Bet. 1994/95:AU4

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1994/95:AU04

Förändring av vissa arbetsrättsliga regler, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1994/95

AU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet två

propositioner, 1994/95:76 och 1994/95:102, och motioner som

väckts med anledning av dem. Utskottet tar också upp ett antal

motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år och

föregående år, liksom några motionsyrkanden med anledning av

propositionen om jämställdhetspolitiken våren 1994.

I betänkandet görs uttalanden om vilken inriktning

arbetsrätten bör ha. Utskottet ansluter sig till den uppfattning

som framförts i socialdemokratiska motioner och som innebär att

den nordiska modellen som bygger på kollektivavtal,

förhandlingar och samverkan mellan parterna bör vidareutvecklas.

Utskottet ser med tillfredsställelse på att den nya regeringen

avser att tillsätta en utredning som skall ha till uppgift att

pröva hur avtalslösningar kan underlättas på bästa sätt.

Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler

innehåller förslag som i princip innebär en återgång till de

regler i anställningsskyddslagen (LAS) och medbestämmandelagen

(MBL) som gällde före den 1 januari 1994.

Detta innebär att den längsta tillåtna tiden för

visstidsanställning vid arbetsanhopning och för provanställning

förkortas från tolv till sex månader. Den övergångsregel till

ändringarna den 1 januari 1994 som undanröjde vissa

kollektivavtal upphävs. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist

skall arbetsgivaren inte längre ha rätt att oavsett turordningen

behålla två arbetstagare.

Utskottet godtar förslagen i denna del.

I propositionen föreslås också att den fackliga vetorätten

återinförs. På utskottets begäran har Lagrådet yttrat sig i

frågan om reglernas förenlighet med lagen om offentlig

upphandling. För att reglerna inte skall komma i konflikt med

vad som gäller för sådan upphandling förordar utskottet att

möjligheterna att utöva veto begränsas i dessa fall.

Det särskilda förbudet mot stridsåtgärder mot enmans- och

familjeföretag upphävs.

Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet och

Kristdemokraterna reserverar sig mot förslagen. De anser att de

regeländringar som infördes av fyrpartiregeringen var ägnade att

skapa en bättre arbetsmarknad och därmed förutsättningar för

fler arbeten.

Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva

uppsägningar innehåller de förslag om ändringar framför allt i

LAS, MBL och främjandelagen som krävs för att Sverige skall

uppfylla två EG-direktiv. Det ena direktivet innehåller regler

om skydd för arbetstagares rättigheter vid övergång av företag

och det andra föreskrifter om kollektiva uppsägningar.

Med de nya reglerna kommer en företagsövergång till skillnad

från i dag att medföra att anställningsavtal automatiskt övergår

från överlåtaren till förvärvaren, och de arbetstagare som

omfattas får i princip ett skydd för sina anställningsvillkor

under en övergångsperiod av ett år. Varken överlåtaren eller

förvärvaren får säga upp personal på grund av övergången i sig.

En ny förhandlingsskyldighet införs för arbetsgivare som inte

alls är bundna av kollektivavtal. Inför beslut om uppsägning på

grund av arbetsbrist eller en företagsövergång måste en sådan

arbetsgivare förhandla med alla berörda

arbetstagarorganisationer. För kollektivavtalsbundna

arbetsgivare gäller redan i dag en förhandlingsskyldighet i

sådana frågor. Vid förhandlingar om uppsägning på grund av

arbetsbrist blir arbetsgivaren skyldig att lämna viss skriftlig

information.

Varselskyldigheten enligt främjandelagen utökas.

Företrädare för Moderata samlingspartiet, Centern,

Folkpartiet och Kristdemokraterna reserverar sig mot olika

delar av lagförslagen som går längre än vad direktivet kräver.

Det gäller bl.a. förslaget att reglerna om automatisk övergång

av anställningsavtal även skall tillämpas på arbetstagare i

allmän tjänst och på sjögående fartyg. De motsätter sig också

att arbetstagarna under övergångsperioden skall ha skydd för

sina tidigare kollektivavtalsreglerade anställningsvillkor trots

att det finns ett tillämpligt kollektivavtal på den nya

arbetsplatsen.

Även Vänsterpartiet avger reservation mot utformningen av

skyddet för anställningsvillkoren. Skyddet bör enligt

reservationen vara ovillkorligt under en ettårsperiod.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Under Övriga frågor behandlas de motioner som inte har

anknytning till propositionerna, däribland frågor om s.k.

fallskärmsavtal. Utskottet konstaterar att överdrifter har

förekommit och ser därför med tillfredsställelse på att

regeringen utfärdat riktlinjer när det gäller chefer i statliga

företag. För den privata sektorns del konstateras att avtalen är

av rent privaträttslig natur. Den allmänna diskussionen och

uppmärksamheten kring fallskärmsavtalen bör dock enligt

utskottet kunna leda till återhållsamhet.

Propositionerna

Proposition 1994/95:76 Förändring av vissa arbetsrättsliga

regler

I propositionen föreslår regeringen

(Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av

statsrådet Leif Blomberg -- att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet,

3. lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262).

Proposition 1994/95:102 Övergång av verksamheter och

kollektiva uppsägningar

I propositionen föreslår regeringen

(Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av

statsrådet Leif Blomberg -- att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet,

3. lag om ändring i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt

till ledighet för utbildning,

4. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),

5. lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa

anställningsfrämjande åtgärder,

6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Propositionernas lagförslag återfinns i bilaga 1 till

detta betänkande.

Eftersom propositionerna delvis avser ändringar i samma lagar

samordnas vissa av lagförslagen i bilaga 2 till detta

betänkande. I förekommande fall kommer utskottet i sin

hemställan att hänvisa till denna bilaga.

Uppvaktningar

Inför ärendets behandling i utskottet har representanter för

Sveriges Redareförening, Sveriges Fartygsbefälsförening, Svenska

Maskinbefälsförbundet, Svenska Sjöfolksförbundet, AB Linjebuss

och Partena AB lämnat synpunkter på proposition 102.

Yttrande

Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över

frågan om de föreslagna bestämmelserna om facklig vetorätt,

38--40 §§ MBL i proposition 1994/95:76, står i överensstämmelse

med lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Genom lagen har

EG:s direktiv om offentlig tjänsteupphandling (rådets direktiv

92/50/EEG) införlivats med svensk rätt. Yttrandet återfinns som

bilaga 3 till detta betänkande.

Motioner

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:76

1994/95:A1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vidare behandling i den kommitté som har

att utreda och lägga förslag om en ny arbetsrättslagstiftning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer verksamma

regler för att förhindra utköp enligt 39 §

anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om att

deltidsanställda arbetstagare skall ha förtursrätt vid

ledigförklarandet av anställning med fler arbetstimmar.

1994/95:A2 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c, m, fp, kds) vari

yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om förändringar

av de arbetsrättsliga reglerna.

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:102

1994/95:A13 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens förslag att inte göra undantag rörande sjögående

fartyg i EG-direktiven om övergång av verksamheter och

kollektiva uppsägningar.

1994/95:A14 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

de föreslagna reglerna vid övergång av verksamheter och

kollektiva uppsägningar.

1994/95:A15 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar att 28 § MBL skall ändras i enlighet med vad

i motionen anförts.

1994/95:A16 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i motionen rörande den anställdes rätt att frånträda

anställning,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta

arbetstagare kunna välja om hon eller han vill vara kvar hos sin

tidigare arbetsgivare, i enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag att företrädesrätt

till återanställning skall gälla vid konkurs, i enlighet med vad

som anförts i motionen,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag att

uppsägningsförbudet och regeln om automatisk övergång av

anställningsavtalen skall gälla även inom offentlig verksamhet

och sjögående fartyg, i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag att förvärvaren av

en verksamhet är skyldig att tillämpa villkoren i det

kollektivavtal som överlåtaren var bunden av under ett år från

övergången, i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:147 om

jämställdhetspolitiken

1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd

skall införas en ny paragraf, 27 a, med lydelse enligt motionens

bilaga 1,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993

1992/93:A604 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om efterlevandeskyddet för homosexuella

sammanboende i den statliga grupplivförsäkringen.

1992/93:A722 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bättre förutsättningar måste skapas

för att utkräva ett personligt ansvar hos personer med ledande

befattningar inom den offentliga sektorn.

1992/93:A728 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen verkar för att reglerna

i de avtalsbundna statliga tjänstegrupplivförsäkringarna

förändras så att det blir möjligt för homosexuella att förordna

sin sambo till förmånstagare i försäkringen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:A250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsrätten,

33. att riksdagen beslutar att lagen om anställningsskydd

skall ha den lydelse lagen hade den 31 december 1993,

34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande i

arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31 december

1993,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om deltidsanställda,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skydd för arbetstagares rättigheter vid

företagsöverlåtelse,

38. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer

verksamma regler för att förhindra utköp enligt 39 §

anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts.

1993/94:A254 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten,

33. att riksdagen beslutar att 5, 6 och 22 §§ lagen om

anställningsskydd skall ha den lydelse bestämmelserna hade den

31 december 1993,

34. att riksdagen beslutar att lagen om medbestämmande i

arbetslivet skall ha den lydelse lagen hade den 31 december

1993.

1993/94:A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förlänga visstidsanställningen till 18

månader,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förlänga provanställningstiden till 18

månader,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning beträffande de arbetstagare

som inte omfattas av kollektivavtal,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tvåmånadersregeln utökas till sex

månader,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att besluta att företag med högst 25

anställda helt skall undantas från turordningsreglerna,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att företag med fler än 25 anställda får

en generell frikvot på 20 % av antalet anställda,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ändra permitteringsreglerna på sätt

som förordats i motionen,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kommunerna måste ges bättre

möjligheter att permittera anställda vid arbetsbrist.

1993/94:A267 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning

av permitteringsrätten och därmed sammanhängande

finansieringsfrågor i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

gällande lagstiftning så att permitteringstid inräknas i

uppsägningstid.

1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om deltidsarbetandes förtur att utöka sin

arbetstid.

1993/94:A703 av Filip Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändring av medbestämmandelagen så att förbud införs mot

blockad av företag där ingen anställd är fackligt ansluten.

1993/94:A705 av Knut Wachtmeister och Karl-Gösta Svenson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att lagakraftvunnen dom i

brottmål skall utgöra saklig grund för uppsägning.

1993/94:A708 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att återinföra vetorätten för de fackliga

organisationerna enligt tidigare 38 § i MBL.

1993/94:A710 av Lotta Edholm och Karin Pilsäter (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 3 §

lagen om anställningsskydd att anställda över 45 år inte längre

gynnas när turordningsreglerna vid uppsägning görs upp,

2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 3 §

lagen om anställningsskydd att det inte längre är möjligt att

räkna den totala anställningstiden vid uppsägning om man varit

anställd vid en annan verksamhet någon period,

3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i lagen om

anställningsskydd att personalen delas in i ålderskategorier

innan turordningen görs upp.

1993/94:A711 av Anne Rhenman (-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ytterligare förändringar i

lagen om anställningsskydd,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

arbetstagarbegreppet i lagen om anställningsskydd i enlighet med

vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring

av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd i enlighet

med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrade

sanktionsregler i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad

som anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad

beräkning av anställningstid i lagen om anställningsskydd i

enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

dispositiviteten i lagen om anställningsskydd i enlighet med vad

som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till ökad

lokal och individuell avtalsfrihet på det arbetsrättsliga

området.

1993/94:A713 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att göra återanställningsreglerna i lagen om

anställningsskydd dispositiva.

1993/94:A714 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till att

återinföra de bestämmelser i lagen om anställningsskydd och 38 §

i medbestämmandelagen, som avses i motionen och som kraftigt

försämrats.

1993/94:A716 av Lars Biörck och Lars Björkman (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om närmare utredning om konsekvenserna av en

återgång till tidigare regler för permittering.

1993/94:A717 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ytterligare lagstiftning med

anledning av direktiv 77/187/EEG som omfattas av EES-avtalet.

1993/94:A718 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det måste skapas bättre

förutsättningar för att utkräva ett personligt ansvar hos

personer med ledande befattningar inom den offentliga sektorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det måste skapas bättre

förutsättningar för att utkräva ett personligt ansvar hos

ledamöter i bankstyrelser, försäkringsbolags styrelser

eller ledamöter i styrelser, eller hos annan ledande

befattningshavare i sådan verksamhet där samhället ställt upp

särskilda aktsamhetskrav för verksamheten,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot

s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner för

ledande befattningshavare inom den offentliga sektorn, stat

eller kommun,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot

s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner för

ledande befattningshavare i banker, försäkringsverksamhet eller

annan verksamhet där samhället genom lag eller på annat sätt

ställt upp särskilda aktsamhetskrav för verksamheten,

5. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en

särskild utredning med uppgift att utreda frågan om

fallskärmsavtal och föreslå åtgärder mot företeelsen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder

utmanande fallskärmsavtal inom offentlig verksamhet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder

utmanande fallskärmsavtal inom företag som helt eller delvis ägs

av stat eller kommun,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder

utmanande fallskärmsavtal inom kommun och landsting,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

offentliggöra alla fallskärmsavtal,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att villkora bidrag och annat stöd till

organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar i

enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att statens bidrag och annat stöd till

organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar skall

minskas med hänsyn till nuvärdet av förekommande fallskärmsavtal

hos mottagaren eller förekomsten av fallskärmsavtal,

13. att riksdagen hos regeringen begär att fallskärmsavtal för

offentliganställda omedelbart offentliggörs och omförhandlas.

1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att modernisera arbetsrätten.

1993/94:Fi604 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en översyn av nuvarande regler och

tillämpningen av dem i syfte att begränsa fallskärmsavtalen till

en någorlunda vettig nivå.

1993/94:Sk802 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en tydligare definiering av

löntagarbegreppet så att inga möjligheter finns att gå vid sidan

av lagar och avtal.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet två till

utskottet remitterade propositioner och motioner som väckts med

anledning av dem. Propositionerna är 1994/95:76 Förändring av

vissa arbetsrättsliga regler och 1994/95:102 Övergång av

verksamheter och kollektiva uppsägningar. I anslutning till

dessa propositioner behandlas också ett antal motioner som

väckts under den allmänna motionstiden i år och som har

anknytning till frågor som aktualiseras i propositionerna.

Vidare behandlas ett antal motioner som väckts under den

allmänna motionstiden innevarande och föregående år liksom ett

yrkande väckt i anslutning till propositionen våren 1994 om

jämställdhetspolitiken. Dessa motioner gäller bl.a. frågor om

s.k. fallskärmsavtal. En motion som rör arbetstagarbegreppet har

överlämnats från skatteutskottet.

Allmän bakgrund

Sedan lång tid tillbaka har det förts en diskussion om behovet

av förändringar i arbetsrätten. Sedan mitten av 1980-talet

behandlade arbetsmarknadsutskottet varje år motioner från de

borgerliga partierna som ställde krav på en mera genomgripande

översyn av regelsystemet. Kraven avslogs av riksdagen med

hänvisning till den breda uppslutningen kring huvudtankarna i

lagstiftningen. Utvecklingen inom lagstiftningen och

avtalsområdet ansågs ha varit till gagn för såväl arbetstagarna

som näringslivet och samhället i dess helhet.

Hösten 1990 ansåg utskottet emellertid att vissa förhållanden

gjorde det naturligt att väcka frågan om en mer allmän översyn

av den arbetsrättsliga lagstiftningen (1990/91:AU6). Vad som

åsyftades var bl.a. de allt snabbare tekniska och ekonomiska

förändringarna och den allt större betydelsen av samverkan över

nationsgränserna som numera präglar arbetslivet. Utskottet

utgick från att regeringen skulle inleda en sådan översyn utan

något initiativ från riksdagen.

I augusti 1991 beslutade den dåvarande socialdemokratiska

regeringen att en kommitté skulle tillkallas för att göra en

översyn av medbestämmandelagen och den centrala lagstiftningen i

övrigt. Detta översynsarbete hann inte påbörjas. Sedan den

borgerliga fyrpartiregeringen tillträtt hösten 1991 upphävdes

det socialdemokratiska regeringsbeslutet om en arbetsrättslig

utredning.

Den nytillträdda regeringen utfärdade nya direktiv (dir.

1991:118) och tillsatte en kommitté, 1992 års

arbetsrättskommitté (ARK). Uppdraget var att göra en översyn av

medbestämmandelagen (MBL) och den centrala arbetsrättsliga

lagstiftningen i övrigt. I december 1992, efter den s.k.

krisuppgörelsen den hösten, fick ARK tilläggsdirektiv (dir.

1992:109) såvitt avsåg vissa frågor om kollektivavtal,

medbestämmande och anställningsskydd.

I april 1993 överlämnade ARK ett delbetänkande (SOU 1993:32)

Ny anställningsskyddslag. I betänkandet föreslogs en helt ny lag

om anställningsskydd. Även vissa förslag på medbestämmandelagens

område fördes fram.

På hösten samma år lade den dåvarande regeringen i proposition

1993/94:67 fram förslag till vissa ändringar i

anställningsskyddslagen (LAS) och MBL. Förslagen grundade sig på

ARK:s delbetänkande och motsvarade delvis vad som enligt

direktiven skulle behandlas med förtur. I propositionen

förklarade arbetsmarknadsministern att han senare skulle

återkomma i de delar av ARK:s delbetänkande som inte behandlades

i propositionen.

Riksdagen godtog i huvudsak förslagen (1993/94:AU4, rskr.

103), och lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1994.

Ändringarna innebar i korthet följande.

I LAS förlängdes den längsta tillåtna tiden för

visstidsanställning som föranleds av arbetsanhopning från

sammanlagt högst sex till högst tolv månader under en

tvåårsperiod. Den längsta tillåtna tiden för provanställning

förlängdes från sex till tolv månader. Enligt en särskild

övergångsregel blev kollektivavtal som hade ingåtts före

ikraftträdandet utan verkan i de delar som avtalet innehöll

bestämmelser om kortare avtalstider, såvida inte avtalet hade

tillkommit just för att utgöra avsteg från de nya reglerna. Vid

uppsägning på grund av arbetsbrist fick arbetsgivaren rätt att

när turordningen fastställs undanta två arbetstagare, som enligt

hans bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta

driften.

Vidare förlängdes den s.k. månadsregeln vid uppsägning av

personliga skäl till två månader med möjlighet till tidsöverdrag

i vissa situationer. Mot bakgrund av ett EG-direktiv infördes en

regel som innebär att arbetsgivaren i inledningen av ett

anställningsförhållande skall vara skyldig att skriftligen

informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.

I MBL genomfördes följande förändringar. Bestämmelserna om

facklig vetorätt när arbetsgivaren anlitar icke anställd

arbetskraft upphävdes. Ett förbud infördes mot stridsåtgärder

mot enmans- och familjeföretag, om syftet med konflikten är att

träffa kollektivavtal med företaget.

Efter delbetänkandet om en ny anställningsskyddslag fortsatte

ARK sitt arbete. I juni 1994 överlämnades ytterligare ett

delbetänkande, (SOU 1994:83) Övergång av verksamheter och

kollektiva uppsägningar.

Den nytillträdda socialdemokratiska regeringen beslutade den

27 oktober 1994 att ARK skulle läggas ned. Under titeln

Arbetsrättsliga utredningar -- Bakgrundsmaterial har

utredningssekretariatet i dagarna (SOU 1994:141) publicerat

visst material. Biträdande arbetsmarknadsminister Leif Blomberg

har meddelat att direktiv skall utarbetas till en ny

arbetsrättskommitté.

I proposition 76 föreslår regeringen nu att vissa av de

förändringar som genomfördes i LAS och MBL från förra årsskiftet

upphävs. De berörda reglerna återställs därmed till vad som

gällde tidigare.

Proposition 102 innehåller förslag om anpassningar av LAS

och MBL med anledning av två EG-direktiv. Lagförslagen har sin

grund i det tidigare nämnda delbetänkandet från ARK.

Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga regler

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen betonar i propositionen att det är viktigt att ta

till vara den samförståndsanda som ligger i den svenska

modellen, särskilt med hänsyn till den ökade

internationaliseringen. Därför är det regeringens strävan att

bygga vidare på den svenska modellen. Det innebär att det i

första hand är arbetsmarknadens parter som genom kollektivavtal

skall ge de arbetsrättsliga reglerna en sådan utformning att de

fungerar väl i praktiken. Enligt propositionen skall en

utredning tillsättas som får till uppgift att pröva hur

avtalslösningar på bästa sätt kan underlättas.

För att man skall kunna vänta sig att löntagarna medverkar vid

de förändringar i företagen som är nödvändiga måste de känna att

de har trygghet i anställningen. Av det skälet anser regeringen

att de försämringar av anställningstryggheten som genomfördes

från den 1 januari 1994 bör upphävas.

I fråga om arbetstoppar anser regeringen att det inte

finns något rimligt skäl varför den längsta tillåtna tiden skall

vara så lång som enligt nu gällande regler, tolv månader. Det

normala bör vara en tillsvidareanställning om arbetsgivaren har

behov av arbetskraft under så lång tid. Om det i något fall

skulle finnas ett särskilt behov av avvikelser finns möjligheten

att träffa kollektivavtal.

De nuvarande reglerna om längsta tid för provanställning

innebär att en anställd kan få finna sig i att vara anställd

under ett helt år utan något som helst anställningsskydd. Det

måste enligt regeringen normalt anses fullt tillräckligt med en

prövotid på sex månader. Även här finns möjlighet att träffa

kollektivavtal med annat innehåll.

I fråga om turordningsreglerna framhåller regeringen den

balans mellan arbetsgivarens och arbetstagarens intressen som

lagens regler bygger på. Arbetsgivaren bestämmer ensam om det

föreligger arbetsbrist i företaget, men får inte välja fritt

vilka som skall sägas upp. Turordningen skall följa principen

sist in -- först ut. Genom den regel som infördes från den 1

januari 1994 rubbas balansen, särskilt när det gäller de mindre

företagen. En arbetsgivare som vill göra sig av med en

arbetstagare utan att öppet redovisa sina skäl kan utnyttja

turordningsregeln i det syftet. Balansen bör återställas. Skulle

turordningsreglerna leda till verkliga svårigheter för ett

företag är det enligt regeringen både möjligt och önskvärt att

arbetsgivaren träffar avtal med den fackliga organisationen om

avsteg från turordningen.

Den övergångsregel i fråga om kollektivavtal som ingåtts

före den 1 januari 1994 och som innebar att avtalet var utan

verkan i de delar som det innehöll bestämmelser om kortare

avtalstider har enligt vad som redovisas i propositionen utsatts

för stark kritik från de fackliga organisationerna.

Internationella arbetsorganisationens (ILO) styrelse har

enhälligt funnit att bestämmelsen utgjorde ett intrång i

förhandlingsfriheten och rekommenderat regeringen att i

fortsättningen avstå från lagstiftningsåtgärder som undanröjer

tidigare ingångna avtal. Regeringen anser därför att

övergångsregeln bör upphävas.

Det är enligt regeringen en viktig uppgift att slå vakt om de

seriösa företagen. Detta kan ske genom fackligt inflytande vid

anlitande av inte anställd arbetskraft. De skäl som anfördes för

att avskaffa vetorätten är inte hållbara. Därför bör den

fackliga vetorätten återinföras liksom de regler om

förhandling och information som syftar till att göra vetorätten

verkningsfull.

Det från den 1 januari 1994 införda förbudet mot blockader

mot enmans- och familjeföretag innebär en inskränkning i den

grundlagsfästa rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Ett

sådant förbud kan enligt propositionen vara försvarligt bara i

vissa allvarliga fall. På den största delen av arbetsmarknaden

förekommer inte sådana stridsåtgärder, som är otillåtna enligt

huvudavtalet mellan LO och SAF. I den mån de förekommer i

praktiken riktas de mot företag som brukar ha anställda, och då

ligger det i de anställdas intresse att skyddas av

kollektivavtal. Några allvarliga olägenheter har inte påvisats.

Förbudet bör därför upphävas enligt regeringen.

I propositionen läggs också fram förslag om anpassningar i den

arbetsrättsliga beredskapslagen.

Enligt regeringen är det viktigt att snabbt återupprätta

anställningstryggheten för att löntagarna förtroendefullt skall

kunna medverka i de strukturförändringar som omdaningen av det

svenska näringslivet nödvändiggör. Återställningen av

arbetsrätten bör därför enligt propositionen träda i kraft den 1

januari 1995.

Motioner med anledning av proposition 76 och andra anknytande

motioner

I en fyrpartimotion, A2, undertecknad av resp. gruppledare

för Moderata samlingspartiet, Centern, Folkpartiet och

Kristdemokraterna yrkas avslag på propositionen i dess

helhet. Enligt motionen var de förändringar på arbetsrättens

område som började gälla 1994 ägnade att skapa en bättre

fungerande arbetsmarknad och därmed att skapa förutsättningar

för fler arbeten. Regeringens nu framlagda förslag verkar i

motsatt riktning.

Vänsterpartiet ställer sig i sin motion A1 bakom

propositionens förslag i dess helhet men menar att det behövs

ytterligare förändringar av den svenska arbetsrättsliga

lagstiftningen. Den bör täcka hela arbetsmarknaden och alla

anställningsformer. Arbetstagarnas inflytande på arbetsplatsen

och i arbetslivet bör utökas, och lagstiftningen bör garantera

yttrandefrihet och trygghet i anställningen.

Därutöver framhålls några frågor särskilt i v-motionen.

Arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att det omfattar

anställda i entreprenadföretag, konsultfirmor och firmor för

uthyrning av arbetskraft. Rättvisan och tryggheten för

löntagarna måste även omfatta rätten till kompetensutveckling,

så att inte arbetstagare med gammal eller föråldrad utbildning

slås ut. Fortfarande finns det osakliga löneskillnader mellan

kvinnor och män. Det behövs därför lagstiftning, och exempel på

sådan finns att hämta i omvärlden. För att komma till rätta med

diskrimineringen av föräldralediga i samband med avtalsturlistor

bör det införas krav på att listorna skall godkännas av central

arbetstagarorganisation när föräldralediga är berörda. Även i

övrigt behövs det enligt Vänsterpartiet nya lagar för att

fördjupa arbetstagarnas inflytande i arbetslivet och på

arbetsplatsen med tanke på t.ex. distansarbete, koncernarbete,

nya företagsformer och mångfalden av anställningsformer.

Dessa frågor bör enligt Vänsterpartiet behandlas vidare i den

kommitté som skall utreda och lägga fram förslag om en ny

arbetsrättslagstiftning.

Synpunkter av liknande slag framförs även i Vänsterpartiets

motion 1993/94:A250 om arbetsmarknadspolitik och

arbetslivsfrågor från den allmänna motionstiden. Partiet säger

sig där vara djupt kritiskt till den borgerliga regeringens

försämringar i LAS och MBL.

Vänsterpartiet framställer i motion A1 också yrkanden om

konkreta lagändringar i två hänseenden. Utskottet återkommer

till detta längre fram.

Ett antal motioner från den allmänna motionstiden under

föregående riksmöte innehåller yrkanden som sammanfaller med

förslag som läggs fram i proposition 76.

Det gäller Socialdemokraternas motion 1993/94:A254 yrkandena

33 och 34 och Vänsterpartiets motion 1993/94:250 yrkande 33

delvis och yrkande 34. I motionerna 1993/94:A708 av Lars Ulander

m.fl. (s) och 1993/94:A714 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas

att vetorätten enligt 38 § MBL återinförs.

Innan utskottet kommer till de motioner som innehåller förslag

och synpunkter med anknytning till de enskilda frågor som berörs

i proposition 76 redovisas ett antal motioner med mera allmänna

synpunkter på arbetsrätten och vilken inriktning den bör ha.

Socialdemokraterna framför sådana allmänna synpunkter i

två motioner från föregående riksmöte, 1993/94:A40 om

jämställdhetspolitiken och 1993/94:A254 om full sysselsättning.

Partiet framhåller att spelreglerna på arbetsmarknaden är

viktiga både för företagen och för de anställda. Syftet är att

skapa en rimlig balans mellan parterna mot ett mer demokratiskt

arbetsliv. Det är sedan en viktig uppgift för arbetsmarknadens

parter att genom kollektivavtal ge reglerna en sådan utformning

att de fungerar väl i praktiken, att de blir så enkla och

effektiva som möjligt och så att inflytandet i form av ansvar

och befogenheter läggs så nära de berörda som möjligt.

Socialdemokraterna vill vidareutveckla den nordiska modellen,

som bygger på kollektivavtal, förhandlingar och samverkan mellan

parterna. I båda motionerna framförs också kritik mot de

försämringar av LAS och MBL som genomfördes från årsskiftet på

förslag av den borgerliga regeringen.

Ny demokratis motion 1993/94:A262 från den allmänna

motionstiden tar bl.a. upp rättsläget för arbetstagare som inte

omfattas av kollektivavtal. Detta regelkomplex bör återförvisas

till regeringen för utredning, sägs det i motionen. I en annan

motion, 1993/94:Fi210, framförs att arbetsrätten måste

moderniseras bl.a. genom en omgående dispens för företag med

mindre än 25 anställda (yrk. 4).

Anne Rhenman (-) framför i sin motion 1993/94:A711 från den

allmänna motionstiden under föregående riksmöte att den

borgerliga regeringen borde ha gått längre (yrk. 1) i sina

förändringar av lagstiftningen, t.ex. borde sanktionsreglerna ha

mjukats upp (yrk. 4). Det arbetsrättsliga området borde i

framtiden i större utsträckning präglas av en lokal och

individuell avtalsfrihet (yrk. 6, 7).

Utskottet övergår nu till de motioner som har anknytning till

de konkreta förslagen i proposition 76.

I en motion från den allmänna motionstiden under föregående

riksmöte berörs frågor om visstidsanställning och

provanställning. Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkar i motion

1993/94:A262 att den längsta tiden för såväl visstidsanställning

som provanställning förlängs till 18 månader (yrk. 22 och 23).

Även turordningsreglerna berörs i motioner från den

allmänna motionstiden.

I den nyssnämnda motionen A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

framförs att företag med högst 25 anställda helt skall undantas

från turordningsreglerna (yrk. 26). För företag med fler

anställda bör det införas en generell frikvot på 20 % av antalet

anställda (yrk. 27).

Lotta Edholm och Karin Pilsäter (fp) tar upp

turordningsreglerna i en motion om ungdomsarbetslösheten,

1993/94:A710. En förklaring till att ungdomar slås ut från

arbetsmarknaden är att LAS skyddar den äldre arbetskraften,

framhåller motionärerna. Regeln i 3 § LAS att anställda över 45

år får räkna fem anställningsår dubbelt när turordningen skall

fastställs bör därför tas bort (yrk. 1). Den som frivilligt

säger upp sig och sedan åter blir anställd hos den tidigare

arbetsgivaren skall inte få tillgodoräkna sig den sammanlagda

anställningstiden (yrk. 2). Motionärerna anser också att

personalen bör indelas i ålderskategorier innan turordningen

görs upp (yrk. 3).

Anne Rhenman (-) anser enligt sin motion 1993/94:A711 att

turordningsreglerna helt bör slopas och ansvaret överföras på

arbetsgivaren, dock med visst skydd i form av lång

uppsägningstid eller försäkring för arbetstagare med lång

anställningstid (yrk. 3). Liksom i den nyssnämnda motionen A710

anser motionären att den som varit anställd hos en arbetsgivare

vid flera tillfällen inte skall få tillgodoräkna sig sammanlagd

anställningstid (yrk. 5).

Slutligen tar utskottet upp en motion som rör blockader.

Enligt Filip Fridolfsson (m) i motion 1993/94:A703 bör ett

förbud införas mot blockader som riktas mot företag där ingen

anställd är fackligt ansluten. Motionären anser det vara

stötande för rättskänslan och oförenligt med grundlagens

intention att en facklig organisation skall kunna anordna

stridsåtgärder mot företag där såväl arbetsgivare som anställda

valt att stå utanför arbetsmarknadsorganisationerna.

Utskottets överväganden

Fråga om avslag på proposition 76 m.m.

Det samhälle och det arbetsliv som de arbetsrättsliga reglerna

skall verka i ser annorlunda ut än under 1970-talet då flertalet

av de arbetsrättsliga lagarna kom till. Arbetsmarknaden har

genomgått stora strukturella förändringar. De offentliganställda

har ökat, medan en kraftig nedgång har skett i industrin. Den

privata tjänstesektorn och den kommunala verksamheten har ökat.

Även om en kraftig minskning skett under de senaste åren på

grund av den djupa och långvariga lågkonjunkturen så finns en

betydligt större andel av befolkningen i arbetskraften i dag än

under 1970-talet. Kvinnors arbetskraftsdeltagande har ökat från

runt 60 % år 1970 till som mest drygt 82 % år 1990. För

närvarande är kvinnornas sysselsättningsgrad nästan densamma som

männens. Männen förvärvsarbetar dock betydligt fler timmar per

vecka, i genomsnitt nästan 41 timmar jämfört med kvinnornas

knappt 34 timmar.

Nya produktionssystem med krav på omställbarhet och anpassning

har införts. Detta har fått till följd att arbetsgivaren

organiserar verksamheten i nya former. Arbetskraft anlitas ofta

på annat sätt än genom traditionella anställningsavtal.

Också den offentliga verksamheten har genomgått stora

förändringar. Syftet har varit att skapa en mer effektiv,

rationell och ändamålsenlig förvaltning på medborgarnas villkor.

Behovet av en översyn av de arbetsrättsliga lagarna har

påtalats av många, men en gemensam uppfattning om vad som

behöver ändras har inte kunnat spåras. Detta pekar på att en

översyn borde ha startats med en förutsättningslös analys av

erfarenheterna av 1970-talets arbetsrättsreformer mot bakgrund

av de förändringar som skett sedan dess. Detta var också

utgångspunkten för den kommitté som den socialdemokratiska

regeringen tillkallade kort före regeringsskiftet 1991.

Som nämnts inledningsvis upphävde den tillträdande borgerliga

fyrpartiregeringen hösten 1991 de socialdemokratiska direktiven

för kommittén och beslutade i stället om nya direktiv. Det

utmärkande för dessa direktiv var att de återgav en

verklighetsbild som kommittén skulle arbeta efter. Utan vidare

slogs det fast att lagarna från 1970-talet hade effekter som

inte överensstämde med deras syfte. Man kunde därmed anta att

utredningsarbetet i ARK skulle komma att präglas av direktivens

förutbestämda uppfattningar om verkligheten.

Arbetsmarknadsutskottet ser det som följdriktigt att den nya

regeringen beslutat lägga ned utredningen. Det är dock

värdefullt att det bakgrundsmaterial som utarbetats inom

sekretariatet har publicerats. Utskottet utgår från att detta

material kan utgöra en grund för kommande överväganden.

En stor del av den arbetsrättsliga lagstiftningen är

dispositiv. Skälet till detta är att det setts som viktigt att

parterna på arbetsmarknaden får möjlighet att

kollektivavtalsvägen anpassa sig till reglerna och finna former

för reglernas tillämpning. På det sättet kan reglerna anpassas

till de särskilda förhållandena och behoven inom olika

avtalsområden och branscher.

Det kan enligt utskottets mening finnas skäl att tro att en

del av kritiken mot arbetsrättslagstiftningen har sin grund i

att kollektivavtal inte har träffats i den utsträckning som var

förutsatt. Lagstiftningen har därför ibland framstått som stel

och oflexibel. För att lagstiftningen skall fungera i praktiken

är det många gånger nödvändigt med branschanpassade

kollektivavtal. Det är emellertid inte alltid tillräckligt med

detta. Det kan också vara nödvändigt med ett mera

decentraliserat inflytande, så att ansvar och befogenheter

kommer så nära de berörda som möjligt.

Utskottet ser med tillfredsställelse på att den biträdande

arbetsmarknadsministern i proposition 76 aviserar en utredning

som skall få till uppgift att pröva hur avtalslösningar på bästa

sätt kan underlättas. Liksom regeringen anser utskottet att

strävan bör vara att bygga vidare på den svenska modellen och

söka lösningar i samförståndsanda. Som sägs i propositionen är

detta viktigt i tider med hög arbetslöshet och bristande

framtidstro och även med hänsyn till den ökade

internationaliseringen. Önskvärdheten av fasta spelregler är

enligt utskottets mening ytterligare ett tungt skäl för att söka

avtalslösningar. Regler som är tillkomna i samförstånd bör ha

bättre möjlighet att få en bred och fast förankring.

Det anförda är några allmänna utgångspunkter för utskottets

ställningstaganden i det följande.

Utskottet tar nu upp frågan om avslag på proposition 76.

Avslagsyrkandet i fyrpartimotionen A2 motiveras som nämnts med

att de lagändringar som från förra årsskiftet genomfördes av den

borgerliga regeringen var ägnade att skapa en bättre fungerande

arbetsmarknad och därmed förutsättningar för fler arbeten, medan

de nu framlagda förslagen skulle verka i motsatt riktning.

Utskottet kan inte ansluta sig till den uppfattningen. En

framgångsrik och dynamisk verksamhet förutsätter anställda som

känner trygghet med de förändringar som är behövliga.

Försämringarna av anställningsskyddet var, som framhålls i

propositionen, olyckliga av flera skäl. De genomfördes i ett

extremt svårt arbetsmarknadsläge, med en stor del av

arbetskraften utan arbete och därtill med ett stort antal

anställda som kände sina anställningar hotade. Helt allmänt kan

man dessutom ifrågasätta om försämringar av

anställningstryggheten är den rätta vägen att gå om syftet är

att få igång nyanställningar och på annat sätt skapa en bättre

fungerande arbetsmarknad. Som sägs i propositionen bör inte de

arbetsrättsliga reglerna ytterligare späda på den svåra

utveckling som vi nu har i Sverige.

Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom

fyrpartimotionens yrkande om avslag på proposition 76. Motion A2

avstyrks således.

När det gäller motioner om inriktningen av arbetsrätten är

följande att säga.

De allmänna synpunkter på arbetsrätten som läggs fram i

Socialdemokraternas motioner från våren 1994, 1993/94:A40 och

1993/94:A254, sammanfaller i huvudsak med utskottets ovan

redovisade synsätt. Motionerna får därmed anses tillgodosedda i

berörda delar och bör inte föranleda någon vidare åtgärd.

I fråga om Vänsterpartiets förslag i motion A1 om vad en

arbetsrättslig kommitté bör behandla kan utskottet konstatera

att partiet går ganska långt i sina krav på kompletterande

lagstiftning. Motion 1993/94:A250 från den allmänna motionstiden

synes också ha som utgångspunkt att det är genom ytterligare

lagstiftning som arbetsrätten skall utvecklas. Detta

överensstämmer inte med den förut angivna strävan att främst

söka underlätta avtalslösningar, även om utskottet delar

uppfattningen att flera av de frågor som aktualiseras av

Vänsterpartiet är angelägna. Motionerna avstyrks därför i

motsvarande delar.

Såväl Ny demokratis motioner 1993/94:A262 och 1993/94:Fi210

som Anne Rhenmans (-) motion 1993/94:A711 innehåller synpunkter

och förslag -- bl.a. att företag med mindre än 25 anställda

skall medges tillfällig dispens från delar av arbetsrätten --

som kraftigt avviker från utskottets grundsyn. Dessa motioner

avstyrks således i berörda delar.

Utskottet övergår nu till vissa av de enskilda frågor som

omfattas av proposition 76.

Den längsta tiden för anställning vid arbetstoppar och

provanställning

Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns

något rimligt skäl varför den längsta tiden för

visstidsanställning vid arbetsanhopning skall vara så lång som

tolv månader. Om arbetskraft behövs under längre tid bör det

normala vara en tillsvidareanställning. Som påpekas i

propositionen kan anställningen sägas upp om det uppstår en

arbetsbristsituation. Om arbetstagaren är under 25 år är

uppsägningstiden bara en månad.

Utskottet anser också liksom regeringen i fråga om

provanställning att det bör vara fullt tillräckligt med en

prövotid på högst sex månader. Med nuvarande regler kan en

arbetstagare få finna sig i att vara anställd i ett helt år utan

något anställningsskydd.

Som påpekas i propositionen är reglerna dispositiva.

Nödvändiga anpassningar kan alltså göras genom kollektivavtal.

Utskottet godtar således förslagen i propositionen. Av detta

följer att utskottet inte kan ansluta sig till förslaget i Ny

demokratis motion 1993/94:A262 att tiderna skall förlängas till

18 månader. Motionen avstyrks således i berörda delar.

Turordningsreglerna

De regler som avgör vilka arbetstagare som efter en

nedskärning får gå kvar i arbetet upplevs nog på arbetstagarhåll

som de mest väsentliga för anställningstryggheten. Reglerna i 22

§ LAS kan sägas bygga på en intresseavvägning. Lagen syftar till

att tillgodose trygghetsbehovet för den arbetskraft som har

svårast att klara sig på arbetsmarknaden. Ett villkor är dock,

om arbetstagaren inte kan behålla sina arbetsuppgifter, att han

har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Turordningen kan underkastas rättslig prövning. Utskottet anser

liksom regeringen att den rätt -- i princip utan möjlighet till

överprövning -- som infördes för arbetsgivaren att undanta två

arbetstagare innan turordningen görs upp rubbar den balans

mellan arbetsgivar- och arbetstagarintresset som LAS bör

innebära.

Förslaget i Ny demokratis motion att företag med högst 25

anställda helt undantas från turordningsreglerna och att

större företag medges en generell frikvot på 20 % av antalet

anställda skulle ytterligare kraftigt rubba den önskvärda

balansen och medföra att anställningstryggheten undergrävdes för

stora grupper av arbetstagare. Utskottet ställer sig därför

avvisande till förslaget. Detsamma gäller förslaget i Anne

Rhenmans motion att turordningsreglerna helt avskaffas.

Med det anförda avstyrks motionerna 1993/94:A262 och

1993/94:A711 i berörda delar.

Rörande turordningsreglerna och yngre arbetstagare är

följande att säga. Turordningsreglerna tar som nämnts sikte på

den arbetskraft som erfarenhetsmässigt har svårast att klara sig

på arbetsmarknaden. Genom att låta anställningstiden vara

avgörande tillgodoses ett av de viktigaste syftena med lagen,

nämligen att skydda den äldre arbetskraften.

Som påpekas i Lotta Edholms och Karin Pilsäters motion (fp) är

arbetslöshetssiffrorna betydligt högre för yngre än för

medelålders. Turordningsreglerna är självfallet en del av

förklaringen till detta. Samtidigt kan man nu när konjunkturen

vänt uppåt konstatera att arbetslösheten minskar snabbast bland

ungdomarna. Statistiken visar att en större andel av de

arbetslösa i åldern 20--30 år återkommer i arbete än av de äldre

arbetslösa. I åldrarna från 55 år är återgången i arbete

betydligt mindre än bland de yngre. Enligt utskottet finns det

dessutom skäl att utgå från att den ökade efterfrågan på

arbetskraft kommer att riktas främst mot yngre åldersgrupper.

Det nu anförda talar för att man bör stå fast vid de

grundprinciper som lagen bygger på. Även den regel bör vara kvar

som innebär att man, när anställningstid skall beräknas bl.a.

vid turordningen, får tillgodoräkna sig den sammanlagda

anställningstiden hos arbetsgivaren.

Utskottet vill tillägga följande. Det är svårt, för att inte

säga omöjligt, att konstruera lagregler som ger ett rimligt och

rättvist resultat i alla situationer. Detta är ett skäl till att

lagreglerna gjorts dispositiva. De kan alltså sättas ur spel

genom kollektivavtal på förbundsnivå. Regeringens allmänna

ambition att uppmuntra parterna att träffa avtal bör som

utskottet ser saken kunna verka i riktning mot att man i varje

situation finner den avvägning som för båda sidor framstår som

den bästa lösningen.

Det anförda innebär att motionerna 1993/94:A710 och

1993/94:A711 i berörd del avstyrks.

Blockader mot enmans- och familjeföretag

Proposition 76 innebär som nämnts att förbudet i MBL mot vissa

stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag upphävs.

Med anledning av Filip Fridolfssons (m) synpunkter på

blockader i motion 1993/94:A703 är följande att säga. Innebörden

av motionen är att stridsåtgärder som riktas mot företag utan

fackligt anslutna skall vara förbjudna. Motionären vill således

utvidga det förbud, som regeringen föreslår skall avskaffas

helt.

Utskottet anser att den grundlagsskyddade rätten att vidta

fackliga stridsåtgärder inte bör inskränkas mer än absolut

nödvändigt. När regeringen nu föreslår att förbudet mot

blockader mot enmans- eller familjeföretag skall upphävas,

motiveras det med att när sådana konflikter förekommer i

praktiken är syftet är förmå företag som brukar ha anställda att

teckna kollektivavtal. Då ligger det i regel i de anställdas

intresse att skyddas av kollektivavtalets bestämmelser.

Utskottet instämmer i detta. Intresset att skydda personer som

kan komma att anställas gör sig naturligtvis gällande även om

företaget vid konflikten inte skulle ha några fackligt anslutna

bland de anställda. Som utskottet framhöll när ett motsvarande

yrkande behandlades i förra årets betänkande 1992/93:AU4 talar

dessutom mera praktiska skäl mot ett förbud av det slag som

motionären förordar. En förbudsregel måste vara enkel och

tydlig; att utröna om en viss anställd är medlem i en facklig

organisation är inte helt lätt.

Motionen avstyrks med hänvisning till det anförda.

Vetoreglerna

Slutligen tar utskottet i detta avsnitt upp vetoreglerna.

Propositionen innebär att de regler som gällde före den 1

januari 1994 återinförs med viss språklig justering.

De föreslagna reglerna innebär i korthet följande.

Reglerna tillämpas när en arbetsgivare vill låta någon utföra

visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att

denne därvid skall anses vara arbetstagare hos honom. Vad det

framför allt är fråga om är entreprenader eller inhyrning av

arbetskraft. Reglerna ger den arbetstagarorganisation som

arbetsgivaren har kollektivavtal med för det aktuella arbetet

möjlighet att lägga in veto om åtgärden kan antas medföra att

lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att

åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom

parternas avtalsområde. Arbetsgivaren har ålagts en särskild

primär förhandlingsskyldighet för att arbetstagarorganisationen

skall få möjlighet att ingripa med veto. Vid förhandlingen är

arbetsgivaren skyldig att på begäran av

arbetstagarorganisationen lämna sådan information om det

tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att kunna ta

ställning i frågan. Den rättsliga verkan av att en

vetoförklaring har avgetts är att förbud inträder för

arbetsgivaren att besluta om eller verkställa den åtgärd som

varit föremål för förhandling. Förbudet inträder dock inte om

arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt.

Reglerna är skadeståndssanktionerade.

I utskottet har frågan väckts om de av regeringen föreslagna

vetoreglerna är förenliga med lagen (1992:1358) om offentlig

upphandling. Genom den lagen har bl.a. ett EG-direktiv om

offentlig tjänsteupphandling införlivats med svensk rätt.

Utskottet har begärt att Lagrådet yttrar sig över frågan om

ifall de föreslagna bestämmelserna om facklig vetorätt, 38--40

§§ MBL, står i överensstämmelse med lagen om offentlig

upphandling.

Yttrandet finns fogat till detta betänkande som bilaga 3.

Lagrådet anför bl.a. följande:

Av intresse för den ställda frågans bedömning är särskilt

bestämmelserna i 1 kap. 4, 17, 18, 22 och 23 §§

upphandlingslagen. I 4 § anges att upphandling skall göras med

utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i

övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och

anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Av 17 § framgår

att vissa krav får ställas på leverantören, dvs. den som utför

arbeten eller tillhandahåller tjänster. Sålunda kan en

leverantör uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han

är i konkurs eller är föremål för ansökan om konkurs, är dömd

för brott avseende yrkesutövningen eller inte har fullgjort sina

åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatter.

En leverantör kan enligt 18 § genom skriftliga bevis visa att

han uppfyller de krav som uppställs med stöd av 17 §. Den

upphandlande enheten skall enligt 22 § anta antingen det anbud

som har lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt

mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter. 23 §

medger dock att anbud som är orimligt lågt kan förkastas. En

upphandlande enhet som bryter mot angivna bestämmelser blir

enligt 6 (7) kap. 6 § skadeståndsskyldig gentemot leverantörer

som därigenom orsakas skada.

Vid offentlig upphandling av arbete eller tjänster kan sålunda

en upphandlande enhet inte ställa större krav på leverantören än

vad 1 kap. 17 § medger. Enheten har däremot ingen skyldighet att

efterfråga de omständigheter som anges där eller att utesluta

leverantören från upphandlingen.

Lagrådet anför att ett veto som grundas på någon omständighet

som anges i 1 kap. 17 § upphandlingslagen inte kan anses

oförenligt med denna lag. Det förhållandet att den upphandlande

enheten inte är skyldig att utesluta en leverantör på grund av

sådana omständigheter saknar därvid betydelse enligt Lagrådet.

Lagrådet fortsätter:

Förutsättningarna för att kunna ställa krav på en leverantör

är emellertid olika i 39 § MBL och 1 kap. 17 §

upphandlingslagen. Enligt 17 § fordras sålunda att däri angivna

omständigheter inträffat medan det enligt 39 §, såvitt gäller

åsidosättande av lag eller kollektivavtal, är tillräckligt att

det "kan antas" att omständigheten kommer att inträffa. En

arbetstagarorganisation kan således inlägga veto redan när

endast presumtion för ett missförhållande föreligger. Härtill

kommer att i vart fall rekvisitet i 39 § "att åtgärden annars

strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas

avtalsområde" synes ge utrymme för en arbetstagarorganisation

att ställa krav som går väsentligt utöver vad 17 § medger. En

upphandlande enhet kan således hamna i en situation där det

föreligger risk för att enheten kan tvingas utge skadestånd till

en leverantör, om ett veto följs, och till

arbetstagarorganisationen, om vetot inte åtlyds.

Lagrådet kommer fram till att den föreslagna bestämmelsen om

veto i 39 § MBL inte står i överensstämmelse med

upphandlingslagen. Bestämmelserna i 38 § MBL om särskild

förhandlings- och informationsskyldighet kan däremot inte i sig

anses oförenliga med upphandlingslagen enligt Lagrådets mening.

Lagrådet pekar avslutningsvis på tänkbara lösningar av

problemet. Upphandlingslagen skulle helt kunna undantas från

tillämpningen av reglerna om fackligt veto. Ett mindre

ingripande alternativ skulle kunna vara att föreskriva att ett

förbud enligt 39 § MBL vid offentlig upphandling inte får stå i

strid med den berörda regeln i upphandlingslagen.

Utskottet gör följande överväganden.

Som Lagrådet konstaterar är förutsättningarna för att kunna

ställa krav på en leverantör olika i 39 § MBL och i 1 kap. 17 §

upphandlingslagen. Särskilt rekvisitet i 39 § att åtgärden

annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas

avtalsområde synes ge utrymme för att ställa krav som går

väsentligt utöver vad upphandlingslagen medger. Den upphandlande

enheten/arbetsgivaren skulle, som påpekas av Lagrådet, kunna

hamna i en situation där han riskerar skadestånd vilken väg han

än väljer.

Detta kan inte anses godtagbart. Enligt utskottets mening bör

man för att undvika att den nyss beskrivna situationen anpassa

vetoreglerna till upphandlingslagen. Strävan bör därvid vara att

inte minska utrymmet för veto mer än nödvändigt. Därför bör

problemet lösas med det mindre ingripande alternativet, dvs. med

en föreskrift som innebär att vetot inte får strida mot

upphandlingslagen.

Förutom i den av Lagrådet berörda bestämmelsen i 1 kap. 17 §

upphandlingslagen finns regler om i vilka fall en leverantör får

uteslutas från att delta i upphandlingen i 6 kap.

upphandlingslagen. Detta kapitel avser mindre upphandlingar --

dvs. upphandlingar under vissa s.k. tröskelvärden. Om den åtgärd

som är föremål för förhandling enligt 38 § MBL omfattas av dessa

bestämmelser i upphandlingslagen skall arbetstagarorganisationen

enbart få åberopa där angivna sådana omständigheter till grund

för sin vetoförklaring. Sådana omständigheter är bl.a. att

leverantören är försatt i konkurs eller är föremål för en

ansökan om sådan, att han är dömd för brott i eller gjort sig

skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen eller att han inte

betalt socialförsäkringsavgifter eller skatt i det egna

landet eller det land där upphandlingen sker. Även den

omständigheten att leverantören har låtit bli att lämna vissa

begärda upplysningar eller lämnat felaktiga upplysningar kan

åberopas (1 kap. 17 § resp. 6 kap. 9 § första och andra styckena

samt 11 § upphandlingslagen). Vid mindre upphandling gäller

också att den upphandlande enheten, om det inte är onödigt,

skall kontrollera om leverantören är registrerad i vissa

hänseenden, bl.a. i fråga om skulder för svenska skatter och

socialavgifter (6 kap. 9 § tredje stycket). Ett anbud från en

leverantör som inte är registrerad på avsett sätt får inte antas

(6 kap. 10 §). Även en sådan omständighet bör kunna åberopas

till stöd för vetot.

Vetoförklaring kommer även i de fall som omfattas av

upphandlingslagen att utgå från ett antagande om att den

tilltänkta åtgärden medför att lag eller kollektivavtal för

arbetet åsidosätts eller att åtgärden annars strider mot vad som

är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde. Skillnaden i

förhållande till de allmänt gällande reglerna blir att

antagandet får grundas enbart på sådana omständigheter som anges

i 1 kap. 17 § eller 6 kap. 9--11 §§ upphandlingslagen.

Vetoförklaringen måste med andra ord grunda sig på vissa

faktiska förhållanden. Det räcker alltså inte med ett i och för

sig välgrundat antagande om att åtgärden kommer att leda till en

lag- eller kollektivavtalsöverträdelse. Det är å andra sidan

inte heller alltid tillräckligt att en sådan omständighet som

anges i upphandlingslagen föreligger. Därtill måste det kunna

antas att den tilltänkta åtgärden får de nyss angivna

konsekvenserna.

Kärnan i de föreslagna vetoreglerna är det förbud för

arbetsgivaren att besluta om eller verkställa den tilltänkta

åtgärden som inträder när arbetstagaren utövat sin vetorätt.

Detta förbud inträder dock inte enligt 40 § MBL om

arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt.

För att undvika konflikt med upphandlingslagens regler bör

enligt utskottets mening 40 § MBL kompletteras med en

bestämmelse att förbud inte heller inträder om organisationen

vid offentlig upphandling har grundat sin förklaring på andra

omständigheter än de som enligt 39 § får åberopas som grund för

vetot. Sådana andra omständigheter kan t.ex. vara lösa

antaganden att arbetsgivaren begått brott i yrkesutövningen. Om

det enbart är detta som läggs till grund för vetoförklaringen,

inträder inte något förbud för arbetsgivaren att besluta om

eller verkställa åtgärden eftersom upphandlingslagen förutsätter

en lagakraftvunnen dom eller i vart fall att leverantören

har gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen

för att han skall kunna uteslutas från upphandlingen.

Arbetstagarorganisationen utövar sina rättigheter enligt 39 §

MBL under skadeståndsansvar. Enligt 57 § skall organisationen

ersätta uppkommen skada om den har saknat fog för förklaring

enligt 39 §. Detta innebär inte att varje oriktigt veto kan

föranleda skadeståndsansvar. Uttrycket "sakna fog" avser enligt

arbetsdomstolens praxis, förutom fall där det varit fråga om

rent ovidkommande syften med vetot, sådana fall där

arbetstagarorganisationen har gjort sig skyldig till en

kvalificerad missbedömning av föreliggande omständigheter eller

av rättsläget.

En vetoförklaring som är felaktig därför att den går utöver

upphandlingslagen är inte direkt jämförbar med andra felaktiga

vetoförklaringar. Begränsningen av arbetstagarorganisationens

möjligheter att utöva veto vid offentlig upphandling kommer att

framgå relativt tydligt av upphandlingslagen. Vetot måste i

princip grunda sig på att vissa faktiska omständigheter

föreligger. Det kan därför i någon mån bli fråga om andra slag

av överväganden vid prövningen av om den fackliga organisationen

i dessa fall skall anses ha saknat fog för sin vetoförklaring.

Enligt utskottets mening måste den fackliga organisationen

medges vissa felmarginaler utan att drabbas av

skadeståndsansvar. Att en vetoförklaring saknar rättsverkan

därför att den är grundad på andra omständigheter än som sägs i

de angivna lagrummen i upphandlingslagen behöver alltså inte

vara liktydigt med att organisationen enligt 57 § MBL skall

anses ha saknat fog för sin förklaring.

Utskottets förslag till lydelse av 39 och 40 §§ MBL läggs fram

i utskottets hemställan.

Antagande av lagförslagen, ikraftträdande m.m.

Liksom regeringen anser utskottet att det är viktigt med en

snabb återställning av arbetsrätten. De nya reglerna bör därför

träda i kraft den 1 januari 1995. Detsamma gäller de av

utskottet förordade nya reglerna om veto enligt MBL.

Av vad som anförts ovan i detta avsnitt följer att de av

regeringen framlagda förslagen till ändringar i LAS, MBL och den

arbetsrättsliga beredskapslagen bör antas av riksdagen, med den

ändring i fråga om vetoreglerna som utskottet ovan förordat. I

fråga om 4 § MBL finns ett ändringsförslag även i proposition

102. Utskottet återkommer till detta i det följande avsnittet.

Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva

uppsägningar

Allmän bakgrund

Förslagen i propositionen är föranledda av två EG-direktiv,

rådets direktiv 77/187/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas

lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid

överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter

(fortsättningsvis kallat övergångsdirektivet) och direktivet

75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om

kollektiva uppsägningar (fortsättningsvis kallat direktivet om

kollektiva uppsägningar). Ministerrådet ändrade det sistnämnda

direktivet i juni 1992 (92/56/EEG).

Övergångsdirektivet innehåller regler om skydd för

anställningen och anställningsvillkoren i samband med övergång

av företag, verksamheter eller delar av verksamheter. En

uppsägning på grund av övergången i sig är förbjuden.

Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av

anställningen går med automatik över till förvärvaren.

Direktivet innehåller också vissa regler om information och

överläggning.

Direktivet om kollektiva uppsägningar föreskriver samråd

med de anställda och ansvariga myndigheter då ett större antal

arbetstagare skall sägas upp på grund av arbetsbrist.

Sverige har genom EES-avtalet åtagit sig att införliva dessa

direktiv. Enligt den bedömning av regeringen som gjordes i

samband med den s.k. EES-propositionen 1991/92:170, bil. 9,

uppfyller den svenska lagstiftningen direktivens krav utan

särskilda lagstiftningsåtgärder. Propositionen i den delen

föranledde inte några ytterligare uttalanden från EES-utskottets

sida (1991/92:EU1, s. 122 f.).

Frågan om införlivande av övergångsdirektivet i svensk

lagstiftning har därefter behandlats i samband med att utskottet

hösten 1993 tog ställning till den borgerliga regeringens

förslag till ändringar i LAS och MBL (1993/94:AU4). Utskottet

avstyrkte Socialdemokraternas och Vänsterpartiets krav om

ändringar i LAS med hänvisning till att ARK:s och regeringens

arbete med denna fråga inte borde föregripas.

Nämnas bör att EFTA:s övervakningsorgan, ESA, i en formell

underrättelse till den svenska regeringen ifrågasatt om den

svenska lagstiftningen överensstämmer med direktivet.

Företagsöverlåtelser -- nuvarande rättsläge

I svensk rätt finns ingen generell regel om vilken inverkan en

företagsöverlåtelse har på anställningsförhållanden. I

samband med överlåtelser eller andra förändringar på

arbetsgivarsidan verkställs ofta inte några uppsägningar, utan

den nye företagaren övertar helt enkelt rörelsen och driver den

vidare med samma arbetskraft. Det anses då att ett nytt

anställningsavtal har träffats mellan förvärvaren och

arbetstagaren. I och med överlåtelsen upphör i princip den

tidigare ägarens förpliktelser så till vida att han inte behöver

betala lön för det arbete som utförs åt den nye arbetsgivaren.

För kollektivavtalens del finns en regel i 28 § MBL om verkan

av att ett företag eller del av ett företag övergår från en

arbetsgivare till en annan. Den arbetsgivare som övertar

företaget blir enligt huvudregeln skyldig att tillämpa

överlåtarens kollektivavtal. Denna bundenhet gäller bara om

ingen av de parter som ingått avtalet säger upp detta i

anslutning till övergången. Huvudregeln gäller inte om den nya

arbetsgivaren redan är bunden av ett annat tillämpligt

kollektivavtal. Den huvudsakliga grunden för principen att

förvärvaren är skyldig att tillämpa överlåtarens kollektivavtal

är att man vill undvika icke avsedda rättsliga effekter på

kollektivavtalen därför att arbetstagarsidan saknat vetskap om

överlåtelsen. Regeln fyller således ett informationsbehov.

Lagstiftaren har förutsatt att det normala är att

kollektivavtalsförhållandena ordnas med arbetstagarsidan i

samband med överlåtelsen.

Det kan inträffa att den tidigare arbetsgivaren säger upp

arbetstagarna. Uppsägningarna motiveras då av att arbetsgivaren

gör sig av med sitt företag eller en del av det. Sådana

uppsägningar, som alltså är föranledda av arbetsbrist, godtas

som förenliga med 7 § LAS.

Dessa uppsagda arbetstagare har enligt 25 § LAS -- under vissa

förutsättningar -- företrädesrätt till ny anställning hos den

arbetsgivare som övertagit verksamheten. Om och i den mån denne

skall skaffa sig ny arbetskraft måste han vända sig till de

arbetstagare som hos den tidigare arbetsgivaren kvalificerat sig

för företrädesrätt till ny anställning. Det krävs att

arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för arbetet.

Företrädesrätten är också beroende av att arbetstagaren anmält

anspråk på företrädesrätt till arbetsgivaren.

Företrädesrätten i detta fall förutsätter också att det finns

ett direkt rättsligt samband, såsom ett överlåtelseavtal, mellan

den tidigare och den nye arbetsgivaren. En verksamhet som

övergår i ny regi utan något slags överlåtelse eller liknande

utan enbart t.ex. genom byte av arrendator medför inte någon

företrädesrätt för dem som sagts upp av den förste arrendatorn.

Företrädesrättsreglerna är tillämpliga även då en rörelse

övertas i samband med konkurs.

Reglerna om företrädesrätt innebär inte att arbetsgivaren

måste erbjuda den uppsagda och därefter återanställda personalen

samma anställningsvillkor som tidigare. I princip råder det

avtalsfrihet, eftersom det rör sig om en ny anställning.

Kollektivavtalen har dock en normerande verkan, och den nyss

beskrivna regeln i 28 § MBL bör beaktas.

En arbetstagare, som har bytt anställning i samband med en

företagsövergång, får enligt 3 § LAS tillgodoräkna sig tiden hos

den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos

den senare.

När det gäller information och överläggning med anledning av

en företagsövergång gäller enligt 11 § MBL att en arbetsgivare

som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal på eget

initiativ måste förhandla före beslutet med samtliga

kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer. I

samband med förhandlingen är arbetsgivaren skyldig att lämna den

information som är relevant i förhandlingsfrågan.

I vissa fall är arbetsgivaren skyldig att förhandla även med

en icke kollektivavtalsbärande organisation. Sådan skyldighet

gäller enligt 13 § om frågan särskilt angår arbets- eller

anställningsförhållanden för medlemmar i den organisationen.

Information och överläggning vid kollektiva uppsägningar --

nuvarande rättsläge

Enligt 11 § MBL är en arbetsgivare som är eller brukar vara

bunden av kollektivavtal skyldig att på eget initiativ förhandla

med de kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationerna innan

han fattar beslut om en viktigare förändring av sin verksamhet.

Ett beslut varigenom en arbetsgivare förändrar sin verksamhet på

sådant sätt att uppsägning av arbetstagare blir aktuell är ett

sådant beslut om "viktigare förändring" som avses i 11 §.

Förhandlingarna skall inledas redan när arbetsgivaren överväger

att förändra sin verksamhet. Förhandlingen skall tas upp i så

god tid att den blir ett naturligt led i beslutsprocessen hos

arbetsgivaren. Förhandlingarna skall syfta till uppgörelse

mellan parterna.

I vissa fall är, såsom framgått ovan, arbetsgivaren enligt 13

§ MBL skyldig att ta upp förhandling även med en

kollektivavtalslös organisation, nämligen om frågan särskilt

angår arbets- eller anställningsförhållandena för en

arbetstagare som tillhör organisationen.

Organisationen utser själv företrädare till förhandlingen och

har då rätt att anlita experter eller andra sakkunniga.

Som nämnts ovan ligger det i arbetsgivarens

förhandlingsskyldighet att lämna den information som är relevant

för förhandlingsfrågan. Något skriftlighetskrav uppställs inte.

Enligt lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder

(främjandelagen) är arbetsgivaren skyldig att inför uppsägningar

varsla länsarbetsnämnden. Detta förutsätter att minst fem

arbetstagare berörs av driftsinskränkningen.

Det huvudsakliga innehållet i proposition 102

Regeringen framför i propositionen -- som är överlämnad till

riksdagen före folkomröstningen om EU-medlemskap -- att det är

viktigt att det inte råder någon tvekan i frågan om Sverige

uppfyller sina åtaganden enligt EES-avtalet. Det är därför

viktigt att rättsläget tydliggörs och att lagändringar vidtas.

Propositionen innehåller en analys av direktiven och av vad

som krävs för att svensk lag skall motsvara direktivens krav.

Analysen utmynnar i förslag om ett antal lagändringar.

Övergångsdirektivet (77/187/EEG)

En central tanke i direktivet är att rättigheter och

skyldigheter på grund av anställningsavtal eller

anställningsförhållanden som gäller vid överlåtelsen automatiskt

skall gå över på förvärvaren som en konsekvens av överlåtelsen.

Efter överlåtelsen skall förvärvaren vara bunden av villkoren i

överlåtarens löpande kollektivavtal till dess att avtalets

giltighetstid löpt ut eller ett nytt kollektivavtal börjat

gälla. Medlemsstaterna får begränsa denna tid till lägst ett år.

Vidare innebär direktivet att överlåtelsen i sig inte får utgöra

skäl för uppsägning vare sig från överlåtarens eller

förvärvarens sida. Direktivet innehåller också regler om att

överlåtaren och förvärvaren skall lämna representanterna för de

berörda arbetstagarna viss information i god tid före

överlåtelsen. Om överlåtaren eller förvärvaren planerar åtgärder

med hänsyn till sina arbetstagare skall överläggning ske med

arbetstagarrepresentanterna för att söka nå en uppgörelse.

Direktivet är inte tillämpligt på sjögående fartyg. Enligt

EG-domstolens praxis behöver direktivet inte heller tillämpas

vid överlåtelse efter konkurs. Frågan om i vilken utsträckning

direktivet är tillämpligt på offentlig verksamhet är oklar

enligt propositionen.

Förändringar i LAS med anledning av övergångsdirektivet

I propositionen konstateras till en början att direktivets

regler om automatisk övergång av anställningsavtalen omfattar

alla som var anställda vid överlåtelsetidpunkten. De nuvarande

reglerna om företrädesrätt enligt 25 § LAS till ny anställning

hos förvärvaren för uppsagda arbetstagare hos det överlåtande

företaget är däremot begränsade i flera hänseenden. Dessutom

förutsätter företrädesrätten att det finns ett rättsligt samband

mellan den tidigare och den nya arbetsgivaren; direktivets

regler om automatisk övergång är däremot som nyss nämnts

tillämpliga även t.ex. vid byte av entreprenör. För att motsvara

direktivets krav föreslås därför att LAS tillförs en ny

bestämmelse, 6 b §, om att överlåtarens rättigheter och

skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de

anställningsförhållanden som finns vid tidpunkten för övergången

skall gå över till den som övertar verksamheten, den nye

arbetsgivaren. Avsikten är att detta övergångsbegrepp skall

motsvara direktivets. Enligt regeringens mening bör dock

principerna om automatisk övergång tillämpas även för

arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg. Detta

klargörs genom 6 b § första stycket sista meningen.

Reglerna om automatisk övergång bör enligt regeringens mening

inte tillämpas om arbetstagaren motsätter sig detta. Det anses

följa av allmänna rättsgrundsatser att den som är förpliktad

enligt ett anställningsavtal inte ensidigt kan flytta över sin

partsställning med dess rättigheter och skyldigheter. Den nya 6

b § tillförs därför i sista stycket en regel om att

anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte skall

övergå till en ny arbetsgivare om arbetstagaren motsätter sig

det.

Den nu berörda nya paragrafen föreslås bli s.k. EG-dispositiv.

Detta innebär att avvikelser får göras genom kollektivavtal som

slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation

under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre

förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som

följer av EG-direktivet (2 §).

Den automatiska övergången innebär att anställningsavtalet

följer med till förvärvaren. Det konstateras att det därmed inte

finns något omedelbart behov av en särskild regel som ger den

anställde rätt att räkna anställningstid vid

verksamhetsövergångar. Den nuvarande regeln i 3 § som

föreskriver att en arbetstagare som byter anställning i samband

med en övergång får tillgodoräkna sig tiden hos den förre

arbetsgivaren, fyller dock en funktion för den som efter en

uppsägning på grund av arbetsbrist slutat sin anställning före

övergången. Det föreslås en ändring i 3 § första stycket

punkt 3 genom vilken övergångsbegreppet anknyts till det som

anges i den nya 6 b §.

Vidare föreslås ett nytt stycke i 7 § LAS om saklig grund

för uppsägning. Den nya regeln, som riktar sig mot både

överlåtaren och förvärvaren, anger att en företagsövergång inte

i sig skall utgöra saklig grund för uppsägning. Förbudet mot

uppsägning skall dock inte gälla om uppsägningar sker av

ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar

i arbetsstyrkan ingår.

Även reglerna om företrädesrätt till återanställning i

25 § LAS anknyts till övergångsbegreppet i den nya 6 b §.

Företrädesrättsreglerna saknar självständig betydelse för den

arbetstagare som bytt arbetsgivare i samband med en övergång men

fyller en funktion för arbetstagare som slutat före övergången.

Dessa kan ha en "latent" rätt till återanställning hos

förvärvaren. Detta regleras genom en ändring i 25 § andra

stycket. Enligt regeringen bör företrädesrätten i samband med

konkurs behållas. Eftersom övergångsbegreppet i 6 b § inte

omfattar övergång i samband med konkurs, blir det nödvändigt med

ett tillägg till det nyssnämnda stycket som anger att

företrädesrätten även gäller när den tidigare arbetsgivaren

försatts i konkurs.

Förändringar i MBL med anledning av övergångsdirektivet

Som angetts tidigare föreskriver direktivet att förvärvaren

efter överlåtelsen skall vara bunden av villkoren i löpande

kollektivavtal, på samma sätt som överlåtaren var bunden av

dessa villkor, till dess att avtalets giltighetstid har löpt ut

eller ett nytt kollektivavtal börjat gälla (artikel 3.2). Enligt

propositionen är innebörden av artikeln på många punkter oklar.

Regeringen delar ARK:s bedömning att direktivet inte torde kräva

att överlåtarens kollektivavtal som sådant följer med. Det är

bara anställningsvillkoren i avtalet som skyddas, medan t.ex. de

verkningar som ett kollektivavtal har i fråga om arbetstagarnas

medinflytande inte berörs.

Huvudregeln enligt 28 § MBL innebär som nämnts tidigare att

förvärvaren vid en företagsövergång blir skyldig att följa

överlåtarens kollektivavtal i tillämpliga delar. Två undantag

gäller dock. Kollektivavtalet blir inte tillämpligt för den nye

arbetsgivaren om han redan är bunden av ett annat avtal som kan

tillämpas på arbetstagarna, och inte heller om avtalet sägs upp

på grund av övergången. Regeringen kommer fram till att det

förhållandet att ett hos förvärvaren redan tillämpligt avtal

således kan tränga undan villkoren i överlåtarens avtal, även om

förvärvarens avtal ger sämre förmåner, skulle innebära ett

avsteg från den princip som direktivet bygger på. Denna princip

bygger nämligen på att arbetstagarna övergångsvis skall vara

skyddade mot försämrade villkor. Regeringen stannar ändå --

liksom ARK -- vid bedömningen att den nuvarande regleringen i 28

§ MBL är förenlig med direktivet.

Regeringen anser emellertid att man bör gå längre i fråga om

skyddet för anställningsvillkoren än vad direktivet kräver. I

propositionen konstateras att politiska beslut under senare tid

medfört att verksamhet har lagts ut på entreprenad som

alternativ till verksamhet i egen regi. Den effektivitet som man

velat uppnå har i många fall dessvärre endast handlat om att

arbetstagarna fått sämre lön för samma arbete genom utnyttjande

av de skillnader som finns mellan anställningsvillkoren inom de

olika avtalsområdena, sägs det i propositionen. Förändringar som

grundas på sådana premisser är enligt propositionen inte sunda,

utan snedvrider konkurrensen samtidigt som de enskilda

arbetstagarna från den ena dagen till den andra kan få vidkännas

lönesänkningar med betydande belopp.

Av nu angivna skäl anser regeringen att de arbetstagare som

följer med till den nya arbetsgivaren vid en övergång alltid

skall ha rätt till de anställningsvillkor som de enligt

kollektivavtalet hade hos överlåtaren så länge som

kollektivavtalet skulle ha gällt, dock under maximalt ett år

eller till den tidigare tidpunkt då arbetsgivaren träffar nytt

kollektivavtal som avser de övertagna arbetstagarna. Genom ett

sådant nytt avtal är det möjligt att för en övergångsperiod

reglera hur den övertagna personalens anställningsvillkor på

lämpligt sätt skall anpassas till de villkor som allmänt

tillämpas hos förvärvaren (inrangeringsavtal).

Möjligheten enligt 28 § för överlåtaren att säga upp

kollektivavtalet i förtid vid en verksamhetsövergång bör enligt

propositionen finnas kvar, men även om en sådan uppsägning sker

bör förvärvaren vara skyldig att tillämpa det uppsagda avtalets

villkor under den i föregående stycke angivna övergångsperioden.

Innebörden av de nya reglerna är att arbetsgivaren

övergångsvis är skyldig att tillämpa kollektivavtalets

normativa villkor även om han inte blir bunden av avtalet som

sådant. För att åstadkomma detta skydd föreslås ett nytt tredje

stycke i 28 § MBL. Regeln skall vara s.k. EG-dispositiv,

vilket följer av ett tillägg till 4 § MBL.

Genom en hänvisning i 28 § första stycket MBL till 6 b § LAS

markeras att övergångsbegreppet skall vara detsamma i de båda

lagrummen.

I fråga om direktivets föreskrifter om överläggning med

arbetstagarnas representanter i samband med företagsövergångar

gör regeringen bedömningen att MBL uppfyller direktivets krav

såvitt avser arbetsgivare som är eller brukar vara bundna av

kollektivavtal. Regeln i 11 § såvitt den avser

företagsövergångar bör dock göras s.k. EG-dispositiv, vilket

sker genom ett tillägg till 4 § MBL.

I förhållande till kollektivavtalslösa

arbetstagarorganisationer är arbetsgivaren enligt 13 § skyldig

att förhandla bara när det gäller frågor som särskilt angår

arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som är

medlemmar i organisationen. Regeringen anför att ett beslut om

en verksamhetsövergång typiskt sett knappast är en fråga som

särskilt angår sådana medlemmar. Efter ett resonemang om vad

som bör gälla i förhållande till kollektivavtalslösa

organisationer kommer regeringen fram till att en arbetsgivare

som inte är och inte heller brukar vara bunden av något

kollektivavtal alls skall vara skyldig att förhandla enligt 11 §

MBL med alla berörda arbetstagarorganisationer. Regleringen görs

genom ett tillägg till 13 § MBL. Förhandlingsskyldigheten

avser såväl beslutet att låta en verksamhet gå över till en

annan arbetsgivare som beslutet att ta över en annan verksamhet.

Den nya regeln riktas således både mot överlåtaren och

förvärvaren.

Förändringar i annan lagstiftning

Enligt regeringens bedömning bör en samordning ske mellan

övergångsbegreppen i LAS, semesterlagen och

studieledighetslagen. Detta föranleder en ändring i 31 §

semesterlagen och en ny bestämmelse i studieledighetslagen,

2 a §. I båda lagrummen hänvisas till den innebörd av

övergångsbegreppet som anges i 6 b § LAS.

Direktivet (75/129/EEG) om kollektiva uppsägningar

I ingressen till direktivet anges att det är viktigt att

arbetstagarna ges ett bättre skydd vid kollektiva uppsägningar,

samtidigt som hänsyn måste tas till en välbalanserad ekonomisk

och social utveckling inom gemenskapen. Det konstateras att det

finns skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser.

Med kollektiva uppsägningar avses enligt direktivet

uppsägningar från arbetsgivarens sida av ett eller flera skäl

som inte är hänförliga till de berörda arbetstagarna

personligen. Bestämmelserna är dock bara tillämpliga om

uppsägningarna har viss omfattning. Direktivet undantar

besättningar på sjögående fartyg liksom arbetstagare som är

anställda hos offentliga organ.

En arbetsgivare som överväger kollektiva uppsägningar skall i

god tid inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna i

syfte att försöka nå en överenskommelse. Medlemsstaterna kan

föreskriva att arbetstagarrepresentanterna skall ha rätt att

anlita experthjälp. Under överläggningarna skall arbetsgivaren i

god tid lämna viss angiven information skriftligen, bl.a. om

skälen till de planerade uppsägningarna, antalet arbetstagare

som skall sägas upp och vilka kategorier de tillhör.

Arbetsgivaren skall skriftligen anmäla alla planerade

kollektiva uppsägningar till berörd myndighet och då lämna all

relevant information. Uppsägningar får verkställas tidigast 30

dagar efter det att anmälan har skett till myndigheten.

Förändringar i MBL med anledning av direktivet om kollektiva

uppsägningar

Regeringen konstaterar att svensk lagstiftning genom MBL:s

regler uppfyller direktivets bestämmelser om

överläggningsskyldighet såvitt gäller arbetsgivare som är eller

brukar vara bundna av kollektivavtal. Lagstiftningen bör däremot

kompletteras för att omfatta det fallet att arbetsgivaren inte

är och inte heller brukar vara bunden av något kollektivavtal.

Detta sker genom ett tillägg till 13 § MBL där det anges att

en arbetsgivare som inte är bunden av något kollektivavtal alls

är skyldig att förhandla enligt 11 § MBL med alla berörda

arbetstagarorganisationer i frågor som rör uppsägning på grund

av arbetsbrist. Paragrafen ändras således både på grund av

direktivet om företagsövergångar och direktivet om kollektiva

uppsägningar.

Direktivets regler om skriftlig information till

arbetstagarrepresentanterna i samband med överläggningarna

saknar motsvarighet i svensk lagstiftning. Inte heller finns

föreskrifter om att arbetsgivaren skall lämna en kopia av varsel

eller andra uppgifter i samband med en driftsinskränkning. För

att direktivets krav skall uppfyllas föreslås därför nya regler

i 15 § andra och tredje styckena MBL.

Förändringar i annan lagstiftning med anledning av direktivet

om kollektiva uppsägningar

Skyldigheten enligt lagen om anställningsfrämjande åtgärder

(främjandelagen) att varsla länsarbetsnämnden inför

uppsägningar utökas. Uppsägningar som företas inom ett visst

tidsintervall skall läggas samman. Varsel skall lämnas om det

under en period av nittio dagar kan antas bli fråga om

sammanlagt tjugo uppsägningar. Det nuvarande undantaget för

uppsägningar som utgör ett normalt led i arbetsgivarens

verksamhet bör enligt regeringen tas bort. Det nu angivna

föranleder ändringar i 1 § främjandelagen.

Regler om vad ett varsel skall innehålla finns för närvarande

i 5 § främjandelagen. Som ett alternativ till varsel kan

arbetsgivaren under vissa förutsättningar i stället enligt 6 §

underrätta länsarbetsnämnden om att förhandlingar enligt MBL

påkallats om en eventuell driftsinskränkning. Enligt regeringens

bedömning uppfyller svensk rätt i huvudsak direktivets krav. För

att nå en närmare överensstämmelse med direktivet bör reglerna

ändock justeras. Anpassningen föranleder ändringar i framför

allt 1 § och en ny paragraf, 2 a §, som till stor del

motsvaras av den tidigare 5 §, som upphävs. I 25 § anges i

vilka fall det får föreskrivas undantag från varselreglerna.

Regeringen föreslår att regeln kompletteras med en upplysning

att undantag inte får medföra att mindre förmånliga regler för

arbetstagarna tillämpas än som följer av direktivet. I övrigt

föreslås vissa språkliga justeringar och ett antal

följdändringar.

Slutligen föreslås en ändring i sekretesslagen. Enligt 7

kap. 10 § gäller sekretess bl.a. för vissa åtgärder i

anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds

anpassning till arbetslivet. Med detta avses bl.a. åtgärder

enligt främjandelagen. Enligt ett avgörande från kammarrätten

gäller sekretessen bl.a. namnuppgift i ett varsel. Som framgått

ovan föreslås att arbetsgivaren i samband med

medbestämmandeförhandlingar skall vara skyldig att lämna en

kopia av varslet till länsarbetsnämnden till den fackliga

organisationen. Enligt 14 kap. 7 § sekretesslagen utgör

sekretess i vissa fall inte hinder mot att en myndighet fullgör

sin lagliga skyldighet att lämna information till företrädare

för arbetstagarorganisationen. Genom ett tillägg till denna

bestämmelse klargörs att sekretessen enligt 7 kap. 10 § inte

utgör ett hinder mot att en myndighet i sin egenskap av

arbetsgivare fullgör sin skyldighet enligt MBL.

Motioner med anknytning till övergångsdirektivet

Fyra motioner har väckts med anledning av proposition 102.

I motion A16 av Per Unckel m.fl. (m) anges Moderaternas

allmänna syn på den arbetsrättsliga lagstiftningen, som anses

vara alltför omfattande. En begränsad lagstiftning behövs för

att garantera skydd och säkerhet i arbetslivet och för att

hindra oskäliga arbetsvillkor och avtalsförhållanden. Ett ökat

inslag av individuella avtal är önskvärt. När EG-direktiven

införlivas med svensk rätt accentueras problemet med att lagen

ibland skall tillämpas parallellt med omfattande kollektivavtal.

I stället för att som nu göra regelverket än mer komplicerat

borde införlivandet föranleda en översyn av hela den svenska

arbetsrättslagstiftningen, sägs det i motionen.

Den lagstiftning som föreslås är enligt motionärerna

långtgående, men också svårtillgänglig. Företagsövergångar

kommer att försvåras. Färre människor får därmed arbete.

I motionen föreslås följande korrigeringar:

En anställd bör inte kunna välja att vid en företagsövergång

stanna kvar i anställning hos överlåtaren i stället för att

följa med till förvärvaren. Lagen bör begränsas till att ge den

anställde rätt att i en sådan situation frånträda anställningen.

Regeringsförslaget kan på grund av turordningsreglerna få till

följd att anställda som väljer att stanna kvar slår ut andra

anställda med kortare anställningstid, trots att de inte haft

med den överlåtna verksamheten att göra (yrk. 1 och 2).

Rätt till återanställning bör inte föreligga i samband med

konkurs. Ett syfte med EU-anpassningen är att nå en enhetlig

begreppsbildning. Med regeringsförslaget blir det svårare för

svenska företag att verka på lika villkor som andra europeiska

företag (yrk. 3).

De nya reglerna om uppsägningsförbud och automatisk övergång

bör inte gälla i fråga om sjögående fartyg och i offentlig

verksamhet. Det finns i detta hänseende inte anledning att gå

längre än vad direktivet kräver. Regeringsförslaget skulle

väsentligt försvåra förändringar och omorganisation inom

förvaltningsväsendet (yrk. 4).

Den som förvärvat en verksamhet bör inte vara generellt

skyldig att under en ettårsperiod tillämpa det kollektivavtal

som överlåtaren var bunden av på de arbetstagare som går över.

Regeringsförslaget är här mera långtgående än direktivet. Det

kan försvåra verksamhetslösningar genom s.k. avknoppningar och

privatiseringar. Förslaget kommer att leda till praktiska

svårigheter och skapa motsättningar mellan olika

arbetstagargrupper som får olika anställningsvillkor. Detta är

inte förenligt med principen om lika lön för likvärdigt arbete.

Även i motion A13 av Tom Heyman (m) yrkas att reglerna om

automatisk övergång inte görs tillämpliga på sjögående fartyg.

Regeringsförslaget skulle enligt motionären innebära stora

tillämpningsproblem för svenska rederier när ett fartyg överförs

från ett annat land till Sverige, eftersom den utländska

besättningen får behålla befattningar och anställningsvillkor.

Motion A14 av Sinikka Bohlin (s) rör direktivets

uppsägningsförbud. Motionären anser att den föreslagna regeln i

7 § är motsägelsefull eftersom den å ena sidan anger att en

övergång i sig inte skall utgöra saklig grund, men å andra

sidan anger att detta förbud inte skall hindra uppsägningar som

sker av bl.a. ekonomiska skäl. Det finns risk för kringgåenden

och onödiga tvister i arbetsdomstolen. Oklarheterna bör

undanröjas, anser motionären.

I Hans Anderssons m.fl. (v) motion A15 framhålls att intresset

att skydda den enskilde arbetstagaren från försämrade

anställningsvillkor väger tyngre än andra intressen. Därför bör

den föreslagna nya regeln i 28 § tredje stycket MBL om

förvärvarens skyldighet att tillämpa överlåtarens kollektivavtal

modifieras. Denna skyldighet bör gälla i ett år även om

kollektivavtalets giltighetstid har löpt ut. Ett nytt

kollektivavtal får tillämpas bara om det inte ger arbetstagaren

mindre förmånliga regler än tidigare.

I motion 1993/94:A250 från den allmänna motionstiden framför

Vänsterpartiet kravet att direktivet omsätts i svensk lag (yrk.

37).

Ett motsvarande yrkande har även framställts i motion

1993/94:A717 av Britta Sundin m.fl. (s) som väckts under den

allmänna motionstiden föregående riksmöte.

Utskottets överväganden

Skyldigheten för Sverige att uppfylla EG-direktiven m.m.

Proposition 102 avlämnades till riksdagen innan frågan om

medlemskap i Europeiska unionen var avgjord för Sveriges del.

Propositionens bedömning av behovet av att införliva de två

EG-direktiven 77/187/EEG och 75/129/EEG gjordes med utgångspunkt

i EES-avtalet. Regeringen ansåg det viktigt att det inte skulle

råda någon tvekan i frågan om att Sverige uppfyller sina

åtaganden enligt det avtalet. Det ansågs därför viktigt att

rättsläget blev tydliggjort och att lagändringar vidtogs.

Utskottet instämmer i den bedömning som regeringen gjorde.

Folkomröstningen om EU-medlemskap och det efterföljande

riksdagsbeslutet om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

innebär ingen ändrad bedömning i frågan om Sveriges uppfyllande

av direktiven. Sverige är skyldigt att införliva direktiven

oavsett om det sker på grund av EES-avtalet eller på grund av

medlemskap i EU. Skillnaden är att Sveriges skyldighet att som

medlem uppfylla direktiv kommer att grunda sig på

gemenskapsrätten, medan motsvarande skyldighet före medlemskapet

grundar sig på en internationell överenskommelse, EES-avtalet.

Av den föreslagna särskilda lagen med anledning av anslutningen

följer att de direktiv som antagits av EG gäller här i landet

med den verkan som följer av direktivet i fråga.

Utskottet anser att en allmän utgångspunkt bör vara att det

inte skall råda någon tvekan om Sverige uppfyller sina

åtaganden.

Frågan om och i vilken mån ändringar måste göras i den svenska

lagstiftningen är beroende av hur EG-reglerna skall tolkas.

Inom gemenskapen är det EG-domstolen som har det yttersta

ansvaret för tolkningen av EG:s rättsakter. Tolkningen kan

försvåras av att det inte finns förarbeten av det slag som vi är

vana vid. De enda officiella motiv som finns är de relativt

kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder

varje förordning eller direktiv. Några uttalanden om hur en viss

bestämmelse skall tolkas förekommer inte där. Inte heller ges

någon sådan vägledning i andra dokument eller uttalanden från

kommissionen eller ministerrådet i samband med att reglerna

antas.

Genom anslutningen förbinder sig Sverige att verka för en

enhetlig tolkning och tillämpning av reglerna i EG-rätten. Detta

omöjliggör i princip att det i propositioner eller

utskottsbetänkanden i samband med införlivandet av sådana regler

görs uttalanden om hur dessa regler skall tolkas. Det finns

alltså ett begränsat utrymme för sådana motivuttalanden som i

svensk rätt av tradition har tillmätts stor betydelse i

lagstiftningssammanhang. I regeringens proposition 1994/95:19

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, Del 1 s. 529,

framhålls att det från EG-rättslig synpunkt i och för sig inte

finns något som hindrar att det i en proposition eller ett

utskottsbetänkande ges vägledning om hur en viss införlivad

direktivbestämmelse skall tillämpas. Ett sådant uttalande får

emellertid inte göra anspråk på att utgöra ett auktoritativt

besked om bestämmelsens rätta tolkning utan bör snarast ses som

ett på fakta och erfarenhet grundat övervägande om hur frågan

kan komma att bli bedömd av i sista hand EG-domstolen.

Särskilt övergångsdirektivet innehåller regler som är svåra

att tyda med säkerhet. Reglerna ger upphov till ett flertal

frågeställningar. Det handlar om att i möjligaste mån belysa dem

och deras återverkningar för den svenska rätten. Bedömningarna

innefattar flera osäkerhetsmoment, eftersom det saknas

auktoritativa avgöranden av EG-domstolen på många punkter.

De uttalanden som görs i proposition 102 och i detta

betänkande i anslutning till de lagförslag som föranleds av

direktivens krav på införlivande har alltså en annan karaktär än

gängse lagförarbeten. Det är fråga om bedömningar av vad

EG-rätten innebär och hur EG-domstolen skulle komma att tolka

den. I den mån lagförslagen går utöver direktiven är det däremot

fråga om traditionella motivuttalanden.

Utskottet övergår nu till de konkreta förslagen och inriktar

sig därvid huvudsakligen på sådana frågor som aktualiserats i

motioner. Det är uteslutande frågor med anknytning till

övergångsdirektivet.

Tillämpning på sjögående fartyg

Som framgått tidigare är direktivet enligt Artikel 1.3 inte

tillämpligt på sjögående fartyg, (sea-going vessels, navires de

mer, Seeschiffe, i engelsk, fransk resp. tysk översättning).

Regeringen ser inget skäl att undanta arbetstagare på sjögående

fartyg från reglerna om automatisk övergång.

Invändningen i Moderaternas motion A16 grundar sig på deras

principiella uppfattning att det inte finns skäl att gå längre

än vad direktivet föreskriver. Svenska aktörer skulle få sämre

konkurrensförutsättningar än andra.

Utskottet anser för sin del att det finns ett värde i att så

långt som möjligt upprätthålla principen om att svensk

arbetsrättslagstiftning bör ha generell tillämplighet, vilket

talar för att låta reglerna om övergångar omfatta även sådant

som ligger utanför direktivet.

Den väsentliga frågan är om en utvidgning skulle leda till

stora tillämpningssvårigheter. Det är detta som hävdas i motion

A13 av Tom Heyman (m). Motionären pekar på en rad

komplikationer, särskilt i internationella förhållanden.

Vid en uppvaktning i utskottet har representanter för Sveriges

Redareförening framfört liknande synpunkter som motionären till

stöd för att propositionen bör ändras i denna del. Även

representanter för Svenska Sjöfolksförbundet, Sveriges

Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefälsförbundet har

lämnat synpunkter inför utskottet. Därvid framkom att man ser

fördelar med propositionens förslag, bl.a. från

sjösäkerhetssynpunkter.

Utskottet konstaterar att lagförslaget i den nu berörda delen

inte är grundat på vad direktivet kräver. En utgångspunkt bör

enligt utskottet ändå vara att direktivets regler om övergångar

skall tillämpas analogt i dessa fall. För att det skall vara

fråga om en övergång i direktivets mening skall det finnas

identitet i fråga om verksamheten före och efter övergången. En

helhetsbedömning skall göras under beaktande av ett flertal

omständigheter. Av särskild betydelse är om rörelsen var aktiv,

"a going concern", som saken uttrycks av EG-domstolen.

Verksamheten skall kunna identifieras, och det gäller sedan att

avgöra vilka arbetstagare som kan anses höra till denna del.

Mot bakgrund av de nu angivna kriterierna framstår det som

tveksamt om vissa diskuterade slag av överlåtelser av fartyg

över huvud taget omfattas av direktivets övergångsbegrepp. Det

kan med andra ord ifrågasättas om det rör sig om identiska

verksamheter före och efter överlåtelsen. Vad som avses är att

det inte går att identifiera någon personal som kan anses "höra

till" fartyget/verksamheten därför att anställningarna är knutna

till rederiet, och att den verksamhet som bedrivs efter

överlåtelsen i väsentliga avseenden skiljer sig från den

föregående. I sammanhanget bör den föreslagna lagtextens

"arbetstagare -- -- -- på sjögående fartyg" observeras.

Utskottet är på anförda skäl inte berett att gå ifrån

propositionens förslag om att reglerna skall vara tillämpliga

även i fråga om sjögående fartyg. Utskottet förutsätter att

regeringen återkommer till riksdagen om reglerna skulle visa sig

medföra icke godtagbara effekter eller om de diskussioner som

förs inom EU om förändring av direktivet på denna punkt skulle

föranleda detta.

Med det anförda avstyrks motionerna A13 och A16 yrkande 4 i

berörd del.

Tillämpning i offentlig verksamhet

Uppfattningen i Moderaternas motion A16 att direktivet inte

heller bör vara tillämpligt i offentlig verksamhet grundas även

den på att lagstiftningen inte bör gå längre än vad direktivet

kräver. Man pekar även på att en sådan lagstiftning väsentligt

skulle försvåra förändringar och omorganisationer.

Utskottets nyss redovisade principiella uppfattning att svensk

arbetsrättslagstiftning så långt som möjligt bör ha generell

tillämplighet är ett starkt skäl att inkludera arbetstagare i

allmän tjänst, även om direktivet inte sträcker sig så långt.

Detta är för övrigt också vad LAS innebär enligt 1 §. Det skulle

dessutom föranleda problem att skilja ut de fall då direktivet

skulle vara tillämpligt; enligt ARK:s analys skulle detta vara

fallet vid verksamhet av ekonomisk natur men inte när det är

förvaltningsuppgifter som flyttas.

Med det anförda avstyrks motion A16 i den nu berörda delen.

Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs m.m.

EG-domstolens praxis innebär att direktivet inte behöver

tillämpas vid överlåtelse efter konkurs. I propositionens

förslag till 6 b § undantas följaktligen konkurs från regeln om

automatisk övergång. Företrädesrätt enligt 25 § LAS bör däremot

enligt regeringen liksom för närvarande föreligga även i det

fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.

Moderaternas avvisande av propositionen i denna del motiveras

med intresset av en enhetlig begreppsbildning och gemensamma

regler vid företagsöverlåtelser i EU.

Arbetsmarknadsutskottet kan inte se hur införlivandet av

direktivet skulle kunna motivera försämringar för arbetstagarna

i gällande rätt. Företrädesrätten är något principiellt sett

annorlunda än reglerna om automatisk övergång. Det bör för

övrigt påpekas att direktivet enligt Artikel 7 inte påverkar

medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller

andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.

Direktivet tillåter alltså i sig att olika regler gäller i

medlemsstaterna.

Motion A16 avstyrks i den nu berörda delen med hänvisning till

det anförda.

I detta sammanhang vill utskottet även ta upp en fråga som rör

beräkning av anställningstid för en arbetstagare som bytt

anställning i samband med övergång efter konkurs.

Den ifrågavarande lagregeln, 3 § LAS, föreslås knyta an till

den definition av övergångsbegreppet som ges i den nya 6 b §.

Med den föreslagna utformningen skulle en arbetstagare som byter

anställning med stöd av företrädesrättsreglerna i 25 § inte hos

den nye arbetsgivaren få tillgodoräkna sig anställningstiden hos

den förre. Man bör enligt utskottet kunna utgå från att detta

inte varit avsett. Utskottet föreslår att 3 § LAS utformas så

att den även omfattar övergång i samband med konkurs.

Även i förslagen till följdändringar i studieledighetslagen,

en ny 2 a §, och i semesterlagen, 31 §, har övergångsbegreppet

anknutits till 6 b §. Dessa lagförslag bör också kompletteras

så att de omfattar övergång efter konkurs.

Förslag till lydelse av de angivna paragraferna läggs fram i

utskottets hemställan. Avsikten är att den nuvarande ordningen

skall behållas för den som byter anställning i samband med

konkurs.

Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren

Regeringsförslaget innebär att den arbetstagare som motsätter

sig övergång får stanna kvar i sin anställning hos överlåtaren.

I vad mån denne kan sägas upp på grund av arbetsbrist avgörs

enligt vanliga regler. Moderaterna motsätter sig i motion A16

denna ordning och förordar i stället att den anställde ges en

rätt att frånträda anställningen.

Som påpekas i motionen kan en övergång på grund av

turordningsreglerna få konsekvenser för arbetstagare som inte

alls berörs av övergången. Utskottet kan emellertid inte se

detta som ett avgörande skäl mot regeringsförslaget. Även enligt

nu gällande regler kan företagsöverlåtelser få konsekvenser för

anställda som inte kan sägas vara direkt berörda av

överlåtelsen. Denna är en konsekvens av turordningsreglerna som

inte behöver betraktas som något negativt.

En möjlighet att frånträda anställningen, dvs. att lämna den

utan att iaktta egen uppsägningstid, är i de flesta fall inte

någon fördel för den anställde. Man kan dessutom ställa frågan

vad ett avböjande av denna "rätt" skulle innebära.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A16 i denna

del.

Uppsägningsförbudet i samband med övergångar

Kritiken i motion A14 av Sinikka Bohlin (s) mot det framlagda

förslaget till ändring i 7 § LAS går ut på att regeln genom att

den är motsägelsefull kan leda till kringgåenden och onödiga

tvister.

Utskottet kan för sin del ha viss förståelse för kritiken. Man

skulle kunna ställa sig frågan vilken reell betydelse

uppsägningsförbudet har om det inte gäller i de fall som

arbetsgivaren har ekonomiska, tekniska eller organisatoriska

skäl att minska arbetsstyrkan. En företagsöverlåtelse medför ju

oftast effekter av detta slag. Regeln är direkt hämtad från

direktivet och uttrycker principen att övergången inte i sig

utgör skäl för uppsägning. Det görs klart att

verksamhetsövergången som sådan inte kan betraktas som ett fall

av arbetsbrist. Utskottet delar den bedömning som såväl

regeringen, ARK som remissinstansernas gjort. För att uppfylla

direktivets krav bör lagen ändras.

Hur övertalighet i samband med en övergång löses i praktiken

kan ha stor betydelse. Utskottet noterar att regeringen avser

att noga följa utvecklingen och om det visar sig nödvändigt

återkomma med förslag till åtgärder.

Med det anförda avstyrks motion A14.

Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal

Utskottet kan inledningsvis erinra om att förslaget i denna

del enligt regeringens bedömning innebär att man går längre i

skyddet för arbetstagarnas anställningsvillkor än vad direktivet

kräver. Enligt denna bedömning skulle direktivet tillåta att ett

hos förvärvaren tillämpligt kollektivavtal slår igenom på

anställningsvillkoren för arbetstagare som omfattas av

övergången. Regeringen förordar att det i lagen införs en

särskild regel, som innebär att förvärvaren under en

övergångstid av ett år i princip skall vara skyldig att tillämpa

anställningsvillkoren i överlåtarens kollektivavtal. Det skall

dock inte gälla sedan avtalet löpt ut eller ersatts med ett nytt

avtal.

Invändningarna mot regeringsförslaget kommer från två håll.

Moderaterna pekar i sin motion A16 både på att möjligheterna

till privatiseringar och liknande försvåras och att förslaget

leder till praktiska problem. Olika villkor kommer att gälla för

olika grupper av arbetstagare, något som inte är förenligt med

principen om lika lön för likvärdigt arbete. Hans Andersson

m.fl. (v) menar för sin del i motion A15 att intresset att

skydda den enskilde arbetstagaren från försämrade villkor väger

tyngst -- inga undantag skall få göras från ettårsregeln.

Utskottet kan inte ansluta sig till vare sig den ena eller den

andra ståndpunkten. Principen måste vara att

anställningsvillkoren skall skyddas under en rimlig

övergångsperiod. Med en möjlighet att träffa ett nytt avtal kan

parterna på det sätt som de finner lämpligt förhindra de

eventuella olägenheter som skulle kunna bli följden av att

skilda villkor annars skulle gälla för olika arbetstagargrupper.

Utskottet anser att regeringsförslaget i denna del är väl

avvägt, och avstyrker således de berörda motionerna A16 och A15

i motsvarande delar.

Förslagen i övrigt i proposition 102

Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar i

övrigt och mot de i utskottets överväganden i det föregående

inte berörda lagförslag som läggs fram i proposition 102. De bör

således antas av riksdagen med den ikraftträdandetidpunkt som

föreslagits i propositionen, dvs. den 1 januari 1995.

I fråga om 4 § MBL har det som framgått tidigare lagts fram

ändringsförslag även i proposition 76. I bilaga 2 har

förslagen samordnats. I denna bilaga är även ingresser samt

övergångs- och ikraftträdandebestämmelser samordnade. Riksdagen

bör fatta beslut i enlighet härmed.

Avslutande synpunkter

Genom införlivandet av övergångsdirektivet införs ett nytt

övergångsbegrepp och i anslutning därtill ett antal nya

materiella regler i den svenska lagstiftningen. Sannolikt är det

så att det i den praktiska tillämpningen kommer att uppstå

svårbedömbara frågor, t.ex. om det alls är fråga om en övergång

i direktivets mening, vilka arbetstagare som skall anses

omfattas av en övergång och konsekvenser i olika hänseenden av

övergången. I vilken utsträckning införlivandet kommer att

inverka på det faktiska beteendet inom affärslivet och i

offentlig verksamhet är svårt att veta.

Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen och

återkommer om det visar sig nödvändigt.

Övriga frågor

I detta avsnitt behandlas motioner som inte har direkt

anknytning till de båda propositionerna

Arbetstagarbegreppet

Som nämnts inledningsvis har skatteutskottet med eget yttrande

till arbetsmarknadsutskottet överlämnat en motion 1993/94:SkU802

av Lars Ulander m.fl. (s). Saken gäller arbetstagarbegreppet.

Det är enligt motionärerna bra att F-skattsedeln har underlättat

möjligheterna att bedriva företag. Samtidigt ser de en fara i

att F-skattsedeln, i kombination med att vetoreglerna enligt MBL

slopats, medför bekymmer vid gränsdragningen mellan arbetstagare

och egen företagare. Risken finns att anställningstryggheten

urholkas och möjligheterna att upprätthålla lag och avtal

försämras. Motionärerna vill därför ha en tydligare definiering

av löntagarbegreppet.

Skatteutskottets yttrande återfinns som bilaga 3 till

detta betänkande.

Betydelsen av en F-skattsedel tas även upp av Anne Rhenman (-)

i motion 1993/94:A711 (yrk. 2 ). Hennes uppfattning är att den

som i ett rättsförhållande åberopar ett F-skattebevis aldrig

skall kunna betraktas som arbetstagare.

Skatteutskottet redogör i yttrandet för bestämmelserna i

uppbördslagen om preliminär F-skatt. En skattsedel på preliminär

F-skatt utfärdas för en skattskyldig som bedriver eller kan

antas komma att bedriva näringsverksamhet. Om någon vid sidan om

sin anställning bedriver näringsverksamhet får både en

F-skattsedel och en A-skattsedel utfärdas. F-skattsedeln får då

inte åberopas i anställningsförhållandet. Av F-skattsedeln skall

i sådant fall framgå att även en A-skattsedel har utfärdats. Om

det är uppenbart att ett arbete har utförts under sådana

förhållanden att den som har utfört arbetet är att anse som

anställd hos den som betalar ut ersättningen för arbetet, skall

denne skriftligen anmäla förhållandet till skattemyndigheten om

den som tar emot ersättningen åberopar en F-skattsedel.

Underlåtenhet att göra anmälan kan medföra att utbetalaren

åläggs betalningsansvar för den skatt och de sociala avgifter

som mottagaren underlåter att betala.

Skatteutskottet framhåller att syftet med lagstiftningen om

F-skattebevis främst är att göra det möjligt för den som betalar

ut ersättning för ett arbete att på ett enkelt sätt och utan att

behöva ta ställning till om ett anställningsförhållande

föreligger eller ej få uppgift om huruvida skyldighet att göra

skatteavdrag och betala sociala avgifter föreligger eller inte.

Den enda bedömning som skattemyndigheten gör är om

näringsverksamhet bedrivs eller kommer att bedrivas.

Skatteutskottet anser med hänsyn till syftet med F-skattebeviset

och till att skattemyndigheten inte har till uppgift att göra

någon arbetsrättslig prövning, att ett F-skattebevis i och för

sig inte bör tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen

av om ett anställningsförhållande föreligger eller ej.

Motionärerna har enligt skatteutskottet inte lagt fram någon

omständighet som kan motivera en omprövning av förutsättningarna

för ett utfärdande av F-skattebevis. Ett ställningstagande till

den fråga som motionären tar upp bör enligt utskottets mening

ske med utgångspunkt i arbetsrättsliga bedömningar.

Arbetsmarknadsutskottet delar skatteutskottets uppfattning

att ställningstagandet till motionen bör ske med utgångspunkt i

arbetsrättsliga bedömningar. Frågeställningen är närmast vilken

betydelse det skall ha vid prövningen av om en arbetspresterande

skall anses som arbetstagare eller ej om ett F-skattebevis har

åberopats. I ARK:s delbetänkande (SOU 1993:32) Ny

anställningsskyddslag ansåg utredningens majoritet att ett

F-skattebevis i normalfallet skulle medföra att den

arbetspresterande inte betraktades som arbetstagare. Utredningen

menade att förekomsten av ett F-skattebevis är lätt att

konstatera, och en anknytning till skattebeviset skulle därför

på ett enkelt sätt skapa klarhet om parternas relation (a.a. s.

250 f.). Det skulle enligt utredningen krävas starka skäl för

att gå ifrån F-skattebeviset.

Enligt arbetsmarknadsutskottets mening finns det skäl att

understryka att skattemyndigheten inte skall göra någon

arbetsrättslig prövning. Det kan antas att den stora mängden

skatteärenden medför att det är nödvändigt med en schablonartad

bedömning av förutsättningarna för att utfärda F-skattebeviset.

Bedömningen av om någon är arbetstagare eller ej inbegriper

flera aspekter därutöver. F-skattebeviset bör därför rimligen ha

en ganska begränsad betydelse vid en arbetsrättslig prövning av

arbetstagarbegreppet. Utskottet kan därför inte se samma fara

med F-skattebeviset som motionärerna. Tilläggas bör att med

återinförandet av vetoreglerna minskar möjligheterna för

arbetsgivare att kringgå arbetstagarbegreppet.

Med det anförda avstyrks motion 1993/94:Sk802.

Av det anförda följer också att förslaget i motion

1993/94:A711 att den som åberopar ett F-skattebevis aldrig skall

kunna betraktas som arbetstagare avvisas av utskottet.

Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom

En motion från 1994 års allmänna motionstid, 1993/94:A705, av

Knut Wachtmeister och Karl-Gösta Svenson (m), rör frågan vad som

skall utgöra saklig grund för uppsägning. I motionen framförs

att en lagakraftvunnen dom i brottmål skall utgöra sådan saklig

grund.

Utskottet vill med anledning av denna motion anföra

följande. En fråga är, om en fällande dom i ett brottmål skall

vara bindande vid den efterföljande arbetsrättsliga prövningen

-- dvs. vilken bevisverkan domen skall ha. En annan fråga är om

ett brott är sådant att det bör medföra att arbetstagaren bör

skiljas från tjänsten. Det synes som om motionen åsyftar såväl

den ena som den andra frågeställningen.

När det gäller den första frågeställningen innebär den

nuvarande tillämpningen att en dom i ett brottmål tillmäts

betydande bevisverkan. Domen är dock inte bindande för domstolen

i arbetstvisten. Det förslag från ARK som åberopas i motionen

gick ut på att en lagakraftvunnen brottmålsdom såsom sådan

skulle kunna utgöra grund för uppsägning om den avser brott som

kan föranleda att arbetstagaren får skiljas från anställningen.

Enligt utskottets mening bör man behålla den nuvarande

tillämpningen eftersom man -- undantagsvis -- kan tänka sig

sådana fall där utredningen i arbetstvisten ger anledning att

göra en annan bedömning än vad domstolen gjort i brottmålet.

Detta gäller oavsett om det rör sig om bevis- eller rättsfrågor.

Den vidare frågeställningen i vilka fall en dom i brottmål

skall kunna leda till uppsägning kan inte besvaras kategoriskt.

Utskottet anser att man bör stå fast vid nuvarande principer,

som innebär en stram hållning. Som anfördes av

departementschefen i förarbetena till 1982 års LAS så finns det

anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela

arbetsmarknaden (prop. 1981/82:71 s. 72). Vid bedömningen av om

saklig grund föreligger måste man emellertid kunna fästa

avseende också vid brottets art, omständigheterna kring brottet

och arbetstagarens ställning på arbetsplatsen m.m. Tanken på en

generell regel av det slag som motionärerna efterfrågar måste

därför avvisas. I sammanhanget bör också framhållas att

tvåmånadersregeln (tidigare månadsregeln) spelar in. Den

begränsar arbetsgivarens möjlighet att lägga omständigheter till

grund för en uppsägning. Det av motionärerna åberopade

rättsfallet hade samband med den regeln. Tvåmånadersregeln tas

upp i det följande avsnittet.

På anförda grunder avstyrks motion 1993/94:A705.

Tvåmånadersregeln i 7 § LAS

Från den 1 januari 1994 gäller i fråga om s.k.

uppsägningspreskription att arbetsgivaren inte får grunda en

uppsägning av personliga skäl enbart på omständigheter som han

känt till mer än två månader. Lagändringen innebar dels att

tiden utökades från en till två månader, dels att tiden får

överskridas i vissa fall, nämligen om tidsöverdraget berott på

att arbetsgivaren på arbetstagarens begäran eller med dennes

medgivande dröjt med uppsägningen eller om det finns synnerliga

skäl för att omständigheterna får åberopas. I proposition 76

föreslås inte någon återgång till den äldre regeln.

Vänsterpartiets yrkande i den under den allmänna motionstiden

väckta motionen 1993/94:A250 (yrk. 33 delvis) om att LAS skall

ha den lydelse som lagen hade den 31 december 1993 innebär,

förutom att lagen skall återställas i enlighet med förslagen i

proposition 76, att en återgång skall ske till månadsregelns

tidigare utformning. En arbetsgivare skall således inte få

grunda en uppsägning av personliga skäl enbart på sådana

omständigheter som han känt till mer än en månad.

Ny demokrati anser enligt sin motion 1993/93:A262 att

tvåmånadersregeln bör utsträckas till sex månader (yrk. 24).

Utskottet anser för sin del att det fanns fog för att

modifiera den tidigare månadsregeln, som ibland kunde leda till

mindre tillfredsställande resultat. Utskottet är därför inte

berett att förorda en återgång till den äldre lydelsen. Att

ytterligare utsträcka fristen så som föreslås i Ny demokratis

motion är däremot uteslutet. Utskottet vill i sammanhanget

framhålla att de möjligheter till undantag som ges i den nya

regeln allmänt sett minskar behovet av längre frist.

På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionerna i

berörda delar.

Dispositiva återanställningsregler

I motion 1993/94:A713 från den allmänna motionstiden framför

Charlotte Cederschiöld (m) att återanställningsreglerna i 25 §

LAS borde göras dispositiva. Möjlighet bör öppnas för

arbetsmarknadsparterna att om situationen så kräver kunna

förhandla fram undantag från lagens huvudregel och skapa andra

mer tillväxt- och produktionsfrämjande lösningar, anser

motionären.

Utskottet vill med anledning av denna motion peka på att

återanställningsreglerna i 25 § LAS är dispositiva enligt vad

som framgår av 2 § samma lag. En annan sak är att det inte anses

vara rättsligt möjligt att utan bemyndigande från berörda

arbetstagare i samband med nyanställning träffa kollektivavtal

om avvikelse från turordningen för den aktuella nyrekryteringen.

Det anses nämligen i det fallet vara fråga om ett förfogande

över redan intjänade rättigheter, dvs. ett förfogande som en

facklig organisation inte kan göra utan bemyndigande från den

berörda medlemmen. Däremot kan ett kollektivavtal med den

angivna innebörden träffas innan den uppsägning som utgör

grunden för företrädesrätten har ägt rum (prop. 1973:129, s.

266).

Motionen föranleder inget ytterligare uttalande från

utskottets sida och avstyrks således.

Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS

Om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom som

innebär att en uppsägning eller ett avskedande ogiltigförklaras

skall anställningsförhållandet anses som upplöst enligt vad som

framgår av 39 § LAS. Arbetsgivaren blir skyldig att betala

skadestånd som beräknas efter en schablon, där arbetstagarens

anställningstid och ålder är bestämmande.

Vänsterpartiet kritiserar den möjlighet som lagen ger

arbetsgivaren till "utköp" av arbetstagaren. Frågan tas upp både

i den med anledning av propositionen 76 väckta motionen

1994/95:A1 och i motion 1993/94:A250 yrkande 38 från den

allmänna motionstiden. Möjligheten bör enligt Vänsterpartiet

begränsas kraftigt genom ett principförbud som får brytas igenom

endast om det föreligger särskilda skäl, såsom att situationen

skulle bli ohållbar om den uppsagde återkom till arbetsplatsen.

Utskottet har flera gånger tidigare tagit ställning till

liknande yrkanden och då uttalat att det inte är en praktiskt

genomförbar ordning att låta arbetstagaren välja mellan

skadestånd och återgång i arbete. Om arbetsgivaren inte böjer

sig för domen, får anställningsförhållandet anses upplöst så att

den ohållbara situationen kan bringas ut världen. Med

Vänsterpartiets förslag skulle en ny tvist kunna uppstå efter

domen. Denna tvist skulle till viss del kunna inrymma samma

frågor som behandlats i processen. Även om arbetstagaren gavs

rätt i den efterföljande tvisten, skulle problemen kunna kvarstå

om arbetsgivaren åter vägrade arbetstagaren att komma tillbaka.

Det är nämligen svårt att tänka sig exekutivt tvång för att

verkställa domen.

Utskottet vill inte förneka att nuvarande regler ibland kan ge

upphov till mindre tilltalande situationer. Den av

Vänsterpartiet förordade ordningen skulle dock knappast lösa

problemet på ett godtagbart sätt. Av anförda skäl avstyrks de nu

behandlade motionerna.

Förtursrätt för deltidsanställda

Vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang har utskottet

behandlat frågan om deltidsarbetslösheten. Utskottet har sett

det som ytterst angeläget att finna en lösning på problemet.

I Socialdemokraternas motion 1993/94:A40 som väcktes med

anledning av propositionen våren 1994 om Jämställdhetspolitiken:

Delad makt -- delat ansvar läggs det fram förslag till ändring i

LAS som innebär att deltidsanställda får förtursrätt till

anställningar med mer tid (yrk. 5). Ett motsvarande yrkande

framförs också i motion 1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl.

(s) (yrk. 25).

Även Vänsterpartiet föreslår i motionerna 1993/94:A250 och

1994/95:A1 en lagregel som ger deltidsanställda arbetstagare

förtursrätt till anställningar med fler arbetstimmar.

Utskottet vill med anledning av dessa motionsyrkanden

hänvisa till vad regeringen uppgett i proposition 1994/95:99

Förändringar i arbetslöshetsersättningen. I propositionen

föreslås en begränsning av ersättningsrätten vid fast

deltidsarbete. Regeringen anser det viktigt att detta förslag

kompletteras med en förtur till mertidsarbete vid nyanställning

hos arbetsgivaren och avser därför att återkomma om detta.

Utskottet ser med tillfredsställelse på regeringens avsikt att

återkomma i frågan. Samtidigt finns det skäl att betona att den

åsyftade förtursrätten knappast ensam kan leda till att

problemet med deltidsarbetslösheten får sin lösning. Det finns

erfarenhet som visar att aktiva insatser och nytänkande från

arbetsförmedlingens sida kan vara en framkomlig väg.

Utformningen av reglerna för arbetslöshetsersättningen har

självfallet också sin betydelse.

Med hänvisning till det anförda kan någon åtgärd inte anses

påkallad från riksdagens sida med anledning av de nu behandlade

motionerna 1993/94:A40, 1993/94:A450 och 1994/95:A1, alla i

motsvarande delar.

Permittering

År 1984 ingicks ett avtal mellan SAF och LO som innebar att

permitterade arbetstagare fick rätt till full lön från första

dagen av permitteringen. En motsvarande bestämmelse infördes i

21 § LAS från den 1 januari 1985. Detta innebar att en regel om

full lön kom att gälla även utanför det kollektivavtalsreglerade

området. Samtidigt infördes ett system med statsbidrag,

permitteringslöneersättning, för att täcka en del av

arbetsgivarnas lönekostnader vid permittering.

I två motioner från föregående riksmöte, 1993/94:A262 och

1993/94:A267 av Ian Wachtmeister (nyd), framförs synpunkter

rörande permitteringsreglerna. Företagen måste ha en rimlig

möjlighet att permittera i stället för att säga upp personal. I

motionerna förordas att man återgår till de regler som gällde

före 1985. Även kommuner bör ha rätt att permittera. Vidare bör

permitteringstid inräknas i uppsägningstiden.

Även i motion 1993/94:A716 av Lars Biörck och Lars Björkman

(m) förordas en återgång till tidigare regler för permittering.

Utskottet kan med anledning av dessa motioner konstatera

att lagen inte innehåller några regler om rätten som sådan att

permittera. Den frågan avgörs enligt praxis genom en tolkning av

kollektivavtalet eller det enskilda anställningsavtalet. En

grundläggande förutsättning synes vara att löneformen är sådan

att den sätts i relation till den faktiskt arbetade tiden och

att avtalet slutits under den förutsättningen att arbetstagaren

inte kan påräkna arbete i större utsträckning än arbetsgivaren

anser sig kunna tillhandahålla. Därigenom brukar det anses att

flertalet tjänstemannabefattningar inom den offentliga och

privata sektorn faller utanför permitteringsrätten.

Bestämmelserna i LAS om permitteringslön innebär således inte

att arbetsgivaren får tillgripa permittering hur som helst.

Den ordning som gällde före 1985 gjorde i praktiken skillnad

mellan olika arbetstagare, främst mellan arbetstagare och

tjänstemän. När parterna på arbetsmarknaden genom 1984 års

överenskommelse mellan SAF och LO tog initiativ som innebar att

permitterade arbetstagare fick full lön från första dagen sågs

det som naturligt att lagstiftaren skulle vidta de åtgärder som

behövdes för att reformen skulle få full genomslagskraft (prop.

1984/85:62, AU4).

Enligt utskottets mening har de skäl som motiverade 1984 års

permitteringslönereform fortfarande bärkraft. Utskottet avvisar

därför förslaget om en återgång till äldre regler. Att genom

lagstiftning utvidga permitteringsrätten, som föreslås i Ny

demokratis motion, kan inte heller komma i fråga. Detsamma

gäller förslaget att permitteringstid skulle få inräknas i

uppsägningstiden.

På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionsyrkandena

1993/94:A262, 1993/94:A267 och 1993/94:A716 i berörda delar.

De statliga grupplivförsäkringarna

Två motioner rör statens grupplivförsäkring. Det är

1992/93:A604 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) och

1992/93:A728 av Kent Carlsson m.fl. (s) (yrk. 1). I motionerna

anförs att den avtalsreglerade försäkringen är så utformad att

den endast ger förmånsrätt till sambo till arbetstagare om

sambon är av motsatt kön och de båda lever under

äktenskapsliknande förhållanden. Förordningarna (1988:244--246)

om grupplivförsäkring för deltagare i arbetsmarknadsutbildning,

för doktorander och värnpliktiga knyter an till kollektivavtalet

och har följaktligen samma sambobegrepp. Motionärerna anser att

förmånsrätt även bör tillkomma sambo av samma kön som

sammanlever under äktenskapsliknande former. I s-motionen

påpekas att särbehandlingen av homosexuella sambor består även

med en lag om registrerat partnerskap, eftersom problemet

kvarstår för dem som väljer att inte ingå partnerskap.

Utskottet kan till en början konstatera att lagen om

registrerat partnerskap kommer att träda i kraft vid det

kommande årsskiftet. Enligt denna lag skall bestämmelser i lag

eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar

enligt huvudregeln tillämpas på motsvarande sätt på registrerat

partnerskap och registrerad partner. Den nya lagen skulle alltså

innebära att homosexuella sambor som låter registrera sitt

partnerskap kommer att betraktas som makar enligt de av

motionärerna nämnda förordningarna. De kommer därmed att vara

förmånsberättigade på samma sätt som gifta. Den avtalsreglerade

grupplivförsäkringen ändras dock inte med automatik till följd

av partnerskapslagen; detta är en fråga för avtalsparterna.

Utskottet har under hand inhämtat att frågan är väckt inom

Arbetsgivarverket om anpassning av avtalet till de principer som

partnerskapslagen bygger på.

Utskottet finner visst fog i vad som framförs i Kent Carlssons

motion om att diskrimineringen av homosexuella sambor kvarstår

även med ett lagreglerat partnerskap, eftersom förmånsrätten

förutsätter att personerna låter registrera sitt partnerskap,

medan heterosexuella sambors rätt enbart förutsätter faktisk

sammanlevnad.

I samband med att riksdagen i våras antog det inom

lagutskottet utarbetade förslaget till lag om registrerat

partnerskap godkändes också ett förslag om en utredning om vilka

åtgärder om skall vidtas för att öka tryggheten för grupper som

lever i hushållsgemenskap. Uppdraget, som enligt lagutskottet

bör omfatta alla typer av gemenskaper, vilka inte har möjlighet

att ingå äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper

som kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt närmare klargöra

vilka dessa behov är. Enligt vad arbetsmarknadsutskottet erfarit

är direktiv för den nämnda utredningen för närvarande under

utarbetande i regeringskansliet. Utskottet utgår från att den nu

berörda frågan övervägs i den kommande utredningen. Någon åtgärd

kan därför inte anses vara påkallad med anledning av motionerna,

som således avstyrks.

S.k. fallskärmsavtal

Under senare år har det förts en allmän diskussion om de

förmåner som förekommer i näringslivet, i organisationer och i

offentlig verksamhet i form av pensionsersättningar, avtal om

avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i ledande

ställning.

Debatten tog fart i samband med offentliggörande av uppgifter

kring de s.k. fallskärmsavtalen för personer i ledande ställning

i de numera statligt ägda bankerna och i de banker som ansökt om

bankstöd. Allmänheten har upprörts över de orimligt stora belopp

som ledande personer i vissa banker kunnat göra anspråk på när

de slutat sin befattning. Indignationen har inte blivit mindre

av att bankerna under de berörda personernas ledning gjort stora

förluster. De s.k. fallskärmar som redovisats i debatten har

framstått som djupt orättfärdiga vid en jämförelse med den

ersättning som vanliga löntagare kan påräkna vid arbetslöshet.

Diskussionen har bl.a. gällt möjligheterna att ogiltigförklara

fallskärmsavtalen och vilket ansvar som skall kunna utkrävas för

de missförhållanden som rått i bankerna. Utskottet tar i det

följande upp 15 motionsyrkanden i ämnet från de allmänna

motionstiderna 1993 och 1994.

Motionerna

I motionerna 1992/93:A722 (yrk. 1) av Bert Karlsson (nyd) och

1993/94:A718 (yrk. 1) av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett

tillkännagivande om att det måste skapas bättre förutsättningar

för att utkräva ett personligt ansvar av ledande

befattningshavare inom den offentliga sektorn. I sistnämnda

motion (yrk. 2) framförs samma yrkande när det gäller ledamöter

i bankstyrelser, försäkringsbolags styrelser eller ledamöter i

styrelser och andra ledande befattningshavare i sådan verksamhet

där samhället ställt upp särskilda aktsamhetskrav.

I två motioner föreslås en översyn av företeelsen

fallskärmsavtal.

Magnus Persson (s) anför i motion 1993/94:Fi604 att riksdagen

hos regeringen bör begära en översyn av reglerna och

tillämpningen av dessa i syfte att begränsa fallskärmsavtalen

till en vettig nivå. Enligt motionären bör det inom den statliga

sektorn utfärdas bindande rekommendationer om en högsta tillåten

gräns för avgångsvederlag. Avtal om fallskärmar på mer än två

årslöner bör inte förekomma vare sig i myndigheter eller

statliga företag. Avtal bör innehålla en sanktionsklausul.

Ingångna avtal bör slutligen offentliggöras.

Ny demokrati föreslår i motion A718 (yrk. 5) att en utrednings

uppgift skall vara att föreslå åtgärder mot företeelsen

fallskärmsavtal. Partiet önskar vidare (yrk. 6) ett

tillkännagivande om att förutsättningarna att ogiltigförklara

fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning skall utredas. Ett

tillkännagivande om utredning föreslås slutligen beträffande

förutsättningarna för att offentliggöra alla fallskärmsavtal

(yrk. 10). När det gäller offentliganställda sägs i motionen att

riksdagen omedelbart bör begära att regeringen offentliggör och

omförhandlar förekommande avtal (yrk. 13).

I motion A718 framställs vidare en rad yrkanden om

lagstiftning mot och förbud mot fallskärmsavtal i både

offentlig och privat verksamhet samt i företag med offentligt

ägande.

I motionen (yrk. 3 och 4) begärs sålunda att riksdagen hos

regeringen skall begära förslag till lag mot fallskärmsavtal för

ledande befattningshavare inom offentlig sektor, dvs. stat och

kommun, samt för ledande befattningshavare i banker,

försäkringsbolag eller liknande verksamhet som omgärdas av

särskilda aktsamhetskrav.

I yrkandena 7, 8 och 9 föreslås samtidigt ett tillkännagivande

om att det måste skapas regler som förbjuder sådana avtal i

nämnda verksamheter samt i företag som helt eller delvis ägs av

staten.

Ny demokrati begär slutligen i den nämnda motionen ett

tillkännagivande om att villkora bidrag och annat stöd till

organisationer, banker, kommuner och andra inrättningar t.ex.

genom krav på att fallskärmsavtal offentliggörs (yrk. 11) eller

att avtalen minskas med hänsyn till nuvärdet av förekommande

avtal (yrk. 12).

Utskottet

Arbetsmarknadsutskottet behandlade senast hösten 1993 liknande

yrkanden som de förevarande. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1993/94:AU4 (rskr. 1993/94:103) ansåg utskottet att

det, med hänsyn till vissa initiativ från regeringen på området

samt pågående utredningsarbete, inte fanns anledning för

riksdagen att vidta någon åtgärd. Utskottet redogjorde därvid

också för de ställningstaganden som gjorts av lagutskottet och

näringsutskottet vid riksdagens behandling av frågan under våren

1993.

Utskottet vill härutöver redovisa vissa bestämmelser och några

av de initiativ som tagits under senare tid på området.

Lagen om anställningsskydd (LAS) gäller för arbetstagare i

både allmän och privat tjänst. Lagen gäller dock inte för

arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och

anställningsvillkor får anses ha en företagsledande eller därmed

jämförlig ställning. Dessa arbetstagare kan således i princip

skiljas från sin anställning utan att arbetsgivaren behöver ange

saklig grund för uppsägningen. De s.k. fallskärmsavtalen skall

kompensera för denna brist på anställningstrygghet.

På det statliga området gäller att chefer som är anställda

på bestämd tid inte omfattas av LAS. Det gäller de allra

flesta myndighetscheferna, t.ex. generaldirektörer och

landshövdingar. För dessa finns dock i lagen om offentlig

anställning (LOA) några specialbestämmelser. Chefen för ett

statligt affärsverk får således skiljas från sin tjänst före

utgången av anställningstiden, om det är nödvändigt av hänsyn

till verkets bästa. Den som är chef för någon annan

förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen får förflyttas

till annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om

det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars nödvändigt

av hänsyn till myndighetens bästa.

Till en sådan anställning för bestämd tid är i regel knuten en

särskild pensionsrätt, rätt till förordnandepension. Av

förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. framgår

vilka chefer som har rätt till sådan pension. Omkring 200

arbetstagare -- generaldirektörer, landshövdingar och andra

chefer -- omfattas av denna förordning.

Den förra regeringen har genom beslut den 3 februari 1994

antagit riktlinjer rörande anställningsvillkor för personer i

företagsledande eller därmed jämförlig ställning i företag som

är helägda av staten. Riktlinjerna innebär bl.a. följande.

I lönen bör ingå kompensation för avsaknad av

anställningstrygghet. Uppsägningstiden bestäms enligt praxis.

Avgångsvederlag som överenskoms för tid därutöver skall avse så

kort tid som möjligt. Sammanlagd uppsägningstid och tid för

avgångsvederlag skall inte överstiga 24 månader. Vederlaget

utbetalas månadsvis. Om oegentligheter, som kan leda till ansvar

för brott eller skadeståndsskyldighet, upptäcks före eller under

vederlagsperioden skall arbetsgivaren ha rätt att hålla inne

vederlaget eller del av det tills en rättslig prövning skett

eller en överenskommelse träffats. Om lön eller annan ersättning

erhålls under vederlagsperioden skall avräkning ske mot

vederlaget. I företagets årsredovisning skall för envar av

styrelsens ordförande, annan styrelseledamot, koncernchef och

verkställande direktör lämnas uppgift om summan av ersättningar

och övriga förmåner, varvid tantiem och därmed jämställd

ersättning skall uppges särskilt. Uppgift skall vidare lämnas om

de väsentligaste villkoren i avtal om framtida pension och

avgångsvederlag. För företagsledningen i övrigt skall

årsredovisningen innehålla en sammanfattande beskrivning av de

väsentligaste villkoren i avtal om framtida pension resp.

avgångsvederlag. Ingångna avtal om avgångsvederlag som uppenbart

går utöver riktlinjerna skall omförhandlas om det bedöms kunna

ske på rimliga ekonomiska villkor och om det i det enskilda

fallet kan anses skäligt.

Vissa initiativ har tagits för att utröna möjligheten att

ogiltigförklara eller jämka ingångna och utlösta fallskärmsavtal

samt för att bedöma tidigare styrelseledamöters

skadeståndsansvar i de numera statligt ägda bankerna.

Därvid har främst bestämmelserna i avtalslagen (1915:218)

varit aktuella. Även de associationsrättsliga reglerna om avtals

ogiltighet som finns i bankaktiebolagslagen (1987:618) har

beaktats. De skadeståndsbestämmelser som prövats vid

granskningen finns förutom i den nämnda bankaktiebolagslagen i

bankrörelselagen (1987:617). Det kan tilläggas att bestämmelser

om skadeståndsansvar för bl.a. styrelseledamot och

verkställande direktör i andra aktiebolag än bankaktiebolag

finns i aktiebolagslagen (1975:1385). Slutligen finns i den

allmänna skadeståndslagen (1972:207) bestämmelser om

arbetstagares skadeståndsansvar för fel och försummelse i

tjänsten och bestämmelser om ansvar för den som vållar

förmögenhetsskada genom brott.

Finansdepartementet uppdrog i december 1992 åt före detta

regeringsrådet Bengt Hamdahl att granska anställningsavtalen och

avtalen om avgångsvederlag mellan Nordbanken och tre av bankens

förutvarande verkställande direktörer. Granskningen avsåg en

bedömning av möjligheterna att få avtalen om avgångsvederlag

eller delar av avtalen ogiltigförklarade eller enskilda

avtalsvillkor jämkade. Hamdahl redovisade sina slutsatser i en

skrivelse till departementet i april 1993. Sammanfattningsvis

bedömde Hamdahl att en talan från bankens sida om att, med stöd

av avtalslagens bestämmelser, få avtalen jämkade eller

ogiltigförklarade skulle ha små utsikter att vinna bifall.

Den dåvarande regeringen uppdrog därefter i oktober 1993 åt

advokat Otto Rydbeck att, som ombud för staten, väcka

skadeståndstalan för Nordbankens räkning mot ett antal ledamöter

av styrelsen som under år 1990 haft särskild insikt i bankens

kreditgivning. Processen slutade med en förlikning där

styrelseledamöterna bekräftade sitt ansvar för bankens

kredithantering under den aktuella tiden. Uppgörelsen innebar

vidare att vissa av styrelseledamöterna förpliktades att till

banken betala tillbaka 16 miljoner kronor av uppburna

ersättningar. Andra ledamöter förpliktades att betala tillbaka

nettobeloppet av de styrelsearvoden som de erhållit för år 1990.

Advokat Rydbeck har i november 1993 fått Bankstödsnämndens

uppdrag att granska förutsättningarna att väcka skadeståndstalan

mot ledningen i förutvarande Gota bank.

Det har såvitt utskottet känner till inte tagits några

initiativ för att allmänt begränsa eller att utreda

möjligheterna att minska förekomsten av s.k. fallskärmsavtal i

privata företag. Vissa initiativ har emellertid tagits för att

företag skall tvingas att öppet redovisa förekommande

fallskärmar hos ledande befattningshavare.

Redovisningskommittén (Ju 1991:07) fick således i januari 1993

tilläggsdirektiv (1993:6) av den dåvarande regeringen att

undersöka om det beträffande företags bokföring behövs särskilda

redovisningsregler för pensionsersättningar, avtal om

avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i

företagsledande ställning.

Redovisningskommitténs förslag i delbetänkande (SOU 1994:17)

Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv innebär bl.a.

följande.

Avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i

ett företags ledning måste tas upp som en ansvarsförbindelse,

avsättning eller skuld om de uppfyller de förutsättningar som

generellt gäller redovisningen av ett företags förpliktelser och

oavsett hur ett eventuellt avtal har konstruerats eller

rubricerats. Detta innebär i sin tur att i det fall

förpliktelsen uppfyller förutsättningarna för att klassificeras

som en avsättning eller skuld måste hela avsättnings- eller

skuldbeloppet belasta rörelsens resultat som en kostnad det

räkenskapsår nämnda förutsättningar uppfylls. Om förpliktelsen

avser en verkställande direktör eller en styrelseledamot skall

beloppet specificeras i not. Enligt förslaget skall det vara

tillräckligt att endast uppställa krav på att beloppen anges i

klumpsumma utan fördelning på enskilda befattningshavare.

Näringslivets börskommitté har i november 1993 utkommit

med en rekommendation om information om ledande

befattningshavares förmåner. Enligt rekommendationen, som riktar

sig till svenska bolag som har aktier eller aktierelaterade

finansiella instrument noterade vid någon svensk börs eller

auktoriserad marknadsplats, skall vissa uppgifter lämnas

individuellt för befattningshavare i den högsta ledningen.

Uppgift skall lämnas om summan av ersättningar och övriga

förmåner samt de mest väsentliga villkoren i avtal om framtida

pension och avgångsvederlag. Dessa uppgifter får avse

persongruppen som helhet.

Stockholms Fondbörs styrelse har ställt sig bakom

rekommendationen och kommer att verka för att den tas in i

börskontraktet och därmed blir bindande för de bolag som är

noterade vid fondbörsen.

Utskottet gör mot bakgrund av vad som nu redovisats följande

bedömning av de aktuella motionsyrkandena.

Utskottet delar motionärernas upprördhet över de överdrifter i

fallskärmsavtal som framkommit i framför allt de numera statligt

ägda bankerna men även i privat verksamhet. Utgångspunkten måste

vara att staten i det här avseendet skall föregå med gott

exempel och att anställningsvillkoren för ledande

befattningshavare hos statliga myndigheter och i statliga

företag är på en rimlig nivå. De statliga myndighetschefernas

förordnandepensioner utgör därvidlag enligt utskottets mening i

detta avseende inte något problem. Eftersom förmånen regleras i

en förordning uppnås allmän insyn och att förmånsnivån

kontrolleras av statsmakterna.

För chefer i statliga företag finns det skäl till

återhållsamhet vid bestämmande av avgångsförmåner. Utskottet ser

med stor tillfredsställelse att regeringen utfärdat riktlinjer

för hur anställningsvillkoren skall se ut för denna kategori

statliga chefer.

När det gäller fallskärmar i den privata sektorn är det enligt

utskottets mening knappast lämpligt att riksdagen tar initiativ

till ett förbud eller en reglering av vilka anställningsvillkor

som är acceptabla i ett anställningsförhållande. De

anställningsavtal det är fråga om är av rent privaträttslig

natur. Avtalsinnehållet måste även i fortsättningen vara en

fråga för de inblandade parterna. Utskottet menar att den

allmänna diskussion som förts om fallskärmsavtal och den

uppmärksamhet som riktats mot frågan förhoppningsvis kan komma

att leda till en återhållsamhet med vidlyftiga fallskärmar också

i det privata näringslivet. De initiativ som här redovisats och

som innebär att ledande befattningshavares förmåner skall

redovisas offentligt kommer säkerligen att verka i återhållande

riktning.

Utskottet finner sammanfattningsvis att frågan om

fallskärmsavtal har uppmärksammats i regeringskansliet och på

annat håll på sådant sätt att flera motionsyrkanden får anses

tillgodosedda. Övriga yrkanden bör enligt utskottet inte

föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna 1992/93:A722

yrkande 1, 1993/94:A718 och 1993/94:Fi604 avstyrks därmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 76

att riksdagen avslår motion 1994/95:A2,

res. 1 (m, c, fp, kds)

2. beträffande inriktningen av arbetsrätten

att riksdagen

dels lämnar motionerna 1993/94:A40 yrkande 16 och

1993/94:A254 yrkande 32 utan vidare åtgärd,

dels avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 32,

1993/94:A262 yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7,

1994/95:A1 yrkande 1 samt 1993/94:Fi210 yrkande 4,

res. 2 (m, c, fp, kds)

res. 3 (v)

3. beträffande den längsta tiden för anställning vid

arbetstoppar m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkandena 22 och 23,

4. beträffande undantag från turordningsreglerna

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A262 yrkandena 26 och

27 samt 1993/94:A711 yrkande 3,

5. beträffande turordningsreglerna och yngre arbetstagare

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A710 och 1993/94:A711

yrkande 5,

6. beträffande blockader mot enmans- och familjeföretag

att riksdagen avslår motion 1993/94:A703,

res. 4 (m)

7. beträffande vetoreglerna

att riksdagen med anledning av proposition 76 i motsvarande

del och motionerna 1993/94:A250 yrkande 34, 1993/94:A254 yrkande

34, båda i motsvarande delar, 1993/94:A708 och 1993/94:A714

dels godkänner vad utskottet anfört,

dels antar det av regeringen enligt bilaga 1

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om

medbestämmande i arbetslivet såvitt avser 39 och 40 §§ med den

ändringen att paragraferna erhåller följande som Utskottets

förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

39 §

Har förhandling enligt 38 Har förhandling enligt 38

§ ägt rum och § ägt rum och

förklarar den centrala förklarar den centrala

arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen

eller, om sådan inte finns, eller, om sådan inte finns,

den arbetstagarorganisation den arbetstagarorganisation

som har slutit som har slutit

kollektivavtalet, att den av kollektivavtalet, att den av

arbetsgivaren tilltänkta arbetsgivaren tilltänkta

åtgärden kan antas åtgärden kan antas

medföra att lag eller medföra att lag eller

kollektivavtal för arbetet kollektivavtal för arbetet

åsidosätts eller att åsidosätts eller att

åtgärden annars strider åtgärden annars strider

mot vad som är allmänt mot vad som är allmänt

godtaget inom parternas godtaget inom parternas

avtalsområde, får avtalsområde, får

åtgärden inte beslutas åtgärden inte beslutas

eller verkställas av eller verkställas av

arbetsgivaren. arbetsgivaren. Vid upphandling

enligt lagen (1992:1528) om

offentlig upphandling får

en sådan förklaring

göras endast om den grundar

sig på omständigheter

som sägs i 1 kap. 17 §

eller 6 kap. 9--11 §§

nämnda lag.

40 §

Förbud enligt 39 § Förbud enligt 39 §

inträder inte, om inträder inte, om

arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen

saknar fog för sin saknar fog för sin

ståndpunkt. Har ståndpunkt. Förbud

arbetsgivaren med stöd av inträder inte heller, om

38 § tredje stycket arbetstagarorganisationen vid

verkställt beslut i den offentlig upphandling har

fråga som förhandlingen grundat sin förklaring

avser, skall 39 § inte på andra omständigheter

tillämpas. än som sägs i 1 kap. 17

§ eller 6 kap. 9--11

§§ lagen (1992:1528) om

offentlig upphandling.

Har arbetsgivaren med stöd

av 38 § tredje stycket

verkställt beslut i den

fråga som förhandlingen

avser, skall 39 § inte

tillämpas.

8. beträffande lagförslagen i proposition 76 i övrigt

att riksdagen med bifall till proposition 76 i motsvarande

delar samt med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkandena 33

och 34 i motsvarande del och 1993/94:A254 yrkandena 33 och 34 i

motsvarande del antar

dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd,

dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i

arbetslivet såvitt avser 5, 38, 57 och 69 §§,

dels det av regeringen enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag,

9. beträffande tillämpning på sjögående fartyg

att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande

del och med avslag på motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del

och 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del godkänner vad

utskottet anfört,

res. 5 (m, c, fp, kds)

10. beträffande tillämpning i offentlig verksamhet

att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande

del och med avslag på motion 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande

del godkänner vad utskottet anfört,

res. 6 (m)

11. beträffande övergång och företrädesrätt i samband med

konkurs

att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande

del och med avslag på motion 1994/95:A16 yrkande 3 i motsvarande

del godkänner vad utskottet anfört,

res. 7 (m)

12. beträffande beräkning av anställningstid efter övergång

i samband med konkurs m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 102 i motsvarande

delar antar de av regeringen enligt bilaga 1 framlagda

förslagen till lag om ändring i

A. dels lagen om anställningsskydd såvitt avser 3 § med

den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets

förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

3 §

Vid tillämpning av 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller

följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:

1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå

från en arbetsgivare till en annan, får i den senare

anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om

arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma

koncern.

2. En arbetstagare, som byter 2. En arbetstagare, som byter

anställning i samband med anställning i samband med

att ett företag, en att ett företag, en

verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en

verksamhet övergår verksamhet övergår

från en arbetsgivare till från en arbetsgivare till

en annan genom en sådan en annan genom en sådan

övergång som omfattas av övergång som omfattas av

6 b §, får 6 b §, får

tillgodoräkna sig tiden hos tillgodoräkna sig tiden hos

den förre arbetsgivaren den förre arbetsgivaren

när anställningstid när anställningstid

skall beräknas hos den skall beräknas hos den

senare. senare. Detta gäller

även vid byte av

anställning i samband med

konkurs.

3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i

1--2, får arbetstagaren räkna samman anställningstiderna hos

alla arbetsgivarna.

Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren

tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje

anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45

år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60

sådana extra anställningsmånader.

Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall

anses ha uppnått den anställningstid som fordras för rätt till

uppsägningstid enligt 11 § andra stycket, besked enligt 15 § och

företrädesrätt enligt 25 §.

B. dels lagen om arbetstagares rätt till ledighet för

utbildning med den ändringen att paragrafen erhåller följande

såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

2 a §

Med övergång av Med övergång av

företag eller del av företag eller del av

företag enligt denna lag företag enligt denna lag

avses sådan övergång avses sådan övergång

av ett företag, en av ett företag, en

verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en

verksamhet som omfattas av 6 b verksamhet som omfattas av 6 b

§ lagen (1982:80) om § lagen (1982:80) om

anställningsskydd. anställningsskydd. Vad som

i denna lag sägs om

sådan övergång skall

gälla även i det fallet

att den tidigare arbetsgivaren

försatts i konkurs.

C. dels semesterlagen med den

ändringen att paragrafen

erhåller följande

såsom Utskottets förslag

betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

31 §

Arbetstagares rätt enligt Arbetstagarens rätt enligt

denna lag påverkas inte av denna lag påverkas inte av

att ett företag, en att ett företag, en

verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en

verksamhet, övergår till verksamhet övergår till

en ny arbetsgivare genom en en ny arbetsgivare genom en

sådan övergång som sådan övergång som

omfattas av 6 b § lagen omfattas av 6 b § lagen

(1982:80) om (1982:80) om

anställningsskydd. anställningsskydd.

Arbetstagarens rätt

påverkas inte heller av att

ett företag eller en del av

ett företag övergår

till ny arbetsgivare i samband

med konkurs.

13. beträffande rätt att stanna kvar i anställning hos

överlåtaren

att riksdagen avslår motion 1994/95:A16 yrkandena 1 och 2,

res. 8 (m)

14. beträffande uppsägningsförbudet i samband med

övergångar

att riksdagen avslår motion 1994/95:A14,

15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal

att riksdagen med bifall till proposition 102 i motsvarande

del och med avslag på motionerna 1994/95:A15 i motsvarande del

och 1994/95:A16 yrkande 5 i motsvarande del godkänner vad

utskottet anfört,

res. 9 (m, c, fp, kds)

res. 10 (v)

16. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med anledning av propositionerna 76 och 102 i

motsvarande delar och motionerna 1993/94:A250 yrkande 37 och

1993/94:A717 samt med avslag på motionerna 1994/95:A13 i

motsvarande del, 1994/95:A15 i motsvarande del och 1994/95:A16

yrkandena 3--5 i motsvarande delar

dels antar det i proposition 102 enligt bilaga 1

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om

anställningsskydd såvitt avser 2, 6 b, 7 och 25 §§,

dels antar det i proposition 102 enligt bilaga 1

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om

medbestämmande i arbetslivet såvitt avser 13, 15 och 28 §§,

dels antar de i propositionerna 76 resp. 102 enligt

bilaga 1 framlagda och enligt bilaga 2 samordnade

förslagen till lag om ändring i 4 § lagen om medbestämmande i

arbetslivet,

dels beslutar om ingresser, ikraftträdande- och

övergångsbestämmelser till ändringarna i lagen om

anställningsskydd och i lagen om medbestämmande i arbetslivet

enligt vad som framgår av bilaga 2,

dels antar de i proposition 102 enligt bilaga 1

framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om vissa

anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,

res. 11 (m) - villk. 5, 6, 7, 9

res. 12 (c, fp, kds) - villk. 5, 9

res. 13 (v) - villk. 10

17. beträffande arbetstagarbegreppet

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A711 yrkande 2 och

1993/94:Sk802,

18. beträffande saklig grund för uppsägning på grund av

brottmålsdom

att riksdagen avslår motion 1993/94:A705,

res. 14 (m)

19. beträffande tvåmånadersregeln

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 33 i

motsvarande del och 1993/94:A262 yrkande 25,

20. beträffande dispositiva återanställningsregler

att riksdagen avslår motion 1993/94:A713,

21. beträffande upplösning av anställningsförhållandet

enligt 39 § LAS

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 38 och

1994/95:A1 yrkande 2,

res. 15 (v)

22. beträffande förtursrätt för deltidsanställda

att riksdagen lämnar motionerna 1993/94:A40 yrkande 5,

1993/94:A250 yrkande 36, 1993/94:A450 yrkande 25 och 1994/95:A1

yrkande 3 utan vidare åtgärd,

23. beträffande permittering

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A262 yrkandena 29 och

30, 1993/94:A267 och 1993/94:A716,

res. 16 (m)

24. beträffande de statliga grupplivförsäkringarna

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A604 och 1992/93:A728

yrkande 1,

25. beträffande fallskärmsavtal

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A722 yrkande 1,

1993/94:A718 och 1993/94:Fi604.

Stockholm den 6 december 1994

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist

I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver

Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Martin Nilsson (s), Kent Olsson

(m), Per Erik Granström (s), Elving Andersson (c), Laila

Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans

Andersson (v), Christina Zedell (s), Christel Anderberg (m),

Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kds), Kristina Zakrisson

(s) och Anna Åkerhielm (m).

Reservationer

1. Avslag på proposition 76 (mom. 1)

Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),

Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)

och Anna Åkerhielm (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "avstyrks således"

bort ha följande lydelse:

De förändringar i LAS och MBL som på förslag av

fyrpartiregeringen genomfördes från förra årsskiftet var, såsom

framhålls i fyrpartimotionen A2, ägnade att skapa en bättre

fungerande arbetsmarknad. När reglerna infördes hade en vändning

skett i industrikonjunkturen. Det var i det läget viktigt att

undanröja företagens tveksamhet att nyanställa och därigenom

underlätta för arbetslösa att få arbete. Detta är lika angeläget

i dag. Konjunkturen är bättre, men fortfarande är arbetslösheten

mycket hög. Långtidsarbetslösheten är ett långt större problem

än under tidigare lågkonjunkturer. Hundratusentals personer har

varit borta från den reguljära arbetsmarknaden i flera år. Stora

grupper av ungdomar har över huvud taget inte kommit in på

arbetsmarknaden. Den nya arbetsmarknaden ställer större krav på

utbildning och erfarenhet än tidigare. Behovet att undanröja

arbetsgivarnas tveksamhet att anställa är därför minst lika

stort i dag som för ett år sedan. Utskottet anser att en

återgång till de äldre reglerna skulle vara mycket olycklig. En

återställning skulle försämra förutsättningarna för fler

arbeten. Den önskvärda expansionen av småföretagen skulle

motverkas. Effekten skulle bli en sämre fungerande

arbetsmarknad.

Rörande de konkreta lagförslagen är följande att säga.

De förkortade tiderna för arbetstoppsanställningar kan leda

till att företagen väljer övertidsuttag i stället för att

nyanställa, vilket inte är önskvärt. Detta kan bli särskilt

påtagligt i de mindre företagen, där man kan känna sig tveksam

om möjligheten att stadigvarande sysselsätta ytterligare

anställda.

Med de ökade kraven i produktionen är det också svårare att

bedöma hur arbetstagaren fungerar i arbetet. För att

provanställningen skall kunna fylla sin funktion måste

prövotiden vara så lång att den ger tillräcklig möjlighet för

bedömningarna. En återgång till sex månader som längsta tillåtna

tid medför en risk att arbetsgivaren inte vågar låta

provanställningen övergå i en fast anställning utan i stället

avbryter anställningsförhållandet.

Arbetsgivarens rätt att undanta två arbetstagare inom varje

turordningskrets innan turordningen fastställs är värdefull

särskilt för småföretagen. Det är en klar överdrift att påstå

att balansen mellan arbetsgivar- och arbetstagarintresset skulle

ha rubbats på grund av denna regel.

Den fackliga vetorätten kan kritiseras av flera skäl. Det är

principiellt oriktigt att de fackliga organisationerna har getts

långtgående befogenheter att vaka över att lagar efterlevs.

Vetoreglerna och tillämpningen av dem har inte heller uppfyllt

befogade krav på rättssäkerhet. De hindrar sund konkurrens och

försvårar nyetablering av företag. Till detta kommer att de står

i strid med EG-rättens regler om upphandling.

Förbudet mot blockader mot enmans- och familjeföretag är

välmotiverat. Stridsåtgärder i syfte att träffa kollektivavtal

som riktas mot sådana företag kan inte anses rimliga. Det är

först när företaget faktiskt anställt någon utomstående som

sådana stridsåtgärder bör vara tillåtna.

Av dessa skäl bör proposition 76 avslås av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande avslag på proposition 76

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A2 avslår

proposition 1994/95:76,

2. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)

Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),

Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)

och Anna Åkerhielm (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "De allmänna" och slutar med "berörda delar" bort ha

följande lydelse:

Syftet med 1970-talets arbetsrättsreformer var att

arbetstagarna skulle få mer information och inflytande på

arbetsplatsen och att anställningstryggheten skulle öka.

Erfarenheterna visade att lagarna inte alltid fick den effekt

som överensstämde med deras syfte. Lagarna skapade formaliserade

samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess. De

kollektivavtal som träffades förändrade inte i grunden detta

förhållande. Till detta kommer att regelverket är omfattande och

svåröverskådligt, detaljerat och komplicerat.

Det har också visat sig att lagarna är dåligt anpassade till

kraven på förbättrad produktivitet i både privat och offentlig

sektor. Särskilt på mindre arbetsplatser kan bristen på

flexibilitet i regelsystemet bli ett problem.

Genom att medbestämmandet i princip är knutet till den eller

de fackliga organisationer som har kollektivavtal med

arbetsgivaren står många anställda fortfarande utan möjlighet

till information och inflytande.

Anställningsskyddslagen har inte uppmuntrat rörlighet på

arbetsmarknaden och den kan skapa inlåsningseffekter. Reglerna

har medfört hinder för många att komma in på arbetsmarknaden.

Den arbetsrättsliga utredningen (ARK) hade till uppgift bl.a.

att åstadkomma enklare bestämmelser. Strävan skulle vara att

åstadkomma ett lokalt förankrat medbestämmande med ökade

möjligheter för den enskilde. De mindre företagens intressen

skulle stå i fokus. ARK lade fram många förslag som var värda

att diskutera vidare.

Det är med stor besvikelse som utskottet konstaterar att den

socialdemokratiska regeringen beslutat lägga ned ARK. Man kan

inte tolka detta på annat sätt än att närmare tre års

utredningsarbete varit i stort sett förgäves. Förslagen som

gällde MBL fick inte ens publiceras. Sedan arbetsrätten blivit

återställd till vad den var före den 1 januari 1994 har knappast

något av ARK:s förslag genomförts i lagstiftningen.

Såväl i proposition 76 som i partimotionerna säger sig

Socialdemokraterna vilja ta till vara samförståndsandan i den

svenska modellen och underlätta avtalslösningar. Detta klingar

ihåligt. Med sina konkreta beslut och förslag visar man att det

enbart handlar om att återgå till det som varit, utan att lyssna

till de argument som anförts till stöd för förändringar.

Man hänvisar till att arbetsmarknadsparterna genom avtal skall

se till att arbetsrätten fungerar i praktiken. Men man talar

inte om att man därmed inte löser problemen på de stora delar av

arbetsmarknaden där kollektivavtal saknas, främst i landets

tusentals småföretag. Man nämner inte heller att man med

avtalslösningar knappast kommer åt en av de grundläggande

bristerna med arbetsrätten, nämligen att den ger den enskilde

begränsade möjligheter till inflytande över sin egen situation.

Regeringens tal om behovet av fler företag och fler företagare

saknar täckning i den faktiska utformningen av politiken.

På de anförda grunderna anser utskottet att de

socialdemokratiska motionerna bör avstyrkas. Eftersom såväl

Vänsterpartiets och Ny demokratis som de enskilda motionerna har

en annan inriktning avstyrks även de.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande inriktningen av arbetsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A40 yrkande 16,

1993/94:A250 yrkande 32, 1993/94:A254 yrkande 32, 1993/94:A262

yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7, 1994/95:A1

yrkande 1 samt 1993/94:Fi210 yrkande 4,

3. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)

Hans Andersson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "De allmänna" och slutar med "berörda delar" bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att regeringens uppfattning är att

arbetsrätten bör utvecklas genom kollektivavtal. Den utredning

som skall tillsättas skall således få i uppgift att pröva hur

avtalslösningar på bästa sätt kan underlättas.

Att försöka få till stånd samförståndslösningar är i och för

sig vällovligt. Kollektivavtalen täcker dock bara delar av

arbetsmarknaden. Ibland leder avtalen till att arbetstagare

diskrimineras, t.ex. genom avtalsturlistor. Enligt utskottets

mening måste arbetsrätten utvecklas så att den täcker hela

arbetsmarknaden och alla former av anställningar. Sett från

arbetstagarnas sida finns det fortfarande stora brister i

lagstiftningen och kompletteringar måste ske. Det är

orealistiskt att tro att arbetsgivare i avtal skulle åta sig

längre gående förpliktelser än vad lagen anger. Lagstiftning är

därför nödvändig för att komma till rätta med allvarliga problem

av det slag som Vänsterpartiet pekar på i sin motion A1.

Sådana angelägna frågor är skyddet för yttrandefriheten i

arbetslivet. Under de senaste åren har exemplen varit många på

att anställda förlorat sina arbeten bara för att de använt sig

av sin medborgerliga rätt att yttra sig fritt.

Arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att alla löntagare

omfattas av arbetsrätten. Rätten till kompetensutveckling måste

fastslås. Anställda får inte bli betraktade som en

förbrukningsvara. Lagstiftningen mot lönediskriminering måste

skärpas, och man måste komma till rätta med den diskriminering

som sker av föräldralediga genom avtalsturlistor.

Utgångspunkten för den nya arbetsrättsutredning som skall

tillsättas bör vara att utveckla arbetsrätten i riktning mot ett

i verklig mening demokratiskt arbetsliv med ett ökat inflytande

för arbetstagarna.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker Vänsterpartiets

motioner 1994/95:A1 och 1993/94:A250 i motsvarande delar. Övriga

i sammanhanget behandlade motioner avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande inriktningen av arbetsrätten

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande

32 och 1994/95:A1 yrkande 1 samt med avslag på motionerna

1993/94:A40 yrkande 16, 1993/94:A254 yrkande 32, 1993/94:A262

yrkande 24, 1993/94:A711 yrkandena 1, 4, 6 och 7 samt

1993/94:Fi210 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. Blockader mot enmans- och familjeföretag (mom. 6)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna

Åkerhielm (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Proposition 76" och slutar med "det anförda" bort ha

följande lydelse:

Proposition 76 innebär som nämnts att förbudet i MBL mot vissa

stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag upphävs.

Av reservation 1 följer att utskottet motsätter sig förslaget

i propositionen att den särskilda förbudsregeln upphävs.

Utskottet vill tvärtom att man går längre och förbjuder också

sådana blockader som riktas mot företag som inte själva är

organiserade och inte heller har några fackligt anslutna bland

de anställda. Som sägs i motion 1993/94:A703 är det stötande för

rättskänslan och inte förenligt med grundlagens intentioner att

en arbetstagarorganisation skall kunna rikta stridsåtgärder mot

företag där såväl företagare som anställda valt att stå utanför

arbetsmarknadsorganisationerna.

Utskottet tillstyrker således motionen. Regeringen bör

återkomma med förslag i frågan. Vad utskottet anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande blockader mot enmans- och familjeföretag

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A703 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Tillämpning på sjögående fartyg (mom. 9)

Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),

Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)

och Anna Åkerhielm (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37

börjar med "Som framgått" och på s. 38 slutar med "berörd del"

bort ha följande lydelse:

Övergångsdirektivet gör uttryckligt undantag för sjögående

fartyg. Ändå föreslås i propositionen att reglerna om automatisk

övergång också skall gälla arbetstagare på sjögående fartyg.

De komplikationer som påtalats både i motion A13 och vid

Sveriges Redareförenings uppvaktning har gjort det tydligt att

en tillämpning på sjögående fartyg skulle leda till

komplikationer och i många fall inte önskvärda resultat.

Direktivets undantag framstår med andra ord som välmotiverat.

Det finns således inget skäl att gå utöver direktivets krav på

denna punkt. Med tillstyrkande av motionerna bör således

propositionen avslås i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande tillämpning på sjögående fartyg

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:A13 i

motsvarande del och 1994/95:A16 yrkande 4 i motsvarande del och

med avslag på proposition 102 i motsvarande del godkänner vad

utskottet anfört,

6. Tillämpning i offentlig verksamhet (mom. 10)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna

Åkerhielm (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "Uppfattningen i" och slutar med "berörda delen" bort

ha följande lydelse:

Enligt de bedömningar som gjorts är direktivet inte

tillämpligt vid offentlig verksamhet av utpräglat

offentligrättslig natur. Ändå föreslår regeringen att de svenska

reglerna om automatisk övergång skall tillämpas även på sådan

verksamhet. Utskottets principiella uppfattning är att det

saknas anledning att vid införlivandet gå längre än vad

direktivet kräver.

Den föreslagna regleringen skulle, som påpekas i Moderaternas

motion A16, väsentligt försvåra förändringar och omorganisation

inom förvaltningen.

Av anförda skäl bör regeringsförslaget avslås i denna del.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande tillämpning i offentlig verksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 4 i

motsvarande del och med avslag på proposition 102 i motsvarande

del godkänner vad utskottet anfört,

7. Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs (mom. 11)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna

Åkerhielm (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "EG-domstolens praxis" och slutar med "det anförda"

bort ha följande lydelse:

EG-domstolens praxis innebär att direktivet inte behöver

tillämpas vid överlåtelse efter konkurs. Följaktligen undantas

sådan övergång från reglerna om automatisk övergång i 6 b § LAS.

Trots vad direktivet innebär vill emellertid regeringen behålla

företrädesrätten enligt 25 § LAS i denna situation.

Enligt utskottets mening talar starka skäl mot en sådan

ordning. Ett syfte med EU-anpassningen är ju, som påpekas i

moderaternas motion A16, att få en enhetlig begreppsbildning och

gemensamma regler vid företagsöverlåtelser. Med

regeringsförslaget försvårar man för svenska företag att verka

på lika villkor som andra. Möjligheterna till rekonstruktion

försämras.

På anförda grunder bör propositionen avslås i denna del. Det

innebär att motion A16 tillstyrks i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande övergång och företrädesrätt i samband med

konkurs

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 3 i

motsvarande del och med avslag på proposition 102 i motsvarande

del godkänner vad utskottet anfört,

8. Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren (mom.

13)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna

Åkerhielm (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Regeringsförslaget innebär" och slutar med "denna

del" bort ha följande lydelse:

Regeringsförslaget innebär att den arbetstagare som motsätter

sig en övergång får stanna kvar i sin anställning hos

överlåtaren. En sådan ordning innebär, vilket illustreras med

ett exempel i moderaternas motion A16, att en övergång på grund

av turordningsreglerna kan få konsekvenser för arbetstagare som

inte alls berörs av övergången. Detta är inte acceptabelt.

Direktivet överlåter åt den enskilda staten att reglera vad

som skall gälla i den situationen att arbetstagaren inte vill

följa med vid övergången. Enligt utskottets mening bör den

svenska lagen för detta fall enbart föreskriva en rätt att

frånträda anställningen.

Utskottet anser således att regeringsförslaget skall avvisas i

denna del. Det innebär ett tillstyrkande av motion A16 i

motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande rätt att stanna kvar i anställning hos

överlåtaren

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkandena 1

och 2 samt med avslag på proposition 102 i motsvarande del

godkänner vad utskottet anfört,

9. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),

Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)

och Anna Åkerhielm (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inledningsvis erinra om att förslaget i denna

del enligt regeringens bedömning innebär att man går längre i

skyddet för arbetstagarnas anställningsvillkor än vad direktivet

kräver.

Utskottet kan inte finna något bärande skäl till att inte

tillämpa nuvarande regler enligt 28 § MBL som innebär att

förvärvaren inte behöver tillämpa överlåtarens kollektivavtal i

den mån som han redan är bunden av ett annat kollektivavtal som

kan tillämpas på den övertagna personalens arbete. Som påpekas i

Moderaternas motion A16 blir resultatet av den ordning som

regeringen föreslår att löner och allmänna anställningsvillkor

kan vara olika för samma arbetstagarkategorier hos ett och samma

företag. Det strider mot den viktiga principen att villkoren bör

vara enhetligt reglerade. Förslaget leder till praktiska

svårigheter och riskerar att skapa motsättningar mellan olika

arbetstagargrupper. Det är knappast heller förenligt med

principen om lika lön för likvärdigt arbete.

Utskottet anser således att förslaget om ändring i 28 § MBL

bör avslås. Motion A16 tillstyrks i motsvarande del. Utskottets

ståndpunkt innebär att motion A15 (v) bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A16 yrkande 5

i motsvarande del och med avslag på dels proposition 102 i

motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i motsvarande del

godkänner vad utskottet anfört,

10. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15)

Hans Andersson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar"

bort ha följande lydelse:

Vid utformningen av lagreglerna måste direktivets

grundläggande principer vara styrande. Arbetstagarna måste under

en övergångsperiod vara skyddade mot försämrade villkor.

Intresset av att skydda den enskilde arbetstagaren väger alltså

tyngre än andra intressen. Därför kan utskottet inte acceptera

de undantag från denna princip som regeringsförslaget innebär.

Skyddet för anställningsvillkoren bör, som föreslås i motion

A15, gälla även sedan kollektivavtalet löpt ut, och ett nytt

kollektivavtal skall accepteras enbart om det inte innebär

mindre förmånliga regler.

Det anförda innebär att motion A15 tillstyrks i motsvarande

del medan motion A16 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande tillämpning av överlåtarens kollektivavtal

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A15 i

motsvarande del och med avslag på dels proposition 102 i

motsvarande del, dels motion 1994/95:A16 yrkande 5 i motsvarande

del godkänner vad utskottet anfört,

11. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 5, 6, 7 och

9

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna

Åkerhielm (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och

förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av

vad som hemställts i reservationerna 5, 6, 7 och 9.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med anledning av dels proposition 102 i

motsvarande del, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37,

1993/94:A717, 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16

yrkandena 3--5 i motsvarande delar, samt med avslag på dels

proposition 76 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i

motsvarande del antar

dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med

den ändringen att i 6 b § sista meningen utgår ur första stycket

och i 25 § sista meningen utgår ur andra stycket,

dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i

arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket utgår,

dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslagen till lag om ändring i lagen om vissa

anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,

12. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 5 och 9

Elver Jonsson (fp), Elving Andersson (c) och Dan Ericsson

(kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och

förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av

vad som hemställts i reservationerna 5 och 9.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med anledning av dels proposition 102 i

motsvarande del, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37,

1993/94:A717, 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16

yrkandena 3--5 i motsvarande delar, samt med avslag på dels

proposition 76 i motsvarande del, dels motion 1994/95:A15 i

motsvarande del antar

dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med

den ändringen att i 6 b § i första stycket sista meningen orden

"och på sjögående fartyg " utgår,

dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i

arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket utgår,

dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslagen till lag om ändring i lagen om vissa

anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,

13. Lagförslagen i övrigt (mom. 16)

Under förutsättning av bifall till reservation 10

Hans Andersson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet har" och slutar med "januari 1995" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar och

förslag i övrigt i detta avsnitt i den mån de inte omfattas av

vad som hemställts i reservation 10.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med anledning av dels propositionerna 76 och 102

i motsvarande delar, dels motionerna 1993/94:A250 yrkande 37,

1993/94:A717 och 1994/95:A15 i motsvarande del samt med avslag

på motionerna 1994/95:A13 i motsvarande del och 1994/95:A16

yrkandena 3--5 i motsvarande delar antar,

dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd,

dels det i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om medbestämmande i

arbetslivet med den ändringen att i 28 § tredje stycket sista

meningen ersätts av följande: "Detta gäller också sedan

kollektivavtalets giltighetstid har löpt ut. Ett nytt

kollektivavtal får tillämpas enbart under förutsättning att

avtalet inte innebär att för arbetstagaren mindre förmånliga

regler skall tillämpas än de tidigare anställningsvillkoren hos

överlåtaren."

dels de i proposition 102 enligt bilaga 1 framlagda

förslagen till lag om ändring i lagen om vissa

anställningsfrämjande åtgärder och sekretesslagen,

14. Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom (mom.

18)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna

Åkerhielm (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Utskottet vill" och på s. 44 slutar med

"följande avsnittet" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som framförs i motion A705.

Regeringen borde ha följt ARK:s förslag i frågan om vilken

bevisverkan en fällande brottmålsdom skall ha i en arbetstvist.

Den nuvarande ordningen medför enligt utskottets uppfattning

flera olägenheter. Principiellt kan det sättas i fråga om det är

lämpligt att arbetsdomstolen i praktiken överprövar den

bedömning som har gjorts i brottmålet. Arbetsdomstolens uppgift

är att avgöra arbetsrättsliga tvister, och den har en

sammansättning som är särskilt anpassad för detta, medan de

allmänna domstolarna är satta att döma i brottmål och göra de

bevismässiga och rättsliga överväganden som erfordras från

straffrättsliga utgångspunkter. Bevisläget är i allmänhet sämre

i den efterföljande arbetstvisten, eftersom längre tid förflutit

från händelsen i fråga. Av kanske än större betydelse är att

överprövningen inte lämpar sig särskilt väl i ett

kontraktsförhållande. I praktiken kan den nuvarande

tillämpningen leda till att en arbetsgivare inte vågar lita på

en lagakraftvunnen brottmålsdom när han säger upp eller avskedar

arbetstagaren. Dessutom kan arbetsgivaren komma att få uppträda

som åklagare med uppgift att förebringa bevisning och

argumentera i straffrättsliga frågor.

Det anförda talar med styrka för att brottmålsdomen skall vara

bindande vid den arbetsrättsliga prövningen. Om arbetstagaren

har begått ett brott riktat mot arbetsgivaren eller om brottet

annars är sådant att det inte bör accepteras i ett

anställningsförhållande skall således en fällande dom i

brottmålet innebära att det finns grund för att skilja

arbetstagaren från anställningen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A705 bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande

lydelse:

18. beträffande saklig grund för uppsägning på grund av

brottmålsdom

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A705 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS

(mom. 21)

Hans Andersson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "Utskottet har" och på s. 46 slutar med "behandlade

motionerna" bort ha följande lydelse:

Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade fall

där arbetsgivaren utnyttjat sin rätt enligt 39 § LAS att lösa

upp anställningsförhållandet efter en domstols dom. Som sägs av

Vänsterpartiet leder den nuvarande regeln till orimliga

förhållanden där makt går före rätt.

Enligt utskottet bör man ta fasta på det förslag som läggs

fram av Vänsterpartiet. Ett principförbud bör således införas

mot "utköp", som får genombrytas endast om det finns särskilda

skäl. Regeringen bör enligt utskottets mening återkomma med

förslag i enlighet med detta.

Utskottets ställningstagande innebär att Vänsterpartiets

motioner 1993/94:A250 och 1994/95:A1 är tillgodosedda i berörda

delar.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande

lydelse:

21. beträffande upplösning av anställningsförhållandet

enligt 39 § LAS

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande

38 och 1994/95:A1 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

16. Permittering (mom. 23)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna

Åkerhielm (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Det nuvarande permitteringslönesystemet infördes för 10 år

sedan. Någon egentlig utvärdering av regelsystemet har inte

gjorts sedan dess, och ARK har inte heller berört frågan

särskilt.

Det finns enligt utskottets mening skäl att tro att det

stelbenta regelverket kan leda till att många arbetstagare

förlorar sina anställningar i stället för att bli permitterade

en kortare tid. Som anförts i motion A716 skulle friare

permitteringsregler kunna få positiva följdverkningar.

Av dessa skäl anser utskottet att den arbetsrättsliga

utredning som den biträdande arbetsmarknadsministern aviserat

bör få i uppdrag att också göra en översyn av

permitteringsreglerna.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A716 bör ges

regeringen till känna. Även övriga i sammanhanget upptagna

motioner får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande

lydelse:

23. beträffande permittering

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A262

yrkandena 29 och 30, 1993/94:A267 och 1993/94:A716 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Vetoreglerna (mom. 7)

Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c),

Patrik Norinder (m), Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds)

och Anna Åkerhielm (m) anför:

Av vår inställning enligt reservation 1 om avslag på

propositionen följer att vi motsätter oss att vetoreglerna

återinförs. Det fanns flera starka skäl till att reglerna

avskaffades på förslag av fyrpartiregeringen, däribland att

reglernas förenlighet med EG:s upphandlingsdirektiv kunde

ifrågasättas. Lagen om offentlig upphandling grundar sig på

dessa direktiv.

Det är i och för sig anmärkningsvärt att den

socialdemokratiska regeringen i proposition 76 inte belyser

frågan utan lägger fram förslag om återinförande av vetoreglerna

utan varje antydan om denna komplikation. Detta är så mycket mer

anmärkningsvärt som man i proposition 102 understryker vikten av

att Sverige uppfyller sina åtaganden med anledning av vissa

andra EG-direktiv.

Vi värdesätter att Lagrådet på utskottets begäran yttrat sig i

frågan. Yttrandet är otvetydigt; vetoreglerna är inte förenliga

med vissa regler i upphandlingslagen.

Vi är kritiska till det sätt som utskottsmajoriteten velat

lösa problemet genom ändringar i vetoreglerna. De av utskottet

föreslagna reglerna är motsägelsefulla. De innebär att

arbetstagarorganisationen bara får åberopa vissa omständigheter

till stöd för sin vetoförklaring när det är fråga om offentlig

upphandling. Om andra skäl åberopas skall vetoförklaringen

visserligen sakna rättsverkan, men samtidigt är innebörden att

organisationen inte för den skull blir skadeståndsskyldig.

Organisationen skall ha vissa felmarginaler, som det sägs i

utskottstexten.

Den reella innebörden är att den fackliga organisationen

ganska riskfritt kan lägga in veton som står i strid med

upphandlingslagen och därmed medverka till att en offentlig

upphandling inte kommer till stånd. Man kan nämligen utgå från

att arbetsgivaren inte vill trotsa vetot, även om det är

felaktigt.

Med den av utskottet valda regleringen kommer vetoreglerna

således även i fortsättningen att strida mot EG-direktiven.

2. Tvåmånadersregeln i LAS (mom. 19)

Hans Andersson (v) anför:

Vänsterpartiet framställer i detta sammanhang inget yrkande om

en återgång till den äldre månadsregeln, även om vi är kritiska

till regelns nuvarande utformning. Vi förutsätter att man i

utredningen om arbetsrätten tar upp frågan om hur

"uppsägningspreskriptionen" bör vara konstruerad. Med en frist

som är förlängd från en till två månader minskar behovet av att

kunna genombryta fristen.

Lagförslagen i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102

Bilaga 1

Av utskottet samordnade lagförslag i propositionerna

1994/95:76 och 1994/95:102

Bilaga 2

1. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om

anställningsskydd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om

anställningsskydd

dels att 2, 3, 5, 6, 7, 22 och 25 §§ skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 b §,

av följande lydelse,

dels att punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen

(1993:1496) om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

2 §1

Om det i en annan lag eller i en förordning som har meddelats

med stöd av en lag finns särskilda föreskrifter som avviker från

denna lag, skall dessa föreskrifter gälla.

Ett avtal är ogiltigt i den mån det upphäver eller inskränker

arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag.

Genom ett kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en

central arbetstagarorganisation får det dock göras avvikelser

från 5, 6, 11, 15, 21, 22, 25--28, 32, 33, 40 och 41 §§. Det är

också tillåtet att genom ett sådant kollektivavtal bestämma

följande:

1. Avvikelser från 6 a § 1. Avvikelser från 6 a och

under förutsättning att 6 b §§ under

avtalet inte innebär att förutsättning att

mindre förmånliga regler avtalet inte innebär att

skall tillämpas för mindre förmånliga regler

arbetstagarna än som skall tillämpas för

följer av EG-rådets arbetstagarna än som

direktiv 91/533/EEG av den 14 följer av EG-rådets

oktober 1991. direktiv 77/187/EEG av den 14

februari 1977 och 91/533/EEG

av den 14 oktober 1991.

2. Den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 §.

3. Avvikelser från bestämmelserna i 30 a §, såvitt gäller

besked enligt 15 §.

4. Avvikelser från bestämmelserna i 30, 30 a och 31 §§, såvitt

gäller den lokala arbetstagarorganisationens rättigheter.

Avtal om avvikelser från reglerna i 21 § får träffas även

utanför kollektivavtalsförhållanden, om avtalet innebär att

kollektivavtal som med stöd av tredje stycket har träffats för

verksamhetsområdet skall tillämpas.

1 Senaste lydelse 1993:1496. EG-rådets direktiv 77/187/EEG

finns publicerat i EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 5,

och EG-rådets direktiv 91/533/EEG finns publicerat i

EES-supplement till Europeiska gemenskapernas officiella

tidning, volym 5.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

När efter bemyndigande av en central arbetstagarorganisation

ett lokalt kollektivavtal har träffats om avvikelser från 22 §

får avtalet tillämpas i fråga om uppsägning av arbetstagare som

vid uppsägningstidens slut är äldre än 57 och ett halvt år bara

om arbetsgivaren får den centrala arbetstagarorganisationens

medgivande till varje enskild uppsägning.

En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt

tredje stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som

inte är medlemmar av den avtalsslutande

arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med

avtalet.

Regeringens förslag Utskottets förslag

3 §

Vid tillämpning av 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller

följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:

1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå

från en arbetsgivare till en annan, får i den senare

anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om

arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma

koncern.

2. En arbetstagare, som byter 2. En arbetstagare, som byter

anställning i samband med anställning i samband med

att ett företag, en att ett företag, en

verksamhet eller en del av en verksamhet eller en del av en

verksamhet övergår verksamhet övergår

från en arbetsgivare till från en arbetsgivare till

en annan genom en sådan en annan genom en sådan

övergång som omfattas av övergång som omfattas av

6 b §, får 6 b §, får

tillgodoräkna sig tiden hos tillgodoräkna sig tiden hos

den förre arbetsgivaren den förre arbetsgivaren

när anställningstid när anställningstid

skall beräknas hos den skall beräknas hos den

senare. senare. Detta gäller

även vid byte av

anställning i samband med

konkurs.

3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i

1--2, får arbetstagaren räkna samman anställningstiderna hos

alla arbetsgivarna.

Vid tillämpning av 22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren

tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje

anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45

år. Sammanlagt får arbetstagaren dock tillgodoräkna sig högst 60

sådana extra anställningsmånader.

Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall

anses ha uppnått den anställningstid som fordras för rätt till

uppsägningstid enligt 11 § andra stycket, besked enligt 15 § och

företrädesrätt enligt 25 §.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

5 §1

Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande

fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det

föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller

feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock 3. Avtal för viss tid, dock

sammanlagt högst tolv sammanlagt högst sex

månader under två år, månader under två år,

om det föranleds av om det föranleds av

arbetsanhopning. tillfällig arbetsanhopning.

4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall

börja värnpliktstjänstgöring eller annan därmed jämförlig

tjänstgöring, som skall pågå mer än tre månader.

5. Avtal för viss tid som avser anställning efter

pensionering, om arbetstagaren har uppnått den ålder som medför

skyldighet att avgå från anställningen med ålderspension eller,

om någon sådan avgångsskyldighet inte finns, när arbetstagaren

har fyllt 67 år.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

6 § 2

Avtal får även Avtal får även

träffas om tidsbegränsad träffas om tidsbegränsad

provanställning, om provanställning, om

prövotiden är högst prövotiden är högst

tolv månader. sex månader.

Vill inte arbetsgivaren eller arbetstagaren att anställningen

skall fortsätta efter det att prövotiden har löpt ut, skall

besked om detta lämnas till motparten senast vid prövotidens

utgång. Görs inte detta, övergår provanställningen i en

tillsvidareanställning.

Om inte annat har avtalats, får en provanställning avbrytas

även före prövotidens utgång.

1 Senaste lydelse 1993:1496

2 Senaste lydelse 1993:1496

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

6 b §

Vid övergång av ett

företag, en verksamhet

eller en del av en verksamhet

från en arbetsgivare till

en annan, övergår

också de rättigheter och

skyldigheter på grund av de

anställningsavtal och de

anställningsförhållanden

som gäller vid tidpunkten

för övergången på

den nya arbetsgivaren. Den

tidigare arbetsgivaren är

dock också ansvarig

gentemot arbetstagaren för

ekonomiska förpliktelser

som hänför sig till

tiden före

övergången. Detta stycke

gäller även arbetstagare

i allmän tjänst och

på sjögående fartyg.

Första stycket gäller

inte vid övergång i

samband med konkurs.

Första stycket gäller

inte heller ålders-,

invaliditets- eller

efterlevandeförmåner.

Trots bestämmelserna i

första stycket skall

anställningsavtalet och

anställningsförhållandet

inte övergå till en ny

arbetsgivare, om arbetstagaren

motsätter sig detta.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

7 § 1

Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt

grundad.

En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att

kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos

sig.

Vid en sådan övergång

av ett företag, en

verksamhet eller en del av en

verksamhet som sägs i 6 b

§ skall övergången i

sig inte utgöra saklig

grund för att säga upp

arbetstagaren. Detta förbud

skall dock inte hindra

uppsägningar som sker av

ekonomiska, tekniska eller

organisatoriska skäl där

förändringar i

arbetsstyrkan ingår.

1 Senaste lydelse 1993:1496

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till

arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på

omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än

två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om

någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före

tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda

uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer

än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på

arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med

underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga

skäl för att omständigheterna får åberopas.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

22 §1

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren

iaktta följande turordningsregler.

Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställs en

turordning för varje enhet för sig. Om arbetsgivaren är eller

brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställs en särskild

turordning för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall

flera driftsenheter på samma ort, skall inom en

arbetstagarorganisations avtalsområde fastställas en gemensam

turordning för samtliga enheter på orten, om organisationen

begär det senast vid förhandlingar enligt 29 §.

Innan turordningen

fastställs får

arbetsgivaren inom den

turordningskrets där

arbetsbristen finns undanta

två arbetstagare som enligt

arbetsgivarens bedömning

är av särskild betydelse

för den fortsatta driften.

Den eller de arbetstagare som

har undantagits har

företräde till fortsatt

arbete. Detta företräde

gäller även i

förhållande till den

eller de arbetstagare som kan

få företräde enligt

23 § denna lag och 8 §

lagen (1974:358) om facklig

förtroendemans ställning

på arbetsplatsen.

1 Senaste lydelse 1993:1496

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

De övriga arbetstagarnas Arbetstagarnas plats i

plats i turordningen turordningen bestäms med

bestäms med utgångspunkt utgångspunkt i varje

i varje arbetstagares arbetstagares sammanlagda

sammanlagda anställningstid anställningstid hos

hos arbetsgivaren. arbetsgivaren. Arbetstagare

Arbetstagare med längre med längre

anställningstid har anställningstid har

företräde framför företräde framför

arbetstagare med kortare arbetstagare med kortare

anställningstid. Vid lika anställningstid. Vid lika

anställningstid ger anställningstid ger

högre ålder högre ålder

företräde. Kan en företräde. Kan en

arbetstagare endast efter arbetstagare endast efter

omplacering beredas fortsatt omplacering beredas fortsatt

arbete hos arbetsgivaren, arbete hos arbetsgivaren,

gäller som gäller som

förutsättning för förutsättning för

företräde enligt företräde enligt

turordningen att arbetstagaren turordningen att arbetstagaren

har tillräckliga har tillräckliga

kvalifikationer för det kvalifikationer för det

fortsatta arbetet. fortsatta arbetet.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

25 §

Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har

företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de

tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som

har anställts för begränsad tid enligt 5 § och som på grund av

arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning

för företrädesrätt är dock att arbetstagaren har varit anställd

hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv eller, när det gäller

företrädesrätt till ny säsonganställning för en tidigare

säsonganställd arbetstagare, sex månader under de senaste två

åren och att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för

den nya anställningen.

Företrädesrätten Företrädesrätten

gäller från den tidpunkt gäller från den tidpunkt

då uppsägning skedde då uppsägning skedde

eller besked lämnades eller eller besked lämnades eller

skulle ha lämnats enligt 15 skulle ha lämnats enligt 15

§ första stycket och § första stycket och

därefter till dess ett därefter till dess ett

år har förflutit från år har förflutit från

den dag då anställningen den dag då anställningen

upphörde. Vid upphörde. Vid

säsonganställning säsonganställning

gäller gäller

företrädesrätten i företrädesrätten i

stället från tidpunkten stället från tidpunkten

då besked lämnades eller då besked lämnades eller

skulle ha lämnats enligt 15 skulle ha lämnats enligt 15

§ andra stycket och § andra stycket och

därefter till dess ett därefter till dess ett

år har förflutit från år har förflutit från

den nya säsongens den nya säsongens

början. Har under de nu början. Har under de nu

nämnda tidsperioderna nämnda tidsperioderna

företaget eller den del av företaget, verksamheten

företaget där eller en del av verksamheten

verksamheten bedrivs övergått till en ny

övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan

arbetsgivare, gäller övergång som omfattas av

företrädesrätten mot 6 b §, gäller

den nye arbetsgivaren. företrädesrätten mot

den nya arbetsgivaren.

Företrädesrätten

gäller även i de fall

att den tidigare arbetsgivaren

försatts i konkurs.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i

arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden,

gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det

avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare

anställningen upphörde. Finns det i ett sådant fall flera

driftsenheter på samma ort, skall inom en

arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla

arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen

begär det senast vid förhandlingar enligt 32 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. Lagen skall dock inte tillämpas beträffande en övergång av

ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som

inträffat före ikraftträdandet.

3. Äldre föreskrifter om turordning enligt 22 § skall

tillämpas i samband med förhandling enligt lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet i fråga om uppsägning på grund av

arbetsbrist, om förhandlingen har begärts före lagens

ikraftträdande.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet

dels att 41 b § skall upphöra att gälla,

dels att 4, 5, 13, 15, 28, 57 och 69 §§ skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en rubrik och tre nya

paragrafer, 38--40 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

4 §1

Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet

eller skyldighet enligt denna lag upphävs eller inskränks.

Trots bestämmelsen i Genom ett kollektivavtal

första stycket är det får det dock göras

tillåtet att genom avvikelser från 11, 12, 14,

kollektivavtal göra 19--22 och 28 §§, 29

avvikelse från § tredje meningen, 33--40

föreskrifterna i 11, 12, §§, 43 § andra

14, 19--22 och 28 §§, 29 stycket samt 64 och 65

§ tredje meningen, 33--37 §§. Kollektivavtalet

§§, 43 § andra får inte innebära att

stycket samt 64 och 65 mindre förmånliga regler

§§. skall tillämpas för

arbetstagarsidan än som

följer av EG-rådets

direktiv 75/129/EEG av den 17

februari 1975, 77/187/EEG av

den 14 februari 1977 och

92/56/EEG av den 24 juni 1992.

I kollektivavtal får I ett kollektivavtal får

också föreskrivas det också föreskrivas

längre gående fredsplikt längre gående fredsplikt

än 41, 41 a, 41 b och 44 än som anges i 41, 41 a och

§§ anger samt längre 44 §§ eller ett

gående skadeståndsansvar längre gående

än som följer av denna skadeståndsansvar än som

lag. följer av denna lag.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

5 §2

Vad i denna lag föreskrivs innebär inte rätt till insyn för en

part i sådana förhållanden hos motparten, som har betydelse för

en förestående eller redan utbruten arbetskonflikt, eller rätt

till inflytande över motpartens beslut rörande sådan konflikt.

1 Senaste lydelse 1993:1498. EG-rådets direktiv 75/129/EEG

och 77/187/EEG finns publicerat i EES-avtalets bilagor med

rättsakter, band 5 och EG-rådets direktiv 92/56/EEG finns

publicerat i EES-supplement till Europeiska gemenskapernas

officiella tidning, volym 5.

2 Senaste lydelse 1993:1498

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Föreskrifterna i 11, 12, Föreskrifterna i 11, 12,

19, 34 och 35 §§ skall 19, 34, 35, 38 och 39 §§

tillämpas även när skall tillämpas även

kollektivavtal tillfälligt när kollektivavtal

inte gäller. tillfälligt inte gäller.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

13 §

Om fråga särskilt Om en fråga särskilt

angår arbets- eller angår arbets- eller

anställningsförhållandena anställningsförhållandena

för arbetstagare som för arbetstagare som

tillhör tillhör en

arbetstagarorganisation i arbetstagarorganisation i

förhållande till vilken förhållande till vilken

arbetsgivaren icke är arbetsgivaren inte är

bunden av kollektivavtal, bunden av kollektivavtal,

är arbetsgivaren är arbetsgivaren skyldig

förhandlingsskyldig enligt att förhandla enligt 11 och

11 och 12 §§ mot den 12 §§ med den

organisationen. organisationen.

Om arbetsgivaren inte är

bunden av något

kollektivavtal alls, är

arbetsgivaren skyldig att

förhandla enligt 11 §

med alla berörda

arbetstagarorganisationer i

frågor som rör

uppsägning på grund av

arbetsbrist eller en sådan

övergång av ett

företag, en verksamhet

eller en del av en verksamhet

som omfattas av 6 b § lagen

(1982:80) om

anställningsskydd. Detta

gäller dock inte om

arbetsgivaren endast

tillfälligt inte är

bunden av något

kollektivavtal.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

15 §

Förhandlingsskyldig part En part som är skyldig att

skall själv eller genom förhandla skall själv

ombud inställa sig vid eller genom ombud inställa

förhandlingssammanträde sig vid

och, om det behövs, förhandlingssammanträde

lägga fram motiverat och, om det behövs,

förslag till lösning av lägga fram ett motiverat

den fråga som förslag till lösning av

förhandlingen avser. den fråga som

Parterna kan gemensamt förhandlingen avser.

välja annan form för Parterna kan gemensamt

förhandling än välja någon annan form

sammanträde. för förhandling än

sammanträde.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

En arbetsgivare skall i

samband med förhandling

inför beslut om

uppsägning på grund av

arbetsbrist i god tid

skriftligen underrätta

motparten om

1. skälen till de planerade

uppsägningarna,

2. antalet arbetstagare som

avses bli uppsagda och vilka

kategorier de tillhör,

3. antalet arbetstagare som

normalt sysselsätts och

vilka kategorier de

tillhör,

4. den tidsperiod under vilken

uppsägningarna är

avsedda att verkställas,

och

5. beräkningsmetoden för

eventuella ersättningar

utöver vad som följer av

lag eller kollektivavtal vid

uppsägning.

Arbetsgivaren skall också

lämna motparten en kopia av

de varsel som har lämnats

till länsarbetsnämnden

enligt 2 a § första och

andra styckena lagen (1974:13)

om vissa

anställningsfrämjande

åtgärder.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

28 §

Övergår företag eller När ett företag, en

del av företag från verksamhet eller en del av en

arbetsgivare som är bunden verksamhet övergår

av kollektivavtal till ny från en arbetsgivare som

arbetsgivare, gäller är bunden av ett

avtalet i tillämpliga delar kollektivavtal till en ny

för den nye arbetsgivaren, arbetsgivare, genom en

dock ej i den mån han redan sådan övergång som

är bunden av annat omfattas av 6 b § i lagen

kollektivavtal. (1982:80) om

anställningsskydd,

gäller avtalet i

tillämpliga delar för

den nya arbetsgivaren. Detta

gäller dock inte om den nya

arbetsgivaren redan är

bunden av något annat

kollektivavtal som kan

tillämpas på de

arbetstagare som följer

med.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

I fall som avses i första I det fall som avses i

stycket får första stycket får

arbetstagarparten säga upp arbetstagarparten säga upp

avtalet inom trettio dagar avtalet inom trettio dagar

efter det att den har efter det att den har

underrättats om underrättats om

övergången. Sker övergången. Görs

uppsägning inom denna tid, uppsägning inom denna tid,

upphör avtalet att gälla upphör avtalet att gälla

vid övergången eller, om vid övergången eller, om

uppsägningen sker efter uppsägningen görs efter

övergången, vid övergången, vid

tidpunkten för tidpunkten för

uppsägningen. uppsägningen.

Kollektivavtalet gäller ej Kollektivavtalet gäller

heller för den nye inte heller för den nya

arbetsgivaren, om den tidigare arbetsgivaren, om den tidigare

arbetsgivaren säger upp arbetsgivaren säger upp

avtalet före avtalet före

övergången. Sker övergången. Görs en

sådan uppsägning senare sådan uppsägning senare

än sextio dagar före än sextio dagar före

övergången, gäller övergången, gäller

dock avtalet för den nye dock avtalet för den nya

arbetsgivaren till dess sextio arbetsgivaren till dess sextio

dagar har förflutit från dagar har förflutit från

uppsägningen. uppsägningen.

När arbetstagares

anställningsavtal och

anställningsförhållanden

har övergått till en ny

arbetsgivare enligt 6 b §

lagen (1982:80) om

anställningsskydd, är

den nya arbetsgivaren skyldig

att under ett år från

övergången tillämpa

anställningsvillkoren i det

kollektivavtal som då

gällde för den tidigare

arbetsgivaren. Villkoren skall

tillämpas på samma

sätt som den tidigare

arbetsgivaren var skyldig att

tillämpa dessa villkor.

Detta gäller dock inte

sedan kollektivavtalets

giltighetstid har löpt ut

eller sedan ett nytt

kollektivavtal har börjat

gälla för de

övertagna arbetstagarna.

Sammanslås två eller Om två eller flera

flera arbetsgivar- eller arbetsgivar- eller

arbetstagarorganisationer, arbetstagarorganisationer

skall kollektivavtal, som slås samman, skall

gäller för organisation kollektivavtal som gäller

som upplöses, gälla för organisation som

för den sammanslagna upplöses, gälla för

organisationen som om avtalet den sammanslagna

hade slutits av denna. organisationen som om avtalet

hade slutits av denna.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Facklig vetorätt i vissa

fall

38 §1

Innan en arbetsgivare beslutar

att låta någon utföra

visst arbete för hans

räkning eller i hans

verksamhet utan att denne

därvid skall vara

arbetstagare hos honom, skall

arbetsgivaren på eget

initiativ förhandla med den

arbetstagarorganisation i

förhållande till vilken

han är bunden av

kollektivavtal för

sådant arbete.

Arbetsgivaren är vid

förhandlingen skyldig att

lämna den information om

det tilltänkta arbetet som

arbetstagarorganisationen

behöver för att kunna ta

ställning i

förhandlingsfrågan.

Första stycket gäller

inte, om arbetet är av

kortvarig och tillfällig

natur eller kräver

särskild sakkunskap och det

inte är fråga om att

anlita uthyrd arbetskraft

enligt lagen (1993:440) om

privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft.

Första stycket gäller

inte heller om den

tilltänkta åtgärden i

allt väsentligt motsvarar

en åtgärd som har

godtagits av

arbetstagarorganisationen. Om

organisationen i ett

särskilt fall begär det,

är arbetsgivaren dock

skyldig att förhandla innan

han fattar eller

verkställer ett beslut.

Om synnerliga skäl

föranleder det, får

arbetsgivaren fatta och

verkställa ett beslut innan

förhandlingsskyldigheten

enligt första stycket har

fullgjorts. Begärs

förhandling enligt andra

stycket, är arbetsgivaren

inte skyldig att skjuta upp

beslutet eller

verkställigheten till dess

förhandlingsskyldigheten

har fullgjorts, om det finns

särskilda skäl mot

uppskov. I fråga om

förhandling enligt

första och andra styckena

skall 14 § tillämpas.

1 Förutvarande 38 § upphävd genom 1993:1498

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

Har förhandling begärts

enligt första eller andra

stycket är arbetsgivaren

skyldig att på begäran

av arbetstagarorganisationen

lämna sådan information

om det tilltänkta arbetet

som organisationen behöver

för att kunna ta

ställning i frågan.

Regeringens förslag Utskottets förslag

39 §1

Har förhandling enligt 38 Har förhandling enligt 38

§ ägt rum och § ägt rum och

förklarar den centrala förklarar den centrala

arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen

eller, om sådan inte finns, eller, om sådan inte finns,

den arbetstagarorganisation den arbetstagarorganisation

som har slutit som har slutit

kollektivavtalet, att den av kollektivavtalet, att den av

arbetsgivaren tilltänkta arbetsgivaren tilltänkta

åtgärden kan antas åtgärden kan antas

medföra att lag eller medföra att lag eller

kollektivavtal för arbetet kollektivavtal för arbetet

åsidosätts eller att åsidosätts eller att

åtgärden annars strider åtgärden annars strider

mot vad som är allmänt mot vad som är allmänt

godtaget inom parternas godtaget inom parternas

avtalsområde, får avtalsområde, får

åtgärden inte beslutas åtgärden inte beslutas

eller verkställas av eller verkställas av

arbetsgivaren. arbetsgivaren. Vid upphandling

enligt lagen (1992:1528) om

offentlig upphandling får

en sådan förklaring

göras endast om den grundar

sig på omständigheter

som sägs i 1 kap. 17 §

eller 6 kap. 9--11 §§

nämnda lag.

Regeringens förslag Utskottets förslag

40 §2

Förbud enligt 39 § Förbud enligt 39 §

inträder inte, om inträder inte, om

arbetstagarorganisationen arbetstagarorganisationen

saknar fog för sin saknar fog för sin

ståndpunkt. Har ståndpunkt. Förbud

arbetsgivaren med stöd av inträder inte heller, om

38 § tredje stycket arbetstagarorganisationen vid

verkställt beslut i den offentlig upphandling har

fråga som förhandlingen grundat sin förklaring

avser, skall 39 § inte på andra omständigheter

tillämpas. än som sägs i 1 kap. 17

§ eller 6 kap. 9--11

§§ lagen (1992:1528) om

offentlig upphandling.

1 Förutvarande 39 § upphävd genom 1993:1498

2 Förutvarande 40 § upphävd genom 1993:1498

Regeringens förslag Utskottets förslag

Har arbetsgivaren med stöd

av 38 § tredje stycket

verkställt beslut i den

fråga som förhandlingen

avser, skall 39 § inte

tillämpas.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

57 §1

Arbetstagarorganisation skall Arbetstagarorganisation skall

ersätta uppkommen skada, om ersätta uppkommen skada, om

den i tvist som avses i 33 den i tvist som avses i 33

eller 34 § har föranlett eller 34 § har föranlett

eller godkänt felaktig eller godkänt felaktig

tillämpning av avtal eller tillämpning av avtal eller

av denna lag och av denna lag och

organisationen har saknat fog organisationen har saknat fog

för sin ståndpunkt i för sin ståndpunkt i

tvisten. tvisten. Detsamma gäller om

organisationen har saknat fog

för förklaring enligt 39

§.

Arbetstagarorganisation svarar vidare för skada, som tillfogas

arbetsgivaren genom att företrädare för organisationen i

förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i

särskilt genom avtal inrättat beslutsorgan eller i sådan

ställning förfar grovt vårdslöst.

Nuvarande lydelse Regeringens förslag

69 §2

Föreskrifterna i 33--35 Föreskrifterna i 33--35 och

§§ utgör inte hinder 39 §§ utgör inte

mot beslut enligt 15 kap. hinder mot beslut enligt 15

rättegångsbalken. kap. rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. En arbetsgivare

är dock inte skyldig att förhandla eller underrätta enligt de

nya bestämmelserna i 13 § andra stycket och 15 § andra stycket,

om det skulle innebära att förhandling skulle ha inletts eller

underrättelse skulle ha lämnats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1993:1498

2 Senaste lydelse 1993:1498

Lagrådets yttrande

Bilaga 3

Ank. arbetsmarknadsutskottet 1994-11-28 Dnr 1994/95:19

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-11-28

Närvarande: justitierådet Torkel Gregow, justitierådet Lars Å.

Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt en lagrådsremiss den 24 november 1994 har Riksdagens

arbetsmarknadsutskott beslutat inhämta Lagrådets yttrande över

frågan om de i prop. 1994/95:76 föreslagna bestämmelserna om

facklig vetorätt, 38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet, står i överensstämmelse med lagen (1992:1528) om

offentlig upphandling.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn

Lars Dirke.

Remissen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget i propositionen innebär, såvitt nu är i fråga, att i

38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL)

åter förs in -- med vissa språkliga justeringar -- de

bestämmelser om särskild förhandlings- och

informationsskyldighet för arbetsgivare och om vetorätt för

arbetstagarorganisation, vilka upphörde att gälla den 1 januari

1994.

De nämnda bestämmelserna föreslås vara tillämpliga när en

arbetsgivare vill besluta att låta någon utföra visst arbete för

hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall

vara arbetstagare hos honom. Av förarbetena till MBL framgår att

det i första hand är fråga om situationer där arbetsgivaren vill

lägga ut arbete på entreprenad eller hyra in arbetskraft från

någon annan arbetsgivare.

En arbetsgivare är enligt 38 § med vissa angivna undantag

skyldig att ta upp förhandling med vederbörande

arbetstagarorganisation och därvid lämna sådan information om

det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att kunna

ta ställning i förhandlingsfrågan. Har förhandling ägt rum kan

den centrala arbetstagarorganisationen (undantagsvis annan

arbetstagarorganisation) enligt 39 § förbjuda den åtgärd som

arbetsgivaren vill vidta. Förutsättningarna för att

arbetstagarorganisationen skall få lägga in sitt veto är att den

av arbetsgivaren tilltänkta åtgärden kan antas medföra att lag

eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att åtgärden

annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas

avtalsområde.

Av 40 § framgår att arbetsgivaren inte behöver åtlyda vetot om

arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt. Har

organisationen haft fog för sitt veto men lägger arbetsgivaren

trots detta ut arbetet blir han skyldig att betala skadestånd

till organisationen (54 §).

Arbetsmarknadsutskottet har nu ställt frågan om de föreslagna

bestämmelserna i 38--40 §§ MBL står i överensstämmelse med lagen

(1992:1528) om offentlig upphandling (i det följande benämnd

upphandlingslagen). Genom den lagen, som trädde i kraft den 1

januari 1994, har bl.a. ett EG-direktiv om offentlig

tjänsteupphandling införlivats med svensk rätt.

Av intresse för den ställda frågans bedömning är särskilt

bestämmelserna i 1 kap. 4, 17, 18, 22 och 23 §§

upphandlingslagen. I 4 § anges att upphandling skall göras med

utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i

övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och

anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Av 17 § framgår

att vissa krav får ställas på leverantören, dvs. den som utför

arbeten eller tillhandahåller tjänster. Sålunda kan en

leverantör uteslutas från deltagande i upphandling bl.a. om han

är i konkurs eller är föremål för ansökan om konkurs, är dömd

för brott avseende yrkesutövningen eller inte har fullgjort sina

åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatter.

En leverantör kan enligt 18 § genom skriftliga bevis visa att

han uppfyller de krav som uppställs med stöd av 17 §. Den

upphandlande enheten skall enligt 22 § anta antingen det anbud

som har lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt

mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter. 23 §

medger dock att anbud som är orimligt lågt kan förkastas. En

upphandlande enhet som bryter mot angivna bestämmelser blir

enligt 6 kap. 6 § skadeståndsskyldig gentemot leverantörer som

därigenom orsakas skada.

Vid offentlig upphandling av arbete eller tjänster kan sålunda

en upphandlande enhet inte ställa större krav på leverantören än

vad 1 kap. 17 § medger. Enheten har däremot ingen skyldighet att

efterfråga de omständigheter som anges där eller att utesluta

leverantören från upphandlingen.

Ett veto som grundas på någon omständighet som anges i 1 kap.

17 § upphandlingslagen kan inte anses oförenligt med denna lag.

Det förhållandet att den upphandlande enheten inte är skyldig

att utesluta en leverantör på grund av sådana omständigheter

saknar därvid betydelse.

Förutsättningarna för att kunna ställa krav på en leverantör

är emellertid olika i 39 § MBL och 1 kap. 17 §

upphandlingslagen. Enligt 17 § fordras sålunda att däri angivna

omständigheter inträffat medan det enligt 39 §, såvitt gäller

åsidosättande av lag eller kollektivavtal, är tillräckligt att

det "kan antas" att omständigheten kommer att inträffa. En

arbetstagarorganisation kan således inlägga veto redan när

endast presumtion för ett missförhållande föreligger. Härtill

kommer att i vart fall rekvisitet i 39 § "att åtgärden annars

strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas

avtalsområde" synes ge utrymme för en arbetstagarorganisation

att ställa krav som går väsentligt utöver vad 17 § medger. En

upphandlande enhet kan således hamna i en situation där det

föreligger risk för att enheten kan tvingas utge skadestånd till

en leverantör, om ett veto följs, och till

arbetstagarorganisationen, om vetot inte åtlyds.

Det anförda visar att den föreslagna bestämmelsen om fackligt

veto i 39 § MBL inte står i överensstämmelse med

upphandlingslagen. Bestämmelserna i 38 § MBL om särskild

förhandlings- och informationsskyldighet kan däremot inte i sig

anses oförenliga med upphandlingslagen.

Lagrådet vill peka på att en lösning av problemet skulle kunna

vara att fall som omfattas av upphandlingslagen helt undantas

från tillämpningen av reglerna om fackligt veto. Ett mindre

ingripande alternativ kunde vara att föreskriva att ett förbud

enligt 39 § inte får vid offentlig upphandling stå i strid med 1

kap. 17 § upphandlingslagen; detta alternativ påkallar

eventuellt jämkning av 40 §.

Ur protokollet rätt utdraget betygar:

/Namnteckning/

Skatteutskottets yttrande

1993/94:SkU7y

Bilaga 4

Arbetstagarbegreppet

Till arbetsmarknadsutskottet

Skatteutskottet har beslutat att med eget yttrande överlämna

motion 1993/94:Sk802 av Lars Ulander m.fl. (s) till

arbetsmarknadsutskottet. I sitt yttrande vill utskottet anföra

följande.

I motionen efterlyses en tydligare definiering av

löntagarbegreppet så att inga möjligheter finns att gå vid sidan

av lagar och avtal. Enligt motionärerna har utvecklingen gått

därhän att företag som överväger att engagera en person för att

utföra ett arbete kräver att den som utför arbetet skall ha

F-skattesedel. Motionärerna menar att införandet av

F-skattesedel har inneburit problem när det gällt att hävda

anställningstryggheten och upprätthålla de lagar och avtal som

gäller på svensk arbetsmarknad.

Enligt bestämmelserna i uppbördslagen skall en skattsedel på

preliminär F-skatt utfärdas för en skattskyldig som bedriver

näringsverksamhet eller som kan antas komma att bedriva

näringsverksamhet (33 b §). Om någon vid sidan om sin

anställning bedriver näringsverksamhet får både en F-skattesedel

och en A-skattesedel utfärdas. F-skattesedeln får då inte

åberopas i anställningsförhållandet. Av F-skattesedeln skall i

sådant fall framgå att även en A-skattesedel har utfärdats (33

b §). Om det är uppenbart att ett arbete har utförts under

sådana förhållanden att den som har utfört arbetet är att anse

som anställd hos den som betalar ut ersättningen för arbetet,

skall denne skriftligen anmäla förhållandet till

skattemyndigheten om den som tar emot ersättningen åberopar en

F-skattesedel (40 a §). Underlåtenhet att göra anmälan kan

medföra att utbetalaren åläggs betalningsansvar för den skatt

och de socialavgifter som mottagaren underlåter att betala (75 c

§ resp. 16 § USAL).

Syftet med lagstiftningen om F-skattebevis är främst att göra

det möjligt för den som betalar ut ersättning för ett arbete att

på ett enkelt sätt och utan att behöva ta ställning till om ett

anställningsförhållande föreligger eller ej få uppgift om

huruvida skyldighet att göra skatteavdrag och betala sociala

avgifter föreligger eller ej. Den som har F-skatt betalar sin

skatt och sina sociala avgifter själv. Den enda bedömning som

skattemyndigheten gör vid prövningen av en ansökan om

F-skatteregistrering är om näringsverksamhet bedrivs eller

kommer att bedrivas. Som framgår av redogörelsen ovan föreligger

dock en skyldighet för den som betalar ut ersättning för ett

arbete att göra anmälan till skattemyndigheterna om, trots

förekomsten av F-skattebevis hos den som utfört ett arbete, det

är uppenbart att denne är att anse som anställd hos utbetalaren.

Görs ingen anmälan kan utbetalaren komma att åläggas solidariskt

betalningsansvar i fråga om obetalda skatter och avgifter. En

sådan fråga kan mycket väl tänkas uppkomma vid en

efterhandskontroll av skattemyndigheterna.

I sammanhanget vill utskottet meddela att utskottet nyligen

begärt att skattemyndigheternas tillämpning av reglerna om

F-skattebevis skall tas upp inom ramen för

Skattebetalningsutredningens (Fi 1993:07) arbete (bet.

1993/94:SkU20 s. 11--12). Vad gäller den nu aktuella frågan

anser utskottet, med hänsyn till syftet med

F-skatteregistreringen och till att skattemyndigheten alltså

inte har till uppgift att göra någon arbetsrättslig prövning,

att ett F-skattebevis i och för sig inte bör tillmätas någon

avgörande betydelse vid bedömningen av om ett

anställningsförhållande föreligger eller inte. I så måtto håller

utskottet med motionärerna. Enligt utskottets uppfattning har

motionärerna inte lagt fram någon omständighet som kan motivera

en omprövning av förutsättningarna för utfärdande av

F-skattebevis. Ett ställningstagande till den fråga motionärerna

tar upp bör enligt utskottets mening ske med utgångspunkt i

arbetsrättsliga bedömningar. Utskottet överlämnar därför

motionen med detta yttrande till arbetsmarknadsutskottet för

behandling.

Stockholm den 12 april 1994

På skatteutskottets vägnar

Knut Wachtmeister

I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars

Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Bo Forslund (s), Kjell

Johansson (fp), Ivar Franzén (c), Anita Johansson (s),

Karl-Gösta Svenson (m), Harry Staaf (kds), Peter Kling (nyd),

Gunnar Nilsson (s), Carl Fredrik Graf (m), Sverre Palm (s), Karl

Hagström (s) och Inger Lundberg (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Bäckström (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 3

Uppvaktningar 3

Yttrande 3

Motioner 4

Utskottet 10

Inledning 10

Allmän bakgrund 10

Proposition 76 Förändring av vissa arbetsrättsliga

regler 13

Propositionens huvudsakliga innehåll 13

Motioner med anledning av proposition 76 och andra

anknytande motioner 14

Utskottets överväganden 17

Fråga om avslag på proposition 76 m.m. 17

Den längsta tiden för anställning vid arbetstoppar och

provanställning 19

Turordningsreglerna 20

Blockader mot enmans- och familjeföretag 21

Vetoreglerna 21

Antagande av lagförslagen, ikraftträdande m.m. 25

Proposition 102 Övergång av verksamheter och kollektiva

uppsägningar 26

Allmän bakgrund 26

Företagsöverlåtelser -- nuvarande rättsläge 26

Information och överläggning vid kollektiva uppsägningar

-- nuvarande rättsläge 28

Det huvudsakliga innehållet i proposition 102 28

Övergångsdirektivet (77/187/EEG) 28

Förändringar i LAS med anledning av

övergångsdirektivet 29

Förändringar i MBL med anledning av

övergångsdirektivet 30

Förändringar i annan lagstiftning 32

Direktivet (75/129/EEG) om kollektiva uppsägningar 32

Förändringar i MBL med anledning av direktivet om

kollektiva uppsägningar 32

Förändringar i annan lagstiftning med anledning av

direktivet om kollektiva uppsägningar 33

Motioner med anknytning till övergångsdirektivet 34

Utskottets överväganden 35

Skyldigheten för Sverige att uppfylla EG-direktiven

m.m. 35

Tillämpning på sjögående fartyg 37

Tillämpning i offentlig verksamhet 38

Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs m.m.

38

Rätt att stanna kvar i anställning hos

överlåtaren 39

Uppsägningsförbudet i samband med övergångar 39

Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal 40

Förslagen i övrigt i proposition 102 40

Avslutande synpunkter 41

Övriga frågor 42

Arbetstagarbegreppet 42

Saklig grund för uppsägning på grund av

brottmålsdom 43

Tvåmånadersregeln i 7 § LAS 44

Dispositiva återanställningsregler 45

Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS

45

Förtursrätt för deltidsanställda 46

Permittering 46

De statliga grupplivförsäkringarna 47

S.k. fallskärmsavtal 48

Hemställan 53

Reservationer

1. Avslag på proposition 76 (mom. 1), (m, c, fp, kds) 60

2. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), (m, c, fp,

kds) 61

3. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), (v) 62

4. Blockader mot enmans- och familjeföretag (mom. 6),

(m) 63

5. Tillämpning på sjögående fartyg (mom. 9),

(m, c, fp, kds) 64

6. Tillämpning i offentlig verksamhet (mom. 10), (m) 64

7. Övergång och företrädesrätt i samband med konkurs (mom.

11), (m) 65

8. Rätt att stanna kvar i anställning hos överlåtaren

(mom. 13), (m) 65

9. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15),

(m, c, fp, kds) 66

10. Tillämpning av överlåtarens kollektivavtal (mom. 15),

(v) 67

11. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (m) 67

12. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (c, fp, kds) 68

13. Lagförslagen i övrigt (mom. 16), (v) 69

14. Saklig grund för uppsägning på grund av brottmålsdom

(mom. 18), (m) 69

15. Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS

(mom. 21), (v) 70

16. Permittering (mom. 23), (m) 71

Särskilda yttranden

1. Vetoreglerna (mom. 7), (m, c, fp, kds) 71

2. Tvåmånadersregeln i LAS (mom. 19), (v) 72

Bilagor

Lagförslagen i propositionerna 1994/95:76 och 1994/95:102

73

Av utskottet samordnade lagförslag i propositionerna

1994/95:76 och 1994/95:102 99

Lagrådets yttrande 114

Skatteutskottets yttrande 117