Bet. 1993/94:TU3

Trafikutskottets betänkande

1993/94:TU03

Vissa parkerings- och yrkestrafikfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1993/94

TU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sex motioner som väcktes

under den allmänna motionstiden vid 1992/93 års riksmöte. Fem av

motionerna gäller parkeringsfrågor, medan den sjätte avser en

yrkestrafikfråga -- bilarbetstid. Beträffande parkeringsfrågorna

hänvisar utskottet främst till pågående beredning inom

regeringskansliet och avstyrker samtliga motionsyrkanden. Vad

gäller bilarbetstid erinrar utskottet om att regeringen, med

stöd av ett riksdagsbemyndigande, beslutat om en EG-anpassning

av de svenska reglerna. Motionen avstyrks med hänvisning

därtill.

Nyd-ledamoten reserverar sig till förmån för bifall till en

nyd-motion med rubriken Kvarterspoliser för

parkeringsövervakningen.

Motionerna

1992/93:T412 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändringar i parkeringslagstiftningen.

1992/93:T414 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en översyn/utredning av parkeringslagstiftningen.

1992/93:T415 av Sten Söderberg (-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att systemet med kommunala

parkeringsvakter bör upphöra,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den verksamhet som bedrivs av

kommunala parkeringsvakter i stället bör handhas av

polismyndighet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att felparkeringsavgifter bör sättas

ned väsentligt,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos

kommunen eller hos medborgaren.

1992/93:T416 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att upphäva behörigheten för kommunala

parkeringsvakter enligt felparkeringslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att kvarterspoliser anförtros den

offentligrättsliga parkeringsövervakningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för polis

att sköta parkeringsövervakningen på tomtmark och annan mark som

ägs av stat eller kommun,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för polis

att sköta parkeringsövervakning åt andra rättssubjekt än stat

och kommun,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att det allmänna måste följa

självkostnadsprincipen för parkeringsövervakningen.

1992/93:T424 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändring av reglerna för parkeringstillstånd till

handikappade.

1992/93:T913 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om arbetstidsbegreppets betydelse för de

svenska yrkeschaufförerna.

Utskottet

1 Parkeringslagstiftningen

Den författningsmässiga regleringen av parkering av fordon

avser dels s.k. gatumarksparkering, som huvudsakligen

omfattar parkering på vägar, gator och torg, dels s.k.

tomtmarksparkering. Gatumarksparkering brukar också

betecknas som offentligrättslig parkering och tomtmarksparkering

som privaträttslig parkering.

Gatumarksparkering och annan offentligrättslig parkering

regleras i ett flertal författningar. Vägtrafikkungörelsen

(1972:603, VTK) innehåller bestämmelser om rätten att stanna och

ställa upp fordon på bl.a. väg, gata, torg och annan led eller

plats som allmänt används för trafik med motorfordon. Enligt

2 § VTK räknas som parkering uppställning av fordon med eller

utan förare. Som parkering räknas dock inte uppställning under

kortare tid för på- och avstigning eller på- och avlastning av

gods. Enligt den allmänna bestämmelsen i 70 § VTK är det

förbjudet att stanna eller parkera fordon på sådan plats eller

på sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis

hindras eller störs. I 69 § första stycket och i 71--74 §§ VTK

föreskrivs vissa ytterligare inskränkningar i rätten att stanna

eller parkera fordon. Bestämmelser om stannande och parkering

finns också i 142 och 144 §§ VTK. Enligt 147 § och 148 §

andra stycket får kommunerna meddela vissa lokala

trafikföreskrifter med bl.a. förbud att stanna och parkera

fordon eller med villkor för parkering. Enligt 57 § andra

stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK) får

kommunerna meddela lokala trafikföreskrifter om bl.a. förbud att

stanna eller parkera fordon utanför väg.

Enligt lagen (1957:229) om rätt för kommun att uttaga

avgift för vissa upplåtelser på allmän plats, m.m. får en

kommun, i den omfattning som behövs för att ordna trafiken, ta

ut avgift för rätten att parkera på sådana allmänna platser som

kommunen har upplåtit för parkering.

Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning

får en kommun, om det för parkeringsövervakningen i kommunen

behövs parkeringsvakter, besluta att den själv skall svara för

övervakningen. Denna skall fullgöras av personal som har

genomgått lämplig utbildning för uppgiften. Till

parkeringsvakter får förordnas arbetstagare hos kommunen, hos

andra kommuner, hos kommunala parkeringsaktiebolag eller hos

vissa bevakningsföretag. Merparten av de föreskrifter om

stannande eller parkering av fordon som gäller enligt VTK

eller enligt lokala trafikföreskrifter, som meddelats med stöd

av VTK eller TTK, är numera inte förenade med någon

straffsanktion. Straff, i form av penningböter, kan komma i

fråga endast för sådana regelöverträdelser som är särskilt

trafikfarliga, t.ex. stannande och parkering på motorväg eller

motortrafikled eller där sikten är skymd. Övriga föreskrifter

avseende offentligrättslig parkering sanktioneras genom

felparkeringsavgifter.

Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

(felparkeringslagen) tillämpas i fråga om de bestämmelser om

parkering i VTK som inte är förenade med straffsanktion och i

fråga om vissa lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd

av VTK och TTK. Den som överträder en föreskrift som lagen

gäller är skyldig att betala felparkeringsavgift. Kommuner som

själva svarar för parkeringsövervakning får fastställa

felparkeringsavgiftens belopp inom vissa ramar som fastställs av

regeringen. För närvarande gäller för alla kommuner utom

Stockholm och Göteborg att felparkeringsavgiften får fastställas

till lägst 75 och högst 500 kronor. I Stockholms och Göteborgs

kommuner får felparkeringsavgiften fastställas till högst 700

kronor för överträdelser av föreskrifter om förbud att stanna,

förbud att parkera på markerad busshållplats och om rätt att

parkera på parkeringsplatser avsedda för rörelsehindrade.

Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas.

Detta gäller dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att

fordonet frånhänts ägaren genom brott.

Parkeringsanmärkning får meddelas av en polisman eller en

särskilt förordnad parkeringsvakt om ett fordon har stannats

eller parkerats i strid mot de föreskrifter som lagen är

tillämplig på. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning

att inom en viss tid betala den fastställda avgiften.

Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller

fästs på fordonet. Om en felparkeringsavgift inte betalas inom

föreskriven tid, skall fordonets ägare erinras om

betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala

avgiften. Om avgiften inte betalas efter uppmaningen, skall ett

åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala

en förhöjd avgift. Följs inte åläggandet, skall avgiften

indrivas. Även då höjs avgiften. Avgiften skall betalas inom

föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av

betalningsskyldigheten.

Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare

eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse

hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen

meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten

betalningsansvaret. Ägare av fordon, i fråga om vilket

parkeringsanmärkning har meddelats, kan också hos

polismyndigheten, i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen

meddelades, skriftligen anmäla att han bestrider

betalningsansvar. Polismyndigheten har då att verkställa den

utredning som behövs och att besluta i ärendet. Om beslutet

innebär att betalningsansvaret inte undanröjs, kan

fordonsägaren överklaga beslutet hos den tingsrätt inom vars

domkrets överträdelsen har ägt rum. Talan mot tingsrättens

beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av

hovrätten om inte denna meddelat parten prövningstillstånd. I

tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan.

En olovlig parkering på enskilt område, t.ex. kommunal

eller privat tomtmark eller i ett parkeringshus, kan leda till

åtal för egenmäktigt förfarande eller också -- vanligen -- till

skyldighet att betala en kontrollavgift. Då tillämpas lagen

(1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

(kontrollavgiftslagen), som innebär en på civilrättslig grund

vilande reglering av den s.k. tomtmarksparkeringen. Enligt

lagen får en markägare som upplåter ett område för parkering ta

ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon har parkerats inom

området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat

(olovlig parkering). Avgiften får inte överstiga den

felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt

felparkeringslagen. Fordonets förare och ägare ansvarar

solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar

dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har

frånhänts honom genom brott. Om markägaren vill ta ut

kontrollavgift, skall han utställa en betalningsuppmaning som

skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller som

fästs på fordonet. Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid

som angetts, skall markägaren påminna fordonets förare eller

ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för

inkassering av avgiften enligt inkassolagen (1974:182). Talan om

att få ut kontrollavgiften skall väckas vid tingsrätten i den

ort där den olovliga parkeringen ägde rum. En sådan talan

föregås regelmässigt av att markägaren ansökt om

betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige.

Kontrollavgift får inte tas ut om det med hänsyn till

omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle

framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften.

Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor

utsträckning av kommunala eller privata parkeringsaktiebolag.

Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall är

tillämplig på såväl gatumarks- som tomtmarksparkering. Lagen gör

det möjligt att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det

behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av

naturvårdsskäl. Har ett fordon under minst sju dygn i följd

varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i

kontrollavgiftslagen, får flyttning ske även om det inte behövs

av ordnings-, säkerhets- eller naturvårdsskäl. Beslut om att

flytta fordon får meddelas och verkställas av en polismyndighet.

I kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får

sådana beslut i flertalet fall meddelas och verkställas även av

kommunala myndigheter.

En kommun får enligt 159 § VTK medge undantag från

parkeringsbestämmelser i VTK eller i lokala trafikföreskrifter.

I 159 a § VTK regleras frågor om undantag för

rörelsehindrade från sådana bestämmelser. Undantag kan bl.a.

ges generellt för en rörelsehindrad person eller avse ett visst

ändamål, såsom särskilda parkeringsplatser för rörelsehindrade.

Av lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor framgår

att avgift inte får tas ut av dem som söker parkeringstillstånd

för rörelsehindrade.

2 Bilarbetstidslagstiftningen

De nu gällande svenska bestämmelserna om arbetstid och vilotid

i trafiken finns i två författningar. Kungörelsen (1972:602) om

arbetstid vid vägtransport m.m. (ATK) gäller sådana transporter

på väg av personer eller gods som i förvärvsverksamhet utförs

inom landet eller utom landet med fordon som är registrerat i

Sverige. I fråga om vissa internationella vägtransporter gäller

förordningen (1975:883) om arbetsförhållanden vid vissa

internationella vägtransporter, vilken grundar sig på en

europeisk överenskommelse, AETR, om arbetsförhållanden för

fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter. ATK och

AETR är uppbyggda utifrån skilda principer. Den förra utgår från

förarens arbetstid och den senare från förarens körtid. Det

innebär att olika regler för närvarande gäller för nationella

och internationella vägtransporter samt i förhållande till

stater som är anslutna till AETR och stater som inte är det.

Riksdagen beslutade i maj 1992 (prop. 1991/92:131, bet.

TU17, rskr. 264) om en ändring i lagen (1975:88) med

bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och

kommunikationer.

Ändringen innebär bl.a. att regeringen bemyndigas att meddela

föreskrifter om kör- och vilotider vid vägtransporter.

Bemyndigandet skall ses mot bakgrund av EES-avtalet, som ju

innebär att Sverige åtar sig att införliva relevanta delar av

EG:s existerande regelverk med svensk rätt. Inom EG tillämpas

körtidsprincipen. Regeringen har med stöd av bemyndigandet

utfärdat förordningen (1993:184) om kör- och vilotider samt

färdskrivare vid vägtransporter, förordningen (1993:185) om

arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter och

förordningen (1993:186) om ändring i kungörelsen (1972:602) om

arbetstid vid vägtransport. Dessa förordningar, som ännu inte

trätt i kraft, innebär bl.a. att körtidsprincipen med vissa

undantag -- avseende t.ex. fordon som används för icke

yrkesmässig transport av gods för personligt bruk -- skall gälla

för såväl nationella som internationella vägtransporter.

Avsikten är att förordningarna skall sättas i kraft samtidigt

som EES-avtalet träder i kraft.

3 Motionsförslag

I de motioner om parkeringsfrågor som utskottet nu har att

behandla aktualiseras främst betalningsansvaret för

felparkerings- resp. kontrollavgiften, parkeringsbolagens

verksamhet, det kommunala ansvaret för parkeringsövervakningen

samt parkering för rörelsehindrade.

I motion T412 (m) framhålls att reglerna i felparkeringslagen

och i kontrollavgiftslagen om fordonsägarens ansvar för att

betala avgifterna i fråga medför orimliga konsekvenser för

biluthyrningsföretagen. Reglerna innebär -- säger motionären --

att staten ålägger en företagare ett ekonomiskt ansvar för

förseelser, som denne saknar möjlighet att kontrollera eller

förebygga. Den som hyr fordonet saknar motivation att följa

parkeringsbestämmelserna, eftersom han inte är

betalningsansvarig för avgifterna. Reglerna skulle enligt

motionären kunna ändras så att den som, enligt hyresavtal med en

av länsstyrelsen godkänd biluthyrare, förfogar över fordonet vid

tiden för den olovliga parkeringen skall ansvara för avgifterna

på samma sätt som den i bilregistret vid långtidsuthyrning

(leasing) antecknade personen.

I motion T414 (m) framhålls att tillämpningen av

kontrollavgiftslagen kännetecknas av en rad i motionen närmare

angivna felaktigheter och brister. Motionären vill mot den

bakgrunden att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

parkeringslagstiftningen.

I motion T416 (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening skall

ge regeringen till känna att behörigheten för kommunala

parkeringsvakter enligt felparkeringslagen bör upphöra (yrkande

1), att kvarterspoliser bör anförtros den offentligrättsliga

parkeringsövervakningen (yrkande 2), att förutsättningar bör

skapas för polisen att sköta parkeringsövervakningen på

tomtmark och annan mark som ägs av stat eller kommun (yrkande

3), att förutsättningarna för polisen att sköta

parkeringsövervakning åt andra rättssubjekt än stat och kommun

bör utredas (yrkande 4) samt att självkostnadsprincipen bör

gälla för all trafikövervakning som handhas av det allmänna

(yrkande 5).

Även i motion T415 (-) framhålls att systemet med kommunala

parkeringsvakter bör upphöra (yrkande 1) och att den verksamhet

som bedrivs av dessa i stället bör handhas av polisen (yrkande

2). I motionen framhålls också att felparkeringsavgifterna bör

sättas ned väsentligt (yrkande 3). Vidare begärs att riksdagen

hos regeringen begär en utredning om huruvida ansvaret för

bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos

medborgaren (yrkande 4).

I motion T424 (m) framhålls att parkeringsmöjligheterna för

rörelsehindrade varierar från kommun till kommun. Några kommuner

har brist på parkeringsplatser för rörelsehindrade, andra

tillämpar parkeringsavgifter, och en del har en mycket generös

inställning till de rörelsehindrade som innebär att de ges rätt

att parkera sina fordon i stort sett överallt där det inte av

trafiksäkerhetsskäl är förbjudet. Motionären framhåller att

rörelsehindrade bör få rätt till fri parkering överallt där

deras fordon kan stå utan att det medför stocknings- eller

trafiksäkerhetsmässiga problem.

I motionen om bilarbetstid, T913 (s), framhålls att den

EG-förordning om bilarbetstid som Sverige avser att tillämpa när

EES-avtalet träder i kraft, gör det möjligt för avtalsparterna

att avvika från körtidsprincipen i fråga om nationella

vägtransporter. Motionären vill att Sverige skall göra sådana

avvikelser och att sålunda arbetstidsprincipen skall gälla för

inrikes vägtransporter även efter EES-avtalets ikraftträdande.

4 Utredningsförslag om ändringar i parkeringslagstiftningen

Regeringen tillsatte år 1990 Åklagarutredningen -90 med

uppdrag att göra en översyn av åklagarverksamheten och

förundersökningsreglerna. I direktiven (dir. 1990:27) erinrades

om att det stora flertalet parkeringsförseelser hade

avkriminaliserats i och med att felparkeringslagen trädde i

kraft den 1 april 1977. Polis, åklagare och domstolar tar dock

fortfarande -- framhölls det -- befattning med en del fall som

gäller felparkeringsavgift. Detta stämde dåligt med resonemangen

i direktiven att åklagarna -- och för den delen också polisen --

borde avlastas uppgifter som inte berör straffbelagda

handlingar. Utredningen skulle därför undersöka om dessa

uppgifter kunde avlastas åklagarna och anförtros något annat

organ.

Åklagarutredningen -90 redovisade sommaren 1992 sitt uppdrag

med betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61).

Enligt betänkandet utfärdades under år 1990 ca 1 800 000

parkeringsanmärkningar med stöd av felparkeringslagen. Drygt

125 000 gick till polismyndighet för utredning. Under år 1990

inkom till åklagarmyndigheterna 1 104 ärenden angående

felparkeringsavgift för handläggning. Under samma år utfärdades

ca 1 miljon kontrollavgifter. Av de omkring 250 000 avgifter

som utfärdades av de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm,

Göteborg och Malmö gick ungefär 7 500 till

betalningsföreläggande, och ett par hundra prövades av

tingsrätt.

Utredningen konstaterar att inte oväsentliga resurser inom

åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för handläggningen av

ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl principiella som

praktiska skäl talar enligt utredningen starkt för att

åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med

hanteringen av ärendena angående felparkeringsavgifter. Också

polisens befattning med dessa ärenden bör upphöra. I det

resursläge som föreligger i dag är det inte rimligt att

sammanlagt 75 årsarbetskrafter tas i anspråk för utredning av

parkeringsärenden enligt felparkeringslagen.

Dagens sanktionsregler är svårförståeliga för allmänheten,

framhålls det vidare i betänkandet. Distinktionen mellan

gatumark och tomtmark framstår inte alltid som klar, och motivet

för skilda sanktionsformer är säkert obegripligt för de flesta

som drabbas av avgifterna. Vidare förekommer inte sällan

gränsdragningsproblem mellan de olika sanktionsformerna. Om ett

gemensamt sanktionssystem gällde skulle sådana problem upphöra,

parkeringspersonalen kunna utnyttjas mer rationellt och

gemensamma rutiner kunna skapas.

Övervägande skäl talar enligt utredningen för att kommunerna

fortsättningsvis får ta över handläggningen av dessa ärenden.

Det vore då en fördel om reglerna angående handläggningen av

ärenden om felparkeringsavgifter så långt möjligt utformades på

ett sätt som överensstämmer med de regler som gäller ärenden

angående kontrollavgifter, vilka kommunerna redan i dag

handlägger självständigt. Sanktionssystemet bör därför göras

gemensamt för gatumarks- och tomtmarksparkering, med

kontrollavgiftssystemet som förebild. Det innebär -- säger

utredningen -- att sanktioner även för överträdelser av regler

om det som i dag benämns offentligrättslig parkering kommer att

vila på civilrättslig grund. Åklagarna och polismyndigheterna

skulle därmed befrias från uppgiften att utreda och besluta om

bestridda parkeringsanmärkningar. Kommunerna skulle således vara

hänvisade till att driva in avgifterna med hjälp av

betalningsföreläggande i de fall betalning inte sker på

frivillig väg.

Utredningen föreslår att felparkeringslagen,

kontrollavgiftslagen och lagen om kommunal parkeringsövervakning

upphävs och ersätts med en lag om avgift för olovlig parkering.

5 Utskottets ställningstagande

Åklagarutredningen -90 föreslår i likhet med motionärerna

avsevärda förändringar av nu gällande parkeringslagstiftning.

Enligt vad utskottet erfarit har remissyttrandena över

utredningsförslaget givit vid handen att ytterligare

överväganden krävs för att regeringen skall vara beredd att

förelägga riksdagen förslag om ändringar i

parkeringslagstiftningen. I remissyttrandena har sålunda

framhållits att den lättnad i polisens arbetsbörda som

utredningsförslaget bl.a. syftar till får som effekt att

kronofogdemyndigheternas arbetsbelastning ökar i motsvarande

mån. Ytterligare överväganden pågår därför för närvarande inom

regeringskansliet.

Svenska kommunförbundet är enligt vad utskottet erfarit

mycket positivt inställt till att genomföra en sådan förändring

av parkeringslagstiftningen som Åklagarutredningen föreslår. I

samband därmed är förbundet angeläget att söka undanröja

missförhållanden av det slag som påtalas i motion T414 (m) om

vissa privata parkeringsbolags verksamhet.

Frågan om biluthyrningsföretagens ansvar för betalning av

hyresmännens felparkerings- eller kontrollavgifter, som

aktualiseras i motion T412 (m), har flera gånger behandlats av

utskottet. Så skedde senast i det av riksdagen godkända

betänkandet 1990/91:TU5. Utskottet avstyrkte då, liksom i

tidigare betänkanden, förslag om att ändra de regler i

felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen som innebär att

bilägaren har ett strikt betalningsansvar för felparkerings-

resp. kontrollavgiften. Det fick ankomma på

biluthyrningsbranschen själv -- framhöll utskottet -- att lösa

de problem som ägaransvaret otvivelaktigt medför när det gäller

korttidsuthyrning.

Med det sagda och i avvaktan på regeringens förslag med

anledning av ifrågavarande utredningsbetänkande avstyrker

utskottet motionerna T412 (m) och T414 (m).

Med anledning av kraven i motionerna T415 (-) och T416 (nyd)

på att polisen skall överta kommunernas nuvarande roll i

parkeringsövervakningen vill utskottet erinra om riksdagens

ställningstagande hösten 1990 till proposition 1989/90:155 om

förnyelse inom polisen (bet. 1989/90:JuU1, rskr. 1989/90:1). I

beslutet framhölls att polisens uppgifter bör renodlas och att

detta innebar att en viss uppgift bör lösas av polisen endast om

den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör

det emellertid enligt beslutet vara möjligt att anförtro polisen

också andra uppgifter, men förutsättningen måste då vara att

detta är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan

lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller

från servicesynpunkt. Dessa principer bör -- framhölls det --

vara vägledande också vid överväganden om att föra bort

uppgifter från polisen.

Med hänvisning till det anförda och i avvaktan på

regeringens förslag med anledning av Åklagarutredningens

betänkande avstyrker utskottet motionerna T415 (-) och T416

(nyd).

Enligt vad utskottet erfarit gäller de parkeringstillstånd för

rörelsehindrade som kommunerna avgiftsfritt meddelar inte bara i

den rörelsehindrades hemkommun utan i Sveriges samtliga

kommuner, ja även utomlands i betydande utsträckning enligt en

informell överenskommelse mellan berörda

kommunikationsministrar. Tillståndet ger den rörelsehindrade

rätt att parkera i minst tre timmar överallt i Sverige på

platser där parkeringsförbud råder. Förbud att stanna eller att

parkera i kollektivfil, t.ex., gäller dock överallt även för

rörelsehindrade. I cirka tio kommuner gäller att rörelsehindrade

måste betala för sin parkering, om denna sker på avgiftsbelagd

plats. I övriga kommuner kan rörelsehindrade parkera utan

avgift. Tillgången på särskilda parkeringsplatser för

rörelsehindrade varierar självfallet från kommun till kommun.

Kommunerna bemödar sig att anlägga sådana parkeringsplatser i

bekväm närhet till t.ex. postkontor och andra av allmänheten

flitigt frekventerade service- eller försäljningslokaler.

Utskottet har förståelse för att rörelsehindrade, trots de

kommunala bemödandena, kan uppleva en besvärande brist på

lämpliga parkeringsplatser. Mot den bakgrunden förutsätter

utskottet att regeringen i samband med den fortsatta beredningen

av Åklagarutredningens betänkande och vid överläggningar med

Svenska kommunförbundet undersöker möjligheterna att öka

tillgången på reserverade parkeringsplatser för rörelsehindrade

på kommunal mark. Vidare utgår utskottet från att regeringen vid

sådana överläggningar verkar för så långt möjligt enhetliga

bestämmelser för rörelsehindrades parkering i Sveriges samtliga

kommuner. Något sådant riksdagsuttalande som begärs i motion

T424 (m) synes mot bakgrund av det anförda inte erforderligt.

Yrkandet härom avstyrks följaktligen.

Av EG-förordningen (EEG) nr 3820/85 om harmonisering av viss

social lagstiftning om vägtransporter, vilken såsom bilaga är

fogad till förordningen (1993:184) om kör- och vilotider samt

färdskrivare vid vägtransporter, framgår att varje medlemsstat

får tillämpa högre minimigränser i fråga om vilotid och lägre

maximigränser i fråga om körtid än vad som stipuleras i

EG-förordningen. Däremot medger denna, som huvudregel, inte

avvikelser från själva körtidsprincipen för vare sig nationella

eller internationella vägtransporter. Regeringen har valt att

utforma den svenska regleringen i nära överensstämmelse med

EG-förordningens minimigränser för vilotid och maximigränser för

körtid. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen

på bilarbetstidsområdet inom EG. Vidare förutsätter utskottet

att regeringen -- mot bakgrund av att EG-förordningen innebär

ett avsteg från de principer som nu gäller för nationella

vägtransporter -- noggrant kommer att följa hur regeländringarna

slår igenom i praktiken.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon

riksdagens åtgärd med anledning av motion T913 (s) inte bör

komma i fråga. Motionen avstyrks följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vissa parkeringsfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:T412 och 1992/93:T414,

2. beträffande kommunernas roll i

parkeringsövervakningen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:T415 och 1992/93:T416,

res. (nyd)

3. beträffande parkering för rörelsehindrade

att riksdagen avslår motion 1992/93:T424,

4. beträffande bilarbetstid

att riksdagen avslår motion 1992/93:T913.

Stockholm den 9 november 1993

På trafikutskottets vägnar

Sven-Gösta Signell

I beslutet har deltagit: Sven-Gösta Signell (s), Håkan

Strömberg (s), Kenth Skårvik (fp), Sten-Ove Sundström (s),

Bo Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Anita Jönsson (s), Lars Svensk

(kds), Kenneth Attefors (nyd), Jarl Lander (s), Lars Björkman

(m), Ines Uusmann (s), Lars Biörck (m), Rune Thorén (c) och Tom

Heyman (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Kommunernas roll i parkeringsövervakningen (mom. 2)

Kenneth Attefors (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Med anledning" och slutar med "och T416 (nyd)" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar den i motion T416 (nyd) uttalade

uppfattningen att den offentligrättsliga parkeringsövervakningen

bör föras över från de kommunala parkeringsövervakarna till

kvarterspoliser. En sådan ordning skulle medföra ökad

rättssäkerhet, ge en betydligt rimligare omfattning av antalet

parkeringsanmärkningar, innebära en förbättrad trafiksituation

för bilisterna samt motverka den omfattande s.k. okynneslappning

som uppenbarligen syftar till att ge vinster och inkomster åt

kommunerna. Behörigheten för kommunala parkeringsvakter enligt

felparkeringslagen bör sålunda upphöra.

Det kan vidare finnas anledning -- såsom framhålls i motion

T416 (nyd) -- att överföra beivrandet av felparkeringar på

tomtmark, som upplåts av stat eller kommun, till kvarterspolis.

För sådan polistjänst kan det vara rimligt att markägaren

betalar särskild ersättning. Utskottet vill understryka att

polisverksamhet, som innebär ingripande mot felparkerare o.d.,

eller annan indrivningsverksamhet, som har parkerade bilar till

föremål, inte bör få bedrivas i vidare omfattning än att

verksamheten kan bekostas med de indrivna medlen. Verksamheten

bör sålunda inte få medföra någon kostnad för skattebetalarna

eller vinst för stat, kommun eller annat rättssubjekt. En sådan

självkostnadsprincip bör enligt utskottets mening gälla all

parkeringsövervakning som handhas av det allmänna.

Utskottet anser sålunda att verksamheten med kommunala

parkeringsvakter bör upphöra. Parkeringsövervakningen på

gatumark bör föras över till polismyndigheten.

Förutsättningarna för stat och kommun att köpa tjänsten

parkeringsövervakning av polismyndigheten bör utredas. Det kan

även finnas anledning att utsträcka ett sådant utredningsuppdrag

till att omfatta utbjudande av övervakningstjänsten till privata

fastighets- och markägare, inkl. kommunala bostadsbolag.

Vad utskottet nu anfört -- och som innebär att motion T416

(nyd) tillstyrks samt att syftet med motion T415 (-) torde få

anses tillgodosett -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande kommunernas roll i

parkeringsövervakningen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:T416 och med

anledning av motion 1992/93:T415 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,