Bet. 1993/94:SoU8

Socialutskottets betänkande

1993/94:SOU08

Socialtjänst

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1993/94

SoU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1993 om

olika socialtjänstfrågor. Samtliga motioner avstyrks.

Nyd-ledamoten har avgett två reservationer och

v-suppleanten en meningsyttring.

Motioner

1992/93:So204 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vård, behandling och

rehabilitering av spelberoende,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om stöd till anhöriga till

spelberoende m.fl.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om finansiering av insatser mot

spelberoende.

1992/93:So211 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en

lagändring för att möjliggöra återkrävande av utbetalda

sociala biståndsmedel.

1992/93:So216 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om främjande av nordiska insatser för

socialt utsatta grupper.

1992/93:So223 av Widar Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tvångsvård av vuxna

narkotikamissbrukare.

1992/93:So227 av Börje Nilsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att beslut och handläggning av

underhållsbidragen bör överflyttas från kommunerna till

försäkringskassan.

1992/93:So228 av Gunhild Bolander och Roland Larsson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kartläggning, forskning och

folkrörelsebaserad informationskampanj mot

narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper.

1992/93:So229 av Roland Sundgren och Göran Magnusson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om frivilligcentraler i

kommunerna.

1992/93:So235 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om information och opinionsbildning

om homosexualitet.

1992/93:So238 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av idé- och utvecklingsarbete

på området gatulangnings- och ungdomsfylleribekämpning.

1992/93:So240 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att beslut om bidragsnivåer inte

skall fattas av domstolarna.

1992/93:So242 av Sigrid Bolkéus och Lahja Exner (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att en inventering bör göras när det gäller bostadslösa och

uteliggare i Sverige för att kunna beräkna hjälpbehovet.

1992/93:So243 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att

kommunerna åläggs att se till att ingen skall behöva stå

utan tak över huvudet nattetid.

1992/93:So246 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att följa upp, stödja och

sprida erfarenheter om den kooperativa missbruksvården.

1992/93:So255 av Åke Carnerö och Ingrid Näslund (kds)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en narkotikakommission.

1992/93:So260 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot narkotika.

1992/93:So261 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en försöksverksamhet med jourhavande

kurator i hela landet.

1992/93:So269 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring i socialtjänstlagen att

skadeverkningar av bidragsmissbruk undanröjs.

1992/93:So273 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om åtgärder inom missbrukarvården.

1992/93:So274 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att göra sådan ändring i

socialtjänstlagen att det inte råder någon tvekan om att

den s.k. Hallstahammarmodellen är helt laglig,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att bredda förutsättningarna för

den s.k. Hallstahammarmodellen till att även omfatta

enskilda företag och det privata näringslivet, och att låta

företagare och näringsliv föreslå och anvisa

arbetsuppgifter samt ställa arbetsplatser till förfogande.

1992/93:So278 av Lotta Edholm m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.

1992/93:So284 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av nykterhets- och

narkotikanämnder i kommunerna.

1992/93:So296 av Inger Lundberg och Hans Karlsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om socialutredningar på

entreprenad.

1992/93:So299 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av rättvisare

socialbidragsgivande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ungdomars rätt till egen bostad,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av förtydligande av

begreppet skälig levnadsnivå.

1992/93:So303 av Bengt Kindbom (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utredning av skyddsförutsättningar för

socialtjänstens personal.

1992/93:So313 av Karin Israelsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om avsättning av medel från

spelintäkter till de i motionen anförda områdena,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sociala konsekvenser av ett

utökat spelutbud.

1992/93:So315 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana

ändringar i socialtjänstlagen och andra författningar som

erfordras för att kommunerna skall kunna arbeta efter i

motionen angivna principer.

1992/93:So316 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en beräknad rimlig

bostadskostnad, oberoende av den verkliga hyran, bör ingå i

socialbidragsnormen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att socialbidraget utformas så

att den stimulerar förmånstagarens intresse att bo i en

bostad till låg kostnad.

1992/93:So317 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en förmånstagarpool bör

införas i varje kommun,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att alla förmånstagare måste

fullgöra en motprestation för att få bidrag eller

ersättning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att förmånstagare som svartjobbar

ej bör erhålla bidrag eller ersättning av samhället.

1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att det behövs fler

EWA-enheter på olika håll i landet, där kvinnor snabbt kan

få behandling.

1992/93:So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder mot

alkoholmissbruk bland kvinnor.

1992/93:So513 av Johan Brohult (-) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att prostitutionen bör bekämpas

effektivt och att de prostituerade skall ha skyldighet att

ställa upp i ett effektivt rehabiliteringsprogram.

1992/93:Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en särskild

asocialitetslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med

den tidigare gällande lagen om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vårdmöjligheter för kvinnor

med alkoholberoende,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förstärkning av

mödravårdens resurser.

Utskottet

Bistånd enligt socialtjänstlagen

Nytt socialbidragssystem

I motion So274 av Bert Karlsson (nyd) föreslås en

förändring av nuvarande bidragssystem. Motionären begär

tillkännagivanden om vad som i motionen anförts dels om att

ändra socialtjänstlagen på så sätt att det blir möjligt att

införa Hallstahammarmodellen i landets kommuner (yrkande

1), dels om att bredda förutsättningarna för

Hallstahammarmodellen till att omfatta enskilda företag och

det privata näringslivet, så att företagare och näringsliv

kan föreslå och anvisa arbetsuppgifter samt ställa

arbetsplatser till förfogande (yrkande 2).

I motion So315 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i

socialtjänstlagen och andra författningar så att kommunerna

skall kunna arbeta efter de i motionen angivna principerna

(yrkande 2). Motionärerna föreslår att det nuvarande

socialbidragssystemet avskaffas och ersätts av ekonomisk

socialhjälp i form av sociallön och sociallån. Sociallönen

är avsedd för arbetslösa medborgare som vill och kan

arbeta. Rätten till sociallön är kopplad till en skyldighet

att arbeta med av kommunen anvisade arbetsuppgifter.

Sociallån är avsedda för medborgare som hamnat i ekonomiskt

trångmål av temporär natur och skall betalas tillbaka när

vederbörande är på grön kvist. Vidare föreslås att

bidragsnormerna skall bestämmas av kommunerna själva och

inte av Socialstyrelsen eller annat centralt organ.

I motion So317 av Claus Zaar (nyd) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i motionen om att införa en förmånstagarpool i

varje kommun (yrkande 1) och vad som anförts om att

alla förmånstagare måste fullgöra en motprestation för att

få bidrag eller ersättning (yrkande 2). Vidare begärs

ett tillkännagivande om att förmånstagare som svartjobbar

ej bör erhålla bidrag eller ersättning från samhället

(yrkande 3). Enligt motionären finns det alltför många

förmånstagare per arbetstagare. För att motverka

överutnyttjande av förmåner skall alla förmånstagare föras

till en s.k. förmånstagarpool i varje kommun. Genom denna

pool skall medborgare som behöver tillsyn, hjälp eller

service kunna få det. Bidragssystemet måste ändras eftersom

bidrag utan meningsfull motprestation bryter ned människor.

Gällande rätt

Den enskildes rätt till bistånd framgår av 6 §

socialtjänstlagen (1980:620) (SoL). Den enskilde har rätt

till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin

livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på

annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet

tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall

utformas så att det stärker hans resurser att leva ett

självständigt liv.

Rätten till bistånd enligt 6 § SoL avser inte enbart

ekonomisk hjälp till försörjningen utan även insatser för

livsföringen i övrigt, t.ex. när äldre eller människor med

funktionshinder behöver andras insatser för sin dagliga

livsföring. I rätten till bistånd kan vidare ingå

färdtjänst, social hemhjälp, plats i förskola, vård och

behandling. Som förutsättning för rätten till bistånd

gäller att den enskilde själv saknar förmåga att tillgodose

behovet. När rätten till bistånd prövas skall det vägas in

i vilken omfattning den enskilde själv genom egna åtgärder

kan tillgodose sina behov (prop. 1979/80:1 Del A s. 526).

Den som är arbetsför och som kan beredas lämpligt arbete är

endast tillfälligt och till dess han kan klara sin

försörjning berättigad till bistånd.

En grundtanke i socialtjänstlagen är att den som söker

socialbidrag för behov som är nödvändiga för uppehället

inte skall behöva samtycka till åtgärder som inte direkt

har med hans ansökan att göra, t.ex. att som villkor för

att få ekonomisk hjälp lämna urinprov, utföra arbete åt

kommunen eller liknande. De krav man kan ställa i samband

med en sådan ansökan måste ha samband med försörjningen,

t.ex. att stå till arbetsmarknadens förfogande eller

liknande.

Socialtjänstkommittén

På initiativ av riksdagen tillsatte den förra regeringen

i juni 1991 en parlamentarisk kommitté,

Socialtjänstkommittén, för att göra en allmän översyn

av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). I uppdraget ingår

bl.a. att se över socialtjänstlagens regler om rätten till

bistånd. Kommittén överlämnade i april 1993 delbetänkandet

Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30. I

betänkandet lämnas förslag som bl.a. innebär preciseringar

i fråga om den enskildes rätt till bistånd inom

socialtjänsten och förtydligande av ansvarsfördelningen

mellan kommunerna. En gemensam reservation har avgetts

av fyra av kommitténs ledamöter. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande.

I betänkandet föreslår kommittén att rätten till bistånd

även i fortsättningen regleras i 6 § SoL men

kompletteras med tilläggsbestämmelser, som preciserar dels

rätten till försörjningsstöd, dels rätten till annat

bistånd.

En grundläggande fråga för rätten till bistånd är enligt

kommittén vilken ansvarsfördelning som skall gälla mellan

den enskilde och samhället. Kommittén finner det därför

särskilt angeläget att stryka under vad som i

socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1) anfördes om

socialtjänstens uppgift, nämligen att förstärka och

komplettera människans egna resurser, inte att begränsa

hennes ansvar för sin egen situation. Socialtjänsten får

inte heller ta över den enskildes ansvar för sin situation.

Det ligger i människans natur att så långt möjligt vilja ta

ansvar för sitt liv. Denna grundsyn bör även

fortsättningsvis gälla för den enskildes rätt till bistånd,

uttalar kommittén.

Kommittén anför vidare att frågan om den enskildes ansvar

för sin situation inte får förväxlas med frågan om

"villkorat bistånd". Kommittén anser att de krav på

motprestationer i form av samhällstjänst eller arbetsplikt

som rests i den allmänna debatten strider mot lagens

grundläggande värderingar om frivillighet och

självbestämmande. Den enskilde bör som nu vara skyldig att

stå till arbetsmarknadens förfogande och att anta

erbjudanden om lämpligt arbete. Kommittén är inte beredd

att föreslå lagregler som vidgar kommunens möjligheter att

ställa andra krav på den enskilde när han ansöker om

bistånd till sin försörjning.

Kommittén föreslår en preciserad lagreglering av rätten

till bistånd i den del som avser den enskildes försörjning.

Förslaget innebär en begränsning av kommunernas inflytande

över socialbidragets nivå och innehåll. Ett detaljerat

förslag lämnas i kapitel 7 i delbetänkandet. Utskottet

återkommer till denna fråga under avsnittet Bidragsnormer,

m.m.

Socialnämnden i Hallstahammar har sedan några år tillbaka

erbjudit framför allt arbetslösa bidragsberoende ungdomar

sysselsättning, som kommunen ordnar. De som antar

erbjudandet erhåller stimulansbidrag utöver

socialbidragsnorm.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett yttrande (JO 87

ärende 2392-1986) behandlat förutsättningarna för den s.k.

Hallstahammarmodellen. Enligt JO står det helt klart att

bistånd enligt socialtjänsten skall utgå med frivilligheten

som grund. JO hänvisar till uttalanden i

socialtjänstpropositionen om att socialtjänsten inte får

bli kravlös. Hallstahammarmodellen ställer enligt JO stora

krav på politiker och tjänstemän att handlägga enskilda

ärenden med stort omdöme. JO menar vidare att det ligger en

fara dels i att kommunen lockar till sig "billig

arbetskraft", dels att man ställer högre krav på den

enskilde än denne på grund av medicinska eller andra skäl

kan leva upp till. JO hänvisar till socialtjänstens

skyldighet enligt 5 och 7 §§ SoL att i samråd med andra

myndigheter verka för att enskilda bereds arbete. Nämndens

möjligheter att genom ett sådant samarbete kunna bereda de

arbetslösa anställning måste dock anses begränsade.

Sammanfattningsvis säger JO att det framstår som rimligt

att tänka sig att socialnämnden ges möjlighet att på olika

sätt intressera arbetslösa att följa det program som

nämnden i samråd med den enskilde och inom ramen för

Hallstahammarmodellen kan utforma. JO utesluter inte att

socialnämnden med ekonomiska medel stimulerar de arbetslösa

att aktivt ta del i programmet. Detta får dock inte leda

till att socialnämnden inte tar sådant ansvar för alla

enskilda att deras grundläggande behov blir

tillgodosedda.

Bidragsnormer, m.m.

I motion So240 av Charlotte Cederschiöld (m) begärs

ett tillkännagivande om att beslut om bidragsnivåer inte

skall fattas av domstolarna. Motionären anser att

bidragsnivåer

måste tillhöra de beslut som skall fattas på politisk nivå

och ligga hos den som finansierar verksamheten.

I motion So299 av Martin Nilsson m.fl. (s) begärs

tillkännagivanden om vad som i motionen anförts om behovet

dels av rättvisare socialbidragsgivande (yrkande 1),

dels av att förtydliga begreppet skälig levnadsnivå

(yrkande 3). Motionärerna påpekar att besparingarna

inom den kommunala sektorn bl.a. inneburit att

socialbidragsnormerna lagts på en nivå som understiger den

skäliga levnadsnivå som anges i socialtjänstlagen. För att

erhålla högre bidrag krävs att bidragstagaren överklagar.

Enligt motionärerna är ett sådant system tveksamt och

orättvist samt medför en ökad belastning på rättssystemet.

Har en domstol funnit att en kommuns socialbidragsnormer

ligger på en för låg nivå bör kommunen enligt motionärerna

åläggas att generellt lägga sig på en högre nivå.

Kommunernas brott mot socialtjänstlagen måste beivras.

Vidare påpekar motionärerna att det är domstolarna som i

dagsläget avgör vad som är skälig levnadsnivå. Detta bör

upphöra, och motionärerna efterlyser en större tydlighet

kring begreppets innebörd. I samma motion begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om ungdomars rätt till

egen bostad (yrkande 2). Motionärerna påpekar att ett

flertal kommuner vägrat ungdomar över 18 år socialbidrag då

dessa velat bosätta sig utanför hemmet. Lagstiftningen inom

berörda områden bör enligt motionärerna konkretiseras så

att rätten till ett eget boende för dessa ungdomar klart

framgår.

I motion So316 av Claus Zaar (nyd) begärs

tillkännagivanden om att en beräknad rimlig boendekostnad,

oberoende av den verkliga hyran, bör ingå i

socialbidragsnormen (yrkande 1) och om att

socialbidraget bör utformas så att det stimulerar

förmånstagarens intresse att bo i en bostad till låg

kostnad (yrkande 2).

Gällande rätt

Som tidigare nämnts har den enskilde enligt 6 § SoL

rätt till bistånd av socialnämnd för sin försörjning och

livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på

annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde

tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Av 67 § SoL

framgår bl.a. att Socialstyrelsen till ledning för

tillämpningen av lagen utfärdar allmänna råd. Vid

tillkomsten av lagen uttalade departementschefen att

styrelsen efter samråd med Svenska Kommunförbundet skulle

utforma allmänna råd om bruttonormer för socialbidragen

och att dessa skulle motverka alltför stora skillnader i

normnivåerna (prop. 1979/80:1 Del A s. 186 och 204--205).

Riksdagen anslöt sig dessa uttalanden (SoU 1979/80:44 s.

26). Socialstyrelsen har sedan 1985 varje år utarbetat

bruttonormer som räknats upp i samband med basbeloppets

höjning. För 1993 rekommenderar Socialstyrelsen en

bruttonorm för ensamstående om 3 326 kr, (116), för

sammanboende 5 505 kr (192), för barn 0--3 år 1 606 kr

(56), för barn 4--10 år 1 892 kr (66) och för hemmavarande

skolungdom 2 180 kr (76). Siffrorna inom parentes är

procent av basbeloppet.

Regeringsrätten har i en nyligen avkunnad dom (RÅ

1993 ref. 11) ansett att Socialstyrelsens bruttonormer bör

läggas till grund för bedömningen av vad som är skälig

levnadsnivå enligt 6 § SoL. Regeringsrätten gjorde

följande bedömning av vad som skall förstås med begreppet

skälig levnadsnivå.

Av socialtjänstlagen framgår inte vad som skall förstås

med begreppet skälig levnadsnivå. Vid bedömning härav bör

vägledning i första hand sökas i de av Socialstyrelsen

utfärdade allmänna råden. De bruttonormer för socialbidrag

som ingår i dessa har vägts mot Konsumentverkets

hushållsbudgetar och mot förbehållsbeloppet enligt

utsökningsbalken. Normerna har knutits till gällande

basbelopp och 1992 har hänsyn tagits till konsekvenserna av

skatteomläggningen. Normerna omfattar de flesta vanliga

levnadskostnader utom bostadskostnad. Beloppen i

Socialstyrelsens normer 1992 kan inte anses innebära någon

överstandard. Här bör också framhållas att vederbörande

kommuns egna ekonomiska förhållanden inte kan tillmätas

någon betydelse i sammanhanget, eftersom den enskilde

givits en lagstadgad rätt till bistånd som tillförsäkrar

honom en skälig levnadsnivå.

Regeringsrätten finner med hänsyn till det anförda att de

av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna bör läggas

till grund för bedömningen av vad som är en skälig

levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder

annat. En bidragsnorm som ligger under dessa normers belopp

kan normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en sådan

levnadsnivå.

Socialtjänstkommittén

Socialtjänstkommittén har i september 1992 avlämnat en

kartläggningsrapport om kommunernas socialbidrag (SOU

1992:98). Kartläggningen av kommunernas

socialbidragsnormer, som avser förhållanden i februari

1992, visar att normerna i allmänhet ligger lägre än

Socialstyrelsens norm. I delbetänkandet SOU 1993:30

anför kommittén att de låga normer som tillämpas i vissa

kommuner inte kan anses motsvara lagens krav på en "skälig

levnadsnivå". Kommittén påpekar att antalet besvärsärenden

har ökat och att majoriteten ärenden rör kommunernas

socialbidragsnormer. Den praxis som utvecklats i

förvaltningsdomstolarna innebär att enskilda som överklagar

ett beslut om socialbidrag beräknat enligt en norm som

ligger under den av Socialstyrelsen rekommenderade kan

räkna med ett belopp motsvarande Socialstyrelsens norm.

Enskilda domar i socialbidragsmål tycks generellt sett inte

påverka kommunernas socialbidragsnormer. Den som inte

överklagar får nöja sig med det lägre beloppet. Denna

situation är enligt kommitténs mening oacceptabel och har

övertygat kommittén om nödvändigheten att lägga fast en

lägsta nivå för stödet till den enskildes försörjning.

Riksdagen bör enligt kommittén besluta om principerna för

försörjningsstödets utformning. Kommittén föreslår en

preciserad lagreglering av rätten till bistånd till den del

det avser försörjningsstöd. En sådan av riksdagen

fastställd rätt till bistånd måste enligt kommitténs mening

också innefatta att staten garanterar vilken substans denna

rätt skall innehålla. Förslaget innebär en begränsning av

kommunernas inflytande över socialbidragens nivå och

innehåll och ger staten ett ansvar för att den service som

erbjuds medborgarna inte understiger en viss grundnivå.

Kommitténs förslag till försörjningsstöd innebär i

korthet att stödet omfattar en schabloniserad del samt i

förekommande fall en rätt till ersättning motsvarande de

faktiska kostnaderna för ett antal andra behovsposter. Den

schabloniserade delen är avsedd att täcka hushållets

normala kostnader för livsmedel, lek och fritid,

förbrukningsvaror, kläder, dagstidningar, telefon,

TV-licens och liknande. Normen för den schabloniserade

delen av försörjningsstödet uttrycks i procent av

basbeloppet och är för ensamstående 100, för sammanboende

85, för barn 0--3 år 50, för barn 4--10 år 60 och för

hemmavarande skolungdom 11--20 år 70 %. Därutöver föreslås

ersättning i förekommande fall utgå motsvarande den

faktiska kostnaden för bl.a. boende, hushållsel, lokala

resor, barnomsorg, hemtjänst, hemförsäkring, läkar- och

tandvård. Beträffande boendekostnaden uttalar kommittén att

den faktiska kostnaden bör accepteras om det rör sig om ett

kortvarigt hjälpbehov. Är behovet mer långvarigt kan

vägledning för vad som är ett acceptabelt belopp hämtas

från de regler om högsta godtagbara bostadskostnad vid

fastställande av underhållsbidrag som Socialstyrelsen

årligen utger i form av meddelandeblad. Krav på att den

sökande skall flytta till billigare bostad kan också

ställas, men måste ske med hänsynstagande till de sociala

konsekvenserna för familjen.

Återkrav av socialbidrag

I motion So211 av Bengt Silfverstrand och Birthe

Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av

en lagändring för att möjliggöra återkrav av socialbidrag i

de fall bidrag erhållits på uppenbarligen felaktig grund.

I motion So269 av Hugo Hegeland (m) yrkas att

riksdagen beslutar om ändringar i socialtjänstlagen så att

skadeverkningar av bidragsmissbruk undanröjs. Motionären

anför att i många fall används erhållna bidrag till annat

än de uppgivna ändamålen. Detta innebär i praktiken att

tredje part, ofta en hyresvärd eller varuleverantör,

indirekt fått överta betalningsskyldigheten för

socialbidraget. Den drabbade tredje parten får inte någon

hjälp från socialmyndigheten utan hänvisas till möjligheten

att väcka skadeståndstalan i civilmål vid tingsrätten.

Detta är ofta en arbetskrävande utväg med en illusorisk

effekt, även vid ett bifall till talan. För att råda bot på

rådande missförhållanden föreslår motionären att 37 § SoL

avskaffas, att 34 § SoL kompletteras med ett stadgande att

ärendet obligatoriskt överlämnas till kronofogden efter

anmälan från den tredje part (t.ex. hyresvärd) som bidraget

enligt uppgivet ändamål skulle ha betalats till samt att

överklaganderätten enligt 73 § utsträcks till tredje part

som berörts av socialmyndighetens beslut.

Gällande rätt

Socialnämndens möjligheter att återkräva utgivet bistånd

regleras i 33 § SoL. Enligt detta lagrum får

socialnämnden återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde

har erhållit enligt 6 § SoL endast om hjälpen har lämnats

som förskott på en förmån eller ersättning, eller till den

som är indragen i arbetskonflikt. Om socialnämnden har

lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annat fall än när det

föreligger en rätt till bistånd enligt 6 § SoL, får hjälpen

återkrävas under förutsättning att den getts under villkor

om återbetalning (33 § andra stycket).

Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en

enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som

avses i 33 § SoL eller för kostnad som kommunen haft enligt

34 § SoL skall talan väckas hos länsrätten.

Bestämmelser härom finns i 36 § SoL. Talan om

ersättning får inte bifallas om den ersättningsskyldige

därigenom kan antas bli ur stånd att försörja sig eller

klara sin dagliga livsföring i övrigt eller annars

synnerliga skäl talar mot bifall. Enligt 37 § SoL får

socialnämnden helt eller delvis efterge sitt

ersättningsanspråk. Eftergift kan t.ex. förekomma i fall

när en eftergift kan antas kunna medverka till en fortsatt

rehabilitering. Nämnden får fritt pröva om eftergift skall

ske. Socialnämndens beslut i fråga om ekonomiskt bistånd

eller om eftergift får överklagas till länsrätten genom

besvär. Därvid gäller bestämmelserna i

förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsbesvär över beslut om

bistånd kan inte föras av annan än den vars bistånd är i

fråga (73 § SoL).

Om biståndet grundats på ofullständiga, oriktiga eller

annars vilseledande uppgifter kan återkrav på allmänna

skadeståndsrättsliga grunder komma i fråga. Talan om

återkrav får i sådant fall föras vid allmän domstol.

Socialtjänstkommittén

Frågan om återkrav av utgivet ekonomiskt bistånd berörs

inte i Socialtjänstkommitténs direktiv. Kommittén har

dock funnit det motiverat att ta upp frågan. I

delbetänkandet (SOU 1993:30) anför kommittén som sin

principiella inställning att återkrav bör kunna komma i

fråga när det gäller annat ekonomiskt bistånd än till

försörjningen. För detta talar enligt kommittén bl.a. den

omständigheten att det finns många människor med

tillfälliga hjälpbehov som vill betala tillbaka den hjälp

som de fått av samhället. För en närmare redogörelse för

tänkbara utgångspunkter för en sådan reglering hänvisas

till kapitel 11 (s. 293--294) i nämnda betänkande.

Kommittén har för avsikt att återkomma till dessa frågor i

sitt huvudbetänkande.

Vistelsebegreppet

I motion So278 av Lotta Edholm m.fl. (fp) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförts om socialtjänstlagens

vistelsebegrepp. Motionärerna anser att

Socialtjänstkommittén bör rikta speciell uppmärksamhet mot

frågor som rör vistelsebegreppet.

Gällande rätt

Ansvaret för att den enskilde får den hjälp och det stöd

som han behöver åvilar enligt 3 § SoL vistelsekommunen.

Med vistelsekommun avses den kommun där den enskilde

befinner sig när hjälpbehovet inträder. Vissa begränsningar

i vistelsekommunens ansvar gäller dock. Vistelsekommunen är

t.ex. inte skyldig att vidta alla de åtgärder som kan

behövas när den enskilde är bosatt i en annan kommun. I ett

sådant fall bör ärendet enligt förarbetena till

socialtjänstlagen kunna flyttas över till hemkommunen om

den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där.

Möjligheten att överflytta ett ärende gäller i princip

endast ärenden där den enskilde under en längre tid har

behov av insatser inom socialtjänsten. Vidare krävs att den

andra kommunen samtycker till överflyttningen.

Socialtjänstkommittén

I Socialtjänstkommitténs direktiv ingår att föreslå

behövliga preciseringar för att undanröja oklarheter om

vilken kommun som har ansvaret för att tillgodose den

enskildes behov av bistånd. I delbetänkandet lämnas

förtydliganden av ansvarsfördelningen mellan kommunerna.

Kommittén föreslår att vistelsekommunens ansvar för stöd

och hjälp enligt socialtjänstlagen ligger fast. Från dessa

regler görs vissa undantag. Undantagen gäller beslut om

placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa

fall har placeringskommunen ansvaret för det bistånd som

den enskilde behöver. Ett annat undantag gäller personer

som vistas på kriminalvårdsinrättning eller

sjukvårdsinrättning i en annan kommun än hemortskommunen.

Tidigare behandling

Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med

hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med

liknande innehåll som de nu aktuella (1991/92:SoU2,

1992/93:SoU2).

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av

Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser

att regeringens kommande förslag på detta område inte bör

föregripas. Motionerna So211 (s), So240 (m), So269 (m),

So274 (nyd), So278 (fp), So299 (s), So315 (nyd) yrkande 2,

So316 (nyd) och So317 (nyd) avstyrks därför.

Frivilligcentraler i kommunerna, m.m.

Motionen

I motion So229 av Roland Sundgren och Göran Magnusson

(s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad

som i motionen anförts om s.k. frivilligcentraler i

kommuner och kommundelar. Motionärerna hänvisar till den

verksamhet med s.k. frivilligcentraler som byggts upp i

Norge, där staten betalar en person som fungerar som

koordinator för tjänster och verksamheter som enskilda och

organisationer inom kommunen vill ställa upp med. Kommunen

ordnar med lokal, telefon etc. Motionärerna anser att även

Sverige bör ta initiativ till samordning av olika

verksamheter via frivilligcentraler för att initiera,

förmedla och skapa kontakter mellan människor. Regeringen

bör utreda möjligheterna att få i gång en sådan verksamhet

till gagn för folkhälsa och välbefinnande.

I motion So261 av Eva Zetterberg (v) hemställs om ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om en

försöksverksamhet med jourhavande kurator i hela landet.

Motionären påpekar att jourhavande kurator nu funnits i 25

år i Stockholm. Det är en jour för människor i akut kris,

som kan nås via SOS Alarmering eller direktlinjer. Grunden

för arbetet är att den som ringer får vara anonym, samtalen

registreras inte och kuratorn har tystnadsplikt. Detta

innebär att kontakt fås med människor som normalt inte når

fram till samhällets olika myndigheter och organ. Samtalen

har enligt motionären en profylaktisk, stödjande,

bekräftande och uppföljande uppgift. Socialvård och

sjukvård avlastas genom att jourhavande kurator alltid

finns till hands. Samtal har kommit från hela landet och

motionären tror därför att det finns ett stort behov av en

liknande verksamhet i hela landet.

Bakgrund

Enligt uppgift från Socialdepartementet har

regeringen i april 1993 beviljat Örebro stad drygt 500 000

kr i bidrag under ett år för igångsättande av ett

samordnings- och utvecklingscentrum för frivilligt socialt

arbete. Vidare har regeringen i september 1993 beviljat

Röda korset, Stockholms Stadsmission, Rädda barnen,

Frälsningsarmén, BRIS, Riksorganisationen för kvinnojourer

i Sverige m.fl. organisationer 2 miljoner kronor för att

etablera ett centrum för utveckling av frivilligt socialt

arbete. Centret som skall etableras under 1993 har tre

övergripande mål. Dessa är att utveckla kunskapen om det

frivilliga sociala arbetet, att utveckla ledarskap för

frivilligt socialt arbete och att åstadkomma ökade

internationella kontakter för dem som ansvarar för eller

vill främja frivilligt socialt arbete liksom ett ökat

svenskt deltagande i internationella forsknings- och

samarbetsprojekt.

I detta sammanhang kan också nämnas att

Socialtjänstkommittén gett en forskargrupp vid

Sköndalsinstitutet i uppdrag att för kommitténs räkning

utarbeta ett underlag kring några frågeställningar inom det

frivilliga arbetets ställning och uppgifter inom

socialtjänsten. Underlaget skall bl.a. spegla det

frivilliga sociala arbetets omfattning, karaktär och

framtida utvecklingsmöjligheter samt former för

socialtjänstens samarbete med och stöd till frivilliga

sociala insatser.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att regeringen gett bidrag till

igångsättande av två olika centra för utveckling av

frivilligt socialt arbete. Vidare kommer

Socialtjänstkommittén i sitt huvudbetänkande att belysa det

frivilliga arbetets ställning och uppgifter inom

socialtjänsten. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta

något initiativ med anledning av motion So229 (s). Motionen

avstyrks.

Inrättandet av s.k. jourhavande kuratorer är en fråga för

kommunen och inte för riksdagen att ta ställning till.

Motionen So261 (v) avstyrks därför.

Socialutredningar på entreprenad

Motionen

I motion So296 av Inger Lundberg och Hans Karlsson

(s) begärs tillkännagivande om vad som i motionen anförts

om socialutredningar på entreprenad. Motionärerna finner

det angeläget att riksdagen tydligt markerar att

socialutredningar, som kan komma att leda fram till beslut

om tvångsingripanden mot medborgarna eller

ställningstaganden i vårdnadstvister, inte får läggas ut på

privata företag. Enskilda personer bör dock kunna anlitas

av kommuner som uppdragstagare utan att vara knutna till

den kommunala organisationen.

Tidigare behandling

Riksdagen antog i december 1992 regeringens proposition

1992/93:43 om ökad konkurrens i kommunal verksamhet

(bet. 1992/93:SoU9, rskr. 105). I propositionen föreslogs

bl.a. ett tillägg i socialtjänstlagen i syfte att

underlätta för kommuner och landsting att öka inslagen av

konkurrens inom bl.a. socialtjänstens verksamhetsområde och

att klarlägga att entreprenad skall vara tillåten i sådan

kommunal verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning.

Enligt tillägget i 4 § socialtjänstlagen får kommunen

sluta avtal med någon annan om att utföra kommunens

uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter som innefattar

myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna

bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en

samfällighet, stiftelse eller en enskild person.

I specialmotiveringen till lagförslaget nämns, som

exempel på myndighetsutövning som inte utan lagstöd kan

överlåtas på andra, olika former av bistånd och

stödåtgärder inom individ- och familjeomsorgen,

tvångsåtgärder enligt lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Beslutsfattande i sådana frågor kan inte lämnas ut på

entreprenad. Detsamma gäller socialnämndernas uppgifter

enligt föräldrabalken i samband med fastställande av

faderskap och underhållsbidrag till vissa barn.

Administrationen däremot bör enligt propositionen kunna

överlåtas på någon annan.

Med anledning av en motion med krav om klargörande av vad

som menas med myndighetsutövning inom de specialreglerade

verksamheterna uttalade konstitutionsutskottet, (KU),

följande i yttrande till socialutskottet.

Konstitutionsutskottet delar den uppfattning som framförs

i propositionen att det inom de nu aktuella verksamheterna

ibland kan vara svårt att skilja mellan vad som är att anse

som myndighetsutövning och vad som är andra

förvaltningsuppgifter. I specialmotiveringen till de olika

lagförslagen har dock lämnats en viss redovisning av i

vilken mån förvaltningsuppgifter av skilda slag kan anses

innefatta myndighetsutövning och därför inte kan överlåtas

på annan. Redovisningen gör inte anspråk på att vara

fullständig. Enligt konstitutionsutskottets mening hade det

självfallet i och för sig varit att föredra att några

tveksamheter inte kvarstår när det gäller avgränsningen av

vad som skall anses innebära myndighetsutövning. Som

lagrådet understrukit innebär emellertid inte

propositionens lagförslag någon principiell utvidgning av

utrymmet för anlitande av privata entreprenörer utan kan

närmast ses som ett förtydligande av den ordning som gäller

redan i dag.

Mot denna bakgrund behövs enligt konstitutionsutskottets

mening inte något tillkännagivande till regeringen med

anledning av motionsyrkandet.

Socialutskottet delade KU:s inställning och hänvisade

samtidigt till att Socialtjänstkommittén skall ta upp

frågor som syftar till att tydligare avgränsa och klargöra

socialtjänstens uppgifter och ansvarsområden. Vidare

hänvisade utskottet till att det är rättspraxis som ytterst

kommer att fastställa innebörden av begreppet

myndighetsutövning. Motionen avstyrktes. Riksdagen följde

utskottet.

I samma betänkande avstyrkte utskottet en motion om

att effektivare regler för sekretess, tystnadsplikt och

insyn bör införas innan nya regler genomförs om ökad

konkurrens i kommunal verksamhet. Utskottet hänvisade bl.a.

till att regeringen i lagrådsremissen om stöd och service

till vissa funktionshindrade föreslagit att det i

socialtjänstlagen skall införas tystnadsplikt för personal

i privata företag som verkar inom socialtjänstens område

samt till det arbete som pågår i Socialtjänstkommittén

och Lokaldemokratikommittén.

Riksdagen beslöt i samband med behandlingen av

propositionen om stöd och service till vissa

funktionshindrade (prop. 1992/93:159, SoU19) att införa

en ny bestämmelse om tystnadsplikt, 71 a §, i

socialtjänstlagen. Bestämmelsen innebär att tystnadsplikt

gäller för den som är eller har varit verksam inom

yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser

inom socialtjänsten. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli

1993.

Lokaldemokratikommittén kommer enligt uppgift att

avlämna sitt huvudbetänkande under innevarande höst.

Socialtjänstkommittén kommer i sitt huvudbetänkande

att behandla socialtjänstens framtida inriktning och

organisation samt frågor om tillsyn, uppföljning och

utvärdering. I delbetänkandet (SOU 1993:30, s. 57 f.) säger

kommittén att tillägget till 4 § socialtjänstlagen, som

förtydligar kommunens möjligheter att lägga ut

socialtjänstuppgifter på entreprenad, aktualiserar flera

frågeställningar som bör behandlas i huvudbetänkandet.

Vidare sägs att det i dag är oklart vad som avses med

begreppet myndighetsutövning inom socialtjänstens område

och att innebörden av begreppet därför behöver klaras ut.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete som

pågår genom bl.a. Socialtjänstkommittén avvaktas innan

riksdagen överväger något initiativ i den fråga som tas upp

i motion So296 (s). Motionen avstyrks.

Administration av underhållsbidrag

Motionen

I motion So227 av Börje Nilsson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att beslut och

handläggning av underhållsbidrag bör överflyttas från

kommunerna till försäkringskassorna.

Pågående utredningsarbete

Regeringen har beslutat tillkalla en särskild

utredare för att se över reglerna om fastställande av

underhållsbidrag m.m. En av utredarens uppgifter är enligt

direktiven (dir. 1993:82) att överväga om de allmänna

försäkringskassorna kan ges en mer framträdande roll när

underhållsbidrag till barn skall fastställas. Övriga

frågor som utredaren skall överväga är om statens kostnader

för bidragsförskott kan minskas, om reglerna i 7 kap.

föräldrabalken om bestämmande av underhållsbidrag kan göras

enklare, om reglerna i lagen (1964:143) om bidragsförskott

är ändamålsenligt utformade, hur de negativa verkningarna

av samordningen av reglerna för underhållsbidrag och

bidragsförskott kan undanröjas eller minskas och vem som

skall betala kostnader som uppkommer i samband med att ett

barn umgås med en förälder som är bosatt på annan ort än

barnet.

Utskottets bedömning

Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas, innan

riksdagen överväger något initiativ i denna fråga.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion So227 (s).

Skydd för socialtjänstens personal

Motionen

I motion So303 av Bengt Kindbom (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen

anförts om behovet av en utredning av

skyddsförutsättningarna för socialtjänstens personal. I

motionen betonas det angelägna i att personalen inom

socialtjänsten får möjlighet att erhålla biträde av polis

även i andra situationer än de som regleras i lagen om vård

av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall

(LVM).

Bakgrund

Samverkan mellan polis och socialtjänst regleras genom

olika bestämmelser. Enligt 3 § polislagen skall polisen

samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen

underrätta sådan myndighet när polisen får kännedom om

förhållanden som kan föranleda åtgärd av myndigheterna. I

43 § LVU och 45 § LVM anges i vilka fall

polismyndigheten är skyldig att på begäran lämna

socialnämnden biträde. Utskottet framhöll under

behandlingen av den första LVM-propositionen, proposition

1981/82:8, att biträde av polismyndighet inte bör begäras

annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något annat

sätt (SoU 1981/82:22). Även i propositionen anges att

befogenheten att påkalla polishandräckning skall användas

med försiktighet.

Arbetarskyddsstyrelsen har under året utfärdat en

kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot våld och hot

i arbetsmiljön (AFS 1993:2). Föreskrifterna trädde i

kraft den 1 juli 1993. Enligt föreskrifterna skall

arbetsgivaren utreda de risker för våld och hot om våld som

kan finnas i arbetet samt vidta de åtgärder som kan

föranledas av utredningen (2 §). Vidare skall arbetet

ordnas och arbetsplatserna placeras, utformas och utrustas

så att risk för våld eller hot om våld så långt som det är

möjligt förebyggs (3 och 6 §§). I 7 § stadgas att

arbetstagarna skall ha möjlighet att kalla på snabb hjälp

vid en vålds- eller hotsituation. Arbetsgivaren skall bl.a.

se till att det finns larmutrustning där så krävs för

säkerheten, att det finns fastställda rutiner för vem som

skall ta emot larm och för åtgärder som skall vidtas när

larm utlösts.

Polisutredningen som nyligen avlämnat delbetänkandet

Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) har bl.a.

haft i uppdrag att studera bestämmelserna om polisens

handräckning och överväga om reglerna är konsekvent och

ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att

utredningen föreslår att det införs vissa regler om

handräckning i polislagen. Den första bestämmelsen

innehåller en definition av begreppet handräckning, den

andra beskriver hur man begär handräckning och den tredje

reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och

när en begäran får avslås. Utredningen föreslår också vissa

regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av

att en ansökan om handräckning har beviljats. Som allmänna

förutsättningar för handräckning sägs att oavsett vad för

slags handräckning det är fråga om bör polisens åtgärder

begränsas till sådana som den handräckningssökande

myndigheten själv inte har befogenhet att företa.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det vara angeläget att socialtjänstens

personal kan arbeta under trygga förhållanden.

Arbetsgivarna har ansvaret för att arbetsförhållandena blir

sådana att riskerna för våld och hot om våld minimeras.

Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen utfärdat föreskrifter om

åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön. Enligt dessa

skall arbetsgivarna undersöka vilka risker för våld och hot

om våld som kan finnas i arbetet och vidta de åtgärder som

kan föranledas av undersökningen. Arbetarskyddsstyrelsen

har under september månad anordnat s.k. temadagar om våld

och hot som arbetsmiljöproblem för yrkesgrupper där

arbetstagaren har eller uppfattas ha makt- eller

myndighetsfunktion. Polisutredningen har avlämnat ett

delbetänkande om bl.a. bestämmelserna om polishandräckning.

Utredningens betänkande bereds för närvarande i

regeringskansliet. Enligt utskottets mening behövs inte

något initiativ från riksdagen med anledning av motion

So303 (c). Motionen avstyrks.

Åtgärder mot drogmissbruk

Motionerna

I motion So228 av Gunhild Bolander och Roland Larsson

(c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att

bekämpa narkotikamissbruket främst bland nya

missbrukargrupper. Motionärerna efterlyser en bättre

kartläggning av drogutvecklingen samt tillskapandet av

resurser för en kartläggning av de socialt etablerades

missbruk. Forskningsrådsnämnden skall uppmanas att

prioritera forskning rörande orsakerna till att människor

väljer att berusa sig på illegala droger. Även

folkrörelserna bör engageras i en bred samhällelig

informationskampanj.

I motion So238 av Gudrun Norberg (fp) begärs ett

tillkännagivande om behovet av idé- och utvecklingsarbete

på området gatulangnings- och ungdomsfylleribekämpning.

Enligt motionären måste föräldrarnas langning stävjas genom

information. Insatser bör också riktas mot gatu- och

kamratlangningen och genom en intensiv gängbearbetning.

Särskilda gatugrupper med huvudinriktning på ungdomars

alkoholmissbruk bör organiseras. Kommuner och

polismyndighet bör ta fram de resurser som fordras för att

organisera en sådan verksamhet. Regeringen bör inom ramen

för de resurser som står till förfogande för vård och

rehabilitering påbörja verksamheten i minst tio kommuner.

I motion So255 av Åke Carnerö och Ingrid Näslund

(kds) begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om

tillsättande av en narkotikakommission, bl.a för att

undersöka vad de nya narkotiska preparaten får för följder

i vårt land och hur bekämpningen av narkotikan skall

fortsätta efter en eventuell anslutning till EG. För att

stå väl rustade inför framtiden behövs också enligt

motionärerna en noggrann och bred kartläggning av

narkotikamissbrukets omfattning och konsekvenser.

I motion So260 av Sten Söderberg (-) begärs ett

tillkännagivande om behovet av åtgärder mot

narkotikamissbruk. Motionären föreslår en genomgripande

kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning och

karaktär och en översyn av nuvarande

behandlingslagstiftning och sekretessbestämmelser så att

unga missbrukare kan tas in i tid och stanna den tid som

krävs och så att polis, skola och socialförvaltning m.fl.

kan samarbeta i ungdomsärenden. Vidare efterlyses förslag

till åtgärder för att få bort narkotikan från våra

fängelser.

I motion So284 av Åke Carnerö (kds) begärs ett

tillkännagivande om inrättande av nykterhets- och

narkotikanämnder i kommunerna. Motionären anser att

drogskadornas omfattning och svårighetsgrad motiverar att

man återinför nykterhetsnämnden i våra kommuner. En sådan

nämnd skulle avlasta socialnämnderna och innebära en

kraftfull förstärkning av samhällets drogpreventiva

insatser.

Bakgrund

Under 1979 genomförde Utredningen om narkotikamissbrukets

omfattning (UNO) en landsomfattande kartläggning av det

tunga narkotikamissbrukets omfattning. Under 1992 har en ny

undersökning av det tunga missbrukets omfattning genomförts

av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning,

CAN. Undersökningen omfattar drygt 100 kommuner.

Resultatet från denna undersökning beräknas föreligga

inom kort.

I CAN:s uppdrag ingår bl.a. att göra årliga samlade

bedömningar av drogutvecklingen. Fr.o.m. den 1 juli 1992

har Folkhälsoinstitutet ett ansvar för att

drogutvecklingen följs. Institutet har uppdragit åt CAN att

fortsätta med det tidigare arbetet.

Sedan 1988 har CAN gjort regelbundna undersökningar om

narkotikaanvändningen bland ett representativt urval av

befolkningen. Enligt CAN (Rapport 93) har det inte skett

några större förändringar i det tillfälliga

experimentella narkotikamissbrukets omfattning mellan de

undersökta åren. Det tillfälliga experimentella missbrukets

omfattning ligger på ungefär 8 %. Några tillförlitliga

upgifter om omfattningen av narkotikamissbruk bland socialt

etablerade individer går enligt CAN inte att redovisa i

dag.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100) anför

regeringen att målet för samhällets insatser mot

narkotikamissbruket är att verka för ett narkotikafritt

samhälle. De krav på en allmän liberalisering av

narkotikapolitiken som i dag ställs i flera västeuropeiska

länder hör inte hemma i det svenska samhället. Narkotikan

får aldrig tillåtas bli en normal företeelse. Denna

restriktiva grundsyn, som har en stark folklig förankring,

råder det en i det närmaste total politisk enighet om. Även

om skilda intressegrupper i Europa i dag framför krav på

att legalisera narkotikan finns det ingen regering som

öppet förespråkar en sådan linje, sägs det i

budgetpropositionen. Tvärtom finns det inom EG en

uppslutning kring det narkotikaprogram som utarbetats av

CELAD, en arbetsgrupp för narkotikafrågor inom EG. Den

uppfattning som kommer till uttryck där sägs ligga nära den

svenska synen i denna fråga.

Enligt regeringen måste avståndstagandet från narkotikan

markeras på alla nivåer. Efterfrågedämpande åtgärder,

åtgärder för att begränsa tillgången och kontrollinsatser

måste gå hand i hand. Förebyggande åtgärder anges som

särskilt viktiga i kampen mot narkotikan. Inom ramen för

Folkhälsoinstitutets drogpreventiva program fullföljs det

förebyggande arbete mot narkotika som tidigare bedrevs av

regeringens s.k. ATHENA-grupp. Polisiära insatser mot

gatuhandeln har en viktig förebyggande funktion då sådana

insatser både begränsar tillgången på narkotika och

samtidigt har en avskräckande effekt på presumtiva köpare.

Vidare anser regeringen att folkrörelsernas

drogförebyggande arbete utgör viktiga komplement till det

arbete som myndigheterna bedriver. Ett stort antal

organisationer m.m. som på olika sätt arbetar med alkohol-

och narkotikafrågor erhåller statligt stöd för sin

verksamhet. CAN erhåller stöd via ett särskilt anslag på

statsbudgeten.

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor

(SAMNARK) har i uppdrag att verka för en förbättrad

samordning av samhällets insatser inom narkotikaområdet.

SAMNARK skall samordna de insatser som initierades av

Aktionsgruppen mot Narkotika, vars arbete avslutades

sommaren 1991. Inom ramen för detta uppdrag har

uppmärksamhet särskilt riktats mot missbruk bland

invandrare och flyktingar, drogförebyggande insatser inom

arbetslivet samt samordning av insatser på regional nivå.

I årets budgetproposition betonas att det internationella

samarbetet mot narkotika är mycket betydelsefullt, inte

minst mot bakgrund av den pågående europeiska

integrationen och de genomgripande förändringarna i

Central- och Östeuropa. Medel finns beräknade för stöd till

internationellt samarbete inom alkohol- och

narkotikaområdet under anslaget Utredningar, utveckling,

samverkan på statsbudgeten. Sverige deltar mycket aktivt i

det internationella samarbetet mot narkotika inom FN

och Europarådet och hör till de länder som ger de

största frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika.

Sverige är medlem i FN:s narkotikakommission och ingår

också i den s.k. Dublingruppen, som är en informell

internationell grupp för utbyte av information om framför

allt biståndsinsatser för att bekämpa narkotika. På nordisk

nivå finns ett särskilt kontaktmannaorgan för

narkotikafrågor.

Enligt uppgift från Socialdepartementet ser en

arbetsgrupp inom regeringskansliet över frågan om

konsekvenserna av gränskontrollernas slopande.

Under våren 1993 beslutade riksdagen om skärpning av

narkotikastrafflagen (1968:64) vid ringa narkotikabrott

(prop. 1992/93:142, JuU17, rskr. 221). Skärpningen innebar

bl.a. att fängelse fördes in i straffskalan för ringa fall

av eget bruk av narkotika. Genom denna skärpning blir det

möjligt att ta t.ex. urinprov för att kontrollera misstänkt

narkotikabruk och döma den som brukat narkotika till en

påföljd som innefattar behandling av missbruket. Vidare

beslutades om en ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt. Ändringen innebär ökade

möjligheter att använda drogkontroller i kriminalvården och

syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och

med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk

och att förbättra behandlingen av de missbrukare som

avtjänar straff. Riksdagen har under våren 1993 även

beslutat om ändringar i lagen (1992:860) om kontroll av

narkotika (prop. 1992/93:186, SoU24, rskr. 323).

Ändringarna innebär att hanteringen av vissa kemiska ämnen

som kan användas vid olaglig narkotikatillverkning

kontrolleras.

Regeringen tillkallade i april 1992 den s.k.

Fängelseutredningen (dir. 1992:36) för att se över

kriminalvården i anstalt. I utredningens uppdrag ingår att

ta ställning till om det behövs utvidgade

kontrollmöjligheter för att förhindra införsel och bruk av

narkotika på anstalterna. Utredningen överlämnade sitt

huvudbetänkande till regeringen den 30 augusti 1993.

Lokaldemokratikommittén har i sitt delbetänkande

Sekretesslagen i en fri kommunal nämndorganisation (SOU

1992:140) lämnat förslag till ändringar i sekretesslagen i

syfte att åstadkomma bättre samarbetsförhållanden mellan

olika verksamhetsområden inom en kommun.

När det gäller forskning i olika narkotikafrågor utgår

betydande stöd via bl.a. Socialvetenskapliga

forskningsrådet, SFR, som har till uppgift att främja och

stödja forskning inom socialvetenskap, socialpolitik och

folkhälsovetenskap samt sprida information om forskning och

forskningsresultat inom rådets ansvarsområde. Rådet,

liksom dess föregångare Delegationen för social forskning,

DSF, ger stöd till flera olika forskningsprojekt som gäller

narkotika. Forskningen om missbruk är i ett

socialvetenskapligt perspektiv inriktat på såväl bruk som

missbruk av alkohol, narkotika och andra

beroendeframkallande medel (prop. 1992/93:170, SoU25, rskr.

394).

Inom Folkhälsoinstitutets program alkohol och

narkotika har fr.o.m. augusti 1993 en forskningsmeriterad

befattningshavare engagerats på heltid för forskningsfrågor

inom sakområdet.

Tidigare behandling

Utskottet har vid ett mycket stort antal tillfällen

behandlat olika frågor om narkotika och narkotikamissbruk.

I bl.a. betänkandet 1992/93:SoU2 vidhöll utskottet

sin inställning att målet för narkotikapolitiken är ett

narkotikafritt samhälle. Insatserna för att bekämpa

narkotikabrottslighet och missbruk har hög prioritet.

Utskottet hänvisade till att omfattande insatser görs eller

förbereds på dessa områden. Vidare anförde

utskottet att regeringen med stor uppmärksamhet följer

utvecklingen på området, och utskottet förutsatte därför

att regeringen också tar de initiativ som behövs. Utskottet

ansåg att det inte behövdes något tillkännagivande av

riksdagen när det gällde insatser för att bekämpa

missbruket av narkotika. Aktuella motioner avstyrktes.

Motioner om åtgärder mot langning behandlades av

utskottet i samband med dess behandling av

folkhälsopropositionen (prop. 1990/91:175, SoU23, s.

53). Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till att

åtgärder mot langning är ett särskilt prioriterat tema i

Folkhälsoinstitutets alkoholpreventiva arbete. I utskottets

betänkande om alkoholpolitiken (1992/93:SoU17)

behandlade utskottet ett antal olika yrkanden på

alkoholområdet. Utskottet uttalade bl.a. med anledning av

motioner om langning att såväl Folkhälsoinstitutet som

Alkoholkommissionen kan ta upp frågor som berörs i

motionerna och att något initiativ från riksdagens sida

därför inte behövdes. Motionerna avstyrktes.

Riksdagen beslöt i juni 1980 (SoU 1979/80:44, rskr. 385)

att anta en ny sociallagstiftning -- socialtjänstlagen

(1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser

om vård av unga. Hösten 1981 antogs lagen (1981:1243) om

vård av missbrukare i vissa fall. Dessa tre lagar som

trädde i kraft 1982 ersatte de tidigare lagarna om

barnavård, nykterhetsvård, socialhjälp och social

centralnämnd. Socialnämnderna som enligt den nya lagen

skulle inrättas i varje kommun ersatte bl.a. de dåvarande

nykterhetsnämnderna.

Socialtjänstlagen har utformats som en målinriktad

ramlag. Den är uppbyggd kring mål och delmål på olika

nivåer och ger kommunerna stor frihet att själva bestämma

hur verksamheten skall vara utformad. Enligt

socialtjänstlagen skall varje kommun svara för

socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det

yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det

stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra

kommunens uppgifter inom socialtjänsten skulle det -- fram

till den 1 januari 1992 -- i varje kommun finnas en

socialnämnd. Kravet på att det skulle finnas särskilda

socialnämnder avskaffades genom en ändring i 4 §

socialtjänstlagen i anslutning till att den s.k.

Ädelreformen genomfördes (prop. 1990/91:14, SoU9).

Samtidigt trädde en ny kommunallag i kraft (prop.

1990/91:117, KU38). Den nya kommunallagen innebär att

kommuner och landsting fått ökad frihet att inom de

specialreglerade områdena bestämma vilka nämnder som skall

finnas för att fullgöra uppgifterna och att bestämma deras

verksamhetsområden och inbördes förhållanden.

Utskottets bedömning

Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett

narkotikafritt samhälle. Utskottet konstaterar att

omfattande insatser görs eller förbereds för att bekämpa

narkotikabrottsligheten och drogmissbruket även när det

gäller nya missbruksmedel och nya missbrukargrupper.

Sverige deltar också mycket aktivt i det internationella

samarbetet mot narkotikaproblemen. Samlade bedömningar av

drogutvecklingen i Sverige görs årligen av CAN i samarbete

med Folkhälsoinstitutet. En ny landsomfattande kartläggning

av det tunga narkotikamissbrukets omfattning har nyligen

genomförts, och resultatet av undersökningen kommer att

presenteras inom kort. Något initiativ från riksdagens sida

behövs inte med anledning av motionerna So228 (c), So238

(fp), So255 (kds) och So260 (-). Motionerna avstyrks. Även

motion So284 (kds) avstyrks.

Vård av missbrukare

Motionerna

I motion So223 av Widar Andersson (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som anförs om tvångsvård av vuxna

missbrukare. Motionären anser att staten bör samordna

tvångsvården av narkotikamissbrukare. Kriminalvården bör

bli huvudman för vården. Fängelserna kan ansvara för

behovet av inlåsning och drogfrihet -- vilket enligt

motionären är en nödvändighet vid inledningen av varje

seriöst vårdförsök. Fängelserna kan tillägna sig

behandlingskompetens och även ansvara för driften av

öppnare institutioner.

I motion So246 av Jan Andersson m.fl. (s) hemställs

om ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts

om den kooperativa missbrukarvården. Motionärerna påtalar

att en förstudie om möjligheterna att starta ett

arbetskooperativ för missbrukare med italienska San

Patrignano-kooperativet som förebild har genomförts av fyra

kommuner. I motionen sägs vidare att det nu är dags för det

praktiska genomförandet av projektet. Motionärerna anser

det vara mycket angeläget att verksamheten, som beräknas

starta i januari 1994, följs upp från samhällets sida och

får erforderligt stöd. Viktigt är också att erfarenheter

och kunskaper om verksamheten sprids till övriga kommuner i

landet och till personer som är ansvariga för

missbrukarvården.

I motion So273 av Birthe Sörestedt och Bengt

Silfverstrand (s) begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om åtgärder inom missbrukarvården (yrkande 1).

Motionärerna påpekar att samhällets intentioner om en

kraftfull kamp mot narkotikan hotas genom besparingar inom

olika områden. Motionärerna ser med oro på att

narkomanvården håller på att nedrustas i en tid när nya

preparat introduceras på marknaden och porten till EG

öppnas. Motionärerna pekar på att bristerna inom den

offentliga vården och avsaknaden av ett varierat utbud inom

privat vård samt bristen på samordning och styrning har

gjort att utvecklingen inom missbrukarvården inte stämmer

överens med behoven. Tunga missbrukare med dålig prognos,

kvinnor, psykiskt störda och hivpositiva har mycket få

möjligheter att få den hjälp de behöver, sägs det vidare i

motionen.

I tre motioner tas vården av kvinnliga missbrukare

upp.

I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om behovet av fler EWA-enheter på

olika håll i landet, där kvinnor snabbt kan få behandling

(yrkande 10).

I motion So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp)

hemställs om ett tillkännagivande om behovet av åtgärder

mot alkoholmissbruk bland kvinnor (yrkande 15). I

motionen betonas vikten av att de goda erfarenheterna av

behandlingsprogram för kvinnliga missbrukare måste tas till

vara på fler platser i landet. Motionärerna anser att

Folkhälsoinstitutet, skolan, mödrahälsovården,

arbetsgivarna m.fl. bör kraftsamla kring information och

opinionsbildning med syfte att skapa respekt bland kvinnor

för alkoholen och dess risker.

I motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) hemställs om

ett tillkännagivande av vad som i motionen anförts dels om

behovet av vårdmöjligheter för kvinnor med alkoholberoende,

dels om förstärkning av mödravårdens resurser (yrkandena

30 och 31). I motionen anförs att den traditionella

alkoholistvården har misslyckats när det gäller vården av

kvinnor. Kvinnor mår enligt motionärerna bättre om de får

vård i vårdenheter där det endast finns kvinnor. Det krävs

ökad forskning och flera projekt som syftar till att ge

kvinnor ett adekvat omhändertagande. Av betydelse för att

förebygga och spåra missbruk är också

mödravårdscentralernas arbete. Mödravårdens förebyggande

arbete får därför inte försämras i den förändrade

sjukvårdsorganisationen.

Bakgrund

Allmänt

Sedan mitten av 1980-talet har betydande medel satsats på

en offensiv narkomanvård. Inom ramen för detta har ett

hundratal öppenvårdsenheter byggts upp för vuxna

missbrukare. Också institutionsvården och familjevården har

byggts ut väsentligt. I april 1992 fanns det drygt 8 200

platser på institutioner för vuxna missbrukare av alkohol

och narkotika. En offensiv narkomanvård har av riksdagen

betraktats som en förutsättning för att förebygga spridning

av hiv bland intravenösa missbrukare. Målet är att nå

samtliga missbrukare för provtagning, avgiftning, vård och

behandling. Enligt Socialstyrelsens bedömning har drygt 80

% av injektionsmissbrukarna hivtestats en eller flera

gånger.

Socialstyrelsen har sedan 1986 arbetat med

utbyggnaden av narkomanvården inom ramen för uppdraget

Offensiv narkomanvård. Inriktningen av detta arbete

preciserades 1984 i rapporten Offensiv narkomanvård II

(Ds S1984:11). Enligt rapporten skall insatser göras för

att på kommunal nivå utveckla metoder för narkomanvård, och

samarbetet mellan socialtjänst, polis och kriminalvård

skall utvecklas. I juni 1992 gav regeringen Socialstyrelsen

i uppdrag att genomföra en kartläggning av dagens

narkomanvård och behoven av insatser samt att utarbeta ett

program för det fortsatta hivförebyggande arbetet bland

narkotikamissbrukare. Uppdraget redovisas i rapporten

Effekter av en offensiv narkomanvård (Socialstyrelsen

följer upp och utvärderar 1993:1). I rapporten lämnas en

redovisning av vad staten önskade uppnå med satsningen

Offensiv narkomanvård och hur medlen använts. Vidare lämnas

en analys av om målen uppfyllts och ett förslag till

fortsatt program. Ett av delmålen för satsningen har varit

att alla missbrukare som socialtjänsten kommer i kontakt

med skall erbjudas behandling och alla som har behov av

vård på behandlingshem skall kunna få det. Socialstyrelsen

anför att utbyggnaden av en specialiserad öppen

narkomanvård har lett till att inte bara nya missbrukare

nåtts, utan det har också inneburit att klienter som av

andra skäl sedan länge varit kända inom socialtjänsten har

kunnat identifieras som missbrukare. Ett ibland

slentrianmässigt ekonomiskt bistånd har därmed kunnat

ersättas av ett aktivt motivationsarbete, vård och

behandlingsinsatser. Vidare sägs i rapporten att tendensen

i dag till skillnad från när satsningen på en offensiv

narkomanvård inleddes tycks vara att det finns ett

överutbud av behandlingsplatser i förhållande till

kommunernas efterfrågan. Institutionsvården för missbrukare

har byggts ut kraftigt samtidigt som kommunerna av bl.a.

ekonomiska skäl är mer restriktiva när det gäller

placeringar. För vissa grupper, t.ex. missbrukare med

psykiska störningar, saknas dock fortfarande platser.

Enligt Socialstyrelsens mening skulle vårdutbudet generellt

behöva differentieras ytterligare utifrån missbrukarnas

behov och förutsättningar. En större variation av

öppenvårdalternativ skulle också behöva utvecklas.

Styrelsen anser att en sådan omstrukturering bör kunna ske

inom ramen för befintliga resurser.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, s. 133

f.) betonas vikten av att satsningen på en offensiv

narkomanvård fullföljs av kommunerna. Av särskild betydelse

är enligt regeringen att fortsatta ansträngningar görs för

att förbättra samverkan mellan bl.a. socialtjänst,

kriminalvård och psykiatri när det gäller vård och

behandling av narkotikamissbrukare. Samtidigt är det

väsentligt att genomföra analyser av hur samhällets

resurser används inom vårdområdet och hur dessa resurser

kan användas effektivare. Riksrevisionsverket har under

1992 haft regeringens uppdrag att genomföra en sådan

analys. En rapport överlämnades till regeringen i februari

1993. I rapporten föreslår Riksrevisionsverket bl.a.

försöksverksamhet för att bättre samordna behandlings- och

rehabiliteringsåtgärder. Även särskilda tillsynsinsatser

föreslås för att följa upp att de psykiskt störda

missbrukarna får sina behov tillgodosedda.

När det gäller samordning av tvångsvården av bl.a.

missbrukare bör nämnas att riksdagen i december 1992 har

beslutat om ett statligt huvudmannaskap för de särskilda

ungdomshemmen och LVM-hemmen och att inrätta en ny statlig

myndighet, Statens institutionsstyrelse,

med ansvar för planering och drift av dessa hem (prop.

1992/93:61, SoU10, rskr. 106).

I rapporten Effekter av en offensiv narkomanvård (s. 36

f.) beskrivs arbetet med att utveckla samarbetsformer

mellan socialtjänsten och kriminalvården. Syftet har varit

att bedriva uppsökande arbete bland narkotikamissbrukare

inom kriminalvården och att motivera dessa till vård och

behandling. Satsningen har enligt Socialstyrelsen varit

framgångsrik när det gäller dessa delar.

När det gäller den kooperativa missbrukarvården har

Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp

åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående

möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för

missbrukare i samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn

och Tyresö kommuner. Förebild för projektet har varit det

självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano i

Italien. Projektet kommer att följas av Socialstyrelsen och

enligt uppgift även av Socialdepartementet.

Särskilt om kvinnliga missbrukare

Vid Karolinska sjukhuset finns sedan 1981 en

EWA-enhet (Early treatment, Women, Alcoholic

addiction), där kvinnor med tidiga alkoholproblem utreds

och behandlas. Vid enheten -- som omfattar både sluten och

öppenvård -- har årligen omhändertagits ca 200 kvinnor från

Stockholms län. EWA-enheterna försöker att nå kvinnorna i

ett tidigt stadium av deras missbruk och att utveckla

behandlingsprogram för denna patientkategori. Anhöriga är

också välkomna för rådgivande samtal. Hänsyn tas till att

kvinnors behov av vård och behandling är annorlunda än

mäns. Behandlingstiden är normalt två år. Majoriteten av

patienterna är socialt väletablerade och med ett för

omgivningen okänt alkoholproblem.

Socialstyrelsen har under senare år, bl.a. på uppdrag

av regeringen, ägnat frågan om kvinnors missbruk ökad

uppmärksamhet. Styrelsen har i promemorian Kvinnor och

missbruk (1991) redovisat behov av ytterligare kunskaps-

och metodutveckling. Dessutom behövs enligt promemorian

bättre samarbete mellan socialtjänsten, sjukvården och

företagshälsovården för att på ett tidigare stadium nå

kvinnor som missbrukar. Andra områden som särskilt bör

uppmärksammas är eftervården för kvinnor som genomgått

behandling, insatser riktade till gravida missbrukare och

insatser för barn till missbrukare.

Styrelsens pågående insatser inom området avser bl.a. att

förbättra det arbete med missbrukande blivande mödrar och

missbrukande föräldrar som bedrivs av kommunerna och inom

barn- och mödrahälsovården. Socialstyrelsen avser också att

genomföra seminarier och andra utbildningsinsatser för att

höja kompetensen inom området.

Socialstyrelsen har också lämnat stöd till utveckling av

alternativ inom missbrukarvården och för att möta kvinnliga

missbrukares specifika vårdbehov. En stor del av

utvecklingsarbetet när det gäller vården av kvinnliga

missbrukare, har bedrivits av stiftelsen Kvinnoforum,

vars verksamhet fått ekonomiskt stöd inom ramen för

satsningen Offensiv narkomanvård. Kvinnoforum genomför

utbildningar och seminarier riktade till särskilda

yrkesgrupper och bedriver egen forskning rörande kvinnligt

missbruk. Även Folkhälsoinstitutet stöder

forskningsinsatser inom alkohol- och narkotikaområdet.

Institutet har också ett särskilt program inriktat på

kvinnors hälsa.

Under perioden 1986--1991 har Socialstyrelsen gett

ekonomiskt stöd till fem nya behandlingshem för

narkotikamissbrukande kvinnor. Enligt styrelsens bedömning

är behovet av särskilda hem för kvinnliga

narkotikamissbrukare nu i huvudsak täckt.

En av uppgifterna för Alkoholkommissionen (dir.

1991:124) är att göra en översyn av vården för

alkoholmissbrukare och att bedöma behoven i fråga om

vårdens form och innehåll. De kvinnliga missbrukarnas

vårdbehov skall därvid särskilt uppmärksammas.

Alkoholkommissionen skall vidare överväga hur det

opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet på

alkoholområdet kan förstärkas. Kommissionens arbete skall

vara avslutat före utgången av år 1993.

Information och opinionsbildning ingår också som ett led

i Folkhälsoinstitutets Alkohol- och narkotikaprogram.

Institutet planerar bl.a. en massmediekampanj våren 1994

som stöd till och förstärkning av det lokala

drogförebyggande arbetet. Vidare skall institutet under det

närmaste året verka för samordning av det drogförebyggande

arbetet, bl.a. inom arbetslivet, och av de opinionsbildande

insatser som bedrivs av myndigheter och organisationer.

Vidare skall institutet förstärka det alkoholförebyggande

arbetet inom primärvården genom stöd till metodutveckling.

Tidigare behandling

Riksdagen har som tidigare nämnts beslutat om statligt

huvudmannaskap för institutionerna för tvångsvård av

ungdomar och missbrukare (1992/93:SoU10). I betänkandet

anförde utskottet att ett statligt huvudmannaskap för de

särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen ger ökade

möjligheter till ett väl differentierat vårdutbud och

adekvat vård till de mest utsatta grupperna, vilket också

utgjorde viktiga argument för riksdagens tidigare

principbeslut om en huvudmannaskapsförändring. Utskottet

betonade vikten av att det alltid måste finnas beredskap

att ta hand om vårdbehövande ungdomar och missbrukare

oavsett den ekonomiska situationen i samhället. Det är

därför viktigt att de kommande statsbidragen utformas så

att inte ekonomin styr valet av vårdform, anförde

utskottet. Vidare framhölls att kommunernas ansvar för

ungdomar och missbrukare enligt socialtjänstlagen inte

förändras genom huvudmannaskapsreformen.

När det gäller alternativa behandlingsformer uttalade

utskottet i betänkandet 1992/93:SoU2 att det är

angeläget att samhällets åtgärder mot drogmissbruk

successivt utvecklas och att nya behandlingsformer prövas.

Utskottet ansåg det vara positivt att missbrukarvård i

exempelvis kooperativ form prövas här i landet. Något

initiativ från riksdagens sida behövdes dock inte, ansåg

utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om

kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I

betänkandet 1992/93:SoU2 anförde utskottet med

anledning av motioner med liknande innehåll som de nu

aktuella att missbrukande kvinnors situation på senare år

har ägnats allt större uppmärksamhet. Behov finns

emellertid av ytterligare insatser för denna grupp. Enligt

utskottets mening behövdes såväl fortsatt forskning om

kvinnor och missbruk som bättre förebyggande insatser för

vård där de kvinnliga missbrukarnas speciella problem

särskilt beaktas. Folkhälsoinstitutet liksom olika

utredningar på området bör kunna lämna väsentliga bidrag

när det gäller att bygga upp nödvändig kompetens och

förstärka insatserna för missbrukande kvinnor. Det behövdes

enligt utskottet därför inte något tillkännagivande till

regeringen. Motionsyrkandena avslogs. Riksdagen följde

utskottet.

Utskottets bedömning

Inom ramen för en offensiv narkomanvård har en

kartläggning skett av narkomanvården och behovet av

insatser. Utskottet anser det angeläget att satsningen på

den offensiva narkomanvården fullföljs av kommunerna.

Regeringen bör fortsätta ansträngningarna att förbättra

samverkan mellan socialtjänst, kriminalvård och psykiatri

när det gäller vården och behandlingen av

narkotikamissbrukare. Utskottet konstaterar vidare att

Statens institutionsstyrelse inrättats den 1 juli i år med

ansvar för planering och drift av de särskilda

ungdomshemmen och LVM-hemmen. När det gäller den

kooperativa missbrukarvården har Socialstyrelsen lämnat

bidrag till en förstudie. Projektet följs av styrelsen och

Socialdepartementet. Något initiativ från riksdagens sida

behövs inte med anledning av motionerna So223 (s), So246

(s) och So273 (s) yrkande 1.

När det gäller vården av kvinnliga missbrukare vidhåller

utskottet sin tidigare inställning och avstyrker motionerna

So318 (s) yrkande 10, So475 (fp) yrkande 15 och A811 (c)

yrkandena 30 och 31.

Nordiska insatser för socialt utsatta grupper

Motionen

I motion So216 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande om nordiska insatser för socialt utsatta

grupper. Motionären anser att en samlad nordisk översikt

över de socialt utsatta gruppernas omfattning och villkor

bör sammanställas under ett gemensamt perspektiv och en

samlad målsättning. Arbetet, som kräver projektstöd, bör

ytterst sikta till att utarbeta en strategi för att uppnå

jämlikhet i hälsa och levnadsvillkor enligt WHO:s "equity

in health", sägs det i motionen.

Bakgrund

Nordiska rådets socialutskott har 1992 behandlat

medlemsförslag med liknande innehåll som den nu aktuella

motionen (A 987/s). Nordiska rådet antog den 11 november

1992 med acklamation följande rekommendation efter förslag

från utskottet (rekommendation nr 42/1992).

Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet

att företa en kartläggning av de socialt utsatta

gruppernas omfång och villkor i de nordiska länderna samt

göra denna tillgänglig genom ett ömsesidigt kunskaps- och

erfarenhetsutbyte för att främja insatser för socialt

utsatta grupper.

Enligt av utskottet inhämtad uppgift är rekommendationen

för närvarande föremål för nationell beredning och kommer

att tas upp på Nordiska socialpolitiska kommitténs möte i

oktober 1993.

Utskottets bedömning

Frågan om nordiska insatser för socialt utsatta grupper

övervägs för närvarande inom Nordiska ministerrådet.

Riksdagen bör inte ta något initiativ i frågan. Motion

So216 (s) avstyrks.

Bostadslösa

Motionerna

I motion So242 av Sigrid Bolkéus och Lahja Exner (s)

begärs ett tillkännagivande om behovet av en inventering av

antalet bostadslösa och uteliggare i Sverige (yrkande

1).

I motion So243 av Pär Granstedt m.fl. (c) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att

kommunerna åläggs att se till att var och en som har behov

därav skall få tak över huvudet nattetid.

Tidigare behandling, m.m.

I betänkandet 1992/93:SoU5 erinrade utskottet om att

det vid flera tillfällen uttryckt sin oro över situationen

med de många bostadslösa i samhället. Utskottet ansåg att

förhållandena på detta område fortfarande var oacceptabla

och att det är viktigt att kommunerna kontinuerligt ägnar

de bostadslösa stor uppmärksamhet och ser till att

stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Vidare ansåg

utskottet det angeläget att en ny kartläggning görs av

antalet bostadslösa/hemlösa och uteliggare och att denna

kartläggning omfattar hela landet. Utskottet ansåg det

också angeläget att en enhetlig terminologi används som

möjliggör jämförelser mellan olika delar av landet och över

tiden samt att kartläggningen också avser de bakomliggande

orsakerna till hemlösheten. En inventering av

socialtjänstens och olika frivilliga organisationers

erbjudanden av olika boendeformer och övriga insatser för

de bostadslösa borde enligt utskottets mening också ingå i

kartläggningen. Utskottet riktade kritik mot

Socialstyrelsen för att styrelsen inte hade tagit initiativ

till tidigare aviserade överläggningar med

bostadsmarknadens parter för att diskutera de bostadslösas

problem. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till

känna. Riksdagen följde utskottet.

Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att genomföra

den av riksdagen begärda kartläggningen.

I april månad 1993 gjordes en kartläggning av hemlösa

personer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som hemlösa

räknades personer som saknade egen eller förhyrd bostad,

inte var stadigvarande inneboende och var hänvisade till

tillfälliga boendealternativ eller var uteliggare.

Uppgifter insamlades från socialdistrikt och

stadsdelsnämnder, från olika typer av institutioner som

inackorderingshem, behandlingshem och härbärgen, från

sjukvården och kriminalvården samt från en rad

frivilligorganisationer. Forsknings- och utvecklingsbyrån

vid Socialtjänsten i Stockholm har bearbetat inkommet

material och gjort en preliminär sammanställning över

resultaten från de tre städerna. Socialstyrelsen skall

bearbeta detta material och avlämna en rapport till

regeringen senast den 1 november 1993.

Enligt inhämtad uppgift från Forsknings- och

utvecklingsbyrån vid Stockholms socialförvaltning pågår för

närvarande en landsomfattande inventering av

socialtjänstens och olika frivilliga organisationers

erbjudanden av olika boendeformer och övriga insatser för

bostadslösa. Enligt uppgift från Socialstyrelsen kommer

styrelsen under innevarande höst att inbjuda

bostadsmarknadens parter till överläggningar om

bostadslösa. Styrelsen planerar en andra överläggning under

våren 1994.

Utskottets bedömning

Genom den kartläggning av hemlösa personer som genomförts

får syftet med motion So242 (s) yrkande 1 i huvudsak anses

vara tillgodosett. Motionen avstyrks.

Kartläggningen av de hemlösa och insatserna för dem bör

slutföras innan riksdagen överväger något ytterligare

initiativ i denna fråga. Motion So243 (c) avstyrks därför.

Åtgärder mot spelberoende

Motionerna

I motion So204 av Barbro Westerholm (fp) begärs

tillkännagivanden om vad som i motionen anförts om vård,

behandling och rehabilitering av spelberoende, om stöd till

spelberoendes anhöriga och om finansiering av insatser mot

spelberoende (yrkandena 3, 4 och 5). Motionären anser

att kunskaperna inom hälso- och sjukvården är bristfälliga

när det gäller behandling och rehabilitering av människor

med spelberoende. Vårdresurser saknas också. Enligt

motionären kräver en framgångsrik rehabilitering av

spelberoende stöd från anhöriga, arbetsplatsen och ideella

organisationer. Dessa stödfunktioner får i dag ringa stöd

från samhällets sida. Slutligen anser motionären att en del

av statens intäkter från de statliga spelbolagen borde

avdelas till insatser för att öka kunskaperna om

spelberoende och möjligheterna till vård, behandling och

rehabilitering av människor som utvecklat ett sådant

beroende.

I motion So313 av Karin Israelsson (c) begärs

tillkännagivanden dels om vad som anförts om avsättning av

medel från spelintäkter till de i motionen anförda

områdena, dels om vad som anförts om de sociala

konsekvenserna av ett ökat spelutbud (yrkandena 1 och

2). Motionären kräver varsamhet i utvecklingen av nya

spelformer och marknadsföring av spel för att förhindra ett

ökat spelberoende med en åtföljande ökning av sociala

skador och kriminalitet. En viss del av spelintäkterna bör

avsättas för behandling och vård av spelberoende samt

forskning rörande spel.

Tidigare behandling, m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om

spelberoende. I betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 90 f.)

uttalade utskottet att problemen med spelberoende är kända

för regeringen och att problemen torde komma att

uppmärksammas av bl.a. Socialstyrelsen och

Folkhälsoinstitutet i deras löpande verksamheter. I

betänkandet behandlades även ett yrkande om att en viss

summa av skatteintäkterna från spel bör gå till insatser

mot spelberoende. Utskottet hänvisade till vad

finansutskottet anfört i betänkandet 1990/91:FiU19 om

att en specialdestinering av statsinkomster för vissa

ändamål bör undvikas eftersom det förhindrar en

prioritering av utgifter på rationella grunder mot övriga

behov och önskemål. Den då aktuella motionen avstyrktes i

sin helhet.

I betänkandet 1992/93:SoU25 Forskning inom

Socialdepartementets verksamhetsområde lämnas en

redogörelse för olika forskningsprojekt rörande

spelberoende. Motioner om forskning kring spelberoende

avstyrktes bl.a. med hänvisning till att kontinuerligt stöd

redan ges till sådan forskning.

I oktober 1991 bildades Riksförbundet Spelberoende,

vars syfte är att vara en länkrörelse för spelmissbrukare.

I förbundets arbete ingår bl.a. att informera olika

myndigheter och hälsovården om spelberoende och hur olika

spelformer marknadsförs av spelbolagen. Behandling mot

spelberoende erbjuds sedan 1985 vid motivationshemmet

Backgården i Hedemora. Även vid Stusshyttans

behandlingshem i Dalarna kan behandling fås.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och

avstyrker motionerna So204 (fp) yrkandena 3, 4 och 5 och

So313 (c).

Homosexualitet

Motionen

I motion So235 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om

information om homosexualitet (yrkande 2). Information

och opinionsbildning är enligt motionärerna viktiga

åtgärder för att motverka diskriminering och sprida kunskap

och skingra fördomar om homosexualitet, anser motionärerna.

De framhåller särskilt utbildningsväsendets och militära

myndigheters ansvar på detta område.

Bakgrund

I november 1987 gav regeringen Socialstyrelsen ett

övergripande ansvar för samordningen av insatser för

homosexuella. I uppdraget ingick att i samråd med berörda

myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas

situation. Styrelsen skulle vidare vidta egna och följa

andra myndigheters informationsinsatser samt följa

forskningen om homosexualitet och homosexuellas

förhållanden. I uppdraget ingick även att ur ett särskilt

anslag fördela bidrag till homosexuellas organisationer för

deras arbete på riksplanet. Socialstyrelsen har inom ramen

för regeringsuppdraget ordnat viss internutbildning och ett

forskningsseminarium. Styrelsen har utarbetat en katalog om

rättigheter för homosexuella som under hösten 1991 spreds

via de homosexuellas organisationer och apoteken. Vidare

har styrelsen under 1992 utarbetat en handledning för

lärare om homosexualitet. Handledningen har distribuerats

till skolorna för att användas i sex- och

samlevnadsundervisningen. Socialstyrelsen har även hållit

seminarier för journalister om homosexualitet. Vidare

bedriver

de homosexuellas organisationer en omfattande informations-

och rådgivningsverksamhet.

Ansvaret för informationsfrågor inom olika

samhällssektorer samt stödet till olika organisationer på

området överfördes från Socialstyrelsen till

Folkhälsoinstitutet när detta bildades den 1 juli 1992.

Uppdraget till Socialstyrelsen att följa de homosexuellas

situation i samhället har regeringen också beslutat föra

över till Folkhälsoinstitutet. Institutet har även fått i

uppdrag att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till de

homosexuellas organisationer, vilket tidigare ankom på

Socialstyrelsen (prop. 1992/93:100, s. 144; SoU15).

Tidigare behandling

I betänkandet 1992/93:SoU2 uttalade utskottet

följande i anledning av motionskrav om förbättrad

information.

Information är av stor betydelse när det gäller att skapa

förståelse i samhället för homosexualitet och de

homosexuellas situation. Det är också av avgörande

betydelse när det gäller att motverka våld och andra

övergrepp mot homosexuella. Olika myndigheter har ett

ansvar att inom resp. ansvarsområden sprida information om

bl.a. homosexualitet. Det gäller exempelvis inom hälso- och

sjukvården och utbildningsväsendet.

Vidare hänvisade utskottet till Socialstyrelsens ansvar

för insatser för homosexuella och att statsbidrag utgår

till de homosexuellas egna organisationer för att dessa

skall kunna informera och bekämpa fördomar om

homosexualitet. Enligt utskottet behövdes för närvarande

inget riksdagsinitiativ i denna fråga. De då aktuella

motionerna avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och

avstyrker motion So235 (fp) yrkande 2.

Prostitution

Motionen

I motion So513 av Johan Brohult (-) begärs ett

tillkännagivande av vad som anförts om bekämpning av

prostitutionen och skyldighet för prostituerade att

medverka i rehabiliteringsprogram (yrkande 3). I

motionen framhålls att prostitutionen är den efter

narkotikamissbruk näst största orsaken till hivsmitta.

Motionären anser inte att de prostituerade kvinnornas

verksamhet skall vara straffbar men att det bör föreligga

starka rekommendationer för dessa kvinnor att ställa upp på

de rehabiliterande åtgärder som samhället har att erbjuda.

De s.k. torskarnas och hallickarnas verksamhet bör däremot

vara straffbar.

Bakgrund

Efter initiativ från riksdagen (1992/93:JuU7) har

regeringen tillkallat en särskild utredare för att se över

samhällets åtgärder mot prostitution, dir. 1993:31.

Utredaren skall kartlägga prostitutionens omfattning i

Sverige och särskilt belysa de olika problem som är

förknippade med prostitution samt orsakerna till dessa.

Utredaren bör utarbeta eventuella förslag till förbättring

av samhällets insatser. Frågan om en kriminalisering av

prostitution är en lämplig metod för att motverka

prostitutionen och dess konsekvenser bör härvid

förutsättningslöst undersökas.

Utskottets bedömning

En särskild utredare ser för närvarande över samhällets

insatser mot prostitutionen. Utskottet avstyrker därför

motion So513 (-) yrkande 3.

En asocialitetslagstiftning

I motion Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)

begärs ett tillkännagivande om behovet av en särskild

asocialitetslagstiftning (yrkande 1). Enligt

motionärernas mening finns det behov av att återinföra en

särskild asocialitetslag som i huvudsak skall överensstämma

med den tidigare gällande lagen om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet. Enligt denna lag kunde personer

som förde ett asocialt liv omhändertas och dömas till

arbetsanstalt.

Bakgrund

Lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet tillkom 1964 och ersatte då lösdrivarlagen

från 1885. Asocialitetslagen upphävdes i samband med

socialtjänstreformen 1982.

I proposition 1979/80:1 uttalar departementschefen

följande.

Jag anser att tvångsingripanden mot vuxna missbrukare bör

få ske för att rädda liv eller förhindra allvarlig

kroppslig eller psykisk skada i situationer då den enskilde

är ur stånd att själv inse sitt behov av hjälp. Vården bör

syfta till att möta ett akut hjälpbehov och att försätta

den hjälpbehövande i en sådan fysisk och psykisk kondition

att han kan motiveras för fortsatt vård i frivilliga

former. Alla åtgärder som har ett annat och längre gående

syfte måste vidtas som stödinsatser i samförstånd med den

enskilde. -- -- -- Jag föreslår därför att bestämmelserna i

NvL (nykterhetsvårdslagen) om tvångsintagning på allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare inte skall få någon

motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Av samma skäl

bör lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet -- som i praktiken inte längre tillämpas --

upphävas.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrker motion Sf632 (nyd) yrkande 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So211,

1992/93:So240, 1992/93:So269, 1992/93:So274, 1992/93:So278,

1992/93:So299, 1992/93:So315 yrkande 2, 1992/93:So316 och

1992/93:So317,

res. 1 (nyd)

2. beträffande frivilligcentraler i kommunerna,

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So229 och

1992/93:So261,

men. (v)

3. beträffande socialutredningar på entreprenad

att riksdagen avslår motion 1992/93:So296,

4. beträffande administration av

underhållsbidrag

att riksdagen avslår motion 1992/93:So227,

5. beträffande skydd för socialtjänstens personal

att riksdagen avslår motion 1992/93:So303,

6. beträffande åtgärder mot drogmissbruk

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So228,

1992/93:So238, 1992/93:So255, 1992/93:So260 och

1992/93:So284,

7. beträffande vård av missbrukare

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So223,

1992/93:So246, 1992/93:So273 yrkande 1, 1992/93:So318

yrkande 10, 1992/93:So475 yrkande 15 och 1992/93:A811

yrkandena 30 och 31,

8. beträffande nordiska insatser för socialt

utsatta grupper

att riksdagen avslår motion 1992/93:So216,

9. beträffande bostadslösa

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So242 yrkande 1

och 1992/93:So243,

10. beträffande åtgärder mot spelberoende

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So204 yrkandena

3, 4 och 5 och 1992/93:So313,

11. beträffande homosexualitet

att riksdagen avslår motion 1992/93:So235 yrkande 2,

12. beträffande prostitution

att riksdagen avslår motion 1992/93:So513 yrkande 3,

13. beträffande en asocialitetslag

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf632 yrkande 1.

res. 2 (nyd)

Stockholm den 12 oktober 1993

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Göte

Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid

Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s),

Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Leif Carlson (m),

Hans Karlsson (s), My Persson (m), Martin Nilsson (s), Ulla

Tillander (c) och Maud Ekendahl (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon

ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva

Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av

ärendet.

Reservationer

1. Bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 1)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som

börjar med "De frågor" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall samhället erbjuda alla

svenska medborgare ett gott allmänt ekonomiskt grundskydd,

som skall träda in när en människa av något skäl inte kan

försörja sig och de sina. Grundskyddet skall vara lika för

alla och ligga på en anständig nivå, men aldrig på en nivå

som kan upplevas som eftersträvansvärd genom t.ex.

bidragsoptimering eller fusk. Detta innebär att det

samhälleliga skyddsnätet måste ligga på en nivå som klart

understiger vad självförsörjande medborgare unnar sig.

Utöver detta grundskydd, som kommunen har en absolut

skyldighet att tillhandahålla, står det varje medborgare

fritt att skaffa sig det individuella tilläggsskydd hon

eller han önskar och har råd med. Utskottet anser att

nuvarande socialbidragssystem skall avskaffas och ersättas

av ekonomisk socialhjälp i form av sociallön och sociallån.

Sociallönen är avsedd för arbetslösa medborgare som vill

och kan arbeta och som inte uppbär arbetslöshetsersättning

eller andra former av arbetsmarknadsersättning. Rätten till

sociallön skall kopplas till en skyldighet att arbeta med

av kommunen anvisade arbetsuppgifter. Den s.k.

Hallstahammarmodellen -- som i korthet går ut på att

socialbidrag inte skall betals ut utan någon form av

motprestation -- kan därvid tjäna som god förebild.

Sociallån är avsedda för medborgare som hamnat i ekonomiskt

trångmål av temporär natur och där hjälp inte finns att

hämta via andra kanaler. Lånet skall betalas tillbaka när

vederbörande är på grön kvist. Kommunerna skall själva

bestämma vilken nivå sociallönen resp. lånet skall ligga

på. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med

förslag till ändringar i socialtjänstlagen och andra

författningar så att kommunerna kan arbeta efter de ovan

angivna principerna.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna So274 (nyd) och So315 (nyd) yrkande 2 och med

avslag på So317 (nyd) som sin mening ge regeringen till

känna.

Motionerna So211 (s), So240 (m), So269 (m), So278 (fp),

So299 (s), So316 (nyd) avstyrks.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande bistånd enligt

socialtjänstlagen

att riksdagen med bifall till motionerna

1992/93:So274 och 1992/93:So315 yrkande 2 och med avslag

på motionerna 1992/93:So211, 1992/93:So240,

1992/93:So269, 1992/93:So278, 1992/93:So299,

1992/93:So316 och 1992/93:So317 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. En asocialitetslag (mom. 13)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 33 som

börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Med asocialitet förstås att man inte försöker försörja

sig på ett ärligt sätt, är farlig för allmän ordning och

säkerhet eller i övrigt för ett asocialt liv. Den som förde

ett asocialt liv kunde före socialtjänsreformen 1982

omhändertas och dömas till arbetsanstalt med stöd av lagen

(1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Enligt utskottets mening finns det bl.a. mot bakgrund av

att ett inte ringa antal utländska prostituerade kommit

till Sverige, behov av att återinföra en särskild

asocialitetslagstiftning som i huvudsak skall överensstämma

med den tidigare gällande lagen om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet. Utskottet instämmer således i

vad som anförts i motionen Sf632 (nyd) yrkande 1. Vad

utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande en asocialitetslag

att riksdagen med anledning av motion

1992/93:Sf632 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från

Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av

ordinarie ledamot i utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Jourhavande kurator

Enligt min mening bör en försöksverksamhet med

jourhavande kurator införas i hela landet. I Stockholm har

en sådan verksamhet funnits i 25 år. Verksamheten

finansieras av Socialtjänsten i Stockholm. Jourhavande

kurator är till för människor i akut kris och kan nås alla

tider på dygnet via SOS alarmering eller direktlinjer. Den

som ringer får vara anonym, samtalen registreras inte och

kuratorn har tystnadsplikt, vilket innebär att kontakt fås

med människor som normalt inte når fram till samhällets

olika myndigheter och organ. Jourhavande kurator har alltid

minst en kunnig och erfaren kurator till hands. Antalet

samtal har under senare år ökat och man klarar för

närvarande endast av att betjäna hälften av de ca 50 000

anrop som årligen kommer. Att behovet av denna verksamhet

är stort visas också av att det kommit flera samtal från

människor ute i landet. Det vore därför angeläget med en

jourhavande kurator som inte enbart har ansvar för

Stockholm. Verksamheten är billig. Budgeten för 1992 var

drygt två och en halv miljon kronor. Socialvård och

sjukvård och även andra myndigheter avlastas genom att

jourhavande kurator alltid finns till hands. Detta bör

riksdagen med anledning av motion So261 (v) som sin mening

ge regeringen till känna. Motion So229 (s) avstyrks.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

mom.

2 borde ha hemställt:

2. beträffande frivilligcentraler i kommuner, m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So261 och

med avslag på motion 1992/93:So229 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 5

Bistånd enligt socialtjänstlagen 5

Nytt socialbidragssystem 5

Bidragsnormer, m.m. 7

Återkrav av socialbidrag 10

Vistelsebegreppet 11

Utskottets bedömning 12

Frivilligcentraler i kommunerna, m.m. 12

Utskottets bedömning 13

Socialutredningar på entreprenad 14

Utskottets bedömning 15

Administration av underhållsbidrag 16

Utskottets bedömning 16

Skydd för socialtjänstens personal 16

Utskottets bedömning 17

Åtgärder mot drogmissbruk 18

Utskottets bedömning 22

Vård av missbrukare 22

Utskottets bedömning 27

Nordiska insatser för socialt utsatta grupper 28

Utskottets bedömning 28

Bostadslösa 28

Utskottets bedömning 30

Åtgärder mot spelberoende 30

Utskottets bedömning 31

Homosexualitet 31

Utskottets bedömning 32

Prostitution 32

Utskottets bedömning 33

En asocialitetslagstiftning 33

Utskottets bedömning 33

Hemställan 34

Reservationer (nyd) 35

Meningsyttring (v) 36