Bet. 1993/94:UU3

Utrikesutskottets betänkande

1993/94:UU03

Mänskliga rättigheter

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1993/94

UU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas motioner med förslag om att

regeringen skall verka för att normerna och principerna

beträffande de mänskliga rättigheterna utvecklas och förbättras

samt att existerande regler efterlevs. Några motioner avser det

multilaterala arbetet inom FN eller regionala

samarbetsorganisationer, andra behandlar brott mot de mänskliga

rättigheterna i specifika länder. Andra åter behandlar vissa

speciella brott mot de mänskliga rättigheterna eller skydd för

olika särskilt utsatta grupper av människor.

Betänkandet disponeras enligt följande:

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller

enskilda folk

1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet

m.fl. länder

2. Afghanistan

3. Kashmir

4. Sri Lanka

5. Kambodja

6. Angola

7. Moçambique

8. Nordirland

9. Ryssland

Till betänkandet har också fogats slutdokumentet från

Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 14--25 juni

1993 (bilaga).

Motionerna

1992/93:U217 av Ingela Mårtensson och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och

stamfolk i självstyrande länder.

1992/93:U608 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige internationellt bör verka för

avskaffande av dödsstraffet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om FN:s nya roll,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ungdomars medverkan i FN-samarbetet.

1992/93:U609 av Ingela Mårtensson och Olle Schmidt (fp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om blockaden i irakiska Kurdistan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den kurdiska frågans roll i fredsprocessen

i Mellersta Östern.

1992/93:U610 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att internationellt driva frågan om fri

abort i enlighet med motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att internationellt driva frågan om lika

lön för likvärdigt arbete i enlighet med motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verka för kravet på jämlik

representation på internationella möten och konferenser i

enlighet med motionen.

1992/93:U617 av Charlotte Branting och Ingela Mårtensson (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om svenska insatser för de

mänskliga rättigheterna i Sri Lanka.

1992/93:U620 av Peeter Luksep (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppföljning av minoritetsfolkens situation

i nordvästra Ryssland.

1992/93:U621 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om krav som Sverige i Europarådet och ESK bör

ställa på Turkiet vad gäller amnesti för politiska fångar,

avskaffande av dödsstraffet, tortyr och erkännande av de etniska

minoriteternas rättigheter.

1992/93:U622 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att möjligheten att

hjälpa den kurdiska regionregeringen i irakiska Kurdistan med

ett informationskontor här i Sverige undersöks,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör arbeta för att FN:s blockad mot Irak upphävs

för den kurdiska frizonen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör arbeta för att irakiska Kurdistan blir en

demilitariserad zon under generalsekreterarens mandat.

1992/93:U626 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i ESK bör arbeta för att en

undersökningskommission sänds till Turkiet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i ESK bör arbeta för att ett

rådgivningsprogram för efterlevnaden av mänskliga rättigheter

utarbetas för Turkiet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige aktivt bör arbeta för att en

vapenvila och förhandlingar kommer till stånd mellan de

stridande parterna i Turkiet.

1992/93:U628 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den aktivt verkar

för att fler länder tillträder resolutionerna om mänskliga

rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verka i internationella forum för att

de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skall

stärkas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att intensifiera arbetet för dödsstraffets

avskaffande samt en uppföljningskonferens rörande anslutningen

och efterlevnaden av tortyrkonventionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot att använda barn i

pornografiskt syfte, att Sverige unilateralt beslutar att lägsta

åldersgräns för att ta ut barn i militärtjänst skall vara 18 år

samt att Sverige bör fortsätta att verka internationellt för

samma åldersgräns,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige förklarar sig som fadder för

Barnkonventionens genomförande.

1992/93:U632 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beslut i FN:s säkerhetsråd om åtgärder mot

Unitas utländska samarbetspartner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verka för att FN:s säkerhetsråd skall

besluta om sanktioner mot Unita,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt stöd för en eventuell begäran från

Angolas regering om militärt eller annat bistånd för att

återupprätta fredsprocessen och respekten för utslaget i det

FN-övervakade valet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att planera mer långsiktiga

FN-insatser för att konsolidera freden efter att val hållits,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av FN-resurser i Angola för

demobilisering och integrering av soldaterna, återanpassning av

barnsoldaterna, rehabilitering av handikappade och minröjning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av MR-program och medverkan av

FN:s MR-organ i FN:s fredsbevarande och fredsskapande

operationer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för särskilda

FN-insatser i Moçambique för att förebygga en utveckling

liknande den i Angola.

1992/93:U633 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN och andra sammanhang bör

verka för att i första hand den utlovade folkomröstningen i

Kashmir kan äga rum.

1992/93:U637 av Bertil Persson m.fl. (m, fp, c, kds, v) vari

yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förberedelser för att etablera

diplomatiska relationer med Afghanistan.

1992/93:U639 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att

irakiska Kurdistan undantas från FN-blockaden mot Irak,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om öppnandet av ett kurdiskt

informationskontor i Sverige.

1992/93:U640 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att barn skyddas i krig.

1992/93:U643 av Claus Zaar och Ian Wachtmeister (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om korruption i vissa u-länder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anordnande av en internationell konferens

om korruption,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om korruption i Europa,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om korruption och fri konkurrens.

1992/93:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten att få Thailands medverkan

för att genomdriva FN:s handelssanktioner mot de röda khmererna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förstärkt FN-övervakning av

gränsen Kambodja--Thailand,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att FN-trupperna stannar

i Kambodja till dess en folkvald regering bildats,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Kambodjas representation på

Världkonferensen om de mänskliga rättigheterna.

1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN bör arbeta för att den

kurdiska frågan uppmärksammas både vad gäller mänskliga

rättigheter och folkrätten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt stöd till medling mellan de

stridande parterna i Turkiet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i lämpligt internationellt forum bör verka för att

vapenstillestånd och förhandlingar kommer till stånd mellan den

turkiska staten och det kurdiska folket om framtida fredlig

samexistens,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör verka för att blockaderna mot irakiska

Kurdistan upphör,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör stödja demokratiutvecklingen i irakiska Kurdistan.

1992/93:U650 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds,

nyd, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att vidta åtgärder i syfte att

inga barn diskrimineras i enlighet med artikel 2 i

Barnkonventionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att flickornas situation i världen

integreras och särskilt belyses vid FN:s konferens om mänskliga

rättigheter 1993.

1992/93:U653 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Nordirland.

1992/93:Ju647 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson

(nyd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige med kraft internationellt bör

verka mot sexuell handel med barn och barnprostitution.

1992/93:Ju837 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att

bilda en internationell narkotikabekämpningsbrigad.

1992/93:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska insatser mot kvinnlig omskärelse

internationellt.

1992/93:So430 av Kristina Svensson och Nils T Svensson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett politiskt toppmöte för

global strategi mot aids.

1992/93:So477 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska internationella insatser mot

kvinnlig könsstympning.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den internationella kvinnokonferensen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnorepresentation inom FN-systemets

organ.

Utskottet

Inledning

Utskottet har under en lång följd av år haft anledning att

framföra kritik mot de kränkningar av de mänskliga rättigheterna

som begås runt om i världen, senast i betänkandena 1991/92:UU2

och 1992/93:UU3. Utskottet har i dessa sammanhang också yttrat

sig över det svenska internationella engagemanget för skydd av

dessa rättigheter och kommit med synpunkter och förslag på hur

vi på svensk sida skall bidra till att främja en ökad respekt

för och skydd av de mänskliga rättigheterna.

Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en

integrerad del av den svenska utrikespolitiken. Att främja

respekten för de mänskliga rättigheterna liksom att främja

respekten för internationell rätt över huvud taget är centrala

inslag i utrikespolitiken. Sverige har därför spelat en aktiv

roll i uppbyggnaden av det internationella regelverket för de

mänskliga rättigheterna. Omfattande och systematiska kränkningar

av de mänskliga rättigheterna riskerar på sikt att leda till en

försämrad säkerhetssituation. Bl.a. därför är ett fortsatt

starkt svenskt engagemang för de mänskliga rättigheterna, såväl

i multilaterala fora som i direkta kontakter med olika stater,

angeläget.

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna är FN:s

viktigaste organ för att främja och skydda de mänskliga

rättigheterna. Sverige var senast medlem av kommissionen under

treårsperioden 1989--1991. Medlemskapet gav Sverige en särskild

möjlighet att arbeta för framsteg i dessa frågor. Men även som

observatör i kommissionen, vilket Sverige därefter har varit,

finns möjlighet att aktivt delta och påverka skeendet.

Som observatör i FN:s kommission för kvinnans ställning

(Kvinnokommissionen) kan Sverige också verka pådrivande i frågor

som behandlar kvinnans behov av skydd mot kränkningar och en

ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Tendensen under ett antal år i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna att dels inskränka granskningen av

utpekade stater, dels snarare avskaffa rapportörer för länder

och särskilt allvarliga brott än att tillsätta nya kan i viss

mån sägas ha brutits under de senaste tre åren. Särskilda möten

angående situationen för de mänskliga rättigheterna i det

tidigare Jugoslavien är ett bevis. Under det 49:e mötet med

kommissionen (1 februari--12 mars 1993) tillsattes nya

länderrapportörer för bl.a. Burma (Myanmar), Ekvatorial Guinea,

Sudan och Zaire och en rapportör för de av Israel ockuperade

områdena. Kommissionen har tidigare tillsatt s.k. tematiska

rapportörer som behandlar religiös ofördragsamhet, exploatering

av barn, summariska avrättningar och tortyr. Kommissionen beslöt

vid årets möte att tillsätta två nya tematiska rapportörer som

skall behandla rasism samt åsikts- och yttrandefrihet. En

särskild resolution om sexuellt våld mot kvinnor i det tidigare

Jugoslavien antogs av kommissionen. Resolutionen fördömer bruket

av våldtäkt på kvinnor, vilket utgör en krigsförbrytelse. Vidare

uppmanas kommissionens särskilde rapportör att fortsätta sina

undersökningar rörande våldtäkter på kvinnor och barn i det f.d.

Jugoslavien. En allmän resolution i vilken medlemsstaterna

uppmanas att bättre uppmärksamma kvinnans rättigheter antogs

också av kommissionen. Kränkningar av dessa måste behandlas av

kommissionen och dess rapportörer. Ett beslut om att

kommissionen vid sitt nästa möte år 1994 skall överväga att

tillsätta en tematisk rapportör om våld mot kvinnor antogs med

konsensus. Detta är ytterligare några exempel på att det

internationella samfundets insikt förefaller att växa om

frågornas betydelse. Även med en annan världsordning pågår

alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i

stor omfattning på många håll i världen.

Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är och

förblir en viktig del av arbetet inom den europeiska

säkerhetskonferensen (ESK). Den europeiska

säkerhetskonferensen beslöt när det allmänna uppföljningsmötet i

Helsingfors avslutades sommaren 1992 att inrätta en funktion som

högkommissarie för nationella minoriteter. I samband med ESK:s

tredje ministerrådsmöte som ägde rum i Stockholm i december 1992

utnämndes den förre holländske utrikesministern Max van der

Stoel till högkommissarie. Sverige har ställt en svensk diplomat

till kommissariens förfogande. I huvudsak innebär

högkommissariens mandat att han skall inrikta sig på att tidigt

uppmärksamma tendenser till konflikter som skulle kunna beröra

nationella minoriteter och som skulle kunna leda till

konflikter. Han skall i ESK:s anda främja dialog och samarbete

mellan parterna i en tvist som berör minoriteter. På

uppföljningsmötet i Helsingfors beslöt man också att årliga

implementeringsmöten inom ESK:s s.k. mänskliga dimension skall

hållas. Den 27 september 1993 inleddes i Warszawa det första

implementeringsmötet, vilket pågick till den 15 oktober. På

dagordningen återfanns bl.a. frågor som rör främjandet av

yttrande- och åsiktsfrihet, opartiskt domstolsväsende, fria val

och förhindrandet av förekomsten av tortyr.

FN:s andra världskonferens om mänskliga rättigheter ägde

rum i Wien 14--25 juni 1993. Den första världskonferensen ägde

rum i Teheran år 1968. Enligt ett beslut i FN:s

generalförsamling hösten 1990 sattes sex mål upp för

konferensen. Dessa mål var: genomgång av gjorda framsteg och

hinder för att skydda de mänskliga rättigheterna, analys av

förhållandet mellan en stats utvecklingsnivå och åtnjutandet av

de mänskliga rättigheterna, metoder för att förbättra

genomförandet av gällande regelsystem, genomgång av FN-systemets

övervakningsmekanismer, lämna rekommendationer för att förbättra

effektiviteten hos FN och för att tillförsäkra FN nödvändiga

resurer på området för de mänskliga rättigheterna. Under

förberedelseprocessen har Sverige som allmän utgångspunkt

strävat efter att befästa reglernas universalitet och att

förstärka genomförandet av existerande konventioner. Särskilt

angeläget har varit att motverka och undanröja folkrättsstridiga

reservationer till de internationella konventionerna. Vidare har

Sverige aktivt sökt verka för åtgärder för att tillförsäkra

kvinnan och flickan lika åtnjutande av de mänskliga

rättigheterna. Även inom den humanitära rätten har Sverige

aktivt medverkat till att konferensen klart uttalade att t.ex.

våldtäkt på kvinnor i väpnade konflikter utgör brott mot krigets

lagar.

Konferensens slutdokument "Vienna Declaration and Programme of

Action" innehåller utförliga skrivningar om bl.a. kvinnans

rättigheter, barnets rättigheter och de handikappades

rättigheter. Vidare återfinns rekommendationer som gäller

biståndsinsatser för demokratiutveckling och mänskliga

rättigheter. Vikten av att gällande regler följs och att

folkrättsstridiga förbehåll dras tillbaka omtalas i flera

avsnitt. Konferensen beslöt också att frågan om en

högkommissarie för mänskliga rättigheter skall studeras av FN:s

generalförsamling. Världskonferensens slutdokument bifogas

betänkandet i engelsk språkdräkt.

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

Utskottets överväganden

I yrkande 2 i motion 1992/93:U217 (fp) föreslås att Sverige

aktivt bör verka för att ILO:s konvention nr 169 om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder får större

uppslutning. I motionen konstateras att Norge ratificerat

konventionen och därvid gjort en tolkningsförklaring som i

princip innebär att likhetstecken sätts mellan brukningsrätt och

ägarrätt. Om Norges sätt att tolka konventionen är acceptabel,

anser motionärerna att Sverige bör kunna ratificera

ILO-konventionen.

Frågan om en eventuell svensk ratifikation av ILO-konventionen

(nr 169) diskuterades i samband med riksdagsbehandlingen i

december 1992 av regeringens proposition 1992/93:32 Samerna och

samisk kultur m.m. Bakgrunden till beslutet att inte ratificera

konventionen är att artikel 14, som behandlar frågan om rätten

till land, inte anses förenlig med svenska rättsförhållanden.

Det är främmande för svensk rätt att medge ett kollektivt ägande

till land för en viss befolkningsgrupp. Under utarbetandet av

konventionen föreslog Sverige en skrivning som skulle ha

inbegripit erkännande av "bruksrätt" som ett alternativ. Den

renskötselrätt som svenska samer har hade passat in under en

sådan bestämmelse. Det gick emellertid inte att få gehör för ett

sådant förslag.

Konventionen har hittills ratificerats av Mexico, Bolivia,

Colombia och Norge. Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande

1992/93:KU17 (s. 28) pekat på att det är av särskilt intresse

hur ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen när det

gäller äganderätt och besittningsrätt. Utskottet utgår från att

regeringen överväger frågan mot bakgrund av vad som kommer fram

i samband med ILO-experternas granskning av Norges rapport om

tillämpningen av ILO:s konvention nr 169. Så länge Sverige inte

har ratificerat ILO-konventionen kan Sverige inte verka för en

bredare anslutning till den.

Därmed får motion 1992/93:U217 (fp) yrkande 2 anses besvarat.

I motion 1992/93:U608 (fp) framhålls i yrkande 9 att Sverige

måste fortsätta att aktivt verka för en bred uppslutning kring

de internationella konventioner som finns mot dödsstraffet.

Det är enligt motionärerna en ömsesidig angelägenhet att de

baltiska staterna knyts till det nordiska och europeiska

samarbetet på området för de mänskliga rättigheterna. Det

fortsatta samarbetet skulle gynnas av att dessa länder sluter

sig till det nordiska synsättet på människorättsfrågor och

därmed avskaffar dödsstraffet.

Motion 1992/93:U628 (s) yrkande 3 framhåller vikten av att

arbetet för att avskaffa dödsstraffet intensifieras. På svenskt

initiativ bör förutsättningarna för en bindande konvention mot

dödsstraffet aktualiseras. I samma yrkande föreslås en

uppföljningskonferens rörande anslutningen och efterlevnaden

av FN:s tortyrkonvention.

Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra

följande.

Frågan om att avskaffa dödsstraffet togs upp för första gången

i FN av Sverige för mer än trettio år sedan. Sveriges engagemang

för att förmå fler länder att avskaffa dödsstraffet är väl känt.

Ämnet har som utskottet tidigare konstaterat, senast i

betänkandena 1991/92:UU2 och 1992/93:UU3, visat sig vara högst

kontroversiellt eftersom en majoritet av medlemsstaterna har

kvar denna strafform.

Den mest konkreta åtgärd som dödsstraffsmotståndarna i FN

hittills kunnat vidta har varit framläggandet år 1989 av det

frivilliga, andra tilläggsprotokollet till den internationella

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)

om dödsstraffets avskaffande både i freds- och i krigstid.

Protokollet trädde i kraft i juli 1991 och är därmed ett

bindande avtal för de stater som ratificerat det. Sedan

antagandet har Sverige sökt verka för att höja protokollets

status och göra det mer allmänt accepterat. Vidare understryks i

de bilaterala kontakterna med stater som fortfarande tillämpar

dödsstraffet den vikt Sverige fäster vid denna fråga. Sverige

driver aktivt samma linje i ESK, som är ett lämpligt forum när

det gäller vårt närområde. Utskottet utgår från att regeringen

fortsätter sina ansträngningar i dessa avseenden så att

protokollet vinner bredare anslutning.

Utskottet konstaterar att tortyrkonventionens status

regelbundet diskuteras i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. Sverige tar aktiv del i detta arbete. Den

arbetsgrupp som kommissionen tillsatte 1992 för att utarbeta ett

tilläggsprotokoll till tortyrkonventionen är ett viktigt

initiativ för att stärka konventionen. Syftet är att tillskapa

ett system för besök av en expertkommitté på platser där

personer hålls frihetsberövade. Arbetsgruppen hade sitt första

möte hösten 1992 och ett uppföljningsmöte kommer att äga rum,

enligt vad utskottet inhämtat, hösten 1993. Utskottet ser detta

som ett värdefullt bidrag i syfte att stärka konventionens

status och utgår från att Sverige aktivt deltar i dessa

förhandlingar så att ett tilläggsprotokoll snarast kan läggas

fram i FN:s generalförsamling. Utskottet anser att detta arbete

och den verksamhet som kommissionen bedriver genom den särskilde

rapportören för förekomsten av tortyr i världen är de åtgärder

som synes mest ändamålsenliga för bekämpandet av bruket av

tortyr.

Därmed får motion 1992/93:U608 (fp) yrkande 9 och motion

1992/93:U628 (s) yrkande 3 anses besvarade.

Enligt motion 1992/93:U608 (fp) yrkande 10 bör Sverige i FN

aktivt delta i diskussionen om dess framtida roll. För att nå

målet om ett starkare FN med ett ökat globalt förtroende och

faktisk effektivitet krävs en förändring av FN:s interna

organisation. Vidare anförs i motionen, yrkande 11, att det mot

bakgrund av FN:s nya roll är angeläget att på hemmaplan öka

intresset för vad som sker i FN, och då särskilt bland ungdomar.

I detta syfte bör regeringen verka för att ungdomar får delta i

FN-arbetet och utse ungdomsdelegater till

generalförsamlingsmötena.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan ett par år tillbaka

genom olika initiativ medverkar i aktioner för förändringar i

FN-systemet så att världssamfundet kan möta de nya utmaningarna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör sträva

efter att delta i den fortlöpande diskussionen med syftet att

uppnå konkreta resultat i FN:s förändringsarbete. Nordiska

FN-projektets slutrapport bildar ett centralt underlag för detta

förändringsarbete. Utskottet noterar regeringens ansträngningar

att genomföra förändringar och reformer i syfte att uppnå ett

effektivt fungerande FN.

Utskottet konstaterar att Sverige fortsätter att vara

pådrivande i reformarbetet inom FN. Detta markerades bl.a. genom

utrikesminister af Ugglas anförande den 28 september 1993 i

generalförsamlingens allmänna debatt.

Utskottet konstaterar att företrädare för icke-statliga

organisationer inbjuds ad hoc att delta i den svenska

delegationen till generalförsamlingsmöten när särskilda skäl

föreligger. Således har tidigare, på denna basis,

ungdomsrepresentanter deltagit 1984 och 1985 i samband med det

av FN utropade internationella ungdomsåret. Utskottet vill

erinra om att riksdagsledamöter ingår i den svenska delegationen

till generalförsamlingen.

Ungdomsrepresentanter, liksom övriga

folkrörelserepresentanter, kommer även i fortsättningen, enligt

vad utskottet har inhämtat, att beredas tillfälle att ingå ad

hoc i den svenska delegationen till generalförsamlingen när

särskilda skäl föreligger. Frågan kan enligt utskottets

uppfattning komma att aktualiseras i samband med FN:s

50-årsjubileum eftersom många organisationer på olika sätt

engagerar sig i FN:s verksamhet inför detta evenemang.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motion 1992/93:U608

(fp) yrkandena 10 och 11 som besvarade.

I motion 1992/93:U610 (fp) (yrkande 1) anförs att Sverige i

olika internationella fora, t.ex. i ESK och FN, driver dels

frågan om kvinnans rätt till abort, dels frågan om rätten

till lika lön för likvärdigt arbete (yrkande 2). I yrkande 3

framhålls vikten av att kvinnor finns representerade på

samma villkor och i samma utsträckning som männen i beslutande

internationella församlingar för att därmed kvinnans rättigheter

skall förstås och få genomslag. Sverige bör föregå med gott

exempel och i sina nationella delegationer ha en jämn

könsfördelning.

I motion 1992/93:A811 (s) anförs i yrkande 4 att Sverige

aktivt bör bidra i planeringsarbetet inför den internationella

kvinnokonferensen 1995. Motionärerna pekar på vikten av att

svenska organisationer, framför allt kvinnoorganisationer,

tidigt involveras i förberedelsearbetet och att nödvändiga

resurser ställs till förfogande. I yrkande 6 omtalas vikten av

att kvinnorepresentationen inom FN-systemets alla organ

ökar.

Utskottet noterar att ESK-konferensen om den mänskliga

dimensionen i Moskva hösten 1991 bl.a. behandlade frågan om

jämställdhet mellan kvinnor och män och då särskilt kvinnans

rätt till abort och principen om full ekonomisk jämställdhet.

Utskottet konstaterar att slutdokumentet inte explicit uttryckte

en rätt för kvinnan till abort och inte heller kvinnans rätt

till lika lön för likvärdigt arbete.

FN:s kvinnodiskrimineringskonvention fastslår i artikel 12 att

konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att

avskaffa diskriminering av kvinnor när det gäller hälsovård för

att med jämställdhet mellan män och kvinnor som grund,

säkerställa tillgång till hälso- och sjukvård, inkl. sådan som

avser familjeplanering. Även i artikel 16 slås det fast att

kvinnor och män skall ha lika rätt att fritt och under ansvar

bestämma om antalet barn och tidsrymden mellan havandeskapen.

Abortfrågan diskuteras i den förberedande processen inför FN:s

konferens om befolkning och utveckling 1994. Sverige har i

förberedelsearbetet framhållit vikten av att konferensen bl.a.

tar upp frågor som rör behovet av att stärka kvinnans ställning.

Utskottet anser att människor måste ha tillgång till en

kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa, inkl.

familjeplanering och rätt till säker och legal abort. Det är

också viktigt att informera om skadeverkningar av osäkra och

illegala abortmetoder. Vidare är det angeläget att tillgodose

behovet av preventivmedel. Utskottet förutsätter att Sverige är

pådrivande i detta arbete.

Vad beträffar frågan om lika lön för likvärdigt arbete,

noterar utskottet att FN:s kvinnodiskrimineringskonvention

garanterar kvinnan en sådan rätt i artikel 11:1 d, i vilken

stadgas att konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga

åtgärder för att säkerställa rätten till lika lön, inkl.

förmåner, och till lika behandling vad beträffar arbete av lika

värde liksom till lika betalning i fråga om arbetsvärdering.

Kvinnodiskrimineringskommittén, som har till uppgift att granska

de ratificerande staternas rapporter har, vad utskottet erfarit,

ägnat mycket intresse åt denna artikels tillämpning.

FN:s kvinnokommission har under en rad år antagit resolutioner

i vilka medlemsstaterna uppmanas vidta åtgärder för att

tillförsäkra kvinnans internationellt avtalade rätt i ovannämnda

avseenden. Enligt vad utskottet inhämtat har Sverige aktivt

medverkat härtill. Utskottet vill poängtera vikten av att

Sverige på lämpligt sätt i internationella fora fortsätter att

vara pådrivande i syfte att stärka principen om lika lön för

kvinnor för likvärdigt arbete och rätten att bestämma över

barnafödandet. Utskottet anser det angeläget att Sverige i

samband med ESK:s implementeringsmöte i Warszawa på lämpligt

sätt uppmärksammar frågan.

Utskottet konstaterar att det inom ramen för den svenska

jämställdhetspolitiken bedrivs ett arbete för att öka andelen

kvinnor i beslutande församlingar. Det är naturligt att detta

arbete även avspeglar sig i Sveriges agerande internationellt.

Utskottet vill erinra om att Sverige sedan länge såväl i FN som

i FN:s kvinnokommission bl.a. arbetar för att

jämställdhetsarbetet skall vara en integrerad del av FN-organens

programverksamhet i stort. Sverige driver även mycket hårt

frågan om kvinnors representation i FN-sekretariatet. Sverige

har särskilt ställt krav på att ytterligare ansträngningar görs

för att öka andelen kvinnor på högre tjänster. Sverige är varje

år medförslagsställare på en resolution i generalförsamlingen

angående förbättrandet av kvinnans ställning inom FN. Speciellt

framhålls att andelen kvinnor från utvecklingsländerna måste

öka. I resolutionen ombeds medlemsstaterna att nominera fler

kvinnliga kandidater och att uppmuntra kvinnor att söka lediga

tjänster inom FN. Utskottet utgår från att Sverige fortsätter

sin pådrivande roll i dessa sammanhang.

Utskottet utgår även från att regeringen fortsätter verka för

en jämn könsfördelningen i alla internationella organ.

Könsfördelningen i de svenska delegationerna till

internationella möten är i allt väsentligt en funktion av ett

aktivt och väl fungerande jämställdhetsarbete på hemmaplan.

Utskottet anser det angeläget att regeringen ökar takten i

jämställdhetssyfte vad beträffar Utrikesdepartementet, som ännu

inte nått de uppställda målen.

Vad beträffar 1995 års världskvinnokonferens poängterade

utskottet senast i betänkande 1992/93:UU3 (s. 16) vikten av

publicitet och resurser inför konferensen såväl nationellt som

internationellt. Utskottet noterar att regeringen inför de

svenska förberedelserna har tillsatt en kommitté för

förberedelserna inför konferensen. I kommittédirektiven sägs att

chefen för Socialdepartementet skall vara ordförande och att det

är lämpligt att kommittén bl.a. består av ledamöterna i

jämställdhetsrådet. För att närmare bereda inriktning och

organisation av det svenska deltagandet anges det i direktiven

att en interdepartemental beredningsgrupp bör tillkallas.

Utskottet anser att det är angeläget att representanter från

frivilligorganisationer finns representerade.

Enligt beslut av generalförsamlingen förbereds

världskvinnokonferensen av FN:s kvinnokommission och inte genom

s.k. förberedande kommittéer, vilket brukar vara det normala för

FN:s konferenser. Därför är det extra angeläget, anser

utskottet, att kvinnoenheten i FN-sekretariatet erhåller

erforderliga resurser.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet motion

1992/93:U610 (fp) yrkandena 1--3 och motion 1992/93:A811 (s)

yrkandena 4 och 6 som besvarade.

I motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 1 och 2 betonas vikten av

att regeringen aktivt verkar för att fler länder ansluter sig

till de internationella konventionerna på området för de

mänskliga rättigheterna och att regeringen bör verka för att

de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna stärks.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det svenska

engagemanget på detta område måste inriktas på att förmå fler

stater att dels ansluta sig, dels respektera de normer och

principer som finns. I FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna är Sverige traditionellt huvudförslagsställare

till en resolution om de internationella konventionernas status,

vari kommissionen starkt vädjar till de stater som inte anslutit

sig till konventionerna om de medborgerliga och politiska resp.

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna att göra så.

Vidare understryks bl.a. vikten av konventionsstaternas

striktaste efterlevnad av skyldigheterna enligt konventionerna.

Utskottet anser att Sverige i internationella sammanhang av

princip bör ställa sig negativt till krav på hänsyn till

nationella och regionala ekonomiska, kulturella, religiösa eller

andra särdrag vid uppfyllandet av åtaganden och förpliktelser

enligt konventionerna på området för de mänskliga rättigheterna.

De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och de

medborgerliga och politiska rättigheterna har lika betydelse.

Rättigheterna är odelbara. Fattigdom och låg utvecklingsnivå kan

inte ursäkta kränkningar av de medborgerliga och politiska

rättigheterna.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vikten av att

Sverige fortsätter att aktivt protestera mot de

folkrättsstridiga förbehåll som tillträdande stater anför i

samband med en ratifikation. Utskottet förutsätter att Sverige

internationellt verkar för att de ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheterna stärks och integreras med de

medborgerliga och politiska rättigheterna.

Därmed får motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 1 och 2 anses

besvarade.

I motion 1992/93:U628 (s) yrkande 7 föreslås att med hjälp av

barnkonventionen verka för att förbud införs mot att använda

barn i pornografiskt syfte. Vidare föreslås i samma yrkande

att regeringen ensidigt förklarar att lägsta åldersgräns för

militärtjänst skall vara 18 år samt att Sverige

internationellt bör fortsätta att verka för samma åldersgräns. I

samma motion, yrkande 8, anförs att Sverige bör förklara sig

villigt att verka som fadder för barnkonventionens

genomförande. Motionärerna pekar på den kritik som FN:s

barnkommitté framfört i samband med granskningen av den första

svenska rapporten om åtgärder i Sverige i enlighet med

konventionen. I motionen sägs att kritiken avser avsaknaden i

svensk lag av en åldersgräns för utnyttjande av barn i

pornografiskt syfte och att svensk lag tillåter att

sjuttonåringar kallas in till militärtjänst.

I flerpartimotionen 1992/93:U650 (s, m, fp, c, kds, nyd, v)

yrkande 1 anförs behovet av att vidta åtgärder i syfte att inga

barn diskrimineras i strid med barnkonventionens artikel 2,

vilken stadgar att alla rättigheterna i konventionen skall gälla

varje barn utan åtskillnad av något slag. I yrkande 2, samma

motion, framhålls speciellt flickornas situation i världen.

Enligt motionärerna bör deras situation särskilt belysas vid

FN:s konferens om mänskliga rättigheter 1993.

I motion 1992/93:Ju647 (nyd) yrkande 5 anförs att Sverige

bl.a. i samband med FN:s världskonferens om mänskliga

rättigheter med kraft bör verka mot sexuell handel med barn

och barnprostitution.

I motion 1992/93:U640 (fp) anförs i det andra yrkandet att

flera åtgärder måste vidtas för att ge barn i väpnade

konflikter ett bättre skydd.

Utskottet har i flera betänkanden om de mänskliga

rättigheterna behandlat frågan om barnets rättigheter. Senast i

betänkande 1992/93:UU3 konstaterade utskottet att

barnkonventionens snabba ikraftträdande och breda anslutning

saknar motstycke i jämförelse med andra internationella

konventioner på området för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet konstaterar emellertid att ett stort antal stater i

samband med anslutning till eller ratifikation av

barnkonventionen avgivit folkrättsstridiga reservationer.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina

ansträngningar att globalt verka för att reservationer som

strider mot konventionens ändamål och syfte dras tillbaka och

att konventionen i övrigt respekteras och genomförs.

Vad beträffar förslaget i motion 1992/93:U628 (s) att Sverige

skall verka som fadder för barnkonventionens genomförande

konstaterar utskottet att Sverige i praktiken redan i viss mån

har antagit denna roll. De initiativ som tagits inom FN efter

barnkonventionens tillkomst vad gäller förverkligandet av de

rättigheter som återfinns i konventionen har huvudsakligen

emanerat från Sverige. Sverige har varje år varit

huvudförslagsställare till resolutionen om genomförandet av

barnkonventionen såväl i FN:s generalförsamling som i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna. I dessa resolutioner,

vilka vunnit bred uppslutning, betonas vikten av strikt

efterlevnad av konventionen. På svenskt initiativ innehåller

också resolutionerna numera en paragraf i vilken medlemsstaterna

uppmanas ompröva de reservationer som är folkrättsstridiga.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringen på

olika sätt har sökt stödja den kommitté som övervakar de

ratificerande staternas efterlevnad av konventionen. Sverige har

bl.a. genom initiativ i kommissionen och generalförsamlingen

medverkat till att kommittén fått utökad mötestid.

Utskottet har erfarit att barnkommittén i samband med

granskningen av den svenska rapporten uttalade sig positivt om

Sveriges engagemang både i Sverige och i resten av världen för

värnandet om barnets rättigheter.

Den nuvarande värnpliktslagen är utformad så att en svensk

yngling kan inkallas till militärtjänst fr.o.m. det kalenderår

han fyller arton år. I teorin kan detta ske redan vid en ålder

av sjutton år och en kalendermånad. Sverige kritiserades för

detta i barnkommittén. Enligt vad utskottet inhämtat har en

översyn av den svenska lagstiftningen på detta område inletts.

Inriktningen är att en ny lagstiftning skall kunna träda i kraft

den 1 juli 1995 med innebörd att värnpliktsskyldigheten skall

omfatta svenska män från början av det kalenderår när den

totalförsvarspliktige fyller nitton år.

Utskottet har erfarit att barnkommittén vid sitt tredje möte

diskuterade ett förslag till utkast till tilläggsprotokoll om en

artonårsgräns. Utskottet har vidare förstått att utkastet

informellt diskuteras i FN. Utskottet utgår från att regeringen

aktivt stöder tanken på ett sådant tilläggsprotokoll till

barnkonventionen. Mot denna bakgrund bedömer utskottet att ett

tilläggsprotokoll om åldersgränsen satt till arton år torde vara

ett mer verksamt instrument än en ensidig förklaring.

Frågan om att införa en åldersgräns i den svenska bestämmelsen

om barnpornografi har varit föremål för behandling i riksdagen,

bl.a. i betänkande 1989/90:SoU28, och i samband med behandlingen

av ratificeringen av barnkonventionen. En anledning till att

bestämmelsen i brottsbalken 16:10 a inte har en åldersgräns är

svårigheten för åklagarna att förebringa bevisning om det

avbildade barnets ålder. Utskottet har erfarit att frågan om en

uttrycklig åldersgräns är under övervägande. Justitieministerns

övervägande kommer inom kort att redovisas i en

departementspromemoria.

I motion 1992/93:So217 (fp) yrkande 2 anförs att Sverige

internationellt bör verka för att bryta sedvänjan av kvinnlig

omskärelse, som skördar många kvinnors liv och förstör deras

hälsa under resten av livet. Även motion 1992/93:So477 (fp)

yrkande 2 tar upp frågan om kvinnlig omskärelse och anför att

Sverige med kraft internationellt måste verka för att bryta

denna sedvänja.

Utskottet delar motionärernas syn att kvinnlig omskärelse är

en mycket allvarlig kränkning av kvinnans och flickans mänskliga

rättigheter.

Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i

artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns

hälsa. Sverige tolkar artikeln så att detta inbegriper kvinnlig

omskärelse. I kvinnodiskrimineringskonventionens artikel 16

garanteras kvinnan lika rätt som mannen att få tillgång till

upplysning och utbildning vad gäller barnafödande. Ett problem

som redan omnämnts är det stora antalet förbehåll ratificerande

stater lämnat till såväl barnkonventionen som

kvinnodiskrimineringskonventionen med hänvisning till nationell

lag och traditionella sedvänjor. I ett utkast till

FN-deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor stadgas i

artikel 4 att regeringarna inte får åberopa sådana sedvänjor.

Utskottet konstaterar att frågan om kvinnlig omskärelse också är

föremål för studium i underkommissionen till FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna.

Förekomsten av kvinnlig omskärelse är utbredd. Enligt en

utredning av FN:s expertgrupp för traditionella beteendemönster

förekommer omskärelse av kvinnor och flickor i vissa asiatiska

stater samt minst i 29 afrikanska stater. Unicef har beräknat

att ca 90 miljoner kvinnor och flickor drabbas härav. FN:s

kommission för de mänskiga rättigheterna har slagit fast att

omskärelse utgör ett övergrepp mot kvinnans värdighet. WHO har

fördömt kvinnlig omskärelse såsom utgörande en allvarlig

hälsorisk.

Utskottet har i flera betänkanden om mänskliga rättigheter

kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig omskärelse. Utskottet vill

återigen poängtera vikten av att regeringen fortsätter att på

lämpligt sätt i dialogen med mottagarländerna av svenskt

bistånd, men också inom FN-systemet, kraftfullt verka för att

bruket av kvinnlig omskärelse avskaffas.

Utskottet anförde senast i betänkande 1992/93:UU3 att behovet

av ytterligare normgivning till skydd för barn överskuggas av

nödvändigheten att tillse att redan existerande internationella

överenskommelser uppfylls så att barn framför allt inte

utnyttjas sexuellt, vare sig i form av prostitution eller handel

med barn. Utskottet konstaterar att Sverige under en rad år i

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, men även i FN:s

generalförsamling, aktivt medverkat till beslut om att tillsätta

en särskild rapportör med speciell uppgift att granska frågor

rörande handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.

Utskottet delar motionärernas syn (yrkande 2 i motion

1992/93:U640) (fp) beträffande den avskyvärda situation som barn

kan försättas i under väpnade konflikter och på behovet av att

genom internationellt samarbete motverka barns lidande. Under

FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter uppmärksammades

frågan särskilt. Bl.a. beslöts att FN:s generalsekreterare skall

företa en studie om förbättrat skydd för barn i samband med

väpnade konflikter. Utskottet förutsätter att regeringen följer

frågan noga och aktivt deltar i detta arbete. Det är enligt

utskottets uppfattning särskilt angeläget att uppmärksamma

flickans situation i världen.

Med det ovan anförda får motion 1992/93:U628 (s) yrkandena 7

och 8, motion 1992/93:U650 (s, m, fp, c, kds, nyd, v) yrkandena

1 och 2, motion 1992/93:So217 (fp) yrkande 2, motion

1992/93:So477 (fp) yrkande 2, motion 1992/93:Ju647 (nyd) yrkande

5 och motion 1992/93:U640 (fp) yrkande 2 betraktas som

besvarade.

Motion 1992/93:U643 (nyd) yrkandena 1--4 anför att

korruptionen världen över är en dold verksamhet som

sätter den fria konkurrensen ur spel. Motionärerna pekar på hur

Sverige i sitt u-landsbistånd har drabbats av korruption och

uppenbart medelsmissbruk. I en del u-länder kan korruption vara

en del av ett gammalt kulturmönster. Även i EG-perspektivet är

förekomsten av korruption ett oroande problem. I motionen

(yrkande 2) anförs behov av att anordna en internationell

FN-konferens om korruption.

Utskottet delar motionärernas oro över förekomsten av

korruption världen över och instämmer i vikten av att frågan på

lämpligt sätt belyses. Mot bakgrund av att FN under ett par år

framåt är engagerat i anordnandet av flera stora resurskrävande

konferenser såsom 1994 års konferens om befolkning och

utveckling, 1995 års världskvinnokonferens, socialt toppmöte och

FN:s femtioårsjubileum år 1995, bedömer utskottet utsikterna

till att internationellt få gehör för en särskild FN-konferens

om korruption som små. Enligt vad utskottet erfarit har frågan

om korruption varit föremål för diskussion i FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna, men diskussionen har inte lett till

något konkret resultat. Detta har främst berott på att frågan är

kontroversiell såväl i utvecklingsländer som i industriländer.

Utskottet anser det emellertid önskvärt att regeringen inom de

ramar som finns verkar för att problemet uppmärksammas och blir

föremål för gemensamma åtgärder inom det internationella

samfundet.

Utskotter anser därmed att motion 1992/93:U643 (nyd) yrkandena

1--4 är besvarade.

I motion 1992/93:Ju837 (nyd) yrkande 11 anförs att Sverige bör

ta initiativ till att bilda en internationell

narkotikabekämpningsbrigad.

Utskottet konstaterar att Maastrichtfördraget på tyskt förslag

innehåller en förklaring om polissamarbete. Härutöver har

Tyskland föreslagit att en europeisk polisstyrka (Europol) borde

inrättas. Mellan EG-länderna har man enats om att överväga att

upprätta en europeisk narkotikaenhet tänkt att fungera som en

central för utbyte av information. Den övergripande frågan att

bilda en internationell narkotikabekämpningsbrigad är

komplicerad från såväl allmänrättslig- som suveränitetssynpunkt.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om det arbete som utförs i

FN för narkotikabekämpning. Sverige är den näst störste

bidragsgivaren till FN:s program för kontroll av

beroendeframkallande medel (UNDCP, United Nations Drug Control

Programme), vilket bildades bl.a. på svenskt initiativ år 1990.

Inom ramen för detta program, där de tre internationella

konventionerna på narkotikaområdet utgör en viktig bas, bedrivs

verksamhet inom såväl preventions- och vårdområdet som inom

kontrollområdet. Program har utarbetats i både

narkotikaproducerande- och transitländer i första hand i Asien,

Latinamerika och Afrika. Programmen är tvärsektoriella och

innehåller integrerade landsbygdsprojekt där medlemsstaterna

får hjälp att få andra utkomstmöjligheter än produktion av opium

och koka. Utskottet anser det lämpligt att Sverige fortsätter

att aktivt medverka inom ramen för detta program men också i

FN:s narkotikakontrollkommission, i vilken Sverige är medlem

perioden 1990--1994.

Med det ovan anförda anses motion 1992/93:Ju837 yrkande 11

(nyd) besvarat.

I motion 1992/93:So430 (s) anförs att ett av de största hoten

mot tredje världen i dag är de aidsepidemier som sprider sig

från kontinent till kontinent. Motionärerna framhåller att aids

är mycket mer än en hälsofråga. Den globala strategin mot aids

måste ges en politisk förankring. Sverige bör därför i FN driva

frågan om ett politiskt toppmöte för global strategi mot

aids.

Utskottet instämmer i motionärernas syn på att förekomsten av

aids inte enbart är ett hälsoproblem utan också har en ekonomisk

och social dimension i många länder på de afrikanska,

amerikanska och asiatiska kontinenterna. WHO:s aidsprogram har

under de senaste sex--sju åren spelat en central roll i det

globala arbetet med att bekämpa spridning av hiv/aids.

Programmet är WHO:s största och finansieras genom extrabudgetära

medel till vilket USA och Sverige är de största bidragsgivarna.

Vid sidan av det globala aidsprogrammet har WHO inom denna ram

stött ett antal länder i utarbetandet av nationella

handlingsplaner mot aids. Från flera håll har krav rests på

samordning mellan FN-organen och ett större kunskapsutnyttjande

hos både WHO och andra FN-organ. Förutom en aktiv svensk

hållning i WHO driver Sverige frågan om aids i FN:s

utvecklingsorgan såsom UNDP, Unicef och UNFPA. Världsbanken

finansierar sedan några år tillbaka stora aidsprogramm i bl.a.

Uganda och Thailand. Enligt vad utskottet inhämtat har en

särskild arbetsgrupp inrättats inom ramen för WHO:s globala

aidsprogram. Arbetsgruppens arbete står under svenskt

ordförandeskap och har till uppgift att analysera dagens

aidsinsatser med betoning på samordning. Under årets möte med

världshälsoförsamlingen beslöts även att en studie över

möjligheterna att samordna FN-programmen på aidsområdet skall

utföras.

Arbetet med denna studie har just påbörjats. Resultatet av

detta arbete kommer, vad utskottet har erfarit, att lämnas om

cirka ett år. Tanken på ett globalt toppmöte har väckts i

samband med diskussionerna om en förändrad administrativ

organisation inom ramen för WHO:s aidsprogram. Utskottet utgår

därför från att regeringen aktivt följer pågående diskussioner

och arbete och på lämpligt sätt överväger frågan om ett globalt

toppmöte.

Därmed anser utskottet att motion 1992/93:So430 (s) är

besvarad.

II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller

enskilda folk

1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak, Turkiet m.fl.

länder

I motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 1 anförs att Sverige

i FN bör verka för att den kurdiska frågan uppmärksammas både

vad gäller mänskliga rättigheter och folkrätten. Även i motion

U609 (fp) begärs att Sverige bör driva frågan om kurdernas

mänskliga rättigheter internationellt, t.ex. i den europeiska

säkerhets- och samarbetskonferensen, ESK, och i FN. I motionens

yrkande 4 föreslås att den kurdiska frågan bör tas upp på

dagordningen för den pågående internationella fredskonferensen

om Mellanöstern.

I flera motioner beskrivs kurdernas situation i norra Irak som

svår. Behovet av mat, medicin och olja är stort. I motion U609

(fp) yrkande 2, U622 (v) yrkande 2, U639 (s) yrkande 2 samt U646

(c, m, fp, kds, v) yrkande 8 begärs att Sverige i FN skall verka

för att den av FN instiftade blockaden mot Irak upphävs för den

kurdiska frizonen. I motion U622 (v) yrkande 3 föreslås att

Sverige i FN bör verka för att irakiska Kurdistan blir en

demilitariserad zon under generalsekreterarens mandat.

I motion U646 (c, m, fp, kds, v) hävdas att den kurdiska de

facto-administrationen har agerat mycket effektivt med hänsyn

till de mycket begränsade resurser denna förfogar över. I

motionens yrkande 9 begärs att Sverige skall stödja

demokratiutvecklingen i de kurdiska delarna av Irak.

I två motioner framhävs betydelsen av att kurderna ges

möjlighet att informera omvärlden om situationen och

utvecklingen i irakiska Kurdistan. I U622 (v) yrkande 1 och i

U639 (s) yrkande 3 föreslås därför att möjligheterna utreds för

öppnande av ett kurdiskt informationskontor i Sverige.

Även i Turkiet är kurdernas situation besvärlig, anförs det i

motion U646 (c, m, fp, kds, v). Enligt motionärerna har

mänskliga rättighetsorganisationen i Turkiet erbjudit de

stridande parterna i Turkiet att fungera som medlare i

konflikten. I yrkande 3 föreslås att Sverige skall stödja detta

medlingserbjudande och även självt erbjuda medlartjänster,

antingen som enskilt land eller t.ex. tillsammans med övriga

nordiska länder.

I motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 4 begärs att Sverige

i lämpligt internationellt forum bör verka för att

vapenstillestånd och förhandlingar kommer till stånd mellan den

turkiska staten och det kurdiska folket om framtida fredlig

samexistens. Samma begäran framförs i motion U626 (v) yrkande 4.

Denna motion tar som utgångspunkt MR-situationen generellt i

Turkiet. Det är oacceptabelt, framhåller motionärerna, att

Turkiet inte följer de mänskliga rättighetskonventioner som

landet ratificerat. I yrkandena 1 och 2 begärs att Sverige skall

verka för att en undersökningskommission i ESK:s regi sänds till

Turkiet och att ett rådgivningsprogram för efterlevnaden av

mänskliga rättigheter utarbetas för Turkiet. I motion U621 (v),

som tar som utgångspunkt assyriernas/syrianernas situation i

Turkiet, föreslås -- i yrkande 2 -- att Sverige i Europarådet

och ESK bör ställa krav på Turkiet vad gäller amnesti för

politiska fångar, avskaffande av dödsstraffet, tortyr och

erkännande av de etniska minoriteternas rättigheter.

Bakgrund

Utskottet har tidigare utförligt behandlat kurdernas och

assyriernas utsatta situation i bl.a. Irak och Turkiet (bet.

1992/93:UU3). Som framgår av betänkandet och nu föreliggande

motioner är dessa minoritetsfrågor mångfasetterade och

synnerligen komplexa.

Kurderna, som uppgår till omkring 20 miljoner människor,

befolkar ett sammanhängande landområde i Mellanöstern som

omfattar sydöstra Turkiet, nordligaste Syrien, norra och

nordöstra Irak, nordvästra Iran och några angränsande områden i

Kaukasus.

Den kurdiska befolkningen i norra Irak, som under lång tid

varit utsatt för svåra umbäranden till följd av repressalier

från centralmaktens sida, erhåller särskilt internationellt

skydd via FN:s säkerhetsråds resolution 688. Befolkningen förses

med leveranser av mat och mediciner från FN, EG, bilaterala

givare och en mängd enskilda organisationer. FN agerar för

närvarande inom ramen för ett humanitärt biståndsprogram som

gäller för perioden den 1 april 1993 till den 21 mars 1994.

Säkerhetssituationen och försörjningsläget förblir trots dessa

insatser prekär för kurderna i Irak.

Turkiet har vid upprepade tillfällen och med betydande styrkor

attackerat vad som påstås vara den kurdiska organisationen PKK:s

baser i sydöstra Turkiet och i norra Irak. De ca 8 miljoner

kurderna i Turkiet har under lång tid utsatts för en hårdhänt

assimileringspolitik. De hävdar, liksom kurderna i Irak, sin

självklara rätt till egen kultur och ett språk samt till

kurdiskt, politiskt medinflytande. Läget för de mänskliga

rättigheterna generellt i Turkiet är nära förknippat med frågan

om kurdernas och andra minoriteters ställning.

Också i Syrien brister respekten för kurdernas mänskliga

rättigheter. Ca 8 % av landets invånare är kurder. Sedan

1980-talet anses kurderna ha något större möjligheter än

tidigare att utöva sin kultur och fritt tala sitt spåk. Kurdiska

är dock fortfarande förbjudet som undervisningsspråk i Syrien.

Den allmänna respekten för mänskliga rättigheter är synnerligen

låg i Syrien.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har sedan

1982 varit föremål för behandling i FN:s MR-kommission. Den

otillfredsställande MR-situationen i landet har bl.a. avspeglats

i behandlingen av landets minoriteter, inkl. kurderna. Dessa har

uppfattats som ett hot mot regimen och har i olika omgångar

utsatts för repression.

Assyrierna/syrianerna har, liksom kurderna, från turkiska

regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt

assimileringspolitik. De har under det senaste årtiondet minskat

betydligt i antal till följd av en omfattande utvandring främst

till Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra Turkiet

uppgå till omkring 2 500, av totalt runt 80 000 kristna i hela

landet. I strider som förekommit i sydöstra Turkiet utsätts

syrianerna, liksom den övriga civilbefolkningen, för ett dubbelt

tryck såväl från den turkiska militären som från PKK. Deras

utsatta ställning utnyttjas också av de grupper i området som

med hot och våld försöker driva ut syrianerna och ta över deras

egendomar.

Utskottets överväganden

Kriget i Persiska viken innebar att ökad uppmärksamhet

riktades mot kurdernas i många länder svåra situation. Under

senare år har, bl.a. till följd av svenska initiativ, olika

aspekter av kurdernas situation kommit att behandlas i

FN-sammanhang. Främst gäller detta MR-kommissionens tillsättande

av en särskild rapportör för Irak, antagandet av en resolution i

vilken Irak uppmanas att upphöra med brott mot de mänskliga

rättigheterna samt antagandet av tidigare nämnda resolution 688

av FN:s säkerhetsråd, i vilken Iraks förtryck av sin egen

civilbefolkning, inkl. kurderna, fördöms som ett hot mot fred

och säkerhet i området. Utskottet utgår från att Sverige kommer

fortsätta att i lämpliga internationella fora verka för att alla

medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna. Som

utskottet tidigare har konstaterat är det ytterst det stöd och

engagemang som kan uppbådas från FN:s medlemsländer som alltid

är av avgörande betydelse för organisationens engagemang och

möjligheter att agera.

Med det anförda får motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 1

anses besvarat.

I motion U609 (fp) yrkande 4 föreslås att den kurdiska frågan

bör tas upp på dagordningen för den internationella

fredskonferensen om Mellanöstern. Madridförhandlingarnas

multilaterala samtal har tills vidare delats upp i fem olika

ämnesinriktade arbetsgrupper som behandlar frågor av regional

betydelse, bl.a. flyktingfrågor, miljöfrågor och vattenresurser.

Överläggningarna i dessa arbetsgrupper kan förhoppningsvis på

sikt producera resultat som också kan komma kurder och andra

utsatta befolkningsgrupper i Mellanöstern till godo. Sverige

deltar i samtliga arbetsgrupper. Utskottets uppfattning är dock

att det inte vore konstruktivt att söka ändra mandatet för

Madridförhandlingarna så att även kurdfrågan kan inrymmas direkt

i denna process.

Därmed får motion U609 (fp) yrkande 4 anses besvarat.

Skyddszonen norr om den 36:e breddgraden i vilken Irak inte

tillåts flyga ingår som en del i FN:s medel att upprättahålla

resolution 688. Resolutionen syftar till att skydda områdets

civilbefolkning, företrädesvis kurder, och till att säkra

tillträde för katastrofhjälp till denna befolkningsgrupp. Detta

är möjligt genom att principen om icke-inblandning i staters

interna angelägenheter i detta fall får stå tillbaka för vad som

anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet. Ett

syfte med den norra skyddszonen är bl.a. att söka demilitarisera

denna.

Den ekonomiska situationen i de norra delarna av Irak förblir

mycket svår. Detta beror delvis på en allmänt prekär situation

för hela Irak efter kriget i Persiska viken, delvis på en

medveten politik från Bagdad att begränsa handeln med de norra

delarna av landet och delvis också på sanktionerna mot Irak.

Byar och åkerjordar har förstörts. Läget har ytterligare

förvärrats av att PKK-gerillan med våld tidvis hindrat eller

försvårat gränshandeln.

FN-sanktionerna mot Irak har förlängts kontinuerligt.

Sanktionerna omfattar inte medicin och livsmedel. Utskottet

konstaterar att Sverige upprepade gånger har framhållit sitt

helhjärtade stöd för säkerhetsrådets resolutioner.

Som påpekas i flera motioner önskar kurderna att sanktionerna

skall hävas för de områden de bebor. Enligt vad utskottet

erfarit finns det för närvarande inga förutsättningar

internationellt att få igenom ett sådant beslut, bl.a. därför

att det skulle kunna uppfattas som ett slags erkännande av en

separat kurdisk statsbildning.

Området och befolkningen är fortfarande i akut behov av

humanitär hjälp utifrån. Befolkningen i norra Irak behöver även

hjälp med att återuppbygga sina byar och sitt jordbruk. Sverige

bidrar till detta och avsatte för budgetåret 1992/93 18 miljoner

kronor för hjälp till befolkningen i norra Irak. Huvuddelen av

dessa medel, 15 miljoner, går till det gemensamma

hjälpprogrammet som handhas av FN:s avdelning för humanitära

frågor. Dessutom ger Sverige ekonomiska bidrag till olika

frivilliga hjälporganisationer i deras arbete för att förbättra

kurdernas situation. Utskottets förhoppning är självfallet att

det svenska och internationella stödet till befolkningen i den

norra skyddszonen också skall utgöra ett stöd för utvecklingen

av demokrati i denna del av landet liksom -- på sikt -- i Irak

som helhet.

Med det anförda får motion U609 (fp) yrkande 2, motion U622

(v) yrkandena 2 och 3, motion U639 (s) yrkande 2 samt motion

U646 (c, m, fp, kds, v) yrkandena 8 och 9 anses besvarade.

Frågan om stöd för att upprätta ett kurdiskt

informationskontor i Sverige har enligt vad utskottet erfarit

mist något av sin aktualitet så till vida att en representant

för flera kurdiska organisationer redan sedan en tid är verksam

i Sverige. Den generella frågan om möjligheten att på olika sätt

stödja kurdernas demokratisträvanden bör enligt utskottets

uppfattning betraktas mot bakgrund av behovet av internationellt

stöd för det lokala självstyre som tagit form i irakiska

Kurdistan sedan val hållits i maj 1992.

Den svenska inställningen till frågan om lokalt självstyre

betingas av de folkrättsliga principer som Sverige åberopar.

Utskottet konstaterar att gränserna för sådant självstyre sätts

av principen om varje stats territoriella integritet. Som

framgått ovan har FN:s säkerhetsråd, via resolution 688, dock

begränsat denna princip i fallet i Irak då situationen i landet

ansetts utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Behovet att stödja de krafter i Irak som strävar efter demokrati

är otvivelaktigt stort. Frågan om stöd till kurderna bör därför

enligt utskottets uppfattning studeras i ljuset av möjligheten

att stödja dessa krafter genom de insatser som i dag görs i

norra Irak och i beaktande av de folkrättsliga principer Sverige

ansluter sig till.

Därmed får motion U622 (v) yrkande 1 samt motion U639 (s)

yrkande 3 anses besvarade.

Situationen för kurderna, assyrierna/syrianerna och andra

civila i sydöstra Turkiet försvåras av den kampanj som den

turkiska militären bedriver mot den separatistiska PKK-gerillan.

Under det senaste året har dessa strider trappats upp, vilket

fått negativa konsekvenser för MR-situationen i stort. Även den

islamiskt fundamentalistiska organisationen Hizbollah har legat

bakom flera attacker och mord, bl.a. på journalister.

Syrianernas situation förvärras ytterligare av det tryck man

utsätts för av jordlösa grupper i regionen, till stor del

kurder. Detta tryck förefaller ha ökat i intensitet i takt med

att den största delen av syrianerna i Turkiet har lämnat landet

eller flytt eller utvandrat till Europa.

Turkiet är medlem i ESK och Europarådet, organisationer som

bl.a. har som uppgift att skydda och främja de mänskliga

rättigheterna. Som ledande stat i ESK och som medlem i

Europarådet bör Sverige ställa krav på den turkiska regeringen

att efterleva dessa organisationers bestämmelser. Turkiet har

gjort långtgående åtaganden angående respekten för de mänskliga

rättigheterna. Utskottet noterar emellertid att detta, enligt

Amnesty International och andra MR-organisationer, inte reellt

förbättrat läget avseende de mänskliga rättigheterna i Turkiet.

Sverige verkar i ESK och Europarådet, liksom i FN, för att

alla medlemsstater skall respektera de mänskliga rättigheterna.

Den svenska inställningen är att alla individer har en självklar

rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur och religion.

Det åligger varje stat att garantera dessa rättigheter.

Av svar på frågor i riksdagen, som statsråden af Ugglas och

Svensson vid ett flertal tillfällen givit på senare tid, framgår

att regeringen noga följer utvecklingen av MR-frågorna i

Turkiet. Ämnet är också en återkommande punkt på dagordningen

vid våra bilaterala kontakter. Sverige stödjer också det

praktiska arbetet för att stärka respekten för mänskliga

rättigheter i Turkiet. Exempelvis bistår vi den turkiska

stiftelsen för mänskliga rättigheters tre centra för

rehabilitering av tortyroffer med finansiellt stöd om totalt 4,8

miljoner kronor. Som framgått ovan finns det flera stridande

grupper i sydöstra Turkiet. Enligt vad utskottet inhämtat är

någon svensk medlingsinsats inte aktuell, och har heller inte

begärts. Enligt utskottet kan det finnas anledning att belysa

förutsättningarna för ett eventuellt svenskt medlingsengagemang

ytterligare i den händelse en förfrågan härom skulle komma att

riktas till Sverige.

Turkiet har erkänt den individuella klagorätten till den

europeiska domstolen i Strasbourg, men man har reserverat sig på

viktiga punkter gällande de tio provinser i sydöstra Turkiet där

undantagstillstånd råder. Enligt utskottets uppfattning utgör

Europadomstolens individuella klagorätt den kanske mest

effektiva av alla existerande mekanismer för att skapa ett tryck

på ett enskilt medlemsland för att förbättra respekten för de

mänskliga rättigheterna. Ett annat effektivt medel är de

regelbundna besök som Europarådets antitortyrkommitté gör för

att granska Turkiets efterlevnad av den europeiska

tortyrkonventionen.

Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis i

lämpliga former aktivt verkar för att förbättra MR-situationen i

Turkiet.

Med det anförda får motion U646 (c, m, fp, kds, v) yrkandena 3

och 4, motion U626 (v) yrkandena 1, 2 och 4 samt motion U621 (v)

yrkande 2 anses besvarade.

2. Afghanistan

I motion U637 (m, fp, c, kds, v) sägs att Sverige, som under

lång tid har stött afghanernas kamp för frihet och oberoende,

har en moralisk skyldighet att på olika sätt hjälpa afghanerna i

deras ansträngningar att bygga upp ett fredligt och demokratiskt

land. Det vore en olycklig utveckling, anför motionärerna, om

Afghanistans enda kontakter med yttervärlden de närmaste åren

vore med de mest fundamentalistiska islamiska regimerna. I

motionens yrkande 1 föreslås därför att Sverige borde vidta

förberedelser för att när läget i Kabul stabiliseras kunna

etablera diplomatiska relationer med Afghanistan.

Bakgrund

Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Efter ett

långvarigt krig mot afghanska gerillagrupper och omfattande

internationella protester drogs de sovjetiska trupperna tillbaka

1989. President Najibullah, som tidigare stötts av

Sovjetunionen, behöll dock makten trots upprepade försök från

den samlade oppositionen att avsätta honom. I maj 1991

presenterade FN:s generalsekreterare en fempunktsplan som grund

för en politisk lösning av konflikten i Afghanistan. Denna plan

underströk bl.a. behovet av en övergångsperiod med vapenvila och

en intern afghansk dialog samt upphörande av vapenleveranser

till parterna. Förenta staterna och dåvarande Sovjetunionen slöt

även avtal under våren 1991 om upphörande av vapenleveranser

till Afghanistan.

Under 1991 hårdnade striderna ytterligare och i slutet av

april 1992 avsattes Najibullah. Kort därefter intog gerillan

Kabul och ett interimsråd bestående av representanter för

gerillagrupperna samt delar av den avgångna regeringen

tillsattes. Detta interimsråd ombildades sedermera till en

övergångsregering. Ett traditionellt sammankallat råd av olika

afghanska grupperingar valde den 30 december 1992 Burhanuddin

Rabbani till Afghanistans president för en tvåårsperiod.

Det politiska läget i Afghanistan bedöms alltjämt som osäkert.

Ett stort antal människor har dödats det senaste året under

strider mellan olika fraktioner i bl.a. huvudstaden Kabul. I

mitten av september 1993 anföll styrkor lojala mot Afghanistans

fundamentalistiske premiärminister Gulbuddin Hekmatyar åter

huvudstaden. Hekmatyar och hans rörelse Hizb-i-Islami är bittra

fiender till president Rabbani, vars rörelse Jamiat-i-Islami

kontrollerar Kabul militärt. I de våldsamma striderna uppges ett

stort antal civila ha dödats.

Vid årets generaldebatt i FN deklarerade Afghanistans

utrikesminister att man avsåg att hålla val nästa år och vädjade

till FN om hjälp med bl.a. valövervakning.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sveriges förbindelser med

Afghanistan har varit vilande alltsedan den sovjetiska

invasionen 1979. Samma förhållande gäller för flertalet

europeiska länder som tillämpar samma erkännandeprincip som

Sverige. Enligt vad utskottet inhämtat finns det på grund av det

osäkra politiska läget i Afghanistan skäl att avvakta den

närmaste tidens utveckling ytterligare innan frågan om en

reaktivering av de diplomatiska relationerna kan bli aktuell.

Därmed betraktar utskottet motion U637 (m, fp, c, kds, v)

yrkande 1 som besvarat.

3. Kashmir

I motion U633 (kds) anförs att Kashmirs befolkning sedan 1948

väntat på att få bestämma sitt öde genom en folkomröstning. I

motionens yrkande 3 föreslås att Sverige i FN och andra

sammanhang bör verka för att den utlovade folkomröstningen i

Kashmir kan äga rum.

Bakgrund

Kashmir har alltsedan Indien och Pakistan blev självständiga

stater 1947 utgjort en svår konflikthärd, som bl.a. lett till

två krig mellan de båda grannländerna.

Säkerhetsrådet föreslog vid sin behandling av Kashmirfrågan

redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle avgöras

genom en folkomröstning. Enligt pakistansk åsikt är Indien också

förpliktat att medverka till en sådan. Men Indien anser att

anslutningen är giltig även utan en folkomröstning. Med

hänvisning till Simlaavtalet 1972 hävdar man att

Kashmirproblemet måste lösas bilateralt mellan Indien och

Pakistan. Alla ansträngningar att få båda parter att acceptera

att frågan prövas rättsligt, t.ex. genom inhämtande av

rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag, har

hittills varit fruktlösa. Frågan har inte behandlats i FN på

senare år.

En FN-observatörsstyrka kallad Unmogip etablerades för att

övervaka genomförandet av vapenstilleståndet från den 1 januari

1949. Den har för närvarande 38 medlemmar. Det förtjänar att

påpekas att FN:s resolutioner från 1948 och 1949 just gäller en

folkomröstning i frågan om området skall tillhöra Pakistan eller

Indien. Någon annan form av lösning -- exempelvis

självbestämmande -- förutses inte i resolutionerna.

Bakgrunden till oron i Kashmir utgörs inte bara av de

religiösa utan också av de ekonomiska, sociala och politiska

förhållandena. Långsam ekonomisk utveckling, fattigdom och

arbetslöshet är faktorer som anses ha bidragit till den grogrund

för missnöje som finns i Kashmir. Oroligheterna har bemötts med

maktmedel av framför allt den indiska armén, som i Kashmir

utgörs av personal från andra delar av Indien.

Under 1993 förvärrades läget i Kashmir ytterligare. I oktober

intog separatistisk gerilla regionens viktigaste helgedom,

Hazratbalmoskén i huvudstaden Srinagar. Med hänvisning bl.a.

till att Pakistan skulle ha understött gerillans aktioner

belägrade den indiska armén moskén. I omfattande demonstrationer

trotsade stadens befolkning utegångsförbudet för att protestera

mot arméns åtgärd. Tiotals kashmirier, bl.a. flera lokala

politiker, skadades i sammanstötningar med indiska

säkerhetsstyrkor.

Den upptrappade konflikten i Kashmir har även försämrat

förhållandet mellan Indien och Pakistan och lett till bl.a.

utvisningar av diplomater och ömsesidiga anklagelser om

spioneri.

Utskottets överväganden

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kashmir liksom de

återkommande sammanstötningarna mellan indiska och pakistanska

gränsstyrkor inger oro. Utskottet noterar att också regeringen

vid ett flertal tillfällen till den indiska regeringen har

framfört Sveriges oro över situationen i Kashmir. Senast skedde

detta i samband med det svenska statsbesöket i Indien i oktober

1993. Det har i det sammanhanget bl.a. betonats att alla stater

måste respektera de grundläggande, internationellt godtagna

normerna om mänskliga rättigheter. Som framgick vid bl.a. årets

världkonferens i Wien om de mänskliga rättigheterna avvisar

emellertid Indiens regering tanken på en gemensam, global

måttstock för mänskliga rättigheter och hävdar att dessa måste

bedömas i ett i synnerhet för utvecklingsländer specifikt

historiskt, kulturellt och religiöst perspektiv. Frågan om

respekt för de mänskliga rättigheterna har länge varit ett

trätoämne i relationerna mellan Indien och Pakistan.

Den svenska inställningen till frågan om Kashmirs slutgiltiga

tillhörighet sammanfaller med den som kommit till uttryck i

säkerhetsrådets resolutioner, nämligen att områdets tillhörighet

bör avgöras genom en folkomröstning. Det är angeläget att en

bestående lösning kommer till stånd på den potentiellt mycket

farliga konflikt som Kashmir utgör. Utskottet noterar i detta

sammanhang med tillfredsställelse den indisk-pakistanska dialog

som inletts på kabinettsekreterarnivå och vilken, bl.a. tack

vare diplomatiska ansträngningar från främst amerikansk och rysk

sida, resulterat i flera avtal om militära förtroende- och

säkerhetsskapande åtgärder. Utskottet förutsätter att regeringen

noga bevakar läget i Kashmir och i lämpliga fora och i

bilaterala kontakter fortsätter att ge till känna den svenska

uppfattningen om MR-situationen och konflikten.

Därmed får motion U633 (kds) yrkande 3 anses besvarat.

4. Sri Lanka

I motion U617 (fp) anförs att Sri Lanka länge varit ett

programland för svenskt bistånd och att Sverige därför bör anse

sig ha ett särskilt ansvar för att övervaka MR-situationen och

för att se till att offer för våld och terror och deras anhöriga

får möjlighet till upprättelse. Motionärerna begär att Sverige

aktualiserar en rad MR-främjande insatser i Sri Lanka. Som

exempel härpå föreslås att de mänskliga rättigheterna varje år

tas upp i biståndsdiskussionerna mellan Sverige och Sri Lanka;

att Sverige i olika internationella sammanhang för fram

MR-situationen i Sri Lanka; att Sverige aktivt söker stödja

olika initiativ till en politisk och fredlig lösning av krisen i

Sri Lanka samt att Sverige utser en delegation av

parlamentariker och folkrörelserepresentanter att studera

MR-situationen i landet.

Bakgrund

Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Sri Lanka

påverkas framför allt av stridigheter mellan den tamilska

gerillan LTTE (Liberation Tigers of Tamil Eelam) och

regeringsstyrkor i norr och öster, efterdyningar av konflikten i

söder mot upprorsrörelsen JVP (Janatha Vimukthi Peremuna), den

ekonomiska och sociala utvecklingen samt statsmakternas

inställning till MR-frågor.

Konflikten i landets norra och östra delar har medfört att ca

1 miljon människor tvingats lämna sina hem. Båda parter i

konflikten har gjort sig skyldiga till omfattande MR-kränkningar

och inte minst civilbefolkningen är hårt drabbad. I söder har

regeringen återtagit kontrollen över situationen, men ännu inte

på allvar tagit itu med orsakerna till upproret. Ledamöter från

Europaparlamentet uppskattade hösten 1990 att 60 000 människor

hade dödats i regeringsstyrkornas uppgörelse med JVP under åren

1987--1990. Med en veckas mellanrum i månadsskiftet april/maj

1993 dödades oppositionsledaren Lalith Athulatmudali och Sri

Lankas president Ranasinghe Premadasa.

Den sociala situationen förblir prekär för många av Sri Lankas

invånare. Stora ungdomskullar lämnar årligen skolan och många

hamnar i vad som synes vara permanent arbetslöshet. Den

gynnsamma ekonomiska utvecklingen under 1990-talet har inte

förändrat levnadsvillkoren för de fattiga och småinkomsttagarna.

De utbildade och resurstarka fortsätter att söka sig nya

hemländer.

Situationen i Sri Lanka togs upp till behandling som ett nytt

ärende vid FN:s MR-kommissions 48:e möte 1992. Vid det 49:e

mötet i februari--mars 1993 uppmärksammades i en s.k.

bekräftelse från kommissionens ordförande bl.a. regeringens

program för åtgärder på MR-området. Programmet inkluderar

åtgärder som syftar till att klargöra var som hänt försvunna

personer, åtal av sådana som gjort sig skyldiga till

försvinnanden och andra MR-kränkningar samt en övergripande

granskning av Sri Lankas krislagstiftning.

Utskottets överväganden

Utskottet delar den oro över MR-situationen i Sri Lanka som

kommer till uttryck i motion U617 (fp). Det nya ledarskiktet i

landet har tagit flera lovvärda initiativ att komma till rätta

med en del av problemen. Det förefaller dock ännu för tidigt att

säga om det finns tillräcklig politisk styrka och ambition att

vända den negativa spiral som accentuerades under Premadasas

presidentperiod.

Flera av de förslag till åtgärder som nämns i motion U617 (fp)

vidtas, enligt vad utskottet inhämtat, redan kontinuerligt av

regeringen. Sverige har upprepade gånger, såväl bilateralt som i

olika multilaterala fora, uttryckt oro över situationen i Sri

Lanka. Utskottet noterar bl.a. biståndsminister Svenssons

uttalande den 1 oktober 1993 i vilket framhävs att

motsättningarna i Sri Lanka måste lösas med fredliga medel. I

uttalandet framhålls att det svenska intresset av en fredlig

utveckling i Sri Lanka är stort, inte minst mot bakgrund av att

landet länge varit mottagare av svenskt bistånd. Utskottet utgår

från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att verka för

att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i Sri

Lanka.

Därmed får motion U617 (fp) anses besvarad.

5. Kambodja

I motion U645 (v) yrkande 1 begärs att riksdagen som sin

mening skall ge regeringen till känna nödvändigheten av att få

Thailands medverkan för att genomdriva FN:s handelssanktioner

mot de röda khmererna. I yrkande 2 anförs att behov föreligger

av förstärkt FN-övervakning av gränsen Kambodja--Thailand. I

yrkande 4 föreslås att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna vad i motionen anförs om nödvändigheten av

att FN-trupper stannar i Kambodja till dess att en folkvald

regering bildas. I yrkande 5 anförs det som angeläget att valet

i Kambodja kommer till stånd före Världskonferensen om de

mänskliga rättigheterna.

Bakgrund

Undertecknandet i Paris i oktober 1991 av ett fredsavtal

mellan Kambodjas rivaliserande fraktioner och 18 nationer gav

förhoppningar om ett definitivt slut på Kambodjas långa

inbördeskrig. FN:s Kambodjaoperation, UNTAC, kunde inledas i

mars 1992 med utplaceringen av totalt 22 000 soldater och civila

med uppgiften att övervaka processen mot fria val. De

fredsbevarande trupperna inledde avväpningen av de olika

fraktionerna. De röda khmererna vägrade dock att lämna ifrån sig

sina vapen. Efter flera månader av sporadiska anfall började de

röda khmererna att ta FN-soldater som gisslan i kortare

perioder. Under de fem första månaderna 1993 dödades 10

FN-soldater och minst 40 sårades.

I januari 1993 meddelade de röda khmererna att de avsåg

bojkotta valet. Sammanstötningarna mellan styrkor från

huvudstaden Phnom Penh och de röda khmererna blev hårdare och

fler. Trots hot om ökat våld kunde valet emellertid genomföras

som planerat den 23--27 maj. Segrare i valet blev det

rojalistiska partiet, Funcinpec, som leds av prins Norodom

Ranariddh. Politiskt har situationen i Kambodja stabiliserats

betydligt efter valet genom bildandet av en övergångsregering

under gemensam ledning av Norodom Ranariddh och den tidigare

premiärministern Hun Sen.

UNTAC:s uppdrag i Kambodja har formellt upphört i samband med

att den valda kambodjanska konstituerande församlingen godkänt

en ny författning och en ny regering tillträtt. Den 15 september

förvandlade det nyvalda parlamentet åter Kambodja till ett

kungarike. Prins Sihanouk, som avsade sig kungatiteln 1955,

återvände den 24 september till Kambodja, undertecknade den nya

författningen och lät därefter åter kröna sig till kung.

UNTAC:s återtåg kommer att ta tid och de sista FN-soldaterna

blir kvar till mitten av november. FN:s närvaro i andra former

förutses dock bestå, t.ex. på MR-området och för att bidra till

ett sammanhållet stöd till landets ekonomiska rehabilitering.

Stridshandlingar förekommer alltjämt, bl.a. till följd av en

regeringsoffensiv mot de röda khmererna. Även våld i form av

banditism är vanligt förekommande.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sveriges politik i Kambodjafrågan

syftar till att på olika sätt ge stöd åt ansträngningarna att

skapa fred och demokrati i landet. Sverige har vid flera

tillfällen fördömt de röda khmererna för deras brutalitet och

massaker av etniska vietnameser i landet. Det kambodjanska

folkets rätt till fria och rättvisa val har under många år

erhållit svenskt stöd. Utskottet noterar att utrikesminister af

Ugglas i svar på en fråga i riksdagen den 18 maj i år anfört att

Sveriges inställning till de röda khmererna är att de inte skall

tillåtas att omintetgöra utvecklingen mot försoning, fred och

demokrati i Kambodja.

Sveriges stöd till den kambodjanska fredsprocessen har främst

skett genom finansiering och personal till UNTAC samt genom ett

omfattande bistånd, såväl multilateralt som bilateralt. Totalt

uppgick det svenska biståndet under budgetåret 1992/93 till

drygt 100 miljoner kronor. Sverige bidrog till genomförandet av

valet i maj i år med ett tjugotal valobservatörer och dessutom

med fyra jurister som valexperter.

Kambodja är en gammal konflikthärd med motsättningar som går

långt tillbaka och är mycket svåra att lösa. Mot denna bakgrund

är det särskilt glädjande att valet i Kambodja kunde genomföras

utan den stora blodspillan som många fruktade. Valdeltagandet

var imponerande högt och uppslutningen kring den FN-övervakade

valprocessen var stor. Enligt FN förekom inga oegentligheter i

själva valförfarandet.

Utskottet vill understryka det angelägna i att den

demokratiska process som nu inletts tack vare FN:s insatser kan

fortsätta. Utskottet vill också framhålla nödvändigheten av att

även Thailand förmås att aktivt delta i fredsprocessen.

Utskottet noterar i detta sammanhang att FN:s generalsekreterare

i en rapport om Kambodja betonat behovet av fortsatt FN-närvaro

i landet. Den behövs såväl för att bidra till stabilitet som för

att visa att FN och det internationella samfundet inte anser att

man gjort sitt då valet är avklarat. Enligt generalsekreteraren

krävs det en tydlig markering av det internationella samfundet

att man önskar bidra till en fredlig politisk och ekonomisk

utveckling i Kambodja även i fortsättningen. Utskottet noterar i

detta sammanhang att den svenska FN-delegationen i New York har

fortlöpande ingående kontakter med FN:s sekretariat och

kontinuerligt framför Sveriges synpunkter på Kambodja och

utvecklingen där.

Med det ovan anförda får motion U645 (v) yrkandena 1, 2, 4 och

5 anses besvarade.

6. Angola

I motion U632 (v) anförs att läget i Angola snabbt har

förvärrats. I yrkande 1 föreslås att FN:s säkerhetsråd vidtar

lämpliga politiska och andra åtgärder mot kända eller misstänkta

samarbetspartners till Unita. I yrkande 2 anförs att FN:s

säkerhetsråd bör införa bindande och allomfattande sanktioner

mot Unita. Enligt yrkande 3 i motion U632 (v) bör Sverige

markera stöd för en eventuell begäran från Angolas regering om

militärt eller annat bistånd för att upprätta fredsprocessen och

respekten för utslaget i det FN-övervakade valet. I yrkande 4

begärs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till

känna behovet av mer långsiktigt planerade FN-insatser som

syftar till att konsolidera freden efter att val hållits.

I samma motions (U632, v) yrkande 5 framhålls behovet av ökade

FN-resurser i Angola för demobilisering och integrering av

soldater, återanpassning av barnsoldater, rehabilitering av

handikappade samt minröjning. Kritik har riktats mot att FN:s

fredsbevarande och fredsskapande operationer saknar program för

att utveckla respekten för de mänskliga rättigheterna.

Motionärerna anför att kritiken äger sin giltighet i Angola. I

yrkande 6 föreslås därför att FN:s MR-organ ges möjlighet att på

ett tidigt stadium medverka i FN:s fredsbevarande och

fredsskapande operationer.

Bakgrund

Genom aktiv medling av Portugal samt Förenta staterna och

Sovjetunionen enades parterna i Angola, regeringspartiet MPLA

och gerillan Unita, om ett fredsavtal och eldupphör den 31 maj

1991. Fredsavtalet mellan MPLA och Unita innehöll bl.a.

bestämmelser om demobilisering, övervakning av avtalet,

sammanslagning av militärstyrkor och demokratisering, inkl.

hållandet av allmänna val. Fredsprocessen övervakades av en

FN-styrka, Unavem, med bl.a. svenskt deltagande.

I september 1992 höll Angola sitt första fria parlaments- och

presidentval, i vilket 18 partier deltog. Efter förlust i valen

grep Unita till vapen igen. FN och andra internationella

aktörers ansträngningar att få parterna att acceptera en ny

överenskommelse om eldupphör samt att få i gång en

förhandlingsprocess har hittills inte krönts med bestående

framgång. Den nya amerikanska administrationen erkände Angola i

maj 1993 efter att ha avvaktat med åtgärden i syfte att förmå

parterna att återvända till förhandlingsbordet. Även om något

formellt vapenembargo inte iakttagits visavi Angola har de tre

sponsorerna av det ursprungliga fredsavtalet, dvs. Förenta

staterna, Portugal samt Sovjetunionens efterträdare Ryssland,

informellt överenskommit att tillåta regeringen i Luanda att

åter importera vapen utifrån för att trygga sin

självförsvarsförmåga. Mandatet för FN:s Angolaoperation, Unavem,

har successivt förlängts och löper nu till den 31 december 1993.

I operationen deltar Sverige med för närvarande tre militära

observatörer.

Striderna mellan Unita och regeringsstyrkor har under 1993

varit bland de häftigaste i det numera 17 år långa

inbördeskriget. Det senaste årets förnyade krig beräknas ha

krävt mellan 50 000 och 100 000 nya civila dödsoffer.

Hundratusentals människor har tvingats på flykt, och FN har

varnat för en svältkatastrof i samma storleksordning som den i

Somalia. Situationen i den av Unita belägrade provinshuvudstaden

Kuito har varit särskilt svår. Enligt FN dör omkring 1 000

människor om dagen i Angola, en stor del av dem i Kuito.

Granatregn, svält och sjukdomar som relateras till kriget är

främsta dödsorsakerna. Angolas infrastruktur har sargats värre

än någonsin tidigare under konflikten. På landsbygden finns ca

10 miljoner minor utspridda och orsakar stort mänskligt lidande.

Den 16 september 1993 beslöt FN:s säkerhetsråd att införa

sanktioner mot Unita avseende olja och vapen. Sanktionerna

trädde i kraft tio dagar senare efter att Unita inte hörsammat

FN:s uppmaning att iaktta eldupphör och accepterat att delta i

förnyade fredssamtal. I FN-beslutet förutskickas även en

skärpning av sanktionerna i ett senare skede om så behövs.

Fr.o.m. den 7 oktober införde Sverige, i enlighet med FN:s

beslut, vissa ekonomiska sanktioner riktade mot Unita.

Sanktionerna innebär att krigsmateriel och petroleum och

petroleumprodukter endast får införas på angolanskt territorium

på platser som den angolanska regeringen angivit till FN:s

generalsekreterare. Syftet med sanktionerna är att förhindra att

Unita förses med vapen och olja.

Unita tillkännagav i en kommuniké den 6 oktober att man nu

avser godta förra årets valresultat och att man erkänner

giltigheten i fredsavtalet från 1991. Unita har dock även

tidigare gjort politiska utspel som kontrasterat mot rörelsens

militära agerande. Angolas regering meddelade den 7 oktober att

den var redo att återuppta förhandlingarna med Unita under FN:s

ledning. Regeringen vidhåller att en förutsättning för

förhandlingar dock är att Unita måste frånträda allt territorium

som erövrats sedan valet.

Utskottets överväganden

Sverige har under många år med bistånd bidragit både till

Angolas utveckling och till fredsprocessen. Den angolanska

utvecklingen efter valen är mycket bekymmersam. Det återupptagna

inbördeskriget har lett till mänskliga tragedier och till

omfattande ödeläggelse av landet. Unita och dess ledare Jonas

Savimbi bär ett tungt ansvar för det mänskliga lidandet och den

materiella förstörelsen. Deras vägran att följa tidigare

uppmaningar av säkerhetsrådet att upphöra med sin krigsföring

och respektera såväl fredsavtalet från 1991 som utgången av

valen i september 1992 har tvingat fram säkerhetsrådets beslut

om sanktioner.

Den lärdom som enligt utskottets uppfattning kan dras efter

FN-insatsen i Angola är att allmänna val inte bör hållas innan

avväpning/demobilisering skett. Det är utskottets förhoppning

att denna lärdom skall medverka till ett annat tillvägagångssätt

i genomförandet av fredsplanen för Moçambique.

Sverige stöder en politisk lösning av konflikten i Angola

baserad på fredsavtalet från 1991. Utskottet noterar att denna

inställning bl.a. kommit till uttryck i gemensamma nordiska

uttalanden. Sverige har också i likhet med övriga nordiska

länder vädjat till parterna i Angola att inställa

fientligheterna och ge omedelbart tillträde för humanitära

insatser.

Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former

fortsätter att agera för att bidra till en fredlig lösning av

konflikten. Sverige bör enligt utskottet ha beredskap för att

skyndsamt kunna göra ytterligare humanitära insatser för att

lindra det mänskliga lidandet i Angola.

Med det anförda betraktar utskottet motion U632 (v) yrkandena

1--6 som besvarade.

7. Moçambique

I motion U632 (v) anförs att en utveckling liknande den i

Angola kan befaras i Moçambique. I yrkande 7 föreslås därför att

Sverige bör verka för särskilda FN-insatser i Moçambique i syfte

att förebygga en sådan utveckling.

Bakgrund

Kriget i Moçambique, som pågått sedan slutet av 1970-talet,

har haft en förödande inverkan på landet och beräknas ha krävt

minst 1 miljon döda. Ca 5 miljoner människor, dvs. en tredjedel

av landets befolkning, har tvingats på flykt.

De stridande parterna, regeringen i Maputo och gerillarörelsen

Renamo (MNR), undertecknade i oktober 1992, efter långvarig och

intensiv italiensk medling, ett omfattande fredsfördrag.

Genomförandet av avtalet skall övervakas av partssammansatta

kommissioner och med närvaro av FN.

Via Unomoz (United Nations Operations in Mozambique) har FN

givits en betydelsefull roll i fredspocessen. FN har bl.a.

ansvar för demobiliseringen av de båda sidornas soldater samt

för repatrieringen och reintegreringen av de moçambikiska

flyktingarna i grannländerna. Sverige bidrar med personal till

Unomoz som fullt utbyggd beräknas omfatta ca 7 000 man.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att freden består i Moçambique. Det är

angeläget att fredsprocessen fortsätter och att demobiliseringen

av parternas väpnade styrkor genomförs som planerat.

Utskottet noterar att FN:s säkerhetsråd den 13 september antog

en resolution i vilken understryks "det oacceptabla i att försök

görs att knyta villkor till fredsprocessen, särskilt vad avser

uppsamlingen och demobiliseringen av styrkor, eller i avsikt att

vinna tid för ytterligare eftergifter". Säkerhetsrådet uppmanar

Renamo att "auktorisera omedelbar uppsamling av styrkor" följt

av omgående demobilisering. I resolutionen sägs vidare att

säkerhetsrådet "ånyo bekräftar vikten av att val kan hållas ej

senare än oktober 1994".

Utskottet noterar med tillfredsställelse att Sverige, i likhet

med bl.a. EG och övriga nordiska länder, har utlovat ett

omfattande fortsatt stöd till fredsprocessen och till

Moçambiques återbyggnad och långsiktiga utveckling.

Därmed får motion U632 (v) yrkande 7 anses besvarat.

8. Nordirland

I motion U653 (fp) anförs att ESK och FN bör engagera sig för

att finna en politisk lösning på konflikten på Nordirland.

Enligt motionären kan det internationella samfundet på olika

sätt utöva press på parterna att finna en lösning. Utomstående

parter sägs också ibland kunna fungera som medlare. Denna

uppfattning bör riksdagen, enligt motionens yrkande 2, som sin

mening ge regeringen till känna.

Bakgrund

Konflikten i Nordirland har djupa historiska rötter. Den har

pågått så länge att omvärldens intresse till viss del mattats av

och bara väcks till liv igen i samband med något särskilt

spektakulärt terrordåd. Det är dock en i högsta grad pågående

konflikt, som leder till närmast dagliga tragedier för många

människor.

Områdets problem är komplicerade och svåröverskådliga. Sedan

mycket lång tid tillbaka har såväl religiösa som sociala och

ekonomiska faktorer bidragit till att bygga upp de motsättningar

som ligger bakom dagens konflikt.

Samtal mellan parterna i konflikten har inte varit lätta att

få till stånd. Tidigare försök har främst stupat på att områdets

protestantiska majoritet, de s.k. unionisterna, vägrat att delta

i samtal så länge det s.k. anglo-irländska fördraget från 1985

är i kraft. I fördraget har de brittiska och irländska

regeringarna överenskommit om samarbete i nordirländska frågor

som inte kan lösas av lokala självstyrande organ. Syftet med

fördraget är att främja fred och stabilitet i Nordirland och att

verka för försoning mellan de två traditionella grupperna inom

området. Unionisterna, som är kritiska till att regeringen i

Dublin skall kunna påverka utvecklingen i Nordirland utan att

vara vald av befolkningen där, har krävt fördragets avskaffande

eller åtminstone dess suspendering under en förhandlingsperiod.

Under 1991 kunde man för första gången enas om att diskutera

villkoren för att starta förhandlingar om en ny

brittisk-irländsk överenskommelse. Unionisternas önskemål om

suspendering av det anglo-irländska avtalet tillmötesgicks. För

första gången involverade förhandlingarna både de

konstitutionella partierna i Nordirland samt regeringarna i

Dublin. Provisoriska IRA, liksom Sinn Fein, IRA:s politiska

gren, uteslöts ur samtalen eftersom dessa grupper vägrat ta

avstånd från våldsamma metoder att lösa konflikten.

Samtal om Nordirlands status har i olika faser pågått under

stora delar av 1991 och 1992. Bland stötestenarna i samtalen

finns frågan om möjliga förändringar av de artiklar i den

irländska konstitutionen som fastslår att landets territorium

sträcker sig över hela ön och att man endast inväntar en

förening med de norra grevskapen för att Irlands lagar skall

tillämpas även där. Företrädare för unionistpartierna i

Nordirland har krävt att en folkomröstning hålls i Republiken

Irland om att ta bort de aktuella artiklarna ur konstitutionen.

Förespråkare för ett förenat Irland hävdar å sin sida att en

sådan förändring av konstitutionen skulle beröva den katolska

delen av Nordirlands befolkning sin nationella identitet. Man

hävdar i stället att den lag från 1921, The Government of

Ireland Act, som fastslår Irlands delning antogs mot större

delen av befolkningens önskan, och att det därför i stället vore

mer motiverat att ifrågasätta delningen.

Samtalen om Nordirlands framtid har ännu inte resulterat i

något nytt brittisk-irländskt avtal. Under 1993 har inga nya

samtal ägt rum, även om både regeringarna i Dublin och London

aviserat sin avsikt att fortsätta dem. Flera informella

kontakter har samtidigt tagits som visar att strävan efter

samförstånd fortsätter. Den aktuella situationen, med dagliga

våldsdåd och den ständiga närvaron av brittisk militär bidrar

till att många, såväl britter som irländare, kräver en

fortsättning av diskussionerna och konkreta

förhandlingsresultat. Främst unionistpartierna i Nordirland är

emellertid ovilliga att fortsätta samtalen så länge man från

regeringens i Dublin sida inte vill ge löfte om en

folkomröstning i konstitutionsfrågan.

Den brittiska regeringen har deklarerat att man inte har några

politiska eller ekonomiska intressen i Nordirland, men att man

kommer att behålla området inom Storbritannien så länge

majoriteten av Nordirlands befolkning önskar detta.

Storbritannien har vidare sagt att man -- i enlighet med det

anglo-irländska fördraget från 1985 -- avser underlätta en

förening av Irlands två delar, om det skulle vara befolkningens

önskan i framtiden.

Ett avtal, som ännu är delvis hemligt, träffades under hösten

1993 mellan det katolska Social Democratic and Labour Party,

SDLP, och Sinn Fein. Även SDLP arbetar för en återförening av

Nordirland med republiken Irland. Partiet har dock, till

skillnad från Sinn Fein, tagit avstånd från alla former av våld.

I det nya avtalet uppges villkoren skisseras för en total

vapenvila i Nordirland. En dörr öppnas också för Sinn Fein att

delta i de politiska samtalen om Nordirlands framtid.

Det nya avtalet har välkomnats av Irlands regering, vars

premiärminister offentligt förklarat att avtalet utgör det

största hoppet för en fredlig lösning av konflikten i Nordirland

på flera decennier. Den brittiska regeringen har hittills

intagit en mer avvaktande inställning till avtalet.

Protestantiska grupper i Nordirland uppfattar emellertid

avtalet mellan SDLP och Sinn Fein som mycket hotfullt. Sedan det

blivit känt har antalet våldsdåd från olika, såväl

protestantiska som katolska, terrorgrupper ökat dramatiskt. Den

23 oktober dödades tio människor och ett femtiotal skadades vid

en kraftig bombexplosion i Belfast. IRA tog på sig skulden för

attacken, som betraktas som en hämnd från IRA:s sida för

protestantiska gruppers terroraktioner. Den nya vågen av

terrordåd har dämpat den inledande optimism som kommit till

uttryck med anledning av avtalet mellan SDLP och Sinn Fein.

Utskottets överväganden

Utskottet tar kraftigt avstånd från varje användning av våld

och terrorism som medel att lösa konflikten i Nordirland. Denna

konflikt är komplicerad och svårlöst. Det är svårt att se någon

nära förestående lösning på problemen. En förutsättning för att

motsättningarna mellan de traditionella grupperna i Nordirland

skall få en stabil och hållbar lösning är en i grunden förändrad

attityd bland invånarna i området. Som positivt får noteras att

grupper som vill lösa konflikten med våld, bl.a. Sinn Fein och

IRA, tycks ha ett minskande stöd i området och i Republiken

Irland. Flera freds- och intressegrupper, med både

protestantiska och katolska medlemmar, har bildats i Nordirland

på senare tid. Det som försvårar en lösning av konflikten är

bl.a. att den pågått så länge att den i det närmaste har kommit

att institutionaliseras. Behov finns inte minst för insatser som

syftar till att stoppa tillflödet av finansiella resurser och

vapen till terroristgrupper.

Utskottet konstaterar att parterna i den nordirländska

konflikten är överens om att återuppta samtalen om en bestående

lösning. Ingendera part har, såvitt utskottet erfarit, begärt

att FN eller ESK skall delta i processen. Mot denna bakgrund bör

Sverige, enligt utskottets uppfattning, inte verka för att

frågan om Nordirlands status och framtid multilateraliseras.

Därmed avstyrks motion U653 (fp) yrkande 2.

9. Ryssland

Motion U620 (m) behandlar frågan om minoritetsfolken i

Ryssland och deras levnadsbetingelser. Såväl nordvästra

Rysslands urinvånare som flera finsk-ugriska folk i Sveriges

närhet, liksom t.ex. ingermanländare, lever under svåra

omständigheter. Enligt motionären känner dessa folk en nordisk

samhörighet. Sverige är ett av få länder som kan förväntas

uppmärksamma dessa folks öden och som har praktiska möjligheter

att bidra till deras ekonomiska och kulturella utveckling. I

motionens yrkande 1 begärs att regeringen i sin utrikespolitik

noga skall följa dessa folks öden, och vid behov uppmärksamma

dem i internationella sammanhang såsom ESK och Europarådet.

Bakgrund

Inom Förenta nationerna, Europarådet och ESK pågår ett aktivt

arbete för att söka stärka skyddet för nationella minoriteter

och urbefolkningar.

FN:s generalförsamling antog hösten 1992 en deklaration om

minoriteter. År 1993 har av FN utropats till det internationella

urbefolkningsåret. Hittills har flera aktioner genomförts som

syftar till att uppmärksamma minoritetsfolkens situation på

olika områden. Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien

i juni 1993 ägnade naturligt nog stor uppmärksamhet åt

urbefolkningsfrågan. Ett resultat av konferensen är att

upprättandet av ett permanent forum för urbefolkningar inom

FN-systemet kommer att övervägas inom ramen för det årtionde som

rekommenderas med början i januari 1994. Sverige stödjer detta

förslag.

Även inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensen, ESK,

har minoritetsfrågor kommit att spela en allt viktigare roll,

bl.a. har en speciell s.k. högkommissarie för nationella

minoriteter tillsatts. När en möjlig minoritetskonflikt

identifierats skall denne på ett tidigt stadium kunna gripa in

genom besök, konsultationer och rekommendationer.

Utskottets överväganden

Som motionären påpekar har minoritetsfolken och

urbefolkningarna i Ryssland lidit av krav på politisk,

kulturell, religiös och språklig underkastelse.

En möjlighet för Sverige att uppmärksamma dessa frågor har

öppnats genom den i Kirkenäs i januari 1993 av de fem nordiska

länderna samt Ryssland och EG-kommissionen antagna deklarationen

om samarbete i Barentsregionen. Det regionala råd som bildats

inom ramen för detta samarbete består av representanter för de

lokala myndigheterna samt urbefolkningarna i området. Rådet

skall vara ett forum för samarbete i frågor om ekonomi, handel,

forskning och teknologi, turism, miljö, infrastruktur, kultur

och utbildning m.m. Rådet skall även initiera speciella projekt

syftande till att förbättra situationen för urbefolkningarna i

området. Även Sveriges och det övriga Nordens kontakter med de

ryska samerna, som under Sovjettiden var starkt begränsade, har

på senare tid kunnat breddas, främst genom att de ryska samerna

på Kolahalvön 1992 fick fasta platser i Nordiska samerådet.

Utskottet delar motionärens uppfattning att situationen också

för många andra minoritetsfolk i Ryssland är sådan att det finns

anledning för Sverige att bevaka deras situation och vid behov

uppmärksamma dem i sådana internationella organ som verkar för

att stärka skyddet för nationella minoriteter. Enligt utskottet

finns förutsättningar att uppmärksamma minoritetsfolkens

situation också inom ramen för exempelvis Nordiska rådets

kontakter med bl.a. Baltiska parlamentariska församlingen. Vissa

folkgrupper deporterades under Sovjettiden till avlägsna delar

av landet. Dessa grupper måste självfallet ges möjlighet att

återvända till sina ursprungliga hemorter. Utskottet utgår från

att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att uppmärksamma

minoritetsfolkens utsatta situation i Ryssland.

Med det anförda får motion U620 (m) yrkande 1 anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och

stamfolk i självstyrande länder

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U217 yrkande 2 besvarat

med vad utskottet anfört,

2. beträffande dödsstraff och tortyr

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U608 yrkande 9 och

1992/93:U628 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande ett starkare FN och ungdomsdelegater till

generalförsamlingen

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U608 yrkandena 10 och

11 besvarade med vad utskottet anfört,

4. beträffande kvinnans rätt till abort

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U610 yrkande 1 besvarat

med vad utskottet anfört,

res. (kds) - motiv.

5. beträffande kvinnorepresentation i FN, internationella

kvinnokonferensen och rätten till lika lön för likvärdigt

arbete

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U610 yrkandena 2

och 3 och 1992/93:A811 yrkandena 4 och 6 besvarade med vad

utskottet anfört,

6. beträffande de internationella MR-konventionerna

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U628 yrkandena 1 och 2

besvarade med vad utskottet anfört,

7. beträffande barn och flickor

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U628 yrkandena 7

och 8, 1992/93:U640 yrkande 2, 1992/93:U650 yrkandena 1 och 2

samt 1992/93:Ju647 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,

8. beträffande kvinnlig omskärelse

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:So217 yrkande 2 och

1992/93:So477 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

9. beträffande korruption

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U643 yrkandena 1--4

besvarade med vad utskottet anfört,

10. beträffande internationell narkotikabekämpningsbrigad

att riksdagen förklarar motion 1992/93:Ju837 yrkande 11

besvarat med vad utskottet anfört,

11. beträffande toppmöte för global strategi mot aids

att riksdagen förklarar motion 1992/93:So430 besvarad med vad

utskottet anfört,

12. beträffande den kurdiska frågan i FN

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U646 yrkande 1 besvarat

med vad utskottet anfört,

13. beträffande den kurdiska frågan och fredskonferensen om

Mellanöstern

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U609 yrkande 4 besvarat

med vad utskottet anfört,

14. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U609 yrkande 2,

1992/93:U622 yrkandena 2 och 3, 1992/93:U639 yrkande 2 samt

1992/93:U646 yrkandena 8 och 9 besvarade med vad utskottet

anfört,

men. (v)

15. beträffande ett kurdiskt informationskontor

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U622 yrkande 1 samt

1992/93:U639 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,

16. beträffande Turkiet och de mänskliga rättigheterna

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U621 yrkande 2,

1992/93:U626 yrkandena 1, 2 och 4 samt 1992/93:U646 yrkandena 3

och 4 besvarade med vad utskottet anfört,

17. beträffande återupprättande av diplomatiska relationer

med Afghanistan

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U637 yrkande 1 besvarat

med vad utskottet anfört,

18. beträffande folkomröstning i Kashmir

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U633 yrkande 3 besvarat

med vad utskottet anfört,

19. beträffande Sri Lanka och de mänskliga rättigheterna

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U617 besvarad med vad

utskottet anfört,

20. beträffande situationen i Kambodja

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U645 yrkandena 1, 2, 4

och 5 besvarade med vad utskottet anfört,

21. beträffande situationen i Angola

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U632 yrkandena 1--6

besvarade med vad utskottet anfört,

22. beträffande Moçambique

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U632 yrkande 7 besvarat

med vad utskottet anfört,

23. beträffande konflikten i Nordirland

att riksdagen avslår motion 1992/93:U653 yrkande 2,

24. beträffande minoritetsfolken i Ryssland

att riksdagen förklarar motion 1992/93:U620 yrkande 1 besvarat

med vad utskottet anfört.

Stockholm den 26 oktober 1993

På utrikesutskottets vägnar

Alf Wennerfors

I beslutet har deltagit: Alf Wennerfors (m), Inger Koch

(m), Pär Granstedt (c), Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson

(s), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep

(m), Håkan Holmberg (fp), Lena Boström (s), Fanny Rizell (kds)

och Richard Ulfvengren (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Kvinnans rätt till abort (mom. 4)

Fanny Rizell (kds) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med

"Utskottet anser att" och på s. 12 slutar med "och legal abort."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att människor måste ha tillgång till en

kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa, inkl.

familjeplanering och i sista hand rätt till säker och legal

abort.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bertil Måbrink (v) anför:

Bistånd till irakiska Kurdistan

Irakiska Kurdistan är ett land rikt på naturtillgångar, högt

utvecklat med gott om välutbildade människor. Ett sätt att på

kort sikt möjliggöra för irakiska Kurdistan att försörja sin

egen befolkning och utvecklas vore att häva FN-blockaden för det

området av Irak. Ett sätt att på lång sikt främja utveckling och

lösa de stora problemen i området vore att göra irakiska

Kurdistan till en demilitariserad zon inom en irakisk union. Den

lösningen skulle innebära bl.a. att de irakiska kurderna fick

fortsätta att bygga sin demokrati av västerländsk modell.

Världen behöver "demokratiska öar". Sverige bör inom FN aktivt

arbeta för att gå igenom ovanstående förslag.

Jag anser därför att riksdagen med bifall till motionerna

1992/93:U609 (fp) yrkande 2, 1992/93:U622 (v) yrkandena 2 och 3,

1992/93:U639 (s) yrkande 2 samt 1992/93:646 (c, m, fp, kds, v)

yrkandena 8 och 9 som sin mening bör ge regeringen till känna

vad ovan anförts om bistånd till irakiska Kurdistan.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets

hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande bistånd till irakiska Kurdistan

att regeringen med bifall till motionerna 1992/93:U609 yrkande

2, 1992/93:U622 yrkandena 2 och 3, 1992/93:U639 yrkande 2 samt

1992/93:646 yrkandena 8 och 9 som sin mening ger regeringen till

känna vad som ovan anförts.

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna2

Utskottet6

Inledning6

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna6

FN:s kvinnokommission7

Europeiska säkerhetskonferensen7

Världskonferensen om mänskliga rättigheter8

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet8

II. Mänskliga rättigheter som avser stater, områden eller

enskilda folk19

1. Kurder och andra minoriteters problem i Irak,

Turkiet m.fl. länder19

2. Afghanistan24

3. Kashmir25

4. Sri Lanka26

5. Kambodja28

6. Angola30

7. Moçambique32

8. Nordirland33

9. Ryssland35

Hemställan37

Reservation39

Meningsyttring av suppleant39

Bilaga: Slutdokument från Världskonferensen om mänskliga

rättigheter i Wien 14--25 juni 199341