Bet. 1993/94:UU2

Utrikesutskottets betänkande

1993/94:UU2

Mellanöstern

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1993/94

UU2

Ärendet

I detta betänkande behandlas ett antal motionsyrkanden

angående den israelisk-arabiska konflikten, den pågående

fredsprocessen och förhållandena i ockuperade arabiska områden i

Mellanöstern.

Motionerna

1992/93:U614 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ökat svenskt stöd ges åt

fredsprocessen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att en

särskild arbetsgrupp för mänskliga rättigheter upprättas i

anslutning till den internationella fredskonferensen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige förklarar sig berett att ta

ett särskilt ansvar för denna arbetsgrupps verksamhet,

4. att riksdagen hos regeringen begär en särskild

redogörelse till riksdagen för de kränkningar som företagits mot

folkrätten och konventioner om mänskliga rättigheter i Israel,

östra Jerusalem, Gaza och Västbanken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att all tortyr och annan brutal

behandling liksom alla deportationer upphör,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla deporterade fritt får återvända

till sina hem samt att deportationerna upphör,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla politiskt frihetsberövade friges

genom en amnesti,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla nya bosättningar på ockuperade

områden upphör,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att alla skolor

och universitet öppnas för undervisning.

1992/93:U647 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN

verkar för att FN övertar administrationen av de

ockuperade områdena till dess den palestinska staten är

verklighet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN

verkar för att FN går in i fredsförhandlingarna och leder dessa,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den -- om

fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinier avslutas utan

att en palestinsk stat blivit resultatet av dessa -- i FN verkar

för att sanktioner vidtas mot Israel.

Utskottet

Bakgrund

Riksdagen har under en följd av år haft anledning att behandla

konflikterna i Mellanöstern samt de förslag som framlagts för

att söka lösa dessa. I centrum för uppmärksamheten har ofta

stått relationerna mellan Israel, det palestinska folket och de

omgivande arabstaterna. I regionen finns emellertid också

politiska och ekonomiska motsättningar som inte har anknytning

till staten Israel.

Den israelisk-arabiska konflikten har stått på Förenta

nationernas dagordning sedan 1947. Dagen efter det att Israel

förklarat sig självständigt 1948 inledde omgivande arabiska

stater ett anfallskrig mot Israel. I de separata

stilleståndsavtal som slöts 1949 mellan Israel och Egypten,

Libanon, Transjordanien och Syrien erhöll Israel delar av de

områden som enligt FN:s ursprungliga delningsplan avseende

Palestina skulle ingå i en arabisk stat, bl.a. Galiléen, Negev

och en landsremsa som förband erhållna kustområden med

Jerusalems västra delar.

Av övriga områden, som enligt FN:s delningsplan skulle ingå i

en arabisk stat, ockuperades Gazaremsan av Egypten och

Västbanken av Transjordanien, som samtidigt ändrade sitt namn

till Jordanien. I april 1950 annekterades Västbanken formellt av

Jordanien. Gazaremsan, som kom under egyptisk ockupation i

väntan på en slutlig lösning av Palestinafrågan, administrerades

av, men kom formellt aldrig att införlivas med, Egypten.

Jerusalem, som enligt FN:s delningsplan avsetts bli

internationaliserat område, delades mellan Israel och Jordanien.

Det inledande angreppet på Israel har följts av flera väpnade

konflikter i området liksom av ansträngningar från arabländernas

sida att på olika sätt söka isolera Israel, exempelvis genom en

handelsbojkott. I sexdagarskriget 1967 erövrade Israel såväl

Västbanken, inkl. östra Jerusalem och Gazaremsan, som Sinai och

de syriska Golanhöjderna. Israels därpå följande annektering av

östra Jerusalem samt Golanhöjderna har inte vunnit

internationellt erkännande.

Efter kriget år 1967 antog säkerhetsrådet resolution 242 om en

lösning som baserar sig dels på israeliskt tillbakadragande från

territorier som ockuperades under kriget, dels på varje stats

rättighet att leva i fred inom säkra och erkända gränser. I en

ytterligare resolution, nr 338, som antogs efter kriget i

oktober 1973, uppmanas samtliga parter att upphöra med all

stridsverksamhet, att följa resolution 242 och att inleda

förhandlingar om en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.

Dessa båda resolutioner är fortfarande grundvalen för en lösning

av konflikten. Ingen av dem uppmärksammar frågan om det

palestinska folkets anspråk.

Den palestinska paraplyorganisationen PLO (Palestinian

Liberation Organization) bildades 1964 och accepterades 1974 av

Arabförbundet som den enda legitima representanten för den

palestinska befolkningen. PLO hade ursprungligen en helt

annorlunda karaktär än i dag. Organisationen skapades av

Arabförbundet och uppfattades av de palestinier, som då redan

var organiserade i olika motståndsrörelser riktade mot Israel,

som ett försök från de arabiska staterna att kontrollera

palestinierna.

Den 26 mars 1979 undertecknades ett fredsavtal mellan Israel

och Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av

1978. Denna innehöll två principdeklarationer: i den ena

aviserades fredsavtalet mellan Israel och Egypten; den andra

deklarationen förutskickade införande av "autonomi" och

tillbakadragande av Israels militära administration på

Västbanken och i Gaza. Enligt överenskommelsen skulle fem års

"autonomi" följas av förhandlingar om de ockuperade områdenas

slutgiltiga status.

En följd av fredsavtalet blev att Israel drog sig tillbaka

från Sinaihalvön, som erövrats av Israel i sexdagarskriget 1967,

och att diplomatiska relationer upprättades mellan Egypten och

Israel 1980. Samtalen om palestinsk autonomi kom emellertid inte

att leda till några genombrott.

Israel ockuperade fortsättningsvis Västbanken, inkl. östra

Jerusalem, Gaza samt Golanhöjderna. År 1981 förklarade Israel

Golanhöjderna och östra Jerusalem som annekterade. Enligt

israelisk mening har Jerusalem alltid varit Israels huvudstad,

ett förhållande som inte har accepterats av världssamfundet.

Efter Israels invasion i Libanon i juni 1982 uppmanade

säkerhetsrådet Israel i resolution 509 att omedelbart och

villkorslöst dra tillbaka sina trupper från Libanon. Huvuddelen

av de israeliska styrkorna drogs tillbaka 1985, men Israel har

fortfarande en militär närvaro i den av Israel upprättade s.k.

säkerhetszonen i sydligaste Libanon. Zonen syftar till att skapa

en buffert mellan Israel och de palestinska baser i södra

Libanon varifrån Israel vid flera tillfällen attackerats.

Under 1980-talets intensifierade invandring till Israel från

Sovjetunionen strävade judiska nationalister efter att de nya

immigranterna till stor del skulle bosätta sig på Västbanken.

Den dåvarande israeliska regeringen sanktionerade, trots

internationella fördömanden, utbyggnaden av judiska bosättningar

såväl på Västbanken som i Gaza och på Golanhöjderna.

I praktiken innebär den av FN uttryckta uppfattningen om de

ockuperade områdenas status att Israels regering inte erkänt

tillämpningen på områdena av fjärde Genèvekonventionen av 1949

angående skydd för civilpersoner under krigstid. En rad åtgärder

som Israel vidtagit -- utöver upprättandet av bosättningar även

t.ex. kollektiva bestraffningar och deportation av icke

önskvärda personer -- strider mot konventionen.

Den palestinska befolkningen på Västbanken beräknas uppgå till

mellan 1,1 och 1,4 miljoner invånare. I Gaza uppgår den

palestinska befolkningen till ca 800 000 personer. I östra,

ockuperade Jerusalem uppskattas invånarantalet till ca 150 000

palestinier och till ungefär lika många israeler. För närvarande

beräknas omkring 115 000 israeliska bosättare leva på Västbanken

och 5 000 i Gaza.

De palestinska kraven på rätt till självbestämmande, inkl.

rätten att bilda en egen stat, och befolkningens reaktion på

lidandet under ockupationen har sedan 1987 kommit till uttryck i

en folkresning, intifadan, som den israeliska regeringen, med

delvis folkrättstridiga medel, har sökt slå ner. Palestiniernas

politiska roll har även kommit att accentueras sedan Jordanien i

juli 1988 helt avstått från anspråk på de områden som

ockuperades 1967. PLO slog i november 1988 in på en politisk

linje som innebar att man erkände resolutionerna 242 och 338

samt Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser

och därmed principen om en tvåstatslösning. Sedan PLO-ledaren

Arafat i FN:s generalförsamling preciserat PLO:s politik på

bl.a. dessa punkter, inledde Förenta staterna en dialog med PLO.

Diplomatiska ansträngningar av bl.a. Sveriges dåvarande

utrikesminister Andersson bidrog till att denna dialog kunde

inledas. Dialogen avbröts dock av den amerikanska regeringen

1990 med hänvisning till terrordåd som PLO ej tog avstånd från.

FN:s generalförsamling har i flera års tid i resolutioner

fördömt Israels politik och de åtgärder, vilka enligt

församlingens uppfattning innebär brott mot de mänskliga

rättigheter som tillkommer det palestinska folket på de

ockuperade områdena, inkl. Jerusalem. År 1975 antog

generalförsamlingen en resolution i vilken sionism likställs med

rasism. Denna återkallades 1991 av FN:s 46:e generalförsamling.

FN har särskilt fördömt sådana åtgärder som den israeliska

arméns och bosättares beskjutning av försvarslösa civila

palestinier, deportation av palestinier, konfiskering av

egendom, förstörelse av hus, införande av ekonomiska

restriktioner m.m. Det palestinska upproret, intifadan, har

enligt många iakttagare ökat det politiska trycket på parterna

att uppnå en fredlig lösning av konflikten.

Det kalla krigets slut förändrade förutsättningarna för en

bestående fredsordning i Mellanöstern. Skälen härför var flera.

Kriget i Persiska viken 1990--1991 innebar en delvis ny

maktbalans i regionen. PLO:s ställningstagande för Irak i

konflikten medförde att många palestinier tvingades lämna Kuwait

och andra arabstater runt Persiska viken. Därmed minskade också

drastiskt de ekonomiska bidrag till PLO som traditionellt kommit

organisationen till del.

Den israeliska begäran om amerikanska lånegarantier på 10

miljarder dollar var en annan viktig faktor. Israel begärde

krediter för att bl.a. kunna ta emot det stora antal, närmare en

halv miljon, invandrare som under 1990-talets första år

immigrerat från f.d. Sovjetunionen till Israel. Förenta staterna

ställde som villkor för krediterna att Israel omedelbart

stoppade utbyggnaden av bostäder för judiska bosättare i de

ockuperade områdena. Först efter det att Israels nya regering

tillkännagivit en frysning av nybyggnationen biföll den

amerikanska kongressen Israels begäran om lånegarantier.

Efter omfattande förberedande insatser främst från amerikansk

sida kunde en regional Mellanösternkonferens inledas i Madrid i

oktober 1991. Konferensen innebar att Israel och dess närmaste

arabiska grannländer, Syrien, Libanon och Jordanien, för första

gången samtalade med varandra om fred. Samtidigt inleddes en

dialog mellan israeler och palestinier.

Förhandlingarna har förts i en bilateral och en multilateral

del. Syftet med de bilaterala förhandlingarna har varit att

uppnå en varaktig fred mellan parterna, medan de mulitlaterala

samtalen syftat till att konsolidera denna genom att fylla

freden med ett konkret innehåll. Förenta staterna och

Sovjetunionen, senare Ryssland, har stått som sponsorer för hela

fredsprocessen.

De bilaterala samtalen har löpt längs två spår som berör dels

Israel och dess arabiska grannländer (Syrien, Libanon,

Jordanien), dels samlevnaden mellan israeler och palestinier. De

multilaterala samtalen förs i fem olika ämnesinriktade

arbetsgrupper som behandlar frågor av regional betydelse: 1)

säkerhets- och rustningskontroll, 2) ekonomiskt samarbete, 3)

flyktingfrågor, 4) miljöfrågor och 5) vattenresurser. Sverige

deltar i samtliga arbetsgrupper. I arbetsgruppen för

flyktingproblem har Sverige sedan oktober 1993 ansvar för

samordningen av frågor som gäller barnens välfärd i

Mellanöstern.

Det israeliska arbetarpartiet segrade i valet i juni 1992

bl.a. på löften om pragmatiska lösningar i fredssamtalen. Den

nya koalitionsregeringen, som också omfattar fredsgrupperingen

Meretz och det religiösa partiet Shas, betonade i uttalanden att

samlevnaden mellan palestinier i de ockuperade områdena och

Israel utgör kärnan i en fredsprocess. Den israeliska

regeringens beslut i december 1992 att deportera drygt 400

palestinier som anklagas för samröre med fundamentalistiska

terrorister, innebar en kris i fredssamtalen. Samtalen kunde

dock, efter bl.a. omfattande amerikansk diplomati, återupptas i

april 1993.

De bilaterala överläggningarna har alltmer kommit att fokusera

på frågan om en länk mellan diskussionerna om en palestinsk

interimsförvaltning och ett territoriellt slutmål. Inför

inledandet av en ny omgång bilaterala överläggningar i augusti

1993 tillkännagavs att en rad icke-offentliga möten ägt rum

sedan början av året mellan representanter för Israels regering

och för PLO. Sedemera har framkommit att bl.a. Norges

utrikesminister Holst spelat en central roll i ansträngningarna

att gjuta nytt liv i fredsprocessen.

Direktkontakterna mellan Israel och PLO har hittills

resulterat i flera betydelsefulla genombrott i förhandlingarna.

Den 9 september utväxlade Israels premiärminister Rabin och

PLO:s ordförande Arafat brev i vilka parterna ömsesidigt

erkänner varandra och PLO tar avstånd från terrorism. Breven

liksom en principöverenskommelse om fred undertecknades i

Washington den 13 september. Förenta staterna tillkännagav

samtidigt sin avsikt att återuppta dialogen med PLO.

Överenskommelsen bygger i väsentliga avseenden på de principer

som slogs fast i 1978 års Camp David-överenskommelse.

Överenskommelsen mellan Israel och PLO, som godkänts av

Israels parlament, Knesset, och PLO:s centralråd och därmed

formellt trädde i kraft den 13 oktober, innebär att

palestinierna ges begränsat självstyre under en femårsperiod i

Gaza och i staden Jeriko på Västbanken. I tidsplanen ingår att

de israeliska trupperna skall dras tillbaka från Gaza och Jeriko

samt tätbefolkade områden på Västbanken senast tre månader efter

det att avtalet trätt i kraft. Hur omfattande truppreträtten

skall bli och vilka befogenheter israelerna och palestinierna

skall ha är föremål för förhandlingar mellan parterna. Det

förutsätts att palestinsk polis börjar ta ansvar för säkerheten

i Gaza och Jeriko. Trupptillbakadragandet skall vara helt

avslutat senast den 13 april 1994.

Enligt överenskommelsen skall ett gemensamt

israeliskt-palestinskt råd bildas för att leda ekonomiska

utvecklingsprogram för Gaza och Jeriko. Överenskommelsen

stipulerar vidare hållandet av val bland palestinierna inom nio

månader, eller senast den 13 juli 1994, i syfte att rösta fram

ett råd som skall svara för utbildning, ekonomisk utveckling,

miljövård, skatter och socialvård. I valet skall palestinier

från alla de ockuperade områdena, inkl. östra Jerusalem, delta.

Två år efter överenskommelsens undertecknande, eller senast den

13 december 1995, skall förhandlingar om en permanent lösning

inledas. Frågan om Jerusalems framtida status skall diskuteras i

denna fas av förhandlingarna. Målet för dessa skall vara

undertecknandet av ett fredsavtal för samtliga ockuperade

områden senast tre år därefter, dvs. den 13 december 1998.

Överenskommelsen mellan Israel och PLO följdes den 14

september av undertecknandet av ett avtal mellan Israel och

Jordanien, vilket lägger fast en dagordning för fortsatta samtal

mellan länderna. Avtalet utgör den första formella

överenskommelsen mellan Israel och ett arabland sedan

fredsuppgörelsen med Egypten 1979. Därefter har avtal också

slutits mellan Israel och Marocko. Förhoppningen finns att

ytterligare avtal skall kunna undertecknas inom kort, i första

hand med Syrien om Golanhöjderna.

Fredsavtalet mellan Israel och PLO har fått betydande

internationellt stöd. Vid en konferens i Washington den 1

oktober utlovade 45 länder sammanlagt 2 miljarder dollar (16

miljarder kronor) under en femårsperiod till stöd för olika

insatser och utvecklingprojekt i Gaza och på Västbanken. EG,

Förenta staterna, Japan och Saudiarabien hör till dem som utfäst

mest pengar till stöd för överenskommelsen.

Israel och Jordanien beslutade i samband med

Washingtonkonferensen att skapa en gemensam ekonomisk kommitté

för samarbete i ekonomiska frågor och miljöfrågor. Denna skall

börja arbeta innan de formella fredsförhandlingarna resulterat i

en överenskommelse. En del av de pengar som utfästes i

Washington skall via denna kommitté slussas vidare till

Jordanien, som har en betydande palestinsk befolkning.

Sverige lovade öka sitt stöd under 1993/94 med 30 % eller 50

miljoner kronor. Redan tidigare har Sverige varit ett av de

aktivaste länderna i områdena genom sina betydande bilaterala

bidrag samt bidrag till FN:s särskilda organisation för

palestinaflyktingar, UNRWA, och andra hjälporganisationer. En

del av de nya medlen kommer att ges till den Världsbanksfond som

inrättats till stöd för fredsöverenskommelsen. Sverige planerar

också att kanalisera medel genom FN och bilateralt.

Utrikesminister af Ugglas framhöll i sitt anförande i Washington

bl.a. betydelsen av att etablera och stärka palestinska

institutioner som gradvis kan överta och genomföra mer och mer

av biståndsprogrammen.

I delar av arabvärlden har PLO:s ordförande Arafat kritiserats

för att ha gjort för stora eftergifter mot Israel. I en

slutkommuniké från sitt utrikesministermöte i Kairo den 19--20

september välkomnar Arabförbundet dock uppgörelsen mellan Israel

och PLO, men framhåller samtidigt att "avtalet snabbt måste

följas upp av andra åtgärder". Som exempel nämns i kommunikén

israeliskt tillbakadragande från bl.a. ockuperat syriskt och

libanesiskt område.

Stöd till fredsprocessen

Sammanfattning av motionsyrkandena

I motion U614 (s) från allmänna motionstiden anförs att

fredsprocessen i Mellanöstern erfordrar större internationell

uppmärksamhet och stöd. I motionens yrkande 1 begärs att Sverige

för egen del och tillsammans med övriga nordiska länder skall

spela en pådrivande roll i kontakterna med samtliga berörda

parter. I yrkande 2 föreslås att Sverige bör ta initiativ för

att en särskild arbetsgrupp för mänskliga rättigheter kommer

till stånd i anslutning till den internationella

fredskonferensen. I motionens yrkande 3 begärs att Sverige skall

förklara sig berett att ta ett särskilt ansvar för denna

arbetsgrupps verksamhet.

I motion U647 (s) -- också den från allmänna motionstiden --

anförs att regeringen av riksdagen bör ges i uppdrag att noga

följa de förhandlingar som pågår mellan Israel och palestinier.

Enligt motionärerna borde FN spela en betydligt mer aktiv roll i

fredsprocessen än vad som för närvarande är fallet. FN borde

omedelbart ta över administrationen av de ockuperade områdena

för att garantera den palestinska befolkningens säkerhet och

påbörja uppbyggandet av ett samhälle utan våld. FN borde också,

menar motionärerna, vara det organ som leder och driver på

förhandlingarna för att åstadkomma en fredlig lösning av

Israel--Palestina-konflikten. I motionens yrkanden 1 och 2

anförs att regeringen borde driva dessa krav i FN. I motionens

yrkande 3 föreslås att regeringen -- om fredsförhandlingarna

mellan Israel och palestinier avslutas utan att en palestinsk

stat blivit resultatet av dessa -- i FN skall verka för att

sanktioner vidtas mot Israel.

Utskottets överväganden

Utskottet välkomnar den senaste tidens positiva utveckling av

fredsprocessen i Mellanöstern. Beslutet om ömsesidigt erkännande

av Israel och PLO innebär ett historiskt genombrott i en komplex

och svårlöst konflikt. Det är utskottets förhoppning att

fredsuppgörelsen mellan Israel och PLO skall innebära att ett

avgörande steg tagits i riktning mot en varaktig och

allomfattande fred i regionen. En positiv faktor är även den

överenskommelse om fortsatta förhandlingar som slutits mellan

Israel och Jordanien. Ytterligare avtal, i första hand mellan

Israel och Syrien samt mellan Israel och Libanon, är en

förutsättning för att etablera ömsesidigt förtroende och

samarbete mellan parterna i den fortsatta processen och därmed

för möjligheten av en varaktig fredsordning i området.

Utskottet har i tidigare betänkanden, senast i betänkande

1992/93:UU2, framhållit att en bestående lösning på den

israelisk-arabiska konflikten förutsätter en varaktig och

allomfattande uppgörelse mellan Israel och dess grannar, inkl.

det palestinska folket. Sveriges inställning till konflikten

baserar sig på principen om folkens rätt till självbestämmande.

Det palestinska folket har enligt denna uppfattning rätt till

självbestämmande och rätt till att upprätta en egen stat.

Sverige ger sitt självklara stöd till FN:s säkerhetsråds

resolutioner 242 och 338, med den därav följande principen om

land för fred. En fredsuppgörelse måste innebära att Israel

efter förhandlingar drar sig tillbaka från de år 1967 ockuperade

områdena, dvs. Västbanken (inkl. östra Jerusalem), Golanhöjderna

samt Gaza, samtidigt som Israels grannar måste erkänna den

israeliska statens rätt att leva i fred inom säkra och erkända

gränser. Frågan om Jerusalems ställning måste enligt svensk

uppfattning inkluderas i en allomfattande fredsuppgörelse.

Det genombrott som nu skett i fredsförhandlingarna om

Mellanöstern innebär glädjande nog att betydelsefulla steg

tagits i riktning mot en lösning av konflikten som baserar sig

på dessa principer.

Processen i riktning mot fred i Mellanöstern riskerar givetvis

även framdeles att drabbas av bakslag och motgångar. En

bedömning av framstegstakten i processen måste därför enligt

utskottets uppfattning alltjämt ske mot bakgrund av konfliktens

komplexitet och långa historia. Det genombrott i förhandlingarna

som nu skett innebär en ny dynamik i processen som sannolikt

borgar för dess fortlevnad.

Utskottet noterar att svensk Mellanösternpolitik även

fortsättningsvis har som övergripande mål att, genom stöd till

fredsprocessen, bidra till att fred och säkerhet uppnås i

området. I förhandlingsprocessen förutsätts parterna själva vara

den drivande kraften, vilket inte hindrar att även Sverige har

en roll att spela för att främja fredsprocessen.

Grundläggande för Sveriges möjligheter härvidlag är att

upprätthålla öppna och positiva kontakter med alla inblandade

parter. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att

utrikesminister af Ugglas och andra statsråd under 1992 och 1993

upprätthållit det traditionellt livliga besöksutbytet mellan

Sverige och exempelvis Israel, de ockuperade områdena samt

Egypten.

Utskottet noterar att den svenska regeringen inte försummat

att påtala de hot, verkliga och potentiella, som föreligger mot

fredsprocessen. Exempelvis klargjordes vid ett flertal

tillfällen, bl.a. vid bilaterala samtal och i det gemensamma

nordiska inlägg som hölls vid mötet med FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna den 4 februari i år, den svenska åsikten

att deportationen av över 400 palestinier i december 1992 ägt

rum i strid med den fjärde Genèvekonventionen. Likaså har från

svensk sida uttryckts djup oro över den våldsanvändning som

utövas av extremistiska grupper, vilka vill skada

fredsprocessen.

Utskottet noterar vidare de nordiska utrikesministrarnas

uttalande den 1 september 1993 i vilket bl.a. påtalas det hot

mot freden och fredsansträngningarna som utgörs av den

ekonomiska krisen i de ockuperade områdena. I uttalandet betonas

behovet av ett brett och omfattande internationellt bistånd för

att skapa ett livskraftigt palestinskt självstyre och en

bärkraftig ekonomisk utveckling i de ockuperade områdena.

Ministrarna framhåller vidare den roll som UNRWA, UNDP, andra

FN-organ samt Världsbanken har att spela i de internationella

ansträngningarna för att befästa och föra den fortsatta

fredsprocessen framåt.

Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former

fortsätter att stödja fredsprocessen och konkret bidrar till att

den fredsplan som nu antagits kan förverkligas.

Med det anförda får motion U614 (s) yrkande 1 anses besvarat.

Utskottet noterar att utomregionala stater som Sverige även

fortsättningsvis kan spela en konstruktiv roll för

fredsprocessen genom att delta i de multilaterala fredssamtalen.

Dessa samtal har som huvudsyfte att lägga grunden till ett

framtida fredsscenario på basis av en regional helhetssyn.

Sverige deltar i alla fem arbetsgrupperna och avser att alltmer

konkret söka främja fredsprocessen på detta viktiga

parallellspår till de bilaterala överläggningarna.

Det är enligt utskottets uppfattning önskvärt att respekten

för mänskliga rättigheter blir ett viktigt element i en framtida

fredsordning. Det är därför med tillfredsställelse som utskottet

noterar att Sverige förklarat sig berett att vara värd för en

multilateral arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. En

förutsättning för att arbetsgruppen skall komma till stånd är

givetvis att de inblandade parterna själva är överens om detta.

Vidare noterar utskottet att Sverige förklarat sig berett att

stödja även andra initiativ som kan bli aktuella för att främja

de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern. Frågan om

valövervakning kan eventuellt bli aktuell i samband med

upprättandet av ett övergångsstyre i Gaza och Jeriko eller, i

ett senare skede, vad avser de ockuperade områdena som helhet.

Enligt utskottet bör Sverige då vara berett att bidra med

valobservatörer.

Därmed betraktar utskottet motion U614 (s) yrkandena 2--3

besvarade med vad utskottet anfört.

Huvudsponsorerna av fredskonferensen om den israelisk-arabiska

konflikten -- Förenta staterna och Sovjetunionen, numera

Ryssland -- var tidigare mycket återhållsamma beträffande

möjligheterna att mer aktivt engagera FN i fredsprocessen.

Sponsorernas uppfattning har varit -- och är alltjämt -- att det

främst ankommer på parterna själva att föra processen framåt. De

ansträngningar som gjorts för att finna en formel för en mer

central roll för FN i överläggningarna har resulterat i att FN

eller dess underorgan sedan hösten 1992 agerar som fullvärdiga

deltagare i de multilaterala arbetsgrupperna.

Därmed får motion U647 (s) yrkande 2 anses besvarat.

I yrkandena 1 och 3 i motion U647 (s) väcks frågan om

FN-administration av de ockuperade områdena samt om

FN-sanktioner mot Israel om fredsförhandlingarna skulle avslutas

utan att en palestinsk stat upprättas. Utskottet konstaterar att

dessa frågor saknar aktualitet mot bakgrund av de framsteg som

nyligen gjorts i fredsförhandlingarna.

Utskottet avstyrker därför motion U647 (s) yrkandena 1 och 3.

Förhållandena i de ockuperade områdena

Sammanfattning av motionsyrkandena

I motion U614 (s) ges ett flertal exempel på kränkningar av

folkrätten och de mänskliga rättigheterna i Israel och i av

Israel ockuperade områden. Motionärerna noterar förekomsten av

bl.a. administrativt frihetsberövande, deportationer, tortyr och

annan brutal behandling. I motionen sägs att nya bosättningar i

ockuperade områden har minskat, men inte helt upphört, trots att

dessa står i strid med internationell rätt. I motionens yrkande

4 föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära en särskild

redogörelse till riksdagen för de kränkningar som företagits mot

folkrätten och konventioner om mänskliga rättigheter i Israel,

östra Jerusalem, Gaza och Västbanken.

I motionens yrkande 5 begärs att riksdagen som sin mening

skall ge regeringen till känna att all tortyr och annan brutal

behandling liksom alla deportationer måste upphöra. I yrkande 6

upprepas kravet på att deportationerna skall upphöra samt att

alla deporterade skall få möjlighet att fritt återvända till

sina hem. Enligt motionärerna måste lägren för s.k.

administrativt frihetsberövade läggas ned och amnesti beviljas

dem som varit föremål för denna form av bestraffning (yrkande

7). I yrkandena 8 och 9 anförs att riksdagen som sin mening bör

ge regeringen till känna att alla nya bosättningar på ockuperade

områden måste upphöra och alla utbildningsanstalter öppnas för

undervisning.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att situationen beträffande de mänskliga

rättigheterna i de av Israel ockuperade områdena tills helt

nyligen varit allvarlig. Under 1992 och huvuddelen av 1993

syntes ingen förbättring ha skett trots de pågående

fredsförhandlingarna och de av den tillträdande israeliska

regeringen vidtagna förtroendeskapande åtgärderna. Utskottet

anser att uppgifterna om ökat våld under 1992/93 i de ockuperade

områdena är oroande. Kränkningar av mänskliga rättigheter och

internationell humanitär rätt har ägt rum i form av

terrorhandlingar mot civila, frihetsberövanden utan rättegång,

deporteringar, olika former av kollektiv bestraffning och

tortyr. Den fjärde Genèvekonventionen om skydd för

civilbefolkningen under krig och ockupation är, som även

understrukits ovan, enligt svensk uppfattning tillämplig på de

ockuperade områdena. Brott mot konventionen har varit vanligt

förekommande i dessa områden.

Utskottet konstaterar att de tragiska brott mot mänskliga

rättigheter som drabbar såväl palestinier som israeler bottnar i

den pågående konflikten. Läget komplicerades ytterligare av den

israeliska regeringens beslut den 31 mars 1993 att genomdriva en

avspärrning av Västbanken och Gaza.

Stängningen av gränserna till de ockuperade områdena

motiverades av Israel av säkerhetsskäl i syfte att stävja en

växande våg av terrordåd inom det egentliga Israel.

Våldsupptrappningen ansågs nödvändiggöra säkerhetsåtgärder,

bl.a. för att inte undergräva den israeliska regeringens

möjligheter att göra framsteg i fredsprocessen. Över 100 000

palestinier i de ockuperade områdena arbetade tidigare inne i

Israel. Dessa berövades genom avspärrningen sin försörjning,

vilket har drabbat många palestinier hårt. En politisk -- om än

sannolikt inte avsedd -- bieffekt av avstängningen har

emellertid varit att den territoriella avgränsningen av en

framtida palestinsk statsbildning därmed framträder klarare.

Även sedan fredsavtalet mellan Israel och PLO undertecknats har

den israeliska regeringen, med anförande av säkerhetsskäl, låtit

temporärt spärra av de ockuperade områdena. Så har skett bl.a. i

anslutning till firandet av den judiska försoningshögtiden, Yom

Kippur.

Den svenska uppfattningen om läget avseende de mänskliga

rättigheterna i de ockuperade områdena har, som också noterats

tidigare av utskottet, kommit till uttryck i ett gemensamt

nordiskt inlägg vid mötet med FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna 1993. Vid mötet stödde Sverige dessutom genom

medförslagställarskap en resolution som krävde att Israel fullt

ut upphör med bosättningarna på de ockuperade områdena. FN

kommer i framtiden att få en ökad roll i bevakningen av de

mänskliga rättigheterna i de ockuperade områdena, genom

tillsättandet av en rapportör. Mot bakgrund av

våldsupptrappningen i områdena kan en sådan enligt utskottets

uppfattning komma att fylla en viktig funktion.

MR-situationen försämrades även i södra Libanon under sommaren

1993 som en följd av Hizbollah-gerillans attacker mot norra

Israel och den israeliska regeringens vedergällningsaktioner mot

gerillan. Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas i

uttalanden understrukit att dessa aktioner på ett oacceptabelt

sätt drabbat Libanons befolkning och kränkt Libanons

suveränitet. Utskottet noterar att den svenska synen på såväl

deportationen av drygt 400 palestinier i december 1992 som andra

kränkningar av mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena

har framlagts med eftertryck ett flertal gånger under årets

lopp. Sverige gav sitt stöd till resolution 799, i vilken

krävdes att de deporterade skulle tillåtas återvända omedelbart.

Utskottet noterar att Israels regering tillkännagivit att

samtliga deporterade kommer att få möjlighet att återvända till

sina hem i de ockuperade områdena före 1993 års utgång.

Främjandet av respekten för mänskliga rättigheter utgör enligt

utskottets uppfattning en fundamental del av arbetet för

internationell fred och säkerhet. Det är endast genom fortsatta

förhandlingar som en bestående lösning av den långvariga

konflikten i Mellanöstern kan uppnås. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att den israeliska regeringen aviserat

avsikten att frige ett stort antal -- över 4 000 -- palestinska

fångar, under förutsättning att fredsavtalet leder till fortsatt

israelisk-palestinsk avspänning.

Utskottet vill framhålla att det är av central vikt att de

överenskommelser som hittills uppnåtts även snarast leder till

konkreta förbättringar av det dagliga livet i de ockuperade

områdena. Fredsavtalet kan förhoppningsvis på sikt också leda

till att många av de palestinier som sedan årtionden lever i

flyktingläger i Jordanien, Syrien och Libanon skall få möjlighet

att återvända till sina ursprungliga hemorter. Många

våldshandlingar under senare tid kan relateras till det motstånd

mot fredsförhandlingarna som extremistiska grupper står för. Det

är utskottets förhoppning att denna tendens skall vändas när

konkreta resultat av förhandlingarna blir märkbara.

Respekten för mänskliga rättigheter utgör en av de

principiella grundvalarna för utformningen av svensk

Mellanösternpolitik. Utskottet utgår från att regeringen på

lämpligt sätt fortsätter att verka för att de mänskliga

rättigheterna respekteras i hela området. Därmed gagnas också

den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern.

Med det ovan anförda får motion U614 (s) yrkandena 5--9 anses

besvarade.

I motion U614 (s) yrkande 4 föreslås att riksdagen hos

regeringen skall begära en särskild redogörelse till riksdagen

för de kränkningar mot folkrätten och MR-konventionerna som äger

rum i Israel, östra Jerusalem, Gaza och Västbanken. Utskottet

konstaterar att Sverige redan stöder flera MR-organisationer som

regelbundet rapporterar om MR-brott i Mellanöstern. Därtill

kommer den löpande information som lämnas om situationen i

Israel och i de ockuperade områdena av Sveriges beskickning i

Tel Aviv resp. av generalkonsulatet i Jerusalem, liksom av

organisationer som t.ex. Amnesty International och Middle East

Watch. Utskottets uppfattning är därför att något behov av en

särskild rapport till riksdagen i dessa frågor inte föreligger.

Därmed avstyrks motion U614 (s) yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Sveriges engagemang i fredsprocessen

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkande 1 besvarat

med vad utskottet anfört,

2. beträffande arbetsgrupp för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkandena 2 och 3

besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande FN:s roll

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U647 yrkande 2 besvarat

med vad utskottet anfört samt avslår motion 1992/93:U647

yrkandena 1 och 3,

4. beträffande förhållandena i de ockuperade områdena

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkandena 5, 6, 7,

8 och 9 besvarade med vad utskottet anfört,

5. beträffande särskild redogörelse till riksdagen

att riksdagen avslår motion 1992/93:U614 yrkande 4.

Stockholm den 21 oktober 1993

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit:

Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Maj

Britt Theorin (s), Pär Granstedt (c), Nils T Svensson (s),

Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke

(s), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm

(s), Bertil Persson (m), Håkan Holmberg (fp) och Lena Boström

(s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.