Bet. 1993/94:UU26

Utrikesutskottets betänkande

1993/94:UU26

Mänskliga rättigheter, m m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1993/94

UU26

Sammanfattning

Förenta nationerna, Europarådet och andra internationella och

regionala sammanslutningar har antagit folkrättsliga regler som

är ägnade att skydda och främja de mänskliga rättigheterna.

Ratificeringen av de internationella avtalen ökar men

efterlevnaden av reglerna är dålig. Överallt i världen

fortsätter kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, såväl av

de medborgerliga och politiska som de ekonomiska, sociala och

kulturella.

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts

under den allmänna motionstiden. Några motioner avser det

multilaterala arbetet inom FN eller regionala

samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga

rättigheterna i specifika stater. Andra åter behandlar vissa

speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för

olika särskilt utsatta grupper av människor. Även frågor som

avser Sveriges förhållande till andra stater och förhållanden

som rör enskilda folk berörs i flera motioner. Några motioner

behandlar flyktingfrågor.

Till betänkandet har fogats en reservation från Ny demokrati

och en meningsyttring från Vänsterpartiet. I en bilaga till

betänkandet finns en förteckning över konventioner och

ratifikationsstatus per den 31 juli 1993.

Betänkandet disponeras enligt följande:

I. Inledning

Övervakningssystem

II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter

2. Barnets rättigheter

3. Kvinnans rättigheter

4. Dödsstraff och tortyr

5. Flyktingar

6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter

7. Handel och arbetsrätt

8. Övrigt

III. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda

folk

1. Kina

2. Tibet

3. Burma (Myanmar)

4. Indonesien

5. Kashmir

6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet

m.fl. stater

7. Iran

8. Zigenare

9. Ukraina

10. Krimtatarer

11. Västra Sahara

12. Sudan

13. Somalia

14. Cuba

15. El Salvador

16. Guatemala

17. Taiwan

Motionerna

1993/94:U201 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att få Marocko att följa FN:s

fredsplan för Västsahara.

1993/94:U203 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att respekten för de mänskliga fri- och

rättigheterna tas upp i kontakter med den kinesiska regimen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i internationella sammanhang utöva

påtryckningar mot Kina i fråga om respekten för de mänskliga

fri- och rättigheterna.

1993/94:U209 av Bertil Måbrink och Eva Zetterberg (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i internationella sammanhang

och i kontakter med amerikanska regeringen kräver att USA:s

blockad mot Kuba och Torricellilagen avskaffas.

1993/94:U223 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna

fredsplanen.

1993/94:U227 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om aktivare agerande internationellt för en

lösning av Östtimorfrågan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Östtimor och ekonomisk politik,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige inom ramen för de

svensk-indonesiska bilaterala förbindelserna bör verka för

förbättringar av de fackliga rättigheterna i Indonesien.

1993/94:U231 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, fp, c,

nyd, v, -) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frågan om de föräldralösa barnen i

stort, och de föräldralösa barnen på grund av att deras

föräldrar dött i aids, skall tas upp på FN:s dagordning.

1993/94:U407 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt agerande för att motverka etniska

och religiösa konflikter i u-världen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt agerande för att lösa konflikten i

Kashmir.

1993/94:U601 av Kristina Svensson och Nils T Svensson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett politiskt toppmöte för att utarbeta en

global strategi mot hiv/aids.

1993/94:U602 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat svenskt stöd för den av FN godtagna

fredsplanen för Västsahara,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bildandet av en kommission i FN:s regi för

att undersöka bl.a. de försvunna västsahariernas öde.

1993/94:U603 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Irans

brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla

relevanta internationella sammanhang,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige med stöd av barnkonventionen

med kraft arbetar för att ta till vara barnens rättigheter och

fördöma Irans brott mot barnkonventionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att den

särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt

kvinnors och barns situation uppmärksammas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i alla relevanta

internationella forum uppmärksammar situationen för de kurdiska

flyktingarna från Iran,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör agera för att FN:s

rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran skall

ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas situation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Iran inte

beviljas lån från Världsbanken på grund av Irans brott mot

mänskliga rättigheter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör verka för att handeln

med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör hållas på en låg

nivå,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att samma koppling skall gälla mellan

handel och mänskliga rättigheter som mellan bistånd och

demokratisering.

1993/94:U605 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om Somaliland.

1993/94:U606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att göra området i Irak söder om 32:a

breddgraden till en säkerhetszon,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om initiativ för att lösa kurdernas problem

med elektricitet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att

blockaden mot Irak hävs för den skyddade zonen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatta FN-sanktioner mot Irak.

1993/94:U608 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om svenskt initiativ i Europarådet angående möjligheterna att

bli fri från respektive återvinna medborgarskap i sitt tidigare

hemland.

1993/94:U609 av Hans Göran Franck m.fl. (s, m, fp, c, kds,

nyd, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör verka för vapenvila och

medling i konflikten i Turkiet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i Europarådets

ministerkommitté begär en granskning av hur avtalet mellan

Turkiet och Europarådet om de mänskliga rättigheterna följs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör verka för att FN:s

högkommissarie för de mänskliga rättigheterna skall ges i

uppdrag att granska brotten mot de mänskliga rättigheterna i

Turkiet och särskilt uppmärksamma minoriteternas situation.

1993/94:U610 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör kräva att Xanana Gusmão

omedelbart friges,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige inom FN måste agera för att få

Indonesien att acceptera CNRM som det östtimoresiska folkets

legala företrädare samt inleda direkta samtal med CNRM, 3.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige inom FN bör verka för att

Indonesien drar tillbaka sina trupper från Östtimor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ansluta sig till OPM:s

resolution från Wienkonferensen om mänskliga rättigheter och

erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i enlighet med OPM:s

resolution bör kräva ett stopp för Indonesiens

folkomflyttningspolitik i Västpapua,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN måste verka för att

Indonesiens brott mot mänskliga rättigheter i Acehprovinsen

fördöms,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att

Indonesiens folkomflyttningspolitik i Aceh stoppas.

1993/94:U611 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella

organ skall verka för att få den salvadoranska regeringen att ta

problemen med det ökade våldet på allvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att FN sänder

betydligt fler övervakare än vad som utlovats till valen i El

Salvador den 20 mars 1994,

3. att riksdagen beslutar om att utse en parlamentarisk

observatörsdelegation till valen i El Salvador i mars 1994,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att uppmana den salvadoranska regeringen

att i enlighet med fredsavtalet följa såväl Ad hoc-kommissionens

som Sanningskommissionens rekommendationer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att uppmana den salvadoranska regeringen

att undersöka mordet på Mario Lopez och alla övriga ouppklarade

mord på FMLN-medlemmar begångna efter fredsavtalets

ikraftträdande.

1993/94:U613 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättandet i FN av en oberoende

högkommissarie ansvarig direkt inför generalförsamlingen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lämpligheten av att FN utser en kvinna

till högkommissarie för de mänskliga rättigheterna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det fortsatta arbetet för att inrätta en

permanent tribunal för mycket grova brott mot de mänskliga

rättigheterna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppföljningen av Wienkonferensen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska insatser för att förbättra

efterlevnaden av de internationella konventionerna på

arbetsrättens område,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkta svenska insatser för att

avskaffa dödsstraffet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om svenska insatser för att genomdriva

att dödsstraff inte skall tillämpas på personer som var

minderåriga när de begick brotten eller på mentalsjuka och

utvecklingsstörda,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för ett

moratorium för avrättningar,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om svenskt arbete för att förstärka FN:s

MR-insatser.

1993/94:U614 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN och internationella sammanhang bör agera kraftfullt

för att den av FN beslutade fredsplanen snarast genomförs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör kräva att en internationell undersökningskommission

upprättas som skall undersöka förhållandena i såväl Marocko- som

Polisariokontrollerat område.

1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regeringens ansvar för uppföljningen av

Wiendeklarationen och handlingsprogrammet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ i FN till

ett arbete som syftar till att komplettera MR-konventionerna med

nationella handlingsplaner,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör verka för att alla

länder ratificerar barnkonventionen utan begränsande

reservationer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ge FN:s kommitté för uppföljning av

barnkonventionen tillräckliga resurser för att den på ett

fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag,

8. att riksdagen begär att regeringen ålägger svenska

ambassader och beskickningar att i sin rapportering minst en

gång per år göra en systematisk MR-genomgång, där

barnkonventionen kan tjäna som mall vad avser MR-läget för

barnen i landet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att barn i fängelse uppmärksammas i denna

rapportering,

10. att riksdagen begär att regeringen fortsätter arbetet mot

rekrytering av barnsoldater och för internationellt stöd för att

barn under 18 år inte skall tvingas delta aktivt i krig,

11. att riksdagen begär att regeringen föreslår åtgärder i

internationella fora för att få stopp på mord på nyfödda

flickebarn och illegala aborter vars enda grund är barnets

könstillhörighet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att fortsätta verka för

tillbakadragandet av reservationer som står i strid med

konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av

kvinnor,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av att kontroll och

uppföljning av MR-situationen för kvinnor skall organiseras på

motsvarande sätt som rapporteringen vad gäller barnkonventionens

efterlevnad,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att verka för att MR-perspektivet när

det gäller kvinnors rättigheter finns med i den plattform som

utarbetas inför kvinnokonferensen i Peking 1995 samt att en

handlingsplan för upphörande av alla former av diskriminering av

kvinnor antas vid Pekingkonferensen 1995,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att tillsätta en särskild FN-rapportör

gällande våld mot kvinnor och dess orsaker,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att verka för att kvinnor enligt lag

skyddas och att preventiva åtgärder genomförs för att förhindra

våld mot kvinnor såväl inom hemmet som i det offentliga livet

och att sexuella trakasserier, exploatering och handel med

kvinnor måste upphöra,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att program upprättas under

Pekingkonferensen i syfte att traditionella sedvänjor som

innebär omskärelse och könsstympning av kvinnor och flickor

skall upphöra,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att våld mot kvinnor i krig och

konflikter, särskilt våldtäkt utförd med politiska motiv av

polis eller militär och sexuellt slaveri, skall definieras och

omnämnas bland de brott som i fjärde Genèvekonventionen

definierats som grova krigsförbrytelser samt att förövarna av

sådana brott och de som beordrat dem skall ställas inför rätta i

internationell domstol,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att verka för att kvinnofrågorna på

ett systematiskt sätt måste integreras i samtliga berörda

FN-organs arbete,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att verka för att diskriminering och

hinder för kvinnor att på lika villkor få del av utbildning

undanröjs och att speciella alfabetiseringsinsatser görs för

kvinnor, att all undervisning skall främja jämställdhet och

jämlikhet samt att tvångsgifte förbjuds,

23. att riksdagen begär att regeringen verkar för att rätten

till preventivmedel samt tillgång till säker och legal abort

garanteras samt att särskild uppmärksamhet ges åt hälsa och

näringsbehov för gravida och ammande kvinnor,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om parlamentarisk representation i

Nationalkommittén inför FN:s kvinnokonferens i Peking 1995,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om internationellt initiativ för

dödsstraffets avskaffande,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om initiativ till en

uppföljningskonferens om tortyrkonventionen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att verka för ett tillägg till den

europeiska konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter till att inbegripa rätten till asyl,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vikten av att Sverige verkar

internationellt för en ökad och förbättrad ansvarsfördelning av

flyktingfrågan,

30. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett

toppmöte på europeisk nivå mot rasism, antisemitism och

främlingsfientlighet.

1993/94:U618 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen begär att regeringen verkar för att våldtäkt

skall definieras som krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionen.

1993/94:U620 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen aktivt bör verka för att

USA:s sanktioner mot Kuba upphör,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige icke i något avseende för egen

del medverkar i USA:s sanktioner mot Kuba,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige aktivt verkar för att Kuba

respekterar de mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar

dödsstraffet.

1993/94:U621 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

svenskt agerande för att påtala krimtatarernas rätt att

återvända till sin hembygd.

1993/94:U622 av Stefan Attefall (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stödja en folkomröstning i Västsahara,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att främja de mänskliga rättigheterna i

Västsahara.

1993/94:U623 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stödja fredsansträngningarna i Sudan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stödja försöken att tillsätta flera

oberoende observatörer för bevakande av mänskliga rättigheter i

Sudan.

1993/94:U624 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för en jämn

könsfördelning bland domarna vid FN:s internationella domstol i

Haag.

1993/94:U625 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om sexturism.

1993/94:U627 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att FN proklamerar ett fruktträdens

årtionde.

1993/94:U628 av Kristina Svensson och Hans Göran Franck (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige verkar för att avrättningar, försvinnanden och tortyr

som genomförs av säkerhetsstyrkorna stoppas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör ge ett aktivt stöd åt fredsprocessen.

1993/94:U629 av Kristina Svensson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

i internationella fora verka för att Burma/Myanmars demokratiska

regering vald i demokratiska val 1990 återfår makten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

verka för att politiska fångar i Burma/Myanmar friges och att

mänskliga fri- och rättigheter återinförs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

verka för att vapen och avancerad teknologi inte exporteras till

Burma/Myanmar.

1993/94:U632 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utvecklade kontakter och utbyte mellan Sverige och Ukraina.

1993/94:U633 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd,

v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör erkänna Tibets rätt till självständighet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai Lamas initiativ

till fredssamtal och dialog med Kina,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att snabbt slutföra förberedelserna för

ett besök av en svensk delegation till Kina och Tibet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för

att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa en klausul om respekt för

mänskliga rättigheter i de samarbetsavtal Sverige och svenska

myndigheter sluter med Kina,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i övrigt anförts om svenskt stöd för demokratisk utveckling och

respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.

1993/94:U634 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas

(syrianernas) situation.

1993/94:U635 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om mänskliga rättigheter och terrorism.

1993/94:U636 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser av FN i Östtimor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om folkomröstning i Östtimor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Aceh.

1993/94:U637 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om brott mot kurdernas mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kurderna i Turkiet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om blockaden i irakiska Kurdistan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om syriska kurders rätt till medborgarskap,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den kurdiska frågans roll i fredsprocessen

i Mellersta östern.

1993/94:U638 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om internflyktingar.

1993/94:U639 av Bertil Måbrink och Berith Eriksson (v) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en svensk dialog med Kina rörande de

mänskliga rättigheterna och nationalitetspolitiken i Tibet,

Mongoliet och Xinjiang,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska insatser för att medverka till en

fredlig överenskommelse mellan Kina och andra berörda stater i

Sydkinesiska sjön,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en svensk dialog med Kina rörande Kinas

vapenexportpolitik.

1993/94:U640 av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c, kds, nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om befrielse från inkomstskatt för personal

vid Taipeis representationskontor i Stockholm samt befrielse

från skatt på importerade förbrukningsvaror,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ställa sig positivt till

att Taiwan får en framtida ansökan om medlemskap i Förenta

nationerna beredd av ett organ inom desamma.

1993/94:U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt initiativ i Europarådet för ett

program för att stärka zigenarnas ställning och rättigheter i

Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder inom ESK för att stärka skyddet

för zigenarnas rättigheter i Europa.

1993/94:U643 av Birgit Henriksson m.fl. (m, s, fp, c, kds,

nyd, v, -) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om initiativ till samråd med olika aktörer i

syfte att avskaffa barnarbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av de

svenska handelsmönstren i enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationellt samarbete kring åtgärder

mot barnarbete.

1993/94:U644 av Leif Bergdahl och Lars Moquist (nyd) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen bör ta initiativ till att frågan om kränkningarna av

de mänskliga rättigheterna i Tibet tas upp i olika

internationella organ.

1993/94:U645 av Robert Jousma och Simon Liliedahl (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att

skapa förutsättningar för Taiwans erkännande som en självständig

suverän statsbildning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skyndsamt erkänner Taiwan när

dessa förutsättningar föreligger.

1993/94:U646 av Margareta Viklund m.fl. (kds, s, m, c, nyd, v,

-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att

frågan om prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen

för FN:s generalförsamling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör arbeta för att

könsdiskriminering som lätt kan avläsas i befolkningsstatistiken

särskilt uppmärksammas vid FN:s konferens om befolkning och

utveckling år 1994 och vid FN:s kvinnokonferens år 1995.

1993/94:U647 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett mera aktivt svenskt agerande vad

gäller Östtimors rätt till självbestämmande och timoresiskt

deltagande i FN-samtalen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av

FN på Östtimor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska

trupperna dras bort från Östtimor.

1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges förhållande till flyktingfrågor i

ESK och Europarådet.

1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samarbete om flyktingpolitiken inom ramen

för ESK.

1993/94:Sf634 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning om sexuellt våld som politisk

förföljelse och krigsförbrytelse.

Utskottet

I. Inledning

Utskottet har i tidigare betänkanden och senast i betänkandet

1993/94:UU3 framhållit vikten av att de mänskliga rättigheterna

respekteras och skyddas. Att främja respekten för de

grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och att verka för

ett starkt skydd av dessa är ett viktigt led i svensk

utrikespolitik. Sverige arbetar sedan länge för att stärka de

folkrättsliga normerna på området och för att dessa regler och

principer efterlevs i praktiken.

Att slå vakt om de mänskliga rättigheterna är nödvändigt av

humanitära skäl men också för att söka undanröja instabilitet

och väpnade konflikter såväl inom som mellan stater. Detta

säkerhetspolitiska samband framgår inte minst av den centrala

betydelse de mänskliga rättigheterna tillmäts inom den

europeiska säkerhetskonferensen (ESK). I denna process har

framför allt två viktiga funktioner inrättats i syfte att stärka

skyddet för de mänskliga rättigheterna: lokala ESK-delegationer

i potentiella konfliktområden och en högkommissarie för

nationella minoriteter.

I syfte att stärka ESK:s s.k. mänskliga dimension beslöts vid

ESK:s möte i Moskva år 1991 om en mekanism för lösning av

problem som rör den mänskliga dimensionen. Den innebär bl.a. att

då ett särskilt allvarligt hot föreligger mot de åtaganden som

gjorts inom ramen för ESK kan en grupp om upp till tre

rapportörer sändas i väg mot den aktuella statens vilja.

Förutsättningen är att begäran har stöd av minst nio andra

ESK-stater (utöver initiativtagaren). Häri finns således ett

avsteg från principen om "consensus minus ett", vilken annars är

huvudregel i ESK.

Vid det fjärde ministerrådsmötet i Rom i november/december

1993 fattades flera beslut som syftade till att göra

"Moskvamekanismen" mer effektiv. Mekanismens tidsfrister

förkortades och dess resurslista utvidgades. Den ständiga

kommittén som inrättades i samband med Rommötet gavs också

möjlighet att utlösa mekanismen.

Högkommissarien för nationella minoriteter inrättades i

samband med det allmänna uppföljningsmötet i Helsingfors

sommaren 1992. Vid det tredje ministrrådsmötet i Stockholm i

december 1992 utnämndes den nederländske f.d. utrikesministern

Max van der Stoel till högkommissarie. Sverige har ställt en

svensk diplomat till kommissariens förfogande och på ESK:s

resurslista står tre svenskar till förfogande som

experter/rapportörer.

Världens stater har i enlighet med FN-stadgan förpliktat sig

att samarbeta i frågor som rör de mänskliga rättigheterna. I dag

är det också mer eller mindre allmänt erkänt att brott mot de

mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet.

Kränkningar som begås av stater som ratificerat olika

konventioner på området för de mänskliga rättigheterna kan och

bör påtalas av andra konventionsstater. Deklarationer som

antagits av t.ex. FN:s generalförsamling har begränsad

genomslagskraft eftersom de inte är juridiskt förpliktande och

inte innehåller några regler om övervaknings/granskningsorgan

vilket är fallet med majoriteten av konventionerna. Men i den

utsträckning deklarationernas regler genom internationell

sedvanerätt blivit en del av den allmänna folkrätten anses de

ändå bindande för alla stater.

Även inom regionala organisationer såsom Organisationen för

afrikansk enhet (OAU, Organisation of African Unity) och

Organisationen av amerikanska stater (OAS, Organisation of

American States) samt Europarådet, har konventioner arbetats

fram angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheterna. Inom OAU finns den afrikanska stadgan

om de mänskliga rättigheterna och folkens rättigheter, inom OAS

den s.k. OAS-stadgan och dess amerikanska konvention om de

mänskliga rättigheterna. I OAS finns också sedan år 1967 den

Inter--amerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna

och sedan år 1979 den Inter--amerikanska domstolen.

Övervakningssystem

För Europa är den europeiska konventionen angående skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av år

1950 av särskild betydelse. Denna konvention är i jämförelse med

FN-konventionerna försedd med ett effektivare kontrollsystem.

Övervakningen av att medlemsstaterna efterlever konventionen och

dess tilläggsprotokoll sker genom tre organ: den europeiska

kommissionen för de mänskliga rättigheterna, den europeiska

domstolen för de mänskliga rättigheterna och genom Europarådets

ministerkommitté. För närvarande pågår ett arbete som syftar

till att reformera och effektivisera förfarandet ytterligare.

I FN-systemet har ett kontrollsystem utvecklats för att tillse

att de stater som undertecknat konventionerna rörande skyddet av

de mänskliga rättigheterna efterlever dessa. Kontrollen utövas

av kommittéer, som utses av konventionsstaterna. Det finns en

kommitté för de mänskliga rättigheterna som behandlar de

medborgerliga och politiska rättigheterna, en kommitté för de

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, en

rasdiskrimineringskommitté, en tortyrkommitté, en

kvinnodiskrimineringskommitté och en barnkommitté.

En väsentlig del av övervakningssystemet utgör den

rapportering som åligger konventionsstaterna. Därutöver finns

enligt några konventioner möjlighet att granska klagomål mot

konventionsstater. Övervakningen försvagas dock av att

kommittéerna endast kan pröva klagomål från stater eller

enskilda personer om klagomålet riktar sig mot det begränsade

antal stater som uttryckligen, genom särskild förklaring eller

genom anslutning till ett frivilligt protokoll, godtagit

kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål. Tämligen få

stater har erkänt enskildas rätt att framställa klagomål.

Systemet för övervakning av upprätthållandet av den

humanitära rätten är svagt utvecklat. I samband med väpnade

konflikter kan särskilda undersökningskommissioner etableras

under förutsättning att parterna är överens om detta. Risken för

repressalier och liknande vedergällningsaktioner anges ibland

som en avhållande faktor mot kränkningar. En viss kontrollerande

funktion har också de skyddsmakter, som kan förordnas. I interna

väpnade konflikter finns inte några egentliga

kontrollfunktioner. Under förutsättning att detta accepteras av

ifrågavarande regering kan den Internationella rödakorskommittén

(ICRC) ges en begränsad kontrollerande funktion. En motsvarighet

till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna saknas för

den humanitära rätten. Den närmaste motsvarigheten är den s.k.

Rödakorskonferensen, som sammanträder vart fjärde år men som

knappast kan sägas ha någon kontrollerande funktion.

Ett tillskott är emellertid den ad hoc-domstol (tribunal)

som FN:s generalförsamling den 25 maj 1993 beslöt att inrätta

för att beivra brott mot internationell humanitär rätt och

krigets lagar som begåtts i det tidigare Jugoslavien. Tribunalen

har sitt säte i Haag och höll sin första session den 17--30

november 1993. Av de 11 domarna är två kvinnor. Tribunalens

andra session hölls den 17 januari--11 februari 1994 under

vilken arbetet med att utarbeta en processordning inleddes.

Tribunalens officiella namn är The International Tribunal for

Crimes in former Yugoslavia. Riksdagen (justitieutskottet)

behandlar för närvarande regeringens proposition 1993/94:142 om

lagstiftning med anledning av den av Förenta nationerna

inrättade tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien.

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är FN:s

viktigaste organ på området för de mänskliga rättigheterna och

består av 53 medlemsstater. Sverige var senast medlem under åren

1989--1991, men fortsätter att aktivt delta i kommissionens

årliga möten som observatörsstat. I kommissionens möten deltar

ett stort antal frivilliga organisationer. Deras medverkan i

diskussionen är ett värdefullt och välbehövligt stöd för

regeringars strävanden att förbättra efterlevnaden av reglerna,

men också för att fästa uppmärksamhet på brott mot de mänskliga

rättigheterna.

För att generellt kunna granska alla medlemsstaters respekt

för de mänskliga rättigheterna, dvs. även icke

konventionsstater, har kommissionen under åren utvecklat olika

gransknings- och övervakningssystem. Varken kommissionen eller

de ovan nämnda övervakningskommittéerna har i princip några

sanktionsmöjligheter mot stater som bryter mot de mänskliga

rättigheterna. Internationell uppmärksamhet på och kritik av

brott mot de mänskliga rättigheterna kan emellertid utgöra en

påverkan till förbättringar. Granskningen av förhållanden i

enskilda stater sker numera allt oftare i kommissionen genom

särskilda länderrapportörer. Resultaten är beroende av

regeringars samarbete, ett villkor som i dag inte alltid

uppfylls.

Under det 50:e mötet med kommissionen (31 januari--11 mars

1994) fortsatte behandlingen av situationen i det tidigare

Jugoslavien, vilken resulterade i tre separata beslut dels om

läget i Bosnien--Hercegovina samt Kosovo, dels avseende

förekomsten av våldtäkter i det tidigare Jugoslavien. Även

förhållandena i bl.a. Afghanistan, Angola, Burma, Burundi,

Cuba, Ekvatorialguinea, Haiti, Irak, Iran, Bougainville (Papua

Nya Guinea), Sudan, Togo och Zaire granskades under årets möte

med kommissionen. Härutöver behandlade kommissionen

förhållandena i Rumänien, Östra Timor, Sri Lanka, Somalia, El

Salvador och Guatemala.

Tillsättandet av särskilda rapportörer och speciella

arbetsgrupper för att granska vissa slag av kränkningar oavsett

i vilka stater de förekommer bidrar också till att stärka den

internationella vaksamheten inför grova övergrepp mot de

mänskliga rättigheterna. Sådana tematiska rapportörer är

tillsatta för att granska bl.a. förekomsten av tortyr,

godtyckliga avrättningar, rasism, religiös ofördragsamhet,

ofrivilliga eller tvångsmässiga försvinnanden och exploatering

av barn. Det senaste tillskottet är en rapportör om våld mot

kvinnor, varom mera nedan.

Kommissionen tog också i årets möte flera beslut som utgör en

uppföljning av FN:s andra världskonferens om mänskliga

rättigheter, vilken ägde rum i Wien 14--25 juni 1993.

Världskonferensens slutdokument och handlingsprogram är bifogat

betänkandet 1993/94:UU3. Kommissionen följde bl.a. upp förra

årets kommissionsbeslut och rekommendationen från

världskonferensen om att i FN-systemet bättre integrera och

uppmärksamma kvinnans behov av skydd mot kränkningar genom att

tillsätta en tematisk rapportör om våld mot kvinnor. Detta

beslut bör också ge effekt åt arbetet i FN:s kommission för

kvinnans ställning (Kvinnokommissionen) där frågor behandlas

som rör kvinnans ställning och jämställdhet mellan kvinnor och

män. Som en uppföljning av världskonferensen beslöt FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna på svenskt initiativ

vid årets möte att tillsätta en arbetsgrupp som får till uppgift

att utarbeta ett tilläggsprotokoll till 1989 års barnkonvention

om en 18-årsgräns för rekrytering till väpnade styrkor.

Trots att kommissionen under de senaste åren kunnat enas om

att granska ett större antal utpekade stater präglas

kommissionsarbetet i växande grad av motsättningar mellan nord

och sydländer. Klyftan har vidgats som en följd av att flertalet

stater i Central- och Östeuropa sällat sig till väststaterna.

Polariseringen skapar misstro mellan nord och syd och inbjuder

till obstruktioner. Beslut i olika ämnen som t.ex. mänskliga

rättigheter och terrorism och rätten till utveckling, vilka

uttrycker en skillnad i perspektiv på frågorna om de mänskliga

rättigheterna, är ett utslag härför. Motsättningarna riskerar

att underminera ansträngningarna att uppnå en bättre efterlevnad

av regelsystemet.

FN:s generalförsamling beslöt den 20 december 1993 som en

följd av beslut från världskonferensen att inrätta en post som

högkommissarie för de mänskliga rättigheterna. Försök har

tidigare gjorts i FN att inrätta en sådan befattning. Sverige

har tillhört de stater som sedan 1950-talet förordat ett sådant

förfarande. Ett förslag väcktes första gången år 1964 av Sverige

och Costa Rica. När förslaget åter togs upp år 1977 i FN:s

generalförsamling motarbetades det av en grupp u-länder och det

dåvarande östblocket. Under de efterföljande åren har

huvudargumentet mot en sådan post varit att dess genomförande

skulle komma att innebära inblandning i staternas inre

angelägenheter. Det är därför glädjande att världssamfundet nu

kunnat enas om att inrätta en sådan post i FN.

II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter

Sammanfattning av motionerna

I den socialdemokratiska partimotionen U615 anförs att

uppföljningen av världskonferensens i Wien handlingsprogram

måste ges högsta prioritet i arbetet för att främja och skydda

de mänskliga rättigheterna. Regeringen måste ta ett större

ansvar än vad som hittills varit fallet för att

Wiendeklarationen och handlingsprogrammet som antogs på

konferensen skall förvandlas från ord till handling (yrkande 1).

Motionärerna välkomnar generalförsamlingens beslut hösten 1993

att tillsätta en kommissarie för mänskliga rättigheter, något

som tidigare varit ett socialdemokratiskt krav. Motionärerna

anser att Sverige bör påta sig ett större samordningsansvar för

resolutioner som rör frågor om de mänskliga rättigheterna i

generalförsamlingens tredje utskott.

I motionen poängteras vidare vikten av att de svenska

utlandsmyndigheterna regelbundet rapporterar om läget för de

mänskliga rättigheterna i resp. anställningsländer. Ett ökat

antal ratificeringar av konventionerna har inte inneburit större

efterlevnad. För att uppföljning och kontroll av efterlevnaden

skall bli effektiv anser motionärerna att konventionerna bör

översättas i operativa termer, dvs. de bör kompletteras med

nationella handlingsplaner. Sverige bör ta initiativ till att

konventionerna kompletteras med nationella handlingsplaner

(yrkande 2).

Även Vänsterpartiets partimotion U613 behandlar uppföljningen

av världskonferensen (yrkande 5) och frågor kring den dåliga

efterlevnaden av de internationella konventionerna. En post som

högkommissarie behövs för att ge ytterligare tyngd åt främjandet

av och skyddet för de mänskliga rättigheterna. Posten bör

besättas med en kvinna och kommissarien bör vara direkt ansvarig

inför FN:s generalförsamling (yrkandena 2 och 3). I yrkande 4

anför motionärerna att en permanent internationell domstol för

mycket grova brott mot de mänskliga rättigheterna bör inrättas.

Utskottets överväganden

Efter världskonferensen om mänskliga rättigheter fortsätter

Sverige att verka för uppföljning av besluten som fattades där.

Under generalförsamlingsmötet hösten 1993 deltog Sverige bl.a. i

förhandlingarna som ledde fram till beslutet att inrätta en post

som högkommissarie för de mänskliga rättigheterna. Enligt

mandatet skall högkommissarien verka inom ramen för resp.

generalförsamlingens, Ekonomiska och sociala rådets och

kommissionens för de mänskliga rättigheterna kompetens och

beslut. FN:s generalsekreterare utsåg i janauari 1994 Ecuadors

FN-ambassadör Ayala Lasso till den förste innehavaren av posten.

Eftersom Sverige generellt verkar för en större andel kvinnor,

särskilt på högre poster i FN-sekretariaten, hade utskottet

gärna sett att en kvinna utnämnts till högkommissarie. Denna typ

av utnämningar faller emellertid inom generalsekreterarens

prerogativ, varför utskottet antar att möjligheterna att påverka

utnämningen varit ringa.

Under mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna

följde Sverige bl.a. också upp världskonferensens

rekommendationer angående åtgärder för att stärka kvinnans och

barnets mänskliga rättigheter. En studie om bättre skydd av barn

i väpnade konflikter har också initierats med svensk medverkan.

Vad beträffar det socialdemokratiska förslaget att

effektivisera efterlevnaden av konventionerna genom att

komplettera dessa med nationella handlingsplaner konstaterar

utskottet att Sverige länge verkat för en effektivisering av

konventionernas övervakningsorgan. Dubbelarbete och överlappning

måste minimeras. Sverige stöder i detta avseende bl.a. de

tematiska rapportörernas verksamhet i kommissionen för de

mänskliga rättigheterna. Deras rapporter utgör ett komplement

till konventionerna och granskningsorganen när det gäller

efterlevnaden. Nationella handlingsplaner kan enligt utskottets

uppfattning vara av bestående intresse om de kan genomföras utan

att de redan existerande kontrollorganens verksamhet riskeras.

Erfarenheterna från övervakningsorganens arbete visar dock,

enligt vad utskottet erfarit, en kraftig eftersläpning i

behandlingen av staternas rapporter.

Utskottet anser mot denna bakgrund att det i första hand är

angeläget att stödja men också tillföra resurser till dessa

viktiga kontrollorgan för att få dem att fungera på ett

ändamålsenligt sätt. Detta torde bäst ske genom att FN:s center

för de mänskliga rättigheterna ges ökade resurser, något som

också är en rekommendation från världskonferensen. Förslag till

nationella handlingsplaner har vid olika tillfällen lagts fram i

kommissionsarbetet och senast i förberedelsearbetet inför

världskonferensen. Förslagen har dock, vad utskottet inhämtat,

inte vunnit gehör eftersom flertalet stater, många med egna

bristande resurser, anser sig tyngda av den obligatoriska och

omfattande rapporteringen.

Utskottet noterar i detta sammanhang att

övervakningskommittéerna sedan ett antal år tillbaka infordrar

en övergripande rapport avseende staternas konstitution, interna

lagstiftning och andra relevanta fakta. Denna information som

samlas i ett basdokument (core-document) på resp.

konventionsstat är avsedd att ligga till grund för den ordinarie

granskningen angående de mänskliga rättigheterna. Sverige har

utarbetat ett sådant dokument. Tillsammans med de utförliga

rapporterna som i detalj redovisar staternas tillämpning av

olika konventionsbestämmelser kan basdokumentet betraktas som en

sorts handlingsplan. Utskottet bedömer att dessa kan utgöra ett

verksamt instrument bl.a. i biståndssammanhang. Utskottet vill

erinra om det angelägna i att kvinnans rättigheter uppmärksammas

på ett tydligt sätt.

Utskottet konstaterar liksom tidigare i betänkandet att

världssamfundet efter många års diskussion har lyckats ena sig

om att inrätta en högkommissarie för mänskliga rättigheter.

Härutöver har FN inrättat en ad hoc-domstol för att beivra brott

mot krigets lagar. Utskottet bedömer därför att det för

närvarande torde finnas små utsikter till framgång rörande ett

förslag om att i FN inrätta en permanent domstol för att beivra

brott mot de mänskliga rättigheterna. Utskottet instämmer

emellertid med motionärerna i att en diskussion om en permanent

domstol avseende grova brott mot de mänskliga rättigheterna bör

hållas aktuell. Utskottet utgår från att regeringen när så

bedöms lämpligt deltar i sådana diskussioner.

Med det ovan anförda anser utskottet motionerna U615 (s)

yrkandena 1 och 2 samt motion U613 (v) yrkandena 2--5 besvarade.

2. Barnets rättigheter

Sammanfattning av motionerna

I den socialdemokratiska partimotionen U615 betonas vikten av

att FN:s barnkommitté ges tillräckliga resurser för att den på

ett fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag (yrkande

7). I yrkande 6 hemställs att regeringen bör verka för att alla

länder ratificerar barnkonventionen utan begränsande

reservationer. Motionärerna anser att utlandsmyndigheterna skall

åläggas att i sin rapportering minst en gång per år göra en

systematisk genomgång av läget för de mänskliga rättigheterna. I

en sådan rapportering kan barnkonventionen tjäna som mall vad

avser läget för barnets rättigheter i anställningsländerna.

Denna rapportering är särskilt angelägen när det gäller

mottagarländerna av svenskt bistånd. I rapporterna bör också

barnfängelser särskilt uppmärksammas (yrkandena 8 och 9). I

motionen framhålls speciellt barnets situation i väpnade

konflikter och katastrofsituationer. Regeringen måste fortsätta

att verka för förbud mot rekrytering av barnsoldater. Barn under

18 år skall inte tillåtas delta i krig (yrkande 10). Särskilt

viktigt är det att uppmärksamma och stärka flickebarnets

situation. Sverige bör i internationella fora föreslå åtgärder

för att få stopp på mord på nyfödda flickor och illegala aborter

vars enda grund är kön (yrkande 11).

I flerpartimotionen U646 (kds, s, m, c, nyd, v, -) behandlas

den diskriminering som flickor utsätts för redan före födelsen

(prenatal könsdiskriminering). I motionen anförs att minst 100

miljoner kvinnor saknas i världens befolkningsstatistik. En

viktig orsak till detta är att föräldrar använder

fosterdiagnostik för att välja kön på sina barn. Flickfoster

aborteras därför att de har "fel" kön. En Unicefstödd

undersökning redovisar i en rapport från 1988 att av 8 000

aborter i Indien var 7 999 flickfosteraborter. I samma rapport

uppskattas att det enbart under 1984 genomfördes 40 000

flickfosteraborter i Bombay. I Kina utförs "könsselektiva"

aborter, vilket torde ha sin grund i den kinesiska

ettbarnpolitiken. Men denna typ av aborter tillämpas också i

Sydkorea, i Singapore, i Malaysia och på Taiwan.

Motionärerna anser att det i internationella och nationella

sammanhang varit ganska tyst om den prenatala

könsdiskrimineringen. Sverige bör ta initiativ till att frågan

lyfts fram, bl.a. på FN:s dagordning (yrkande 1). Frågan bör

särskilt uppmärksammas vid FN:s konferens om befolkning och

utveckling år 1994 och vid FN:s världskvinnokonferens år 1995

(yrkande 2).

I flerpartimotionen U643 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) omnämns

att det i dag kan finnas så mycket som 150 miljoner barnarbetare

i världen. Detta trots att det finns konventioner och nationell

lagstiftning mot barnarbete. I FN:s barnkonvention stadgas att

barn har rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att

utföra arbete som kan vara skadligt eller hindrar barns

utbildning eller utveckling. I ILO:s konvention från 1973 är

minimiåldern för yrkesarbete satt till 15 år. Främsta orsaken

till att barnarbete förekommer är fattigdom. Det behövs

ekonomiska och sociala förändringar för att komma tillrätta med

denna exploatering av barn. Utbildning är det viktigaste

instrumentet för att förbättra deras situation.

I motionen anförs sympati för vad organisationer som kämpar

för barnets rättigheter förespråkar, nämligen att olika

branschimportörer i samarbete med dessa organisationer sluter

avtal med sina leverantörer om förbättrade villkor för barn. Ett

första steg kan vara att kräva att en produkt som t.ex. mattor

förses med intyg om att mattorna inte är tillverkade av barn

under 12--14 år. I yrkande 1 föreslås att regeringen tar

initiativ till samråd med importörer i berörda branscher och

barnrättsliga och fackliga organisationer för att avskaffa

barnarbete. I yrkande 2 hemställs om en kartläggning av i vilken

utsträckning svenska importörer baserar sin verksamhet på

barnarbete. Härutöver föreslås i yrkande 3 att Sverige i olika

internationella samarbetsfora tar upp frågan om barnarbete och

föreslår åtgärder.

I motion U625 (fp) anförs att den turism som idkas i sexuellt

syfte med barn (barnsexturism) är ett växande problem som måste

upphöra. Motionären anser att ett tilläggsprotokoll till FN:s

barnkonvention rörande sexhandel med barn bör arbetas fram.

Sverige bör ta ett sådant initiativ i FN.

Utskottets överväganden

Utskottet har i flera betänkanden om de mänskliga

rättigheterna behandlat frågan om barnets rättigheter. Senast i

betänkandet 1993/94:UU3 konstaterade utskottet att

barnkonventionens snabba ikraftträdande och breda anslutning

saknar motstycke i jämförelse med andra internationella

konventioner på området. I dag uppgår antalet anslutna stater

till inte mindre än 154. Oroande är dock att ett stort antal

stater i samband med anslutning till eller ratifikation av

barnkonventionen avger folkrättsstridiga reservationer, något

som Sverige sedan länge aktivt söker motverka. Sverige spelade

därvidlag, enligt vad utskottet inhämtat, en aktiv roll under

världskonferensen. Sverige bidrog till beslutet om en universell

anslutning till barnkonventionen till år 1995 och om en

uppmaning till de stater som reserverat sig att dra tillbaka de

reservationer som står i strid med konventionens ändamål och

syfte.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina

ansträngningar för både en bred anslutning och för att

folkrättsstridiga reservationer undanröjs samt att konventionen

i övrigt respekteras och genomförs.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige alltsedan

barnkonventionen antogs aktivt verkat för att dess

granskningskommitté skall ges de resurser den behöver för att

övervaka de ratificerande staternas efterlevnad av konventionen.

Sverige har bl.a. genom initiativ i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna och i FN:s generalförsamling ombesörjt

beslut om kommitténs utökade mötestid.

Utskottet anser därmed att yrkandena 6 och 7 är besvarade i

motion U615 (s).

Som sagts tidigare i betänkandet är omsorgen om och

försvaret av de mänskliga rättigheterna en central del i svensk

utrikespolitik. Enligt vad utskottet erfarit omfattas

utlandsmyndigheternas löpande rapportering också av rapportering

om situationen för de mänskliga rättigheterna. Därutöver sker en

årlig och övergripande redogörelse för situationen, där barnets

rättigheter särskilt uppmärksammas. En sådan rapporteringen

innefattar således barnfängelser i den mån detta förekommer.

Yrkandena 8 och 9 i motion U615 (s) betraktas därmed

besvarade.

Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s

generalförsamling den 20 november 1989. Sverige var en av de

drivande staterna i konventionsförhandlingarna. På flera punkter

var det inte möjligt att nå enighet om regler på en nivå som man

på svensk sida ansåg befogad. Särskilt var det en besvikelse att

det inte gick att få igenom ett svenskt förslag om att skydda

alla personer under 18 år från deltagande i krig. Sverige har

därför fortsatt att i olika sammanhang arbeta mot användningen

av barnsoldater och sökt vinna gehör för en internationell

överenskommelse att barn under 18 år inte skall rekryteras som

soldater.

Efter ett svenskt förslag beslöt världskonferensen i Wien att

till barnkommittén remittera frågan om möjligheten att höja

åldersgränsen från 15 till 18 år. Som framgått tidigare i

betänkandet beslöts på svenskt initiativ under årets möte med

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att en

arbetsgrupp skall tillsättas. Den får bl.a. till uppgift att

utarbeta ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen angående en

åldersgräns vid 18 år. Även en studie om förbättrat skydd av

barn i väpnade konflikter har initierats med svensk medverkan.

Yrkande 10 i motion U615 (s) är därmed besvarad.

Världskonferensen i Wien uttalade att effektiva åtgärder

erfordras för att stoppa mord på nyfödda flickebarn. Vidare

uttalades stöd för att FN och alla dess organ skall tillförsäkra

flickebarn ett effektivt skydd och främjande av deras mänskliga

rättigheter. Sverige fäster stor vikt vid dessa frågor. Vid

mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i mars

1994 sade Sverige i ett nordiskt anförande att "mord på

flickebarn och s.k. traditionella sedvänjor skadliga för

flickors hälsa är allvarliga kränkningar av barnets

rättigheter". Utskottet utgår från att regeringen fortsatt

verkar för att världskonferensens uppmaningar och

rekommendationer såväl genomförs som efterlevs.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1993/94:UU15 att

förekomsten av prenatal könsdiskriminering dvs. abort av

flickfoster är ett utslag av patriarkaliska och sociala

strukturer och därmed följande disproportion mellan könen som

råder i stora delar av världen. De svenska biståndsinsatserna är

i hög grad inriktade på åtgärder som syftar till att på olika

områden stärka kvinnans och barnets ställning och rättigheter.

Inom loppet av två år kommer frågor om kvinnans rättigheter,

jämställdhet mellan kvinnor och män samt social utveckling att

aktualiseras genom FN:s konferens om befolkning och utveckling,

som äger rum i Kairo i september 1994, FN:s sociala toppmöte i

Köpenhamn år 1995 och FN:s världskvinnokonferens som skall

hållas i Peking i september 1995. Utskottet utgår från att

regeringen i dessa sammanhang kommer att verka för att frågan

kommer på dagordningen och att regeringen i övrigt driver frågan

på ett ändamålsenligt sätt även inom andra lämpliga fora.

Utskottet anser därmed att yrkandena 1 och 2 i motion U646

(kds, s, m, c, nyd, v, -) och yrkande 11 i motion U615 (s) är

besvarade.

Utskottet konstaterar med anledning av flerpartimotionen

U643 (m, s, fp, c, kds, nyd, v) att flera stater i sina

nationella lagar har en reglering av barnarbete och mer eller

mindre långtgående förbud mot utnyttjande av minderåriga i vissa

typer av arbeten. Efterlevnaden är emellertid ofta dålig.

I stora delar av världen förekommer allvarligt missbruk av

barnarbetskraft i strid med internationella avtal, bl.a. ILO:s

konvention nr 138 från år 1973 och FN:s konvention från år 1989

om barnets rättigheter. I det traditionella jordbrukarsamhället,

som dominerar i stora delar av världen, är det regel att också

små barn deltar i familjens arbete. Även städernas barn är i de

fattiga länderna oftast nödgade att ta sin del av ansvaret för

familjens försörjning. Barnarbete kan betraktas som ett

fattigdomsproblem. Det är därför inte realistiskt att tro att

barnarbete skulle kunna upphöra på kort sikt.

Enligt utskottets mening bör det emellertid vara möjligt att

göra en åtskillnad mellan ett rimligt deltagande av barn i

familjens försörjning å ena sidan och det uppenbara missbruk av

barn som arbetskraft som förekommer på många håll i världen å

den andra.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att FN:s

barnkommitté i enlighet med konventionen kan identifiera

biståndsbehov i samband med granskningen av konventionsstaternas

rapporter. Därvid bör t.ex. levnadsvillkoren för barn kunna

uppmärksammas. Rapporter som ger vid handen att det finns ett

biståndsbehov skall, om kommittén finner det lämpligt,

överlämnas till behöriga organ i FN-systemet, bl.a. Unicef.

Som framhålls i motionen finns det anledning att försöka skapa

opinion i denna fråga. Sveriges möjligheter kan synas

begränsade. Enligt utskottets bedömning finns det anledning för

Sverige att när tillfälle erbjuds aktualisera frågan om

missbruket av barnarbetskraft i de ovannämnda förestående

konferenserna som rör frågor om de mänskliga rättigheterna. I

dessa sammanhang bör det också vara möjligt att ta till vara de

erfarenheter som den internationella fackliga rörelsen har av

åtgärder mot barnarbete. Utskottet utgår från att regeringen

utnyttjar de möjligheter som erbjuds för att stävja missbruket

av barnarbetskraft, bl.a. genom att diskutera frågan med

näringslivet. Denna fråga har även belysts i utskottets

betänkande 1993/94:UU15 från ett biståndspolitiskt perspektiv.

FN:s barnkonvention lägger särskild vikt vid att barn skyddas

från varje form av exploatering. Den innehåller förbud mot

barnprostitution, barnpornografi och exploatering av barn genom

försäljning eller barnarbete. De stater som tillträtt

konventionen åtar sig således att skydda barnet från alla former

av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Staterna skall

särskilt vidta åtgärder för att förhindra att ett barn förmås

att delta i en olaglig sexuell hantering eller att barnet

utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell

hantering. Konventionsstaterna skall också förhindra bortförande

och försäljning av eller handel med barn.

Behovet av att bekämpa barnprostitution och handel med barn

underströks vid världskonferensen. Dessa fenomen studeras också

sedan ett par år tillbaka av en specialrapportör i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna. Sverige har stött den

resolution som årligen antas i kommissionen rörande rapportörens

verksamhet och har också rapporterat om förhållandena i Sverige.

År 1992 antog FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna ett

särskilt aktionsprogram mot handel med barn, barnprostitution

samt barnpornografi. Särskild uppmärksamhet har ägnats de

problem som utnyttjandet av barnarbete leder till genom att i

kommissionen också anta en aktionsplan mot barnarbete. Staterna

ombeds rapportera till FN om den inhemska regleringen av

barnarbetet och efterlevnaden av barnkonventionen samt ILO:s

konvention nr 138.

Barnkonventionen förbjuder således i sig de former av

exploatering av barn som avses i motion U625 (fp). Något

tilläggsprotokoll till konventionen om sexhandel med barn är

därför inte nödvändigt. Utskottet utgår från att regeringen

fortsätter sina ansträngningar för att konventionens

bestämmelser respekteras och omsätts i handling.

Utskottet anser med det anförda att motionerna U643 (m, s, fp,

c, kds, nyd, v) yrkandena 1--3 och motion U625 (fp) besvarade.

3. Kvinnans rättigheter

Sammanfattning av motionerna

I den socialdemokratiska partimotionen U615 påpekas att

allvarliga kränkningar av kvinnans mänskliga rättigheter är

vanligt förekommande i alla delar av världen. Övergreppen och

våldet på kvinnan liksom annan diskriminering anser motionärerna

länge har varit en undanskymd politisk fråga internationellt. I

slutdokumentet från världskonferensen om mänskliga rättigheter i

Wien sätts emellertid kvinnans rättigheter i fokus. I dokumentet

betonas bl.a. behovet av att integrera kvinnans mänskliga

rättigheter i FN:s arbete med mänskliga rättigheter. Sverige bör

därför såväl i FN i allmänhet som inför och under

världskvinnokonferensen år 1995 i Peking verka för att kvinnans

mänskliga rättigheter på ett systematiskt sätt integreras i FN:s

arbete på området för de mänskliga rättigheterna. Vidare bör

regeringen internationellt verka för att kvinnan på lika villkor

får del av utbildning, att speciella alfabetiseringsprogram

upprättas och att tvångsgifte förbjuds (yrkandena 21 och 22).

I yrkande 13 uppmanas regeringen också att fortsätta verka för

att de stater som ratificerat FN:s konvention om avskaffande av

all slags diskriminering av kvinnor skall dra tillbaka de

reservationer som står i strid med konventionens ändamål och

syfte. Vidare anser motionärerna i yrkande 14 att Sverige i det

internationella samarbetet skall vara pådrivande när det gäller

granskning och uppföljning av kvinnans rättigheter. Gransknings-

och uppföljningsarbetet bör organiseras på motsvarande sätt som

gäller för rapporteringen av barnkonventionens efterlevnad.

Kvinnans behov av respekt för de mänskliga rättigheterna måste

också uppmärksammas i förberedelsearbetet till

världskvinnokonferensen.

Motionärerna anser att Sverige bör verka för att en

handlingsplan antas rörande förbud mot alla former av

diskriminering av kvinnan (yrkande 15). I motionen (yrkandena

16--18) poängteras också att Sverige såväl i FN:s arbete med de

mänskliga rättigheterna som inför världskvinnokonferensen år

1995 verkar för att FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna tillsätter en särskild rapportör för våld mot

kvinnor. Det är vidare angeläget att verka för att preventiva

åtgärder genomförs för att förhindra våld mot kvinnor såväl i

hemmet som i det offentliga livet, att sexuella trakasserier,

exploatering och handel med kvinnor upphör och att program

upprättas i syfte att förbjuda omskärelse och könsstympning av

kvinnor och flickor.

När det gäller kvinnnans hälsa anför motionärerna (yrkande 23)

att Sverige internationellt skall verka för kvinnans rätt till

preventivmedel och tillgång till säker och legal abort samt att

särskild uppmärksamhet skall ges gravida och ammande kvinnors

hälsa och näringsbehov.

I den svenska förberedande kommittén inför

världskvinnokonferensen i Peking bör parlamentariker ingå.

Likaså är det av utomordentligt stor betydelse med ett brett

deltagande och representation av enskilda organisationer såväl i

det nationella som internationella förberedelsearbetet (yrkande

24).

Rapporteringen om massvåldtäkter på kvinnor i kriget i det

tidigare Jugoslavien har visat att kvinnans mänskliga

rättigheter allvarligt kränkts. I motionerna U615 (s) yrkande 19

och motion U618 (s) yrkande 6 hemställs att våld mot kvinnor i

krig och konflikter och då särskilt våldtäkt utförd av polis

eller militär skall definieras och omnämnas bland de brott som

anges som grova krigsförbrytelser i den fjärde

Genèvekonventionen. Samma yrkande återfinns i motion U618 (s)

yrkande 6. I motion U615 (s) yrkande 19 hemställs också att

såväl förövarna som de som beordrat brotten skall ställas inför

rätta i internationell domstol.

I motion Sf634 (fp) yrkande 2 refererar motionärerna till FN:s

deklaration om våld mot kvinnor i vilken staterna uppmanas

forska och samla data rörande vilka former av våld mot kvinnor

som förekommer. En forskning om sexuellt våld som politisk

förföljelse och krigsförbrytelse borde initieras.

Motion U624 (kds) behandlar sammansättningen av domare i den

internationella domstolen i Haag. I dag finns ingen kvinnlig

domare i domstolen. Motionären anser att Sverige skall verka för

en jämn könsfördelning i domstolen.

Utskottets överväganden

Utskottet behandlade i betänkandet 1993/94:UU3 frågan om det

stora antalet folkrättsstridiga reservationer till de

internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna och

poängterade därvid vikten av att motverka dessa. Särskilt

angeläget är det att fortsätta dessa ansträngningar vad

beträffar 1979 års konvention om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor, men även såsom framgått tidigare i

betänkandet vad gäller 1989 års barnkonvention. Utskottet

noterar att världskonferensen på svenskt initiativ beslöt att

uppmana stater att dra tillbaka de reservationer som är

oförenliga med kvinnodiskrimineringskonventionens ändamål och

syfte. Vidare uppmanades granskningskommittén till denna

konvention att fortsätta att granska gjorda reservationer.

Sverige reser regelbundet skriftliga invändningar mot denna

typ av reservationer. Sådana invändningar bokförs i FN och

förmedlas till den ratificerande staten och till övriga

medlemmar av FN. Utskottet vill understryka det angelägna i att

regeringen även på politisk väg påtalar och fördömer dessa

folkrättsstridiga reservationer.

Utskottet anser härmed att motion U615 (s) yrkande 13 är

besvarad.

Vad beträffar förslaget i motion U615 (s) yrkande 14 att

granskning och uppföljning av kvinnans rättigheter bör

organiseras på samma sätt som sker med barnkonventionens

efterlevnad får utskottet anföra följande. Granskningskommittén

för konventionen om avskaffande av all slag diskriminering av

kvinnor består av 23 experter, vilket är flera än i

barnkommittén. Hur kvinnodiskrimineringskommittén skall

konstitueras liksom mandatet för dess arbete framgår av

artiklarna 17 och 18 i konventionen. Enligt artikel 21 kan

kommittén lägga fram förslag och allmänna rekommendationer

grundade på de rapporter som granskats och på den information

som erhållits från konventionsstaterna eller på annat sätt.

Utskottet utgår från att regeringen stöder

kvinnodiskrimineringskommitténs arbete på samma sätt som Sverige

aktivt stöder barnkommitténs arbete i vad avser resurser och

främjandet av dialogen mellan kommittén och regeringarna.

Utskottet utgår också från att Sverige fortsätter att aktivt

delta i diskussionerna om den handlingsplan som skall antas som

slutdokument vid FN:s världskvinnokonferens i Peking år 1995.

Enligt vad utskottet inhämtat betonade Sverige i samband med

det extra arbetsgruppsmötet som ägde rum i New York i januari

1994 inför förberedelserna till världskvinnokonferensen vikten

av att kvinnans mänskliga rättigheter behandlas vid konferensen

och i dess slutdokument. Utskottet har också erfarit att Sverige

nyligen drivit dessa viktiga frågor under FN:s kvinnokommissions

årliga möte den 7--18 mars 1994. Bl.a. var Sverige under detta

möte medförslagsställare till resolutioner som behandlade

våldtäkter och sexuella övergrepp mot kvinnor i det tidigare

Jugoslavien, avskaffande av våld mot kvinnor samt lika lön för

likvärdigt arbete.

Utskottet utgår från att Sverige även framdeles kommer att

fortsätta driva denna fråga i det fortlöpande

förberedelsearbetet liksom vid själva konferensen. Utskottet har

också behandlat denna fråga i betänkandet 1993/94:UU15.

Utskottet anser därmed att yrkandena 14 och 15 samt yrkandena

21 och 22 i berörda delar i motion U615 (s) är besvarade.

Sverige deltog aktivt i de förhandlingar som ledde fram till

att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna vid fjolårets

möte beslöt att vid årets möte överväga frågan om att inrätta en

särskild rapportör för våld mot kvinnor. Sverige bidrog även

till världskonferensens beslut att stödja detta förslag. I det

beslut som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog

vid årets möte i detta ämne var Sverige primus motor. Sverige

har också deltagit i arbetet med att formulera den deklaration

om våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling antog hösten

1993.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att de mänskliga

rättigheterna som de är fastslagna i 1948 års allmänna

förklaring om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

konventionerna från år 1996 gäller lika för kvinnor och män. För

att ytterligare skydda kvinnans behov av respekt för de

mänskliga rättigheterna antogs år 1979

kvinnodiskrimineringskonventionen. Kvinnans rättigheter är

skyddade enligt dessa grundläggande och bindande bestämmelser om

t.ex. rätten till liv och kroppslig integritet samt frihet från

grym och omänsklig behandling. I staternas ansvar att respektera

de grundläggande mänskliga rättigheterna inbegrips även en

skyldighet att skydda envar från våld och övergrepp från andra

individer eller grupper. Ett ytterligare steg har tagits genom

antagandet av deklarationen om våld mot kvinnor. Sverige var som

framgått ovan mycket aktiv i denna process. Deklarationen är

inte rättsligt bindande, men den utgör ett värdefullt

förstärkande dokument till konventionen. Även de

rekommendationer (jfr ovan) som granskningskommittén lämnar

enligt artikel 21 i konventionen fyller härvidlag en viktig

funktion. Dessa borde enligt utskottets uppfattning

uppmärksammans i större utsträckning. Utskottet utgår från att

regeringen aktivt söker bidra till större publicitet därvidlag.

Sverige verkar aktivt för en effektiv övervakning av

efterlevnaden av kvinnans behov av skydd och respekt för de

mänskliga rättigheterna. Medvetenheten om att kvinnan ofta är

särskilt utsatt för kränkningar och att vissa typer av särskilt

förnedrande kränkningar uteslutande drabbar kvinnan har

motiverat Sverige att i FN driva olika förslag. Sådana förslag

omfattar bl.a. att integrera kvinnans mänskliga rättigheter i de

reguljära övervakningskommittéerna, att frågorna tas upp och

granskas i kommissionens länderrapporter och tematiska rapporter

liksom att inrätta en särskild rapportör om våld mot kvinnor.

Utskottet har i flera betänkanden och senast i betänkandet

1993/94:UU3 behandlat frågan om kvinnlig omskärelse, vilket

enligt utskottets förmenande är en mycket allvarlig kränkning av

kvinnans och flickans mänskliga rättigheter. Utskottet har också

kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig omskärelse. Utskottet

vidhåller denna uppfattning.

Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i

artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns

hälsa. I FN:s deklaration om våld mot kvinnor stadgas i artikel

4 att regeringar inte får åberopa sådana sedvänjor när kvinnans

rättigheter skall tillgodoses. I artikel 4 (k) uppmanas också

staterna att främja forskning och att samla statistiska data

beträffande det våld som förekommer mot kvinnan. Deklarationens

innehåll torde följas upp av den rapportör om våld mot kvinnor

som FN:s kommission om de mänskliga rättigheterna beslutat

tillsätta. Utskottet vill återigen poängtera vikten av att

regeringen fortsätter att kraftfullt verka för att bruket av

kvinnlig omskärelse avskaffas.

Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda yrkandena

16--18 och 21 och 22 i berörda delar i motion U615 (s) samt

motion Sf634 (fp) yrkande 2 besvarade.

Utskottet anförde senast i betänkandet 1993/94:UU3 vikten av

att människor måste ha tillgång till en kvalitativt fullgod

service för reproduktiv hälsa, inkl. familjeplanering och rätt

till säker och legal abort. En reservation lämnades av kds.

Vidare anförde utskottet att det är viktigt att informera om

skadeverkningar av osäkra och illegala abortmetoder och det

angelägna i att tillgodose behovet av preventivmedel.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet utgår från

att regeringen kommer att verka för kvinnans rättigheter i detta

avseende, bl.a. inför 1995 års världskvinnokonferens i Peking,

men också i det nära förestående mötet om befolkning och

utveckling i Kairo i september i år.

Därmed betraktar utskottet yrkande 23 i motion U615 (s)

besvarad.

I motion U615 (s) yrkande 24 framhålls att parlamentarisk

representation i Nationalkommittén inför världskvinnokonferensen

år 1995 är nödvändig för att få bredast möjliga förankring av

arbetet. Utskottet konstaterar att regeringen inför de svenska

förberedelserna har tillsatt en kommitté i vilken ledamöterna i

jämställdhetsrådet ingår. Samtliga riksdagspartier och

kvinnoförbund är representerade. Enligt vad utskottet inhämtat

hade kommittén sitt första möte den 15 december 1993.

I betänkandet 1993/94:UU3 poängterade utskottet vikten av att

representanter från frivilligorganisationer finns representerade

såväl i den nationella som i den internationella

förberedelseprocessen. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Utskottet konstaterar i detta sammanhang att FN:s

kvinnokommission är förberedande organ för

världskvinnokonferensen. Frivilligorganisationer bereds därför

tillträde enligt de regler som finns i FN och som

kvinnokommissionen fattar beslut om. Utskottet vidhåller sin

uppfattning, som uttrycktes i betänkandet 1993/94:UU3, att det

är angeläget att kvinnoenheten i FN-sekretariatet erhåller

erforderliga resurser till förberedelsearbetet. Utskottet

noterar med tillfredsställelse att Sverige erbjudit sig att

finansiera en juniorhandläggartjänst på kvinnoenheten i

FN-sekretariatet, där personalförstärkningar inför konferensen

torde vara nödvändiga.

Utskottet noterar också i detta sammanhang att Sverige genom

SIDA bidragit med 750 000 kr till den särskilda fond för

frivilliga bidrag som FN inrättat till världskvinnokonferensen

för u-landsdeltagande dels i själva konferensen, dels i de

regionala förberedelsekonferenserna. Via biståndsbudgeten stöder

Sverige också olika förberedande aktiviteter inför

världskvinnokonferensen.

Utskottet anser härmed att yrkande 24 i motion U615 (s) är

besvarat.

Såväl i motion U615 (s) yrkande 19 som i motion U618 (s)

yrkande 6 kräver motionärerna att våld mot kvinnor i krig och

konflikter skall omnämnas bland de brott som anges som grova

krigsförbrytelser i den fjärde Genèvekonventionen.

Utskottet konstaterar att våldtäkt utförd av soldater i en

väpnad konflikt, enligt folkrättslig doktrin under 1949 års

Genèvekonventioner och de två tilläggsprotokollen från år 1977,

utgör en grov krigsförbrytelse, även om själva termen våldtäkt

inte återfinns i uppräkningen i artikel 75 i tilläggsprotokoll

I. Att så är fallet har inte ifrågasatts av ett enigt

statssamfund vid 1993 års ministerkonferens om skydd av krigets

offer.

Ordet "våldtäkt" återfinns i alla relevanta artiklar såväl i

tilläggsprotokoll I artikel 76 som i tilläggsprotokoll II

artikel 4 och i den fjärde Genèvekonventionen

(Civilkonventionen), artikel 27.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att våldtäkt utförd

av företrädare för staten alltid måste ses som en form av

tortyr.

Utskottet utgår från att regeringen i internationella fora

poängterar att våldtäkt som begås under väpnade konflikter är en

grov krigsförbrytelse.

Utskottet anser med det anförda att yrkande 19 i motion U615

(s) och yrkande 6 i motion U618 (s) är besvarade.

I motion U624 (kds) anförs att Internationella domstolens i

Haag samtliga 15 ledamöter är män. Motionären anser att Sverige

skall verka för en jämn könsfördelning i domstolens

sammansättning. Utskottet konstaterar med anledning av yrkandet

att Internationella domstolens domare utnämns i enlighet med

regler och principer fastlagda i domstolens stadga, som formellt

är en del av FN-stadgan. Någon särskild regel om könsfördelning

finns inte. Artikel 9 i domstolens stadga innebär att domarna

väljs enligt fördelning på de ländergrupper som tillämpas i

andra valsammanhang inom FN (principen om rättvis geografisk

fördelning). Dessutom anses det viktigt att vissa kriterier

upprätthålls avseende representation av olika rättssystem och

rättstraditioner.

Enligt vad utskottet erfarit ersattes fem av de femton domarna

i samband med det senaste valtillfället hösten 1993. Eftersom

endast manliga kandidater fanns på förslag är de invalda män. I

den svenska nomineringskommittén för val till Internationella

domstolen ingår en kvinna, hovrättspresidenten Birgitta Blom.

Utskottet instämmer med motionären i att det också bör finnas

kvinnliga domare i domstolen, något som Sverige på vederbörligt

sätt bör framföra och verka för.

Utskottet betraktar därmed motion U624 (kds) besvarad.

4. Dödsstraff och tortyr

Sammanfattning av motionerna

Med tanke på att Sverige under världskonferensen om mänskliga

rättigheter inte fick gehör för sina förslag till beslut om

dödsstraffets avskaffande betonas i den socialdemokratiska

partimotionen U615 i yrkande 25 att Sverige i internationella

fora måste aktualisera frågan så snart förutsättningarna för att

driva den bedöms som bättre. Även i Vänsterpartiets partimotion

U613, yrkande 9, framhålls att Sverige måste intensifiera

arbetet för att avskaffa dödsstraffet. Dödsstraffet får aldrig

tillämpas på personer som var minderåriga då de begick brotten.

Det får inte heller tillämpas på mentalt sjuka och

utvecklingsstörda (yrkande 10). I avvaktan på att staterna

reformerar sina rättssystem bör enligt motionärerna ett

moratorium införas när det gäller verkställigheten av

dödsstraffet (yrkande 11).

I motion U615 (s) yrkande 26 föreslås också att Sverige bör ta

initiativ till en uppföljningskonferens rörande anslutningen

till och efterlevnaden av FN:s tortyrkonvention.

Utskottets överväganden

Frågan om dödstraffets avskaffande har länge haft hög

prioritet för Sverige. Frågan togs upp för första gången i FN av

Sverige för mer än trettio år sedan. Sedan det andra frivilliga

protokollet till den internationella konventionen om

medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets

avskaffande antogs av FN:s generalförsamling hösten 1989 har

Sverige verkat för att höja protokollets status och göra det

accepterat. Protokollet trädde i kraft i juli 1991 och är därmed

ett bindande avtal för de stater som ratificerat det.

Sverige har också i ESK-processen drivit frågan om

dödsstraffets avskaffande och där försökt få fram en mer aktiv

tillämpning av befintliga åtaganden. Arbetet försvåras dock

avsevärt av att en majoritet av världens stater fortfarande har

dödsstraffet i sina strafflagar. Vid världskonferensen försökte

Sverige tillsammans med Chile att vinna gehör för ett förslag

som bl.a. inbegrep ett verkställighetsmoratorium. Detta visade

sig dock inte vara möjligt. Utskottet förutsätter att regeringen

fortsätter sina ansträngningar i dessa avseenden så att

protokollet vinner bredare anslutning.

Tillämpning av dödsstraff mot personer som var under 18 år när

de begick sitt brott strider bl.a. mot konventionen om de

medborgerliga och politiska rättigheterna. När USA förra året

ratificerade denna konvention och i en reservation förbehöll sig

rätten att avrätta personer som begått brott medan de var

minderåriga var Sverige en av de första stater som invände mot

denna reservation.

Utskottet får återigen framhålla att dödsstraff är

oacceptabelt.

Utskottet anser därmed att motionerna U613 (v) yrkandena 9--11

och U615 (s) yrkande 25 är besvarade.

Förslaget i motion U615 (s) yrkande 26 om en

uppföljningskonferens rörande anslutningen till och

efterlevnaden av FN:s tortyrkonvention behandlades av utskottet

i betänkandet 1993/94:UU3 med anledning av ett likalydande

yrkande. Utskottet konstaterade då att tortyrkonventionens

status regelbundet diskuteras i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. Sverige tar aktiv del i detta arbete. Den

arbetsgrupp som kommissionen tillsatte år 1992 för att utarbeta

ett tilläggsprotokoll till tortyrkonventionen är ett viktigt

initiativ för att stärka konventionen. Syftet är att tillskapa

ett system för besök av en expertkommitté på platser där

personer hålls frihetsberövade. Arbetsgruppen hade sitt första

möte hösten 1992, och ett uppföljningsmöte ägde rum hösten 1993.

Utskottet såg detta som ett värdefullt bidrag i syfte att stärka

konventionens status och utgick från att Sverige aktivt deltar i

dessa förhandlingar så att ett tilläggsprotokoll snarast kan

läggas fram i FN:s generalförsamling. Utskottet ansåg att detta

arbete och den verksamhet som kommissionen bedriver genom den

särskilde rapportör som bevakar förekomsten av tortyr i världen

är de åtgärder som synes mest ändamålsenliga för bekämpandet av

bruket av tortyr.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och betraktar därmed

motion U615 (s) yrkande 26 besvarad.

5. Flyktingar

Sammanfattning av motionerna

I den socialdemokratiska partimotionen U615 yrkande 28

framhåller motionärerna att Sverige bör verka för ett tillägg

till den europeiska konventionen om skydd av de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna som skall inbegripa

rätt till asyl baserat på 1951 års Genèvekonvention och 1967 års

tilläggsprotokoll. I yrkande 29 framhålls att det är angeläget

att Sverige globalt, främst genom FN:s flyktingkommissarie

(UNHCR), men också i ett europeiskt perspektiv genom Europarådet

och ESK, aktivt verkar för en ökad och förbättrad

ansvarsfördelning i flyktingsammanhang. Liknande krav framförs i

motionen Sf622 (v) i yrkande 7, där det hemställs om att Sverige

måste verka för ett samarbete i flyktingpolitiska frågor inom

ramen för ESK.

I motion U608 (fp) anför motionären att Sverige i första hand

inom ramen för Europarådet bör ta initiativ till en konvention

som gör det enklare att bli av med resp. att återvinna

medborgarskap i en persons ursprungliga hemland.

Motion Sf608 (-) yrkande 5 anför att Sverige i ESK eller i

Europarådet bör verka för att Europa i likhet med vad som var

fallet under andra världskriget utarbetar en kompletterande

konvention till Genèvekonventionen och att en alleuropeisk

överenskommelse arbetas ut som gör det möjligt att snabbt och på

ett bra sätt hjälpa stora flyktingskaror.

Utskottets överväganden

Flyktingrörelser är bl.a. ett symptom på en bristande respekt

för de mänskliga rättigheterna. Världssamfundet har mer och mer

kommit till insikten att flyktingfrågor måste angripas med

långsiktigt verkande ekonomiska och politiska åtgärder. Ett

effektivare stöd för de mänskliga rättigheterna är också en del

av flyktingpolitiken enär en förbättrad situation för de

mänskliga rättigheterna också bidrar till att människor inte

tvingas bli flyktingar. Sveriges omfattande bistånd till bl.a.

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) är ett uttryck härför.

Sverige har under senare år fört upp frågan om en mer rättvis

ansvarsfördelning mellan mottagarländerna rörande flyktingar.

Frågan har bl.a. drivits i flyktingkommissariatets

exekutivkommitté, där Sverige sökt få gehör för en

europeisk/regional lösning. Sverige har också under sitt år

(1992--1993) som ordförandestat i den europeiska

säkerhetskonferensen (ESK) och dess s.k. mänskliga dimension

aktivt verkat för att migrationspolitiskt samarbete placeras på

ESK:s dagordning. I samband med ESK:s ministerrådsmöte i Rom i

november/december 1993 beslöts också att frågan om massflykt

skall föras upp på ESK:s dagordning.

Den tragiska situationen i det tidigare Jugoslavien har

regionalt i Europa bidragit till ett större ansvarstagande såväl

med hjälp på plats som vad avser mottagandet.

Vid Europarådets möte för migrationsministrar i Aten i

december 1993 lade Sverige tillsammans med Danmark, Norge,

Tyskland och Schweiz fram ett förslag med innebörd att

Europarådets medlemsstater skall förbinda sig att ta ett större

ansvar för de människor som flyr från det tidigare Jugoslavien.

Europarådets s.k. Wiengrupp, som bildades år 1992, arbetar med

frågan och har bl.a. slagit fast att Europarådets medlemsstater

har ett gemensamt ansvar för att ge skydd och humanitär hjälp åt

de människor som tvingats på flykt på grund av förhållandena i

det tidigare Jugoslavien.

När det gäller själva begreppet "flykting" konstaterar

utskottet att Sverige ansluter sig till den definition som

återfinns i 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga

ställning och dess tilläggsprotokoll från år 1967. Konventionen

med tilläggsprotokollet jämte 1954 års konvention om statslösa

ger ett väl täckande skydd för de flyktingar som omfattas av

dessa konventioner.

Utskottet noterar i detta sammanhang att frågan om att utvidga

definitionen av flyktingbegreppet inom ramen för 1951 års

konvention diskuterats under en lång rad av år. Det har

emellertid visat sig att det inte finns något internationellt

stöd vare sig för en utvidgning av flyktingbegreppet eller för

nya internationella bindande normer för s.k.

icke-konventionsflyktingar. Detta får särskild betydelse när det

gäller frågan om att i ett tillägg till Europakonventionen

angående skydd av de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna inbegripa en rätt till asyl. Utskottet

konstaterar att den svenska utlänningslagstiftningen bygger på

1951 års Genèvekonvention och att utlänningslagens bestämmelser

om verkställighetshinder överensstämmer med Europakonventionens

förbud om tortyr i artikel 3. Utskottet konstaterar vidare att

rättigheterna i enlighet med Europakonventionen måste vara

lämpade att prövas av ett domstolsorgan.

Regeringen arbetar generellt för ett förbättrat skydd av

flyktingars behov av skydd av de mänskliga rättigheterna.

Framför allt verkar Sverige för ökade biståndsinsatser för att

lindra de förhållanden som föranleder migration och flykt. Mot

denna bakgrund, men även i ljuset av ett bristande

internationellt stöd för nya bindande normer på flyktingrättens

område, torde inte något tillägg till den europeiska

konventionen kunna aktualiseras. Utskottet noterar i

sammanhanget att den europeiska konventionen i första hand inte

reglerar asylrättsliga frågor.

I Europarådet behandlas migrations- och flyktingfrågor främst

i expertgrupperna Committee of Experts on the Legal Aspects of

Territorial Asylum, Refugees and Stateless Persons och European

Committee on Migration i vilkas arbete Sverige deltagit i många

år. Även inom den tidigare nämnda s.k. Wiengruppen behandlas

flyktingrörelser, främst i ett öst--väst-perspektiv. I denna

grupp kan Sverige, såväl som i andra fora, presentera och verka

för att diskussioner inleds om en ordning för att möta

massflyktingsituationer i Europa. Vid Europarådets toppmöte i

Wien i oktober 1993 uttalade sig statsminister Bildt för en

sådan ordning samt att däri måste ingå ett system för att dela

ansvaret för vår kontinents konflikter.

Det svenska ordförandeskapet i ESK initierade kontakterna med

det arbete som uträttats av andra internationella

organisationer, såsom UNHCR. Grunden för ett utvidgat samarbete

med UNHCR har lagts genom den allmänna ramöverenskommelse som

slutits mellan FN och ESK med aktiv svensk medverkan. Sverige

driver nu frågan vidare i det löpande arbetet i ESK. Vad gäller

ett vidareutvecklande av det folkrättsliga regelverket är detta

något som på nuvarande stadium inte faller inom ramen för ESK:s

överväganden.

Utskottet vill understryka det angelägna i att det

internationella samfundet fortsätter att verka för långsiktiga

preventiva strategier som bättre integrerar politiska aktioner,

utvecklingsinsatser, humanitära insatser och frågan om respekten

för de mänskliga rättigheterna.

Med det ovan anförda anser utskottet motionerna U615 (s)

yrkandena 28 och 29, Sf622 (v) yrkande 7 och motion Sf608 (-)

yrkande 5 besvarade.

Vad beträffar förslaget i motion U608 (fp) om en konvention

för att bli fri från resp. återvinna medborgarskap i sitt

tidigare hemland konstaterar utskottet att dubbla medborgarskap

i möjligaste mån bör undvikas. Att återvinna tidigare innehaft

medborgarskap är i Norden relativt enkelt, och vad utskottet

förstår har andra europeiska stater inte någon anledning att

omöjliggöra ett återvinnande. Att bli fri från sitt tidigare

medborgarskap är också relativt väl accepterat i Europa.

Mot den bakgrunden bedömer utskottet att ett svenskt initiativ

i Europarådet inte är aktuellt.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U608 (fp)

besvarad.

6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter

Sammanfattning av motionerna

Den socialdemokratiska partimotionen U615 (yrkande 30) anför

att rasistiska, antisemitiska och främlingsfientliga yttringar

på senare tid har dykt upp i hela Europa. Företeelserna i

Sverige omspänner allt från direkta våldsdåd mot flyktingar och

flyktingförläggningar till rasistisk propaganda och skändningar

av framför allt judiska begravningsplatser. I många

västeuropeiska stater har högerextremistiska partier fått fäste.

I flera central- och östeuropeiska stater växer en aggressiv

nationalism fram, vars extrema uttryck vi ser i tragedin i det

tidigare Jugoslavien. Motionärerna anser att arbetet mot

främlingsfientligheten och rasismen måste ske på olika nivåer.

Det viktigaste är att undanröja grogrunden till fientligheten.

Bl.a. måste arbetslösheten bekämpas på ett internationellt plan.

Regeringen bör därför ta initiativ till en internationell

konferens på högsta politiska nivå i Europa mot rasism och

främlingsfientlighet.

I Vänsterpartiets motion U407 yrkande 1 föreslås bl.a. att

Sverige skall verka för att motverka etniska och religiösa

konflikter i u-världen.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar med anledning av motion U615 yrkande 30

att frågor om rasism, antisemitism och främlingsfientlighet

utgjorde huvudtema under Europarådets toppmöte i Wien den 8--9

oktober 1993. De församlade stats- och regeringscheferna antog

då en deklaration samt en handlingsplan mot rasism, xenofobi,

antisemitism och intolerans. En viktig del av aktionsplanen

utgörs av en ungdomskampanj med syfte att mobilisera

allmänheten. Kampanjen skall äga rum både på central europeisk

och nationell lokal nivå. Nationella kommittéer skall bildas.

En annan viktig del av planen är bildandet av en

expertkommitté, bestående av respekterade politiska

personligheter, som skall granska de åtgärder som

medlemsstaterna vidtar för att bekämpa fenomen som rasism och

främlingsfientlighet samt föreslå vidare åtgärder. Därutöver

innehåller deklarationen och aktionsplanen en rad åtaganden av

mer generell karaktär. Staterna åtar sig t.ex. att bekämpa

ideologier och handlingar som kan leda till rashat, våld och

diskriminering. En första rapport avseende planerna för

genomförandet av aktionsplanen kommer Sverige att lämna vid

Europarådets nästa ministermöte i maj 1994.

Enligt vad utskottet har erfarit har

diskrimineringsombudsmannen, Frank Orton, utsetts till

ordförande i en kommission mot främlingskap och rasism under

ministerkommittén i Europarådet. Kommissionen skall bl.a.

studera lagstiftningen i Europarådets 32 medlemsstater och

föreslå åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet. Utskottet

vill i detta sammanhang erinra om vikten av att detta arbete

inte enbart koncentreras till nya lagar utan att stöd också ges

till informationsinsatser bl.a. i skolor och på andra

utbildningsplatser.

Utskottet konstaterar också att Sverige inom ramen för FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna deltagit i arbetet

bl.a. avseende genomförandet av handlingsprogrammet för det

andra årtiondet för kamp mot rasism och rasdiskriminering. Ett

program för ett tredje årtionde för kamp mot rasism och

rasdiskriminering är antaget av FN:s generalförsamling, och en

särskild enhet i FN:s center för de mänskliga rättigheterna har

fått till uppgift att se över informationsbehovet inför det

tredje årtiondet mot rasdiskriminering. Härutöver vill utskottet

erinra om den rapportör som FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna tillsatte år 1993 och som vid årets möte lämnade

förslag till åtgärder för att bekämpa nutida former av rasism,

rasdiskriminering, främlingsfientlighet och annan intolerans.

Rapportören har bl.a. föreslagit seminarieverksamhet kring dessa

frågor.

Utskottet noterade i betänkandet 1992/93:UU3 den oroväckande

ökningen av främlingsfientlighet och rasism på många håll i

världen och konstaterade att dessa tendenser framför allt måste

bemötas inom de enskilda staterna. Det är mycket angeläget att

fenomenen uppmärksammas och bekämpas såväl globalt som

regionalt. Europarådets initiativ utgör ett värdefullt bidrag

härvidlag. Utskottet utgår från att regeringen mycket aktivt

kommer att delta i dessa aktiviteter internationellt, men även

nationellt för att stävja en oroande utveckling. Det är särskilt

angeläget att ledande företrädare från alla samhällslivets

områden mycket tydligt och klart markerar avståndstagandet mot

främlingsfientlighet. Utskottet noterar i detta sammanhang att

regeringen fattat beslut om att tillsätta en kommission mot

främlingsfientlighet och rasism liksom en arbetsgrupp avseende

en ungdomskampanj mot rasism. Kommissionen skall verka

opinionsbildande för att på skilda områden motverka

främlingsfientlighet och rasism. Under reservationsanslaget

Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism finns för

innevarande budgetår 10 miljoner kronor. För budgetåret 1994/95

är anslaget enligt riksdagens beslut höjt till 28 miljoner

kronor.

Utskottet noterar också den resolution som Europaparlamentet

antog den 2 december 1993 angående förekomsten av rasism och

främlingsfientlighet.

Utskottet anser därmed motion U615 (s) yrkande 30 besvarad.

Sverige verkar såväl i FN som i ESK för att motverka

potentiella etniska och religiösa konflikter i världen. Sverige

har ofta påpekat att det arbete som bedrivs inom FN:s sociala

och ekonomiska ansvarsområden har en viktig roll att spela när

det gäller förebyggandet av konflikter. Sverige är också en av

de största bidragsgivarna till FN:s biståndsprogram, förutom det

bistånd Sverige ger bilateralt för insatser på det humanitära

området och för demokratiutveckling. I ESK-processen verkar

Sverige också för att motverka etniska motsättningar,

diskriminering och bristande respekt för de grundläggande fri-

och rättigheterna. Utskottet utgår från att regeringen även i

sina bilaterala kontakter med olika stater diskuterar dessa

viktiga frågor.

Utskottet vill i detta sammanhang poängtera vikten av ett

vidgat samarbete med frivilligorganisationer i ansträngningarna

att förhindra etniska, religiösa och andra väpnade konflikter.

Utskottet anser att frivilligorganisationernas roll och

betydelsefulla arbete inte nog kan poängteras i det

omdaningsarbete som pågår världen över, inte minst i vår egen

region. Icke-statliga aktörer på olika arbetsområden kan på ett

konstruktivt sätt komplettera den förda politiken och även

kritiskt granska regeringars uppträdande vad avser främjandet av

och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet anser därmed att motion U407 (v) yrkande 1 är

besvarad.

7. Handel och arbetsrätt

Sammanfattning av motionerna

I motion U603 (v) yrkande 8 anförs, mot bakgrund av tidigare

erfarenheter av handel med diktaturstater, att samma koppling

mellan handel och mänskliga rättigheter skall gälla som mellan

bistånd och demokratisering.

I Vänsterpartiets partimotion U613 (v) yrkande 6 anser

motionärerna att Sverige måste medverka till att stärka

efterlevnaden av de internationella konventionerna på

arbetsrättens område. De fackliga rättigheterna kränks såväl

från arbetarskyddssynpunkt som i strejkrättshänseende.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att förutsättningarna för en koppling

mellan bistånd och demokratisering på en rad punkter skiljer sig

från den föreslagna kopplingen mellan handel och mänskliga

rättigheter. En avgörande punkt är att den statliga kontrollen

över handeln inte ser ut på samma sätt som när det gäller

biståndet. En annan är att den yrkade kopplingen mellan handel

och mänskliga rättigheter skulle kunna ställa sig svårförenlig

med existerande regler för ekonomiska sanktioner och med

GATT-avtalet. Utskottet fastslår, att de principer för

ekonomiska sanktioner som framgår av lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner, med senare ändringar, även

fortsättningsvis bör gälla.

Yrkande 8 i motion U603 (v) avstyrks därför.

Utskottet instämmer med motionärerna om att efterlevnaden av

de internationella konventionerna på arbetsrättens område måste

stärkas. Sverige har aktivt medverkat till att FN:s kommission

för de mänskliga rättigheterna sedan ett antal år tillbaka

uppmärksammar den bristande respekten i ett flertal stater vad

avser de fackliga rättigheterna. Utskottet utgår från att

regeringen på det sätt den finner lämpligt kommer att fortsätta

verka för att brott mot de fackliga rättigheterna påtalas och

för att arbetsrättens regler över huvud taget respekteras.

Motion U613 (v) yrkande 6 anses därmed besvarad.

8. Övrigt

Sammanfattning av motionerna

Motion U613 (v) yrkande 12 poängterar vikten av att FN:s

rådgivningsprogram och tekniskt bistånd på området för de

mänskliga rättigheterna ges ökade resurser. En större del än vad

som nu är fallet bör avsättas i FN:s budget för detta program.

Motion U635 (fp) tar upp frågan om mänskliga rättigheter och

terrorism. Konventioner om de mänskliga rättigheterna handlar om

att skydda medborgarna mot den egna staten. Brott mot de

mänskliga rättigheterna avser staternas agerande och inte

enskilda personer, grupper eller organisationer. Det är enligt

motionären felaktigt att koppla ihop mänskliga rättigheter och

terrorism. Motionären anser att FN måste återgå till

uppfattningen att mänskliga rättigheter är något som berör

individens rättigheter annars undergrävs det högst angelägna

arbetet för skyddet och främjandet av de mänskliga

rättigheterna. Sverige bör verka för denna ståndpunkt i FN.

Motion U627 (s) anför att Sverige bör verka för att FN

proklamerar ett fruktträdens årtionde. Under de år som gått har

FN proklamerat speciella år och årtionden, bl.a. kvinnans,

barnens och de äldres. Under 1980-talet var det dricksvattnets

årtionde. Före år 1990 skulle alla jordens invånare ha tillgång

till fullgott dricksvatten. FN kan bidra till än bättre

levnadsvillkor för världens svältande folk genom att utropa

fruktträdens årtionde. Det måste planteras träd överallt där

människor svälter, överallt där träd kan växa.

I motion U601 (s) yrkar motionärerna på att ett globalt

toppmöte om hiv/aids anordnas för att utarbeta en global

strategi mot hiv/aids. Det internationella samfundet saknar i

dag tillräcklig kunskap för att kunna överblicka aidsepidemins

totala konsekvenser för framtiden. Motionärerna anser det därför

angeläget att Sverige tar initiativ till ett toppmöte på högsta

internationella nivå för att mobilisera en politisk vilja att

bekämpa sjukdomen.

I flerpartimotionen U231 (kds, s, m, fp, c, nyd, v, -) anförs

att den svåra aidsepidemin världen över får svåröverskådliga

konsekvenser, framför allt när det gäller de barn som blivit

föräldralösa på grund av att deras föräldrar avlidit i aids.

Motionärerna anser att dessa barns situation måste bli föremål

för uppmärksamhet och anför att regeringen bör ta initiativ till

att frågan förs upp på FN:s dagordning (yrkande 1).

Utskottets överväganden

Vad beträffar förslaget i motion U613 (v) yrkande 12 om vikten

av FN:s rådgivningsprogram och tekniskt bistånd på området för

de mänskliga rättigheterna konstaterar utskottet att Sverige

under en rad av år verkat för att FN:s center för de mänskliga

rättigheterna i Genève skall ges ökade resurser. Sverige har i

detta syfte såväl i världskonferensen som i generalförsamlingens

tredje och femte utskott samt även i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna betonat vikten av att tillräckliga

resurser ges till centrets verksamhet. Sverige har även aktivt

verkat för att frivilliga bidrag lämnas till de frivilliga

fonder som administeras av FN:s center för de mänskliga

rättigheterna, dvs. dels Fonden för personer som utsatts för

tortyr, dels Urbefolkningsfonden och dels Fonden för tekniskt

bistånd.

När det gäller omfördelningar i FN:s reguljära budget till

mänskliga rättigheter noterar utskottet att det är svårt att få

gehör för sådana förslag eftersom dessa stöter på motstånd från

framför allt en stor grupp u-länder. Utskottet konstaterar att

Sverige sedan flera år tillbaka lämnar frivilliga bidrag till

centrets program för tekniskt bistånd på området för de

mänskliga rättigheterna.

Utskottet utgår från att Sverige på lämpligt sätt fortsätter

att stödja centrets verksamhet, inkl. det tekniska

biståndsprogrammet och andra aktiviteter på området som skall

finansieras över FN:s reguljära budget.

Utskottet anser därmed yrkande 12 i motion U613 (v) besvarad.

Utskottet instämmer i princip i det som förs fram i motion

U635 (fp) om mänskliga rättigheter och terrorism. Det är mycket

beklagligt att frågan om terrorism blandas samman med frågor om

de mänskliga rättigheterna. I den mån detta skall ske bör det

handla om att tillse att bekämpandet av förekomsten av terrorism

sker inom ramen för de mänskliga rättigheterna, inte för att ge

en ursäkt för regeringars övergrepp i samband med sådant

bekämpande. Huvudbudskapet i den resolution som motionären

hänvisar till, dvs. fördömandet av terrorism i alla dess former,

anser utskottet att Sverige kan ställa sig bakom. Däremot är det

viktigt att skilja på de handlingar för vilka stater ansvarar

och som kan utgöra brott mot de mänskliga rättigheterna och

annat agerande från en regering. Våldshandlingar som begås av

terroristgrupper kan aldrig tolereras. Det är regeringarna som

bär ansvaret för att respekten för de mänskliga rättigheterna

upprätthålls när förekomsten av terrorism skall bekämpas. Det

var också i denna anda som Sverige, enligt vad utskottet

inhämtat, lämnade en röstförklaring i samband med behandlingen

av resolutionen i FN:s generalförsamling.

Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis

kommer att föra fram denna ståndpunkt och söka verka för att den

får genomslag i mänskliga rättighetssammanhang.

Utskottet anser motion U635 (fp) därmed besvarad.

Vad beträffar förslaget i motion U627 (s) angående ett

fruktträdens årtionde får utskottet anföra följande. Den svenska

inställningen i FN har länge varit att inta en återhållsam

hållning till proklamation av olika dagar, veckor och årtionden.

Risk föreligger att fokus förleds från ett globalt och

övergripande perspektiv till att frågeställningar får ett snävt

perspektiv. Det finns också risk för att betydande resurser kan

komma att ägnas åt utropandet av dagar och årtionden m.m. i

frågor vars marginella påverkan på vår omvärld inte motiverar

insatsen. Enligt vad utskottet erfarit verkar regeringen aktivt

för insatser som skall främja bärkraftig utveckling i allmänhet.

Motion U627 (s) avstyrks därmed.

Frågan om ett globalt toppmöte om hiv/aids som förs fram i

motion U601 (s) behandlade utskottet i sitt betänkande

1993/94:UU3. Utskottet konstaterade i detta betänkande att

förekomsten av aids inte enbart är ett hälsoproblem utan också

har en ekonomisk och social dimension i många länder på de

afrikanska, amerikanska och asiatiska kontinenterna. WHO:s

aidsprogram har under de senaste sex-sju åren spelat en central

roll i det globala arbetet med att bekämpa spridning av

hiv/aids. Programmet är WHO:s största och finansieras genom

extrabudgetära medel till vilket USA och Sverige är de största

bidragsgivarna. Vid sidan av det globala aidsprogrammet har WHO

inom denna ram stött ett antal länder i utarbetandet av

nationella handlingsplaner mot aids. Från flera håll har krav

rests på samordning mellan FN-organen och ett större

kunskapsutnyttjande hos både WHO och andra FN-organ.

Förutom en aktiv svensk hållning i WHO driver Sverige frågan

om aids i FN:s utvecklingsorgan såsom UNDP, Unicef och UNFPA.

Världsbanken finansierar sedan några år tillbaka stora

aidsprogramm i bl.a. Uganda och Thailand. En särskild

arbetsgrupp finns inom ramen för WHO:s globala aidsprogram.

Arbetsgruppens arbete står under svenskt ordförandeskap och har

till uppgift att analysera dagens aidsinsatser med betoning på

samordning. WHO:s styrelse beslöt vid sitt möte i januari 1994

att rekommendera att ett särskilt program inrättas och

underställs det Ekonomiska och sociala rådet (Ecosoc). Avsikten

är att programmet skall integreras med verksamheterna i UNDP

(FN:s utvecklingsprogram), Unicef (FN:s barnfond), UNFPA (FN:s

befolkningsfond) och Unesco (FN:s organisation för utbildning,

vetenskap och kultur) för att samordnade insatser skall komma

till stånd. Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att

verka för att detta program behandlas vid Ecosoc:s sommarmöte i

juli 1994.

Tanken på ett globalt toppmöte har väckts i samband med

diskussionerna om en förändrad administrativ organisation inom

ramen för WHO:s aidsprogram. Enligt vad utskottet erfarit

meddelade den franska regeringen i samband med ett s.k.

givarmöte om aids i januari år 1994 att den franske

premiärministern kommer att inbjuda till ett högnivåmöte om

aids. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt följer

pågående diskussioner och arbete samt att Sverige kommer att

delta i ett högnivåmöte.

Utskottet betraktar därmed motion U601 (s) besvarad.

Utskottet instämmer i motionärernas syn på aidsepidemins

konsekvenser som förs fram i flerpartimotionen U231 (kds, s, m,

fp, c, nyd, v, -). Behovet av tvärsektoriella insatser till barn

vars föräldrar som avlidit i aids är ett av skälen till att

Sverige arbetar för att FN skall koordinera sitt arbete på

aidsområdet. Utskottet utgår från att regeringen kommer att

fortsätta att driva frågan så att bl.a. Unicef, men även andra

biståndsorgan i högre utsträckning tillsammans med t.ex.

frivilligorganisationer och andra berörda organisationer

uppmärksammar dessa barns behov. Utskottet vill i detta

sammanhang också erinra om att frågan kan behandlas inom ramen

för de konferenser som FN anordnar, bl.a. den nära förestående

konferensen om befolkning och utveckling i september 1994, men

även i världskvinnokonferensen år 1995 och på det sociala

toppmötet samma år.

Utskottet betraktar motion U231 (kds,s,m,fp,c,nyd,v,-) yrkande

1 besvarad.

III. Förhållanden i stater, områden eller som rör enskilda

folk

1. Kina

Sammanfattning av motionerna

I motion U639 (v) yrkande 1 anser motionärerna att Sverige

skall föra en kritisk dialog med Kina i frågor som rör den

bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i landet och

den politik som förs gentemot Tibet, Mongoliet och Xinjiang. I

motionens sägs att en fredlig överenskommelse mellan Kina och

andra berörda stater om samarbete i Sydkinesiska sjön måste

komma till stånd och refereras till Kinas marina upprustning i

Sydkinesiska sjön. I yrkande 2 begärs att Sverige skall medverka

till en sådan överenskommelse. I yrkande 3 hemställs att Sverige

bör föra en dialog med Kina rörande Kinas vapenexportpolitik.

Även i motion U203 (fp) kritiseras den bristande respekten för

de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i Kina.

I yrkande 3 anförs att Sverige i besöksutbytet med Kina skall ta

upp frågor om de mänskliga rättigheterna. Sverige bör också i

internationella sammanhang framföra krav på respekt för de

mänskliga rättigheterna i Kina (yrkande 4).

Bakgrund

Kina har inte anslutit sig till 1966 års konventioner om

medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheter. Däremot har Kina ratificerat 1948 års

folkmordskonvention, 1965 års rasdiskrimineringskonvention, 1979

års kvinnodiskrimineringskonvention, 1984 års tortyrkonvention

och 1989 års barnkonvention. Kina har vid upprepade tillfällen

förklarat att man respekterar 1948 års allmänna förklaring om de

mänskliga rättigheterna men refererar i mänskliga

rättighetssammanhang oftast till FN-stadgan. Kina tillhör de få

stater som generellt avvisar kritisk granskning av situationen

för de mänskliga rättigheterna som en inblandning i en stats

inre angelägenheter. Kina är sedan år 1982 medlem i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna. Kina anser att rätten

till social och ekonomisk utveckling måste stärkas inom området

för de mänskliga rättigheterna. Kina hävdar emfatiskt att den

rådande ekonomiska världsordningen är huvudhindret för

utvecklingsländernas fulla utövande av de mänskliga

rättigheterna. Mänskliga rättigheter har en tydlig social och

ekonomisk dimension. Kina anser att de ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheterna därför måste ges högsta prioritet.

Massakern på Tiananmen-torget i Peking den 3--4 juni 1989 har

starkt bidragit till omvärldens protester mot den kineiska

regimens bristande respekt för de grundläggande mänskliga fri-

och rättigheterna. Amnesty International har under de senaste

åren rapporterat om många enskilda fall i Kina där mänskliga

rättigheter kränkts. Människor arresteras för sina politiska

åsikters skull och hålls fängslade utan rättegång. Fångar

torteras och misshandlas i samband med åtal. Administrativa

frihetsberövanden utan rättslig prövning förekommer m.m.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att respekten för

de mänskliga rättigheterna i Kina är mycket bristfällig. Sverige

påtalar såväl i multilaterala fora som i sina bilaterala

kontakter med den kinesiska regeringen de allvarliga bristerna i

respekten för de mänskliga rättigheterna.

Multilateralt har Sverige under en rad år verkat för att

situationen för de mänskliga rättigheterna skall komma på FN:s

dagordning genom beslut om granskning i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna. Med bl.a. svensk medverkan lades en

resolutionstext fram i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna år 1990. Kommissionens förslag till beslut blev

emellertid nedröstat i en proceduromröstning som medförde att

någon behandling i själva sakfrågan aldrig kom till stånd. Även

år 1993 och vid årets möte med kommissionen har ansträngningarna

att granska situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina,

men också i Tibet misslyckats genom att motförslagen om att inte

anta sådana beslut fått stöd av majoriteten av kommissionens

medlemsstater. Sverige har i anföranden både i FN:s

generalförsamling och i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna kraftfullt fördömt brotten mot de mänskliga

rättigheterna i Kina och vid ett flertal tillfällen uppmanat den

kinesiska regeringen att frisläppa personer som fängslats för

sina politiska åsikters skull.

Kravet på ökad respekt för de mänskliga rättigheterna är också

ett återkommande tema i Sveriges bilaterala samtal med

företrädare för den kinesiska regeringen. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att en kontinuerlig dialog förs om dessa

frågor i officiella kontakter. Utskottet vill för sin del

understryka det angelägna i att en sådan dialog ständigt hålls

aktuell. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina

ansträngningar att t.ex. i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna verka för att förhållandena i Kina kommer på FN:s

dagordning. Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om

det viktiga arbete som kommissionens tematiska rapportörer utför

och rapporterar om till kommissionens årliga möten. Bl.a.

förekommer Kina i flera rapporter som behandlar förekomsten av

tortyr, summariska avrättningar, religiös ofördragsamhet och

administrativa frihetsberövanden.

En svensk delegation för mänskliga rättigheter bestående av

såväl juridisk som sinologisk expertis besökte nyligen Kina och

Tibet. I diskussioner med kinesiska förträdare har delegationen

uttalat Sveriges oro över situationen för de mänskliga

rättigheterna där.

Vad beträffar den territoriella tvisten i Sydkinesiska sjön

som anförs i motion U639 (v) yrkande 2 noterar utskottet att

flera stater i området gör anspråk på delvis samma territorium.

Den kinesiska ståndpunkten i denna tvist är att den endast kan

lösas internt mellan de berörda staterna. Frågan om medverkan av

stater utanför regionen har inte aktualiserats.

Utskottet har i betänkandet 1993/94:UU15 konstaterat att

Sverige återupptagit visst biståndssamarbete med Kina. Ett skäl

till detta är att isolering inte gagnar främjandet av de

mänskliga rättigheterna i landet. Utvecklingsprojekt ger

möjligheter till en bilateral dialog vad beträffar de mänskliga

rättigheterna.

Utskottet anser härmed att motionerna U203 (fp) yrkandena 3

och 4 samt U639 (v) yrkandena 1 i berörd del 2 och 3 besvarade.

2. Tibet

Sammanfattning av motionerna

I flerpartimotion U633 (fp,s,m,c,kds,nyd,v) anförs att brotten

mot de mänskliga rättigheterna i Tibet är väl dokumenterade och

att kränkningarna fortgår trots omvärldens protester. En

omfattande utarmning av Tibets kultur och ekologi pågår. Nästan

alla kloster är förstörda. Stora skogsområden har kalhuggits

utan någon återplantering. Tibetanernas hela existens som folk

hotas. Sveriges stöd till demokratisk utveckling och främjande

av de mänskliga rättigheterna är nödvändigt (yrkande 7).

Motionärerna anser att Kinas ockupation av Tibet utgör ett klart

brott mot internationell rätt. Sedan Dalai Lama och större delen

av hans regering tvingades gå i exil år 1959 har man arbetat

fram en tibetansk demokratisk konstitution. I yrkande 1 anser

motionärerna att Sverige bör erkänna Tibets rätt till

självständighet. Sverige bör utöva påtryckningar på Kina så att

förhandlingarna upptas mellan den kinesiska ledningen och den

tibetanska exilregeringen på grundval av Dalai Lamas fredsplan

(yrkande 2).

I motionen nämns ett initiativ av riksdagens Tibetkommitté att

en svensk delegation skulle besöka Tibet och Kina. Syftet med

ett besök skulle vara att undersöka de förhållanden tibetanerna

lever under. Motionärerna hemställer att riksdagen bör ge

regeringen i uppdrag att genomföra ett sådant delegationsbesök

(yrkande 3). Sverige bör i FN verka för att FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna på nytt tar upp frågan om att granska

situtionen för de mänskliga rättigheterna i Tibet (yrkande 4).

Europaparlamentet antog i oktober 1993 en resolution om att det

i alla samarbetskontrakt med Kina, främst offentliga sådana,

skall införas en klausul om respekt för de mänskliga

rättigheterna. Motionärerna anser att riksdagen bör göra ett

motsvarande uttalande (yrkande 6).

Även motion U644 (nyd) behandlar förhållandena i Tibet och

yrkar att regeringen bör ta initiativ till att kränkningarna av

de mänskliga rättigheterna i Tibet behandlas i internationella

organ (yrkande 2).

Bakgrund

Tibet har formellt ställning som s.k. autonom region i Kina

och tibetanerna skall därmed åtnjuta visst självstyre. Sverige

som aldrig har ifrågasatt kinesisk de facto-överhöghet över

Tibet har i uttalanden uttryckt sitt stöd för en dialog mellan

Dalai Lama och den kinesiska regeringen.

Tibet var ett kungadöme när buddhismen infördes ca 640.

Religionen utvecklades här till den speciella form som kallas

lamaism, kännetecknad bl.a. av ett omfattande munkväsen.

Lamaismens överhuvud var Dalai Lama, som ca 1650 även blev

landets världslige ledare. Tibet anses redan på 1200-talet ha

varit underkastat de kinesiska kejsarnas överhöghet. På

1700-talet tog kineserna mer effektiv kontroll över området. Den

kinesiska kontrollen blev dock efter kejsardömets fall år 1911

åter mer nominell. Åren 1912--1913 återvände den trettonde Dalai

Lama till Tibet från Indien. År 1950 marscherade kinesiska

revolutionsstyrkor in och Tibet underkastades Kinas utrikes- och

försvarspolitik. Tibet sökte förgäves FN:s stöd att fördöma den

kinesiska militära inmarschen. En omstridd modernisering av

samhället inleddes och inhemsk religion och kultur förföljdes.

En resning år 1959 slogs ned och Dalai Lama flydde med ca 20 000

anhängare till Indien.

FN:s generalförsamling antog åren 1959, 1961 och 1965

resolutioner i Tibet-frågan. I 1961 års resolution nämndes det

tibetanska folkets rätt till självbestämmande. Kinas hårda

kontroll mildrades något under 1980-talet och en del av de

tusentals raserade klostren återuppbyggdes. Mot slutet av

1980-talet resulterade dock antikinesiska strömningar i Tibet i

våldsamma demonstrationer. Upploppen i Lhasa i oktober 1987, i

mars och december 1988 samt i mars 1989 slogs ned med

exceptionell hårdhet. Undantagstillstånd rådde i Lhasa från mars

1988 till april 1990. Även sedan detta hävts har en repressiv

politik mot politiskt oppositionella fortsatt.

En fredsplan som Dalai Lama presenterade år 1987 innehöll

följande fem punkter: att förklara Tibet som fredszon och att de

kinesiska trupperna dras tillbaka, att upphöra med den planerade

invandringen av kineser, att återge tibetanerna deras

fundamentala mänskliga och demokratiska rättigheter, att

återuppbygga Tibets ekologi och att skydda dess kultur samt att

inleda en dialog mellan Kina och Tibet om Tibets framtida

status. I senare uttalanden har det tibetanska exilparlamentet

angivit att den tibetanska målsättningen skall vara full

självständighet. Den tibetanska hållningen har dock inte alltid

varit klar eller konsistent. Dalai Lama själv har i uttalanden

indikerat möjligheten att Tibet skulle kunna vara associerat

till Kina, under förutsättning att Kina respekterar Tibets

politiska och kulturella egenart.

Utskottets överväganden

Utskottet har under flera år tagit upp frågan om den

allvarliga bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i

Tibet. Rapporterna från Tibet talar fortfarande om en hård

repression mot det tibetanska folket. Godtyckliga

frihetsberövanden, tortyr och misshandel i fängelser,

försvinnanden samt begränsningar i yttrande- och

församlingsfriheten, särskilt religionsutövningen, är

återkommande inslag i rapporterna. Förhållandena i Tibet har

nära beröring med de allvarliga brotten mot de mänskliga

rättigheterna som också begås i Kina.

Sverige har under sina år som medlem i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna, men också i egenskap av observatör,

aktivt sökt verka för att situationen beträffande de mänskliga

rättigheterna i Tibet skall uppmärksammas. Som framgått av

betänkandet 1992/93:UU3 drev EG ett resolutionsutkast om

situationen i Tibet under kommissionens möte år 1992. Genom

amerikanskt ingripande kom texten att omfatta situationen i

Kina, inkl. Tibet. Liksom förslag beträffande situationen för de

mänskliga rättigheterna i Kina kom inte heller denna resolution

upp till behandling. Även under 1993 års möte med kommissionen

och vid årets möte föll förslaget om granskning av förhållandena

i Kina/Tibet genom att motförslag om icke behandling av frågan

lades fram och erhöll majoritet.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att medverka

till att Tibet behandlas i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna liksom att regeringen med kinesiska företrädare

påtalar kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet.

Utskottet konstaterar att Tibet skall åtnjuta viss

självstyrelse som s.k. autonom region i Kina. Utskottet utgår

från att regeringen fortsätter att verka för att denna autonomi

ges verklig innebörd.

Utskottet betraktar motionerna U639 (v) yrkande 1 i berörd del

och U633 (fp, s, m, c, kds, nyd, v) yrkandena 1--4 och 6--7 samt

U644 (nyd) yrkande 2 besvarade.

3. Burma (Myanmar)

Sammanfattning av motionen

I motion U629 (s) anförs att Sverige i internationella fora

skall verka för att Burmas regering, vald i demokratiskt val år

1990, kan bildas (yrkande 1). Vidare bör Sverige (yrkande 2)

verka för att politiska fångar i Burma friges och att de

mänskliga fri- och rättigheterna respekteras i landet. Det är

inte försvarbart att sälja vapen till en regering som använder

vapen mot sitt eget folk. I yrkande 4 anförs att Sverige skall

verka för att vapen och avancerad teknologi inte exporteras till

Burma.

Bakgrund

Efter omfattande oroligheter störtades den nästan trettioåriga

vänsterdiktaturen i Burma genom en militärkupp år 1988. Den

exekutiva makten övertogs av en krets högre officerare som

bildade det s.k. State Law and Order Restoration Council

(SLORC). SLORC utlovade demokratiska val och övergång till ett

demokratiskt system. Valen hölls den 27 maj 1990 och vanns av

den politiska oppositionen, samlad inom National League for

Democracy (NLD). Enligt officiella uppgifter vann NLD i 392 av

totalt 485 valkretsar.

Oavsett sina tidigare utfästelser har militärregimen ignorerat

valresultatet och genom olika tvångsmedel bibehållit makten.

Inget parlament har inkallats och yttrande- och

församlingsfriheten är inskränkt. Ett stort antal oppositionella

och andra personer sitter fängslade. Tortyr, försvinnanden och

andra svåra brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer.

Officiellt har regimen utåt framhållit att dess mål oförändrat

är att makten skall överlämnas till de demokratiskt valda, men

tidpunkten för när detta skall ske har skjutits på framtiden

under förebärande av ett antal skäl såsom behovet av stabilitet,

utarbetandet av en ny konstitution etc. Det är allmänt omvittnat

att syftet med det repressiva systemet är att stadfästa SLORC:s

makt och att förhindra möjligheterna till en demokratisk

övergång trots påståenden om motsatsen som regimens företrädare

brukar framföra.

Cirka 2000 politiska fångar har frigivits men detta anses

allmänt vara ett led i försök att uppnå ett bättre

internationellt anseende. Ett antal politiska ledare är alltjämt

berövade sin frihet. Ledaren för NLD, tillika mottagare av

Nobels fredspris för år 1991, Aung San Suu Kyi, befinner sig i

husarrest sedan juli 1989. En särskild rapportör är sedan 1992

tillsatt för att följa situationen för de mänskliga

rättigheterna i Burma. Rapportören avger årligen rapporter såväl

till FN:s generalförsamling som till FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna.

Situationen i Burma har sedan år 1989 behandlats i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna. Antalet anmälningar

om brott mot de mänskliga rättigheterna i Burma innebar att

Burma blev föremål för behandling i kommissionens konfidentiella

procedur (den s.k. 1503-proceduren) år 1990. Ett beslut antogs

med innebörd att en oberoende expert skulle besöka Burma.

Experten, professor Ogata, numera FN:s flyktingkommissarie,

besökte Burma i november 1990 och hennes rapport behandlades i

kommissionen år 1991. Kommissionen beslöt att fortsätta

granskningen av Burma inom den konfidentiella proceduren, och

den oberoende expertens mandat förlängdes till 1992 års möte.

Sedan år 1992 är Burma föremål för granskning i kommissionens

offentliga procedur, och rapporter om situationen lämnas varje

år av den särskilde rapportören, den japanske professorn Yozo

Yokota.

Sverige har under alla dessa år aktivt medverkat till detta

förfarande och var i generalförsamlingsmötet hösten 1990

initiativtagare till ett förslag om att uppmana SLORC-regimen

att omsätta valresultatet från maj 1990 i praktisk handling.

Därefter driver Sverige varje höst en resolution om Burma i

generalförsamlingens tredje utskott.

Utskottets överväganden

Utskottet noterar med stor oro de ständigt återkommande

rapporterna som vittnar om mycket upprörande kränkningar av de

mänskliga rättigheterna i Burma. Även om en förbättring till

synes kan sägas ha kommit till stånd i Rangoon, kommer

fortlöpande rapporter om en fruktansvärd behandling av de

etniska minoriteterna i Burma. Utskottet välkomnar därför den

aktiva roll Sverige har spelat och alltjämt spelar för att det

internationella samfundet skall uppmärksamma situationen i

Burma. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att driva

frågan och bedömer vilka åtgärder som är mest lämpliga,

inklusive frågan om ett vapenembargo mot Burma. Utskottet

konstaterar i detta sammanhang att Sverige sedan 1989 mycket

aktivt verkat för att bilda opinion mot den odemokratiska

regimen och de mycket allvarliga övergreppen på de mänskliga

rättigheterna i landet.

Med det ovan anförda får yrkandena 1, 2 och 4 i motion U629

(s) anses besvarade.

4. Indonesien

Sammanfattning av motionerna

I flera motioner beskrivs situationen för befolkningarna på

Östra Timor, Västra Papua och i Aceh som oacceptabel och

motionärerna yrkar på internationella insatser. I motionerna

U610 (v), yrkande 3, U647 (c), yrkande 3, och U636 (fp), yrkande

1 anförs att Sverige i FN bör verka för att Indonesien drar

tillbaka sina trupper från Östtimor. I motion U647 (c), yrkande

2, hemställs att Sverige skall verka för en permanent närvaro av

FN på Östtimor. Vidare anförs i motion U647 (c) i yrkande 1 att

Sverige bör agera mer aktivt vad gäller Östtimors rätt till

självbestämmande och timoresiskt deltagande i samtalen med FN.

Även i motion U636 (fp), yrkande 2, anför motionären att FN

bör etablera en permanent närvaro på Östtimor för att

säkerställa folkets rätt till självbestämmande. I motion U227

(s), yrkande 4, föreslås att regeringen bör följa Europarådets

resolution 966 av den 28 juni 1991 i vilken länder som har

ekonomiska band med Indonesien uppmanas att utöva påtryckningar

på Indonesien att stoppa alla kränkningar av de mänskliga

rättigheterna. Sverige bör i likhet med USA med kraft verka för

en förbättring av de fackliga rättigheterna i Indonesien

(yrkande 5). Sverige bör såväl i internationella fora som i

bilaterala kontakter öppet och tydligt agera för att de

indonesiska trupperna dras bort från territoriet och att folket

i Östtimor får utöva sin rätt till självbestämmande (yrkande 1).

I motion U610 (v) anser motionärerna att Sverige skall kräva

att Xanana Gusmao omedelbart friges (yrkande 1) och att Sverige

i FN måste verka för att få Indonesien att acceptera CNRM

(yrkande 2).

Vidare anser motionärerna i motionen, yrkande 6, att Sverige

bör ansluta sig till OPM:s (Rörelsen för ett fritt Västra Papua)

resolution vid världskonferensen om mänskliga rättigheter och

erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande. Motionärerna tar

också upp Indonesiens folkomflyttningspolitik i området och

kräver ett stopp för denna (yrkande 7).

Motionen U610 (v) tar i yrkandena 8 och 9 upp brotten mot de

mänskliga rättigheterna i Aceh och anser att Sverige i FN bör

verka för att den indonesiska folkomflyttningspolitiken där

stoppas.

Även motion U636 (fp) uppmärksammar situationen i Aceh och

anför i yrkande 4 att Sverige i FN bör verka för att situationen

för de mänskliga rättigheterna i Aceh granskas.

Bakgrund

Utskottet har under en lång följd av år behandlat den

bristande respekten för de mänskliga rättigheterna i Indonesien,

i synnerhet vad avser Östra Timor och dess rätt till

självbestämmande (senast i betänkandet 1993/94:UU3). Redan vid

Indonesiens invasion år 1975, då Sverige var medlem av FN:s

säkerhetsråd, tog regeringen ställning mot annekteringen av

Östra Timor såsom ett klart brott mot folkrätten. Samtidigt

framhölls den svenska inställningen om befolkningens rätt till

självbestämmande. Sverige står bakom tanken på en folkomröstning

och hävdar att befolkningen på Östra Timor måste ges rätt att

själv bestämma sin framtid.

Östra Timor omfattas av FN:s deklaration om kolonialsystemets

avskaffande. I syfte att underlätta avkoloniseringsprocessen i

enlighet med FN-stadgan och kolonialdeklarationens mål har FN:s

generalförsamling givit generalsekreteraren särskilda uppgifter.

Generalsekreteraren har därför sedan år 1982

generalförsamlingens uppdrag att genom konsultationer med alla

berörda parter söka nå en lösning i frågan om Östra Timor. De

senaste förhandlingsomgångarna ägde rum dels i maj 1993, dels i

september 1993. Viss atmosfärisk förbättring med inriktning på

förtroendeskapande åtgärder, bl.a. genom att placera

FN-observatörer i området, kunde noteras från samtalsomgången i

september. Något genombrott kan emellertid för närvarande inte

skönjas.

Allvarliga övergrepp på de mänskliga rättigheterna fortsätter

på Östra Timor, men förekommer även på Västpapua (Irian Jaya)

och Aceh. Uppgifter förekommer om tortyr, misshandel och

försvinnanden. Rättssäkerheten bedöms som mycket ringa.

Dösstraffet är inte avskaffat.

Utskottets överväganden

De allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i

Indonesien inger oro. Indonesien är med sina 190 miljoner

invånare ingen naturligt sammanhållen statsbildning utan

inrymmer närmare 200 folkslag utspridda på ett territorium som

består av mer än 13 000 öar. De centrifugala krafterna i denna

världens fjärde folkrikaste stat är starka och medför betydande

risker. Splittringstendenser i Indonesien skulle lätt kunna leda

till en destabilisering av den viktiga sydostasiatiska regionen.

Bl.a. mot denna bakgrund är det enligt utskottets förmenande

ytterst angeläget att situationen på annekterade Östra Timor,

men även problemen på Västpapua och Aceh, får en varaktig och av

alla accepterad lösning.

Sverige stöder helhjärtat FN:s generalsekreterares

ansträngningar att genom samtal mellan Indonesien och Portugal

få till stånd en internationellt acceptabel samförståndslösning

om Östra Timors framtid. Senast i betänkandena 1993/94:UU1 och

1993/94:UU15 anförde utskottet den vikt utskottet fäster vid att

regeringen noga följer utvecklingen i Indonesien och på Östra

Timor och att regeringen tar de initiativ i FN som bedöms

ändamålsenliga. När generalsekreteraren anser att ett

timoresiskt deltagande i dessa samtal, respektive att en

permanent FN-närvaro på Östra Timor skulle gynnas, utgår

utskottet från att regeringen medverkar i en sådan process.

Utskottet noterar i detta sammanhang uppgifter om att informella

samtal mellan indonesiska och östtimoresiska företrädare skall

ha ägt rum.

Det är utskottets förhoppning att de pågående konsultationerna

skall leda till en lösning som går den timoresiska befolkningens

legitima önskemål till mötes. Detta bör innebära att politiskt

fängslade inklusive den dömde och fängslade timoresen Xanana

Gusmao släpps fri genom allmän amnesti och att en folkomröstning

anordnas.

Sedan år 1992 behandlas situationen för de mänskliga

rättigheterna i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Sverige har alltid stött de förslag som lagts fram i

kommissionen.

Kommissionens tortyrrapportör, som för övrigt befann sig på

Östra Timor när dödsskjutningarna ägde rum i Dili den 12

november 1991, lämnade i sin rapport år 1992 till kommissionen

flera rekommendationer till den indonesiska regeringen i syfte

att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna där.

Tortyrrapportören uppmanade den indonesiska regeringen bl.a. att

ratificera 1966 års konventioner om de mänskliga rättigheterna

och 1984 års tortyrkonvention. Vidare föreslog tortyrrapportören

att rättsväsendet reformeras till en internationellt accepterad

standard och att myndighetspersoner som behandlar fängslade

omänskligt eller använder sig av tortyr i samband med förhör

m.m. skall straffas. Rekommendationerna omfattade också ett

förslag att inrätta en nationell kommission för de mänskliga

rättigheterna. Syftet med en sådan kommission skulle enligt

tortyrrapportören vara att undervisa myndighetspersoner på

området för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet noterar att den indonesiska regeringen med anledning

av rapportörens rekommendationer i slutet av år 1993 beslöt att

tillsätta en nationell kommission för de mänskliga

rättigheterna. Några av de andra rekommendationerna skall enligt

vad utskottet inhämtat ännu inte ha genomförts. Utskottet

noterar också att den indonesiska regeringen inbjudit den

specielle rapportören om summariska och godtyckliga avrättningar

från FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att besöka

Östra Timor under 1994.

Även situationen i Aceh på norra Sumatra inger oro. Tortyr,

summariska fängslanden och dödsskjutningar är vanliga. Inte

heller på Västpapua är situationen tillfredsställande.

Beträffande Västpapuas status får utskottet konstatera att

Sverige accepterade områdets införlivande med Indonesien genom

att rösta för generalförsamlingens resolution i frågan

(resolution 2504/1969). Icke desto mindre anser utskottet att

situationen i Västpapua på området för de mänskliga

rättigheterna måste bli föremål för det internationella

samfundets uppmärksamhet.

Indonesien har, som bl.a. framgått ovan, inte ratificerat 1966

års konventioner om de mänskliga rättigheterna. Sverige verkar

sedan länge multilateralt för en bredare anslutning av de

internationella konventionerna på de mänskliga rättigheternas

område. Utskottet utgår därför från att regeringen i sina

bilaterala kontakter med Indonesien poängterar den vikt Sverige

fäster vid en ratificering av dessa konventioner liksom en

strikt efterlevnad av de internationellt antagna normerna.

Indonesien har däremot ratificerat 1989 års barnkonvention och

1979 års kvinnodiskrimineringskonvention. Utskottet noterar i

detta sammanhang att Indonesiens första rapport till FN:s

barnkommitté granskades av kommittén i september 1993. Kommittén

uttrycker i sina preliminära kommentarer till rapporten en stark

oro för det stora antalet reservationer som Indonesien gjort i

samband med ratificeringen. Barnkommittén ifrågasätter om inte

dessa står i strid med barnkonventionens ändamål och syfte.

Vidare framgår att den nationella lagstiftningen på en rad

områden inte står i överensstämmelse med konventionens regler.

Indonesien har av kommittén uppmanats att sedan den 31 december

1993 svara på kommitténs kritik. Barnkommitténs slutliga

synpunkter på den indonesiska rapporten kommer att lämnas i

september/oktober 1994.

Utskottet förutsätter att regeringen i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna fortsätter att aktivt medverka till att

situationen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien

fortlöpande behandlas i kommissionen. Utskottet utgår också från

att regeringen även framdeles såväl inom ramen för FN som

bilateralt kommer att verka för att demokrati och mänskliga

rättigheter skall respekteras i Indonesien. Utskottet får här

erinra om den viktiga roll FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna spelar och framför allt det viktiga arbete som

kommissionens tematiska rapportörer och arbetsgrupper utför i

syfte att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga

rättigheterna.

Med det ovan anförda får motionerna U610 (v), yrkandena 1--3

och 6--9, U636 (fp) yrkandena 1, 2 och 4, U647 (c) yrkandena

1--3 samt U227 (s) yrkandena 1, 4 och 5 anses besvarade.

5. Kashmir

Sammanfattning av motionen

I Vänsterpartiets motion U407 om konflikterna i det

internationella systemet anförs att Sverige borde utnyttja sin

goodwill i tredje världen för att motverka etniska och religiösa

konflikter som den mellan Indien och Pakistan. Motionärerna

menar att Sverige har särskild anledning att agera för en

fredlig lösning av konflikten i Kashmir eftersom ett antal

svenska biståndsprojekt håller på att genomföras där (yrkande

2).

Bakgrund

Kashmir har alltsedan Indien och Pakistan blev självständiga

stater 1947 utgjort en svår konflikthärd, som bl.a. lett till

två krig mellan de båda grannländerna.

Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling av Kashmirfrågan

redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras

genom en folkomröstning. Enligt pakistansk åsikt är Indien också

förpliktat att medverka till en sådan. Men Indien anser att

anslutningen är giltig även utan en folkomröstning. Med

hänvisning till Simla-avtalet 1972 hävdar man att

Kashmir-problemet måste lösas bilateralt mellan Indien och

Pakistan. Alla ansträngningar att få båda parter att acceptera

att frågan prövas rättsligt, t.ex. genom inhämtande av

rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag, har

hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på

senare år.

En FN-observatörsstyrka kallad UNMOGIP etablerades för att

övervaka genomförandet av vapenstilleståndet från den 1 januari

1949. Den har för närvarande 38 medlemmar, varav 8 är svenskar.

Det förtjänar att påpekas att FN:s resolutioner från 1948 och

1949 just gäller en folkomröstning i frågan om området skall

tillhöra Pakistan eller Indien. Någon annan form av lösning --

exempelvis självbestämmande -- förutses inte i resolutionerna.

Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de

religiösa utan också av de ekonomiska, sociala och politiska

förhållandena. Långsam ekonomisk utveckling, fattigdom och

arbetslöshet är faktorer som anses ha bidragit till den grogrund

för missnöje som finns i Kashmir. Oroligheterna har bemötts med

maktmedel av framför allt den indiska armén, som i Kashmir

utgörs av personal från andra delar av Indien.

Under 1993 förvärrades läget i Kashmir ytterligare bl.a. som

en följd av att separatistisk gerilla under hösten ockuperade

regionens viktigaste helgedom, Hazratbalmoskén i huvudstaden

Srinagar. Den upptrappade konflikten har ytterligare försämrat

förhållandet mellan Indien och Pakistan.

Utskottets överväganden

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kashmir liksom de

återkommande sammanstötningarna mellan indiska och pakistanska

gränsstyrkor är allvarlig. Utskottet noterar att också

regeringen vid ett flertal tillfällen till den indiska

regeringen har framfört Sveriges oro över situationen i Kashmir.

Så skedde exempelvis i samband med det svenska statsbesöket i

Indien i oktober 1993.

I ett uttalande den 29 oktober 1993 framhöll utrikesminister

af Ugglas bl.a. följande: "Den ökande spänningen i Kashmir är

djupt oroande. Ansträngningar måste göras av berörda parter för

att uppnå en fredlig lösning på den mångåriga konflikten i

Kashmir och öka respekten för de mänskliga rättigheterna. En

fredlig lösning av konflikten förutsätter också att

befolkningens vilja respekteras. Kränkningarna av de mänskliga

rättigheterna i Kashmir måste upphöra."

Den svenska inställningen till frågan om Kashmirs slutgiltiga

tillhörighet sammanfaller med den som kommit till uttryck i

säkerhetsrådets resolutioner, nämligen att områdets tillhörighet

bör avgöras genom en folkomröstning. Det är angeläget att en

bestående lösning kommer till stånd på den potentiellt mycket

farliga konflikt som Kashmir-frågan utgör. Utskottet noterar i

detta sammanhang med tillfredsställelse den i början av 1994

återupptagna indisk-pakistanska dialogen på

kabinettssekreterarnivå. Tidigare indisk-pakistanska kontakter

har, bl.a. tack vare diplomatiska ansträngningar från främst

amerikansk och rysk sida, resulterat i flera avtal om militära

förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Utskottet noterar

att regeringen vid olika tillfällen uppmanat parterna att

fortsätta dessa kontakter.

Utskottet förutsätter att regeringen noga bevakar läget i

Kashmir och i lämpliga fora och i bilaterala kontakter

fortsätter att ge till känna den svenska uppfattningen om

MR-situationen och konflikten.

Därmed får motion U407 (v) yrkande 2 anses besvarat.

6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.

fl. stater

Sammanfattning av motionerna

I flera motioner beskrivs kurdernas och andra minoriteters

svåra situation i bl.a. Irak, Turkiet och Syrien. I motionerna

framhålls som angeläget att det internationella samsamfundet på

olika sätt verkar för att stärka respekten för dessa

minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. I motion U637 (fp)

yrkande 1 begärs att Sverige skall vara internationellt

pådrivande för att förbättra kurdernas MR-situation. I motionens

yrkande 5 föreslås att den kurdiska frågan tas upp på

dagordningen för den internationella fredskonferensen om

Mellanöstern.

Flera motionärer tar upp kurdernas situation i norra Irak.

Behovet av mat, medicin och energi är stort. I motion U606 (v)

yrkande 4 samt i motion U637 (fp) yrkande 3 begärs att Sverige i

FN skall verka för att den av FN instiftade blockaden mot Irak

upphävs för den kurdiska frizonen. I motion U606 (v) yrkande 3

föreslås att Sverige tar initiativ till att lösa de problem som

orsakas av att Irak stängt av elektriciteten till vissa områden

i frizonen. Den enklaste lösningen vore att tillåta ledningar

från Turkiet, menar motionärerna.

I motion U606 (v) yrkande 7 föreslås att den svenska

Sydafrika-politiken borde stå som modell för den fortsatta

sanktionspolitiken visavi Irak. En sådan skulle innebära, anser

motionärerna, att Sverige inte skulle förorda ett hävande av

FN-sanktionerna mot Irak förrän regeringen upphört med alla

krigsaktiviteter, respekterar de mänskliga rättigheterna samt

genomför demokratiska reformer och demokratiska val.

Motion U606 (v) tar även upp situationen för shiamuslimerna i

södra Irak. Värst utsatta för förföljelse från regimens sida

anses vara de s.k. träskaraberna i deltat kring floderna Eufrats

och Tigris utlopp i Persiska viken. I motionen anförs att den

irakiska regimen, bl.a. genom systematisk torrläggning av

träskmarkerna, försöker beröva denna befolkningsgrupp dess

mångtusenåriga, grundläggande livsbetingelser. Dräneringen har

lett till stor brist på rent vatten, som i sin tur medfört

koleraepidemier. Befolkningen drabbas av svält, tvingas fly

eller tvångsförflyttas. I yrkande 2 föreslås att Sverige skall

ta initiativ till att södra Irak, söder om 32:a breddgraden,

görs till en säkerhetszon under FN:s beskydd liknande zonen i

norra Irak.

Även i Turkiet är kurdernas situation svår, anförs det i

motion U637 (fp). En sedan länge pågående turkifieringskampanj

har enligt motionen inneburit ett hårt förtryck och en avsiktlig

underutveckling av kurdiska områden. Därtill kommer de senaste

årens upptrappade konflikt mellan den kurdiska organisationen

PKK, militär, paramilitär och den fundamentalistiska

organisationen Hizbollah. I yrkande 2 begärs att övergreppen mot

kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet skall tas upp i olika

organ som FN, den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen

ESK och Europarådet. En särskild övervakningsgrupp föreslås

sändas till området.

Situationen för kurderna i Syrien anses i motion U637 (fp) ha

förbättrats på senare tid. Även om deras politiska och

kulturella rättigheter inte är formellt erkända tolereras ändå

viss kurdisk verksamhet. Somliga kurder har emellertid

fortfarande inget medborgarskap, vilket enligt motion U637 (fp)

leder till att även deras barn blir statslösa. I yrkande 4

föreslås att Sverige medverkar till att internationell press

sätts på Syrien så att dessa människor får syriska

medborgarskap.

Vänsterpartiets motion U603 tar upp MR-situationen generellt i

Iran. I yrkande 4 föreslås att Sverige i alla internationella

fora skall uppmärksamma situationen för de kurdiska flyktingarna

i Iran. I yrkande 5 föreslås att Sverige skall verka för att

FN:s rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran

skall ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas

situation. Motionens övriga yrkanden behandlas under avsnittet

om Iran nedan.

Motion U609 (s, m, fp, c, kds, nyd, v) tar som utgångspunkt

MR-situationen generellt i Turkiet. Den turkiska regeringen har

lovat att värna respekten för de mänskliga rättigheterna och att

demokratisera samhället. Även som medlem i FN, Europarådet och

ESK har Turkiet gjort viktiga åtaganden för att förbättra

MR-respekten. Likväl, sägs det i motionen, framträder idag

bilden av ett land där inbördeskriget hotar att utvidgas, det

militära våldet tilltar och respekten för de mänskliga

rättigheterna minskar. I yrkande 1 begärs att Sverige skall

verka för att vapenvila och förhandlingar mellan alla berörda

parter kommer till stånd. Även svenskt stöd till eventuell

medling bor övervägas, föreslår motionärerna.

I motion U609 refereras vidare till att Turkiet och

Europarådet skulle ha slutit ett avtal beträffande Turkiets

efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I yrkande 2 föreslås

att regeringen i Europarådets ministerkommitté skall begära en

granskning av hur ifrågavarande avtal följs. Regeringen föreslås

vidare verka för att FN:s högkommissarie för de mänskliga

rättigheterna ges i uppdrag att granska MR-brotten i Turkiet och

särskilt uppmärksamma minoriteternas situation. Detta föreslås

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3).

I motion U634 (fp, c, kds), som tar sin utgångspunkt i

assyriernas/syrianernas situation i Turkiet, begärs att Sverige

i organ som FN, Europarådet och ESK skall arbeta för att Turkiet

följer sina åtaganden om mänskliga rättigheter och erkännande av

etniska minoriteter.

Motion U638 (fp) behandlar internflyktingarnas situation, med

särskild hänvisning till förhållandena i Turkiet. Mot bakgrund

av att det i dag rör sig om ca 30 miljoner människor

som tvingas bort från sina hem i hemländerna anser motionären

att Sverige kraftfullt bör reagera mot de stater som

tvångsförflyttar delar av sin befolkning och på så sätt ger

upphov till internflyktingar. Sverige har sedan länge inte

kunnat sända tillbaka asylsökande från sydöstra Turkiet -- det

gäller såväl kurder som assyrier/syrianer -- till deras hembyar.

Dessa personer har Sverige i stället skickat till Istanbul eller

Ankara. Enligt motionären bidrar Sverige därigenom till Turkiets

politik med tvångsförflyttning av minoritetsbefolkning.

Bakgrund

Utskottet har tidigare utförligt behandlat kurdernas och

assyriernas utsatta situation i bl.a. Irak och Turkiet (senast i

bet. 1993/94:UU3). Som framgår av nämnda betänkande och nu

föreliggande motioner är dessa minoritetsfrågor mångfacetterade

och synnerligen komplexa.

Kurderna, som uppgår till omkring 20 miljoner människor,

befolkar ett sammanhängande landområde i Mellanöstern som

omfattar sydöstra Turkiet, nordligaste Syrien, norra och

nordöstra Irak, nordvästra Iran och några angränsande områden i

Kaukasus.

Den kurdiska befolkningen i norra Irak, som under lång tid

varit utsatt för svåra umbäranden till följd av repressalier

från centralmaktens sida, erhåller särskilt internationellt

skydd genom FN:s säkerhetsråds resolution 688. Befolkningen

förses med leveranser av mat och mediciner från FN, EG,

bilaterala givare och en mängd enskilda organisationer.

Säkerhetssituationen och försörjningsläget förblir trots dessa

insatser prekära för kurderna i Irak.

Turkiet har vid upprepade tillfällen och med betydande styrkor

attackerat den kurdiska organisationen PKK:s baser i sydöstra

Turkiet och i norra Irak. De ca 8 miljoner kurderna i Turkiet

har under lång tid utsatts för en hårdhänt assimileringspolitik.

De hävdar, liksom kurderna i Irak, sin självklara rätt till egen

kultur och ett eget språk samt till kurdiskt, politiskt

medinflytande. Läget för de mänskliga rättigheterna generellt i

Turkiet är nära förknippat med frågan om kurdernas och andra

minoriteters ställning.

Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga

rättigheter. Ca 8 % av landets invånare är kurder. Sedan

1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än

tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt spåk. Kurdiska

är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i Syrien.

Den allmänna respekten för mänskliga rättigheter är synnerligen

låg i Syrien.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har sedan

1982 varit föremål för behandling i FN:s MR-kommission. Den

otillfredsställande MR-situationen i landet har bl.a. avspeglats

i behandlingen av landets minoriteter, inkl. kurderna. Dessa har

uppfattats som ett hot mot regimen och har i olika omgångar

utsatts för repression.

Assyrierna/syrianerna har, liksom kurderna, från turkiska

regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt

assimileringspolitik. De har under det senaste årtiondet minskat

betydligt i antal till följd av en omfattande flykt främst till

Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra Turkiet uppgå

till omkring 2 500, av totalt runt 80 000 kristna i hela landet.

I strider som förekommit i sydöstra Turkiet utsätts syrianerna,

liksom den övriga civilbefolkningen, för ett dubbelt tryck såväl

från den turkiska militären som från PKK. Deras utsatta

ställning utnyttjas också av de grupper i området som med hot

och våld försöker driva ut syrianerna och ta över deras

egendomar.

Utskottets överväganden

Kriget i området kring Persiska viken innebar att ökad

uppmärksamhet riktades mot kurdernas i många länder svåra

situation. Under senare år har, bl.a. till följd av svenska

initiativ, olika aspekter av kurdernas situation kommit att

behandlas i FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens

tillsättande av en särskild rapportör för Irak (vars mandat

kontinuerligt förlängts), antagandet av resolutioner -- senast

vid kommissionens möte 1994 -- i vilka Irak uppmanas att upphöra

med brott mot de mänskliga rättigheterna samt antagandet av

tidigare nämnda resolution 688 av FN:s säkerhetsråd, i vilken

Iraks förtryck av sin egen civilbefolkning, inkl. kurderna,

fördöms som ett hot mot fred och säkerhet i området. Utskottet

utgår från att Sverige fortsatt kommer att i lämpliga

internationella fora verka för att alla medlemsstater skall

respektera de mänskliga rättigheterna. Som utskottet tidigare

har konstaterat är det ytterst det stöd och engagemang som kan

uppbådas från FN:s medlemsländer som avgör organisationens

engagemang och möjligheter att agera.

I motion U637 (fp) yrkande 5 föreslås att den kurdiska frågan

bör tas upp på dagordningen för den internationella

fredskonferensen om Mellanöstern.

Madridförhandlingarnas multilaterala samtal har tills vidare

delats upp i fem olika ämnesinriktade arbetsgrupper som

behandlar frågor av regional betydelse, bl.a. flyktingfrågor,

miljöfrågor och vattenresurser. Överläggningarna i dessa

arbetsgrupper kan förhoppningsvis på sikt producera resultat som

också kan komma kurder och andra utsatta befolkningsgrupper i

Mellanöstern till godo. Sverige deltar i samtliga arbetsgrupper.

Sverige har även förklarat sig berett att vara värd för en

multilateral arbetsgrupp för mänskliga rättigheter, vilket

noterats med tillfredsställelse av utskottet (bet. 1993/94:UU2).

Utskottet noterar med beklagande att en sådan arbetsgrupp dock

ännu inte har inrättats.

Utskottet har tidigare även uttryckt uppfattningen (bet.

1992/93:UU3) att det inte vore konstruktivt att söka ändra

mandatet för Madridförhandlingarna så att även kurdfrågan kan

inrymmas direkt i denna process.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Med det anförda får motionerna U637 (fp) yrkanden 1 och 5

anses besvarade.

Skyddszonen norr om den 36:e breddgraden, i vilken Irak inte

tillåts flyga, ingår som en del i FN:s medel att upprättahålla

resolution 688. Resolutionen syftar till att skydda områdets

civilbefolkning, företrädesvis kurder, och till att säkra

tillträde för katastrofhjälp till denna befolkningsgrupp. Detta

är möjligt genom att principen om icke-inblandning i staters

interna angelägenheter i detta fall får stå tillbaka för vad som

anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Ett

syfte med den norra skyddszonen är bl.a. att söka demilitarisera

denna.

Den ekonomiska situationen i de norra delarna av Irak förblir

mycket svår. Detta beror delvis på en allmänt prekär situation

för hela Irak efter kriget, delvis på en medveten politik från

Bagdad att begränsa handeln med de norra delarna av landet och

delvis också på sanktionerna mot Irak. Byar och åkerjordar har

förstörts. Läget har ytterligare förvärrats av att PKK-gerillan

med våld tidvis hindrat eller försvårat gränshandeln.

FN-sanktionerna mot Irak har förlängts kontinuerligt.

Sanktionerna omfattar inte medicin och livsmedel. Utskottet

konstaterar att Sverige upprepade gånger har framhållit sitt

helhjärtade stöd för säkerhetsrådets resolutioner. Det svenska

ställningstagandet ligger således i linje med det önskemål som

framställs i motion U606 (v) yrkande 7.

Som påpekas i flera motioner önskar kurderna att sanktionerna

skall hävas för de områden de bebor. Enligt vad utskottet

erfarit finns det för närvarande inga förutsättningar

internationellt att få igenom ett sådant beslut, bl.a. därför

att det skulle kunna uppfattas som ett slags erkännande av en

separat kurdisk statsbildning.

Området och befolkningen är fortfarande i akut behov av

humanitär hjälp utifrån. Befolkningen i norra Irak behöver även

hjälp med att återuppbygga sina byar och sitt jordbruk. Sverige

bidrar till detta genom att bl.a. stödja FN:s katastrofprogram

för Irak med 65 miljoner kronor under budgetåret 1993/94.

Dessutom ger Sverige ekonomiska bidrag till olika frivilliga

hjälporganisationer i deras arbete för att förbättra kurdernas

situation. Utskottets förhoppning är självfallet att det svenska

och internationella stödet till befolkningen i den norra

skyddszonen också skall utgöra ett stöd för utvecklingen av

demokrati i denna del av landet liksom -- på sikt -- i Irak som

helhet.

Som framgår av ovanstående överväganden har Sverige ingen

möjlighet att bilateralt söka åstadkomma en lösning av kurdernas

problem med elektricitet i enlighet med förslaget i motion U606

(v) yrkande 3. Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att

regeringen i samråd med bl.a. SIDA för närvarande ser över

möjligheterna att ytterligare effektivisera biståndet till den

kurdiska zonen i norra Irak. En strävan i detta sammanhang är

att på sikt kunna öka stödet för återuppbyggnaden av

infrastrukturen. SIDA har enligt vad utskottet erfarit redan

bidragit till ett projekt för återuppbyggnad av förstörda byar.

Utskottet noterar att FN:s katastrofprogram länge uppmärksammat

problemet med elförsörjningen i norra Irak.

Som påpekas i motion U603 (v) lever ett stort antal iranska

kurder som flyktingar i Irak. Utskottet konstaterar att deras

situation uppmärksamt följs inom ramen för Sveriges övergripande

ansträngningar, i olika internationella fora, för att främja

respekten för de mänskliga rättigheterna i såväl Irak som Iran.

Motionärens yrkanden på denna punkt ligger väl i linje med

Sveriges generella syn på MR-situationen avseende denna

befolkningsgrupp.

Vad avser de statslösa kurdiska flyktingarnas situation i

Syrien, som aktualiseras i motion U637 (fp), delar utskottet

motionärens uppfattning att denna situation är

otillfredsställande ur MR-synpunkt. Utskottet utgår från att

regeringen i relevanta fora också fäster uppmärksamhet vid denna

utsatta befolkningsgrupps situation.

Med det anförda får motionerna U603 (v) yrkanden 4 och 5, U606

(v) yrkandena 3, 4 och 7 samt U637 (fp) yrkandena 3 och 4 anses

besvarade.

Utskottet konstaterar, mot bakgrund av yrkande 2 i motion

U606 (v), att en form av skyddszon för den shiamuslimska

minoriteten i Irak de facto existerar söder om den 32:a

breddgraden sedan augusti 1992. Beslutet om zonen fattades på

politiska grunder under åberopande av villkoren för vapenvilan

och säkerhetsrådets resolutioner mot förtryck av

civilbefolkningen i hela Irak (res. 687 och 688). Skyddszonens

förenlighet med dessa resolutioner har dock varit föremål för

diskussion, vilket också inneburit att denna inte kan betraktas

som lika etablerad som den norra skyddszonen. Skyddet består

huvudsakligen i att zonen inte får utsättas för attacker från

luften. I motsats till kurderna i norr har den shiamuslimska

befolkningen inte någon kontroll över sitt område. Den kan

därmed utsättas för landbundna aktioner från irakiska armén.

Utskottet utgår från att regeringen i FN verkar för att

skyddet stärks också för Iraks shiamuslimska befolkning.

Utskottet anser det angeläget att de s.k. träskarabernas

kulturella egenart och regionens känsliga ekologi värnas.

Därmed får motion U606 (v) yrkande 2 anses besvarat.

Flera motioner tar upp situationen för olika

befolkningsgrupper i Turkiet och MR-läget generellt i detta

land. Utskottet har tidigare konstaterat att situationen för

kurder, assyrier/syrianer och andra civila i sydöstra Turkiet

försvåras av den kampanj som den turkiska militären bedriver mot

den separatistiska PKK-gerillan. De senaste åren har dessa

strider trappats upp, vilket fått negativa konsekvenser för

MR-situationen i stort. Även den islamiskt fundamentalistiska

organisationen Hizbollah har legat bakom flera attacker och

mord, bl.a. på journalister. Assyriernas/syrianernas situation

förvärras ytterligare av det tryck man utsätts för av jordlösa

grupper i regionen, till stor del kurder. Detta tryck förefaller

ha ökat i intensitet i takt med att den största delen av

assyrierna/syrianerna i Turkiet har tvingats fly till Europa.

Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motion U638

(fp) om behovet att kraftfullt motverka staters

tvångsförflyttningspolitik och uppkomsten därigenom av

internflyktingar. Utskottet konstaterar att Sverige i flera

internationella fora verkar för att uppmärksamma frågan, som är

av särskild betydelse genom att dessa personer inte omfattas av

de internationella reglerna om asyl. Sverige stöder bl.a.

ansträngningarna inom UNHCR att samverka med övriga relevanta

FN-organ för att möta internflyktingproblematiken och uppmuntra

ansträngningarna att angripa grundorsakerna till flykt.

När det gäller förhållandena i Turkiet har utskottet vid flera

tidigare tillfällen (senast i bet. 1993/94: UU3) konstaterat att

den turkiska staten har gjort långtgående åtaganden angående

respekten för de mänskliga rättigheterna, bl.a. som medlem i ESK

och Europarådet. Sverige verkar i dessa organisationer, liksom i

FN, för att alla medlemsstater skall respektera de mänskliga

rättigheterna. Den svenska inställningen är att alla individer

har en självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur

och religion. Det åligger varje stat att garantera dessa

rättigheter.

Enligt utskottets uppfattning har Turkiet en rätt att bekämpa

terrorism, men detta måste ske inom ramen för de demokratiska

principerna i en rättsstat. Demokratins styrka består i att alla

medborgare fritt kan utse sina representanter och att dessa kan

verka utan risk för förföljelser. Om dessa möjligheter begränsas

försvagas också demokratin. Bl.a. mot denna bakgrund finns skäl

att rikta kritik mot behandlingen av turkiska parlamentariker,

som berövats sin immunitet.

Sverige stöder kurdernas krav på respekt för sina kulturella

rättigheter samtidigt som vi tar avstånd från PKK och dess

metoder. PKK:s våldsdåd liksom den turkiska regeringens

bekämpning av gerillan drabbar även kurderna hårt. Dessa bör

enligt utskottet uppmuntras att välja fredliga och demokratiska

metoder i värnandet om sina intressen samtidigt som den turkiska

regeringen bör söka lösningar till landets minoritetsproblem i

dialog med respektive befolkningsgrupp.

Av svar på frågor i riksdagen, som statsråden af Ugglas och

Svensson vid ett flertal tillfällen har avgivit, framgår att

regeringen noga följer utvecklingen av MR-frågorna i Turkiet.

Ämnet är också en återkommande punkt på dagordningen vid våra

bilaterala kontakter. Sverige stödjer också det praktiska

arbetet för att stärka respekten för mänskliga rättigheter i

Turkiet. Exempelvis bistår vi sedan 1993 den turkiska stiftelsen

för mänskliga rättigheters tre centra för rehabilitering av

tortyroffer med finansiellt stöd om totalt 4,8 miljoner kronor

för en treårsperiod.

Som framgått ovan finns det flera stridande grupper i sydöstra

Turkiet. Enligt vad utskottet inhämtat är någon svensk

medlingsinsats inte aktuell, och har heller inte begärts.

Utskottet har tidigare framhållit (bet. 1993/94:UU3) att det kan

finnas anledning att belysa förutsättningarna för ett eventuellt

svenskt medlingsengagemang ytterligare i den händelse en

förfrågan härom skulle komma att riktas till Sverige.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Det "avtal" som omnämns i motion U609 (s, m, fp, c, kds, nyd)

torde sannolikt åsyfta den europeiska konventionen angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, vilken är en överenskommelse mellan Europarådets

medlemsstater. Turkiet har ratificerat denna konvention och

erkänt den individuella klagorätten till den europeiska

domstolen i Strasbourg. Turkiet har dock även reserverat sig på

viktiga punkter gällande de tio provinser i sydöstra Turkiet där

undantagstillstånd råder.

Uppgiften att övervaka att konventionsstaterna respekterar de

mänskliga rättigheter som anges i konventionen har anförtrotts

två organ: den europeiska kommissionen för de mänskliga

rättigheterna och den europeiska domstolen för de mänskliga

rättigheterna. Efterlevnaden granskas genom att kommissionen tar

emot och prövar klagomål från enskilda personer. Ett ärende kan

också prövas av domstolen, om kommissionen eller någon av

parterna begär det. Klagomål mot Turkiet, liksom mot en rad

andra stater, förekommer.

En annan Europarådsöverenskommelse som är av betydelse i detta

fall är den europeiska konventionen för avskaffande av tortyr

och omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling,

vilken Turkiet ratificerat. Övervakningen av förpliktelserna

enligt denna konvention sker genom besök i landet av en

expertkommitté bestående av läkare, kriminologer, psykologer,

jurister m.fl. Rapporterna från sådana besök är hemligstämplade

såvida inte en stat ger sitt medgivande. Kommittén har mot

Turkiets vilja offentliggjort en rapport. Detta är möjligt i de

fall där kommittén anser att en stat inte samarbetar eller

vägrar förbättra förhållandena i enlighet med kommitténs

rekommendationer. Utskottet noterar att den pågående dialogen

mellan kommittén och Turkiet enligt den svenska regeringens

bedömning har förutsättningar att leda till förbättringar av

MR-situationen i Turkiet.

Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis i

lämpliga former aktivt verkar för att förbättra MR-situationen i

Turkiet.

Med det anförda får motionerna U609 (s, m, fp, c, kds, nyd)

yrkandena 1--3, U634 (fp, c, kds), U637 (fp) yrkande 2 samt U638

(f) anses besvarade.

7. Iran

Sammanfattning av motionerna

Vänsterpartiets motion U603 skildrar bristen på respekt för de

mänskliga rättigheterna i Iran och ger flera exempel på hur

dessa rättigheter kränks. Motionärerna framhåller att

fängslanden med politiska motiv, tortyr, summariska rättegångar

och dödstraff är vanligt förekommande i Iran. Kvinnor och barn

drabbas värst av övergreppen, påpekas det i motionen. På grund

av den iranska regeringens ställningstagande i samband med

konflikten i Persiska viken har västvärldens ekonomiska och

diplomatiska förbindelser med Iran, trots dessa förhållanden,

åter kommit att öka, anger motionärerna.

I motionens yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att

Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla

relevanta internationella sammanhang. I yrkande 2 krävs att

Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft skall arbeta för

att ta till vara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot

konventionen. I yrkande 3 begärs att Sverige i FN skall verka

för att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och

att särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas. I

yrkande 6 föreslås att Sverige skall verka för att Iran -- på

grund av landets brott mot mänskliga rättigheter -- inte

beviljas lån från Världsbanken. I yrkande 7 föreslås att Sverige

bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i

Iran hålls på en låg nivå.

Bakgrund

Utskottet har i tidigare betänkanden (senast 1992/93:UU3)

konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna

äger rum i Iran. Läget har inte förbättrats under senare år.

Exempel på MR-brott som är vanligt förekommande i Iran är

avrättningar, tortyr och inhumana bestraffningar, politiska

fängslanden och förföljelse av religiösa minoriteter, exempelvis

bahaierna. Det iranska samhället präglas även av bristande

rättssäkerhet, otillfredsställande rättegångsregler samt av en

påfallande diskriminering av kvinnor. Till dessa MR-brott kan

läggas dödsdomen mot Salman Rushdie, som upprepade gånger har

bekräftats av landets högsta ledare, ayatollah Khamene'i.

Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Iran

har varit föremål för behandling i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna sedan 1982. Som nybliven medlem av

kommissionen gick Sverige i början av år 1989 för första gången

in som medförslagsställare på kommissionens Iranresolution, som

gav uttryck för kritik beträffande situationen för de mänskliga

rättigheterna i landet. Kommissionens särskilde representant

medgavs besöka Iran första gången 1990. Sverige har därefter

stått som medförslagsställare -- senast vid kommissionens möte

1994 -- till upprepade resolutioner som kritiserar bristen på

respekt för de mänskliga rättigheterna i Iran. Sverige har även

sökt verka för att Iran skall ratificera barnkonventionen.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige i internationella sammanhang

regelmässigt uppmärksammar och kritiserar de kränkningar av

mänskliga rättigheter som förekommer i Iran. Såväl i FN:s

generalförsamling som i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna har Sverige även under 1993 och 1994 uttryckt

stark oro över förekomsten i Iran av summariska avrättningar,

tortyr, politiska fängslanden, diskriminering och förföljelse,

undertryckande av tanke-, åsikts- och religionsfriheten och

andra MR-brott. I båda dessa fora har Sverige också länge varit

medförslagsställare till resolutioner som kritiserar situationen

avseende de mänskliga rättigheterna i Iran.

Sverige uppmärksammar även på andra sätt situationen i Iran. I

ett uttalande den 2 februari 1994 med anledning av den iranske

pastorn Haik Hovsepians död uppmanade statsrådet Svensson Irans

regering att stärka skyddet för de mänskliga fri- och

rättigheterna. I uttalandet framhölls att dessa rättigheter

omfattar bl.a. rätten att byta den egna religionstillhörigheten

samt att rättigheterna är universella och inte får kränkas av

någon.

Utskottet konstaterar att Sverige aktivt stöder systemet, i

FN:s hägn, med länder- och s.k. tematiska rapportörer för

övervakning av efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i

FN:s medlemsstater. För att undvika att undergräva

rapportinstitutets relativa oavhängighet och förmåga att göra

opartiska bedömningar avhåller sig Sverige från att försöka

styra enskilda rapportörers arbete. Utskottet noterar dock att

Sverige, i enlighet med beslut av världskonferensen om de

mänskliga rättigheterna i Wien i juni 1993, aktivt engagerat sig

för att rapportörerna, liksom de övervakningskommittéer som är

knutna till de olika MR-konventionerna, särskilt skall

uppmärksamma könstypiska kränkningar, som exempelvis

diskriminering, våldtäkter och övrigt våld mot kvinnor.

Utskottet beklagar att Iran ännu inte anslutit sig till

barnkonventionen. Iran är dock part till konventionerna om

medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter, vilka ger ett starkt grundläggande, om

än ej lika långtgående, skydd. Utskottet konstaterar att Sverige

mycket aktivt arbetar för ökad anslutning till och förbättrad

efterlevnad av barnkonventionen. Sverige stöder också aktivt den

s.k. Barnkommitténs arbete med övervakning av barnets

rättigheter.

Därmed betraktar utskottet motion U603 (v) yrkandena 1--3 som

besvarade.

I anledning av motion U603 (v) yrkande 6 får utskottet

konstatera att Världsbanken stadgemässigt är förhindrad att ta

hänsyn till politiska eller andra icke-ekonomiska förhållanden

vid sin långivning. Bristande respekt för de mänskliga

rättigheterna kan därför per se inte utgöra grund för bankens

beslut i utlåningsfrågor. Banken kan däremot ta hänsyn till

sådana förhållanden ifall 1) bristerna har betydande direkta

ekonomiska effekter, eller 2) åsidosättandet av de mänskliga

rättigheterna resulterar i bindade beslut, exempelvis införande

av ekonomiska sanktioner, av FN:s säkerhetsråd. Så länge dessa

kriterier inte uppfyllts och så länge landet uppfyller sina

åligganden gentemot banken har Iran, enligt bankens stadgar,

full rätt att låna från banken. Utskottet konstaterar i

sammanhanget att det lån på 250 miljoner USD som omnämns i

motion U603 (v) var ett nödhjälpslån för återuppbyggnadsinsatser

efter den stora jordbävningen i Iran 1990. Syftet med lånet var

att ge de drabbade tak över huvudet samt återställa skadad

infrastruktur inom jordbrukssektorn, t.ex.

bevattningsanläggningar.

Därmed betraktar utskottet motion U603 (v) yrkande 6 som

besvarat.

Effektiva handelssanktioner mot Iran skulle kräva ett brett

internationellt stöd. Utskottet noterar regeringens bedömning

att förutsättningarna för ett sådant stöd avseende sanktioner

visavi Iran saknas. Vid sidan av arbetet i FN för Sverige inte

desto mindre en direkt och kritisk dialog med Irans regering om

bristen på mänskliga rättigheter och andra bekymmersamma problem

i landet, t.ex. flyktingfrågan. Regeringens bedömning är enligt

vad utskottet erfarit att denna kritiska dialog har större

förutsättningar att leda till resultat, än sanktioner. Utskottet

finner inte anledning att ifrågasätta denna bedömning. Utskottet

konstaterar att möjligheterna att på andra sätt styra svenska

företags handelsrelationer med ett visst land är begränsade.

Utskottets uppfattning är att en sådan styrning i allmänhet

heller inte är önskvärd.

Med det anförda betraktar utskottet motion U603 (v) yrkande 7

som besvarat.

8. Zigenare

Sammanfattning av motionerna

Den zigenska folkgruppens utsatta situation tas upp i motion

U641 (fp). I Europa finns det dubbelt så många zigenare som det

finns svenskar, anförs det i motionen. De saknar ett eget

hemland, men även en värdig hemvist i många av de länder där de

lever. Övergrepp mot zigenare är vardagsnotiser i många

europeiska stater; i vissa länder, sägs det i motion U641 (fp),

anstiftas sådana direkt av de styrande eller tolereras i vart

fall av dessa. Det är uppenbart, menar motionärerna, att

zigenarnas i många länder speciella ställning motiverar

särskilda åtgärder för att stärka deras rättigheter.

I motionen hänvisas till att bl.a. Europarådet och ESK på

senare tid har tagit initiativ för att uppmärksamma zigenarnas

levnadsförhållanden. I yrkande 1 föreslås att Sverige i

Europarådet tar initiativ till ett program för att stärka

zigenarnas ställning och rättigheter i samtliga europeiska

medlemsstater. I yrkande 2 föreslås att Sverige bidrar till en

uppföljning av den rapport om zigenarnas situation som i

september 1993 avlämnades av ESK:s högkommissarie för

minoritetsfrågor.

Bakgrund

Antalet zigenare i världen beräknas uppgå till cirka tio--elva

miljoner. Närmare åtta miljoner zigenare finns i Europa. Av

dessa återfinns i sin tur drygt sju miljoner i Öst- och

Centraleuropa samt på Balkan. I alla staterna där utgör

zigenarna en underklass med bl.a. hög analfabetism, kort

livslängd och stor barnadödlighet. Ett av Europarådet år 1969

utarbetat förslag med åtgärder syftande till att förbättra

zigenarnas situation i medlemsländerna har i flertalet av dessa

stater inte haft stor praktisk genomslagskraft.

Under historiens lopp har den zigenska folkgruppen utsatts för

förföljelse och diskriminering. Under 1930- och 1940-talen blev

zigenarna, i likhet med judarna, föremål för den tyska nazismens

systematiska förintelsepolitik. I Syd- och Sydösteuropa föll

många zigenare offer för massakrer som utfördes av inhemska

fascister.

Zigenarnas aktuella situation i Europa har studerats av bl.a.

organisationen för de mänskliga rättigheterna, Helsinki Watch.

Organisationen har bl.a. konstaterat att övergreppen mot

zigenare i vissa östeuropeiska länder, t.ex. Bulgarien och

Rumänien, ökat sedan dessa länders demokratiseringsprocess

inleddes 1989/90. Detta sammanhänger enligt Helsinki Watch med

det faktum att etniska konflikter generellt tilltagit i

intensitet i Östeuropa i takt med försvagningen av den hårda

sociala kontroll som förknippades med de tidigare

statsapparaterna i dessa länder. I såväl Bulgarien som Rumänien

har den zigenska folkgruppen i många fall utsetts till syndabock

för problem som har sin upprinnelse i samhällenas strävan att

övergå til marknadsekonomi. I Rumänien har zigenare åtalats för

att ha orsakat upplopp mellan etniska ungrare och rumäner.

Helsinki Watch har vidare konstaterat, vad gäller vissa länder,

att våld mot zigenare sällan föranleder åtal.

Den zigenska världsunionens konferens i Rom i september 1991

utmynnade i fyra långsiktiga rekommendationer syftande till att

bl.a. göra zigenarbefolkningen mer delaktig i resp. lands

politiska och ekonomiska system. Samtidigt var det angeläget att

värna om zigenarnas möjlighet att leva i enlighet med sin kultur

och sin historia, framhölls det i rekommendationerna.

Konferensen utmynnade i en appell till alla europeiska stater

att erkänna zigenarna som en "transnationell etnisk minoritet".

Zigenarnas, eller, som de också kallas, "romas", situation har

varit föremål för behandling i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. Zigenarnas förhållanden i olika europeiska stater

har också uppmärksammats av Europarådet och ESK.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar med beklagande att 1980- och 90-talens

omvälvningar i Central- och Östeuropa försämrat förhållandena

för en stor grupp zigenare. En våg av nationalism och

främlingsfientlighet har drabbat folkgruppen. Även zigenarnas

ekonomiska och sociala situation har försämrats, vilket har

inneburit att zigenare för närvarande utgör en betydande andel

av Europas asylsökande och flyktingar.

Som nämns i motion U641 (fp) fick ESK:s högkommissarie för

nationella minoriteter 1993 uppdraget att göra en studie av

zigenarnas situation. I egenskap av ordförandeland var Sverige

pådrivande i denna fråga. Inom ramen för uppdraget planeras

genomförandet, under 1994, av ett särskilt seminarium om

zigenska frågor, varvid mer konkreta förslag om åtgärder från

ESK:s sida kan förväntas. Utskottet utgår från att motionärernas

önskemål i yrkande 2 därmed torde ha goda förutsättningar att

bli tillgodosett.

Inom Europarådet har zigenarnas förhållanden tagits upp av de

kommittéer som ägnar sig åt mänskliga rättigheter, flykting- och

asylfrågor samt massmedia. Rådets ministerkommitté beslutade i

januari 1994 att publicera en rapport om zigenarnas

förhållanden. Europarådets migrationskommitté har därtill fått i

uppdrag att, i samarbete med Europeiska unionen, göra

ytterligare en studie om zigenarnas situation i det nya Europa.

Vidare planeras, enligt vad utskottet inhämtat, en rad

integrationsfrämjande åtgärder på det lokala planet inom ramen

för Europarådets s.k. kommunalkonferens.

Utskottet noterar att de svenska beskickningarna i de aktuella

länderna i Central- och Östeuropa 1993 anmodades att sända in

rapporter om zigenarnas situation. Rapporterna kommer enligt vad

utskottet erfarit, tillsammans med andra analyser, att ligga

till grund för fortsatt svenskt agerande inom ESK, Europarådet

och andra fora.

Utskottet välkomnar dessa olika initiativ, som ligger i linje

med vad utskottet tidigare framhållit (bet. 1992/93:UU3) om

behovet att ägna ökad uppmärksamhet åt zigenarnas ofta utsatta

situation. En förbättring av respekten för de mänskliga

rättigheterna generellt, inkl. respekten för den zigenska

minoritetens kulturella särart, hänger enligt utskottets

bedömning nära samman med de central- och östeuropeiska

ländernas möjligheter att fortsätta och fördjupa den

demokratiprocess som påbörjats. Utskottet konstaterar att

Sverige genom bl.a. multilaterala biståndsinsatser söker stödja

den politiska och ekonomiska reformprocessen i dessa länder.

Därmed betraktar utskottet motion U641 (fp) yrkandena 1 och 2

som besvarade.

9. Ukraina

Sammanfattning av motionen

I motion U632 (fp) påpekas att Ukraina spelat en viktig roll i

historien för Europas politiska och kulturella utveckling. I dag

är Ukraina med sina drygt 50 miljoner invånare och geografiska

belägenhet även en potentiellt betydelsefull geopolitisk buffert

mellan Europas två stormakter Tyskland och Ryssland, menar

motionären. Landet har också historiska band till Sverige och är

en av våra närmaste grannar. I motionen påpekas att Sverige har

upprättat diplomatiska förbindelser med Ukraina och har ambassad

i Kiev. Motionären föreslår att Sverige därutöver intensifierar

sitt utbyte och samarbete med Ukraina.

Bakgrund

Den 16 juli 1990 antog det dåvarande ukrainska parlamentet en

suveränitetsdeklaration, som bl.a. slog fast ukrainska lagars

företräde framför sovjetiska. Folkomröstningen om Sovjetunionens

framtid i mars 1991 gav dock i Ukraina, liksom i de flesta

övriga republikerna, ett klart resultat till förmån för fortsatt

union. Tolkningen av valresultatet försvårades emellertid av att

de ukrainska väljarna samtidigt också godkände ett

tilläggsförslag, enligt vilket 1990 års suveränitetsdeklaration

skulle ligga till grund för Ukrainas deltagande i unionen.

Ukrainas tvekan var en av de viktigaste orsakerna till president

Gorbatjovs misslyckande att få till stånd ett nytt unionsavtal.

Det ukrainska parlamentet beslöt i juni 1991 att skjuta upp

behandlingen av det föreslagna unionsavtalet till dess att

Ukraina antagit en ny konstitution.

Kuppförsöket i Moskva 19--21 augusti 1991 fick till följd att

Ukraina, i likhet med flera andra f.d. sovjetiska republiker,

förklarade sig självständigt den 24 augusti. Självständigheten

bekräftades vid en folkomröstning den 1 december. Parlamentets

talman Leonid Kravtjuk valdes till president. Den 7--8 december

1991 träffade Kravtjuk en överenskommelse med Rysslands

president Jeltsin och den vitryska ledaren Sjusjkevitj om att

bilda Oberoende staters samvälde, OSS, vilket innebar att

Sovjetunionen slutgiltigt upplöstes.

Sverige var ett av de första länderna som erkände det

självständiga Ukraina och var tidigt på plats med diplomatisk

representation i Kiev. Ukraina förbereder för närvarande

öppnande av sin ambassad i Stockholm.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att ett vittförgrenat nät av kontakter

och samarbetskanaler redan har etablerats mellan Sverige och

Ukraina. En betydande del av Sveriges samarbete med Ukraina

syftar till att förbättra kärnsäkerheten. Våren 1992 utlovade

Sverige ett bidrag på 1,5 miljoner USD till ett internationellt

centrum för kärntekniker i Kiev. Avsikten är att ge nya

arbetsuppgifter åt experter på kärnvapen och andra

massförstörelsevapen. Centret förväntas kunna inleda sin

verksamhet under 1994. Statens strålskyddsinstitut (SSI) samt

Statens kärnkraftinspektion (SKI) har enligt vad utskottet

erfarit goda myndighetskontakter på sina resp.

verksamhetsområden.

Sverige har också lämnat visst stöd till uppbyggnaden

generellt av myndigheter och institutioner i det självständiga

Ukraina. Ukrainska diplomater har bl.a. deltagit i utbildning i

Sverige. Svenskt bistånd till Ukraina kanaliseras i viss mån

även via multilaterala organisationer.

Handelsförbindelserna mellan Sverige och Ukraina utvecklas i

relativt snabb takt, om än från ett lågt utgångsläge. Under 1993

närmare fördubblades den svenska exporten till Ukraina. Enligt

vad utskottet har inhämtat bedöms förutsättningarna för en

fortsatt ökning av handeln som goda, särskilt när de rättsliga

ramarna kommer på plats. Ett utkast till handelsavtal har

paraferats och förhandlingar om investerings- samt

dubbelbeskattningsavtal fortsätter. En svensk

näringslivsdelegation besöker Ukraina under våren 1994. De

ukrainska parlamentsvalen den 27 mars 1994 övervakades av bl.a.

ledamöter från Sveriges riksdag.

Utskottet noterar vidare att ett flertal svenska kultur- och

informationsaktiviteter har genomförts det senaste året.

Intresset för Sverigeinformation är betydande i Ukraina och

faktablad samt en historisk översikt över de svensk-ukrainska

förbindelserna är under utarbetande.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att aktivt

fördjupa kontakterna och samarbetet med Ukraina.

Därmed betraktar utskottet motion U632 (fp) som besvarad.

10. Krimtatarer

Sammanfattning av motionen

I motion U621 (m) redovisas utförligt krimtatarernas brokiga

historia. Det är enligt motionären det folk som drabbats hårdast

av deporteringar och folkomflyttningar i Sovjetunionen. Med den

slutgiltiga deportationen i maj 1944 utplånades alla spår av

tatarerna på Krim. Den spontana återflyttning till Krim som

därefter ägt rum har överlag mötts av negativa reaktioner.

Krimtatarernas situation har enligt motionären ytterligare

förvärrats på senare tid. Attityden till bosättningar har

hårdnat och alla tecken tyder på att krimtatarerna kommer att

mötas av ett upptrappat våld. I motionen begärs att Sverige i

lämpliga internationella sammanhang skall påtala krimtatarernas

rätt att återvända till sin hembygd.

Bakgrund

Krims status har utgjort en av de besvärligaste politiska

frågorna för det självständiga Ukraina. Majoriteten av halvöns

befolkning är ryssar, men där finns också ukrainare och, som

påtalas i motionen, en växande grupp krimtatarer. Mycket av

dagens problem har sina rötter i det förhållandet att Nikita

Chrusjtjov år 1954, efter några årtiondens självstyre, gav det

då mest av ryssar befolkade Krim i gåva till den ukrainska

sovjetrepubliken på 300-årsdagen av Ukrainas anslutning till

Tsarryssland.

En folkomröstning i januari 1991 gav till resultat att Krims

tidigare status som autonom republik återupprättades. I maj 1991

beslöt Krimparlamentet att förklara Krim självständigt under

förutsättning att självständigheten bekräftades i en

folkomröstning. Den 30 januari 1994 anordnades -- av Ukraina

icke accepterade -- presidentval på Krim varvid Jurij Mesjkov

segrade med löften om starkare band och en möjlig återförening

på sikt med Ryssland. Trots invändningar från Ukrainas president

Kravtjuk lät Mesjkov genomföra folkomröstningen om Krims

framtida tillhörighet i samband med de allmänna val som hölls i

Ukraina den 27 mars 1994.

De ryska nationalisternas framgångar i valen på Krim och i

folkomröstningen har, tillsammans med Ukrainas ekonomiska

sönderfall och motsättningarna mellan president Kravtjuk och

parlamentet om landets kärnvapen och mellan Ukraina och Ryssland

om bl.a. Svarta havsflottan, lett till ökad spänning i regionen.

Det har förekommit allvarliga oroligheter bland krimtatarerna,

vilka bl.a. vänder sig emot att Krim skulle bryta sig ur

Ukraina. Många krimtatarer har bojkottat valen eftersom de

flesta kandidaterna ställt sig skeptiska till Krim som en del av

Ukraina.

I dag finns närmare en kvarts miljon tatarer på Krim.

Ytterligare 100 0000--150 000 beräknas kunna komma att återvända

till halvön. Många lever under svåra lägerliknande förhållanden

i närheten av Simferopol.

Utskottets överväganden

Genom ambassaden i Kiev har Sverige fortlöpande kontakt med

representanter för tatarerna på Krim. Även FN:s därvarande

kontor bevakar, enligt vad utskottet inhämtat, uppmärksamt

krimtatarernas många gånger svåra situation. En eventuell

hänvändelse om bistånd kan enligt uppgift komma att riktas till

de skandinaviska länderna senare i år. Enligt vad utskottet

erfarit lämnar SIDA redan stöd till ukrainska Röda korset, vars

insatser bl.a. sker till stöd för tatarerna på Krim.

Utskottet utgår från att Sverige, såväl bilateralt som inom

ramen för exempelvis ESK:s minoritetskommissaries missioner,

fortsätter att med stor uppmärksamhet bevaka krimtatarernas

situation. Utskottet utgår från att Sverige i dessa sammanhang

framhåller krimtatarernas rätt att återvända till sin hembygd

samt understryker nödvändigheten av att även denna

befolkningsgrupps grundläggande fri- och rättigheter

respekteras.

Därmed betraktar utskottet motion U621 (m) som besvarad.

11. Västra Sahara

Sammanfattning av motionerna

I flera motioner framhålls som otillfredsställande att

situationen i Västra Sahara alltjämt får betecknas som ett

oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid ännu inte

har kunnat avgöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade

önskemål. Den fredsplan som antagits av FN:s säkerhetsråd har

inte kunnat genomföras till fullo. I motionerna (U201 (v)

yrkande 1, U223 (fp) yrkande 1, U602 (c) yrkande 1 samt U614 (s)

yrkande 1, U622 (kds) yrkande 1 begärs att Sverige i FN och i

andra internationella sammanhang skall agera kraftfullt till

stöd för genomförandet av den av FN beslutade fredsplanen,

inbegripet hållandet av en folkomröstning om landets

självständighet.

I motion U614 (s) yrkande 2 begärs att Sverige skall verka för

att en undersökningskommission upprättas med uppgiften att

granska situationen för de mänskliga rättigheterna i såväl

Marocko- som Polisariokontrollerade områden. I motion U602 (c)

yrkande 2 föreslås svenskt agerande för bildandet av en

kommission med uppdraget att undersöka föregivet försvunna resp.

frisläppta västsahariers öde. I motion U622 (kds) yrkande 2

begärs att Sverige skall agera kraftfullt för att Marocko skall

förmås upphöra med kränkningar av de mänskliga rättigheterna i

Västra Sahara.

Bakgrund

I november 1975 undertecknade Spanien, Marocko och Mauretanien

ett trepartsavtal gällande kolonin Spanska Sahara. Enligt

uppgörelsen utfäste sig Spanien att avkolonisera området och

överlåta överhögheten till Marocko och Mauretanien i samarbete

med en på traditionellt vis utsedd folkförsamling. Det närmare

ansvaret för områdets avkolonisering överläts av Spanien åt FN.

När Spanien 1976 dragit sig tillbaka från kolonin Spanska

Sahara annekterades området av Marocko och Mauretanien. Marockos

kung Hassan hade då redan i november 1975 inlett "Gröna

marschen" för "återtagandet" av Västra Sahara. 350 000

marockanska civila, åtföljda av reguljära marockanska förband,

tågade några kilometer in i Västra Sahara. Den sedan några år

verksamma motståndsrörelsen Polisario utropade landets

självständighet under namnet Demokratiska sahariska

arabrepubliken (RASD). Strider pågick därefter i området med

varierande intensitet under 1970- och 80-talen. På ena sidan i

konflikten står Polisario, stött av Algeriet, och på den andra

Marocko.

1979 slöt Mauretanien fred med Polisario och drog sig ur

konflikten. Den del av Västra Sahara som Mauretanien tidigare

gjort anspråk på annekterades då av Marocko. Kort efter Marockos

annektering uppdrog FN:s säkerhetsråd åt generalsekreteraren att

inleda konsultationer med parterna. Marocko uppmanades att

omedelbart dra tillbaka alla deltagare i "Gröna marschen".

Sedan 1985 har FN:s generalsekreterare tillsammans med OAU:s

ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå ett

vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario och

en överenskommelse om formerna för en folkomröstning. En

gemensam fredsplan framlades 1988 och godkändes i princip av

parterna. Enligt planen skall generalsekreterarens särskilde

representant ha visst överinseende över administrationen i

området samt exklusivt ansvar för organisationen och

genomförandet av en folkomröstning. I april 1991 beslöt

säkerhetsrådet att inrätta en särskild observatörsstyrka med en

militär komponent, Minurso, för genomförandet av

folkomröstningen.

Sedan den 6 september 1991 råder vapenvila i Västra Sahara.

Fredsprocessen har emellertid i övrigt hamnat i ett dödläge,

beroende såväl på bristande samarbetsvilja hos parterna som på

oklarheter i fredsplanen. Enligt en del bedömare bär också FN:s

säkerhetsråd -- där få medlemmar i dag aktivt driver frågan --

ansvar för den uppkomna situationen.

Ingen bestående enighet har kunnat nås i den grundläggande

frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall

identifieras. Polisario håller fast vid det ursprungliga

kriteriet, att man skall finnas upptagen i den spanska

folkräkningen från 1974. Ett senare förslag från FN:s förre

generalsekreterare innebär att rösträtten utsträcks till alla

bona fide västsaharier över 18 år. Tanken är att människor som

lämnade området under kolonialtiden, och deras därefter födda

barn inte skall berövas möjligheten till inflytande.

FN-sekretariatets uppfattning bygger på tidigare principiella

ställningstaganden i liknande fall som t.ex. Namibia och

Kambodja.

Marocko har tidigare hävdat att antalet röstberättigade borde

utvidgas till att omfatta ett större antal västsaharier bosatta

i Marocko. Marocko godkände dock motvilligt det nya

rösträttsförslaget 1991. Utvidgningen av antalet röstberättigade

antas med de nya kriterierna bli mindre än vad Marocko hade

hoppats, men uppfattas av internationella bedömare som

tillräcklig för att Marocko sannolikt skall tro på en seger i

folkomröstningen. Generalsekreteraren har därefter gång efter

gång till säkerhetsrådet tvingats rapportera om uteblivna

framsteg i ansträngningarna att söka nå en kompromiss mellan

parterna.

En grundläggande stötesten är att Marocko betraktar Västra

Sahara som marockanskt territorium, som efter ett kolonialt

mellanspel återgått till moderlandet. Marocko har också agerat i

enlighet med denna uppfattning. I september 1992 ägde t.ex. en

folkomröstning rum i Marocko om förslag till en ny konstitution.

Folkomröstningen genomfördes också i Västra Sahara, trots att

området står under FN:s administration. Marocko har heller inte

tillmötesgått FN:s begäran att deltagarna i "Gröna marschen"

skall dras tillbaka från Västra Sahara. I stället har Marocko

genomfört en ny "Grön marsch" som innebär att mer än 100 000

marockaner förflyttas till Västra Sahara. Samtidigt har

Polisarios stöd från Algeriet minskat.

De försök som FN:s generalsekreterares särskilde representant

har gjort för att närma parterna och få bådas godkännande av

rösträttskriterierna har inte lyckats. Generalsekreterarens

senaste rapport till säkerhetsrådet, som är daterad den 10 mars

1994, innehåller, i likhet med tidigare rapporter, flera

alternativa förslag för rådet att ta ställning till. Efter sin

behandling av rapporten antog säkerhetsrådet den 29 mars

enhälligt resolution 907, i vilken rådet väljer att ansluta sig

till generalsekreterarens s.k. alternativ B. Detta innebär att

den kommission som har i uppgift att fastställa röstberättigande

skall fortsätta sitt arbete t.o.m. den 30 juni.

Generalsekreteraren skall sedan rapportera till rådet om läget.

Avsikten är att folkomröstningen, som skall fastställa

territoriets status, skall kunna hållas mot slutet av 1994.

Samtidigt fortsätter generalsekreteraren och hans särskilde

representant försöken att nå enighet kring kompromissförslaget

om kriterier för röstberättigade och vilka som skall kunna höras

av kommissionen om stamtillhörighet. I nämnda resolution 907

välkomnar säkerhetsrådet detta förfaringssätt. Rådet uppmanar

parterna att samarbeta med generalsekreteraren, hans särskilde

representant samt identifikationskommissionen i enlighet med den

fredsplan som accepterats av bägge parter.

Utskottets överväganden

Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om

Västra Sahara (senast i bet. 1992/93:UU3). Utskottet har därvid

fastslagit att frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt

problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med

befolkningens fritt uttalade önskemål. Utskottet ser det därför

alltjämt som mycket angeläget att den planerade folkomröstningen

kan genomföras på ett fritt och demokratiskt sätt, att

identifieringen av de röstberättigade sker på det sätt som FN

beslutat och att parterna avhåller sig från fortsatta

stridigheter och till fullo samarbetar med FN. FN måste ges

tillräckliga resurser och starkt stöd så att organisationen med

auktoritet kan hävda fredsplanen. Provokationer mot FN och

fredsplanen, som den i bakgrundsbeskrivningen nämnda

folkomröstningen om en ny konstitution, måste fördömas.

Utskottet framhåller det väsentliga i att de mänskliga

rättigheterna respekteras och att politiska fångar släpps.

Enligt uttalanden av utrikesminister af Ugglas -- bl.a. i svar

på en riksdagsfråga den 12 april 1994 -- har Sverige i ett antal

direktkontakter med bl.a. Marocko framfört sin oro för åtgärder

som kan störa fredsprocessen och understrukit den vikt Sverige

fäster vid att folkomröstningen kan genomföras. Utskottet utgår

från att regeringen aktivt stödjer fredsprocessen och

genomförandet av folkomröstningen, såväl inom ramen för FN som

genom bilaterala kontakter.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna U201 (v)

yrkande 1, U223 (fp) yrkande 1, U602 (c) yrkande 1, U614 (s)

yrkande 1 samt U622 (kds) yrkande 1 som besvarade.

Utskottet konstaterar att MR-situationen i Marocko i allt

väsentligt tycks oförändrat negativ. Vissa förbättringar ägde

enligt uppgift rum under 1991. Som utskottet tidigare noterat,

tycks dessa dock ha varit huvudsakligen kosmetiska till sin

natur och förefaller knappast ha avspeglat någon vilja att i

grunden förändra det rådande systemet. Avsaknaden av

förbättringar avseende MR-situationen under 1992 och 1993 tycks

bekräfta detta intryck.

Enligt Amnesty International har ett okänt antal saharier

försvunnit sedan Marocko ockuperade Västra Sahara 1975. Det

stora flertalet av dessa försvinnanden ligger flera år tillbaka

i tiden. Marockanska myndigheter vägrar enligt uppgift

kategoriskt att diskutera frågan. Marockanska MR-organisationer

är förbjudna att ha kontakt med Polisario eller andra sahariska

grupperingar. Det är därför svårt att göra några uppskattningar

av antalet försvunna eller fängslade. Under 1991 frigavs omkring

300 saharier genom en kunglig amnesti. Enligt officiella

marockanska uppgifter finns därmed inte längre några fängslade

saharier. En uppskattning som gjorts är dock att ytterligare ca

500 saharier hålls i fängsligt förvar. I februari 1992 synes en

ny våg av omfattande arresteringar ha ägt rum i Västra Sahara.

Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s

arbete som genom bilaterala kontakter fortsätter att verka för

respekt för de mänskliga rättigheterna i Marocko. Utskottet

utgår från att regeringen på samma sätt agerar aktivt för att

situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i såväl

Marockokontrollerade som Polisariokontrollerade områden i Västra

Sahara skall kunna granskas av internationella experter.

Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en

undersökningskommission, som föreslås i motionerna U602 (c)

yrkande 2 samt U614 (s) yrkande 2, kan bli ett värdefullt

instrument i detta sammanhang.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Därmed betraktar utskottet motionerna U602 (c) yrkande 2, U614

(s) yrkande 2 samt U622 (kds) yrkande 2 som besvarade.

12. Sudan

Sammanfattning av motionen

Motion U623 (kds) tar upp den allvarliga situationen i Sudan.

Landets invånare beskrivs i motionen som hjälplösa offer för en

cynisk maktkamp. Omvärlden har ännu inte reagerat tillräckligt

och med kraft. Motionären hänvisar till Amnesty Internationals

uppfattning om att det är brotten mot mänskliga rättigheter som

orsakar svältkatastrofen i Sudans krigszoner. Därför är det en

uppgift för det internationella samfundet, inkl. Sverige, att se

till att respekten för de mänskliga rättigheterna finns med som

en central del vid varje försök att förhandla om fred och

eldupphör i Sudan. Humanitära och fredsskapande insatser måste

följas åt. Sverige bör enligt motionären verka för att

fredsobservatörer sänds till Sudan. Dessas uppgift skall vara

att försöka upprätthålla ingångna fredsuppgörelser och skapa

försoning mellan tidigare stridande grupper. Deras rapporter

till FN och resp. regering skall utgöra grund för nya

förebyggande och fredsbevarande åtgärder. Dessa synpunkter

föreslås i motionens yrkande 1 riksdagen som sin mening ge

regering till känna.

Enligt motion U623 (kds) tillsatte FN:s MR-kommission i mars

1993 en särskild rapportör för Sudan, vilken dock har

motarbetats. I yrkande 2 begärs att regeringen skall stödja

försöken att tillsätta flera oberoende observatörer för

bevakning av de mänskliga rättigheterna i Sudan.

Bakgrund

Sudan blev självständigt 1956. Det politiska, huvudsakligen

muslimska, ledarskapet i norra Sudan har haft svårt att

acceptera det södra, företrädesvis kristna, Sudan som en

jämnbördig partner i byggandet av den nya nationen. Ett uppror i

södra Sudan ledde på 1960-talet till fullt inbördeskrig. Trots

ansträngningar till nationell försoning på 1970-talet har

motsättningarna mellan norra och södra Sudan successivt ökat.

1983 infördes den muslimska lagstiftningen sharia i hela landet.

Den uppfattas som helt oacceptabel för icke-muslimerna i söder

och inbördeskriget trappades åter upp. En militärkupp av

muslimska fundamentalister i juni 1989 innebar ytterligare

islamisering av Sudans tidigare huvudsakligen sekulära och i

viss mån traditionellt toleranta samhälle. Det Sudanska Folkets

Befrielsearmé, SPLA, fortsätter i söder kriget för regional

autonomi och på sikt självständighet för södra Sudan.

Det allt mer brutala kriget beräknas ha orsakat mer än en halv

miljon civila dödsoffer sedan 1983. Omkring 4,5 miljoner har

tvingats fly från sina hem. Av dessa har ett mycket stort antal

-- enligt vissa uppskattningar 2--3 miljoner människor -- i de

södra delarna av landet tvångsförflyttats av regimen. 80 % av

barnen i delar av södra Sudan lider enligt FN av allvarlig

undernäring och många av dem dör av hunger.

President Mengistus fall i Etiopien 1991 medförde att

tiotusentals sudanesiska flyktingar tvingades lämna Etiopien och

återvända till Sudan. Händelserna bidrog till att utlösa en

intern revolt inom SPLA. Olika fraktioner i södra Sudan strider

nu också inbördes samtidigt som regeringen i Khartoum fortsätter

sina operationer mot de olika separatistarméerna. Den humanitära

situationen försämrades kraftigt under 1992 och 1993. Flertalet

internationella bedömare utesluter en militär lösning på det

långa inbördeskriget.

De allvarligaste och flesta MR-övergreppen i Sudan

sammanhänger med kriget. Övergreppen begås av såväl

regeringssidan som av rebellerna. Ett flertal FN-resolutioner

har antagits om situationen i Sudan. I mars 1994 antog FN:s

MR-kommission en resolution i vilken uttrycks djup oro över

allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i landet, inkl.

godtyckliga avrättningar, fängslanden utan rättegång,

tvångsförflyttningar och tortyr. Den sudanesiska regeringen

uppmanas respektera de mänskliga rättigheterna och anpassa

nationell lagstiftning till de internationella MR-konventioner

som Sudan har ratificerat. Alla parter i konflikten uppmanas

tillåta internationella organisationer och biståndsgivare att

tillhandahålla humanitär hjälp till civilbefolkningen och

samarbeta med FN-sekretariatets avdelning för humanitära frågor.

Resolutionsförslaget hade bl.a. Sverige som medförslagsställare.

FN har tillsatt en särskild MR-rapportör för Sudan. Vissa

uppgifter tyder på att situationen avseende de mänskliga

rättigheterna i norra Sudan skulle ha förbättrats något sedan

dessa FN-initiativ togs.

Utskottets överväganden

Utskottet ser med oro på den långvariga och förödande

konflikten i Sudan. En varaktig och fredlig lösning av

konflikten måste enligt utskottets uppfattning inbegripa

grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna. En första

målsättning torde dock vara att nå en överenskommelse om

eldupphör. Genom en sådan skulle de internationella

hjälporganisationernas arbete i landet underlättas och den

humanitära situationen förbättras. Utskottet noterar att Liv och

Fred-institutet i Uppsala för närvarande undersöker

möjligheterna att på lämpligt sätt söka bidra till en lösning av

konflikten i Sudan.

Utskottet noterar även det initiativ som tagits inom ramen för

den s.k. IGADD-kommitténs (Intergovernmental Authority on

Drought and Development) verksamhet. Kommittén, som leds av

Kenyas president Daniel arap Moi och där också Etiopiens,

Eritreas och Ugandas regeringschefer medverkar, arbetar för att

söka få till stånd försoning mellan de olika stridande

fraktionerna i södra Sudan.

Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas, i ett

uttalande inför det regionala toppmöte som inleddes i Nairobi

den 17 mars 1994, uttryckt sitt helhjärtade stöd för de

ansträngningar att skapa fred i Sudan som görs inom ramen för

IGADD. I uttalandet framhålls att konflikten i Sudan bara kan

lösas på politisk väg. Den svenska regeringen, som fördömer

bombningar och andra angrepp mot flyktingläger, uppmanar

parterna att göra sitt yttersta för att åstadkomma en hållbar

förhandlingslösning.

I uttalandet konstateras att Sverige tillhör de största

biståndsgivarna till den utsatta befolkningen i södra Sudan.

Utskottet utgår från att regeringen har fortsatt god beredskap

för ytterligare katastrofbistånd till Sudan, om så skulle

behövas.

Utskottet konstaterar att FN:s MR-kommission har tillsatt en

särskild rapportör för Sudan. Utskottet anser att frågan om

tillsättandet av ytterligare rapportörer bör göras avhängig

förbättrade förutsättningar att effektivt övervaka de mänskliga

rättigheterna i Sudan.

Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (kds)

yrkandena 1 och 2 som besvarade.

13. Somalia

Sammanfattning av motionen

I motion U605 av Sten Söderberg (-) anförs att Somalia visat

sig vara en misslyckad internationell statsbildning. Ett område

i norra Somalia har brutit sig loss från det övriga landet och

gör under namnet Republic of Somaliland sedan i maj 1991 anspråk

på att vara en självständig republik. Motionären hemställer om

att Sverige snabbt skall erkänna detta område som en sådan

självständig statsbildning.

Bakgrund

Det sociala och politiska sammanbrott som följde efter

diktatorn Siad Barres fall i Somalia 1991 föranledde FN:s

säkerhetsråd att fatta beslut om militär intervention.

Interventionen inleddes under amerikansk ledning i december

1992. Under 1993 ersattes de amerikanska styrkorna successivt av

reguljära FN-förband. Försörjningssituationen förbättrades

samtidigt väsentligt och en försoningsprocess inleddes under

FN:s egid. Denna resulterade i undertecknandet den 24 mars 1994

av ett fredsavtal mellan 15 politiska grupperingar i Somalia. I

uppgörelsen ingår en tidtabell för valförberedelser och

tillsättande av en nationell regering. I fredsavtalet riktar

samtliga parter ett tack till FN och till biståndsgivande länder

för deras värdefulla stöd till försoningsprocessen.

Somalia präglas alltjämt av omfattande politiskt och

ekonomiskt sönderfall, vilket kommer att sätta hållbarheten i

fredsavtalet på hårda prov. Det självproklamerade Somaliland i

nordvästra Somalia har dock till stor del förskonats från de

inbördes strider och svältkatastrofer som följt i krigets spår.

Dessa har huvudsakligen drabbat landets mellersta och södra

delar.

Utskottets överväganden

Utskottet välkomnar att 15 politiska grupper i Somalia har

enats om att försonas och gemensamt verka för återupprättandet

av ett stabilt och självständigt Somalia. Samtidigt noterar

utskottet med oro att strider mellan olika klaner fortfarande

äger rum i Somalia och att vägen mot verklig fred alltjämt tycks

lång och farofylld. Utskottet ser allvarligt på de attentat mot

FN-soldater och sabotage mot FN:s närvaro som förekommit.

Enligt vad utskottet erfarit har ingen stat hittills erkänt

det självproklamerade Somaliland. Utskottet konstaterar att ett

isolerat svenskt erkännande av Somaliland inte heller är

aktuellt med hänsyn till läget för närvarande i Somalia,

ansträngningarna att stödja den påbörjade försoningsprocessen

mellan parterna samt motståndet från flertalet politiska grupper

i mellersta och södra Somalia mot en uppdelning av landet.

Utskottet noterar att flera svenska organisationer är

engagerade i biståndsinsatser i Somalia. Liv och Fred-institutet

i Uppsala deltar, bland andra organisationer, i de

internationella ansträngningarna att få till stånd en

försoningsprocess och bestående politisk lösning av konflikten.

Med det anförda avstyrker utskottet motion U605 (-).

14. Cuba

Sammanfattning av motionerna

I motion U620 (s) anförs att Cuba för närvarande genomgår en

djup ekonomisk och politisk kris. I motionen ges bl.a. ett

flertal aktuella exempel på grova kränkningar av de mänskliga

rättigheterna i Cuba. Motionären citerar internationella

bedömare som menar att den amerikanska sanktionspolitiken mot

Cuba är onödig och skadlig och att man i stället borde främja

det fria flödet av information och idéer till det kubanska

folket. I motionens yrkande 1 begärs att regeringen aktivt skall

verka för att Förenta staternas sanktioner mot Cuba upphör.

I motion U209 (v) framhålls att USA:s blockad mot Cuba strider

mot internationell rätt och hotar andra staters suveränitet. Den

s.k. Torricelli-lagen sägs i motionen vara en oacceptabel

utvidgning av USA:s lagstiftning utanför eget territorium.

Blockaden åsamkar det kubanska folket stora umbäranden. I

motionens yrkande 1 föreslås att Sverige i internationella

sammanhang och i kontakter med amerikanska regeringen skall

kräva att USA:s blockad mot Cuba och Torricelli-lagen avskaffas.

I motion U620 (s) yrkande 2 begärs vidare att Sverige inte för

egen del skall medverka i USA:s sanktioner mot Cuba. I yrkande 3

hemställs att Sverige skall verka för att Cuba respekterar de

mänskliga rättigheterna samt snarast avskaffar dödsstraffet.

Bakgrund

Cuba blev efter det spansk-amerikanska krigets slut 1898

formellt en självständig republik. I realiteten kom emellertid

den tidigare spanska överhögheten över Cuba att ersättas av ett

betydande amerikanskt inflytande via det s.k. Platt-tillägget

(1903). Detta upphävdes 1934, men Förenta staterna bibehöll

rätten till marinbasen Guantanamo på Cubas sydöstra sida. Efter

brytningen mellan USA och Castroregimen har Cuba krävt att

Förenta staterna skall utrymma basen.

Det drygt 30-åriga amerikanska handelsembargot mot Cuba

förbjöd ursprungligen all handel med Cuba och ägde enligt

amerikansk uppfattning även tillämpning på amerikanska företag

verksamma utanför Förenta staternas gränser. På grund av

invändningar från USA:s allierade modifierades den ursprungliga

lagen 1975 och kom därefter inte längre att gälla

extraterritoriellt. Förenta staternas kongress antog dock hösten

1992 en ny lag, den s.k. Cuban Democracy Act, varmed bl.a. den

tidigare modifieringen av embargot upphävs och amerikanska

dotterbolag utomlands i praktiken förbjuds handla med Cuba.

Canada, EG m.fl. reagerade mycket negativt på lagen. Även från

vissa exilkubanska kretsar uppmanades Bushadministrationen att

vetera lagen, som ansetts motverka ansträngningarna att få till

stånd en demokratiseringsprocess i Cuba. President Bush

undertecknade lagen den 23 oktober 1992.

Sverige har vid flera tillfällen framfört att den amerikanska

sanktionspolitiken är kontraproduktiv om avsikten är att

åstadkomma förbättringar avseende de mänskliga rättigheterna i

Cuba. Mot denna bakgrund röstade Sverige för första gången

hösten 1993 för den resolution i FN:s generalförsamling som

kritiserar det amerikanska embargot mot Cuba.

FN:s MR-kommission har antagit flera resolutioner angående

situationen i Cuba och har bl.a. tillsatt en särskild rapportör

med uppgift att upprätthålla direkta kontakter med kubanska

regeringen och individuella medborgare angående MR-läget. Den

resolution, som antogs vid kommissionens 50:e möte (31 januari

--11 mars 1994) och som samlat trettiotalet medförslagställare,

däribland Sverige, fäster särskild uppmärksamhet vid den

kubanska regeringens vägran att samarbeta med den särskilda

rapportören, vid de rapporter om MR-situationen som regeringen

lämnat obesvarade, vid godtyckliga arresteringar och

fängslanden, repressalier mot MR-försvarare samt vid de alltjämt

förhärskande bristerna avseende bl.a. förenings- och

yttrandefriheten i Cuba. Den särskilde rapportörens mandat

förlängs ytterligare ett år.

Utskottets överväganden

Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter fortsätter att

äga rum i Cuba. Enligt utskottets uppfattning sammanhänger

problemen vad gäller MR-situationen i landet främst med det

politiska systemet, som inte tillåter grundläggande demokratiska

fri- och rättigheter. Personer som ger uttryck för åsikter som

av den kommunistiska regimen uppfattas som obekväma har

avskedats eller fängslats på politiska grunder och under starkt

bristande rättssäkerhet. Organisationer som verkar för mänskliga

rättigheter motarbetas av myndigheterna. Utskottet noterar med

oro, att den särskilde rapportör för FN:s MR-kommission som

utsetts att upprätthålla kontakten med den kubanska regeringen i

frågor som rör de mänskliga rättigheterna, inte till fullo

kunnat uppfylla sitt mandat. 1992 utsågs Sveriges ambassadör i

Köpenhamn, Carl-Johan Groth, till speciell rapportör. Den

särskilde rapportörens mandat erkänns inte av Cuba, vilket har

inneburit att inte heller Groth har tillåtits besöka Cuba och

att en direkt dialog med den kubanska regeringen inte har kunnat

upprättas.

I fråga om det amerikanska handelsembargot mot Cuba

konstaterar utskottet att Förenta staternas generella syn på

internationella sanktioner skiljer sig i grundläggande avseenden

från världssamfundets. Förenta staterna upprätthåller ett

flertal unilaterala handelsblockader, t.ex. mot Nordkorea, och

deltar också i embargon som beslutas eller rekommenderats av

andra organisationer än FN, t.ex. det amerikanska halvklotets

samarbetsorgan OAS. Utskottet noterar att Sverige i olika

sammanhang protesterat mot det utvidgade amerikanska

handelsembargot mot Cuba.

Med anledning av den 1992 beslutade skärpningen av det

amerikanska handelsembargot mot Cuba uttryckte utskottet oro (i

bet. 1992/93:UU3) över den extraterritorialitet med vilken

Förenta staterna avsåg tillämpa blockaden. I likhet med andra

individuella stater och t.ex. EG:s medlemsländer, som reagerat

kraftfullt mot den amerikanska åtgärden, slog utskottet fast att

amerikanska dotterbolag i Sverige även hädanefter hade att rätta

sin verksamhet och handel efter svensk lagstiftning.

Utskottet vidhåller dessa uppfattningar och får samtidigt med

beklagande konstatera att Clintonadministrationen inte sökt få

till stånd en ändring av Cuban Democracy Act. Det amerikanska

handelsembargot mot Cuba tillämpas alltjämt med

extraterritoriell verkan. Utskottet noterar att FN:s speciella

rapportör, ambassadör Groth, i upprepade rapporter har påpekat,

att en politik visavi Cuba, som grundas på ekonomiska sanktioner

och andra åtgärder syftande till att öka landets isolering, för

närvarande framstår som det säkraste sättet att förlänga Cubas

redan ohållbara inrikespolitiska situation. Även många kubanska

dissidenter anser att embargot är kontraproduktivt och att det

inte främjar de demokratiska krafterna i Cuba. Utskottet vill

betona att hävandet av sanktionerna mot Cuba skulle utgöra ett

viktigt led i främjandet av landets demokrati och mänskliga

rättigheter.

Utskottet utgår från att Sverige mot denna bakgrund på

lämpligt sätt fortsätter att verka för respekt för de mänskliga

rättigheterna i Cuba. Beträffande dödsstraffets avskaffande kan

anföras att Sverige under en lång följd av år aktivt arbetat på

såväl global som europeisk nivå för att dödsstraffet skall

avskaffas. I bl.a. tidigare avsnitt i detta betänkande har

utskottet uttalat sitt stöd för regeringens fortsatta

ansträngningar i detta avseende.

Därmed får motionerna U209 (v) yrkande 1 samt U620 (s)

yrkandena 1--3 anses besvarade.

15. El Salvador

Sammanfattning av motionen

I Vänsterpartiets motion U611 anförs att det nu finns

möjligheter till demokratisk utveckling med allmänna val och

omfattande demilitarisering i det krigshärjade El Salvador.

Vänsterpartiet anser dock (i januari 1994) att en mängd problem

återstår att lösa inför valen i mars 1994. Upptrappat våld kan

komma att äventyra valen. För att förhindra en sådan utveckling

krävs internationella krafttag. Den svenska regeringen bör

därför, enligt motionens yrkande 1, i alla relevant

internationella organ, framför allt FN, verka för att sådana

internationella åtgärder kommer till stånd.

Sverige föreslås i motionens yrkande 2 verka för att FN

skickar betydligt fler övervakare till valen än vad som

utlovats. Riksdagen föreslås i yrkande 3 besluta om att utse en

parlamentarisk observatörsdelegation till valen i El Salvador.

Mot bakgrund av det politiska våldet anser Vänsterpartiet att

regeringen bör uppmana den salvadoranska regeringen att i

enlighet med fredsavtalet följa såväl den s.k. Ad

hoc-kommissionens som Sanningskommissionens rekommendationer

(yrkande 6). I yrkande 7 begärs att Sverige även skall uppmana

den salvadoranska regeringen att undersöka mordet i december

1993 på Mario Lopez och alla övriga ouppklarade mord på

FMLN-medlemmar begångna efter fredsavtalets ikraftträdande.

Bakgrund

Efter 12 års väpnad konflikt och närmare två år av FN-ledda

förhandlingar undertecknade El Salvadors regering och den

väpnade oppositionen, Nationella befrielsefronten Farabundo

Martí (FMLN), den 16 januari 1992 ett definitivt fredsavtal. I

avtalet fastställdes en tidsplan för eldupphör, gradvis

demobilisering av FMLN samt genomförandet av ett antal militära,

rättsliga och andra reformer som överenskommits tidigare i

förhandlingarna.

Den väpnade konflikten i El Salvador upphörde officiellt den

15 december 1992, tre månader senare än planerat på grund av

svårigheter att genomföra överenskommelser om äganderätt till

markområden, om reformer inom militären och polisen och andra

frågor. FMLN hade vid utgången av 1992 demobiliserats och

omorganiserats till ett politiskt parti.

Den s.k. Ad hoc-kommissionen, som tillsatts enligt beslut i

fredsavtalet, överlämnade i september 1992 konfidentiella

rekommendationer till president Alfredo Cristiani om bl.a.

genomförandet av utrensningar i armén. Rekommendationerna

grundade sig på en bedömning av uppgifter om övergrepp som

officerare gjort sig skyldiga till. Sanningskommissionen, som

också tillsatts i enlighet med fredsavtalet, inledde sin

verksamhet i juli 1992. Dess uppdrag var att utreda ovanligt

grova brott som sedan 1980 begåtts av regerings- eller

FMLN-styrkor. Kommissionen presenterade sina rön och

rekommendationer i mars 1993. Fem dagar senare godkände El

Salvadors parlament en generell amnesti för alla som varit

inblandade i kriminella aktiviteter under kriget. Även personer

som fanns omnämnda i Sanningskommissionens rapport omfattas av

amnestin.

Presidents-, parlaments- och kommunalvalen den 20 mars 1994

innebar ett stort steg fram mot demokrati i El Salvador. Valen

observerades av såväl FN:s organ för övervakning av

fredsprocessen, Onusal, samt av ett stort antal andra utländska

observatörer, däribland svenska. FMLN deltog för första gången i

valen, som av de internationella observatörerna ansågs ha

genomförts på ett huvudsakligen acceptabelt sätt, trots

uppenbara brister i bl.a. registreringen av väljare. Det

regerande Arenapartiet segrade i parlamentsvalet.

I presidentvalet arrangerades en andra valomgång den 24 april

1994, eftersom ingen kandidat erhöll 50 % av rösterna i första

valomgången. Inför den andra valomgången gjorde FN:s

säkerhetsråd ett formellt s.k. presidentuttalande i vilket rådet

uppmanade de berörda att vidta nödvändiga åtgärder för att komma

till rätta med de brister i valgenomförandet som påvisats.

Säkerhetsrådet uppmanade vidare ånyo till ett fullständigt

genomförande av fredsavtalen och efterlyste fortsatta framsteg

rörande särskilt grupperingen av den nya civilpolisen,

landfrågorna, integreringen av f.d. soldater i det civila

samhället och de konstitutionella reformer som rekommenderats av

Sanningskommissionen. Arenapartiets kandidat, Armando Calderón,

vann presidentvalet med närmare 70 % av rösterna mot

vänsteralliansens Ruben Zamora. Valdeltagandet var dock mycket

lågt, knappt 50 %.

Utskottets överväganden

Den fredsprocess som har påbörjats i El Salvador är hoppfull,

men kräver samtidigt fortsatt starkt internationellt stöd. Det

politiska våld som förekommit trots fredsavtalets undertecknande

den 16 januari 1992 ger anledning till oro. Utskottet noterar

att Sverige gett uttryck för detta vid ett flertal tillfällen

till företrädare för den salvadoranska regeringen samt till

Onusals MR-enhet. Sverige har också framhållit vikten av att det

ökade våldet tas på allvar, att den salvadoranska regeringen

vidtar åtgärder så att våldet upphör samt att våldsdåden måste

undersökas och de skyldiga straffas. Detta budskap har också

framförts i Sveriges anföranden i FN. Utskottet noterar vidare

att Sverige bidrar till den av FN:s generalsekreterare tillsatta

s.k. joint group, som har i uppdrag att undersöka förekomsten av

politiskt motiverade illegala grupper i El Salvador.

Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige också gett

väsentliga bidrag till de s.k. Ad hoc- och

Sanningskommissionerna, vars uppdrag nu har avslutats. Utskottet

noterar att Sverige i olika sammanhang framfört vikten av att

kommissionernas rekommendationer genomförs. Utskottet vill

framhålla vikten av att såväl den salvadoranska regeringen som

FMLN tar sitt ansvar för att genomföra även utestående

rekommendationer. Utskottet utgår från att regeringen i såväl

bilaterala som multilaterala sammanhang också uppmärksammar de

mord som förövats på FMLN-medlemmar.

Utskottet konstaterar att valen i El Salvador övervakades av

ett stort antal internationella observatörer. De svenska

valexperternas och valobservatörernas närvaro är en del av ett

omfattande svenskt stöd till de första genuina flerpartivalen i

El Salvador på 15 år. Svenskt bistånd har också använts för att

utbilda valfunktionärer, registrera väljare och stödja den

högsta valdomstolen. Sammanlagt uppgår det svenska stödet till

freds- och demokratiseringsprocessen i El Salvador till 60

miljoner kronor per år. Till detta kommer betydande insatser

genom Rädda barnen, Utan Gränser, Diakonia och andra enskilda

organisationer.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att aktivt

bidra till fred och utveckling i El Salvador.

Med det anförda betraktar utskottet motion U611 (v) yrkandena

1--3, 6 och 7 som besvarade.

16. Guatemala

Sammanfattning av motionen

Mycket återstår innan fredsprocessen i Guatemala når sitt mål,

framhålls det i motion U628 (s). Respekten för de mänskliga

rättigheterna förblir bristfällig. I yrkande 1 begärs att

Sverige skall verka för att avrättningar, försvinnanden och

tortyr som genomförs av säkerhetsstyrkorna stoppas.

De återupptagna överläggningarna mellan Guatemalas regering

och URNG behöver internationellt stöd, anförs det vidare i

motion U628 (s). Det är av största vikt att även Sveriges

regering engagerar sig i frågan och medverkar till att

fredsprocessen blir framgångsrik. Detta bör enligt motionens

yrkande 2 riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bakgrund

Förhandlingarna mellan regeringen och den väpnade

oppositionskoalitionen Guatemalas nationella revolutionsförbund,

URNG, påbörjades efter det att en överenskommelse träffats i

Oslo i april 1990. En rad punkter har stått på dagordningen. De

viktigaste rör mänskliga rättigheter, arméns roll samt

ursprungsbefolkningarnas situation och ställning. Oenigheten

mellan parterna om bl.a. synen på mänskliga rättigheter har lett

till upprepade avbrott i förhandlingarna. Överläggningarna

återupptogs dock i början av 1994, bl.a. som en följd av den

internationella uppmärksamhet som riktats mot regionen i stort

med anledning av upproret i delstaten Chiapas i södra Mexico.

Ett genombrott i förhandlingarna skedde den 29 mars 1994, då

parterna undertecknade ett avtal om mänskliga rättigheter, som

skall övervakas av FN. Samma dag undertecknade regeringen och

URNG även ett avtal om en tidtabell för resterande

förhandlingspunkter. Innebörden av avtalet är att alla

förhandlingar skall vara klara före utgången av 1994, då också

demobilisering av styrkor skall påbörjas.

Guatemala har varit föremål för behandling i FN:s

MR-kommission sedan början av 1980-talet. På förslag av ett

antal latinamerikanska länder och efter beslut av kommissionen

fördes behandlingen av ärendet 1987 över från dagordningspunkt

12 ("Kränkningar av de mänskliga rättigheterna i olika delar av

världen med särskild hänvisning till koloniala och andra

beroende länder och områden") till dagordningspunkt 19

("Rådgivande verksamhet"). Enligt svensk uppfattning är MR-läget

i Guatemala så allvarligt att behandling under dagordningspunkt

12 är motiverad. Under sitt medlemskap i kommissionen sökte

därför Sverige aktivt verka för att föra tillbaka frågan till

denna dagordningspunkt. Kommissionen har sedermera beslutat att

lämna frågan om dagordningspunkt öppen, men samtidigt även

skärpt mandatet för den oberoende expert som rapporterar om

MR-utvecklingen i Guatemala.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att de förhoppningar om en förbättring

av läget för de mänskliga rättigheterna i Guatemala som låg

bakom MR-kommissionens tidigare beslut att överföra ärendet till

dagordningspunkt 19 dess värre inte har infriats. Utskottet

fortsätter att se med oro på läget i Guatemala. Samtidigt

inrymmer dock situationen även hoppingivande inslag, bl.a.

utnämningen i juni 1993 -- efter förre presidenten Serranos

misslyckade "självkupp" -- av den dittillsvarande

MR-ombudsmannen Ramiro de León Carpio som landets nye president

för återstoden av mandatperioden.

Det återstår att se om de León Carpio i sin nya befattning

kommer att kunna leva upp till de stora förväntningar som såväl

omständigheterna som han själv har skapat. Utskottet noterar

dock att flera, i MR-hänseende, positiva initiativ har tagits,

exempelvis har personer som utpekats som ansvariga för grova

MR-brott fått lämna sina poster. Detta gäller bl.a.

försvarsministern och andra befattningshavare i den högsta

militärledningen.

Utskottet konstaterar att Sverige politiskt och ekonomiskt

stöder fredsprocessen i hela Centralamerika. En positiv

utveckling i regionen i stort är en förutsättning för framsteg

och förbättrade villkor för de mänskliga rättigheterna också i

Guatemala. Utskottet välkomnar mot denna bakgrund de

återupptagna fredssamtalen och särskilt det nyligen slutna

avtalet om mänskliga rättigheter, som innebär en utökad roll för

FN. Utskottet konstaterar att Sverige under en längre tid har

påpekat vikten av just en separat MR-överenskommelse med

internationell verifiering av MR-situationen.

Såväl genom enskilda organisationer som genom FN bedriver

Sverige sedan många år ett omfattande humanitärt bistånd i

Guatemala. Insatserna omfattar stöd till MR-organisationer,

andra enskilda organisationer och den oberoende MR-ombudsmannen.

Också återvändande flyktingar och internflyktingar erhåller

denna typ av bistånd. Utskottet har tidigare noterat (i bet.

1993/94:UU15) att det finns beredskap och utrymme för

ytterligare insatser.

Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former

fortsätter att verka för att Guatemala ägnas den internationella

uppmärksamhet som är påkallad mot bakgrund av den allvarliga

situation som råder i landet.

Med det anförda betraktar utskottet motion U628 (s) yrkandena

1 och 2 som besvarade.

17. Taiwan

Sammanfattning av motionerna

I två motioner behandlas Sveriges förhållande till Taiwan.

I motion U645 (nyd) anser motionären att Sverige bör skapa

förutsättningar för ett erkännande av Taiwan som suverän stat

samt att Sverige då skall ge Taiwan diplomatiskt erkännande

(yrkandena 1 och 2).

I flerpartimotion U640 (m, fp, c, kds, nyd) föreslår

motionärerna att Taiwans representationskontor i Stockholm bör

få samma status som Sveriges Exportråds kontor har i Taipei.

Motionärerna hemställer att den utsända personalen vid Taiwans

representationskontor i Stockholm skall ges skattebefrielse i

fråga om inkomstskatt och skatt på importerade

förbrukningsvaror, dvs. komma i åtnjutande av behandling som för

diplomatisk representation (yrkande 1). I det andra yrkandet

anförs att Sverige bör ställa sig positivt till en framtida

taiwanesisk ansökan om medlemskap i Förenta nationerna.

Utskottets överväganden

Utskottet har flera gånger tidigare (senast i betänkandena

1992/93:UU14 och 1992/93:UU22) behandlat frågan om Sveriges

relationer med Taiwan samt om vilken ställning i Sverige som kan

åtnjutas av Taiwans representation i Stockholm, Taipei Trade

Tourism and Information Office (TTTIO). Utskottet har därvid

konstaterat att det med hänsyn till hittillsvarande svensk

tillämpning av Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser

inte är möjligt att bevilja TTTIO samma status som en ambassad.

Trots avsaknaden av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och

Taiwan har regeringen efter riksdagens godkännande bemyndigat

exportkontoret i Taipei att besluta om ärenden rörande visering

(prop. 1992/93:203 och bet. 1992/93:UU22).

Utskottet anser därmed att yrkande 1 i motion U640 (m, fp, c,

kds, nyd) är besvarat.

Med anledning av förslaget i motion U640 (m, fp, c, kds,

nyd), yrkande 2, att Sverige bör ställa sig positivt till att

Taiwan får en framtida ansökan om medlemskap i Förenta

nationerna behandlad samt med anledning av yrkandena 1 och 2 i

motion U645 (nyd) som avser svenskt erkännande av Taiwan får

utskottet anföra följande.

Frågan om medlemskap i Förenta nationerna behandlas av Sverige

enligt universalitetsprincipen; suveräna stater Sverige erkänner

anses ha rätt att ansluta sig till FN och dess organ. I enlighet

med FN-stadgan upptas nya medlemmar genom beslut i FN:s

generalförsamling efter beredning i och på rekommendation av

säkerhetsrådet.

Enligt vad utskottet inhämtat introducerade Guatemala under

generalförsamlingens höstmöte 1993 en ny dagordningspunkt med

rubriken "Republiken Kina/Taiwans exceptionella ställning".

Folkrepubliken Kina, ett stort antal u-länder samt Ryssland

motsatte sig att ärendet skulle föras upp på dagordningen.

Generalförsamlingen beslöt att inte föra upp ärendet på

dagordningen.

Utskottet betraktar med det ovan anförda motion U640 (m, fp,

c, kds, nyd) yrkande 2 besvarad. Utskottet avstyrker motion U645

(nyd) yrkandena 1 och 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande uppföljning av världskonferensen i Wien

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 1 och

1993/94:U613 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande nationella handlingsplaner

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 2 besvarat

med vad utskottet anfört,

3. beträffande högkommissarie för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkandena 2 och 3

besvarade med vad utskottet anfört,

4. beträffande internationell domstol för brott mot de

mänskliga rättigheterna

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 4 besvarat

med vad utskottet anfört,

5. beträffande FN:s barnkommitté och barnkonventionen

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkandena 6 och 7

besvarade med vad utskottet anfört,

6. beträffande utlandsmyndigheternas rapportering om barn

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 8 besvarat

med vad utskottet anfört,

7. beträffande barnfängelser

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 9 besvarat

med vad utskottet anfört,

8. beträffande barnsoldater

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 10

besvarat med vad utskottet anfört,

9. beträffande nyfödda flickebarn och illegala aborter

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 11

besvarat med vad utskottet anfört,

10. beträffande prenatal könsdiskriminering

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U646 yrkandena 1 och 2

besvarade med vad utskottet anfört,

11. beträffande barnarbete

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U643 yrkandena 1--3

besvarade med vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

12. beträffande barnsexturism

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U625 besvarad med vad

utskottet anfört,

13. beträffande integrering av kvinnans rättigheter i FN:s

arbete för de mänskliga rättigheterna

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 21

besvarat med vad utskottet anfört,

14. beträffande utbildnings- och alfabetiseringsprogram för

kvinnor och förbud mot tvångsgifte

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 22

besvarat med vad utskottet anfört,

15. beträffande kvinnodiskrimineringskonventionen och

handlingsplaner

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkandena 13--15

samt yrkandena 21 och 22 i berörda delar besvarade med vad

utskottet anfört,

16. beträffande FN-rapportör om våld mot kvinnor

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 16

besvarat med vad utskottet anfört,

17. beträffande våld, sexuella trakasserier, exploatering

och handel rörande kvinnor

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 17

besvarat med vad utskottet anfört,

18. beträffande kvinnlig omskärelse och könsstympning

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 18 och

yrkandena 21 och 22 i berörda delar besvarade med vad utskottet

anfört,

19. beträffande kvinnans rätt till abort

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 23

besvarat med vad utskottet anfört,

20. beträffande parlamentarisk representation i

Nationalkommittén inför FN:s kvinnokonferens år 1995

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 24

besvarat med vad utskottet anfört,

21. beträffande våldtäkt som krigsförbrytelse

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 19 och

1993/94:U618 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,

22. beträffande forskning om sexuellt våld mot kvinnor

att riksdagen förklarar motion Sf634 yrkande 2 besvarat med

vad utskottet anfört,

23. beträffande kvinnliga domare i internationella domstolen

i Haag

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U624 besvarad med vad

utskottet anfört,

24. beträffande dödsstraffet och uppföljningskonferens om

tortyrkonventionen

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkandena 25

och 26 samt 1993/94:U613 yrkandena 9--11 besvarade med vad

utskottet anfört,

25. beträffande rätt till asyl

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 28

besvarat med vad utskottet anfört,

26. beträffande förbättrad internationell ansvarsfördelning

rörande flyktingar

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U615 yrkande 29,

1993/94:Sf622 yrkande 7 och 1993/94:Sf608 yrkande 5 besvarade

med vad utskottet anfört,

27. beträffande medborgarskap

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U608 besvarad med vad

utskottet anfört,

28. beträffande rasism och främlingsfientlighet

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U615 yrkande 30

besvarat med vad utskottet anfört,

29. beträffande etniska och religiösa konflikter

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U407 yrkande 1 besvarat

med vad utskottet anfört,

30. beträffande handel och mänskliga rättigheter

att riksdagen avslår motion 1993/94:U603 yrkande 8,

men. (v) - delvis

31. beträffande fackliga rättigheter

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 6 besvarat

med vad utskottet anfört,

32. beträffande ökade resurser till FN:s

rådgivningsprogram

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U613 yrkande 12

besvarat med vad utskottet anfört,

33. beträffande mänskliga rättigheter och terrorism

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U635 besvarad med vad

utskottet anfört,

34. beträffande ett fruktträdens årtionde

att riksdagen avslår motion 1993/94:U627,

35. beträffande globalt toppmöte om hiv/aids och

föräldralösa barn

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U601 och

1993/94:U231 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,

36. beträffande mänskliga rättigheter i Kina

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U203 yrkandena 3

och 4 samt 1993/94:U639 yrkandena 1, berörd del, 2 och 3

besvarade med vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

37. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U633 yrkandena

1--4, 6--7, 1993/94:U639 yrkande 1, berörd del, samt

1993/94:U644 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

38. beträffande mänskliga rättigheter i Burma (Myanmar)

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U629 yrkandena 1, 2 och

4 besvarade med vad utskottet anfört,

39. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U227 yrkandena 1, 4

och 5, 1993/94:U610 yrkandena 1--3, 6--9, 1993/94:U636 yrkandena

1 och 2 och 4 samt 1993/94:U647 yrkandena 1--3 besvarade med vad

utskottet anfört,

men. (v) - delvis

40. beträffande konflikten i Kashmir

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U407 yrkande 2 besvarat

med vad utskottet anfört,

41. beträffande den kurdiska frågan och fredskonferensen i

Mellanöstern

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U637 yrkandena 1 och 5

besvarade med vad utskottet anfört,

42. beträffande kurdernas situation i övrigt

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U603 yrkandena 4

och 5, 1993/94:U606 yrkandena 3, 4 och 7 samt 1993/94:U637

yrkandena 3 och 4 besvarade med vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

43. beträffande situationen i södra Irak

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U606 yrkande 2 besvarat

med vad utskottet anfört,

44. beträffande situationen i Turkiet

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U609 yrkandena

1--3, 1993/94:U634 samt 1993/94:U637 yrkande 2 besvarade med vad

utskottet anfört,

men. (v) - delvis

45. beträffande internflyktingar

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U638 besvarad med vad

utskottet anfört,

46. beträffande situationen i Iran

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkandena 1--3

besvarade med vad utskottet anfört,

47. beträffande Världsbankslån till Iran

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkande 6 besvarat

med vad utskottet anfört,

48. beträffande handelssanktioner mot Iran

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U603 yrkande 7 besvarat

med vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

49. beträffande den zigenska folkgruppens situation

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U641 yrkandena 1 och 2

besvarade med vad utskottet anfört,

50. beträffande Sveriges samarbete med Ukraina

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U632 besvarad med vad

utskottet anfört,

51. beträffande krimtatarer

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U621 besvarad med vad

utskottet anfört,

52. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U201 yrkande 1,

1993/94:U223 yrkande 1, 1993/94:U602 yrkande 1, 1993/94:U614

yrkande 1 samt 1993/94:U622 yrkande 1 besvarade med vad

utskottet anfört,

53. beträffande situationen i Marocko- och

Polisariokontrollerade områden

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U602 yrkande 2,

1993/94:U614 yrkande 2 samt 1993/94:U622 yrkande 2 besvarade med

vad utskottet anfört,

54. beträffande situationen i Sudan

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U623 yrkandena 1 och 2

besvarade med vad utskottet anfört,

55. beträffande erkännande av Somaliland

att riksdagen avslår motion 1993/94:U605,

56. beträffande handelsembargot mot Cuba

att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U209 yrkande 1 samt

1993/94:U620 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet

anfört,

men. (v) - delvis

57. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U620 yrkande 3 besvarat

med vad utskottet anfört,

58. beträffande situationen i El Salvador

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U611 yrkandena 1--3, 6

och 7 besvarade med vad utskottet anfört,

59. beträffande situationen i Guatemala

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U628 yrkandena 1 och 2

besvarade med vad utskottet anfört,

60. beträffande förhållandet till Taiwan

att riksdagen förklarar motion 1993/94:U640 yrkandena 1--2

besvarade med vad utskottet anfört,

61. beträffande erkännande av Taiwan

att riksdagen avslår motion 1993/94:U645 yrkandena 1--2.

res. (nyd)

Stockholm den 5 maj 1994

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre

Schori (s), Inger Koch (m), Maj Britt Theorin (s), Nils T

Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola

Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson

(s), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Lena Boström (s),

Hans Hjortzberg-Nordlund och Ingbritt Irhammar (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Erkännande av Taiwan (mom. 61)

Lars Moquist (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 81

börjar med "Med anledning av" och på s. 82 slutar med "yrkandena

1 och 2" bort ha följande lydelse:

Sverige har gott rykte som medlare i internationella

sammanhang, inte minst i Förenta nationerna. Regeringen bör

därför omedelbart försöka nå en lösning på det halvsekelgamla

problemet mellan Kina (fastlandet) och republiken Taiwan. Detta

problem som har sin grund i det kinesiska inbördeskriget har

skapat låsningar för Taiwan att bli erkänt som en självständig,

oberoende stat. Bägge parterna betraktas av de flesta stater som

självständiga statsbildningar. Taiwan är emellertid inte allmänt

erkänt som en oberoende stat. Utskottet anser att Taiwan har ett

demokratiskt styrelseskick och förmåga att hävda sitt

territorium. Ingen främmande trupp finns på Taiwan. Det faktum

att Sverige år 1950 erkände Folkrepubliken Kina skall inte

hindra regeringen från att erkänna republiken Taiwan. Utskottet

anser mot denna bakgrund att regeringen bör ta initiativ till

att skapa förutsättningar för Taiwans erkännande som en

självständig suverän statsbildning och skyndsamt erkänna

republiken Taiwan när dessa förutsättningar föreligger.

dels att moment 61 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

61. beträffande erkännande av Taiwan

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U645 (nyd)

yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bertil Måbrink (v) anför:

Barnarbete

Barnarbete har alltid funnits, men aldrig i en sådan

omfattning som nu. I dag beräknas antalet barnarbetare i världen

till 150 miljoner. Att försöka minska och på sikt stoppa

barnarbetet måste vara en huvuduppgift i kampen för de mänskliga

rättigheterna. Sverige har också ett ansvar i och med importen

av produkter som är tillverkade av barn.

I flerpartimotion 1993/94:U643 föreslås ett antal åtgärder

Sveriges regering kan vidta för att stävja barnarbetet: ta

initiativ till överläggningar med barnrättsliga och fackliga

organisationer samt importörer i de branscher som är berörda i

syfte att utarbeta en handlingsplan; kartlägga i vilken

utsträckning svenska importörer baserar sin verksamhet på

barnarbete; samt i alla internationella sammanhang där

handelspolitik, konkurrenspolitik och MR tas upp driva denna

fråga.

Utskottet har enligt min mening inte i tillräcklig grad

tillmötesgått dessa förslag. Initiativ till samråd förvandlas i

betänkandet till diskussion med näringslivet. Om kartläggningen

sägs ingenting. Initiativ i alla relevanta internationella fora

begränsas till initiativ i MR-konferenser. I stället för att

avge detta något matta svar borde utskottet ha bifallit motion

U643 yrkandena 1--3.

Handel och mänskliga rättigheter

Sverige kan sägas understödja vissa diktaturregimers handel

genom att bevilja statliga exportkrediter till svenska företag

som exporterar till dessa diktaturstater. Exempel på

diktaturregimer som på detta sätt indirekt får svenskt understöd

är Iran och Irak. Eftersom statliga medel via

Exportkreditnämnden på detta sätt når regimer som grovt kränker

de mänskliga rättigheterna finns en viktig koppling mellan

handel och MR som den svenska regeringen kan göra något åt. Här

finns en möjlighet att koppla handel och respekt för mänskliga

rättigheter på samma sätt som bistånd och demokratisk

samhällsutveckling i dag kopplas ihop. Jag anser därför att

utskottet borde ha tillstyrkt yrkande 8 i Vänsterpartiets motion

U603.

Mänskliga rättigheter i Kina

Situationen i Kina vad gäller de mänskliga rättigheterna är

förfärlig. Människor fängslas för sina politiska åsikters skull.

Tortyr vid förhör är mycket vanligt förekommande. Rättegångar

genomförs som massmöten där de som döms till döden avrättas

omedelbart. Amnesty International rapporterade helt nyligen att

minst 1 400 människor avrättats under 1993 och att 2 500

dödsdomar avkunnats.

Kina håller också på grund av sin alltmer självmedvetna

stormaktspolitik på att bli en destabiliserande faktor i östra

och sydöstra Asien. I den politiken ingår bl.a. en omfattande

vapenexportpolitik och marin upprustning i Sydkinesiska sjön.

Kinas politik är således ett hot mot freden, säkerheten och de

mänskliga rättigheterna i hela regionen.

Omvärlden inkl. Sverige måste föra en konsekvent och

konstruktiv politik gentemot Kina för att främja de mänskliga

rättigheterna och begränsa Kinas stormaktsambitioner. Den

politiken bör innefatta påpekanden och fördömanden av

MR-situationen och den expansionistiska politiken vid Sveriges

bilaterala samtal med Kina. Utskottet tycks mena att en kritisk

dialog angående Kinas politik i Sydkinesiska sjön inte är möjlig

då Kinas hållning i frågan är att de tvister som råder i området

endast kan lösas av de berörda parterna. Den uppfattningen delar

jag inte. Vidare menar utskottet att biståndssamarbete

underlättar en dialog om mänskliga rättigheter. Enligt min

uppfattning innebär biståndssamarbete ett direkt stöd till den

sittande regimen. En kritisk dialog kan och bör föras i de

normala diplomatiska samtalen. Något bistånd behövs inte för att

göra detta möjligt. Med anledning av det anförda anser jag att

utskottet borde ha tillstyrkt motion U639 yrkandena 1--3.

Mänskliga rättigheter i Tibet

Tibet har en tusenårig historia som självständig stat. Trots

att Kina periodvis haft relativt stort inflytande i landet finns

det inga historiska belägg för att Tibet skulle ha varit en

integrerad del av Kina. Ledande tibetologer är eniga om att

Tibet var en självständig stat när Kina invaderade 1950. Kinas

ockupation utgör således ett klart brott mot internationell

rätt.

Utskottet utgår endast från att den svenska regeringen

fortsätter verka för att Tibet skall åtnjuta visst självstyre

som autonom region i Kina. Enligt min mening bör Sverige erkänna

Tibets rätt till självständighet. Utskottet borde därför ha

tillstyrkt yrkande 1 i motion U633.

Mänskliga rättigheter i Indonesien

Utskottet konstaterar att de centrifugala krafterna i

Indonesien är starka och lätt skulle kunna leda till en

destabilisering av den sydostasiatiska regionen. Av den

anledningen är det enligt utskottet ytterst angeläget att

situationen på Östra Timor, Västpapua och i Aceh får en av alla

accepterad lösning. Jag vill med anledning av detta påpeka att

utskottet borde ha understrukit att Östra Timor inte är en del

av ett Indonesien som hotas av splittring. Östtimor är en

självständig stat som sedan 1975 ockuperas av Indonesien.

I de samtal under FN:s generalsekreterares regi om en lösning

av Östtimorfrågan som pågår deltar inte representanter för det

timoresiska folket. Den legitima representanten för folket på

Östtimor är den breda rörelsen CNRM. Enligt min mening borde

Sverige i FN arbeta för att CNRM får delta i samtalen. Utan

deras medverkan kan utskottets förhoppning om att finna en

lösning som går den timoresiska befolkningens legitima önskemål

till mötes inte infrias. Sverige bör självfallet också i FN

verka för att Indonesiens trupper dras bort från Östtimor. Utan

ett sådant tillbakadragande kan ingen lösning på konflikten nås.

Utskottet konstaterar att MR-situationen i såväl Aceh som

Västpapua inger oro. Inget sägs dock om att det i båda fallen är

en brutal folkomflyttningspolitik som ligger bakom de grova

kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Sverige måste i FN

kraftfullt verka för att denna politik fördöms och stoppas. I

fallet Västpapua bör Sverige ompröva sitt beslut från 1969 att

acceptera landets införlivande med Indonesien och i stället

ställa sig bakom OPM:s resolution om rätt till självbestämmande

från FN:s MR-konferens i Wien. Med anledning av det anförda

anser jag att utskottet borde ha tillstyrkt motion U610

yrkandena 2 och 3 och 6--9.

Kurdernas situation

Trots katastrofhjälp från FN och frivilligorganisationer

försämras läget för varje dag för den kurdiska befolkningen i

FN:s skyddszon i norra Irak. Orsaken till detta är de dubbla

blockader befolkningen är drabbad av -- Bagdadregimens blockad

och FN:s ekonomiska blockad mot hela Irak. Kurderna skulle

snabbt kunna bli självförsörjande om FN-blockaden lyftes för

skyddszonen. Det skulle bl.a. innebära att kurderna i Irak kunde

få tillgång till elström som produceras på den turkiska sidan av

gränsen. Sedan juni 1993 har Irak stängt av tillförseln av den

livsnödvändiga elektriciteten till Zaho- och Duhokområdena i

irakiska Kurdistan.

Enligt utskottet saknas möjligheter att få till stånd ett

hävande av FN-sanktionerna för enbart skyddszonen. Jag kan inte

instämma i den uppfattningen. Principiellt bör det vara möjligt

även om det i praktiken blir svårt att vinna en FN-majoritet för

det. I fallet Angola har FN beslutat om sanktioner mot endast en

part i en konflikt. Det bör man kunna göra även i detta fall.

Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt motion U606

yrkandena 3 och 4.

Situationen i Turkiet

I Turkiet minskar respekten för de mänskliga rättigheterna

samtidigt som det militära våldet tilltar. Under mars månad i

år, i samband med lokalvalen i landet, trappade regeringssidan

upp kriget mot kurderna. 150 000 soldater skickades då till

landets sydöstra delar som förstärkning till de 200 000 som

redan fanns i området. Under samma månad arresterades de

kurdiska parlamentsledamöter som företräder Demokratipartiet. De

anklagas för separatistisk verksamhet och hotas av dödsstraff.

Partiet -- som inte gavs någon möjlighet att delta i de lokala

valen -- kan komma att förbjudas. Då väntar en klappjakt på

partimedlemmar och sympatisörer.

Ett sätt för omvärlden att sätta press på den turkiska

regeringen att upphöra med de grova MR-kränkningarna är att låta

FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna granska

Turkiet. Jag anser att Sverige i FN bör verka för att detta

sker. Följaktligen anser jag att utskottet borde ha tillstyrkt

motion U609 yrkande 3.

Handelssanktioner mot Iran

I likhet med resonemanget i fråga om Kina menar utskottet att

ekonomiska relationer med Iran ökar möjligheterna att föra en

kritisk dialog med regimen angående mänskliga rättigheter. Min

uppfattning är att den skada handels- och biståndsrelationer

innebär för MR-arbetet överstiger de fördelar dessa relationer

kan innebära för en dialog. I enlighet med de argument jag

redovisat ovan under moment 30 bör Sverige hålla handeln med,

och ekonomisk verksamhet i, Iran på lägsta möjliga nivå.

Exempelvis bör inga exportkrediter för export till Iran lämnas.

Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt motion U603

yrkande 7.

Handelsembargot mot Cuba

USA:s ekonomiska blockad mot Cuba strider mot internationell

rätt och hotar andra staters suveränitet. Den 1992 antagna

lagen, Cuban Democracy Act, eller -- som den också benämns --

Torricelli-lagen, hotar andra staters möjlighet att själva välja

om de vill handla med Cuba eller inte. Blockaden innebär

dessutom enorma umbäranden för det kubanska folket.

Sverige röstade i slutet av 1993 glädjande nog för den

FN-resolution som fördömer USA:s handelsembargo. Enligt min

mening är dock detta svenska agerande inte tillräckligt.

Sveriges regering bör i de bilaterala samtalen med USA kräva att

blockaden hävs och Torricelli-lagen avskaffas. Utskottet borde

ha beslutat att riksdagen som sin mening ger regeringen detta

till känna och följaktligen tillstyrkt motion U209 yrkande 1.

Med hänvisning till det anförda anser jag att utskottet under

momenten 11, 30, 36, 37, 39, 42, 44, 48 och 56 borde ha

hemställt:

11. beträffande barnarbete

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U643 yrkandena

1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan

anförts i denna del,

30. beträffande handel och mänskliga rättigheter

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U603 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i

denna del,

36. beträffande mänskliga rättigheter i Kina

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U639 yrkandena

1--3 och med anledning av motionerna motionerna 1993/94:U203

yrkandena 3 och 4, 1993/94:U639 yrkandena 1, berörd del, 2 och 3

som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i

denna del,

37. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U633 yrkande 1

och med anledning av motionerna 1993/94:U633 yrkandena 2--4, 6

och 7, 1993/94:U639 yrkande 1, berörd del, samt 1993/94:U644

yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan

anförts i denna del,

39. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U610

yrkandena 2 och 3, 6--9, 1993/94:U647 yrkande 3, 1993/94:U636

yrkandena 1 och 4, 1993/94:U227 yrkande 1 och med anledning av

motionerna 1993/94:U610 yrkande 1, 1993/94:U636 yrkande 2,

1993/94:U647 yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:U227 yrkandena 4

och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan

anförts i denna del,

42. beträffande kurdernas situation i övrigt

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U606

yrkandena 3 och 4, 1993/94:U637 yrkande 3 och med anledning av

motionerna 1993/94:U603 yrkandena 4--5, 1993/94:U606 yrkande 7

samt 1993/94:U637 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad som ovan anförts i denna del,

44. beträffande situationen i Turkiet

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U609 yrkande 3

och med anledning av motionerna 1993/94:U609 yrkandena 1--2,

1993/94:U634 samt 1993/94:U637 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad som ovan anförts i denna del,

48. beträffande handelssanktioner mot Iran

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U603 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts i

denna del,

56. beträffande handelsembargot mot Cuba

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:U209 yrkande

1 och 1993/94:U620 yrkande 1 och med anledning av motion

1993/94:U620 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad som ovan anförts i denna del.

Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per

den 31 juli 1993

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna2

Utskottet13

I. Inledning13

Europeiska säkerhetskonferensen13

Övervakningssystem14

Humanitära rätten15

Ad hoc-domstol15

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna15

FN:s andra världskonferens om mänskliga rättigheter16

FN:s kommission för kvinnans ställning16

Högkommissarie för de mänskliga rättigheterna16

II. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet17

1. Världskonferensen om mänskliga rättigheter17

2. Barnets rättigheter19

3. Kvinnans rättigheter24

4. Dödsstraff och tortyr30

5. Flyktingar31

6. Rasism och främlingsfientlighet samt etniska konflikter34

7. Handel och arbetsrätt36

8. Övrigt37

III. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda

folk40

1. Kina40

2. Tibet42

3. Burma (Myanmar)45

4. Indonesien46

5. Kashmir50

6. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet

m.fl. stater51

7. Iran59

8. Zigenare61

9. Ukraina64

10. Krimtatarer65

11. Västra Sahara67

12. Sudan70

13. Somalia73

14. Cuba74

15. El Salvador76

16. Guatemala79

17. Taiwan81

Hemställan82

Reservation87

Meningsyttring av suppleant87

Bilaga: Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus

per den 31 juli 199393