Bet. 1994/95:FöU2

Försvarsutskottets betänkande

1994/95:FÖU02

Lag om civilt försvar

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1994/95

FöU2

I betänkandet behandlas propositionen 1994/95:7 Lag om civilt

försvar samt fyra motioner som väckts med anledning av

propositionen.

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen antar propositionens förslag

till lag om civilt försvar. I lagen samlas en stor del av de

bestämmelser om det civila försvaret som riksdagen har att

besluta om. Den innehåller bl.a. regler om kommunernas,

landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila

försvaret. Dessa regler tar främst sikte på frågor om samordning

samt skyldigheten att vidta förberedelseåtgärder.

Enligt lagen skall kommunerna få ersättning för sina

beredskapsförberedelser. Ersättningen är motiverad av den

överföring av uppgifter inom det civila försvaret som skett från

staten till kommunerna. Ersättningen skall beräknas med

utgångspunkt i bl.a. hur utsatt respektive kommun bedöms vara i

krig. I en reservation (c, kds) föreslås att detta

ersättningssystem skall tillämpas även på de kyrkliga kommunerna

och stiftssamfälligheterna.

Lagen innehåller också bestämmelser om säkerhetskyddet vid

kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. Bl.a. krävs svenskt

medborgarskap för innehav av för totalförsvaret viktiga tjänster

vid kommuner och landsting. Miljöpartiets företrädare i

utskottet föreslår i en reservation att denna bestämmelse skall

utgå.

Lagförslaget innebär vidare att civilförsvaret upphör att

existera som statlig organisation. I stället blir

befolkningsskydd och räddningstjänst en kommunal uppgift även

under höjd beredskap. Benämningen skyddsrumsorter tas bort, och

i stället skall skyddsrum och skyddade utrymmen byggas i områden

som i krig kan antas bli särskilt utsatta för verkningar av

stridsmedel. Skyddade utrymmen skall även byggas i andra utsatta

områden. Kommunerna skall bestämma dessa områden i samråd med

länsstyrelserna. Utskottet betonar länsstyrelsernas betydelse

vid detta samrådsförfarande liksom den nödvändiga länk som de

även i andra avseenden utgör mellan statsmakternas övergripande

beslut i försvars- och beredskapsfrågor och kommunernas

beredskapsplanläggning.

En motion (kds) med förslag om riksdagsuttalanden rörande

hemskyddets och länsstyrelsernas uppgifter m.m. föreslås lämnas

utan bifall av riksdagen.

Den nya lagen ersätter civilförsvarslagen (1960:74), lagen

(1964:63) om kommunal beredskap, lagen (1981:1216) om kyrklig

beredskap m.fl. lagar.

Följdändringar föreslås i ett flertal lagar. Även dessa lagar

bör enligt utskottet antas av riksdagen, i ett fall med tillägg

av en viss övergångsbestämmelse.

Propositionen

Regeringen har i propositionen föreslagit att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om civilt försvar,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),

4. lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa

internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets

internationella kännetecken,

5. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

6. lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för

näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i

totalförsvarsplaneringen,

7. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,

8. lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar m.m.,

9. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän

förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,

10. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,

11. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

12. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

15. lag om ändring i polislagen (1984:387),

16. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för

samhällsviktiga anläggningar m.m.,

17. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av

asylsökande m.fl.

Propositionens lagförslag finns intagna som bilaga 1 till

betänkandet.

Motionerna

1994/95:Fö7 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att begränsningar i mottagandet av

asylsökande endast kan fattas av riksdagen,

1994/95:Fö8 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen avstår 9 kap. 2 § i förslaget till lag om civilt

försvar,

1994/95:Fö9 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hemskyddets roll för socialtjänsten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att systematisera redovisningarna om

beredskapsläget i kommunerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om länsstyrelsens roll som stödresurs åt

kommunerna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunernas lednings- och

informationsplanering,

1994/95:Fö10 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar att de lokala kyrkliga kommunerna liksom

stiftssamhälligheterna skall få ersättning för sina

beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer

som föreslås gälla de borgerliga kommunerna och att bestämmelser

om detta tas in i 2 kap. 6 § lagen om civilt försvar.

Utskottet

Bakgrund

Det moderna kriget är totalt och drabbar därför hela

samhället. Civila och militära resurser måste därför samverka

för att stå emot och lindra krigets verkningar. Fredssamhället,

dvs. det samhälle som skall värnas genom en

försvarsansträngning, utgör samtidigt basen för alla

försvarsresurser. Vår beredskap grundas med andra ord på

samhällets inneboende förmåga att möta kriser och krig. I krig

omfattar totalförsvaret samhällets totala ansträngningar.

Totalförsvaret är sålunda en angelägenhet för hela samhället,

vilket i sin tur innebär att såväl statliga myndigheter som

kommuner, landsting och kyrkliga kommuner, organisationer,

företag och enskilda skall samverka mot en gemensam hotbild i

fredstid och under krigsförhållanden.

Tidigare har det svenska totalförsvaret beskrivits som ett

maskineri med olika kugghjul, där kuggarna i hjulet har

symboliserat det militära försvaret, civilförsvaret, det

ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och övrigt

totalförsvar. Till övrigt totalförsvar har därvid förts bl.a.

hälso- och sjukvården samt post-, tele- och polisväsendet.

En fortgående omvärdering av detta sätt att utifrån

organisatoriska utgångspunkter systematisera totalförsvaret har

ägt rum sedan slutet av 1970-talet. Man talar numera i stället

om att vårt totalförsvar omfattar militära och civila

verksamheter som måste upprätthållas för samhällets överlevnad.

Detta innebär att en mängd verksamheter måste kunna fungera

såväl under kriser som i krig. För att beredskapen att möta hot

av skilda slag skall vara god krävs olika typer av förberedelser

på såväl civil som militär sida.

Det civila försvaret, som förevarande lagstiftningsärende

handlar om, genomgick betydande förändringar av

ledningsstrukturen under 1980-talet. Dessa innebar bl.a. att

kommunerna fick en mer framträdande roll på lokal nivå. Vidare

började man att indela det civila försvaret i funktioner

samtidigt som den centrala organisationen ombildades.

Den lagstiftning rörande det civila försvaret som finns i dag

har sina rötter i 1930-talets luftskyddslagstiftning och i lagar

om utrymning m.m. som tillkom under andra världskriget. År 1944

antogs en civilförsvarslag (1944:536) i vilken huvuddelen av

dessa bestämmelser samlades. Enligt den nu gällande

civilförsvarslagen (1960:74) utgör civilförsvaret en särskild

organisation som på central nivå leds under regeringen av

Statens räddningsverk och på regional nivå av civilbefälhavarna

och länsstyrelserna. På lokal nivå har kommunerna såsom nyss

nämnts fått ett ökat ansvar. Sålunda leder kommunerna

verksamheten på lokal nivå vid beredskap och krig. Staten

ställer civilförsvarschef med stab till kommunernas

förfogande. Även övrig personal samt materiel tilldelas

civilförsvaret genom statens försorg. I krig ingår också

kommunernas räddningskår i civilförsvarsorganisationen.

I civilförsvarslagen finns bl.a. bestämmelser om

civilförsvarsplikt, anordnande av skyddsrum, utrymning och

inkvartering, bortflyttnings- och inflyttningsförbud,

kommunernas skyldigheter, fastighetsägarnas skyldigheter samt

förfoganderätt för civilförsvarets behov.

Bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga

kommunernas beredskapsförberedelser finns, förutom i

civilförsvarslagen, också i lagen (1964:63) om kommunal

beredskap och lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap. Dessa

bestämmelser innehåller bl.a. regler för planläggning,

anskaffning av reservanordningar och reparationsberedskap.

Som framgår av det föregående har synen på samhällets

beredskapsåtgärder genomgått stora förändringar under det

senaste årtiondet. Förändringarna har också i väsentliga

hänseenden genomförts i praktiken. I den nuvarande regleringen

av det civila försvaret återspeglas emellertid dessa

förändringar endast provisoriskt eller inte alls.

Det har därför framstått som angeläget att bringa

lagstiftningen i överensstämmelse med de faktiska förändringarna

och samtidigt skapa en modern reglering där olika lagar som

finns på området sammanförs i så stor utsträckning som möjligt.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för

Försvarsdepartementet i januari 1985 hovrättspresidenten

Carl-Ivar Skarstedt att som särskild utredare se över

civilförsvarslagstiftningen. Utredningen, som antog namnet

CFL-utredningen, hade att överväga om kommunernas verksamhet i

totalförsvaret skulle samlas i en författning samt skapa ett

regelsystem som bättre än det nuvarande hängde ihop systematiskt

och begreppsmässigt (dir. 1985:1). Vidare skulle utredningen

klarlägga om krav på svenskt medborgarskap borde gälla för vissa

tjänstemän i kommuner och landsting samt sträva efter att

förenkla regelsystemet. I tilläggsdirektiv (dir. 1987:38) fick

utredningen i uppdrag att också överväga en ny terminologi inom

vad som i dag benämns civilförsvar, se över lagen (1960:513) om

beredskapstillstånd och övriga författningar som berördes av

denna lag samt överväga behovet av ytterligare lednings- och

samordningsbestämmelser för totalförsvarets civila del.

Utredningen har redovisat resultatet av sitt arbete i

betänkandet (SOU 1989:42) Det civila försvaret.

Även utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för

försvaret (LEMO) har i delbetänkandet (SOU 1993:95) Ansvars- och

uppgiftsfördelningen inom det civila försvaret utrett och

behandlat vissa frågor rörande det civila försvaret.

Efter remissbehandlingen av CFL-utredningens betänkande visade

sig vissa frågor beträffande förslaget till en ny lagstiftning

om det civila försvaret återstå att lösa. Därför bröt regeringen

ut den del av betänkandet som gällde förslag till ny

lagstiftning om beredskapshöjningar och förelade riksdagen ett

förslag till lag om höjd beredskap som antogs av riksdagen år

1992 (prop. 1992/93:76, FöU2, rskr. 83, SFS 1992:1403). Även

CFL-utredningens förslag rörande plikttjänstgöring har lyfts ut

och behandlas i en särskild proposition om totalförsvarsplikt

(prop. 1994/95:6), som behandlas i riksdagen parallellt med

detta ärende.

Den här behandlade propositionen vilar på CFL-utredningens

förslag i övrigt och på de synpunkter som remissinstanserna har

lämnat.

En sammanfattning av CFL-utredningens överväganden och de

lagförslag den utarbetat i här relevanta delar är fogade till

propositionen som bilagorna 1 och 2.

De lagförslag som regeringen har överlämnat till Lagrådet för

yttrande finns i den till propositionen fogade bilagan 4.

Lagrådets yttrande över lagförslagen, vilket i huvudsak är av

författningsteknisk karaktär, finns i propositionens bilaga 5.

Som en del av sin uppföljning och utvärdering av hur

riksdagens beslut har förverkligats har utskottet låtit

genomföra en granskning av den kommunala beredskapen. Resultatet

av granskningen, som publicerats i rapportserien Utredningar

från riksdagen (1993/94:URD 3), har ingått som underlag för

utskottets beredning av detta ärende.

Utskottet har berett konstitutions-, skatte-, justitie-, lag-,

socialförsäkrings-, arbetsmarknads- och bostadsutskotten

tillfälle att yttra sig över propositionen 1994/95:6

Totalförsvarsplikt och den här behandlade propositionen

1994/95:7 Lag om civilt försvar. Socialförsäkringsutskottet har

beträffande propositionen 1994/95:7 framfört synpunkter som rör

två däri upptagna lagförslag. Yttrandet är fogat till detta

betänkande som bilaga 2. Övriga berörda utskott har avstått från

att yttra sig.

Lag om civilt försvar

Lagteknisk lösning och grundläggande begrepp

Propositionen

(s. 6, 47--52, 96)

I propositionen föreslås bl.a. att en stor del av de

bestämmelser om det civila försvaret som riksdagen har att

besluta om samlas i en ny lag (lagen om civilt försvar). De

inledande bestämmelserna (1 kap. 1 §) i förslaget till den nya

lagen anger sålunda att denna innehåller bestämmelser om såväl

kommunernas och landstingens som de kyrkliga kommunernas ansvar

inom det civila försvaret. Reglerna tar främst sikte på frågor

om samordning samt skyldigheten att vidta förberedelseåtgärder.

Dessa regler är tillämpliga också på områden där själva

innehållet i verksamheten vid höjd beredskap regleras av olika

speciallagar. Som exempel härpå kan nämnas hälso- och

sjukvårdens samt socialtjänstens verksamhetsområden. Som skäl

härför anförs att just samordningen av ledning och

beredskapsförberedelser mellan olika verksamhetsområden är av

avgörande betydelse för att undvika dubbelarbete och

dubbelinvesteringar i fred och för att erhålla största möjliga

försvarseffekt i krig. Lagen upptar också bestämmelser om

hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd.

Lagförslaget innehåller inga bestämmelser som riktar sig till

myndigheter under regeringen. Dessa frågor avses även

fortsättningsvis regleras genom föreskrifter av regeringen.

Propositionen konstaterar att totalförsvarsbegreppet är av

grundläggande betydelse för beredskapsplanläggningen. I

beredskapsförordningen (1993:242) definieras totalförsvaret som

den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför

yttre hot och för att ställa om samhället till

krigsförhållanden. Vidare anges i beredskapsförordningen att

totalförsvaret under krigsförhållanden omfattar hela den

samhällsverksamhet som då skall bedrivas. Även i andra lagar

används begreppet totalförsvaret, dock utan att definieras. Som

exempel nämns tryckfrihetsförordningen, riksdagsordningen,

brottsbalken och sekretesslagen (1980:100). I propositionen

uppges att Militärhögskolan och Försvarets forskningsanstalt har

fått i uppdrag att analysera hur innebörden av

totalförsvarskonceptet har förändrats över tiden. Detta kan,

framhålls det i propositionen, leda till en ny definition av

begreppet totalförsvar. Därför tar man inte nu in någon

definition av begreppet totalförsvar i lagförslaget.

I propositionen konstateras att det finns oklarheter och

missuppfattningar när det gäller begreppen civilförsvar,

civilt försvar och den civila delen av totalförsvaret. Det är

därför enligt propositionen angeläget att överväga den fortsatta

användningen av dessa begrepp.

Beträffande civilförsvarsbegreppet delar propositionen

CFL-utredningens uppfattning att detta inte bör utvidgas till

att omfatta alla icke-militära verksamheter inom totalförsvaret.

Ett på detta sätt utvidgat begrepp skulle, hävdas det i

propositionen, med säkerhet leda till sammanblandningar med det

som i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års

Genèvekonvention betecknas som "civil defence" och som till

svenska översätts med civilförsvar.

I propositionen föreslås att den del av totalförsvaret som

inte är militärt försvar skall sammanfattas med uttrycket

civilt försvar eller i bestämd form det civila försvaret.

Det understryks att det ofta synonymt använda begreppet

totalförsvarets civila del liksom benämningen totalförsvarets

militära del har undvikits för att inte skapa oklarhet.

I propositionen framhålls vidare att inte heller det nuvarande

begreppet civilförsvar bör användas. Utredningen har föreslagit

uttrycket befolkningsskydd och räddningstjänst i dess

ställe. I propositionen föreslås att begreppet befolkningsskydd

och räddningstjänst löses upp i två begrepp som allt efter behov

kan användas separat eller tillsammans. I 1 kap. 2 § i

förslaget till lag om civilt försvar anges befolkningsskydd avse

åtgärder för att skydda befolkning och civil egendom från

krigets verkningar. Räddningstjänst finns definierad i 2 §

räddningstjänstlagen, en definition som enligt propositionen

måste anses gälla räddningstjänst såväl i fred som i krig.

CFL-utredningens förslag att i lag också definiera den s.k.

ansvarsprincipen (den som har ansvaret för en viss

verksamhet i fred skall behålla detta ansvar under krig, om

verksamheten skall uppehållas då) avböjs i propositionen med

motiveringen att en allmän princip av detta slag inte lämpar sig

att uttryckas i lagform.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det vara riktigt att såsom föreslås i

propositionen samla en stor del av bestämmelserna rörande det

civila försvaret i en enda lag. Detta ökar överskådligheten och

underlättar tillämpningen av bestämmelserna. Den redaktionella

och språkliga översyn som samtidigt har vidtagits bidrar också

till att skapa en mera lättillgänglig lagstiftning på området.

Den nu gällande lagstiftningen är i vissa fall föråldrad och

återspeglar inte alltid de faktiska förändringar som under det

senaste årtiondet har skett inom det civila försvaret.

Utskottet finner det också lämpligt att på sjuk- och

hälsovårdens liksom på socialtjänstens och räddningstjänstens

områden reglera lednings- och ansvarsfrågorna i den föreslagna

lagen, medan reglerna för själva verksamheterna finns intagna i

respektive speciallag.

Av konstitutionella skäl anser utskottet det vara riktigt att

den nya lagen om civilt försvar inte belastas med bestämmelser

som är riktade till regeringen underställda myndigheter.

Propositionens definition av vissa begrepp kan också godtas av

utskottet. Utskottet anser dock att det hade varit naturligt att

i detta sammanhang också definiera totalförsvarsbegreppet men

har förståelse för regeringens uppfattning att man innan så sker

bör avvakta resultatet av Militärhögskolans och Försvarets

forskningsanstalts pågående arbete rörande

totalförsvarskonceptets utveckling.

Såsom framgår av det föregående bör enligt propositionen den

s.k. ansvarsprincipen inte regleras i lag, en uppfattning som

utskottet också delar. Betydelsen av denna princip bör likväl

enligt utskottets mening understrykas i detta sammanhang. I

själva verket utgör den grunden för att kommunerna, landstingen

och de kyrkliga kommunerna ikläds ansvaret för sina respektive

verksamhetsområden även under beredskap och krig. Detta innebär

att de redan i fredstid måste planera så att de även i sådana

situationer är i stånd att utöva de delar av den fredstida

verksamhet som då skall finnas kvar och när det gäller

kommunerna dessutom klara av vissa nytillkomna uppgifter som

staten tidigare haft hand om.

Utskottet har ingen erinran mot de bestämmelser som finns

intagna i 1 kap. i det framlagda förslaget till lag om civilt

försvar.

Beredskapsförberedelser och verksamhet vid höjd beredskap

Propositionen

(s. 6--8, 52--64, 96--100)

I propositionens förslag till lag om civilt försvar fastläggs

kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar för

sina egna beredskapsförberedelser (2 kap. 1 § första

stycket) samtidigt som kommunstyrelsens, landstingsstyrelsens

och kyrkorådets ansvar för beredskapsförberedelserna inom

respektive organisation lagfästs (2 kap. 1 § andra stycket).

Vidare skall kommunen enligt lagförslaget verka för att de

statliga myndigheternas, kommunens och landstingets och de

kyrkliga kommunernas beredskapsförberedelser på lokal nivå

samordnas på ett ändamålsenligt sätt och ges en enhetlig

inriktning. Den kyrkliga kommunen skall vid

beredskapsplanläggningen samverka även med andra trossamfund --

såväl kristna som icke-kristna -- än Svenska kyrkan (2 kap.

1 § tredje stycket och 2 §).

Stiftsstyrelsen skall verka för ändamålsenlighet i de kyrkliga

beredskapsförberedelserna inom stiftet (2 kap. 3 §).

Kommunen, landstinget och den kyrkliga kommunen åläggs enligt

lagförslaget också att medverka i utbildning (2 kap. 4 §).

I lagförslaget finns vidare intagen en bestämmelse som lägger

fast kommunens skyldigheter att ge de statliga myndigheterna

underlag för deras uppföljning och utvärdering av verksamheten

på lokal nivå (2 kap. 5 §). Kommunens skyldighet regleras på

så

sätt att underrättelse sker till den myndighet som regeringen

bestämmer. Eftersom uppföljningen och utvärderingen lämpligen

bör ske på regional nivå, avser regeringen föreskriva att dessa

uppgifter skall lämnas till länsstyrelserna. Det är också

länsstyrelserna som skall uppehålla en fortlöpande dialog med

kommunerna om beredskapsfrågorna. De centrala myndigheterna

skall i sin tur ge länsstyrelserna det underlag som de behöver

för att kunna genomföra denna dialog.

I lagförslaget (3 kap.) lagfästs också kommunens ansvar för

det civila försvaret inom kommunens område under höjd

beredskap.

Kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen och kyrkorådet eller

motsvarande organ skall inom kommunen, landstinget respektive

den kyrkliga kommunen åläggas ansvaret för ledningen av

verksamheten under höjd beredskap (3 kap. 1--3 §§).

En kommuns eller ett landstings möjlighet att få hjälp av

andra kommuner eller landsting vid stora påfrestningar under

exceptionella förhållanden vidgas (3 kap. 5 §).

Motionen

I yrkande 2 i motion 1994/95:Fö9 (kds) framhålls att det är

nödvändigt att systematisera de samlade bedömningarna och

redovisningarna till de statliga myndigheterna av

beredskapsläget i kommunerna.

Motionären understryker också vikten av att länsstyrelserna

har de resurser och den kompetens som erfordras för att kunna ge

kommunerna det stöd de kan behöva för att kunna genomföra den

planering som krävs (yrkande 3).

Motionären anser vidare att kommunerna även måste åläggas att

planera för de lednings- och informationssatsningar som ett

kris- och krigsläge kräver. Utbildning av förtroendevalda och

berörda tjänstemän framhålls också som nödvändig inte minst för

att ge ökad uppmärksamhet åt beredskapsplaneringens betydelse

(yrkande 4).

Vad sålunda anförts i motionen föreslås riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Utskottets bedömning

Utskottet har ingen erinran mot det framlagda lagförslaget i

fråga om beredskapsförberedelser (2 kap. 1--5 §§) och

verksamhet under höjd beredskap (3 kap.). Utskottet återkommer i

det följande till frågan om ersättning från staten för

kommunernas och landstingens beredskapsförberedelser (2 kap.

6 §).

Utskottet vill dock här något uppehålla sig vid

länsstyrelsernas roll när ansvaret för beredskapsfrågor i ökad

utsträckning överflyttas till den lokala nivån. Frågan har bl.a.

aktualiserats i den rapport rörande läge och problem inom den

kommunala beredskapens område som utskottet låtit genomföra

liksom i yrkandena 2--4 i motion Fö9 (kds).

Rapporten betonar starkt länsstyrelsernas betydelse som

stödresurs åt kommunerna i deras beredskapsplanering. Utan ett

effektivt stöd från länsstyrelserna anses många mindre kommuner

få svårt att svara upp mot de krav som den nya lagstiftningen

kommer att ställa på dem. Förändringarna kommer också, framhålls

det i rapporten, att medföra omställningar såväl i

länsstyrelsernas arbetssätt som i personalens kompetensprofil.

Förändringarna kommer också att ställa krav på en precisering

och renodling av rollfördelningen mellan länsstyrelserna och de

centrala myndigheterna. De senare kommer i ännu högre grad än

för närvarande att bli hänvisade till att använda sig av

länsstyrelserna som sluss för kontakterna med kommunerna.

Slutligen understryks vikten av en förbättrad uppföljning av

beredskapsläget i kommunerna. Bl a. betonas behovet att ta fram

bättre metoder för uppföljningen.

Liknande synpunkter rörande länsstyrelsernas uppgifter till

följd av den nya lagen framförs, såsom framgått av det

föregående, i yrkandena 2--4 i motion Fö9 (kds).

Även utskottet vill betona länsstyrelsernas betydelse som en

nödvändig länk mellan statsmakternas övergripande beslut i

försvars- och beredskapsfrågor och den beredskapsplanering som

kommunerna har att ombesörja. Sålunda ankommer det på

länsstyrelserna att ge kommunerna förutsättningar för deras

beredskapsplanering och stödja dem med råd i planeringsarbetet.

Varje kommun skall vidare, som nyss redovisats, hålla

länsstyrelsen underrättad om vilka beredskapsförberedelser som

vidtagits. Länsstyrelsen har sedan att systematisera och granska

det rapporterade beredskapsläget i kommunerna. För att kunna

fullgöra dessa uppgifter måste länsstyrelserna självklart ha för

ändamålet anpassade resurser till sitt förfogande. Utskottet har

inhämtat att regeringen i det återstående arbetet med att

utfärda föreskrifter till berörda myndigheter m.m. kommer att

beakta synpunkter av det slag som nyss anförts. Därmed blir

syftet med motion Fö9 (kds) i allt väsentligt tillgodosett.

Något uttalande av riksdagen enligt motionärens förslag är

sålunda inte erforderligt, och motionen bör därför avslås såvitt

nu är i fråga.

Utskottet vill slutligen i detta sammanhang erinra om att det

civila försvarets behov av personal avses tillgodoses genom

plikttjänstgöring i den mån som den anställda personalen inte är

tillräcklig. Skyldigheten att med plikt tjänstgöra i det civila

försvaret regleras i den lag om totalförsvarsplikt som

regeringen föreslagit riksdagen att anta i den samtidigt med

detta ärende behandlade propositionen 1994/95:6.

Ersättningsskyldighet för staten

Propositionen

(s. 7, 61--62, 98--99)

Enligt 2 kap. 6 § i lagförslaget skall kommunerna få

ersättning av staten för sina beredskapsförberedelser.

Ersättningen skall beräknas med utgångspunkt bl.a. i hur utsatt

respektive kommun bedöms vara i krig. Landstingen skall få

ersättning för sina kostnader för utbildning som utgör ett led i

beredskapsförberedelserna. Ersättningen bestäms och betalas av

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

I propositionen uppges att enligt ett utarbetat förslag till

överenskommelse med Svenska kommunförbundet en årlig ersättning

skall utgå med 100 000 kronor per kommun vartill kommer ett

tilläggsbelopp om lägst 8 kronor och högst 28 kronor per

invånare med hänsyn till kommunernas bedömda utsatthet vid krig

enligt en indelning i fem riskklasser. Ersättningen beräknas

uppgå till sammanlagt 161,2 miljoner kronor för det första året.

Motionen

I motion Fö10 (c) konstaterar motionären att de kyrkliga

kommunerna ställts utanför varje form av ersättning för sina

beredskapförberedelser och den därmed sammanhängande

utbildningen. Detta är, framhåller motionären, ett avsteg från

CFL-utredningens förslag att staten skall betala ersättning

också till den kyrkliga kommunen med hälften av kostnaden för

beredskapsförberedelser, utbildning och övning i den mån

kostnaden är skälig. Denna ersättning skulle enligt utredningen

utgå till såväl den lokala kyrkliga kommunen som till stiften.

Motionären pekar på det utvidgade ansvar som lagförslaget

innebär för de kyrkliga kommunerna. Enligt 8 kap. 11 § andra

stycket blir exempelvis -- till skillnad från dagens

förhållanden -- de lokala kyrkokommunerna skyldiga att utöver

omsorgen om kommunens egna medlemmar bedriva verksamhet för

invånare från andra kyrkliga kommuner och för

utlänningar som söker skydd i Sverige. Detta kommer,

understryker motionären, att ställa väsentligt ökade krav på

bl.a. planeringen av begravningsverksamheten, särskilt som

ansvaret på detta område också omfattar såväl andra kristna

trossamfunds som icke-kristna trossamfunds medlemmar.

Motionären erinrar vidare bl.a. om att stiftsstyrelsen åläggs

att verka för att beredskapsförberedelserna genomförs på ett

ändamålsenligt sätt och med enhetlig inriktning. Detta betyder,

framhåller han, ett omfattande ansvar för adekvata

utbildningsinsatser och en regelbunden övningsverksamhet.

Därför bör enligt motionären de lokala kyrkliga kommunerna

liksom stiftssamfälligheterna få ersättning för sina

beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer

som föreslås gälla de borgerliga kommunerna. Bestämmelser med

detta innehåll bör tas in i 2 kap. 6 § lagen om civilt försvar.

Utskottets bedömning

Det i propositionen föreslagna ersättningssystemet vilar på

tanken att kommunerna skall ersättas för det ansvar för

beredskapsplanläggning som förs över till dem från staten. Någon

motsvarande överföring till de kyrkliga kommunerna och

stiftssamfälligheterna sker inte. I den mån de eljest åläggs nya

uppgifter är dessa av obetydlig omfattning. Enligt utskottets

mening föreligger sålunda inga skäl att utbetala ersättning till

de kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna. Några medel

för detta finns heller inte avsatta. Mot bakgrund av det anförda

föreslår utskottet att riksdagen avslår motion Fö10 (c) och

antar propositionens lagförslag, såvitt nu är i fråga.

Hemskydd och verkskydd

Propositionen

(s. 8--9, 65--70, 100--103)

I propositionens förslag till lag om civilt försvar införs

bestämmelser om hemskydd (4 kap.). De nya bestämmelserna innebär

att hittills tillämpade grunder för hemskyddet blir

lagreglerade.

Det framlagda lagförslaget innehåller också bestämmelser om

verkskydd (5 kap.). Verkskydd skall organiseras vid

anläggningar som har stor betydelse för totalförsvaret, om

anläggningarna med hänsyn till sin belägenhet eller

verksamhetens art kan antas bli särskilt utsatta vid

stridshandlingar. Normalt skall detta ske av den som bedriver

verksamhet vid anläggningen.

Motionen

I yrkande 1 i motion 1994/95:Fö9 (kds) framhåller motionären

de stora påfrestningar som den kommunala äldre- och

handikapporganisationen kommer att utsättas för i ett kris- och

krigsläge. För att kommunernas socialtjänst skall kunna fullgöra

sina åtaganden under höjd beredskap behöver en noggrann

resursinventering göras. Hemskyddspersonalen kan enligt

motionärens mening bli en god hjälp i detta arbete. I samarbete

med socialtjänsten bör därför hemskyddet få som särskild uppgift

att planera för omhändertagande av äldre. Genom att kommunerna

får en sammanhållande roll i beredskapsförberedelserna och har

att ta initiativet till de samråd som krävs med andra

myndigheter är, påpekar motionären, grunden lagd för en god

planering av socialtjänstens åtaganden.

Utskottets bedömning

Utskottet har ingen erinran mot vad i det framlagda

lagförslaget stadgas om hemskydd (kap. 4) och verkskydd

(kap. 5).

Utskottet delar självfallet också uppfattningen i motion Fö9

(kds) att det är viktigt att ha en väl fungerande äldre- och

handikappomsorg under höjd beredskap och krig. I storstädernas

innerområden, där många gamla lever anonymt med inga eller

endast begränsade kontakter med de närboende, finns det redan i

fred stora problem när det gäller äldreomsorgen. I en

beredskaps- eller krigssituation då svårigheterna mångfaldigas

kan såsom motionären framhåller hemskyddet utgöra en

betydelsefull resurs för omhändertagandet av gamla och

handikappade liksom för andra uppgifter på socialtjänstens

område. Hemskyddsorganisationens karaktär av

beredskapsorganisation som träder i funktion först vid höjd

beredskap gör det dock svårt att -- såsom motionären synes räkna

med -- utnyttja hemskyddet som en resurs för inhämtande av

underlag för kommunernas beredskapsplanläggning. Andra

möjligheter står dock därvidlag kommunerna till buds, särskilt

till följd av den sammanhållande roll den nya lagen ger

kommunerna i beredskapsförberedelserna. Genom den skapas

förutsättningar för ett fruktbart samarbete med landstingen och

andra berörda, inte bara i fråga om socialtjänsten utan också på

andra områden där en god kommunal beredskap är angelägen.

Av det anförda framgår att även utskottet ser hemskyddet som

en värdefull resurs för socialtjänsten under beredskap och krig.

Ett uttalande av riksdagen i frågan enligt motionärens förslag

vill utskottet dock inte tillstyrka. Motionsyrkandet bör sålunda

avslås av riksdagen.

Skyddsrum och skyddade utrymmen

Propositionen

(s. 10--13, 71--76, 103--109)

I propositionens lagförslag finns också bestämmelser om

skyddsrum och skyddade utrymmen (6 kap.). Dessa innebär bl.a.

att den för närvarande till vissa orter knutna benämningen

skyddsrumsort tas bort. I stället föreskrivs att skyddsrum och

skyddade utrymmen skall byggas i områden som i krig kan anses

särskilt utsatta för verkningar av stridsmedel. Skyddade

utrymmen skall också finnas i andra utsatta områden (6 kap.

1 §).

Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen bestämma i vilka

områden det skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Om

enighet inte kan nås skall kommunen överlämna frågan till

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (6

kap.2 §).

Kommunen skall alltjämt svara för att bygga skydd i befintliga

anläggningar m.m. Länsstyrelsen skall dock ha möjlighet att

ålägga ägaren av anläggningen att i stället för kommunen vidta

nödvändiga åtgärder (6 kap. 13 och 14 §§).

Skyldigheten att underhålla skyddsrum skall kvarstå även om

det i området där skyddsrummet finns inte längre skall byggas

skyddsrum (6 kap. 15 §). Det öppnas dock en möjlighet för

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att

besluta att ett utrymme inte längre skall vara skyddsrum (6 kap.

19 §).

Staten och landstingen skall vara skyldiga att anmäla till

kommunen när de avser att vidta byggnadsåtgärder, även om de

enligt plan- och bygglagen (1987:10) är befriade från att göra

bygganmälan (6 kap. 10 §).

I den föreslagna lagen finns också intagen en skyldighet för

fastighetsägaren att genom skyltning ge anvisning om var det

finns skyddsrum (6 kap. 18 §).

Lagförslaget innehåller också betämmelser om ersättning för

att bygga och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen

(6 kap. 20--22 §§) och om ersättning till kommunen för vissa

kostnader (6 kap. 23 §).

Utskottets bedömning

Bestämmelser om skyddsrum och skyddade utrymmen finns för

närvarande i civilförsvarslagen (1960:74). De överförs enligt

propositionen till den nya lagen om civilt försvar. Många av dem

tas in oförändrade. Bl.a. kvarstår gällande bestämmelser om

ersättning för skyddsrumsbyggandet. I andra avseenden

görs vissa förändringar i samband med överföringen. Bl.a. skall

kommunerna, såsom framgått av det föregående, enligt 6 kap. 2 §

i fortsättningen i samråd med länsstyrelserna bestämma i vilka

områden det skall finnas skyddsrum samtidigt som begreppet

skyddsrumsort försvinner. Detta ger utskottet anledning att på

nytt framhålla betydelsen av länsstyrelsernas stöd när det

gäller kommunernas arbete med beredskapsfrågorna. Även när det

gäller skyddsrumsbyggandet är länsstyrelsernas medverkan av stor

betydelse. De har även när det gäller detta område en bättre

överblick över planeringsunderlaget och besitter större

möjligheter att bedöma skyddsbehoven ur regionalt perspektiv än

vad som står den enskilda kommunen till buds.

Utskottet föreslår att riksdagen antar även 6 kap. i

propositionens förslag till lag om civilt försvar.

Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av

egendom m.m.

Propositionen

(s. 13--15, 77--79, 109--111)

De nuvarande reglerna i civilförsvarslagen om skyldigheter för

fastighetsägare m.fl. tas in i den nya lagen efter en språklig

och redaktionell översyn (7 kap.).

I detta sammanhang avskaffas den nuvarande skyldigheten för

ägaren av en byggnad eller anläggning att maskera byggnaden.

Detsamma gäller ägarens skyldighet att ställa i ordning en

skadad bostadsbyggnad. Inte heller bestämmelserna om möjlighet

att låta ägare eller nyttjare av en byggnad eller annan

anläggning anordna ledningscentral eller annan skyddad

uppehållsplats för civilförsvarsorganisationen överförs till den

nya lagen. Också skyldigheten för ägaren och innehavaren av en

byggnad eller anläggning att lämna civilförsvarsmyndigheten

upplysningar om dem som bor eller är verksamma inom byggnaden

eller anläggningen avskaffas. Slutligen avskaffas också

skyldigheten för ägare av egendom att tåla varje åtgärd som är

oundgänglig för att tillgodose ändamål som civilförsvaret har

att ombesörja.

Utskottets bedömning

Utskottet har ingen erinran mot att man i det framlagda

lagförslaget slopar vissa av de nuvarande bestämmelserna rörande

särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom

m.m. som bedömts vara inaktuella. Det är också enligt utskottets

mening en behövlig lagteknisk förenkling att slopa vissa

särregler som syftar till att med tvång kunna tillgodose det

civila försvarets behov i olika avseenden när samma syften

bedömts vara tillgodosedda genom bestämmelser i förfogandelagen

(1978:262), lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring och

räddningstjänstlagen (1986:1102).

Riksdagen föreslås anta även 7 kap. i det föreliggande

lagförslaget.

Utrymning och inkvartering m.m.

Propositionen

(s. 15--17, 79--85, 111--116)

De nu gällande reglerna om utrymning och inkvartering samt om

inflyttningsförbud och bortflyttningsförbud tas in i den nya

lagen efter en språklig och redaktionell översyn (8 kap.). Den i

tidigare lagstiftning använda termen omflyttning utmönstras och

termen bortflyttningsförbud ersätts med utflyttningsförbud.

Andra förändringar är att beslut om inkvarteringsbostad skall

meddelas av kommunen och att inkvarteringsvärden har rätt till

skälig ersättning av kommunen för upplåtelsen. Om bostaden och

dess utrustning skadas i samband med inkvarteringen, skall

kommunen betala skälig ersättning. Kommunen skall dock ha rätt

att av den inkvarterade kräva återbetalning av vad som

utbetalats till inkvarteringsvärden.

De kyrkliga kommunerna skall, såsom berördes i samband med

behandlingen av ersättningsfrågan, vara skyldiga att bedriva

verksamhet även för dem som kommer till kommunen på grund av

beslut om utrymning eller till följd av andra utomordentliga

förhållanden.

Kommunernas, landstingens och Statens invandrarverks

skyldighet att hjälpa utrymmanden och utlänningar som söker

skydd i Sverige skall i fortsättningen helt grundas på

socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande

m.fl., varför de nu gällande speciella reglerna om sådan hjälp

kan avskaffas.

Utskottets bedömning

Utskottet har ingen erinran mot de i 8 kap. i förslaget till

lag om civilt försvar intagna bestämmelserna om utrymning och

inkvartering m.m. Den föreslagna lagen bör därför antas av

riksdagen även i denna del.

Säkerhetsskydd

Propositionen

(s. 17--18, 86--90, 116)

De i lagförslaget intagna bestämmelserna om säkerhetsskydd (9

kap.) ger kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna

ansvar för att det hos dem finns ett tillfredsställande

säkerhetsskydd i frågor av betydelse för totalförsvaret eller

rikets säkerhet i övrigt.

Bl.a. föreskrivs i 2 § att en befattning hos en kommun eller

ett landsting vars innehavare i inte obetydlig omfattning får

del av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 2 kap. 2 §

sekretesslagen (1980:100) får innehas endast av den som är

svensk medborgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.

Motionen

Motionärerna i motion 1994/95:Fö8 fruktar att 9 kap. 2 § kan

tolkas på ett sådant sätt att människor som inte är önskvärda,

av olika orsaker, kan beläggas med yrkesförbud som är ganska

omfattande. Bestämmelsen skulle enligt motionärernas mening

innebära en allvarlig och orimlig begränsning av utländska

medborgares rättigheter i Sverige. Paragrafen bör därför enligt

motionärernas uppfattning strykas.

Utskottets bedömning

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att kommunerna i

samband med att de får ansvar för sådan beredskapsplanering som

tidigare varit en statlig angelägenhet också åläggs att ha ett

säkerhetsskydd som motsvarar det som gäller för statliga

myndigheter. Samma krav måste ställas i fråga om personal inom

landstingen som i sitt arbete måste få del av centralt och

regionalt upprättade planer och analyser av högt sekretessvärde.

I linje därmed är det enligt utskottet t.ex. naturligt att

ställa samma krav på svenskt medborgarskap för handläggarna av

beredskapsplaneringen vare sig denna genomförs av stat,

landsting eller kommun. Kravet att vara pålitlig från

säkerhetssynpunkt finns redan uppställt i 9 kap. 1 § andra

stycket 3. Upprepandet av samma krav med något annorlunda

formulering i 2 § motiveras enligt vad utskottet inhämtat av en

strävan att i nämnda paragraf sammanhållet ange samtliga krav

för innehav av vissa för totalförsvaret betydelsefulla

befattningar vid kommuner och landsting.

Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte ställa sig

bakom förslaget i motion Fö8 (mp) att riksdagen avslår 9 kap.

2 § i förslaget till lag om civilt försvar. Riksdagen bör

sålunda avslå motionen och anta lagförslaget såvitt gäller de i

9 kap. intagna bestämmelserna om säkerhetsskydd.

Utskottet vill i detta sammanhang notera att det framgår av

propositionen att frågan om lagreglering av säkerhetsskyddet för

närvarande är under översyn av en särskild utredning,

Säkerhetsskyddsutredningen (Ju 1993:09). Resultatet av

utredningens arbete kan leda till en ny lag om säkerhetsskydd.

Enligt propositionen kan därför bestämmelser om säkerhetsskydd i

lagen om civilt försvar tämligen snart komma att ersättas av en

sådan lag.

Straff, överklagande av beslut och ikraftträdande m.m.

Propositionen

(s. 18--20, 90--95, 117--120)

I 10 kap. lagförslaget finns bestämmelser om påföljder och

vite m.m. Bestämmelserna innebär att straffen för grova brott

enligt den nya lagen skärps, medan straffet för vissa brott som

begås i fredstid mildras. I några fall införs straff även för

oaktsamma handlingar. Vid vägran att tillåta besiktning av

byggnad eller anläggning skall fortsättningsvis vite användas i

stället för som i dag straff.

Regler om överklagande tas in i 11 kap. i den nya lagen.

Reglerna görs därvid mer överskådliga än i tidigare

lagstiftning.

Om inte annat sägs i lagen skall beslut av en kommun

överklagas till länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut till den

centrala myndighet som regeringen bestämmer.

Beslut rörande bl.a. frågor om byggande av skyddsrum och

skyddade utrymmen samt föreläggande av vite skall överklagas

till länsrätt.

Möjligheten att överklaga inskränks något i förhållande till

vad som gäller i dag.

Regeringen skall endast pröva överklaganden av beslut där

regeringens prövning kan sägas vara av särskild vikt, såsom när

ett politiskt ställningstagande från regeringen framstår som

nödvändigt.

Den föreslagna lagen om civilt försvar avses träda i kraft den

1 juli 1995. Genom lagen upphävs följande lagar:

civilförsvarslagen (1960:74),

lagen (1964:47) om krigshjälp,

lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad

i krig m.m.,

lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,

lagen (1976:276) om provisoriska bestämmelser om statsbidrag

till kommuner för vissa civilförsvarskostnader,

lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.

Utskottets bedömning

Utskottet har ingen erinran mot det framlagda lagförslaget

såvitt gäller de under rubrikerna Straff m.m. (10 kap.) och

Överklagande av beslut (11 kap.) intagna bestämmelserna. Inte

heller i fråga om bestämmelserna om lagens ikraftträdande den 1

juli 1995 och lagförslagets övergångsbestämmelser ger utskottet

anledning till erinran. Lagförslaget bör alltså även i dessa

delar antas av riksdagen.

Ändringar i vissa lagar

I propositionen framläggs förslag om 16 lagändringar

(yrkandena 2--17). Socialförsäkringsutskottet har i sitt

yttrande berört två av dessa. Det gäller propositionens förslag

till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter och

till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av

asylsökande m.fl. Utskottet uppehåller sig inledningsvis vid

dessa båda lagförslag.

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter

Propositionen

(s. 38, 122)

I den föreslagna lagen föreskrivs att 2 kap. 4 § första

stycket 7 i lagen om socialavgifter skall upphöra att gälla vid

utgången av juni 1995.

Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande pekat på

behovet att i en övergångsbestämmelse ange att den upphävda

bestämmelsen fortfarande skall tillämpas på ersättning som avser

tid före ikraftträdandet.

Utskottets bedömning

Utskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning av

behovet av den angivna övergångsbestämmelsen. Riksdagen bör

sålunda anta lagförslaget med ett tillägg av den innebörd som

socialförsäkringsutskottet har föreslagit.

Lag om ändring av lagen (1994:137) om mottagande av

asylsökande m.fl.

Propositionen

(s. 42, 123)

I regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137)

om mottagande av asylsökande m.fl. har införts en ny 25 § av

följande lydelse.

Regeringen får meddela särskilda föreskrifter som avviker från

denna lag, om Sverige är i krig eller krigsfara eller det råder

sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det

är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit

i krig eller krigsfara.

Motionen

Motionärerna i motion 1994/95:Fö7 (mp) anser att det kan

krävas ett snabbt beslut om att kraftigt öka eller underlätta

mottagandet av asylsökande och att det därför kan finnas en

vinst i att regeringen kan fatta ett sådant beslut. Ett beslut

som innebär att mottagandet minskas eller de asylsökandes

situation på annat sätt försämras bör däremot endast få fattas

av riksdagen. Därigenom kan beslutet föregås av en debatt där

alla riksdagspartierna kommer till tals.

Utskottets bedömning

Med anledning av motion Fö7 (mp) konstaterar

socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande bl.a. att den

föreslagna nya paragrafen innebär ett bemyndigande för

regeringen att under däri angivna förhållanden avvika från

bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande m.fl.,

nämligen bestämmelser om sysselsättning eller bistånd till

asylsökande och vissa andra utlänningar.

Socialförsäkringsutskottet framhåller vidare att regeringen med

stöd av detta bemyndigande inte kan begränsa antalet utlänningar

som får skydd här i landet. Däremot är det möjligt för

regeringen, anför socialförsäkringsutskottet, att bl.a. i fråga

om utlänningars inresa och vistelse i landet samt avlägsnande

från landet enligt 4 § utlänningslagen (1989:529) meddela

föreskrifter att gälla i krig, vid krigsfara som Sverige har

befunnit sig i. En föreskrift om utlänningars avlägsnande från

landet som har meddelats i andra fall än då Sverige är i krig

skall dock underställas riksdagen inom viss tid.

Socialförsäkringsutskottet anser att motion Fö7 (mp) får anses

tillgodosedd med vad socialförsäkringsutskottet har anfört om

lagförslagets innebörd.

Försvarsutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning

och föreslår att riksdagen avslår motion Fö7 (mp) och antar

lagförslaget.

Övriga lagändringar

Beträffande övriga i propositionen framlagda förslag till

lagändringar (yrkandena 2--12, 14--16) har inga yttranden

inkommit från andra utskott. Inte heller försvarsutskottet har

någon erinran mot de föreslagna lagändringarna. De bör sålunda

antas av riksdagen.

I yrkande 8 i propositionen, som gäller förslag till antagande

av en lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m., är lagens

benämning ofullständig. I utskottets hemställan till riksdagen

är lagen angiven med den rätta benämningen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ersättningsskyldighet för staten

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö10 antar

regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt avser 2

kap. 6 §,

res. 1 (c, kds)

2. beträffande krav på svenskt medborgarskap m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö8 antar

regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt avser 9

kap. 2 §,

res. 2 (mp)

3. beträffande lagen om civilt försvar i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om civilt

försvar, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet

hemställt ovan,

4. beträffande uttalande om hemskyddets uppgifter inom

socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1994/95:Fö9 yrkande 1,

5. beträffande uttalande om länsstyrelsernas roll i

kommunernas beredskapsplanering m.m.

att riksdagen avslår motion 1994/95:Fö9 yrkandena 2--4,

6. beträffande lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1981:691) om socialavgifter med den ändringen att

följande övergångsbestämmelse införs:

Den upphävda bestämmelsen tillämpas fortfarande i fråga om

ersättning som avser tid före ikraftträdandet,

7. beträffande lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl.

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö7 antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl.,

8. beträffande övriga lagförslag

att regeringen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i brottsbalken,

dels lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),

dels lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa

internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets

internationella kännetecken,

dels lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

dels lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för

näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att

delta i totalförsvarsplaneringen,

dels lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,

dels lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.,

dels lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för

allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,

dels lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,

dels lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

dels lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

dels lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

dels lag om ändring i polislagen (1984:387),

dels ock lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för

samhällsviktiga anläggningar m.m.

Stockholm den 29 november 1994

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Britt Bohlin (s), Iréne Vestlund

(s), Arne Andersson (m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s),

Karin Wegestål (s), Anders Svärd (c), Ola Rask (s), My Persson

(m), Birgitta Gidblom (s), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m),

Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kds), Rolf Gunnarsson (m) och

Eva Flyborg (fp).

Reservationer

1. Ersättningsskyldighet för staten (mom. 1)

Anders Svärd (c) och Åke Carnerö (kds) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 11

börjar med "Det i" och slutar med "i fråga." bort ha följande

lydelse:

Såsom motionären i motion Fö10 (c) påpekat föreslog

CFL-utredningen att ersättning skulle utgå till de borgerliga

kommunerna och de kyrkliga kommunerna och stiften enligt samma

ersättningsnorm.

Utskottet finner det mot denna bakgrund anmärkningsvärt att de

lokala kyrkliga kommunerna liksom stiftssamfälligheterna enligt

lagförslaget inte får ersättning för sina

beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer

som föreslås gälla för de borgerliga kommunerna. Även de

kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna får såsom

motionären exemplifierar ökade uppgifter som motiverar att

ersättning utbetalas även till dem. Med hänvisning till det

anförda anser utskottet att motion Fö10 (c) bör bifallas och 2

kap. 6 § lagen om civilt försvar ändras så att den ersättning

som enligt propositionen skall utgå till kommuner även skall

kunna utbetalas till kyrkliga kommuner och stiftssamfälligheter.

I likhet med vad som genomförts beträffande de borgerliga

kommunerna får därefter förhandlingar föras mellan berörda

parter rörande ersättningens storlek.

dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ersättningsskyldighet för staten

att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall

till motion 1994/95:Fö10 antar regeringens förslag till lag om

civilt försvar såvitt avser 2 kap. 6 § med den ändringen att

paragrafen erhåller följande såsom Reservanternas förslag

betecknade lydelse.

2 kap.6 §

Regeringens förslag Reservanternas förslag

Staten skall betala ersättning till kommunerna för kostnaderna

för beredskapsförberedelserna enligt detta kapitel. Ersättningen

skall bestämmas med utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och

risker i krig.

Vad i första stycket

stadgas skall äga

motsvarande tillämpning

på kyrkliga kommuner och

stiftssamfälligheter.

Staten skall betala ersättning till landstingen för

kostnaderna för sådan utbildning som utgör ett led i

beredskapsförberedelserna.

Ersättningarna bestäms och betalas ut av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer.

2. Krav på svenskt medborgarskap m.m. (mom. 2)

Annika Nordgren (mp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 16

börjar med "Det är" och slutar med "sådan lag" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening föreligger det risk att den i 9 kap.

2 § i förslaget till lag om civilt försvar intagna bestämmelsen

kan tolkas på sådant sätt att människor som av olika orsaker

anses inte önskvärda beläggs med yrkesförbud. Bl.a. måste

berörda befattningshavares pålitlighet från säkerhetssynpunkt

bedömas utan vägledning av personalkontroll enligt

personalkontrollkungörelsen eftersom denna inte avses göras

tillämplig vid kommuner och landsting. Nämnda pålitlighetskrav

finns visserligen uppställt också i 9 kap. 1 § andra stycket

3., som övertagits från de föreskrifter som gäller

säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter. Enligt utskottets

mening bör man mot bakgrund av vad nyss anförts dock inte

återupprepa kravet i en helt ny bestämmelse. När det gäller

kravet på svenskt medborgarskap vill utskottet i likhet med

motionären framhålla att detta kan framstå som en allvarlig och

orimlig inskränkning av utländska medborgares rättigheter i

Sverige.

Enligt propositionen ser en utredning

(Säkerhetsskyddsutredningen) för närvarande över

personalkontrollförfarandet liksom frågan om lagreglering av

säkerhetsskyddet hos myndigheter m.m. Resultatet av detta

utredningsarbete kan leda till att ett förslag om en ny lag om

säkerhetsskydd inom en nära framtid kommer att föreläggas

riksdagen. Enligt utskottets mening bör riksdagen i avvaktan

därpå inte nu anta ifrågavarande, för varje berörd enskilds

anställningsförhållanden avgörande lagbestämmelse.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion Fö8

(mp) bör bifallas och propositionen avslås såvitt gäller 9 kap.

2 §.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande krav på svenskt medborgarskap m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fö8 avslår

regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt gäller 9

kap. 2 § samt beslutar att 9 kap. 3 § i förslaget skall

betecknas 9 kap. 2 §.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

2.1 Förslag till lag om civilt försvar

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Bilaga 1

Bilaga 1

2.3 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen

(1986:1102)

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd

för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för

civilförsvarets internationella kännetecken

Bilaga 1

2.5 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Bilaga 1

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:1004) om

skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl.

att delta i totalförsvarsplaneringen

Bilaga 1

Bilaga 1

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1923:116) om

hundskatt

Bilaga 1

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1942:335) om

särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.

Bilaga 1

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om

behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om

överlastavgift

Bilaga 1

2.11 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Bilaga 1

2.12 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:1410)

Bilaga 1

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter

Bilaga 1

2.14 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen

(1987:10)

Bilaga 1

2.15 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Bilaga 1

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd

för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Bilaga 1

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl.

Bilaga 1

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1994/95:SfU3y

Bilaga 2

Totalförsvarsplikt m.m.

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har den 25 oktober 1994 beslutat bereda

bl.a. socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över

propositionerna 1994/95:6 Totalförsvarsplikt och 1994/95:7 Lag

om civilt försvar inom utskottets beredningsområde.

Utskottet begränsar sitt yttrande till följande lagförslag som

tillhör utskottets beredningsområde: lagförslagen 2.10, 2.14,

2.15, 2.24 och 2.27 i proposition 1994/95:6 och lagförslagen

2.13 och 2.17 i proposition 1994/95:7.

Utskottet yttrar sig också över motion 1994/95:Fö7 av Annika

Nordgren m.fl. (mp) som berör lagförslag 2.17 i proposition

1994/95:7.

Utgångspunkter för utskottets bedömning

I de följdändringar som föreslås på

socialförsäkringsutskottets område används till övervägande

delen uttrycket "tjänstgöring enligt lagen (1994:000) om

totalförsvarsplikt" eller liknande. Av avgörande betydelse för

utskottets bedömning är därför vilka personer som kommer att

omfattas av detta begrepp, och utskottet vill inledningsvis göra

några kommentarer om förslagen till lag om totalförsvarsplikt

och lag om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller

civilplikt med längre grundutbildning samt de

övergångsbestämmelser som föreslås till dessa lagar.

Lagen om totalförsvarsplikt föreslås ersätta

värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och

sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. och lagen

(1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att

tjänstgöra utanför civilförsvaret. Lagen ersätter också vissa

bestämmelser i civilförsvarslagen (1960:74). Civilförsvarslagen

upphävs dock först genom den i proposition 1994/95:7 föreslagna

lagen om civilt försvar, som inte kommer att reglera

plikttjänstgöring.

Enligt förslaget till lag om totalförsvarsplikt fullgörs sådan

plikt som värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt.

Civilplikt kan fullgöras med antingen längre grundutbildning än

60 dagar eller kortare grundutbildning om högst 60 dagar.

Genom övergångsbestämmelser "översätts" begrepp inom nuvarande

system till begrepp inom det nya systemet. Beträffande lagens 4

och 5 kap. (Fullgörande av värnplikt och civilplikt samt

Gemensamma bestämmelser för värnplikten och civilplikten) anges

i punkt 14 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna att äldre

bestämmelser om tjänstgöringen gäller för dem som vid lagens

ikraftträdande har påbörjat utbildning enligt värnpliktslagen

m.fl. lagar.

Övergångsbestämmelserna tycks enligt sin ordalydelse innebära

att fr.o.m. den 1 juli 1995 själva tjänstgöringsskyldigheten

regleras endast i lagen om totalförsvarsplikt. Detta motsägs

emellertid av vad som anges i den allmänna motiveringen i

proposition 1994/95:6 (se avsnitt 10 Ikraftträdande m.m. s. 157

f.). Där anges bl.a. att "den som påbörjat en

tjänstgöringsperiod före ikraftträdandet inte skall anses

fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt den nya lagen så

länge tjänstgöringsperioden varar". Enligt regeringen skall av

samma skäl inte heller den nya lagen om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m. bli tillämplig för dessa

personalkategorier.

Socialförsäkringsutskottet har från Försvarsdepartementet

erfarit att avsikten har varit att det fr.o.m. den 1 juli 1995

bara skall finnas en tjänstgöringsskyldighet, nämligen den som

följer av lagen om totalförsvarsplikt. Av punkt 14

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna skall endast följa

att äldre bestämmelser tillämpas i fråga om utbildningstidens

längd, beräkning av tjänstgöringstid m.m.

Socialförsäkringsutskottet anser att lagförslagen bör tolkas

i enlighet härmed. Detta innebär att med person som fullgör

tjänstgöring enligt lagen om totalförsvarsplikt avses -- såvitt

avser tjänstgöring fr.o.m. den 1 juli 1995 -- även den som

dessförinnan påbörjat utbildning enligt värnpliktslagen eller

lagen om vapenfri tjänst. Detsamma gäller den som dessförinnan

påbörjat utbildning enligt civilförsvarslagen, lagen om

tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt

veterinärpersonal m.m. eller lagen om skyldighet för

civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret.

Den föreslagna lagen om möjlighet för kvinnor att fullgöra

värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning skall

ersätta lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för

kvinnor. I 5 § nya lagen anges att kvinnan efter viss

inskrivning omfattas av samma bestämmelser som en man som

skrivits in för motsvarande grundutbildning med stöd av lagen om

totalförsvarsplikt. Begreppet "tjänstgöring enligt lagen

(1994:000) om totalförsvarsplikt" måste därför tolkas så att det

även omfattar grundutbildning för kvinnor vilken fullgörs enligt

den här behandlade nya lagen.

Den äldre lagen om kvinnlig militärutbildning skall dock gälla

för den som antagits till grundutbildning före ikraftträdandet

den 1 juli 1995. Detta måste innebära att en kvinna som antagits

till militär grundutbildning före den 1 juli 1995 fullgör

tjänstgöring enligt den äldre lagen tills grundutbildningen är

färdig. Hon omfattas således inte av begreppet "tjänstgöring

enligt lagen (1994:000) om totalförsvarsplikt".

Följdändringar i proposition 1994/95:6

De lagändringar som föreslås inom utskottets beredningsområde

är avsedda att vara en teknisk anpassning till förslagen till

lag om totalförsvarsplikt och lag om möjlighet för kvinnor att

fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning.

Avsikten är, enligt vad som anges i propositionen, att den krets

som kan tänkas ha eller komma att ha anspråk på förmåner e.dyl.

grundade på dessa lagar inte skall förändras på något sätt.

Med hänvisning till vad utskottet ovan angivit som

utgångspunkter för sin bedömning innebär förslagen till

lagändringar i många fall en korrekt och samtidigt lämplig

översättning av begrepp inom den nuvarande ordningen till

begrepp inom det nya systemet. Dessa förslag kommenteras därför

inte närmare. Utskottet vill därvid nämna att en ytterligare

utgångspunkt har varit att begreppet "omedelbart anslutande

repetitionsutbildning" inte skall förekomma i det nya systemet.

I några avseenden har utskottet dock synpunkter på

lagförslagen, och utskottet vill göra följande kommentarer.

Lagförslag 2.10: Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring (AFL)

3 kap. 5 §

I paragrafens tredje stycke anges vissa förhållanden som inte

får leda till en sänkt sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Bl.a.

gäller att SGI:n inte får sänkas då den försäkrade fullgör

värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår

militär grundutbildning för kvinnor.

I lagförslaget har grundutbildning som är kortare än 60 dagar

undantagits. Sådana kortare utbildningar är i dag SGI-skyddade

eftersom SGI:n inte skall sänkas för den som avbryter sitt

förvärvsarbete eller minskar sin arbetstid för kortare tid än

sex månader i följd. Enligt utskottets mening är det lämpligt

att det redan i 3 kap. 5 § tredje stycket anges att all

tjänstgöring enligt den nya lagen om totalförsvarsplikt är

SGI-skyddad.

3 kap. 15 §

Enligt lagförslaget kommer sjukpenning varken att utges för

korta grundutbildningar eller för repetitionsutbildning. Detta

innebär en ändring i sak eftersom en civilförsvarspliktig för

närvarande har rätt till sjukpenning och följaktligen också rätt

till tillfällig föräldrapenning (4 kap. 18 § AFL jämförd med 3

kap. 15 § AFL).

För civilförsvarspliktig föreskrivs i stället i 8 §

förordningen (1976:1011) om förmåner till civilförsvarspliktiga

att dagpenning inte utgår för dag för vilken denne har

sjukpenning eller föräldrapenning enligt AFL.

Utskottet förutsätter att den som inom det nya systemet

genomgår kort grundutbildning får rätt till dagpenning även vid

sjukdom och tillfällig vård av barn. Den föreslagna lagändringen

tillstyrks därför.

Övergångsbestämmelser

Utskottet föreslår att det i en övergångsbestämmelse anges att

äldre bestämmelser i 3 kap. 5 § fortfarande tillämpas på kvinnor

som övergångsvis genomgår grundutbildning enligt nuvarande lag.

Pensionsgrundande inkomst omfattande dagpenning som erhållits

vid tjänstgöring enligt äldre lagar kan komma att fastställas

först under år 1996. Utskottet föreslår därför en

övergångsbestämmelse om att äldre bestämmelser i 11 kap. 2 §

fortfarande skall tillämpas på dagpenning som avser tid före

ikraftträdandet.

Lagförslag 2.14: Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd

I 12 och 13 §§ lagen om statligt personskadeskydd finns

särskilda bestämmelser för den som skadats under grundutbildning

eller därtill omedelbart anslutande repetitionsutbildning.

Enligt 12 § skall sjukpenning och livränta inte beräknas till

lägre belopp än som där anges. Samma ersättningsunderlag skall

enligt 13 § ligga till grund för särskild sjukpenning som kan

utges i vissa fall, t.ex. vid sjukdom som någon har ådragit sig

under utryckningsmånaden eller månaden därefter.

De nämnda bestämmelserna är i dag inte tillämpliga på den som

fullgör civilförsvarsplikt. Enligt utskottets mening bör

bestämmelserna även i fortsättningen begränsas till de långa

grundutbildningarna, dvs. "grundutbildning som överstiger 60

dagar". Samtidigt bör orden "och omedelbart anslutande

repetitionsutbildning" strykas, eftersom sådan inte längre skall

förekomma. Utskottet föreslår att försvarsutskottet lägger fram

ett eget förslag till ändrad lydelse av dessa lagrum i enlighet

härmed.

Det är viktigt att de som tjänstgjort enligt äldre lagar har

kvar sitt personskadeskydd för såväl redan inträffade skador som

skador som visar sig därefter och som skall anses vara ådragna

under den s.k. skyddstiden. Vidare bör efterskyddet i form av

särskild sjukpenning enligt 13 § finnas kvar. Utskottet föreslår

därför att det i övergångsbestämmelser anges att äldre

bestämmelser fortfarande tillämpas på tjänstgöring före

ikraftträdandet.

Kvinnor som genomgår militär grundutbildning och vissa andra

grupper omfattas av det statliga personskadeskyddet enligt

föreskrifter i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring

och statligt personskadeskydd. Om begränsningar kommer att göras

i förordningen kan regeringen föreskriva att personskadeskyddet

fortfarande gäller för tidigare tjänstgöring. Genom förordningen

kan personskadeskyddet även efter juni 1995 omfatta kvinnor som

fullgör grundutbildning enligt den nuvarande lagen om militär

grundutbildning för kvinnor. Med hänsyn till att den ideella

ersättningen i dessa lägen bör lagregleras (se lagförslag 2.15

nedan) föreslår utskottet emellertid att det redan i

övergångsbestämmelser till ändringen i lagen om statligt

personskadeskydd anges att de nya bestämmelserna även tillämpas

på kvinnor som genomgår utbildning enligt äldre lag.

Lagförslag 2.15: Lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig

ersättning vid ideell skada m.m.

Även här bör klargöras att äldre bestämmelser fortfarande

tillämpas på skada som någon har ådragit sig vid tjänstgöring

före ikraftträdandet.

Som ovan nämnts har regeringen i förordning föreskrivit att

personskadeskyddet omfattar kvinnor som genomgår militär

grundutbildning. Beträffande ersättning vid ideell skada m.m.

hänvisas emellertid i själva lagen, 1 § andra stycket, till

tjänstgöring enligt lagen om militär grundutbildning för

kvinnor. Utskottet anser att det övergångsvis därför bör anges

att de nya bestämmelserna även tillämpas på den som tjänstgör

enligt den då upphävda lagen.

Lagförslag 2.24: Lag om ändring i lagen (1989:225) om

ersättning till smittbärare

Hänvisningen i 9 § till vissa delar av 3 kap 15 § AFL bör

avslutas med "m.m.", eftersom tjänstgöring enligt lagen om

totalförsvarsplikt bara är en del i hänvisningen.

Utskottet vill samtidigt föreslå redaktionella ändringar i

paragrafen till följd av tidigare riksdagsbeslut. Således bör

hänvisning inte längre göras till 3 kap. 4 a §, eftersom detta

lagrum upphört att gälla vid utgången av februari 1993 (prop.

1992/93:129, bet. 1992/93:SoU12, rskr. 1992/93:132, SFS

1993:50). Vidare bör, efter en ändring fr.o.m. den 1 april 1993

i 3 kap. 10 § AFL, hänvisningen till detta lagrum avse andra och

inte tredje stycket (prop. 1992/93:31, bet. 1992/93:SfU9, rskr.

1992/93:157, SFS 1992:1702).

Lagförslag 2.27: Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Enligt 8 kap. 1 a § får regeringen föreskriva att ränta inte

skall utgå på studielån under den tid då låntagaren fullgör

grundutbildning enligt värnpliktslagen eller lagen om vapenfri

tjänst. Förslaget innebär att sådana föreskrifter fr.o.m. den 1

juli 1995 även får omfatta kvinnor som genomgår militär

grundutbildning. Utskottet har inget att erinra häremot. Enligt

utskottets mening är det rimligt att föreskrifterna skall kunna

omfatta även kvinnor som övergångsvis tjänstgör enligt äldre

lag. Detta bör framgå av en övergångsbestämmelse.

Lagförslaget i övrigt innebär inte någon ändring i sak. Även

dessa bestämmelser bör övergångsvis tillämpas på kvinnor som

tjänstgör enligt äldre lag.

Proposition 1994/95:7

Två lagförslag hör till utskottets område. I anslutning till

lagförslag 2.17 tas också motion Fö7 upp.

Lagförslag 2.13: Lag om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter

Ändringen innebär slopandet av en bestämmelse om att

arbetsgivaravgift inte skall erläggas på viss ersättning för

tjänstgöring i verkskydd. I en övergångsbestämmelse bör anges

att den upphävda bestämmelsen fortfarande tillämpas på

ersättning som avser tid före ikraftträdandet.

Lagförslag 2.17: Lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl.

Enligt en ny paragraf i lagen om mottagande av asylsökande

m.fl. får regeringen meddela särskilda föreskrifter som avviker

från denna lag, om Sverige är i krig eller krigsfara, eller det

råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av

att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige

har varit i krig eller krigsfara.

I motion Fö7 av Annika Nordgren m.fl. (mp) anför motionärerna

att det kan krävas ett snabbt beslut om att kraftigt öka eller

underlätta mottagandet av asylsökande och att det därför kan

finnas en vinst i att regeringen kan fatta ett sådant beslut.

Enligt motionärerna bör dock beslut om minskning av mottagandet

eller på annat sätt försämring för asylsökande endast få fattas

av riksdagen, och motionärerna anser att riksdagen bör besluta i

enlighet härmed.

I proposition 1994/95:7 (s. 85) anförs att de särskilda

reglerna om bistånd åt asylsökande som finns i lagen om

mottagande av asylsökande m.fl. gäller även under höjd

beredskap. Regeringen bör dock -- i likhet med vad som följer av

socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen -- ha

möjlighet att meddela särskilda föreskrifter som avviker från

lagens bestämmelser om landet kommer i krig eller krigsfara

eller det råder utomordentliga förhållanden som hänger samman

härmed. I fråga om omhändertagande av utlänningar som söker

skydd i Sverige skall den beredskap som Statens invandrarverk

har för att i en krissituation kunna ordna flyktingmottagning

efter i huvudsak samma principer som i fred utnyttjas så långt

det är möjligt. Regeringens möjlighet att utfärda särskilda

bestämmelser är avsedd att träda in i situationer när den

normala organisationen inte förmår möta exceptionellt stora

strömmar av flyende.

Utskottet konstaterar att den föreslagna nya paragrafen

innebär ett bemyndigande för regeringen att i de angivna

situationerna avvika från bestämmelserna i lagen om mottagande

av asylsökande m.fl., nämligen bestämmelser om sysselsättning

för och bistånd till asylsökande och vissa andra utlänningar.

Regeringen kan inte med stöd av detta bemyndigande t.ex.

begränsa antalet utlänningar som får söka skydd här i landet.

Däremot kan regeringen -- bl.a. i fråga om utlänningars inresa

och vistelse i landet samt avlägsnande från landet -- enligt 12

kap. 4 § utlänningslagen (1989:529) meddela föreskrifter att

gälla i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga

förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som

Sverige har befunnit sig i. En föreskrift om utlänningars

avlägsnande från landet som har meddelats i andra fall än då

Sverige är i krig skall dock underställas riksdagen inom viss

tid.

Med vad ovan anförts om lagförslagets innebörd kan enligt

utskottet motion Fö7 anses tillgodosedd. Utskottet tillstyrker

lagförslaget.

Stockholm den 15 november 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s),

Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit Gennser

(m), Bengt Lindqvist (s), Rune Backlund (c), Anita Jönsson (s),

Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Lennart Klockare (s),

Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke Nygårds (s), Ulf Kristersson (m),

Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds), Mona Berglund

Nilsson (s) och Margareta E Nordenvall (m).