Bet. 1993/94:SoU31

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU31

Vissa socialtjänstfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1993/94

SoU31

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994 om olika

socialtjänstfrågor. Samtliga motioner avstyrks. Nyd-ledamoten

har avgett en reservation och v-suppleanten en meningsyttring.

Motionerna

1993/94:So215 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att Sverige håller fast vid en

restriktiv narkotikapolitik med social inriktning,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

arbetsgrupp för att förbättra statistik och rapportering över

narkotikaproblemets utveckling och en metodik för kartläggning

av situationen inom narkomanvården,

3. att riksdagen hos regeringen begär att Statskontoret får i

uppgift att utarbeta ett system med riktade statsbidrag till

förebyggande åtgärder mot drogproblemen och för vård- och

rehabiliteringsinsatser för missbrukare.

1993/94:So217 av Fanny Rizell och Ingrid Näslund (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning om aktiva insatser mot

legalisering av narkotika.

1993/94:So224 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en lagändring för att

möjliggöra återkrävande av utbetalda sociala biståndsmedel.

1993/94:So229 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana lagändringar

att kommunerna otvetydigt åläggs att se till att ingen skall

behöva stå utan möjlighet till tak över huvudet nattetid.

1993/94:So236 av Eva Zetterberg och Gudrun Schyman (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

lagstiftning om en kooperativ företagsform i enlighet med vad i

motionen anförts.

1993/94:So237 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de ideella organisationernas stora

betydelse i det sociala arbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att erfarenheter från

frivilligorganisationernas sociala arbete i Norge bör

tillvaratas i det forsatta arbetet för socialtjänstens samverkan

med ideella organisationer.

1993/94:So239 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en handlingsplan mot drogmissbruk i Norden

och dess närområden.

1993/94:So243 av Carl Olov Persson och Widar Andersson (kds,

s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av

drogproblematiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att det förs en genomtänkt och

kraftfull kamp mot alla former av drogmissbruk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot all typ av reklam som uppmanar

till narkotikabruk,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att möta kraven på liberalisering med stor

fasthet och tillsammans med ansvarsfulla krafter i andra delar

av världen verka för ett narkotikafritt samhälle.

1993/94:So244 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

aktiv medverkan i nordiskt samarbete för att stärka verksamheten

inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE), särskilt inom

det sociala området.

1993/94:So251 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av bättre grundutbildning av

socialarbetare.

1993/94:So253 av Ulf Kristersson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialtjänstlagen skall vara en

ansvarslag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunernas rätt att själva fatta beslut

om socialbidragsnivåer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätt att ställa skäligt krav på

motprestation för att erhålla socialbidrag.

1993/94:So257 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en försöksverksamhet med att överföra

socialbidragshandläggning m.m. från kommunen till

försäkringskassan.

1993/94:So261 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frågan om att införa ett enhetligt

namn på de kommunala organ som handlägger frågan om bistånd

enligt 6 § SoL bör utredas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag bör

införas i enlighet med framlagt förslag från

Socialtjänstkommittén.

1993/94:So263 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en total omprövning av socialtjänstlagen.

1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att beställningen av all omsorg skall

decentraliseras till kommunerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om överföring av landstingens

beskattningsrätt till kommunerna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ompröva missbrukaromsorgen för att ge

missbrukare incitament att göra omsorgen mer kostnadseffektiv

och resultatinriktad,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialbidragets storlek skall beslutas

av varje kommun,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bostadskostnaden skall ingå i

socialbidraget och stimulera till låg bostadskostnad,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bostadsägare beviljas alternativt

socialbidrag samt lån på kostnadsdifferensen för att undvika det

nuvarande försäljningstvånget av bostaden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialbidrag inte skall ges vid

vistelse utomlands,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa provverksamhet med utbetalning

av kontantbidrag via försäkringskassan.

1993/94:So270 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att till narkotikaförteckning I bör

överföras kokain och fencyklidin.

1993/94:So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpt syn på hasch,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpt syn på kokain, LSD och ecstasy,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpning av LVM,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättandet av kommunala missbruksnämnder,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättandet av en narkotikaombudsman.

1993/94:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad

verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad i motionen

anförts.

1993/94:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en enhetlig drogpolitik.

1993/94:Sf227 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om socialtjänstens stöd till familjer vid

flerbarnsfödsel.

1993/94:A470 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samhällets ansvar för de hemlösa,

53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prostituerade från andra länder.

Utskottet

Bistånd enligt socialtjänstlagen

Motioner

Bidragsnormer, m.m.

I motion So253 av Ulf Kristersson (m) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

dels om att socialtjänstlagen skall vara en ansvarslag

(yrkande 1), dels om kommunernas rätt att själva fatta

beslut om socialbidragsnivåer (yrkande 2) och slutligen om

rätt att ställa skäligt krav på motprestation för att få

socialbidrag (yrkande 3). Motionären anför att det under år

1993 utbetaldes ca sju miljarder kronor i socialbidrag till ca

328 000 hushåll i landet. Socialtjänstlagen, fastställda

bidragsnivåer och domstolarnas praxis skapar enligt motionären

allvarliga problem för landets kommuner. Den kommunala

självstyrelsen är obefintlig på detta område till följd av att

kommunerna tvingas lägga Socialstyrelsens bruttonormer till

grund för bedömningen av vad som är skälig levnadsnivå enligt

socialtjänstlagen. Motionären är vidare kritisk till

Socialtjänstkommitténs förslag om att staten skall inför en s.k.

riksnorm eftersom även detta innebär att kommunerna fråntas

rätten att själva besluta om nivån på socialbidragen. Staten bör

enligt motionären i stället öka kommunernas möjlighet att

påverka socialbidragets utformning och storlek. Kommunerna bör

också få rätt att ställa krav på motprestationer från dem som

mottar socialbidrag. Enligt motionären bör socialtjänstlagen, i

likhet med hälso- och sjukvårdslagen, vara en ansvarslag och

inte en rättighetslag. Återförs inte beslutanderätten till

kommunerna måste staten snarast ta över ansvaret också för

kostnaderna för socialbidragen.

I motion So261 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utreda frågan om att införa ett

enhetligt namn på de kommunala organ som handlägger

biståndsärenden enligt 6 § SoL (yrkande 3) och vad som

anförts om att införa en riksnorm för socialbidrag i enlighet

med Socialtjänstkommitténs förslag (yrkande 4). Den eller de

nämnder inom kommunerna som handlägger ärenden om bistånd enligt

6 § SoL kan ha olika namn som t.ex. distriktsnämnd, barn- och

ungdomsnämnd, områdesstyrelse. Detta skapar enligt motionärerna

viss förvirring och rättsosäkerhet hos allmänheten. I lagen

anges att det är socialnämndens uppgift att fatta beslut om

bistånd. Detta förbiseende bör åtgärdas, menar motionärerna.

Motionärerna ställer sig bakom Socialtjänstkommitténs förslag

om att införa enhetliga normer för socialbidrag.

I motion So263 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om en total

omprövning av socialtjänstlagen. Motionärerna menar att

socialtjänstlagen i sin helhet måste omarbetas eftersom lagen i

praktiken uppmanar medborgarna till passivitet, likgiltighet

inför uppenbara orättvisor, m.m. Dessutom har lagen orsakat de

största utgiftsposterna i det svenska välfärdssystemet.

Även i motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd)

riktas kritik mot det nuvarande socialbidragssystemet.

Motionärerna anser att det är dags att ompröva hela

socialbidragssystemet eftersom flera hundratusen människor i dag

lever på socialbidrag. Motionärerna anser att de som av

arbetsmarknadsskäl erhåller socialbidrag bör kunna överföras

till en produktiv verksamhet av modell väntjänst. Vidare begärs

tillkännagivanden om att socialbidragens storlek skall

fastställas av varje kommun, att ersättning för bostadskostnad

skall ingå i socialbidraget för att stimulera bidragstagaren

till låg bostadskostnad, att ägare av fastighet eller

bostadsrätt som anses behöva socialbidrag skall kunna beviljas

alternativt socialbidrag samt lån på kostnadsdifferensen för att

undvika en försäljning av bostaden och att socialbidrag inte

skall ges vid vistelse utomlands (yrkandena 5--8).

Återkrav av socialbidrag

I motion So224 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt

(s) begärs ett tillkännagivande om behovet av en lagändring

för att möjliggöra återkrav av socialbidrag i de fall bidrag

erhållits på uppenbarligen felaktig grund. Motionärerna pekar på

att något förslag till ändringar av socialtjänstlagen inte finns

upptaget i Statsrådsberedningens propositionsförteckning över

propositioner som avses lämnas under våren 1994. Det föreligger

därför synnerliga skäl för riksdagen att nu göra ett uttalande i

frågan, anser motionärerna.

Vistelsebegreppet

I motion A470 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen

(yrkande 11). Den omständigheten att många skärgårdskommuner

tvingas betala t.ex. hemtjänst också för människor som inte är

skrivna i kommunen är enligt motionärerna ett allvarligt problem

för dessa kommuner. Motionärerna menar att äldre och

handikappade självfallet skall ha möjlighet att vistas i sina

fritidshus när de så önskar, men det vore rimligt att deras

hemkommun betalar för den eventuella service som krävs för att

göra detta möjligt. Det finns, anser motionärerna, också en risk

att kommuner med ekonomiska problem utnyttjar andra kommuner

genom att sända sina äldre och handikappade dit över sommaren.

Socialtjänstkommittén bör rikta speciell uppmärksamhet mot

frågor som rör vistelsebegreppet i socialtjänstlagen och då

särskilt till de problem som behandlas i motionen.

Tidigare behandling

Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med

hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med liknande

innehåll som de nu aktuella (1991/92:SoU2, 1992/93:SoU2).

Även förra hösten behandlade utskottet i betänkande

1993/94:SoU8 ett flertal motioner om bistånd enligt

socialtjänstlagen. Utskottet avstyrkte de då

aktuella motionerna med följande motivering.

De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av

Socialtjänstkommittén i delbetänkande SOU 1993:30. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att regeringens

kommande förslag på detta område inte bör föregripas.

För en utförlig redogörelse för gällande rätt på området och

de förslag Socialtjänstkommittén presenterat i delbetänkandet

Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30 hänvisas

till utskottets betänkande 1993/94:SoU8.

Utskottets bedömning

De nu aktuella motionerna liknar de som utskottet behandlade

hösten 1993. Utskottet vidhåller att regeringens kommande

förslag om bistånd enligt socialtjänstlagen inte bör föregripas

med något uttalande från riksdagens sida. Motionerna So253 (m),

So261 (v) yrkandena 3 och 4, So263 (nyd), So264 (nyd) yrkandena

5--8, So224 (s), A470 (fp) yrkande 11 avstyrks.

Handläggning av socialbidrag

I motion So257 av Håkan Strömberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om en försöksverksamhet för att överföra

handläggningen av socialbidrag m.m. från kommunen till

försäkringskassan. Motionärerna framhåller att i Örebro har

samverkan mellan kommunen och försäkringskassan rörande

socialbidragshandläggning prövats i olika former. Den

försöksverksamhet som pågick under två år i slutet av åttiotalet

gav ett mycket positivt resultat. Kostnaderna för socialbidrag

minskade. Samverkan i rehabilitering förbättrades. För

klienterna var det positivt att olika former av försörjningsstöd

handlades av samma myndighet. En förstudie har nu genomförts för

att överföra all socialbidragshandläggning i Örebro stad till

Försäkringskassan i Örebro län. Tanken är att försäkringskassan

på kommunens uppdrag skall fullgöra dels handläggningen av

socialbidrag och annat bistånd enligt socialtjänstlagen, dels

all hantering av introduktionsersättning till flyktingar samt

asylbidrag. Enligt motionärerna saknas för närvarande legala

förutsättningar för att genomföra projektet, bl.a. till följd av

reglerna om myndighetsutövning och sekretess. Det är därför

angeläget att förutsättningar för projektet skapas, menar

motionärerna.

I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att införa provverksamhet med utbetalning av

kontantbidrag via försäkringskassan (yrkande 9). Om

socialbidrag utbetalas kontant vid personliga besök tror

motionärerna att stora besparingar kan göras. En provverksamhet

bör därför inledas med utbetalning av kontantbidrag genom

obligatoriska besök. Utbetalningen bör kunna genomföras via

försäkringskassans kontor.

Proposition 1993/94:205

En arbetsgrupp inom Socialdepartementet har övervägt hur ett

regelsystem för lokal försöksverksamhet med finansiell

samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och

socialtjänst skulle kunna utformas. Arbetsgruppen har redovisat

sitt förslag i promemorian Hur tre blir ett -- finansiell

samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och

socialtjänst (Ds 1994:15). Promemorian har

remissbehandlats och regeringen har nyligen i proposition

1993/94:205 lagt fram förslag till lokal försöksverksamhet med

finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och

sjukvård och socialtjänst. Enligt förslaget skall en allmän

försäkringskassa, ett landsting och en kommun kunna komma

överens om att föra samman ekonomiska resurser för berörda

sektorers verksamhet till en gemensam s.k. finansiell ram.

Syftet är att pröva möjligheterna till en effektivare användning

av tillgängliga resurser och att bättre tillgodose enskilda

människors behov av hälso- och sjukvård, rehabilitering, omsorg

och socialt stöd. Den som ansvarar för försöksverksamheten

ansvarar också för de delar av berörda sektorer som skall ingå i

försöksverksamheten. Vilka områden som skall ingå föreslås

parterna själva få komma överens om inom en angiven ram.

Försöksverksamheten skall i första hand handhas av ett från

parterna fristående ledningsorgan. Ledningsorganet skall, inom

ramen för gällande lagstiftning och utifrån ett

befolkningsansvar ha den övergripande uppgiften att besluta om

mål och riktlinjer för de i försöket ingående verksamheterna

samt planera, prioritera, upphandla och finansiera dessa.

Ledningsorganet skall däremot inte handha uppgifter som i s.k.

beställar-utförarmodeller brukar beskrivas som utförande.

Uppgifter och beslut som direkt berör enskilda och som bl.a.

innefattar myndighetsutövning, skall ligga kvar hos respektive

huvudman. Regler för denna försöksverksamhet föreslås införas i

en särskilt tidsbegränsad lag.

I specialmotiveringen till lagförslaget (4 §) sägs bl.a. att

socialnämnden eller annan nämnd som kommunfullmäktige bestämt

enligt socialtjänstlagen alltjämt är den som meddelar bistånd

enligt samma lag och handlägger frågor om omhändertagande m.m.

Det betonas också att ett landsting, en kommun och en

försäkringskassa inte kan frånhända sig det yttersta ansvaret

för de frågor som överlämnas enligt 4 § i lagförslaget.

Utskottets bedömning

Enligt uppgift från Socialdepartementet har Örebro kommun och

den allmänna försäkringskassan i Örebro till regeringen framfört

önskemål om att på försök få överföra hanteringen av bl.a.

socialbidrag till försäkringskassan. De rättsliga

förutsättningarna för ett sådant försöksprojekt utreds för

närvarande inom Socialdepartmentet. Motion So257 (s) får därmed

anses tillgodosedd och avstyrks därför. Även motion So264 (nyd)

yrkande 9 avstyrks.

Stöd vid flerbarnsfödsel

I motion Sf227 av Ingvar Svensson (kds) begärs ett

tillkännagivnade av vad i motionen anförts om socialtjänstens

stöd till familjer vid flerbarnsfödsel (yrkande 2).

Motionären anför att det borde vara en självklarhet att de

kommunala myndigheterna gör sitt bästa för att underlätta

situationen i en familj vid flerbarnsfödsel, särskilt som

socialtjänstlagen ålägger kommunerna att ge erforderlig hjälp

för skötsel av barn. Dessa familjer har dock problem med att

dels faktiskt få den hemhjälp man är i behov av, dels för att de

ibland drabbas av orimliga avgiftsuttag. Enligt motionärerna bör

regeringen på lämpligt sätt vidta åtgärder så att den

arbetsbelastning som uppstår i familjer vid flerbarnsfödsel inte

ökar genom socialtjänstens agerande.

Utskottets bedömning

Till socialnämndens uppgifter hör enligt socialtjänstlagen

bl.a. att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd

och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och

enskilda som behöver det. Socialnämnden skall verka för att barn

och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden och

nämndens insatser bör enligt socialtjänstlagen syfta till att

underlätta för familjen att ge barnen en materiell och

känslomässig trygghet. Utskottet anser inte att det behövs något

tillkännagivande till regeringen med anledning av motion Sf227

(kds) yrkande 2. Yrkandet avstyrks.

Familjerådgivning

I motion So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet

med familjerådgivningsbyråer (yrkande 7). I motionen

framhålls att barns rätt till sina båda föräldrar borde vara en

självklarhet, och en bra familjerådgivning kan bidra till att

stödja familjen och reda ut de problem som kan uppstå i samband

med en skilsmässa. Motionärerna vill att det upprättas en plan

för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning och att denna

rådgivning skall vara avgiftsfri.

Tidigare behandling

Utskottet har nyligen behandlat regeringens proposition om

familjerådgivning (prop. 1993/94:4, SoU10). Förslaget innebar

bl.a. att kommunerna -- genom en ändring i socialtjänstlagen --

skall åläggas en skyldighet att sörja för att de som så önskar

får tillgång till familjerådgivning. Utskottet tillstyrkte --

efter vissa ändringar i förtydligande syfte av lagförslaget --

regeringens proposition. Vidare föreslogs bl.a. att 35 § i

socialtjänstlagen skulle ändras så att det klart framgår att

kommunerna får ta ut avgifter för familjerådgivningen. Detta

blev också riksdagens beslut. I betänkandet behandlades också

ett antal motioner, däribland två motioner (v) med krav på en

plan för utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer (s. 11

f.). Utskottet ansåg inte att det behövdes någon centralt

utarbetad plan för uppbyggnaden av

familjerådgivningsverksamheten på det sätt som föreslogs i dessa

motioner. Yrkandena avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

Regeringen har därefter gett Socialstyrelsen i uppdrag att

bistå vid uppbyggnaden av familjerådgivningen i enlighet med vad

som sägs i propositionen och riksdagens beslut. Socialstyrelsen

bör under arbetet samråda med Svenska Kommunförbundet och ha

kontakt med familjerådgivarnas organisationer.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

motion So610 (v) yrkande 7.

Utveckling av familjehemsvården

I motion So251 av Liisa Rulander (kds) hemställs om att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av bättre grundutbildning av socialarbetare (yrkande

2). Motionären påpekar att socialarbetare ofta hamnar i svåra

livssituationer genom att identifiera sig med föräldern som inte

kan leva upp till sitt föräldraansvar och som har djupa

skuldkänslor för sin oförmåga. Den socialarbetare som verkligen

inser betydelsen av det kritiska mötet mellan fosterföräldern

och barnet och som inser att detta är ett möte mellan två liv

som skall länkas samman och skapa det som hitintills förmenats

barnet, kommer att kunna utgöra det professionella stöd som

krävs vid placering och handledning i fosterbarnsvården.

Motionären menar att även om utbildningen av socialarbetare i

Sverige håller hög klass finns i dag dessa lärdomar inte med i

tillräcklig utsträckning vid kurserna på socialhögskolorna. Det

finns därför behov av att komplettera utbildningen med

erfarenheter där de egna känslorna inför svåra uppdrag kan

bearbetas genom t.ex. konfrontationer med oinskränkta, äkta

känslor.

Pågående utredningsarbete, m.m.

I betänkandet 1992/93:SoU4 behandlade utskottet riksdagens

revisorers förslag angående familjehemsvården och två motioner

vari bl.a. frågan om utbildning togs upp. Utskottet gav

regeringen till känna att åtgärder behövs för att utveckla och

stärka familjehemsvården bl.a. genom utbildning, stöd och

handledning till familjehemsföräldrarna. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 16 och 17). Med anledning av riksdagens beslut

har regeringen i mars 1993 uppdragit åt Socialstyrelsen att

utveckla och stärka familjehemsvården. Enligt uppdraget skall

Socialstyrelsen i regionala konferenser för beslutsfattare m.fl.

inom kommunal socialtjänst föra fram och diskutera den kritik

som anförs i olika utredningar och ge kommunerna ett underlag

att åtgärda de brister som finns i dag och påskynda en

utveckling av familjehemsvården i landet. Uppdraget skall

redovisas den 1 april 1995.

I detta sammanhang kan också nämnas att

Socialtjänstkommittén enligt sina direktiv bör analysera

förutsättningarna för en förändring av socialsekreterarnas

arbetsuppgifter och ansvarsområden och därvid särskilt

uppmärksamma kompetensfrågorna. Kommittén skall också se över

vissa frågor rörande socionomutbildningen. Som tidigare nämnts

skall kommittén avlämna sitt huvudbetänkande under innevarande

år.

Vidare kan nämnas att Socialstyrelsen och Kommunförbundet

under 1992 anordnat en riksomfattande seminarieserie riktad till

deltagare inom kommunernas familjehemsverksamhet. Syftet var att

öka kompetensen hos familjehems- och socialsekreterare, vilket

ansågs vara en nödvändig förutsättning för att utveckla

familjehemsvården. Socialstyrelsen har i samarbete med

högskolorna i bl.a. Stockholm och Lund fått till stånd

fortbildningskurser för socialsekreterare.

Utskottets bedömning

Mot bakgrund av det utredningsarbete som pågår inom

Socialtjänstkommittén och att flera åtgärder vidtagits eller

förbereds genom Socialstyrelsens försorg anser utskottet att

något ytterligare riksdagsinitiativ i denna fråga nu inte är

aktuellt. Motion So251 (kds) yrkande 2 avstyrks därför.

Vissa narkotikafrågor

Åtgärder mot missbruk

Motionerna

Flera motionärer vill ha kraftfulla insatser för att möta krav

på legalisering av narkotika.

I motion So215 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av att Sverige håller fast vid en

restriktiv narkotikapolitik med social inriktning (yrkande

1). Motionärerna framhåller att det i Sverige råder en mycket

stark uppslutning kring en restriktiv narkotikapolitik som

syftar till att motarbeta allt bruk av narkotika samtidigt som

människor med drogberoende erbjuds behandling och

rehabilitering. Enligt motionärerna är det nödvändigt att

uppslutningen kring narkotikapolitiken gäller hela fältet och

inte bara de restriktiva inslagen. Politiken måste bygga på en

helhetssyn för att inte förlora i trovärdighet i konfrontationen

med den starka legaliseringsrörelse som finns företrädd i en rad

europeiska länder, menar motionärerna.

I motion Ju805 av samma motionärer begärs ett

tillkännagivande om behovet av en enhetlig drogpolitik

(yrkande 6). En grupp som löper stor risk att utsättas för

brott men som även själv begår många brott är, enligt

motionärerna, missbrukare. Motionärena pekar på att det i

undersökningar av våldsbrott ofta rapporteras att gärningsmännen

och en stor del av offren varit alkoholpåverkade vid

brottstillfället. Vidare anförs att straffmätningen vid

narkotikabrott har blivit en symbolfråga, som inte har med en

genomtänkt kriminalpolitik att göra. Motionärerna vill verka för

en mer enhetlig drogpolitik där även alkoholen som orsak i

brottssammanhangen beaktas.

I motion So217 av Fanny Rizell och Ingrid Näslund (kds)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om aktiva

insatser mot legalisering av narkotika. Motionärerna anför att

en diskussion om legalisering av narkotika nu förs i hela

Europa. Inget land har officiellt tagit ställning för en

liberalisering, men drygt 15 europeiska storstäder har ställt

sig bakom Frankfurtresolutionen som undertecknades 1990.

Resolutionen utgår ifrån att drogproblemen är storstadsproblem

och därför något som storstäder i Europa tillsammans måste ta

itu med. Det liberaliseringsförespråkarna för fram är ett

konstaterande att strävandena att eliminera tillgången och

efterfrågan på narkotika har misslyckats. Enligt

Frankfurtresolutionen kommer narkotikan alltid att finnas i

samhället och drogproblemen består i att innehav, konsumtion och

handel är illegalt. Samhället bör därför, enligt resolutionen,

ge upp kampen och i stället stödja och hjälpa missbrukarna.

Motionärerna framhåller att riksdagen uttalat att målet för den

svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt

samhälle. Riksdagens inställning måste dock realiseras i

praktisk handling, menar motionärerna. En passivitet i fråga om

legalisering kommer förr eller senare att leda till en

uppluckring av den svenska narkotikapolitiken och dess starka

förankring hos medborgarna. Motionärerna anser att frågan om

aktiva insatser mot legalisering både i Sverige och utomlands

därför bör utredas.

I motion So239 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) begärs

ett tillkännagivande om behovet av en handlingsplan mot

drogmissbruket i Norden och dess närområden. Motionärerna

befarar att de nordiska länderna kan drabbas av en ökad

smuggling av narkotika när vi blir en del av EU. Bl.a. mot den

bakgrunden har i Nordiska rådet väckts ett medlemsförslag om en

handlingsplan mot drogmissbruk. Enligt rådets juridiska utskott

lämpar sig området mycket väl för nordiskt samarbete. Ett

samarbete äger också redan rum inom ett nordiskt

kontaktmannaorgan, som även har kontakter med de baltiska

staterna. De enskilda ländernas lagstiftning bör överensstämma i

så hög grad att man har samma målsättning och utnyttjar

varandras erfarenheter både vad gäller effekterna av straff,

kontrollåtgärder och av den förebyggande och rehabiliterande

verksamheten. Vidare bör de nordiska länderna även uppmana

samtliga länder i EU och EFTA att tillträda FN:s

narkotikakonventioner. Mot bakgrund av de

legaliseringssträvanden som framkommit i några EU-länder är det

nödvändigt att hela det europeiska området deltar i samarbetet

mot narkotika.

Enligt motionärerna är det viktigt att alla de nordiska

länderna ställer upp för den nya handlingsplanen mot

narkotikamissbruk som Nordiska rådet kommer att rekommendera vid

sin session i Stockholm.

I motion So243 av Carl Olov Persson och Widar Andersson

(kds, s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

drogproblematiken (yrkande 1), om vikten av att det förs en

genomtänkt och kraftfull kamp mot alla former av drogmissbruk

(yrkande 2), om förbud mot all typ av reklam som uppmanar

till narkotikabruk (yrkande 3) och slutligen om behovet av

att med kraft bemöta krav på en liberalisering och i samarbete

med övriga länder verka för ett narkotikafritt samhälle

(yrkande 4). Motionärerna pekar på att popmusiker och

idrottsstjärnor och andra s.k. kändisar som förknippas med

droger får stort utrymme i massmedia. Risken är stor att

ungdomar sätter likhetstecken mellan framgång och droger.

Motionärerna är också kritiska mot den stora mängd drogsymboler

som säljs fritt på den svenska marknaden. Som exempel nämns

olika klädesplagg och skivomslag vilka försetts med

drogsymboler, texter om legalisering av narkotika m.m., en

importerad tidskrift där man kan beställa marijuana och lära sig

hur man tillverkar droger. Motionärerna anser att en samlad bild

av drogproblemen är nödvändig, liksom en medveten kamp mot

liberalisering av, handel med och bruk av narkotika.

I motion So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett

tillkännagivande om att tillsätta en narkotikaombudsman

(yrkande 10). Enligt motionärerna bör en narkotikaombudsman

tillsättas med uppdrag att specialbevaka narkotikaproblemet och

ta det initiativ som behövs för att få kontroll över

narkotikautvecklingen. Det är angeläget att riksdagen utnyttjar

det, i ett internationellt perspektiv, unika stödet för att

utveckla en svensk modell för att förebygga och stoppa

narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet inom ramen för

moderna rätts- och välfärdstraditioner, menar motionärerna.

Bakgrund

Under 1992 har en landsomfattande kartläggning av det tunga

missbrukets omfattning genomförts av Centralförbundet för

alkohol- och narkotika, CAN. Enligt denna undersökning finns

det i Sverige uppskattningsvis mellan 14 000 och 19 000

personer, som regelbundet missbrukar narkotika. Detta är en

ökning med ca 5 000 jämfört med vad som framkom i den förra

kartläggningen som gjordes år 1979. CAN menar att

nyrekryteringen till gruppen tunga missbrukare huvudsakligen

inträffade i slutet av 1970-talet. Andelen unga personer med

tungt missbruk har dock minskat påtagligt sedan år 1979. Då var

37 % under 25 år. I dag är motsvarande andel 10 %.

I CAN:s uppdrag ingår bl.a. att göra årliga samlade

bedömningar av drogutvecklingen. Fr.o.m den 1 juli 1992 har

Folkhälsoinstitutet ett ansvar för att drogutvecklingen

följs. Institutet har uppdragit åt CAN att fortsätta med det

tidigare arbetet. CAN har sedan 1988 gjort regelbundna

undersökningar om narkotikaanvändningen bland ett representativt

urval av befolkningen. Enligt CAN (rapport 93) har det inte

skett några större förändringar i det tillfälliga experimentella

narkotikamissbrukets omfattning mellan de undersökta åren.

Undersökningarna visar att ungefär 8 % av den vuxna befolkningen

någon gång prövat narkotika. Uppgifterna om ett minskat

drogmissbruk bland ungdomar stöds av de regelbundna

undersökningar som CAN gör av drogvanor bland skolungdom i

årskurs 9. Andelen elever som uppgett att de någon gång prövat

narkotika har sedan mitten av 1980-talet legat på ca 4 %. I

början av 1970-talet var motsvarande andel ca 14 %. Enligt CAN

tycks denna positiva trend dock inte gälla invandrarungdomar.

I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 6)

uppges att cannabis är det vanligaste narkotiska preparatet i

Sverige. Injektionsmissbruket domineras av centralstimulantia.

Kokainmissbruket har fortfarande en mycket liten utbredning i

landet. Det finns vissa tecken på att droger som inte injiceras,

såsom ecstasy och amfetamin, används i ökad omfattning i vissa

ungdomskretsar.

I budgetpropositionen anför regeringen att syftet med den

svenska narkotikapolitiken är att på alla nivåer och områden

markera ett avståndstagande från narkotikan som företeelse.

Sverige har sedan en långt tid tillbaka fört en konsekvent

narkotikapolitik inriktad på att minska tillgången på narkotika

och samtidigt dämpa efterfrågan. Det experimentella bruket av

narkotika och nyrekryteringar till tungt narkotikamissbruk har

därigenom lyckats hålla en internationellt sett låg nivå. Enligt

regeringen finns inte några skäl att ändra på grunderna för

denna politik.

I budgetpropositionen sägs vidare att tillgången på narkotika

i världen är mycket stor. Produktionen av illegal narkotika

ökar, samtidigt som den illegala handeln med narkotika blir

alltmer välorganiserad och svårbekämpad. De politiska och

ekonomiska förändringarna i Öst- och Centraleuropa har ökat

riskerna för att narkotika skall spridas såväl inom regionen som

till andra länder.

Regeringen är medveten om att många människor hyser en oro för

att slopandet av den inre gränskontrollen inom EU skall leda

till en ökad tillgång på narkotika. För att uppväga borttagande

av systematiska gränskontroller för varor och personer kommer

regeringen att vidta ett flertal s.k. kompensatoriska åtgärder i

syfte att upprätthålla en tillräcklig kontrollnivå på

införselsidan. I propositionen framhålls också att

narkotikabekämpning är ett prioriterat område inom EU. De

grupper i Europa som propagerar för en liberalisering av

narkotikakontrollen och en legalisering av i första hand

cannabis har inte någon förankring på regeringsnivå i något

europeiskt land. Inte heller inom EU finns det gehör för en

sådan politik. Tvärtom tar EU som organisation absolut avstånd

från kraven på legalisering, sägs det i propositionen.

Enligt regeringen måste stora insatser göras även i framtiden

för att upprätthålla och förstärka avståndstagandet från

narkotikan. Folkhälsoinstitutet svarar för samordning och

utveckling av drogförebyggande insatser. Institutet kommer under

våren 1994 att inleda en bred kampanj mot drogmissbruk. Den

främsta målgruppen blir ungdomar. I Folkhälsoinstitutets

uppgifter ingår också att ta fram och tillhandahålla basfakta

och informationsmaterial inom alkohol- och narkotikaområdet. Med

anledning av den pågående europeiska integrationsprocessen

kommer dessa uppgifter att bli allt viktigare, anser regeringen.

Åtgärder mot s.k. penningtvätt är enligt regeringen av

strategisk betydelse vid bekämpning av organiserad

narkotikabrottslighet. En lag, som bygger på EG:s regler på

området, har nyligen trätt i kraft. Under våren 1993 beslutade

riksdagen om ändringar i lagen (1992:860) om kontroll av

narkotika (prop. 1992/93:186, SoU24, rskr. 323). Ändringarna

innebär att hanteringen av vissa kemiska ämnen som kan användas

vid olaglig narkotikatillverkning kontrolleras. Vidare beslutade

riksdagen om skärpning av narkotikastrafflagen (1968:64) vid

ringa narkotikabrott och en ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt (prop. 1992/93:142, JuU17, rskr. 221).

Skärpningen innebar bl.a. att fängelse fördes in i straffskalan

för ringa fall av eget bruk av narkotika. Genom denna skärpning

är det möjligt att ta t.ex. urinprov för att kontrollera

misstänkt narkotikabruk och döma den som brukat narkotika till

en påföljd som innefattar behandling av missbruket. Ändringen i

lagen om kriminalvård i anstalt innebär ökade möjligheter att

använda drogkontroller i kriminalvården och syftar bl.a. till

att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra

att unga människor fastnar i missbruk och att förbättra

behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff.

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK)

har i uppdrag att verka för en förbättrad samordning av

samhällets insatser inom narkotikaområdet. Detta gäller såväl på

nationell som internationell nivå. SAMNARK samordnar de insatser

som initierades av Aktionsgruppen mot Narkotika, vars arbete

avslutades sommaren 1991. Inom ramen för detta uppdrag har

uppmärksamhet särskilt riktats mot missbruk bland invandrare och

flyktingar, drogförebyggande insatser inom arbetslivet samt

samordning av insatser på regional nivå.

Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet

mot narkotikahandeln och missbruket inom FN och

Europarådet och hör till de länder som ger de största

frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika. Sverige har

också bidragit med ekonomiskt stöd till Central- och Östeuropa

för att möjliggöra deltagande därifrån i den s.k.

Pompidougruppens olika verksamheter. Pompidougruppen är

Europarådets samarbetsgrupp i narkotikafrågor. På nordisk nivå

finns ett särskilt kontaktmannaorgan för narkotikafrågor. Vidare

deltar Sverige i ett västeuropeiskt forskningssamarbete inom

vars ram man samordnar nationella forskningsprojekt rörande

utvärdering av aktioner mot drogmissbruk. Stockholms universitet

ansvarar för den svenska samordningen.

För innevarande budgetår finns medel beräknade för stöd till

internationellt samarbete inom alkohol- och narkotikaområdet

under anslaget Utredningar, utveckling, samverkan på

statsbudgeten. Även för nästkommande budgetår har enligt uppgift

medel beräknats för detta ändamål.

I budgetpropositionen betonas att det internationella

samarbetet mot narkotika är mycket betydelsefullt, inte minst

mot bakgrund av den pågående europeiska integrationen och de

genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa.

Regeringen har för avsikt att ytterligare stärka Sveriges roll i

det internationella samarbetet.

I slutet av april månad 1994 anordnade Stockholms stad en

konferens (European Cities Against Drugs) mot legalisering av

narkotika. I konferensen deltog representanter för 24 europeiska

storstäder. Syftet med konferensen var att underteckna en

resolution som klart och tydligt tar avstånd från legalisering

av narkotika och att öka samarbetet mellan städer, för att ge

inspiration och hopp till områden som är tungt belastade av

narkotikaproblem. Konferensen avslutades med att företrädarna

från de deltagande städerna undertecknade en resolution mot

narkotika (Stockholmsresolutionen). Resolutionen överensstämmer

med Förenta nationernas internationella drogkontrollprogram samt

med de resolutioner som antagits vid konferenserna i Paris,

Madrid, New York, Bogota och Buenos Aires.

Resolutionen avslutas med följande summering:

Vi, undertecknarna av denna resolution, avvisar alla krav på

legalisering av illegala droger (enl. FN:s deklaration).

Vi vill utveckla positiva strategier för att komma till rätta

med dagens besvärliga missbrukssituation i stället för att

legalisera narkotika.

Vi vill etablera samarbete städer emellan för att utbyta

erfarenheter och gemensamt utveckla arbetet.

Vi uppmärksammar våra regeringar på ovanstående resolutioner.

Vi kräver att våra regeringar respekterar och med eftertryck

agerar enligt de överenskommelser och avtal som de har

undertecknat.

I detta sammanhang kan också nämnas att Stockholms stad har,

med bistånd av Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen, beslutat

att projektanställa en person som skall arbeta med European

Cities Against Drugs.

Klassificering av narkotika

I motion So270 av Karl-Gustaf Sjödin (nyd) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att till narkotikaförteckning I överföra

kokain och fencyklidin. Ett enkelt sätt att markera en strängare

syn på kokain är att överföra medlet från förteckning II till I

i Läkemedelsverkets förteckning över narkotika. På så vis

understryks att medlets medicinska förtjänster inte står i

proportion till dess risker. Ett sådant beslut skulle också göra

det lätt för domstolarna att etablera en strängare praxis kring

kokain. Ett annat ämne som återfinns i narkotikaförteckning II

är fencyklidin (PCP). Att detta ämne ännu inte överförts till

narkotikaförteckning I får enligt motionären ses som ett uttryck

för bristande kontrollpolitiskt intresse från Läkemedelsverkets

sida. Motionären påpekar att medlet sedan länge utmönstrats från

både humanmedicinsk och veterinärmedicinsk praxis, efter att det

visat sig kunna ge upphov till allvarliga skadeverkningar.

I motion So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om skärpt syn på

hasch, kokain, LSD och ecstasy (yrkandena 1 och 2).

Motionärerna anser att domstolarnas hållning till hasch vid

straffmätningen i narkotikamål är en eftersläpning från det sena

1960-talet, då hasch uppfattades som en drog med låg farlighet.

Under de senaste 25 åren har tusentals vetenskapliga studier

över farorna med hasch visat att missbruk kan framkalla bl.a.

minnesstörningar, personlighetsförändringar,

förvirringstillstånd, hormonrubbningar och fosterskador. Denna

kunskap måste enligt motionärerna nu föranleda

straffskärpningar. Vidare framhålls att narkotikastrafflagen

saknar klara riktlinjer för hur olika preparat skall bedömas i

farlighetshänseende. Därigenom har kokain, LSD och ecstasy

kommit att bedömas som mindre farliga än heroin. Ur vetenskaplig

synvinkel är dessa medel på flera sätt lika farliga som heroin.

Rättspraxis bör därför ändras så att kokain, LSD och ecstasy i

straffmätningshänseende jämställs med heroin, anser

motionärerna.

Bakgrund

Enligt 3 § förordningen (1992:1554) om kontroll av

narkotika åligger det Läkemedelsverket att låta upprätta och

kungöra förteckningar över narkotika. Närmare föreskrifter om

utlämnande av narkotiska läkemedel meddelas enligt 11 § samma

förordning av Läkemedelsverket.

I Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över

narkotika (LVFS 1990:47) preciseras vad som avses med

narkotika. Föreskrifterna upptar fem förteckningar där olika

preparat finns uppräknade. Förteckningarna anger

förutsättningarna för den vetenskapliga och medicinska

användningen av de preparat som omfattas av narkotikakontrollen.

Enligt verkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45) får de i

förteckningen upptagna varorna inte införas till eller utföras

från riket eller här tillverkas, saluhållas eller överlåtas.

Läkemedelsverket kan dock medge tillstånd att använda dessa

varor för medicinsk och vetenskaplig forskning.

Preparaten kokain och fencyklidin finns för närvarande

upptagna i narkotikaförteckning II, vilket innebär att de under

vissa betingelser kan förskrivas som läkemedel. Enligt

Läkemedelsverket skall en allmän översyn göras av

narkotikaförteckningarna med anledning av lagen om kontroll av

narkotika, som trätt i kraft den 1 juli 1993. Enligt uppgift

torde det inte vara aktuellt med någon ny klassificering av

kokain.

Lysergid (LSD), cannabis, cannabisharts och ecstasy (MDMA --

Metylendioximetamfetamin) finns upptagna i förteckning I.

Tidigare behandling

Motioner liknande den nu aktuella har behandlats av utskottet

vid olika tillfällen. I betänkandet SoU 1985/86:17 påpekade

utskottet att de aktuella förteckningarna bara angav

förutsättningarna för legal användning av narkotiska preparat

för vetenskapliga och medicinska ändamål. Den straffrättsliga

bedömningen av illegal befattning med narkotika skedde med

utgångspunkt i narkotikastrafflagen och den domstolspraxis som

utvecklats på området. Utskottet såg därför inte anledning att

av narkotikapolitiska skäl föra över kokain till

narkotikaförteckning I och därmed hindra den begränsade

medicinska användning som Socialstyrelsen fortfarande ansåg

befogad. Utskottet förutsatte att Socialstyrelsen fortlöpande

prövade om det fanns skäl att företa ändringar i

förteckningarna.

I betänkandet 1990/91:SoU3 vidhöll utskottet i anledning

av en motion (c) sin tidigare inställning och anmärkte att det

liksom tidigare utgick från att Läkemedelsverket fortlöpande

prövar om det finns skäl att företa ändringar i förteckningarna.

Även i betänkandet 1992/93:SoU2 vidhöll utskottet sin tidigare

inställning i fråga om ändring av Läkemedelsverkets

narkotikaförteckningar.

Utskottets bedömning

Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett

narkotikafritt samhälle genom att på alla nivåer och områden

markera ett avståndstagande från narkotikan som företeelse.

Insatserna för att bekämpa narkotikabrottslighet och

drogmissbruk måste enligt utskottets mening intensifieras och

ges högsta prioritet. Utskottet konstaterar mot bakgrund av

bl.a. den tidigare lämnade redovisningen att omfattande insatser

görs eller förbereds på detta område. Sverige deltar också

mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotika.

Enligt utskottets mening är Sveriges deltagande i det

internationella samarbetet mycket betydelsefullt inte minst för

att i dessa sammanhang bestämt markera vårt avståndstagande från

de krav på legalisering av vissa narkotiska preparat och

liberalisering av narkotikakontrollen som ställts i flera

västeuropeiska länder. Även mot bakgrund av den

integrationsprocess som pågår i Europa är det internationella

samarbetet av stor betydelse. Utskottet är därför positivt till

att regeringen vill ytterligare stärka Sveriges roll i det

internationella samarbetet och intensifiera arbetet för att

förhindra att ett borttagande av systematiska gränskontroller

för varor och personer i samband med en EU-anslutning skall leda

till en ökad tillgång på illegal narkotika.

Något ytterligare initiativ från riksdagens sida med anledning

av motionerna So215 (v) yrkande 1, So217 (kds), So239 (m), So243

(kds, s), So274 (nyd) yrkande 10 och Ju805 (v) yrkande 6 behövs

inte enligt utskottet. Motionerna avstyrks.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om

Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar och utgår liksom

tidigare från att Läkemedelsverket fortlöpande prövar om det

finns skäl att göra ändringar i förteckningarna. Med det sagda

avstyrker utskottet motionerna So270 (nyd) och So274 (nyd)

yrkandena 1 och 2.

Vård av missbrukare

Motionerna

I motion So215 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen begär dels att regeringen tillsätter en arbetsgrupp

för att förbättra statistik och rapportering över

narkotikaproblemets utveckling och en metodik för kartläggning

av situationen inom narkomanvården (yrkande 2), dels att

regeringen ger Statskontoret i uppgift att utarbeta ett system

med riktade statsbidrag till förebyggande åtgärder mot

drogproblemet och för vård och rehabiliteringsinsatser för

missbrukare (yrkande 3). Motionärerna pekar på att den

nyligen publicerade UNO-undersökningen som genomförts på

regeringens uppdrag visar att antalet narkomaner ökat mycket

kraftigt bl.a. i Stockholm och Malmö. Uppgifter från den

rättsmedicinska avdelningen i Stockholm tyder på en ökning av

den narkotikarelaterade dödligheten. Motionärerna framhåller att

det, samtidigt som den narkotikapolitiska satsningen "Offensiv

narkomanvård" varit mycket framgångsrik, särskilt när det gällt

att reducera antalet fall av hivsmitta bland

narkotikamissbrukare, finns problem som till stor del

sammanhänger med den privatisering som skett av vården och med

det överdrivna marknadstänkande som vunnit allt större insteg

inom missbrukarvården.

De mycket hårda besparingarna inom en rad kommuner har i

särskilt hög grad drabbat missbrukarvården, menar motionärerna.

Utebliven rehabilitering av de svåraste missbrukarna innebär att

den mycket dyrbara och sannolikt ineffektiva tvångsvården ökar,

och missbrukare som inte får plats på behandlingshem hamnar i

stället i fängelse. Denna utveckling är enligt motionärerna

utomordentligt allvarlig ur samhällsekonomiskt perspektiv.

Kostnader för narkotikapolitiken måste bäras solidariskt. En

väsentlig del av förebyggande insatser, vård och behandling

måste därför finansieras genom statsbidrag, anser motionärerna.

I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ompröva missbrukaromsorgen för att ge

missbrukare incitament att göra omsorgen mer kostnadseffektiv

och resultatinriktad (yrkande 4). Motionärerna menar att

omsorgen om missbrukare måste omprövas från grunden. Medborgarna

upplever att det finns alltför mycket dalt och penningslöseri

inom missbrukarvården. Verksamheten är uppbyggd genom en

snårskog av regler och missbrukaren själv saknar tillräckliga

incitament för att göra omsorgen så bra och kostnadseffektiv som

möjligt.

I motion So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en skärpning av lagen (1988:970) om vård av

missbrukare i vissa fall (LVM) (yrkande 4). I motionen

påpekas att för närvarande endast 300--400 narkotikamissbrukare

omhändertas varje år för vård enligt LVM. Denna siffra är enligt

motionärerna orimligt låg med tanke på att antalet s.k. tunga

narkotikamissbrukare i landet är mellan 14 000 och 20 000.

Motionärerna anser att lagens tillämpning bör utredas i detalj

och kriterierna och formerna för omhändertagande ändras så att

ingripanden kan göras på ett tidigt stadium och på ett effektivt

sätt.

I samma motion begärs tillkännagivanden om behovet av att

inrätta kommunala missbrukarnämnder (yrkande 9).

Motionärerna anser att varje kommun bör åläggas att inrätta en

särskild nämnd för att samordna de kommunala insatserna mot

drogmissbruk. Denna nämnd bör vara skild från socialnämnden. En

missbrukarnämnd skulle, liksom gamla tiders nykterhetsnämnder,

kunna koncentrera sina insatser på att behandla missbrukare.

Detta skulle enligt motionärerna ge snabbare och effektivare

ingripanden.

Bakgrund

Sedan mitten av 1980-talet har betydande medel satsats på en

offensiv narkomanvård. Inom ramen för detta har ett hundratal

öppenvårdsenheter byggts upp för vuxna missbrukare. Också

institutionsvården och familjevården har byggts ut väsentligt.

Det var så gott som uteslutande platser inom den frivilliga

vården som expanderade under perioden. I februari 1993 fanns det

drygt 7 800 platser på institutioner för vuxna missbrukare av

alkohol och narkotika. En offensiv narkomanvård har av riksdagen

betraktats som en förutsättning för att förebygga spridning av

hiv bland intravenösa missbrukare. Målet är att nå samtliga

missbrukare för provtagning, avgiftning, vård och behandling.

Enligt Socialstyrelsens bedömning har drygt 80 % av

injektionsmissbrukarna hivtestats en eller flera gånger.

Socialstyrelsen har sedan 1986 arbetat med utbyggnaden av

narkomanvården inom ramen för uppdraget Offensiv narkomanvård.

Inriktningen av detta arbete preciserades 1984 i rapporten

Offensiv narkomanvård II (Ds S 1984:11). Enligt rapporten

skall insatser göras för att på kommunal nivå utveckla metoder

för narkomanvård, och samarbetet mellan socialtjänst, polis och

kriminalvård skall utvecklas. I juni 1992 gav regeringen

Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning av

dagens narkomanvård och behoven av insatser samt att utarbeta

ett program för det fortsatta hivförebyggande arbetet bland

narkotikamissbrukare. Uppdraget redovisas i rapporten Effekter

av en offensiv narkomanvård (Socialstyrelsen följer upp och

utvärderar 1993:1). I rapporten lämnas en redovisning av vad

staten önskade uppnå med satsningen Offensiv narkomanvård och

hur medlen använts. Vidare lämnas en analys av om målen

uppfyllts och ett förslag till fortsatt program. Ett av delmålen

för satsningen har varit att alla missbrukare som socialtjänsten

kommer i kontakt med skall erbjudas behandling och de som har

behov av vård på behandlingshem skall kunna få det.

Socialstyrelsen anför att utbyggnaden av en specialiserad öppen

narkomanvård har lett till att inte bara nya missbrukare nåtts,

utan det har också inneburit att klienter som av andra skäl

sedan länge varit kända inom socialtjänsten har kunnat

identifieras som missbrukare. Ett ibland slentrianmässigt

ekonomiskt bistånd har därmed kunnat ersättas av ett aktivt

motivationsarbete, vård och behandlingsinsatser. Vidare sägs i

rapporten att tendensen i dag till skillnad från när satsningen

på en offensiv narkomanvård inleddes tycks vara att det finns

ett överutbud av behandlingsplatser i förhållande till

kommunernas efterfrågan. Institutionsvården för missbrukare har

byggts ut kraftigt samtidigt som kommunerna av bl.a. ekonomiska

skäl är mer restriktiva när det gäller placeringar. För vissa

grupper, t.ex. missbrukare med psykiska störningar, saknas dock

fortfarande platser. Enligt Socialstyrelsens mening skulle

vårdutbudet generellt behöva differentieras ytterligare utifrån

missbrukarnas behov och förutsättningar. En större variation av

öppenvårdsalternativ skulle också behöva utvecklas. Styrelsen

anser att en sådan omstrukturering bör kunna ske inom ramen för

befintliga resurser.

I förra årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, s. 133

f.) betonades vikten av att satsningen på en offensiv

narkomanvård fullföljs av kommunerna. Enligt regeringen var det

av särskild betydelse att fortsatta ansträngningar görs för att

förbättra samverkan mellan bl.a. socialtjänst, kriminalvård och

psykiatri när det gäller vård och behandling av

narkotikamissbrukare. Samtidigt är det väsentligt att genomföra

analyser av hur samhällets resurser används inom vårdområdet och

hur dessa resurser kan användas effektivare.

Riksrevisionsverket har under 1992 haft regeringens uppdrag

att genomföra en sådan analys. En rapport överlämnades till

regeringen i februari 1993. I rapporten föreslår

Riksrevisionsverket bl.a. försöksverksamhet för att bättre

samordna behandlings- och rehabiliteringsåtgärder.

I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100, s. 156)

uppges att Socialstyrelsen fått nya direktiv när det gäller det

fortsatta arbetet. Ett huvudmoment utgör en fortsatt satsning på

kompetensutveckling, framför allt den öppna vården. Det gäller

metoder för motivationsarbete, behandlingsplanering och

omhändertagande av de mest utsatta grupperna såsom psykiskt

störda och hivsmittade missbrukare. Vidare kommer olika

försöksverksamheter att initieras för att utveckla nya stöd- och

omhändertagandeformer som är mindre ingripande än

institutionsvård.

Antalet anmälningar från kommunerna om vård enligt lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) har

minskat under åren 1990--1993. Enligt Länsstyrelsen i Gävleborgs

län som undersökt tillämpningen av lagen i hela landet (Rapport

1993:7, LVM -- anmälningar, omhändertagna), kan minskningen bero

på kommunernas försämrade ekonomi och/eller att kommunerna i

stället erbjuder vård i öppna former. Totalt i landet har

samtidigt andelen omedelbara omhändertaganden ökat, vilket kan

bero på att missbrukarna har fått vänta för länge på adekvat

vård och att detta lett till en situation där ett omedelbart

omhändertagande varit nödvändigt.

I detta sammanhang kan också nämnas att riksdagen nyligen

beslutat om vissa ändringar i LVM. Ändringarna innebär att

kommunerna skall ta över länsstyrelsernas nuvarande uppgifter i

enskilda ärenden om beredande av vård enligt LVM (prop.

1993/94:97, SoU16, rskr. 150). Förändringarna träder i kraft den

1 juli 1994.

Beträffande statsbidrag sägs i budgetpropositionen att

statens bidrag till vård inom missbruksområdet bör ses som en

helhet med övergripande syfte att garantera att resurserna på

såväl institutionssidan som inom öppenvården överensstämmer med

behov och efterfrågan. Regeringen beslutade den 7 oktober 1993

om fördelning av statsbidraget till kommunernas missbrukarvård

och ungdomsvård. Totalt 430 miljoner kronor fördelades mellan

kommunerna enligt de kriterier som gällde under budgetåret

1992/93. Särskilda utvecklingsmedel om 50 miljoner kronor

ställdes till länsstyrelsernas förfogande för att stimulera

framväxten av öppenvårdsinsatser i vissa kommuner. Regeringen

har uppdragit åt Socialstyrelsen att inom ramen för en

beredningsgrupp med representanter från länsstyrelserna, Statens

institutionsstyrelse och Svenska kommunförbundet planera och

styra den allmänna inriktningen av utvecklingsarbetet samt följa

upp och utvärdera de verksamheter som kommer till stånd.

Den tendens till minskning av antalet institutionsplaceringar

som i dag kan skönjas ställer krav på att vårdbehoven kan

tillgodoses med adekvat öppenvård, bl.a. olika typer av

mellanvårdsformer som fyller ut det glapp som finns mellan

institutionerna och socialbyråernas tradtionella vård- och

stödinsatser. Enligt regeringen bör statsbidraget till

missbrukar- och ungdomsvård behållas under budgetåret 1994/95

som riktat statsbidrag till kommunernas missbruks- och

ungdomsarbete, varvid särskilda utvecklingsmedel bör avsättas

för att stimulera kommunerna att utveckla öppenvårdsinsatser.

Utvecklingsmedlen bör disponeras av länsstyrelserna.

När det gäller kravet på kommunala missbrukarnämnder är

följande att notera. Socialtjänstlagen har utformats som en

målinriktad ramlag. Den är uppbyggd kring mål och delmål på

olika nivåer och ger kommunerna stor frihet att själva bestämma

hur verksamheten skall vara utformad. Enligt socialtjänstlagen

skall varje kommun svara för socialtjänsten inom sitt område.

Kommunen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i

kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunen har

också ett särskilt ansvar både för insatser i syfte att

förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra

beroendeframkallande medel och för att den som till följd av

missbruk har behov av särskilda åtgärder får erforderligt stöd

och hjälp. För att fullgöra kommunens uppgifter inom

socialtjänsten skulle det -- fram till den 1 januari 1992 -- i

varje kommun finnas en socialnämnd. Kravet på att det skulle

finnas särskilda socialnämnder avskaffades genom en ändring i

4 § socialtjänstlagen i anslutning till att den s.k.

Ädelreformen genomfördes (prop. 1990/91:14, SoU9). Samtidigt

trädde en ny kommunallag i kraft (prop. 1990/91:117, KU38). Den

nya kommunallagen innebär att kommuner och landsting fått ökad

frihet att inom de specialreglerade områdena bestämma vilka

nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifterna och att

bestämma deras verksamhetsområden och inbördes förhållanden.

Utskottets bedömning

Inom ramen för en offensiv narkomanvård har en kartläggning

skett av narkomanvården och behovet av insatser. Det är enligt

utskottets mening angeläget att satsningen på den offensiva

narkomanvården fullföljs av kommunerna. Utskottet konstaterar

att regeringen gett Socialstyrelsen nya direktiv för det

fortsatta arbetet med offensiv narkomanvård. Enligt dessa skall

satsningen inriktas på att utveckla kompetensen inom den öppna

vården och utarbeta metoder för att omhänderta och rehabilitera

de mest utsatta missbrukarna. Nya former av stöd och

omhändertagande som är mindre ingripande än institutionsvård

skall också utvecklas.

CAN gör årligen samlade bedömningar av drogutvecklingen i

Sverige. En ny landsomfattande kartläggning av det tunga

narkotikamissbrukets omfattning har nyligen genomförts. Mot

denna bakgrund anser utskottet att det inte behövs något

tillkännagivande till regeringen med anledning av motion So215

(v) yrkande 2. Yrkandet avstyrks.

Utskottet delar regeringens inställning att det är viktigt att

det råder balans mellan tvångsvården och de kommunala insatserna

såsom öppenvård och andra frivilliga vårdformer. Den

institutionella vården har under de senaste åren minskat i

omfattning, delvis till följd av kommunernas ekonomiska

svårigheter. Det är enligt utskottet viktigt att regeringen noga

följer utvecklingen, särskilt då vården av de tyngre

missbrukarna. Det specialdestinerade statsbidraget till

missbrukarvården bör därför enligt utskottet tills vidare

behållas. Alkoholpolitiska kommissionen som nyligen avslutat

sitt arbete föreslår i delbetänkandet Vård av

alkoholmissbrukare, SOU 1994:27, bl.a. att

statsbidragsbestämmelserna ändras och att Socialstyrelsen ges i

uppdrag att i samarbete med Statskontoret utveckla ett nytt

system för fördelningen av det riktade statsbidraget till

kommunernas ungdoms- och missbrukarvård. I betänkandet redovisas

också förslag till en framtida strategi när det gäller

missbrukarvården. Utskottet anser att regeringens kommande

förslag på detta område bör avvaktas och avstyrker därför bifall

till motionerna So215 (v) yrkandena 2 och 3 och So264 (nyd)

yrkande 4.

Utskottet anser inte att det finns något behov av att skärpa

LVM eller inrätta kommunala missbrukarnämnder motsvarande de

nykterhetsnämnder som avskaffades i samband med

socialtjänstreformen 1980. Yrkandena 4 och 9 i motion So274

(nyd) avstyrks därför.

Överföring av omsorg till kommunerna

I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd)

begärs tillkännagivanden om att beställningen av all omsorg

skall decentraliseras till kommunerna (yrkande 1) och att

landstingens beskattningsrätt skall överföras till kommunerna

(yrkande 2).

Utskottets bedömning

Utskottet är inte berett att nu tillstyrka en decentralisering

av "all omsorg" till kommunerna och överföra landstingens

beskattningsrätt till kommunerna. Motionen avstyrks.

Ideellt socialt arbete

I motion So237 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m)

begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om ideella

organisationers stora betydelse i det sociala arbetet (yrkande

1) och om att ta till vara erfarenheter från frivilligt

socialt arbete i Norge (yrkande 2). Motionärerna anser att

enskilda människors engagemang i frivilligt, ideellt arbete

måste uppmuntras eftersom många sociala behov inte helt kan

täckas av de sociala myndigheterna. Motionärerna menar att det

är hög tid att släppa fram en ny dimension inom socialpolitiken.

I Norge har det frivilliga sociala arbetet stärkts genom ett

rejält statligt stöd till s.k. frivilligcentraler, där ledningen

av arbetet handhas av anställd personal medan själva

hjälpinsatserna utförs av frivilliga krafter. Försöket har

enligt motionärerna fallit synnerligen väl ut. I det fortsatta

arbetet för samverkan mellan socialtjänsten och ideella

organisationer bör de erfarenheter som gjorts i Norge tas till

vara.

Bakgrund

Enligt uppgift har regeringen i april 1993 beviljat Örebro

stad drygt 500 000 kr i bidrag under ett år för igångsättande

av ett samordnings- och utvecklingscentrum för frivilligt

socialt arbete. Vidare har regeringen i september 1993 beviljat

Röda korset, Stockholms Stadsmission, Rädda barnen,

Frälsningsarmén, BRIS, Riksorganisationen för kvinnojourer i

Sverige m.fl. organisationer 2 miljoner kronor för att etablera

ett centrum för utveckling av frivilligt socialt arbete.

Centret, som skulle etableras under 1993, har tre övergripande

mål. Dessa är att utveckla kunskapen om det frivilliga sociala

arbetet, att utveckla ledarskap för frivilligt socialt arbete

och att åstadkomma ökade internationella kontakter för dem som

ansvarar för eller vill främja frivilligt socialt arbete liksom

ett ökat svenskt deltagande i internationella forsknings- och

samarbetsprojekt.

Socialtjänstkommittén, som har i uppdrag att göra en

allmän översyn av socialtjänstlagen, kommer i sitt

slutbetänkande att behandla det frivilliga sociala arbetet och

socialtjänstens samverkan med frivilliga organisationer.

Slutbetänkandet skall avlämnas under innevarande år. På grund av

att det saknats samlad kunskap om omfattningen av det arbete som

uträttas på frivillig väg har Socialtjänstkommittén gett en

forskargrupp vid Sköndalsinstitutet i uppdrag att översiktligt

kartlägga socialt arbete inom frivilliga organisationer i

Sverige. Forskargruppens arbete har redovisats i

Socialtjänstkommitténs rapport Frivilligt socialt arbete,

kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82. Rapporten

innehåller inga ställningstaganden från kommitténs sida.

Kommittén framhåller att det är dess förhoppning att rapporten

skall bidra till ökad kunskap och stimulera till debatt om

frivilligt socialt arbete i Sverige.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motion So237 (m) att de

ideella organisationerna utför ett värdefullt arbete inom det

sociala området. Regeringen har gett bidrag till igångsättande

av två olika centrum för utveckling av frivilligt socialt

arbete. Socialtjänstkommittén kommer i sitt huvudbetänkande att

behandla det frivilliga sociala arbetet och socialtjänstens

samverkan med frivilliga organisationer. Utskottet anser inte

att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion

So237 (m). Motionen avstyrks.

Social verksamhet i kooperativ form

I motion So236 av Eva Zetterberg och Gudrun Schyman (v)

hemställs att riksdagen begär förslag till lagstiftning om en

kooperativ företagsform i enlighet med vad som anförts i

motionen. Motionärerna pekar på att det utomlands finns s.k.

sociala kooperativ som arbetar med människor som har svårt att

komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Fråga är om

arbetskooperativ som säljer varor och tjänster på marknaden.

Kooperationerna vänder sig till omsorgstagare, människor med

allvarliga psykiska problem, fysiskt handikappade, f.d. fångar

samt missbrukare. Motionärerna nämner att kooperativ är en

speciell lagreglerad företagsform i Italien. Det finns dessutom

en speciell lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens

verksamheter. Ett socialt kooperativ måste ha minst 40 %

"arbetshandikappade" som kooperatörer. Man har reglerat hur

eventuella överskott skall fördelas mellan investeringar, löner

och fonderade medel, och skattelättnader finns att få för de

företag som klassas som ett socialt kooperativ.

I årets budgetproposition (1993/94:100, bil. 11, s. 93,

97) har regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) tillstyrkt ett

förslag från AMS om försök med särskilt anordnad sysselsättning

för personer med svårare funktionshinder. AMS förslag innebär

att alternativa driftsformer med arbetsuppgifter som är

specifikt anpassade för arbetshandikappade byggs upp med

bidrag från AMS. Alternativa former bör utvecklas vid sidan av

de arbetstillfällen som skapas på marknader där gängse

företagsekonomiska principer gäller. Det finns, särskilt inom

tjänstesektorn, arbetsuppgifter som efterfrågas och som skulle

kunna utföras utanför kretsen av etablerade företag och

myndigheter inkl. Samhall AB. Arbetsuppgifterna skulle kunna

utföras av stiftelse, kooperativ eller annan alternativ

driftsform, som styrs och drivs av flera parter, anställda,

offentlig sektor, näringsliv, folkrörelse m.fl. Till sådan

verksamhet skall, enligt AMS förslag, särskilt samhällsstöd

kunna lämnas som alternativ till lönebidrag eller Samhall AB.

Ett krav skall vara att arbetsförmedlingen anvisar till

anställningarna och att verksamheten har vissa stipulerade

regler om anställningsförhållanden som garanterar arbete åt de

arbetshandikappade på deras egna villkor. För att undvika

segregerade arbetsplatser kan villkor ställas på att ett visst

antal anställda skall vara icke handikappade och att

arbetsplatsen skall ha en viss åldersspridning bland de

anställda. Enligt regeringen förutsätts försöksverksamheten bli

finansierad inom ramen för de s.k. otraditionella medlen.

Samhall AB har som uppgift att anordna, leda och samordna

verksamhet, som bedrivs inom koncernen för att ge meningsfullt

och utvecklande arbete åt arbetshandikappade där behoven finns.

Antalet anställda arbetshandikappade i Samhall AB var 28 421

per den 30 juni 1993. För en utförlig redogörelse över Samhall

AB, dess resultat och verksamhetsinriktning, m.m. hänvisas till

ovan nämnda proposition (prop. 1993/94:100, bil. 11, s.

99--107).

När det gäller den kooperativa missbrukarvården har

Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp åt

läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående

möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i

samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn och Tyresö kommuner.

Förebild för projektet har varit det självförsörjande

missbrukarkooperativet San Patrignano i Italien. Projektet

kommer att följas av Socialstyrelsen och enligt uppgift även av

Socialdepartementet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att insatser görs eller förbereds för

att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade

personer och missbrukare. Utskottet ser också positivt på

utvecklingen av alternativa former för rehabilitering av

missbrukare. Ett projekt avseende ett arbetskooperativ för

missbrukare förbereds sedan en tid. Socialtjänstkommitténs

arbete kan också förväntas beröra dessa frågor.

Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion

So236 (v) behövs inte. Motionen avstyrks.

Nordisk samverkan i sociala frågor

I motion So244 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiv

medverkan i nordiskt samarbete för att stärka verksamheten inom

FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) särskilt inom det

sociala området. I den omvandling som kan skönjas av ECE till

en regional kommission som också sysslar med sociala frågor

krävs en aktiv medverkan från regeringarnas sida, anser

motionären. Särskilt gäller detta frågor som redan etablerats

inom EU-systemet, t.ex. rörande social utveckling och välfärd,

ungdom, åldrande, handikappade och familj. I planerna för de

nordiska ländernas ökande internationalisering föreskrivs bl.a.

samverkan i olika internationella organ. Aktivt stöd från de

nordiska länderna för att stärka ECE:s verksamhet, framför allt

på det sociala fältet, skulle falla sig naturligt.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det värdefullt med ett ökat samarbete i

sociala frågor på såväl nordisk som europeisk nivå. Utskottet

utgår från att regeringen noga följer denna fråga och tar de

initiativ som kan behövas. Motion So244 (s) avstyrks.

Bostadslösa

I motion So229 av Pär Granstedt m.fl. (c) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att

kommunerna åläggs att se till att var och en som har behov därav

skall få tak över huvudet nattetid.

I motion A815 av Karin Starrin m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om samhällets ansvar

för de hemlösa (yrkande 40). Enligt motionärerna måste

åtgärder vidtas för att skydda medborgare från att hamna utanför

det sociala skyddsnätet. Många frivilliga organisationer utför

ett beundransvärt arbete bland dessa människor. Det krävs dock

enligt motionärerna ett samarbete mellan olika instanser för att

lösa de problem som orsakat hemlöshet. Staten måste ge alla

kommuner i uppdrag att upprätta en plan för att se till att alla

får tak över huvudet och en säng att sova i.

Tidigare behandling, m.m.

I betänkandet 1992/93:SoU5 erinrade utskottet om att det

vid flera tillfällen uttryckt sin oro över situationen med de

många bostadslösa i samhället. Utskottet ansåg att förhållandena

på detta område fortfarande var oacceptabla och att det är

viktigt att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösa stor

uppmärksamhet och ser till att stödinsatserna blir så effektiva

som möjligt. Vidare ansåg utskottet det angeläget att en ny

kartläggning görs av antalet bostadslösa/hemlösa och uteliggare

och att denna kartläggning omfattar hela landet. Utskottet ansåg

det också angeläget att en enhetlig terminologi används som

möjliggör jämförelser mellan olika delar av landet och över

tiden samt att kartläggningen också avser de bakomliggande

orsakerna till hemlösheten. En inventering av socialtjänstens

och olika frivilliga organisationers erbjudanden av olika

boendeformer och övriga insatser för de bostadslösa borde enligt

utskottets mening också ingå i kartläggningen. Vad utskottet

anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde

utskottet.

Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att genomföra den

av riksdagen begärda kartläggningen.

I april månad 1993 gjordes en kartläggning av hemlösa personer

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som hemlösa räknades personer

som saknade egen eller förhyrd bostad, inte var stadigvarande

inneboende och var hänvisade till tillfälliga boendealternativ

eller var uteliggare. Uppgifter insamlades från socialdistrikt

och stadsdelsnämnder, från olika typer av institutioner som

inackorderingshem, behandlingshem och härbärgen, från sjukvården

och kriminalvården samt från en rad frivilligorganisationer.

Socialstyrelsen har bearbetat materialet och avlämnat en

rapport till regeringen under hösten 1993. Rapporten ingår i

serien Socialstyrelsen följer upp och utvärderar och har titeln

Hemlösa i Sverige -- En kartläggning (1993:13). En slutlig

rapport kommer enligt styrelsen att överlämnas till

Socialdepartementet i september 1994. Där kommer en mer utförlig

beskrivning av de hemlösas problem att ges med bl.a. uppgifter

om insatser för hemlösa.

Utskottets bedömning

Utskottet vill än en gång understryka vikten av att kommunerna

kontinuerligt ägnar de bostadslösas problem stor uppmärksamhet

och att insatserna blir så effektiva som möjligt. De frivilliga

organisationernas insatser för de bostadslösa är enligt

utskottet värdefulla och ett utmärkt komplement till

socialtjänstens insatser. Socialstyrelsens utredningsarbete bör

enligt utskottet slutföras innan riksdagen överväger ytterligare

initiativ i denna fråga. Motionerna So229 (c) och A815 (c)

yrkande 40 avstyrks.

Prostitution

I motion A815 av Karin Starrin m.fl. (c) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om prostituerade från andra länder (yrkande

53). Motionärerna anser att Prostitutionsutredningen bör

uppmärksamma det faktum att kvinnor från andra länder, t.ex. det

forna Sovjetunionen, i ökad utsträckning kommer till Sverige för

att prostituera sig. Det är enligt motionärerna viktigt att

försöka stävja denna nya tendens inom prostitutionen.

Motionärerna framhåller också att de tidigare krävt

kriminalisering av könsköparna. Kriminalisering av båda parter

är ett annat krav som ställts.

Bakgrund

Efter initiativ från riksdagen (1992/93:JuU17) har regeringen

tillkallat en särskild utredare för att se över samhällets

åtgärder mot prostitution, dir. 1993:31. Utredaren skall

kartlägga prostitutionens omfattning i Sverige och särskilt

belysa olika problem som är förknippade med prostitution samt

orsakerna till dessa. Utredaren bör utarbeta eventuella förslag

till förbättring av samhällets insatser. Frågan om en

kriminalisering av prostitution är en lämplig metod för att

motverka prostitutionen och dess konsekvenser bör härvid

förutsättningslöst undersökas.

I direktiven uttalas vidare att en diskussion kring

prostitutionen inte längre kan göras ur ett begränsat svenskt

perspektiv. Även om varje land har sitt prostitutionsmönster

finns det numera också tydliga globala rörelser. En gäller

migrationen av kvinnor från tredje världen till bordeller i

bl.a. Europa. En annan gäller den s.k. sexturismen till framför

allt Sydostasien. Det finns enligt direktiven också anledning

att uppmärksamt studera utvecklingen i Östeuropa och inför ett

svenskt EU-medlemskap prostitutionen i övriga europeiska länder.

Utredningen skall vara slutförd senast vid utgången av år

1994.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att motionen får anses tillgodosedd genom den

pågående översynen av samhällets insatser på detta område.

Motion A815 (c) yrkande 53 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So224, 1993/94:So253,

1993/94:So261 yrkandena 3 och 4, 1993/94:So263, 1993/94:So264

yrkandena 5--8 och 1993/94:A470 yrkande 11,

res. (nyd)

men. (v) - delvis

2. beträffande handläggning av socialbidrag

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So257 och

1993/94:So264 yrkande 9,

3. beträffande stöd vid flerbarnsfödsel

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf227 yrkande 2,

4. beträffande familjerådgivning

att riksdagen avslår motion 1993/94:So610 yrkande 7,

men. (v) - delvis

5. beträffande utveckling av familjehemsvården

att riksdagen avslår motion 1993/94:So251 yrkande 2,

6. beträffande vissa narkotikafrågor

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So215 yrkande 1,

1993/94:So217, 1993/94:So239, 1993/94:So243, 1993/94:So270,

1993/94:So274 yrkandena 1, 2 och 10 och 1993/94:Ju805 yrkande 6,

7. beträffande vård av missbrukare

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So215 yrkandena 2 och

3, 1993/94:So264 yrkande 4 och 1993/94:So274 yrkandena 4 och 9,

men. (v) - delvis

8. beträffande överföring av omsorg till kommunerna

att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkandena 1 och 2,

9. beträffande ideellt socialt arbete

att riksdagen avslår motion 1993/94:So237,

10. beträffande social verksamhet i kooperativ form

att riksdagen avslår motion 1993/94:So236,

men. (v) - delvis

11. beträffande nordisk samverkan i sociala frågor

att riksdagen avslår motion 1993/94:So244,

12. beträffande bostadslösa

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So229 och 1993/94:A815

yrkande 40,

13. beträffande prostitution

att riksdagen avslår motion 1993/94:A815 yrkande 53.

Stockholm den 3 maj 1994

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp),

Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s),

Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds),

Leif Bergdahl (nyd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och

Martin Nilsson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 1)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 7 som börjar med

"De nu aktuella" och slutar med "yrkande 11 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det dags att ompröva

socialtjänstlagen i sin helhet. Lagen, i dess nuvarande

utformning, uppmanar medborgarna bl.a. till passivitet och

likgiltighet inför uppenbara orättvisor. Vidare är lagen orsaken

till de största utgiftsposterna i det svenska välfärdssystemet.

Med tanke på att flera hundratusen människor i dag lever på

socialbidrag är det särskilt angeläget att genomgripande

förändringar görs av socialbidragssystemet. Det delbetänkande

som Socialtjänstkommittén överlämnat ger inga signaler om en

genomgripande förändring av systemet och kommer därför inte att

medföra några besparingar för samhället.

Utskottet anser att samhället måste kunna ställa krav på

bidragstagarna. Rehabilitering till aktivt arbete skall

uppmuntras ekonomiskt. Socialbidragets nivå och innehåll skall

fastställas av varje kommun bl.a. mot bakgrund av att

levnadskostnaderna varierar mellan olika orter. För att

stimulera bidragstagare till en låg boendekostnad bör en

beräknad rimlig boendekostnad, oberoende av den verkliga hyran,

ingå i socialbidragsnormen. En innehavare av en fastighet eller

en bostadsrätt som anses vara berättigad till socialbidrag skall

enligt utskottet kunna beviljas alternativt socialbidrag samt

lån på kostnadsdifferensen för att undvika en tvångsförsäljning

av bostaden. Socialbidrag skall under inga förhållanden ges till

personer som vistas utomlands. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen med anledning av motionerna So263 (nyd) och So264

(nyd) yrkandena 5--8 som sin mening ge regeringen till känna.

Övriga motioner avstyrks.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:So263

och 1993/94:So264 yrkandena 5--8 och med avslag på motionerna

1993/94:So224, 1993/94:So253, 1993/94So261 yrkandena 3 och 4

samt 1993/94:A470 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Bistånd enligt socialtjänstlagen

Enligt min mening bör ett enhetligt namn införas på de

kommunala organ som handlägger ärenden enligt 6 § SoL. I dag har

den eller de nämnder som handlägger biståndsärenden olika namn

som t.ex. distriktsnämnd, barn- och ungdomsnämnd,

områdesstyrelse. Detta skapar självfallet en viss förvirring och

rättsosäkerhet hos allmänheten, särskilt som det i lagen anges

att det är socialnämndens uppgift att fatta beslut om bistånd.

Socialtjänstkommittén har i sitt delbetänkande Rätten till

bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30) föreslagit en

preciserad lagreglering av rätten till bistånd i den del som

avser den enskildes försörjning, en s.k. riksnorm. Detta förslag

ligger helt i linje med vad Vänsterpartiet har drivit sedan

länge. Jag anser därför att regeringen snarast bör återkomma

till riksdagen med ett förslag till en riksnorm för

socialbidrag.

Vad jag nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So261

(v) som sin mening ge regeringen till känna. Övriga motioner

avstyrks.

Familjerådgivning

Barnens rätt till båda föräldrarna borde vara en självklarhet,

och en bra familjerådgivning kan bidra till att stödja familjen

och reda ut problem i samband med en skilsmässa. Jag anser

därför att en plan bör upprättas för en utvidgad verksamhet med

familjerådgivning och att denna rådgivning skall vara

avgiftsfri. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av

motion So610 (v) yrkande 7.

Vård av missbrukare

Från en rad europeiska länder kommer rapporter om en starkt

ökad tillgång på narkotika och ökande narkotikaproblem. Också i

Sverige finns oroande signaler om en ökad användning av

narkotika. En nyligen av CAN genomförd kartläggning visar att

antalet narkomaner ökat mycket kraftigt i bl.a. Stockholm och

Malmö. Uppgifter från den rättsmedicinska avdelningen i

Stockholm tyder på en ökning av den narkotikarelaterade

dödligheten. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de problem

som sammanhänger med den privatisering som skett av

missbrukarvården anser jag att regeringen bör tillsätta en

arbetsgrupp för att förbättra statistik och rapportering över

narkotikaproblemets utveckling och en metodik för kartläggning

av situationen inom narkomanvården. Under det senaste året har

det skett mycket dramatiska förändringar inom vårdsystemet. De

hårda besparingarna inom en rad kommuner har i särskilt hög grad

drabbat missbrukarvården. Passivitet och resignation har börjat

spridas bland vårdare och missbrukare. Denna utveckling är

utomordentligt allvarlig ur humanitär och samhällsekonomisk

synpunkt. Kostnaderna för narkotikapolitiken måste bäras

solidariskt. En väsentlig del av förebyggande insatser, vård och

rehabilitering måste därför finansieras genom statsbidrag. En

narkomanvård av god kvalitet måste ses som en långsiktig

samhällelig investering. Detta bör med anledning av motion So215

(v) yrkandena 2 och 3 ges regeringen till känna. Övriga motioner

avstyrks.

Social verksamhet i kooperativ form

Det är positivt att insatser görs eller förbereds för att

utvekla alternativa driftsformer för arbetshandikappade personer

och missbrukare. I enlighet med vad som anförs i motion So236

anser jag dock att det även i Sverige bör införas en lagstadgad

kooperativ företagsform inom det sociala området.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1, 4, 7 och 10 borde ha hemställt:

1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So261 yrkandena

3 och 4 och med avslag på motionerna 1993/94:So224, 1993/94:253,

1993/94:263, 1993/94:264 yrkandena 5--8 och 1993/94:A470 yrkande

11 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

4. beträffande familjerådgivning

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So610 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

7. beträffande vård av missbrukare

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So215 yrkandena

2 och 3 och med avslag på motionerna 1993/94:So264 yrkande 4 och

1993/94:So274 yrkandena 4 och 9 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

10. beträffande social verksamhet i kooperativ form

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So236 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 4

Bistånd enligt socialtjänstlagen 4

Bidragsnormer, m.m. 4

Återkrav av socialbidrag 6

Vistelsebegreppet 6

Handläggning av socialbidrag 7

Stöd vid flerbarnsfödsel 8

Familjerådgivning 9

Utveckling av familjehemsvården 10

Vissa narkotikafrågor 11

Åtgärder mot missbruk 11

Klassificering av narkotika 16

Vård av missbrukare 18

Överföring av omsorg till kommunerna 23

Ideellt socialt arbete 23

Social verksamhet i kooperativ form 25

Nordisk samverkan i sociala frågor 26

Bostadslösa 26

Prostitution 28

Hemställan 28

Reservation (nyd) 30

Meningsyttring av suppleant 31