkommande

tillfällen, sammanlagt sex månader eller mer under de senaste

tre åren.

Utskottet förordar med anledning av en motion (s) att

regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att överväga frågorna

om ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget såvitt

gäller den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda

boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård och rehabilitering.

I samband med att Socialstyrelsen ges i uppdrag att genomföra

en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den

psykiatriska vården bör enligt utskottet styrelsen, med

anledning av motioner (v) och (s), även överväga frågan om att

säkerställa tillgången på behandlingsformer av god kvalitet

t.ex. psykoterapi.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande med anledning av

motioner (v), (s) och (fp) att den interdepartementala

arbetsgrupp som arbetar på en rapport för att hejda ökningen av

och på längre sikt minska antalet förtidspensionärer även skall

ta upp rehabiliteringsaspekterna och överväga att göra om

sjukbidraget till en form av rehabiliteringsbidrag.

Utskottet anser att kommuner och landsting, på högst 10 orter,

bör genomföra försöksverksamheter med samverkan mellan den

psykiatriska vården och socialtjänsten beträffande vården av de

svårt psykiskt störda missbrukarna.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande med anledning av en

motion (s) att Statens beredning för utvärdering av medicinsk

metodik (SBU) bör utvärdera behandlingsmetoderna inom psykiatrin

utifrån ett social-psykiatriskt perspektiv.

Övriga motioner avstyrks.

Till betänkandet har fogats en meningsyttring (v).

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen (Socialdepartementet) att

riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i

socialtjänstlagen (1980:620),

2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och

sjukvård samt

3. till Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret

1994/95 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag

på 200 miljoner kronor för de ändamål som redovisas i

propositionen (avsnitt 5, 7, 9, 11 och 14).

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:So60 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om precisering av föreslagen

försöksverksamhet i syfte att förbättra villkoren för de

psykiskt störda.

1993/94:So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett förtydligande av 21

a § socialtjänstlagen enligt vad i motionen anförts om ett

förtydligande av personkretsen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förtydligande av behandlingsansvaret enligt vad i motionen

anförts om att den enskilde inte skall drabbas på grund av

ekonomiska överväganden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av den kommande

skatteväxlingen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett

förtydligande av RFV:s och försäkringskassornas ekonomiska

ansvar för psykiskt stördas rehabilitering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett särskilt

rehabiliteringsbidrag till psykiskt störda som inte omfattas av

ersättningar från socialförsäkringssystemet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förstärka resurserna till Nämnden för

vårdartjänst så att psykiskt störda kan delta i s.k.

anpassningskurser,

7. att riksdagen hos regeringen begär att Nämnden för

vårdartjänst får i uppdrag att utreda de brister som finns när

det gäller psykiskt stördas möjlighet till folkbildning och

komma med förslag till ett åtgärdsprogram,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ersättningar från det allmänna

försäkringssystemet till psykoterapi m.m.,

9. att riksdagen beslutar att psykiskt störda skall omfattas

av LSS-regeln om en sysselsättningsgaranti,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om benämningen personligt ombud för

kontaktpersoner till psykiskt störda,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet

av ett nationellt institut mot tortyr och organiserat våld i

enlighet med vad som i motionen anförts.

1993/94:So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges

i uppdrag att i samband med uppföljningen av LSS beräkna

kostnaderna för att ge psykiskt störda rätt till daglig

sysselsättning,

2. att riksdagen beslutar att sjukbidraget för psykiskt störda

slopas och ersätts med ett rehabiliteringsbidrag,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder

mot onödiga sjukbidrag och förtidspensioner i enlighet med vad

som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att 100 miljoner kronor per år av

bidraget till utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och

socialtjänst reserveras för rehabiliteringsinsatser, bl.a. i

form av pilot- och försöksverksamheter,

5. att riksdagen beslutar om en omfördelning inom ramen för de

i propositionen föreslagna stimulansmedlen så att 3, 6 och 9

miljoner kronor tillförs SBU under åren 1994/95 resp. 1995/96

och 1997 för SBU:s arbete med utvärdering av psykiatrins

vårdmetodik,

6. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges

i uppdrag att följa upp och utvärdera psykiatrireformen och

utforma riktlinjer för den psykiatriska vården och därför

tilldelas statliga medel med 12 miljoner kronor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av vårdgaranti för psykoterapeutisk

behandling,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reglerna för det kommunala

betalningsansvaret för patienter inom sluten psykiatrisk vård,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tidsplanen för

huvudmannaskapsförändringen,

10. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges

i uppdrag att klarlägga vad som är kommunens resp. landstingets

ansvar för den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de

särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård samt

rehabilitering.

1993/94:So63 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om begreppet medicinskt färdigbehandlad och

tidsfaktorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rehabilitering.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994

1993/94:So268 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av utvecklingscenter för psykiskt

stördas livsvillkor.

1993/94:So414 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning enligt

vad i motionen anförts om behovet av en psykiatriutredning som

gäller barn och ungdomar.

1993/94:So420 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att tillsätta en

psykiatriutredning avseende barn och ungdomar.

1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bristerna när det gäller situationen för

de psykiskt störda.

1993/94:So439 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändrad inriktning av vårdpolitiken så att

vårdhem för psykiskt störda kan finnas kvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de psykiskt störda ges valfrihet i

fråga om boende.

1993/94:So446 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om att inrätta ett center för

diagnostik och dokumentation av tortyrskador lokaliserat till

Stockholm.

1993/94:So450 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rätt för läkare med vårdavtal att begära

polisassistans och kvarhålla patient som skall undersökas för

eventuell psykiatrisk tvångsvård.

1993/94:So464 av Karl-Gösta Svenson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vård vid Rättsmedicinalverkets

rättspsykiatriska avdelningar även efter det att en undersökning

är avslutad.

1993/94:So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samverkan mellan alla berörda instanser

när det gäller vård och omsorg om de psykiskt handikappade,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett kommunalt primäransvar för den öppna

vården och omsorgen om de psykiskt handikappade,

3. att riksdagen hos regeringen enligt vad i motionen anförts

begär en utredning om hur en skatteväxling för hela psykiatrin

kan genomföras utan att utesluta någon del av psykiatrin,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av personliga ombud för psykiskt

handikappade och om deras behov av en stödfunktion utan att ge

avkall på personernas integritet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett särskilt stödboende för

vissa grupper av psykiskt handikappade,

7. att riksdagen beslutar att försäkringskassorna skall ha det

fulla ansvaret för de psykiskt handikappades rehabilitering

enligt vad i motionen anförts om samverkan mellan socialtjänsten

och försäkringskassan i de fall där personen är 0-klassad,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de psykiskt handikappades behov av

resurser för en rikare fritid.

1993/94:Ju510 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna om

kroppsvisitation och kroppsbesiktning i den rättspsykiatriska

vården.

Utskottet

Bakgrund

Psykisk ohälsa i befolkningen

Begreppet psykisk störning är vittomfattande. Det innefattar

såväl sådana psykiska besvär av kortvarig karaktär som människor

hanterar på egen hand och med hjälp av vänner och anhöriga som

psykiska sjukdomar, vilka medför behov av insatser från den

psykiatriska vården.

Det finns i Sverige få undersökningar som kan ge en bild av

hur människor själva upplever sin psykiska hälsa. De uppgifter

som finns är hämtade från de regelbundna undersökningar som

beskriver den svenska befolkningens levnadsförhållanden --

Levnadsnivåundersökningen (LNU) och Undersökningar av

Levnadsförhållandena (ULF). I dessa, som omfattar 8 000--10 000

individer, finns variabler som kan användas som indikatorer på

psykisk ohälsa. Dessa uppgifter tyder på att ca 13 % av den

svenska befolkningen upplever psykisk ohälsa.

Kvinnor i Sverige upplever i större utsträckning ohälsa än män

och skillnaden är störst när det gäller psykiska besvär. Men det

är också inom detta område som den enda utjämningen vad gäller

sjuklighet mellan könen kan skönjas vid en jämförelse mellan

åren 1981 och 1991. Under denna period ökade de psykiska

besvären något bland män samtidigt som de minskade bland

kvinnor.

Generellt sett ökar antalet psykiska sjukdomstillstånd med

stigande ålder, även om vissa störningar av neurotiskt slag

liksom missbruk och självmordsförsök, som har visat sig ha

starka samband med psykisk ohälsa, är vanligare i yngre

åldersgrupper.

Psykisk ohälsa är också relaterad till bl.a. civilstånd och

socialgruppstillhörighet. Bland frånskilda personer finns en hög

andel med tecken på psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är också

vanligare bland ogifta män än bland gifta, medan förhållandet är

det motsatta för kvinnor. Psykisk ohälsa tycks relativt sett

vara vanligare bland personer i lägre socialgrupper än i högre.

Förekomsten av psykisk ohälsa i befolkningen är relativt

konstant över tiden. Det finns dock tendenser till att

insjuknandet i schizofreni minskar något medan de neurotiska

störningarna ökar.

Sannolikt upplever alla människor under sin levnadstid någon

form av psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan utgörs i de flesta

fall av kriser eller av lättare neuroser. Gemensamt för de

flesta av dessa tillstånd är att de inte under någon längre tid

allvarligt påverkar den enskildes livsvillkor. Med de

stödresurser som finns i omgivningen återvinner man inom

överskådlig tid sin psykiska hälsa.

Bland de tillstånd som betecknas som psykiska sjukdomar är

neuroser de vanligaste. Effekterna av en neuros kan vara nog så

allvarliga, men den enskilde har oftast en klar uppfattning om

var gränsen för störningen går och har också i stort sett kvar

sin förmåga att handskas med sin omgivning. I många fall är

neuroser av övergående karaktär. Men det förekommer också att

människor plågas av en neurotisk störning under mycket lång tid.

De psykotiska störningarna är mindre vanliga, men har ofta

långvariga, ibland livslånga förlopp. Det gäller särskilt de

schizofrena störningarna.

Psykiskt stördas levnadsförhållanden

Generellt sett finns det stora skillnader i levnadsvillkor

mellan den del av befolkningen som uppger att den inte har några

eller endast har tillfälliga psykiska besvär och dem som lider

av långvariga psykiska sjukdomar. Bland de sistnämnda finns det

fler som saknar egen bostad. De är i större utsträckning

ensamstående, har kortare utbildning, förvärvsarbetar i mindre

utsträckning och har färre sociala kontakter och

fritidssysselsättningar utanför hemmet.

I fråga om boendeförhållanden finns en klar skillnad

mellan den del av befolkningen som anser sig fri från psykiska

besvär eller uppger endast tillfälliga besvär och övriga

jämförbara grupper. Den i stort sett besvärsfria delen av

befolkningen bor i eget boende, medan 10 % förtidspensionärer

och människor som har långvarig psykisk sjukdom bor på

institution och ytterligare en liten del kollektivt.

Graden av uppgiven psykisk ohälsa skiljer sig kraftigt åt

mellan grupper med olika civilstånd. Av dem som uppger sig

inte ha några psykiska besvär alls lever drygt 50 % som gifta

eller i samboförhållanden. Av dem som anger sig ha tillfälliga

psykiska besvär är andelen gifta eller samboende drygt 40 %.

Bland de långtidssjuka är andelen drygt 30 %.

När det gäller utbildning har knappt 40 % av

normalbefolkningen enbart genomgått folkskola, grundskola eller

realskola. Motsvarande andel är drygt 50 % i gruppen

psykiatriska öppenvårdspatienter och 63 % i gruppen

förtidspensionerade.

I den grupp som inte har några psykiska problem ligger andelen

som är i arbete lika för män och kvinnor, 71 %. Både bland

dem som uppgivit lättare besvär och allvarligare psykiska

problem är andelen förvärvsarbetande bland männen 61 % och

bland kvinnor

51 %.

När det gäller socialt nätverk i definitionen tillgång

till någon nära vän utanför familjen, saknar män oftare än

kvinnor en nära vän att kunna vända sig till. Både för män och

kvinnor gäller att ju fler och svårare psykiska besvär man

uppger sig ha, desto större blir andelen som inte har någon nära

vän. Bland psykiskt besvärsfria kvinnor har 17 % inte någon vän

medan motsvarande andel är 44 % bland förtidspensionerade

kvinnor.

Psykiskt stördas och anhörigas upplevelser av psykiatrin

Psykiatriutredningen anordnade under år 1991 en hearing

med representanter från Riksförbundet för social och mental

hälsa (RSMH) och Intresseföreningen för schizofreni (IFS).

RSMH och IFS presenterade vid hearingen sina erfarenheter,

krav och önskemål när det gäller samhällets service, stöd och

vård till de psykiskt störda. Även intervjuer med psykiskt

störda och anhöriga har gjorts för att komplettera materialet

från hearingen.

Av materialet framgår följande.

De psykiskt stördas upplevelser av psykiatrin

Det första mötet med psykiatrin blir oftast avgörande för

resultatet av behandlingsinsatserna. Den enskilde patienten har

en förhoppning att i mötet med psykiatrin bli sedd och förstådd.

Han vill bli synlig och få hjälp med problem som han för

tillfället saknar förmåga att lösa på egen hand. Det är viktigt

att ta del av individens hela bakgrund och liv för att förstå

yttringarna av det psykiska lidandet. Härvidlag upplever alltför

många av psykiatrins patienter att de sviks av företrädarna för

psykiatrin. Dessa betonar ofta det sjuka på bekostnad av det

friska hos individen. Patienten blir ett objekt som företer

olika sjukdomssymtom som skall botas oftast med hjälp av

biokemiska behandlingsmetoder.

Relationen mellan patienten och psykiatrins personal kan också

beskrivas i termer av makt. Som psykiskt störd förlorar man

mycket av makt och inflytande över det egna livet. Andra går in

och tar över ansvaret för och besluten om det man normalt

ansvarar för och beslutar om på egen hand.

De anhörigas upplevelser av psykiatrin

Anhöriga berättar om rädslan och förvirringen inför mötet med

den anhöriges psykiska sönderfall. Ett dominerande tema i

problembilden, förutom de problem man möter i vården, är känslan

av skuld till situationen och känslan av utanförskap i

förhållande till vårdapparaten. Något som underhåller och bidrar

till förvirringen och skuldkänslan är psykiatrins bristande

förmåga att informera och involvera den anhörige i behandlingen

och bemötandet på institutionerna.

Ett centralt begrepp för anhöriga till schizofrena är skulden.

Utöver den olycka som drabbat deras anhöriga och därmed dem

själva, läggs den outtalade känslan av skam och skuld på deras

axlar. Många anhöriga upplever inställningen som anklagande från

sjukvårdens och samhällets sida.

Samtidigt som familjerna skuldbeläggs för sjukdomen anses de

goda nog att ta hand om den sjuke när han eller hon inte kan

arbeta och försörja sig. Många anhöriga upplever det som en

dubbelmoral att dels bemötas med en avvisande hållning, vilken

man uppfattar som en signal om att man har en skadlig inverkan

på patienten, dels förväntas ta hand om patienten efter

utskrivningen.

Det görs för litet inom psykiatrin för kontakten med anhöriga.

Det är svårt att få information och kontakt. Många anhöriga är

missnöjda med det bemötande de fått. Många möter en främmande

värld på sjukhuset eller institutionen. Detta i en situation som

redan är skrämmande nog, nämligen att ha en anhörig som tappat

fotfästet och blivit okontaktbar. Åtskilliga vittnar om att bli

kallsinnigt bemötta i denna svåra situation: en avvisande

hållning, bristande information och ovilja att kommunicera med

anhöriga.

Psykiatrin har enligt många anhöriga i stort sett misslyckats

med att etablera tidiga kontakter med anhöriga. Inte bara inom

akutpsykiatrin verkar frånvaron av kommunikation mellan anhöriga

och vårdansvariga lida brister. Många anhöriga klagar på

utanförskap även när patienten behandlas i öppenvården.

Psykiatrins oförmåga att se de anhöriga som en resurs i vård-

och rehabiliteringsarbetet är något som de anhöriga upplever som

ett dilemma. De menar att det är alltför vanligt att de förmenas

rätten att följa patienten i behandlingen och därmed delta i

patientens rehabilitering. Det borde var naturligt för

psykiatrin att skapa ett öppnare förhållningssätt till de

anhöriga, bl.a. eftersom det i stor utsräckning är till de

anhöriga den psykiskt störde återvänder efter den akuta

vårdtiden.

Socialutskottet har i sina kontakter med Riksförbundet av

Intresseföreningar för schizofreni (Riks-IFS) fått erfara hur en

anhörig till en psykiskt störd person upplever situationen. De

anhöriga som har kontakt med förbundet har ofta samma

erfarenheter när det gäller vård eller avsaknad av vård om deras

anhöriga.

De har upplevt hur det är att ha en nära anhörig som familjen

och omgivningen ser är psykiskt störd, men trots detta finns

ingen hjälp att få vare sig från psykiatrin eller socialtjänsten

trots att det gäller en person som förlorar

verklighetsuppfattningen, uppträder hotfullt, saknar

sjukdomsinsikt och som sakta "förfaller". I och med att personen

saknar sjukdomsinsikt går det inte att på frivillig väg ordna

psykiatrisk vård. Samtidigt kanske personen inte är tillräckligt

sjuk eller farlig för sig eller omgivningen för att det kan bli

aktuellt med tvångsvård. Trots otaliga kontakter med både

psykiatrin och socialtjänsten går det inte att få hjälp. I

stället upplever de anhöriga en avvisande attityd från

psykiatrin och socialtjänsten, samtidigt som man vet att när det

gäller t.ex. schizofreni kan ett tidigt ingripande/vårdinsats

förhindra eller åtminstone bromsa sjukdomens förlopp.

Psykiatriutredningen

Psykiatriutredningen avlämnade sitt slutbetänkande Välfärd

och valfrihet -- service, stöd och vård för psykiskt störda (SOU

1992:73) i september 1992.

Psykiatriutredningens huvuduppgift har varit att föreslå

åtgärder vad gäller ansvarsfördelning och organisation av

service, stöd och vård till psykiskt störda. Syftet med

förslagen skall vara att förbättra psykiskt stördas

livssituation och öka deras möjlighet till gemenskap och

delaktighet i samhället.

Den psykiskt stördes vardagliga liv, med alla dess olika

aspekter, har stått i centrum för utredningens arbete. Uppdraget

har varit brett och täckt alla samhällsområden som har relevans

för den psykiskt stördes vardagliga liv. Utredningen har utgått

från ett klient- och anhörig/närståendeperspektiv.

Psykiatriutredningen har föreslagit att följande mål eller

principer skall vara vägledande för alla de service-, stöd- och

vårdinsatser som riktas till psykiskt störda med långvariga

funktionshinder:

Den psykiskt störde skall ha samma rättigheter och

skyldigheter som andra grupper i samhället.

Den psykiskt störde skall ha rätt till service, stöd och vård

av god kvalitet som är anpassad till hans individuella

förutsättningar och behov.

Den psykiskt stördes egna val och prioriteringar skall vara

utgångspunkten för alla insatser som riktas till honom.

Service, stöd och vård till psykiskt störda skall ges i så

öppna och normaliserade former som möjligt ute i det lokala

samhälle där individerna lever.

Insatserna till psykiskt störda skall vara utformade så att

de understödjer den enskildes oberoende och integritet samt med

hänsyn till varje enskild individs behov av stöd för att få och

behålla en god hälsa.

Insatserna till psykiskt störda skall utformas så att de

stödjer den enskildes välfärd.

Individens och familjens egna resurser skall enligt

psykiatriutredningen ses som basen i servicen, stödet och vården

till de psykiskt störda. Stat, kommuner och landsting har ansvar

för att stödja och hjälpa individen och familjen att använda och

utveckla de egna resurserna och vid behov avlasta familj och

andra närstående. Insatserna skall utgå från individens egna mål

och prioriteringar och baseras på individens och de närståendes

aktiva medverkan.

Psykiskt störda söker ofta inte själva den service, stöd och

vård som de har behov av. Därför är det viktigt med en väl

utvecklad uppsökande verksamhet som kan motivera och stödja den

enskilde till att ta del av den service, stöd och vård han har

behov av samtidigt som verksamheterna inte utformas så att

klienterna stöts bort.

En allvarlig psykisk störning som i hög grad begränsar den

sociala funktionsförmågan skall ses i ett handikapperspektiv.

Detta innebär för den enskilde att insatserna skall inriktas

bl.a. mot att öka den enskildes funktionsförmåga samt att

kompensera de negativa effekter som den psykiska störningen ger

för möjligheterna att fungera socialt. Psykiatriutredningen

utgår från grundsynen att psykiska störningar har en medicinsk,

en psykologisk och en social dimension och att dessa skall ses

som lika viktiga i service, stöd och vård som riktas till

psykiskt störda. Utifrån denna grundsyn hävdar utredningen att

en meningsfull psykiatrisk behandling inte kan bedrivas utan att

de sociala aspekterna samtidigt uppmärksammas. Socialt inriktade

åtgärder är också en förutsättning för att psykiskt stördas

levnadsförhållanden skall kunna förbättras.

Psykiatriutredningens kartläggningsarbete har visat att de

sociala insatsernas betydelse hittills inte har uppmärksammats i

tillräcklig utsträckning.

Ett viktigt syfte med utredningens förslag har varit att skapa

förbättrade förutsättningar för en utveckling av de sociala

insatserna i det stöd och den vård som ges till psykiskt störda.

Förhållandevis enkla åtgärder i form av boendestöd,

sysselsättning, utbildning m.m. kan enligt utredningen ge mycket

betydelsefulla effekter.

Propositionen i huvuddrag

I propositionen föreslås olika åtgärder för att ge ett mer

effektivt och samordnat samhällsstöd till framför allt personer

med långvariga och allvarliga psykiska störningar, bl.a.

följande.

Socialtjänstlagen (SoL) förtydligas genom förslaget att det i

21 a § SoL föreskrivs att kommunens uppgifter avser människor

med såväl fysiska som psykiska funktionshinder.

Socialstyrelsen avses vidare ges i uppdrag att särskilt följa

upp tillämpningen av lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS) med avseende på psykiskt störda.

Resultatet av uppföljningen bör utgöra underlag för regeringens

framtida bedömning av om utformningen av LSS är ändamålsenlig

när det gäller stöd till psykiskt störda.

I propositionen diskuteras om stödet och servicen till

personer med långvarig och allvarlig psykisk störning skulle

kunna förbättras om det fanns särskilda personer -- s.k.

personliga ombud -- med ett klart definierat ansvar för att

individens behov uppmärksammas och för att insatserna samordnas.

För att utveckla det personliga stödet föreslås att funktionen

personligt ombud för långvarigt och allvarligt psykiskt störda

prövas i en försöksverksamhet under tre års tid.

Det är av stor vikt att nya boendeformer utvecklas inom

kommunerna. För att påskynda denna utveckling föreslås

kommunerna få ett lagreglerat obligatoriskt betalningsansvar för

vissa långvarigt psykiskt störda. Betalningsansvaret bör gälla

de långvarigt psykiskt störda personer som av

specialistkompetent psykiatriker bedömts vara medicinskt

färdigbehandlade inom psykiatrisk klinik eller annan enhet som

bedriver aktiv psykiatrisk vård.

Regeringen uttalar vidare att Socialstyrelsen i samarbete med

professionerna, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Riksförbundet för social och mental hälsa samt Riksförbundet av

Intresseföreningar för schizofreni bör göra en översyn och

analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården.

Även frågor som rör rehabilitering av psykiskt störda

behandlas. För att kunna följa utvecklingen av

försäkringskassornas samordningsansvar för de psykiskt stördas

rehabilitering avser regeringen att ge Riksförsäkringsverket och

Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att redovisa i vilken

omfattning som psykiskt störda, i förhållande till andra

grupper, har fått del av rehabiliteringsinsatser.

Regeringen föreslår att 50 miljoner kronor avsätts för att

förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar.

I syfte att underlätta genomförandet av reformerna läggs

förslag om särskilda tidsbegränsade statsbidrag. I propositionen

föreslås att totalt 1 200 miljoner kronor i utökade statliga

stimulansbidrag bör utgå under kalenderåren 1995--1997. För

budgetåret 1994/95 innebär det att 200 miljoner kronor anvisas

för ändamålen.

Utskottet

Insatserna för de psykiskt störda skall enligt utskottet

inriktas mot att öka den enskildes funktionsförmåga och öka

dennes möjligheter att leva ett så normalt liv som möjligt.

Boendet är enligt utskottet en viktig faktor i sammanhanget.

Den psykiskt stördes egna val och prioriteringar skall alltid

vara utgångspunkten för insatserna. Ett eget boende för psykiskt

störda bör vara målet. Boendet skall givetvis vara anpassat till

den enskildes individuella förutsättningar och behov. Service,

stöd och vård skall utgå från individens situation, behov och

levnadsförhållanden och ges i så öppna och normaliserade former

som möjligt. Kommunerna bör enligt utskottet ha huvudansvaret

för att initiera, planera och samordna de sociala insatser som

de långvarigt psykiskt störda behöver. Detta innebär bl.a. att

kommunerna bör ansvara för boendet för de psykiskt störda.

För att leva ett så normalt liv som möjligt är det

betydelsefullt med daglig sysselsättning. Här finns i dag stora

brister. Det föreligger därför ett stort behov av att satsa på

sysselsättning och rehabilitering för de psykiskt störda.

De anhörigas roll i sammanhanget får inte glömmas bort. De

anhöriga är en viktig resurs när det gäller stöd och vård till

de psykiskt störda. Det finns en risk att både anhöriga och den

psykiskt störde kommer i kläm och inte får den hjälp de är

berättigade till och i behov av. Det bör därför vara helt klart

vilken myndighet som är ansvarig för vård, stöd och omsorg om de

psykiskt störda. Att kommunen får ett utvidgat ansvar bör

underlätta för alla berörda, vad gäller kontakten med såväl

myndigheter som vårdinstanser.

Utskottet vill vidare framhålla betydelsen av forskning inom

detta område i förändring. Sådan forskning bedrivs t.ex. vid

Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM). IPM har

till uppgift att utveckla, värdera och förmedla kunskaper om

psykosociala risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner.

Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning,

dokumentation och information.

Stöd och service till psykiskt funktionshindrade

Förtydligat kommunalt ansvar för att planera och samordna

insatser till psykiskt funktionshindrade

Bakgrund

I 21 § socialtjänstlagen (SoL) föreskrivs att

socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,

psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin

livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och

leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en

meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är

anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem

som till följd av fysiska, psykiska eller andra skäl möter

betydande svårigheter i sin livsföring och därför behöver sådant

boende.

I 21 a § SoL föreskrivs att socialnämnden skall göra sig väl

förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för människor med

funktionshinder samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om

socialtjänstens verksamhet på detta område. Kommunen skall

planera sina insatser för människor med funktionshinder. I

planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt andra

samhällsorgan och organisationer. Bestämmelsen trädde i kraft

den 1 januari 1994.

Landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvaret

för att medicinskt förebygga, utreda och behandla psykiska

sjukdomar och skador. Landstinget har också ansvaret för

somatisk vård och tandvård till psykiskt störda.

Kommunen har enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen ett hälso-

och sjukvårdsansvar för dem som bor i de s.k. särskilda

boendeformerna och i dagverksamheter. En kommun får även erbjuda

dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet, om

kommunen enligt överenskommelse med landstinget tagit över sådan

vård. Ansvaret omfattar inte här de insatser som görs av läkare.

Psykiatriutredningen har i sina kartläggningar visat att

ansvarsfördelningen när det gäller bl.a. service och stöd till

psykiskt störda uppfattas som oklar. Främst gäller det

oklarheter om vilket organ som skall tillhandahålla sociala

insatser till psykiskt störda. En orsak till den oklara

ansvarsfördelningen är enligt utredningens mening att psykiatrin

snabbt förändrats från att vara en organisation med ett totalt

ansvar inom institutioner till en verksamhet med ett avgränsat

ansvar för specialiserad psykiatrisk hälso- och sjukvård. En

annan orsak kan vara bristfälliga kunskaper och erfarenheter hos

kommuner och andra berörda. De oklara ansvarsförhållandena kan

också förklaras av de svårigheter det innebär att precisera vad

som är psykiatrisk behandling respektive social omsorg när det

gäller insatser till psykiskt störda. Dessa oklarheter

resulterar inte sällan i att de människor som finns i

gränslandet mellan psykisk sjukdom och psykosociala eller

socialmedicinska problem blir utan vård och stöd.

Propositionen

Regeringen anser att det är väsentligt att det tydligt framgår

vilket organ som är huvudansvarigt så att den enskilde alltid

skall kunna vända sig till detta organ för att få sina behov av

vård och stöd uppmärksammade. Regleringen i 21 § och 21 a § SoL

innefattar en skyldighet för kommunen att ge erforderlig

service, omvårdnad m.m. åt alla personer i kommunen med såväl

fysiska som psykiska funktionshinder.

Regeringen anser att det är angeläget att ytterligare

förtydliga att det är kommunen som har huvudansvaret för att ge

service och stöd till bl.a. långvarigt psykiskt störda. Detta

bör ske genom att det i 21 a § SoL föreskrivs att kommunernas

uppgifter avser människor med såväl fysiska som psykiska

funktionshinder.

Motionerna

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

förtydligande av 21 a § socialtjänstlagen enligt vad i motionen

anförts om ett förtydligande av personkretsen (yrkande 1).

Motionärerna föreslår att i regeringens förslag till lagtext bör

"fysiska och psykiska funktionshinder" ändras till "fysiska

och/eller psykiska funktionshinder". Ett sådant förtydligande

skulle enligt motionärerna ge klarare besked om den personkrets

som omfattas av lagrummet.

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

Socialstyrelsen ges i uppdrag att klarlägga vad som är kommunens

respektive landstingets ansvar för den psykiatriska hälso- och

sjukvården vid de särskilda boendeformerna, psykiatrisk

hemsjukvård samt rehabilitering (yrkande 10). Regeringen

anser enligt propositionen att "sjukvårdshuvudmannens medicinska

ansvar kvarstår beträffande viss sjukvårdande behandling i öppen

vård. Det kan gälla t.ex. psykoterapi, psykiatrisk

sjukgymnastik, medicinsk rehabilitering, medicinkontroller och

läkarbesök". Det ansvar som beskrivs i propositionen står inte i

överensstämmelse med vad som anges i 18 § hälso- och

sjukvårdslagen. Innebörden av det kommunala ansvaret för den

psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda

boendeformerna behöver klarläggas, liksom vad som är kommunens

respektive landstingets ansvar vad gäller psykiatrisk

hemsjukvård och vad som gäller den psykiatriska

rehabiliteringen. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta

allmänna råd vad gäller de här berörda frågeställningarna.

I två motioner från den allmänna motionstiden behandlas också

dessa frågor.

I motion So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om bristerna när det gäller situationen för de

psykiskt störda (yrkande 18). De psykiskt störda är en svag

och utsatt grupp. Deras intressen måste bevakas av samhället.

Psykiatriutredningen har påvisat brister i vård och omsorger, i

boende och sysselsättning. Utredningen har också visat att den

psykiska ohälsan kan begränsas utan merkostnader för samhället.

Psykiatriutredningen påvisade hur förändringar i

behandlingsmetoder och i miljön skulle kunna minska den

enskildes psykiska ohälsa och samhällets kostnader. Dessa

möjligheter måste enligt motionärerna tas till vara.

I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

tillkännagivanden dels om samverkan mellan alla berörda

instanser när det gäller vård och omsorg om de psykiskt

handikappade (yrkande 1), dels om ett kommunalt primäransvar

för den öppna vården och omsorgen om de psykiskt handikappade

(yrkande 2). Kommunerna, försäkringskassan,

arbetsmarknadsmyndigheterna samt landstingets psykiatrivård och

i viss mån även primärvården måste hitta verkningsfulla

samarbets- och organisationsformer för att stödet skall kunna

utformas på ett heltäckande sätt, anser motionärerna. En

överföring av den psykiatriska vården, åtminstone den öppna

verksamheten, till kommunerna skulle underlätta samordningen av

insatser samt ge möjlighet till ett effektivt utnyttjande av

resurser.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändring i 21 a

§ SoL och avstyrker motion So61 (v) yrkande 1.

Motionerna So430 (s) yrkande 18 och So479 (v) yrkandena 1 och

2 får anses tillgodosedda genom propositionen och avstyrks.

Utskottet delar inställningen att det fortfarande råder viss

oklarhet om ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget

såvitt gäller den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de

särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård och

rehabilitering. Regeringen bör därför enligt utskottet ge

Socialstyrelsen i uppdrag att överväga dessa frågor ytterligare.

Det anförda bör riksdagen, enligt utskottet, ge regeringen till

känna med anledning av motion So62 (s) yrkande 10.

Rättighetslagstiftning för psykiskt störda

Bakgrund

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS) trädde i kraft den 1 januari 1994.

Enligt 1 § innehåller lagen bestämmelser om insatser för

särskilt stöd och särskild service åt personer

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande

tillstånd,

2. med betydande och bestående begåvningsmässigt

funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av

yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller

3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder

som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och

förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och

därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Insatserna för särskilt stöd och särskild service enligt 9 §

är t.ex. ledsagarservice, korttidsvistelse utanför det egna

hemmet, bostad med särskild service för vuxna eller annan

särskilt anpassad bostad för vuxna och daglig verksamhet för

personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte

utbildar sig. Rätten till daglig service gäller personer enligt

1 § 1 och 2. Personer med "andra varaktiga fysiska eller

psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt

åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i

den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd

och service" har således inte rätt till daglig verksamhet.

I förarbetena till lagen (prop. 1992/93:159) anförde

regeringen bl.a. följande. Den dagliga verksamheten bör kunna

innehålla såväl aktiviteter med habiliterande inriktning som mer

produktionsinriktade uppgifter. Den bör ha som syfte att bidra

till den personliga utvecklingen och främja delaktighet i

samhället. Ett övergripande mål bör vara att på kortare eller

längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete.

Propositionen

Regeringen anser att det ännu är för tidigt att kunna

fastställa hur många psykiskt störda som i praktiken kommer att

omfattas av LSS. Av bl.a. detta skäl är det nödvändigt att

noggrant följa den praktiska tillämpningen av lagen. Regeringen

har den 27 maj 1993 givit Socialstyrelsen i uppdrag att bl.a.

följa upp hur LSS tillämpas och hur tillämpningen utvecklas när

det gäller bedömningar av lagens personkrets. Uppdraget skall

delrapporteras till regeringen den 1 oktober varje år och

slutrapporteras den 1 maj 1997.

Regeringen anser att uppföljningen av antalet psykiskt störda

som omfattas av LSS bör ges särskild uppmärksamhet. En annan

viktig fråga är, enligt regeringen, om de insatser som för

närvarande anges i LSS är ändamålsenliga för att tillgodose

svårt psykiskt stördas behov. Socialstyrelsen bör därför få i

uppdrag att särskilt följa tillämpningen av LSS med avseende på

psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen bör utgöra underlag

för regeringens bedömning av om personkretsen i LSS är väl

avvägd när det gäller psykiskt störda liksom om de insatser som

anges svarar mot dessa människors behov av stöd och hjälp. Den

särskilda uppföljningen med avseende på psykiskt störda bör

delrapporteras i januari 1996 och slutrapporteras i januari

1997.

Motionerna

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

riksdagen beslutar att psykiskt störda skall omfattas av

LSS-regeln om en sysselsättningsgaranti (yrkande 9). Daglig

sysselsättning bör enligt motionärerna vara en rättighet för de

psykiskt störda och därför bör sysselsättningsgarantin i LSS

omfatta även denna grupp.

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

Socialstyrelsen ges i uppdrag att i samband med uppföljningen av

LSS beräkna kostnaderna för att ge psykiskt störda rätt till

daglig sysselsättning (yrkande 1). Rätten till daglig

verksamhet i LSS är begränsad till att gälla dem som tidigare

omfattades av omsorgslagen. Motionärerna anser att

Socialstyrelsens uppföljning av LSS bör kompletteras med en

beräkning av vilka samhällets kostnader skulle bli om även

människor med psykiska funktionshinder gavs rätt till daglig

verksamhet.

I motion So439 av Alwa Wennerlund (kds) begärs

tillkännagivanden dels om ändrad inriktning av vårdpolitiken så

att vårdhem för psykiskt störda kan finnas kvar (yrkande 1),

dels om att de psykiskt störda ges valfrihet i fråga om boende

(yrkande 2). Trots att man de senaste 25 åren tagit bort

omkring 23 000 platser från mentalsjukhusen har samhället enligt

motionären inte gjort så mycket för att möta utflyttningen.

Många har slussats ut från sin invanda och trygga miljö till

stadslägenheter med få mänskliga kontakter, där de ofta blivit

mycket isolerade. För de minst störda personerna har detta utan

tvekan lett till en bättre livskvalitet, eftersom deras egen

kapacitet kommer mer till sin rätt. För många betyder

förändringen dock ensamhet, otrygghet, avsaknad av

sysselsättning och brist på sociala kontakter. Förändringen

betyder då en klart sänkt livskvalitet. En rad insatser måste

enligt motionärerna göras som bidrar till att dessa människor

får ett boende som är anpassat till deras behov och till deras

omgivning.

I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

tillkännagivande om behovet av ett särskilt stödboende för vissa

grupper av psykiskt handikappade (yrkande 5). Enligt

motionärerna måste alla ha rätt till egen bostad. Behoven av

stöd varierar mycket mellan olika individer och för varje

individ över tiden. En kedja av olika boendeformer och

boendestöd måste därför finnas från "rehabiliteringshem" med

stor personaltäthet till egen lägenhet med enstaka insatser.

Utskottets bedömning

Regeringen har i propositionen uttalat som sin mening att

Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp LSS med avseende

på psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen avses få utgöra

underlag för regeringens framtida bedömning av om utformningen

av LSS är ändamålsenlig när det gäller stödet till de psykiskt

störda. Utskottet delar denna inställning och anser det

angeläget att Socialstyrelsen vid sin uppföljning särskilt

uppmärksammar frågan om daglig verksamhet för människor med

psykiska funktionshinder. Styrelsen bör även beräkna de

samhällsekonomiska kostnader som är förenade med att ge psykiskt

störda rätt till daglig verksamhet.

Motionerna So61 (v) yrkande 9, So62 (s) yrkande 1, So439 (kds)

och So479 (v) yrkande 5 får härigenom anses tillgodosedda och

avstyrks.

Försöksverksamhet med personligt ombud

Nuvarande ordning

I LSS föreskrivs att svårt funktionshindrade som inte fyllt 65

år och som kan anses ha behov av det skall ha rätt till biträde

av personlig assistent. Den personliga assistansen skall enligt

förarbetena till LSS vara förbehållen krävande eller i olika

avseenden komplicerade situationer. Avgörande bör vara att den

enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för

att klä sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med

andra. De personer som omfattas av LSS har också rätt till

ledsagarservice och kontaktperson. Ledsagarservice skall lämnas

som ett led i strävandena att underlätta för den enskilde att ta

kontakter med andra. Kontaktpersonen skall kunna ge råd till den

enskilde att ta kontakter med andra.

Propositionen

Regeringen anser att det behövs ett utvecklat personligt stöd

till personer med långvarig och allvarlig psykisk störning.

Detta stöd bör kunna utformas på olika sätt i förhållande dels

till den enskildes önskan och behov, dels till de lokala

förutsättningarna. En möjlighet är att inrätta funktionen

personligt ombud med ett klart definierat ansvar för att

individens behov uppmärksammas och för att insatserna samordnas.

Det personliga stöd som psykiskt störda har behov av är oftast

av professionell karaktär. Regeringen anser att funktionen bör

baseras på expertkunskap för att den enskilde skall kunna få ett

kvalificerat stöd som på ett effektivt sätt samordnar de

insatser som riktas till honom. Funktionen personligt ombud för

långvarigt och allvarligt psykiskt störda bör prövas i en

försöksverksamhet under tre år.

Funktionen personligt ombud bör utformas huvudsakligen enligt

de riktlinjer som redovisas i Psykiatriutredningens

slutbetänkande. Detta innebär bl.a. att det personliga ombudet i

första hand bör vara en kommunal uppgift. Skälen till detta är,

enligt regeringen, bl.a. den ansvarsfördelning mellan kommun och

landsting som föreskrivs i LSS och som innebär att kommunen är

huvudman för samtliga former av stöd och service till

funktionshindrade med undantag för rådgivning och annat

personligt stöd vilket är en uppgift för landstinget. Det är

viktigt att psykiatrin och socialtjänsten samarbetar när det

gäller att utveckla innehållet i funktionen.

Då ett av syftena med försöksverksamheten är att pröva och

jämföra olika organisatoriska lösningar bör även

landstingskommunalt huvudmannaskap kunna komma i fråga. Även mer

okonventionella lösningar med ett starkt brukarinflytande bör

kunna prövas.

Det personliga ombudet skall delta i samordningen av de

insatser som genomförs för den enskilde och hjälpa honom med de

kontakter med olika organ och myndigheter som han behöver hjälp

av. En viktig uppgift för det personliga ombudet är att

kartlägga vård- och servicebehov hos psykiskt störda som inte

själva söker kontakt med t.ex. psykiatrin eller socialtjänsten.

Det personliga ombudet skall se till att den enskilde får del av

den service och vård som han har rätt till. För att kunna

fullgöra dessa uppgifter krävs att det personliga ombudet har

goda kunskaper om psykiska störningar och de uttryck dessa tar

sig. Dessutom behöver ombudet kunskaper om det utbud av service,

stöd och vård som finns i samhället.

De närmare formerna för verksamheten får utvecklas lokalt

efter de förhållanden och förutsättningar som råder på orten.

Inom ramen för försöksverksamheten bör personer med långvarig

och allvarlig psykisk störning kunna erhålla ett personligt

ombud.

För att stimulera metodutvecklingen, utbildningen av personal

och för att precisera innehållet i arbetet som personligt ombud

för psykiskt störda, behövs det enligt regeringen särskilda

ekonomiska resurser. Regeringen anser därför att 24 miljoner

kronor bör anslås under tre år för att stimulera denna

utveckling. Medlen bör disponeras av Socialstyrelsen som i

samråd med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och

brukarorganisationerna beslutar om deras användning.

De erfarenheter som erhålls genom försöksverksamheterna skall

ligga till grund för en utvärdering av funktionen. Inom ramen

för utvärderingen skall bl.a. effekterna samt de ekonomiska

konsekvenserna av funktionen dokumenteras. Utvärderingen bör

göras av Socialstyrelsen i samråd med Svenska kommunförbundet,

Landstingsförbundet och brukarorganisationerna.

Motionerna

I motion So60 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m)

yrkas ett tillkännagivande om precisering av föreslagen

försöksverksamhet i syfte att förbättra villkoren för de

psykiskt störda. Enligt motionärerna bör riksdagen i sitt beslut

ange en geografisk begränsning av försöksverksamhetens

omfattning. Den nya verksamheten får inte på bred bas bedrivas

på ett sådant sätt att denna nya form av stöd införs i samtliga

kommuner innan verksamheten utvärderats inom försöksområdena i

enlighet med propositionens intentioner.

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om benämningen personligt ombud för

kontaktpersoner till psykiskt sjuka (yrkande 10).

Vänsterpartiet är enligt motionärerna positivt till

försöksverksamheten med ett "personligt ombud". Motionärerna är

dock överens med Riksförbundet för social och mental hälsa

(RSMH) när de föreslår en annan benämning på funktionen. Deras

förslag är "personlig samordnare". Motionärerna anser att RSMH

med sin erfarenhet skall få sköta namngivningen.

I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om behovet av personliga ombud för psykiskt

handikappade och om deras behov av en stödfunktion utan att ge

avkall på personernas integritet (yrkande 4). Alla psykiskt

handikappade bör enligt motionärerna ha rätt till en individuell

heltäckande planering i enlighet med egna behov och önskemål.

Upprättande och uppföljning av planen bör göras av en person som

den enskilde har förtroende för och kontinuerlig kontakt med.

Utskottets bedömning

Utskottet instämmer i regeringens förslag om en treårig

försöksverksamhet med personligt ombud för personer med

långvarig och allvarlig psykisk störning. I försöksverksamheten

bör prövas olika modeller för funktionen, t.ex. att den bedrivs

av en kommun, ett landsting eller i stiftelseform av

brukarorganisation.

Utskottet instämmer i den föreslagna medelstilldelningen 24

miljoner kronor för tre år, 1995--1997, vilket innebär att 4

miljoner skall anvisas för budgetåret 1994/95.

Utskottet instämmer i förslaget att försöksverksamheten skall

utvärderas av Socialstyrelsen i samråd med Svenska

kommunförbundet, Landstingsförbundet och brukarorganisationerna.

Benämningen på funktionen bör under försöksperioden vara

personligt ombud. Efter utvärderingen av försöksverksamheten

bör benämningen övervägas på nytt.

Motionerna So60 (m), So61 (v) yrkande 10 och So479 (v) yrkande

4 får anses tillgodosedda och avstyrks.

Obligatoriskt kommunalt betalningsansvar

Bakgrund

Psykiatriutredningen har konstaterat att det finns betydande

skillnader i boendeförhållanden mellan människor med psykiska

besvär och de som är besvärsfria. Hälften av de personer som år

1991 vårdades inom sluten psykiatrisk vård, ca 7 000 personer,

saknade bostad. Av dessa var ca 3 000 över 65 år.

Propositionen

Regeringen föreslår att kommunerna ges en skyldighet att

betala ersättning för de patienter som trots att de inte längre

behöver sådan vård finns kvar inom den psykiatriska vård som

lämnas eller finansieras av landstingen. Syftet med

betalningsansvaret är att stimulera kommuner och landsting att

genom ökad samverkan använda tillgängliga resurser på ett bättre

sätt och att främja en utveckling av anpassade boendeformer till

långvarigt psykiskt störda som i dag vistas inom psykiatrin.

Insatser som påskyndar utvecklingen mot alternativa boende-

och vårdformer och som innebär att fler långvarigt psykiskt

störda kan erbjudas egna bostäder med egna kontrakt är därför

mycket angelägna. Införandet av ett betalningsansvar innebär

enligt regeringen att kommunerna får ökade möjligheter och

ekonomiska incitament för att prioritera utbyggnaden av sådana

alternativa vård- och stödformer som kan ersätta den

institutionsbundna vården. Regeringen anser att särskilda

boendeformer och bostäder med särskilt stöd kan vara aktuella

som ersättning för boende inom psykiatriska kliniker eller andra

enheter där aktiv psykiatrisk vård ges.

Regeringen föreslår att kommunerna genom en ändring i lagen

(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och

sjukvård ges ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt

färdigbehandlade inom psykiatrisk klinik eller inom andra

enheter som bedriver aktiv psykiatrisk vård.

För att det föreslagna systemet med kommunalt betalningsansvar

skall kunna fungera effektivt måste det finnas goda

förutsättningar att avgöra vilka patienter inom psykiatrin som

bör omfattas av betalningsansvaret. Det är viktigt att begreppet

medicinskt färdigbehandlad definieras och preciseras så att de

medicinska bedömningarna av vilka som skall omfattas av

begreppet inte blir godtyckliga.

Medicinskt färdigbehandlad är en patient som är intagen vid

landstingskommuns psykiatrisk klinik eller inom andra enheter

som bedriver aktiv psykiatrisk vård men inte längre behöver den

medicinska vård som ges. Bedömningen om en patient är medicinskt

färdigbehandlad bör enligt regeringen göras av en

specialistkompetent psykiatriker.

Regeringen föreslår att kommunerna får betalningsansvar för

personer med långvarig psykisk störning som av

specialistkompetent psykiatriker bedöms var medicinskt

färdigbehandlade. För att komma i fråga för ett kommunalt

betalningsansvar bör den enskilde ha vårdats sammanhängande inom

psykiatrisk klinik eller annan enhet som bedriver aktiv

psykiatrisk vård i minst tre månader. Betalningsansvaret skall

motverka att patienter som är medicinskt färdigbehandlade blir

kvar inom den psykiatriska vården på grund av att det saknas

anpassade kommunala boendeformer. Betalningsansvaret måste

därför avgränsas på ett sådant sätt att det inte kommer att

omfatta patienter som har vistats en kortare tid inom

psykiatrin. En avgränsning av betalningsansvaret till att gälla

patienter som vårdats sammanhängande minst tre månader skapar

förutsättningar för att endast personer med psykiska störningar

av långvarig karaktär skall omfattas av betalningsansvaret.

Samtidigt skall möjligheten upphöra för kommuner och landsting

att träffa frivilliga överenskommelser om ett kommunalt

betalningsansvar för patienter inom psykiatrin.

Motionerna

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs förslag

till förtydligande av behandlingsansvaret enligt vad i motionen

anförts om att den enskilde inte skall drabbas på grund av

ekonomiska överväganden (yrkande 2). Vänsterpartiet ser

stora svårigheter när det gäller bedömningen av när kommunerna

skall avkrävas betalningsansvaret för en färdigvårdad patient.

Det finns enligt motionärerna en alltför stor gråzon där den

enskilde kan bli lidande av besluten.

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om reglerna för det kommunala

betalningsansvaret för patienter inom sluten psykiatrisk vård

(yrkande 8). Utöver att patienten skall vara medicinskt

färdigbehandlad anger regeringen att betalningsansvaret bör

avgränsas till psykiskt långtidssjuka och omfatta personer som

vårdats sammanhängande minst tre månader inom psykiatrin. Detta

innebär att kommunerna inte får incitament att satsa på den

växande gruppen av nya psykiskt långtidssjuka, som ofta har

många återkommande kortare vårdperioder. Den föreslagna

tremånadersregeln bör enligt motionärerna kompletteras så att

betalningsansvaret även gäller dem som vårdats inom psykiatrin

vid återkommande tillfällen. De närmare skälen till varför

betalningsansvaret inte skall omfatta alla som ligger kvar inom

psykiatrin på grund av brister i kommunernas möjlighet att

erbjuda anpassade boendeformer etc. anges inte i propositionen.

I sin uppföljning av reformen bör Socialstyrelsen bedöma om

avgränsningen av betalningsansvaret leder till att vissa

psykiskt störda inte får det stöd och den service de är

berättigade till.

I motion So63 av Margitta Edgren (fp) begärs ett

tillkännagivande om begreppet medicinskt färdigbehandlad och

tidsfaktorn (yrkande 1). Det är enligt motionären ologiskt

att ett absolut begrepp som "medicinskt färdigbehandlad" skall

kopplas till en tidsfaktor (tre månader). Logiskt hade enligt

motionären varit att betalningsansvaret inträtt för alla

medicinskt färdigbehandlade patienter oavsett hur länge de hade

vistats på sjukhus på samma sätt som för patienter i somatisk

vård.

Utskottets bedömning

Syftet med den föreslagna bestämmelsen om ett obligatoriskt

kommunalt betalningsansvar för vissa långvarigt psykiskt störda

är i första hand att motverka att patienter med långvariga

psykiska störningar, som ändå är att anse som medicinskt

färdigbehandlade, blir kvar inom den institutionsbundna

psykiatriska vården på grund av att det saknas anpassade

boendeformer ute i samhället.

Vad gäller sociala insatser för psykiskt långtidssjuka

personer med ofta återkommande kortare vårdperioder har

kommunerna redan ett ansvar. Detta ansvar har också förtydligats

i propositionen genom den föreslagna ändringen i 21 a §

socialtjänstlagen. Dessa psykiskt störda kan ha andra anspråk på

insatser av socialtjänsten än de som vårdas en lång

sammanhängande period. Medan t.ex. behovet av ett anpassat

boende ofta är mycket framträdande för dem som vårdats länge,

behöver detta inte alltid vara fallet för dem som har

återkommande korta vårdtillfällen. De kan i stället ha andra

behov, t.ex. personligt stöd eller hjälp att komma till rätta

med missbruksproblem.

Den föreslagna begränsningen av betalningsansvaret innebär

dock att kommunerna inte får incitament att satsa även på den

växande gruppen av nya psykiskt långtidssjuka, som ofta har

många återkommande kortare vårdeperioder. Dessa patienter, som

har de största behoven av utvecklade sociala insatser, riskerar

därigenom att ställas utanför, vilket utskottet inte anser vara

acceptabelt.

Den föreslagna tremånadersregeln bör kompletteras så att

betalningsansvaret även gäller dem som vårdats inom psykiatrin

vid återkommande tillfällen, sammanlagt sex månader eller mer

under de tre senaste åren. Vad utskottet nu anfört bör ges

regeringen till känna med anledning av motionerna So61 (v)

yrkande 2, So62 (s) yrkande 8 och So63 (fp) yrkande 1.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändring i lagen

(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och

sjukvård.

Ekonomisk reglering

Propositionen

En förutsättning för att kommunalt betalningsansvar för

långvarigt psykiskt stördas boende skall kunna införas är att en

ekonomisk reglering genomförs där kommunerna tillförs medel för

de nya åtaganden som föreslås. Medel motsvarande det minskade

åtagandet bör därvid tas från landstingen och överföras till

kommunerna.

De senaste åren har det genomförts en omfattande omläggning av

statens styrning av den kommunala ekonomin. Med en omläggning av

denna omfattning är det oundvikligt att vissa icke förutsägbara

problem och effekter kan uppstå. Regeringen har mot denna

bakgrund konstaterat att det finns behov av att samordna det

genomförda och pågående utredningsarbetet avseende

utjämningssystemen för såväl kommuner som landsting och finna en

lösning med bred förankring inom kommunvärlden. En

parlamentariskt sammansatt beredning har därför tillkallats.

Beredningen skall lämna förslag till utformning av ett system

för statsbidrag och utjämning av ekonomiska förutsättningar för

kommuner och landsting. Systemet bör också klara ekonomiska

regleringar såväl mellan staten och kommunsektorn som mellan

landsting och kommuner. I avvaktan på att ett nytt system skall

kunna träda i kraft år 1996 kommer, med vissa övergångsregler,

för år 1995 det nuvarande statsbidragssystemet m.m. för kommuner

att förlängas.

Med hänsyn till de mera betydande förändringarna som kan

förutses vad gäller statens reglering av den kommunala sektorn

år 1996 anser regeringen att en temporär lösning, som ej bygger

på skatteväxling, bör sökas för år 1995 vad avser den ekonomiska

regleringen av det här föreslagna kommunala betalningsansvaret

för långvarigt psykiskt stördas boende. Det slutliga

ställningstagandet till hur den ekonomiska regleringen bör

utformas bör således enligt regeringens mening beredas vidare i

samband med ställningstagandena till ett nytt system för

utjämning av de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och

landsting. Vad gäller den ekonomiska regleringen för år 1995

avser regeringen att återkomma med förslag i annat sammanhang

under innevarande riksmöte.

Motionerna

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om inriktningen av den kommande skatteväxlingen

(yrkande 3). Den kommande skatteväxlingen mellan kommuner

och landsting är ett problem. Motionärerna anser att ett

alternativ där skatteväxling sker på genomsnittskostnaden per

individ är bäst.

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om tidsplanen för huvudmannaskapsförändringen

(yrkande 9). Kommunerna har nyligen tagit över ansvaret för

äldreomsorgen från landstingen och kommer inom kort att få

ansvaret för omsorgerna om de utvecklingsstörda. Dessa

förändringar ställer krav på kommunerna. Det är därför rimligt

att inte kräva att förslagen om de psykiskt störda skall

genomföras redan från 1995. Inom varje län bör landstinget och

kommunerna själva få avgöra vid vilken tidpunkt som

betalningsansvaret och huvudmannaskapsförändringen skall ske,

dock senast den 1 januari 1997.

I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från den

allmänna motionstiden hemställs att riksdagen hos regeringen

begär en utredning om hur en skatteväxling för hela psykiatrin

kan genomföras utan att utesluta någon del av psykiatrin

(yrkande 3). Psykiatriutredningen föreslår ett kommunalt

ansvarstagande och skatteväxling för "färdigbehandlade"

patienter. Om i stället skatteväxlingen omfattar hela psykiatrin

kan enligt motionärerna de totala resurserna användas mer

flexibelt och det blir för kommunerna "lönsamt" att satsa på

stödinsatser.

Utskottets bedömning

Utskottet anser i princip att det vore önskvärt att den

ekonomiska regleringen kunde göras i ett sammanhang. Med hänsyn

till att ett helt nytt system för statsbidrag och utjämning av

ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting avses

genomföras från 1996 får en tillfällig lösning accepteras för

1995. Enligt vad utskottet erfarit har Landstingsförbundet och

Svenska kommunförbundet förordat en sådan lösning, och ett

regeringsförslag om erforderliga författningsändringar kommer

att redovisas inom kort.

Motionerna So61 (v) yrkande 3, So62 (s) yrkande 9 och So479

yrkande 3 får därmed anses i huvudsak tillgodosedda och

avstyrks.

Nationell översyn av innehållet i den psykiatriska vården m.m.

Av Psykiatriutredningens delbetänkanden framgår det att

den psykiatriska vårdorganisationen har utvecklats mot en

decentraliserad och mer befolkningsinriktad vård med ökade

psykoterapeutiska insatser men att det samtidigt finns brister

när det gäller innehållet i den psykiatriska vården. Det gäller

t.ex. bristande tillgång till psykiatri, brister i kunskap när

det gäller behandling med psykofarmaka, svårigheter att erhålla

personal med adekvat psykiatrisk utbildning m.m.

I propositionen gör regeringen den bedömningen att det bör

göras en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den

psykiatriska vården. Syftet med översynen bör vara dels att ta

fram riktlinjer för hur innehållet i den psykiatriska vården bör

utvecklas, dels att uppnå en ökad samsyn när det gäller

kriterier för kvalitet inom den psykiatriska vården.

Översynsarbetet bör i första hand avse s.k processkvalitet t.ex.

frågeställningar som gäller undersöknings- och

behandlingsmetoder samt diagnostik.

Regeringen anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att

genomföra översynen i samarbete med Landstingsförbundet, Svenska

kommunförbundet, Riksförbundet för social och mental hälsa

(RSMH) samt Riksförbundet av Intresseföreningar för schizofreni

(Riks-IFS). I avrapporteringen skall redovisas hur den

psykiatriska vården bör utvecklas med avseende på vårdens

innehåll och kvalitet. När det gäller frågor som avser

utvärdering av den psykiatriska vården bör samråd ske med

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU).

Inom hälso- och sjukvården pågår på många håll ett arbete med

att förändra och förnya psykiatrins innehåll m.m. Det är enligt

regeringen väsentligt att detta arbete fortsätter och att

erfarenheterna tas till vara inom ramen för den föreslagna

översynen.

Totalt bör 6 miljoner kronor under tre år avsättas för arbetet

som bör vara slutfört senast den 1 mars 1997.

Psykoterapi

Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande bl.a.

anfört följande när det gäller psykoterapi.

Bristen på resurser för psykoterapi i förhållande till behoven

är mycket väl dokumenterad. För de 16 % av patienterna i den

psykiatriska vården som enligt personalen inte får den

behandling som de rätteligen borde erhålla, är den kvalificerade

psykoterapin den mest efterfrågade behandlingsformen. Det rör

sig uppskattningsvis årligen om ca 12 400 patienter som skulle

behöva få psykoterapi.

Under 1990 behandlades hos privata legitimerade vårdgivare

13 500 patienter, bland vilka ingår 1 800 som fick psykoterapi

eller psykoanalys hos försäkringskasseansluten psykiater. Om

hänsyn tas till samtliga andra möjligheter att få bidrag eller

ersättning för behandlingen kan det konstateras att hälften av

alla patienter hos privata vårdgivare själva fick stå för hela

kostnaden för sin sjukvårdande behandling.

Psykiatriutredningen anser att villkoren för människors

möjlighet att få psykoterapi inte är acceptabla. Utredningen

anser att denna behandlingsform måste jämställas med andra

sjukvårdande behandlingar. Det är helt oförenligt med

principerna för svensk hälso- och sjukvård att överlåta den

fulla kostnadstäckningen på den enskilde.

Psykiatriutredningen gör bedömningen att finansieringen av

psykoterapi utförd av annan än läkare principiellt bäst löses

genom åtgärder inom den allmänna försäkringen. Ett första steg

bör vara att legitimerade psykoterapeuter efter ansökan kan

förteckna sig hos försäkringskassan. I en övergångsfas

väljer huvudmännen att t.ex. via den nu beprövade

vårdavtalsformen bestämma vilka av de förtecknade terapeuterna

som skall anlitas och i vilken omfattning. Till grund för

ersättningsberättigade behandlingar skulle ligga remiss från den

offentliga vården, vilket ger en kvantitativ överblick och

kontrollmöjlighet.

Enligt propositionen kan psykoterapi för vissa psykiskt

störda vara en effektiv behandlingsform. I majoriteten av

landstingen finns det kö till behandling med psykoterapi. Enligt

regeringen är det inte tillfredsställande att en så betydande

andel av de patienter som har behov av psykoterapi inte kan få

adekvat behandling. För att förbättra möjligheterna att få

behandling med psykoterapi till patientavgift och

högkostnadsskydd har den särskilda ersättningen för

psykoterapeutisk verksamhet som lämnas till sjukvårdshuvudmännen

höjts från 24,5 miljoner kronor år 1993 till 39,5 miljoner

kronor för år 1994.

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om ersättningar från det allmänna

försäkringssystemet till psykoterapi m.m. (yrkande 8).

Vänsterpartiet har år efter år tagit upp frågan om ersättningar

för psykoterapi. Motionärerna vill få en utökning av

psykoterapin i den offentliga vården.

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om behov av vårdgaranti för psykoterapeutisk

behandling (yrkande 7). Enligt motionärerna bör det snarast

införas en allmän vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva

vänta längre än tre månader för behandling som ordinerats av

läkare.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör

ges i uppdrag att i samråd med berörda organisationer genomföra

en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den

psykiatriska vården.

Därvid bör frågan övervägas om att säkerställa tillgången på

behandlingsformer av god kvalitet t.ex. psykoterapi.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att 6 miljoner

kronor bör avsättas för ändamålet under tre år, 1995--1997.

Detta innebär att 1 miljon kronor bör anvisas budgetåret

1994/95.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med

anledning av motionerna So61 (v) yrkande 8 och So62 (s) yrkande

7.

Rehabilitering för psykiskt störda

Propositionen

Rehabilitering är ett samlingsbegrepp för alla åtgärder av

medicinsk, psykologisk, social och arbetslivsinriktad art som

skall hjälpa sjuka och skadade människor att återvinna bästa

möjliga funktionsförmåga för ett normalt liv. Den medicinska

rehabiliteringen syftar till att återställa grundläggande

funktioner och tillhör hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Den

sociala rehabiliteringen avser främst boende, hemtjänst och

olika former av bistånd i personliga angelägenheter. Den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen omfattar det stöd

och de åtgärder som en person behöver för att återfå eller

behålla sin arbetsförmåga efter det att den medicinska

behandlingen avslutats. Psykiatriutredningen redovisar stora

brister i rehabiliteringen av psykiskt störda.

I Sverige utgör den s.k. arbetslinjen utgångspunkten för

arbetsmarknadspolitiken och för socialförsäkringssystemet.

Arbetslinjen innebär att aktiva insatser för att ge människor

arbete eller underlätta för dem att få arbete skall ha företräde

framför passiva kontantutbetalningar.

Enligt regeringen är det angeläget att de psykiskt stördas

livssituation kan förbättras och att de ges möjlighet till

gemenskap och delaktighet i samhället. Regeringen anser att de

psykiskt störda bör ges större uppmärksamhet i

rehabiliteringssammanhang så att de får tillgång till en god

medicinsk, social och arbetslivsinriktad rehabilitering. De

allmänna principer och mål som lagts fast inom den s.k.

arbetslinjen skall gälla alla som är i behov av rehabilitering,

således även de psykiskt störda.

Regeringen anser att det är angeläget att landstingen,

kommunerna, försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna

samverkar för att få till stånd en framgångsrik rehabilitering.

Regeringen kommer att följa utvecklingen av försäkringskassornas

samordningsansvar för de psykiskt stördas rehabilitering.

Riksförsäkringsverket (RFV) och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)

skall ges i uppdrag att redovisa i vilken omfattning psykiskt

störda har fått del av rehabiliteringsinsatser i förhållande

till andra grupper. RFV och AMS skall också redovisa sina

erfarenheter av de olika rehabiliteringsinsatser som gjorts för

psykiskt störda.

Särskilda medel har överförts från sjukförsäkringen till

landstingen och de landstingsfria kommunerna för att öka deras

rehabiliterings- och behandlingsinsatser. Användningen av medlen

skall i första hand inriktas mot sådana åtgärder som kan

innebära att människor snabbare återförs till arbetslivet eller

till ett aktivt liv i övrigt. Regeringen har för avsikt att

särskilt uppmärksamma de psykiskt stördas behov av

rehabiliterings- och behandlingsinsatser vid de kommande

överläggningarna med Landstingsförbundet.

Under senare år har det skett en kraftig ökning av antalet

förtidspensionärer. För närvarande uppbär ca 400 000 personer

förtidspension. Det finns också en tendens att allt fler unga

människor blir förtidspensionerade. Denna utveckling är, enligt

regeringen, inte acceptabel. Regeringen anser att utformningen

av regler för sjukbidrag och förtidspension bör beredas vidare.

Motionerna

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett

förtydligande av RFV:s och försäkringskassornas ekonomiska

ansvar för psykiskt stördas rehabilitering (yrkande 4),

tillkännagivanden dels om behovet av ett särskilt

rehabiliteringsbidrag till psykiskt störda som inte omfattas av

ersättningar från socialförsäkringssystemet (yrkande 5),

dels om att förstärka resurserna till Nämnden för vårdartjänst

så att psykiskt störda kan delta i s.k. anpassningskurser

(yrkande 6) samt att Nämnden för vårdartjänst får i uppdrag

att utreda de brister som finns när det gäller psykiskt stördas

möjlighet till folkbildning och komma med förslag till ett

åtgärdsprogram (yrkande 7). De psykiskt handikappade har

speciella behov vid rehabilitering. En utveckling av metodik och

verksamhet anpassad till de psykiska funktionshindren behövs. I

propositionen framhålls endast det ansvar som i dag gäller.

Enligt motionärerna borde RFV/försäkringskassorna ges ett

tydligare ansvar för rehabiliteringen. Vänsterpartiet vill att

det skall utgå särskilda rehabiliteringsbidrag till psykiskt

störda som inte har ersättning från socialförsäkringssystemet.

Motionärerna vill peka på behovet av en satsning på

folkbildningen för denna grupp. Nämnden för vårdartjänst bör få

ökade resurser för att kunna ge pengar till s.k.

anpassningskurser vid olika utbildningsinstitutioner.

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

riksdagen beslutar att sjukbidraget för psykiskt störda slopas

och ersätts med ett rehabiliteringsbidrag (yrkande 2) och

att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot

onödiga sjukbidrag och förtidspensioner i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 3). En meningsfull vardag som

innehåller sysselsättning är den viktigaste och samtidigt mest

eftersatta delen i vården av de psykiskt störda, anser

motionärerna. En satsning på rehabilitering är dessutom

samhällsekonomiskt lönsam på sikt. Socialdemokraterna föreslår

rehabiliteringsbidrag i stället för sjukbidrag och

förtidspension. Sjukbidrag och förtidspension ger -- främst för

de yngre -- en felaktig signal som kan försvåra aktiva

målinriktade insatser. Det ökande antalet förtidspensioner och

sjukbidrag är ett problem som inte bara berör dem med psykiska

funktionshinder.

I motion So63 av Margitta Edgren (fp) begärs ett

tillkännagivande om rehabilitering (yrkande 2).

Rehabilitering för människor med psykiska sjukdomar tar ofta

lång tid -- tidsperspektivet är oftare år än månader. Det

innebär att nuvarande socialförsäkringssystem inte är anpassade

för dessa människor. Rehabilitering är inte bara arbetsträning.

I begreppet ingår även utbildning. Patienterna har ofta

insjuknat i unga år och har därför en bristfällig skolgång.

Samtidigt är deras möjligheter att följa tempot inom t.ex.

komvux- eller grundvuxutbildning begränsade. Det finns

folkhögskolor som har specialiserat sig på undervisning som

anpassas till dessa patienters behov. Även olika studieförbund

har kunskaper och erfarenheter som borde tas till vara i

rehabiliteringen av psykiskt störda.

I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

riksdagen beslutar att försäkringskassorna skall ha det fulla

ansvaret för de psykiskt handikappades rehabilitering enligt vad

i motionen anförts om samverkan mellan socialtjänsten och

försäkringskassan i de fall personen är 0-klassad (yrkande

7). Försäkringskassan föreslås få ansvar för rehabilitering

för samtliga personer som uppbär ersättning från

socialförsäkringen. Detta är enligt motionärerna mycket positivt

då de förtidspensionerade på detta vis uppmärksammas och kan

erbjudas möjligheter till rehabinsatser. En grupp som dock

fortfarande riskerar att stå utanför systemet är enligt

motionärerna de personer som ej är sjukskrivna trots att de

sannolikt borde vara detta eller personer som är 0-klassade.

Utskottets bedömning

Utskottet delar bedömningen i propositionen att det finns

anledning att i större utsträckning uppmärksamma de psykiskt

störda i rehabiliteringssammanhang så att de får tillgång till

en god medicinsk, social och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Sjukbidrag och förtidspension kan enligt utskottet för många

försäkrade innebära att sjukrollen förstärks på ett negativt

sätt så att en funktionsnedsättning riskerar att permanentas. Av

de personer som i dag erhåller sjukbidrag övergår flertalet

senare i förtidspension. Det är angeläget att genom förstärkta

insatser på rehabiliteringsområdet motverka denna utveckling och

göra det möjligt för fler människor med sjukbidrag eller

förtidspension att återvända till ett aktivt arbetsliv. Det

gäller särskilt i fråga om yngre personer.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att de allmänna

principer och mål som lagts fast inom den s.k. arbetslinjen

gäller alla som är i behov av rehabilitering, således även de

psykiskt störda.

Det är angeläget att landstingen, kommunerna,

försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna samverkar för att

få till stånd en framgångsrik rehabilitering. Utskottet

instämmer i regeringens bedömning att Riksförsäkringsverket och

Arbetsmarknadsstyrelsen ges i uppdrag att redovisa i vilken

omfattning psykiskt störda har fått del av

rehabiliteringsinsatser i förhållande till andra grupper och

erfarenheterna av de olika rehabiliteringsinsatser som gjorts

för psykiskt störda.

Utskottet instämmer i bedömningen i propositionen att

utformningen av regler för sjukbidrag och förtidspension bör

beredas vidare. Utskottet har erfarit att en interdepartemental

arbetsgrupp inom regeringskansliet för närvarande utarbetar en

rapport med förslag som skall hejda ökningen av och på längre

sikt minska antalet förtidspensionärer. Utskottet förutsätter

att arbetsgruppen i detta sammanhang även tar upp

rehabiliteringsaspekterna. Det kan därvid finnas skäl för

arbetsgruppen att överväga att göra om sjukbidraget till en form

av rehabiliteringsbidrag, i syfte att starkare markera vikten av

fortsatta rehabiliteringsinsatser för de psykiskt störda. Vad

utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning

av motionerna So61 (v) yrkande 4, So62 (s) yrkandena 2 och 3,

So63 (fp) yrkande 2 och So479 (v) yrkande 7.

Utskottet anser att regeringen i samband med den fortsatta

beredningen även bör överväga de frågor som tas upp i yrkandena

5--7 i motion So61 (v). Motionsyrkandena avstyrks.

Rehabilitering av tortyrskadade flyktingar

Bakgrund

En stor del av de flyktingar som sökt sig till Sverige sedan

1980-talet har, enligt propositionen, kommit från områden med

krigstillstånd eller politisk instabilitet. Många av dem har

varit utsatta för tortyr och förföljelse eller har på annat sätt

utsatts för svåra trauman.

Avsikten med att utsätta människor för tortyr uppges vanligen

vara att få information eller erkännanden. Det primära syftet

har dock mycket ofta visat sig vara att systematiskt bryta ner

individen psykiskt och fysiskt.

I en rapport från Rehabiliteringscentret för tortyroffer (RCT)

i Köpenhamn anförs att tortyren har blivit alltmer utstuderad

genom tillgång till medicinska kunskaper. Detta har fått till

följd att det blir allt svårare att finna yttre tecken på våld

och att bevisa att tortyr har ägt rum.

I Sverige finns det en mängd verksamheter vars syfte är att ge

stöd och hjälp till flyktingar och asylsökande som har utsatts

för tortyr och andra trauman. Sådana verksamheter drivs bl.a. av

landstingen men också av olika organisationer. Nästan samtliga

landsting har någon form av specialenhet för att ta hand om

patienter som har upplevt traumatiska händelser. Vidare har

Svenska Röda korset flera verksamheter som arbetar med

flyktingar och asylsökande som har utsatts för tortyr och andra

trauman.

Enligt Psykiatriutredningen finns det vissa brister i den

vård som ges till asylsökande. Vården präglas inte sällan av

tillfälliga lösningar, det saknas planering och optimering av

insatser och resurser. Trots detta ges det på många håll en bra

vård till asylsökande.

Små orter i landet med relativt stora flyktingförläggningar

har enligt utredningen inte tillgång till den expertis och

kompetens som behövs för att hantera de asylsökandes problem av

tortyrskador och andra traumatiseringar.

Enligt utredningen sker i dag undervisning om tortyr och andra

trauman, organiserat våld och dess konsekvenser i huvudsak genom

frivilligorganisationer. Dessa verksamheter är dock inte i sig

tillräckliga för att ge tortyrskadade och andra personer som

blivit utsatta för trauman tillräckligt stöd. Det saknas i vissa

fall bl.a. utbildning i strukturerad form inom hälso- och

sjukvården.

Utredningen föreslår att det statliga stödet främst skall

inriktas på stöd till internationellt preventivt och

kontaktskapande arbete som gäller tortyr, trauma och organiserat

våld. Målen för den statliga verksamheten bör avse information

och kunskapsspridning om skadeverkningar av tortyr, forskning om

tortyr och organiserat våld, utveckling av

rehabiliteringsprogram samt arbete med att förhindra tortyr i de

länder där den förekommer. Ett särskilt institut med dessa

uppgifter bör inrättas.

Propositionen

Regeringen anser att det är angeläget att åtgärder vidtas som

förbättrar samhällets vård och stöd till de tortyrskadade. Det

bör i första hand vidtas åtgärder som på olika sätt förstärker

vårdgivarnas insatser så att flyktingar och invandrare med svåra

fysiska och psykiska skador förorsakade av tortyr kan ges

adekvat vård och stöd.

Regeringen vill framhålla utbildningens centrala betydelse.

Det är viktigt att personal inom t.ex. hälso- och sjukvård samt

socialtjänst har erforderliga kunskaper om hur människor med

tortyrskador skall bemötas och behandlas. Forskning,

metodutveckling och kunskapsspridning har inte utvecklats

tillräckligt. Det saknas utvärderingar och uppföljningar av

olika behandlingsmetoder. Regeringen anser att det är angeläget

att det vidtas åtgärder för att stimulera, sammanställa och

sprida forskning på området, att utveckla behandlingsmetoder och

stimulera kvalitetssäkringsarbetet. Det är också väsentligt att

internationella erfarenheter om tortyr och organiserat våld tas

till vara.

Enligt regeringens mening är det angeläget att åtgärder vidtas

för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar.

Regeringen föreslår därför att ett statligt stöd om 50 miljoner

kronor avsätts för att stimulera insatserna inom detta område.

En särskild arbetsgrupp inom Socialdepartementet med

representanter för berörda intressenter bör tillsättas för att

närmare överväga hur dessa medel bör användas och fördelas.

Motionerna

I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs förslag

om inrättandet av ett nationellt institut mot tortyr och

organiserat våld i enlighet med vad som i motionen anförts

(yrkande 11). Motionärerna anser att Psykiatriutredningens

förslag om mål för den statliga verksamheten, koppling mellan

tortyr och biståndspolitik och inrättande av ett nationellt

institut mot tortyr och organiserat våld bör genomföras så snart

det är praktiskt möjligt. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag härom.

I motion So446 av Eva Zetterberg (v) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag om att inrätta ett center

för diagnostik och dokumentation av tortyrskador lokaliserat

till Stockholm.

Utskottets bedömning

Psykiatriutredningen har föreslagit att ett institut inrättas

med uppgifter som bl.a. avser information och kunskapsspridning

om skadeverkningar av tortyr, forskning om tortyr och

organiserat våld, utveckling av rehabiliteringsprogram samt

arbete med att förhindra tortyr i de länder där den förekommer.

Utskottet delar regeringens bedömning att 50 miljoner kronor

avsätts för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade

flyktingar, vilket innebär att 25 miljoner kronor skall anvisas

för budgetåret 1994/95. Utskottet utgår från att de konkreta

förslag som presenterats av Psykiatriutredningen, bl.a. om

inrättandet av ett institut, kommer att beaktas när frågan

övervägs om hur medlen skall användas och fördelas. Härmed får

syftet med motionerna So61 (v) yrkande 11 och So446 (v) anses

tillgodosedda. Motionerna avstyrks.

Vård och stöd till psykiskt störda barn och ungdomar

Regeringen avser enligt propositionen att tillsätta en

särskild utredning med parlamentarisk förankring med uppdrag att

komplettera och uppdatera de kartläggningar och analyser som har

gjorts vad gäller psykiskt störda barns och ungdomars situation.

Utredningen bör utifrån dessa underlag lämna förslag till hur

samarbetet mellan socialtjänsten, inklusive de särskilda

ungdomshemmen, och hälso- och sjukvården kan förbättras så att

vården av och stödet till dessa grupper kan stärkas. Utredningen

bör även överväga om nuvarande ansvarsgränser är de mest

ändamålsenliga sett såväl ur den enskildes som ur ett

samhällsekonomiskt perspektiv.

Utredningen bör även överväga möjligheterna att genom olika

insatser förebygga uppkomsten av psykiska störningar hos barn

och unga, liksom att förebygga att sådana störningar, sedan de

väl uppstått, inte fördjupas och befästs. Utredningen bör därvid

bl.a. analysera vilken roll som barnhälsovården, barnomsorgen

och skolan bör ha i relation till barn och ungdomar med psykiska

problem. De frivilliga organisationernas insatser bör även

uppmärksammas.

Det senaste decenniet har Sverige tagit emot flyktingar som i

sina hemländer har varit utsatta för tortyr och andra former av

förföljelse eller på annat sätt utsatts för svåra trauman. Det

torde därför finnas ett stort antal invandrarbarn som har haft

traumatiska upplevelser i hemlandet. Utredningen bör särskilt

överväga hur dessa barn kan få sina behov av vård och stöd

tillgodosedda. I utredningsarbetet bör FN:s konvention om

barnets rättigheter beaktas.

Utredningen bör enligt regeringen vara slutförd senast den 31

maj 1996.

I två motioner från den allmänna motionstiden, motion So414

av Eva Zetterberg m.fl. (v) och motion So420 av Gullan

Lindblad och Maud Ekendahl (m), framförs yrkanden om

tillsättande av en psykiatriutredning som gäller barn och

ungdomar.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att en utredning bör

tillsättas med uppgift att utifrån en kartläggning av psykiskt

störda barns och ungdomars situation lämna förslag till

nödvändiga åtgärder. Motionerna So414 (v) och motion So420 (m)

får härigenom anses tillgodosedda och avstyrks.

Psykiatrisk vård till vissa grupper

Intagna i kriminalvården m.m.

Intagna i kriminalvården har samma rätt till samhällets hälso-

och sjukvårdsinsatser som andra medborgare. Enligt

regeringen är det angeläget att åtgärder vidtas så att

intagna i kriminalvården kan erhålla adekvat psykiatrisk vård i

tillräcklig omfattning.

Psykiatriutredningen bedömer att behovet av vårdplatser

för anhållna, häktade och intagna i kriminalvård är betydligt

större än det som tillgodoses i dag. Psykiatriutredningen anser

att kriminalvården bör abonnera på vårdplatser vid de

rättspsykiatriska regionvårdsenheterna.

I utredningen framhålls att många av de intagna i

kriminalvården har personlighetsstörningar. För många

personlighetsstörda och lindrigt psykiskt utvecklingsstörda kan

påfrestningarna i fängelsemiljön motverkas och behovet av

slutenvård minskas om de får tillgång till egna enheter med

psykologiskt stöd. Utredningen anser därför att kriminalvården

bör inrätta särskilda enheter med adekvat vårdmiljö för dessa

grupper.

Fängelseutredningen har bl.a. haft i uppdrag att göra en

genomgripande översyn av de principer och det regelverk som

lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. I direktiven till

utredningen föreskrevs att utredningen skulle analysera och

redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de

förändringar som kan vara motiverade. Fängelseutredningen

lämnade sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU

1994:5) till regeringen i januari 1994. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande.

Regeringen avser enligt uppgift att efter sedvanlig

beredning av förslagen från Psykiatriutredningen och

Fängelseutredningen återkomma till riksdagen med förslag i dessa

frågor.

Enligt 6 § andra stycket lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård får, på en enhet för rättspsykiatrisk

undersökning, rättspsykiatrisk vård ges åt den som genomgår

rättspsykiatrisk undersökning.

Enligt lagens 8 §, som hänvisar till särskilda bestämmelser i

lagen om psykiatrisk tvångsvård, får en patient inte inneha

t.ex. narkotika, injektionssprutor eller annan egendom som kan

skada honom själv eller någon annan. Om det är påkallat får en

patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han

kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att han inte

bär på sig sådan egendom. Detsamma gäller om det under vistelsen

på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egendom skall

påträffas hos patienten. Det är chefsöverläkaren som beslutar om

kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.

Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för

tvångsvård får, enligt 4 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård, inte fattas utan att ett läkarintyg

(vårdintyg) har utfärdats, av vilket framgår att det finns

sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av

patienten är uppfyllda. Intyget skall grundas på en särskild

läkarundersökning. Om undersökningen inte kan utföras med

patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning.

Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i

allmän tjänst.

Polismyndigheten skall enligt lagens 47 § lämna biträde på

begäran av en läkare i allmän tjänst bl.a. för att han skall

kunna genomföra en undersökning för vårdintyg.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att följa upp

och utvärdera tillämpningen av lagstiftningen om psykiatrisk

tvångsvård. I regeringens uppdrag ingick bl.a. att överväga om

privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens

skall ha samma rätt som en offentligt anställd läkare att

besluta om omhändertagande och begära polishandräckning.

Socialstyrelsen har i rapporten Psykiatrisk tvångsvård,

Effekter av ny lagstiftning (1994:2) anfört följande (s. 48).

Beslut om omhändertagande och begäran om polishandräckning

innebär myndighetsutövning. De läkare som får fatta sådana

beslut har begränsats till läkare i allmän tjänst. Däremot får

inte läkare som arbetar på entreprenad åt ett landsting eller i

annan privat verksamhet utöva sådan myndighet.

Regleringen har vållat och kan komma att vålla svårigheter i

allt större omfattning i den praktiska tillämpningen när

sjukvårdshuvudmännen anlitar privata vårdgivare -- enskilda

yrkesutövare eller privata företag -- som har att ansvara för

hälso- och sjukvården inom ett givet befolkningsområde.

Svenska Privatläkarföreningen har vid utvärderingen hörts om

behovet av en översyn av regleringen. Enligt föreningen bygger

den privata vården på ett särskilt konfidentiellt förhållande

mellan läkare och patient. Föreningen anser därför att den

privata vården av demokratiska skäl skall stå helt fri från

myndighetsutövning.

Socialstyrelsen anser dock att det finns skäl att överväga en

översyn av regleringen som specifikt beaktar de behov som

uppstått på grund av den organisatoriska utvecklingen inom

hälso- och sjukvården.

Läkare som är anställda hos en privat vårdgivare och som på

sjukvårdshuvudmannens uppdrag svarar för att befolkningen inom

ett geografiskt område erbjuds hälso- och sjukvård, bör kunna

besluta om omhändertagande och begära hjälp av polis när det är

aktuellt att utfärda vårdintyg. En avveckling av offentlig öppen

vård kommer annars att få till följd att vårdintyg måste

utfärdas av läkare inom landstingspsykiatrin när undersökningen

inte kan utföras med patientens samtycke. Befogenheten att

besluta om omhändertagande och begära polishjälp bör inte

begränsas till att gälla läkare med psykiatrisk

specialistkompetens.

Socialstyrelsen har i rapporten också behandlat frågan om

psykiatrisk tvångsvård av rättspsykiatriskt undersökta och

anfört följande (s. 41).

Det är viktigt att det ursprungliga syftet med en särskild

organisation för det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet

fullföljs och renodlas. De rättspsykiatriska

undersökningsenheternas uppgift är att tillhandagå de allmänna

domstolarna med begärda undersökningar. Ett professionellt

fullgörande av denna upgift förutsätter att undersökningen

genomförs objektivt och opartiskt. För att kraven på

objektivitet och opartiskhet inte skall kunna ifrågasättas anser

Socialstyrelsen att den rättspsykiatriska

undersökningsorganisationens möjlighet att ge vård skall vara

begränsad till tiden för undersökningen. Rättspsykiatriskt

undersökta bör inte kvarstanna för vård på undersökningsenheten

efter avslutad undersökning och vårdas där i avvaktan på att dom

vinner laga kraft. Efter avslutad undersökning skall de som har

ett konstaterat vårdbehov överföras till hälso- och sjukvården

utan dröjsmål. Eftersom en rättsligt oklar relation uppstår om

undersökningsenheten både skall undersöka och vårda bör

undersökningsenheterna inom hälso- och sjukvården renodlas så

att den undersökande verksamheten inte sammanblandas med

vårdverksamheten.

Motionerna

I motion So450 av Kent Olsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om rätt för läkare med vårdavtal att begära

polisassistans och kvarhålla patient som skall undersökas för

eventuell psykiatrisk tvångsvård. Motionärerna anför att det

enligt Socialstyrelsens förordning SOSFS 1991:27 i dag inte är

möjligt för läkare som arbetar på entreprenad för

sjukvårdshuvudmannen att besluta om tvångsvård på psykiatrisk

klinik. Det är inte ens möjligt för en sådan läkare att begära

kvarhållning av patient i avvaktan på polisassistans. En privat

husläkare eller en psykiater som har vårdavtal med landstinget

är förhindrad att fullt ut arbeta på samma villkor som de

landstingsanställda läkarna vilket är ologiskt och

otillfredsställande, enligt motionärerna.

I motion So464 av Karl-Gösta Svenson (m) begärs ett

tillkännagivande om vård vid Rättsmedicinalverkets

rättspsykiatriska avdelningar även efter det att en undersökning

är avslutad. Kriminalvården och den allmänpsykiatriska vården

brottas med tilltagande svårigheter att adekvat vårda och

omhänderta många psykiskt störda lagöverträdare.

Rättsmedicinalverkets (RMV) rättspsykiatriska avdelningar kan

enligt motionären ställa kapacitet till förfogande för att lösa

en del av dessa svårigheter. RMV saknar dock vissa formella

förutsättningar för detta. Rättspsykiatrisk vård får för

närvarande bedrivas på RMV:s rättspsykiatriska

utredningsavdelningar endast så länge undersökning pågår. Det är

enligt motionären av stor vikt att regeringen vidtar vissa

regeländringar som syftar till att göra det möjligt att bedriva

rättspsykiatrisk vård i begränsad omfattning vid

utredningsavdelningarna efter det att den rättspsykiatriska

undersökningen har slutförts.

I motion Ju510 av Holger Gustafsson (kds) begärs ett

tillkännagivande om behovet av en översyn av reglerna om

kroppsvisitation och kroppsbesiktning i den rättspsykiatriska

vården (yrkande 3). Den rättspsykiatriska vården som

infördes för två år sedan har enligt motionären minskat

personalens rätt att vidta tvångsåtgärder. När en patient

misstänks föra med sig narkotika, kniv, järnrör eller något

annat otillåtet så får personalen enligt lagen inte på eget

bevåg visitera honom och ta ifrån honom föremålet. Man måste

endera ha patientens tillåtelse eller få chefsöverläkarens

tillstånd att ta till tvång. Det kan enligt motionären inte vara

en rimlig lagstiftning när personalen gång på gång tvingas bryta

mot lagen för att skydda sig och andra medpatienter.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.

Inom regeringskansliet bereds för närvarande förslagen i

motsvarande del från Psykiatriutredningen, Fängelseutredningen

samt Socialstyrelsens rapport. Utskottet utgår från att de

förslag som tas upp i motionerna So450 (m), So464 (m) och Ju510

(kds) yrkande 3 därvid övervägs. Regeringen bör efter samråd med

Landstingsförbundet och Rättsmedicinalverket (RMV) bedöma

förutsättningarna för att i begränsad omfattning bedriva vård

vid RMV:s rättspsykiatriska avdelningar även efter att en

rättspsykiatrisk undersökning är avslutad. Motionerna avstyrks.

Missbrukare

Enligt propositionen är missbrukare med svåra psykiska

störningar en av samhällets mest utsatta grupper. Samhällets

stöd till denna grupp är otillräckligt, och de olika instanserna

är ofta splittrade och dåligt koordinerade. Samarbetet mellan

socialtjänsten och hälso- och sjukvården, främst psykiatrin, är

dåligt utvecklat och många missbrukare inom socialtjänsten får

inte del av psykiatrins insatser. Flera svårt psykiskt störda

missbrukare vårdas på LVM-hem med bristfällig psykiatrisk

kompetens, trots att de kan vara i behov av sluten psykiatrisk

vård eller kvalificerade psykiatriska konsultinsatser.

Enligt propositionen bör vården och stödet till psykiskt

störda missbrukare förstärkas inom ramen för nuvarande

ansvarsförhållanden. Sjukvårdshuvudmännen måste på ett betydligt

bättre sätt än hittills ta detta ansvar och bygga upp och

utveckla erforderliga resurser. Detta bör ske i nära samarbete

med kommunens socialtjänst och de statliga LVM-institutionerna

så att en samverkan kan ske och samhällets samlade resurser

användas på bästa sätt. Samtidigt kan socialtjänstens resurser

vad gäller vård och behandling av personer med lättare psykiska

störningar behöva utvecklas. Med hänsyn till de konstaterade

bristerna i vården av och stödet till psykiskt störda

missbrukare anser regeringen att det finns goda skäl för att

detta område särskilt skall uppmärksammas i statens tillsyn över

hälso- och sjukvården och socialtjänsten de kommande åren.

För att nå ett framgångsrikt behandlingsresultat för denna

patientgrupp måste enligt regeringen flera olika

personalkategorier med olika kompetens samverka kring den

enskilde individen. Likaså måste resursförstärkningar till.

Psykiatrin och socialtjänsten bör därför stimuleras att utveckla

och förstärka sina insatser i arbetet med psykiskt störda

missbrukare. I syfte att förstärka samarbetet mellan

socialtjänsten inklusive LVM-institutioner och hälso- och

sjukvården skall 45 miljoner kronor avsättas under en

treårsperiod. Medlen bör disponeras av Socialstyrelsen, som inom

ramen för en beredningsgrupp med representanter för berörda

intressenter bör precisera hur stimulansbidraget skall användas.

Enligt regeringen bör verksamheterna noggrant följas, utvärderas

och dokumenteras för att senare kunna bilda underlag för den

fortsatta uppbyggnaden och utvecklingen av verksamheterna på

såväl nationell som regional och lokal nivå.

Utskottets bedömning

Utskottet instämmer i att vården till missbrukare med svåra

psykiska störningar bör förstärkas.

Utskottet anser att kommuner och landsting, på högst tio

orter, bör genomföra försöksverksamheter med samverkan inom

ramen för nuvarande ansvarsgränser mellan den psykiatriska

vården och socialtjänsten beträffande vården av de svårt

psykiskt störda missbrukarna. Socialstyrelsen bör enligt

utskottet ges i uppdrag att i samråd med Svenska kommunförbundet

och Landstingsförbundet samordna genomförandet.

Försöksverksamheten bör därefter utvärderas av Socialstyrelsen

och en redovisning av utvärderingen överlämnas till regeringen

inför dess ställningstagande till om en lagändring behövs för

att bättre tydliggöra fördelningen av vårdansvaret för de svårt

psykiskt störda missbrukarna.

Socialstyrelsen bör enligt utskottet i samråd med Statens

institutionsstyrelse, Svenska kommunförbundet och

Landstingsförbundet också belysa och analysera konsekvenserna

för de tyngre missbrukarna av den nu pågående omstruktureringen

av vården.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till

känna.

Utskottet delar inställningen i propositionen att 45 miljoner

kronor för tre år, 1995--1997, bör avsättas för att förstärka

samarbetet mellan socialtjänsten inklusive LVM-institutionerna

och hälso- och sjukvården. Detta innebär att 7,5 miljoner bör

anvisas för budgetåret 1994/95.

Vissa särskilda statliga insatser

Kamratstöd och anhörigstöd

Det är enligt propositionen viktigt att psykiskt störda

ges tillgång till ett väl fungerande kamratstöd. På detta

sätt skapas bättre förutsättningar för framgångsrik

rehabilitering och återgång till mer normaliserade

levnadsförhållanden. Bristen på socialt nätverk är ett påtagligt

problem bland de psykiskt störda. Detta leder ofta till att

psykiskt störda lever ett socialt isolerat liv.

Regeringen anser att ett statligt utvecklingsbidrag på totalt

45 miljoner kronor fördelat på tre år bör lämnas för att stödja

och stimulera bildandet av kamratstöd i en i huvudsak

brukarstyrd verksamhet för psykiskt störda. Bidraget bör lämnas

till dagverksamheter som bygger på självhjälpsgrupper. Bidraget

skall lämnas till klient- och anhörigorganisationer men även

till andra organisationer som vill upprätta kamratstödjande

verksamhet. Socialstyrelsen bör administrera bidraget och bör

vid beslut samråda med Svenska kommunförbundet och

Landstingsförbundet. Regeringen anser att Socialstyrelsen skall

följa upp effekterna av det särskilda bidraget för

kamratstödjande verksamhet. En delrapport bör lämnas till

Socialdepartementet under år 1997 och en slutrapport under år

2000.

I detta betänkande har tidigare redogjorts för hur anhöriga

till en psykiskt störd person har upplevt kontakten med

psykiatrin m.m. (s. 8 f.).

Enligt propositionen bör ett ökat stöd ges till

anhöriga till psykiskt störda. Det är angeläget att de

anhörigas intresse för att engagera sig i vård, behandling och

resursfrågor för psykiskt störda ges erforderligt stöd.

Tyngdpunkten i stödet bör läggas vid anhörigutbildningarna.

Genom deltagande i anhörigutbildningar uppstår vanligen en mer

optimistisk syn på den egna rollen i behandlingen. Regeringen

vill understryka vikten av att stödet i första hand riktas till

anhöriga till personer som är allvarligt och långvarigt psykiskt

störda.

För att stimulera och påskynda utvecklingen mot en ökad

satsning på anhörigstöd bör enligt regeringen ett

utvecklingsbidrag lämnas om 45 miljoner kronor fördelat på tre

år. Bidraget skall i huvudsak utbetalas till

anhörigorganisationer med riksomfattande verksamhet.

Socialstyrelsen bör administrera bidraget.

Socialutskottet har vid studiebesök i Skellefteå bl.a.

studerat det familjeorienterade arbetet vid den psykiatriska

kliniken på Skellefteå lasarett.

Motionen

I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från den

allmänna motionstiden begärs ett tillkännagivande om de psykiskt

handikappades behov av resurser för en rikare fritid (yrkande

9). Kamratstödjande ideell verksamhet bör enligt motionärerna

uppmuntras. Samhällets nätverk i form av föreningar och

organisationer bör uppmanas ta ansvar även för denna grupp

människor. De patient- och anhörigföreningar som finns till stöd

för psykiskt sjuka och deras anhöriga bör få stort stöd av

samhället för sin verksamhet. Deras erfarenheter och kunskaper

bör tas till vara i utbildningssammanhang och vid planering av

nya verksamheter.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens inställning till kamrat- och

anhörigstöd. Utskottet instämmer också i att 45 miljoner kronor

bör avsättas till kamratstöd och 45 miljoner kronor till

anhörigstöd åren 1995--1997. Detta innebär att för budgetåret

1994/95 bör 7,5 miljoner kronor avsättas till kamratstöd och 7,5

miljoner kronor till anhörigstöd.

Utskottet anser att Socialstyrelsen vid fördelningen av

bidragen bör beakta att brukarorganisationerna utvecklat former

för kamratstöd så att dessa resurser kan tas till vara. Motion

So479 (v) yrkande 9 får anses tillgodosedd genom propositionen

och avstyrks.

Statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom

psykiatri och socialtjänst

Propositionen

En väsentlig förutsättning för att kommunernas socialtjänst

skall klara av att ta sitt ansvar när det gäller sociala

insatser för de långvarigt och allvarligt psykiskt störda är att

samverkansformerna mellan socialtjänsten och psykiatrin

utvecklas, att ansvars- och uppgiftsfördelningen klargörs och

att man kommer överens om gemensamma mål och arbetsformer

beträffande insatserna. Socialtjänsten måste vidareutveckla sina

arbetsformer när det gäller vård, stöd och service till bl.a.

personer med långvarig psykisk störning.

För att effektivt och kompetent kunna stödja patienten i

boendet och se till att även en meningsfull sysselsättning

erbjuds är det nödvändigt med viss psykiatrisk kompetens hos

socialtjänstens personal. Detta kompetensbehov bör enligt

regeringen tillgodoses genom att dels personal med psykiatrisk

kompetens från landsting anställs i kommuner, dels att

utbildnings- och fortbildningsinsatser genomförs i kommunerna.

Förutom de personella resurser som kommunerna bör tillföras

krävs insatser för utbildning, handledning och metodstöd till

socialtjänstens personal.

Regeringen anser att ett särskilt statligt bidrag bör lämnas

för de ökade kostnader som under en period kan uppkomma till

följd av omstruktureringen och vidareutvecklingen av

socialtjänstens och psykiatrins arbetsformer. Regeringen

framhåller att bidraget inte skall lämnas till löpande

driftkostnader utan att det bör användas till att stimulera och

påskynda förändringar i verksamhetsinnehåll och

arbetsorganisation.

Bidraget bör enligt regeringen uppgå till totalt 955 miljoner

kronor och utgå fr.o.m. den 1 januari 1995 t.o.m. den 31

december 1997.

Beslut om utbetalning fattas av Socialstyrelsen. Närmare

föreskrifter om inriktning och administration av bidraget kommer

att beslutas av regeringen och redovisas i regleringsbrevet för

budgetåret 1994/95.

Motionen

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

riksdagen beslutar att 100 miljoner kronor per år av bidraget

till utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och

socialtjänst reserveras för rehabiliteringsinsatser, bl.a. i

form av pilot- och försöksverksamheter (yrkande 4). Ett

problem är enligt motionärerna bristen på kunskaper om hur ett

fungerande arbete för psykiskt störda bör utformas. Totalt 100

miljoner kronor per år av de medel regeringen anvisat för

psykiatrireformen bör därför reserveras för

rehabiliteringsinsatser, t.ex. pilot- och försöksverksamheter.

Medlen bör enligt motionärerna användas för att stimulera till

att gemensammma verksamheter etableras mellan t.ex. kommuner,

psykiatri, försäkringskassor och arbetsförmedlingar.

Utskottets bedömning

Utskottet instämmer i regeringens förslag beträffande statligt

bidrag för utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och

socialtjänst. Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande

framhållit bristen på kunskaper om hur en framgångsrik

arbetsinriktad rehabilitering och ett fungerande arbete för

psykiskt störda bör utformas. Utskottet anser mot denna bakgrund

att en del av det statsbidrag som föreslås bör användas för

insatser på rehabiliteringsområdet. Enligt utskottets mening bör

lägst 20 % av statsbidraget för utveckling av arbetsformerna

inom socialtjänst och psykiatri reserveras för

rehabiliteringsinsatser. Medlen som skall utgå till kommuner och

landsting bör användas för att stimulera till att etablera

gemensamma verksamheter mellan t.ex. kommuner, psykiatri,

försäkringskassor och arbetsförmedlingar. Socialstyrelsen bör

ges i uppdrag att följa upp dessa verksamheter. Uppföljningen

bör ske i samverkan med Riksförsäkringsverket,

Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska

kommunförbundet. Vid uppföljningen bör behovet av

kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsspridning särskilt

uppmärksammas. Motion So62 (s) yrkande 4 får härigenom anses

tillgodosedd och avstyrks.

Utskottet instämmer i att medel bör avsättas för utveckling av

arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst. För åren

1995--1997 bör 943 miljoner kronor avsättas. Detta innebär att

för budgetåret 1994/95 bör avsättas 142 miljoner kronor.

Stimulansbidrag till byggande av gruppbostäder och andra

alternativa boendeformer

Propositionen

Rehabiliteringsinsatser för långvarigt och allvarligt psykiskt

sjuka syftar enligt regeringen bl.a. till att öka deras

självständighet och oberoende. Om detta arbete är framgångsrikt

kommer sannolikt också kraven och förväntningarna på ett boende

som ger möjligheter till integritet och självbestämmande att

öka. Erfarenheter av rehabiliteringsinsatser visar även att

dessa ger bäst och mest varaktigt resultat om de sker i hemmiljö

och i den permanenta bostaden. Av det stimulansbidrag till

anordnande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer

som riksdagen beslutade om i samband med den s.k. Ädelreformen

skall enligt regeringen 300 miljoner kronor av anvisade medel

budgetåret 1994/95 förbehållas långvarigt psykiskt störda.

Medlen anvisas budgetåret 1994/95 under anslaget

Stimulansbidrag inom äldreomsorgen inom en total ram av 900

miljoner kronor.

Utskottets bedömning

Utskottet har i betänkandet 1993/94:SoU20 tillstyrkt

regeringens förslag i budgetpropositionen att för budgetåret

1994/95 anvisa 900 miljoner kronor till Stimulansbidrag inom

äldreomsorgen. Medlen avser bidrag till byggande av

gruppbostäder och viss ombyggnad av sjukhem m.m.

Utskottet instämmer i regeringens förslag att av medlen under

anslaget Stimulansbidrag inom äldreomsorgen bör totalt 300

miljoner kronor förbehållas de långvarigt psykiskt störda.

Utskottet konstaterar att planeringen av gruppbostäder och

andra alternativa boendeformer ofta drar ut på tiden. Det är

därför angeläget att stimulansbidraget kan utnyttjas under fem

år. För att möjliggöra ett flexibelt utnyttjande av

stimulansbidraget förutsätter utskottet att medel anvisas i form

av reservationsanslag.

Uppföljning av reformen, utvärdering av behandlingsmetoderna

m.m.

I propositionen föreslås Socialstyrelsen få i uppdrag att

följa upp och utvärdera bl.a. de åtgärder som föreslås i

propositionen. I uppdraget bör även ingå att följa upp och

utvärdera tillämpningen av de bestämmelser i övrigt som reglerar

vård, stöd och service till psykiskt störda. Uppdraget till

Socialstyrelsen bör enligt regeringen inriktas mot följande

områden:

tillämpning av socialtjänstlagen när det gäller stöd och

service till psykiskt störda

tillämpning av lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade med avseende på svårt funktionshindrade

psykiskt störda

utvärdering av försöksverksamhet med personligt ombud

uppföljning och utvärdering av kommunernas betalningsansvar

för långvarigt psykiskt störda

uppföljning och utvärdering av försöksverksamheter avseende

psykiskt störda missbrukare

uppföljning av effekterna av de statliga stimulansbidragen

samt en bedömning av hur samhällets kostnader för vård, stöd och

service utvecklas och fördelas på olika huvudmän.

Socialstyrelsens uppdrag skall i de fall annat inte anges

slutrapporteras till Socialdepartementet senast den 1 maj 1998.

Socialstyrelsen bör enligt regeringen i arbetet med

folkhälsorapporterna särskilt uppmärksamma psykiskt stördas

situation. Det är enligt regeringen i detta sammanhang

väsentligt att styrelsen beskriver de förhållanden som kan

förorsaka psykiska störningar.

Riksrevisionsverket bör enligt regeringen få i uppdrag att

analysera effektiviteten i tillsynen av vård, stöd och service

till psykiskt störda. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt

samordningen mellan Socialstyrelsens och länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet.

Regeringen anser att 15 miljoner kronor för tre år bör

avsättas för dessa uppdrag.

Motionerna

I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

riksdagen beslutar om en omfördelning inom ramen för de i

propositionen föreslagna stimulansmedlen så att 3, 6 och 9

miljoner kronor tillförs SBU under åren 1994/95 resp. 1995/96

och 1997 för SBU:s arbete med utvärdering av psykiatrins

vårdmetodik (yrkande 5) och att Socialstyrelsen ges i

uppdrag att följa upp och utvärdera psykiatrireformen och

utforma riklinjer för den psykiatriska vården och därför

tilldelas statliga medel med 12 miljoner kronor (yrkande 6).

I motion So268 av Jan Fransson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av utvecklingscenter för psykiskt

stördas livsvillkor. Enligt motionärerna behövs det mycken

kunskap om och stora möjligheter och stimulans för utveckling av

åtgärder för att förbättra de psykiskt stördas livsvillkor. I

sådana insatser skall många människor bli delaktiga. För att

skapa dessa möjligheter föreslår vi att ett center för

utveckling av åtgärder för psykiskt stördas livsvillkor

inrättas. Vid såväl planering som drift av ett sådant center är

det naturligt att psykiskt stördas egna organisationer deltar.

Motionärerna föreslår att Socialstyrelsen i samarbete med

organisationer som företräder de psykiskt störda ges i uppdrag

att utarbeta förslag till ett utvecklingscenter för åtgärder för

psykiskt störda människor.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör

ges i uppdrag att följa upp och utvärdera resultatet av reformen

samt tillämpningen av bestämmelserna i övrigt om vård, stöd och

service till psykiskt störda. För dessa uppdrag bör 12 miljoner

kronor avsättas för åren 1995--1997. Detta innebär att 2

miljoner skall anvisas budgetåret 1994/95.

Utskottet delar regeringens bedömning att Riksrevisionsverket

bör ges i uppdrag att analysera effektiviteten i tillsynen av

vård, stöd och service till psykiskt störda.

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU)

har redan tidigare gjort en kunskapssammanställning rörande

behovet av utvärdering inom psykiatrisk vård. Därav framgår att

detta behov är mycket omfattande och kräver särskilda resurser

för att kunna genomföras på vetenskaplig grund. SBU har påbörjat

ett projekt rörande utvärdering av användningen av neuroleptika.

I detta projekt ingår ett 30-tal forskare som med stöd av den

vetenskapliga litteraturen på området skall utforma en syntes av

indikationer, risker och nytta med denna behandlingsmetod för

olika patientgrupper. SBU bör utveckla ett utvärderingsarbete

inom psykiatrin efter samma modell med särskilt tillkallade

sakkunniga kliniker, etiker, epidemiologer och statistiker m.fl.

Det är angeläget att utvärderingen av behandlingsmetoderna sker

utifrån ett social-psykiatriskt perspektiv. Inför det fortsatta

arbetet bör SBU:s styrelse och expertgrupp kompletteras med

sakkunniga från psykiatrins område.

SBU bör få ökade ekonomiska resurser för att utveckla

verksamheten till att också omfatta psykiatrins vårdmetoder.

Utskottet uppskattar SBU:s resursbehov när denna verksamhet är

fullt utbyggd till ca 8 miljoner kronor. Resursbehovet är dock

mindre under uppbyggnadsprocessen. Utskottet anser att SBU för

åren 1995--1997 bör tilldelas 2, 5 resp. 8 miljoner kronor. För

budgetåret 1994/95 bör därför SBU tilldelas 1 miljon kronor för

detta ändamål. SBU bör enligt utskottet ges i uppdrag att

utarbeta ett förslag till användning av dessa medel.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med

anledning av motion So62 (s) yrkandena 5 och 6. Motion So268 (s)

avstyrks.

Stöd till det psykiatriska utvecklingsarbetet i Östeuropa

I syfte att stimulera den psykiatriska utvecklingen i

Östeuropa anser regeringen att särskilda tidsbegränsade

medel skall anslås. Dessa bör kunna kanaliseras dels genom

multinationella organisationer, främst WHO, dels inom ramen för

bl.a. Hälso- och sjukvårdens Östeuropakommitté (ÖEK). Mot denna

bakgrund föreslår regeringen att 5 miljoner kronor avsätts

årligen under en treårsperiod som stöd till det psykiatriska

utvecklingsarbetet i Östeuropa.

Utskottets bedömning

Utskottet instämmer i regeringens bedömning i denna del. Detta

innebär att för budgetåret 1994/95 bör 2,5 miljoner kronor

anvisas för ändamålet.

Medelstilldelning till Bidrag till psykiatriområdet

Enligt utskottets bedömningar kommer de statliga

stimulansåtgärderna som behandlas i betänkandet jämfört med

förslaget i propositionen att utfalla enligt följande för

budgetåret 1994/95 (miljoner kronor).

Propositionen Betänkandet

Utvecklingen av 142,5 142

arbetsformerna inom

socialtjänst och

psykiatri

Rehabilitering av 25 25

tortyrskadade

flyktingar

Psykiskt störda 7,5 7,5

missbrukare

Anhörigstöd 7,5 7,5

Kamratstöd 7,5 7,5

Personligt 4 4

ombud

Stöd till Östeuropa 2,5 2,5

Översyn av innehållet i 1 1

den psykiatriska vården

Uppföljning av 2,5 3

reformen, utvärdering av

behandlingsmetoderna m.m. _________________________________

S:a 200 200

Enligt regeringens förslag bör medlen anvisas under ett nytt

reservationsanslag Bidrag till psykiatriområdet för

budgetåret 1994/95 under femte huvudtiteln.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna

medelsanvisningen till Bidrag till psykiatriområdet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tillkännagivande om de psykiskt stördas

situation

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So430 yrkande 18 och

1993/94:So479 yrkandena 1 och 2,

2. beträffande förslaget till lag om ändring i

socialtjänstlagen (1980:620)

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So61 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i

socialtjänstlagen (1980:620),

3. beträffande ansvarsfördelningen mellan kommuner och

landsting

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So62 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande uppföljning av LSS

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 9,

1993/94:So62 yrkande 1, 1993/94:So439 och 1993/94:So479 yrkande

5,

men. (v) - delvis

5. beträffande försöksverksamhet med personligt ombud

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So60, 1993/94:So61

yrkande 10 och 1993/94:So479 yrkande 4,

6. beträffande obligatoriskt kommunalt betalningsansvar

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande

2, 1993/94:So62 yrkande 8 och 1993/94:So63 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande förslaget till ändring i lagen om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss

hälso- och sjukvård,

8. beträffande ekonomisk reglering

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 3,

1993/94:So62 yrkande 9 och 1993/94:So479 yrkande 3,

9. beträffande nationell översyn av den psykiatriska vården

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande

8 och 1993/94:So62 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

10. beträffande rehabilitering av psykiskt störda

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande

4, 1993/94:So62 yrkandena 2--3, 1993/94:So63 yrkande 2 och

1993/94:So479 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. beträffande folkbildning m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:So61 yrkandena 5--7,

12. beträffande rehabilitering av tortyrskadade flyktingar

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 11 och

1993/94:So446,

13. beträffande psykiskt störda barn och ungdomar

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So414 och

1993/94:So420,

14. beträffande rättspsykiatrisk vård m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So450, 1993/94:So464

och 1993/94:Ju510 yrkande 3,

15. beträffande missbrukare med svåra psykiska störningar

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

16. beträffande kamratstöd och anhörigstöd

att riksdagen avslår motion 1993/94:So479 yrkande 9,

17. beträffande statligt bidrag för utveckling av

arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst

att riksdagen avslår motion 1993/94:So62 yrkande 4,

18. beträffande uppföljning av reformen och utvärdering av

behandlingsmetoderna m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So62 yrkandena 5

och 6 samt med avslag på motion 1993/94:So268 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande medelstilldelning till Bidrag till

psykiatriområdet att riksdagen med bifall till regeringens

förslag till Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret

1994/95 under femte hvuvudtiteln anvisar ett reservationsanslag

på 200 miljoner kronor.

Stockholm den 19 maj 1994

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp),

Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s),

Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds),

Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m)

och Martin Nilsson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

1. Uppföljning av LSS (mom. 4)

Daglig sysselsättning är enligt LSS en rättighet för personer

med t.ex. utvecklingsstörning. Daglig sysselsättning är av

mycket stor betydelse även för psykiskt störda. Enligt min

mening bör sysselsättningsgarantin i LSS utvidgas till att även

omfatta personer med psykisk störning.

2. Nationell översyn av den psykiatriska vården m.m. (mom. 9)

Jag anser att möjligheterna att erbjuda psykoterapi i den

offentliga vården bör ökas. I dag är det få förunnat att kunna

få behandling med psykoterapi beroende på kostnaden för

behandlingen. Det är därför av största vikt att sådan behandling

ersätts via det allmänna försäkringssystemet på samma sätt som

gäller för behandling av somatiska sjukdomar.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

4 och 9 borde ha hemställt:

4. beträffande uppföljning av LSS

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So61 yrkande 9

samt med avslag på motionerna 1993/94:So62 yrkande 1,

1993/94:So439 och 1993/94:So479 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

9. beträffande nationell översyn av den psykiatriska vården

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande

8 och 1993/94:So62 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 4

Utskottet 6

Psykisk ohälsa i befolkningen 6

Psykiskt stördas levnadsförhållanden 7

Psykiskt stördas och anhörigas upplevelser av

psykiatrin 8

Psykiatriutredningen 9

Propositionen i huvuddrag 11

Utskottet 12

Stöd och service till psykiskt funktionshindrade 13

Förtydligat kommunalt ansvar för att planera och

samordna insatser till psykiskt funktionshindrade 13

Utskottets bedömning 15

Rättighetslagstiftning för psykiskt störda 15

Utskottets bedömning 17

Försöksverksamhet med personligt ombud 18

Utskottets bedömning 20

Obligatoriskt kommunalt betalningsansvar 20

Utskottets bedömning 22

Ekonomisk reglering 23

Utskottets bedömning 24

Nationell översyn av innehållet i den psykiatriska vården

m.m. 24

Psykoterapi 25

Utskottets bedömning 26

Rehabilitering av psykiskt störda 26

Utskottets bedömning 29

Rehabilitering av tortyrskadade flyktingar 30

Utskottets bedömning 31

Vård och stöd till psykiskt störda barn och ungdomar 32

Utskottets bedömning 32

Psykiatrisk vård till vissa grupper 33

Intagna i kriminalvården m.m. 33

Utskottets bedömning 36

Missbrukare 36

Utskottets bedömning 37

Vissa särskilda statliga insatser 37

Kamratstöd och anhörigstöd 37

Statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom

psykiatri och socialtjänst 39

Stimulansbidrag till byggande av gruppbostäder och andra

alternativa boendeformer 40

Uppföljning av reformen, utvärdering av

behandlingsmetoderna m.m. 41

Stöd till det psykiatriska utvecklingsarbetet i

Östeuropa 43

Medelstilldelning till Bidrag till psykiatriområdet 43

Utskottets bedömning 44

Hemställan 44

Meningsyttring av suppleant 46

Bilaga: I propositionen framlagda lagförslag 47