Bet. 1993/94:SoU7

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU07

Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1993/94

SoU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlas bortemot 100 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1993 om olika hälso- och sjukvårdsfrågor.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats

reservationer från (s) och (nyd) samt en meningsyttring från

(v).

Motioner

1992/93:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information till berörda om kvinnlig

omskärelse.

1992/93:So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att öka pappornas möjlighet att stanna

kvar på BB efter förlossningen.

1992/93:So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till

lag om att anmälan om våldtäkt automatiskt skall leda till en

tidig möjlighet till graviditetstest och/eller abortpiller

enligt vad i motionen anförts.

1992/93:So310 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om metadonbehandling av patienter som är i

behov av sådan behandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om spridning av information om värdet av

metadonbehandling och var resurserna för denna behandlingsform

finns.

1992/93:So402 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

vid transplantation enbart principen om obligatoriskt aktivt

samtycke bör gälla,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sådana donationskort som beskrivs i motionen bör införas.

1992/93:So404 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning av personal för behandling och

rehabilitering av "sektsjuka".

1992/93:So407 av Iréne Vestlund (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att Läkemedelsverket får i uppdrag att

lägga fram ett program för att förhindra överutskrivning av

läkemedel.

1992/93:So409 av Kenth Skårvik och Barbro Westerholm (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förebygga allergi genom att renovera

skol- och daghemsmiljöer.

1992/93:So414 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de whiplashskadades rätt till vård och

rehabilitering,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen

kartlägger whiplashskadornas omfattning och i hur hög grad dessa

lett till handikapp och andra men för den enskilde.

1992/93:So415 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om läkemedelsförpackningarna.

1992/93:So416 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om övergång till kvicksilverfria vacciner.

1992/93:So420 av Olle Schmidt m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändringar i förutsättningarna för

undervisning/examination för erhållande av svensk legitimation

av medicinalpersonal.

1992/93:So425 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av

möjligheten att upprätta ett juridiskt bindande

"livstestamente".

1992/93:So426 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av

rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska,

etiska och allmänmänskliga synpunkter.

1992/93:So432 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av tolkverksamheten

enligt vad i motionen anförts om nödvändigheten av att använda

auktoriserade tolkar.

1992/93:So435 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ompröva Läkemedelsverkets godkännande

av abortpillret Mifegyne,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inte ge tillstånd för abortpillret

Mifegyne att användas som preventivmedel.

1992/93:So438 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om omedelbart upphävande av 21 §

lagen om rättspsykiatrisk vård vad avser handläggningsfristen i

domstol,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om brister i lagarna om psykiatrisk

tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.

1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning

tillsätts för att göra en översyn av de samlade effekterna av

avgiftsuttagen i landsting och kommuner samt att pröva andra

former för högkostnadsskydd än årstaket,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag i den riktning

Alternativmedicinkommittén presenterat,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utvärdering av metoder och teknik inom

sjukvården fortlöpande sker och ligger till grund för

utvecklingen inom sjukvården,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att under mandatperioden utforma en

proposition, som bygger på Psykiatriutredningens förslag.

1992/93:So440 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändrad inriktning av vårdpolitiken, så att

institutioner för psykiskt störda kan finnas kvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de psykiskt störda ges valfrihet i

fråga om boende,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samverkan mellan olika vårdgivare, så att

de psykiskt störda som har egen bostad får det stöd, den vård

och den hjälp de behöver anpassat efter deras behov.

1992/93:So442 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vårdgarantin bör omfatta alla

hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att väntetiden för utredning och

behandling maximalt får vara tre månader från det tillfälle då

behovet uppstått.

1992/93:So443 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frågan om prestationsersättning inom

sjukvården snarast utreds.

1992/93:So444 av Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förbättra kvaliteten i det akuta

omhändertagandet av svårt skadade och sjuka genom att införa

specialiteten "emergency medicine" efter anglosaxiska

förebilder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bygga upp särskilda traumacentra i

Sverige efter amerikansk förebild,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ambulans- och helikopterverksamheten

måste byggas ut,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att akut omhändertagande av svårt skadade

personer måste ges högre prioritet inom sjukvården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kompetensgraden för de jourhavande

inom akutsjukvården måste höjas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av prestationsersättning på

akutmottagningar i syfte att locka mer kvalificerade läkare att

tjänstgöra där,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

frågan om akutsjukvårdens organisation utreds i syfte att minska

dödligheten och att förbättra förutsättningarna för ett positivt

och snabbare vårdresultat för patienterna samt i övrigt att höja

effektiviteten och minska kostnaderna såväl för den enskilde som

för samhället, allt i enlighet med de förslag som framförts i

motionen.

1992/93:So447 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utveckling av alternativ medicin.

1992/93:So448 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser för att förebygga ohälsa hos

kvinnor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rehabilitering av kvinnor.

1992/93:So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utvärdering av metoder och teknik inom

sjukvården fortlöpande bör ske och ligga till grund för

utvecklingen inom sjukvården.

1992/93:So450 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd till SIDS/Föräldraförening.

1992/93:So452 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en helhetssyn på individen och

utformandet av en friskvårdsstrategi, som tar hänsyn till

sambandet mellan hälsa, gemenskap och miljö.

1992/93:So455 av Anita Jönsson och Jarl Lander (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om samverkansavtal.

1992/93:So458 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökade samhällsinsatser på

epilepsisjukvårdens område,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en specialistgrupp för barn med

svårbehandlad epilepsi.

1992/93:So460 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att privata bolag eller enskilda mot

betalning till sjukhusen bör tillåtas använda sjukhusens

resurser för produktion av sjukvård,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att man med en utredning bör undersöka hur

många outnyttjade lokaler det finns inom sjukvårdens

organisation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att dessa outnyttjade lokaler bör tillåtas

få användas för annan samhällsnyttig verksamhet t.ex. som

flyktingförläggning.

1992/93:So461 av Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

prostatacancerundersökning vid hälsokontroll av äldre män.

1992/93:So462 av Christer Lindblom och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om uppföljning av effekterna av

pågående förändringsarbete inom vården.

1992/93:So463 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att svårt sjuka eller döende patienter inte skall lämnas

ensamma.

1992/93:So464 av Isa Halvarsson och Christer Lindblom (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om egenvård.

1992/93:So469 av Birgitta Wistrand (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om dödstestamenten.

1992/93:So471 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sjuksköterskans och barnmorskans

professionella kompetens bör tillvaratas i folkhälsoarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att barnmorskorna bör ges ett utvidgat

yrkesansvar.

1992/93:So472 av Karl-Gösta Svenson och Ingrid Hemmingsson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan trygga

verksamheten och bibehålla kompetensen vid reumatikersjukhusen i

Östersund och Spenshult.

1992/93:So473 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avskaffande av sjukvårdsregionerna.

1992/93:So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om smärtlindring vid förlossningar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppföljning av kejsarsnitt,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om livmoderframfall och urininkontinens,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omhändertagandet av kvinnor med

bröstcancer,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot utbrändhet och självmord

bland kvinnor,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot "matrubbningar",

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om invandrarkvinnornas hälsoproblem.

1992/93:So477 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av återkommande information och

rutiner hos berörda institutioner om kvinnlig könsstympning.

1992/93:So480 av Pontus Wiklund och Dan Ericsson i Kolmården

(kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av att

kvalitetskontroll- och kvalitetssäkringssystem, omfattande även

tillgänglighetsanalyser av befolkningsansvarsmodell, snarast

införs allmänt i vården.

1992/93:So481 av Ewa Hedkvist Petersen (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att förebygga stamning hos

barn.

1992/93:So484 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att regeringen vid utarbetandet

av den kommande propositionen på genteknikens område tillser att

riktlinjer för vilken information som skall få tas fram ur

exempelvis blodprov utfärdas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att i den kommande

propositionen dra upp riktlinjer för lämpliga

informationsgränser vid sjukhusbesök.

1992/93:So485 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om

bristerna i diagnos och behandling av hjärtsjukdom hos kvinnor.

1992/93:So487 av Margitta Edgren och Olle Schmidt (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om garantier för sprututbytesprogrammens

fortsättning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sprututbytesprogram i landets övriga

delar.

1992/93:So488 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får

i uppdrag att utarbeta en lättillgänglig information som belyser

möjligheter och "myter" inom smärtbehandlingsområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att uppmärksamma huvudmännen för samtliga

vårdutbildningar om behoven av ökade kunskaper om

smärtbehandling.

1992/93:So489 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om smärtlindring i vård och omsorg.

1992/93:So492 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förslag till nationell strategi angående

kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring inom svensk sjukvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av satsningar för att säkerställa

god kvalitet inom vård och omsorg.

1992/93:So494 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om forskning om den s.k. elektrokemiska behandlingsmetoden mot

cancer.

1992/93:So498 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att avskaffa Apoteksbolagets monopol.

1992/93:So500 av Johan Brohult (-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Stockholmsmodellen med

köp-sälj-systemet och DRG-systemet bör utvärderas innan det

införs på ytterligare sjukhus i andra landsting,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att försöksmodellen i Helsingborg med

kommunalt huvudmannaskap för primärvården och äldreomsorgen bör

utvärderas för att sedan eventuellt införas också i andra

kommuner.

1992/93:So501 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av konkreta insatser för

att förebygga missbruk av beroendeframkallande medel.

1992/93:So506 av Jan Fransson (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att Läkemedelsverket får

i uppdrag att klarlägga misstänkt mörkertal av dödsfall där

dextropropoxifen är inblandat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av bättre kontroll och säkerhet av

äldre läkemedel.

1992/93:So510 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnmorskors rätt att förskriva preparat

för antikonception i efterhand.

1992/93:So511 av Pontus Wiklund (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av kvalitetskontrollstudier av den vård reumatikerna

får.

1992/93:So513 av Johan Brohult (-) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att olika besparingsprogram och ekonomiska

sjukvårdsmodeller inte bör få resultera i att säkerheten då det

gäller blod och blodprodukter äventyras.

1992/93:Ju835 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

använda aggressivitetsdämpande medicinering mot våldsbenägna

personer.

1992/93:Ju839 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, nyd, v)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hälsovård och graviditetstest.

1992/93:U224 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, fp, c,

nyd, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information till och utbildning av

invandrarkvinnor i vårt land,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning av hälso- och

sjukvårdspersonal.

1992/93:Sf234 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari

yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att försöket i Helsingborg med

kommunalstyrd sjukvårdsproduktion bör studeras närmare och att

liknande försök också bör igångsättas på andra ställen i landet.

1992/93:Sf644 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om meritvärdering av kunskaper i

invandrarspråk vid tillsättning av vissa tjänster.

Utskottet

Sjukvårdens organisation, pågående systemförändringar m.m.

Motioner

Ett femtontal motionsyrkanden berör frågeställningar med

anknytning till sjukvårdens organisation, pågående

systemförändringar m.m. inom sjukvården.

I motion 1992/93:So462 av Christer Lindblom och Barbro

Westerholm (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av

effekterna av pågående förändringsarbete inom vården.

Motionärerna anför bl.a. att den svenska hälso- och sjukvården

för närvarande genomgår stora förändringar i syfte att

åstadkomma en bättre hälso- och sjukvård till lägre kostnader.

Inom landstingen prövas prioriteringslistor och man inför "köp-

och säljsystem" med prislappar på olika medicinska insatser samt

vårdgarantier för vissa sjukdomstillstånd. Hälso- och

sjukvårdens kvalitet får inte äventyras under tiden

förändringsarbetet genomförs och målen i lagstiftningen får inte

överges. Det fordras därför en systematisk fortlöpande

uppföljning av effekterna av förändringsarbetet, både de

positiva och de negativa. En organisation för sådana

uppföljningar bör skapas inom ramen för de resurser som står

till buds för ansvariga myndigheter, heter det i motionen.

I motionerna 1992/93:Sf234 (yrkande 9) av Ian Wachtmeister

och Johan Brohult (nyd) och 1992/93:So500 (yrkande 2) av

Johan Brohult (-) begärs tillkännagivanden till regeringen om

att försöksmodellen i Helsingborg med kommunalt huvudmannaskap

för primärvården och äldreomsorgen bör utvärderas för att sedan

eventuellt införas också i andra kommuner. Motionärerna anför

att effektivitetsproblemen inom sjukvården främst beror på ett

systemfel som inte kan lösas utan en genomgripande

strukturförändring. Politikernas dubbla roller som

konsumentansvariga och producentansvariga har skapat en

situation där producentperspektivet har kommit att dominera.

Det viktiga är, enligt motionärerna, att stärka

konsumentinflytandet och bryta upp de låsta kostnadsramarna för

olika verksamheter. Styrformerna i Helsingborgsmodellen anpassas

till en beställar/utförarorganisation där myndighetsutövning

skiljs från service. Sättet att styra, finansiera och följa upp

verksamheten är oberoende av om produktionen är i offentlig

eller i privat regi. Prestation och konkurrens stimuleras,

enligt motionärerna.

I motion So500 (yrkande 1) begärs ett tillkännagivande

till regeringen om att Stockholmsmodellen med köp-sälj-systemet

och DRG-systemet bör utvärderas innan det införs på ytterligare

sjukhus i andra landsting. Motionären anför att vid årsskiftet

1992/93 infördes för alla Stockholmssjukhus köp-sälj-systemet

och DRG-systemet (diagnosrelaterade grupper). DRG-systemet

innebär att landstingsadministratörer poängsätter alla

diagnoser. Sedan gäller det för sjukhusen att samla ihop så

många poäng som möjligt. DRG-systemet får absurda och ibland

kontraproduktiva konsekvenser på grund av att det är hårt

schabloniserat och baserat på det felaktiga antagandet att

kostnaderna för behandling av patienter i sluten vård skall

baseras på diagnosen oberoende av behandlingsåtgärder, vårdtyngd

och inom vilken specialitet vården ges, heter det i motionen.

Två motioner berör kvalitetskontroll och kvalitetssäkring inom

vården. I motion 1992/93:So492 av Chatrine Pålsson (kds)

hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förslag till nationell strategi angående

kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring inom svensk sjukvård

(yrkande 1) samt vikten av satsningar för att säkerställa

god kvalitet inom vård och omsorg (yrkande 2). Motionären

anser att i första hand bör krav ställas på producenterna att

bygga upp system för strukturerad egenkontroll av sin verksamhet

men ett sådant system behöver troligen kompletteras genom

adekvat utbyggd och effektiv myndighetskontroll, förmodligen på

regional bas. I motion 1992/93:So480 av Pontus Wiklund och Dan

Ericsson i Kolmården (kds) begärs ett tillkännagivande till

regeringen vad i motionen anförts om behovet av att

kvalitetskontroll- och kvalitetssäkringssystem, omfattande även

tillgänglighetsanalyser av befolkningsansvarsmodell, snarast

införs allmänt i vården. Motionärerna anser att behovet av

utbyggd kvalitetsgranskning och kvalitetssäkring i sjukvården

blir alltmer uppenbar. Orsakerna är flera t.ex. den

medicinsk-tekniska vårdens tilltagande komplexitet, patienternas

och anhörigas berättigade krav på perfektionism, vårdapparatens

organisatoriska uppbyggnad, arbetsorganisationen och många

anställdas fragmenterade tjänstgöring som ofta ger dålig

patient-personal-läkar-kontinuitet. Slutligen skall, enligt

motionärerna, nämnas de många olika administrativa och

organisatoriska förändringarna samt införande av olika former av

köp-sälj-system.

I motionerna 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) (yrkande

7) och 1992/93:So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande

4) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utvärdering av metoder och teknik inom

sjukvården fortlöpande bör ske och ligga till grund för

utvecklingen inom sjukvården. I motion So449 anförs att det

behövs en mobilisering för att utvärdera dagens sjukvård. Detta

gäller för dagens vård, men också vid införandet av ny teknik.

Arbetet med att utveckla utvärderingsinstrument måste gå vidare.

Kvalitet och kostnader måste kunna mätas för att få ett bra

beslutsunderlag och ett mera optimalt användande av de

gemensamma resurser som förbrukas inom det här området. Hälso-

och sjukvården skall inte bara lindra och bota smärta och ohälsa

utan också aktivt medverka till att människors hälsa förbättras.

Det finns inga outtömliga resurser att ösa ur för att uppfylla

dessa mål. Därför måste de resurser som finns fördelas rättvist

och efter behov. Med tanke på de "köp- och säljmodeller" och

marknadslösningar som till en del tillämpas också inom hälso-

och sjukvården, finns det enligt motionärerna skäl att utvärdera

om de nationella målen kan förverkligas i marknadssystem.

Motionärerna förordar att den sittande sjukvårdsutredningen

belyser detta. I motion So439 anförs att det ökade intresset

för kvalitetssäkring och SBU:s (Statens beredning för

utvärdering av medicinsk teknik) utvärdering av olika

behandlingsmetoder är mycket värdefulla. Sjukvårdspolitiker

måste enligt motionärerna utveckla system för kvalitet och

utvärdering. Det räcker inte med valfrihet till doktorn,

vårdcentralen och sjukhuset.

I motion 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts

för att göra en översyn av de samlade effekterna av

avgiftsuttagen i landsting och kommuner samt att pröva andra

former för högkostnadsskydd än årstaket (yrkande 4).

Motionärerna anför att patientavgifterna inte utgör någon

betydande del av sjukvårdens finansiering. Olika huvudmän

tillämpar olika principer för att ta ut patientavgifter.

Allteftersom ekonomin blivit mer ansträngd för

sjukvårdshuvudmännen, har avgiftens andel av

sjukvårdskostnaderna ökat. För den enskilde finns ett tak för

patientavgifter och läkemedel. Det taket är för närvarande

1 600 kr per år. Det kan synas vara en liten kostnad för ett

helt år. Och fördelar sig kostnaden jämnt över året, torde

nuvarande nivå inte innebära några problem, enligt motionärerna.

Däremot kan problem uppstå om kostnaderna är höga under en kort

period. Likaså om huvudmännen använder patientavgifterna som

finansieringskälla i ökad utsträckning. Det finns också risk

att det samlade avgiftsuttaget i samhället leder till att

människor avstår från att vända sig till sjukvården, trots att

behovet finns.

I motion 1992/93:So443 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl

(nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om att frågan om prestationsersättning inom

sjukvården snarast utreds. Fram till januari 1970 arbetade

landets provinsialläkare och sjukhusläkare med

prestationsersättning. Detta system innebar att läkarens lön,

förutom en relativt låg fast grundlön, var avhängig av vad denne

presterade på sin mottagning. Man fick betalt för sina insatser

dels beroende på antalet behandlade patienter, dels beroende på

svårighetsgraden för utförda åtgärder. Den s.k.

sjukronorsreformen innebar att prestationsersättningen

avskaffades inom den offentliga sjukvården. Detta var enligt

motionärerna en katastrof för sjukvården, produktionen

halverades.

I motion 1992/93:So460 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult

(nyd) om ett effektivare utnyttjande av sjukhusens resurser

föreslås att sjukhusens resurser vad gäller mottagningslokaler

för patientbesök, behandlingslokaler och stängda vårdavdelningar

utnyttjas mycket mer än vad som i dag är fallet. Detta

förutsätter, enligt motionärerna, att Dagmarreformen avskaffas

och att landstingens monopol avskaffas (yrkande härom har

hänvisats till socialförsäkringsutskottet). Andra

förutsättningar är att det blir tillåtet för privata företag att

mot betalning till sjukhusen få använda sjukhusens resurser

(yrkande 4). De stängda och ur sjukvårdssynpunkt sett

nerlagda vårdavdelningarna skall kunna få användas för andra

ändamål, t.ex. som flyktingförläggningar (yrkande 6). En

utredning bör undersöka hur många outnyttjade lokaler det finns

inom sjukvårdens organisation (yrkande 5). Motionärerna

påpekar att på de flesta sjukhus i Sverige utnyttjas

operationssalar, läkarmottagningslokaler och behandlingslokaler

mindre än hälften av den tid som skulle vara möjlig.

I motion 1992/93:So513 av Johan Brohult (-) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

att olika besparingsprogram och ekonomiska sjukvårdsmodeller

inte bör resultera i att säkerheten då det gäller blod och andra

blodprodukter äventyras (yrkande 5). Motionen berör i sin

helhet olika åtgärder mot spridning av hiv/aids. Motionären

anför att under de senaste åren har en del tragiska fall av hiv

och aids uppstått efter medicinsk behandling som kan tyckas vara

resultatet av felaktig behandling. Ekonomiska modeller inom

sjukvården får dock inte förhindra en säker kontroll av blod och

blodprodukter, heter det i motionen.

I motion 1992/93:So473 av Leif Carlson och Maud Ekendahl

(m) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om avskaffande av sjukvårdsregionerna.

Motionärerna anser att regionindelning innebär ett monopol som

varken gagnar vårdkvaliteten eller bidrar till att begränsa

kostnaderna. Motionärerna anför att samverkansformerna för

regionsjukvården regleras genom riksavtal och regionala avtal.

Avtalen innehåller bl.a. regler om planering och samordning av

regionvården samt bestämmelser om samarbetsorgan. Systemet är

tänkt och uppbyggt efter en planstyrningsmodell som utesluter

konkurrens och som inte längre kan möta de behov som sjukvården

och patienterna har. I stället bidrar indelningen till att en

stel, centraliserad organisation konserveras vilket leder till

risk för att sjukvården inte utvecklas på ett sätt som är

medicinskt motiverat samtidigt som en effektiv kostnadspress

förhindras. Detta går ytterst ut över patienterna, enligt

motionärerna.

Bakgrund m.m.

Två parlamentariska utredningar har uppdrag på hälso- och

sjukvårdens område, dels Kommittén (S 1992:04) om hälso- och

sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000, dels

Utredningen (S 1992:02) om prioriteringar inom hälso- och

sjukvården.

Enligt direktiven (dir. 1992:30) bör HSU 2000 ta

ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall

ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former

produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör

vara uppbyggt. Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en

analys och värdering av i första hand tre finansierings- och

organisationsmodeller. Dessa tre modeller kan sammanfattningsvis

beskrivas enligt följande:

Reformerad landstingsmodell, som bygger på dagens system,

där landstingen och kommunerna ansvarar för finansiering och

tillhandahållande av hälso- och sjukvård.

Primärvårdsstyrd vård, som bygger på att en husläkare, som

den enskilde själv valt, vid behov köper specialist- och

slutenvård från en tänkt vårdgivare.

Obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där resurserna för

hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera offentliga

försäkringsgivare. Landstingens rätt att ta ut skatt för hälso-

och sjukvård upphör därmed.

Förslagen bör utgå från att konkurrens mellan olika typer av

vårdproducenter, offentliga såväl som privata, i allmänhet

främjar produktiviteten. Mot den bakgrunden bör kommittén

undersöka förutsättningarna för att bl.a. överföra vissa

offentliga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga eller

privata bolag m.m.

Kommittén bör ta del av förhållandena i andra länder och

förutsättningslöst studera för- och nackdelar med olika

finansieringssystem. I direktiven sägs vidare att avgörande för

en god hälso- och sjukvård är att kvaliteten i vården kan

säkerställas. Kommittén bör således särskilt behandla hur

kvalitetssäkringen skall ske. Kommittén bör även behandla

tillsynens, uppföljningens och utvärderingens roll för att hela

befolkningen skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård på

lika villkor. Vidare sägs i direktiven att redan i dag

förekommer omfattande förnyelseverksamhet inom olika landsting.

Kommittén bör noga studera erfarenheterna från den

försöksverksamhet som pågår och även, i görligaste mån, studera

de nya verksamhetsformerna som startar under perioden. När det

gäller patientavgifterna bör kommittén analysera

patientavgifternas roll inom hälso- och sjukvården. Detta bör

göras utifrån tre olika perspektiv; avgifternas roll som

finansieringskälla, avgifternas roll som styrinstrument och

avgifternas fördelningspolitiska betydelse. Kommittén bör

studera avgifternas betydelse som styrinstrument. Mot högre

avgifter talar, enligt direktiven, att det är de som har störst

behov av vård som drabbas mest. Högre avgifter måste därför

kombineras med ett effektivt högkostnadsskydd. Kommittén bör

överväga möjligheterna att modifiera nuvarande högkostnadsskydd

utan att avgifternas funktion som styrinstrument i vården

försämras. Kommittén bör vidare pröva om det är möjligt att

införa olika nivåer på högkostnadsskyddet beroende på vilken

behandling som avses. Utredningens arbete bör bedrivas så att

det är slutfört senast den 1 mars 1994.

Prioriteringsutredningen skall enligt direktiven (dir.

1992:8) överväga hälso- och sjukvårdens roll i välfärdsstaten

och lyfta fram grundläggande etiska principer om prioriteringar

inom hälso- och sjukvården. Vidare sägs i direktiven att frågan

om prioriteringar inom vården under 1990-talet kommer att bli än

mer central i debatten om sjukvården eftersom det handlar om

fördelningen av resurser, om val och om värderingar. En av

förklaringarna till de ökade kraven på sjukvården är den

biomedicinska utvecklingen som har gjort det möjligt att bota

allt fler sjukdomar eller att lindra sjukdomsförlopp. En annan

är att andelen mycket gamla människor i samhället ökar. Det är

en grupp som kräver en stor del av sjukvårdens resurser.

Ytterligare en faktor är människors ökade förväntningar på

vården, heter det i direktiven. En angelägen uppgift för

utredningen blir också enligt direktiven att analysera hur olika

former av systemförändringar kan påverka prioriteringar inom

vården.

I betänkandet 1992/93:SoU15 Socialpolitik -- inriktning och

anslag behandlade utskottet senast motioner om inriktningen av

socialpolitiken och då bl.a. hälso- och sjukvården. Utskottet

uttalade bl.a. (s. 34--35) att regeringens kommande förslag mot

bakgrund av arbetet inom HSU 2000 och Prioriteringsutredningen

bör avvaktas innan riksdagen tar något initiativ. Utskottet

konstaterade att det pågår en omfattande förnyelse av hälso- och

sjukvården i Sverige. Inslag i denna förnyelse är bl.a. en ökad

kontinuitet mellan patienter och personal främst inom den öppna

vården, ökad valfrihet för den enskilde i hans vårdsökande men

också för personalen vad gäller drift- och arbetsformer.

Förändringsarbetet bedrivs med ambitionen att dra nytta av de

positiva elementen i marknadens sätt att fungera utan att göra

avkall på det övergripande målet för hälso- och sjukvården.

Utskottet såg positivt på det pågående förnyelsearbetet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande om Forskning inom

Socialdepartementets verksamhetsområde (1992/93:SoU25)

uttalade utskottet bl.a. följande (s. 12). (Den proposition som

avses är 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg.)

Som tidigare nämnts har stora förändringar gjorts i hälso- och

sjukvårdens styrsystem inom flera landstingsområden under de

senaste åren. Förändringarna har ibland setts som ett hot mot

forskning och utveckling. Här behövs en kritisk granskning av

beställare-utföraremodellens inverkan på den kliniska

forskningen. Utskottet delar den uppfattning som kommer till

uttryck i propositionen om att en vidareutveckling av formerna

för att organisera och bedriva hälso- och sjukvård kräver stora

forsknings- och utvecklingsinsatser. Utskottet anser därför att

det är angeläget att olika lösningar prövas för att garantera

att tillräckliga medel avsätts för forsknings- och

utvecklingsarbete inom ramen för de förändrade styrsystemen.

För att sjukvården skall kunna bedrivas rationellt krävs att

de metoder som används har genomgått vetenskaplig utvärdering i

fråga om effektivitet och kostnadsbild. Utskottet anser att den

kritiska granskning av olika modeller för diagnostik och

behandling i sjukvården som Statens beredning för utvärdering av

medicinsk metodik (SBU) utfört varit av stort värde. SBU har vid

sin uppvaktning av utskottet framfört att det råder stor brist

på klinisk medicinsk forskning vilket -- om någon förändring

inte kommer till stånd -- i vissa fall kommer att omöjliggöra

angelägen granskning av olika metoder, som används i vården.

Utskottet konstaterar att den tillämpade kliniska medicinska

forskningen är ett gemensamt ansvar för staten och sjukvårdens

huvudmän. Utskottet anser att denna forskning måste öka och ges

ökat stöd. Regeringen understryker i propositionen det angelägna

i att effekterna av den pågående omstruktureringen av hälso- och

sjukvården även på den kliniska forskningen följs upp (s. 245).

Utskottet delar denna uppfattning och anser det angeläget att

regeringen därvid beaktar denna forsknings behov av resurser.

Regeringen bör överväga och eventuellt utreda lämpliga former

för förstärkning och säkring av resurserna för detta angelägna

forskningsområde. Därvid bör även olika finansieringsalternativ

belysas.

I proposition 1992/93:150 med förslag till slutlig

reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94 m.m.

(Kompletteringspropositionen) förutskickade statsrådet Könberg

att finansieringsansvaret och därmed administrationen för de nu

försäkringsanslutna läkarna och sjukgymnasterna bör föras över

till sjukvårdshuvudmännen vid ingången av år 1994.

I bilaga 4 s. 3 och 4 anförs följande.

En sådan förändring ligger i linje inte bara med hälso- och

sjukvårdslagens intentioner utan även med regeringens

ambitioner att tydliggöra kostnadsansvar, att renodla

betalningsströmmar inom offentligt finansierad verksamhet och

att genom stärkt konkurrens skapa ökad valfrihet för

medborgarna. Genom en sådan förändring skapas förutsättningar

för en enhetlig och effektiv uppföljning av hela den öppna

vården ifråga om kvalitet, effektivitet och produktivitet samt

resursutnyttjande i stort.

Jag gör också den bedömningen att införandet av en ändrad

ersättningsmodell -- i huvudsak enligt vad som föreslagits --

skapar goda förutsättningar för en avveckling av nuvarande

etableringsbegränsningar för specialistläkare den 1 januari

1994. En avreglering av vad gäller privatpraktiserande läkares

anslutning till det offentliga ersättningssystemet innebär

-- tillsammans med ett genomförande av förslaget till ett

nationellt husläkarsystem -- att betydelsefulla steg tas mot att

bl.a. åstadkomma ett breddat vårdutbud och en ökad valfrihet för

patienten. Detta är viktiga mål i regeringens hälso- och

sjukvårdspolitik. En motsvarande avreglering bör även övervägas

för de privatpraktiserande sjukgymnasterna.

Regeringen bör efter sommaren kunna återkomma till riksdagen

med ett mer detaljerat förslag om hur dessa förändringar skall

genomföras och vilken reglering som krävs för detta samt hur en

effektiv kostnadskontroll skall kunna åstadkommas. De

förändringar som jag syftar på skall kunna utformas på ett

sådant sätt att de dels ger den enskilde patienten valfrihet i

sitt vårdsökande, dels inom vissa givna ramar medger en fri

etablering av privatpraktiserande specialistläkare. Jag vill i

anslutning härtill understryka vikten av att systemförändringen

sker med beaktande av vad som anges i hälso- och sjukvårdslagen,

bl.a. att vården skall ges på lika villkor för hela

befolkningen.

De ändrade systemet måste dessutom ge finansiären, dvs.

sjukvårdshuvudmännen, möjligheter att förutse och kontrollera

kostnaderna för den specialiserade läkarvården och de

privatpraktiserande sjukgymnasterna.

Enligt uppgift från Socialdepartementet pågår arbete med

en lagrådsremiss på grundval dels av riksdagens beställning vad

gäller kompletteringar i husläkarsystemet dels vad som

förutskickades i kompletteringspropositionen.

Socialstyrelsen, beredskapsenheten har nyligen till

regeringen redovisat ett uppdrag att belysa konsekvenserna för

hälso- och sjukvården i krig av den pågående förnyelsen av

hälso- och sjukvården med nya producenter och verksamhetsformer.

Under rubrikerna Ädelreformen, Husläkarsystemet, Köpa-sälj,

Privatisering, Övriga förändringar (behandlingsmetoder,

akutsjukvård bl.a.) och HSU 2000 redovisar styrelsen sina

överväganden.

Socialstyrelsen har nyligen beslutat föreskrifter om

kvalitetssäkring i hälso- och sjukvård inklusive tandvård (SOSFS

1993:9). Inledningsvis anges bl.a. att de i lag fastlagda kraven

på en god vård förutsätter en hög och jämn kvalitet i

verksamheten. För att säkerställa målinriktningen och kraven på

patientsäkerhet är ett systematiskt kvalitetssäkringsarbete

nödvändigt, heter det i föreskrifterna.

Riksrevisionsverket har nyligen gjort en genomgång inom

hälso- och sjukvårdsområdet för att bygga upp kunskap,

identifiera centrala problem och få underlag för att bestämma

hur förvaltningsrevisionens åtgärder skall inriktas. Arbetet

presenteras i Hälso- och sjukvård -- en strategistudie (F

1993:14).

Spri har i ett flertal rapporter under senare tid berört

frågor om såväl sjukvårdsmodeller som kvalitetssäkring (se t.ex.

rapporterna 344 och 350--354).

I betänkandet 1990/91:SoU4 behandlade utskottet motioner

om gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan

vård (s. 20 f.). Utskottet redovisade bestämmelserna om

regionindelning m.m. i 9 § hälso- och sjukvårdslagen samt en

översikt av riksavtalet för hälso- och sjukvård med till avtalet

vissa tillhörande förteckningar med närmare bestämmelser.

Utskottet redovisade vidare det då pågående projektet VÄGVAL,

ett samarbete mellan Landstingsförbundet, Socialdepartementet

och Socialstyrelsen om en översyn av frågor kring vårdens

struktur, organisation och styrning m.m. Utskottet gjorde

därefter följande bedömning.

Målet för hälso- och sjukvården -- en god hälsa och en vård på

lika villkor för hela befolkningen -- förutsätter bl.a. en god

samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen. Det är inte rationellt

att varje enskilt landsting bygger upp kompetens och avsätter

resurser för alla nödvändiga vårdinsatser. Bestämmelserna om

regional samverkan och om regionindelning har tillkommit för att

underlätta och förbättra det nödvändiga samarbetet och samverkan

mellan sjukvårdshuvudmännen. Ett medel för den nödvändiga

samverkan har varit det riksavtal för hälso- och sjukvård som

träffats av landstingen och de rekommendationer i form av

förteckningarna E och R till detta avtal som årligen fastställs

av Landstingsförbundets styrelse. När det gäller områden som

gråstarr-, höftleds- och kranskärlsoperationer har staten gjort

särskilda satsningar, inte minst ekonomiska, för att underlätta

samarbetet mellan sjukvårdshuvudmännen.

Ett omfattande utredningsarbete har initierats inom ramen för

det s.k. VÄGVAL-projektet. Inom ramen för detta skall såväl

primärvård som länssjukvård och regionsjukvård analyseras. Inom

Landstingsförbundet pågår vidare en utvärdering av förteckning

R. Vilka effekter detta arbete kan få för det regionala

samarbetet inom hälso- och sjukvården är dock fortfarande

oklart.

Med hänsyn till det anförda avstyrktes då aktuella motioner.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att flertalet av de frågeställningar som

aktualiseras i motionsyrkandena faller inom ramen för direktiven

till Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation, HSU 2000, eller Utredningen om prioriteringar inom

hälso- och sjukvården.

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade allmänt positiva

inställning till det pågående förnyelsearbetet inom hälso- och

sjukvården. Samtidigt vill utskottet erinra om sitt uttalande i

samband med behandlingen av forskningspropositionen att det är

angeläget att effekterna av omstruktureringen av den kliniska

forskningen följs upp. Med hänsyn till den betydelse som

vetenskaplig utvärdering av använda metoder har för att

sjukvården skall kunna bedrivas rationellt, vidhåller utskottet

sin uppfattning att denna forskning måste öka och ges ökat stöd.

Utskottet har inhämtat att dessa frågor behandlas av en särskild

expert och till honom knuten referensgrupp, samt att en central

grupp för behandling av dessa frågor har tillsatts inom

Utbildningsdepartementet. Därvid tas behövliga kontakter med

olika expertorgan, däribland Statens beredning för utvärdering

av medicinsk metodik (SBU). Arbete pågår också inom olika

myndigheter m.m. för att följa utvecklingen och belysa

konsekvenserna i olika avseenden av pågående förändringar inom

hälso- och sjukvårdens område. Även kvalitetssäkring tas upp i

utredningsarbetet och behandlas i nyligen meddelade

föreskrifter.

Utskottet anser att regeringens kommande förslag med anledning

av det pågående utredningarbetet bör avvaktas innan riksdagen

tar något initiativ i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför

motionerna So439 (s) yrkande 7, So449 (s) yrkande 4, So460 (nyd)

yrkandena 4--6, So462 (fp), So473 (m), So480 (kds), So492 (kds),

So500 (-), So513 (-) yrkande 5 och Sf234 (nyd) yrkande 9.

När det gäller effekterna av patientavgifterna har HSU 2000 i

uppdrag att analysera patientavgifternas roll inom hälso- och

sjukvården: som finansieringskälla, som styrinstrument och

avgifternas fördelningspolitiska betydelse. Förhöjda avgifter

måste enligt direktiven kombineras med ett effektivt

högkostnadsskydd. Även Prioriteringsutredningen har att beakta

avgifternas effekter som prioriteringsinstrument. I samband med

uppföljningen av Ädelreformen har Socialstyrelsen uppmärksammat

skillnader i uttag av avgifter mellan olika kommuner. Frågan

följs upp inom Socialstyrelsen och en rapport kommer att

presenteras i början av december 1993. Regeringen kommer att

tillsätta en särskild utredning beträffande effekterna av

avgifterna inom handikappomsorgen. Utskottet anser att

resultatet av dessa utredningar och av den pågående översynen

bör avvaktas innan riksdagen överväger att ta något initiativ i

dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motion So439 (s)

yrkande 4. Utskottet avstyrker också motion So443 (nyd).

Primärvårdsfrågor m.m.

Motioner

I motion 1992/93:So464 av Isa Halvarsson och Christer

Lindblom (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om egenvård.

Motionärerna anser att det är viktigt med en fortsatt satsning

på egenvården. De anknyter till det pågående systemskiftet inom

hälso- och sjukvården och anför att valfriheten för människorna

ökar samtidigt som pressen på kostnadseffektivitet är hård.

Satsningarna på ökade kunskaper om egenvård är på väg att komma

i skymundan. Motionärerna anser att ett husläkarsystem ger

större möjligheter till effektivare satsningar på egenvård.

I motion 1992/93:So452 av Lennart Brunander (c) hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en helhetssyn på individen och utformandet av en

friskvårdsstrategi, som tar hänsyn till sambandet mellan hälsa,

gemenskap och miljö.

I motion 1992/93:So471 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp,

c, kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om att sjuksköterskans och barnmorskans

professionella kompetens bör tillvaratas i folkhälsoarbetet

(yrkande 1). Motionärerna anför att det folkhälsoarbete som

distriktssköterskan och barnmorskan sedan länge utfört i den

öppna vården i nära kontakt med och i samarbete med befolkningen

måste beaktas väl i den kommande omstruktureringen av vården.

Även skolsköterskor och bvc-sköterskor bör omnämnas i detta

sammanhang. Genom sin uppsökande verksamhet, sin närhet till

befolkningen och sitt samarbete med socialtjänsten och

barnomsorgen har dessa yrkesgrupper en områdesbaserad kunskap

som inga andra inom primärvården besitter och som det är viktigt

att slå vakt om även i framtiden, anser motionärerna. Vidare

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att barnmorskorna

bör ges ett utvidgat yrkesansvar (yrkande 3). Motionärerna

anser att barnmorskorna bör få receptförskrivningsrätt inom

preventivmedelsområdet men också vad avser en del andra

läkemedel. Deras arbete skulle därigenom effektiviseras.

I motion 1992/93:So510 av Margareta Winberg m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om barnmorskors rätt att förskriva preparat för

antikonception i efterhand (yrkande 4). Motionärerna anser

att de barnmorskor som redan har rätt att förskriva p-piller

också bör få rätt att förskriva preparat för antikonception i

efterhand.

Bakgrund m.m.

I betänkandet 1991/92:SoU15 behandlade utskottet flera

motioner under rubriken Husläkarsystem m.m. (s. 82 f.),

däribland en motion om behovet av en helhetssyn på individen och

utformandet av en friskvårdsstrategi som tar hänsyn till

sambandet mellan hälsa och miljö. Vidare behandlades motioner om

mödra- och barnhälsovårdens verksamhet och organisation i ett

system med husläkare, distriktssköterskornas roll i framtiden

och barnmorskors rätt att förskriva preventivmedel. Utskottet

utgick ifrån (s. 86) att även de roller som andra yrkesgrupper

än läkare bör ha i framtiden, t.ex. sjuksköterskor,

distriktssköterskor och barnmorskor, skulle komma att övervägas

när ett system med husläkare utformades. Även frågor om behovet

av omarbetning av reglementen för dessa grupper samt frågor om

förskrivningsrätt m.m. torde då övervägas, skrev utskottet som

ansåg att riksdagen inte borde föregripa regeringens

ställningstaganden i dessa frågor.

Frågan om privatanställda barnmorskors förskrivningsrätt

behandlades dessförinnan i betänkandet SoU 1987/88:16

vartill hänvisas (s. 18 f.).

Det nyligen beslutade husläkarsystemet (prop. 1992/93:160,

SoU22 rskr. 355) vilket skall vara fullt genomfört vid

utgången av år 1995 innebär att alla invånare i Sverige skall

få möjlighet att själva välja en husläkare. I huvudsak ställde

sig utskottet bakom regeringens förslag i propositionen.

Förslaget innebär att husläkaren får ett tydligt och preciserat

ansvar för de personer som valt honom till sin husläkare. Vissa

grundkrav måste vara uppfyllda för att en verksamhet skall kunna

betraktas som husläkarverksamhet. Dessa skall vara lika över

hela landet. För att verksamheten skall kunna anpassas efter

lokala behov och förutsättningar och för att

sjukvårdshuvudmännen skall kunna fullgöra det ansvar som åläggs

dem enligt HSL skall sjukvårdshuvudmannen kunna fastställa ett

husläkaråtagande inom sitt sjukvårdsområde som utöver

grundkraven även kan innefatta läkarinsatser inom övrig

primärvård samt skyldighet att tillhandahålla insatser av

distriktssköterska. Bärande motiv för husläkarsystemet är

tillgänglighet och kontinuitet. Det är husläkarens uppgift att

se till att man som patient får den vård man behöver på rätt

vårdnivå. Kontinuitet i vården står i detta sammanhang för en

effektiv samverkan mellan olika personalkategorier och mellan

olika vårdnivåer för att på bästa sätt tillgodose en patients

vårdbehov. När det gäller husläkaren och omvärlden poängterade

utskottet (s. 37) att avgörande för en fortsatt positiv

utveckling av den öppna vården på primärvårdsnivå är att

samspelet mellan husläkaren och andra yrkesgrupper fungerar väl.

Detta gäller, enligt utskottet, i särskilt hög grad vid vården

och omhändertagandet av utsatta grupper. Husläkarverksamheten

kräver samverkan med bl.a. distriktssköterskor och personal inom

barn- och mödrahälsovården. Utskottet uttalade (s. 37) att det

kunde se flera fördelar med ett områdesansvar för

distriktssköterskorna och underströk att det i propositionen

inte fanns någonting som motsade att distriktssköterskorna även

fortsättningsvis skall ha ett sådant ansvar.

I propositionen föreslogs vidare att läkemedel som får

förskrivas av distriktssköterskor omfattas av samma

prisnedsättning och kostnadsbefrielse som läkemedel som

förskrivs av läkare. Vidare förordades att en ny

försöksverksamhet genomförs i syfte att vidga

läkemedelssortimentet vad gäller distriktssköterskornas

förskrivningsrätt.

Regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag till

kompletterande bestämmelser i vissa hänseenden såvitt gäller

husläkarsystemet. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag.

Regeringen har nyligen gett direktiv för en parlamentarisk

Husläkardelegation (dir. 1993:76) med uppgift att under

tiden den 1 juli 1993--den 30 juni 1996 följa utvecklingen och

effekterna av husläkarreformen. Delegationen skall uppmärksamma

regering och riksdag på behov av eventuella förändringar och

särskilt följa och bedöma reformens effekter på fördelningen av

husläkare och andra läkare över landet samt frågor som rör

producent- och konkurrensneutralitet. Vidare skall delegationen

bl.a. följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar

husläkaråtagandena, hur medborgarna informeras m.m. Delegationen

bör också i övrigt kunna ta upp andra frågor som kan

aktualiseras till följd av husläkarreformen, heter det i

direktiven.

Regeringen har nyligen uppdragit åt Läkemedelsverket och

Socialstyrelsen att i samarbete förbereda och följa upp en

försöksverksamhet med ett vidgat läkemedelssortiment vad gäller

distriktssköterskornas förskrivningsrätt. Försöksverksamheten

skall kunna inledas den 1 april 1994 och bör omfatta tre år.

I departementspromemorian Ds 1992:61 Samordnade bestämmelser

om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen föreslår

utredaren Kay Gunnar Wilow, som haft regeringens uppdrag att

utreda i vilken utsträckning olika yrkesgrupper inom hälso- och

sjukvården bör omfattas av bestämmelser utöver de föreskrifter

som finns i tillsynslagen, att en lag införs om åligganden för

hälso- och sjukvårdspersonalen. Utredningsförslaget innebär

bl.a. att allmänna läkarinstruktionen, reglementet för

sjuksköterskor och reglementet för barnmorskor skall upphöra att

gälla. Efter remissbehandling bereds nu förslaget i

Socialdepartementet.

Läkemedelsverket har efter ett expertmöte i våras givit ut

behandlingsrekommendationer om antikonception. Under rubriken

Postkoital antikonception redovisas bl.a. att denna behandling

bör reserveras för kvinnor som hamnat i en nödsituation t.ex.

efter våldtäkt. En metod är hormonell och innebär att flera

tabletter (p-piller) tas med korta intervaller på visst sätt

efter ett oskyddat samlag. Återbesök bör ske 3-4 veckor efter

behandling. Eftersom metoden inte är fullständigt säker och kan

leda till uttalade biverkningar bör den enligt

rekommendationerna endast användas av läkare eller av barnmorska

efter personlig delegation av läkare. Behandlingen bör alltid

följas upp. Någon metod som fungerar som "dagen-efter-piller"

att tas upprepade gånger under menstruationscykeln finns inte

tillgänglig för allmänt bruk. (Information från Läkemedelsverket

nr 1993:4).

Regeringen har uppdragit åt Läkemedelsverket att i samråd

med Socialstyrelsen utreda om barnmorskor med rimliga krav på

medicinsk säkerhet självständigt kan medges rätt att förskriva

läkemedel som används i födelsekontrollerande syfte. Enligt

uppdraget är det av särskild vikt att frågan bereds med

beaktande av att barnmorskor som idkar enskild verksamhet ofta

arbetar utan läkares förmanskap. Läkemedelsverket har

förberett föreskrifter angående vilka läkemedel

förskrivningsrätten skall omfatta. Socialstyrelsens förslag

till Allmänna råd och föreskrifter har nyligen varit på remiss

och remissynpunkterna bearbetas för närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det husläkarsystem som införs från

årsskiftet i huvudsak tillgodoser de syften som framförs i

motionerna So464 (fp) och So452 (c). Egenvården berörs också i

Prioriteringsutredningens arbete. Motionerna avstyrks.

Husläkarsystemet förutsätter en effektiv samverkan mellan

olika personalkategorier och mellan olika vårdnivåer för att på

bästa sätt tillgodose patienternas vårdbehov. Avgörande för en

fortsatt positiv utveckling av den öppna vården på

primärvårdsnivå är att samspelet mellan husläkaren,

distriktssköterskor och personal inom barn- och mödrahälsovården

fungerar väl. Husläkardelegationen skall ha till uppgift bl.a.

att följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar husläkaråtagandena.

Delegationen skall vidare uppmärksamma regering och riksdag på

behov av eventuella förändringar. Något intiativ från riksdagen

behövs inte med anledning av motion So471 (m, s, fp, c, kds)

yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks.

Frågan om en självständig rätt för barnmorskor att förskriva

läkemedel som används i födelsekontrollerande syfte övervägs för

närvarande i Läkemedelsverket och Socialstyrelsen. Utskottet

avstyrker därför motionerna So471 (m, s, fp, c, kds) yrkande 3

och So510 (s) yrkande 4.

Akutsjukvården

I motion 1992/93:So444 av Leif Bergdahl (nyd) berörs olika

aspekter på en bättre akutsjukvård. Motionären hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att förbättra kvaliteten i det akuta

omhändertagandet av svårt skadade och sjuka genom att införa

specialiteten "emergency medicine" efter anglosaxiska förebilder

(yrkande 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att bygga upp särskilda

traumacentra i Sverige efter amerikansk förebild (yrkande

2), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ambulans- och helikopterverksamheten

måste byggas ut (yrkande 3), att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att akut

omhändertagande av svårt skadade personer måste ges högre

prioritet inom sjukvården (yrkande 4), att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

kompetensgraden för de jourhavande inom akutsjukvården måste

höjas (yrkande 5), att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av

prestationsersättning på akutmottagningar i syfte att locka mer

kvalificerade läkare att tjänstgöra där (yrkande 6), samt

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

frågan om akutsjukvårdens organisation utreds i syfte att minska

dödligheten och att förbättra förutsättningarna för ett positivt

och snabbare vårdresultat för patienterna samt i övrigt höja

effektiviteten och minska kostnaderna såväl för den enskilde som

för samhället, allt i enlighet med de förslag som framförts i

motionen (yrkande 7). I motionen anförs att i framför allt

USA har särskilda traumacentra byggts upp. Erfarenheterna där

har varit mycket goda, och studier har visat en dramatisk

minskning i andelen dödsfall och allvarliga komplikationer.

Erfarenheten där har också visat att ambulans- och

helikopterverksamheten måste byggas ut samtidigt med

centraliseringen av traumavården. Enligt motionären har akut

omhändertagande av svårt skadade personer inte getts någon högre

prioritet inom sjukvården i Sverige. Det råder en starkt

decentraliserad organisation, och bemanningen och resurserna vid

respektive akutmottagning och akutsjukhus är högst varierande.

I Socialstyrelsens aktiva uppföljning har akutverksamheten

granskats i olika delar av landet. I en projektrapport från

februari 1992, Trauma och astma, Medicinsk revision

1988--90, redovisas iakttagelser från Västerbottens och

Norrbottens läns landsting. Syftet med studien angavs vara att

granska och utvärdera det akuta omhändertagandet inom två

områden med olika krav på sjukvårdsorganisationen, nämligen

patienter med svåra trauma och astma, som grund för en

diskussion om kvalitet och säkerhet, och för

sjukvårdshuvudmännens eget förändringsarbete.

I en inledande sammanfattning till rapporten sägs följande

beträffande trauma.

De resultat som erhållits ger anledning till en diskussion om

att kategoriindela och nivåstrukturera akutsjukhusen, och att

därvid säkerställa personella och materiella resurser som

motsvarar kraven på adekvat traumavård. En förutsättning för en

mer koncentrerad akutsjukvårdsorganisation är vidare ett väl

fungerande sjuktransportsystem. Ambulanssjukvården bör därför

förstärkas med ökad tillgång till ambulanshelikopter.

Följande sägs om astma.

De resultat som erhållits ger anledning till en diskussion om

en förbättrad och kontinuerlig utbildning av den vårdpersonal

som kommer i kontakt med astmapatienter, samt en förbättring av

patienternas kunskaper om sin egen sjukdom. Detta gäller inte

minst primärvården, där allt fler astmapatienter sköts. Denna

rapport behandlar dock endast den slutna vården.

Socialstyrelsen gjorde i april i år en samtidig inspektion

av ett antal akutmottagningar spridda över hela landet. I en

rapport däröver sägs inledningsvis att akut- och

jourverksamhetens omfattning och kvalitet har stor aktualitet i

många landsting. Förutom iakttagelsen i samband med Aktiv

uppföljning där studier från Västerbotten/Norrbotten visade på

konsekvenserna av bristande kompetens, sägs att ett antal

tillsynsärenden hos de regionala tillsynsenheterna har gällt

fall där jourhavande läkares kompetens varit bidragande orsak

till händelseförloppet. Syftet med inspektionen är att som

komplettering till annat material inom ämnesområdet få en

aktuell ögonblicksbild av beredskapen och pågående verksamhet

vid akutmottagningarna en vanlig vardagskväll.

Under rubriken Slutsatser har bl.a. följande redovisats (s. 15

i rapporten).

Inspektionen har visat att beredskapen för akut

omhändertagande nattetid generellt sett är god. Tillgängligheten

till akutmottagningarna är också bra.

Väntetiderna var ibland långa, trots att det inte fanns så

många patienter i väntrummet. Det är ovanligt med riktlinjer för

inkallande av bakjour vid långa väntetider.

Våra iakttagelser vid inspektionen och den senare insamlade

statistiken över antalet sökande till akutmottagningarna stöder

slutsatsen att antalet akutmottagningar, som är öppna nattetid,

bör kunna reduceras och akut verksamhet koncentreras till färre

sjukhus.

Som primärjour tjänstgör vid några av de mindre sjukhusen

AT-läkare med kort erfarenhet (2--3 mån). På flertalet sjukhus,

där AT-läkare är primärjour, finns dock stöd i form av

mellanjour eller genom att bakjouren befinner sig på

akutmottagningen eller är lätt tillgänglig i hemmet. Styrelsens

principiella inställning är att AT-läkare inte ensamma bör

tjänstgöra som primärjour. Självfallet måste den som fullgör

AT-tjänstgöring få tillfälle att självständigt undersöka och

bedöma akuta fall, men detta måste under en inskolningsperiod

ske under direkt handledning av en mera erfaren läkare, som hela

tiden finns tillgänglig på sjukhuset.

Inspektionen gav ett något överraskande resultat beträffande

kirurgbakjourerna vid region/undervisningssjukhusen.

Trots att det ingick i förutsättningarna för inspektionen att

bakjouren ombads komma in till akutmottagningen och detta

förklarades för vederbörande vid telefonsamtalet, infann sig

endast tre av de åtta inkallade. Man kan givetvis ha förståelse

för att en inspektion av tillsynsmyndigheten inte i

angelägenhetsgrad kan jämföras med omhändertagande av offren

efter en större trafikolycka. Mera oroande är uppgifterna från

nattpersonalen på vissa akutmottagningar att bakjouren endast

får kontaktas av mellanjouren, att bakjouren aldrig tillkallas

eller ens underrättas, när både primär- och mellanjouren är

upptagna av var sin pågående operation och inte heller

tillkallas om väntetiden för icke omhändertagna patienter på

akutmottagningen uppgår till 6--7 timmar.

I Läkartidningen nr 34/1993 s. 2778 f. redovisas

resultatet av en delstudie av bemanningen vid landets

akutsjukhus under jourtid. Delstudien ingår i ett projekt vid

SBU rörande omhändertagande av trafikolycksfall i den svenska

sjukvården. Artikeln har rubriken "Skicka akutfallen direkt till

specialist! Oekonomiskt med oerfaren i primärjouren".

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att Socialstyrelsen inom ramen för sin

uppföljnings- och tillsynsverksamhet tagit upp frågor om akut-

och jourverksamhetens omfattning och kvalitet. Utskottet utgår

från att de av Socialstyrelsen påtalade konsekvenserna av

bristande kompetens inom jourverksamheten därvid kommer att

beaktas. Något intitiativ från riksdagen behövs därför inte.

Motion So444 (nyd) avstyrks.

Vårdgaranti

I motion 1992/93:So442 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl

(båda nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att vårdgarantin

bör omfatta alla hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling

(yrkande 1). Motionärerna anför att införandet av en

vårdgaranti för coronarsjukdom (kranskärl) har medfört avsevärda

förbättringar för denna patientkategori men att detta tyvärr har

skett på bekostnad av andra svårt hjärtsjuka. Väntetiden för

t.ex. en aortaklaffoperation har ökat på många håll. Vidare

hemställer motionärerna om ett tillkännagivande till regeringen

om att väntetiden för utredning och behandling maximalt får vara

tre månader från det tillfälle då behovet uppstått (yrkande

2).

Representanter för staten och Landstingsförbundet

rekommenderade sjukvårdshuvudmännen att införa en s.k.

vårdgaranti fr.o.m. år 1992 för vissa operationer och andra

medicinska insatser. Den patient som omfattas av vårdgarantin

skall bli behandlad inom tre månader från det att patienten har

satts upp på vårdplaneringslista. Om patienten inte skulle kunna

bli behandlad inom denna tid på den egna kliniken, skall

patienten erbjudas vård vid annan klinik inom sjukvårdsområdet,

hos annan sjukvårdshuvudman eller hos privat vårdgivare.

Följande tio behandlingar/insatser omfattas av vårdgarantin,

nämligen utredning och behandling av kranskärlssjukdomar, total

ledplastik i höft- och knäled, operationer av gråstarr,

operation av gallstenssjukdom, operation av ljumskbråck,

operation av godartad prostataförstoring, kirurgisk behandling

av urininkontinens hos kvinnor, kirurgisk behandling av prolaps

(framfall) samt utprovning av hörapparat.

Parterna enades också om att Socialstyrelsens allmänna råd

skall vara vägledande för bedömningen av vilka patienter som

omfattas av vårdgarantin. Vidare var parterna överens om att

effekterna av vårdgarantin måste följas upp vad gäller

produktion, väntetider, indikationer och konsekvenser för andra

patientgrupper m.m. Detta arbete skulle bedrivas gemensamt av

Socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Statligt bidrag

lämnades engångsvis med sammanlagt 500 miljoner kronor för år

1992 till berörda sjukvårdshuvudmän.

I allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:11 God vård i

rätt tid anger styrelsen riktlinjerna för vilka indikationer som

skall bilda underlag för läkarnas bedömning. De allmänna råden

skall medverka till att människor bedöms på samma medicinska

grunder.

I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet

motionsyrkanden liknande de nu aktuella (s. 125 f.). Utskottet

uttalade att vårdgarantin är ett viktigt medel för att utjämna

väntetiderna i landet för vissa angelägna operationer och

behandlingar. Effekterna av vårdgarantin vad gäller produktion,

väntetider och konsekvenser för andra patientgrupper m.m. skall

följas upp. Riksdagen hade inte anledning att då överväga någon

förändring av vårdgarantin. Motionsyrkandena avstyrktes.

Vårdgarantin gäller även under år 1993 enligt den s.k.

Dagmaröverenskommelsen för detta år (prop. 1992/93:17 s. 25

f.).

I propositionen anges att parterna har kunnat konstatera att

erfarenheterna av vårdgarantin hittills är goda samt att det

rådde enighet om att det var angeläget att ett rikstäckande

vårdgarantisystem med gemensamma indikationer och möjlighet att

remittera patienter över hela landet bibehålls även 1993.

Landstingsförbundet skulle rekommendera sjukvårdshuvudmännen

riktlinjer för en fortsatt vårdgaranti under år 1993.

I budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 6 s. 79)

angavs att ännu inget fanns som tydde på att andra

behandlingsinsatser fått stå tillbaka till följd av de insatser

som gjorts inom de områden som vårdgarantin omfattar.

En arbetsgrupp med företrädare för Socialstyrelsen och

Landstingsförbundet följer utvecklingen och erfarenheterna av

vårdgarantin.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att styrelsen

kontinuerligt via sitt medicinska råd för hjärt/kärlsjukdomar

har kunnat följa utvecklingen och dragit slutsatsen att

sjukhusen har kunnat prioritera på ett för patienterna riktigt

sätt, möjligen med undantag för Karolinska sjukhuset där det

funnits resursproblem för just klaffoperationer. Diskussion har

enligt uppgift förts om möjligheterna att öppna en ny klinik vid

Huddinge sjukhus. För att möta resursbristen har Stockholms läns

landsting enligt uppgift köpt en del kapacitet av Sophiahemmet.

Utskottet gör följande bedömning.

Effekterna av den fr.o.m. år 1992 införda vårdgarantin följs

upp av Socialstyrelsen och Landstingsförbundet. Riksdagen bör

därmed inte överväga något initiativ med anledning av motion

So442 (nyd). Motionen avstyrks.

Samverkansavtal

I motion 1992/93:So455 av Anita Jönsson och Jarl Lander

(s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om samverkansavtal. Motionärerna anför att

samverkansavtal tecknas med privata vårdgivare av

sjukvårdshuvudmannen. Avtalet meddelas till Försäkringskassan

och läkaren blir därefter ansluten dit. När avtalet är tecknat

har sjukvårdshuvudmannen, enligt motionärerna, inget inflytande

på verksamheten. Kostnaderna för samverkansavtalet dras av från

statsbidraget till landstingen. När en praktik överlåtes

beräknas ersättning för utrustning m.m. men också för eventuellt

förekommande samverkansavtal. Det finns enligt motionärerna en

handel med samverkansavtal vilket innebär att landstingen blir

bundna till samverkansavtalen för all framtid utan att kunna

påverka vem som har avtalet eller i övrigt kunna kräva

kvalitetskontroll eller samarbete.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt vad utskottet har erfarit är sjukvårdshuvudmännen när

de träffar samverkansavtal med privata vårdgivare i allmänhet

angelägna om att sedvanliga avtalsvillkor skall gälla

beträffande personligt ansvar, avtalstidens längd, uppsägning av

avtalet m.m. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte.

Motion So455 (s) avstyrks.

Tolkar inom sjukvården

I motion 1992/93:So432 av Berith Eriksson m.fl. (v)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

tolkverksamheten enligt vad i motionen anförts om nödvändigheten

av att använda auktoriserade tolkar. Motionärerna anför att

enligt uppgift från olika landsting, förekommer det att man i

stället för auktoriserade tolkar använder sig av anhöriga,

vänner eller personal. Det är vanligare nu när olika enheter har

fått ett eget budgetansvar. Det är ett sätt att spara pengar. Då

anhöriga, vänner eller personal används som tolkar blir det

brister i patientens säkerhet. Dessa behöver inte följa de

etiska regler som finns om att vara neutral och opartisk. De har

kanske inte heller tystnadsplikt. Missförstånd kan lättare

uppstå och slutsatser dras av felaktig information, heter det i

motionen.

I Hälso- och sjukvårdslagen med kommentarer av Jan Sahlin

(tredje upplagan 1990) sägs bl.a. följande i kommentarerna till

lagens 2 a § såvitt gäller upplysningar till invandrare

(FL=Förvaltningslagen).

Enligt 8 § FL bör alla myndigheter, som har att göra med någon

som ej behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel-

eller talskadad, vid behov anlita tolk. Denna grundprincip får

anses vara vägledande också inom den offentliga hälso- och

sjukvården, även om paragrafen till följd av bl.a. FL:s allmänna

systematik -- den dagliga verksamheten inom vården kan inte

anses vara en del av "förvaltningsmyndigheternas handläggning av

ärenden" (1 § FL) -- inte är formellt tillämplig där. Det bör

emellertid i sammanhanget erinras om att de regler i FL som

berör myndigheternas serviceskyldighet också gäller annan

förvaltningsverksamhet hos myndigheter än handläggning av

ärenden och att därmed skyldigheten i 4 § FL att "lämna

upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till

enskilda i frågor som rör myndigheternas verksamhetsområde" ofta

får anses inkludera ett åliggande att biträda med tolkservice

när det blir nödvändigt i en vårdsituation, "i den utsträckning

som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov

av hjälp och myndigheternas verksamhet".

Utskottet har från Landstingsförbundet inhämtat att frågan

om tolkkostnader i samband med hälso- och sjukvård till

asylsökande och flyktingar är aktuell. Landstingsförbundet och

Statens invandrarverk har sedan 1985 tecknat centrala

överenskommelser om ersättning till sjukvårdshuvudmännen för

hälso- och sjukvård till asylsökande och flyktingar.

Överenskommelserna har även omfattat ersättning för

tolkkostnader. Från och med 1993 har Statens invandrarverk sagt

upp den centrala överenskommelsen. Avsikten är enligt uppgift

att träffa lokala överenskommelser med berörda

sjukvårdshuvudmän. Verket menar att sjukvårdshuvudmännen skall

svara för tolkkostnaderna. Flera landsting har nyligen

tillskrivit regeringen (Kulturdepartementet) och hemställt att

regeringen omprövar invandrarverkets beslut att inte betala

tolkkostnader i samband med hälso- och sjukvård åt asylsökande

och flyktingar.

I Kulturdepartementet bereds för närvarande dessa frågor

såväl i form av enskilda överklagningsärenden som förberedelser

med en proposition vilken har aviserats till november.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall hälso-

och sjukvården bedrivas så att den uppfyller kraven på en god

vård. Detta innebär bl.a. att den skall vara av god kvalitet och

tillgodose patientens behov av trygghet i vården och

behandlingen, bygga på respekt för patientens självbestämmande

och integritet samt främja goda kontakter mellan hälso- och

sjukvårdspersonalen. Av bestämmelser (4 och 8 §§) i

förvaltningslagen (1986:223) följer att tolk vid behov bör

anlitas inom den offentliga hälso- och sjukvården.

Frågan om vilken tolk som skall anlitas i ett enskilt fall är

en känslig fråga som måste få ökad uppmärksamhet utifrån

patientens situation och önskemål. Något initiativ från

riksdagens sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So432

(v).

Kunskaper i invandrarspråk

I motion 1992/93:Sf644 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om meritvärdering av kunskaper i invandrarspråk vid

tillsättning av vissa tjänster (yrkande 5). Motionärerna

anför att vård och omsorg till äldre invandrare ofta stöter på

problem till följd av dessa invandrares bristande kunskaper i

svenska. Ett sätt att möta dessa svårigheter kan, enligt

motionärerna, vara att räkna kunskaper i invandrarspråk som en

merit vid tillsättningen av tjänster vilka till väsentlig del

har invandrargrupper som vård- och omsorgstagare.

I betänkandet 1992/93:SoU16 behandlade utskottet motioner

om invandrares situation, bl.a. behov av vård och omsorg på det

egna språket. Motionerna tog sikte på äldre invandrare (s. 15

f.). Utskottet anförde sammanfattningsvis att det utgick ifrån

att regeringen noga följer frågan om äldre invandrares speciella

situation och senare återkommer med förslag. Något uttalande med

anledning av de då aktuella motionerna behövdes inte.

Från Landstingsförbundet har inhämtats att landstingen

sköter sin rekryteringspolicy självständigt. I riktlinjer eller

personalpolitiska program hos många landsting anges emellertid

att kunskaper i visst invandrarspråk kan beaktas som en särskild

merit vid tillsättning av viss tjänst.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser det angeläget att sjukvårdshuvudmännen beaktar

de problem som tas upp i motionen. Något initiativ från

riksdagens sida behövs inte i de frågor som tas upp i motion

Sf644 (s) yrkande 5. Yrkandet avstyrks därför.

Examination av medicinalpersonal med utländsk examen

I motion 1992/93:So420 av Olle Schmidt m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om förändringar i förutsättningarna för undervisning/examination

för erhållande av svensk legitimation av medicinalpersonal.

Motionärerna anför att personer som har utländsk medicinsk

utbildning kan efter komplettering erhålla svensk legitimation.

Förutsättningarna är bl.a. godkänt språkprov och godkänd kurs i

svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning. Motionärerna anför att

det är två problem, dels att antalet kurser per år är

otillräckligt i förhållande till antalet personer med adekvat

bakgrund, dels att det inte finns någon gräns för antalet gånger

en person som misslyckats i examineringen får försöka igen. Det

orsakar köer till kurserna.

Utskottet behandlade i betänkandet 1992/93:SoU1 en motion

med krav på översyn av Socialstyrelsens regler angående

komplettering av utländsk utbildning för svensk

sjuksköterskelegitimation. Det gällde möjligheten att läsa en

del kurser på distans och tentamensmöjligheten på fler orter

m.m. Utskottet konstaterade (s. 15) att en del av de hinder

motionärerna pekat på hade undanröjts samt att arbetet för att

ta bort ytterligare hinder fortsatte inom Socialstyrelsen. Något

initiativ från riksdagens sida behövdes inte. Utskottet

avstyrkte motionen.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att det inte är några

köer till kurserna i svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning.

Läget är emellertid annorlunda beträffande språkkurserna och

språkproven med anledning av att språkproven inte klaras lika

lätt. Socialstyrelsen har ekonomiska resurser för att genomföra

språkprov för en kursomgång på respektive studieort (fem

studieorter med ca 15 kursplatser på respektive ort). Tidigare

bidrog också länsarbetsnämnderna med en del resurser så till

vida att stöd gavs till enskilda arbetssökande för att genomföra

dessa kurser. I början av innevarande år skrev Socialstyrelsen

till Arbetsmarknadsstyrelsen i anledning av att det kommit till

Socialstyrelsens kännedom att flera länsarbetsnämnder hade

aviserat att de inte hade möjlighet att, som tidigare, bidra

ekonomiskt till språkkurserna. Socialstyrelsen hoppades på

Arbetsmarknadsstyrelsens stöd i fråga om länsarbetsnämndernas

forsatta insatser. Arbetsmarknadsstyrelsen har svarat att

man i överläggningar med Landstingsförbundet, Socialstyrelsen

och Invandrarverket avsåg att ta upp frågan om s.k.

tillvaratagandeprojekt för utländsk medicinalpersonal och

behandla frågan ur ett mera övergripande perspektiv.

Utskottet gör följande bedömning.

De frågor som tas upp i motion So420 (fp) övervägs av berörda

myndigheter. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte.

Motionen avstyrks.

Kvinnors hälsa

Motioner

Flera motioner tar upp olika aspekter på kvinnors

hälsoproblem.

I motion 1992/93:So448 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c,

kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om insatser för att förebygga ohälsa hos

kvinnor (yrkande 1). Motionärerna anför att samtidigt som

kvinnor lever längre än män uppvisar de enligt tillgänglig

statistik ett sämre hälsotillstånd och högre utnyttjande av

hälso- och sjukvården än männen. Satsningar bör ske på såväl

förebyggande insatser som vård, behandling och rehabilitering.

Som exempel på förebyggande insatser nämns i motionen följande.

Bland yngre kvinnor är det viktigt att sex- och

samlevnadsundervisningen intensifieras för att minska

förekomsten av såväl oönskade graviditeter som sexuellt

överförbara sjukdomar och därmed också behovet av befruktning

utanför kroppen. Insatser måste också göras för att minska

tobaksbruket. Kraftfulla insatser måste genomföras för att skapa

respekt bland unga kvinnor för alkoholen som ett

beroendeframkallande medel men även med tanke på alkohols

fosterskadande effekter. Information om motionens betydelse för

att förebygga sjukdomar i rörelseorganen måste spridas. Också

kostens betydelse för hälsan måste lyftas fram, heter det i

motionen. Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om

vad i motionen anförts om rehabilitering av kvinnor (yrkande

3). Motionärerna anför att rehabiliteringen av kvinnor är

eftersatt. Siffrorna över långtidssjukskrivning,

sjukpensionering och förtidspensionering talar sitt tydliga

språk. Man måste undersöka varför kvinnors rehabilitering inte

lyckats, heter det i motionen.

I motion 1992/93:So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp)

framställs ett flertal yrkanden med krav på insatser för

kvinnors hälsa. Sålunda begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om smärtlindring vid

förlossning (yrkande 7). Motionärerna anser att en

utvärdering måste göras av nytta och risker med de olika

smärtlindringsmetoder som står till buds. Vidare begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om uppföljningar av

kejsarsnitt (yrkande 8). Motionärerna anför att skillnaderna

i frekvensen kejsarsnitt mellan olika kvinnokliniker bör

analyseras närmare med avseende på indikationer och resultat.

Ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om livmoderframfall och urininkontinens begärs också (yrkande

9). Motionärerna anser att kunskapen om effektivare

behandlingsmetoder bör spridas ut i sjukvården så att kvinnor

slipper att besväras i onödan. När det gäller omhändertagandet

av kvinnor med bröstcancer begärs också ett tillkännagivande

till regeringen (yrkande 10). Motionärerna anser att det

finns brister i eftervården som bör omfatta psykiskt stöd och

hjälp med komplikationer som svullen arm, infektioner i

handen/armen etc. De ideella bröstcancerföreningarna gör enligt

motionärerna en ovärderlig insats och bör därför få ökat

samhälleligt stöd för sin verksamhet. Motionärerna begär vidare

ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om åtgärder mot utbrändhet och självmord bland kvinnor

(yrkande 12). Motionärerna framhåller att ensamstående unga

mödrar, kvinnliga läkare, tandläkare och sjuksköterskor är

riskgrupper när det gäller självmord. Bland de bakomliggande

orsakerna finns bl.a. stress, bristande stöd i arbetet och i

hemmet samt mobbning som kan leda till utbrändhet vilket i sin

tur kan leda till självmordsförsök och självmord. Kampanjer och

annat opinionsbildande arbete behövs, heter det i motionen.

Motionärerna anser att det är angeläget att Folkhälsoinstitutet,

Socialstyrelsen, arbetsgivare, facket m.fl. tar problemet på

allvar. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande om vad i

motionen anförts om åtgärder mot "matrubbningar" (yrkande

16). Motionärerna anser att det är en viktig uppgift för

Folkhälsoinstitutet, skolan och hälso- och sjukvården att ändra

på synen på kroppsidealet och att förmedla kunskap om lämplig

kost samt motionens betydelse för hälsan. Slutligen begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om invandrarkvinnors

hälsoproblem (yrkande 17). Motionärerna anser att det är

angeläget att studera hur vården fungerar för invandrarkvinnor.

I motion 1992/93:So485 av Märtha Gårdestig (kds) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om

bristerna i diagnos och behandling av hjärtsjukdom hos kvinnor.

Motionären hänvisar till en undersökning presenterad vid

läkarstämman 1992, vilken visade på stora skillnader mellan

behandlingen av manlig respektive kvinnlig hjärtinfarkt.

Motionären anför att om svenska kvinnor skulle få samma

behandling som svenska män borde ytterligare minst 700 kvinnor

behandlas med läkemedel mot hjärtinfarkt, vilket skulle

potentiellt rädda fler till livet och dessutom förbättra

livskvaliteten samt minska sjukvårdsbehovet hos övriga.

I motionerna 1992/93:So289 (yrkande 7) av Gudrun Schyman

m.fl. (v) och 1992/93:Ju839 (yrkande 5) av Karin Pilsäter

m.fl. (fp, s, kds, nyd, v) framställs snarlika yrkanden. I den

första motionen hemställs sålunda att riksdagen begär att

regeringen utarbetar förslag till lag om att anmälan om våldtäkt

automatiskt skall leda till en tidig möjlighet till

graviditetstest och/eller abortpiller. I den andra begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

hälsovård och graviditetstest. Motionärerna anser att våldtagna

kvinnor måste garanteras att samhället aktivt ger den

information och det stöd, som finns, för undvikande av

graviditet efter våldtäkt. Därför bör rutinerna vid

läkarundersökningar, stödsamtal m.m. i samband med våldtäkt ses

över och aktivt erbjudande om graviditetstest införas som rutin

inom sjukvården.

Bakgrund m.m.

Utskottet har tidigare behandlat motioner om kvinnors hälsa

och forskning därom. Utskottet konstaterade sammanfattningsvis i

betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 145) att kvinnosjukvården var

eftersatt och att kvinnors särskilda hälsoproblem inte fått

tillräcklig uppmärksamhet. Utskottet såg det angeläget att dessa

frågor uppmärksammades ytterligare i framtiden.

Folkhälsoinstitutet har här en viktig uppgift, uttalade

utskottet. Vidare hänvisade utskottet till pågående projekt

initierade av Forskningsrådsnämnden och Institutet för

framtidsstudier och förutsatte att regeringen utan något

initiativ från riksdagens sida noga skulle följa utvecklingen.

Då aktuella motioner avstyrktes. I betänkandet 1992/93:SoU25

behandlades bl.a. ett flertal motioner med yrkanden om

satsningar på forskning om kvinnors hälsa. För en fullständig

redovisning hänvisas till betänkandet (s. 28 f.). Utskottet

konstaterade (s. 30) att det redan tidigare uttalat att det var

angeläget att frågan om kvinnornas särskilda hälsoproblem

uppmärksammas ytterligare i framtiden. Utskottet vidhöll denna

uppfattning. Av stort intresse i sammanhanget var

Folkhälsoinstitutets arbete med ett särskilt program om kvinnors

hälsa. Olika forskningskonferenser med speciell inriktning på

kvinnomedicinsk forskning planeras. Mot bakgrund av det arbete

som sålunda pågick ansågs de då aktuella motionerna

tillgodosedda och avstyrktes.

Ur Folkhälsoinstitutets verksamhetsplan för programmet

Kvinnors hälsa för budgetåret 1993/94 hämtas bl.a. följande.

Det finns oroande tecken på ökad ohälsa hos kvinnor. Bl.a.

ökar de s.k. ohälsotalet bland kvinnor, dvs.

sjukskrivningsfrekvens, arbetsskador och förtidspensioneringar.

Det är framför allt de lägst betalda kvinnorna med de mest

enformiga arbetena och den lägsta graden av inflytande som

drabbas av t.ex. belastningsskador som ökar kraftigt även bland

mycket unga kvinnor.

Kvinnor och män är olika, de har olika hälsoproblem. Men

kvinnors hälsoproblem har uppmärksammats i mindre utsträckning

än männens och de har fått mindre forskningsresurser.

Kunskapsbilden om kvinnors hälsa är både fragmentarisk och

motsägelsefull. För att förebygga sjukdomar och annan ohälsa hos

kvinnor behövs mer kunskap om hur sambanden mellan olika

faktorer i människors liv kan förstärka respektive motverka

risken för ohälsa. Metoder för att förebygga ohälsa bland

kvinnor behöver också utvecklas, både när det gäller primär,

sekundär och tertiär prevention.

Målsättningen för programmet Kvinnors hälsa är att

lägga grunden för och etablera ett kvinnoperspektiv i

folkhälsoarbetet, genom kunskapsutveckling och stöd åt

försöksverksamhet och utvecklingsarbete

klargöra likheter och skillnader i folkhälsan mellan kvinnor

och män, för att kunna förebygga könsspecifik sjukdom och

ohälsa.

För 1994/95 planeras en särskild satsning på kvinnofrågor

hos Folkhälsoinstitutet. 10 miljoner kronor planeras användas

för att förstärka och fördjupa kvinnoperspektivet. Satsningen

omfattar samtliga program. Syftet är att utveckla och bredda

hälsofrämjandet och förebyggande arbete där det finns

tillräcklig kunskap samt genom forskning och

kunskapssammanställning få en bättre bas för det framtida

preventiva arbetet. Under rubriken Tvärsektoriell verksamhet

nämns bl.a. informations- och utbildningsaktiviteter på temat

"självkänsla" i syfte att stärka unga kvinnor och därigenom

främja deras hälsa, utveckla metoder för att främja hälsa och

förebygga ohälsa hos ensamstående mammor och invandrarkvinnor

samt kartlägga medelålders kvinnors och äldre kvinnors

livssituation.

För anorexi/bulimi finns ett särskilt delprogram.

Folkhälsoinstitutet har tillsammans med

Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att analysera

och beskriva förekomsten av anorexi/bulimi samt belysa

möjligheterna att förebygga sjukdomen. Uppdraget har redovisats

i september 1993.

Regeringen har nyligen beslutat direktiv till en kommission

om våld mot kvinnor (dir. 1993:88). I direktiven sägs bl.a.

(s.13).

Läkarundersökningen är mycket betydelsefull för de kvinnor som

har utsatts för våld. Läkaren är ofta en av kvinnans första

kontakter efter ett övergrepp. Detta ställer krav på läkaren i

form av lyhördhet, kunskap och tid. Det kan t.ex. vara viktigt

att ha ett enskilt samtal med kvinnan utan närvaro av anhöriga.

Kommissionen bör kartlägga i vilken omfattning och i vilka

situationer hälso- och sjukvården kommer i kontakt med kvinnor

som har utsatts för våld. Därvid bör kommissionen redovisa om

det finns hinder för att inom hälso- och sjukvården ge dessa

kvinnor adekvat stöd och behandling och lämna förslag om hur

sådana eventuella hinder kan övervinnas. -- -- --

Under senare tid har förslag, bl.a. i riksdagen, väckts om

inrättande av särskilda s.k. våldtäktskliniker. Detta är i

första hand en fråga för berörda huvudmän inom hälso- och

sjukvården. Det finns dock skäl att närmare studera lämpligheten

i att inrätta sådana kliniker. Kommissionen bör därför överväga

om det finns behov av att inrätta en eller flera s.k.

våldtäktskliniker och om så är fallet närmare ange

förutsättningarna för en sådan verksamhet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller inställningen att det är angeläget att

kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas ytterligare.

Folkhälsoinstitutets arbete med ett särskilt program om kvinnors

hälsa samt planerna på en särskild satsning för att förstärka

och fördjupa kvinnoperspektivet är därvid angeläget. Mot

bakgrund av det arbete som redan pågår eller planeras får

motionsyrkandena So448 (fp, m, c, kds) yrkandena 1 och 3, So475

(fp) yrkandena 7--10, 12 och 16--17 samt So485 (kds) anses

tillgodosedda och avstyrks därför.

När det gäller rutinerna vid läkarundersökningar, stödsamtal,

erbjudande om graviditetstest m.m. för kvinnor som blivit

våldtagna kan utskottet konstatera att dessa frågor omfattas av

direktiven för den nyligen tillsatta kommissionen om våld mot

kvinnor. Något initiativ från riksdagen behövs inte.

Motionsyrkandena So289 (v) yrkande 7 och Ju839 (fp, s, kds,

nyd, v) yrkande 5 avstyrks därför.

Kvinnlig könsstympning

Motioner

I flera motioner krävs satsningar på information och

utbildning om kvinnlig könsstympning.

I motion 1992/93:U224 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m,

fp, c, nyd, v) begärs tillkännagivande till regeringen om vad

i motionen anförts om information till och utbildning av

invandrarkvinnor i vårt land (yrkande 1). Motionärerna anför

att det är viktigt att på alla sätt och med alla medel stödja de

människor som kämpar mot dessa gamla, skadliga och barbariska

traditioner. De traditionella "barnmorskorna", kvinnor utan

utbildning, som hjälper till vid förlossningar och som utför

könsstympningar med glasskärvor eller rakblad som redskap måste,

enligt motionärerna, påverkas att inse skadligheten av sin

hantering så att de slutar med den verksamheten. Eftersom det

finns många invandrarkvinnor i vårt land som är könsstympade,

bör kunskaper om könsstympning också spridas till dem, heter det

i motionen. Motionärerna anför vidare att även sjukvårdspersonal

i vårt land möter problemet. Frågor som sjukvårdspersonalen kan

ställas inför är om könsstympade kvinnor som genomgått en

förlossning skall rekonstrueras i enlighet med vad deras

tradition kräver. Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver stöd

och utbildning i denna fråga (yrkande 2). Detta bör ges

regeringen till känna.

I motionerna 1992/93:So217 av Barbro Westerholm (fp)

(yrkande 1) och 1992/93:So477 av Isa Halvarsson och Gudrun

Norberg (båda fp) (yrkande 1) begärs också tillkännagivanden

om information till berörda.

Bakgrund

Socialstyrelsen har i april 1993 givit ut ett

meddelandeblad med information om kvinnlig könsstympning.

Bladet (nr. 2/93) är ställt till berörda inom hälso- och

sjukvården, barnomsorgsnämnden samt individ- och

familjeomsorgsnämnden och innehåller bl.a. följande.

Kvinnlig könsstympning är en tusenårig sedvänja där delar av

kvinnans yttre könsorgan skärs bort. Enligt WHO beräknas cirka

80-90 miljoner kvinnor vara könsstympade på den afrikanska

kontinenten. Ingreppet för med sig allvarliga fysiska och

psykiska hälsoproblem med bestående komplikationer och livslångt

lidande som följd. Något stöd för sedvänjan finns inte i Bibeln

eller Koranen. Den svenska benämningen kvinnlig könsstympning är

en översättning av den internationellt använda engelska termen

female genital mutilation (FGM). I den svenska lagstiftningen

används dock begreppet kvinnlig omskärelse.

Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten möter i

ökande omfattning kvinnor som är könsstympade och barn som

befinner sig i riskzon att stympa.

Under rubriken Författningar redovisas bl.a. följande.

Könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige.

Bestämmelserna härom finns i lagen (1982:316) med förbud mot

omskärelse av kvinnor. Brott mot lagen är straffbelagt. Lagen

avser ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen. Bestämmelserna

avser alla åtgärder, inte bara stympande ingrepp utan också

åtgärder som ihopsyning av slidöppningen (infibulation) och

prickning av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål.

Lagen gäller ingrepp där syftet med ingreppet är att stympa

eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen. I

lagen anges också att förbudet gäller även om samtycke lämnas

till ingreppet. Även om kvinnan eller vårdnadshavaren

beträffande ett barn uttryckligen begär ett ingrepp av detta

slag får det således inte utföras.

Av propositionen 1981/82:172 framgår att bakgrunden till lagen

är att ingrepp av detta slag är oförenliga med vår syn på

individens rätt till kroppslig integritet och kvinnans rätt att

bestämma över sig själv, att leva sitt liv efter egna

förutsättningar och behov. Departementschefen anför också:

"Kampen mot bruket av att omskära kvinnor förs alltså både av

det skälet att det utgör en inhuman kroppskränkning av

individerna och att det utgör ett utslag av förnekande av

kvinnors rätt och möjlighet att vara självständiga" (prop.

1981/82:172 s. 6).

När hälso- och sjukvårdspersonalen kommer i kontakt med en

underårig som utsatts eller kan misstänkas bli utsatt för sådana

ingrepp som lagen förbjuder kan förhållandena vara sådana att

anmälningsskyldighet föreligger till sociala myndigheter enligt

bestämmelserna i 71 § socialtjänstlagen (1980:620). Denna

skyldighet tar över hälso- och sjukvårdssekretessen. I ett

nyligen infört tillägg (1991:426) till sekretesslagen (1980:100)

har angivits att sekretess inte hindrar att hälso- och

sjukvården lämnar uppgifter till socialtjänsten om en gravid

kvinna eller närstående till henne om det behövs för en

nödvändig insats till skydd för det väntande barnet. Den

sistnämnda bestämmelsen gäller dock endast i offentlig

verksamhet och inte i privat driven hälso- och sjukvård.

Under rubriken Förenta Nationernas Konvention om Barnets

rättigheter redovisas följande.

Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets

rättigheter. Därmed har Sverige åtagit sig att garantera

konventionens rättigheter för alla barn och ungdomar i vårt

land. Sverige har åtagit sig att verka för respekt och främjande

av barnets rättigheter internationellt. Enligt konventionen har

barnet rätt till ett fullvärdigt människoliv. Barnet har egna

rättigheter och barnets rätt till integritet skall respekteras.

En grundprincip i barnkonventionen är att se till barnets bästa.

Enligt artikel 24 § 3 stadgas att konventionsstaterna skall

vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa

traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

Kvinnlig könsstympning är enligt konventionens förarbeten en

sådan skadlig sedvänja.

I bilaga till meddelandebladet ger professorn i u-landsmedicin

vid universitetet i Oslo, Staffan Bergström, praktiska

synpunkter vid omhändertagande av könsstympade kvinnor vid

gynekologisk undersökning och vid förlossning.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen pågår ett arbete med

ett förslag till författningsändringar. Förslaget bereds nu

vidare i styrelsen efter remissynpunkter från Riksåklagaren

resp. Invandrarverket.

Invandrarverket har åtagit sig att sprida Socialstyrelsens

meddelandeblad till flyktingförläggningarna. Bladet har

översatts till fem språk nämligen arabiska, engelska, tigrinska,

somaliska och amhariska. Inom en av verkets regioner pågår

utbildning av förläggningspersonalen i dessa frågor.

Tidigare behandling

Motionsyrkanden rörande kvinnlig omskärelse har tidigare

behandlats av såväl utrikesutskottet som

socialförsäkringsutskottet (se 1991/92:UU2 och 1991/92:SfU10).

Under förra riksmötet behandlade utrikesutskottet yrkandena

3--5 i motion U224. I dessa yrkanden föreslogs en rad åtgärder

för att motverka bruket av kvinnlig omskärelse. Utrikesutskottet

pekade på ställningstaganden som ett flertal internationella

organisationer gjort för det fortsatta arbetet för att skydda

kvinnor mot omskärelse (FN:s expertgrupp för traditionella

beteendemönster, Unicef, WHO, FN:s kommission för mänskliga

rättigheter samt de afrikanska staternas samarbetsorgan, OAU).

Motionsyrkandena fick därmed, enligt utrikesutskottet, anses

vara besvarade. Socialförsäkringsutskottet ansåg att

kvinnor som söker asyl för att undgå omskärelse borde bedömas

enligt reglerna om uppehållstillstånd av humanitära skäl. En

motion med krav på mer speciella asylregler för kvinnor som

söker asyl för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för

att stympas genom omskärelse avstyrktes därmed.

I betänkandet SoU 1981/82:9 behandlade utskottet tre

motioner med begäran om olika åtgärder mot omskärelse av

kvinnor. Motionerna avslogs mot bakgrund av att utskottet

förutsatte att beredningen av ett förslag till lag med förbud

mot omskärelse av kvinnor skulle slutföras inom en nära framtid.

I betänkandet SoU 1981/82:47 fann utskottet inte anledning

till erinran mot regeringens förslag (prop. 1981/82:172) till

lag om förbud mot omskärelse av kvinnor.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är det angeläget med information och

utbildning om kvinnlig könsstympning och hur svensk lagstiftning

ser på det till både vuxna och barn inom de grupper där detta

kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda

personalgrupper. Utskottet konstaterar samtidigt att

Socialstyrelsen nyligen har givit ut ett meddelandeblad med

information om dessa frågor till berörda inom hälso- och

sjukvården samt socialtjänsten. Styrelsen arbetar också med ett

förslag till författningsändringar på området.

Mot bakgrund av det anförda behöver riksdagen, enligt

utskottet, inte överväga något initiativ med anledning av

motionerna U224 (kds, s, m, fp, c, nyd, v) yrkandena 1 och 2,

So217 (fp) yrkande 1 och So477 (fp) yrkande 1. Yrkandena

avstyrks.

Insatser mot olika sjukdomar m.m.

Under denna rubrik behandlar utskottet samlat motionsförslag

om insatser mot olika sjukdomar m.m.

Reumatikervården

I motion 1992/93:So472 av Karl-Gösta Svenson och Ingrid

Hemmingsson (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan

trygga verksamheten och bibehålla kompetensen vid

reumatikersjukhusen i Östersund och Spenshult. Motionärerna

anför att antalet remisser till Östersunds reumatikersjukhus är

stort och patienterna står i kö för behandling, men med

anledning av landstingens besparingar får allt färre patienter

sin remiss godkänd av beslutande remissläkare. Det innebär att i

förlängningen sjukhusets fortsatta existens står på spel och

därmed en stor förlust av kompetens på reumatikervårdens område.

Den helt nödvändiga forskningen om reumatiska sjukdomar och

utvecklingen av rehabilitering blir därmed, enligt motionärerna,

eftersatt. Det finns endast ett sjukhus till i landet som har

specialiserat sig på reumatiska sjukdomar, Spenshults

reumatikersjukhus i Halland. Utvecklingen vid detta sjukhus

visar samma ogynsamma tendenser som i Östersund, enligt

motionärerna.

I motion 1992/93:So511 av Pontus Wiklund (kds) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av

kvalitetskontrollstudier av den vård reumatikerna får.

Motionären anför bl.a. att reumatikerna trängts ut från

hemortssjukhusens medicinkliniker genom den stora

tillströmningen av andra patienter med behov av akut intagning.

Neddragning av antalet vårdplatser och landstingens besvärliga

ekonomiska situation har ytterligare minskat möjligheten för

reumatiker att få remiss till specialsjukhus och

rehabiliteringsinstitutioner. Det finns, enligt motionären,

anledning befara att många reumatiker inte får adekvat

diagnostik samt optimal medicinsk och fysikalisk behandling.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motioner om

insatser mot reumatiska sjukdomar. För en utförlig redogörelse

hänvisas till betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 25 f.). Utskottet

har bl.a. uttalat att (se betänkandet 1990/91:SoU4 s. 73) frågan

hur vården för olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för

huvudmännen inom hälso- och sjukvården och inte för riksdagen.

Motionsyrkandena har avslagits.

En motion (s) med hemställan om ett tillkännagivande om ökad

satsning på reumatologisk forskning behandlades av utskottet i

betänkandet 1992/93:SoU25 Forskning inom Socialdepartementets

verksamhetsområde. Utskottet uttalade sig sammanfattningsvis

för en resursförstärkning för den kliniska medicinska

forskningen och utgick ifrån att en sådan också skulle vara av

betydelse för den reumatologiska forskningen (s. 12). Utskottet

utgick ifrån att regeringen skulle beakta vad som anförts.

Motionsyrkandena ansågs i huvudsak tillgodosedda och avstyrktes.

Epilepsi

I motion 1992/93:So458 av Bo Nilsson m.fl. (s) begärs

tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om

behovet av ökade samhällsinsatser på epilepsisjukvårdens område

(yrkande 1). Motionärerna hänvisar till att i två

vetenskapliga rapporter av Statens beredning för utvärdering av

medicinsk metodik respektive Medicinska forskningsrådet har

påtalats den stora underdimensioneringen av epilepsikirurgi i

Sverige. Motionärerna anser att det krävs att både kostnader och

effekter av vård och behandling klarläggs för att kunna göra en

fullständig ekonomisk utvärdering av den epilepsikirurgiska

vården. Effekterna av epilepsikirurgi är ofullständigt

studerade. Motionärerna hemställer också att riksdagen hos

regeringen tillkännager att det krävs en specialistgrupp för

barn med svårbehandlad epilepsi (yrkande 2).

Utskottet har tidigare behandlat motioner om brister i

epilepsivården, senast i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 148)

vartill hänvisas. Utskottet har därvid noterat att de av

motionärerna nämnda vetenskapliga rapporterna hade publicerats

samt att en av Socialstyrelsen planerad rapport förväntades bli

klar under sommaren 1992. Utskottet förutsatte att det då

fortfarande pågående utredningsarbetet på området skulle komma

att leda till förbättringar av epilepsivården. Utskottet ansåg

att resultatet av det nyss nämnda utredningsarbetet borde

avvaktas samt att något uttalande från riksdagen inte behövdes.

Den då aktuella motionen avstyrktes.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att den rapport som

förväntades bli klar sommaren 1992 färdigställdes i maj 1993.

Expertrapporten -- Epilepsiförekomst, handläggning och

vårdorganisation -- är utsänd till Svenska Epilepsiförbundet,

Svenska Läkaresällskapet, Landstingsförbundet och

Läkemedelsverket för synpunkter, vilka skall vara inkomna till

Socialstyrelsen i slutet på oktober innevarande år. I missivet

anger styrelsen bl.a. följande.

Syftet med rapporten har varit att ta fram ett

kunskapsunderlag för Socialstyrelsens vidare beredning och

bedömning. Det är bland annat synpunkter på dimensioneringen av

vård- och utredningsresurser på olika vårdnivåer samt de förslag

till framtida vårdorganisationer som presenteras i utredningen,

som det är angeläget att få bredare belyst.

I rapporten behandlas epilepsikirurgin endast översiktligt.

Denna har behandlats utförligt i en av Medicinska

Forskningsrådet publicerad skrift år 1991. En av Socialstyrelsen

särskilt tillsatt expertgrupp har emellertid följt upp

resultaten av epilepsikirurgi och utarbetat en kravspecifikation

för denna verksamhet. Styrelsen har för avsikt att efter

överläggningar med denna expertgrupp komplettera utredningen med

beaktande av de eventuella slutsatser som kan dras om den

epilepsikirurgiska verksamhetens kvalitet.

Whiplash

I motion 1992/93:So414 av Kenth Skårvik (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om de

whiplashskadades rätt till vård och rehabilitering (yrkande

1). Motionären anför att de skadade inte snabbt nog får rätt

diagnos och rätt rehabilitering. Vidare hemställs att riksdagen

hos regeringen begär att Socialstyrelsen kartlägger

whiplashskadornas omfattning och i hur hög grad dessa lett till

handikapp och andra men för den enskilde (yrkande 2).

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden rörande olika

aspekter på whiplashskador, senast i betänkandet 1991/92:SoU15

(s. 146). Motionsyrkandena har avstyrkts med hänvisning till

att riksdagen inte bör prioritera mellan olika forskningsprojekt

respektive inte uttala sig om behovet av resurser inom

sjukvården för bl.a. denna patientgrupp.

Plötslig spädbarnsdöd/SIDS

I motion 1992/93:So450 av Kenth Skårvik (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

stöd till SIDS/Föräldraförening (yrkande 2). Motionären

anför att år 1986 bildades en föräldraförening i syfte att

stödja drabbade föräldrar, men också för att ordna träffar,

utflykter, föreläsningar med forskare m.m. Ett bra samarbete har

etablerats med sjukvården, men tyvärr har föreningen alldeles

för knappa resurser. (Yrkande 1 om ökad forskning kring

sjukdomen plötslig spädbarnsdöd har hänvisats till UbU.)

Utskottet behandlade ett liknande yrkande i betänkandet

1991/92:SoU15 vartill hänvisas (s. 138) för en utförlig

bakgrund. Utskottet behandlade då också yrkanden om ökad

forskning och ökad information till sjukvårdspersonal. I sin

bedömning uttalade utskottet bl.a. att utskottet delade

uppfattningen att det är viktigt med information och stöd till

anhöriga i samband med plötslig spädbarnsdöd och hänvisade till

pågående arbeten i Socialstyrelsens regi. Samtliga

motionsyrkanden avstyrktes.

Pappor kvar på BB efter förlossning

I motion 1992/93:So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp)

begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att öka pappornas möjlighet att stanna

kvar på BB efter förlossningen (yrkande 1). Motionärerna

anför bl.a. följande. De flesta pappor är numera med vid barnens

födsel, men många reagerar mot att de sedan ofta är tvungna att

gå hem medan kvinnan och barnet ligger kvar. Många män har

vittnat om den oerhörda tomhetskänsla som infinner sig när de

som nyblivna fäder åker hem till en tom lägenhet, utan att

knappt ha fått bekanta sig med det nya livet. Det vore

värdefullt om fler landsting planerade för BB-avdelningar där

det finns möjlighet för pappor att stanna kvar och övernatta

efter förlossningen, anser motionärerna.

Från Landstingsförbundet uppges att sjukvårdshuvudmännen

strävar efter att erbjuda olika alternativ inom

förlossningsvården. En del sjukvårdshuvudmän eftersträvar

önskemål i den riktning som motionärerna efterfrågar.

Prostataundersökning vid hälsokontroll

I motion 1992/93:So461 av Jan Backman (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

prostatacancerundersökning vid hälsokontroll av äldre män.

Motionären anför att det finns skäl att pröva olika metoder för

att genom tidigare diagnostisering behandla prostatacancerfall

tidigare och föreslår att i samband med hälsokontroller vid

t.ex. 60 års ålder också göra ett enkelt blodtest för att mäta

ett speciellt ämne, PSA (prosta-specifikt antigen) som ofta är

förhöjt vid prostatacancer.

Utskottet har tidigare behandlat motioner med krav på

screeningverksamhet för tidig spårning av prostatacancer, senast

i betänkandet SoU 1987/88:22, vartill hänvisas för en

bakgrund till utskottets ställningstagande. Motionsyrkandet (v)

avstyrktes med hänvisning till att resultatet av de då pågående

diskussionerna borde avvaktas. Bl.a. hänvisade utskottet till

att den då nyligen tillsatta beredningen för utvärdering av

medicinsk metodik hade planer på att ta upp frågan.

Utskottet har inhämtat att Statens beredning för utvärdering

av medicinsk metodik inom något år kommer att presentera en

utförlig vetenskaplig analys såvitt gäller frågeställningen om

lämpligheten av screening av prostatacancer.

Elektrokemisk behandling av cancer

I motion 1992/93:So494 av Roland Larsson (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

forskning om den s.k. elektrokemiska behandlingsmetoden mot

cancer. Motionären anför att metoden har utvecklats av en

professor på Karolinska sjukhuset, och den lär enligt uppgift ha

tillämpats med framgång i ett stort antal fall.

Behandlingsmetoden är ifrågasatt inom den etablerade sjukvården.

Motionären anser att Socialstyrelsen borde få i uppdrag att

initiera grundlig forskning kring metoden.

Utskottet har erfarit att det nyligen har hållits ett

internationellt symposium i Stockholm där bl.a. kinesiska läkare

har presenterat resultat av behandlingen i fråga. I Sverige

skall en kontrollerad studie med lungcancerpatienter inledas

inom kort.

Utskottets bedömning

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ankommer det på

sjukvårdshuvudmännen att inom angivna ramar organisera vården

och fördela resurserna mellan olika ansvarsområden. Statens

ansvar består främst i att ange övergripande mål och krav samt

följa upp och utvärdera dessa samt utöva tillsyn. Staten bidrar

också till vårdens finansiering. Utskottet konstaterar också att

Prioriteringsutredningen som en av sina huvuduppgifter har att

överväga och lämna förslag till vilka principer som skall ligga

till grund för prioriteringar inom vården. I motionerna tas upp

frågor om hälso- och sjukvårdens organisation för olika

sjukdomsgrupper och resurserna för dessa sjukdomar.

Utskottet har tidigare inte velat ställa sig bakom motionskrav

om att satsningar bör göras på vissa sjukdomar eller att vården

av dessa bör organiseras på visst sätt. Motionsyrkanden liknande

de nu aktuella har avslagits med motiveringen att detta är

frågor främst för huvudmännen för hälso- och sjukvården och inte

för riksdagen. Utskottet vidhåller denna inställning.

Utskottet avstyrker därför motionerna So247 (fp) yrkande 1,

So414 (fp), So450 (fp) yrkande 2, So458 (s), So461 (m), So472

(m), So494 (c) och So511 (kds).

Insatser för att förebygga stamning

I motion 1992/93:So481 av Ewa Hedkvist Petersen (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att förebygga stamning hos

barn. Motionären anför att ca 4 % av alla barn stammar vid någon

tidpunkt i en eller annan form. I de flesta fall sker spontan

läkning. Stamning kan dock utvecklas till ett handikapp om inte

behandling sätts in. Många barn som stammar får inte, enligt

motionären, den behandling inom barnhälsovården och förskolan

som de skulle behöva och det professionella bemötande som krävs

i skolan för att förebygga att stamning utvecklas.

Motionären anför att kunskap om stamning måste spridas och

behandlingsmetoder utvecklas inom verksamheter som möter barn

och ungdomar. Det måste också bevakas att dessa barns rätt till

behandling inte kommer i kläm vid nedskärningar i kommunernas

verksamhet. Enligt motionären bör regeringen ta initiativ till

åtgärder med detta syfte.

Frågan om insatser för personer med talstörning behandlades av

socialutskottet i betänkande 1992/93:SoU19 om stöd och

service till vissa funktionshindrade. Utskottet anförde då med

anledning av en annan motion av Ewa Hedkvist Petersen att

utskottet delade motionärens uppfattning att insatserna för

personer med talstörningar behöver utvecklas. Utskottet

hänvisade till att i propositionen om stöd och service till

vissa funktionshindrade föreslogs att sjukvårdshuvudmännens

ansvar för habilitering och rehabilitering skulle tydliggöras

genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen. Vidare föreslogs

ett stimulansbidrag för att utveckla habiliterings- och

rehabiliteringsverksamheten samt att stödet till små och mindre

kända handikappgrupper skulle byggas ut och att Socialstyrelsen

skulle få ansvar för uppföljnings- och informationsinsatser.

Motionen ansågs därmed tillgodosedd och avstyrktes. Riksdagen

följde utskottet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att insatserna

för personer med talstörningar behöver utvecklas. Det är

speciellt angeläget att insatserna sätts in tidigt. Utskottet

konstaterar samtidigt att riksdagens beslut med anledning av

propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade

innebär att sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering och

rehabilitering slås fast genom ett tillägg till hälso- och

sjukvårdslagen. Vidare anvisas ett statligt stimulansbidrag för

att stimulera utvecklingsinsatser inom habilitering och

rehabilitering. I propositionen framhålls att denna verksamhet

bör ske i nära samarbete med annan verksamhet som i vid mening

har habiliterings- och rehabiliteringsansvar som t.ex. förskolor

och skolor. Motion So481 (s) får därmed anses i huvudsak

tillgodosedd. Motionen avstyrks.

Allergiförebyggande åtgärder i skol- och daghemsmiljöer

I motion 1992/93:So409 av Kenth Skårvik och Barbro

Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om

vad i motionen anförts om att förebygga allergi genom att

renovera skol- och daghemsmiljöer. Motionärerna anför att vi har

en omfattande arbetslöshet bland byggarbetare, vilket innebär

omfattande samhällskostnader, men de utgör också en potential

för insatser inom byggsektorn. Folkhälsoinstitutet har nu

startat allergiförebyggande program. En prioriterad uppgift är

det förebyggande arbetet bland barn och ungdom. Motionärerna

föreslår därför att arbetsmarknadsåtgärder inriktas på att

renovera och rusta daghem och skolor. I detta arbete bör man

särskilt beakta allergiförebyggande åtgärder vid val av bygg-

och inredningsmaterial samt att fungerande ventilation

installeras i miljöer där barn vistas. Arbetet bör kunna

bedrivas i samråd med Folkhälsoinstitutet, som inom ramen för

allergiprogrammet bör svara för utvärderingsinsatser och

initiativ till forskning samt berörda branschorganisationer,

heter det i motionen.

Arbetsmarknadsutskottet har behandlat motionsförslag om

beredskapsmedel i samband med olika ändamål, senast i

betänkandet 1992/93:AU11 (s. 40 f.) vartill hänvisas.

Förslagen har redovisats i tabellform. Utskottet har bl.a.

anfört att utskottet inte vill gå in på en bedömning av de olika

behov och förslag som förs fram i motionerna. Utskottet

understryker vidare att utnyttjandet av beredskapsmedel och av

övriga arbetsmarknadspolitiska resurser bör bedömas utifrån

arbetsmarknadssynpunkter och inte i första hand betraktas som en

resurs för olika angelägna samhällsområden. Utskottet

konstaterar också att det ankommer på Arbetsmarknadsstyrelsen

att fördela resurserna för arbetsmarknadspolitiska insatser i de

olika länen (s. 41). Sammanfattningsvis ansåg

arbetsmarknadsutskottet att förslagen i de aktuella motionerna

inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd och avstyrktes

därför.

Utskottet gör följande bedömning.

Socialutskottet delar arbetsmarknadsutskottets inställning i

dessa frågor och avstyrker därför motion So409 (fp).

Transplantationsfrågor

I motion 1992/93:So402 av Margareta Viklund (kds)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att vid transplantation enbart

principen om obligatoriskt aktivt samtycke skall gälla

(yrkande 1). Motionären anför att en människa under sin

livstid kan vara angelägen om att hennes kropp efter en total

hjärninfarkt inte kommer att utsättas för ingrepp. Detta kan

inte garanteras om inte hennes vilja gäller i denna fråga.

Motionärerna anför vidare att det kan vara lämpligt att donatorn

bär på sig donationsbeviset, ett donationskort, men att de som

nu finns tillgängliga på apotek inte är tillräckliga för att ta

ställning om man vill bli organdonator. Fylligare information

behövs. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som

anförts om donationskort (yrkande 2).

Utskottet behandlade likalydande och andra närliggande

motionsyrkanden i sitt betänkande 1991/92:SoU15 vartill

hänvisas för en bakgrundsbeskrivning (s. 133). Utskottet

konstaterade att de frågeställningar motionären tagit upp ingick

i Transplantationsutredningens (S 1987:02) uppdrag. De då

avgivna förslagen bereddes i regeringskansliet, och ett

slutbetänkande var att vänta våren 1992. Utskottet ansåg att

regeringens förslag i dessa frågor borde avvaktas innan

riksdagen övervägde något initiativ. Motionerna avstyrktes.

Enligt uppgift pågår arbete i Socialdepartementet med förslag

om ändringar i transplantationslagstiftningen. En proposition

planeras till hösten 1993.

Utskottet gör följande bedömning.

Transplantationsutredningens förslag bereds för närvarande med

sikte på en proposition under innevarande riksmöte. Regeringens

förslag bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ

i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motion So402 (kds).

Livstestamente m.m.

I motion 1992/93:So425 av Sten Andersson i Malmö och

Wiggo Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att

regeringen skall utreda möjligheten till juridiskt bindande

"livstestamente". I motion 1992/93:So469 av Birgitta

Wistrand (m) begärs ett tillkännagivande med liknande

innebörd, dock med den skillnaden att motionären använder termen

"dödstestamente". I motion 1992/93:So426 av de förstnämnda

motionärerna hemställs att riksdagen hos regeringen begär

utredning av rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska,

juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.

I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet

likalydande motioner och även andra kring vårdens

prioriteringsfrågor. För en bakgrundsbeskrivning hänvisas till

betänkandet (s. 130 f.). Såvitt gällde frågor om livstestamente

hänvisade utskottet till att dessa behandlats hösten 1991

(1991/92:SoU5) tillsammans med ett antal andra etiska frågor och

avstyrkts med hänvisning till att regeringens kommande förslag

inte borde föregripas. Utskottet konstaterade i sin bedömning

att riksdagen våren 1991 gav regeringen till känna att det fanns

skäl till fördjupade överväganden kring vårdens

prioriteringsfrågor samt att det torde ankomma på regeringen att

närmare överväga formerna för ett sådant arbete. Vidare

konstaterades att regeringen hade tillsatt en parlamentarisk

utredning om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Enligt

utskottets mening behövde riksdagen inte överväga något

initiativ med anledning av de då aktuella motionerna. Yrkandena

avstyrktes. Utskottet vidhöll sin inställning om livstestamente

och avstyrkte även dessa yrkanden.

Statsrådet Bo Könberg svarade på en fråga om s.k.

livstestamente i kammaren den 30 mars 1993 (fråga 1992/93:486).

Statsrådet anförde bl.a. att han var helt klar över de

svårigheter av både etisk och juridisk art som är förknippade

med livstestamenten samtidigt som han anser att de berör en

väldigt angelägen fråga. Med stort intresse följs utvecklingen i

Danmark där läkare enligt lag är skyldiga att följa önskemål som

framförts i livstestamente och i situationer där patienten inte

längre kan uttrycka sin vilja. Statsrådet hänvisade vidare till

att Finland och några delstater i USA och Australien har system

med livstestamenten. Med ledning av erfarenheterna avsåg

statsrådet att överväga om det bör tas några initiativ för

svensk del.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin inställning i dessa frågor och

avstyrker därför motionerna So425 (m), So426 (m) och So469 (m).

Palliativ vård och smärtbehandling

Vård i livets slutskede

I motion 1992/93:So463 av Olle Schmidt (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

att svårt sjuka eller döende patienter inte skall lämnas

ensamma. Det är motionärens uppfattning att sjukvården --

ansvarig personal och politiker -- har ett ansvar att planera

vården och personalbemanningen på ett sådant sätt att ingen som

är inlagd på en vårdinrättning skall behöva dö eller lida i

ensamhet. Motionären anser att det finns skäl för riksdagen att

uppmärksamma dessa förhållanden.

I betänkandet 1992/93:SoU16 Äldreomsorg -- inriktning och

anslag behandlade utskottet senast en motion som bl.a. tog upp

frågan om vården för människor i livets slutskede. Utskottet

uttalade bl.a. följande (s. 15) efter att dessförinnan ha

redovisat en bredare bakgrund.

Utskottet anser det angeläget att Socialstyrelsen som ett led

i tillsynen över hälso- och sjukvården följer utvecklingen av

den palliativa vården i livets slutskede. Utskottet utgår även

från att den särskilt tillsatta styrgruppen för Sveriges

medverkan i EG:s cancerprogram i samråd med Socialstyrelsen

överväger på vilket sätt förslaget att förbättra den palliativa

vården inom EG kan föras ut för att förbättra vården i livets

slutskede i Sverige. Utskottet utgår från att även regeringen

håller sig underrättad om utvecklingen på detta område och, om

det skulle behövas, vidtar åtgärder.

Med det sagda avstyrkte utskottet motionen.

Socialstyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp för palliativ

vård. Under hösten kommer en kartläggning att göras rörande

omfattningen av den palliativa vården inom den primärkommunala

vården. Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter kommer

därefter att arbeta vidare med frågan.

Smärtbehandling

I motion 1992/93:So488 av Margitta Edgren (fp) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag

att utarbeta en lättillgänglig information som belyser

möjligheter och "myter" inom smärtbehandlingsområdet (yrkande

1) och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att uppmärksamma huvudmännen för

samtliga vårdutbildningar på behoven av ökade kunskaper om

smärtbehandling (yrkande 2). I motion 1992/93:So489 av

Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförts i motionen om smärtlindring i vård

och omsorg.

I båda motionerna anförs att vid en konferens som Statens

medicinsk-etiska råd anordnade om eutanasi framkom att med

nuvarande metoder för smärtlindring är nästan alla fysiska

smärtor behandlingsbara. Patienter kan ges, om inte smärtfrihet,

så en betydande lindring. Kunskapen finns och tillämpas på många

håll med goda resultat för patienterna. Men det finns också en

studie (ännu opublicerad) som visar att andelen cancerpatienter

som i livets slutskede får otillräcklig smärtlindring kan vara

så stor som 15--40 %. Det är viktigt att vårdpersonal inom alla

vårdformer och vårdnivåer får en grundläggande kännedom om

smärtans uttrycksformer och möjligheterna att behandla den.

Först när vårdens personal har fått dessa kunskaper kan de våga

sätta tilltro till patienternas egna signaler, och först då kan

alla patienter få en behandling på sina och inte på vårdens

villkor. Kunskaper om smärtlindring behöver också spridas till

allmänheten bl.a. för att förtroendet för sjukvårdens förmåga

att medverka till ett värdigt döende skall kunna upprätthållas.

Statens medicinsk-etiska råd har i en debattskrift om

eutanasi anfört att det med nuvarande behandlingsmetoder är

möjligt att dämpa flertalet smärttillstånd i livets slutskede

till uthärdlighet. Ca 80 % av alla patienter med svåra smärtor i

livets slutskede reagerar på läkemedel från morfingruppen under

förutsättning att doseringen är tillräcklig. För de ca 20 % av

patienterna som inte reagerar på läkemedel från morfingruppen

finns andra metoder att tillgå.

Vidare framhåller rådet att liv i vårdens slutskede ställer

stora krav på vårdpersonalens kompetens och förmåga till

medkännande. En döende patient får aldrig överges. Omvårdnaden

har stor betydelse, och dessa patienter måste ägnas särskild

omsorg där även patientens sociala, psykiska och andliga behov

måste tillgodoses med respekt för de olikheter som finns mellan

människor i olika kulturer och religioner.

Socialstyrelsen har utarbetat allmänna råd om

smärtbehandling i livets slutskede (1989:1). De riktar sig i

första hand till läkare och sjukvårdspersonal som har ansvar för

smärtbehandling i livets slutskede. Styrelsen har också givit ut

allmänna råd om livsuppehållande åtgärder i livets slutskede

(1992:2).

Då Socialstyrelsen fann att dessa insatser inte räckte till

tillsatte styrelsen för ett och ett halvt år sedan en

expertgrupp för att utvärdera problemen kring smärtbehandlingen.

Styrelsen kunde konstatera att kunskap om smärtbehandling fanns

men att den inte kommit ut i hela sjukvårdsorganisationen till

all personal. Styrelsen kommer under hösten att publicera en

rapport om kunskapsläget och om organisations- och

utbildningsfrågor med avseende på smärtbehandling. Rapporten

kommer att ligga till grund för fortsatta insatser inom området.

Svenska Läkaresällskapet och Spri har gemensamt givit ut en

dokumentation från en efterutbildningskurs för läkare under

temat Smärta och smärtbehandling (SPRI-rapport 219). Kursen

anordnades av Svenska Läkaresällskapet och Örebro Läkaresällskap

under samlingsnamnet Läkardagarna i Örebro 1987.

EG:s cancerprogram. Genom ett avtal mellan EG och den

svenska regeringen sommaren 1990 deltar Sverige som enda icke

EG-land fullt ut i EG:s program Europe Against Cancer. Inom

ramen för programmet och med svensk medverkan utarbetades ett

förslag till åtgärder för att förbättra den palliativa vården.

Den gäller inte enbart den palliativa vården för cancersjuka

utan all vård i livets slutskede.

Utskottet behandlade i betänkande 1988/89:SoU15 flera

motionsyrkanden om behandling mot smärta. Utskottet anförde i

betänkandet (s. 34):

Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar

upp ett mycket viktigt område, nämligen den stora betydelsen av

att människor med svåra smärtor kan få en effektiv behandling. I

en väl utbyggd sjukvård skall patienten kunna kräva god

smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat

medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp mot

svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna

för behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt

utskottet är det betydelsefullt att forskningen om

smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen stimuleras till

större kunskap om smärta och smärtbehandling.

All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och

sjukvårdspersonal, där patientens upplevelser är basen. Varje

vårdform har sina problem och sina möjligheter till lösningar.

Det är viktigt att åstadkomma ett gott samarbete mellan

primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska och

annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens

anhöriga får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker

en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling, en

utveckling som bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering.

Vidareutbildning och handledning spelar en mycket viktig roll.

Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna att

vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning

måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det

är enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt

ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på området.

Ett viktigt initiativ för att öka kunskaperna om smärtbehandling

har redan tagits av Spri och Svenska Läkaresällskapet genom

anordnandet för något år sedan av den tidigare nämnda

efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.

Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).

Utskottet behandlade även frågan om smärtbehandling i

betänkande 1991/92:SoU5. Utskottet konstaterade att

regeringen genom beslut den 15 februari 1990 uppdragit åt

Socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang beakta vad riksdagen

anfört samt att senast den 31 mars 1991 till regeringen

rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning av

uppdraget. Vidare redovisades (s. 29):

Socialstyrelsen har i samband med sin redovisning av

uppdraget om kvinnors hälsa m.m. även redovisat vad som görs i

utbildningshänseende för att öka kunskapen om smärtbehandlingens

möjligheter. Styrelsen anför att allmänna råd om smärtbehandling

(1989:1) brukar användas vid utbildning av ledningspersonal.

Styrelsen har vidare deltagit i läroplansarbete inom

skolöverstyrelsen i samband med reformering av gymnasieskolan. I

den läroplan för försöksverksamhet med den treåriga

omvårdnadslinjen i gymnasieskolan som nu utarbetas och som

utbildar för verksamhet inom sjukhus och kommunal hemtjänst

kommer styrelsen att arbeta för att kunskap om smärta och

smärtbehandling beaktas.

Utskottet anförde att den nya regeringen i

regeringsförklaringen aviserat en översyn av sjukvårdens

organisation och finansiering. I regeringsförklaringen framhölls

att regeringen var starkt medveten om de växande problemen inom

sjukvården och att en av de viktigaste uppgifterna när det

gäller välfärdspolitiken är att förändra och förbättra vården

och att öka valfriheten för patienterna. Utskottet ansåg att

riksdagen inte borde föregripa behandlingen av regeringens

kommande förslag inom hälso- och sjukvårdens område. Utskottet

avstyrkte de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Enligt Socialstyrelsen har kunskapen om smärtbehandling inte

nått ut i hela sjukvårdsorganisationen och till all personal.

Styrelsen arbetar därför aktivt med denna fråga. Inom

Socialstyrelsen pågår också en kartläggning av den palliativa

vård som bedrivs inom den primärkommunala vården. Den skall

följas upp av Socialstyrelsens regionala enheter. I ett tidigare

betänkande (1992/93:SoU16) har utskottet uppmärksammat

handlingsprogrammet för att förbättra den palliativa vården som

utarbetats av EG med svensk medverkan. Utskottet har framhållit

det angelägna i att Socialstyrelsen överväger på vilket sätt

förslaget att förbättra den palliativa vården i Europa kan föras

ut för att förbättra vården i livets slutskede i Sverige.

Utskottet utgår från att frågan kommer att behandlas skyndsamt

inom Socialstyrelsen, att regeringen håller sig underrättad om

utvecklingen på detta område och, om det skulle behövas, vidtar

åtgärder. Utskottet anser att Socialstyrelsens och regeringens

kommande förslag med anledning av det pågående utrednings- och

förändringsarbetet bör avvaktas innan riksdagen tar något

initiativ i dessa frågor. Motionerna So463 (fp), So488 (fp) och

So489 (s) avstyrks därmed.

Den nya psykiatrin

I motion 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att under mandatperioden utforma en proposition som bygger på

Psykiatriutredningens förslag (yrkande 10).

Motion 1992/93:So440 av Alwa Wennerlund (kds) tar upp

frågor om integrering i samhället av psykiskt störda. I motionen

begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ändrad inriktning av vårdpolitiken, så

att institutioner för psykiskt störda kan finnas kvar (yrkande

1). Vidare hemställer motionären att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de

psykiskt störda ges valfrihet i fråga om boende (yrkande 2)

samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samverkan mellan olika vårdgivare, så att

de psykiskt störda, som har egen bostad, får det stöd, den vård

och den hjälp de behöver anpassat efter sina behov (yrkande

3). Motionären anser att de som har egen bostad måste ha ett

helt annat stöd än vad som ges i dag. En rad insatser måste

göras som bidrar till att dessa människor får ett boende som är

anpassat till deras behov och till deras omgivning. Motionären

anser att dagens insatser är splittrade. Varje samhällsorgan

arbetar främst utifrån den egna verksamhetens mål och

utgångspunkter. Då ser man inte helheten, heter det i motionen.

I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet några

motioner med krav på samordnade insatser för psykiskt störda

människor med anknytning till Psykiatriutredningens (S 1989:01)

då pågående arbete. Utskottet konstaterade (s. 137) att

utredningen befann sig i slutskedet av sitt utredningsarbete.

Utskottet ansåg att resultatet av utredningen borde avvaktas

innan riksdagen övervägde något initiativ i frågan. Motionerna

avstyrktes.

Psykiatriutredningen har avgivit tio betänkanden.

Slutbetänkandet avgavs hösten 1992. Efter sedvanlig

remissbehandling pågår nu beredning i regeringskansliet. En

proposition väntas under våren 1994, eventuellt kan någon del

presenteras under hösten 1993.

Utskottet gör följande bedömning.

Psykiatriutredningens förslag bereds i regeringskansliet med

sikte på en proposition våren 1994. Motion So439 (s) yrkande 10

är sålunda tillgodosett och avstyrks.

De frågor som tas upp i motion So440 (kds) kan övervägas av

regeringen under denna beredning. Motionen avstyrks.

Psykiskt störda lagöverträdare

I motion So438 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas dels att

riksdagen beslutar om omedelbart upphävande av 21 § lagen om

rättspsykiatrisk vård vad avser handläggningsfristen i domstol

(yrkande 1), dels ett tillkännagivande till regeringen om

brister i lagarna om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk

vård (yrkande 2). Motionären pekar på den våldsbrottslighet

som begås av psykiskt störda personer och menar att

återfallsrisken är stor i dessa fall. Avsikten med den nya

lagstiftning som tillkommit när det gäller påföljd och vård för

psykiskt störda lagöverträdare var att stärka samhällsskyddet,

anförs det. En regel om att åklagaren i vissa fall skall avge

yttrande till länsrätten i samband med prövning av frågor om

permission och utskrivning infördes. Åklagarens tidsfrist om

åtta dagar för yttrande till länsrätten är orimligt kort, anser

motionären, och föreslår att denna frist ersätts med ett normalt

skyndsamhetskrav. När det gäller övriga brister i lagarna om

psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård hänvisar

motionären bl.a. till Socialstyrelsens utvärdering, genom vilken

det framkommit att åklagarens roll och befogenheter är oklara

samt att det är oreglerat om länsrätten har befogenhet att

ompröva vissa löpande permissionsbeslut och om kammarrättens

beslut kan verkställas utan hinder av laga kraft.

En ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård gäller från och

med den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58, SoU13, SoU6y, JuU34

och JuU3y, rskr. 329 och 330). Två lagar reglerar detta område,

nämligen lagen (1991:1128) om psykiatrisk vård (LPT) och

lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk tvångsvård (LRV).

Vidare gjordes bl.a. vissa ändringar i brottsbalken (BrB)

beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna. En

brottmålsdomstol får enligt 31 kap. 3 § BrB överlämna en

lagöverträdare till psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd

(rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är bl.a. att denne

lider av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn

till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga

förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med

frihetsberövande och annat tvång. När en domstol överlämnar en

lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård får den förordna att

bl.a. frågan om vårdens upphörande skall avgöras av

förvaltningsdomstol (länsrätt i första instans). Ett sådant

beslut fattas i andra fall av chefsöverläkaren på det sjukhus

där den dömde vistas. Förutsättningarna för en sådan s.k.

särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under

påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd

av störningen finns risk för att lagöverträdaren på nytt begår

brott av allvarligt slag. Denna bestämmelse har sin grund i

strävanden att förstärka samhällsskyddet. Åklagaren skall i

dessa fall enligt 22 § andra stycket LRV beredas tillfälle att

yttra sig till länsrätten om det inte är uppenbart obehövligt,

innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför

vårdinrättningens område, om överlämnande åt chefsöverläkaren

att besluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.

Enligt 21 § LRV jämförd med 35 § andra stycket LPT gäller att

ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta

dagar från den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet

kom in till länsrätten. Länsrätten får förlänga denna tid, om

det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild

omständighet gör det nödvändigt. Åklagaryttrandet skall sålunda

i princip ha kommit in till länsrätten i sådan tid att

länsrätten kan pröva frågan om utskrivning eller permission inom

åtta dagar från det att framställningen gjordes. Åklagaren har

även rätt att överklaga länsrättens beslut i dessa fall.

När utskottet behandlade följdlagstiftningen med anledning av

den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård hösten 1991

(1991/92:SoU10) uttalade utskottet (s. 4) att det var

medvetet om att det vid införandet av en omfattande ny

lagstiftning som den nu aktuella kunde uppkomma

tillämpningsproblem. Utskottet utgick från att regeringen och

berörda myndigheter noga följer tillämpningen av de nya

bestämmelserna och vidtar de åtgärder som kan visa sig

behövliga.

Våren 1992 behandlade utskottet bl.a. en motion som gällde

länsrättens tidsfrist för att ta upp ett mål till avgörande.

Utskottet (1991/92:SoU15 s. 136) vidhöll sin inställning

att regeringen och berörda myndigheter noga måste följa

tillämpningen av den nya lagstiftningen och vidta de åtgärder

som kan visa sig behövliga sedan tillräckliga erfarenheter

vunnits. Utskottet noterade också att justitieministern hade

givit uttryck för en liknande uppfattning såvitt gällde

tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård. Motionen

avstyrktes.

Justitieministern hade sålunda våren 1992 svarat på en

fråga (1991/92:391) som gällde brottslingar vilka

överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Frågan gällde vilka

åtgärder hon avsåg att vidta för att minska antalet våldsbrott

som begås av våldsbrottslingar som skrivits ut från sluten

psykiatrisk vård. Justitieministern ansåg att erfarenheterna av

den ändrade lagstiftningen borde avvaktas och angav att hon hade

för avsikt att noga följa utvecklingen.

Den 9 februari i år besvarades en fråga om utskrivning av

personer som dömts till sluten psykiatrisk vård (snabbprot.

1992/93:58). Justitieministern hänvisade bl.a. till den

pågående utvärderingen genom Socialstyrelsens försorg och

uttalade att hon självfallet skulle följa de resultat som

utvärderingen ger och även i övrigt föreslå de ändringar som hon

finner befogade.

Regeringen beslutade våren 1992 att uppdra åt

Socialstyrelsen att i samverkan med berörda myndigheter och

organisationer, bl.a. Domstolsverket och Riksåklagaren, göra en

utvärdering av tillämpningen av de nya reglerna om psykiatrisk

tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. I en delrapport till

Socialdepartementet i december 1992 presenterade styrelsen vissa

preliminära uppgifter om tillämpningen av den nya

lagstiftningen. Sålunda redovisas utvärderingsmetoden, statistik

på området samt erfarenheter och svårigheter som uppstått vid

tillämpningen av lagarna. Bl.a. tas de frågor som nämns i motion

So438 upp. Socialstyrelsens utvärdering skall vara avslutad den

15 december 1993. I sin slutrapport återkommer styrelsen enligt

uppgift till nu aktuella problemställningar.

Justitieutskottet anordnade i mars i år en offentlig

utfrågning för att få information om hur den nya lagstiftningen

om psykiatrisk tvångsvård utfallit i praktiken när det gäller de

psykiskt störda lagöverträdarna. En redogörelse för vad som då

framkom finns intagen i betänkandet 1992/93:JuU29 bil. 5.

Justitieutskottet har yttrat sig till socialutskottet

beträffande yrkande 2 i aktuell motion (1992/93:JuU5y).

Enligt yttrandet uppmärksammades utskottet vid den offentliga

utfrågningen bl.a. på att den tid som står åklagaren till buds

för ett yttrande i fråga om särskild utskrivningsprövning är

mycket knappt tilltagen.

Justitieutskottet påpekar att syftet med ordningen med

särskild utskrivningsprövning är att åstadkomma ett förstärkt

samhällsskydd. Det är mot den bakgrunden nödvändigt att

tillräckligt med tid står åklagaren till buds för att åstadkomma

ett substantiellt yttrande till länsrätten, heter det i

yttrandet. Det handlar här ofta om allvarliga våldsbrott där det

t.ex. kan vara nödvändigt för åklagaren att införskaffa

information från målsäganden, anhöriga och andra för att kunna

göra en bedömning av återfallsrisken m.m. I det perspektivet

framstår den angivna tiden som ytterligt kort, och utskottet kan

tillstyrka en ordning som innebär en förlängning av tiden som

ger åklagaren tillräcklig tid för sitt yttrande och som

möjliggör en rationell planering av domstolsarbetet, anför

justitieutskottet vidare och menar att en jämförelse kan göras

med tiden för väckande av åtal enligt 24 kap. 18 §

rättegångsbalken i mål mot någon som är häktad. Som framgår där

är huvudregeln att tiden för åtals väckande inte får göras

längre än nödvändigt och att den häktade alltid har rätt till

omprövning av häktningen med två veckors mellanrum, sägs det i

yttrandet. Justitieutskottet uttalar avslutningsvis:

Det sagda innebär att utskottet förordar en reglering som

innebär att länsrätten skall pröva mål om särskild

utskrivningsprövning inom 15 dagar från det att framställning

härom gjordes. En sådan ordning bör enligt utskottets mening

kunna genomföras utan samband med övriga ändringar som kan komma

att föranledas av den pågående utvärderingen.

Socialutskottet gör följande bedömning

Socialutskottet delar justitieutskottets bedömning att det kan

finnas goda skäl att tillstyrka en ordning som innebär att

åklagaren får mer tid för sitt yttrande till domstolen i fråga

om särskild utskrivningsprövning. De frågor som tas upp i motion

So438 övervägs dock för närvarande av Socialstyrelsen. En

slutrapport från styrelsen väntas inom kort. Utskottet anser att

det pågående utredningsarbetet bör avvaktas innan riksdagen tar

något initiativ i dessa frågor. Yrkandena 1 och 2 i motion So438

(fp) avstyrks.

Åtgärder mot s.k. sektsjuka

I motion 1992/93:So404 av Barbro Westerholm (fp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om utbildning av personal för behandling och rehabilitering av

"sektsjuka" (yrkande 3). Eftersom antalet personer med

sektsjuka sannolikt är begränsat anser motionären att det vore

en fördel om forskning och utveckling inom området kunde knytas

till en avdelning lämpligen vid ett universitetssjukhus som

också kunde förmedla kunskap om sektsjuka och dess behandling

till övrig hälso- och sjukvård samt socialtjänsten.

Yrkandena 1 och 2 i motionen om kartläggning av förekomsten av

sektsjuka och om forskning om sektsjukans orsaker och behandling

behandlade utskottet i våras i betänkandet 1992/93:SoU25

vartill hänvisas (s. 22) även för en utförligare redovisning av

utskottets tidigare ställningstaganden. Utskottet instämde med

motionären om att det behövs mer kunskap om utredningen av det

problem som tas upp i motionen. Utskottet förutsatte att

ansvariga myndigheter och berörda frivilliga organisationer

arbetar vidare med dessa frågor. Något initiativ behövdes inte.

Yrkandena avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor

och avstyrker motion So404 (fp) yrkande 3.

Genteknik

I motion 1992/93:So484 av Kenneth Lantz (kds) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att regeringen vid utarbetande av

den kommande propositionen på genteknikens område tillser att

riktlinjer för vilken information som skall få tas fram ur

exempelvis blodprov utfärdas (yrkande 1). Vidare hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att i den kommande propositionen

dra upp riktlinjer för lämpliga informationsgränser vid

sjukhusbesök (yrkande 2). (Motionären avser

Genteknikberedningens (Ju 1990:03) hösten 1992 avgivna

betänkande Genteknik en utmaning, SOU 1992:82.) Motionären anför

att djur- och växtriket har vidrörts på ett omsorgsfullt sätt i

betänkandet men han efterlyser ett viktigt område för människor,

nämligen vår sekretess vid t.ex. sjukhusbesök. Man måste ha rätt

att inte bli informerad om det man inte vill eller orkar bära,

heter det i motionen.

Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att

remissbehandlingen av Genteknikberedningens betänkande nyligen

har avslutats. Beredning pågår nu i Justitiedepartementet. I

avsnitt 8.3 Genteknik använd på människor (s. 185--190) i

betänkandet sägs bl.a. att arbete pågår inom Socialdepartementet

med ett underlag för ställningstagande i sekretessfrågan såvitt

gäller genetisk information. Avsikten är att Statens

medicinsk-etiska råd skall ges möjlighet att göra en etisk

bedömning av denna fråga. Mot bakgrund därav avstår

Genteknikberedningen från att lägga fram förslag i dessa delar.

Utskottet behandlade senast i betänkandet 1991/92:SoU5

olika gentekniska frågor vartill hänvisas. Bl.a. behandlas s.k.

bifynd (s. 43). Utskottet pekade på att det i ett tidigare

sammanhang (1990/91:SoU10 om användning av genteknik på

människa) uttalat att frågan om hur den enskilda skall kunna

skyddas mot vissa bifynd bör uppmärksammas framöver. Utskottet

hade utgått ifrån att så skulle ske. Utskottet hänvisade till

Genteknikberedningens då pågående arbete samt uttalanden i

regeringsförklaringen hösten 1991 om en sammanhållen och etiskt

förankrad politik. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde

föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på

området (s. 51). Motionerna avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därför motion So484 (kds).

Alternativ medicin

I motion 1992/93:So439 av Bo Holmberg m.fl. (s) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag i den riktning

Alternativmedicinkommittén presenterat (yrkande 5).

Motionärerna anser att rätten till alternativ handlar om att

respektera att det finns olika synsätt också på medicinens

område.

I motion 1992/93:So447 av Sven Lundberg m.fl. (s) begärs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utveckling av alternativ medicin.

Motionärerna anser att människor måste få del av de alternativa

komplementen vid sidan av den traditionella hälso- och

sjukvården. Regeringen bör därför bereda

Alternativmedicinkommitténs betänkande och lägga fram förslag

till riksdagen.

I sitt betänkande 1991/92:SoU15 behandlade utskottet

senast motioner inom alternativmedicinens område. Utskottet

ansåg att riksdagen inte bör göra några uttalanden i dessa

frågor i avvaktan på att beredningen i regeringskansliet av

Alternativmedicinkommitténs förslag slutförs (s. 138).

Utskottet avstyrkte motionerna.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därför motionerna So439 (s) yrkande 5 och So447 (s).

Läkemedelsfrågor

Godkännande av visst läkemedel

I motion 1992/93:So435 av Tuve Skånberg (kds) yrkas att

riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts dels om att

ompröva Läkemedelsverkets godkännande av abortpillret Mifegyne

(yrkande 1), dels om att inte ge tillstånd för Mifegyne att

användas som preventivmedel (yrkande 2).

Motionären anser att Mifegyne borde ha varit föremål för ett

bredare remissförfarande än som skett och för beslut i regering

och riksdag i stället för av Läkemedelsverket vid registreringen

som läkemedel. Mifegyne är, enligt motionären, motsatsen till

ett läkemedel och har kritiserats mycket utomlands. Beslutet om

registrering har starka etiska och politiska dimensioner.

Abortmetoden är långt ifrån idealisk och inte heller riskfri.

Försök skall inledas om att också använda Mifegyne som

preventivmedel. Detta motsätter sig motionären.

Enligt läkemedelsförordningen (1962:701), som gällde till

den 1 juli i år, prövade Läkemedelsverket frågor om registrering

av läkemedel (15 §). Den nya läkemedelslagen innebär i sak

ingen ändring. Mifegyne har av Läkemedelsverket registrerats som

ett medicinskt alternativ till kirurgisk abort. Andra abortmedel

finns redan tidigare registrerade i Sverige. Mifegyne har också

andra effekter, nämligen att förhindra ägglossning och påverka

slemhinnan i livmodern så att uppkomsten av graviditet

förhindras. Dessa effekter skall enligt uppgift studeras i

kliniska försök.

Kontrollen av äldre läkemedel m.m.

I motion 1992/93:So506 av Jan Fransson (s) yrkas dels att

riksdagen hos regeringen begär att Läkemedelsverket får i

uppdrag att klarlägga misstänkt mörkertal av dödsfall där

dextropropoxifen är inblandat (yrkande 1), dels att

riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om behovet

av bättre kontroll och säkerhet när det gäller äldre läkemedel

(yrkande 2).

Dextropropoxifen ingår i flera smärtstillande läkemedel, t.ex.

Doleron. Inom Giftinformationscentralen gjordes nyligen

(februari 1993) en undersökning över dödsfall förorsakade av

förgiftning med dextropropoxifen. Som underlag för

undersökningen användes dels SCB:s sammanställningar över

dödsorsaker i Sverige för åren 1980--1990, dels samtliga

dödsbevis rörande dödsfall till följd av smärtstillande

läkemedel åren 1985 och 1990. Enligt undersökningen har antalet

dödsfall till följd av läkemedelsförgiftning under senare år

varit strax under 600 årligen. Av dessa hänför sig numera ca

30 % till gruppen smärtstillande läkemedel. År 1990 kunde 119

dödsfall tillskrivas förgiftning med dextropropoxifen enbart

eller i kombination med andra läkemedelssubstanser, vilket utgör

72 % av alla dödsfall till följd av förgiftning med

smärtstillande medel.

Antalet dödsfall för denna läkemedelsgrupp under den aktuella

femårsperioden har ökat totalt sett. Det är emellertid enligt

undersökningen svårt att tala om säkra trender i detta

sammanhang på grund av de felkällor som kan finnas i

inrapporterings- och registreringsrutinerna. Det viktiga är att

denna genomgång har bekräftat tidigare observationer, nämligen

att överdosering med dextropropoxifen tycks behäftad med

särskilt stor risk och att dödsfall där dextropropoxifen finns

angivet som förgiftningsmedel utgör en anmärkningsvärt stor

andel av samtliga läkemedelsrelaterade dödsfall. Flertalet

dödsfall har klassificerats som självmord. En stor grupp utgörs

också av oklara fall och endast några få är olycksfall. Inget av

dödsfallen under dessa båda år inträffade hos personer under 15

år. När det gäller de oklara fallen vet man av erfarenhet att

flertalet av dessa förgiftningar är avsiktliga, även om uppsåtet

ej alltid entydigt är självmord.

Enligt uppgift från Läkemedelsverket studerar verket

förskrivningsmönstret för de läkemedel som innehåller

dextropropoxifen, hur läkemedlen används, i vilken situation

etc. Studien kan enligt uppgift leda till att nya

rekommendationer meddelas när det gäller användningen och

eventuellt till en ändrad varningstext på

läkemedelsförpackningarna. Ett problem i sammanhanget är att

förstärkta varningstexter kan leda till att läkemedlen i än

större utsträckning kommer till användning vid självmordsförsök.

När det gäller redan godkända läkemedel har Läkemedelsverket

ett delprogram med målet att tillse att endast medicinskt

ändamålsenliga läkemedel finns på marknaden.

Signaler om nya misstänkta biverkningar och andra risker

fångas upp via nationella och internationella

biverkningsrapporter och litteraturbevakning. För att utreda

riktigheten i en signal och dess kliniska betydelse (frekvens,

mekanism och riskgrupper) sker sedan en uppföljning som kan

innefatta analys av liknande rapporter, försäljnings- och

förskrivningsstatistik eller epidemiologiska studier. Ofta

består det uppföljande arbetet av att analysera epidemiologiska

studier. I vissa fall initieras sådana eller drivs i egen regi.

Resultatet av arbetet blir i extrema fall att

ändamålsenligheten för ett preparat ifrågasätts eller,

vanligare, dess användning vid vissa indikationer. Anledningen

kan både vara identifierade säkerhetsproblem och nya rön om

annan mer effektiv behandling eller farmakokinetiska problem med

t.ex. läkemedelsformen. Tillverkaren ombeds i sådana fall

inkomma med dokumentation som stöd för att preparatet

fortfarande är ändamålsenligt vilket medför stora utredningar.

I andra fall finns anledning se över katalogtexternas

innehåll. Ändringar, som ibland är mycket omfattande, initieras

utifrån vad som framkommit vid Läkemedelsverkets s.k. workshops,

vid litteraturbevakning eller tillkommer på initiativ från

tillverkaren och då oftast med dokumentation som måste genomgås.

Dessutom genomförs årligen ett eller flera större s.k.

harmoniseringsprojekt i samarbete med LINFO

(Läkemedelsinformation AB), där katalogtexterna för en hel grupp

läkemedel ses över i sin helhet och anpassas till nya rön. I

detta arbete deltar både kliniska och farmakokinetiska experter.

Läkemedelsverket kommer att under de närmaste fem åren se över

hela sortimentet av äldre läkemedel. Enligt den nya

läkemedelslagen gäller ett godkännande av ett läkemedel endast

under fem år. Om verket får kunskap om risker med ett visst

läkemedel behandlas naturligtvis frågan med förtur.

Kvicksilver i vacciner

I motion 1992/93:So416 av Sven-Olof Petersson (c) yrkas

ett tillkännagivande om vad som anförts om en övergång till

kvicksilverfria vacciner. Motionären anser det vara av största

vikt att åtgärder vidtas så att produktionen av kvicksilverfritt

vaccin ökar och att endast sådant vaccin kommer att användas

inom sjukvården.

Enligt uppgift från Läkemedelsverket fortsätter antalet

läkemedel med kvicksilverhaltiga konserveringsmedel att sjunka.

Framför allt inom vaccinområdet är det svårt att finna lämpliga

konserveringsmedel, men i några fall finns nu

konserveringsmedelsfria alternativ eller sådana som konserverats

med andra konserveringsmedel. Det vanligaste barnvaccinet mot

difteri och stelkramp är fritt från konserveringsmedel sedan

cirka ett år tillbaka. Vid prövning av ansökan om godkännande

för nya vacciner påtalas från Läkemedelsverkets sida att det är

angeläget att ersätta kvicksilverhaltigt konserveringsmedel med

annat alternativ, men verket kan knappast hindra godkännande av

ett viktigt vaccin av detta skäl. Risken att vaccinerna blir

förorenade måste vägas in liksom risken med att avstå från

vaccination.

Frågan om förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel i

läkemedel har flera gånger behandlats av utskottet, senast i

betänkandet 1991/92:SoU5. Utskottet vidhöll sin tidigare

inställning att det var angeläget att arbetet med att finna

alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel bedrivs så

snabbt som möjligt men att utskottet inte var berett att ställa

sig bakom ett förbud mot kvicksilver i läkemedel. Utskottet

konstaterade att antalet läkemedel konserverade med kvicksilver

fortsatte att minska. Utskottet avstyrkte den då aktuella

motionen.

Läkemedelsförpackningar

I motion 1992/93:So415 av Kenth Skårvik (fp) yrkas ett

tillkännagivande om vad som anförts om

läkemedelsförpackningarna. Motionären framhåller att många av de

förpackningar som säljs på våra apotek är oacceptabelt svåra att

öppna och stänga. I många hem får läkemedelsförpackningarna stå

öppna för jämnan bara därför att de är svåra att få upp igen --

eller för att de är svåra att stänga. Andra slår över medicinen

i förpackningar som inte alls är avsedda för det men som går att

hantera.

Från Läkemedelsverket har inhämtats att verket i samband

med ansökan om godkännande av läkemedel eller ny förpackning

prövar förpackningens ändamålsenlighet.

För tabletter har man i allmänhet bara två förpackningstyper

att välja mellan, burk med lock av något slag eller

tryckförpackning (blister). Någon förpackningstyp som är

idealisk för alla patienter med handikapp finns sannolikt inte.

För att uppnå målet att tillgodose det i och för sig berättigade

kravet på lätthanterbara förpackningar för alla

användarkategorier behövs därför många gånger flera

förpackningsvarianter för samma preparat. Problemet med

svåröppnade förpackningar har uppmärksammats under senare år.

För vissa läkemedel, framför allt sådana som ofta används av

reumatiker, har också tillverkaren tagit sitt ansvar och

tillhandahåller förpackningar med greppvänliga lock.

I en artikel om förpackningsproblem under våren 1992 i

Apoteksbolagets kundtidning "Apoteket" har patienter uppmanats

att anmäla sina synpunkter på svåröppnade förpackningar till

Läkemedelsverket. Denna uppmaning har rönt ett mycket stort

gensvar. Inkomna anmärkningar har dock ännu inte hunnit

bearbetas färdigt. Avsikten är att materialet skall utgöra

underlag för en uppmaning till tillverkarna att förbättra

befintliga förpackningar eller komplettera sortimentet av

förpackningar. Apoteksbolaget bedriver också en

försöksverksamhet med en receptblankett med en särskild ruta där

läkaren kan markera om patienten har behov av en speciell

förpackning. Någon utvärdering av försöket har ännu inte

rapporterats.

Framtagandet av alternativa förpackningar är enligt

Läkemedelsverket förknippat med vissa kostnader. För att

förbättra situationen för berörda patienter erfordras åtgärder

dels för att uppmärksamma läkarkåren på problemet och öka

informationen om tillgängliga förpackningsalternativ, dels för

att öka läkemedelsindustrins initiativ på området.

Överutskrivning av läkemedel m.m.

I motion 1992/93:So407 av Iréne Vestlund (s) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att Läkemedelsverket får i

uppdrag att lägga fram ett program för att förhindra

överutskrivning av läkemedel. Motionären framhåller bl.a. att

det förekommer att enskilda, ofta äldre patienter trots alla

insatser får stora doser av både receptbelagda och icke

receptbelagda mediciner utskrivna. När en person under kort tid

har fått 4 000--5 000 Alvedon utskrivna på recept, vore det

önskvärt att ortens apotek inte hindrades av

sekretessbestämmelserna från att uppmärksamma sjukvården om

detta. Det kan inte heller vara försvarligt att enskilda

personer inte hinner nyttja medikamenterna utan kan ha mediciner

för över 10 000 kr i lager. Risken för att mediciner kan

överkonsumeras eller överlåtas till andra kan man heller inte

bortse från. Kostnadsansvaret för patienterna ligger i dessa

fall på RFV, men fördyringarna drabbar alla på sikt.

I motion 1992/93:So501 av Bengt Silfverstrand och Birthe

Sörestedt (s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna

vad som anförts om behovet av konkreta insatser för att

förebygga missbruk av beroendeframkallande läkemedel. Enligt

motionären är mer än 200 000 svenskar beroende av lugnande och

sömngivande medel. Mellan tre och fyra miljoner recept på

beroendeframkallande psykofarmaka expedieras varje år på de

svenska apoteken.

Blandmissbruk, dvs. kombinerat missbruk av alkohol och

läkemedel, förekommer i stor utsträckning. Många års

erfarenheter av läkemedelsmissbruk talar nu enligt motionärernas

uppfattning klart och entydigt för att mera direkta och konkreta

åtgärder än hittills måste komma till användning för att minska

förbrukningen av t.ex. bensodiazepiner.

Förskrivning efter enbart telefonkontakt bör inte få ske.

Enbart minsta förpackning bör vidare skrivas ut vid varje

tillfälle. Motionärerna anser att Socialstyrelsen och industrin

mera aktivt måste arbeta för att beroendeframkallande läkemedel

tillhandahålls i mindre förpackningar. Patienten har också rätt

till en ordentlig information om preparatens verkningar och

biverkningar. Fantasinamnen på läkemedel måste elimineras och

ersättas med beteckningar som ger information om innehållet,

s.k. generisk förskrivning.

Förebyggande insatser mot läkemedelsberoende saknas i dag. De

avgiftningsavdelningar som finns för alkoholmissbrukare och

narkomaner motverkar ofta sitt eget syfte när det gäller

avgiftning vid läkemedelsberoende. Detta beror främst på de

korta vårdtiderna, anser motionärerna.

Såväl internationella som nationella iakttagelser visar att

läkarna ofta har mycket dålig kunskap om i vilken omfattning de

skriver ut lugnande medel och sömnmedel. Ett sätt att lösa detta

problem är att låta apoteken registrera vilka mediciner som

varje läkare eller vårdcentral skriver ut.

Motionärerna anser att Socialstyrelsen snarast måste utarbeta

dels ett vårdprogram, dels rekommendationer till landsting och

kommuner för deras arbete med psykofarmakaberoende personer.

Inom sjukvårdens grundutbildning och vårdpersonalens

vidareutbildning bör undervisning om psykofarmaka, bruk,

beroende och missbruk införas. Forskning om hjälpmedelsbehovets

omfattning och metoder för vård av missbrukare måste

intensifieras. Det är viktigt att denna forskning står fri och

obunden i sitt förhållande till läkemedelsindustrin.

Läkemedelsverket måste ta ett ökat ansvar för att klara sina

uppgifter att kontrollera läkemedelshanteringen och bolagets

marknadsföring samt att sköta informationen till allmänhet,

vårdpersonal och massmedia.

Utskottet har upprepade gånger behandlat frågor om

överskrivning och felaktig användning av läkemedel under senare

tid, främst när det gäller olika beroendeframkallande medel.

Senast skedde detta i betänkandet (1991/92:SoU21) Ny

läkemedelslag m.m. I betänkandet behandlas bl.a. frågor om

information till patienter och allmänhet, substansnamn på

läkemedel och åtgärder mot läkemedelsberoende, bl.a. ett yrkande

identiskt med det i motion So501. I betänkandet ges en

redovisning för olika utredningsinsatser och den tidigare

behandlingen i riksdagen av dessa frågor. När det gäller

insatser mot beroendet av läkemedel framhålls att utskottet vid

upprepade tillfällen påtalat det angelägna i att åtgärder vidtas

för att komma till rätta med beroendet och missbruket av

läkemedel, som är ett stort problem för såväl samhället som de

enskilda som drabbas. Utskottet har redan tidigare givit

regeringen till känna att berörda myndigheter snabbt bör vidta

erforderliga åtgärder på detta område. Utskottet konstaterar att

en hel del insatser redan har gjorts. Det är enligt utskottet

viktigt att detta arbete får en fortsättning i form av konkreta

åtgärder för att begränsa felaktig användning av bl.a.

bensodiazepiner och för att förbättra vården för dem som hamnat

i ett beroende eller missbruk av dessa läkemedel. Det behövdes

dock enligt utskottets mening inte då något ytterligare

initiativ av riksdagen i denna fråga. Med det anförda avstyrkte

utskottet de då aktuella motionerna.

Tillsynsutredningen tar i sitt huvudbetänkande Tillsynen

över hälso- och sjukvården (SOU 1991:63) upp en del frågor som

rör användning av läkemedel. Utredningen konstaterar att enskilt

bedriven öppen hälso- och sjukvård och tandvård inte omfattas av

statlig verksamhetstillsyn. Utredningen föreslår mot denna

bakgrund att tillsynsregeln i hälso- och sjukvårdslagen (HSL)

utvidgas till att omfatta också all enskilt bedriven öppen

hälso- och sjukvård.

Läkemedelsverket föreslås få tillgång till de sekretesskyddade

uppgifter inom hälso- och sjukvården som verket behöver för att

kunna fullgöra sina kontrollerande uppgifter avseende

förskrivning och förbrukning av läkemedel.

Utredningen pekar på att den information som i dag finns vid

apoteken om enskilda personers inköp inte är tillgänglig i

arbetet med att stävja missbruk av narkotiska och alkoholhaltiga

läkemedel. Gällande sekretessbestämmelser lägger hinder i vägen.

En större tillgänglighet för Socialstyrelsen till de uppgifter

om inköp som finns vid apoteken skulle öka möjligheterna att

identifiera missbrukare av bensodiazepiner som vänder sig till

flera olika läkare för att erhålla recept på dessa preparat.

Tillsynsutredningen föreslår att det i tillsynslagen införs en

bestämmelse som ålägger apotekspersonal att till Socialstyrelsen

vidarebefordra uppgifter om enskilda personers inköp om man på

goda grunder kan anta att patienten har ett etablerat eller

begynnande missbruk av medlen i fråga.

Tillsynsutredningen föreslår även införandet av en bestämmelse

i tillsynslagen som innebär skyldighet för Socialstyrelsen,

Läkemedelsverket och Rättsmedicinalverket att lämna varandra

sådana uppgifter som behövs för tillsynen.

Utredningen om ett centrum för läkemedelsepidemiologi och

utveckling av läkemedelsterapier överlämnade förra hösten

rapporten (Ds 1992:104) Nätverk för läkemedelsepidemiologi

(NEPI). Utredningen föreslog bl.a. inrättandet av en stiftelse

med uppgift att genom ett nätverk med specialister och grupper

från olika ämnesområden verka för en utvecklad

läkemedelsepidemiologisk samhällsservice och förbättra

läkemedelsbehandling. Utredningen anförde vidare följande när

det gäller överanvändningen av läkemedel:

Det finns en spridd uppfattning att det förekommer en

omfattande överförskrivning av läkemedel i samhället. Detta

reflekteras bl.a. i ett stort antal nyhetsartiklar i media. Man

kan sannolikt också peka på olika läkemedelsgrupper, där

överförskrivning finns eller där man misstänker att den finns.

Sådana grupper är t.ex. antibiotika och bensodiazepiner. I det

förra fallet sker en kontinuerlig ökning av förskrivning av

antibiotika och det skulle vara värdefullt att få veta om det

motsvaras av en ökning av infektionssjukdomar. Då det gäller

bensodiazepiner har det skett en kontinuerlig minskning under de

senaste fem åren. Sverige har den lägsta

bensodiazepinanvändningen i Norden. Att fastställa vad som är

adekvat användning för dessa två och andra läkemedelsgrupper är

en viktig framtida uppgift för det nätverk som föreslås.

En annan typ av tänkbar överförskrivning sker genom att en

insatt läkemedelsterapi inte avslutas i rätt tid. Detta gäller

främst behandling av kroniska sjukdomar hos äldre individer. I

många fall saknas klara kriterier för när en terapi avslutas. En

stor del av de kriterier som finns för när en terapi skall

startas har utvecklats av läkemedelsindustrin. Det är

förståeligt att industrin inte har samma intresse att utveckla

tydliga kriterier för när en terapi skall avslutas. Det finns

också sannolikt ett tryck från patienterna om att få recept

förnyade, ibland i onödan. Tillsammans kan detta leda till en

läkemedelsterapi som pågår avsevärt längre tid än vad som är

medicinskt motiverat. Följden blir en överförskrivning, risker

för ohälsa och biverkningar hos patienten, samt onödiga

kostnader för samhället. Tydliga kriterier för när

läkemedelsterapier bör avslutas i olika sammanhang kan vara

angelägna studier inom nätverket. Resultaten bör kunna leda till

att överförskrivning inte sker.

Psykiatriutredningen har överlämnat ett delbetänknade (SOU

1993:5) Bensodiazepiner -- beroendeframkallande psykofarmaka.

Psykiatriutredningen föreslår införandet av ett system som

underlättar för den enskilde läkaren att kritiskt granska sin

förskrivning av bensodiazepiner. Den enskilde läkarens

förskrivning föreslås bli registrerad av apoteken vad avser

preparat, dos och förpackningsstorlek. Informationen återförs av

Apoteksbolaget till förskrivande läkare med lämpliga

intervaller. Systemet bör utvärderas efter tre år.

Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att komplettera skriften

Klassifikation av sjukdomar med särskilda diagnoser för beroende

och missbruk av bensodiazepiner. Därmed skulle man kunna få ett

statistiskt underlag för att kunna följa utvecklingen i öppen

och sluten vård och vad gäller beroende och missbruk av

bensodiazepiner som orsak till sjukskrivning, sjukbidrag och

förtidspension i allmänna försäkringen.

Socialstyrelsen och Läkemedelsverket bör som ett led i sitt

arbete med hithörande frågor gemensamt arrangera en konferens

(workshop) om användningen av bensodiazepiner bland äldre

människor som brett belyser nyttan av och problemen med

behandling med bensodiazepiner, risker för biverkningar och

möjligheterna till alternativ behandling eller andra åtgärder

riktade till denna åldersgrupp.

Inom Folkhälsoinstitutets programområde finns bl.a.

missbruksfrågor och frågor om kvinnors hälsa. Det är enligt

utredningen angeläget att beroende och missbruk av

bensodiazepiner även diskuteras som ett folkhälsoproblem. En

grundlig och opartisk information om dessa läkemedels eventuella

biverkningar och risker bör arbetas fram och ges en effektiv

spridning.

Enligt utredningens uppfattning har Folkhälsoinstitutet ett

särskilt ansvar för att följa utvecklingen av användningen av

bensodiazepiner från folkhälsosynpunkt. Det bör även ankomma på

Folkhälsoinstitutet att initiera forskning om

folkhälsoaspekterna av beroende och missbruk av bensodiazepiner.

Samtliga dessa betänkanden bereds för närvarande i

regeringskansliet.

Apoteksbolagets monopol

I motion 1992/93:So498 av Lars Andersson (-) yrkas ett

tillkännagivande att Apoteksbolagets monopol bör avskaffas.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande i betänkandet

1991/92:SoU21. I betänkandet lämnades inledningsvis en

redogörelse för Apoteksbolagets verksamhet och direktiven för

Utredningen om den svenska läkemedelsförsörjningen (dir.

1992:53).

Utskottet ansåg att utredningsarbetet, som avsåg

Apoteksbolagets verksamhet och dess ställning på

läkemedelsområdet, inte borde föregripas och avstyrkte därför

det då aktuella motionsyrkandet. Riksdagen följde utskottet.

Utredningsarbetet skall redovisas till kommande årsskifte.

Utskottets bedömning

Vad först gäller frågorna om godkännandet av Mifegyne som

läkemedel och om kliniska försök med användning av Mifegyne

konstaterar utskottet att det ankommer på Läkemedelsverket och

inte på riksdagen eller regeringen att pröva dessa frågor.

När det gäller kontrollen och säkerheten beträffande äldre

läkemedel och dödsfallen genom felaktig användning av

dextropropoxifen konstaterar utskottet att Läkemedelsverket

skall gå igenom hela sortimentet av äldre läkemedel och att

rekommendationerna när det gäller användningen av

dextropropoxifen för närvarande ses över av verket. Något

initiativ från riksdagen i dessa frågor behövs inte.

När det gäller frågan om användningen av läkemedel med

kvicksilverhaltiga konserveringsmedel konstaterar utskottet att

antalet sådana läkemedel fortsätter att minska. Utskottet

vidhåller sin tidigare inställning att det är angeläget att

finna alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel i

läkemedel men att något förbud mot kvicksilver i läkemedel för

närvarande inte bör införas.

I fråga om överutskrivning och beroende eller missbruk av

läkemedel vidhåller utskottet att det är angeläget att konkreta

åtgärder vidtas för att begränsa den felaktiga användningen av

läkemedel. Utskottet konstaterar samtidigt att under senare tid

flera utredningar, nämligen Tillsynsutredningen, Utredningen om

ett centrum för läkemedelsepidemiologi och utvecklingen av

läkemedelsterapier och Psykiatriutredningen, lagt fram förslag

som syftar till att förbättra förskrivning och användning av

läkemedel. Frågan om överföringen av det direkta

kostnadsansvaret för läkemedel i den öppna hälso- och sjukvården

övervägs vidare av Kommittén om hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation, HSU 2000. Något initiativ av

riksdagen behövs därför inte för närvarande i denna fråga.

Vad slutligen beträffar frågan om Apoteksbolagets monopol på

detaljhandel med läkemedel konstaterar utskottet på nytt att

frågan övervägs av Utredningen om den svenska

läkemedelsförsörjningen. Utskottet anser inte att

utredningsarbetet bör föregripas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1992/93:So407

(s), 1992/93:So415 (fp), 1992/93:So416 (c), 1992/93:So435 (kds),

1992/93:So498 (-), 1992/93:So501 (s) och 1992/93:So506 (s).

Sprututbytesprogrammen

I motion 1992/93:So487 av Margitta Edgren och Olle Schmidt

(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts dels om garantier för

sprututbytesprogrammens fortsättning (yrkande 1), dels om

sprututbytesprogram i landets övriga delar (yrkande 2).

Motionärerna anför att hiv/aids är ett av de allvarligaste

hoten mot folkhälsan. Världshälsoorganisationen (WHO) har därför

rekommenderat att sterila sprutor och spetsar skall göras

tillgängliga för injektionsnarkomaner som av olika skäl inte kan

avbryta sitt missbruk. Motionärerna redovisar i punktform

resultaten för det sprututbytesprogram som pågått i Lund sedan

1986 och anför samtidigt att erfarenheterna från

sprututbytesprogrammet i Malmö är likartade. Motionärerna anser

att erfarenheterna är så goda att sprututbytesprogrammen inte

får äventyras av framtida ändringar i anslagen till

hiv-prevention utan att garantier måste lämnas för programmens

fortsättning. Motionärerna anser också att den skånska modellen

snarast bör införas i hela landet.

Frågan om utdelning av fria sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare behandlades senast i betänkande

1991/92:SoU15. Utskottet hänvisade där till den omfattande

redogörelse för försöksverksamheten som givits i betänkande

1990/91:SoU5.

Utskottet anförde vidare (s. 68):

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att utbyte av

sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga

kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka

vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.

Utskottet konstaterar att projekttiden för

sprututbytesprogrammet i Malmö/Lund går ut vid kommande

årsskifte och att socialstyrelsen har för avsikt att snabbt

utvärdera verksamheten. Utskottet anser att utvärderingen bör

avvaktas och att riksdagen inte nu bör göra något uttalande i

frågan. Motion So496 (s) avstyrks.

Socialstyrelsen redovisade till Socialdepartementet den 1

juni 1993 sin samlade bedömning av effekterna av

försöksverksamheten med utbyte till rena sprutor i Malmö och

Lund. Styrelsen konstaterar bl.a. att hiv-testfrekvensen inom

försöksverksamheten är hög samt att hiv-smitta har förekommit

inom ramen för programmet. Styrelsens slutsats är att det trots

de utredningar som genomförts inte har gått att få något

entydigt svar på vilka effekter försöksverksamheten med

sprututbyte har haft på spridning av hiv eller

missbruksutvecklingen i området.

I rapporten redovisar Socialstyrelsen olika

handlingsalternativ för framtiden, såsom förbud mot

sprututbytesverksamhet, fortsatt försöksverksamhet med fördjupad

utvärdering för att kunna dra säkra slutsatser om verksamheten,

eller att respektive ansvarig läkare utifrån vetenskap och

beprövad erfarenhet får bedöma i varje enskilt fall om det är

möjligt att överlämna rena sprutor och kanyler. Socialstyrelsen

förordar det sista alternativet.

Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att utbyte av

sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga

kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka

vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.

Utskottet konstaterar att Socialstyrelsens rapport om

försöksverksamheten med utbyte till rena sprutor i Malmö och

Lund nu bereds i regeringskansliet. Regeringens kommande förslag

bör inte föregripas. Motion So487 (fp) avstyrks därmed.

Metadon

I motion 1992/93:So310 av Olle Schmidt (fp) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om metadonbehandling av patienter som är i

behov av sådan behandling (yrkande 1) och om spridning av

information om värdet av metadonbehandling och var resurserna

för denna behandlingsform finns (yrkande 2). Motionären

anför att metadonbehandling är en etablerad behandlingsform för

heroinister med mångårigt missbruk. Det finns fyra

metadonprogram i Sverige, belägna i Uppsala, Stockholm, Lund och

Malmö. F.n. behandlas drygt 300 patienter. Verksamheten följs

fortlöpande av Socialstyrelsen och dess vetenskapliga råd.

Därmed ges garantier för att behandlingen bedrivs på högsta

kompetensnivå och med god kvalitet. Motionären anser att alltför

små resurser satsas på metadonbehandling utanför de fyra

områdena sett i förhållande till de goda resultat som uppnås.

Socialstyrelsen bör därför initiera en kartläggning av behovet

av metadonbehandling bland narkomaner och se till att de får

denna vård. Socialstyrelsen bör också sprida information om

värdet av metadonbehandling och var resurserna för denna

behandlingsform finns.

I april 1993 var totalt 384 patienter inskrivna vid de fyra

metadonprojekten i landet. I Stockholm var 255 patienter

inskrivna, i Uppsala 57, i Lund 48 och i Malmö 24. Kön av

väntande uppgick till ett 20-tal. Av samtliga patienter i landet

var drygt en tredjedel hiv-smittade. I Stockholm var andelen

hiv-smittade närmare 50 %.

Socialstyrelsens beslut om maximalt 450 metadonpatienter utgör

i dag ingen begränsning av verksamheten. Utskottet har dock

erfarit att verksamheten i Uppsala har minskat kraftigt under de

senaste två åren från ca 100 patienter till 57 patienter.

Nedgången uppges bero dels på etableringen av metadonprojektet i

Malmö 1992, dels på en allt hårdare prioritering av

sjukvårdsresurserna hos landsting som remitterar

metadonpatienter.

Socialstyrelsen följer metadonprojekten noggrant genom

metadonrådet vid styrelsen. Inom styrelsen har tillsatts en

kvalitetssäkringsgrupp som har till uppgift att kontrollera att

samtliga projekt håller samma kvalitet och följer de kriterier

och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprojektet. Gruppen

kommer att redovisa sina resultat under hösten 1993.

Ett utvärderingsprojekt av metadonprogrammet har nyligen

påbörjats vid Karolinska institutet. Forskningsprojektet

finansieras med stöd från Socialvetenskapliga forskningsrådet

(SFR) och Socialstyrelsen. Projektet, som kommer att omfatta

samtliga metadonpatienter i landet, beräknas avslutas under

hösten 1995.

I betänkande SoU 1987/88:10 behandlade utskottet ett

motionsyrkande om metadonbehandling. Utskottet anförde därvid

följande:

HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för

narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara

drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan

emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri

vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade

injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de

intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och

internationellt har också visat att HIV-smitta sprids mycket

snabbt i denna grupp.

Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av

det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från

150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av

klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och

riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs.

Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell

förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening

fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte

minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en

övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också

framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och

regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.

Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella

motionsyrkandet.

I betänkandet 1988/89:SoU21 konstaterade utskottet att

antalet väntande till metadonbehandling i Stockholm var

omfattande. Enligt vad utskottet inhämtat var det dock inte

taket om högst 300 patienter som utgjorde hinder för en mer

omfattande verksamhet utan bristen på utbildad personal.

Utskottet hänvisade till sina tidigare uttalanden om att

urvalet av patienter måste ske med stor restriktivitet och att

de kriterier och riktlinjer som utvecklats i

Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet framhöll också att

Socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och regelbundet

redovisa metadonprogrammets utveckling.

I betänkande 1990/91:SoU5 redovisades att

Socialstyrelsen efter rekommendation av bl.a.

Aidsdelegationen den 15 juni 1990 beslutade att maximiantalet

metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450 patienter.

Styrelsen hade också utarbetat reviderade föreskrifter för

metadonbehandling (SOSFS(M) 1990:16).

Vid den senaste behandlingen, betänkandet 1991/92:SoU5,

anförde utskottet att det förutsatte att den nya regeringen noga

följer arbetet med sprututbytesprogram och metadonbehandling.

Utskottet hänvisade också till regeringsförklaringen där den nya

regeringen förutskickat olika åtgärder för att komma till rätta

med narkotikabrottsligheten och narkotikamissbruket. Mot den

bakgrunden ansåg utskottet att något uttalande i frågan då inte

var aktuell.

Utskottet gör följande bedömning.

Socialstyrelsens kvalitetssäkringsgrupp avser att under hösten

lämna en rapport om metadonprogrammens kvalitet och i vilken mån

de uppfyller fastställda kriterier och riktlinjer. En

vetenskaplig utvärdering av samtliga metadonprojekt har nyligen

påbörjats av Karolinska institutet. Utskottet utgår från att

regeringen noga följer dessa frågor. Enligt utskottets mening

bör riksdagen inte ta något initiativ med anledning av motion

So310 (fp). Motionen avstyrks.

Aggressivitetsdämpande medicinering

I motion 1992/93:Ju835 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att utreda förutsättningarna för att använda

aggressivitetsdämpande medicinering mot våldsbenägna personer

(yrkande 3). Motionen berör frågor om olika åtgärder mot

våldsbrottsligheten. Motionärerna anför att den senaste tidens

forskning visar att genetiska förutsättningar för

våldsbenägenhet har betydelse, inte ensamt utan i samverkan med

en eller flera miljöfaktorer. Vidare anförs att

aggressivitetsdämpande medicinering mot våldsbenägenhet är

möjligt i syfte att förhindra brott. De barn som är i farozonen

kan vidare upptäckas tidigt. Förutsättningarna för medicinering

mot våld måste dock utredas enligt motionärerna.

Justitieutskottet har i betänkandet 1992/93:JuU25 Anslag

till kriminalvården behandlat några motioner om bl.a. kemisk

kastrering av våldtäktsmän. Justitieutskottet anför bl.a.

följande.

Kriminalvårdens behandling av män dömda för sexualbrott har

tidigare varit föremål för behandling i utskottet vid ett

flertal tillfällen. År 1991 anförde utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande att behandlingsmöjligheterna bör

utökas och ytterligare intensifieras (se 1990/91:JuU17 s. 15,

rskr. 154). I Fängelseutredningens direktiv anges också särskilt

att kommittén skall klarlägga hur stort behovet av sådan

behandling är och hur den av riksdagen angivna målsättningen bör

förverkligas.

Det saknas mot denna bakgrund anledning för riksdagen att nu

göra något ytterligare uttalande i frågan med anledning av

motion Ju502. Motionen avstyrks.

När det gäller frågor om medicinsk behandling under tvång,

t.ex. i form av s.k. kemisk kastrering, konstaterar utskottet

att frågan rymmer svårlösta etiska problem oavsett om

behandlingen sker som påföljd för brott eller som ett led i

anstaltsbehandlingen. Tvångsvård förekommer i princip endast för

vissa psykiskt störda och då enligt stränga i lag reglerade

kriterier [se lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och

lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård].

Utskottet har nu inhämtat att frågor om kemisk kastrering är

föremål för överväganden inom ramen för Fängelseutredningens

arbete. Utskottet utgår från att här aktualiserade spörsmål

kommer att behandlas där. Med detta uttalande avstyrker

utskottet bifall till berörd del av motion Ju822.

I Fängelseutredningens nyligen avlämnade huvudbetänkande

Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76) har frågan inte

behandlats. Utredningsarbetet fortsätter dock.

I direktiven till den nyligen tillsatta Kommissionen om våld

mot kvinnor (dir. 1993:88) anges bl.a. att kommissionen bör

göra en kartläggning och bedömning av de nuvarande

behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga till

övergrepp mot kvinnor. Kommissionen bör vidare undersöka om s.k.

punktbevakning av de våldsverkande männen är möjligt och

lämpligt i kombination med andra metoder som skyddar utsatta

kvinnor och hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna

utformas.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser inte att det behövs något initiativ av

riksdagen med anledning av motion Ju835 (nyd) yrkande 3.

Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sjukvårdsorganisationen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So439 yrkandena 4 och

7, 1992/93:So449 yrkande 4, 1992/93:So460 yrkandena 4--6,

1992/93:So462, 1992/93:So473, 1992/93:So480, 1992/93:So492,

1992/93:So500, 1992/93:So513 yrkande 5 och 1992/93:Sf234 yrkande

9,

res. 1 (s)

2. beträffande prestationsersättning

att riksdagen avslår motion 1992/93:So443,

res. 2 (nyd)

3. beträffande primärvårdsfrågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So452, 1992/93:So464,

1992/93:So471 yrkande 1,

res. 3 (s) - motiv.

4. beträffande barnmorskors förskrivningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So471 yrkande 3 och

1992/93:So510 yrkande 4,

res. 4 (s)

5. beträffande akutsjukvården

att riksdagen avslår motion 1992/93:So444,

res. 5 (nyd)

6. beträffande vårdgarantin

att riksdagen avslår motion 1992/93:So442,

res. 6 (nyd)

7. beträffande samverkansavtal

att riksdagen avslår motion 1992/93:So455,

8. beträffande tolkar inom sjukvården

att riksdagen avslår motion 1992/93:So432,

9. beträffande kunskaper i invandrarspråk

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf644 yrkande 5,

10. beträffande examination av medicinalpersonal med

utländsk examen

att riksdagen avslår motion 1992/93:So420,

11. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So289 yrkande 7,

1992/93:So448 yrkandena 1 och 3, 1992/93:So475 yrkandena 7--10,

12, 16 och 17, 1992/93:So485 och 1992/93:Ju839 yrkande 5,

men. (v)

12. beträffande kvinnlig könsstympning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So217 yrkande 1,

1992/93:So477 yrkande 1 och 1992/93:U224 yrkandena 1 och 2,

13. beträffande insatser mot olika sjukdomar

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So247 yrkande 1,

1992/93:So414, 1992/93:So450 yrkande 2, 1992/93:So458,

1992/93:So461, 1992/93:So472, 1992/93:So494 och 1992/93:So511,

14. beträffande stamning

att riksdagen avslår motion 1992/93:So481,

15. beträffande allergiförebyggande åtgärder

att riksdagen avslår motion 1992/93:So409,

16. beträffande transplantationer

att riksdagen avslår motion 1992/93:So402,

17. beträffande livstestamente m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So425, 1992/93:So426

och 1992/93:So469,

18. beträffande palliativ vård och smärtbehandling

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So463, 1992/93:So488

och 1992/93:So489,

19. beträffande den nya psykiatrin

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So439 yrkande 10 och

1992/93:So440,

20. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen avslår motion 1992/93:So438 yrkandena 1 och 2,

21. beträffande åtgärder mot s.k. sektsjuka

att riksdagen avslår motion 1992/93:So404 yrkande 3,

22. beträffande genteknik

att riksdagen avslår motion 1992/93:So484,

23. beträffande alternativmedicin

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So439 yrkande 5 och

1992/93:So447,

res. 7 (s)

24. beträffande läkemedelsfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So407, 1992/93:So415,

1992/93:So416, 1992/93:So435, 1992/93:So498, 1992/93:So501 och

1992/93:So506,

25. beträffande sprututbytesprogrammen

att riksdagen avslår motion 1992/93:So487,

26. beträffande metadon

att riksdagen avslår motion 1992/93:So310,

27. beträffande aggressivitetsdämpande medicinering

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju835 yrkande 3.

Stockholm den 12 oktober 1993

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Göte Jonsson

(m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson

(s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn

(kds), Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif

Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Barbro

Westerholm (fp) och Ulla Tillander (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Sjukvårdsorganisationen m.m. (mom. 1)

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo

Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson

(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 17 börjar med

"Utskottet vidhåller" och på s. 18 slutar med "motion So439 (s)

yrkande 4" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är viktigt att utveckla sjukvården så

att hälso- och sjukvårdslagens mål om vård på lika villkor

tillgodoses för alla medborgare. Den svenska sjukvårdsmodellen

kan bäst klara denna målsättning och samtidigt genom sitt totala

finansieringsansvar bäst hushålla med resurserna. Hälso- och

sjukvården är redan mycket bra och effektiv, men möjligheter

finns att ytterligare effektivisera och förbättra den. Hälso-

och sjukvården skall inte bara lindra och bota sjukdomar utan

också aktivt medverka till att människors hälsa förbättras.

Det behövs nu en mobilisering för att utvärdera sjukvården.

Detta gäller såväl för dagens vård som vid införandet av ny

teknik. Arbetet med att utveckla utvärderingsinstrument måste gå

vidare. Detsamma gäller utvecklingen av kvalitetsmått.

Det ökade intresset för kvalitetssäkring och SBU:s

utvärderingar av olika behandlingsmetoder är enligt utskottet

mycket värdefullt. Sjukvårdspolitiken måste enligt utskottet

utveckla system för kvalitet och utvärdering både lokalt och

nationellt. Det räcker inte med valfrihet när det gäller

doktorn, vårdcentralen och sjukhuset. Medborgarna måste också

bli delaktiga i kvalitetssäkring och utvärdering.

Med tanke på de "köp- och säljmodeller" och marknadslösningar

som till en del tillämpas också inom hälso- och sjukvården finns

det skäl att utvärdera hur de nationella målen om kvalitet,

rättvisa och demokrati förverkligas i dessa system. Utskottet

förordar att den sittande utredningen HSU 2000 belyser detta.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med

anledning av motionerna So439 (s) yrkande 7, So449 (s) yrkande

4, So462 (fp), So480 (kds) och So492 (kds).

När det gäller frågan om de samlade effekterna av

avgiftsuttagen i landsting och kommuner delar utskottet

inställningen i motion So439 (s) yrkande 4 att en översyn bör

komma till stånd. Detta bör ges regeringen till känna med

anledning av motionsyrkandet.

Utskottet avstyrker motionerna So460 (nyd) yrkandena 4--6,

So473 (m), So500 (-), So513 (-) yrkande 5 och Sf234 (nyd)

yrkande 9.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande sjukvårdsorganisationen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So439

yrkandena 4 och 7, 1992/93:So449 yrkande 4, 1992/93:So462,

1992/93:So480, 1992/93:So492 och med avslag på motionerna

1992/93:So460 yrkandena 4--6, 1992/93:So473, 1992/93:So500,

1992/93:So513 yrkande 5 och 1992/93:Sf234 yrkande 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Prestationsersättning (mom. 2)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med

"Utskottet avstyrker också" och slutar med "motion So443 (nyd)"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att tidigare erfarenheter har visat att

införande av prestationsersättning inom sjukvården, dvs. att

ersättningen görs beroende av antalet behandlade patienter och

de utförda åtgärdernas svårighetsgrad, skulle ge förutsättningar

för en billig och effektiv vård. Utskottet delar uppfattningen i

motion So443 (nyd) att frågor om prestationsersättning inom

sjukvården snarast bör utredas. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande prestationsersättning

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So443 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Primärvårdsfrågor m.m. (motiveringen till mom. 3)

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo

Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson

(alla s) anser att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att ta till vara det som

fungerar bra i dagens sjukvård. Utgångspunkten är att patienten

skall få tillgång till bästa möjliga vård. Med den

utgångspunkten bör förutsättningar skapas för en god kontinuitet

mellan patient och läkare samt övrig vårdpersonal. En

förtroendefull kontakt mellan patient och läkare blir då möjlig.

Patienten lär känna sin läkare som får bättre kunskaper om

patienten. Detta skapar förutsättningar för snabbare och säkrare

diagnoser och därmed snabbare och bättre behandling och kortare

vårdtider. Med en sådan kontinuitet mellan den enskilde och

vårdpersonalen tillgodoses de syften som framförs i motionerna

So464 (fp) och So452 (c). Egenvården berörs också i

Prioriteringsutredningens arbete. Motionerna avstyrks.

Den samlade kunskap som finns hos personalgrupperna vid

vårdcentralerna har utgjort en bra grund för att förebygga

ohälsa hos den enskilde och hos särskilt utsatta grupper.

Folkhälsoarbetet har en viktig bas i primärvården. Mödra- och

barnhälsovården har betytt mycket när det gäller att förebygga

och behandla ohälsa. Områdes- och befolkningsansvar är centrala

inslag i primärvården. Sjuksköterskan och barnmorskan har

gedigna utbildningar och ofta mångårig erfarenhet som bör tas

till vara. Något initiativ från riksdagen behövs inte. Utskottet

avstyrker motion So471 (m, s, fp, c, kds) yrkande 1.

4. Barnmorskors förskrivningsrätt (mom. 4)

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo

Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson

(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med

"Frågan om en" och slutar med "och So510 (s) yrkande 4" bort ha

följande lydelse:

När det gäller frågan om en självständig rätt för barnmorskor

att förskriva läkemedel som används i födelsekontrollerande

syfte anser utskottet det angeläget att det arbete som pågår

inom Läkemedelsverket och Socialstyrelsen snarast slutförs och

ger ett för barnmorskorna positivt resultat. Vad utskottet nu

anfört med anledning av motionerna So471 (m, s, fp, c, kds)

yrkande 3 och So510 (s) yrkande 4 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande barnmorskors förskrivningsrätt

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So471

yrkande 3 och 1992/93:So510 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Akutsjukvården (mom. 5)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 24 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "Motion So444 (nyd)

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att kvaliteten i hälso- och sjukvården måste

förbättras när det gäller det akuta omhändertagandet av svårt

skadade och sjuka. Utskottet instämmer i de förslag som framförs

i motion So444 (nyd) för att förbättra akutsjukvården. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande akutsjukvården

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So444 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Vårdgarantin (mom. 6)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 25 som börjar med

"Effekterna av den" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att vårdgarantin bör omfatta alla

hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling. Vidare anser

utskottet att det totalt bör ta högst tre månader från det behov

uppstod tills operation utförs och inte som i dag att den högsta

väntetiden är tre månader för coronarutredning samt ytterligare

maximalt tre månader för operation. Utskottet delar den

uppfattning som framförs i motion So442 (nyd). Vad utskottet nu

anfört om vårdgarantin bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande vårdgarantin

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So442 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Alternativmedicin (mom. 23)

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo

Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson

(alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 52 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "och So447 (s)" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att möjligheterna att använda

alternativmedicinska metoder inom hälso- och sjukvården måste

ses i sammanhang med patienternas rätt att bestämma över sin

egen hälsa och sitt eget liv. Utskottet anser att regeringen bör

slutföra beredningen av Alternativmedicinkommitténs betänkande

och återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So439 (s)

yrkande 5 och So447 (s) bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande alternativmedicin

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So439

yrkande 5 och 1992/93:So447 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Sjukvårdsorganisationen m.m., primärvårdsfrågor och

barnmorskors förskrivningsrätt

Jag instämmer i de socialdemokratiska ledamöternas inställning

i dessa frågor och biträder därför reservationerna 1, 3 och 4

(s).

Tolkar inom sjukvården

Jag anser att det är bra att socialutskottet enhälligt har

pekat på behovet av ökad uppmärksamhet kring frågan om vilken

tolk som skall anlitas i det enskilda fallet. Det förekommer

inom hälso- och sjukvården att man i stället för auktoriserade

tolkar använder sig av anhöriga, vänner eller personal.

Förfarandet är vanligare nu när olika enheter har fått ett eget

budgetansvar. Det är ett sätt att spara pengar. Då anhöriga,

vänner eller personal används som tolkar blir det brister i

patientens säkerhet. Dessa personer behöver inte följa de etiska

regler som finns om att vara neutral och opartisk. De har kanske

inte heller tystnadsplikt. Missförstånd kan lättare uppstå och

felaktiga slutsatser dras. Det är därför angeläget att framöver

bevaka att tolkfrågan inom hälso- och sjukvården faktiskt får

denna ökade uppmärksamhet. I övrigt är jag ense med

utskottsmajoriteten.

Kvinnors hälsa

Jag anser slutligen att en anmälan om våldtäkt automatiskt

skall leda till en tidig möjlighet till graviditetstest

och/eller abortpiller. Riksdagen bör begära att regeringen

utarbetar förslag till en lag med den innebörden.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

11 borde ha hemställt:

11. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:So289

yrkande 7 och 1992/93:Ju839 yrkande 5 och med avslag på

motionerna 1992/93:So448 yrkandena 1 och 3, 1992/93:So475

yrkandena 7-10, 12, 16 och 17 samt 1992/93:So485 som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Justitieutskottets yttrande

1992/93:JuU5y

Bilaga

Psykiskt störda lagöverträdare

Till socialutskottet

Ärendet

Justitieutskottet har beslutat att avge yttrande till

socialutskottet med anledning av ett yrkande i en motion,

1992/93:So438 av Bengt Harding Olson (fp) som väckts under den

allmänna motionstiden i år och som hänvisats till

socialutskottet.

I det aktuella motionsyrkandet (yrkande 2) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om brister i lagarna om psykiatrisk tvångsvård

och rättspsykiatrisk vård.

Bakgrund

År 1991 antog riksdagen nya regler om psykiatrisk tvångsvård

och om vård av psykiskt störda lagöverträdare. I samband därmed

antog riksdagen två nya lagar, lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

(LRV). Vidare gjordes bl.a. en nyreglering i brottsbalken (BrB)

beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna. De nya reglerna

började gälla den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58, JuU34,

JuU3y, SoU13 och SoU6y, rskr. 329 och 330).

Genom den nya regleringen infördes ett nytt samlingsbegrepp

för psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet,

allvarlig psykisk störning. Ändamålet med den psykiatriska

tvångsvården definierades så att syftet med vården är att se

till att den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk

tvångsvård blir i stånd att medverka till behandling i

frivilliga former och ta emot det stöd som han behöver. Vidare

infördes en organisatorisk nyordning som innebär att frågor om

psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av förvaltningsdomstol

med länsrätt som första instans.

De nya reglerna innebär vidare att det nya sjukdomsbegreppet,

allvarlig psykisk störning, infördes som en förutsättning för

särbehandling i påföljdshänseende enligt BrB:s regler. Härigenom

gjordes en begränsning av den grupp som kunde särbehandlas.

Reglerna om den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare togs

in i den särskilda lagen om rättspsykiatrisk vård. I lagen

regleras bl.a. förutsättningarna för vård, hur vården skall

utformas och var den skall bedrivas. En nära anslutning till

regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt har

eftersträvats.

Den som lider av en allvarlig psykisk störning och som begått

ett brott för vilket påföljden inte bedömts kunna stanna vid

böter kan enligt 31 kap. 3 § BrB överlämnas till

rättspsykiatrisk vård. En förutsättning är att det med hänsyn

till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga

förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med

frihetsberövande eller annat tvång.

När en domstol överlämnar en lagöverträdare till

rättspsykiatrisk vård kan domstolen enligt det nyssnämnda

lagrummet i vissa fall förordna att frågan om vårdens upphörande

skall avgöras av förvaltningsdomstol -- normalt fattas ett

sådant beslut av chefsöverläkaren på det sjukhus där den dömde

vistas. Förutsättningarna för en sådan särskild

utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan

av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den

psykiska störningen finns risk att lagöverträdaren återfaller i

brottslighet av allvarligt slag. Syftet med regleringen är att

åstadkomma ett förstärkt samhällsskydd.

Länsrätten gör enligt 10 resp. 16 §§ LRV prövningen i första

instans. Innan länsrätten tar upp frågan om utskrivning eller

permission skall enligt 22 § LRV bl.a. åklagaren normalt beredas

tillfälle att yttra sig. Yttrandet skall i princip ha kommit in

till länsrätten i sådan tid att länsrätten kan pröva frågan om

utskrivning inom åtta dagar från det att framställningen gjordes

(se 21 § LRV jämfört med 35 § andra stycket LPT).

Enligt 16 § LRV är en förutsättning för vårdens upphörande att

det inte längre till följd av den psykiska störning som

föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk

för att patienten återfaller i brottslighet av allvarligt slag

och att det inte heller annars med hänsyn till patientens

psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är

påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för

psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande eller

annat tvång. En liknande prövning skall enligt 10 § göras före

beslut om permissioner m.m.

Överväganden m.m.

Utskottet anordnade i mars i år en offentlig utfrågning för

att få information om hur den nya lagstiftningen utfallit i

praktiken när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna. En

redogörelse för vad som då framkom finns intagen i utskottets

betänkande 1992/93:JuU29 bilaga 5.

Utskottet uppmärksammades bl.a. på att den tid som står

åklagaren till buds för ett yttrande i fråga om särskild

utskrivningsprövning är mycket knappt tilltagen. Denna fråga har

också aktualiserats i motion So438.

Socialstyrelsen gör för närvarande i samarbete med berörda

myndigheter, bl.a. Domstolsverket och Riksåklagaren, en

utvärdering av de nya reglerna om psykiatrisk tvångsvård och

rättspsykiatrisk vård. I en delrapport till Socialdepartementet

i december 1992 togs den här aktuella frågan upp. Utvärderingen

skall vara avslutad den 15 december 1993.

Utskottet vill i denna del anföra följande.

Syftet med ordningen med särskild utskrivningsprövning är som

nyss konstaterats att åstadkomma ett förstärkt samhällsskydd.

Det är mot den bakgrunden nödvändigt att tillräckligt med tid

står åklagaren till buds för att åstadkomma ett substantiellt

yttrande till länsrätten. Det handlar här ofta om allvarliga

våldsbrott där det t.ex. kan vara nödvändigt för åklagaren att

införskaffa information från målsäganden, anhöriga och andra för

att kunna göra en bedömning av återfallsrisken m.m. I det

perspektivet framstår den angivna tiden som ytterligt kort, och

utskottet kan tillstyrka en ordning som innebär en förlängning

av tiden som ger åklagaren tillräcklig tid för sitt yttrande och

som möjliggör en rationell planering av domstolsarbetet. En

jämförelse kan göras med tiden för väckande av åtal enligt 24

kap. 18 § rättegångsbalken i mål mot någon som är häktad. Som

framgår där är huvudregeln att tiden för åtals väckande inte får

göras längre än nödvändigt och att den häktade alltid har rätt

till omprövning av häktningen med två veckors mellanrum.

Det sagda innebär att utskottet förordar en reglering som

innebär att länsrätten skall pröva mål om särskild

utskrivningsprövning inom 15 dagar från det att framställning

härom gjordes. En sådan ordning bör enligt utskottets mening

kunna genomföras utan samband med övriga ändringar som kan komma

att föranledas av den pågående utvärderingen.

Stockholm den 1 juni 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Kent Carlsson (s),

Christel Anderberg (m) och

Eva Johansson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 9

Sjukvårdens organisation, pågående systemförändringar

m.m. 9

Bakgrund m.m. 13

Utskottets bedömning 17

Primärvårdsfrågor m.m. 18

Bakgrund m.m. 19

Utskottets bedömning 21

Akutsjukvården 21

Vårdgaranti 24

Samverkansavtal 25

Tolkar inom sjukvården 26

Kunskaper i invandrarspråk 27

Examination av medicinalpersonal med utländsk examen 28

Kvinnors hälsa 29

Bakgrund m.m 31

Utskottets bedömning 32

Kvinnlig könsstympning 33

Bakgrund m.m. 33

Tidigare behandling 35

Utskottets bedömning 35

Insatser mot olika sjukdomar m.m. 36

Reumatikervården 36

Epilepsi 37

Whiplash 38

Plötslig spädbarnsdöd/SIDS 38

Pappor kvar på BB efter förlossning 38

Prostataundersökning vid hälsokontroll 39

Elektrokemisk behandling av cancer 39

Utskottets bedömning 39

Insatser för att förebygga stamning 40

Allergiförebyggande åtgärder i skol- och

daghemsmiljöer 41

Transplantationsfrågor 42

Livstestamente m.m. 42

Palliativ vård och smärtbehandling 43

Vård i livets slutskede 43

Smärtbehandling 44

Den nya psykiatrin 47

Psykiskt störda lagöverträdare 48

Åtgärder mot s.k. sektsjuka 51

Genteknik 51

Alternativ medicin 52

Läkemedelsfrågor 53

Godkännande av visst läkemedel 53

Kontrollen av äldre läkemedel m.m. 53

Kvicksilver i vacciner 55

Läkemedelsförpackningar 55

Överutskrivning av läkemedel m.m. 56

Apoteksbolagets monopol 60

Utskottets bedömning 60

Sprututbytesprogrammen 61

Metadon 62

Aggressivitetsdämpande medicinering 64

Hemställan 65

Reservationer 67

Meningsyttring av suppleant 71

Bilaga: Justitieutskottets yttrande 1992/93:JuU5y 73