Bet. 1993/94:UU19

Utrikesutskottets betänkande

1993/94:UU19

Nedrustning

Innehåll

1. Sammanfattning

2. Motionerna

4. Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga

Innehållsförteckning

1993/94

UU19

1. Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts

under den allmänna motionstiden 1994 och som tar upp frågor

rörande nedrustning.

Med anledning av flera motionsyrkanden anser utskottet att

regeringen bör ges till känna att Sverige i svar på en fråga

från Internationella domstolen bör klargöra att användning av

kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med internationell

rätt.

I flera motioner poängteras behovet av ett internationellt

förbud mot antipersonella minor. Försvarsutskottet har yttrat

sig över de motioner som tar upp denna fråga. Yttrandet om

antipersonella minor m.m. (1993/94:FöU8y) fogas till

betänkandet.

Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen

angående FN:s konvention om särskilt inhumana vapen bör klargöra

att ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor

utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem

användningen av minor ger upphov till. Sverige bör härvid lägga

förslag med syfte att få till stånd ett sådant förbud. Detta

anser utskottet skall ges regeringen till känna.

Till betänkandet fogas en reservation från Moderaterna och en

meningsyttring från Vänsterpartiet. Ett särskilt yttrande från

Folkpartiet är också bilagt betänkandet.

2. Motionerna

1993/94:U401 av Lena Klevenås m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om

förbud mot export av antipersonella minor samt av komponenter

därtill,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om

förbud mot import av antipersonella minor,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om

förbud av produktion i Sverige av antipersonella minor,

1993/94:U402 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om totalförbud för personminor.

1993/94:U403 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska initiativ i FN och ESK i syfte att

få till stånd minskade utgifter för militära rustningar och

motsvarande satsning på FN:s förebyggande åtgärder,

7. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om

en utvidgning av vapenregistret till en internationell regim för

begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln,

inkl. vapenproduktionen i enlighet med vad som anförts i

motionen,

8. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att

konventionen om biologiska vapen förstärks med nödvändig

verifikation samt arbetar för ett förbud mot radiologiska vapen,

inkluderande förbud mot angrepp av civila

kärnenergianläggningar,

9. att riksdagen begär att regeringen internationellt lägger

fram förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av

antipersonella minor eller komponenter till dessa samt aktivt

stödjer minröjning i de värst drabbade länderna,

10. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett

internationellt förbud mot antipersonella laservapen, mot

användning av FAE-vapen och att cluster bombs förs in i

konventionen om särskilt inhumana vapen,

11. att riksdagen begär att regeringen lägger förslag om

folkrättsligt bindande avtal om taktiska kärnvapen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att stödja lokala initiativ för att

avveckla provområdet vid Novaja Zemlja,

13. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett

fullständigt provstopp och i FN kräver en oberoende

internationell vetenskaplig undersökning om kärnvapenprovens

medicinska och miljömässiga konsekvenser,

14. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för ett

förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om svenskt agerande för

icke-spridningsfördragets förlängning och förstärkning av IAEA:s

kontrollsystem,

16. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till

förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

sin uppfattning att kärnvapenanvändning inte står i

överensstämmelse med internationell rätt,

18. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om

olagligförklarande av kärnvapnens användning i enlighet med vad

som anförts i motionen,

19. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om

ett obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium

och höganrikat uran,

20. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om

att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att ett

internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,

21. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt arbetar

för att militära resurser används för att rädda och återställa

miljön i enlighet med förslagen i FN-studien och motionen,

22. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-studiens

nationella förslag; göra upp en nationell aktionsplan för hur

militära resurser kan användas för miljön och tillse att

militären återställer den miljö de skadat.

1993/94:U404 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av att låta utreda förutsättningarna för en civil

multinationell övervakningscentral placerad på Gotland.

1993/94:U405 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att genteknologins framsteg inte används

för utvecklande av nya biologiska vapen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införandet av ett effektivt kontrollsystem

för att övervaka utvecklingen inom genteknologins område vad

gäller framställning av vapen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av reglerna för sekretess vid

skyddsforskning.

1993/94:U407 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges arbete i FN och ESK för att

begränsa vapenhandeln,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att få till

stånd offentlig redovisning av handeln med lätta vapen för

upprorsbekämpning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka för

internationellt förbud mot export av landminor,

1993/94:U409 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om totalt provstopp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lag om förbud mot kärnvapen på svenskt

territorium,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kärnvapen och internationell rätt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kärnvapenkrig av misstag.

1993/94:U410 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en plan för omställning från militär till

civil produktion,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationell vapenhandel.

1993/94:U413 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige som en del av sin

utrikespolitik verkar för en minskad svensk europeisk och

internationell vapenhandel,

1993/94:U415 av Maj Britt Theorin m.fl. (s, fp, c, kds, v)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kärnvapenanvändning inte

står i överensstämmelse med internationell rätt.

1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelsen av begränsning och kontroll av

den internationella vapenhandeln.

3. Sammanfattning av motionerna

I motion U401 (s) uppges att det sammanlagt har spritts

mer än 100 miljoner antipersonella minor i 62 av världens

länder. Värst drabbade av minor är länder i tredje världen.

Det uppges att Sverige har exporterat antipersonella minor och

komponenter till sådana alltsedan 1950-talet. Sveriges regering

har nu meddelat USA att man ämnar följa deras uppmaning om ett

treårigt moratorium för all export av antipersonella minor,

vilket i praktiken innebär att KMI stoppar exporten av mina FFV

013 under en treårsperiod.

Motionärerna menar (yrkande 1) att det finns skäl att

lagstifta mot tillverkning och export av dessa minor.

Om man stödjer ett internationellt exportstopp av

antipersonella minor bör man inte heller importera dessa vapen

från andra länder.

Sverige bör deklarera att man inte kommer att importera

antipersonella minor. Riksdagen bör därför (yrkande 2) hos

regeringen begära förslag till en lag om förbud mot import av

antipersonella minor. Riksdagen bör också begära förslag till en

lag om förbud av produktion i Sverige av antipersonella minor

(yrkande 3).

I motion U402 (c) framhålls att det fasansfulla med

personminor är att de finns kvar långt efter det att kriget

upphört och att de ofta orsakar värre skador i ett långt

perspektiv. Dessa minor hindrar återflyttning av flyktingar, de

förstör miljön och stora landområden blir obrukbara. En

uppmaning att sluta exportera minor är en början men löser inte

problemet.

År 1981 antogs en internationell konvention om inhumana vapen.

I ett tilläggsprotokoll till denna anges vissa inskränkningar i

hur minor får användas. Vid den uppföljningskonferens som

planeras under 1994 finns möjlighet att göra ändringar. Sverige

borde vid denna konferens föreslå ett totalförbud mot

tillverkning, handel och användning av personminor och liknande

vapen. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till

känna.

Den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) behandlar i

ett sammanhållet perspektiv frågor om fred och nedrustning.

I motionen anförs att rustningarna -- speciellt avseende

konventionella vapen, som beräknas svara för upp emot 90 % av

världens militära utgifter -- kräver mycket stora resurser.

Samtidigt eftersätts skriande sociala behov i både i-länder och

u-länder. Detta mönster har blivit än tydligare på grund av den

rådande ekonomiska krisen.

Sverige bör (yrkande 6) snarast ta initiativ såväl i ESK

som i FN i syfte att få till stånd minskade utgifter för

rustningar. Regeringen bör återkomma med förslag till ett

gemensamt internationellt agerande för en minskning av

militärutgifterna och motsvarande satsning på FN:s förebyggande

åtgärder.

FN har beslutat om ett begränsat frivilligt

vapenhandelsregister för tyngre vapen. Till detta har ett 80-tal

länder lämnat uppgifter.

Motionärerna ser detta som ett första steg mot en kontroll och

begränsning av den internationella vapenhandeln. Dels måste

registret göras obligtoriskt, dels omfatta alla slags

konventionella vapen, inte minst s.k. lättare vapen.

Enligt deras mening bör en internationell global regim under

FN, som omfattar både köpare och säljare, sättas upp med uppgift

att begränsa och kontrollera den internationella vapenhandeln.

För att vara heltäckande bör regimen vara obligtorisk och

omfatta också militär produktion, service och know-how.

Sverige bör i FN lägga förslag om en utvidgning av

vapenregistret till en internationell regim (yrkande 7).

Med erfarenhet från kemivapenkonventionen bör Sverige ta

initiativ till att konventionen om biologiska vapen förstärks

med nödvändig verifikation (yrkande 8).

Några radiologiska vapen existerar inte i sig, men ett

konventionellt angrepp eller kärnvapenangrepp på en civil

kärnkraftsanläggning skulle fungera som ett radiologiskt vapen.

Sverige har därför ställt kravet att ett förbud mot radiologiska

vapen också måste innehålla förbud mot angrepp på civila

kärnenergianläggningar.

Sverige bör, enligt motionen, ta initiativ för att åter få i

gång förhandlingarna i Genève om radiologiska vapen (yrkande

8).

Sverige har tidigare spelat en ledande roll i arbetet på att

få till stånd begränsningar i eller förbud mot användningen av

särskilt inhumana vapen. Detta arbete, framför allt när det

gäller landminor, måste aktivt fortsätta vid den särskilda

FN-konferens som äger rum 1994.

Minan som stridsmedel liksom olika metoder för att lägga ut

minor utvecklas i snabb takt. USA har 1993 förbjudit all export

av amerikanska landminor under tre år. FN har därefter enhälligt

beslutat uppmana regeringarna till ett icke tidsbegränsat

moratorium för export av minor.

Den svenska regeringen bör internationellt lägga fram förslag

om förbud mot tillverkning och försäljning av antipersonella

minor eller komponenter till dessa, om att ansvar för minröjning

också läggs på det land som tillverkat och exporterat dessa och

aktivt stödja minröjning i de värst drabbade länderna (yrkande

9).

Lasertekniken har redan fått en mycket vidsträckt militär

användning. Det är möjligt att med hjälp av laser medvetet,

permanent förstöra synen på människor.

Sverige bör verka för ett internationellt förbud mot

antipersonella laservapen (yrkande 10).

En annan kategori vapen med urskillningslös verkan är de s.k.

FAE-vapnen (Fuel Air Explosives).

FAE-vapnen kan sägas överlappa gapet mellan konventionella

vapen och de minsta "mikrokärnvapnen". FAE-vapnen skulle därmed

kunna bidra till att legitimera mikrokärnvapen.

Sverige bör ta initiativ till ett internationellt förbud mot

användning av FAE-vapen (yrkande 10).

Under kriget i Persiska viken förekom ett omfattande bruk av

s.k. multipelbomber. Ett stort antal små stridsdelar avges över

en mycket stor yta på kortast möjliga tid. Stridsmetoden innebär

att man avger eld mot stora ytor snarare än mot enskilda väl

definierade mål.

Sverige bör verka för ett internationllt förbud mot användning

av FAE-vapen och ta initiativ till att multipelbomber (cluster

bombs) förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen

(yrkande 10).

Målet är en kärnvapenfri värld, ett mål som inte längre är

orealistiskt. Genom ekonomiskt, politiskt, vetenskapligt,

kulturellt, teknologiskt och ekologiskt samarbete skapas ett

klimat där ett internationellt förbud mot kärnvapnen kan

förhandlas fram.

Förslagen som följer skall, enligt motionärerna, ses som steg

i en process som leder till en kärnvapenfri värld.

Bortdragandet av taktiska kärnvapen från militära förband och

fartyg, som USA och Ryssland genomfört, är mycket

betydelsefullt, men baseras på ensidiga icke formaliserade

utfästelser. Det är nu angeläget att dessa åtgärder kodifieras i

folkrättsligt bindande avtal.

Sverige bör därför ta initiativ till förslag om folkrättsligt

bindande avtal om taktiska kärnvapen (yrkande 11).

Vad gäller tidigare kärnvapenprov vid de sovjetiska

provområdena vid Novaja Zemlja, bör Sverige (yrkande 12)

utan att invänta ett provstopp, t.ex. inom ramen för det

påbörjade Barentssamarbetet, stödja pågående lokala

ansträngningar att omgående avveckla det nämnda provområdet och

medverka till att radiaksituationen klarläggs och att adekvata

åtgärder vidtas.

Det finns en vitt spridd oro för de hälso- och miljömässiga

effekterna av kärnvapenprov. FN:s kärnvapenstudie 1990 kunde

visa på en del medicinska och miljömässiga effekter av

kärnvapenprov och produktion av kärnvapen. Sverige bör

(yrkande 13) verka för ett fullständigt provstopp och i FN

kräva en oberoende, internationell, vetenskaplig undersökning av

kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga konsekvenser.

Ett annat näraliggande problem är utsläpp av radioaktiva ämnen

från kärnkraftsdrivna fartyg, vilka uteslutande är militära

fartyg bortsett från sex isbrytare.

Att förebygga framtida olyckor med kärnkraftsdrivna fartyg är

dock en militär fråga, som berör inte bara flaggstaterna utan

alla stater och som därför bör lösas i samband med andra

internationella militära frågor och nedrustningsfrågor.

Sverige bör (yrkande 14) verka i FN för ett förbud mot

kärnkraftsdrivna fartyg.

Icke-spridningsfördraget (NPT) är mycket viktigt. I det

avtalet förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en konkret

och verklig kärnvapennedrustning mot att icke-kärnvapenstater

förbinder sig att inte skaffa kärnvapen.

År 1995 kommer frågan om avtalets förlängning upp, och många

länder hävdar att om kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar

om ett fullständigt provstopp innan dess, kommer NPT-avtalet

inte att förlängas. Det viktigaste nu måste vara att förhindra

spridningen av kärnvapen till flera länder.

Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA:s

kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna fullt ut lever

upp till sina förpliktelser i NPT-avtalet. Sverige bör aktivt

arbeta för att NPT-fördraget förlängs efter 1995 (yrkande

15).

Kärnvapenfria zoner måste i dag ses som viktiga

nedrustningssteg genom att det främjar processen för en

kärnvapenfri värld.

Sverige bör (yrkande 16) ta initiativet till

förverkligandet av en nordisk kärnvapenfri zon snarast.

Säkerhet för framtiden kan inte bygga på tillit till

kärnvapen. Därför måste på lång sikt möjligheten till

kärnvapenanvändning elimineras.

Ett viktigt politiskt steg vore att folkrättsligt förbjuda

användning av kärnvapen.

Under 1980-talet framstod allt tydligare att staters

förhållanden till icke-användning av kärnvapen konstituerade en

begynnande process av sedvanerätt. Grunden för en ny lag,

sedvane- lika väl som avtalsbaserad, existerar redan.

Frågan om kärnvapenanvändningens laglighet har nu

aktualiserats genom att WHO vid sitt möte i maj 1993 med stor

majoritet beslöt att av Internationella domstolen i Haag begära

ett uttalande om kärnvapenanvändning kan anses vara i

överensstämmelse med internationell rätt.

Det råder enligt motionärernas mening ingen tvekan om att

kärnvapenanvändning utgör ett brott mot flera internationella

principer för att skydda civilbefolkningen i krigstid.

Den svenska regeringen bör dels klarlägga för Internationella

domstolen att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse

med internationell rätt (yrkande 17), dels lägga fram

förslag om olagligförklarande av användning av kärnvapen

(yrkande 18).

Ett annat viktigt område att få kontroll över är det material

som använts för kärnvapen, plutonium och höganrikat uran. Det

finns i dag ingen officiell internationell statistik.

Den svenska regeringen bör därför i FN lägga förslag om ett

obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium och

höganrikat uran (yrkande 19).

Åren efter andra världskriget diskuterades i FN på förslag av

USA att ställa kärnvapnen under internationell kontroll.

Avsikten var att förhindra en okontrollerbar

kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i planen bör nu tas upp till

förnyad diskussion med anledning av den nya situationen i

världen. En början kan göras genom att ett internationellt

kärnvapenregister i FN:s regi snabbt upprättas (yrkande 20).

Resurser som nu används för militära ändamål borde kunna

användas för att skydda, förbättra och återställa miljön. En

särskild FN-studie har genomförts under svenskt ordförandeskap,

vars eniga förslag fördes in i förberedelserna för UNCED.

Vid Riokonferensen aktualiserades rapporten i det svenska

talet, men inga konkreta förslag lades fram från svensk sida.

Motståndet mot att ta upp militären och miljön under UNCED var

stort. Med den nya administrationen i USA kan dock förändringar

förväntas.

Sverige bör i FN aktivt verka för att militära resurser

används för att rädda och återställa miljön i enlighet med

förslagen i FN-studien (yrkande 21) och fullfölja studiens

nationella förslag; göra upp en nationell aktionsplan för hur

militära resurser kan användas för miljön och tillse att

militären återställer den miljö de skadat (yrkande 22).

I motion U404 (c) föreslås att en multinationell

övervakning av Östersjön från en samordnad kontroll- och

ledningscentral byggs upp. En sådan åtgärd skulle förbättra

samarbetet mellan Östersjöländerna och sannolikt få till följd

att den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet

minskar. Gotland -- i centrum av Östersjön -- är den naturliga

och självklara platsen för lokaliseringen av en sådan central.

Den mycket snabba utvecklingen av biologiska stridsmedel och

de toxiner som i dag kan produceras med genteknik är oroande

framhålls det i motion U405 (kds). Under 1980-talet ökade

kopplingen mellan biotekniken och den militära forskningen och

tillämpningen markant.

Konventionen om förbud mot utveckling, framställning och

lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen

förbjuder forskning, utveckling och lagring av biologiska vapen.

Denna konvention är dock inte ett tillräckligt skydd enär den

exempelvis tillåter skyddsforskning på biologiska vapen. Enligt

motionen (yrkande 1) bör genteknologins framsteg inte få

användas för utvecklande av nya, biologiska vapen.

Tyvärr är mycket av skyddsforskningen hemlig. En motivering

för sekretessen är att inte oroa befolkningen och de egna

soldaterna. Reglerna rörande sekretessen för skyddsforskning

behöver ses över (yrkande 3).

Ytterligare ett problem är att ett effektivt kontrollsystem

saknas. Från svenskt håll har B- och toxinvapenkonventionen från

år 1972 länge kritiserats för sin brist på kontroll och

verifikationsprocedurer. Sverige bör nu (yrkande 2) verka

för införandet av ett effektivt kontrollsystem för att övervaka

utvecklingen inom genteknologins område vad gäller framställning

av vapen.

I motion U407 (v) sägs att regeringen blundar för

vapenhandelns destabiliserande följder. I stället bidrar den

till denna katastrofala utveckling genom att liberalisera den

svenska exporten av krigsmateriel. Vänsterpartiet anser att

arbetet för att begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift

för Sverige i FN och ESK (yrkande 7).

FN:s vapenregister upptar -- i likhet med SIPRI:s -- endast

tyngre vapen, sådana som används i krig mellan stater. I de inre

konflikterna används emellertid huvudsakligen lättare vapen för

upprorsbekämpning. De internationella vapenströmmarna bestående

av sådana vapen är betydligt svårare att kontrollera. Det är

utomordentligt angeläget att denna handel kartläggs för att få

stopp på spridningen av dessa oerhört dödsbringande vapen. Bland

dessa vapen finns exempelvis landminor vilka dödar och lemlästar

många år efter krigens slut.

Vänsterpartiet föreslår (yrkande 8) att Sverige i FN tar

initiativ till offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta

vapen. I den påbörjade översynen av de internationella reglerna

för användning av landminor (Landmines Protocol) skall Sverige

verka för förbud av export av sådana minor (yrkande 9).

I motion U409 (fp) konstateras att nedrustningskonferensen

i Genève (CD) sedan många år har haft frågan om ett totalt stopp

för kärnvapenprov på sin dagordning.

Därför är det, enligt motionärerna, glädjande att FN:s

generalförsamling beslutat att reella förhandlingar nu äntligen

skall tas upp i CD. Sverige bör med all kraft verka för att

dessa förhandlingar skall bli framgångsrika. Sverige kan bidra

med expertis och erbjuda sina tjänster vad gäller övervakning av

ett förbud (yrkande 1).

Det finns i dag ingen lag som förbjuder kärnvapen på svenskt

territorium. Riksdagen bör stifta en lag om ett sådant förbud

(yrkande 2). Inte minst med tanke på att Sverige vid ett

eventuellt medlemskap i Europeiska unionen kan komma att ingå i

ett gemensamt försvar där kärnvapen ingår, är det högst

angeläget att en sådan lag kommer till stånd.

Även om det för de flesta är uppenbart att bruk av kärnvapen

är ett brott mot mänskligheten kan det vara av betydelse att

också få detta prövat i Internationella domstolen. Frågan kommer

att återkomma till FN:s generalförsamling, och då bör Sverige

rösta för en sådan prövning (yrkande 3).

Det finns all anledning att frågan om kärnvapenkrig av misstag

tas på allvar och förs in i diskussionerna om kärnvapen. Detta

bör enligt yrkande 3 ges regeringen till känna.

I motion U410 (fp) erinras om att Inga Thorsson hade

ansvaret för en utredning, som var en uppföljning av ett beslut

i FN, om möjligheterna till omställning från militär till civil

produktion. Resultatet presenterades 1984 i betänkandet Med

sikte på nedrustning. Tyvärr har den inte kommit till den

användning som den var avsedd för. Regeringen bör ta initiativ

till en plan för omställning från militär till civil produktion

(yrkande 2).

Den internationella vapenhandeln bör omfattas av större

kontroll än hittills. I december 1991 antog FN:s

generalförsamling en resolution om ett centralt register för

export av konventionella vapen. Förslaget bygger på en

frivillig medverkan. Dessutom avses endast konventionella vapen,

medan kärnvapen, kemiska och biologiska vapen exkluderas. Själva

vapenproduktionen undantas också. Till sist borde det också ingå

en uttalad strävan att minska omfattningen av krigsmateriel.

Sverige borde verka för att resolutionen kompletteras på dessa

punkter (yrkande 3).

I motion U413 (s) framhålls att Sverige på det

internationella planet aktivt bör verka för en restriktiv

vapenexportpolitik. Riksdagen bör (yrkande 1) som sin mening

ge regeringen detta till känna.

Redan 1961 deklarerade FN:s generalförsamling med stor

majoritet att användning av kärnvapen skulle vara ett brott mot

FN:s stadga och ett brott mot mänskligheten, påpekas det i

motion U415 (s, fp, c, kds, v).

Vid sitt möte i maj 1993 antog WHO med klar majoritet en

resolution som begär ett yttrande från Internationella domstolen

om huruvida användning av kärnvapen av en stat i krig eller i

annan väpnad konflikt mot bakgrund av deras medicinska och

miljömässiga effekter är ett brott mot internationell rätt.

Internationella domstolen har mottagit denna begäran och har nu

vänt sig till medlemsstaterna för att de skall redovisa sina

synpunkter senast den 10 juni 1994.

Motionärerna kan inte identifiera någon situation när

användning av kärnvapen skulle kunna vara tillåten under

internationell rätt. Det råder enligt deras mening ingen tvekan

om att kärnvapenanvändning utgör ett brott mot internationella

principer för att skydda civilbefolkningen i krigstid. Det är

därför, enligt motionärerna, självklart att den svenska

regeringen för Internationella domstolen klargör att användning

av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell

rätt.

I partimotionen Sf622 (v) anförs att ett stort ansvar

vilar på det internationella samfundet att begränsa

vapenhandeln.

4. Utskottet

4.1 Kärnvapen och folkrätten

I motionerna U403 (s) yrkandena 17 och 18, U409 (fp) yrkande 3

och U415 (s, fp, c, kds, v) behandlas olika aspekter av

kärnvapenanvändning och internationell rätt. Motionärerna kräver

dels att riksdagen som sin uppfattning skall ge regeringen till

känna att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med

internationell rätt, dels att Sverige i FN skall lägga fram ett

förslag om olagligförklarande av kärnvapnens användning.

Som påpekas i flera av motionerna har frågan om

kärnvapenanvändningens laglighet nu aktualiserats genom att WHO

vid sitt möte i maj 1993 med stor majoritet beslöt att av

Internationella domstolen i Haag begära ett uttalande om

kärnvapenanvändning skulle vara i överensstämmelse med

internationell rätt. Den svenska regeringen bör, enligt

motionärerna, i ett yttrande till Internationella domstolen

klarlägga att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse

med internationell rätt.

Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat

frågor om kärnvapen och folkrätten. Så skedde exempelvis i

närmast föregående nedrustningsbetänkande (bet. 1992/93:UU19) i

anledning av partimotionen 1992/93:U404 (s), vari bl.a. begärdes

att Sverige i FN skulle framlägga ett förslag om

olagligförklarande av kärnvapnens användning.

Ett förbud mot användning av kärnvapen och den därmed nära

sammanhängande frågan om icke-första-användning har under en

lång följd av år stått på dagordningen i internationella

nedrustningsfora (bl.a. i FN:s generalförsamling) utan att i sak

kunna föras framåt. De stora kärnvapenmakterna har nu i stället

valt en metod i den kärnvapennedrustning som äntligen inletts,

innebärande successiva minskningar i arsenalerna. Utskottet ser

det som väsentligt att dessa ansträngningar, som under senare år

medfört påtagliga framsteg, stöds och uppmuntras.

Därmed anser utskottet motionerna U403 (s), yrkande 18, och

U409 (fp), yrkande 3, besvarade.

I sitt anförande inför generalförsamlingen vid FN:s

40-årsjubileum 1985 tog statsminister Palme upp frågan om bruk

av kärnvapen. Han sade därvid bl.a. följande: "Vi bör överväga

möjligheten att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen

som en del i en process som leder till allmän och fullständig

nedrustning."

I ett anförande inför FN:s generalförsamlings extra möte om

nedrustning sommaren 1988 tog statsminister Carlsson ånyo upp

den från svensk sida tidigare framförda tanken på förbud mot

kärnvapenanvändning. Han erinrade därvid bl.a. om de

folkrättsliga begränsningar som redan existerar i fråga om

kärnvapenanvändning. Han anförde vidare som den svenska

regeringens uppfattning att det skulle vara av stor betydelse

att träffa ett avtal om förbud mot användning av kärnvapen.

Samtidigt underströk Ingvar Carlsson att ett sådant avtal måste

stödjas av konkreta nedrustningsåtgärder på alla områden, inkl.

både kärnvapen och konventionella vapen.

Utskottet vill åter uttrycka sitt stöd för sådana insatser som

kan förhindra användning av kärnvapen. Det spörsmål som WHO

ställt till Internationella domstolen i Haag avser innehållet i

gällande folkrätt men får självklart politisk effekt. Sverige

har, i likhet med andra medlemsstater, givits tillfälle att

framföra sina synpunkter i denna rättsfråga. Utskottet

förutsätter att regeringen utnyttjar denna möjlighet.

Utskottet konstaterar att det, som nämnts ovan, från svensk

sida otvetydigt deklarerats att folkrättsliga begränsningar

existerar i fråga om kärnvapenanvändning.

Alltsedan sekelskiftet har det inom den internationella rätten

existerat en princip om att krigförande inte har en oinskränkt

rätt att välja stridsmedel eller stridsmetoder. Enligt

utskottets uppfattning skulle användning av kärnvapen begränsas

av de sedvanerättsliga distinktions- och

proportionalitetsprinciperna.

Enligt distinktionsprincipen är det förbjudet att attackera en

civilbefolkning eller civil egendom. Vid en attack mot ett

militärt mål får inte oproportionerligt stora skador tillfogas

civilbefolkningen eller civil egendom.

Utskottet konstaterar även att det existerar en

proportionalitetsprincip inom FN-stadgans folkrätt. Repressalier

som är oproportionerliga i jämförelse med den föregående

provokationen är förbjudna. Det torde vara svårt att förena

denna princip med att använda kärnvapen som en repressalie mot

en attack med konventionella stridsmedel.

Regeringen bör därför, enligt utskottets uppfattning, klargöra

i sitt svar till Internationella domstolen att användning av

kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med internationell

rätt. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottet föreslår således att riksdagen i anledning av motion

U403 (s), yrkande 17, och motion U415 (s, fp, c, kds, v) som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Utskottet konstaterar att Internationella domstolen vid

utövandet av sina rådgivande befogenheter skall följa de

bestämmelser i sin stadga som gäller vid tvistemål i den mån

domstolen anser dem tillämpliga (Stadga för Internationella

domstolen, kapitel IV, artikel 68). De bestämmelser som åsyftas

återfinns i stadgans kapitel II, artikel 38, punkt 1, vilken har

följande lydelse.

"Domstolen, vars uppgift är att i överensstämmelse med

internationell rätt avgöra sådana tvister, som hänskjutas till

densamma, skall tillämpa:

a) allmänna eller speciella internationella överenskommelser,

vilka fastställa av de tvistande staterna uttryckligen erkända

regler;

b) internationell sedvänja, utgörande bevis för en allmän

praxis, godtagen såsom gällande rätt;

c) allmänna, av de civiliserade folken erkända

rättsgrundsatser;

d) med förbehåll för bestämmelsen i artikel 59 rättsliga

avgöranden och de olika ländernas mest sakkunniga författares

lärosatser, såsom hjälpmedel för fastställande av gällande

rätt."

(Artikel 59 säger att domstolens beslut är bindande endast för

de tvistande parterna och i fråga om det mål, som avdömts.)

Utskottet utgår från att regeringen vid utarbetandet av sitt

svar till Internationella domstolen noga beaktar vad som utifrån

de i stadgans artikel 38 nämnda riktlinjerna kan andragas som

skäl för att användande av kärnvapen i krig eller annan väpnad

konflikt, beaktande dessa vapens medicinska och miljömässiga

effekter, skulle utgöra ett brott mot den användande statens

skyldigheter enligt internationell lag, inkluderande WHO:s

stadga.

Utskottet är medvetet om att olika uppfattningar råder om vad

som enligt folkrätten kan läggas till grund för ett

ställningstagande rörande kärnvapenanvändning. Utskottet vill i

detta sammanhang dock fästa regeringens uppmärksamhet på några

argument -- utöver de ovan anförda -- för att

kärnvapenanvändning skulle stå i strid mot internationell lag,

vilka förekommit i den internationella diskussionen bland

folkrättsjurister. Det rör sig i dessa fall främst om vad som

kan betecknas som allmänna, av de civiliserade folken erkända

rättsgrundsatser.

Haag-konventionerna innebär att neutrala staters territorier

är okränkbara. Radioaktivt nedfall, men även andra effekter av

kärnvapenanvändning i väpnade konflikter, gör emellertid inte

halt vid neutrala staters gränser. Kärnvapenanvändning skulle

därför i flertalet fall komma att innebära ett brott mot dessa

konventioner.

Användandet av vapen som orsakar onödigt lidande måste anses

vara förbjudna. Det var i enlighet med detta synsätt som

exempelvis kodifierandet av förbudet mot dum-dum-kulor skedde.

Effekterna av radioaktiv strålning till följd av

kärnvapenanvändning åstadkommer onödigt lidande, inte bara för

utomstående som direkt drabbas utan, till följd av bl.a.

genetiska skador, också för kommande generationer.

Enligt en etablerad grundsats, uttryckt bl.a. i deklarationen

från FN:s miljökonferens 1972, föreligger hinder för användandet

av vapen som orsakar omfattande, långvarig och allvarlig skada

på miljön. I den nämnda deklarationen uttrycks detta sålunda:

"Man and his environment must be spared the effects of nuclear

weapons."

Redan Hugo Grotius framhöll att det enligt folkrätten är

förbjudet att döda någon med hjälp av gifter. Principen om

förbud mot toxiska vapen är i vissa avseenden också kodifierad

(framförallt genom 1925 års Genève-konvention). Vissa

restprodukter av kärnvapenanvändning är otvivelaktigt att

betrakta som toxiska.

Utskottet utgår från att dessa och andra överväganden som

framförts i den internationella, juridiska diskussionen samt

innehållet i existerande allmänna internationella

överenskommelser tas i beaktande.

4.2 Icke-spridningsfördraget (NPT)

I den socialdemokratiska partimotionen (U403, yrkande 15)

föreslås att Sverige aktivt bör verka för en förlängning av NPT

efter 1995 och att IAEA:s kontrollsystem förstärks.

Icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT), som

trädde i kraft 1970 har hittills undertecknats av 163 stater. År

1995 skall beslutas om NPT:s förlängning.

Sverige anser att ett stärkande av NPT är en av de mest

centrala frågorna på den internationella nedrustningsagendan och

kommer bl.a. att fortsätta att verka för en förlängning för alla

stater, liksom för att ytterligare stater ansluter sig till

fördraget.

Sverige har under förra året tillsammans med övriga nordiska

länder gjort uppvaktningar i 24 stater som ännu ej anslutit sig

till NPT i syfte att förmå dem att ansluta sig. Vidare har de

nordiska länderna uppvaktat 56 NPT-stater som ännu inte slutit

kontrollavtal med IAEA, vilket de är skyldiga att göra enligt

NPT.

Många länder har traditionellt knutit frågan om en förlängning

av NPT till bristen på framsteg när det gäller

kärnvapenstaternas åtaganden i NPT om nukleär nedrustning

(artikel VI) liksom i provstoppsfrågan. De båda stora

kärnvapenstaterna har emellertid sedan sommaren 1991 inlett en

process i överensstämmelse med sina förpliktelser enligt artikel

VI i NPT, senast manifesterad genom undertecknandet av

START 2-avtalet.

En förutsättning för att NPT skall kunna fungera

tillfredsställande är att fördragets efterlevnad effektivt kan

kontrolleras genom IAEA:s kontrollverksamhet (safeguards). Bl.a.

har IAEA:s inspektioner i Irak på uppdrag av FN:s säkerhetsråd

visat på behovet av att förstärka IAEA:s safeguards. Det räcker

inte med att IAEA inspekterar de anläggningar som de

NPT-anslutna staterna själva har deklarerat. Kontrollen måste

omfatta all relevant kärnteknisk verksamhet. Sverige har sedan

många år arbetat aktivt för en förstärkning av

safeguardssystemet och även pekat på behovet av förstärkt

finansiering av verksamheten.

Utskottet har tidigare, senast i betänkandet 1992/93:UU19,

påpekat att arbetet med förhindrande av kärnvapenspridning är en

av de mest centrala frågorna på den internationella

nedrustningsagendan. Denna bedömning kvarstår.

Utskottet menar mot denna bakgrund att en förlängning av

NPT-avtalet är utomordentligt angelägen, liksom att alla stater

ansluter sig till fördraget.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige även

fortsättningsvis aktivt bör verka för en förstärkning av IAEA:s

kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp till sina

förpliktelser enligt NPT-avtalet.

Därmed får motion U403 (s) yrkande 15 anses besvarat.

4.3 Fullständigt provstoppsavtal m.m.

I partimotionen U403 (s) yrkande 13 begärs att regeringen

verkar för ett fullständigt provstopp och i FN kräver en

oberoende internationell vetenskaplig undersökning om

kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga konsekvenser. Också

i motion U409 (fp) yrkande 1 krävs ett fullständigt provstopp.

Utskottet anser, i likhet med vad det framhållit i en rad

tidigare betänkanden, att ett fullständigt provstopp är en

väsentlig och central nedrustningsfråga. Ett internationellt

avtal som förbjuder alla kärnsprängningar är ett viktigt medel i

icke-spridningsansträngningarna.

Utskottet konstaterar, att Sverige sedan många år har ägnat

stor uppmärksamhet åt försöken att få till stånd ett avtal om

fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTBT).

Ansträngningarna har sedan 1960-talet koncentrerats till

förhandlingarna vid Nedrustningskonferensen i Genève (CD). I

juli 1991 presenterade Sverige i CD ett fullständigt

avtalsförslag. Den 18 mars 1993 aktualiserade Sverige detta

förslag men med den betydande skillnaden att alla

kärnsprängningar, även s.k. fredliga kärnsprängningar, föreslås

förbjudna. Det presenterades i juni 1993 vid

Nedrustningskonferensen i Genève. I december 1993 presenterade

Sverige detaljerade förslag om hur efterlevnaden av ett förbud

kan kontrolleras. Bl.a. föreslås att IAEA skall få ansvaret för

verifieringen.

Det svenska förslaget har föranlett ingående kommentarer och

förslag från ett antal stater. Sveriges förslag innehåller den

enda fullständiga avtalstext som hittills presenterats vid

Nedrustningskonferensen och utgör fortfarande underlag för

förhandlingarna.

Sverige var vid höstens generalförsamling i FN, liksom

tidigare under en lång följd av år, medförslagsställare till

resolutionen om kärnvapenprovstopp.

Enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) räknas

fem stater -- USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina

-- som erkända kärnvapenstater. Dessa har samtliga tillverkat

och sprängt en kärnladdning före 1967. Ryssland har i detta

sammanhang efterträtt Sovjetunionen. Av övriga stater, som

bildats efter Sovjetunionens upplösning, har Vitryssland,

Kazakstan och Ukraina kärnvapen på sina territorier. Vitryssland

tillträdde NPT i februari 1993 och Kazakstan nyligen. Ukraina

har hittills inte velat underteckna fördraget utan kopplat

frågan om NPT-tillträde till andra frågor, bl.a. till ersättning

för att ge upp sitt kärnvapeninnehav. Sydafrika, som tillträdde

NPT 1991, har under 1993 deklarerat att man haft sex

kärnladdningar men att dessa nu förstörts. Indien genomförde

1974 en s.k. fredlig kärnsprängning. Denna skedde efter 1967,

varför landet inte kan göra anspråk på att vara kärnvapenmakt i

NPT:s mening.

Fyra av de fem erkända kärnvapenstaterna gör för närvarande

tillfälliga uppehåll med sina prov. USA har tidigare i år

förlängt sitt moratorium till september 1995.

Ryssland och Frankrike har förlängt sina moratorier på

motsvarande tid.

Storbritannien vill ha kvar möjligheten till provsprängningar

men tvingas för närvarande göra uppehåll, eftersom man är

beroende av att genomföra eventuella sprängningar i USA.

Kina har inte redovisat sina planer men genomförde en

provsprängning i oktober 1993.

Den tekniska utvecklingen har visat att ett provstopp inte är

en fullständig garanti mot spridning av kärnvapen till nya

länder, eller mot att kärnvapenmakterna utvecklar mera

sofistikerade vapen. Det faktum att ett land inte företagit en

provsprängning är inte ett avgörande bevis för att det inte har

kärnvapenkapacitet.

Som utskottet understrukit i en rad betänkanden (senast i bet.

1992/93:UU19) är det angeläget att kärnvapenprovens effekter på

hälsa och miljö undersöks noggrant.

Sverige deltar aktivt i det arbete som bedrivs inom FN:s ram

för att kartlägga effekterna av joniserande strålning från

radioaktivt material. Detta arbete bedrivs framför allt inom

ramen för FN:s vetenskapliga kommitté för att studera effekterna

av strålning (UNSCEAR). Vidare har Världshälsoorganisationens

studie om effekterna av ett kärnvapenkrig fortfarande hög

aktualitet.

I det klimat av kärnvapennedrustning som nu råder synes det

bli allt lättare för forskare att få tillgång till material om

kärnvapenprovens effekter på hälsa och miljö. Ett första krav

måste vara en uppmaning till kärnvapenstaterna att göra sitt

material tillgängligt för internationella organ och forskare

världen över.

Utskottet förutsätter att regeringen aktivt deltar i den

fortsatta internationella diskussionen i denna fråga och därvid

tar de egna initiativ som enligt regeringens bedömning kan vara

motiverade.

Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 13 och U409 (fp)

yrkande 1 anses besvarade.

I partimotionen U403 (s) yrkande 12 hemställs att regeringen

stödjer lokala initiativ för att avveckla området för

kärnvapenprov vid Novaja Zemlja.

Från svensk sida har man med oro noterat spridningen av

radioaktiva ämnen i detta område och följer uppmärksamt

utvecklingen.

Avveckling av det f.d. sovjetiska provområdet på Novaja Zemlja

bör, enligt utskottets uppfattning, vara en fråga för

Barentsrådets kärnsäkerhetsgrupp, när denna inleder sitt arbete.

Utskottet menar att en avveckling av provområdet vid Novaja

Zemlja även ur nedrustningssynpunkt är mycket angelägen. Den

tidigare Sovjetunionen hade i princip endast två områden för

sina kärnvapenprov: Novaja Zemlja och Semipalatinsk. Det

sistnämnda området ingår i det numera självständiga Kazakstan

och har avvecklats som provområde. Det enda provområde som

återstår för Ryssland, om detta land skulle vilja återuppta

kärnsprängningar, vore Novaja Zemlja.

Därmed får motion U403 (s) yrkande 12 anses besvarad.

4.4 Kärnvapen- och plutoniumregister m.m.

I motion U403 (s) yrkande 20 föreslås att alla kärnvapen

ställs under internationell kontroll och att ett internationellt

kärnvapenregister upprättas. I samma motion yrkande 19 hemställs

att regeringen i FN lägger fram förslag om ett obligatoriskt

register över varje lands lager av plutonium och höganrikat

uran.

Utskottet konstaterar inledningsvis att antal och typer av

kärnvapen i de fem erkända kärnvapenmakternas arsenaler numera

är väl kända.

Fokus har i stället alltmer flyttats till frågorna om

spridning av kärnvapen till stater utanför kretsen av erkända

kärnvapenstater. En rad stater står vid tröskeln för

kärnvapeninnehav. Detta förhållande, som mera ingående beskrivs

på annan plats i föreliggande betänkande, har dramatiskt

illustrerats i fallet Irak. I detta sammanhang konstaterar

utskottet med oro att Nordkorea inte uppfyllt sina åtaganden i

enlighet med kontrollavtalet med IAEA i anslutning till NPT.

Rysslands president, Jeltsin, har tidigare presenterat ett

förslag om internationell kontroll av hela den nukleära

produktions- och användningscykeln i syfte att förhindra

spridning. Sedermera har också president Clinton presenterat ett

förslag om ett internationellt förbud mot tillverkning av

klyvbart material för vapenändamål (s.k. cut-off) i syfte att

förhindra spridning. Detta förslag studeras för närvarande av

det internationella samfundet och skall ses i samma sammanhang

som övriga förslag om förstärkning av icke-spridningsavtalet och

en utökad roll för IAEA. Utskottet har inhämtat att Sverige,

inom ramen för kommande förhandlingar om ett avtal beträffande

s.k. cut-off, kommer att föreslå att också tillverkning av den

tunga väteisotopen tritium, som visserligen inte räknas som

klyvbart material men har betydelse vid kärnvapenproduktion, tas

upp i förhandlingarna.

Utskottet utgår från, vilket också anförts tidigare (bet.

1992/93:UU19), att regeringen kontinuerligt följer

utvecklingen främst vad avser möjligheten till internationellt

stöd för ett kärnvapenregister. Utskottet noterar i sammanhanget

att SIPRI bedriver ett arbete med att inventera

plutoniuminnehav.

FN:s generalförsamling antog hösten 1993 utan omröstning och

med en bred medförslagsställarkrets, däribland Sverige, en

resolution om förbud mot tillverkning av klyvbart material för

kärnvapenändamål. Resolutionen uppmanar bl.a. till förhandlingar

"i lämpligaste internationella forum" och ett internationellt

avtal i denna fråga. Vidare uppmanas IAEA att inleda studier om

hur efterlevnaden av ett förbud lämpligast bör kontrolleras. För

att ett sådant avtal skall få avsedd verkan torde staternas

innehav av klyvbart material behöva deklareras.

Internationell övervakning av plutonium och höganrikat uran

för kärnvapenändamål har under lång tid behandlats inom IAEA. I

dessa överläggningar har Sverige deltagit aktivt. Genom den ovan

nämnda FN-resolutionen har frågan fått förnyad aktualitet. Genom

ett avtal om förbud mot tillverkning av klyvbart material för

vapenändamål kommer ökade krav att ställas på deklaration och

kontroll av existerande lager av plutonium och höganrikat uran.

Utskottet har inhämtat att regeringen är beredd att aktivt verka

för sådana deklarationer och kontroller. Utskottet utgår från

att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen.

Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkandena 19 och 20

besvarad.

4.5 Taktiska kärnvapen

I partimotionen U403 (s) yrkande 11 föreslås att regeringen

lägger fram förslag till folkrättsligt bindande avtal om

taktiska kärnvapen.

I och med att Förenta staterna år 1991 initierade ett

tillbakadragande av ett visst antal flygburna bomber och att en

stor del av dessa vapen skulle förstöras samt att Sovjetunionen

svarade med en deklaration om att motsvarande åtgärder skulle

vidtas beträffande de sovjetiska vapnen kom samtliga sjöbaserade

taktiska kärnvapen att tas bort från fartygen.

Utfästelserna om åtgärder på det marina området i det

amerikanska initiativet kan ses som en bekräftelse på den

förändring som ägt rum i de globala styrkeförhållandena. Marin

kärnvapennedrustning blev möjlig därför att vapnen inte längre

svarade mot något sovjetiskt hot.

I oktober 1993 inleddes en total översyn av den amerikanska

kärnvapendoktrinen. Detta arbete skall avslutas med en rapport

under våren 1994. Studien kan komma att leda till att NATO

ändrar sin försvarsdoktrin och att såväl betydelsen av som

antalet taktiska kärnvapen i Europa minskar.

Enligt utskottets uppfattning bör frågan om behovet av ett

avtal om taktiska kärnvapen bedömas när effekterna av

stormakternas åtgärder på området klarnat.

Därmed får motion U403 (s) yrkande 11 anses besvarad.

4.6 Kärnvapenfri zon i Norden m.m.

I den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) yrkande 16

föreslås att Sverige tar initiativ till förverkligandet av en

kärnvapenfri zon i Norden. Motion U409 (fp) yrkande 2 kräver att

riksdagen stiftar en lag om förbud mot kärnvapen på svenskt

territorium.

Genom ett beslut av de nordiska utrikesministrarna tillsattes

år 1987 en nordisk ämbetsmannagrupp med uppdrag att studera

förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ämbetsmannagruppen presenterade en rapport i mars 1991. I

rapporten konstateras bl.a. att frågan om en nordisk zon måste

ses i ett bredare europeiskt sammanhang och att Europa söker sig

ett nytt säkerhetspolitiskt mönster.

Den nordiska ämbetsmannagruppen fick av utrikesministrarna i

uppdrag att fortsätta att mötas. Den nordiska kretsen håller

fortlöpande konsultationer i frågan. Utskottet utgår mot denna

bakgrund från att det finns en hög beredskap för att snabbt

kunna aktualisera frågan om en kärnvapenfri zon om så anses

lämpligt mot bakgrund av det allmänna säkerhetspolitiska läget.

Därmed får motion U403 (s) yrkande 16 anses besvarad.

I lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)

stadgas om innehav m.m. av kärnämnen på svenskt territorium.

Enligt utskottets uppfattning är denna lag tillfyllest för de

syften motionärerna önskar uppnå med motion U409 (fp).

Med det anförda anser utskottet motion U409 (fp) yrkande 2

besvarad.

4.7 Marin kärnkraft

I den socialdemokratiska motionen U403 (s) yrkande 14

framhålls att det är angeläget att införa internationella

säkerhetsnormer för alla kärnkraftsdrivna fartyg -- även

militära. Motionärerna yrkar att riksdagen begär att regeringen

i FN verkar för ett förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg.

Utskottet har tidigare (senast i bet. 1992/93:UU19)

konstaterat att det hittills har visat sig svårt att få

internationellt stöd för olika förslag beträffande ökad

kärnsäkerhet för sjöburna reaktorer. Ett problem är att det

saknas ett regelrätt internationellt forum där militärt

utnyttjande av kärnkraft kan diskuteras.

Hösten 1990 försökte Island, med svenskt stöd, att ta upp

frågan om kärnkraftsdrivna fartyg i FN:s generalförsamling (som

ett miljöärende i andra utskottet). Något officiellt isländskt

förslag kunde dock inte läggas fram då tillräckligt stöd

saknades.

Utskottet konstaterar att Sverige senast tog upp frågan om

kärnkraftsdrivna fartyg vid Internationella atomenergiorganets

(IAEA:s) generalkonferens 1992. På nordiskt initiativ antog

generalkonferensen 1990 en resolution i frågan om

säkerhetsriktlinjer för civila kärnkraftsdrivna fartyg. IAEA:s

uppdrag är att i samråd med den internationella

sjöfartsorganisationen (IMO) undersöka behovet av en revidering

av existerande internationella säkerhetsriktlinjer för

kärnkraftsdrivna kommersiella fartyg och möjligheterna att

utsträcka dessa riktlinjer till alla slags civila fartyg.

Enligt sin stadga har IAEA endast mandat att behandla civil

användning av kärnkraft. Eftersom de militära reaktorerna är

kraftkällor för krigsfartygen och inte utgör en del av fartygens

beväpning saknas, som antytts ovan, ett lämpligt internationellt

forum för frågan. Denna typ av reaktorer har tidigare aldrig

tagits upp i bilaterala eller andra nedrustningssammanhang. Vid

det nordiska utrikesministermötet på Svalbard i augusti 1992

underströks emellertid behovet av förebyggande arbete för att

förhindra kärnolyckor. Därvid betonades vikten av effektiva

åtgärder för att öka säkerheten också beträffande militära

reaktorer, bl.a. för att förhindra ytterligare olyckor med

atomubåtar.

Frågan om säkerhet i samband med marint utnyttjande av

kärnkraft är av stor betydelse. Utskottet utgår därför ifrån att

regeringen även fortsättningsvis aktivt verkar internationellt

för att befrämja säkerhet avseende fartygsburna kärnreaktorer

och för att bemästra de problem som är förknippade med sjunkna

kärnreaktorer och internationella säkerhetsnormer för

kärnkraftsdrivna fartyg.

Därmed får motion U403 (s) yrkande 14 anses besvarad.

4.8 Kärnvapenkrig av misstag

I motion U409 (fp) yrkande 3 krävs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att det finns all anledning att

frågan om kärnvapenkrig av misstag tas på allvar och förs in i

diskussionerna om kärnvapen.

Utskottet konstaterar att frågan om kärnvapenkrig av misstag

uppmärksammats mycket tidigt. Det klassiska exemplet på åtgärd

är överenskommelsen om inrättandet av den s.k. heta linjen

mellan Moskva och Washington. Upplösningen av det tidigare

Sovjetunionen och den därav följande uppkomsten av nya

kärnvapenmakter har tillfört frågan en ny dimension. Betydande

ansträngningar läggs ned på att i det uppkomna läget vidta nya

åtgärder för att minska riskerna för såväl kärnvapenspridning

som kärnvapenkrig av misstag. På det multilaterala området är

inte minst ESK:s arbete av betydelse härvidlag.

Därmed anser utskottet motion U409 (fp) yrkande 4 besvarad.

4.9 Biologiska och radiologiska vapen, verifikationsfrågor

m.m.

I motion U404 (c) föreslås att en utredning tillsätts för att

granska förutsättningarna för en civil, multinationell

övervakningscentral placerad på Gotland. Utskottet avstyrkte

under föregående riksmöte (bet. 1992/93:UU19) en i allt

väsentligt likalydande motion från samma motionär. Utskottet

vidhåller sitt ställningstagande.

Därmed avstyrks motion U404 (c).

I partimotionen U403 (s) yrkande 8 (delvis) föreslås att

regeringen tar initiativ till att konventionen om biologiska

vapen förstärks med nödvändig verifikation.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang konstaterat att 1972

års konvention mot biologiska vapen (B-vapenkonventionen) saknar

ett adekvat verifikationssystem.

Erfarenheter från bl.a. Gulfkriget 1990--1991 har visat på

betydelsen av att B-vapenkonventionen förstärks med

verifikationsföreskrifter. Ett sådant arbete har inletts genom

den s.k. VEREX-processen. Ett utkast till ett protokoll om

verifikation av konventionen har utarbetats. Sverige har aktivt

deltagit i denna process. En konferens som syftar till att

granska utkastet till verifikationsprotokoll kommer att hållas i

september 1994. Sverige kommer att verka för att konventionen

inom en snar framtid kommer att kompletteras med ett effektivt

verifikationssystem.

Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkande 8 besvarad i

berörd del.

I partimotionen U403 (s) yrkande 8 (delvis) krävs också ett

förbud mot radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp

på civila kärnenergianläggningar.

Enligt utskottets uppfattning har frågan om radiologiska vapen

och angrepp på civila kärnkraftsanläggningar en hög

angelägenhetsgrad för Sverige eftersom flera

kärnkraftsanläggningar finns lokaliserade i vår omedelbara

närhet. Sverige har i Nedrustningskonferensen i Genève arbetat

för att få till stånd en konvention mot radiologiskt orsakad

massförstörelse. Frågans sakbehandling har dock blivit lidande

på grund av diskussioner om lämpligt förhandlingsforum. Den

närmare bakgrunden till forumproblemet finns redovisad i

utskottets föregående nedrustningsbetänkande (bet. 1992/93:UU19)

i anslutning till behandlingen av ett likalydande yrkande.

Utskottet konstaterar att ett förbud mot attacker riktade mot

civila kärnkraftsanläggningar redan i dag finns i

tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner (artikel

56).

Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkande 8 besvarad i

berörd del.

I motion U405 (kds) berörs olika aspekter på möjligheten av

att använda genteknologi för framställning av (biologiska)

vapen.

Forskningen om människans gener, kanske mest uppmärksammad

genom det stora internationella GENOM-projektet (även kallat

HUGO-projektet), varigenom hela det mänskliga arvsanlaget i

detalj kartläggs, leder nu till ökade kunskaper. Ytterligare

möjligheter till missbruk kan därmed skönjas för framtiden.

Kunskap om de mänskliga arvsanlagen skulle kunna användas för

utveckling av stridsmedel som selektivt riktades mot grupper av

människor med vissa genetiska egenskaper. I projektet deltar

forskare från hela världen, även från Sverige.

Utskottet noterar att denna snabba vetenskapliga utveckling

inom det biotekniska området och möjligheten att med

genteknikens hjälp tillverka nya agentier för B-krigföring har

uppmärksammats inom FN:s nedrustningsarbete.

År 1991 gav FN:s tredje granskningskonferens för konventionen

mot biologiska vapen en expertgrupp i uppdrag att utvärdera

möjligheterna att kontrollera eller verifiera konventionens

efterlevnad. Expertgruppen konstaterade att det i dag finns

tekniska möjligheter att kontrollera efterlevnaden av och

därigenom stärka förtroendet för konventionen.

Sverige har varit mycket aktivt i denna process. Sverige har

innehaft ordförandeposter för olika tekniska delar av arbetet i

Genève och har vid två tillfällen anordnat internationella

arbetsmöten i syfte att mellan tekniska experter diskutera

möjligheter och problem med verifikation av B-vapenkonventionen.

Utvecklingen av möjligheterna att ta fram genetiskt selektiva

vapen följs noga av Försvarets forskningsanstalt (FOA) i

samverkan med universitetsforskare.

Risken för tillämpning av genteknologin på det militära

området väcker oro. Enligt utskottets uppfattning är det

angeläget att man från svensk sida fortsatt verkar för att

konventionen mot biologiska vapen förstärks med

kontrollmöjligheter samt att genteknologins framsteg inte

används för utvecklande av nya biologiska vapen.

Därmed anser utskottet motion U405 (kds) yrkandena 1--2

besvarad.

I motion U405 (kds) yrkande 3 konstateras också att mycket av

skyddsforskningen är hemlig. En motivering för sekretessen är

att inte oroa befolkningen och de egna soldaterna. Reglerna

rörande sekretessen för skyddsforskning behöver enligt

motionären ses över.

Skyddsforskning rör ofta frågor om vapensystem och teknologier

som är under utveckling eller under införande. Det kan därför

många gånger vara av väsentlig betydelse för rikets säkerhet att

eventuella blottor i vår kapacitet att motstå de nya typer av

hot, som är bland de främsta objekten för för svensk

skyddsforskning, skyddas av sekretesslagstiftningen

(sekretesslagen 2 kap. 2 §). Utskottet anser att de nuvarande

sekretessreglerna på området är väl avvägda. Utskottet noterar

emellertid också med tillfredsställelse att försvarsministern i

riksdagen anfört att det finns anledning att i dessa frågor visa

så stor öppenhet som möjligt samt att regeringen följer debatten

på området.

Enligt utskottets uppfattning är möjligheten och önskvärdheten

av att direkt söka påverka sekretesslagstiftningen i andra

stater synnerligen begränsad. De påverkansmöjligheter som står

till buds är att ta upp frågan i samband med förhandlingar om en

kontrollregim för B-vapenkonventionen.

Utskottet anser därmed motion U405 (kds) yrkande 3 besvarad.

4.10 Laservapen, FAE-vapen (Fuel Air Explosives) m.m.

I partimotionen U403 (s) yrkande 10 föreslås att regeringen

skall verka för ett internationellt förbud mot antipersonella

laservapen, mot användning av FAE-vapen och för att cluster

bombs förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan 1986 verkat för ett

internationellt förbud mot antipersonell användning av

laserteknik och antipersonella laservapen.

Utskottet konstaterar också att det redan i dag är förbjudet

att använda multipelbomber (s.k. cluster bombs) på ett sådant

sätt att de huvudsakligen drabbar civila och inte militära mål.

Vid översynskonferensen för konventionen om särskilt inhumana

vapen kommer bl.a. antipersonella landminor att behandlas.

Enligt vad utskottet inhämtat avser Sverige också aktualisera

andra vapenkategorier vars verkningar bör bedömas ur ett

humanitärrättsligt perspektiv såsom antipersonella laservapen

och sjöminor. Regeringen studerar vilka ytterligare

vapenkategorier som bör bli föremål för initiativ. Till denna

grupp hör FAE-vapen.

Därmed får motion U403 (s) yrkande 10 anses besvarad.

4.11 Minor m.m.

I ett flertal motioner föreslås åtgärder avseende

antipersonella minor (truppminor). I motion U401 (s) krävs

förbud mot export, import och produktion av dylika minor. Motion

U402 (c) föreslår att Sverige skall verka för ett totalförbud

mot tillverkning, handel och användning av personminor under

1995 års översynskonferens av 1980 års FN-konvention om särskilt

inhumana vapen. Den socialdemokratiska partimotionen U403 yrkar

att Sverige skall verka för ett totalförbud mot tillverkning och

försäljning av antipersonella minor samt att Sverige aktivt

skall stödja minröjning i de värst drabbade länderna. Också i

motion U407 (v) krävs att Sverige skall verka för ett

internationellt förbud mot export av landminor.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang, senast i betänkande

1993/94:UU15, haft anledning att behandla den i många länder

akuta frågan om utspridda, omarkerade landminor. Sverige har

under de senaste åren också deltagit i minröjningsprogram i

flera av de värst drabbade länderna. Sverige har dock begränsade

möjligheter, vad gäller såväl teknologisk kompetens som

personell kapacitet, att bistå med minröjning under de speciella

förhållanden som råder i den typ av länder det oftast är fråga

om. Det finns därför, enligt utskottets uppfattning, anledning

att på detta område sträva efter ett utökat internationellt

samarbete genom FN.

Som exempel på pågående minröjningsinsatser kan följande

nämnas.

I Afghanistan har FN:s operation för humanitärt bistånd,

UNOCHA, det verkställande ansvaret för minröjning. Med

verksamhetens nuvarande omfattning beräknas det ta 6 år att röja

vägar och stigar i landets östra delar. Vissa delar av landet

kommer aldrig att kunna röjas, utan man får nöja sig med att

helt avstänga dessa områden.

Såvitt avser Somalia har UNHCR bidragit med pengar till

minröjning i de norra delarna av landet. EU, som också bidrar

ekonomiskt, har det operativa ansvaret för de begränsade

insatser som görs.

Efter en tid av åtskillig osäkerhet om hur minfrågan skulle

hanteras kom minröjning i gång i Kambodja 1992 genom enskilda

organisationer, vilka finansierades av UNHCR trots att

huvudansvaret åvilar UNTAC. Till stor del håller verksamheten på

att rinna ut i sanden, bl.a. beroende på oklarheter vad gäller

ansvarsfördelning och finansiering.

I Moçambique finns stora områden som på grund av mineringar

inte kan bli beboeliga inom överskådlig tid. UNDP har ett slags

samordningsansvar för minröjning. Förutom projekt som bedrivs

med statligt stöd (bl.a. från Sverige) bedriver också en rad

enskilda organisationer egna minröjningsprojekt.

I de kurdiska delarna av Irak har en av EU finansierad

organisation -- Mine Advisory Group -- initierat ett program för

utbildning av minröjare. Antalet minor är emellertid så stort

att man inriktar sig främst på att med varningsskyltar o.d.

markera de farligaste områdena.

Utskottet anser att den som lagt ut minor utan erforderliga

utmärkningar borde ansvara för minröjningen. Den civilbefolkning

som drabbas av effekterna är emellertid främst betjänt av att

minröjning sker och att arbetet inte förhalas. Om de som lagt ut

minorna inte tar sitt ansvar löses problemet med minröjning bäst

med gemensamma, av FN samordnade insatser.

Minfrågan har såväl humanitära och nedrustningsaspekter som

utvecklingsaspekter. Enligt vad utskottet erfarit är det

emellertid så, att det inom FN-systemet saknas en instans för

samordning, där minfrågan kan behandlas i sin helhet. Mot

bakgrund härav är det utskottets uppfattning att de övergripande

aspekterna på minröjningsfrågan kunde tas upp samlat för att

inom FN-systemets ram få till stånd en samordning.

Med det anförda anser utskottet motion U403 (s) yrkande 9

(berörd del) besvarad.

Utskottet konstaterar att minfrågan ägnades betydande

uppmärksamhet under FN:s generalförsamling hösten 1993.

Sammanlagt antogs fyra resolutioner i ämnet. Församlingen

uppdrog åt FN:s generalsekreterare att utarbeta en rapport om

hur de problem som orsakas av landminor skall lösas

(A/RES/48/7). En studie skall göras rörande barn i väpnade

konflikter, särskilt offer för landminor (A/C.3/48/L.40). I en

resolution (A/RES/48/75K) behandlas exportmoratorium, och i en

annan (A/RES/48/79) behandlas 1980 års konvention om särskilt

inhumana vapen.

I resolutionen om exportmoratorium, till vilken Sverige var

medförslagsställare, uppmanas alla länder att inte exportera

"antipersonella minor som kan förorsaka stor fara för

civilbefolkningen". Enligt utskottets uppfattning är det

väsentligt att denna typ av minor ställs i centrum eftersom det

är den som förorsakat det största lidandet i berörda länder.

I aktuell FN-resolution behandlas handeln med antipersonella

minor på så sätt att en exportreglering (moratorium) förordas.

Enligt utskottets uppfattning talar mycket för att detta är ett

lämpligt förfaringssätt.

Utskottet konstaterar i detta sammanhang att sådana minor inte

har tillverkats i Sverige under de senaste 15 åren, varför någon

export inte är aktuell. Som försvarsutskottet framhåller i sitt

yttrande har någon export inte förekommit de senaste 20 åren.

Något utförseltillstånd kommer tills vidare inte att medges för

sådana minor som avses i den aktuella FN-resolutionen.

För att tillverka krigsmateriel i Sverige krävs särskilt

tillstånd av regeringen. Den svenska krigsmateriellagstiftningen

innehåller också ett principiellt exportförbud för all

krigsmateriel. Först genom regeringens beslut i varje enskilt

fall ges tillstånd till export. Regeringen har deklarerat att

man även fortsättningsvis avser vara restriktiv med

tillståndsgivning för alla typer av minmateriel, beaktande att

dessa vapensystem kan medföra stora risker för

civilbefolkningen. Utskottet välkomnar detta och förutsätter att

det innebär ett totalstopp för export av antipersonella minor

och även komponenter särskilt avsedda att ingå i sådana minor.

FN:s konvention om särskilt inhumana vapen, antagen 1980,

omfattar förbud och begränsningar vad gäller användningen i

internationella konflikter av vissa särskilt inhumana,

konventionella vapen. Konventionen är uppbyggd som en

ramkonstruktion med därtill fogade tre protokoll.

Protokoll II behandlar landminor, försåtvapen och liknande

anordningar, som används i landkriget. Här anges bl.a. att

urskillningslös användning av minor är förbjuden. Skulle det bli

nödvändigt att använda minor eller liknande mot mål inom

befolkade områden stadgas särskilda restriktioner vid

utläggningen för att skydda civilbefolkningen. Metoden att

fjärrutlägga minor får endast användas mot ett område som i sig

utgör ett militärt mål eller som innehåller militära mål.

Protokollet anger de särskilda försiktighetsmått i form av

protokollföring eller anordning för självdestruktion som skall

iakttas.

Enligt protokollet skall parterna i en konflikt protokollföra

läget på alla förplanerade minfält och områden med försåtvapen.

Parterna skall behålla alla minprotokoll och efter

fientligheternas upphörande överlämna protokollen till andra

parten -- bestämmelsen gäller dock inte undantagslöst.

Som påpekas i försvarsutskottets yttrande har konventionen

rörande användningen av vissa särskilt inhumana, konventionella

vapen i internationella konflikter (vilken till dags dato

ratificerats av 41 stater och undertecknats av ytterligare 22)

inte i alla avseenden fått avsedd effekt och framför allt inte

hindrat en urskillningslös minkrigföring i många länder under

senare år. Försvarsutskottet ser mot denna bakgrund positivt på

att konventionen nu blir föremål för en översyn.

Som utrikesutskottet tidigare konstaterat har Sverige agerat

aktivt när det gäller att få till stånd en översyn av 1980 års

FN-konvention om särskilt inhumana vapen. Det har nu fastställts

att en översynskonferens kommer att hållas under år 1995. Ett

första förberedande möte ägde rum den 28 februari--4 mars i år,

det andra mötet äger rum den 16--27 maj och det tredje

förberedande mötet är inplanerat till den 8--20 augusti.

Utrikesutskottet delar försvarsutskottets uppfattning att en

översyn av konventionen är angelägen. Utskottet vill också

betona att Sverige bör verka för ökad anslutning till

konventionen.

Utvecklingen har visat att det föreligger ett stort behov av

att dels skärpa konventionens materiella regler vad avser

användandet av antipersonella minor, dels göra konventionen

gällande under s.k. interna väpnade konflikter. 1980 års

konvention är inte formellt tillämpbar på denna typ av konflikt

och det är, som framgått ovan, framför allt i länder som har

drabbats av interna väpnade konflikter som de antipersonella

minorna i dag utgör ett allvarligt hot mot civilbefolkningen.

Enligt utskottets uppfattning bör konventionen utsträckas till

att täcka även interna konflikter.

Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen

bör klargöra att ett internationellt totalförbud mot

antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på det

humanitära problem användningen av minor ger upphov till.

Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett

sådant förbud.

Med anledning av motionerna U402 (c), U403 (s) yrkande 9

berörd del och U407 (v) yrkande 9 bör således detta ges

regeringen till känna. Utskottet betraktar motion U401 (s)

yrkandena 1--3 besvarad med vad utskottet anfört.

4.12 Internationell vapenhandel m.m.

I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att begränsa och

kontrollera den internationella vapenhandeln.

Utskottet konstaterar inledningsvis att Sveriges långsiktiga

mål på nedrustningsområdet -- globalt och regionalt -- är att

minska rustning och rustningskostnader avseende alla vapenslag.

Ökad öppenhet på militärområdet tjänar som en

förtroendeskapande åtgärd. Sverige var, som nämndes i utskottets

föregående betänkande om säkerhet och nedrustning (bet.

1992/93:UU19), medförslagsställare till resolutionen i FN:s

generalförsamling 1991 om upprättandet av ett universellt

FN-register för handeln med konventionella vapen.

Sverige ser därför mycket positivt på beslutet om att upprätta

ett FN-register om handel med konventionella vapen, vilket kan

förväntas öka öppenheten avseende vapenhandeln. Det beslut som

fattats av FN:s generalförsamling innebär också att frågan om en

utvidgning av registret kommer att prövas. Sverige bör

eftersträva bindande åtaganden från samtliga medlemsstater att

ansluta sig till registret.

I inledningsskedet är det angeläget att stärka efterlevnaden

av beslutet. En första rapportering skedde under år 1993 och

avsåg då uppgifter om 1992 års export och import av tyngre

konventionella vapen. Sverige har lämnat underlag till

FN-registret i april 1993. Totalt rapporterade 83 länder under

1993. Av övergripande betydelse är att få samtliga FN:s

medlemsstater att rapportera. Enligt utskottets uppfattning kan

det, när ytterligare erfarenheter vunnits, finnas skäl att pröva

frågan om en utökad ambitionsnivå.

Sverige deltar även aktivt i motsvarande arbete inom ESK:s

säkerhetsforum i Wien och i FN:s nedrustningskonferens i Genève.

Det bör i sammanhanget också noteras att SIPRI bedriver ett

uppmärksammat arbete på området.

Efter Gulfkriget 1990--1991 framträdde hos många länder en

politisk vilja att skapa en större internationell insyn i och

kontroll över vapenhandeln. Detta manifesterades i uttalanden av

EG-länderna, de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd

och inom den europeiska säkerhetskonferensen. Den främsta

uppmärksamheten riktades främst mot den konventionella

vapenhandeln. Det ovan nämnda FN-beslutet skall ses i detta

perspektiv.

Emellertid förekommer också ett samarbete, i vilket Sverige

deltar, för att förhindra spridning av produkter och varor som

kan användas för tillverkning av kärnvapen (Nuclear Suppliers

Group, NSG), missiler och missilteknologi (Missile Technology

Control Regime, MTCR) samt kemiska och biologiska vapen

(Australiengruppen).

Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 7, U407 (v) yrkandena

7--8, U410 (fp) yrkande 3, U413 (s) yrkande 1 samt Sf622 (v)

yrkande 3 anses besvarade.

4.13 Överföring av militära resurser till andra ändamål m.m.

I den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) yrkande 6

föreslås svenska initiativ i FN och ESK i syfte att få till

stånd minskade utgifter för militär rustning och motsvarande

satsningar på FN:s förebyggande åtgärder. Motion U410 (fp)

yrkande 2 kräver att en plan för omställning från militär till

civil produktion (konvertering/conversion) utarbetas.

Som utskottet tidigare konstaterat i olika sammanhang (senast

i bet. 1992/93:UU19), har Sverige sedan länge drivit frågor

rörande omställning från militär till civil produktion. Särskilt

har därvid sambandet mellan nedrustning och utveckling

framhållits. Sålunda genomfördes på initiativ av Sverige och

andra nordiska länder under åren 1978--1981 en FN-studie under

svenskt ordförandeskap rörande sambandet mellan nedrustning och

utveckling.

I enlighet med rekommendationerna i nämnda studie har den

svenska regeringen genomfört en nationell uppföljningsstudie

(Med sikte på nedrustning, SOU 1984:62, 1985:43). Denna studie,

som därefter i engelsk språkdräkt distribuerades till FN:s

samtliga medlemsstater, behandlar bl.a. möjligheterna att i en

nedrustningssituation ställa om Sveriges försvarsindustri till

civil produktion.

En särskild interdepartemental arbetsgrupp har sedermera, i

rapporten En politik för nedrustning och utveckling

(Ds 1988:19), övervägt rekommendationerna i anslutning till

FN:s konferens 1987 om sambandet mellan nedrustning och

utveckling. I nämnda konferens deltog sammanlagt 150 stater.

Dessa enade sig om ett slutdokument, vilket bl.a. innehöll en

principdeklaration och ett allmänt formulerat handlingsprogram.

På grund av den politiska situationen i slutet av 1980-talet

möttes försöken att driva frågan vidare i FN-sammanhang ej av

någon påtaglig framgång.

Under senare tid har frågan om omställning av militär

produktion för civila ändamål ånyo aktualiserats från svensk

sida. Enligt utskottets uppfattning bör det svenska östbiståndet

i vissa avseenden ses som bidrag till en dylik omställning.

Detta gäller exempelvis delar av arbetet rörande

rustningskontroll och kärnsäkerhet i det forna Sovjetunionen.

Utskottet har närmare redogjort för detta i betänkande

1993/94:UU16.

Konverteringsprocessen från militär till civil produktion hör

i sin praktiska tillämpning intimt samman med reformer och

strukturrationalisering av näringsliv och industri. Ett viktigt

inslag kan vara att söka koppla ihop företag från Sverige och

ett annat land som har intresse av att samarbeta på vissa

produktområden. Stöd till konverteringsprocessen utgör ett

särskilt angivet område inom ramen för samarbetet med länderna i

Central- och Östeuropa. Sverige bidrar till denna på flera sätt.

Sverige kommer att bidra med totalt 5 miljoner dollar till de

forskningscentra som skall upprättas i Moskva och Kiev i syfte

att skapa anpassade arbetsuppgifter till de f.d. sovjetiska

experterna på massförstörelsevapen.

Enligt vad utskottet inhämtat har SwedeCorp givits ett

särskilt ansvar att identifiera möjliga stödinsatser i samarbete

mellan ryska och svenska företag. Under ledning av

Innovationsinstitutet och i samarbete med den tekniske attachén

i S:t Petersburg pågår således en sökprocess i syfte att

identifiera intresserade svenska och ryska företag och

produkter. Genom symposier som hållits i samarbete med ryska

ingenjörsvetenskapsakademien har ett antal företag och

högteknologiska produktområden identifierats som intressanta att

bearbeta vidare. Innovationsinstitutet undersöker härvid

förutsättningarna för ett samarbete som syftar till att

konvertera S:t Petersburgs försvarsindustri (Kirovverken).

Avsikten är bl.a. att inleda produktion av

komposteringsanläggningar.

I Pskov finansierar SwedeCorp ett mindre stöd till den svenska

gruppen Swenesco, som organiserar samarbete mellan svenska och

ryska tekniker, ekonomer och studenter för att utarbeta

produktionsplaner för det ryska företaget ADS, som befinner sig

i en konverteringsprocess.

Erfarenheterna hittills visar, enligt SwedeCorp, att bristen

på kapital och patentfrågan utgör konkreta problem. Därför

diskuteras, ännu mycket preliminärt, olika möjligheter att bidra

till en riskkapitalfond för konverteringsändamål -- förutsatt

kapitalinsatser från svenskt näringsliv.

Stöd har också genom den bilaterala konsultfonden vid EBRD

lämnats till bl.a. de ovan nämnda Kirovverken i S:t Petersburg.

Ett mindre stöd har genom Svenska institutet också lämnats

till ett symposium i Uddevalla vars tema var möjligheter till

samarbete mellan andra europeiska stater och Ryssland inom

högteknologi och konvertering av militärindustri för civil

produktion.

Konvertering och konverteringsproblematik på central nivå

ingår slutligen som en delkomponent i ett rådgivningsprojekt som

Finansdepartementet genomför tillsammans med ryska finans- och

ekonomiministerierna.

Även om problemen delvis är annorlunda och av helt annan

dignitet nämns Baltikum ofta i samband med frågan om

omställning. Genom Ingenjörer mot kärnvapen bidrar Sverige t.ex.

till ett omställningsprojekt vid Tallinna meretehas (f.d.

"varv nr 7") i Tallinn.

I de två här aktuella motionerna krävs åtgärder från svensk

sida. Utskottet önskar i detta sammanhang emellertid peka på att

frågan om överföring av militära resurser till andra ändamål

sedan många år varit föremål för betydande uppmärksamhet också i

en rad andra stater; inte minst gäller detta de forna

Warszawapaktsstaterna.

Inom OECD har en databas lagts upp avseende samarbetsprojekt i

hela Central- och Östeuropa. Bland dessa inkluderas även sådana

som rör omskolning av militär personal. EU bedriver ett

omfattande arbete på området. Också Internationella

valutafonden, Världsbanksgruppen och Europeiska

utvecklingsbanken är i skiftande utsträckning engagerade i

verksamhet som berör omställningsfrågor.

Enligt utskottets uppfattning är omställningsfrågorna

angelägna av en rad skäl -- främst ekonomiska,

säkerhetspolitiska och utvecklingsmässiga. Utskottet anser det

därför värdefullt att det tidigare svenska engagemanget på

området följs upp i den situation som uppstått efter det kalla

krigets slut. Det förändrade internationella läget kan dock

förmodas innebära att nya förutsättningar för en omvandling från

militär till civil produktion uppkommit. Motsvarande gäller för

den besläktade frågeställningen om sambandet mellan nedrustning

och utveckling.

Utskottet utgår från att regeringen fortsatt driver de här

behandlade frågorna på sätt som befinnes lämpligt.

Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 6 och U410 (fp) yrkande

2 anses besvarade.

4.14 Militära resurser och miljön

I partimotionen U403 (s) yrkande 21 föreslås att regeringen i

FN aktivt skall arbeta för att militära resurser används för att

rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i den

särskilda FN-studien om militären och miljön, som framtagits

under svenskt ordförandeskap. Vidare begärs (yrkande 22) att

regeringen skall göra upp en nationell aktionsplan för hur

nationella resurser kan användas för miljön och tillse att

militären återställer den miljö de skadat.

Sverige tog tillsammans med övriga nordiska länder vid FN:s

miljöprograms (UNEP) styrelsemöte i maj 1993 initiativ till ett

beslut om tillämpligheten av miljönormer vid militär verksamhet.

UNEP uppmanar i beslutet staterna att upprätta en nationell

miljöpolicy för den militära sektorn. Vidare ombeds staterna att

informera UNEP bl.a. om hur den militära sektorn kan bidra till

att nationella miljömål uppnås och om behovet och lämpligheten

av återställningsåtgärder inom områden som har skadats av

militär verksamhet.

I proposition 1993/94:111 Med sikte på hållbar utveckling --

Genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och

utveckling (UNCED) framgår regeringens avsikt att även framdeles

noga följa och aktivt delta i den internationella utvecklingen

när det gäller dels efterlevnad av rekommendationen i Agenda 21

beträffande militärens hantering av miljöfarligt avfall, dels

Miljöstyrelsens rekommendation om utarbetande av en nationell

miljöpolicy för den militära sektorn.

Utskottet har tidigare (senast i yttrandet 1993/94:UU5y)

framhållit att den FN-studie som arbetats fram under svenskt

ordförandeskap borde kunna utgöra grund för användning av

diverse militära resurser på miljöområdet. Utskottet vidhåller

denna uppfattning och förutsätter att detta arbete följs upp i

FN:s kommission för hållbar utveckling.

Utskottet noterar i detta sammanhang också att UNEP:s

miljöstyrelse på svenskt/nordiskt initiativ nu fattat beslut om

tillämpligheten av miljönormer vid militär verksamhet. Utskottet

noterar vidare att regeringen avser att aktivt delta i det

internationella miljösamarbetet när det gäller efterlevnaden av

rekommendationen i Agenda 21 om militärens hantering av

miljöfarligt avfall och Miljöstyrelsens rekommendation om

utarbetande av nationell miljöpolicy för den militära sektorn.

På nationell nivå bedrivs i Sverige ett arbete med inriktning

på miljöeffekterna av militär verksamhet. Försvaret har kartlagt

drygt 2 000 miljöfarliga lämningar runt om i landet, omfattande

allt från dumpad ammunition till blyförorenad sand vid militära

skjutbanor. Nyligen lämnades en delrapport om Miljöfarliga

lämningar inom Försvarsmakten till Statens naturvårdsverk (SNV).

Rapporten tar upp olika typer av lämningar och innehåller även

en beskrivning av inventeringsarbetet. Inom försvarets

högkvarter (HKV) har en särskild miljösektion inrättats.

Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkandena 21 och 22

besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kärnvapen och folkrätt

att riksdagen

dels med anledning av motionerna 1993/94:U403 yrkande 17

och 1993/94:U415 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

dels förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 18 och

1993/94:U409 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 1 (m)

2. beträffande icke-spridningsfördraget och IAEA:s

kontrollsystem

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 15

besvarad med vad utskottet anfört,

3. beträffande fullständigt provstoppsavtal

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 13

samt 1993/94:U409 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,

4. beträffande kärnvapenprov vid Novaja Zemlja

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 12

besvarad med vad utskottet anfört,

5. beträffande kärnvapen- och plutoniumregister

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkandena 19--20

besvarad med vad utskottet anfört,

6. beträffande taktiska kärnvapen

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 11

besvarad med vad utskottet anfört,

7. beträffande en kärnvapenfri zon i Norden

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 16

besvarad med vad utskottet anfört,

8. beträffande kärnteknisk verksamhet

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U409 yrkande 2 besvarad

med vad utskottet anfört,

9. beträffande marin kärnkraft

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 14

besvarad med vad utskottet anfört,

10. beträffande kärnvapenkrig

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U409 yrkande 4 besvarad

med vad utskottet anfört,

11. beträffande verifikationsfrågor

att riksdagen med avslag på motion 1993/94:U404 förklarar

motion 1993/94:U403 yrkande 8 besvarad med vad utskottet anfört,

12. beträffande genteknologi och biologiska vapen

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U405 yrkandena 1--3

besvarad med vad utskottet anfört,

13. beträffande laser- och FAE-vapen

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 10

besvarad med vad utskottet anfört,

14. beträffande minor

att riksdagen

dels med anledning av motionerna 1993/94:U402,

1993/94:U403 yrkande 9 i berörd del och 1993/94:U407 yrkande 9

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels förklarar motionerna 1993/94:U401 yrkandena 1--3 samt

1993/94:U403 yrkande 9 i berörd del besvarade med vad utskottet

anfört,

15. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 7,

1993/94:U407 yrkandena 7--8, 1993/94:U410 yrkande 3,

1993/94:U413 yrkande 1 och 1993/94:Sf622 yrkande 3 besvarade med

vad utskottet anfört,

men. (v)

16. beträffande överföring av militära resurser till andra

ändamål

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 6 och

1993/94:U410 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

17. beträffande militära resurser och miljön

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkandena 21--22

besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 24 maj 1994

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre

Schori (s), Inger Koch (m), Mats Hellström (s), Maj Britt

Theorin (s), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars

Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),

Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Håkan Holmberg (fp),

Birgitta Hambraeus (c) och Hans Hjortzberg-Nordlund (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

1. Kärnvapen och folkrätt (mom. 1)

Inger Koch, Peeter Luksep och Hans Hjortzberg-Nordlund (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Regeringen bör därför" och slutar med "vad utskottet

anfört" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning står det således klart att

användning av kärnvapen i de allra flesta fall leder till

konsekvenser som otvetydigt står i strid med olika delar av

folkrätten. Däremot är det också uppenbart att det kan finnas

fall av kärnvapenanvändning där rättsläget ingalunda är lika

självklart eftersom kärnvapen som sådana inte är förbjudna i

folkrätten. Samtidigt ligger det i Sveriges, liksom alla små

nationers, intresse att folkrätten tolkas strikt och inte

politiseras. Beträffande kärnvapen måste således eftersträvas en

entydig reglering av kärnvapenanvändningen i folkrätten snarare

än en tolkning som vilar på tveksamt underlag och som därför kan

negligeras av makter som har andra intressen. Regeringen bör mot

denna bakgrund överväga lämpligheten av att svara

Internationella domstolen.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Därmed anser utskottet" och slutar med "yrkande 3,

besvarade" bort ha följande lydelse:

Därmed anser utskottet motionerna U403 (s), yrkandena 17 och

18, U409 (fp), yrkande 3, och U415 (s, fp, c, kds, v) besvarade.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande kärnvapen och folkrätt

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkandena 17

och 18, 1993/94:U409 yrkande 3 och 1993/94:U415 besvarade med

vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bertil Måbrink (v) anför:

FN:s register om handel med konventionella vapen upptar endast

tyngre vapen, vilka normalt används i krig mellan stater. I de

inre konflikterna används emellertid huvudsakligen lättare vapen

för upprorsbekämpning, exempelvis handeldvapen och landminor.

Det är utomordentligt angeläget att få stopp på spridningen av

dessa oerhört dödsbringande vapen.

De internationella handelsströmmarna bestående av lätta vapen

är mycket svåra att kontrollera. En första åtgärd för att

försöka få till stånd en kontroll vore dock att FN:s register

utvidgas till att gälla även lätta vapen. Sverige bör i FN ta

initiativ till en sådan utvidgning. Jag anser dessutom att

arbetet för att begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift

för Sverige i FN och i ESK.

Utskottet borde ha hemställt att riksdagen som sin mening ger

regeringen detta till känna och därmed tillstyrkt motion U407

yrkandena 7 och 8.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

moment 15 borde ha hemställt:

15. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen

dels med bifall till motion 1993/94:U407 yrkandena 7 och 8

som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts,

dels förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 7,

1993/94:U410 yrkande 3, 1993/94:U413 yrkande 1 och 1993/94:Sf622

yrkande 3 besvarade med vad ovan anförts.

Särskilt yttrande

Kärnvapen och folkrätt

Daniel Tarschys och Håkan Holmberg (båda fp) anför:

Att motverka kärnvapnens spridning och användning är ett

ytterst viktigt mål som i första hand måste nås på politisk väg

genom internationella överenskommelser. I vilken utsträckning

målet kan främjas genom en rättslig prövning får anses mer

osäkert. När en sådan rättslig prövning nu har påfordrats genom

WHO:s framställning till internationella domstolen i Haag finner

vi det angeläget att Sverige bidrar med den sakkunskap som finns

inom landet. Vi utgår från att regeringen baserar sin inlaga

till domstolen på den expertis som finns inom och utanför

regeringskansliet.

Försvarsutskottets yttrande

1993/94:FöU8y

Bilaga

Antipersonella minor m.m.

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har den 19 april 1994 beslutat bereda

försvarsutskottet tillfälle att senast den 28 april 1994 yttra

sig över de motioner som väckts rörande antipersonella minor

m.m. under allmänna motionstiden.

Inledning

Minor i det svenska försvaret

Minvapnet är en viktig komponent i de vapensystem som

försvarsmakten utnyttjar. Minorna är avsedda att användas för

spärrning och blockering av järnvägar, flygfält, vägar och

hamnar samt vid förstöring av anläggningar.

Inom det svenska försvaret finns två huvudgrupper av landminor

-- fordonsminor och truppminor. Antipersonella minor benämns i

Sverige truppminor. Fordonsminorna kan i sin tur delas in i två

grupper. Den första är de som ligger på eller i marken och

verkar underifrån mot band, hjul eller botten på fordonet.

Exempel på sådana minor är stridsvagnsmina 5 som utlöses då man

kör över den med ett fordon, således med tryck. Ett annat

exempel är stridsvagnsmina 028 som verkar såväl med tryck som

magnetiskt. Den andra gruppen fordonsminor verkar mot fordonets

front eller sidor. En sådan mina finns i armén under benämningen

fordonsmina 14. Den är avsedd att utlösas på kommando. En annan

typ av fordonsmina är fordonsmina 013 som främst är avsedd för

försvar av flygfält. Den är en fjärrkontrollerad mina som skjuts

av om fientliga flygplan skulle landa på en bevakad flygplats.

Minan har en fjärrstyrd, kontrollerad utlösning. Den är stor,

står på stativ och är således mycket lätt att röja.

Av truppminor har armén flera typer. En typ -- truppmina 10 --

utlöses när man trampar på den; en annan typ är truppmina 11 som

före detonationen skjuts upp någon meter. Dessa minor tillhör

den grupp minor som kan drabba civilbefolkningen om de läggs ut

okontrollerat, eftersom de då är svåra att röja.

Det svenska försvaret har behov av dessa mintyper också i

framtiden. Minor är ett effektivt vapensystem för att förhindra

eller fördröja en fiendes genombrott i en svårförsvarad terräng.

Också behovet att med fordonsminor bevaka flygfält kommer att

bestå.

Export av minor

I Sverige råder sedan lång tid generellt exportförbud för all

krigsmateriel, således även för alla typer av minor. Undantag

kan endast beviljas i varje enskilt fall av regeringen.

Export har under senare år förekommit av stridsvagnsmina 028

och fordonsmina 013. Under 1970-talet exporterades också

truppmina 10 till ett land. Dessa minor finns kvar där.

Med Sverige som medförslagsställare har FN:s generalförsamling

i december 1993 antagit en resolution som uppmanar alla länder

att inte exportera "antipersonella minor som kan förorsaka stor

fara för civilbefolkningen". I Sverige har inte tillverkats

några sådana minor under de senaste 15 åren. Någon export har

inte förekommit de senaste 20 åren. Något utförseltillstånd

kommer tills vidare inte att medges för sådana minor som avses i

resolutionen.

USA har vidare, i avvaktan på en kommande översyn av

minprotokollet i FN:s nedrustningskommitté, uppmanat ett

fyrtiotal länder att införa ett exportmoratorium avseende alla

antipersonella minor utan närmare definition. Uppmaningen har

bl.a. riktats till Sverige. Krigsmaterielinspektionen (KMI) har

i samband med att uppmaningen överlämnades meddelat USA:s

ambassad bl.a. att Bofors, som ende svenske tillverkare av

landminor, underrättats om att någon utförsel av antipersonella

minor enligt FN:s resolution inte kommer att medges. Bofors har

uttalat att företaget inte avser att tillverka minor som

omfattas av FN:s resolution för export.

FN:s vapenkonvention

FN:s vapenkonvention, antagen av FN:s vapenkonferens 1980,

omfattar förbud och begränsningar vad gäller användningen i

internationella konflikter av vissa särskilt inhumana,

konventionella vapen. Konventionen är uppbyggd som en

ramkonstruktion med därtill fogade tre protokoll.

Protokoll I i vapenkonventionen behandlar splittervapen. Det

är enligt protokollet förbjudet att använda sådana vapen, vars

huvudsakliga effekt bygger på skador av fragment, som inte

kan upptäckas genom röntgenfotografering av den skadade

personen.

Protokoll II behandlar landminor, försåtvapen och liknande

anordningar, som används i landkriget. Här anges bl.a. att

urskillningslös användning av minor är förbjuden. Skulle det bli

nödvändigt att använda minor eller liknande mot mål inom

befolkade områden stadgas särskilda restriktioner vid

utläggningen för att skydda civilbefolkningen. Metoden att

fjärrutlägga minor får endast användas mot ett område som i sig

utgör ett militärt mål eller som innehåller militära mål.

Protokollet anger de särskilda försiktighetsmått i form av

protokollföring eller anordning för självdestruktion som skall

iakttas.

Enligt protokollet skall parterna i en konflikt protokollföra

läget på alla förplanerade minfält och områden med försåtvapen.

Parterna skall behålla alla minprotokoll och efter

fientligheternas upphörande överlämna protokollen till andra

parten -- bestämmelsen gäller dock inte undantagslöst.

Protokoll III behandlar brandvapen.

Motionerna

Antipersonella minor behandlas i motionerna U401 (s), U402

(c), U403 (s) och U407 (v).

I motion U401 (s) beskrivs den förödande effekt en

okontrollerad användning av minor medför. Härvid konstaterar

motionärerna att den främsta orsaken till att minorna fått en

sådan enorm spridning är att det är ett relativt billigt och

"kostnadseffektivt" vapen. Vidare konstaterar motionärerna att

kostnaden för att röja de minor som i dag ligger spridda runt om

i världen av FN beräknas till minst 85 miljarder dollar. Den

siffran inkluderar inte kostnader för vård och rehabilitering

av de hundratusentals människor som stympats och skadats av

minorna.

Motionärerna anför att Sverige har exporterat antipersonella

minor och komponenter till sådana alltsedan 1950-talet. Exporten

har varit relativt begränsad och till stor del utgjorts av

komponenter till minor, främst sprängämnen. Bofors är i dag den

enda tillverkaren av minor i Sverige.

I motionen redovisas att Bofors tillverkar minst två mintyper

som bör betraktas som antipersonella (FFV 013 och FFV 013R).

Motionärerna anför att mina FFV 013 enligt KMI är att betrakta

som en antipersonell mina och att således KMI inte delar Bofors

beskrivning av denna mina som en fordonsmina. Vidare anförs att

Sverige meddelat USA att man ämnar följa uppmaningen om ett

treårigt moratorium för all export av antipersonella minor.

Motionärerna menar att det finns skäl att lagstifta mot

tillverkning och export av antipersonella minor samt av

komponenter därtill. Vidare menar motionärerna att man inte

heller bör importera dessa vapen från andra länder.

I motion U402 (c) anförs att det 1981 antogs en internationell

konvention om inhumana vapen men att konventionen av flera skäl

är tandlös. Tio år efter att konventionen trädde i kraft är

utläggningen av minor större än någonsin tidigare. Vid den

uppföljningskonferens som planeras under 1994 finns, enligt

motionären, möjlighet att göra ändringar. Sverige bör, enligt

motionärens mening, vid denna konferens föreslå ett totalförbud

mot tillverkning, handel och användning av personminor och

liknande vapen.

Partimotion U403 (s) avseende fred och nedrustning behandlar

bl.a. frågor rörande landminor. Här konstaterar motionärerna att

FN enhälligt har beslutat uppmana regeringarna till ett icke

tidsbegränsat moratorium för export av minor. Detta moratorium

bör, enligt motionärerna, utnyttjas för att få till stånd ett

fullständigt internationellt förbud mot antipersonella

landminor. Motionärerna ser vidare positivt på att viss ny

forskning pågår inom FOA för att ta fram metoder för att

förstöra sådana minor.

Motionärerna anser att Sverige internationellt bör lägga fram

förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av

antipersonella minor eller komponenter till dessa, om att ansvar

för minröjning också läggs på det land som tillverkat och

exporterat dessa och aktivt stödja minröjning i de värst

drabbade länderna.

Motionärerna i motion U407 (v) pekar på förhållandet att

landminor är billiga vapen som spritts i en rad länder där

interna konflikter varit förekommande. En första åtgärd för att

minska spridningen av landminor vore, enligt motionärerna, att

drastiskt höja priset för tillverkning och försäljning av dem.

Vänsterpartiet föreslår att Sverige i FN tar initiativ till

offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta vapen. I den

påbörjade översynen av de internationella reglerna för

användning av landminor (Landmines Protocol) skall Sverige,

enligt motionärerna, verka för förbud av export av sådana minor.

Försvarsutskottet

Utskottet vill framhålla att utskottet delar motionärernas

uppfattning att kvarliggande minor förorsakar oerhörda lidanden

bland civilbefolkningen i många länder. Det är enligt utskottet

angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas för att förhindra en

fortsatt okontrollerad utläggning av antipersonella minor.

Utskottet konstaterar att FN:s vapenkonvention rörande

användningen av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen i

internationella konflikter, som antogs år 1980 och ratificerats

av 39 stater, inte i alla avseenden fått avsedd effekt och

framför allt inte hindrat en urskillningslös minkrigföring i

många länder under senare år. Utskottet ser mot denna bakgrund

positivt på att konventionen nu blir föremål för en översyn.

Utskottet konstaterar att huvuddelen av de frågor som tas upp

av motionärerna kommer att behandlas vid den översynskonferens

avseende 1980 års vapenkonvention som kommer att genomföras

under år 1995. I regeringskansliet och Folkrättsdelegationen

pågår för närvarande ett arbete med att ta fram underlag inför

översynskonferensen. Sverige kommer att inneha ordförandeskapet

vid konferensens förberedande möten. Utskottet förutsätter att

Sverige vid konferensen aktivt kommer att verka för åtgärder för

att förhindra ett upprepande av den urskillningslösa

minkrigföring som under senare årtionden ägt rum i många länder.

Utskottet anser dock att Sverige inte bör binda upp sig för

olika lösningar före konferensen. Utskottet förutsätter att de

synpunkter som framförs i motionerna U401 (s), U402 (c), U403

(s) och U407 (v) kommer att bli föremål för prövning i samband

med konferensen.

Utskottet utgår självfallet från att den svenska

försvarsmakten även framgent följer internationella

överenskommelser rörande minvapnets användning. Utskottet anser

dock att det svenska försvaret har ett framtida behov av minor.

Utskottet anser således att något förbud mot produktion av minor

i Sverige inte bör komma till stånd enligt förslaget i motion

U401 (s).

Utskottet anser mot denna bakgrund att motion U401 (s)

yrkandena 2 och 3 inte bör bifallas.

Vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) har inletts ett arbete

med syfte att skapa förändrade förutsättningar och utarbeta

delvis nya minröjningsanordningar som på ett mer effektivt sätt

än med nuvarande materiel kan röja de utspridda minorna.

Utskottet ser mycket positivt på det av FOA initierade arbetet

att med utnyttjande av ny teknologi verka för att svenska

insatser inom detta mycket angelägna område stimuleras.

Utskottet konstaterar, mot bakgrund av FN:s resolution som

uppmanar länder att inte exportera antipersonella minor som kan

förorsaka stor skada för civilbefolkningen, att motionärernas

förslag i motion U401 (s) yrkande 1 kommer att bli föremål för

internationell prövning. Utskottet anser därför att någon

särskild lagstiftning inom detta område inte är påkallad, varför

motion U401 (s) yrkande 1 inte bör bifallas. Utskottet utgår

från att någon export av antipersonella minor i enlighet med

FN:s resolution inte kommer att ske.

Stockholm den 28 april 1994

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson

(s), Lars Sundin (fp), Iréne Vestlund (s), Gunhild Bolander (c),

Ingvar Björk (s), Stig Grauers (m), Christer Skoog (s), Jan Erik

Ågren (kds), Robert Jousma (nyd), Sven Lundberg (s), Henrik

Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Jan-Olof Franzén (m) och

Britt Bohlin (s).

Avvikande mening

Sture Ericson, Iréne Vestlund, Ingvar Björk, Christer Skoog,

Sven Lundberg, Karin Wegestål och Britt Bohlin (alla s) anser

att den del av utskottets yttrande i avsnittet

Försvarsutskottet som börjar med "Utskottet anser" och

slutar med "med konferensen" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att Sverige bör lägga fram förslag om ett

fullständigt internationellt förbud mot antipersonella minor

inkluderande ett förbud mot tillverkning och försäljning av

antipersonella minor eller komponenter till dessa. Mot denna

bakgrund bör motion U403 (s) yrkande 9 bifallas.

Innehållsförteckning

1. Sammanfattning 1

2. Motionerna 1

3. Sammanfattning av motionerna 4

4. Utskottet 11

4.1 Kärnvapen och folkrätten 11

4.2 Icke-spridningsfördraget (NPT) 14

4.3 Fullständigt provstoppsavtal m.m. 15

4.4 Kärnvapen- och plutoniumregister m.m. 17

4.5 Taktiska kärnvapen 18

4.6 Kärnvapenfri zon i Norden m.m. 18

4.7 Marin kärnkraft 19

4.8 Kärnvapenkrig av misstag 20

4.9 Biologiska och radiologiska vapen, verifikationsfrågor

m.m. 20

4.10 Laservapen, FAE-vapen (Fuel Air Explosives) m.m. 22

4.11 Minor m.m. 23

4.12 Internationell vapenhandel m.m. 26

4.13 Överföring av militära resurser till andra ändamål

m.m. 27

4.14 Militära resurser och miljön 29

Hemställan 30

Reservation 32

Meningsyttring av suppleant 33

Särskilt yttrande 33

Försvarsutskottets yttrande 34