Bet. 1993/94:UU18

Utrikesutskottets betänkande

1993/94:UU18

Säkerhetspolitiska frågor

Innehåll

1. Sammanfattning

3. Motionerna

5. Utskottet

6. Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

UU18

1. Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utrikesutskottet regeringens

skrivelse 1993/94:207 Sverige och Partnerskap för fred (PFP)

jämte de två partimotioner, (s) och (v), som väckts med

anledning av skrivelsen.

Med utgångspunkt från skrivelsen och proposition 1993/94:100

bil. 4 behandlas också motioner som väckts under allmänna

motionstiden i januari 1994 och som rör säkerhetspolitiska

frågor. Motionerna kan indelas i två huvudgrupper, dels sådana

som rör Förenta nationerna och ESK, dels sådana som rör svensk

säkerhetspolitik.

Försvarsutskottet har yttrat sig över regeringens skrivelse

och de motioner som väckts i anledning av denna.

I betänkandet uttalar sig utrikesutskottet för att Sverige

tidigt kommer med i PFP-samarbetet (Partnership for Peace).

Utskottet behandlar 26 yrkanden. Samtliga besvaras utom ett

som avstyrks.

2. Skrivelsen

Regeringen (Utrikesdepartementet) anmäler i skrivelse

1993/94:207 svensk medverkan i det initiativ avseende

Partnerskap för fred (Partnership for Peace -- PFP) som

NATO-staterna presenterade vid sitt toppmöte i Bryssel den

10--11 januari i år. I skrivelsen redovisas den bedömning som

regeringen gör av initiativet och de skäl som ligger till grund

för regeringens avsikt att besluta om ett svenskt deltagande i

PFP-samarbetet.

3. Motionerna

Motioner väckta med anledning av skrivelsen

1993/94:U6 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett svenskt deltagande i Partnerskap för fred,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om finansiering och hantering inom ramen för

ett program för gemensam säkerhet.

1993/94:U7 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i presentationsdokumentet bör

klargöra att de svenska insatserna inom Partnerskap för fred

(PFP) avbryts om PFP innebär en utvidgning av NATO,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i presentationsdokumentet bör

klargöra att samarbete som generellt syftar till harmonisering

av svenska stridskrafter med NATO-stridskrafter inte accepteras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kostnaderna för insatserna inom PFP

finansieras över försvarsanslaget.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:U304 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. (delvis) att riksdagen beslutar anta ett program för

gemensam säkerhet,

6. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i övrigt anförts i motionen om syfte och hantering.

1993/94:U313 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i internationella sammanhang

skall verka för att FN inrättar permanenta fredsskapande styrkor

(peacemaking units) under säkerhetsrådets kontroll.

1993/94:U403 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om initiativ

till internationell konflikthantering i enlighet med vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om former och

resurser för stärkta svenska insatser i fråga om förhandling,

medling och försoning i nationella och internationella

konflikter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om initiativ för att utvidga ESK:s mandat och

utöka ESK:s resurser.

1993/94:U406 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om avskräckningsstyrkor i FN:s eller ESK:s regi.

1993/94:U407 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att lösa

gränstvister som kolonialmakterna efterlämnat.

1993/94:U408 av Jan Erik Ågren (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om svensk observatörsstatus inom VEU vid ett svenskt medlemskap

i EU.

1993/94:U411 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alliansfriheten.

1993/94:U412 av Martin Nilsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättandet av ett särskilt

säkerhetspolitiskt bistånd.

1993/94:U414 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s, v) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en utredning med syftet att

belysa det vidgade internationella säkerhetsbegreppets

konsekvenser på nationell nivå och att föreslå åtgärder som

tydliggör och integrerar denna grundsyn i svensk

säkerhetspolitik.

1993/94:U416 av Lennart Brunander och Alwa Wennerlund (c, kds)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att inrätta en fond för FN:s

fredsbevarande verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett svenskt förslag i FN om beredskap för

fredsbevarande FN-operationer.

1993/94:U616 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att förändra

reglerna för medlemskap och avskaffa vetorätten i FN:s

säkerhetsråd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att förändra

finansieringssystemet för FN:s reguljära verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ge sitt fulla stöd till

FN:s generalsekreterares förslag om demilitariserade zoner i

preventivt syfte,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att upprättandet

av ett stabsutskott enligt FN-stadgans artiklar 46 och 47

garanteras vid varje framtida väpnad FN-operation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att FN ges

mer resurser till fredsbyggande verksamhet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att förslaget

från FN:s kommission för internationell rätt att upprätta en

permanent krigsdomstol i Haag förverkligas.

1993/94:Fö335 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige som ett första steg i att

överge den förlegade alliansfriheten och neutraliteten aktivt

medverkar i Partnership for Peace.

4. Sammanfattning av skrivelsen, propositionen och motionerna

4.1 Sammanfattning av regeringens skrivelse 1993/94:207

Sverige och Partnerskap för fred

Vid NATO-staternas toppmöte i Bryssel den 10--11 januari i år

skapades en ny form för europeiskt samarbete. Det skedde genom

ett erbjudande från NATO:s sexton medlemsstater om samverkan med

andra stater inom ramen för initiativet Partnerskap för fred

(PFP).

Initiativet har genomgående mottagits positivt i berörda

länder. Arbetet med att ge PFP-samarbetet ett konkret innehåll

har redan inletts, och de första samarbetsprojekten inom PFP:s

ram kommer att kunna äga rum redan i höst.

Efter noggrant övervägande har regeringen kommit till

slutsatsen att det ligger i Sveriges intresse att delta i detta

samarbete.

4.1.1 NATO-staternas erbjudande

NATO:s inbjudan om Partnerskap för fred har riktats till

medlemmarna i det nordatlantiska samarbetsrådet (North Atlantic

Cooperation Council -- NACC), samt till andra ESK-stater "som

kan och vill bidra till programmet". Därmed avses främst länder

som Sverige, Finland och Österrike, vilka redan i dag de facto

medverkar i NACC:s arbete på det fredsbevarande området.

Utgångspunkten för deltagande i programmet är att varje stat

själv definierar de områden inom vilka den är beredd att

samarbeta.

PFP-programmets totala omfattning har fastslagts i det

ramdokument som fogades till NATO-staternas inbjudan.

PFP-programmet syftar till att:

underlätta öppenheten i nationella försvars-, planerings- och

budgeteringsprocesser;

säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter;

upprätthålla förmågan och beredskapen att, efter vederbörliga

konstitutionella hänsyn, bidra till operationer under FN:s

bemyndigande och/eller ESK:s ansvar;

utveckla samarbetsinriktade militära relationer med NATO

syftande till gemensam planering, utbildning och övning för att

förstärka förmågan att genomföra operationer på det

fredsbevarande området, räddningsinsatser, insatser på det

humanitära området och på andra områden som parterna kan enas

om;

på längre sikt utveckla förmågan att samarbeta med militära

enheter från Atlantpaktens medlemsstater.

Ramdokumentet anger vissa grundläggande principer för

samarbetet med utgångspunkt i folkrätten, FN-stadgan och ESK:s

principer. Ramdokumentet är inte juridiskt bindande. Det

innehåller inga åtaganden om insatser från vare sig NATO:s eller

partnerstaternas sida.

Utgångspunkten för och inriktningen av ett enskilt

deltagarlands medverkan inom PFP-programmets totala ram

definieras av landet självt i ett s.k. presentationsdokument

(Presentation Document).

Varje land bekostar sin egen medverkan.

Presentationsdokumentet utgör underlag för nästa steg, då de

sexton NATO-staterna och resp. partnerstat samråder i syfte att

enas om vilka element i presentationsdokumentet som kan ingå i

det gemensamma arbetsprogram som utarbetas för samtliga

partners.

När detta samråd fullföljts kommer sedan det för det enskilda

deltagarlandet bindande steget i form av en bilateral

överenskommelse mellan landet i fråga och NATO om ett

partnerskapsprogram (Partnership Programme) för en given

tidsperiod, exempelvis ett år. Av detta program framgår vad

landet utfäster sig att delta i och vilka resurser som det

ställer till förfogande.

Genom samrådsförfarandet skapas alltså ett för alla

medverkande stater gemensamt arbetsprogram.

PFP har rönt ett brett och positivt gensvar. Hittills har

tretton stater undertecknat ramdokumentet. Ryssland har nyligen

aviserat sin avsikt att inom kort underteckna dokumentet.

4.1.2 Regeringens bedömning

Utgångspunkten för Sveriges intresse är den svenska

beredskapen att medverka till en gemensam europeisk

säkerhetsordning. Sverige delar de grundläggande värden som PFP

ger uttryck för.

PFP erbjuder Sverige en möjlighet att medverka i ett arbete

som syftar till att effektivisera framtida fredsbevarande

insatser inom FN:s eller ESK:s ram. Detta arbete ger möjligheter

att förbättra säkerheten och effektiviteten i fredsbevarande

operationer i svåra miljöer.

Ett nyckelbegrepp i PFP är interoperabilitet. Deltagarstaterna

söker skapa gemensamma rutiner och samarbetsformer. PFP erbjuder

en ram inom vilken vi kan planera och samöva fredsbevarande

insatser med andra stater.

PFP kan bidra till starkare demokratisk kontroll över väpnade

styrkor och större öppenhet i försvarsplanering. Sverige avser

bidra till sådan verksamhet.

En svensk medverkan i PFP sker på den militära

alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några

försvarsförpliktelser.

Sveriges avsikt är att utnyttja PFP-samarbetet för att

utveckla samarbetet med NATO i syfte att förstärka vår -- och

andra staters -- förmåga att delta i fredsbevarande operationer,

räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på

andra områden som parterna kan enas om.

NATO-staterna erbjuder i ramdokumentet konsultationer med

partnerstater som anser sig uppleva ett direkt hot mot sin

säkerhet. Sådana konsultationer kan endast komma till stånd på

begäran av partnerstaten själv. Ingen stat kan inbegripas utan

att själv vilja detta. Sveriges handlingsfrihet begränsas

sålunda inte av detta erbjudande.

Svenskt deltagande i fredsbevarande operationer kan endast

komma till stånd på det sätt som svensk lag föreskriver.

PFP är ett instrument för att samordna, förbereda och öva

styrkor för insatser i fredsbevarande verksamhet.

Sveriges deltagande i PFP definieras och förhandlas bilateralt

med NATO.

För att Sverige skall kunna bidra till det arbete som nu

inleds är det regeringens avsikt att förstärka den diplomatiska

och militära kapaciteten vid ambassaden i Bryssel.

Även ur ett allmänt säkerhetspolitiskt perspektiv har PFP

betydande positiva element. Det är inriktat på att ge militärt

samarbete mellan tidigare motståndare ett konkret och

pragmatiskt -- och förtroendeskapande -- innehåll. Det bidrar

samtidigt till att stärka banden mellan Europa och Förenta

staterna.

PFP utgör enligt regeringens mening ett innovativt försök att

möta några av de säkerhetspolitiska utmaningar som Europa

ställts inför efter Sovjetunionens sönderfall och

Warszawapaktens upphörande. Det är också ett svar på de önskemål

om att bli upptagna i alliansen som NATO ställts inför, utan att

nya skiljelinjer etableras i Europa.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan bedömer regeringen det

angeläget att inleda ett svenskt deltagande i PFP så snart detta

låter sig göras. Ett svenskt inträde på ett tidigt stadium

skulle underlätta deltagande i det viktiga uppbyggnadsskede som

nu har inletts. Sverige får därigenom tillfälle att praktiskt

påverka de diskussioner som inletts på diplomatisk och militär

nivå mellan NATO och partnerstaterna om den fortsatta

inriktningen av detta potentiellt viktiga initiativ.

4.1.3 Tänkbara svenska insatser

Sverige är berett att erbjuda sin erfarenhet på det

fredsbevarande området och andra områden såsom t.ex.

räddningstjänstverksamhet. Sverige ser det som ett tillfälle att

genom PFP:s verksamhet kunna förbättra sin egen kapacitet att

samverka med andra PFP-stater och att utveckla rutiner för

säkrare och mer effektiva fredsbevarande operationer. Under

denna rubrik faller också miljösamarbete av olika slag.

Flertalet planerade insatser gäller erbjudanden om utbildning

inom områden där Sverige har kompetens och resurser. Det har

varit naturligt för regeringen att koncentrera dessa till

följande huvudområden:

För det första samverkan på det fredsbevarande området.

Regeringen avser erbjuda kurser rörande planering och

genomförande av fredsbevarande insatser och humanitära

operationer.

Till en del kan denna utbildning också innefatta gemensamma

övningar med andra länder. En första större övning utomlands kan

komma att äga rum under det närmaste året. Det kan då bli

aktuellt för Sverige att delta med fredsbevarande trupp på

kompaninivå och/eller med övningsledning, observatörer och

instruktörer.

Regeringen kommer därför att i en särskild proposition föreslå

en lagändring av innebörd att regeringen får möjlighet att sända

väpnad styrka utomlands för att delta i ovannämnda typer av

övningar inom ramen för PFP.

Här kan också nämnas möjligheten av något mer omfattande och

koncentrerade insatser för att bidra till att bygga upp en

fredsbevarande kapacitet i andra stater, i första hand de

baltiska.

För det andra stöd till ramdokumentets målsättning att främja

ökad demokratisk kontroll över de militära strukturerna i Öst-

och Centraleuropa.

I detta syfte kommer vissa erbjudanden om svenska

utbildningsinsatser att göras.

4.1.4 Kostnader för svenska insatser

Det tilltänkta svenska deltagandet i PFP ryms under budgetåret

1994/95 inom ramen för regeringens förslag till anslag i

budgetpropositionen. Den tillkommande kostnaden för de

föreslagna PFP-åtgärderna finansieras under tredje huvudtiteln

och uppgår hösten 1994 till ca 13 miljoner kronor, och lika

mycket våren 1995. Kostnaderna för stöd till en baltisk

fredsbevarande bataljon har ännu inte kunnat beräknas. De avses

finansieras under tredje huvudtiteln och inom befintliga ramar.

4.2 Sammanfattning av propositionen (prop. 1993/94:100, bil.

4, s. 1--16)

4.2.1 Inledning

Efter det kalla krigets slut befinner sig världen i en

omvandlingsperiod som karaktäriseras av såväl nya möjligheter

till samverkan över nationsgränserna som risker för nya former

av konflikter och hot mot stabiliteten. De pågående konflikterna

har inte sällan rötter av etnisk och religiös natur. Till

skillnad från tidigare är de oftast lokala eller regionala och

risken att de utvecklas till stormaktskonflikter är liten. I

Europa utgör Europeiska unionen (EU) kärnan i arbetet med att

vidga det alleuropeiska samarbetet och integrationen samt att

säkra stabilitet och fred. Sveriges integration i Europa låter

sig väl förenas med vårt engagemang för den globala

utvecklingen.

Sverige måste ta sitt ansvar för att medverka till en närmare

integration och ett vidgat samarbete för att säkra fred, frihet,

demokratiska rättigheter och ökat välstånd i hela Europa. Allt

detta görs bäst som fullvärdig medlem i EU.

Vår Europapolitik syftar till att ge Sverige en plats i det

europeiska samarbetets kärna. Det är för oss ett vitalt intresse

att dagens europeiska samarbete breddas och fördjupas. Sverige

bör vara pådrivande i utformningen av svaren på de avgörande

frågorna i nittiotalets Europa -- i första hand den europeiska

fredsordningen, tillväxten, sysselsättningen och välfärden,

samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa samt de

gränsöverskridande miljöfrågorna.

Utmaningarna är i lika hög grad globala, inte minst mot

bakgrund av att förändringarna i omvärlden innebär ett ökat

ömsesidigt beroende mellan stater. Världshandeln fortsätter att

expandera. Kapitalströmmar internationaliseras. Med modern

teknik sprids information allt snabbare över stora avstånd.

Även hoten mot vår framtid är i växande utsträckning

gemensamma för världssamfundet. Många av de största

miljöproblemen såsom hoten mot klimatet, ozonskiktet och den

biologiska mångfalden är globala till sin karaktär. Allvarliga

och omfattande övergrepp mot mänskliga rättigheter förekommer

alltjämt i många länder. Miljoner människor har tvingats fly

undan krig och förföljelse. Migrations- och flyktingproblemen i

olika delar av världen påverkar i hög grad vår egen vardag. Få

uppgifter kan i detta perspektiv vara viktigare än att

demokratin sprids och befästs överallt där den mänskliga

rättighetssituationen är otillfredsställande.

Till denna bild kan fogas problemen med narkotikahandel och

internationell terrorism, även den som grundas på religiös och

politisk fanatism. Ett stärkande av säkerheten vid kärntekniska

anläggningar är också särskilt angeläget.

Det går alltså inte längre att betrakta länder eller regioner

isolerat från deras roll i ett globalt sammanhang. Vi måste möta

hoten mot vår framtid genom internationell samverkan. Det

innebär växande krav på världssamfundet att finna gemensamma

lösningar på olika problem som spänner över nationsgränserna.

Det internationella utvecklingssamarbetet är i detta perspektiv

ett viktigt medel såväl för att bidra till att fattiga människor

får en människovärdig tillvaro, som för att främja fred,

säkerhet och demokrati.

Förenta nationerna fortsätter att vara en hörnsten i vår

utrikespolitik. Världsorganisationen har kommit att spela en

allt viktigare roll för internationell fred och säkerhet,

samtidigt som dess olika organ utgör viktiga kanaler för vårt

utvecklingssamarbete. FN:s fredsbevarande verksamhet har ökat

dramatiskt under de senaste åren. Parallellt med detta har

insatsernas komplexitet ökat, så att fredsfrämjande, humanitärt

bistånd och återuppbyggnad samverkar.

Fler svenskar deltar för närvarande i FN-operationer än

någonsin tidigare. I Bosnien-Hercegovina är svenska soldater,

kvinnor och män, engagerade i en mycket komplicerad och

riskfylld FN-insats. Inom ramen för en nordisk bataljon bidrar

de till att lindra nöden för en hårt utsatt civilbefolkning.

Också i den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien deltar

svenskar i en nordisk bataljon för att förhindra en spridning av

konflikterna i det f.d. Jugoslavien. Detta exempel på

förebyggande utplacering av trupp visar på ett nytt område där

världssamfundet står inför stora uppgifter. Det är

kostnadskrävande insatser, men också en investering i vår egen

och Europas framtida säkerhet.

De senaste årens säkerhetspolitiska omdaning i Centraleuropa,

som resultat av Warszawapaktens upplösning och skilda

rustningsbegränsande överenskommelser, har dock inte motsvarats

av en lika genomgripande förändring i norra Europa på det rent

militära området. Det snart fullständigt genomförda

bortdragandet av ryska trupp från det f.d. DDR, Polen och

Baltikum har förvisso minskat riskerna för invasionsföretag mot

vårt land. Men alltjämt finns stora militära resurser i

Kaliningrad, S:t Petersburgområdet och -- viktigast --

Kolahalvön, där den ubåtsbaserade komponenten svarar för en

större andel av de ryska kärnvapenstyrkorna till följd av

START 2.

Främjandet av stabilitet i norra Europa framstår oförändrat

som en huvuduppgift för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Utvecklingen i Ryssland visar att det kommer att dröja innan

den ryska regeringens deklarerade mål, stabila demokratiska

institutioner och en fungerande marknadsekonomi, uppnås. En

snabbare omvandlingsprocess i Baltikum och delar av Central- och

Östeuropa bidrar till stärkt stabilitet i närområdet.

Därmed ökar också förutsättningarna för ett fruktbart och

långsiktigt samarbete. Ett gynnsammare politiskt klimat kommer

att råda i hela Nordeuropa, när de ryska trupperna inom kort har

lämnat samtliga tre baltiska republiker.

Såväl i denna fråga som vad gäller ansträngningarna att få

till stånd ett bättre förhållande mellan de olika

befolkningsgrupperna i Estland och Lettland, spelar Sverige, i

samverkan med andra länder och internationella organisationer,

en viktig roll.

Sverige ägnar särskild uppmärksamhet åt samarbetet i

närområdet, speciellt med de baltiska länderna, nordvästra

Ryssland och Polen. Det svenska östbiståndet, med dess

koncentration på just denna region, syftar till att öka

stabiliteten, inte minst genom ekonomisk utveckling och stärkt

baltisk suveränitet.

En bred utbyggnad av Västeuropas förbindelse österut,

alleuropeisk frihandel och ekonomisk integration, fortsatt

politiskt och ekonomiskt bistånd till reformländerna och en på

sikt fortsatt utvidgning av EU:s medlemskrets är

huvudinstrumenten för skapandet av stabilitet i hela Europa.

Europas säkerhetspolitiska omvandling och utbyggnad pågår som

bäst. Vi vet inte hur länge denna formativa period kommer att

vara. Vi ser huvudriktningen, men ingen kan närmare förutsäga

slutresultatet. Fortfarande saknas internationella

samarbetsstrukturer som är starka nog att lägga grunden för

varaktiga europeiska fredslösningar. Vad vi i dag kan åstadkomma

är att i bästa fall förebygga eller begränsa konflikterna.

En effektiv europeisk säkerhetsordning kräver samverkan av

flera krafter och förutsätter fortsatt amerikanskt engagemang

och närvaro i Europa. I likhet med EU är ESK (Konferensen om

säkerhet och samarbete i Europa), NATO, VEU (Västeuropeiska

unionen), Europarådet och NACC (det nordatlantiska

samarbetsrådet) stadda i utveckling. Nya samarbetsformer är

dessutom på väg att tillkomma, senast förslaget om samverkan för

fred (Partnership for Peace). Vad vi kan hoppas på i framtiden

är ett allt närmare samarbete mellan de europeiska

säkerhetsorganisationerna.

Sverige deltar i dag aktivt som observatör i NACC:s ad

hoc-grupp för fredsbevarande frågor. Svenska riksdagsledamöter

besöker som observatörer NATO:s parlamentarikermöten. Som medlem

i Europeiska unionen kommer Sverige att få nya möjligheter att

delta i utformningen av Europas utrikes- och säkerhetspolitik.

ESK utgör med sin breda medlemskrets ett viktigt

säkerhetspolitiskt forum. Alltjämt pågår arbetet med att

effektivisera dess arbetsformer. Under sitt ordförandeskap

bidrog Sverige till att göra ESK mer operativt med tyngdpunkt på

förebyggande diplomati och konfliktlösning.

Den svenska militära alliansfriheten, syftande till att vårt

land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt

närområde, består. Sverige har i medlemskapsförhandlingarna

förklarat sig önska att aktivt och fullt ut medverka i det

utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU. Sverige är

berett att ikläda sig samma fördragsmässiga rättigheter och

skyldigheter som Europeiska unionens nuvarande medlemmar. Inga

åtaganden krävs av Sverige som går utöver vad unionens

medlemsländer själva överenskommit. Ett svenskt

ställningstagande till förbindelserna med VEU aktualiseras först

i samband med att Sverige blir medlem av EU.

Europarådet har som huvuduppgift att främja demokrati och

mänskliga rättigheter i Europa. Organisationen spelar en viktig

roll för demokratiseringsprocessen i Östeuropa. Syftet är inte

bara att skapa demokratiska strukturer utan verkliga

rättssamhällen där respekten för mänskliga rättigheter är fast

förankrad i det legala och politiska systemet.

Det nya säkerhetspolitiska läget har markant förändrat

utgångspunkterna för det internationella nedrustningsarbetet.

Under flera decennier fokuserades arbetet i hög grad på att

skära ner supermakternas kärnvapeninnehav. Efter det kalla

krigets slut och genom START-avtalen med radikalt reducerade

kärnvapenarsenaler inriktas det svenska och internationella

nedrustningsarbetet alltmer på att minska riskerna för spridning

av vapen och vapenteknologi. Arbetet omfattar såväl

massförstörelsevapen som konventionella vapen. Det svenska

nedrustningsarbetet har vidare alltmer kommit att relateras till

ett bredare säkerhetsbegrepp, med ökad uppmärksamhet på

icke-militära frågor, fredsfrämjande verksamhet och

förtroendeskapande åtgärder.

Sverige kommer även i fortsättningen i olika sammanhang,

särskilt inom ramen för FN och ESK, att aktivt delta i de

ansträngningar som görs för att lösa konflikter och mildra det

av våld och ofärd framkallade mänskliga lidandet. Global och

regional samverkan kompletterar och förstärker varandra. Med

fortsatt integration och samarbete över gränserna samt med ett

ökat utbyte mellan länderna förbättras förutsättningarna för

fredlig utveckling och växande välstånd. Internationellt

samarbete för fred, frihet, demokrati, marknadsekonomi och

respekt för mänskliga rättigheter är grunden för den svenska

utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vi bör erinra oss att EU från början representerat, och

alltjämt representerar, ett fredsprojekt, en vision av en

ordning där krig mellan Europas stater inte längre framstår som

möjligt. Denna vision behöver utsträckas till att omfatta allt

fler av Europas stater och på sikt hela Europa.

4.2.2 Förenta nationerna

FN har efter det kalla krigets slut kommit att spela en

alltmer central roll i ansträngningarna att upprätthålla

internationell fred och säkerhet -- just såsom stadgan avser.

Allt större krav ställs på FN som fredsinstrument. Under loppet

av 1992--1993 har antalet personer som tjänstgör i FN:s

fredsbevarande insatser femdubblats. Också kraven på humanitära

insatser för att lindra akut nöd och på återuppbyggnad efter

väpnad konflikt har ökat. Samtidigt krävs att politiska,

fredsfrämjande och humanitära insatser samverkar. FN:s bristande

finansiella bas och svårigheterna att göra nödvändiga

omprioriteringar utgör ett växande problem. Resurserna står inte

i proportion till uppdragen. Genomgripande reformer är

nödvändiga för att FN skall kunna bli ett effektivt instrument

på flera av sina ansvarsområden.

Sverige har, tillsammans med de övriga nordiska länderna,

påtagit sig en aktiv roll i strävandena att stärka FN och

förbättra dess effektivitet, såväl på det politiska som på det

ekonomiska och sociala området. Samtidigt som vi utökat vårt

deltagande i FN:s fredsbevarande operationer har vi förespråkat

konkreta reformer för att stärka verksamheten. Detta gäller både

de militära operationerna och civila insatser i form av

humanitärt bistånd, demokratistöd och hjälp till återuppbyggnad.

Sverige har, som första industriland, ratificerat FN:s

konvention mot kemiska vapen, som är unik genom att den

totalförbjuder en hel kategori av vapen.

Det traditionella säkerhetsbegreppet har fått en vidare

innebörd och avser numera inte bara staters säkerhet, utan

inriktar sig alltmer på den enskilda människans situation.

Uppföljningen av besluten vid FN:s konferens för miljö- och

utveckling (UNCED) som hölls i Rio de Janeiro i juni 1992 skall

ses i detta perspektiv, liksom förberedelserna för de större

FN-konferenser på det sociala området som äger rum under åren

1994 och 1995: befolkningskonferensen, det sociala toppmötet och

kvinnokonferensen.

4.2.3 FN:s fredsbevarande operationer

Ett viktigt inslag i Förenta nationernas arbete för fred och

säkerhet är de fredsbevarande operationerna. Vårt engagemang i

sådana insatser är ett framträdande drag i vår FN-politik. För

närvarande är 1 300 svenska kvinnor och män engagerade inom

Unprofor i det f.d. Jugoslavien. De flesta befinner sig i

Bosnien-Hercegovina till skydd för civilbefolkningen och dess

försörjning. Svenska militärer och poliser medverkar dessutom i

flera andra FN-operationer över hela världen.

De militära FN-insatserna har i allt högre grad kommit att

förenas med civila humanitära operationer. Det kan gälla

samhällsbyggande insatser som valövervakning, utbildning av

civilpolis eller ren nödhjälp. Namibia och Kambodja är lyckade

exempel på sådana FN-operationer. I Somalia fortsätter FN:s

ansträngningar i denna riktning, dock under stora svårigheter.

Regeringen verkar i FN för en effektivare politisk och militär

ledning av de fredsbevarande operationerna och för en bättre

samordning med de humanitära insatserna. Ett nordiskt

resolutionsförslag härom antogs i december 1993 av FN:s

generalförsamling.

Behovet av personal till fredsbevarande insatser kommer för

lång tid framåt sannolikt att överstiga tillgången, varför

utbildningsinsatser alltmer kommer att efterfrågas. Regeringen

avser fortsätta att verka för att även andra länders

representanter skall få del av svenska erfarenheter på området.

4.2.4 ESK

Sverige inriktade sig under sin period som ordförande i ESK på

att utveckla ESK:s operativa förmåga, att främja en effektivare

förebyggande diplomati och att utveckla nya

konfliktlösningsmetoder. Ytterst har syftet varit att länka in

förändringsprocessen i Central- och Östeuropa, liksom i det f.d.

Sovjetunionen, i fredliga banor.

ESK:s främsta styrka är dess breda säkerhetsbegrepp som inte

bara omfattar de traditionella säkerhetspåverkande faktorerna

utan även frågor rörande demokratiuppbyggnad och mänskliga

rättigheter i en vid mening. ESK:s flexibilitet och förmåga att

tidigt vara på plats i ett konfliktområde utgör också

komparativa fördelar. Under den svenska ordförandeperioden har

ett reformarbete inletts, syftande bl.a. till att kompensera den

begränsning som utgörs av kravet på konsensusbeslut och bristen

på organisatoriska resurser.

Utvecklandet av en aktiv, förebyggande diplomati har

resulterat i en rad insatser i Baltikum, Central- och Östeuropa

samt i Balkanområdet. ESK har också i krishanteringssyfte

upprättat en lokal närvaro i flera delar av det f.d.

Sovjetunionen. Det svenska ordförandeskapet har lagt ner ett

betydande arbete på att öka ESK:s engagemang i de nya

medlemsstaterna i Kaukasus och Centralasien.

Inrättandet av en högkommissarie för nationella minoriteter

utgör ett exempel på en konstruktiv förnyelse för ESK-arbetet.

För att stärka internationell konfliktförebyggande och

krishanterande verksamhet har Sverige under sitt ordförandeskap

vidgat och förbättrat samarbetet med internationella

organisationer som Europarådet, NATO, NACC, VEU och i synnerhet

FN. ESK deltar sedan hösten 1993 som observatör i FN:s

generalförsamling. På fältet samverkar ESK och FN med stöd av en

ramöverenskommelse från början av år 1993.

Under sitt ESK-ordförandeskap, som i slutet av november 1993

övergick till Italien, har Sverige också sökt lägga en grund för

en rehabiliterande insats i Bosnien-Hercegovina, när

krigshandlingarna där en gång upphör. ESK:s roll blir då att

tillsammans med FN, EU och Europarådet söka bidra till att

återuppbygga det civila samhället. Här kommer också enskilda

organisationers bidrag att bli av stor betydelse.

Under den svenska ordförandetiden genomfördes det första mötet

med ESK:s s.k. Economic Forum i Prag.

Vid ESK:s utrikesministermöte i Rom i slutet av år 1993

övertog Sverige ansvaret för ansträngningarna att skapa fred i

konflikten om Nagorno-Karabach (den s.k. Minsk-gruppen).

4.3 Sammanfattning av motionerna

4.3.1 Sammanfattning av motioner väckta med anledning av

regeringens skrivelse 1993/94:207

I partimotion U6 (s) hänvisas inledningsvis till den

socialdemokratiska partimotionen U304, Ett program för gemensam

säkerhet, från januari 1994 i vilken uttalats förhoppningen att

Partnerskap för fred (PFP) kan utgöra ett förstärkt samarbete på

alleuropeisk grund. I den sistnämnda motionen begärdes att

regeringen administrativt och finansiellt skulle förbereda en

svensk medverkan i PFP just genom att inrätta ett program för

gemensam säkerhet.

Socialdemokraterna vill se ett förstärkt samarbete på

alleuropeisk grund. ESK är ett sådant forum, Partnerskap för

fred är ett annat, nytt. Det franska förslaget, nu antaget av

EU, om en stabilitetspakt, som syftar till att med preventiv

diplomati förebygga minoritetskonflikter och gränsproblem i

Europa, är likaledes, enligt motionärerna, ett positivt

initiativ. På så sätt kan man i olika fora steg för steg stärka

de band som i framtiden skall göra krig omöjligt i Europa.

Den säkerhetspolitik som riksdagen fastslagit ligger, betonas

det i motionen, fast.

Partnerskap för fred innebär för svensk del samverkan på det

fredsbevarande området och insatser för att främja demokratisk

kontroll över de militära strukturerna och öppenhet i

militärbudgeterna i Öst- och Centraleuropa.

Det är Socialdemokraternas uppfattning att en svensk medverkan

i Partnerskap för fred, i enlighet med regeringsskrivelsen, är

till gagn för Sveriges säkerhet och formandet av en framtida

alleuropeisk säkerhetsordning.

Vad gäller administration och finansiering av insatserna inom

Partnerskap för fred har Socialdemokraterna i motion U304

föreslagit att detta bör göras inom ramen för ett program för

gemensam säkerhet. Totalt uppgår programmet till 1 300 miljoner

kronor.

Socialdemokraterna vill uppnå detta genom att avsätta 1 000

miljoner kronor inom försvarsanslaget. Av dessa medel hänför sig

huvuddelen till fredsbevarande verksamhet. 164 miljoner kronor

omdisponeras inom försvarsanslaget.

Socialdemokraterna vill avsätta återstående 300 miljoner

kronor inom UD:s anslag. 150 miljoner kronor avsätts för ett

särskilt anslag för ESK, suveränitetsbistånd och andra

säkerhetsskapande insatser. Inom biståndet avsätts 150 miljoner

kronor för multilaterala insatser.

Programmet bör, enligt motionen, utformas i ett nära samarbete

mellan Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet. En

särskild samordnare, möjligen på statssekreterarnivå, utses

under utrikesministern.

Med hänvisning till det anförda hemställs i motionen att

riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen har

anförts angående ett svensk deltagande i Partnerskap för fred

(yrkande 1) samt vad som anförts om finansiering och hantering

inom ramen för ett program för gemensam säkerhet (yrkande 2).

I partimotionen U7 anförs att Vänsterpartiet tidigare har

uttalat att svenskt deltagande i Partnerskap för fred (PFP) är

möjligt om det uppfyller de förutsättningar som finns för svensk

neutralitetspolitik. Enligt den skrivelse som regeringen nu

presenterar för riksdagen kommer det svenska deltagandet, enligt

motionärerna, inte att innebära avsteg från denna huvudprincip i

svensk utrikespolitik. Det är viktigt att, som betonas i

skrivelsen, svenska fredsbevarande operationer även i

fortsättningen kommer att ske endast vid begäran från FN eller

ESK.

Motionärerna påpekar att någon strävan efter utvidgning av

NATO inte kan skönjas i den syftesbeskrivning som återges i

regeringens skrivelse. Enligt Vänsterpartiet är det endast ett

sådant syfte som Sverige kan ställa sig bakom. Ett utvidgat NATO

skulle med all sannolikhet ses som mycket hotfullt av Ryssland

och kan därmed leda till en ny öst-väst-konflikt i Europa. En

sådan utveckling av PFP ligger inte i Sveriges säkerhetsintresse

och är inte förenlig med svensk neutralitetspolitik. Skulle en

sådan utveckling antydas bör Sverige omedelbart lämna samarbetet

inom PFP. I det presentationsdokument regeringen skall lämna

till NATO bör detta framgå (yrkande 1).

Motionärerna anser att det i presentationsdokumentet också bör

poängteras att Sverige inte ämnar delta i verksamhet som

generellt syftar till att utveckla stridskrafter som har större

förmåga att samarbeta med NATO:s stridskrafter (yrkande 2). Det

enda rena militära samarbete som är förenligt med den av

riksdagen fastställda utrikespolitiken är samarbete med det

klara syftet att utveckla förmågan att genomföra gemensamma

fredsbevarande och humanitära insatser under FN:s och ESK:s

mandat.

Vänsterpartiet krävde i samband med riksdagens behandling av

frågan om svenska truppinsatser i f.d. Jugoslavien att insatsen

skulle finansieras över försvarsanslaget. Det kravet gäller,

enligt motionen, också för insatserna inom PFP (yrkande 3).

Utvecklas PFP i den riktning Vänsterpartiet anser önskvärt

bidrar det till en gemensam säkerhet i Europa. Eftersom det

svenska försvarets syfte är att skapa säkerhet för Sverige och

bästa sättet att skapa denna säkerhet är att få så många stater

som möjligt i Sveriges närhet att också känna säkerhet, bör PFP

betraktas som en viktig del av den svenska försvarspolitiken. Av

den anledningen är det helt naturligt att anslagen för det

svenska försvaret också bör täcka insatserna inom PFP.

4.3.2 Sammanfattning av motioner väckta under allmänna

motionstiden

I de socialdemokratiska partimotionerna U304 och U403

redovisas partiets grundsyn i säkerhetspolitiska frågor. Enligt

motionärerna måste tyngdpunkten i arbetet för internationell

fred och säkerhet förskjutas från att enbart gälla staters och

nationers säkerhet till att betona människors/individers

säkerhet. I centrum står begreppet "gemensam säkerhet". För att

även människors/individers säkerhet skall bli verklig och global

säkerhet därmed uppnås, måste de globala hoten som

miljöförstörelse, social utslagning, brott mot mänskliga

rättigheter, etniska konflikter, internationell kriminalitet och

terrorism kunna undanröjas.

Det viktigaste målet för global säkerhet måste vara att

förebygga konflikter genom att avskaffa ekonomiska, sociala,

politiska och militära förhållanden som hotar människor och

genom att förutse och hantera kriser innan de leder till väpnade

konflikter.

Den gemensamma säkerhetens ena beståndsdel är utvecklingen av

ett gott samarbete där våldet som politiskt instrument

avlegitimeras. Den andra beståndsdelen är omrustning till i

huvudsak defensiva kombinationer av militärt och civilt försvar.

Dessa måste kopplas till regionala ordningar för gemensam

säkerhet. Som de viktigaste uppgifterna anges att 1. förebygga

och lösa konflikter, 2. demilitarisera internationella

relationer/aktiv nedrustning samt 3. undanröja

massförstörelsevapen.

Konflikthantering i vid mening är den stora utmaningen. I

detta ingår konfliktanalys, krigsriskutvärdering och tidig

förvarning om konflikter innan de övergår till våld. Insatser

för att förebygga våld är de viktigaste. Parallellt behövs

fredsskapande (förhandling, medling, skiljedom etc.) och

fredsbyggande. Detta måste ses som en sammanhängande politik.

FN:s civila insatser i form av valövervakning och polisiär

bevakning måste byggas ut. Institutioner för såväl förvarning,

faktainsamling som konfliktlösning måste ges en mycket starkare

roll också på regional nivå (ESK). "Fredsakademier" bör på sikt

tillskapas i varje land.

Sverige bör integrera detta synsätt i sin politik samt bör

också i olika internationella organ aktivt ta initiativ i denna

riktning (motion U403, yrkande 1).

Både ESK och FN har på olika sätt sökt stärka sin potential

för att finna fredliga lösningar på konflikter oavsett om dessa

varit nationella eller internationella. Till mönstret hör ESK:s

Centrum för förebyggande av konflikter och FN:s nya avdelning

för humanitära frågor. Parallellt med denna utveckling har ett

omfattande arbete bedrivits av folkrörelser och andra ideella

organisationer.

Motionärerna menar att utrymmet och intresset för svenska

insatser i fråga om förhandling, medling och försoning i

nationella och internationella konflikter är betydande. I kraft

av sin historia och traditionella ställning i det

internationella samfundet bör Sverige ha goda förutsättningar

att spela en särskild roll i dessa avseenden. I motion U403

yrkande 2 begärs att regeringen snarast återkommer med förslag

beträffande former och resurser för stärkta svenska insatser i

fråga om förhandling, medling och försoning i nationella och

internationella konflikter.

Socialdemokraterna anger att de vill stärka Sveriges säkerhet

och se till att Sverige ger de bidrag till det nya

säkerhetspolitiska samarbete och de säkerhetsskapande insatser

som krävs i vår del av världen (norra Europa) samt på andra håll

i Europa och i världen. De vill se ett förstärkt samarbete på

alleuropeisk grund. ESK är ett sådant forum. Det s.k.

Partnerskap för fred kan bli ett nytt. Till detta måste Sverige

ha beredskap för att kunna göra insatser. Också i ett globalt

perspektiv kommer det att ställas nya krav på svenskt engagemang

i ett sammanhållet säkerhetsarbete. Därför är det dags att

introducera ett samlat program för gemensam säkerhet. I motion

U304 yrkande 1 (delvis; yrkandet i övrigt behandlas i betänkande

UU14) hemställs att riksdagen beslutar anta ett program för

gemensam säkerhet.

Socialdemokraterna framhåller att ett samarbetsnätverk mellan

Europas länder håller på att växa fram i existerande och nya

organisationer med nya uppgifter. Främst nämns FN, ESK, EU,

NATO, VEU, NACC och Europarådet. Huvudproblemet är att finna en

hållbar alleuropeisk fredsordning som inkluderar alla länder i

Europa inklusive Ryssland och USA.

Genom samarbetsorganet NACC och det amerikanska initiativet

Partnerskap för Fred (PFP) försöker man skapa nya strukturer för

förtroendeskapande samarbete och eventuella gemensamma

fredsbevarande insatser med länder som står utanför NATO,

inklusive Ryssland. Sverige bör på den militära alliansfrihetens

grund ge ett aktivt bidrag till PFP.

Sverige besitter en av världens bästa utbildningsplatser för

utbildning i fredsbevarande tjänst. Det kan bli ett

betydelsefullt svenskt bidrag vid ett deltagande i Partnerskap

för fred. Detta bör ges regeringen till känna (motion U304

yrkande 6, delvis).

ESK är, tillsammans med FN, speciellt lämpat för den nya

tidens konflikthantering och ett vidgat säkerhetstänkande.

Organisationen måste dock utvecklas och ges rimliga resurser för

att kunna åta sig den växande mängden av säkerhetsproblem och

akuta kriser. Motionärerna föreslår att ökade resurser ges till

ESK:s högkommissarie för nationella minoriteter, ODIHR (Office

for Democratic Institutions and Human Rights) och sekretariaten

i Wien och Prag. Vidare krävs att ESK:s mandat utvidgas i

Georgien. I motion U403 yrkande 5 hemställs att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

initiativ för att utvidga ESK:s mandat och utöka ESK:s resurser.

I Ny demokratis partimotion U313 framhålls att FN i framtiden

skall kunna spela en större roll som "världspolis". FN bör

därför disponera fredsbevarande styrkor som skall kunna rycka in

med kort varsel. Dessa styrkor skall rekryteras på frivillig

basis och genomgå gedigen utbildning i respektive lands

nationella armé. Insatser av dessa styrkor skall beslutas av

FN:s säkerhetsråd. Sverige bör också vara berett att ingripa med

trupp för att lösa "blodiga konflikter".

Sverige bör (yrkande 1) i internationella sammanhang verka för

att FN inrättar permanenta fredsskapande styrkor (peace-making

units) under säkerhetsrådets kontroll.

Också i motion U406 (fp) av Håkan Holmberg föreslås

upprättandet av internationella styrkor. Motionären anför att

det är angeläget att pröva olika metoder för att förhindra

lokala angreppskrig och andra typer av väpnade konflikter mellan

stater. Ett uppslag är att inrätta internationella

avskräcknings- eller "snubbeltrådsstyrkor" som snabbt kan

utplaceras mellan den som hotas och den potentielle angriparen.

Denna styrka skulle knytas till en betydligt större och starkare

styrka som närmast med automatik skulle sättas in om

aggressionen ändå genomfördes och "snubbeltrådsstyrkan"

attackerades. "Snubbeltrådsstyrkan" skulle agera i FN:s regi men

sättas upp av enskilda stater. Styrkan skulle även kunna agera i

ESK-sammanhang.

I motsats till FN:s traditionella fredsbevarande styrkor

skulle "snubbeltrådsstyrkan" vid utbrott av krigshandlingar

stanna kvar och fördröja anfallet. Styrkan skulle också kunna få

andra uppgifter, exempelvis att skydda flyktingströmmar, bistå

vid humanitära hjälpinsatser, stoppa pågående krigshandlingar

och medverka vid terroristbekämpning.

Motionären anser att inrättandet av en "snubbeltrådsstyrka"

bör övervägas såväl i internationella som i svenska sammanhang.

Enligt motion U407 (v) av Bertil Måbrink m.fl., yrkande 5,

drog kolonialmakterna på sin tid upp gränser utan hänsyn till

språk, religion eller andra särskiljande faktorer. Resultatet

har i dagens värld blivit att det uppkommit en rad gränstvister.

Dessa tvister innehåller ett så allvarligt konfliktstoff att

FN:s medverkan med experthjälp och preventiv diplomati för att

lösa dem vore motiverad. Sverige bör ta initiativ till sådant

fredsbevarande arbete.

I motion U408 (kds) av Jan Erik Ågren framhålls att Europeiska

unionen främst är en tanke och vision, nämligen att trygga

freden i Europa. För svensk del bör ett medlemskap i Europeiska

unionen även följas av ett närmande till Västeuropeiska unionen

(VEU). Detta närmande bör i ett första steg bestå i

observatörstatus. Motionären framhåller att det inte räcker med

att invänta EU-medlemskapet för att ta ställning till VEU och

han anför en rad argument för ett aktivt engagemang i Europeiska

unionens säkerhets- och försvarspolitiska samarbete. Bl.a.

framhålls att ett organisatoriskt samarbete på

krigsmaterielområdet som inriktas på försäljning till EG-länder

kan ge statsmakterna en god kontroll över vapenexporten, att en

kollektiv försvarslösning som VEU har positiva statsfinansiella

effekter samt att ett medlemskap i VEU innebär förbättrad

nationell säkerhet.

Motionären hemställer att riksdagen ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om svensk observatörstatus inom VEU vid

ett svenskt medlemskap i EU.

I motion U411 (fp) av Ingela Mårtensson understryks att

Sverige i praktiken måste leva upp till grunden för sin

säkerhetspolitik, dvs. militär alliansfrihet. Det innebär att

Sverige inte bör ingå i militära allianser som NATO eller VEU.

Sverige har genom sin långa tradition som neutralt land fått ett

särskilt förtroende bl.a. som medlare i konflikter. I dagens

situation behövs länder som hävdar behovet av fredliga lösningar

och som därmed kan bistå som medlare. Inte minst av denna

anledning bör Sverige hålla fast vid alliansfriheten. Motionären

hemställer (yrkande 1) att riksdagen som sin mening bör ge

regeringen till känna vad som i motionen anförts om

alliansfriheten.

Enligt motion U412 (s) av Martin Nilsson består de hot svensk

säkerhetspolitik har att bemöta dels av att fel krafter i de nya

demokratierna skall komma till makten och därmed få kontroll

över de militära resurserna, dels i risken för flyktingströmmar,

miljökatastrofer och organiserad brottslighet. Ett bistånd

grundat på säkerhetspolitiska skäl skulle vara ett betydande

stöd för ekonomisk utveckling och därmed demokratins överlevnad

samt, ytterst, en säkrare närmiljö för Sverige. Sammantaget

finns i Sveriges närmiljö i dag främst icke-militära hotbilder.

Därför bör regeringen, enligt yrkande 1, utreda

förutsättningarna för att inrätta ett på säkerhetspolitiska skäl

grundat bistånd till länder i vår närmiljö. Detta bistånd bör,

enligt motionären, finansieras inom ramen för en sammanhållen

utrikespolitik och innebära att kostnaderna för det militära

försvaret minskas i motsvarande mån. Takten i dessa förändringar

bör relateras dels till hotbilden, dels till de krav den svenska

alliansfriheten ställer. Inriktningen mot förebyggande arbete i

försvars- och säkerhetspolitiken bör vara tydlig.

Säkerhet har, enligt motion U414 (s, v) av Karl-Erik Svartberg

m.fl., inte bara militära utan också ekonomiska, sociala,

humanitära, ekologiska och MR-aspekter. En ny säkerhetspolitik

måste, i medvetande om världens nationers växande ömesesidiga

beroende, bygga på principen om global säkerhet och nationell

självständighet. Med utgångspunkt från ett vidgat

säkerhetsbegrepp har FN:s generalsekreterare i An Agenda for

Peace (1992) visat på behovet av konfliktförebyggande

verksamhet, kontinuerlig bevakning av konflikter och globala

varningssystem. Sverige som i många år givit viktiga bidrag till

framväxten av en ny internationell säkerhetspolitik har nu ett

särskilt ansvar för att förverkliga den på nationell nivå.

Enligt motionärerna bör därför en parlamentarisk utredning

tillsättas med uppgift att belysa konsekvenserna för svensk

utrikes- och säkerhetspolitik och analysera behovet av åtgärder

i linje med FN:s generalsekreterares rapport Ett

handlingsprogram för fred.

FN:s fredsbevarande verksamhet behandlas i motion U416 (c,

kds) av Lennart Brunander och Alwa Wennerlund. Motionärerna

anser att FN skulle behöva disponera en styrka med hög beredskap

och bestående av personal med utbildning för "peace-keeping",

vilken med kort varsel kan ställas under FN:s befäl. Sverige bör

i FN (yrkande 3) ta upp detta förslag till beredskapsstyrka. Så

bör ske i samarbete med i första hand de nordiska länderna.

Motionärerna anser också (yrkande 1) att Sverige bör inrätta

en fond för fredsbevarande insatser i FN:s regi. Varje år borde

det i budgeten avsättas ett belopp som fonderas. Regeringen bör

få i uppdrag att utreda hur stort belopp som skall ifrågakomma.

Fonden skall användas dels till att betala den svenska andelen

av de operationer FN gör, dels till att förskottera kostnaderna

för svenska insatser i avvaktan på den betalning Sverige sedan

får från FN. Återbetalningarna återförs till fonden.

I motion U616 av Bertil Måbrink m.fl. (v) framhålls att FN har

en potential som bör utnyttjas och utgöra grunden för en global

säkerhetsordning. Detta förutsätter dock förändringar i

organisationens struktur. Många förslag till åtgärder för att

effektivisera FN:s fredsbyggande verksamhet återfinns i

generalsekreterarens, Boutros-Ghali, rapport En dagordning för

fred. Några av dessa förslag håller nu på att realiseras, men

det som hittills gjorts är otillräckligt.

Motionärerna föreslår i yrkande 1 att Sverige bör verka för

att förändra reglerna för medlemskap och avskaffa vetorätten i

FN:s säkerhetsråd. En reformering av säkerhetsrådet måste

innehålla en kombination av bättre geografisk representativitet

och ökad effektivitet.

Också finansieringssystemet för FN:s reguljära verksamhet

föreslås förändrat (yrkande 2). Kritik riktas mot att de flesta

medlemmarna, bland dem de allra största, inte betalar in sina

bidrag inom föreskriven tid. Motionärerna framför en rad förslag

för att komma till rätta med rådande missförhållanden: ingen

stat bör betala mer än 15 % av den totala budgeten; bidragsskala

bör relateras till BNP per capita; de fattigaste staterna bör

endast betala symboliska avgifter; FN bör få uppbära skatt på

internationell vapenhandel; FN bör få ta upp vanliga lån för

vilka kostnaderna läggs på dem som inte betalar sina avgifter.

Sverige bör agera för att FN:s finansieringssystem reformeras

i enlighet med förslaget i motionen.

I motionen framhålls (yrkande 4) att Sverige bör ge sitt fulla

stöd till generalsekreterarens förslag om att FN skall kunna

inrätta demilitariserade zoner i preventivt syfte på begäran av

någon eller båda parterna i en konflikt. I sådana zoner bör

sedan "fredsförebyggande" FN-styrkor placeras ut.

Upprättandet av stående FN-styrkor utgör ett viktigt led i

ansträngningarna att öka FN:s legitimitet. Motionärerna påpekar

att FN-styrkor enligt FN-stadgans artiklar 46 och 47 skall stå

under befäl av FN:s stabsutskott. Dessa artiklar har inte följts

vid de hittills genomförda FN-operationerna. Sverige bör, enligt

yrkande 5, verka för att upprättandet av ett stabsutskott enligt

FN-stadgans artiklar 46 och 47 garanteras vid varje framtida

väpnad FN-operation.

Till de fredsbyggande insatserna för vilka FN bör ges resurser

hör avväpning av stridande parter efter krig, minröjning,

repatriering av flyktingar, utbildning av säkerhetspersonal och

övervakning av val. Det rör sig här om stödinsatser för FN som

inte kan eller bör ske bilateralt. FN måste, enligt motionen,

ges mer resurser, och Sverige bör (yrkande 6) verka för detta.

Sverige bör också (yrkande 7) verka för att förslaget från

FN:s kommission för internationell rätt (ICL) att upprätta en

permanent krigsdomstol i Haag förverkligas.

I Ny demokratis partimotion om försvaret, Fö335, anförs att

Sverige inte klart tagit ställning för den demokratiska

processen som pågår i åtskilliga länder. Man har många gånger

gömt sig under neutralitetens och alliansfrihetens täckmantel.

Sverige bör, enligt motionärerna (yrkande 6), som ett första

steg i att överge den förlegade alliansfriheten och

neutraliteten aktivt medverka i Partnership for Peace. Detta bör

ske snarast.

5. Utskottet

5.1 Frågor rörande Förenta nationerna och ESK

Förenta nationerna förblir en hörnsten i den svenska

utrikespolitiken. Det kalla krigets slut har skapat unika

möjligheter att bygga upp en ny världsordning på det sätt som

ursprungligen avsågs i FN-stadgan.

Sverige har, tillsammans med de andra nordiska länderna,

verkat för att förstärka FN:s fredsbevarande, fredsskapande och

fredsbyggande förmåga. Också i strävandena att reformera FN:s

ekonomiska och sociala verksamhet är Sverige pådrivande.

ESK utgör med sin breda medlemskrets (samtliga europeiska och

OSS-stater samt USA och Canada) ett viktigt säkerhetspolitiskt

forum. ESK:s främsta styrka är dess breda säkerhetsbegrepp som

inte bara omfattar de traditionella säkerhetspåverkande

faktorerna utan även frågor rörande demokratiuppbyggnad och

mänskliga rättigheter i en vid mening.

I motion U616 (v) yrkande 6 föreslås att Sverige skall verka

för att FN ges utökade resurser för fredsbyggande

verksamhet.

Utskottet delar motionärernas oro för FN:s dåliga ekonomi vad

avser den reguljära budgeten och fredsbevarande verksamheten.

90 % av de uttaxerade bidragen betalas för sent eller inte

alls. Enligt utskottets uppfattning är det oförsvarligt att

vissa av säkerhetsrådets ständiga medlemmar inte uppfyller sina

förpliktelser i detta avseende.

Problemen synes främst ha sin grund i den låga betalningsmoral

som råder bland medlemsstaterna. Så länge dessa inte betalar de

genom konsensus i generalförsamlingen beslutade kostnaderna för

den fredsbevarande verksamheten hjälper inga förändringar av

finansieringssystemet. Ett problem i detta sammanhang är att

beslut om insatser fattas av FN:s säkerhetsråd, medan

finansieringen i efterhand beslutas av generalförsamlingen.

Utskottets mening är att det nu finns anledning att diskutera

införandet av positiva såväl som negativa incitament för att

främja principen att bidrag skall betalas i tid och till fullo.

Detta kan göras mot bakgrund av stadgans artikel 19 med dess

konsekvenser för rätten att rösta.

Inom FN och bland medlemsstaterna pågår intensiva diskussioner

om hur FN:s finanser och betalningsviljan bland medlemsstaterna

kan förbättras. Såväl i generalsekreterarens En dagordning för

fred som i den s.k. Volcker/Ogata-rapporten återfinns ett antal

förslag till reformer, vilka nu övervägs. Frågan om finansiering

av FN:s fredsbevarande verksamhet kommer att behandlas i

generalförsamlingens femte utskott under våren 1994.

Sverige stöder ansträngningarna att reformera FN:s arbete på

det fredsbevarande området. Tillsammans med de övriga nordiska

länderna presenterade Sverige under innevarande

generalförsamling ett resolutionsförslag om den fredsbevarande

verksamheten, vilket antogs utan omröstning. Sverige verkar

också aktivt för en starkare koppling mellan fredsbevarande och

olika civila och humanitära komponenter i samband med

FN-operationer på fältet.

I likhet med motionärerna menar utskottet att avväpning av

stridande parter efter ett krig, minröjning, repatriering av

flyktingar, utbildning av säkerhetspersonal och övervakning av

val är fredsbyggande insatser som bör prioriteras.

Med det anförda anser utskottet motion U616 (v) yrkande 6

besvarat.

I anledning av yrkande 1 i motion U416 (c, kds) konstaterar

utskottet att tanken på att inrätta en fond för fredsbevarande

insatser i FN:s regi redan tidigare prövats. Genom riksdagens

beslut att för budgetåret 1993/94 inom ramen för anslaget B 9

under tredje huvudtiteln ställa en reserv om 67 miljoner kronor

till regeringens disposition för att förbättra beredskapen att

delta i framtida av FN och ESK beslutade, fredsbevarande

operationer kan ett väsentligt element i motionen redan sägas

vara tillgodosett. Även anslagsposten FN:s aktioner för fred och

återuppbyggnad, som ingår i anslaget C 1, har en liknande

funktion.

Totalt avsätter Sverige, enligt förslaget till statsbudget för

budgetåret 1994/95, mer än 1,1 miljarder kronor för deltagande i

FN:s och ESK:s fredsbevarande verksamhet.

Med det anförda anser utskottet yrkande 1 i motion U416

besvarat.

I ett flertal motioner föreslås olika typer av styrkor som

kan ställas till FN:s förfogande.

Utskottet konstaterar att FN under de senaste åren fått det

allt svårare att på kort tid få ihop den mängd förband som krävs

vid olika insatser och säkerhetsarrangemang. Det har framstått

med särskild tydlighet under operationerna i Somalia och det

tidigare Jugoslavien.

Varje FN-insats bygger på ett specifikt mandat från

säkerhetsrådet, och sammansättningen av såväl civil och militär

personal som materiel kan variera mycket mellan olika

operationer. Det har därvid befunnits att förhandsinformation

till FN-sekretariatet om olika medlemsstaters möjliga bidrag är

ett viktigt första steg för att effektivisera hanteringen av den

fredsbevarande verksamheten. FN:s generalsekreterare har därför

tillsatt en arbetsgrupp som för närvarande utarbetar en rapport

om olika länders bidrag.

Utskottet noterar att FN:s generalsekreterare inte valt att ta

initiativ till en permanent FN-styrka, utan att han i stället

uppmanat medlemsstaterna att på nationell nivå hålla en viss

beredskap. Något utbrett internationellt stöd för att sätta upp

en permanent FN-styrka, vare sig av traditionell eller av

"snubbeltrådstyp", finns i dag inte. Någon organisation inom

FN:s ram som skulle kunna leda en permanent militär organisation

finns inte heller.

Sverige deltar för närvarande med ca 1 400 personer i 9 olika

FN-insatser. Mångfalden i Sveriges bidrag till FN:s

fredsbevarande verksamhet påverkar rekrytering, utbildning,

utrustning och uppgifter för personalen. Denna mångfald har

gjort att det svenska deltagandet måst "skräddarsys" alltefter

de specifika behov och krav som de olika insatserna inneburit.

Enligt vad utskottet inhämtat har de svenska militära

myndigheterna givits i uppdrag att utreda frågan om i vilken

utsträckning och i vilken form som Sverige kan bidra med en

stående beredskapsstyrka för FN-bruk. I sammanhanget äger även

nordiskt samråd rum. Utredningen kommer att ingå i underlaget

för 1997 års försvarsbeslut.

Enligt utskottets uppfattning är det i samband med en

utredning av ovan beskrivet slag angeläget att frågan om

tänkbara svenska insatser också inom ESK vägs in. Utskottet

utgår från att utredningen tar sikte på att man på svensk sida

skall kunna finna former som möjliggör flexibla FN- och

ESK-insatser anpassade efter den kompetens som vi under årens

lopp byggt upp.

Med det anförda anser utskottet motion U304 (s) yrkande 6

(delvis), motion U313 (nyd) yrkande 1, motion U406 (fp) samt

motion U416 (c, kds) yrkande 3 besvarade.

I motion U616 (v) yrkande 5 behandlas FN:s militära

stabsutskott (Military Staff Committee, MSC).

Utskottet konstaterar att stormaktsmotsättningarna under det

kalla kriget medförde att det militära stabsutskottet aldrig kom

att spela den roll som ursprungligen var tänkt. Inte heller i

den internationella situation som nu råder, och där FN har en

ökad roll i ett antal väpnade konflikter, har det visat sig

möjligt att aktivera det militära stabsutskottet. Från olika

håll har man bl.a. ifrågasatt realismen i att det militära

stabsutskottet skulle kunna utöva någon operativ ledning.

Praktiska skäl talar för att det operativa ansvaret

huvudsakligen bör ligga på generalsekreteraren och dennes "Force

Commander". Hittills gjorda svenska insatser har därför gått ut

på att stärka FN-sekretariatet i dess hantering av de

fredsbevarande operationerna. Bl.a. har Sverige, tillsammans med

de övriga nordiska länderna, stått bakom en resolution i

generalförsamlingen, enligt vilken generalsekreteraren givits i

uppdrag att lägga fram konkreta förslag om hur FN:s kapacitet på

området skall kunna stärkas samt hur samrådet kan förbättras

mellan dem som bidrar med trupper, FN-sekretariatet och

säkerhetsrådet. Utskottet menar att detta är ett konstruktivt

sätt att försöka förbättra FN:s militära ledningskapacitet.

Med det anförda anser utskottet motion U616 (v) yrkande 5

besvarad.

I motion U616 (v) yrkande 7 behandlas frågan om en permanent

krigsdomstol.

Enligt vad utskottet inhämtat har FN:s kommission för

internationell rätt (International Law Commission, ILC) under

1993 lagt fram ett första utkast till stadga för en

internationell brottmålsdomstol. Detta förslag diskuterades

under hösten 1993 i FN:s generalförsamling. Kommissionen kommer

under sin sommarsession 1994 att diskutera de synpunkter som

inkommit från FN:s medlemsstater. Målet är att ett färdigt

utkast skall kunna lämnas till FN:s generalförsamling hösten

1994.

Utarbetandet av denna stadga sker på direkt mandat av FN:s

generalförsamling. Stöd för detta mandat och för ILC:s arbete

har i olika sammanhang lämnats av de nordiska länderna. Frågan

är tveklöst den mest prioriterade i FN:s sjätte utskott.

Frågan om sätet för denna, tänkta, domstol är fortfarande

öppen.

Med det anförda anser utskottet motion U616 (v) yrkande 7

besvarad.

Frågan om demilitariserade zoner tas upp i motion U616 (v)

yrkande 4.

Som framhålls i motionen finns idén om demilitariserade zoner

i preventivt syfte med i det förslag som generalsekreteraren

lagt fram i sin rapport En dagordning för fred, och det har

behandlats i FN:s generalförsamling. Förberedelserna för denna

behandling ägde rum i en arbetsgrupp i vilken Sverige hade

ansvaret bl.a. för denna fråga.

Efter långvariga diskussioner under vilka en del

utvecklingsländer uttryckte oro för att demilitariserade zoner

kunde inrättas på ett sätt som hotade deras integritet och

suveränitet kunde arbetsgruppen -- och sedan generalförsamlingen

-- enas om att stödja användandet av demilitariserade zoner,

förutsatt att sådana infördes med berörda parters medgivande.

Utskottet anser det positivt att generalförsamlingen ställt

sig bakom förslaget om demilitariserade zoner. Utskottet noterar

i sammanhanget också att Sverige varit drivande då det gällt att

få generalförsamlingen att ställa sig bakom förslaget om

förebyggande utplacering av trupp ("preventive deployment"),

vilket sedermera kommit till tillämpning vid FN-insatsen i den

tidigare jugoslaviska Republiken Makedonien i vilken de nordiska

länderna deltar.

Med det anförda anser utskottet motion U616 (v) yrkande 4

besvarad.

I motion U407 (v), yrkande 5, föreslås att Sverige i FN skall

ta initiativ till behandling av internationella

gränskonflikter som kan anses ha sin bakgrund i de berörda

staternas koloniala förflutna.

Utskottet konstaterar att det i FN:s stadga regleras hur

konflikter och hot mot den internationella freden och säkerheten

skall behandlas. FN:s säkerhetsråd är det huvudsakliga organet

för sådan behandling. Kolonialfrågor behandlas i FN:s

generalförsamling av det särskilda politiska och

avkoloniseringsutskottet (SPDC).

Från svensk sida har, i sammanhang som dessa, ofta påpekats

att arbetet som bedrivs på det sociala och ekonomiska

utvecklingsområdet kan ha en viktig roll att spela i

förebyggandet av konflikter. Mycket av det bistånd Sverige ger

kan ses i detta perspektiv. Också i generalsekreterarens En

dagordning för fred anläggs ett liknande synsätt i det att

odelbarheten mellan å ena sidan ekonomisk och social utveckling

och å den andra sidan internationell fred och säkerhet

framhålls. Ett av de områden som föreslås ges ökat utrymme är

olika initiativ till preventiv diplomati. Sverige har under den

senaste generalförsamlingen agerat till förmån för att

FN-sekretariatet ges ökade resurser på detta område.

Med det anförda anser utskottet motion U407 (v) yrkande 5

besvarad.

I anledning av motion U616 (v) yrkande 1 konstaterar utskottet

att Sverige aktivt deltar i det arbete som påbörjats inom den

arbetsgrupp, öppen för alla medlemsstater, som bildats under

ledning av generalförsamlingens ordförande. Sverige har i sitt

svar på generalsekreterarens rundfråga om medlemsstaternas syn

på säkerhetsrådets framtida sammansättning bl.a. framfört

att en förändring är nödvändig -- detta främst till följd av att

förhållandena i världen förändrats och att FN:s medlemsantal

kraftigt ökat. Rådets handlingskraft, effektivitet och

legitimitet framhålls som centrala faktorer. Antalet länder med

vetorätt bör, enligt svensk mening, inte utökas.

Utskottet delar dessa uppfattningar.

Med det anförda anser utskottet motion U616 (v) yrkande 1

besvarad.

Utskottet noterar med anledning av motion U616 (v) yrkande 2

om förändring av finansieringssystemet för FN:s reguljära

verksamhet att Sverige aktivt deltar i pågående reformer av

FN-systemet.

I februari 1993 presenterade den ovan nämnda s.k.

Volcker/Ogata-gruppen sin rapport för FN:s generalsekreterare.

Denna innehåller rekommendationer rörande FN:s finansiering av

den reguljära budgeten, den fredsbevarande verksamheten och den

frivilligt finansierade verksamheten. Rapporten kommer att bli

föremål för behandling i generalförsamlingens femte utskott

(budget och administration) under våren 1994.

I motionen föreslås att ingen stat bör betala mer än 15 % av

den totala budgeten. Utskottet delar motionärens uppfattning att

ingen stat bör bli för stor i bidragssammanhang. Å andra sidan

torde det bli svårt att övertyga andra medlemsstater att ta på

sig de ytterligare bidragsandelar som skulle bli nödvändiga i

och med en nedskärning med 10 till 15 procentenheter i fallet

USA.

FN:s bidragskommitté har föreslagit olika alternativ för att

få en bidragsskala för nästa period (1995--1997) som bättre

skall motsvara medlemsländernas verkliga betalningsförmåga.

Förslaget grundas på BNP under en kortare basperiod än den

nuvarande (tio år). De länder som härigenom främst skulle komma

att drabbas av ökad uttaxering är folkrika länder.

Förslag om skatt på internationell vapenhandel som

inkomstkälla för FN och andra förslag såsom skatt på

flygbiljetter har tidigare, enligt vad utskottet erfarit,

framförts i FN-sammanhang. Tveksamheten som anges inför denna

typ av förslag beror främst på att FN:s medlemsstater härigenom

skulle kunna tappa kontrollen över organisationens budget och

därmed dess verksamhet.

Förslaget att låta FN ta vanliga lån och att lägga kostnaderna

för lånen på de länder som inte betalar sina avgifter synes,

enligt utskottets mening, inte vara någon lycklig lösning. FN:s

medlemsländer är överens om att organisationen inte skall få ta

kommersiella lån just på grund av osäkerheten rörande inbetalda

bidrag och genom att organisationen härigenom skulle försättas i

en ännu värre finansiell situation. Om medlemsländer inte

betalar sina avgifter, för att de inte vill eller kan, kan man

knappast förvänta sig att de kommer att betala av på

kommersiella lån.

Med det anförda anser utskottet motion U616 (v) yrkande 2

besvarad.

ESK är, tillsammans med FN, speciellt lämpat för den nya

tidens konflikthantering och ett vidgat säkerhetstänkande,

enligt vad som framhålls i motion U403 (s) yrkande 5.

Som utskottet anförde i betänkande 1992/93:UU19 är ett

kännemärke för ESK dess möjligheter att verka såväl för

konfliktlösning mellan medlemsstaterna som för främjandet av

respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratin. ESK har

också en viktig roll att spela för att förebygga dessa typer av

konflikter och övergrepp liksom för att hindra att motsättningar

mellan olika folkgrupper inom stater utvecklas till

mellanstatliga konflikter.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget

att ESK ges rimliga resurser för denna verksamhet. Samtidigt

måste man, vilket hittills lyckats, undvika uppbyggandet av en

tung och kostnadskrävande byråkrati.

Sverige har under de senaste åren verkat i denna riktning inte

minst genom att svenska diplomater ställts i ESK:s tjänst för

fredförhandlingar och liknande uppdrag. Sverige har också

tillhandahållit expertis av annat slag för olika typer av

specialuppgifter inom ramen för ESK:s verksamhet. I samråd med

företrädare för berörda institutioner har Sverige verkat för en

förstärkning av såväl ESK:s högkommissaries för nationella

minoriteter som ODIHR:s (Office for Democratic Institutions and

Human Rights) resurser.

Mandatet för ESK:s verksamhet har efter hand utvidgats under

de senaste åren. I några fall har det varit aktuellt att verka

för att redan gällande mandat skall kunna utnyttjas. Sålunda har

Sverige, vilket utskottet haft anledning att beröra i tidigare

betänkanden, i egenskap av ESK-ordförande (och numera som medlem

i den s.k. trojkan) aktivt drivit frågan om ESK-missionernas

rätt att återuppta sitt arbete i Kosovo, Sandjak och Vojvodina i

det tidigare Jugoslavien. Sverige har också aktivt medverkat

till att upprätta ESK-missioner i Georgien och Tadjikistan.

Genom övertagandet av ordförandeskapet i ESK:s s.k. Minsk-grupp

(ambassadör Jan Eliasson) har Sverige fått en central roll i

ESK:s ansträngningar att lösa konflikten i Nagorno-Karabach.

Också vad avser ESK:s hantering av olika ESK-uppgifter

relaterade till Baltikum har Sverige haft en framträdande roll.

Ett av ESK:s ursprungliga kännemärken var kravet på att alla

beslut skulle fattas med konsensus. Denna princip frångicks

sedermera i vissa sammanhang genom införandet av

"konsensus-minus-ett". Frågan om ESK:s beslutsformer har tagits

upp av ESK:s parlamentariska församling. Sverige har också,

bl.a. i utrikesministerns tal vid ESK:s ministerrådsmöte i Rom

1993, understrukit önskvärdheten av en översyn av

konsensusprincipen, syftande till att vissa beslut skall kunna

fattas utan konsensus.

Med det anförda anser utskottet motion U403 (s) yrkande 5

besvarad.

5.2 Svensk säkerhetspolitik

I partimotionerna U403 (s) yrkande 1 och U304 (s) yrkande 1

(delvis) redovisas Socialdemokraternas säkerhetspolitiska syn.

Även om förslagen i de båda motionerna presenteras på ett något

olikartat sätt sammanfaller de centrala tankeelementen, och de

utgör tillsammans ett program för gemensam säkerhet. I

motion U304 (s) föreslås hur detta program skall finansieras.

Utskottet behandlar förslagen sammantagna men redovisar av

tekniska skäl de ekonomiska delarna av förslaget i sitt

betänkande 1993/94:UU14. Även partimotionen U6 (s), som avlåtits

i anledning av regeringens skrivelse 207 om Sverige och PFP, tar

sin utgångspunkt i det föreslagna programmet för gemensam

säkerhet och sätter in tanken på svensk medverkan i PFP i det

perspektivet.

Synsättet i partimotionerna U304 och U403 (båda s) om behovet

av ett integrerat perspektiv vad gäller olika typer av insatser

för fred och säkerhet ligger, enligt utskottets uppfattning, i

allt väsentligt i linje med den strävan att främja global och

europeisk säkerhet i vid mening som präglar och traditionellt

präglat svensk utrikespolitik. Som ett led i en ökad

koordinering har regeringen, enligt vad utskottet erfarit,

vidtagit en rad åtgärder för att stärka samordningen inom

regeringskansliet. Främst har detta tagit sig uttryck i ett mera

integrerat arbetssätt mellan UD:s politiska och

biståndsavdelningar samt Försvarsdepartementet där formaliserade

veckomöten om fredsbevarande verksamhet i olika arbetsgrupper

ingår som en väsentlig del. Till bilden hör även att

finansieringen av den fredsbevarande verksamheten koncentrerats.

Också på andra områden, t.ex. rörande PFP, äger regelbundna

möten mellan företrädare för berörda departement rum.

Utskottet vill i detta sammanhang betona att det inte längre

går att betrakta stater eller regioner isolerade från ett större

globalt sammanhang. Detta synsätt leder till krav på att olika

hot mot vår framtid och vår säkerhet måste mötas i

internationell samverkan. Världssamfundet måste finna gemensamma

lösningar på de problem som spänner över nationsgränserna.

Enligt svenskt synsätt sker detta i första hand inom Förenta

nationernas ram. På det regionala planet har hittills Sveriges

deltagande i arbetet inom organisationer som ESK och Europarådet

varit uttryck för samma syn. Inom dessa organisationer förenas

nationella samarbetsperspektiv med en strävan att värna

individens säkerhet och rättigheter.

En väsentlig aspekt av en politik för gemensam säkerhet är

konflikthantering och nedrustning, inkl. undanröjande av

massförstörelsevapen.

Från svensk sida görs omfattande insatser för att förebygga

och lösa konflikter. I detta sammanhang kan särskilt erinras om

de svenska bidragen till ESK-insatserna i Baltikum,

Centralasien, Kaukasus och på Balkan (f.d. Jugoslavien).

Utöver vad som sagts på andra ställen i detta betänkande,

främst i samband med behandlingen ovan av motion U403 (s)

yrkande 5 om ESK, kan här framhållas att beslut om ett särskilt

stödprogram för ESK:s nya deltagarstater fattats på svenskt

initiativ. Utrikesministern har, i egenskap av ESK-ordförande,

besökt samtliga åtta ESK-stater i Centralasien och Kaukasus.

Utöver att svenska diplomater ställts i ESK:s tjänst för

fredsförhandlingar har Sverige även initierat och

tillhandahållit expertis för ESK:s planerade fredsbevarande

insats i Nagorno-Karabach-konflikten.

Svenska insatser i fråga om förhandling, medling och försoning

i nationella och internationella konflikter redovisas nedan i

samband med behandlingen av motion U403 (s) yrkande 2.

Också de traditionellt betydande svenska insatserna på

nedrustningens område (senast behandlade av utskottet i bet.

1992/93:UU19) utgör enligt utskottets mening ett väsentligt

bidrag till internationell säkerhet.

Med det anförda anser utskottet motion U304 (s) yrkande 1

(delvis) och motion U403 (s) yrkande 1 besvarade.

I motion U414 (s, v) begärs att en parlamentarisk

utredning tillsätts med uppgift att belysa konsekvenserna för

svensk utrikes- och säkerhetspolitik av ett vidgat

säkerhetsbegrepp. Motionärerna utgår från det säkerhetsbegrepp

som förekommer i det av FN:s generalsekreterare framlagda

programmet En dagordning för fred.

Som motionärerna själva nämner i motionen har Sverige i sin

utrikespolitik under många år givit värdefulla bidrag till

framväxten av en vidgad säkerhetssyn. Denna speglar i allt

väsentligt det säkerhetsbegrepp generalsekreteraren använder.

Utskottet konstaterar att det nya säkerhetsbegreppets genomslag

i svensk utrikespolitik tydligt framgår av inledningsavsnittet

till bilaga 4 till proposition 1993/94:100.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på att de

parlamentariska försvarsutredningarna återkommande genomför

säkerhetspolitiska analyser med inriktning på nationell nivå.

Det finns anledning förmoda att nästa försvarsutredning kommer

att beakta det perspektiv som redovisas i motionen.

Utskottet vill också peka på att olika aspekter av ett vidgat

säkerhetspolitiskt begrepp belyses i pågående säkerhetspolitisk

forskning.

Med det anförda anser utskottet motion U414 (s, v) besvarad.

I motion U411 (fp) yrkande 1 krävs att Sverige bör hålla fast

vid alliansfriheten.

Utskottet har i sina två senaste betänkanden (bet.

1991/92:UU19 och bet. 1992/93:UU19) haft att ta ställning till

yrkanden med likartad inriktning. Utskottet har därvid bl.a.

anfört följande:

Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som

riksdagen slagit fast i flera tidigare betänkanden och som

bekräftas i regeringens proposition, nämligen att i alla lägen

och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet för

oss att -- såsom enskild nation eller i självvald samverkan med

andra länder -- kunna utveckla vårt samhälle i politiskt,

ekonomiskt, socialt och kulturellt och varje annat hänseende.

Därmed bidrar vi även till fortsatt lugn och stabilitet i Norden

och angränsande områden. Ett viktigt inslag i säkerhetspolitiken

är också att utåt verka för avspänning, nedrustning, samarbete

och demokratisk utveckling, inte minst genom att aktivt verka

för en ökad roll för FN på dessa områden.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land

skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde

består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga

upprätthålls.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka, att det nyligen

färdigförhandlade avtalet med EU inte innebär någon ändring av

den nuvarande alliansfriheten. Från regeringens sida framhölls

detta i samband med ministermötet Sverige--EU den 21 december

1993, då delar av Maastrichtfördraget färdigbehandlades.

Redan i öppningsanförandet i förhandlingarna den 1 februari

underströks att Sverige fullt ut och aktivt vill medverka i den

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Några rättsliga

hinder mot att delta i samarbetet på samma villkor som

gemenskapens nuvarande medlemmar finns inte. Från svensk sida

framhölls också att den svenska alliansfriheten -- som riksdagen

deklarerat -- består oförändrad.

Med det anförda anser utskottet motion U411 (fp) yrkande 1

besvarad.

I motion U408 (kds) yrkas om svensk observatörstatus inom

VEU vid ett svenskt medlemskap i EU.

Utskottet har tidigare (bet. 1991/92:UU19) framhållit att det

är först vid ett medlemskap i Europeiska unionen som ett

ställningstagande beträffande VEU kan ske för svensk del.

Dessförinnan saknar frågan aktualitet.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att det

säkerhetspolitiska läget i Europa är under förändring. Framtida

roller för och arbetsfördelningen mellan existerande

organisationer och de samarbetsformer som håller på att växa

fram är långt ifrån klar. Detta gäller bl.a. VEU:s framtida

förhållande till EU, vilket kommer att diskuteras vid

EU-staternas regeringskonferens 1996.

Med det anförda anser utskottet motion U408 besvarad.

I partimotionerna U6 (s), U7 (v), U304 (s), U403 (s) och Fö335

(nyd) förespråkas aktiv medverkan i och svenska bidrag till

Partnerskap för fred (PFP).

Socialdemokraterna framhåller att ett samarbetsnätverk mellan

Europas länder håller på att växa fram i existerande och nya

organisationer med nya uppgifter. Främst nämns FN, ESK, EU,

NATO, VEU, NACC och Europarådet. Också det franska förslaget om

en stabilitetspakt, som syftar till att förebygga

minoritetskonflikter och gränsproblem i Europa, framhålls som

positivt. Huvudproblemet är att finna en hållbar alleuropeisk

fredsordning som inkluderar alla länder i Europa, inkl. Ryssland

och USA.

Genom samarbetsorganet NACC och det amerikanska initiativet

Partnerskap för fred (PFP) försöker man skapa nya strukturer för

förtroendeskapande samarbete och eventuella gemensamma

fredsbevarande insatser med länder som står utanför NATO, inkl.

Ryssland. Sverige bör, enligt Socialdemokraterna, på den

militära alliansfrihetens grund ge ett aktivt bidrag till PFP.

Det är Socialdemokraternas uppfattning att en svensk medverkan i

PFP, i enlighet med regeringsskrivelsen, är till gagn för

Sveriges säkerhet och formandet av en framtida alleuropeisk

säkerhetsordning.

Sverige har en av världens bästa anläggningar för utbildning i

fredsbevarande tjänst. Denna kan utnyttjas för att ge

betydelsefulla bidrag vid ett deltagande i Partnerskap för fred

(motion U304, yrkande 6).

Utskottet konstaterar att regeringen tidigare, i sin

deklaration vid 1994 års utrikesdebatt i riksdagen den 23

februari 1994, markerat att Sverige har ett klart intresse av

att delta i NATO-initiativet Partnership for Peace. Regeringen

övervägde, sades det i deklarationen, hur ett svenskt deltagande

kan utformas och vilka bidrag Sverige kan lämna till denna

samverkan. Dessa överväganden har nu redovisats i regeringens

skrivelse 1993/94:207.

Försvarsutskottet har till utrikesutskottet avgivit ett

yttrande (1993/94:FöU7y Sverige och Partnerskap för fred) över

regeringens skrivelse jämte med anledning av skrivelsen väckta

motioner. Försvarsutskottet anför däri följande:

Försvarsutskottet ställer sig helt bakom de grundläggande

värden som PFP ger uttryck för, dvs. skyddet och främjandet av

fundamentala friheter och mänskliga rättigheter, rättvisa och

fred genom demokrati. Utskottet delar regeringens åsikt att

PFP-samarbetet kan utnyttjas för att utveckla våra militära

förband och civila enheter i samarbete med NATO för att

förstärka vår -- och andra staters -- förmåga att delta i

fredsbevarande operationer, insatser på det humanitära området

och på andra områden som parterna kan enas om. Det är därför

angeläget att inleda en svensk medverkan i PFP så snart detta

låter sig göras.

Utskottet konstaterar att den socialdemokratiska partimotionen

U6 tar klar ställning för en svensk medverkan i PFP samt att den

förespråkar att administration och finansiering av insatserna

inom PFP samlas i ett program för gemensam säkerhet. Utskottet

har i annat sammanhang behandlat denna fråga. Även

Vänsterpartiet accepterar, på vissa villkor, ett svenskt

deltagande.

Finansieringen av ett svenskt deltagande i PFP behandlas i

såväl Socialdemokraternas som Vänsterpartiets resp. motioner.

Utskottet noterar att regeringen i skrivelsen anmäler att

finansieringen för ett sådant deltagande under budgetåret

1994/95 är inrymt i de anslag under tredje huvudtiteln som

förelagts riksdagen i 1994 års budgetproposition. Utskottet

finner därför inte anledning att i nu aktuellt sammanhang

behandla den långsiktiga finansieringsfrågan.

Vänsterpartiet konstaterar i sin motion att någon strävan till

utvidgning av NATO inte kan skönjas i den syftesbeskrivning som

återges i regeringens skrivelse. Vänsterpartiet vill ändå att

regeringen i presentationsdokumentet klargör att svenska

insatser inom PFP avbryts om NATO utvidgas.

Sverige har, som regeringen påpekar i sin skrivelse, frihet

att själv bestämma omfattningen av sin medverkan.

Partnerskapsprogrammet gäller för viss tidsperiod, och ingen

automatik finns för att åtaganden skall kunna utsträckas utan

ömsesidig överenskommelse. Enligt utskottets mening föreligger

således tillräckliga garantier för en svensk handlingsfrihet.

Enligt utskottets uppfattning syftar samverkan inom PFP

entydigt till gemensamma militära och humanitära insatser med

stöd av FN:s och ESK:s mandat. Regeringsskrivelsen ger ingen

annan bild. Utskottet anser därför, till skillnad från

motionärerna i motion U7 (v), att det i presentationsdokumentet

är obehövligt med en ytterligare förklaring att samarbetet inte

generellt syftar till en harmonisering av militära enheter.

Utskottet konstaterar att ett svenskt deltagande i PFP kommer

att medföra nya uppgifter för försvarsmakten och för vissa

civila myndigheter, främst Statens räddningsverk. Militär och

civil personal kommer t.ex. att behöva placeras för tjänstgöring

i Bryssel. Svenska enheter för humanitära insatser och för

miljöåtgärder kan behöva samordna sin verksamhet med motsvarande

organ i andra länder. Svensk trupp -- befäl och värnpliktiga --

kommer att samöva med styrkor från grannländerna. I denna senare

fråga kommer, som regeringen framhåller i skrivelsen, inom kort

ett förslag att lämnas till riksdagen.

Sammanfattningsvis innebär en svensk medverkan i PFP, enligt

utskottets mening, att förutsättningarna för svenska FN- och

ESK-åtaganden kommer att förbättras genom förändrade och

fördjupade förberedelser. Ambitionsnivån höjs således i vårt FN-

och ESK-engagemang.

Enligt utskottets uppfattning finns det, i likhet med vad

försvarsutskottet och motionärerna anfört samt vad regeringen

redovisat i sin skrivelse, anledning att se positivt på

NATO-initiativet Partnership for Peace (PFP). Den stora

betydelsen av förslaget ligger i att det nu mellan Europas

stater öppnar sig möjligheter för gemensamma insatser till gagn

för en alleuropeisk samarbetsordning men också för nya, konkreta

insatser på det fredsbevarande området. PFP kan därför,

tillsammans med andra pågående europeiska samarbetssträvanden,

ses som ett led i arbetet på att åstadkomma en fredsordning som

bygger på ett alleuropeiskt säkerhetssystem. PFP bidrar därtill

till att stärka banden mellan Europa och USA. Utskottet bedömer

att PFP-samarbetet kommer att bidra till att skapa nya rutiner

och samarbetsformer på det fredsbevarande området, som kan

medföra ökad effektivitet och säkerhet också för svensk del i

fredsbevarande operationer som Sverige medverkar i.

Utskottet menar att PFP har förutsättningar för att tillföra

samarbetssträvandena i Europa något nytt och väsentligt genom

sin pragmatiska och konkreta inriktning. PFP är inte en allians

med förpliktigande inslag utan det är en säkerhets- och

förtroendeskapande process. PFP är således, enligt utskottets

uppfattning, väl förenlig med Sveriges militära alliansfrihet.

Som framhålls i motionerna U6 (s), U7 (v) och U304 (s) finns

det anledning att inom ramen för PFP-samarbetet särskilt

framhålla betydelsen av samverkan inom det fredsbevarande

området, ett område där Sverige har stor erfarenhet och

betydande kunskaper. Utskottet anser det därvidlag vara

fördelaktigt att Sverige tidigt kommer med i PFP-samarbetet för

att på så sätt utifrån sina förutsättningar kunna påverka

samarbetets inriktning.

Utskottet konstaterar att regeringen eftersträvar ett brett

parlamentariskt samförstånd beträffande svensk medverkan i

PFP-samarbetet.

Mot bakgrund av ovan redovisade överväganden anser utskottet,

i likhet med vad som anförs i regeringens skrivelse och

försvarsutskottets yttrande, att Sverige bör deltaga i

PFP-samarbetet.

Med det anförda anser utskottet motionerna U6 (s) yrkande 1

samt U304 (s) yrkande 1 (delvis) och yrkande 6 besvarade. Motion

Fö335 (nyd) yrkande 6 avstyrks.

I motion U7 (v), yrkandena 1 och 2, framförs synpunkter på

utformningen av det svenska presentationsdokumentet vad avser

dels PFP:s framtida roll, dels generell harmonisering av svenska

stridskrafter med NATO-stridskrafter.

Utskottet anser att PFP är en säkerhets- och

förtroendeskapande process, som för Europas stater öppnar

möjligheter till gemensamma insatser till gagn för en

alleuropeisk samarbetsordning. PFP kan därför, tillsammans med

andra pågående europeiska samarbetssträvanden, ses som ett led i

arbetet på att åstadkomma en fredsordning som bygger på ett

alleuropeiskt säkerhetssystem. Skulle PFP-processens karaktär

förändras i riktning mot nya eller förändrade blockbildningar

kan detta beaktas vid de tämligen tätt återkommande tillfällen

då det blir aktuellt att förnya partnerskapsprogrammet.

Som framgått av utskottets ställningstaganden ovan är

utgångspunkten för ett svenskt deltagande i PFP en bibehållen

militär alliansfrihet. Det militära samarbete som kan

ifrågakomma är inte generellt till sin natur, utan det bestäms i

varje enskilt fall genom bilateral överenskommelse mellan

Sverige och NATO om ett partnerskapsprogram. Utskottet delar

regeringens uppfattning att PFP-samarbetet, vad avser

stridskrafter, för svensk del syftar till att förstärka vår

förmåga att delta i fredsbevarande operationer under FN- eller

ESK-mandat, räddningsinsatser, insatser på det humanitära

området och på andra områden som parterna i aktuella fall kan

enas om.

Med det anförda anser utskottet motion U7, yrkandena 1 och 2,

besvarad.

I regeringens skrivelse anges att det tilltänkta svenska

deltagandet i PFP under budgetåret 1994/95 ryms inom ramen för

regeringens förslag till anslag i budgetpropositionen.

Utskottet konstaterar, att riksdagen redan tagit ställning

till dessa förslag. Utskottet finner därför inte anledning att

vad avser nästa budgetår, vilken är den tidsperiod som

anslagsmässigt behandlas i skrivelsen, sakpröva de yrkanden i

finansieringsfrågor som framförs i motionerna U6 (s), yrkande 2

och U7 (v), yrkande 3. Utskottet utgår emellertid från att

regeringen i nästa budgetproposition explicit föreslår hur ett

vidare svenskt deltagande i PFP-processen skall finansieras.

Enligt utskottets uppfattning kan regeringen vad avser

budgetåret 1994/95 förfara på föreslaget vis.

Utskottet noterar att Socialdemokraterna reservationsvis

framfört synpunkter på hur förslaget om Ett program för gemensam

säkerhet bör genomföras och finansieras bl.a. i bet.

1993/94:UU14 (reservation 1. Fredsbevarande verksamhet m.m.

[mom. 9 och 10]).

Med det anförda anser utskottet motionerna U6 (s) yrkande 2

och U7 (v) yrkande 3 besvarade.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringens

skrivelse 1993/94:207 Sverige och Partnerskap för fred (PFP) kan

läggas till handlingarna.

I motion U403 (s) yrkande 2 begärs att regeringen snarast

återkommer med förslag beträffande former och resurser för

stärkta svenska insatser i fråga om förhandling, medling och

försoning i nationella och internationella konflikter.

Utskottet noterade i bet. 1992/93:UU19 bl.a. att forskning

inom detta område pågår vid olika vetenskapliga institutioner i

landet. Det finns anledning att förmoda att de

forskningsresultat som framkommer i många fall kan vara av

relevans för utrikesförvaltningen.

Frågan om fredlig lösning av konflikter och medling är föremål

för uppmärksamhet i flera internationella fora. Inte minst är

detta fallet inom ESK. Som framgått tidigare i detta betänkande

har Sverige lämnat betydande bidrag till denna typ av

verksamhet.

Utskottet vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten

på den vikt man från svensk sida lagt vid att konfliktlösande

åtgärder sätts in tidigt i en konflikt genom preventiv diplomati

och preventiv gruppering av styrkor i potentiella

konfliktområden. Som nämnts utgör den svenska insatsen inom

ramen för den nordiska bataljonen i den tidigare jugoslaviska

Republiken Makedonien ett exempel på den sistnämnda typen av

insatser. Preventiv diplomati med svensk medverkan har

förekommit i ett flertal ESK-sammanhang. Sverige stod under sin

tid som ESK-ordförande också som värd för en internationell

konferens om preventiv diplomati.

Ett nytt, ännu oprövat instrument i sammanhanget är den s.k.

Stockholmskonventionen om förlikning och skiljedom som lades

fram för undertecknande vid ESK:s ministerrådsmöte i Stockholm i

december 1992. Utskottet har behandlat denna konvention i sitt

betänkande 1993/94:UU8.

Med det anförda anser utskottet motion U403 (s) yrkande 2

besvarad.

I motion U412 (s) föreslås en utredning angående

förutsättningarna för att inrätta ett på säkerhetspolitiska

skäl grundat bistånd till de nya demokratierna i Sveriges

närområde.

Utskottet konstaterar att ett omfattande bistånd redan utgår

till dessa områden inom ramen för det s.k. Samarbetet med

Central- och Östeuropa (tredje huvudtiteln, littera G). Av

propositionen framgår (s. 16) beträffande detta bistånd att det

"ligger ... i Sveriges eget intresse att utvecklingen leder till

stabila politiska förhållanden, ekonomiska framsteg och en ökad

öppenhet mot omvärlden". Bland målen för det svenska

östsamarbetet nämns bl.a. att konsolidera demokratins och

rättsstatens institutioner samt att bistå de baltiska staterna

att befästa sin nationella suveränitet. Av särskilt intresse i

det här aktuella sammanhanget är det suveränitetsstöd som utgår

till de baltiska staterna. En effektiv kontroll över de egna

territorierna utgör en viktig förutsättning för Estlands,

Lettlands och Litauens säkerhet och därmed också för

stabiliteten i Östersjöområdet.

Fr.o.m. budgetåret 1995/96 avses, enligt propositionen, ett

nytt program för samarbetet med Central- och Östeuropa komma att

gälla. Utformningen av innehållet i detta program kommer att bli

föremål för vidare överväganden i regeringskansliet.

Med det anförda anser utskottet motion U412 (s) yrkande 1

besvarad.

6. Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande resurser för fredsbyggande verksamhet

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U616 yrkande 6 besvarad

med vad utskottet anfört,

2. beträffande fond för fredsbevarande insatser i FN:s

regi

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U416 yrkande 1 besvarad

med vad utskottet anfört,

3. beträffande styrkor till FN:s förfogande

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U304 yrkande 6 i

berörd del, 1993/94:U313 yrkande 1, 1993/94:U406 och

1993/94:U416 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

4. beträffande FN:s militära stabsutskott

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U616 yrkande 5 besvarad

med vad utskottet anfört,

5. beträffande permanent krigsdomstol

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U616 yrkande 7 besvarad

med vad utskottet anfört,

6. beträffande demilitariserade zoner

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U616 yrkande 4 besvarad

med vad utskottet anfört,

7. beträffande internationella gränskonflikter

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U407 yrkande 5 besvarad

med vad utskottet anfört,

8. beträffande FN:s säkerhetsråd

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U616 yrkande 1 besvarad

med vad utskottet anfört,

9. beträffande FN:s finansieringssystem

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U616 yrkande 2 besvarad

med vad utskottet anfört,

10. beträffande ESK:s mandat och resurser

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 5 besvarad

med vad utskottet anfört,

11. beträffande program för gemensam säkerhet

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U304 yrkande 1 i

berörd del och 1993/94:U403 yrkande 1 besvarade med vad

utskottet anfört,

12. beträffande en parlamentarisk utredning om

säkerhetsbegreppet

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U414 besvarad med vad

utskottet anfört,

13. beträffande alliansfriheten

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U411 yrkande 1 besvarad

med vad utskottet anfört,

14. beträffande svensk observatörstatus i Västeuropeiska

unionen (VEU)

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U408 besvarad med vad

utskottet anfört,

15. beträffande Partnerskap för fred (PFP)

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Fö335 yrkande 6

förklarar motionerna 1993/94:U6 yrkande 1 samt 1993/94:U304

yrkandena 1 och 6 båda i berörda delar besvarade med vad

utskottet anfört,

16. beträffande svenskt presentationsdokument

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U7 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört,

17. beträffande finansiering av ett svenskt PFP-deltagande

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U6 yrkande 2 och

1993/94:U7 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

18. beträffande regeringens skrivelse 1993/94:207

att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna,

19. beträffande svenska insatser i fråga om förhandling,

medling och försoning

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 2 besvarad

med vad utskottet anfört,

20. beträffande säkerhetspolitiskt bistånd

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U412 yrkande 1 besvarad

med vad utskottet anfört.

Stockholm den 21 april 1994

På utrikesutskottets vägnar

Pierre Schori

I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Alf Wennerfors

(m), Inger Koch (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s),

Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund

(kds), Lars Moquist (nyd), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm,

(s), Håkan Holmberg (fp), Lena Boström (s), Sonia Karlsson (s)

och Ingbritt Irhammar (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Försvarsutskottets yttrande

1993/94:FöU7y

Bilaga 1

Sverige och Partnerskap för fred

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har den 14 april beslutat bereda

försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens

skrivelse (1993/94:207) Sverige och Partnerskap för fred jämte

avgivna motioner.

Skrivelsen

NATO-staternas erbjudande

Regeringen hänvisar till NATO-staternas toppmöte i Bryssel i

år vid vilket stater inbjöds till samverkan inom ramen för

initiativet Partnerskap för fred (PFP). Inbjudan riktades till

medlemmarna i det Nordatlantiska samarbetsrådet (North

Atlantic Cooperation Council -- NACC) samt till andra

ESK-stater, bl.a. Sverige, Finland och Österrike.

Regeringen redogör i skrivelsen för PFP-programmets

omfattning. Ett ramdokument (Partnership for Peace:

Framework Document) har fastställts vari programmets ändamål

framgår. Det sägs syfta till att

underlätta öppenheten i nationella försvarsplanerings- och

budgeteringsprocesser,

säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter,

upprätthålla förmågan och beredskapen att, efter vederbörliga

konstitutionella hänsyn, bidra till operationer under FN:s

bemyndigande och/eller ESK:s ansvar,

utveckla samarbetsinriktade militära relationer med NATO

syftande till gemensam planering, utbildning och övning för att

förstärka förmågan att genomföra operationer på det

fredsbevarande området, räddningsinsatser, insatser på det

humanitära området och på andra områden som parterna kan enas

om, samt

på längre sikt utveckla förmåga att samarbeta med militära

enheter från Atlantpaktens medlemsstater.

Ramdokumentet anger vissa grundläggande principer för

samarbetet med utgångspunkt i folkrätten, FN-stadgan och ESK:s

principer. Dessa grundförutsättningar bekräftas genom att

dokumentet undertecknas av samtliga deltagarstater.

Regeringen anför vidare att ramdokumentet inte innehåller

några åtaganden om insatser från vare sig NATO:s eller

partnerstaternas sida. Ett enskilt deltagarlands medverkan i

PFP-programmet definieras till inriktning och omfattning av

landet självt i ett s.k. presentationsdokument (Presentation

Document).

Presentationsdokumentet kommer sedan, enligt vad regeringen

anför, att utgöra grund för ett samråd med de sexton

NATO:staterna. Efter detta träffas en bilateral överenskommelse

mellan landet i fråga och NATO om ett partnerskapsprogram

(Partnership Programme) för en given tidsperiod. Av detta

program skall framgå vad landet utfäster sig att delta i och med

vilka resurser.

Genom samrådsförfarandet skapas enligt regeringen ett för alla

medverkande stater gemensamt arbetsprogram, baserat på vad

som är praktiskt möjligt med hänsyn till de resurser som

erfordras och som kan erbjudas.

Regeringens bedömning

Regeringen anser att PFP fått ett brett och positivt gensvar.

Tretton stater sägs hittills ha undertecknat ramdokumentet.

Regeringen anför att utgångspunkten för Sveriges intresse för

PFP är den svenska beredskapen att medverka till en gemensam

europeisk säkerhetsordning och därigenom stärka respekten för

FN-stadgan och ESK:s principer. PFP sägs innehålla bl.a.

följande fördelar eller positiva element:

PFP ger Sverige möjlighet att medverka i ett arbete som syftar

till att effektivisera framtida fredsbevarande insatser inom

FN:s och ESK:s ram.

PFP erbjuder en ram inom vilken vi kan planera och samöva

fredsbevarande insatser med andra stater.

Samarbete inom PFP kan bidra till starkare demokratisk

kontroll över väpnade styrkor och större öppenhet i

försvarsplaneringen i de nya demokratierna.

PFP har förutsättningar att tillföra samarbetssträvandena i

Europa något nytt och betydelsefullt. Det är inriktat på att ge

militärt samarbete mellan tidigare motståndare ett konkret och

förtroendeskapande innehåll.

PFP utgör ett innovativt försök att möta några av de

säkerhetspolitiska utmaningar som Europa ställts inför efter

Sovjetunionens sönderfall och Warszawapaktens upplösning. Den är

också ett svar på de önskemål om att bli upptagna i alliansen

som NATO ställts inför från flera öst- och centraleuropeiska

staters sida.

I sin bedömning av PFP behandlar regeringen även

förutsättningarna för ett svenskt deltagande. Regeringen anför

att en svensk medverkan i PFP kommer att ske på den militära

alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några

försvarsförpliktelser utan bygger på frivilliga åtaganden där

varje stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan.

NATO-staterna erbjuder i ramdokumentet konsultationer med

partnerstater som anser sig uppleva ett direkt hot mot sin

säkerhet. Sådana konsultationer kan endast komma till stånd på

begäran av partnerstaten själv. Ingen stat kan inbegripas utan

att själv vilja detta. Sveriges handlingsfrihet begränsas

sålunda inte av erbjudandet om att delta i PFP.

Regeringen anför vidare att svenskt deltagande i

fredsbevarande operationer även fortsättningsvis endast kan

komma till stånd på det sätt som svensk lag föreskriver, dvs.

efter medgivande av riksdagen, efter beslut av regeringen när

det är fråga om begäran från FN eller ESK, eller i enlighet med

skyldighet som Sverige får efter internationell överenskommelse

eller förpliktelse som riksdagen har godkänt (10 kap. 9 § första

stycket regeringsformen och lagen 1992:1153 om väpnad styrka för

tjänstgöring utomlands).

Regeringens samlade bedömning är att det är angeläget att

inleda ett svenskt deltagande i PFP så snart detta låter sig

göras.

Tänkbara svenska insatser

Regeringen har i sina överväganden om en svensk anslutning

till PFP inventerat tänkbara svenska bidrag till samarbetet.

Sverige bör sålunda vara berett att erbjuda sin erfarenhet på

det fredsbevarande området och andra områden, t.ex.

räddningstjänsten. Ur svensk synvinkel ges då också möjlighet

till att förbättra den egna kapaciteten att samverka med andra

PFP-stater, liksom till att utveckla rutiner för säkrare och mer

effektiva fredsbevarande operationer. Olika slags

miljösamarbete, t.ex. hantering av oljeföroreningar, kan också

utvecklas härur.

Sverige är, enligt regeringen, likaledes berett att bidra till

ansträngningarna att öka öppenheten i den nationella

försvarsplaneringsprocessen och att stärka den demokratiska

kontrollen över nationella stridskrafter.

Regeringen framhåller härutöver möjligheten av en betydande

svensk medverkan när det gäller utbildning. Häri innefattas

gemensamma övningar med andra länder i syfte att förbättra

förmågan i fredsbevarande operationer som kan komma att beslutas

av FN eller ESK. Regeringen kommer i en särskild proposition att

föreslå en lagändring med innebörd att regeringen får möjlighet

att sända väpnad styrka utomlands för

att delta i övningar inom ramen för PFP.

Kostnader

Regeringen anser att det tilltänkta svenska deltagandet i PFP

under budgetåret 1994/95 ryms inom de anslag som föreslagits i

budgetpropositionen. Den tillkommande kostnaden för de

föreslagna PFP-åtgärderna finansieras under tredje huvudtiteln

och uppgår enligt regeringen till cirka 13 miljoner kronor under

hösten 1994, och lika mycket under våren 1995. Kostnaderna för

stöd till en baltisk fredsbevarande bataljon har ännu inte

kunnat beräknas. De avses finansieras under tredje huvudtiteln

och inom befintliga ramar.

Motionerna

I partimotionen U6 (s) erinras om att Socialdemokraterna i

partimotionen U304, avgiven under allmänna motionstiden 1994,

uttalat förhoppningen att Partnerskap för fred kan utgöra ett

förstärkt samarbete på alleuropeisk grund. Socialdemokraterna

har begärt att regeringen administrativt och finansiellt

förbereder en svensk medverkan genom att inrätta ett program för

gemensam säkerhet. Det är, enligt motionen, Socialdemokraternas

uppfattning att en svensk medverkan för fred i enlighet med

regeringsskrivelsen är till gagn för Sveriges säkerhet och

formandet av en framtida alleuropeisk säkerhetsordning.

Programmet för gemensam säkerhet bör enligt motionen uppgå

till 1 300 miljoner kronor. Härav förutsätts 164 miljoner

kronor omdisponeras från det nuvarande försvarsanslaget, 836

miljoner kronor utgöra de medel som avsatts för fredsbevarande

verksamhet och resten -- 300 miljoner kronor -- omdisponeras

från andra anslag inom tredje huvudtiteln.

I partimotion U7 (v) anförs att Vänsterpartiet tidigare

uttalat att svenskt deltagande i PFP är möjligt om det uppfyller

de förutsättningar som finns för svensk neutralitetspolitik.

Enligt motionärerna kommer ett svenskt deltagande inte att

innebära avsteg från denna huvudprincip i svensk utrikespolitik.

De insatser som regeringen redogör för i skrivelsen sägs alla

ligga inom ramen för internationell fredsbevarande verksamhet

och kan därmed, tillsammans med arbetet inom ESK, komma att

bidra till en alleuropeisk fredsordning.

Motionärerna föreslår ändå att Sverige i denna fråga markerar

att svenskt deltagande i PFP endast sker så länge som PFP inte

utvecklas mot ett utvidgat NATO. I presentationsdokumentet bör

också poängteras att Sverige inte ämnar delta i verksamhet som

generellt syftar till att utveckla stridskrafter som har större

förmåga att samarbeta med NATO:s stridskrafter. Slutligen anser

motionärerna att de svenska insatserna bör finansieras över

försvarsanslaget.

Försvarsutskottet

Försvarsutskottet ställer sig helt bakom de grundläggande

värden som PFP ger uttryck för, dvs. skyddet och främjandet av

fundamentala friheter och mänskliga rättigheter, rättvisa och

fred genom demokrati. Utskottet delar regeringens åsikt att

PFP-samarbetet kan utnyttjas för att utveckla våra militära

förband och civila enheter i samarbete med NATO för att

förstärka vår -- och andra staters -- förmåga att delta i

fredsbevarande operationer, insatser på det humanitära området

och på andra områden som parterna kan enas om. Det är därför

angeläget att inleda en svensk medverkan i PFP så snart detta

låter sig göras.

Utskottet konstaterar att den socialdemokratiska partimotionen

U6 tar klar ställning för en svensk medverkan i PFP samt att den

förespråkar att administration och finansiering av insatserna

inom PFP samlas i ett program för gemensam säkerhet. Utskottet

har i annat sammanhang behandlat denna fråga. Även

Vänsterpartiet accepterar, på vissa villkor, ett svenskt

deltagande.

Finansieringen av ett svenskt deltagande i PFP behandlas i

såväl Socialdemokraternas som Vänsterpartiets resp. motioner.

Utskottet noterar att regeringen i skrivelsen anmäler att

finansieringen för ett sådant deltagande under budgetåret

1994/95 är inrymt i de anslag under tredje huvudtiteln som

förelagts riksdagen i 1994 års budgetproposition. Utskottet

finner därför inte anledning att i nu aktuellt sammanhang

behandla den långsiktiga finansieringsfrågan.

Vänsterpartiet konstaterar i sin motion att någon strävan till

utvidgning av NATO inte kan skönjas i den syftesbeskrivning som

återges i regeringens skrivelse. Vänsterpartiet vill ändå att

regeringen i presentationsdokumentet klargör att svenska

insatser inom PFP avbryts om NATO utvidgas.

Sverige har, som regeringen påpekar i sin skrivelse, frihet

att själv bestämma omfattningen av sin medverkan.

Partnerskapsprogrammet gäller för viss tidsperiod, och ingen

automatik finns för att åtaganden skall kunna utsträckas utan

ömsesidig överenskommelse. Enligt utskottets mening föreligger

således tillräckliga garantier för en svensk handlingsfrihet.

Enligt utskottets uppfattning syftar samverkan inom PFP

entydigt till gemensamma militära och humanitära insatser med

stöd av FN:s och ESK:s mandat. Regeringsskrivelsen ger ingen

annan bild. Utskottet anser därför, till skillnad från

motionärerna i motion U7 (v), att det i presentationsdokumentet

är obehövligt med en ytterligare förklaring att samarbetet inte

generellt syftar till en harmonisering av militära enheter.

Utskottet konstaterar att ett svenskt deltagande i PFP kommer

att medföra nya uppgifter för försvarsmakten och för vissa

civila myndigheter, främst Statens räddningsverk. Militär och

civil personal kommer t.ex. att behöva placeras för tjänstgöring

i Bryssel. Svenska enheter för humanitära insatser och för

miljöåtgärder kan behöva samordna sin verksamhet med motsvarande

organ i andra länder. Svensk trupp -- befäl och värnpliktiga --

kommer att samöva med styrkor från grannländerna. I denna senare

fråga kommer, som regeringen framhåller i skrivelsen, inom kort

ett förslag att lämnas till riksdagen.

Sammanfattningsvis innebär en svensk medverkan i PFP, enligt

utskottets mening, att förutsättningarna för svenska FN- och

ESK-åtaganden kommer att förbättras genom förändrade och

fördjupade förberedelser. Ambitionsnivån höjs således i vårt FN-

och ESK-engagemang.

Stockholm den 19 april 1994

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson

(s), Wiggo Komstedt (m), Lars Ulander (s), Iréne Vestlund (s),

Gunhild Bolander (c), Ingvar Björk (s), Stig Grauers (m),

Christer Skoog (s), Robert Jousma (nyd), Sven Lundberg (s),

Henrik Landerholm (m), Britt Bohlin (s), Lotta Edholm (fp) och

Åke Carnerö (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Använda förkortningar

Bilaga 2

BNP Bruttonationalprodukt

DDR Östtysklande

ESK Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa

EU Europeiska unionen

FN Förenta nationerna

ICL International Law Commission

(FN:s kommission för internationell rätt)

MR Mänskliga rättigheter

MSC Military Staff Committee

(FN:s militära stabsutskott)

NACC Nordatlantiska samarbetsrådet

NATO North Atlantic Treaty Organization (Atlantpakten)

ODIHR Office for Democratic Institutions and Human Rights

(ESK-organ)

OSS Oberoende staters samvälde

PFP Partnership for Peace (Samverkan för fred)

SPDC FN:s generalförsamlings särskilda politiska och

avkoloniseringsutskott

START I Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic

Offensive Arms

START II Treaty on the Further Reduction and Limitation of

Strategic Offensive Arms

UNCED FN:s konferens om miljö och utveckling

Unprofor United Nations Protection Force

VEU Västeuropeiska unionen

Innehållsförteckning

1. Sammanfattning 1

2. Skrivelsen 1

3. Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av skrivelsen 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 2

4. Sammanfattning av skrivelsen, propositionen och

motionerna 4

4.1 Sammanfattning av regeringens skrivelse

1993/94:207 4

4.1.1 NATO-staternas erbjudande 4

4.1.2 Regeringens bedömning 5

4.1.3 Tänkbara svenska insatser 6

4.1.4 Kostnader för svenska insatser 7

4.2 Sammanfattning av propositionen (prop. 1993/94:100

bil. 4, s. 1--16) 7

4.2.1 Inledning 7

4.2.2 Förenta nationerna 11

4.2.3 FN:s fredsbevarande operationer 12

4.2.4 ESK 12

4.3 Sammanfattning av motionerna 13

4.3.1 Sammanfattning av motioner väckta med anledning

av regeringens skrivelse 1993/94:207 13

4.3.2 Sammanfattning av motioner väckta under allmänna

motionstiden 15

5. Utskottet 20

5.1 Frågor rörande Förenta nationerna och ESK 20

5.2 Svensk säkerhetspolitik 26

6. Hemställan 33

Bilaga 1 Försvarsutskottets yttrande 36

Bilaga 2 Använda förkortningar 42