Bet. 1994/95:BoU4

Bostadsutskottets betänkande

1994/95:BOU04

Vattenrätt

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1994/95

BoU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas nio motioner från allmänna

motionstiden 1994. Utskottet avstyrker samtliga.

En reservation beträffande regeringsprövningen av vissa frågor

enligt naturresurslagen och vattenlagen har avgivits av

företrädare för v och mp.

Motionerna

I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1994

väckta motionerna

1993/94:Bo510 av Olle Lindström m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att klarlägga ansvarsfrågan med

anledning av översvämningar i Norrlandsälvarna.

1993/94:Bo515 av Bo Finnkvist och Leo Persson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättning för skador i samband med

översvämningar efter reglerade vattendrag.

1993/94:Bo517 av Magnus Persson (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nuvarande

lagstiftning rörande omprövning av tillstånd enligt äldre

vattenrättslig lagstiftning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet att beakta allmän- och

miljöintressena.

1993/94:Bo518 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn över de utfyllnader som gjorts

utmed Skånes kust samt utreda ägandet och eventuell köpeskilling

för ytor till utfyllnad,

1993/94:Bo519 av Jan Jennehag m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa

regeringens förprövning enligt naturresurslagen och vattenlagen.

1993/94:Bo520 av Sigge Godin och Lennart Fremling (fp) vari

yrkas att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1983:292) om

införande av vattenlagen (1983:291) i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1993/94:Bo524 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ändring av utvinningen av mark genom att använda havsbotten.

1993/94:Jo629 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring av vattenlagen som innebär prövning av

bevattningsföretag i enlighet med vad i motionen anförts.

1993/94:N426 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari

yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av

vattenlagen i syfte att åstadkomma en värdering av intrång och

konsekvenser av vattenregleringar, som bättre än för närvarande

står i överensstämmelse med elkraftens marknadsmässiga värde.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Sammanfattning av reglerna om prövning av vattenmål samt av

vattenlagens regler om ersättning och avgifter m.m.

Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. Överrätt i

vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Sista domstol är

Högsta domstolen.

Tillåtligheten av vissa större vattenföretag m.m. skall prövas

av regeringen. Regeringen prövar bl.a. vattenkraftverk avsedda

för en installerad generatoreffekt av minst 20 000 kilowatt,

vattenregleringar av en viss minsta storlek och

grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd

av 10 000 dygnskubikmeter. (11 kap. 1 § vattenlagen [VL]).

Regeringen får vidare (11 kap. 3 § VL) förbehålla sig

prövningen av annat vattenföretag än sådant som anges i VL 11

kap. 1 § och som är av betydande omfattning eller ingripande

beskaffenhet. Regeringen har tämligen ofta utnyttjat den

möjlighet som ges i VL 11 kap. 3 §.

Även vid vissa ärenden enligt naturresurslagen (NRL) finns

möjlighet för regeringen att förbehålla sig prövningen.

Regeringen kan också pröva ett vattenföretag som avses i 3 kap.

6 § tredje stycket naturresurslagen. Enligt detta lagrum gäller

älvskyddet inte sådana vattenföretag som förorsakar endast

obetydlig miljöpåverkan.

Enligt 3 kap. 1 § VL gäller att ett vattenföretag inte får

komma till stånd om det med hänsyn till valet av plats eller på

något annat sätt möter hinder från allmänna

planeringssynpunkter. Vid tillståndsprövningen skall NRL

tillämpas.

De vattenrättsliga ersättningsbestämmelserna, som finns

samlade i 9 kap. VL, är anpassade främst till

expropriationslagen. Ersättningsskyldighet enligt VL föreligger

i princip för tillståndshavaren om tillstånd givits att ta i

anspråk eller att vidta åtgärder som skadar annans egendom. I

vissa fall utgår ersättning vid omprövning av tillstånd, i andra

inte. Regler finns om viss ersättningsfrihet för det allmänna

när omprövning av givna tillstånd sker eller när nya

vattenföretag utförs till förmån för vissa kvalificerade

allmänna intressen. Sådana är bl.a. det allmänna fiskeintresset

och den allmänna miljövården. I fråga om omprövning av villkor

till förmån för den allmänna miljövården kan bl.a.

Kammarkollegiet ansöka om sådan. I förarbetena till VL

konstaterades att det förelåg ett behov av

omprövningsmöjligheter. Det kan således inte uteslutas att ett

villkor från början har varit olämpligt utformat eller att nya

omständigheter uppkommit som motiverar en omprövning, såsom

t.ex. ny teknik, nya samhälleliga värderingar rörande

förhållandet mellan ett utbyggnads- och ett bevarandeintresse

eller stora förändringar på det samhällsekonomiska området. När

en fastighet löses in i sin helhet skall, i princip,

löseskilling betalas som motsvarar fastighetens marknadsvärde.

Som framgått ovan föreligger i regel ersättningsskyldighet

enligt VL om tillstånd till vattenföretag tillåtits även om

ersättningsfrihet finns i vissa situationer. Beträffande

omprövning av villkor enligt äldre vattenrättslig lagstiftning

till förmån för kvalificerade allmänna intressen gäller att

tillståndshavaren inte får någon ersättning för den förlust av

vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera

vattnets avrinning som föranletts av nya tillståndsvillkor till

den del värdet av detta bortfall inte överstiger en tjugondel av

produktionsvärdet vid anläggningen resp. värdet av den

vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av

tillståndet. Kammarkollegiet har i en framställning till

regeringen pekat på skillnaden mellan de ersättningsregler som

gäller vid omprövning av villkor för tillstånd som meddelats med

stöd av 1983 års vattenlag och sådana som meddelats med stöd av

äldre vattenrättslig lagstiftning. Skadeförebyggande och

skadekompenserande åtgärder som föreskrivs i en omprövningsdom,

bör enligt kollegiet, även om omprövningen avser ett tillstånd

som meddelats enligt den äldre lagstiftningen, ersättas av

tillståndshavaren och inte av den som ansökt om omprövning, dvs.

det allmänna. Kollegiet har föreslagit att lagen (1983:292) om

införande av vattenlagen (1983:291) ändras så att även

skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder som föreskrivs

vid omprövning av äldre tillstånd skall bekostas av

tillståndshavaren. Kollegiets framställning har

remissbehandlats.

Frågan om ersättningsreglerna vid omprövning av villkor för

tillstånd givna enligt äldre vattenlagstiftning togs upp i

propositionen 1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald

(bilaga 1, s. 26). Där angavs att den av Kammarkollegiet

aktualiserade frågan bereddes vidare i regeringskansliet med

sikte på ett förslag till riksdagen våren 1994. I det aviserade

förslaget skulle behandlas frågan om att vid omprövning av äldre

tillstånd föreskrivna skadeförebyggande och skadekompenserande

åtgärder skall bekostas av tillståndshavaren inom ramen för

värdet av den ersättningsfria andel som nu gäller för förlust av

vatten eller fallhöjd m.m.

Någon proposition i ärendet överlämnades inte till riksdagen

våren 1994. Vid förfrågan i Justitiedepartementet hösten 1994

har meddelats att ett arbete i frågan pågår med sikte på en

lagrådsremiss.

Omprövning av tillstånd meddelade enligt nuvarande vattenlag

(15 kap. 3 §) kan i princip ske efter utgången av år 1993, dvs.

efter en tioårig övergångstid.

I VL 10 kap. finns bestämmelser om avgifter. Dessa är av två

slag, nämligen bygdeavgifter och fiskeavgifter. Om ett

vattenföretag innebär drift av ett vattenkraftverk,

vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

vattenöverledning för annat ändamål än kraftändamål eller

ytvattentäkt skall en årlig bygdeavgift betalas. Bygdeavgiften

skall användas i bygden för gottgörelse för enskilda skador samt

för allmänna ortsändamål. Den utgår för varje kalenderår till

och med det år företaget läggs ned.

Tillståndshavare kan åläggas att betala en särskild avgift för

främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget

eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan

fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Såväl bygdeavgiften som den årliga fiskeavgiften har anknutits

till basbeloppet.

Som ett alternativ till fiskeavgift kan vattendomstol

föreskriva skyldighet för den som vill utföra vattenföretag som

kan skada fisket att utan ersättning vidta och underhålla

behövliga anordningar till skydd för eller främjande av fisket.

Vissa rättsförhållanden angående utvinning av material från

havsbotten m.m.

Uppgifterna i nedanstående avsnitt bygger huvudsakligen på den

sammanställning av metoder och kunskaper som Boverket

publicerade 1993 i skriften Kust och hav i den översiktliga

planeringen. Beträffande de juridiska förutsättningarna i

kustvatten och havsområden anförs i skriften bl.a. följande.

Kustvatten- och havsområden inom kommunen har juridiskt sett

alltid en ägare. Äganderätten gäller såväl vattenytan som

bottnen samt vattenvolymen däremellan. Äganderätten begränsar

dock inte rätten att fritt färdas över vattenområdet eller

rätten till fritt fiske. Däremot behöver man ägarens tillåtelse

för att utföra anläggningar m.m. i vattenområdet, t.ex. för

anläggning av vägbankar, småbåtshamnar och bryggor eller för

tippning av muddermassor.

Vattenområden är antingen enskilda eller allmänna.

Gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten regleras i

lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Enskilt vatten i havet sträcker sig 300 m ut från fastlandet

eller större öar eller ut till 3 m vattendjup. Enskilt

vattenområde tillhör en fastighet. Fastigheters gränser på land

och i vatten finns redovisade på lantmäteriets fastighetskartor.

Ägoförhållandena i kustvattenområdet kan dock vara komplicerade

och kräva särskild lantmäteriutredning. Fastigheter kan ägas av

enskilda personer, av juridiska personer som t.ex. aktiebolag

och föreningar, av kommuner eller av staten.

Allmänt vatten sträcker sig från gränsen för enskilt vatten ut

till territorialgränsen. Staten anses sedan gammalt ha rådighet

över det allmänna vattenområdet och företräds här av

Kammarkollegiet.

Vattenägare har enskild rätt bl.a. till utvinning av material

från botten, t.ex. sand och grus, för husbehov.

Allemansrätten gäller också i våra kust- och havsområden men,

liksom på land, skall hänsyn tas till den enskilde

fastighetsägarens hemfridszon på stranden och ut i vattnet. Det

är t.ex. inte tillåtet att förtöja sin båt vid enskild brygga

annat än vid tillfällen då man söker nödhamn. Det rörliga

friluftslivets tillgång till stränder och strandnära vatten

skyddas genom naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser.

Beträffande kommungränser i havet gäller att kusten för

närvarande administrativt delas in i 15 kustlän och 85

kustkommuner. Med kustområden avses kommun som inom sina gränser

har havs- eller saltsjöområden. Enligt 1 § kommunallagen är

kommunindelningen av riket heltäckande, dvs. såväl land- som

sjöterritoriet är indelat i kommuner. Kustkommunernas område

sträcker sig ut till territorialgränsen i havet, som också är

gräns för länsstyrelsernas ansvarsområde.

När det gäller planeringen av havets nyttjande har vissa

definitioner stor betydelse för vilka lagar och författningar

som är tillämpliga. Havet indelas rättsligt i inre vatten,

territorialhav och det fria havet.

Gränsen mellan inre vatten och territorialhav utgörs av en

linje, baslinjen, som binder samman de yttersta uddarna,

holmarna och skären eller följer lågvattenlinjen där skärgård

saknas. Gränsen mellan territorialhavet och det fria havet

utgörs av territorialgränsen, som är belägen 2 mil (12 sjömil)

utanför baslinjen. På vissa kuststräckor är territorialhavets

bredd något mindre.

Mittlinjen -- en linje som ligger emellan två länders

baslinje -- indelar det fria havet mellan två länder. Om en

annan indelning överenskoms genom avtal mellan länder benämns

linjen avgränsningslinje. I det fria havet utanför

territorialgränsen kan förekomma olika typer av zoner, t.ex.

ekonomisk zon. En svensk ekonomisk zon upprättades utanför

svenskt territorium ut till mittlinjen den 1 januari 1993.

Ansvaret för verksamheter och beslut i havsområdet delas

mellan många olika myndigheter. De viktigaste centrala

myndigheterna är Kammarkollegiet, Naturvårdsverket,

Fiskeriverket, Sjöfartsverket, Sveriges geologiska undersökning,

(SGU), Riksantikvarieämbetet, Statens sjöhistoriska museum,

Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket och SMHI.

Flera centrala ämbetsverk har dessutom regionala

förvaltningar, vilka har som uppgift att bevaka sektorsområdets

intressen samt tillhandahålla underlagsmaterial. Länsstyrelsen

har den samordnande rollen för statliga sektorsintressen och

kommunal planering i länet.

Kommunen har ansvar för planeringen av mark och vatten inom

kommunens gränser. Eftersom staten råder över det allmänna

vattenområdet behandlas dock fortfarande tillståndsansökningar

för olika typer av nyttjande av kustvattenområdet i första hand

av centrala verk och myndigheter. Kommunernas möjlighet att

påverka användningen av kustvattenområdena hävdas främst genom

NRL och PBL. Genom de lagar som har anknytning till NRL ges

möjligheter att påverka beslutande myndigheter om kommunen

redovisar sitt ställningstagande i översiktsplanen.

Regelverket för utnyttjandet av de svenska kust- och

havsområdena har numera i princip samma uppbyggnad som

regelverket för planering och nyttjande av markområden.

Naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser och minerallagen är

de enda lagar som enbart omfattar enskilt vatten. Minerallagen

ersätts på allmänt vatten av kontinentalsockellagen. Vid

prövning av ansökan om att få utnyttja resurser inom den

ekonomiska zonen skall, liksom vid prövning enligt

kontinentalsockellagen, NRL tillämpas. Också

miljöskyddslagen kan tillämpas vid prövning av verksamhet

i den ekonomiska zonen. Lagen om ekonomisk zon, som gäller från

territorialgränsen ut till mittlinjen, innehåller bl.a.

föreskrifter om skydd av den marina miljön och reglerar

tillståndsplikten för utnyttjandet av naturtillgångar i zonen.

Lagen omfattar dock inte de naturtillgångar som redan regleras i

kontinentalsockellagen och fiskelagen.

Utvinning av ämnen och material från havsbottnen regleras av

minerallagen och kontinentalsockellagen, som är knutna till NRL.

Översiktsplanen skall vara vägledande vid beslut om tillstånd

för utforskning eller utvinning enligt dessa lagar. I

översiktsplanens motiveringar och rekommendationer kan kommunen

hävda att utvinning skall underordnas andra intressen.

Utvinning av sand och grus från havsbottnen har bedrivits i

Sverige sedan sekelskiftet. Förekomsten av sand- och

grustillgångar i havet framgår bl.a. av SGU:s kartor. I den till

kontinentalsockellagen anknutna kontinentalsockelförordningen

(1966:315, ändrad senast 1992:1223) finns angivet bl.a. hur

frågor om tillstånd till sandtäkt meddelas. Inom allmänt

vattenområde meddelas sådant tillstånd av SGU, som i ärendet

skall inhämta yttrande från kommunen, Naturvårdsverket och andra

berörda myndigheter. För tillstånd utgår avgift om företagets

ringa omfattning eller annat särskilt skäl inte föranleder

annat. Om ansökan avser täkt av större omfattning eller kan

medföra betydande skadeverkningar eller annars om

Naturvårdsverket begär det skall SGU med eget yttrande hänskjuta

ärendet till regeringen.

Exempel på hur bevarandevärden inom vattenområden kan hävdas

är det marina naturreservat som hösten 1992 bildades i

Falsterbonäsets havsområde i Vellinge kommun.

Dammsäkerhetsfrågor

Dammsäkerhetsutredningen avgav i november 1987 betänkandet

(SOU 1987:64) Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. På

grundval av bl.a. utredningens arbete föreslog regeringen i

propositionen 1988/89:116 om vissa dammsäkerhets- och

vattenkraftsfrågor m.m. ändringar i vattenlagen som innebär att

bl.a. beslut om tillstånd skall innehålla bestämmelser om

vattenföretagets säkerhet. Regeringen föreslog också att en

uttrycklig bestämmelse skulle införas i plan- och bygglagen

(1987:10) om att risken för översvämning skall beaktas av

kommunerna vid lokalisering av bebyggelse. Kommunerna måste i

planarbetet ta hänsyn till både grund- och

ytvattenförhållandena. Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen

i propositionen (bet. 1988/89:BoU12 och JoU22).

I syfte att förebygga och minska skador av översvämningar gav

regeringen SMHI i uppdrag att utreda hur ett dammregister skulle

kunna läggas upp. I uppdraget ingick att utreda

förutsättningarna för och behovet av s.k. älvcentraler i älvar

som är känsliga för översvämningar och att utreda behovet av

forskning om översvämningar.

Länsstyrelsernas övergripande och kontrollerande funktion som

ansvariga för tillsynen enligt vattenlagen betonades i

propositionen. Länsstyrelserna fick den 29 juni 1989 av

regeringen i uppdrag att inventera översvämningskänsliga områden

och att genomföra länsvisa damminventeringar. SMHI, som

förutsattes ansvara för att det finns en central överblick över

översvämningskänsliga områden i landet, deltog i arbetet och har

sedermera gjort en sammanställning av materialet.

I propositionen slog regeringen fast att den år 1978 bildade

Dammsäkerhetsnämnden borde stödja länsstyrelserna mer aktivt i

deras roll som tillsynsmyndighet. Nämnden, som inte är någon

myndighet men vars ledamöter utses av regeringen, förutsattes

bli förstärkt med kompetens när det gäller räddningstjänst och

hydrologi. Det förutsattes att nämnden skulle granska de

länsvisa damminventeringarna. Så har också skett.

Regeringen anförde i propositionen att Räddningsverket borde

överväga att meddela allmänna råd om samverkan när det gäller

den fysiska planeringen, befolkningsskyddet och

räddningstjänsten. De i propositionen aviserade utredningarna

från SMHI om dammregister, älvcentraler och forskning

redovisades år 1989.

I avsikt bl.a. att följa upp och utvärdera de rättsliga och

organisatoriska åtgärder som genomfördes år 1989 tillkallade

regeringen i maj 1994 en särskild utredare med uppgift att

utreda frågor dels om dammsäkerhet, dels om skydd mot

översvämningar. I direktiven till utredningen erinras bl.a. om

att dammägaren enligt vattenlagen har ett grundläggande ansvar

för dammsäkerheten medan staten har det övergripande ansvaret.

Utredaren skall

se över ansvarsfördelningen för dammsäkerheten med särskild

tonvikt på tillsyn och samordning mellan dammägare, myndigheter,

kommuner och andra organ samt utvärdera hur detta ansvar bör

fullgöras;

överväga de dammsäkerhetsåtgärder resp. förebyggande åtgärder

mot översvämningar som dammägarna, SMHI, länsstyrelserna,

Räddningsverket och Dammsäkerhetsnämnden vidtagit till följd av

Dammsäkerhetsutredningen och propositionen 1988/89:116 om vissa

dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor m.m. samt föreslå

eventuella kompletterande åtgärder;

pröva hur den tekniska forskningen om dammsäkerheten kan bidra

till att utveckla metoder för mätningar och analys av

säkerheten;

utreda hur information om dammsäkerhet och översvämningar kan

förbättras mellan dammägarna, SMHI, Dammsäkerhetsnämnden,

länsstyrelser, Räddningsverket samt kommuner och allmänhet längs

älvarna.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 1995.

Utskottet

Regler om prövning av vattenmål samt vattenlagens regler om

ersättning och avgifter

I motion 1993/94:Bo519 (v) föreslås ett riksdagens

tillkännagivande till regeringen om att avskaffa regeringens

förprövning enligt naturresurslagen (NRL) och vattenlagen (VL).

Motionärerna anser att regeringens prövning enligt NRL och VL

skall avskaffas och ersättas med prövning i Koncessionsnämnden

för miljöskydd. Utgångspunkten för förslaget är prövningen av

ansökan om en fast förbindelse över Öresund.

Utskottet vill inledningsvis upplysa om att riksdagen senare

under hösten kommer att behandla regeringens skrivelse

1993/94:95 Redogörelse för handläggningen av prövningen av

ansökan om en fast förbindelse över Öresund.

Vad rör motionsförslaget som sådant vill utskottet erinra om

att frågan om behovet och omfattningen av regeringsprövningen

enligt NRL behandlades i proposition 1985/86:3 med förslag till

naturresurslag m.m. Där anfördes bl.a. (s. 124) -- med

hänvisning till den då gällande ordningen beträffande

riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen -- att det ansågs

motiverat att prövningen lades på regeringen eftersom ingen

annan än den kunde åstadkomma en allsidig prövning med en

sammanvägning av bl.a. miljöskyddsmässiga,

arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter.

Framför allt ansågs det viktigt att beslut i sådana frågor

fattades av ett organ av vilket politiskt ansvar kunde utkrävas.

Även andra motiv anfördes i propositionen för den föreslagna

ordningen. Bl.a. angavs att vissa etableringar hade en mycket

stor omgivningspåverkan och att de därmed kunde innebära risker

för konflikter med ett stort antal markanvändningsintressen.

Vidare anfördes att etableringarna ofta ställde stora krav på

samhälleliga följdinvesteringar.

Vad beträffar regeringsprövningen av vissa ärenden enligt VL

skall som angivits ovan (s. 2) NRL tillämpas. Även enligt VL kan

regeringen efter särskilt beslut i vissa fall förbehålla sig

prövningen.

Utskottet kan i och för sig instämma i motionärernas

uppfattning om att bl.a. kravet på miljökonsekvensbeskrivningar

kan ha inneburit att behovet av en regeringsprövning enligt

nuvarande ordning numera inte gör sig lika starkt gällande.

Emellertid finns enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga

skäl för riksdagen att föreslå någon förändring av nu gällande

ordning. Utskottet vill dessutom hävda att frågan om

utformningen av prövningssystemet naturligen hör hemma i arbetet

med förslaget till miljöbalk.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1993/94:Bo519 (v)

om regeringsprövningen enligt NRL och VL.

I motionerna 1993/94:Bo517 (s) yrkandena 1 och 2 samt

1993/94:Bo520 (fp) förs fram förslag om ändring i

vattenlagstiftningen i avsikt att bringa

ersättningsbestämmelserna vid omprövning av tillstånd enligt

äldre vattenrättslig lagstiftning bättre i överensstämmelse med

dem som gäller enligt nuvarande VL.

Utskottet har ovan (s. 3--4) redovisat gällande

ersättningsbestämmelser samt upplyst om att ett arbete i

enlighet med förslaget i motionerna pågår i

Justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss. Med

hänvisning till detta arbete får syftet med motionerna

1993/94:Bo517 (s) yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:Bo520 (fp) om

ersättningsbestämmelserna enligt äldre vattenrättslig

lagstiftning anses till inte ringa del tillgodosett utan någon

riksdagens vidare åtgärd.

En översyn av VL förordas i motion 1993/94:N426 (c) yrkande 2

i syfte att åstadkomma en värdering av intrång och konsekvenser

av vattenregleringar som bättre än för närvarande står i

överensstämmelse med elkraftens marknadsmässiga värde.

Av redovisningen ovan (s. 4) framgår att det i VL finns två

slags avgifter, nämligen bygdeavgifter och fiskeavgifter.

Avgifterna har anknutits till basbeloppet. Avsikten med denna

konstruktion är att anpassa dem till förändringarna i

penningvärdet. Därmed kan i viss mån tas sådana hänsyn vid

bedömning av ersättningsfrågor enligt VL som rimligen kan

påfordras. Ett riksdagens beslut om översyn av VL med den

innebörd som förordas i motion 1993/94:N426 (c) yrkande 2 kan

inte anses erforderligt.

I detta avsnitt bör också behandlas motion 1993/94:Jo629 (fp)

yrkande 4. Motionärerna tar upp frågan om prövning av

bevattningsföretag, främst avseende bevattning inom jordbruket.

För att försäkra sig om en god skörd också under torrår har

jordbrukarna allt oftare börjat konstbevattna sina marker.

Konflikter i samband med bevattningen har inte sällan blivit

följden bl.a. på grund av konkurrens från andra näringar och

från motstående intressen såsom naturvård, fiske och

friluftsliv.

Den i motionen aktualiserade frågan har tagits upp av

Jordbruksverket i rapporten Bevattning 2000. Den har också

behandlats i Miljöskyddskommitténs slutbetänkande SOU

1994:96 Följdlagstiftningen till miljöbalken. Bl.a. föreslår

kommittén ändringar i VL så att den som driver vattentäkt är

skyldig att vid vattenbrist orsakad av torka avstå från det

vatten som är nödvändigt för att skydda naturmiljön. Betänkandet

har remissbehandlats. Remisstiden utgick i oktober 1994.

Eftersom den genom motion 1993/94:Jo629 (fp) yrkande 4

aktualiserade frågan om prövning av bevattningsföretag

kommer att övervägas av regeringen saknas enligt utskottets

mening anledning för riksdagen att bifalla yrkandet.

Utvinning av material från havsbottnen

Innebörden av förslaget i motion 1993/94:Bo518 (kds) yrkande 1

är att riksdagen bör ge regeringen till känna att en översyn

görs om hur de utfyllnader som gjorts utmed Skånes kust påverkar

miljön ur alla aspekter. En utredning om ägandet och eventuell

köpeskilling för de ytor som använts för utfyllnaderna bör också

göras.

I motion 1993/94:Bo524 (fp) föreslås ett tillkännagivande av

vad där anförts om utvinning av marken från havsbotten.

Motionärerna anför bl.a. att gällande lagar bör ändras så att

det inte längre blir möjligt att genom utfyllnader flytta

strandlinjen.

Motionärerna tar upp en angelägen fråga och en fråga i vilken

viss oklarhet anses råda om de rättsförhållanden m.m. som är av

betydelse i sammanhanget.

Utskottet har ovan (s. 4--6) översiktligt redogjort för de

regler som får anses relevanta när det gäller utnyttjandet av

kust- och havsområdena. I de delar frågorna aktualiserats i

motionerna framgår bl.a. att regelverket i princip har samma

uppbyggnad som det som gäller vid planering och användning av

markområden. Detta innebär att i första hand kommunerna har

ansvar för den fysiska planeringen och genomförandet av den

också vad gäller havsområdena. Det kan också nämnas att frågan

om användningen av vattenområdena i och med tillkomsten av plan-

och bygglagen mera uttalat än tidigare fördes in i den fysiska

planeringen.

Utskottet vill inte förneka att det kan ha varit vissa

svårigheter att på ett enkelt sätt få klarhet i utformningen och

uppbyggnaden av den lagstiftning som är aktuell i sammanhanget.

Förhoppningsvis skall bl.a. den sammanställning -- Kust och hav

i den översiktliga planeringen -- som Boverket inom kort

publicerar bidra till att förbättra kunskaperna på området.

Därmed bör kunskapen kunna förbättras i kommunerna och hos andra

berörda om det ansvar som åvilar olika intressenter och de

möjligheter som lagstiftningen faktiskt ger att bedöma och

avväga de olika intressen som kan riktas mot våra havs- och

kustområden.

Utskottet gör avslutningsvis den bedömningen att en

tillämpning av gällande lag i allt väsentligt ger kommunerna och

länsstyrelserna möjligheter att ta berättigade hänsyn

beträffande den fysiska planeringen också i dessa områden. De

insatser om planeringen av kustområdena m.m. som förordas i

motionerna 1993/94:Bo518 (kds) yrkande 1 och 1993/94:Bo524 (fp)

bör mot denna bakgrund kunna undvaras. Ett exempel på

möjligheten att värna också våra havsområden är det marina

naturreservat som hösten 1992 bildades i Falsterbonäsets

havsområde i Vellinge kommun.

Dammsäkerhetsfrågor

Åtgärder för att klarlägga ansvarsfrågan med anledning av

översvämningar i Norrlandsälvarna tas upp i motion 1993/94:Bo510

(m). I motion 1993/94:Bo515 (s) tas upp frågan om ersättning för

skador i samband med översvämningar i reglerade vattendrag.

Som framgått ovan (s. 7--8) har frågan om översvämningar och

dammsäkerhet behandlats av riksdagen flera gånger i slutet av

1980-talet. En utredning, som bl.a. har till uppgift att följa

upp och utvärdera de rättsliga och organisatoriska frågor som

blev följden av denna riksdagsbehandling, tillkallades i maj

1994. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars

1995. Bl.a. de frågor som tas upp i motionerna kommer att

övervägas av utredningen.

Resultatet av utredningen och den fortsatta beredningen av den

bör avvaktas. Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motionerna 1993/94:Bo510 (m) och 1993/94:Bo515 (s) om

vissa dammsäkerhetsfrågor m.m.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringsprövning enligt NRL och VL

att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo519,

res. (v, mp)

2. beträffande ersättningsbestämmelserna enligt äldre

vattenrättslig lagstiftning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo517 yrkandena 1 och

2 samt 1993/94:Bo520,

3. beträffande bedömning av ersättningsfrågor enligt VL

att riksdagen avslår motion 1993/94:N426 yrkande 2,

4. beträffande prövning av bevattningsföretag

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo629 yrkande 4,

5. beträffande planeringen av havsområdena m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo518 yrkande 1 och

1993/94:Bo524,

6. beträffande vissa dammsäkerhetsfrågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo510 och

1993/94:Bo515.

Stockholm den 17 november 1994

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson

(s), Rune Evensson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s),

Marianne Carlström (s), Ingrid Skeppstedt (c), Lars Stjernkvist

(s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe

Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager

(mp), Ulf Björklund (kds) och Peter Weibull Bernström (m).

Reservation

Regeringsprövning enligt NRL och VL (mom. 1)

Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet kan" och på s. 9 slutar med "och VL" bort ha

följande lydelse:

Som anförs i motion Bo519 (v) bör regeringens förprövning

enligt NRL och VL avskaffas. Inte minst turerna i ärendet om

Öresundsbron har visat det olyckliga i att regeringen i

praktiken binder upp sig i ett ärende innan bl.a. olika

myndigheter, t.ex. Koncessionsnämnden för miljöskydd, haft

möjlighet att överväga valet av plats eller rent av föreslå att

projektet inte genomförs.

De motiv som en gång fanns för att införa dagens ordning kan

numera inte anses ha tillnärmelsevis samma tyngd som tidigare.

Bl.a. har kravet på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) gjort det

mindre angeläget med regeringens förprövning. Systemet med MKB

har ytterligare understrukit behovet av att regeringens tidiga

låsning i vissa ärenden enligt NRL är olycklig för en

förutsättningslös prövning.

Enligt utskottets mening bör den nuvarande ordningen

avskaffas. Det förefaller lämpligt att regeringen i det

pågående arbetet med miljöbalken eller i annat sammanhang

överväger frågan och återkommer till riksdagen i ärendet.

Vad utskottet nu anfört om slopande av regeringsprövningen i

vissa fall enligt NRL och VL bör riksdagen med anledning av

motion 1993/94:Bo519 (v) som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande regeringsprövning enligt NRL och VL

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo519 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,