Bet. 1994/95:FiU1

Finansutskottets betänkande

1994/95:FIU01

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop. 1994/95:25)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionernas förslag

Motionsyrkandena

3. Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1994/95

FiU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den

ekonomiska politiken och vissa åtgärder för att sanera statsfinanserna.

Utskottet tar också ställning till regeringens förslag till

arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Sammanlagt 99 reservationer och 21 särskilda yttranden har avgivits på de

punkter som anges i betänkandets innehållsförteckning.

Det internationella konjunkturläget har sedan i våras förbättrats. Detta

gäller även utvecklingen i Västeuropa.

Efter att Sverige under inledningen av 1990-talet genomgått den svåraste

recessionen sedan 1930-talet ökar nu åter produktionen. För nästa år gäller att

inflationen förblir låg. Det svåra läget på arbetsmarknaden förbättras något.

Statsskulden växer snabbt och skuldkvoten närmar sig 90 %.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken som utskottet förordar innebär att

finanspolitiken fortsättningsvis måste vara mycket stram. Vid mandatperiodens

slut måste statsskulden ha stabiliserats. Vid utformningen av finanspolitiken

är det av största vikt att de åtgärder som vidtas får en snabb och positiv

effekt på statsfinanserna. Detta är enligt utskottets mening -- vid sidan av

viktiga fördelningspolitiska överväganden -- ett avgörande skäl till att även

skattehöjningar måste utnyttjas för att få ned budgetunderskottet.

Utskottet tar i betänkandet ställning till de olika delarna i regeringens

förslag till saneringsprogram. Med vissa jämkningar har utskottet biträtt

förslagen. Saneringsprogrammet kommer att stärka de offentliga finanserna med

drygt 57 miljarder kronor år 1998 och med närmare 30 miljarder kronor

budgetåret 1995/96 (12 mån.). De jämkningar i propositionens förslag som

utskottet förordar påverkar saneringsprogrammets omfattning i gynnsam riktning.

De ändringar och tillägg till förslagen i propositionen som utskottet föreslår

är följande:

Förslaget om en begränsad uppräkning av basbeloppet skall inte bara gälla,

som föreslogs i propositionens lagtext, för år 1995 utan också under följande

år.

Avgiftsunderlaget för egenavgifter skall räknas upp på samma sätt som

pensionsgrundande inkomst dvs. med 7,5 oreducerade "basbelopp" i stället för

7,5 reducerade basbelopp.

Akademikerpraktiken avvecklas inte från årsskiftet. Åtgärden behålls under

första halvåret 1995.

Arbetsmarknadsutskottets förslag om en ventil i regelsystemet för

ungdomsintroduktion för arbetshandikappade ungdomar och utomnordiska ungdomar

biträds av utskottet. Innebörden av ventilen är att arbetsgivaren kan frångå

kravet på att anställa den provanställde efter praktikperiodens slut.

Folkbildningen tillförs 18,2 miljoner kronor i jämförelse med de 26,3

miljoner kronor som föreslås i propositionen.

Förslagen till investeringsstimulanser till främst byggsektorn biträds av

utskottet. Utskottet föreslår att sådana arbeten skall ha satts igång senast

den 1 oktober 1995. Förslaget berör framförallt ROT-satsningar i bostäder.

Arbetsmarknadspolitiken inriktas i allt större utsträckning mot personer som

riskerar att permanent slås ut från arbetsmarknaden. Insatserna förskjuts mot

sådana kvalitetsåtgärder som krävs i en konjunkturuppgång.

Inledning

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels proposition 1994/95:25 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.,

dels proposition 1994/95:50 Nya kapitaltäckningsregler m.m. i vad avser

förslag 17 angående ändring i uppbördslagen (1953:272) som näringsutskottet

överlämnat till finansutskottet för teknisk samordning med motsvarande förslag

i proposition 25,

dels proposition 1994/95:70 Ändringar av den bolagsrättsliga

lagstiftningen för bank- och försäkringsområdet med anledning av EES-avtalet i

vad avser förslag 12 angående ändring i lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt som näringsutskottet överlämnat till finansutskottet för teknisk

samordning med motsvarande förslag i proposition 25,

dels proposition 1993/94:196 Ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385)

m.m. i vad avser förslag 17 angående ändring i lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt som skatteutskottet överlämnat till finansutskottet för teknisk

samordning med motsvarande förslag i proposition 25,

dels de med anledning av proposition 25 väckta motionerna

1994/95:Fi1 av Carl Bildt m.fl. (m),

1994/95:Fi2 av Olof Johansson m.fl. (c),

1994/95:Fi3 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),

1994/95:Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) i vad avser yrkandena 1--7, yrkande 8

delvis och yrkandena 9--26,

1994/95:Fi5 av Birger Schlaug m.fl. (mp),

1994/95:Fi6 av Alf Svensson m.fl. (kds),

1994/95:Fi7 av Dan Ericsson m.fl. (kds),

1994/95:Fi8 av Arne Andersson m.fl. (m),

1994/95:Fi9 av Gun Hellsvik m.fl. (m),

1994/95:Fi10 av Elving Andersson m.fl. (c),

1994/95:Fi11 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s),

1994/95:Fi12 av Anders Svärd (c),

1994/95:Fi13 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s),

1994/95:Fi14 av Georg Andersson m.fl. (s),

1994/95:Fi15 av Georg Andersson (s),

1994/95:Fi16 av Ronny Olander m.fl. (s),

1994/95:Fi17 av Eskil Erlandsson (c),

1994/95:Fi18 av Inger Lundberg m.fl. (s),

1994/95:Fi19 av Catarina Rönnung och Åke Gustavsson (s),

dels de från socialförsäkringsutskottet överlämnade motionerna

1994/95:Sf4 av Sigge Godin (fp) och

1994/95:Sf6 av Karin Falkmer (m), vilka väckts med anledning av proposition

1994/95:41 Förändringar i finansieringen av det allmänna pensionssystemet, m.m.

samt

1993/94:Sk353 av Lars Hedfors m.fl. (s) i vad avser yrkandena 11 och 12 och

1993/94:Sf262 av Birger Andersson (c) vilka väckts under allmänna

motionstiden.

Finansutskottet har till socialförsäkringsutskottet överlämnat motion Fi4

yrkande 8 i den del yrkandet avser tillämpningen av flyktingbegreppet.

Regeringens lagförslag

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta betänkande.

Yttranden från andra utskott

Finansutskottet har berett samtliga utskott tillfälle att avge yttrande över

de förslag i propositionen jämte motioner som rör resp. utskotts

beredningsområde.

Avlämnade yttranden från

skatteutskottet (1994/95:SkU3y),

justitieutskottet (1994/95:JuU2y),

utrikesutskottet (1994/95:UU3y),

försvarsutskottet (1994/95:FöU2y),

socialförsäkringsutskottet (1994/95:SfU6y),

socialutskottet (1994/95:SoU2y),

kulturutskottet (1994/95:KrU4y),

utbildningsutskottet (1994/95:UbU3y),

trafikutskottet (1994/95:TU2y),

näringsutskottet (1994/95:NU3y),

arbetsmarknadsutskottet (1994/95:AU3y) och

bostadsutskottet (1994/95:BoU1y) återfinns i bilagorna 3--14 till detta

betänkande.

Konstitutionsutskottet, lagutskottet och jordbruksutskottet har avstått från

att yttra sig i ärendet.

Inkomna skrivelser

Under ärendets gång har utskottet mottagit ett antal skrivelser från

organisationer och privatpersoner.

Utfrågningar m.m.

Statssekreterarna i Finansdepartementet Anitra Steen och Svante Öberg har

inför finansutskottet kommenterat de ekonomisk-politiska förslagen i

proposition 25.

Riksbankschefen Urban Bäckström har kommenterat penning- och valutapolitiken.

Generaldirektör Alf Carling och avdelningschef Irma Rosenberg från

Konjunkturinstitutet har gett sin syn på konjunkturläget hösten 1994.

Dessutom har företrädare för Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans

centralstyrelse samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund inför

utskottet redovisat sina synpunkter på förslagen om de ekonomiska regleringarna

mellan staten och kommunsektorn i proposition 25.

Finansutskottets ledamöter har haft tillfälle att delta i en av

skatteutskottet anordnad utfrågning med anledning av proposition 25 den 25

november 1994 med bl.a. finansminister Göran Persson.

Propositionernas förslag

Proposition 25

I proposition 25 föreslår regeringen (Finansdepartementet)

dels i avsnitt 6 (s. 30) att riksdagen

1. antar de riktlinjer för den ekonomiska

politiken som regeringen förordar i avsnitten 1--4,

2. godkänner inriktningen och omfattningen av de

besparingar och inkomstförstärkningar som regeringen förordar i

avsnitt 5,

dels i avsnitt 7 (Socialdepartementets verksamhetsområde) (s. 44) att

riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om

allmänna barnbidrag,

2. antar regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

3. antar regeringens förslag till lag om ändring i utsökningsbalken,

4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:143) om

bidragsförskott,

5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1984:1096) om

särskilt bidrag till vissa adoptivbarn,

6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring,

7. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:000) om

ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:000) om

allmänna egenavgifter,

9. godkänner vad regeringen förordar om förbättring av det särskilda

bostadstillägget till pensionärer,

10. godkänner vad regeringen förordar om uttaget

av allmänna egenavgifter åren 1996--1998,

dels i avsnitt 8 (Finansdepartementets verksamhetsområde) (s. 103--104)

att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om direktavdrag för byggnader m.m.,

2. lag om skattelättnader för sparande i allemansfond,

3. lag om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid

1996--1999 års taxeringar,

4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

5. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

6. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

7. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

8. lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och

kontrolluppgifter,

10. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade

reserver,

11. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa

förvärvsinkomster,

12. lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på

pensionsmedel,

13. lag om ändring i lagen (1990:663) om ersättningsfonder,

14. lag om ändring i lagen (1990:1427) om särskild premieskatt för

grupplivförsäkring, m.m.,

15. lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på

pensionskostnader,

16. lag om ändring i lagen (1993:1519) om avdrag för kostnader för

bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering,

17. lag om ändring i lagen (1993:1536) om räntefördelning vid

beskattning,

18. lag om ändring i lagen (1993:1537) om expansionsmedel,

19. lag om ändring i lagen (1993:1538) om periodiseringsfonder,

20. lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av

näringsverksamhet,

21. lag om ändring i lagen (1993:1540) om återföring av

skatteutjämningsreserv,

22. lag om ändring i lagen (1994:775) om beräkning av kapitalunderlaget

vid beskattning av ägare i fåmansföretag,

23. lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen

(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

24. lag om ändring i lagen (1991:1851) om upphävande av lagen

(1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall,

25. lag om upphävande av lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier,

26. lag om upphävande av lagen (1992:575) om ändring i lagen

(1991:1483) om skatt på vinstsparande m.m.,

27. lag om upphävande av lagen (1993:1520) om beräkning av

beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt

och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års

taxeringar,

28. lag om upphävande av lagen (1994:776) om beskattning av viss

vidareutdelning,

29. lag om ändring i lagen (1994:961) med särskilda bestämmelser om

utbetalning av skattemedel år 1995, samt

30. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om slopad

extra höjning 1995 och 1996 av den garanterade räntan för

räntebidrag enligt äldre regler,

dels i avsnitt 10 (Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde)

(s. 118) att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag (1994:000) om praktik för ungdomar i

ungdomsintroduktion,

2. antar regeringens förslag till lag om

upphävande av lagen (1993:719) om särskilt studielån för den

som genomgår arbetsmarknadsutbildning,

3. godkänner vad regeringen förordar om

statsbidrag för investeringssatsningar,

4. godkänner vad regeringen förordar om att

ungdomspraktiken för ungdomar 20--24 år liksom

akademikerpraktiken för ungdomar 25--29 år upphör fr.o.m. den 1

januari 1995,

5. godkänner vad regeringen förordar om en ny

åtgärd benämnd ungdomsintroduktion för ungdomar,

6. godkänner vad regeringen förordar om

omfattningen av arbetsmarknadsutbildning,

7. godkänner vad regeringen förordar om att vid

behov utöka antalet utbildningsplatser i komvux för arbetslösa

under budgetåret 1994/95,

8. godkänner vad regeringen förordar om

omfattningen av utbildningsvikariat,

9. godkänner vad regeringen förordar om

starthjälp,

10. bemyndigar regeringen att omfördela medel

från anslaget Försöksverksamhet med trainee-utbildning under

åttonde huvudtiteln till anslaget Bidrag till folkbildningen

under samma huvudtitel,

11. till Vissa särskilda utgifter inom

universitet och högskolor på tilläggsbudget till statsbudgeten

för budgetåret 1994/95 under åttonde huvudtiteln anvisar ett

reservationsanslag på 50 000 000 kr,

12. till Vuxenstudiestöd m.m. på tilläggsbudget

till statsbudgeten för budgetåret 1994/95 under åttonde

huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 342 000 000 kr,

13. till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder på

tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1994/95 under

tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 3 070 948 000 kr,

14. till Sysselsättningsskapande åtgärder inom

Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde på

tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1994/95 under

sjätte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 2 000 000 000 kr.

Proposition 50

I proposition 1994/95:50 föreslår regeringen att riksdagen antar regeringens

förslag till 17. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).

Proposition 70

I proposition 1994/95:70 föreslår regeringen att riksdagen antar regeringens

förslag till 12. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Proposition 92

I proposition 1994/95:92 föreslår regeringen att riksdagen antar regeringens

förslag till 1. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).

Proposition 1993/94:196

I proposition 1993/94:196 föreslår regeringen att riksdagen antar regeringens

förslag till 17. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Motionsyrkandena

Motionsyrkanden med anledning av proposition 25

1994/95:Fi1 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken som

förordas i motionen,

2. att riksdagen godtar de riktlinjer för budgetpolitiken och godkänner

inriktningen och omfattningen av de utgiftsminskningar och

inkomstförstärkningar som förordas i motionen,

3. att riksdagen beslutar att för kommuner och landsting som höjer skatten

för 1995 reduktionsbeloppet per invånare skall ökas med ett belopp som

motsvarar 55 % av de ökade intäkter skattehöjningen ger i enlighet med vad som

anförts i motionen,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1994:000) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter och lag om ändring i

lagen (1994:000) om allmänna egenavgifter,

5. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om förbättring av det

särskilda bostadsbidraget för pensionärer i enlighet med vad som anförts i

motionen,

6. att riksdagen avslår vad regeringen förordar om uttaget av allmänna

egenavgifter åren 1996--1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bidragsförskottet och underhållsbidragen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att de förslag som redovisats i Ds 1994:91 om förtidspensioner bör

träda i kraft den 1 juli 1995,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om omprövningar av förtidspensioner,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjukbidrag i stället för förtidspensioner,

11. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser omläggning av

allmänna egenavgifter och arbetsgivaravgifter,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inte höja uttaget av allmänna egenavgifter till sjukförsäkringen

med 1 procentenhet per år 1996 till 1998,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avgiftsfriheten vad gäller socialavgifter för vissa

vinstandelsstiftelser bör bibehållas,

14. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser höjd skattesats på

kapitalinkomster från 25 till 30 %,

15. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser återinförd

dubbelbeskattning på utdelningar och kvarhållna vinster i aktiebolag,

16. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser ändrade

skatteregler för värdepappersfonder och investmentföretag,

17. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser höjd skatt på

avkastning på pensionsförsäkringar och pensionssparkonton,

18. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser höjd

avkastningsskatt för avkastning på kapitalförsäkringar,

19. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser reglerna om att

svenska aktier m.m. skattas upp till viss del av värdet vid bestämmande av

underlaget för avkastningsskatt,

20. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser nya skatteregler

för sparande i allemansfond,

21. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser införande av

förmögenhetsskatt beskattningsåret 1995,

22. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser höjning av

procentsatsen för spärrbeloppet i begränsningsregeln,

23. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser direktavdrag för

bygginvesteringar,

24. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser skärpt beskattning

vid upplösning av skatteutjämningsreserv,

25. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser slopad rätt att

kvitta underskott av nystartad näringsverksamhet på inkomst av tjänst,

26. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser höjd statlig

inkomstskatt från 20 till 25 %,

27. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser grundavdraget till

statlig inkomstskatt,

28. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser försämrade regler

för inflationsskyddet vid inkomstbeskattningen,

29. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser höjning av särskild

löneskatt och premieskatt för grupplivförsäkringar,

30. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser höjd

fastighetsskatt från 1,5 till 1,7 %,

31. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25 vad avser förslaget om att

inte genomföra den extra höjningen av garanterad ränta 1995 och 1996,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av nuvärdesavskrivning,

33. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag (1994:000) om praktik

för ungdomar i ungdomsintroduktion,

34. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om upphörande av lagen

(1993:719) om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning,

35. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om investeringsstöd i

enlighet med vad som anförts i motionen,

36. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om en ny åtgärd benämnd

ungdomsintroduktion och om att ungdomspraktiken för ungdomar i åldern 20--24 år

och akademikerpraktiken skall upphöra i enlighet med vad som anförts i

motionen,

37. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om omfattningen av

arbetsmarknadsutbildningen i enlighet med vad som anförts i motionen,

38. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om utökning av antalet

utbildningsplatser i komvux i enlighet med vad som anförts i motionen,

39. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om omfattningen av

utbildningsvikariat i enlighet med vad som anförts i motionen,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslivsutveckling,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om starthjälp,

42. att riksdagen avslår regeringens förslag om att bemyndiga regeringen att

omfördela medel från anslaget Försöksverksamhet med trainee-utbildning till

anslaget Bidrag till folkbildningen,

43. att riksdagen avvisar regeringens förslag om att anvisa ett

reservationsanslag om 342 000 000 kr till vuxenstudiestöd m.m. på

tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1994/95,

44. att riksdagen avslår regeringens förslag att till arbetsmarknadspolitiska

åtgärder på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1994/95 under

tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 3 070 948 000 kr,

45. att riksdagen avvisar regeringens förslag om att anvisa ett

reservationsanslag om 2 000 000 000 kr till sysselsättningsskapande åtgärder

inom Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde på tilläggsbudget till

statsbudgeten för budgetåret 1994/95,

46. att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt förslag till

konvergensprogram i enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:Fi2 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del

ansluter sig till de principiella utgångspunkterna och riktlinjerna för den

ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att utredningen om ett mer miljörelaterat skattesystem

fullföljs enligt givna direktiv,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nivån på beskattningen av nödvändig konsumtion som mat, boende och

persontransporter,

4. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de negativa

följderna av en koncentrationsinriktad politik i syfte att öka den geografiska

rörligheten för såväl samhällsekonomin som möjligheterna att få till stånd en

fungerande arbetsmarknad i hela landet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av regionalpolitiken och betydelsen av en hållbar

utveckling av ekonomin så att produktionsmöjligheterna i hela landet tas till

vara,

6. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande delar

uttalar vikten av att det förs en politik för decentralisering, grundtrygghet

och kretslopp i syfte att modernisera och bevara välfärden i enlighet med vad

som anförts i motionen,

7. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del

godkänner de riktlinjer för finans- och penningpolitiken som förordas i

motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det av riksdagen antagna ekonomiska saneringsprogrammet om 81

miljarder kronor skall ligga fast samt i övrigt godkänner inriktning och

omfattning av de utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar som förordas i

motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentariskt sammansatt utredning

om en förändrad inriktning av familjestödet enligt de riktlinjer som redovisas

i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om den framtida sjuk-

och arbetsskadeförsäkringen får direktiv att lägga fram förslag om enhetlig

arbetslivsförsäkring enligt de riktlinjer som redovisas i motionen,

11. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande delar

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen

av det framtida uttaget av egenavgifter,

12. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del

godkänner vad i motionen anförts om inriktningen av det ekonomiska stödet till

pensionärer,

13. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag om

ändringar i lagen om allmänna barnbidrag i enlighet med vad som anförts i

motionen,

14. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del

återkommer med förslag om ändring i lagen om allmän försäkring vad avser

utformningen av reglerna för uppräkning av basbeloppet enligt de riktlinjer som

förordas i motionen,

15. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser slopad

avgiftsfrihet för vissa andelsstiftelser i enlighet med vad som anförts i

motionen,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av taket i

föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen, förlängd

sjuklöneperiod samt förstärkt arbetslinje i enlighet med vad som anförts i

motionen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett särskilt försäkringssystem för de allra minsta

företagen vid en förlängd sjuklöneperiod,

18. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slopad

avgiftsfrihet för vissa vinstandelsstiftelser,

19. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av

utgiftsminskningarna inom säkerhets-, försvars-, bistånds- och

flyktingpolitiken,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om minskad statlig konsumtion och den kommunala ekonomin,

21. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om direktavdrag för byggnader m.m.,

22. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om skattelättnader för sparande i allemansfond,

23. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid

1996--1999 års taxeringar,

24. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändringar i kommunalskattelagen vad avser reseavdrag och kvittning

av underskott i näringsverksamhet mot inkomst av tjänst,

25. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändringar i lagen om statlig inkomstskatt, uppbördslagen och

kupongskattelagen,

26. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om statlig fastighetsskatt,

27. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om återföring av obeskattade reserver,

28. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

29. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om ersättningsfonder,

30. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om särskild premieskatt för grupplivförsäkring

m.m.,

31. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader,

32. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om räntefördelning vid beskattning,

33. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om expansionsmedel,

34. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om periodiseringsfonder,

35. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om avdrag för underskott av näringsverksamhet,

36. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om återföring av skatteutjämningsreserv,

37. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om beräkning av kapitalunderlaget vid beskattning

av ägare i fåmansföretag,

38. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om upphävande av lagen om begränsning av skatt i vissa fall vad avser

höjning av spärrbeloppet,

39. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen om skatt på vinstsparande,

40. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om upphävande av lagen om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst

till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid

1995 och 1996 års taxering,

41. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om upphävande av lagen om beskattning av viss vidareutdelning,

42. att riksdagen beslutar avslå proposition 1994/95:25 vad avser förslag

till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om utbetalning av

skattemedel år 1995 vad avser 1 §,

43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om såväl slopat grundavdrag

vid statlig beskattning som slopat reallöneskydd för inkomster över brytpunkten

i inkomstskatteskalan,

44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformning och inriktning av inkomstbeskattningen,

kapitalbeskattningen och företagsbeskattningen,

45. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av

begränsningarna av statens stöd till boendet och hos regeringen begär att en

förändrad utformning av bostadsfinansieringssystemet utreds enligt de

riktlinjer som redovisas i motionen i avsikt att ett nytt system med denna

inriktning kan träda i kraft den 1 januari 1996,

46. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av mervärdesskatt

på spel och lotterier, effektivare skatteindrivning, höjd skatt på bilar utan

katalysatorer och äldre vattenkraft som en fördubbling av miljöavgiften på

handelsgödsel och bekämpningsmedel inom jordbruket i enlighet med vad som

anförts i motionen,

47. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i denna del som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av

utgiftsminskningarna inom Jordbruksdepartementets verksamhetsområde och behovet

av medel för en fortsatt avbytarverksamhet inom jordbruket,

48. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

arbetsmarknadspolitikens inriktning,

49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om formerna för utnyttjande av anvisade medel för regionalpolitiska

insatser,

50. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

anslagsbelastning och formerna för finansieringen av föreslagna

investeringsstimulanser,

51. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del

beslutar förlänga möjligheten till skattereduktion enligt gällande regler vid

s.k. ROT-åtgärder inom bostadsområdet i enlighet med vad som anförts i

motionen,

52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av investeringar inom miljöområdet för en långsiktigt

hållbar tillväxt och en ökad sysselsättning,

53. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett program för att

stimulera investeringar för att främja en utveckling mot ett kretsloppsanpassat

samhälle och gröna jobb enligt de riktlinjer som redovisas i motionen,

54. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en återbetalningsplan för

utgivet stöd till banksektorn i enlighet med vad som anförts i motionen,

55. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:25 i motsvarande del

godkänner planen för förstärkning av de offentliga finanserna såväl vad avser

inriktning som konkret utformning i enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:Fi3 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som redovisats i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om regeringens s.k. återställarpolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om det angelägna i att slå vakt om skattereformen,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd marginalskatt,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag till dubbelbeskattning av aktier,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd skatt på

avtalspensioner,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till slopad kvittningsrätt,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag till sociala avgifter på

vinstandelar,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag till direktavdrag för

byggnadsinvesteringar,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag att försämra flerbarnstillägget,

11. att riksdagen avslår regeringens förslag att avräkna 300 miljoner kronor

från biståndsanslaget,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kostnadseffektiv arbetsmarknadspolitik,

13. att riksdagen avslår regeringens förslag att avskaffa ungdomspraktik och

akademikerpraktik,

14. att riksdagen avslår regeringens förslag till ökade insatser för

underhållsåtgärder,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en förlängning av genomförandetiden för investeringsprogrammet för

vägar och järnvägar,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om investeringssatsningar,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att förstärka de offentliga finanserna.

1994/95:Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken som

förordas i motionens avsnitt 1--4,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska

propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar av förslagen utifrån ett

regionalpolitiskt perspektiv,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska

propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar av förslagen utifrån ett

fördelningsperspektiv,

4. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska

propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar utifrån ett miljöperspektiv,

5. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska

propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar utifrån ett kvinnoperspektiv,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om säkerhets- och försvarspolitiken,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om biståndspolitiken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om flyktingpolitiken,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den kommunala ekonomin,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändrade regler för flerbarnstilläggen,

11. att riksdagen beslutar att preskriptionstiden för underhållsbidrag höjs

från tre till tio år fr.o.m. den 1 januari 1995,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om indrivningen av bidragsförskottsskulder,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om pris- och följsamhetsindexering av utgående pensionsförmåner,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att följa utvecklingen för de sämst lottade

pensionärerna,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förtidspension och sjukförsäkring,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om omläggning och höjning av allmänna egenavgifter m.m.,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skattereglerna för enskild näringsverksamhet,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skatteåtgärder för mindre och nystartade företag,

19. att riksdagen beslutar att bolagsskatten höjs från 28 % till 30 % från

den 1 januari 1995,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vinstdelningsskatt,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den s.k. värnskatten,

22. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om upphävande av lagen

(1993:1520) om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till

statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och

1996 års taxeringar,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om grundavdraget,

24. att riksdagen beslutar att 30 % tas ut i statlig skatt för inkomster över

300 000 kr från den 1 januari 1995,

25. att riksdagen beslutar att höja koldioxidskatten för industrin från 8

till 16 öre per kg koldioxid från den 1 januari 1995 enligt vad i motionen

anförts,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kraven på arbetsmarknadspolitiken.

1994/95:Fi5 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den ekonomiska politikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ekologiskt uthållig och socialt ansvarsfull ekonomisk politik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken för att minska

ränteutgifternas totala andel av statens utgifter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nivån av budgetförstärkningar och balansen mellan besparingar och

ökade skatter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sammansättningen av skatter och besparingar i samband med

budgetförstärkningar,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag om uttag av allmänna egenavgifter

i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen om

allmänna egenavgifter,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen om

socialavgifter,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att socialförsäkringssystemet bör vara skattefinansierat på ett

solidariskt sätt,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen

(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,

11. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen

(1990:1427) om särskild premieskatt för grupplivförsäkring,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen

(1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader,

13. att riksdagen beslutar att höja koldioxidskatten i enlighet med vad som

anförts i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgad kommunal

beskattningsrätt i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen i den del som gäller avskaffande av den generella rätten

att kvitta underskott av nystartad verksamhet mot inkomst av tjänst,

16. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om skattelättnader för

sparande i allemansfond,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lättnader för små och medelstora företag,

18. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen

(1993:1540) om återföring av skatteutjämningsreserv,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fortsatt avveckling av de generella bostadssubventionerna,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om höjda bostadsbidrag i samband med minskade generella

bostadssubventioner,

21. att riksdagen avslår regeringens förslag om rullande fastighetstaxering,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändrad fastighetstaxering så att miljöförbättrande åtgärder i

byggnader inte föranleder höjd fastighetsskatt,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skydd för låginkomsttagare i samband med skatteökningar och minskade

pensioner,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nackdelar med höjda marginalskatter,

25. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om direktavdrag för

byggnader m.m.,

26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om direktavskrivningar för

miljöinvesteringar i enlighet med vad som anförts i motionen,

27. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt normalarbetstid i

enlighet med vad som anförts i motionen,

28. att riksdagen hos regeringen begär förslag om särskilda

miljöinvesteringar för budgetåret 1995/96 omfattande 2 miljarder kronor utöver

vad regeringen tidigare föreslagit i enlighet med vad som anförts i motionen,

29. att riksdagen avslår vad regeringen förordat om starthjälp i enlighet med

vad som anförts i motionen,

30. att riksdagen avslår regeringens förslag om att 300 miljoner kronor bör

tas från biståndsmedel till att bekosta hantering av asylsökande i Sverige,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om biståndet,

32. att riksdagen hos regeringen begär förslag om minskade försvarsanslag i

enlighet med vad som anförts i motionen,

33. att riksdagen beslutar att det av regeringen föreslagna anslaget till

Sysselsättningsskapande åtgärder inom Kommunikationsdepartementets

verksamhetsområde på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1994/95

under sjätte huvudtiteln endast skall få användas till underhåll och

reinvesteringar, dock ej till investeringar,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bibehållande av satsningen på arbetslivsutveckling (ALU),

35. att riksdagen avslår regeringens förslag att bemyndiga regeringen att

omfördela medel från anslaget Försöksverksamhet med trainee-utbildning under

åttonde huvudtiteln,

36. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ekonomisk reglering mellan

staten och kommunsektorn i enlighet med vad som anförts i motionen,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om bibehållen avbytarverksamhet inom lantbruket.

1994/95:Fi6 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:25,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riktlinjer för den ekonomiska politiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riktlinjer för besparingar och budgetförstärkningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbättringar av bostadstillägg och/eller pensionstillskott till

pensionärer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en höjning av ersättningsnivån för långtidssjuka,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en förlängning av det s.k. ROT-avdraget.

1994/95:Fi7 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om besparingar på

lantbrukets avbytartjänst,

1994/95:Fi8 av Arne Andersson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår den inriktning och omfattning av de besparingar som

regeringen förordar på Försvarsdepartementets område,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att tillsätta en försvarskommitté för att förbereda nästa

långsiktiga försvarsbeslut.

1994/95:Fi9 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aviserade

besparingskrav inte bör drabba Justitiedepartementet budgetåret 1995/96.

1994/95:Fi10 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå förslaget till lag om praktik för ungdomar i

ungdomsintroduktion,

2. att riksdagen beslutar avslå förslaget om upphävande av lagen om särskilt

studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om investeringssatsningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts beträffande förändring av ungdomspraktiken och bibehållande av

akademikerpraktiken,

5. att riksdagen beslutar avslå förslaget om starthjälp,

6. att riksdagen beslutar avslå förslaget att ta bort trainee-utbildningen,

7. att riksdagen beträffande sysselsättningsinsatser på kommunikationsområdet

begär att medlen anslås till länsvägnätet.

1994/95:Fi11 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ungdomsarbetslösheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Värmland bör

utses till ett försökslän för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

1994/95:Fi12 av Anders Svärd (c) vari yrkas

1. att riksdagen avslår den i propositionen föreslagna reduceringen av de

kyrkliga kommunernas skattefordran,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att för de kyrkokommuner

som sedan 1990 sänkt skatten reduceringen skall minskas med 1 % för varje

skatteöre skatten sänkts sedan dess.

1994/95:Fi13 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra 2

§ 8 mom. lagen om statlig inkomstskatt i den lydelse den hade t.o.m. 1994 års

taxering.

1994/95:Fi14 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndsvolymen

under de närmaste åren.

1994/95:Fi15 av Georg Andersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av

ALU-delegationens verksamhet.

1994/95:Fi16 av Ronny Olander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen, senast i budgetpropositionen i januari 1995, återkommer med förslag

för att stimulera tidigareläggning av nyproduktion av bostäder.

1994/95:Fi17 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att

ändra och förlänga reglerna för skattereduktion avseende reparationskostnader

för bostadshus såsom föreslås i motionen.

1994/95:Fi18 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att

reglerna för ROT-insatserna utformas så att segregationen i boendet minskas.

1994/95:Fi19 av Catarina Rönnung och Åke Gustavsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

reglerna för bidrag till ROT-åtgärder.

Motionsyrkanden med anledning av proposition 41

1994/95:Sf4 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att i 2 §

i förslaget till lag om allmänna egenavgifter tillföra en punkt 3 enligt

följande: "avgift för finansiering av kontantförmån vid arbetslöshet med 2

procent."

1994/95:Sf6 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att 2 § i

lag om allmänna egenavgifter skall ha samma formulering som i lagrådsremissen

om lag om allmänna egenavgifter.

Motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1994

1993/94:Sk353 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari yrkas

11. att riksdagen beslutar att socialavgifter skall utgå på vinstandelsmedel

fr.o.m. den 1 juli 1994,

12. att riksdagen beslutar att arbetsgivares bidrag till

vinstandelsstiftelser skall vara pensionsgrundande för arbetstagaren fr.o.m.

den 1 juli 1994.

1993/94:Sf262 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsgivaravgifter

inte i något fall skall tas ut på utbetalningar från vinstandelsstiftelse, som

härrör från arbetsgivares avsättningar till sådan stiftelse under tiden

1988--1992.

UTSKOTTET

Utskottet

Den ekonomiska politiken

I betänkandets avsnitt om den internationella ekonomiska utvecklingen och

utvecklingen i Sverige ges en sammanfattning av de prognoser som redovisats i

propositionen och i Finansdepartementets rapport Svensk ekonomi hösten 1994.

Internationell utveckling

Det internationella konjunkturläget har sedan i våras förbättrats. Det har

inneburit att prognosen för Västeuropa för år 1994 uppreviderats kraftigt och

att tillväxten även för år 1995 har blivit betydligt högre. En faktor som

ytterligare bör förstärka tillväxten på sikt är att Förenta staternas kongress

den 1 december slutligen röstade för GATT-avtalet.

Tabell 1. BNP-tillväxt i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

_________________________________________________________________

1992 1993 1994 1995

_________________________________________________________________

USA 2,3 3,1 3,8 (3,8)* 3,0 (3,2)

Japan 1,2 0,1 0,8 (0,6) 2,1 (2,5)

Västra Tyskland 1,5 -1,8 1,9 (0,1) 2,5 (1,8)

Frankrike 1,2 -1,0 2,1 (0,9) 3,0 (2,6)

Storbritannien -0,5 2,0 3,2 (2,9) 3,4 (2,9)

Danmark 1,1 1,4 4,5 (2,7) 3,0 (3,0)

Finland -3,6 -2,0 3,2 (1,8) 4,5 (4,0)

Norge 2,9 2,2 4,4 (3,0) 3,4 (2,8)

OECD-Europa 0,7 -0,6 2,1 (1,2) 2,8 (2,4)

OECD totalt 1,4 1,1 2,6 (2,2) 2,8 (2,8)

__________________________________________________________________

* Uppgifterna inom parentes avser motsvarande bedömning

i kompletteringspropositionen våren 1994.

Källa: Finansdepartementet

I Tyskland, Danmark och Finland -- länder som samtliga är viktiga

mottagarländer för svensk export -- har tillväxten ökat väsentligt mer än vad

de flesta bedömare trodde för ett halvår sedan.

Prognoserna för den tyska ekonomin har kraftigt uppreviderats. Ekonomin

fortsätter att vara exportledd. Även den privata konsumtionen har utvecklats

bättre än vad tidigare beräknats. Hushållen har kompenserat fallet i de

disponibla inkomsterna genom att dra ned på sparandet. Den positiva utveckling

som man nu kan se i Tyskland underbyggs också av att investeringarna ökar. Den

ökade efterfrågan på investeringsvaror gynnar den svenska exportindustrin.

Tillväxten i den totala produktionen i Danmark bedöms år 1994 bli

4,5 %. Förklaringen till att tillväxten i år blir betydligt starkare än väntat

är att den privata konsumtionen ökar med inte mindre än 5,5 %.

Bland OECD-länderna är Finland det land som uppvisat den snabbaste

konjunkturuppgången. De höga tillväxttalen i den finska ekonomin förklaras till

en del av att expansionen sker från en mycket låg nivå. På samma sätt som i

Sverige är det exporten som driver på utvecklingen. Även investeringarna och

den privata konsumtionen bidrar till återhämtningen i den finska ekonomin.

Nedgången i den privata konsumtionen har upphört efter ett kraftigt fall år

1993. Detta sker trots en kraftig minskning av hushållens disponibla inkomster

samtidigt som den omfattande arbetslösheten något ökar och närmar sig 19 %. På

samma sätt som i Tyskland har hushållen kompenserat fallet i de disponibla

inkomsterna med ett minskat sparande.

Som framgår av tabell 2 är inflationen låg i OECD-området. Man får gå

tillbaka till 1960-talet för att hitta en motsvarighet till den prisstabilitet

som nu råder i Västeuropa.

Tabell 2. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

_________________________________________________________________________

1992 1993 1994 1995

_________________________________________________________________________

Konsumentpriser

USA 3,0 3,0 2,7 (2,8)* 3,5 (3,5)

Japan 1,7 1,3 0,6 (0,5) 0,8 (1,0)

Västra Tyskland 4,0 4,1 3,0 (3,0) 2,3 (2,3)

Frankrike 2,4 2,1 1,8 (1,9) 2,0 (2,0)

Storbritannien 3,7 1,6 2,5 (3,0) 3,3 (3,6)

Danmark 2,1 1,2 2,3 (2,8) 2,6 (3,2)

Finland 3,0 2,2 1,0 (2,0) 3,2 (3,2)

Norge 2,3 2,3 1,5 (2,0) 1,7 (2,0)

OECD--Europa 3,9 3,2 2,8 (2,9) 2,9 (2,9)

OECD--totalt 3,1 2,8 2,3 (2,3) 2,8 (2,7)

Öppen arbetslöshet

(i procent av arbetskraften)

OECD--Europa 9,6 10,7 11,4 (11,3) 11,1 (11,3)

OECD--totalt 7,7 8,0 8,2 (8,2) 7,9 (7,8)

__________________________________________________________________________

* Uppgifterna inom parentes avser motsvarande bedömning

i kompletteringspropositionen våren 1994.

Källa: Finansdepartementet

I Förenta staterna och i de länder som på 1990-talet fick se sin valuta

kraftigt deprecierad väntas konsumentpriserna år 1995 stiga med ca 3 %.

Arbetslösheten i Västeuropa ligger envist kvar på en mycket hög nivå. Trots

att tillväxten innevarande år nästan fördubblats i jämförelse med den bedömning

som gjordes i kompletteringspropositionen förväntas inte någon nedgång i

arbetslöshetstalet. Såväl för år 1994 som för år 1995 görs bedömningen att

arbetslösheten i Västeuropa kommer att överstiga 11 %.

De prognosförutsättningar som bildar utgångspunkt för bedömningen av den

ekonomiska utvecklingen i Sverige sammanfattas i följande tabell.

Tabell 3. Prognosförutsättningar

______________________________________________________________________

1993 1994 1995

______________________________________________________________________

BNP-tillväxt i OECD 1,1 2,6 (2,2)** 2,8 (2,8)

Konsumentprisökning 2,8 2,3 (2,3) 2,8 (2,7)

i OECD

Råoljepris 17,3 16,2 (14,2) 17,5 (15,8)

(dollar per fat)

Dollarkurs (i kr) 7,8 7,7 (8,1) 7,2 (8,3)

Ecu-index* 123,0 124,0 (120,0) 122,0 (116,5)

Tysk ränta

5-års statsobl. 6,0 6,2 (5,4) 7,0 (5,25)

Svensk ränta

5-års statsobl. 8,0 9,0 (7,0) 9,3 (6,5)

Svensk ränta

6-månaders ssvx 8,1 7,6 (6,7) 8,3 (6,0)

______________________________________________________________________

* Ecu-index antas vara 124 den 31 december 1994 samt 120

den 31 december 1995.

** Uppgifterna inom parentes anger motsvarande bedömning i

kompletteringspropositionen våren 1994.

Källa: Finansdepartementet

De viktigaste förändringarna i prognosförutsättningarna i jämförelse med

bedömningen i våras är dels ett antagande om högre räntor, dels ett antagande

om lägre kronkurs.

Utvecklingen i Sverige

Efter att Sverige under inledningen av 1990-talet genomgått den svåraste

recessionen sedan 1930-talet ökar nu åter den totala produktionen. Tillväxten i

BNP beräknas för år 1994 uppgå till 2,5 % och för år 1995 till nära 3,5 %.

Inflationen är i jämförelse med prisökningarna under 1970-talet och 1980-talet

mycket låg. I år väntas den ligga något under 3 %. Höjda indirekta skatter och

en stigande räntenivå har drivit upp konsumentprisindex (KPI). Vidare har den

svaga kronan medfört ett betydande genomslag från importpriserna. Under år 1995

bedöms ökningstakten för KPI bli ca 3 %. Även denna prisökning härrör till

stor del från höjda indirekta skatter och avgifter samt minskade subventioner.

Nettoprisindex beräknas öka med knappt 2 %. Arbetslösheten är mätt efter

svenska efterkrigsförhållanden mycket hög. Den öppna arbetslösheten ligger för

närvarande på 8 % och väntas minska något nästa år. Överhettningen av ekonomin

i slutet av 1980-talet och den efterföljande recessionen under de första åren

av 1990-talet har kraftigt skadat de offentliga finanserna. De stora

budgetunderskotten har medfört att statsskulden växer snabbt. Skuldkvoten --

relationen mellan statsskuld och BNP -- uppgår i dag till nära 90 %.

Konsekvenserna av EU-medlemskapet och även finansieringen av EU-avgiften är i

grova drag beaktade i prognoserna.

Försörjningsbalansprognosen

Den bedömning som görs i propositionen av den ekonomiska situationen i

Sverige fram t.o.m. år 1995 redovisas i tabellerna 4 och 5.

Tabell 4. Försörjningsbalans

Procentuell volymförändring

______________________________________________________________________________

Mdr 1993 1994 1995

kr KI Fi-dep. KI Fi-dep.

sept.-94 nov. -94 sept. -94 nov. -94

______________________________________________________________________________

BNP 1 449,5 -2,1 2,4 2,5 (2,4)* 3,0 3,4 (3,0)

Import 418,5 -0,4 9,8 10,3 (4,1) 6,3 6,6 (6,5)

Tillgång 1 868,0 -1,6 4,5 4,6 (2,8) 4,0 4,3 (3,9)

Privat 792,8 -3,8 0,5 0,4 (1,2) 1,1 0,0 (1,5)

konsumtion

Offentlig 401,7 -0,7 -0,4 -0,2 (-1,6) -0,9 0,3 (-0,9)

konsumtion

Stat 127,1 3,5 0,7 1,6 (-2,0) -0,5 2,3 (0,5)

Kommuner 274,6 -2,5 -0,8 -1,0 (-1,5) -1,0 -0,6 (-1,5)

Bruttoinv. 204,4 -16,2 3,8 4,0 (-3,5) 7,2 11,9 (8,5)

Näringsliv 109,9 -16,3 17,9 18,2 (9,4) 13,8 19,5 (13,9)

Bostäder 60,4 -28,3 -36,8 -35,7 (-41,0) 25,9 -23,0 (-7,0)

Myndigheter 34,1 3,6 5,9 5,9 (-0,3) 9,1 10,2 (1,2)

Lagerinv. -5,3 0,3 0,4 0,6 (0,1) 0,0 0,2 (0,1)

Export 474,3 7,2 12,1 12,0 (10,0) 9,0 8,6 (8,0)

Användning 1 868,0 -1,6 4,5 4,6 (2,8) 4,0 4,3 (3,9)

Inhemsk 1 393,6 -4,9 1,2 1,5 (-0,2) 1,6 2,3 (2,1)

användning

______________________________________________________________________________

* Uppgifterna inom parentes avser motsvarande bedömning

i kompletteringspropositionen våren 1994.

Källa: Finansdepartementet

Tabell 5. Nyckeltal

Årlig procentuell förändring

_____________________________________________________________________________

1993 1994 1995

KI Fi-dep. KI Fi-dep.

sept. -94 nov. -94 sept. -94 nov. -94

_____________________________________________________________________________

Timlön (kostnad) 3,9 3,0 2,8 (3,0)* 3,8 3,5 (3,2)

KPI (dec.-dec.) 3,9 2,9 2,8 (1,0) 3,0 3,0 (2,8)

KPI (årsgenomsnitt) 4,7 2,3 2,2 (1,6) 3,3 3,2 (2,7)

Nettoprisindex 3,6 1,5 2,1 (1,2) 2,3 1,6 (2,0)

(dec-dec)

Disponibel inkomst -3,9 1,9 1,2 (2,1) -1,1 -2,0 (0,7)

Sparkvot (nivå) 7,2 8,5 8,0 (8,1) 6,5 6,1 (7,3)

Industriproduktion 1,8 9,0 9,0 (8,5) 7,0 7,6 (6,1)

Relativ enhets- -26,2 -2,0 -1,4 (0,2) 3,0 3,0 (1,6)

arbetskostnad

Handelsbalans 54,3 79,3 77,0 (90,2) 108,3 103,2 (109,0)

(mdr kr)

Bytesbalans

(mdr kr) -14,4 10,9 9,8 (33,6) 42,6 29,9 (55,9)

Bytesbalans

(% av BNP) -1,0 0,7 0,6 (2,2) 2,7 1,9 (3,5)

Öppen arbets-

löshet 8,2 7,9 8,0 (8,0) 7,7 7,0 (7,2)

Arbetsmarknads-

politiska

åtgärder 4,2 5,3 5,1 (6,7) 5,4 5,0 (6,2)

______________________________________________________________________________

* Uppgifterna inom parentes avser motsvarande bedömning

i kompletteringspropositionen våren 1994.

Källa: Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet

De mest påfallande förändringarna i försörjningsbalansprognosen i jämförelse

med motsvarande bedömning i kompletteringspropositionen i våras är för år 1994

den kraftiga upprevideringen av importprognosen och investeringsprognosen.

Ökningen i den privata konsumtionen dras ned med nära 1 procentenhet. För år

1995 skrivs tillväxten i BNP upp med en halv procentenhet till 3,5 %. Den

högre tillväxten förklaras nästan uteslutande av en mycket stark ökning av

investeringarna.

Enskilda poster i försörjningsbalansen

Exporten

I jämförelse med bedömningen våren 1994 skrivs exportprognosen upp.

Deprecieringen av kronan och den snabba produktivitetstillväxten innebär att

marknadsandelarna ökar kraftigt i år. Även år 1995 förväntas vissa

marknadsandelsvinster, även om konkurrensfördelarna genom den tidigare

deprecieringen successivt minskas. Som framgått av avsnittet om den

internationella utvecklingen antas också att en viss appreciering av kronan

kommer att äga rum under prognosperioden. Den förväntade höga exporttillväxten

år 1995 skall också ses som ett resultat av att det internationella

konjunkturläget successivt förbättras.

Importen

Förklaringen till den nämnda kraftiga upprevideringen av prognosen för år

1994 från 4,1 % till 10,3 % är främst att ökningen av importinnehållet i

produktionen underskattades. Med stor sannolikhet är denna utveckling

spegelbilden av en betydande utslagning av svenska underleverantörer. En annan

faktor av betydelse är att lageruppbyggnaden blivit större än förväntat.

Statistiska centralbyråns (SCB:s) senaste redovisning av importutvecklingen

pekar mot att importökningen för år 1994 troligen blir ännu högre.

År 1995 förutses importen öka något långsammare beroende på lägre

lagerinvesteringar.

Privat konsumtion

Som framgår av tabell 4 ökar åter den privata konsumtionen år 1994. Att

ökningen blir marginell trots att hushållens reala disponibla inkomster ökar

(se tabell 5) kan ha orsakats av ränte- och valutaoron under sommarmånaderna.

För år 1995 görs i propositionen den bedömningen att den privata

konsumtionen kommer att ligga kvar på samma nivå som i år.

I motionerna Fi1 (m) och Fi6 (kds) anförs att den stora

osäkerhetsfaktorn i försörjningsbalansprognosen är den privata konsumtionen.

Fortsatt ekonomisk osäkerhet med ökade inslag av självrisk i

socialförsäkringssystemen, sviktande villapriser och höga realräntor kan få

till följd att sparkvoten inte minskar. Om den blir oförändrad sjunker den

privata konsumtionen i takt med disponibelinkomsterna (jfr tabell 5), vilket

leder till att tillväxten i BNP blir lägre än 3 %.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att konsumtionsprognosen är osäker.

Detta illustreras tydligt av de olika bedömningar som presenterats efter det

att Finansdepartementet redovisat sin prognos. Så t.ex. anger Handelsbanken i

sin senaste bedömning av de ekonomiska utsikterna att den privata konsumtionen

år 1995 kommer att minska med 0,4 %, medan Industriförbundet förutser en

ökning med 0,2 %. Bedömningen att den privata konsumtionen skall bli

oförändrad i volym år 1995 trots minskningen i hushållens disponibla inkomster

motiveras i propositionen med att arbetsmarknadsläget förbättras och att

sysselsättningen nästa år därför bör öka med ca 2,5 %. Därtill kommer att

hushållens skuldanpassning har varit kraftig de senaste åren vilket gett till

resultat att skuldkvoten nu är betydligt lägre än under andra hälften av

1980-talet.

Finansdepartementets konsumtionsprognos innebär att sparkvoten beräknas

sjunka från 8 % i år till 6,1 %. I likhet med vad som sägs i motion Fi1 (m)

framhåller Finansdepartementet (se Svensk ekonomi hösten 1995,

Finansdepartementet, s. 27--29) osäkerheten i prognosen. Det finns alltid en

risk för att hushållen fortsätter att hålla tillbaka konsumtionen och i stället

betalar av sina skulder. Jämfört med prognosen i april innebär också det högre

ränteläget en ökad risk för en sådan utveckling.

Investeringarna

SCB:s senaste redovisning i november av industrins investeringsplaner pekar

mot att Konjunkturinstitutets bedömning i september för år 1995 ligger för

lågt. SCB:s redovisning kan också tolkas så att vissa investeringar som

planerats till år 1994 flyttats över till år 1995. Det skulle innebära att den

för år 1994 angivna investeringsökningen på 4 % är för hög.

Den bakomliggande orsaken till investeringsökningen är den kraftiga

tillväxten i exportsektorn. Recessionen har inneburit att

investeringsverksamheten avstannade, vilket bidragit till att

kapacitetsutnyttjandet i de exportrelaterade delarna av ekonomin nu växer

mycket snabbt. Samtidigt har lönsamheten kraftigt förbättrats på grund av

deprecieringen av kronan. Därtill kommer att de större exportföretagen till

skillnad mot de hemmamarknadsorienterade företagen kan finansiera sina

investeringar utomlands. Detta bör innebära att exportsektorn är mindre känslig

för räntehöjningar.

De delar av ekonomin som i huvudsak är beroende av hemmamarknaden har inte

kunnat tillgodogöra sig samma fördelar av deprecieringen som exportsektorn. En

fortsatt svag inhemsk efterfrågan och det höga ränteläget är faktorer som

troligen verkar återhållande på investeringarna i denna del av ekonomin. SCB:s

investeringsenkät pekar emellertid mot att även den hemmamarknadsinriktade

delen av näringslivet kommer att öka sina investeringar.

Det bör i detta sammanhang framhållas att den betydande investeringsuppgång

som nu förutses utgår från en mycket låg nivå. Sedan den långvariga

högkonjunkturen i Sverige bröts år 1990 föll bruttoinvesteringarna i fast

realkapital med drygt 30 % t.o.m. år 1993. Näringslivets investeringar

minskade med närmare 40 % och bostadsinvesteringarna med drygt 30 %, medan de

offentliga myndigheternas investeringar ökade. Investeringskvoten, dvs.

investeringarnas andel av BNP, minskade från 22 % till 16 %. Trots de mycket

kraftiga investeringsökningar som anges i Finansdepartementets prognos är det

en bit kvar till 1980-talets genomsnittliga investeringskvot på 19 %.

Arbetsmarknaden

Bedömningen i propositionen av arbetsmarknadsläget innebär att den öppna

arbetslösheten går ned från 8 % år 1994 till 7 % år 1995. Prognoserna för den

öppna arbetslösheten överensstämmer med den prognos som redovisades i våras i

den reviderade nationalbudgeten trots att industriproduktionen har reviderats

upp. Den förbättring av arbetsmarknadsläget som bör bli följden av att den

ekonomiska aktiviteten ökar mer än vad som bedömdes som möjligt våren 1994 kan

i stället avläsas i en minskning av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska

åtgärder jämfört med vårens prognos och i ett ökat utbud av arbetskraft.

En redovisning av utvecklingen på arbetsmarknaden fram t.o.m. år 1995

uppdelad på olika sektorer ges i tabell 6.

Tabell 6. Arbetsmarknad

Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)

________________________________________________________________________

Nivå Förändring från föregående år

______________________________________________

1993 1992 1993 1994 1995

________________________________________________________________________

Sysselsättning

Jord- och skogsbruk 137 -6 -4 0 0

Industri 772 -81 -69 -16 38

Byggnadsverksamhet 236 -39 -36 -15 14

Privata tjänster 1 507 -39 -54 31 61

Kommunal verksamhet 1 113 -27 -48 -30 -11

Statlig verksamhet 194 -2 -8 -12 -4

Totalt 3 964 -193 -221 -42 98

Arbetskraft, totalt 4 320 -102 -103 -58 60

Arbetslösa 356 102 120 -16 -38

% av arbetskraften, nivå 8,2 5,3 8,2 8,0 7,0

Personer i arbetsmarknads-

politiska åtgärder, nivå 183 166 183 217 215

% av arbetskraften, nivå 4,2 3,8 4,2 5,1 5,0

________________________________________________________________________

Källa: Finansdepartementet

(Här tillkommer en sammanfattning av SCB:s senaste AKU-undersökning som

publiceras den 12 december.)

Inflationsutvecklingen

I jämförelse med vårens bedömning av inflationsutvecklingen ligger de i

propositionen angivna prognoserna 0,5 procentenheter högre. Förklaringen till

upprevideringen av prognosen för år 1994 är att kronan varit svagare (högre

importpriser), och att räntorna kom att ligga högre än vad som angavs i den

reviderade nationalbudgeten.

Den högre inflationsprognosen för år 1995 förklaras främst av politiska

beslut, t.ex. förändring av indirekta skatter och införandet av EU:s tullar.

Den underliggande inflationen mätt med nettoprisindex fortsätter att vara låg.

Inflationen har tidigare i stor utsträckning bestämts av förhållandena på

arbetsmarknaden. Vissa delar av tillverkningsindustrin slår redan nu i

kapacitetstaket. Då arbetsmarknaden även under den nu aktuella prognosperioden

kommer att kännetecknas av hög arbetslöshet kommer något inflationstryck från

arbetsmarknaden knappast att föreligga. Vidare antas importpriserna endast ge

ett mindre bidrag till inflationen nästa år. Effekten av den kraftiga

deprecieringen av kronan efter det att Sverige övergav den fasta växelkursen

beräknas till största delen ha klingat av samtidigt som man förutser en

appreciering av kronan.

Mot denna bakgrund görs i propositionen den bedömningen att konsumentpriserna

kommer att stiga med ca 3 %.

Nettoprisindex, som visar konsumentprisutvecklingen exkl. skatter och

subventioner, bedöms år 1995 utifrån här angivna förutsättningar öka med knappt

2 %.

Byte av basår i fastprisberäkningarna

I samband med revideringen av de årsvisa nationalräkenskaperna i november har

basåret i fastprisberäkningarna ändrats från år 1985 till år 1991. Från och med

publiceringen av Konjunkturinstitutets decemberrapport kommer den reala

utvecklingen av ekonomin att redovisas i 1991 års priser.

Förändringen av basår för med sig en förskjutning i vikterna för de olika

försörjningsbalansposterna vid volymberäkningen av BNP. Det gör att

volymutvecklingstalen för komponenterna i försörjningsbalansen kan ändras även

om det inte har skett några förändringar i utvecklingstalen för olika

delkomponenter. Det kommer därför inte att gå att utan vidare jämföra

volymprognoser som är gjorda i det nya basåret med prognoser gjorda i det

gamla.

Till skillnad från vad som hände vid basårsbytet år 1989 till 1985 års priser

har för år 1991 och tidigare år värdena i löpande priser inte reviderats,

vilket betyder att förändringarna i volymutveckling enbart beror på ny

prisomräkning.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Regeringens förslag

Den reguljära sysselsättningen har sedan år 1991 minskat med över 450 000

personer. Om antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder inräknas

uppgår den totala arbetslösheten till 13 %. Denna negativa utveckling på

arbetsmarknaden, som saknar motstycke i efterkrigstidens Sverige, är den

främsta orsaken till den snabbt växande statsskulden.

Att nedbringa arbetslösheten och åter få människor i arbete måste vara den

viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken. Om detta skall vara möjligt

måste de offentliga finanserna åter komma i balans. Nyckeln till att föra

Sverige ur den nuvarande ekonomiska krisen är därför en politik som sanerar

statsfinanserna.

Den nuvarande situationen med hög arbetslöshet, med stora underskott och en

snabbt växande statsskuld är ohållbar från såväl ekonomisk som demokratisk

synpunkt. De accelererande ränteutgifterna och de ökande upplåningsbehoven

begränsar alltmer det politiska handlingsutrymmet.

Det tydligaste tecknet på den oro de svaga statsfinanserna orsakar är att de

svenska obligationsräntorna överstiger de tyska med ca 3 procentenheter och att

kronan är svag. Hotet att det höga ränteläget kan bryta den nu pågående

konjunkturåterhämtningen kan bli verklighet.

Mot denna bakgrund är det av utomordentlig vikt att det goda internationella

konjunkturläget kan utnyttjas för att öka sysselsättningen och att stärka

statens inkomster samtidigt som utgifterna skärs ned.

I första hand måste en investeringsuppgång komma till stånd genom att den

goda konkurrenskraften i näringslivet befästs och genom att räntenivån sänks.

En ökning av investeringarna är en nödvändig förutsättning för att en god

tillväxt skall uppnås och för att Sveriges produktionsförmåga varaktigt skall

höjas. För att påskynda återhämtningen föreslås i propositionen att

direktavdrag för byggnadsinvesteringar möjliggörs under perioden fr.o.m. den

1 november 1994 t.o.m. den 31 maj 1996. Vidare bör satsningar för att

förbättra underhållet av vägar, järnvägar, skolor och andra byggnader samt

satsningar inom miljö- och kulturområdet uppgående till sammanlagt drygt 4,7

miljarder kronor genomföras.

Sysselsättningen måste komma till stånd i näringslivet. Även om arbetslinjen

stärks genom de nämnda investeringsstimulanserna måste arbetsmarknadspolitiken

inriktas så att expansionen i näringslivet främjas genom åtgärder som stärker

de arbetssökandes kompetens och som främjar yrkesmässig och geografisk

rörlighet. Kapaciteten i utbildningen, såväl arbetsmarknadsutbildning som högre

utbildning, behöver höjas och en starthjälp återinföras.

Arbetsmarknadspolitiken måste i allt större utsträckning riktas till personer

som riskerar en permanent utslagning från arbetsmarknaden. Särskild

uppmärksamhet bör riktas mot de unga som bör vara på arbetsmarknaden men ännu

inte fått den möjligheten.

Finanspolitiken måste fortsättningsvis vara mycket stram. För att vid

slutet av mandatperioden uppnå en stabilisering av skuldkvoten -- statsskulden

i relation till BNP -- krävs utifrån de bedömningar som nu kan göras

besparingar på drygt 110 miljarder kronor. Det bör dock understrykas att en

stabilisering av skuldkvoten i ett längre perspektiv inte är en tillräckligt

hög målsättning. För att minska sårbarheten och skapa handlingsutrymme inför

nästa konjunkturnedgång är det av yttersta vikt att vidta ytterligare åtgärder

för att nedbringa skuldkvoten.

De i propositionen föreslagna åtgärderna bör få till följd att

räntedifferensen mot Tyskland minskar.

Även om den fördelningsmässigt allra viktigaste åtgärden för att förbättra

situationen för svaga grupper i samhället är att förbättra

sysselsättningsmöjligheterna är det ofrånkomligt att den omfattande

budgetsanering som nu krävs innebär fördelningsmässiga påfrestningar. Grunden i

välfärdssamhället -- att varje människa skall kunna garanteras en god

utbildning, en bra sjukvård och en trygg ålderdom -- måste säkras. Därför bör i

största möjliga mån kvaliteten i kommunernas verksamhet prioriteras framför

nivåerna i transfereringssystemen.

Den ekonomiska politiken måste syfta till att etablera en varaktigt låg

inflationstakt. Det är inte möjligt att uppnå hög tillväxt och successivt

stigande sysselsättning samtidigt som prisstegringarna är snabba. Någon

motsättning mellan prisstabilitet och hög sysselsättning finns inte.

Penningpolitikens huvuduppgift är därför att säkerställa en låg inflation

på god europeisk nivå. Riksbanksfullmäktige har definierat inflationsmålet så

att inflationen enligt konsumentprisindex skall uppgå till 2 % +/- 1

procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder.

Inriktningen mot en ytterligare åtstramning av finanspolitiken väntas bidra

till en starkare krona och lägre långa räntor, vilket främjar en sund och

balanserad utveckling av den svenska ekonomin. En statsfinansiell sanering

kommer också att bidra till att minska bördan på penningpolitiken.

Här angivna riktlinjer för den ekonomiska politiken bidrar till att den

ekonomiska återhämtningen påskyndas. Som framgått av det tidigare avsnittet om

den ekonomiska utvecklingen i Sverige beräknas tillväxten nästa år bli drygt 3

%. Därigenom ökar sysselsättningen med ca 100 000 personer, den öppna

arbetslösheten sjunker till ca 7 % och bytesbalansen bör ge ett betydande

överskott. Underskottet i den offentliga sektorn sjunker med 2 % av BNP.

Förutsättningar skapas också för att den ekonomiska uppgången skall kunna ske

utan priset av hög inflation. Prisökningarna förutses begränsas till ca 3 % år

1995. Därmed är grunden lagd för att Sverige varaktigt skall kunna ta sig ur

den djupa kris som präglat ekonomin de senaste åren.

Oppositionspartiernas förslag

Moderata samlingspartiet

I motion Fi1 (m) anförs att även om Sverige fortfarande brottas med

kvarstående strukturproblem är förutsättningarna goda för att komma till rätta

med dem och lägga grunden för en balanserad tillväxt.

Den snabba uppgången i ekonomin innebär en unik möjlighet till en gyllene

period för vår ekonomiska utveckling. Men detta förutsätter att den inriktning

som den ekonomiska politiken getts under de tre senaste åren fullföljs och

förstärks. Statsfinanserna måste saneras i allt väsentligt genom minskade

utgifter samtidigt som avregleringen av viktiga marknader fullföljs i syfte att

öka effektiviteten i ekonomin och sprida ägandet.

Resultat av denna inriktning av den ekonomiska politiken kan nu avläsas,

menar motionärerna. Som framgår av regeringens egna beskrivningar av det

ekonomiska läget och bedömningar för år 1995 växer ekonomin åter. Men tre år är

en kort tid för att rätta till de djupgående strukturfel som under lång tid

belastat den svenska ekonomin. Arbetslösheten är fortfarande mycket stor, även

om den sedan i våras befinner sig på nedgång. Likaså kvarstår det offentliga

upplåningsbehovet som ett betydande problem även om utvecklingen även här går

åt rätt håll.

I motionen riktas stark kritik mot de i propositionen föreslagna

skattehöjningarna.

De massiva skattehöjningarna på arbete, sparande och boende saknar motstycke

i Sveriges moderna historia. En sådan inriktning av den ekonomiska politiken

kommer, menar motionärerna, att minska tillväxtkraften, försvåra expansion och

förutsättningar för nya jobb i den privata sektorn och därmed också försena

budgetsaneringen.

Sammanfattningsvis konstaterar motionärerna att omfattningen av de åtgärder

som föreslås i propositionen är otillräcklig för att statsskulden med säkerhet

skall kunna stabiliseras till år 1998. Samtidigt är regeringens inriktning av

den ekonomiska politiken felaktig med hänsyn främst till ekonomins långsiktiga

tillväxtförmåga. Underskottet i de offentliga finanserna har orsakats av för

stora utgifter, inte för låga skatter.

Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken under innevarande

mandatperiod är att skapa goda förutsättningar för en stark tillväxt och

eliminera långtidsarbetslösheten. Därmed kan den konjunkturella delen av

underskottet i de offentliga finanserna växa bort. Det råder stor enighet om

att nya arbeten måste komma till i den privata sektorn. Detta förutsätter ett

gott företagsklimat med rimliga skatter, få regleringar och lägre räntor. Den

inriktning av finanspolitiken som förordas i motionen innebär avslag på i stort

sett alla skattehöjningar riktade mot arbete, sparande, företagande och boende,

och förslag till utgiftsminskningar på drygt 73 miljarder kronor. Enligt

motionärerna förstärks den offentliga sektorns finanser år 1998 med drygt 85

miljarder kronor om de i motionen föreslagna åtgärderna genomförs.

I motionen avvisas de förslag till investeringsstimulanser riktade främst

till byggsektorn som föreslås i propositionen. Erfarenhet visar, menar

motionärerna, att sådana stimulanser tenderar att alltid komma fel i tiden. I

stället för att bryta en nedgång ger de effekt först i en uppgång och kan i

värsta fall bidra till en överhettning i ekonomin. Dessutom kan de snedvrida

investeringsbeslut, då industrin lär sig invänta diverse skattefinansierade

stödpaket. Byggnadsindustrin är det klassiska exemplet. Sysselsättningen har

alltsedan 1970-talet kunnat upprätthållas även under lågkonjunktur tack vare

olika stimulansåtgärder. Detta har medfört att branschen och dess anställda

inte i tillräckligt hög grad anpassat sig till de långsiktiga

förutsättningarna.

Även de föreslagna subventionerna till miljöinvesteringar och ROT-åtgärder är

exempel på stödåtgärder där risken är stor att de får negativa effekter på

samhällsekonomin. De s.k. miljöinvesteringar som föreslås har enligt

motionärerna till stor del karaktären av understöd till kommunal verksamhet och

kommunala bolag. Fortlöpande miljöinvesteringar och miljöunderhåll måste

ankomma på dem som har ansvaret för driften eller tillgången. Genom att staten

ger subventioner och därmed indirekt ikläder sig delansvar för underhåll och

miljöförbättringar gynnas inte det långsiktiga miljöarbetet och det ekologiska

tänkandet i kommunerna.

I ett ansträngt statsfinansiellt läge är det inte rimligt att öka

subventionerna till kommunerna. De föreslagna ROT-åtgärderna inom

bostadssektorn är oklara till sin innebörd men leder också i fel riktning.

Fortsatta subventioner riskerar att medverka till sämre kostnadskontroll och en

lönekostnadsledd uppgång av inflationen. Det är angeläget att nu markera

fastighetsägarnas eget ansvar för sitt fastighetsbestånd.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken framhålls i motionen bl.a. följande.

Arbetskraftens geografiska rörlighet måste öka för att man skall kunna skapa

tillväxt och utveckling i alla delar av landet och åstadkomma en önskvärd

kunskapsspridning som förhindrar att flaskhalsar uppstår i produktionen. Då det

finns en tröghet på delar av arbetsmarknaden, där de arbetslösa tvekar att

flytta till ett arbete på annan ort, är det motiverat att i dagsläget stimulera

rörligheten. Regeringens förslag om bidrag till starthjälp är ett exempel på en

väl motiverad arbetsmarknadspolitisk insats. Den bör emellertid finansieras

genom omfördelning inom AMS verksamhetsområde.

I motionens penningpolitiska avsnitt anförs att risken är stor att det inte

blir tillräcklig kraft i företagens investeringsplaner och konsumenternas

efterfrågan med nuvarande höga realränta. Detta kan ses som måttet på den

misstro som råder mot den ekonomiska politikens möjligheter att hålla tillbaka

inflationen och att minska det offentliga upplåningsbehovet.

Regeringen ansluter sig i proposition 25 uttryckligen till Riksbankens

uppställda inflationsmål på 2 % +/- 1 procentenhet enligt KPI. Motionärerna

ser det som välkommet att regeringen nu gör upp med tidigare rådande

föreställningar och förklarar att det inte råder någon motsättning mellan

prisstabilitet och hög sysselsättning (s. 20). Tvärtom -- sägs det i

propositionen -- är prisstabilitet en förutsättning för en långsiktigt hög

tillväxt och hög sysselsättning. Mot denna bakgrund borde det inte krävas någon

större självövervinnelse för regeringen att vid den förestående översynen av

Riksbankens ställning i riksbankslagen skriva in som mål för Riksbanken att den

skall värna penningvärdet.

I motionen framhålls att penningpolitiken för att lyckas måste få stöd av ett

effektivt och trovärdigt regeringsprogram för sanering av statsfinanserna. Det

är ofrånkomligt att utgiftsminskningar sänker räntan och inflationstakten,

medan skattehöjningar driver på prisstegringen. Medlet att nå en rimlig

realränta är därför en stram finanspolitik baserad på utgiftsminskningar och

inte på skattehöjningar. Det saneringsprogram regeringen lagt fram svarar inte

mot detta krav.

Centerpartiet

I motion Fi2 (c) understryks vikten av att den fortsatta saneringen av den

svenska ekonomin inte stannar upp. Det är utom allt tvivel att om statsskulden

fortsätter att långsiktigt öka kommer ett högt ränteläge att bestå.

Arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå, och välfärden kan inte

försvaras. I sämsta fall riskerar även folkstyret att urholkas genom att

Sverige tvingas anpassa sig till de internationella långivarnas villkor.

Underskotten i den svenska ekonomin riskerar att leda till att

handlingsutrymmet för regering och riksdag blir minimalt.

Målet för den ekonomiska politiken måste vara att långsiktigt skapa uthållig

ekonomisk tillväxt för full sysselsättning och tryggad välfärd. En central del

i en sådan politik är målet att statsskulden skall ha stabiliserats senast år

1998.

Detta kräver en stram finanspolitik som med de bedömningar som nu kan göras

innebär besparingar och inkomstförstärkningar på totalt drygt 40 miljarder

kronor utöver det ekonomiska saneringsprogrammet på 81 miljarder kronor som

riksdagen tidigare ställt sig bakom.

Underskotten i de offentliga finanserna måste angripas med besparingar,

systemförändringar och inkomstförstärkningar. Besparingar i de offentliga

utgifterna ställer extra krav på en rättvis fördelningspolitik. Det får aldrig

ges avkall på att det skall finnas en grundtrygghet lika för alla.

Skatteförändringar måste ges en inriktning som inte stäcker företagens

investeringsvilja och motverkar möjligheterna till en ökad sysselsättning i det

privata näringslivet. Det är särskilt viktigt att villkoren för de små och

medelstora företagen är goda. Riskkapitalförsörjningen får inte försämras genom

en felaktig utformning av kapitalbeskattningen m.m.

Inkomstförstärkningar i det korta perspektivet bör i stället i första hand

tas ut genom skatter och avgifter på främst miljöbelastande verksamhet och

energi. En ökad skatte- och avgiftsbelastning på arbete och kapital bör

undvikas. I stället måste en skatteväxling ske, dvs. sänkt skatt på arbete och

företag respektive en högre skatt på koldioxidutsläpp och miljöstörande

råvaruanvändning och verksamhet.

I motionen understryks vikten av att den tillsatta utredningen om en

skatteväxling inom ramen för ett miljörelaterat skattesystem fortsätter sitt

arbete och kan fullfölja detta enligt de direktiv som lämnats. I motionen

betonas att ökade statliga utgifter i form av investeringsstimulanser främst

måste inriktas på områden där de långsiktigt gynnar en hållbar ekonomisk

utveckling såsom t.ex. miljö- och energiområdena respektive satsningar för att

ta till vara tillgängliga produktionsresurser på landsbygden och mindre

tätorter över hela landet. I övrigt måste restriktivitet iakttas med

utgiftsökningar av denna karaktär. Investeringsstimulanser motiverade av

arbetsmarknadsläget måste utformas så att sysselsättningseffekten ligger nära i

tid. I annat fall riskerar dessa stimulanser att öka inflationen och bidra till

en överhettning av ekonomin vid en kommande högkonjunktur.

Förslaget i propositionen att införa ett temporärt direktavdrag för

byggnadsinvesteringar anser motionärerna vara krångligt, oöverskådligt och

dyrt. Detta gäller sannolikt även det i propositionen obearbetade och

ofullständiga förslaget angående ett särskilt investeringsbidrag om 15 % för

ROT-åtgärder. Motionärerna föreslår i stället en mer långsiktig stimulans till

byggsektorn genom att momsen för byggande sänks till 12 % samtidigt som

räntebidragen avskaffas i nyproduktionen.

Det stöd till miljöinvesteringar som föreslås i propositionen är alltför

begränsat. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om

investeringsstimulanser som främjar ett kretsloppsanpassat samhälle.

Beträffande finansieringen av investeringsstimulanser avvisas i motionen

förslaget att medel avsatta för olika typer av regionalpolitiskt stöd utnyttjas

för de ovan angivna ändamålen. En sådan finansiering är enligt motionärernas

uppfattning rent kontraproduktiv. Den riskerar i stället att leda till minskade

insatser i områden med en svag arbetsmarknad. Insatserna bör således

finansieras enbart med medel som avsatts för arbetsmarknadspolitiska insatser.

Även om vissa av de arbetsmarknadspolitiska insatser som föreslås i

propositionen kan godtas av motionärerna riktas i motionen stark kritik mot den

allmänna inriktningen av arbetsmarknadspolitiken. En central del i en hållbar

ekonomisk utveckling är att politiken nu inte läggs om på ett sådant sätt att

stora delar av landet utarmas. Med förslagen i propositionen riskerar Sverige

på nytt att få uppleva en av statsmakterna stimulerad och förstärkt

koncentration av befolkning och näringsliv. I propositionen anförs bl.a. att

"genom en ökad flexibilitet underlättas överföringen av arbetskraft till

expansiva yrken, branscher och regioner". Vidare uttalas att "satsningar som

främjar den geografiska och yrkesmässiga rörligheten kommer att prioriteras

framför traditionella sysselsättningsskapande åtgärder". Denna inriktning av

arbetsmarknadspolitiken ser motionärerna som djupt oroväckande och ett

knytnävsslag i mellangärdet på boende i glesbygdsområden.

I motionen framhålls att det är helt avgörande för en positiv utveckling av

ekonomin att den förnyelse av regionalpolitiken som initierats av den tidigare

regeringen inte bryts. För att Sverige skall komma till rätta med obalanserna i

ekonomin krävs att produktionsresurserna i hela landet tas till vara. Många

expansiva små och medelstora företag minskar risken för överhettning på lokala

arbets- och bostadsmarknader och risken för kostnadsdrivande inflation.

Samtidigt skapas förutsättningar för jobb även i de delar av landet som av hävd

haft en svagare arbetsmarknad. Påståendet i propositionen att en lägre

inflation förutsätter en geografisk rörlighet anser motionärerna vara grovt

felaktigt och falskt.

I ett kort avsnitt om penningpolitiken framhålls i motionen att centrala mål

för den ekonomiska politiken även fortsättningsvis måste vara att bibehålla en

låg inflationstakt och låg arbetslöshet. Det av riksbanksfullmäktige

definierade inflationsmålet bör därför ligga fast. Motionärerna uttrycker

emellertid oro för att den ekonomiska politik som regeringen för -- om den

vinner riksdagens gehör -- bidrar till ett ökat inflationstryck med hänsyn till

den karaktär åtgärdsförslagen har.

Folkpartiet liberalerna

I motion Fi3 (fp) redovisas i ett särskilt avgränsat avsnitt hur

riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör utformas.

De i motionen föreslagna riktlinjerna kan sammanfattas på följande sätt.

I motionen understryks att den strategiska uppgiften för den ekonomiska

politiken under resten av 1990-talet är att komma tillbaka till full

sysselsättning. Tillväxten måste ske genom en kraftig tillväxt av

arbetstillfällen -- en halv miljon jobb främst i små och nya företag i det

privata näringslivet.

Den borgerliga regeringen menade att det var nödvändigt att genom en rad

olika åtgärder skapa en miljö som stimulerade människor att starta företag och

få små företag att växa. I det syftet genomfördes en rad reformer: skatteregler

gjordes om, vissa strategiska skattesänkningar genomfördes, arbetsrätten

reformerades, stödet till innovationsverksamhet ökades, finanspolitiken

utformades för att skapa förutsättningar för sänkta räntor osv. Det fanns också

en beredskap att gå vidare med ytterligare åtgärder.

Värdet av varje enskild åtgärd kan alltid diskuteras. Men det var uppenbart

att den sammantagna effekten av dem som hade genomförts var en mycket

optimistisk stämning bland svenska småföretagare, manifesterad bl.a. i några

studier om framtidstron.

De förslag till riktlinjer som nu förs fram i propositionen innebär att den

nya regeringen väljer en helt annan strategi. Det mesta av de konkreta åtgärder

som den avgående regeringen har genomfört tas tillbaka utan att ersättas av

någonting annat. Bedömningen är uppenbarligen att en återgång till den politik

som fördes före år 1991 är tillräcklig för att få till stånd den önskade

expansionen. Som motionärerna ser det är detta en felbedömning.

I motionen bestäms målen för den ekonomiska politiken på följande sätt:

500 000 nya jobb till sekelskiftet.

Eliminerat budgetunderskott senast år 1998.

Fördjupad välfärd och ökad valfrihet i offentlig service.

En gradvis men snabb omställning av den ekonomiska aktiviteten i samhället i

riktning mot kretsloppstänkande och ekologisk balans.

Det som behövs är en samlad strategi mot landets ekonomiska problem som berör

flera politiska fält. Den ekonomiska politiken rymmer alltid svåra

målkonflikter och de kan bara hanteras inom ramen för en sammanhållen politik.

Den nya regeringen har enligt motionärerna inte redovisat någon sådan

strategi. Det är farligt. Om man t.ex. i det vällovliga syftet att sanera

statsfinanserna lägger fram förslag på företagsskatteområdet som missgynnar

nyföretagande motverkar man i själva verket det angivna syftet.

Ränteläget ses i motionen som det mest akuta problemet i svensk ekonomi. Även

om de kortsiktiga skadeverkningarna på investeringar och sysselsättning

hittills varit mindre än många fruktat tyder allt på att ett fortsatt högt

ränteläge får mycket allvarliga konsekvenser -- det gäller för småföretagens

investeringsvilja, hushållens benägenhet att öka sin efterfrågan, möjligheterna

att öka bostadsbyggandet, saneringen av de offentliga finanserna m.m.

Kombinationen av återställarpolitik och ett bräckligt parlamentariskt underlag

gör att räntedifferensen gentemot utlandet envist ligger kvar på en hög nivå.

Utifrån det faktum att räntenivån ligger kvar på en hög nivå drar

motionärerna slutsatsen att finanspolitiken bör skärpas i förhållande till vad

som redovisades i bedömningarna i våras. Även kraften i konjunkturuppgången

talar för en något hårdare åtstramning. Som framgår av propositionen är det

även regeringens uppfattning. I motionen framhålls att det därför finns

anledning att gå ännu något längre än regeringen när det gäller att i närtid

minska upplåningsbehovet. Folkpartiets förslag innebär enligt motionärerna

färre skattehöjningar och fler utgiftsminskningar än regeringens förslag.

En än mer avgörande skillnad mellan Folkpartiets och den nuvarande

regeringens ekonomiska politik än olikheter i budgetsaldo ligger emellertid i

utformningen av de åtgärder som föreslås. Folkpartiets politik gynnar

företagande, arbete och sparande och därmed tillkomsten av nya jobb.

Regeringens politik verkar däremot, enligt motionärerna, i motsatt riktning och

försvårar tillkomsten av nya jobb.

Vänsterpartiet

I Vänsterpartiets motion Fi4 (v) slås fast att arbete åt alla måste vara det

överordnade målet för den ekonomiska politiken på kort och lång sikt. Om det nu

i den pågående konjunkturuppgången inte går att åstadkomma en radikal ökning av

antalet förvärvsarbetande så kommer Sverige om några år att ha fastnat i

permanent massarbetslöshet. Det visar erfarenheterna från andra länder. Om

detta händer klarar vi inte det andra som måste göras: ställa om ekonomin i en

mer miljövänlig och jämställd riktning samt åstadkomma en rättvisare fördelning

av inkomster och arbetstider.

De allmänna mål som anges i propositionen -- att få upp sysselsättningen och

ta ner arbetslösheten -- och den allmänna problembeskrivningen är i god

överensstämmelse med Vänsterpartiets politik.

I motionen framhålls att det nu under den internationella konjunkturuppgången

är för sent att bedriva en generell efterfrågestimulerande politik. I stället

måste åtgärderna mot arbetslösheten riktas dit där de ger maximal utdelning i

form av nya arbeten per satsad krona. Pengar måste flyttas från dem som lägger

dem på hög till dem som sätter dem i produktiv rotation. För det krävs

skattehöjningar, stram finanspolitik och sänkta räntor.

Kraven på en stram finanspolitik innebär -- med utgångspunkt från den

bedömning som i dag kan göras av bl.a. statsskuldens utveckling -- att beslut

måste tas som förstärker de offentliga finanserna med ca 80 miljarder kronor

fram till år 1998.

Vad gäller penningpolitiken anförs i motionen följande.

I propositionen förklaras uppgången i tioårsräntan på ca 4 % sedan

bottennoteringen i januari i år med "en mindre uppgång i de internationella

räntorna, men framför allt av en oro för den ekonomiska utvecklingen i

Sverige". Som motionärerna ser det innebär detta en undervärdering av de

internationella faktorerna. Motionärerna delar ej heller regeringens

uppfattning att huvuduppgiften för penningpolitiken skall vara "... att

säkerställa en låg inflation på europeisk nivå" och inte heller det förenklade

påståendet att det inte kan finnas en "motsättning mellan prisstabilitet och

hög sysselsättning".

I motionen betonas att det behövs en mer aktiv penningpolitik som samordnas

med finanspolitiken och som har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat

mål. Motionärerna ansluter sig på denna punkt till det som sägs av

finansutskottets ordförande Jan Bergqvist och Anita Gradin i en reservation

till Riksbanksutredningen. Där avvisades det borgerliga förslaget att lagfästa

inflationsmålet som överordnat samt riksbankens mer oberoende ställning med

motiveringen "... att grunden för att skapa trovärdighet inte läggs genom

formella lagregler utan i stället genom att bygga upp förtroende för den

ekonomiska politiken och skapa en bred acceptans i samhället för betydelsen av

en låg inflation".

I motionen ställer man sig i stort bakom propositionens förslag till

investeringsstimulanser.

Beträffande arbetsmarknadspolitiken understryks i motionen att om Sverige

skall komma ur den statsfinansiella kris landet nu befinner sig i är

arbetsmarknadsfrågorna nyckeln. Men sysselsättningsfrågorna löses inte enbart

med arbetsmarknadspolitik eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Minst lika

viktig är synen på den offentliga sektorn, skattepolitiken, finanspolitiken,

ränteläget, statsbidragen till kommunerna, utbildningspolitiken och

infrastrukturuppbyggnaden. Lyckas vi inte få alla dessa områden att samverka

kommer vi inte heller att kunna lösa sysselsättningsfrågorna. Detta innebär

också att de besparingsåtgärder som planeras inom olika sektorer alltid måste

åtföljas av en bred analys och konsekvensbeskrivas ur sysselsättningssynpunkt.

I propositionen motiveras åtgärder för att öka rörligheten på arbetsmarknaden

med att det på en ort kan uppstå flaskhalsar på grund av att det saknas

nyckelpersoner eller rätt utbildad arbetskraft.

Motionärerna har inget att invända emot regeringens analys och motiv.

Kortsiktigt kan en ökad rörlighet vara lösningen på det i propositionen

beskrivna problemet. Men för att långsiktigt motverka att människor tvingas

röra sig i riktning till storstäder krävs också utbildningssatsningar på orter

där arbetskraften har fel kompetens i förhållande till lediga jobb. Att

upprätta och genomföra investeringsprogram och näringslivssatsningar där

arbetslösheten är hög är därför nödvändigt. Det måste göras tydligt att det

inte är 60-talets stora flyttvåg från glesbygd till storstäder som

eftersträvas.

Miljöpartiet de gröna

I motion Fi5 (mp) anförs att den ekonomiska politikens huvudmål måste vara en

ekologiskt uthållig och socialt ansvarsfull samhällsutveckling. Ekonomins

innehåll och inriktning, dess effekter på livskvalitet och miljö skall stå i

centrum för de åtgärder som nu vidtas för att klara upp statens finanser.

Utifrån denna utgångspunkt är regeringens förslag till inriktning av den

ekonomiska politiken djupt otillfredsställande. Regeringens förslag har i

stället ett inskränkt perspektiv som är begränsat till några, i och för sig

viktiga, ekonomiska parametrar. Särskilt stötande är det att ekonomisk tillväxt

sätts upp som ett självändamål utan hänsyn till tillväxtens innehåll och

inriktning.

I övrigt instämmer motionärerna i regeringens uppfattning att statsskulden

inte bör öka utan tvärtom minska, att arbetslösheten måste dras ned och att

inflationen måste hållas på en relativt låg nivå. Dessa mål är viktiga

komponenter i en ekonomisk politik vars inriktning måste vara en ekologisk

uthållig och socialt ansvarsfull samhällsutveckling.

Propositionens förslag ses som otillräckliga för att minska statens

underskott. Nya budgetförstärkningar kommer att krävas med tanke på att

räntorna inte nämnvärt har sjunkit vare sig efter att "Perssonplanen" blev känd

eller efter svenska folkets ja till EU-medlemskap.

Budgetsaneringen måste innehålla inslag av såväl besparingar som

skattehöjningar. Den avvägning som regeringen föreslår, dvs. 25,5 miljarder

kronor i utgiftsbegränsningar och 31,6 miljarder kronor i

inkomstförstärkningar, har en alltför stark tonvikt på ökad beskattning.

Sammansättningen av skatter och besparingar måste vara sådan att investeringar

och produktion, framför allt i framtidsbranscher, tar fart. Aktivt företagande

skall gynnas. Det gäller särskilt nyföretagande och småföretagande i landets

alla delar. Resursslöseri och verksamhet som skadar miljö och människor skall

samtidigt utsättas för ökade ekonomiska krav genom ökad beskattning.

Ett centralt inslag i den ekonomiska politiken för att stoppa tillväxten i

statsskulden och de skenande ränteutgifterna måste vara åtgärder för att få ned

arbetslösheten. Motionärerna ställer sig emellertid tveksamma till flera av de

i propositionen föreslagna investeringsstimulanserna och

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Så t.ex. ses det föreslagna direktavdraget

för byggnadsinvesteringar som omotiverat. Det borde ersättas med

direktavskrivningar för miljöinvesteringar för att stimulera miljöanpassningen

i den nu pågående konjunkturuppgången.

För att minska arbetslösheten och förbättra välfärden i övrigt föreslås i

motionen att normalarbetstiden sänks till 37 timmar per vecka. En sådan åtgärd

bör träda i kraft fr.o.m. den 1 juli 1995. Ett andra steg med sänkning till

35 timmars arbetsvecka bör genomföras före år 1998. Genom sänkt

normalarbetstid tvingas marknaden att ta ett större ansvar för att få ned

arbetslösheten, menar motionärerna.

Även direkt stimulerande åtgärder behövs för att förbättra den ekonomiska

utvecklingen och förnya näringslivet. Därigenom ökar skatteintäkterna och

räntorna på statsskulden minskar. Budgetförstärkningar som skattehöjningar och

besparingar kan inte i tillräcklig grad minska statsskulden.

Motionärerna avser att lägga fram bl.a. dessa förslag i ett sammanhang vid

redovisningen av riktlinjerna för den ekonomiska politiken i en partimotion med

anledning av regeringens årliga budgetförslag i januari 1995. En helhetssyn

måste, sägs det i motionen, tillämpas i den ekonomiska politiken.

Kristdemokratiska samhällspartiet

Kristdemokraternas alternativ i motion Fi6 till propositionens riktlinjer för

den ekonomiska politiken inleds med en redovisning av de grundförutsättningar

som måste gälla vid utformningen av den ekonomiska politiken.

En väl fungerande marknadsekonomi bygger på ett samhälle med en grundläggande

etisk samsyn. Marknadsekonomins civilrättsliga grundval är frivilliga, ofta

informella, avtal mellan självständiga aktörer. Hederlighet och personligt

ansvarstagande är viktiga fundament. Det underlättar ekonomins funktionssätt

genom att det sänker transaktionskostnaderna och därmed leder till ökad

effektivitet i ekonomin. Den kristna etiken spelar därför en avgörande roll för

att vidmakthålla en effektiv och människovärdig marknadsekonomi. Men en

marknadsekonomi är i sig inte tillräcklig för att skapa det goda samhället. Den

måste bygga på förvaltarskapets principer. Förvaltarskapstanken betonar

människans kollektiva ansvar för sig själv, sina medmänniskor, efterkommande

generationer samt den fysiska livsmiljön.

En fri marknadsekonomi kan aldrig av sig själv skapa en acceptabel

inkomstfördelning. Därför är det nödvändigt att utveckla system såväl inom ett

land som mellan länder för att åstadkomma resursöverföringar för att skapa

solidaritet och en jämnare inkomstfördelning. En målsättning för

kristdemokratisk ekonomisk politik är att skapa förutsättningar för nya jobb,

vilket är den viktigaste fördelningspolitiska uppgiften. Ekonomisk utveckling

skapar ökade möjligheter att förstärka vård och social omsorg och åstadkomma en

rättvis fördelning.

Marknadsekonomin måste styras av ett ekologiskt ansvarstagande. Ekonomisk

utveckling kan inte mätas genom ett snävt tillväxtbegrepp utan innebär i

stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. En tillväxt av

nationalförmögenheten innebär en välfärdsökning endast om hänsyn tas till

miljöeffekter och påverkan på människors hälsa och förmåga. Ett ökat inslag av

ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken, exempelvis genom en skatteväxling med

sänkta skatter på arbete och höjda skatter på miljöfarliga utsläpp, energi

m.m., skulle främja både miljön och den ekonomiska utvecklingen.

I motionen konstateras att Sverige har en av västvärldens snabbast växande

statsskulder. Går vi in i nästa lågkonjunktur utan att ha stabiliserat

statsskulden kommer vi att tvingas till brutala nedskärningar i

välfärdssystemen. Skattetrycket kan tvingas upp på nivåer som försämrar

ekonomins funktionssätt, vilket ytterligare förvärrar krisen, hämmar

kapitalbildningen, pressar räntorna uppåt osv. Detta hotar den ekonomiska

utvecklingen, och Sverige hamnar i en ond cirkel som blir mycket svår att ta

sig ur.

För att undvika en sådan utveckling krävs en sanering av de offentliga

finanserna. Detta kräver ytterligare åtstramning av finanspolitiken.

Sammantaget anges i motionen budgetförstärkningar med genomslag år 1998 på

drygt 118 miljarder kronor, vilket överstiger regeringens saneringsprogram med

drygt 43 miljarder kronor. Merparten av detta är besparingar.

Trots det ansträngda statsfinansiella läget finns det, menar motionärerna,

genom det presenterade saneringsprogrammet, utrymme för angelägna

rättvisereformer för att förbättra situationen för de långtidssjuka och för de

sämst ställda pensionärerna.

Enligt motionärerna kommer den utformning av den ekonomiska strategin som

presenteras i propositionen att försämra ekonomins funktionssätt och även på

sikt permanenta sysselsättningskrisen och budgetproblemen. En rad åtgärder

föreslås som försämrar de förutsättningar som den förra regeringen lagt fast

för en långsiktigt god ekonomisk utveckling. Huruvida detta kan uppvägas av

propositionens positiva sida -- att budgeten förstärks kortsiktigt -- är enligt

motionärernas bedömning tveksamt. Den positiva ekonomiska utvecklingen kommer

att försvagas och riskerar att brytas i förtid då förutsättningarna för

investeringar, nya jobb och tillväxt försämras när skattekilarna drivs upp på

det sätt som anges i propositionen. På några års sikt kan därför de föreslagna

skattehöjningarna visa sig kontraproduktiva även i budgetsaneringssyfte.

Flera av de budgetförstärkningar som föreslås i propositionen visar, enligt

motionärerna, att regeringen inte lever upp till de vackra orden om en rättvis

fördelning av bördorna. Det gäller bland annat de ekonomiskt sämst ställda

pensionärerna och barnfamiljerna.

I motionen framhålls vikten av att de nya jobben tillkommer i den privata

sektorn. Produktivitetsförbättringar och strukturrationaliseringar i de stora

företagen innebär att man i dessa samtidigt kan utöka produktionen och minska

antalet anställda. Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är därför av

största vikt inför 1990-talets kamp mot den höga arbetslösheten och för

sanering av statsfinanserna. Finansierings- och riskkapitalfrågorna är av

central betydelse för näringslivets utveckling. Skattesystemet måste vara

utformat så att avkastningen på riskvilligt kapital i företag inte beskattas

hårdare än annan kapitalavkastning. Innovationer tas inte tillräckligt väl om

hand i Sverige. Patent som skulle kunna tas till vara av den svenska industrin

exporteras till andra länder. Förutom att det skapas ett allmänt bra

investerings- och företagsklimat måste ytterligare åtgärder vidtas som främjar

kommersialisering av innovationer i Sverige.

Mot bakgrund av detta avvisas i motionen bestämt de "återställare" som

regeringen föreslagit beträffande arbetsrätten, återinförandet av

dubbelbeskattningen på avkastningen av riskvilligt kapital som satsas i företag

och slopandet av kvittningsrätten på underskott i näringsverksamhet mot inkomst

av tjänst. Dessa förslag visar att regeringen saknar grundläggande förståelse

för företagandets villkor.

En av de mest centrala uppgifterna för politiken de närmaste åren är att

skapa förutsättningar för hundratusentals nya arbetstillfällen.

"Kvasiideologiska" skäl får inte förhindra att nödvändiga åtgärder vidtas för

att främja tillkomsten av jobb i den privata tjänstesektorn riktade mot

hushållssektorn.

De höga skattekilarna gör att marknaden för denna typ av tjänster som går att

utföra i egenregi i dag är i stort sett utplånad.

Utskottets ställningstagande till oppositionspartiernas förslag till

riktlinjer för den ekonomiska politiken

Vid en jämförelse av de allmänna formuleringarna av de övergripande målen för

den ekonomiska politiken finns det stora likheter mellan partierna. Förutom

kraven på att minska arbetslösheten och stabilisera statsskulden understryks i

samtliga partimotioner vikten av att hålla inflationen under kontroll och att

skapa förutsättningar för en långsiktigt god ekonomisk tillväxt som uppfyller

kravet på ekologisk balans. Skillnaderna i uppfattning avser inte främst

formuleringarna av de övergripande målen om samhällsekonomisk balans utan hur

åtgärderna bör utformas för att nå dessa mål.

I motionerna Fi1 (m), Fi2 (c), Fi3 (fp) och Fi6 (kds) hävdas

att i propositionen föreslagna förstärkningar av budgeten visar att

finanspolitiken inte är tillräckligt stram. Samtidigt hävdas i dessa motioner

att regeringen föreslår en "återställarpolitik" innebärande en återgång till

ett illa fungerande skattesystem med bl.a. förslag till skattehöjningar och

andra åtgärder som kraftigt försämrar företagsklimatet.

Utskottet vill här erinra om att när den nya regeringen tillträdde i oktober

var den totala arbetslösheten -- öppet arbetslösa och personer i

arbetsmarknadspolitiska åtgärder -- drygt 13 %. Budgetunderskottet förväntades

bli av storleksordningen 200 miljarder kronor. Statens ständiga upplåning

skapar osäkerhet på finansmarknaderna. Den bygger upp en räntedifferens mot det

internationella ränteläget som utgör en allvarlig begränsning för ekonomins

återhämtning.

Sverige har därigenom hamnat i den svårhanterliga och säregna situationen att

massarbetslösheten måste bekämpas samtidigt som finanspolitikens helt

dominerande uppgift några år framöver måste bli att stabilisera en växande

statsskuld. Det främsta hotet mot tillväxt och välfärd är i dag en fortsatt

okontrollerat växande statsskuld.

Mot den bakgrunden vill utskottet -- i likhet med motionärerna -- understryka

att finanspolitiken fortsättningsvis måste vara mycket stram. Men en "stram

finanspolitik" blir inte meningsfull om inte angivna totala besparingsbelopp

ges ett konkret innehåll. Det går heller inte att genom skattesänkningar

förlita sig på att dynamiska effekter skall ge en sådan ökning av tillväxten

att den ger ett väsentligt bidrag till en stabilisering av statsskulden.

En viktig utgångspunkt vid utformningen av finanspolitiken är att de åtgärder

som vidtas får effekt på statsfinansernas utveckling utan en alltför stor

fördröjning. Detta är -- vid sidan av viktiga fördelningspolitiska överväganden

-- ett avgörande skäl till att skattehöjningar tillsammans med besparingar

måste utnyttjas för att få ned budgetunderskottet. Det har enligt utskottets

mening i den nuvarande statsfinansiella situationen varit omöjligt att undvika

skattehöjningar. Finanspolitiken måste göras så effektiv att statsskulden med

stor säkerhet kommer att stabiliseras under den nu pågående

konjunkturuppgången. Sker inte detta kan en fortsatt växande statsskuld få

förödande konsekvenser för den svenska ekonomin och välfärden.

Förutom att motion Fi1 (m) -- som den enda av de borgerliga motionerna --

i stort utesluter skattehöjningar som finanspolitiskt medel är det

motionärernas uppfattning att selektiva industripolitiska eller

arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör utnyttjas i ytterst begränsad omfattning.

I motionen avvisas utifrån mycket allmänna motiveringar de

investeringsstimulanser och flertalet av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder

som föreslås i propositionen. Selektiva åtgärder bör inte, menar motionärerna,

utnyttjas eftersom de kommer fel i tiden och därigenom kan bidra till en

överhettning av ekonomin eller förstärka en begynnande lågkonjunktur.

I så måtto har motionärerna rätt att felaktigt utformade och/eller i tiden

felaktigt insatta åtgärder självfallet får negativa effekter på ekonomin. Av

detta drar emellertid utskottet den slutsatsen att selektiva åtgärder måste

övervägas noga innan de utnyttjas i den ekonomiska politiken. Ett exempel i

detta sammanhang är användningen av direktavskrivningar för investeringar. När

den socialdemokratiska oppositionen tidigare ville utnyttja direktavskrivningar

för maskininvesteringar var avsikten att få fart på den mycket långsamma

konjunkturuppgången. I dag är det uppenbart att investeringsaktiviteten blir

allt starkare och att en sådan åtgärd därför nu är inaktuell. Däremot är

aktiviteten i byggsektorn låg och arbetslösheten i denna sektor mycket hög.

Det finns därför skäl att stimulera näringslivets byggnadsinvesteringar. För

att undvika att stimulanseffekter kommer fel i tiden föreslås åtgärden

tidsbegränsad.

Det är utskottets bestämda uppfattning att sådana åtgärder som här beskrivits

måste kunna komma till användning om arbetslösheten inom rimlig tid skall kunna

nedbringas. I den nuvarande situationen när finanspolitiken måste utnyttjas för

att stabilisera statsskulden och därigenom får en kontraktiv effekt måste

selektiva åtgärder utnyttjas för att förbättra läget på arbetsmarknaden.

I avsnittet om penningpolitiken i motion Fi1 (m) återkommer motionärerna

till kravet att skattehöjningar inte får utnyttjas för att minska

budgetunderskottet. Medlet att nå en rimlig realränta är enligt motionärerna en

stram finanspolitik baserad på utgiftsminskningar och inte på skattehöjningar.

Som framgår av vad utskottet anfört delar inte utskottet denna uppfattning.

Det är främst snabbheten och omfattningen av nedtrappningen av

budgetunderskottet som blir bestämmande för ränteutvecklingen.

I motion Fi3 (fp) ägnas stort utrymme åt kritik av de skattehöjningar som

föreslås i propositionen. Utskottet kan emellertid konstatera att Folkpartiet

till skillnad från Moderata samlingspartiet är av den uppfattningen att det

bl.a. krävs skattehöjningar för en sanering av statsfinanserna. Utskottet

återkommer längre fram i betänkandet till mer ingående behandling av

utformningen av skattepolitiken. Det finns emellertid här anledning att

understryka att förslagen i propositionen inte är en "återgång till ett

perverst system". Den föreslagna tidsbegränsade värnskatten är ett tillfälligt

avsteg från skattereformen. Men med den inriktning av den ekonomiska politiken

som på grund av statsskuldssituationen kräver besparingar i budgeten på tiotals

miljarder kronor är denna åtgärd nödvändig. Det är ofrånkomligt att besparingar

av den storlek som det här är fråga om skapar fördelningspolitiska problem.

Införandet av en tillfällig värnskatt ser utskottet som ett led i

ansträngningarna att motverka de fördelningspolitiska skevheter som

budgetsaneringen annars riskerar att medföra.

I motion Fi3 (fp) hävdas vidare att de insatser som föreslås i propositionen

inom ramen för arbetsmarknads- och investeringspolitiken mest visar sig bestå

av omfördelningar av pågående åtgärder och en övergång till kostsammare

åtgärder. Åtgärderna måste, menar motionärerna, vara kostnadseffektiva. Som ett

exempel på sådana åtgärder nämns den s.k. ALU-verksamheten.

Som utskottet ser det kan skrivningen i motionen tolkas så att motionärerna

bortser ifrån att arbetsmarknadspolitiken måste förändras mot sådana åtgärder

som anpassar sig till kraven i en konjunkturuppgång. De ökade satsningarna på

arbetsmarknadsutbildning och utbildningsvikariat -- särskilt inriktade mot

näringslivet -- är ägnade att höja kompetensnivån och underlätta en övergång

till sektorer med arbetskraftsbrist. Därigenom kan också i vissa fall tendenser

till överhettning på lokala arbetsmarknader undvikas.

Det som främst skiljer motion Fi2 (c) från de övriga borgerliga

partimotionerna är den starka betoningen av de miljö- och regionalpolitiska

målen. Ett exempel på detta är att man i motionen understryker vikten av att

inkomstförstärkningar i det korta perspektivet i första hand bör tas ut genom

skatter och avgifter främst på miljöbelastande verksamhet och energi.

Ett sådant krav visar enligt utskottet vilka svåra avvägningar man ställs

inför inom den ekonomiska politiken när de offentliga finanserna är i extrem

obalans. Som utskottet tidigare i betänkandet kraftigt understrukit är den

centrala uppgiften för finanspolitiken att på kortast möjliga tid dra ned

budgetunderskottet och därigenom minska räntedifferensen mot utlandet. Att

uppfylla ett sådant krav genom att koncentrera skatteåtgärderna till

miljöområdet och energisektorn är enligt utskottets mening inte möjligt. Ett

konkurrensutsatt näringsliv skulle därigenom hamna i en ohållbar situation. Vad

man däremot kan göra i det korta perspektivet är att försöka utforma

skatteåtgärderna på ett sådant sätt att en positiv miljöutveckling inte

förhindras. Detta exempel visar att även en från ekologisk synpunkt rätt

utformad ekonomisk politik kräver att statsskuldens utveckling bringas under

kontroll.

Centerpartiet ställer sig avvisande till förslaget att utnyttja medel avsatta

för regionalpolitiken till arbetsmarknadspolitiska insatser. Man vänder sig

särskilt mot att politiken läggs om mot rörlighetsstimulerande åtgärder som kan

leda till att glesbygden utarmas.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning. Som framhålls i motionen

måste arbetsmarknadspolitiken liksom den ekonomiska politiken i övrigt utformas

så att arbetslösheten kan reduceras utan att löner och priser åter börjar öka

påtagligt. Detta kräver en politik som främjar rörlighet och övergång till

reguljära arbeten. Arbetslinjen måste stärkas. Stora krav måste ställas på

arbetsmarknadens funktionssätt vad gäller lönebildning och arbetskraftens

rörlighet. Genom en ökad flexibilitet underlättas överföringen av arbetskraft

till expansiva yrken, branscher och regioner utan att de nominella

löneökningarna i ekonomin som helhet tilltar.

I likhet med vad som anförs i propositionen betonar motionärerna vikten av

att investeringsstimulanser ges en sådan utformning att sysselsättningseffekten

ligger nära i tiden. Likväl vill motionärerna avstyrka propositionens förslag

att rikta tidsbegränsade investeringsstimulanser mot vissa delar av

byggsektorn. I stället föreslås en långsiktig stimulans till hela byggsektorn

genom att momsen för byggande sänks till 12 %. Utskottet har på denna punkt

svårt att förstå den bakomliggande motiveringen till en sådan åtgärd.

I motion Fi6 (kds) behandlas riktlinjerna för den ekonomiska politiken

mycket översiktligt. Den kritik som riktas mot de föreslagna åtgärderna för att

stärka statsfinanserna överensstämmer i stort med motsvarande kritik i de

övriga i betänkandet tidigare behandlade borgerliga motionerna. De synpunkter

som förs fram i motionen på miljöpolitikens område och på åtgärder för att öka

arbetskraftens geografiska rörlighet har utskottet behandlat i anslutning till

motion Fi2 (c).

Vad gäller Kristdemokraternas utformning av riktlinjerna för den ekonomiska

politiken hänvisas mot denna bakgrund till vad utskottet anfört om motsvarande

frågor vid behandlingen av motionerna Fi1 (m), Fi2 (c) och Fi3 (fp).

I motion Fi4 (v) anförs att de allmänna målen för den ekonomisk-politiska

propositionen -- att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten -- och den

allmänna problembeskrivningen väl överensstämmer med Vänsterpartiets politik.

Det har därför varit möjligt för Vänsterpartiet att ansluta sig till det

väsentliga innehållet i propositionens förslag.

Vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken konstaterar utskottet

att det i vissa fall finns god överensstämmelse mellan propositionens och

motionens förslag. Detta hindrar emellertid inte att uppfattningen går i sär på

en rad punkter.

Det finns en viktig del av riktlinjerna där utskottet skiljer sig från den

syn som redovisas i motionen. Det gäller inriktningen av penningpolitiken. I

motionen framhålls att motionärerna inte kan dela regeringens uppfattning vad

gäller formuleringen av inflationsmålet och ej heller konstaterandet att det

inte råder någon motsättning mellan prisstabilitet och full sysselsättning.

Utskottet vill på denna punkt understryka att det ställer sig bakom vad som i

propositionen sägs om penningpolitikens inriktning. Penningpolitikens

huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation på god europeisk nivå.

För att långsiktigt kunna upprätthålla en så hög sysselsättning att den

möjliggör full sysselsättning krävs en god tillväxt i ekonomin. En sådan

tillväxt kan inte vara långsiktigt stabil om inte ekonomin fungerar väl. En

förutsättning för detta är att tendenserna till ökad inflation hålls tillbaka.

Utskottet kan mot den bakgrunden inte se att det råder någon motsättning mellan

prisstabilitet och hög sysselsättning.

På samma sätt som i övriga partimotioner framhålls i motion Fi5 (mp)

vikten av en skyndsam sanering av de offentliga finanserna. Men tyngdpunkten i

motionen läggs på kravet att en budgetsanering måste vara ekologiskt och

socialt genomtänkt. Beskattningen av arbete totalt sett bör inte, menar

motionärerna, öka. Den bör minskas och ersättas med främst miljörelaterade

skatter. I motionen finns även ett yrkande i vilket föreslås att

normalarbetstiden bör sänkas.

Miljöpartiet avser att i anslutning till budgetpropositionen återkomma med

ett samlat förslag till hur riktlinjerna för den ekonomiska politiken skall

utformas. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang ändå göra följande

kommentar.

När det gäller användningen av miljöskatter för att genomföra en skyndsam

budgetsanering hänvisar utskottet till vad utskottet anfört i anslutning till

behandlingen av motion Fi2 (c).

Vad angår förslaget om sänkt normalarbetstid kan man konstatera att

utvecklingen under det senaste året har gått mot en ökad medelarbetstid, vilken

i sig också inrymmer en ökad övertid. Krav på en sänkt normalarbetstid har

arbetsmarknadsutskottet nyligen behandlat och tagit ställning till i det

justerade betänkandet 1994/95:AU2. Mot bakgrund av ett antal motionsyrkanden om

förkortad och/eller flexibel arbetstid uttryckte arbetsmarknadsutskottet i

detta betänkande sin tillfredsställelse över att statsministern aviserat en ny

arbetstidsutredning. Med hänvisning till bl.a. den planerade

arbetstidsutredningen avstyrkte arbetsmarknadsutskottet de i sammanhanget

upptagna motionsyrkandena.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet propositionens förslag till

riktlinjer för den ekonomiska politiken och avstyrker motionerna Fi1 (m)

yrkande 1, Fi2 (c) yrkandena 1, 4, 6 och 7, Fi3 (fp) yrkandena 1 och 2,

Fi4 (v) yrkande 1, Fi 5 (mp) yrkandena 1, 2 och 27 samt Fi 6 (kds)

yrkandena 1 och 2.

Konsekvensbeskrivningar i den ekonomisk-politiska propositionen

Beträffande de i motion Fi4 (v) begärda konsekvensbeskrivningarna framhöll

utskottet våren 1994 i ett yttrande till konstitutionsutskottet (1993/94:FiU9y)

att det är angeläget att riksdagen regelmässigt redovisar en analys av

förslagen i propositionerna. I det nämnda yttrandet anförde utskottet bl.a.

följande.

Riksdagen är i hög grad beroende av det beslutsunderlag som presenteras av

regeringen. Visserligen kan det berörda utskottet komplettera underlaget i

samband med sin beredning av ärendet. Av tids- och resursskäl är det dock

knappast möjligt att i detta skede av beslutsprocessen göra något mera

omfattande utrednings- och analysarbete. Det är därför enligt finansutskottets

uppfattning angeläget att konsekvensanalyser av något slag regelmässigt ingår i

regeringens propositioner. Sådana analyser behövs för att ett ärende skall

anses vara tillräckligt berett av regeringen.

Vänsterpartiets förslag i motion Fi4 (v) yrkandena 2--5 ligger väl i linje

med utskottets uttalande i detta yttrande. Någon åtgärd från riksdagens sida

torde därför inte vara påkallad.

Arbetsmarknadspolitiken

Riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

I propositionen (s. 106--109) framhålls att arbetsmarknadspolitiken har

en nyckelroll för att Sverige skall få en ny färdriktning i arbetet med att öka

sysselsättningen och att sanera statsfinanserna. Det gäller att förhindra att

en hög arbetslöshet permanentas och ligger kvar på en hög nivå vid nästa

konjunkturnedgång. Enligt propositionen beräknas den öppna arbetslösheten

minska från ca 8 % år 1994 till knappt 7 % år 1995. Antalet sysselsatta

väntas öka med ca 2,5 % under det kommande året.

En framgångsrik arbetsmarknadspolitik måste på ett effektivt sätt stödja den

ekonomiska politikens tillväxtmål, vilket betyder att näringslivets expansion

måste främjas.

Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken innebär en förskjutning av

sysselsättningsskapande åtgärder under en nedåtgående konjunktur till

utbildning och arbetsförberedande insatser i en uppåtgående konjunktur.

I propositionen framhålls att arbetsmarknadspolitiken sammanfattningsvis

skall inriktas på att:

Snabbt och väl tillsätta lediga platser så att de arbetssökande kommer i

arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.

Stärka de arbetssökandes ställning

Öka den yrkesmässiga och geografiska rörligheten.

Minska risken för flaskhalsar och inflationstendenser.

Stödja utsatta grupper.

Skapa sysselsättning.

Propositionen innehåller förslag om investeringsstimulanser och ökade

satsningar inom kommunikationsområdet, starthjälp, utbildningsinsatser m.m.

samt en minskning av platserna inom ALU från 75 000 till 25 000.

Utbildningsinsatserna kommer att ske inom det reguljära utbildningsväsendet

och inom arbetsmarknadsutbildningen. Antalet nya utbildningsplatser uppskattas

till ca 30 000.

De föreslagna investeringsstimulanserna kommer framför allt att inriktas på

underhåll och syftar till att stimulera byggsektorn under 1995.

Sysselsättningseffekten av dessa investeringar uppskattas till ca 50 000

personer.

Centerpartiet anser i motion Fi2 yrkandena 48 och 53 att den nya

arbetsmarknadspolitiska inriktningen är en återgång till den politik som förde

Sverige in i en djup lågkonjunktur. Motionärerna anser det oroväckande att

regeringen vill främja en ökad geografisk rörlighet, dvs. överföring av

arbetskraft till expansiva regioner i syfte att hålla nere lönerna. Jobben

skall skapas där människorna bor. Centerpartiet yrkar att riksdagen hos

regeringen begär förslag om ett program för att stimulera en utveckling mot

ett kretsloppsanpassat samhälle.

Folkpartiet tar i motion Fi3 yrkande 12 i här aktuell del upp

kostnadseffektiviteten i den av regeringen föreslagna omläggningen av

arbetsmarknadspolitiken. Antalet sysselsatta personer blir i stort sett

detsamma som tidigare men på grund av omfördelning av åtgärderna ökar

kostnaderna. Folkpartiet biträder regeringens förslag om starthjälp men

avvisar den föreslagna omläggningen av arbetsmarknadspolitiken i övrigt.

I motion Fi4 yrkande 26 framhåller Vänsterpartiet olika krav på

arbetsmarknadspolitiken. Bland annat menar motionärerna att

arbetsmarknadspolitiken måste skapa utrymme för att behålla arbeten i den

offentliga sektorn. Arbete i stället för arbetslöshet innebär samhälleliga och

andra vinster. Motionärerna accepterar regeringens analys och motiv vad gäller

ökad rörlighet men på sikt krävs ökade utbildningssatsningar på sådana orter

där arbetskraften inte har efterfrågad kompetens.

Moderata samlingspartiet anför i motion Fi1 yrkande 40 (delvis) att

erfarenheten visar att politiskt motiverade stimulansåtgärder mycket sällan

kommer rätt i tiden. I stället för att bryta en nedgång ger de effekt först i

en konjunkturuppgång och bidrar i värsta fall till överhettning inom vissa

sektorer.

Miljöpartiet framhåller i motion Fi5 att ett sätt att förhindra att

ränteutgifterna i fortsättningen skenar i väg på det sätt som nu skett är att

anpassa normalarbetstiden till arbetsmarknaden så att arbetslösheten inte

tillåts stiga till höga nivåer.

Kristdemokraterna framhåller i motion Fi6 att de nya jobben måste skapas

i den privata sektorn, men att regeringen saknar en strategi för att åstadkomma

detta. Tvärt om föreslås en rad åtgärder som försämrar för en långsiktigt god

ekonomisk utveckling. En skatteväxling för miljön och nya jobb samt förbättrade

villkor för små- och nyföretagande, inte minst inom den privata tjänstesektorn,

måste ingå i en framgångsrik arbetsmarknadspolitik.

Arbetsmarknadsutskottet ställer sig i sitt yttrande (AU3y) bakom den

inriktning av arbetsmarknadspolitiken som föreslås i propositionen. Vidare

anser utskottet att motionerna bör avstyrkas av finansutskottet.

Arbetsmarknadsutskottet konstaterar att utvecklingen nu går åt rätt håll vad

gäller en ökad tillväxt och sysselsättning samt en minskad arbetslöshet.

Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning som den kommer

till uttryck i yttrandet. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken är en grundpelare

i svensk tradition. Också inom EU:s ram bör Sverige verka för en

arbetsmarknadspolitik som omfattar alla grupper i samhället, även invandrare

och handikappade.

Förslagen i propositionen innebär en logisk förskjutning av de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna mot sådana kvalitetsåtgärder som krävs i en

konjunkturuppgång. En höjning av kompetensnivån kan underlätta en övergång till

sektorer med arbetskraftsbrist.

En ökad yrkesmässig och geografisk rörlighet är väsentlig ur arbetsmarknads-

och välfärdssynpunkt.

Arbetsmarknadspolitiken i sig är inte ett tillräckligt instrument för att ge

tillväxt och sysselsättning. Alla politikområden måste samverka för dessa mål

ska kunna uppnås.

Mot bakgrund av vad finansutskottet här anfört om inriktningen av

arbetsmarknadspolitiken avstyrks motionerna Fi1 (m) yrkande 40 i denna del, Fi2

(c) yrkande 48 och 53, Fi3 (fp) yrkande 12 i denna del samt Fi4 (v) yrkande 26.

Direktavdrag

I propositionen (s. 56--63, 81--87) föreslås att ett tidsbegränsat

direktavdrag för annan nybyggnation än bostäder införs. Direktavdraget är en

del av investeringsprogrammet och beräknas ge en sysselsättningseffekt på

omkring 18 000 årsarbetsplatser under år 1995.

Direktavdrag får göras med 50 % av utgifterna för ny-, till- eller ombyggnad

under tiden november 1994 till maj 1996. Resterande 50 % dras av enligt de

vanliga avskrivningsreglerna.

Möjligheten till direktavdrag är tidsbegränsad för att ge ett kraftigt

incitament till tidigareläggning av projekt. Vid val av tidsperiod för

stimulansåtgärden behöver flera faktorer beaktas. Samtidigt som

tidsintervallet bör vara tillräckligt långt för att medge näringsidkarna rimlig

tid för att överväga investeringsbehovet och ta fram ritningar och annat

beslutsunderlag för den tilltänkta investeringen bör tidsintervallet vara så

kort att det kommande konjunkturläget kan överblickas. De sammanvägda

argumenten talar enligt propositionen för den valda tidsperioden.

Regeringen räknar med att direktavdraget kan förväntas leda till en drygt

14-procentig ökning av byggandet. Ökningen i antalet byggnadsprojekt under

stimulansperioden motsvaras av färre byggnadsprojekt när perioden passerats.

Endast till en liten del antas åtgärden resultera i en ökning av det

sammanlagda byggandet sett över en längre period.

I motionerna Fi1 (m) yrkande 23, Fi2 (c) yrkande 21, Fi3 (fp)

yrkande 9 samt Fi5 (mp) yrkande 25 yrkas avslag på förslaget om

direktavdrag.

I Moderata samlingspartiets motion Fi1 yrkande 32 framhålls att regeringen

bör få riksdagens uppdrag att utarbeta ett förslag till nuvärdesavskrivning.

Miljöpartiet föreslår i motion Fi5 yrkande 26 att direktavskrivningar för

miljöinvesteringar införs.

Skatteutskottet tillstyrker i sitt yttrande (SkU3y) propositionen och

avstyrker motionerna. Skatteutskottet föreslår vissa förtydliganden i lagtexten

av närmast redaktionell art.

Finansutskottet har inget att erinra mot skatteutskottets yttrande i

denna fråga.

Propositionens förslag om direktavdrag enbart för investeringar i byggnader

och markanläggningar är välmotiverat. Ytterligare ökade maskininvesteringar har

för närvarande en mindre effekt på den inhemska aktiviteten än stimulanser inom

byggsektorn. Att öka näringslivets investeringar i byggnads- och markarbeten är

angeläget eftersom svensk byggindustri under den senaste lågkonjunkturen varit

särskilt utsatt för utslagning. Farhågor om ytterligare permanent förlorad

kapacitet motiverar försök att stimulera en tidigareläggning av den förväntade

uppgången i byggkonjunkturen. Tack vare förslagets utformning uppstår

incitamenten för investeringar på samhällsekonomiskt lämpliga områden.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning av stimulansperiodens längd.

Den varaktiga nettobelastningen på statsbudgeten begränsas till 300 miljoner

kronor. Den ökade aktiviteten i ekonomin, bland annat en stigande efterfrågan

på byggande, motverkar den omedelbara statsfinansiella effekten.

Finansutskottet föreslår riksdagen att med avslag på motionerna Fi1 (m)

yrkande 23, Fi2 (c) yrkande 21, Fi3 (fp) yrkande 9 samt Fi5 (mp)

yrkandena 25 och 26 anta regeringens förslag (avsnitt 8.12, yrkande 1) till

lag om direktavdrag för byggnader m.m. De förtydliganden i lagtexten som

föreslås av skatteutskottet bör också antas.

Utskottet kan inte tillstyrka att grundprinciperna för avdragsreglerna ändras

genom nuvärdesavskrivning. Motion Fi1 (m) yrkande 32 avstyrks av

utskottet.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetsmarknadspolitiskt investeringsprogram

I propositionen (s. 109--110) föreslås ett investeringsprogram som

omfattar stimulansåtgärder inom en rad olika områden. Förslagen om direktavdrag

och satsningen på 2 miljarder kronor inom kommunikationsområdet behandlas på

andra ställen i detta betänkande. Övriga förslag i investeringsprogrammet

behandlas i detta avsnitt.

Följande delar av det av regeringen framlagda förslaget till program för

investeringssatsningar och ROT-åtgärder behandlas i detta avsnitt.

Satsningar inom miljöområdet på:

1. utbyggnad av fjärrvärmenätet med bidrag om 15 % till en kostnad av

100 miljoner kronor,

2. åtgärder som motverkar trafikbuller med bidrag om 25 % till en kostnad av

50 miljoner kronor,

3. åtgärder inom VA-sektorn med bidrag om 15 % till en kostnad av 100

miljoner kronor,

4. upprustning av naturvårdsområden till en kostnad av 75 miljoner kronor,

5. efterbehandling av gamla industriområden till en kostnad av 75 miljoner

kronor.

Satsningar inom kulturområdet på:

6. icke-statliga kulturlokaler med bidrag om 30 % för nybyggnation och 50 %

för övriga projekt till en sammanlagd kostnad av 50 miljoner kronor,

7. allmänna samlingslokaler till en kostnad av 20 miljoner kronor,

8. kulturmiljövård och byggnadsvård till en kostnad av 75 miljoner kronor,

9. lokaler för trossamfund med bidrag om högst 30 % till en kostnad av 20

miljoner kronor,

Satsningar på skolor och andra offentliga lokaler på:

10. ROT-åtgärder, bl.a. för att öka tillgängligheten för personer med

funktionshinder, med bidrag om högst 30 % till en kostnad av 360 miljoner

kronor.

Satsningar inom bostadsområdet på:

11. ROT-åtgärder avseende bostäder som en extra subvention om

15 % till en beräknad kostnad av 1 500 miljoner kronor,

12. investeringar för att förbättra inomhusklimatet med bidrag om 20 % till

en kostnad av 200 miljoner kronor,

13. ombyggnadsåtgärder för särskilda boendeformer för äldre och för personer

med fysiska och psykiska funktionshinder med bidrag om 20 % till en kostnad av

100 miljoner kronor.

I Moderata samlingspartiets motion Fi1 yrkande 35 föreslås riksdagen

avslå vad regeringen förordat om investeringsstöd.

I Centerpartiets motion Fi2 yrkande 52 betonas betydelsen av

investeringar inom miljöområdet för en långsiktigt hållbar tillväxt och en ökad

sysselsättning.

Miljöpartiet föreslår i sin motion Fi5 yrkande 28 att riksdagen hos

regeringen begär förslag om särskilda miljöinvesteringar för budgetåret 1995/96

omfattande två miljarder kronor utöver vad regeringen tidigare föreslagit.

I Centerpartiets motion Fi2 yrkande 51 föreslås avslag vad gäller den

extra subventionen om 15 % avseende bostäder till en beräknad kostnad av

1 500 miljoner kronor. Detta yrkande innebär vidare att den nuvarande

skattereduktionen för byggnadsarbete på bostadshus föreslås förlängas till att

gälla även under år 1995. Motsvarande förslag återfinns även i motion

Fi10 (c) yrkande 3. I motion Fi17 (c) föreslås dessutom att reglerna för

skattereduktion förändras så att det maximala avdragsgrundande underlaget för

småhus höjs från nuvarande 35 000 kr till 100 000 kr samt att vissa

materialkostnader får räknas in i underlaget.

I Folkpartiets motion Fi3 yrkande 16 föreslås att riksdagen skall avslå

förslaget om en extra subvention om 15 % avseende bostäder. Motionärerna anser

att förslaget är för vagt utformat för att kunna biträdas.

Kristdemokraterna anför i motion Fi6 yrkande 6 att flera av

regeringsförslagen till ROT-åtgärder i och för sig kan vara riktiga men att en

fortsatt möjlighet till skattereduktion för ROT-åtgärder är att föredra framför

den föreslagna extra subventionen om 15 % avseende bostäder.

Enligt motion Fi16 (s) finns det utrymme för ytterligare åtgärder för att

stimulera tidigareläggning av byggnadsinvesteringar. Enligt förslaget bör

regeringen därför senast i 1995 års budgetproposition återkomma med förslag

till stimulans av tidigareläggning av nyproduktion av bostäder.

I motion Fi18 (s) framhålls att ROT-satsningarna i första hand bör

utformas så att segregationen i boendet minskar. I motion Fi19 (s)

föreslås att riksdagen i ett tillkännagivande bör uttala att reglerna för

bidrag till ROT-åtgärder skall utformas så att den del av arbetet som utförs

som industriell produktion av byggmaterial behandlas likvärdigt med det arbete

som utförs på byggarbetsplatsen.

Bostadsutskottet tillstyrker i sitt yttrande regeringens förslag och

avstyrker aktuella motionsyrkanden.

Bostadsutskottet redogör i sitt yttrande kortfattat för de två s.k.

ROT-program som riksdagen har beslutat om under de senaste två åren.

Bostadsutskottet anför att i såväl 1993 års som i 1994 års ROT-program har

som en väsentlig del ingått stöd till ROT-åtgärder i kommunala byggnader.

Erfarenheterna av dessa åtgärder är mycket goda. Även när det gäller det av

sysselsättningsskäl betingade stödet till icke-statliga kulturlokaler samt

allmänna samlingslokaler framhåller bostadsutskottet att de hittillsvarande

erfarenheterna är goda.

Byggarbetsmarknaden är, framhåller bostadsutskottet, kanske den del av

arbetsmarknaden som har drabbats hårdast av lågkonjunkturen. Medan det under

några år i slutet av 1980-talet fanns klara tendenser till överhettning inom

byggsektorn är förhållandena nu de omvända. De rådande problemen riskerar att

få återverkningar inom byggsektorn för lång tid framåt. Om stora delar av

produktionskapaciteten slås ut under lågkonjunkturen kan även en måttlig

uppgång i byggproduktionen under en kommande högkonjunktur riskera att leda

till en överhettning och snabbt stigande byggpriser.

Det finns också anledning att framhålla att varje byggarbetsplats förutom det

egentliga byggarbetet genererar nya arbetstillfällen för

byggmaterialstillverkare, hantverkare, åkare m.fl. Det finns således

fortfarande starka samhällsekonomiska skäl att ta till vara byggsektorns

resurser under en lågkonjunktur.

Bostadsutskottet framhåller att det är mot den nu beskrivna bakgrunden som

regeringens förslag om ett program för investeringssatsningar och ROT-åtgärder

bör ses.

Bostadsutskottet kan till viss del instämma i synpunkten att beskrivningen i

propositionen av den närmare utformningen av extrasubventionen är väl

knapphändig. Bostadsutskottet uttrycker emellertid förståelse för den

nytillträdda regeringens önskan att snabbt kunna lägga fram förslag som kan

bidra till att mildra de akuta problemen på byggarbetsmarknaden. Inför

riksdagsberedningen av förslagen i propositionen har också bostadsutskottet

under hand erhållit kompletterande uppgifter om inriktningen av de föreslagna

stödformerna från regeringskansliet. Dessa uppgifter återges kortfattat i det

följande vad avser ROT-åtgärder avseende bostäder som en extra subvention om

15 % till en beräknad kostnad av 1 500 miljoner kronor.

Ett extra statligt stöd för förbättring av bostäder föreslås införas år 1995.

Stödet lämnas som engångsbidrag för åtgärder som påbörjas under år 1995 och

slutförs senast under år 1996. Samtliga upplåtelseformer, dvs. såväl hyres- och

bostadsrätt som egnahem, avses bli stödberättigade.

För hyres- och bostadsrätter lämnas bidrag för ombyggnadsåtgärder motsvarande

vad som kan erhålla reguljärt ombyggnadsstöd (se SFS 1992:986) samt till

underhålls- och reparationsåtgärder enligt vad som är stödberättigat i den s.k.

RBF-förordningen (förordning 1983:974 om statligt räntestöd vid förbättring av

bostadshus). Bidragsunderlaget beräknas således i dessa fall i enlighet med vad

som anges i förordningarna. I fråga om egnahem lämnas bidrag till

arbetskostnaden för reparation och underhåll samt för om- och tillbyggnad

enligt i huvudsak samma principer som gäller för skattereduktionen för utgifter

för byggnadsarbete (SFS 1993:672). Åtgärder i fritidshus avses dock inte

berättiga till stöd.

För hyres- och bostadsrättshus avses det extra statliga stödet utgå utöver

det reguljära ombyggnadsstödet. Om RBF-stöd har beviljats skall dock endast

detta stöd eller det extra statliga stödet kunna utgå.

Bidrag avses lämnas med ett belopp som motsvarar högst 15 % av ett

bidragsunderlag beräknat enligt de ovan angivna principerna. En förutsättning

för bidraget föreslås dock vara att bidragsbeloppet för de sökta åtgärderna

uppgår till minst 1 000 kr.

Det extra statliga stödet för förbättring av bostadshus, liksom de nedan

behandlade övriga stödformerna för bostäder, förutsätts administrativt hanteras

på motsvarande sätt som övriga bostadssubventioner. Detta innebär att Boverket

och länsstyrelserna får ansvaret för bidragsverksamheten.

Bostadsutskottet konstaterar att det föreslagna stödet i flera avseenden

innebär en förbättring i förhållande till det stöd som kunnat utgå enligt

tidigare ROT-program. Den föreslagna stödperioden ger rimlig möjlighet till

framförhållning och nödvändigt förberedelsearbete på byggherresidan. I

förhållande till vad som gäller för s.k. skattereduktion får stödet också anses

ha en bättre inriktning mot åtgärder som är angelägna ur bostadssektorns

synvinkel. Denna effekt uppnås bl.a. genom att stödet endast ges till

permanentbostäder och genom den koppling som i hyreshus- och bostadsrättsfallet

görs till reglerna för det reguljära ombyggnadsstödet. Vidare innebär förslaget

att åtgärder som hittills erhållit RBF-stöd även fortsättningsvis kan ges visst

stöd.

Bostadsutskottet konstaterar att vad gäller de åtgärder som vidtas i hyres-

och bostadsrättshus kommer sålunda även materialkostnaderna att kunna räknas in

i bidragsunderlaget. Detta utgör en klar förbättring i förhållande till de

regler som gäller för skattereduktionen.

Stödet till ROT-åtgärder i flerbostadshusområden måste ur samhällets

synvinkel anses vara det mest angelägna. Denna del av stödet kommer sannolikt

att ge den största effekten inom den egentliga byggsektorn, anser

bostadsutskottet. Även det föreslagna stödet till ROT-åtgärder i egnahem kommer

emellertid att kunna lämna ett positivt bidrag till sysselsättningen inom

byggsektorn. Vad gäller egnahemmen föreslås i huvudsak samma stödavgränsning

gälla som för den nuvarande skattereduktionen, dvs. att endast

arbetskostnaderna läggs till grund för bidraget. Eftersom inget reguljärt

ombyggnadsstöd utgår för denna upplåtelseform kan motsvarande

bidragskonstruktion som för hyres- och bostadsrättshusen i praktiken inte

väljas.

Bostadsutskottet övergår sedan till att behandla de två övriga

stödformerna till ROT-åtgärder i bostäder som föreslås i propositionen, dvs.

investeringsbidraget för att förbättra inomhusklimatet och

ombyggnadsbidraget för särskilda boendeformer.

Även vad gäller dessa stödformer har bostadsutskottet under sitt

beredningsarbete från regeringskansliet erhållit kompletterande uppgifter om

den planerade inriktningen av stöden. Dessa uppgifter sammanfattas nedan.

Ombyggnadsbidraget för särskilda boendeformer för äldre och för personer

med fysiska och psykiska funktionshinder avses utgå enligt i huvudsak de regler

som sedan år 1993 tillämpats för ett särskilt ombyggnadsbidrag för

äldrebostäder (SFS 1993:166). Skillnaden blir att bidragskretsen vidgas till

att även omfatta bostäder för personer med psykiskt och fysiskt

funktionshinder. Vidare höjs bidragsnivån från nuvarande 10 % till 20 %.

Gällande ram för bidragsformen vidgas med 100 miljoner kronor. Bidrag enligt de

nya reglerna avses lämnas för ombyggnadsarbeten som påbörjas före utgången av

år 1995 och som slutförs senast under år 1996. En samordning med det extra

statliga stödet för förbättring av bostadshus föreslås ske så att det

sammanlagda stödet inte överstiger 20 %.

Bidraget till förbättring av inomhusklimatet i bostäder föreslås utformas

så att det påskyndar verksamheten med funktionskontroll av ventilationssystem.

Som en förutsättning för att bidrag skall kunna utgå föreslås därför gälla att

byggnaden skall ha genomgått funktionskontroll av ventilationssystemet om sådan

krävs enligt förordningen 1991:1273. Bidrag kan sedan utgå dels för att

avhjälpa de tekniska brister som upptäckts vid besiktningen, dels för vissa

andra åtgärder som bidrar till att förbättra inomhusklimatet. Inom en total ram

om 200 miljoner kronor skall bidrag kunna utgå till 20 % av en godkänd

kostnad för åtgärderna. Liksom för det extra statliga stödet för förbättring av

bostadshus föreslås bidraget utgå för förbättringsåtgärder som påbörjas under

år 1995 och slutförs senast under år 1996. Bidraget till förbättring av

inomhusklimatet föreslås samordnas med det extra statliga stödet så att det

sammanlagda bidraget inte överstiger 20 %. Samordning förutsätts också ske med

det stöd som kan utgå enligt de regler som gäller för den statliga fonden för

fukt- och mögelskador i småhus. I praktiken innebär detta att statligt

engångsbidrag lämnas för här aktuella åtgärder enligt bestämmelserna endast i

en förordning.

Skatteutskottet behandlar i sitt yttrande (SkU3y) motionerna Fi2 (c)

yrkande 51, Fi6 (kds) yrkande 6 och Fi17 (c) med krav på att

skattereduktionen för underhåll, och om- och tillbyggnad förlängs.

Skattereduktionen infördes 1993 för tiden 15 februari 1993 till 31 december

1994. Skattereduktion medges med 30 % av kostnaderna bortsett från material.

Motionerna avstyrks av skatteutskottet.

Kulturutskottet anför att de medel, 75 miljoner kronor, som regeringen

föreslår riksdagen att anslå till bidrag inom kulturområdet till

kulturmiljövård och byggnadsvård också skall kunna användas till insatser för

museernas föremålsvård.

Finansutskottet instämmer i propositionens uppfattning att trots att

tecken till ökad investeringsbenägenhet nu föreligger, främst inom

exportindustrin, är det angeläget att skapa tillfälliga stimulanser till

ytterligare, nya eller tidigarelagda, investeringar.

Enligt finansutskottets mening är det i rådande läge betydelsefullt att de

föreslagna åtgärderna kommer i gång snabbt. Inte minst gäller detta

ROT-satsningarna på bostäder. Enligt regeringens förslag skall det aktuella

stödet till ROT-åtgärder lämnas som engångsbidrag för åtgärder som påbörjas

under år 1995 och slutförs senast under år 1996. För att stimulera till en

snabb igångsättning av ROT-investeringarna vill utskottet i stället förorda att

de bidragsberättigade åtgärderna skall vara påbörjade före den 1 oktober 1995

och slutförda senast under år 1996. Detta gäller alltså de satsningar som

föreslås på bostadsområdet:

en extra subvention om 15 % för ROT-åtgärder avseende bostäder inkl.

tillgänglighetsskapande åtgärder till en beräknad kostnad av 1 500 miljoner

kronor.

ett investeringsbidrag om 20 % för att förbättra inomhusklimatet till en

kostnad av 200 miljoner kronor.

ett ombyggnadsbidrag om 20 % för särskilda boendeformer för äldre och

personer med fysiska och psykiska funktionshinder till en kostnad av

100 miljoner kronor.

Finansutskottet biträder således bostadsutskottets förslag med det tillägget

att de tre föreslagna stödformerna för ROT-åtgärder inom bostadssektorn skall

avse arbeten som påbörjas före den 1 oktober 1995 och avslutas senast under

1996.

Finansutskottet noterar vad kulturutskottet anfört om museernas eftersatta

föremålsvård och önskan om att stödet på kulturmiljövårdsområdet också skall

kunna användas för att planlägga en räddningsaktion för museisamlingar.

Finansutskottet finner det dock för sin del svårt att i detta sammanhang

föreslå riksdagen att även behandla frågan om de statligt stödda museernas

föremålsvård.

Finansutskottet är inte heller berett att nu biträda Miljöpartiets förslag om

ytterligare 2 miljarder kronor för miljöinvesteringar.

Finansutskottet föreslår att riksdagen godkänner propositionens förslag om

investeringssatsningar (avsnitt 10, yrkande 3) samt som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om tiden för igångsättande.

Motionerna Fi1 (m) yrkande 35, Fi2 (c) yrkandena 51 och 52, Fi3 (fp)

yrkande 16, Fi5 (mp) yrkande 28, Fi6 (kds) yrkande 6, Fi10 (c)

yrkande 3, Fi16 (s), Fi17 (c), Fi18 (s) samt Fi19 (s) bör avslås.

Ungdomsintroduktion och ungdomspraktik

I propositionen (s. 111--112) föreslår regeringen att riksdagen godkänner

en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd, benämnd ungdomsintroduktion, för ungdomar

i åldern 20--24 år. Ungdomsintroduktionen innebär fyra månaders praktik som

följs av sex månaders anställning, eventuellt med rekryteringsstöd. Under

praktiktiden, vilken räknas som arbetsmarknadsutbildning, får ungdomarna

utbildningsbidrag. Under denna tid är de inte att anse som arbetstagare, vilket

klargörs i propositionens förslag till lag om praktik för ungdomar i

ungdomsintroduktion. Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 januari

1995 och gälla till utgången av juni 1996.

Åtgärden beräknas omfatta 24 000 platser under våren 1995. För

arbetshandikappade ungdomar bör arbetsförmedlingen kunna förlänga

praktikperioden.

Ungdomsintroduktion, som avser ungdomar i åldern 20--24 år, skall ersätta

ungdomspraktik fr.o.m. den 1 januari 1995. Ungdomspraktiken för ungdomar 20--24

år bör upphöra den 1 januari 1995 enligt propositionen. Under en

övergångsperiod kommer ungdomspraktik att kunna beviljas ungdomar under 20 år.

Den nu gällande lagen om ungdomspraktikanter får därför fortsätta att gälla

fram till den 1 juli 1995.

Vad gäller ungdomar under 20 år och det kommunala uppföljningsansvaret för

denna grupp avser regeringen att återkomma.

Moderata samlingspartiet anför i motion Fi1 yrkandena 33 och 36 i denna

del att det inte finns någon anledning att i dagsläget införa någon ny typ av

åtgärd för ungdomar. Ungdomsintroduktion skulle förmodligen bli mer kostsam per

plats än ungdomspraktik. Förslaget om ungdomsintroduktion avvisas därför av

motionärerna som i stället vill behålla ungdomspraktiken.

Även Folkpartiet avvisar regeringens förslag att avskaffa ungdomspraktiken i

motion Fi3 yrkande 13 i denna del.

I motion Fi10 yrkandena 1 och 4 i denna del av Elving Andersson m.fl. (c)

understryks vikten av att ta ytterligare steg för att utveckla ungdomspraktiken

med ännu tydligare inriktning mot kommande anställning, t.ex. genom kortare

tidsperioder än i dag. Den i propositionen föreslagna lagen om praktik för

ungdomar i ungdomsintroduktion blir då obehövlig.

Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) redovisar i motion Fi11 yrkandena 1 och

2 viss oro angående möjligheterna att få fram tillräckligt antal

ungdomsintroduktionsplatser. Det finns enligt motionärerna risker för en ökad

öppen arbetslöshet bland ungdomar om inte ytterligare åtgärder vidtas. Vidare

begärs i motionen att Värmland utses till försökslän för att bekämpa

ungdomsarbetslösheten.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (AU3y) huvudsakligen

regeringens förslag om ungdomsintroduktion. Arbetsmarknadsutskottet föreslår

dock att ungdomsintroduktionen förses med en ventil för att säkerställa att

arbetshandikappade ungdomar och utomnordiska ungdomar inte skall missgynnas.

Aktuella motioner avstyrks.

Arbetsmarknadsutskottet anför att regeringens förslag till

ungdomsintroduktion enligt propositionen syftar till en tillsvidareanställning

(efter fyra månaders praktiktid) men anställningen skall kunna gälla sex

månader. Därvid skall det regelverk som redan finns beträffande tidsbegränsade

anställningar tillämpas, dvs. lagen (1982:80) om anställningsskydd. Med hänsyn

till syftet torde provanställning bli den vanligaste formen.

Arbetsmarknadsutskottet kommenterar rekryteringsstödets roll inom

ungdomsintroduktionen. Liksom rekryteringsstödets användning i övrigt skall det

erbjudas endast om det förefaller vara svårt att få åtgärden till stånd.

Arbetsmarknadsutskottet pekar vidare på att ungdomsintroduktionen ställer

större krav på arbetsgivaren än den nuvarande ungdomspraktiken. Vid

ungdomsintroduktion måste arbetsgivaren redan innan praktikperioden påbörjas

förbinda sig att anställa den unga personen under åtminstone en

sexmånadersperiod. Vid ungdomspraktik behöver ett sådant beslut inte fattas

förrän den första sexmånaders praktikperioden går mot sitt slut och det är

fråga om förlängning med ytterligare en period. Detta förhållande kan göra

vissa arbetsgivare mer negativa till att pröva en ung person i

ungdomsintroduktion jämfört med i ungdomspraktik.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller att svårigheter att få fram

ungdomsintroduktionsplatser kan leda till att volymutvecklingen inte når upp

till den beräknade genomsnittliga nivån av 24 000 platser. Utskottet anser

därför att det kan finnas visst fog för den oro över volymutvecklingen som tas

upp i motion Fi11 (s).

De som i första hand torde drabbas av denna osäkerhet från arbetsgivarnas

sida är sådana grupper som arbetshandikappade ungdomar och utomnordiska

ungdomar.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller att det mot den bakgrunden kan finnas

anledning att modifiera regeringens förslag på ett par punkter.

För att målet skall kunna uppnås i fråga om den planerade volymutvecklingen

krävs det ett gemensamt ansvar från arbetsmarknadens parter.

Arbetsmarknadsutskottet påpekar att det bör vara lättare att nå den åsyftade

volymen om arbetsgivarna vet att det går att avbryta ungdomsintroduktionen

såväl under praktiktiden som under anställningsförhållandet. Enligt utskottets

uppfattning är det viktigt att informationen om regelsystemet når ut till

arbetsgivarna.

När det gäller en provanställning är de nuvarande reglerna sådana att

arbetsgivaren kan bryta anställningsförhållandet såväl vid prövotidens slut som

i förtid. I normalfallet kan en provanställning avbrytas genom ett formlöst

besked från arbetsgivaren. Vid avslutande av provanställningen -- såväl efter

prövotiden som i förtid -- måste arbetstagaren underrättas minst två veckor i

förväg.

Arbetsmarknadsutskottet anser att en arbetsgivare som har förbundit sig

gentemot arbetsmarknadsmyndigheterna att provanställa en ungdom i sex månader

bör ha särskilda skäl för att kunna frångå sitt åtagande. Utskottet förutsätter

att det kommer att tillhöra undantagsfallen att provanställningar omotiverat

bryts före prövotidens utgång. Om det visar sig att reglerna missbrukas av

arbetsgivare bör spärrar kunna sättas in, exempelvis så att en sådan

arbetsgivare inte kan få ytterligare ungdomar i ungdomsintroduktion.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller vidare att det bör finnas en ventil i

regelsystemet så att också arbetshandikappade ungdomar och utomnordiska

ungdomar får möjlighet att komma i fråga för en ungdomsintroduktion. Enligt

arbetsmarknadsutskottets mening bör därför huvudprincipen om att arbetsgivaren

måste förbinda sig att (prov)anställa den unge efter praktikperiodens slut helt

kunna frångås när det gäller arbetshandikappade ungdomar och utomnordiska

ungdomar. I fråga om dessa ungdomar kan en fullgjord praktiktid ses som ett mål

i sig.

För arbetshandikappade ungdomar bör arbetsförmedlingen kunna förlänga

praktikperioden i enlighet med propositionens förslag.

Arbetsmarknadsutskottet påpekar att motion Fi11 (s) yrkande 1 i viss

omfattning kan anses vara tillgodosedd genom utskottets ställningstaganden.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller att utöver vad som uttalats någon riksdagens

åtgärd inte bör vara påkallad med anledning av denna motion.

Även om ungdomsintroduktion är en tidsbegränsad åtgärd vill utskottet

framhålla vikten av att åtgärden följs upp, så att inte oönskade effekter

uppstår. Även de i Moderata samlingspartiets motion Fi1 efterfrågade

kostnadskonsekvenserna av ungdomsintroduktionen bör redovisas.

För ungdomar under 20 år vilka inte omfattas av förslaget om

ungdomsintroduktion kommer ungdomspraktikåtgärden att finnas kvar under det

första halvåret 1995. Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat att volymen kan

beräknas till ca 10 000 ungdomar under detta halvår. Planeringen av

åtgärdsansvaret för övriga ungdomar under 20 år (ca 16 000) är inte klarlagd.

Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att regeringen återkommer i denna fråga

inom kort.

Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen -- med den modifiering som

anförts av utskottet -- bör godkänna vad regeringen förordat om

ungdomsintroduktion. Vidare bör riksdagen anta regeringens förslag till lag om

praktik för ungdomar i ungdomsintroduktion samt godkänna vad regeringen

förordar om att ungdomspraktiken för ungdomar 20--24 år upphör fr.o.m. den 1

januari 1995. Aktuella motioner avstyrks av arbetsmarknadsutskottet.

Finansutskottet instämmer i arbetsmarknadsutskottets yttrande.

Ungdomsintroduktion är en lämpligare åtgärd i en konjunkturuppgång än

ungdomspraktik.

Liksom arbetsmarknadsutskottet utgår finansutskottet från att på samma sätt

som gäller vid ungdomspraktik praktikperioden måste kunna avbrytas om

praktikanten t.ex. gör sig skyldig till allvarlig misskötsamhet.

Finansutskottet delar uppfattningen att det för arbetshandikappade ungdomar

och utomnordiska ungdomar bör finnas en ventil i regelsystemet som gör det

möjligt att frångå huvudprincipen att arbetsgivaren måste förbinda sig att

(prov)anställa den unge efter praktikperiodens slut. Dessa grupper har en så

besvärlig situation på arbetsmarknaden även i en konjunkturuppgång att ett

undantag är motiverat. Finansutskottet vill dock bestämt framhålla att ventilen

i regelsystemet måste tillämpas på ett sådant sätt att det inte ges möjlighet

till missbruk från arbetsgivarens sida. Det måste därför finnas särskilda skäl

om man skall godkänna avsteg från huvudregeln.

Finansutskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen av

ungdomsarbetslösheten över hela landet, inkl. Värmland. Någon särskild åtgärd

beträffande just Värmland är därför inte påkallad med anledning av motion Fi11

(s) yrkande 2.

Med hänvisning till ovanstående föreslår finansutskottet riksdagen att med de

modifieringar som här anförts godkänna propositionens förslag om

ungdomsintroduktion (avsnitt 10, yrkandena 1 och 5) samt som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet anfört om arbetshandikappade ungdomar och

utomnordiska ungdomar. Riksdagen bör också godkänna propositionens förslag om

avvecklingen av ungdomspraktiken för ungdomar i åldern 20--24 år (avsnitt 10,

yrkande 4 i denna del) samt avslå motionerna Fi1 (m) yrkandena 33 och 36 (i

denna del), Fi3 (fp) yrkande 13 (i denna del), Fi10 (c) yrkandena 1 och 4 (i

denna del) samt Fi11 (s).

Akademikerpraktik

Enligt propositionen (s. 113) bör akademikerpraktiken för ungdomar i

åldern 25--29 år upphöra den 1 januari 1995.

I motionerna Fi1 (m) yrkande 36 i denna del, Fi3 (fp) yrkande 13 i

denna del och Fi10 (c) yrkande 4 i denna del yrkas avslag på regeringens

förslag att avskaffa akademikerpraktiken från den 1 januari 1995.

Arbetsmarknadsutskottet anser i sitt yttrande (AU3y) att propositionens

förslag om upphörande av akademikerpraktiken fr.o.m. den 1 januari 1995 inte

bör antas.

Arbetsmarknadsutskottet anför att i oktober 1994 ca 900 ungdomar befann sig i

akademikerpraktik. Nu gällande regler innebär att akademikerpraktiken, som är

en tidsbegränsad åtgärd, löper även under första halvåret 1995. Med hänsyn till

att arbetslöshetstalen nu vänder nedåt och att de välutbildade generellt sett

har bättre möjligheter på arbetsmarknaden kan regeringens förslag om avveckling

av akademikerpraktiken accepteras på sikt. Arbetsmarknadsutskottet anser

emellertid att det i det rådande arbetsmarknadsläget är för tidigt att avveckla

akademikerpraktiken. Nuvarande system bör därför vara kvar i enlighet med

gällande regler. Utskottet utgår från att de ändringar som kan vara aktuella

efter budgetårsskiftet i juli 1995 redovisas i budgetpropositionen i januari.

Arbetsmarknadsutskottet anför att arbetsmarknadsministern har aviserat att

förslag om ungdomsåtgärder kommer att läggas i budgetpropositionen år 1995. Det

finns skäl att i det sammanhanget pröva tidpunkten för när akademikerpraktiken

upphör.

Arbetsmarknadsutskottet avstyrker alltså propositionens förslag i denna del.

Motsvarande motioner kan anses vara tillgodosedda.

Finansutskottet instämmer i arbetsmarknadsutskottets yttrande.

Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning att

akademikerpraktiken inte bör avskaffas nu. Om antalet personer i

akademikerpraktik under första halvåret 1995 fortsätter att vara ca 900 rör det

sig om en övergångskostnad på knappt 40 miljoner kronor första halvåret 1995,

en kostnad som dock bortfaller när akademikerpraktiken upphör. Den varaktiga

effekten av budgetförsvagningen begränsar sig därigenom till ränteeffekterna av

merbelastningen.

Med anledning av motionerna Fi1 (m) yrkande 36 i denna del, Fi3 (fp) yrkande

13 i denna del och Fi10 (c) yrkande 4 i denna del föreslår finansutskottet

riksdagen att avslå regeringens förslag (avsnitt 10, yrkande 4, i denna del) om

avskaffande av lagen om akademikerpraktik samt som sin mening ge regeringen

detta till känna.

Arbetsmarknadsutbildning

Regeringen föreslår i propositionen (s. 113) att riksdagen godkänner en

ökad omfattning av arbetsmarknadsutbildning fr.o.m. den 1 januari 1995 med

totalt 9 800 platser. Tonvikten bör ligga på yrkesinriktning. 5 000 platser

läggs till den upphandlade arbetsmarknadsutbildningen och 4 800 platser till

det reguljära skolväsendet. Den ytterligare satsningen på

arbetsmarknadsutbildning beräknas kosta 755 miljoner kronor under resten av

budgetåret, varav 470 miljoner kronor avser utbildningsbidrag.

I motion Fi1 yrkande 37 anför Moderata samlingspartiet att det är riktigt

att utöka arbetsmarknadsutbildningen i det nuvarande konjunkturläget, men anser

att detta skall kunna åstadkommas genom omfördelning inom AMS ramar. Utskottet

återkommer senare i betänkandet till frågor rörande finansieringen av den

utökade arbetsmarknadsutbildningen.

Arbetsmarknadsutskottet anser i sitt yttrande (AU3y) att regeringens

förslag beträffande omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen bör godkännas av

riksdagen.

Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets inställning och föreslår

att riksdagen godkänner den av regeringen föreslagna omfattningen av

arbetsmarknadsutbildningen (avsnitt 10, yrkande 6).

Utbildningsbidrag

Regeringen föreslår i propositionen (s. 115) att systemet med

utbildningsbidrag med lånedel som gäller för deltagare i

arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet samt för

ungdomar under 25 år som deltar i särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning

tas bort fr.o.m. den 1 januari 1995.

De nu gällande reglerna, vilka infördes den 1 juli 1993, innebär att de

studerande får 65 % av utbildningsbidraget som bidrag och får ansöka om

återstoden, 35 %, i form av lån. Erfarenheterna av detta system visar bl.a.

att vissa studerande väljer att behålla det mer förmånliga

arbetslöshetsunderstödet och avstår från utbildning.

Mot denna bakgrund bör lånesystemet slopas, anser regeringen, och föreslår

genom ett särskilt lagförslag att lagen (1993:719) om särskilt studielån för

den som genomgår arbetsmarknadsutbildning upphävs fr.o.m. den 1 januari 1995.

I propositionens lagförslag står det dock att den upphävda lagen skall gälla i

fråga om arbetsmarknadsutbildning som har beviljats före den 1 januari 1995.

Kostnaden för slopandet av lånereglerna beräknas till 621 miljoner kronor

under första halvåret 1995.

Moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi1 yrkande 34 att man

anser det vara fel att ta bort utbildningsbidrag med lånedel för deltagare i

arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet. Samma

uppfattning redovisas av Elving Andersson m.fl. (c) i motion Fi10

yrkande 2.

Arbetsmarknadsutskottet, som tillstyrker propositionen och avstyrker

motionerna, påpekar i sitt yttrande (AU3y) att knappt 4 300 personer befann

sig i arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet i oktober

månad 1994, dvs. en volym långt under den för innevarande resp. föregående

budgetår planerade volymen (13 400 resp. 16 200). Det låga antalet torde

delvis kunna förklaras med att arbetslösa avstår från studier, där

utbildningsbidraget innefattar en lånedel. De väljer att behålla

arbetslöshetsersättning av ekonomiska skäl.

Finansutskottet föreslår en förändring i övergångsregeln jämfört med

lagsförslaget i propositionen (bilaga 1, s. 98), men har i övrigt inget att

erinra mot arbetsmarknadsutskottets yttrande.

I likhet med arbetsmarknadsutskottet anser finansutskottet att propositionens

förslag kan ge lämpligare signaler till de studerande än dagens system.

Finansutskottet anser att övergångsregeln i den av regeringen föreslagna

lagen om upphävande av lagen (1993:719) om särskilt studielån för den som

genomgår arbetsmarknadsutbildning bör ges ett annat innehåll. Som framgår av

propositionen (s. 115) är avsikten med regeringens förslag att systemet med

utbildningsbidrag med lånedel skall tas bort fr.o.m. den 1 januari 1995.

Enligt vad utskottet inhämtat har avsikten varit att sådana äldre regler som

rör återkrav och återbetalning skall fortsätta att gälla efter årsskiftet.

Utskottet föreslår därför att lagen ändras i enlighet härmed. Den föreslagna

lydelsen framgår av utskottets hemställan.

Finansutskottet vill påpeka att den föreslagna ändringen av övergångsregeln

inte belastar anslaget med mer än vad som angetts i propositionen, dvs.

621 miljoner kronor.

Med den angivna ändringen föreslår finansutskottet att regeringens förslag

till lag om upphävande av lagen (1993:719) om särskilt studielån för den som

genomgår arbetsmarknadsutbildning bör antas av riksdagen. Motionerna Fi1 (m)

yrkande 34 och Fi10 (c) yrkande 2 bör avslås av riksdagen.

Starthjälp

I propositionen (s. 116) föreslås att en s.k. starthjälp, skall införas.

Bidrag skall kunna utgå till en arbetslös som flyttar från hemorten för att

arbeta på annan ort.

Starthjälp skall kunna lämnas när arbetsförmedlingen medverkat till

platstillsättningen och det inte är möjligt att dagpendla. Anställningen skall

avse minst tolv månader. Starthjälp lämnas inte vid en första anställning efter

avslutad utbildning -- med undantag av genomförd arbetsmarknadsutbildning.

Starthjälpen kan bidra till att den geografiska rörligheten ökar så att den

stigande efterfrågan på arbetskraft bättre kan utnyttjas.

Bidraget bör uppgå till 15 000 kr. Omfattningen uppskattas till 15 000

personer på årsbasis. Kostnaden för det första halvåret 1995 beräknas i

propositionen till 112,5 miljoner kronor.

Moderata samlingspartiet ställer sig i motion Fi1 yrkande 41 bakom

regeringsförslaget att stimulera rörligheten men anser att förslaget om

starthjälp bör finansieras genom en omfördelning inom AMS verksamhetsområde.

Utskottet återkommer senare i betänkandet till hur stödet till starthjälp skall

finansieras.

Centerpartiet avvisar i motion Fi2 yrkande 5

regeringens förslag om starthjälp, vilket i motionen kallas flyttbidrag till

dem som söker sig från de regioner som behöver stöd till de stora

befolkningskoncentrationerna.

Miljöpartiet anser i motion Fi5 yrkande 29 att starthjälp skulle vara

slöseri med statens resurser.

I motion Fi10 yrkande 5 uttalar Elving Andersson m.fl. (c) att

regeringsförslaget bör avvisas. Ute i regionerna behöver man behålla

arbetskraften, inte minst de välutbildade och nyckelpersoner.

Flyttlasspolitiken är enligt motionärerna förödande för de bygder som börjat

satsa på sin utveckling genom regionalpolitiska åtgärder.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (AU3y) regeringens

förslag om starthjälp medan aktuella motioner avstyrks.

Arbetsmarknadsutskottet anför att starthjälpen bör kunna fungera som ett

bidrag till en person som överväger att ta anställning på en ny ort. En vanlig

situation kan tänkas vara att en arbetslös är orolig för att inte rent

ekonomiskt kunna klara av situationen med dubbla hushåll under en

övergångsperiod. Bidraget ger då viss täckning för merkostnaderna under tiden

fram till den första avlöningen på den nya orten.

Finansutskottet instämmer i arbetsmarknadsutskottets yttrande. Som

arbetsmarknadsutskottet påpekar är inte syftet med förslaget en

"flyttlasspolitik" som får människor att lämna regionerna utan en hjälp till

de arbetslösa som själva kan tänka sig att ta arbete på annan ort men

känner oro för de ekonomiska konsekvenserna. Syftet är att få till stånd en

bättre överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan på arbete. Med en ökad

geografisk rörlighet kan den stigande efterfrågan på arbetskraft bättre

utnyttjas samt inflationsdrivande flaskhalsproblem motverkas. Finansutskottet

vill framhålla att starthjälp kan utgå även när någon vill flytta till mer

glest befolkade landsdelar. Detta kan underlätta för företag i glesbygd att

rekrytera folk med specialkunskap och därigenom bidra till att företagsamheten

kan utvecklas i alla delar av landet.

Finansutskottet föreslår riksdagen att anta propositionens förslag om

starthjälp (avsnitt 10, yrkande 9) samt avslå Fi2 (c) yrkande 5, Fi5 (mp)

yrkande 29 samt Fi10 (c) yrkande 5.

Anslaget till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

I propositionen (s. 117) sammanfattas kostnaderna för de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Dessa finansieras dels över anslaget

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (A 2), dels över Arbetsmarknadsfonden samt

anslag på Kommunikationsdepartementets och Utbildningsdepartementets

huvudtitlar. I detta sammanhang behandlar finansutskottet kostnader för

åtgärder som belastar anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Det utökade antalet platser i arbetsmarknadsutbildningen (755 miljoner

kronor), återgång till full dagpenning i utbildningsbidraget (621 miljoner

kronor) samt införande av starthjälp (112,5 miljoner kronor) beräknas medföra

en ökad belastning på ca 1 489 miljoner kronor för första halvåret 1995.

Kostnaderna för det föreslagna investeringsprogrammet exkl. väginvesteringarna

beräknas till 2 725 miljoner kronor. De medel som anslagits till

ungdomspraktik överstiger de medel som beräknas för den nya åtgärden

ungdomsintroduktion plus medel för arbetslösa ungdomar under 20 år (med ca

1 143 miljoner kronor). Sammantaget innebär de olika posterna att ytterligare

3 070 948 000 kr bör anvisas under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

på tilläggsbudget för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln.

I motion Fi1 (m) yrkande 37 föreslås att arbetsmarknadsutbildningen bör

tilldelas mer resurser, vilket enligt motionärerna bör åstadkommas genom en

omfördelning av den anslagsram som AMS diponerar. I yrkande 41 i samma motion

föreslås att det i propositionen föreslagna flyttstödet -- starthjälp -- bör

finansieras på samma sätt.

Som en konsekvens av att man i motion Fi1 (m) avvisar det föreslagna

investeringsprogrammet samt föreslår att en ökad satsning på

arbetsmarknadsutbildning skall finansieras genom omfördelning inom

A 2-anslaget, avstyrker motionären i yrkande 44 propositionens förslag att

under innevarande budgetår tillföra A 2-anslaget ytterligare drygt

3 miljarder kronor.

Arbetsmarknadsutskottet anser i sitt yttrande (AU3y) att det av

regeringen begärda beloppet bör beviljas. Motionen avstyrks av utskottet.

Kulturutskottet avstyrker i sitt yttrande (KrU4y) Moderata

samlingspartiets motion.

Finansutskottet har i det föregående i huvudsak ställt sig bakom

regeringens förslag vad gäller åtgärdsvolymer och åtgärdsutformning. Utskottet

har vidare avstyrkt olika motionsförslag som har en annan syn på omfattningen

och utformningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än regeringen och

utskottet har. Ej heller kan utskottet godta den finansiering av vissa

arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i motion Fi1 (m). Motionärerna

föreslår att åtgärderna skall finansieras inom ramen för A 2-anslaget. Det

förutsätter att någon annan verksamhet som finansieras från detta anslag

begränsas. Eftersom motionärerna inte pekar ut någon sådan nedskärning kan inte

deras förslag ses som ett realistiskt finansieringsalternativ.

De förändringar i regeringens förslag som utskottet föreslår inom

arbetsmarknadspolitiken och som berör medelsberäkningen gäller avslag på

förslaget att avskaffa akademikerpraktiken fr.o.m. den 1 januari 1995 samt

modifieringar av förslaget om ungdomsintroduktion.

Ändringarna i regeringens proposition har finansutskottet gjort på förslag av

arbetsmarknadsutskottet som tillstyrker att det till anslaget

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör anvisas ytterligare

3 070 948 000 kr på tilläggsbudget för innevarande budgetår.

I konsekvens härmed anser finansutskottet sålunda att det av regeringen

begärda beloppet (avsnitt 10, yrkande 13) bör beviljas. Motion Fi1 (m)

yrkandena 37, 41 och 44, bör avslås av riksdagen.

Utbildningsvikariat

Regeringen föreslår i propositionen (s. 115--116) att omfattningen av

utbildningsvikariat ökas med 5 000 till 20 000 per månad fr.o.m. den

1 januari 1995. Åtgärden innebär att arbetsgivaren får göra ett avdrag på

arbetsgivaravgiften med 475 kr per dag för vikarie som anvisas från

arbetsförmedlingen. Förslaget beräknas kosta 407 miljoner kronor under första

halvåret 1995 och belastar arbetsmarknadsfonden i form av minskade

avgiftsinkomster.

Moderata samlingspartiet avvisar i motion Fi1 yrkande 39 regeringens

förslag att lägga mer resurser på utbildningsvikariat.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker

motionen. Arbetsmarknadsutskottet anför att i oktober 1994 uppgår volymen inom

åtgärden utbildningsvikariat till ca 15 600 platser. Under den tiden åtgärden

har funnits, sedan juli 1991, har volymen långsamt ökat.

Arbetsmarknadsutskottet hänvisar till AMS skrivelse till regeringen den

24 oktober 1994 enligt vilken utbildningsvikariaten i huvudsak omfattar

ungdomar. Vidare gör AMS bedömningen att inriktningen bör vara att öka volymen

utbildningsvikariat i den privata sektorn. Tidigare har konstaterats att över

hälften av deltagarna har bestått av kvinnor.

Finansutskottet har inget att erinra mot arbetsmarknadsutskottets

yttrande. Utbildningsvikariat har visat sig vara ett effektivt sätt att höja

kompetensen hos de anställda. Kompetenshöjande åtgärder är viktiga, och

finansutskottet föreslår riksdagen att med avslag på motion Fi1 (m)

yrkande 39 godkänna vad regeringen förordar om omfattningen av

utbildningsvikariat (avsnitt 10, yrkande 8).

Omfattningen av ALU

I propositionen (s. 116--117) föreslår regeringen att ALU-verksamheten

minskas i omfattning fr.o.m. den 1 januari 1995. ALU-projekt inriktas i

fortsättningen mot miljö- och kultursektorn.

ALU beräknades i 1994 års kompletteringsproposition omfatta i genomsnitt 75

000 personer per månad under budgetåret 1994/95. När företagen nu har börjat

att nyanställa beräknar regeringen antalet personer i ALU till 25 000 personer

i genomsnitt per månad under kalenderåret 1995. Verksamheten kommer därefter

att successivt trappas av.

Moderata samlingspartiet anför i motion Fi1 yrkande 40 i denna del att

regeringens bedömning av vad som är en rimlig neddragning av antalet

ALU-platser inte är realistisk. ALU är ett kostnadseffektivt sätt att

underlätta för arbetslösa att upprätthålla anknytningen till arbetslivet.

Miljöpartiet anser i motion Fi5 yrkande 34 att det är för tidigt att

skära ner ALU-satsningen. Satsningen bör få fortgå ytterligare ett år.

Centerpartiet anför i motion Fi2 och Fi10 att det är fel att efter så

kort tid som två år förändra förutsättningarna för ALU-verksamheten.

Även i motion Fi3 (fp) yrkande 12 i denna del framhålls att den, som

motionärerna ser det, kostnadseffektiva inriktningen av arbetsmarknadspolitiken

bibehålls.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker i sitt yrkande (AU3y) regeringens

förslag om omfattningen av ALU-verksamheten. Motionsyrkandena från Moderata

samlingspartiet och Miljöpartiet avstyrks. Arbetsmarknadsutskottet påpekar att

man tidigare varnat för ALU:s undanträngning av ordinarie jobb och snedvridning

av konkurrensen.

Finansutskottet har inget att erinra mot vad arbetsmarknadsutskottet

anfört. I likhet med arbetsmarknadsutskottet noterar finansutskottet att ALU

inte används upp till den budgeterade volymen. När konjunkturen går upp minskar

behovet, och i och med det ljusnande konjunkturläget är det viktigt att inrikta

arbetsmarknadspolitiken mot utbildnings- och rekryteringsåtgärder.

Finansutskottet föreslår att riksdagen med avslag på motionerna Fi1 (m)

yrkande 40 i denna del, Fi3 (fp) yrkande 12 i denna del och Fi5 (mp) yrkande

34 bifaller propositionens förslag om omfattningen av ALU-verksamheten.

ALU-delegationen

Georg Andersson (s) föreslår i motion Fi15 att ALU-delegationens

verksamhet avvecklas med hänsyn till att antalet ALU-platser föreslås minskas

till 25 000. För de insatser som fortfarande behövs har AMS erfarenhet och

kompetens.

I sitt yttrande (AU3y) om motion Fi15 (s) uttrycker

arbetsmarknadsutskottet att neddragningen av ALU-volymen motiverar en

organisatorisk anpassning. En avveckling bör dock organiseras på ett sådant

sätt att den erfarenhet som finns samlad hos ALU-delegationen -- bl.a. på

miljö- och kulturområdet -- bör kunna tillvaratas under det kommande halvåret.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller att vad som anförts i yttrandet med

anledning av motion Fi15 bör ges regeringen till känna.

Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning och menar att

en översyn av ALU-delegationen är rimlig när verksamheten nu skärs ner.

Finansutskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört med anledning av motion Fi15 (s).

Komvux

Regeringen redovisar i propositionen (s. 114) att antalet platser i

komvux genom omfördelning av befintliga medel kan utökas med ca 13 000 platser

under vårterminen 1995. Förslaget bör enligt regeringen täcka föreliggande

behov av ytterligare platser i komvux. I propositionen föreslås dock att

regeringen bemyndigas att, vid behov, utöka antalet platser ytterligare inom

komvux för arbetslösa.

Skälet till att en sådan omfördelning kan göras är att det enligt Skolverkets

beräkningar blir platser över inom tredje året i gymnasieskolan och att

utbildningscheckarna inte kommer att utnyttjas fullt ut.

Regeringen föreslår därför att riksdagen skall godkänna vad regeringen

förordar om att vid behov utöka antalet utbildningsplatser inom komvux för

arbetslösa under budgetåret 1994/95.

Moderata samlingspartiet motsätter sig i motion Fi1 yrkande 38 att

resurser avsedda till platser för det tredje året i gymnasiet och till

utbildningscheckar överförs till kommunerna för deras eget ansvarsområde, i

detta fall vuxenutbildningen.

Utbildningsutskottet anser i sitt yttrande (UbU3y) att finansutskottet

bör föreslå riksdagen att med avslag på motionen godkänna vad regeringen

förordat.

Utbildningsutskottet anför att för att uppnå flexibilitet skall Skolverket

kunna göra omfördelningar mellan utbildningsplatserna i gymnasieskolan och inom

komvux, men även mellan dessa utbildningar och utbildningar som finansieras

genom utbildningscheckar. Av regleringsbrevet för innevarande budgetår framgår

att inriktningen för Skolverkets platsfördelning är 26 100 extra platser i

gymnasieskolan, 20 000 extra platser i komvux och 8 000 nya platser med

utbildningscheck.

Utbildningsutskottet har erfarit att enligt Skolverkets beräkningar kommer

samtliga 20 000 beräknade extra platser i komvux att tas i anspråk. Däremot

kommer inte samtliga platser inom de andra två här aktuella utbildningsformerna

att kunna påbörjas. Skolverket uppskattar att 3 500 platser för tredje året i

gymnasieskolan och 4 300 platser finansierade med utbildningscheckar inte

kommer att kunna utnyttjas. Enligt verkets uppfattning kan de outnyttjade

resurserna finansiera

15 500 platser i komvux.

Vidare har utbildningsutskottet erfarit att Skolverket avser att inom ramen

för sin uppföljning och utvärdering samla in underlag för att kunna bedöma

tillgång och efterfrågan på sådana komvuxplatser som inte finansieras med

särskilt anvisade medel. Verket räknar med att under våren 1995 kunna lämna en

redovisning av den undersökningen.

Finansutskottet instämmer i utbildningsutskottets bedömning och vill

framhålla att det är viktigt att anvisade medel för utbildningsplatser används

på ett så effektivt sätt som möjligt för att söka motverka arbetslösheten.

Finansutskottet föreslår riksdagen att godkänna vad regeringen förordar om

att vid behov utöka antalet utbildningsplatser i komvux för arbetslösa under

budgetåret 1994/95 (avsnitt 10, yrkande 7) samt avslå motionen Fi1 (m)

yrkande 38.

Vuxenstudiestöd

Regeringen föreslår i propositionen (s. 114) att till Vuxenstudiestöd

m.m. på tilläggsbudget anvisas ett reservationsanslag på 342 miljoner

kronor. Skälet till att antalet särskilda vuxenstudiestöd för arbetslösa

(svuxa) kan behöva ökas är bl.a. omfördelningen av medel till komvux.

I motion Fi1 yrkande 43 avvisar Moderata samlingspartiet regeringens

förslag.

Socialförsäkringsutskottet (SfU6y) tillstyrker regeringens föreslagna

medelsanvisning och avstyrker bifall till motionen.

Finansutskottet föreslår riksdagen att godkänna regeringens förslag

(avsnitt 10, yrkande 12) att till Vuxenstudiestöd m.m. på tilläggsbudget

till statsbudgeten för budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på

342 000 000 kr. Motion Fi1 (m) yrkande 43 bör avslås av riksdagen.

Folkbildning

Regeringen föreslår i propositionen (s. 114--115) att Folkbildningsrådet

tillförs ytterligare 26 300 000 kr motsvarande ca 1 200 utbildningsplatser

inom folkbildningen för arbetslösa under vårterminen 1995. Regeringen

framhåller i propositionen att folkbildningen är en lämplig studieform för

många människor. Studieförbund och folkhögskolor utgör därför ett värdefullt

komplement till den allmänna vuxenutbildningen.

I propositionen begärs att regeringen bemyndigas att omfördela medel från

anslaget Försöksverksamhet med trainee-utbildning till anslaget Bidrag till

folkbildning, båda anslagen under åttonde huvudtiteln.

Enligt Moderata samlingspartiets motion Fi1 yrkande 42 är regeringens

förslag att omfördela medel till folkhögskolor och folkbildning på bekostnad av

trainee-utbildningen olyckligt. I Miljöpartiets motion Fi5 yrkande 35

avstyrks regeringens förslag. I motion Fi10 yrkande 6 framhåller Elving

Andersson m.fl. (c) att trainee-utbildningen kan ge den enskilde möjlighet att

på eget initiativ skaffa sig kompetens för ett jobb och motionärerna motsätter

sig därför att verksamheten läggs ned.

Utbildningsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (UbU3y) regeringens

förslag och avstyrker motionerna.

Utbildningsutskottet vill i sitt yttrande fästa finansutskottets

uppmärksamhet på att anslaget Försöksverksamhet med trainee-utbildning för

budgetåret 1994/95 är lägre än de 26 300 000 kr som regeringen vill skall

tillföras anslaget Bidrag till folkbildningen. Enligt regleringsbrevet

anvisades för innevarande budgetår 22 800 000 kr till försöksverksamhet med

trainee-utbildning motsvarande 1 000 utbildningsplatser. Enligt inhämtad

uppgift från Utbildningsdepartementet menar regeringen att 18 240 000 kr bör

omfördelas från anslaget Försöksverksamhet med trainee-utbildning och överföras

till folkbildningsanslaget. Resterande belopp, 8 100 000 kr, bör tillföras

anslaget som nya medel. Den föreslagna omfördelningen skulle enligt

Utbildningsdepartementets beräkningar innebära att medel motsvarande ca

200 platser (ca 4,5 miljoner kronor) kan behållas på anslaget för

trainee-utbildning.

Utbildningsutskottet har inget att erinra mot den av regeringen föreslagna

omfördelningen av medel för utbildningsplatser. Mot bakgrund av vad som anförs

i motionerna vill utskottet stryka under att den föreslagna åtgärden inte skall

innebära att försöksverksamheten med trainee-utbildning avvecklas. Utskottet

anser att det är angeläget att den planerade verksamheten med högre

lärlingsutbildning kommer till stånd.

Kulturutskottet (KrU4y) har inget att erinra mot att utökningen av

folkbildningen finansieras genom att medel omfördelas till folkbildningen.

Kulturutskottet avstyrker motionerna och föreslår att 8,1 miljoner kronor

utöver de omfördelade medlen anvisas på tilläggsbudget till folkbildningen.

Finansutskottet kan för sin del inte förorda att ytterligare medel anslås

på tilläggsbudget och anser i likhet med utbildningsutskottet att 18 240 000

kr bör omfördelas från anslaget Försöksverksamhet med trainee-utbildning under

åttonde huvudtiteln till anslaget Bidrag till folkbildningen under samma

huvudtitel. Finansutskottet hemställer således att riksdagen bemyndigar

regeringen att göra en sådan omfördelning. Motionerna Fi1 (m) yrkande 42,

Fi5 (mp) yrkande 35 samt Fi10 (c) yrkande 6 avstyrks av finansutskottet.

Högskoleutbildning

Regeringen framlägger i propositionen (s. 113) förslag om medel för att

bereda ytterligare 4 000 studenter plats vid universitet och högskolor under

vårterminen 1995. Kostnaden härför beräknas till 50 miljoner kronor för

vårterminen 1995. Utökningen bör huvudsakligen ske inom humanistiska,

samhällsvetenskapliga och juridiska utbildningar till vilka det i dag finns ett

stort antal sökande som inte kan beredas plats. Regeringen räknar med att

belastningen på studiemedelsanslaget därmed kommer att öka med

32 miljoner kronor.

Utbildningsutskottet (UbU3y) tillstyrker regeringens förslag.

Utbildningsutskottet noterar att regeringens avsikt är att de studenter som

påbörjar dessa utbildningar skall kunna beredas plats även höstterminen 1995.

Detta är enligt utskottets mening bra, eftersom hänsyn bör tas till

högskolornas -- och studenternas -- behov av att kunna planera sin verksamhet

på längre sikt än en termin i taget. Utbildningsutskottet stryker även under

vikten av att kvaliteten i utbildningen inte åsidosätts, när fler

utbildningsplatser erbjuds och tas i anspråk.

Utbildningsutskottet noterar i sammanhanget att regeringen inte begärt att

förslagsanslaget Studiemedel m.m. skall räknas upp med 32 000 000 kr.

Socialförsäkringsutskottet noterar i sitt yttrande (SfU6y) att det i

propositionen anförs att belastningen på studiemedelsanslaget beräknas öka med

32 miljoner kronor. Några medel föreslås dock inte anvisade på tilläggsbudget.

Socialförsäkringsutskottet erinrar om att en reducerad uppräkning av

basbeloppet för år 1995, enligt vad som föreslås i propositionen, innebär att

studiemedel kommer att utges med lägre belopp än vad som annars skulle ha varit

fallet. Någon ytterligare medelsanvisning utöver redan anvisade drygt

6 miljarder kronor är därför inte påkallad.

Finansutskottet ansluter sig till utbildningsutskottets och

socialförsäkringsutskottets bedömningar.

Finansutskottet föreslår att riksdagen med bifall till regeringens förslag

(avsnitt 10, yrkande 11) till Vissa särskilda utgifter inom universitet och

högskolor m.m. på tilläggsbudget för budgetåret 1994/95 under åttonde

huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 50 000 000 kr.

Såsom socialförsäkringsutskottet påpekar i sitt yttrande är det inte

nödvändigt att anvisa extra medel för studiemedel.

Sysselsättningsskapande åtgärder inom kommunikationsområdet

Regeringen föreslår i propositionen (s. 110) att 2 miljarder kronor

anslås redan innevarande budgetår till sysselsättningsskapande åtgärder inom

Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. Regeringen bedömer att det

finns en potential för att skapa ytterligare arbetstillfällen inom

kommunikationsområdet. De föreslagna medlen bör enligt propositionen användas

till ökade underhålls- och reinvesteringsåtgärder på vägar och järnvägar. Detta

innefattar bl.a. åtgärder för att förbättra miljön, t.ex. åtgärder mot

trafikbuller. Medlen bör även kunna användas till tidigareläggningar av

investeringar inom andra delar av kommunikationssektorn. Sammantaget beräknas

åtgärderna kunna skapa 5 000 arbetstillfällen.

I två motioner avvisas regeringens anslagsförslag.

Enligt Moderata samlingspartiets motion Fi1 yrkande 45 är det inte

angeläget att anslå ytterligare medel för vägar och järnvägar.

Folkpartiet anför i motion Fi3 yrkande 14 att regeringens förslag inte

kan motiveras av konjunkturskäl utan bör avvisas.

Tre motionsyrkanden behandlar den närmare medelsanvändningen.

I Centerpartiets motion Fi2 yrkande 49 framhålls att medlen främst bör gå

till bärighetshöjande åtgärder inom de eftersatta delarna av länsvägnätet.

Liknande synpunkter framförs i motion Fi10 (c) yrkande 7. Miljöpartiet

framhåller i motion Fi5 yrkande 33 att anslaget inte bör gå till

investeringar utan endast bör användas för underhåll och reinvesteringar.

Folkpartiet föreslår i motion Fi3 yrkande 15 att gällande

investeringsprogram för trafikens infrastruktur sträcks ut något i tiden för

att uppnå utgiftsbesparingar.

Trafikutskottet tillstyrker i sitt yttrande (TU2y) regeringens förslag

och avstyrker motionerna.

Trafikutskottet konstaterar att regeringens riktlinjer för medelsanvändningen

i propositionen är allmänna. För att närmare kunna bedöma förslaget har

trafikutskottet från Kommunikationsdepartementet inhämtat vilka riktlinjer som

avses gälla för medelsförbrukningen. Enligt redovisningen planeras medlen

fördelas på följande fem anslagsposter:

1. Vägar; underhålls- och reinvesteringsåtgärder 900 mkr

2. Bidrag till kommunerna för trafiksäkerhetsåtgärder 75 mkr

3. Järnvägar; underhålls- och reinvesteringsåtgärder 675 mkr

4. Bidrag till trafikhuvudmännen för generella åtgärder

för att effektivisera tågtrafiken 300 mkr

5. Investeringar inom luftfartssektorn 50 mkr

Summa 2 000 mkr

Av medlen under anslagsposten 1 avses 125 miljoner kronor avsättas för

Vallsundsbron. Resterande medel skall disponeras av Vägverket för

sysselsättningsskapande åtgärder i enlighet med den nationella

väghållningsplanen.

Medlen under anslagsposten 2 skall enligt riktlinjerna användas för

tidigareläggning av sådana kommunala trafiksäkerhetsåtgärder som är i

överensstämmelse med trafiksäkerhetsprogrammet.

Medlen under anslagsposten 3 är avsedda att inriktas mot åtgärder på hela

det statliga järnvägsnätet. Utgångspunkten för insatserna skall vara Banverkets

drift- och underhållsplan samt gällande investeringsplan för stom- och

länsjärnvägarna.

Medlen under anslagsposten 4 skall enligt riktlinjerna användas för

generella sysselsättningsskapande åtgärder i syfte att åstadkomma en

sammanhållen, effektiv och konkurrenskraftig tågtrafik som trafikhuvudmännen

helt eller delvis finansierar. Det kan t.ex. gälla anskaffning och ombyggnad av

rullande materiel.

Investeringarna inom luftfartsområdet, anslagsposten 5, avser bl.a.

tidigareläggning av ombyggnads- och underhållsåtgärder i bansystem,

markanläggningar såsom terminaler och hangarer, miljöåtgärder och

säkerhetsåtgärder.

Trafikutskottet har inget att erinra mot de riktlinjer för medelsfördelningen

som beskrivits ovan. Utskottet anser att medlen i huvudsak bör användas på det

sätt som beskrivits ovan. Regeringen bör kunna göra vissa omfördelningar.

Trafikutskottet förutsätter att regeringen snarast redovisar för riksdagen hur

medlen använts och vilka sysselsättningseffekter de gett upphov till.

Trafikutskottet avstyrker motionen Fi13 (fp) yrkande 15 om senareläggning av

investeringar med motiveringen att den kommande budgetbehandlingen inte bör

föregripas.

Finansutskottet instämmer i trafikutskottets synpunkter. Liksom

trafikutskottet anser finansutskottet att genom en välplanerad och välskött

infrastruktur kan såväl trafiksäkerheten som den regionala utvecklingen

förbättras.

Finansutskottet har inget att invända emot riktlinjerna för

medelsfördelningen såsom de beskrivits ovan. Finansutskottet föreslår riksdagen

att med avslag på motionerna Fi1 (m) yrkande 45, Fi3 (fp) yrkandena 14 och

15, Fi5 (mp) yrkande 33 samt Fi10 (c) yrkande 7 till

Sysselsättningsskapande åtgärder inom Kommunikationsdepartementets

verksamhetsområde på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1994/95

under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag på 2 000 000 000 kr.

Finansiering av de sysselsättningsskapande åtgärderna

I propositionen (s. 117) anförs att samtliga föreslagna

arbetsmarknadspolitiska åtgärder som medför kostnadsökningar är finansierade

fullt ut. De föreslagna insatserna skall finansieras med medel som hämtas från

dels statsbudgeten, dels Arbetsmarknadsfonden.

Genom den kraftiga neddragningen av ALU-verksamheten kommer belastningen på

arbetsmarknadsfonden att minska med 2 760 miljoner kronor. Den utökade

omfattningen av utbildningsvikariaten medför som nämnts en ökad belastning med

407 miljoner kronor. I propositionen nämns att de ytterligare åtgärderna och

investeringarna samt det utökade antalet högskoleplatser och

utbildningsvikariat finansieras genom neddragningen av ALU, vissa reservationer

från andra anslag samt extra inleveranser från statliga bolag och affärsverk om

3 miljarder kronor.

I Centerpartiets motion Fi2 yrkande 49 slås fast att medel avsatta för

regionalpolitiskt stöd inte skall få utnyttjas för de aktuella investeringarna.

I samma motion yrkande 50 anförs att insatserna bör finansieras enbart med

medel som avsatts för arbetsmarknadspolitiska insatser.

Arbetsmarknadsutskottet yrkar i sitt yttrande (AU3y) avslag på

motion Fi2 yrkande 49.

Även trafikutskottet yrkar i sitt yttrande (TU2y) avslag på motion Fi2

yrkande 49.

Finansutskottet instämmer i arbetsmarknadsutskottets och trafikutskottets

yttranden.

Finansutskottet anser att informationen i propositionen om hur finansieringen

skall gå till inte ger utrymme för slutsatsen att regionalpolitiska medel

skulle användas. Å andra sidan är inte utskottet berett att bifalla att enbart

medel som avsatts för arbetsmarknadspolitiska insatser skall bidra till

finansieringen.

Finansutskottet har inhämtat att regeringen avser att i

kompletteringspropositionen redovisa vilka reservationer och inleveranser från

statliga bolag och affärsverk som kommer att användas för att finansiera de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Finansutskottet föreslår att riksdagen med avslag på motion Fi2 (c)

yrkandena 49 och 50 godkänner den av regeringen föreslagna finansieringen.

Föreslagna besparingar och inkomstförstärkningar

Allmänt om inriktning och omfattning

Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande nådde en kulmen

1993 då det motsvarade 13,4 % av BNP. I år väntas det minska till 11 % av BNP.

Uppgången i ekonomin och de föreslagna budgetförstärkningarna förutses leda

till fortsatt successiva förbättringar av de offentliga finanserna under de

närmaste åren. Nästa år räknar regeringen med att underskottet skall ha minskat

till ca 9 % av BNP.

I det följande behandlar utskottet regeringens och oppositionspartiernas

förslag till åtgärder för att komma till rätta med underskottet i

statsfinanserna. Först ges en kort beskrivning av regeringens och de övriga

partiernas förslag till övergripande lösning på problemet. Därefter behandlar

utskottet de olika förslag till inkomstförstärkningar och utgiftsbegränsningar

som lagts fram. I anslutning till varje sådant förslag redovisar utskottet sin

uppfattning i frågan. Framställningen i denna del avslutas med att utskottet

sammanfattar sin syn på inriktningen och omfattningen av de besparingar och

inkomstförstärkningar av statsfinanserna som bör genomföras under de närmaste

åren.

Regeringens förslag till inriktning av besparingsarbetet

Regeringen anser att budgetpolitiken har varit alltför svag under de senaste

åren. Budgetdisciplinen måste nu återupprättas och statsfinanserna måste

saneras kraftfullt. Budgetförstärkningarna bör enligt regeringen vara så

omfattande och så utformade att de leder till en hållbar och förtroendeskapande

utveckling av de offentliga finanserna. De måste dessutom få genomslag på de

offentliga finanserna redan 1995 och 1996 för att ge så snabba effekter som

möjligt på ränta, växelkurs, skuldutveckling och ekonomisk återhämtning. Den

ekonomiska utvecklingen är nu så stark att förutsättningar finns att uppnå en

snabb konsolidering av statsfinanserna.

De förslag regeringen redovisar i propositionen beskrivs som ett fyraårigt

program med konkreta åtgärder som förstärker de offentliga finanserna 1998 med

57,1 miljarder kronor. Härav är 25,5 miljarder kronor utgiftsbegränsningar och

31,6 miljarder kronor inkomstförstärkningar. Av propositionen framgår att

regeringen har för avsikt att i nästa budgetproposition föreslå ytterligare

budgetförstärkningar på 20 miljarder kronor, huvudsakligen i form av

besparingar i de offentliga utgifterna. Tillsammans med vissa av riksdagen

redan beslutade åtgärder bedöms dessa budgetförstärkningar vara tillräckliga

för att statsskulden mätt som andel av BNP skall ha stabiliserats i slutet av

mandatperioden.

De tidigare och föreslagna åtgärderna väntas få följande genomslag på den

offentliga sektorns finanser 1998 (belopp i miljarder kronor).

Tabell 7. Sammanställning av åtgärder

Regeringen anser att uppoffringarna för saneringen av de offentliga

finanserna måste fördelas rättvist. Dagens bördor får inte skjutas över på

kommande generationer. En föreslagen begränsning av inflationsskyddet av bl.a.

pensioner kommer som regeringen ser det att beröra många hushåll, men i

allmänhet med mindre månadsbelopp. Genom det särskilda bostadstillägget

kompenseras de pensionärer som har svagast ekonomi. Förslag om en temporär

höjning av den statliga inkomstskatten, en begränsad indexering av skatteskalan

samt förändringar i kapital- och förmögenhetsbeskattningen berör främst hushåll

med höga eller genomsnittliga inkomster.

Oppositionspartiernas förslag till inriktning av budgetpolitiken

Moderata samlingspartiet

I motion Fi1 ställer sig Moderata samlingspartiet starkt kritiskt till

regeringens förslag. De massiva skattehöjningarna på arbete, sparande,

företagande och boende som nu föreslås är inte bara utan motstycke i Sveriges

moderna historia. De är, anser motionärerna, också utan motstycke i ett Europa,

där man i stället går den motsatta vägen för att öka ekonomins långsiktiga

konkurrenskraft och utvecklingsförmåga.

Propositionen innebär konkreta skattehöjningar på ca 36 miljarder kronor och

oklara besparingar på 20 miljarder kronor, påpekar motionärerna. Den

socialdemokratiska regeringen vill sanera statsfinanserna med förslag som till

två tredjedelar bygger på höjda skatter, konstaterar de vidare och finner

samtidigt att sannolikheten är hög för att denna andel skall komma att växa

ytterligare med de nya förslag som kommer.

Enligt motionärernas mening är omfattningen av de åtgärder som föreslås

otillräcklig för att statsskulden skall kunna stabiliseras med tillräcklig

säkerhet till 1998. Dessutom är inriktningen felaktig med hänsyn till ekonomins

långsiktiga tillväxtförmåga. Sparförslagen är, med undantag av förslaget om

begränsad indexuppräkning, oklara och ännu inte preciserade.

Politiken bär, enligt motionärernas beskrivning, en omisskännlig socialistisk

prägel i sin motvilja mot företagande och enskilt sparande och i sin oförmåga

att reducera offentliga utgifter, åtaganden och regleringar. Det moderata

alternativet sägs i stället innebära fortsatt goda villkor för företagande och

sparande samt en bestämd budgetsanering genom minskade utgifter. I motionen

yrkas avslag på alla skattehöjningar riktade mot arbete, sparande, företagande

och boende. Där redovisas i stället förslag och riktlinjer för

utgiftsminskningar som enligt motionärernas beräkningar uppgår till drygt 73

miljarder kronor. Förslagen sägs i allt väsentligt överensstämma med vad

Moderata samlingspartiet redovisade i valrörelsen. Enligt motionärerna leder de

till att den offentliga sektorns finanser förstärks med drygt 85 miljarder

kronor 1998. Av åtgärderna på skatteområdet härrör huvuddelen från den

borgerliga regeringens saneringsprogram. Härtill kommer att kommunernas

särbehandling i momsavseende föreslås bli slopat. Motionärerna föreslår också

att utbetalningen av medel till de kommuner och landsting som höjer

utdebiteringen 1995 skall minskas med 55 % av de ökade intäkter som

skattehöjningen ger.

Centerpartiet

Även Centerpartiet är kritiskt till regeringens förslag. I motion Fi2

sägs att många av förslagen är direkt riktade mot Centern. Flera av de beslut

som nu rivs upp rör frågor som Centern drivit i decennier och som partiet

lyckats få gehör för under den senaste mandatperioden. Det gäller t.ex.

vårdnadsbidraget, den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen och en efter

småföretagares villkor mer rättvis skattepolitik och arbetsrätt.

Motionärernas eget förslag till budgetsaneringsprogram bygger i huvudsak på

den plan som Centern presenterade inför årets val. Planen omfattar besparingar

och inkomstförstärkningar på totalt drygt 40 miljarder kronor utöver det

ekonomiska saneringsprogram på 81 miljarder kronor som riksdagen tidigare

ställt sig bakom. Av de tillkommande förslagen uppges drygt 30 miljarder kronor

vara utgiftsminskningar och 10 miljarder kronor skattehöjningar.

Saneringsplanen skall, enligt motionärerna, ses som en helhet och är inte

någon lista över separata åtgärder som kan användas för att skapa balans i

Sveriges ekonomi. De i planen ingående komponenterna har en sådan

sammansättning att åtgärderna sammmantagna ger en god fördelningspolitisk

effekt. De försvårar inte heller näringslivets möjligheter till investeringar

utan främjar en utveckling mot decentralisering, ökad sysselsättning och

hållbar tillväxt. De bidrar också till att bryta automatiken i statens utgifter

och är på så sätt inflationsdämpande.

Saneringsplanen och de samtidigt förordade investeringsstimulanserna och

andra mer långsiktiga åtgärder ger enligt motionärernas bedömning

förutsättningar för att Sverige i slutet av 1990-talet skall ha stabiliserat

ekonomin och minst halverat den öppna arbetslösheten.

Folkpartiet liberalerna

Folkpartiet framhåller i motion Fi3 att regeringen saknar en strategi för

hur näringslivet skall kunna expandera och nya arbeten tillkomma. Partiets egna

förslag utgår från att kampen mot arbetslösheten sätts främst. Med hänvisning

härtill avvisar motionärerna flera av regeringens förslag till skattehöjningar

på företagande och risktagande. Regeringens föreslag till besparingar uppfyller

inte heller partiets krav på rättvisa. I motionen redovisas i stället andra

förslag till minskade utgifter.

Det är motionärernas uppfattning att den högsta marginalskatten bör maximeras

till ca 50 %. Den totala skattekvoten bör inte heller överstiga 50 %. I synen

på budgetpolitiken har motionärerna också mer långtgående krav än regeringen

när de slår fast att budgetunderskottet måste avskaffas senast till 1998.

Enligt motionen innebär Folkpartiets förslag färre skattehöjningar och fler

utgiftsminskningar än vad regeringen förordar. Motionärerna bedömer att

effekten på efterfrågan av detta sannolikt blir positiv på grund av ökat

förtroende och bättre tillväxtförutsättningar. Folkpartiet föreslår därför

minskade offentliga utgifter i form av bl.a. sänkta bostadssubventioner, höjd

pensionsålder, sänkt presstöd och minskade utgifter inom

socialförsäkringssystemet.

Skillnaden mellan Folkpartiets och regeringens politik ligger framför allt i

utformningen av de åtgärder som föreslås. Folkpartiets politik gynnar

företagande, arbete och sparande och därmed tillkomsten av nya arbeten, medan

enligt deras mening regeringens politik verkar i motsatt riktning och försvårar

tillkomsten av nya arbeten.

Enligt motionärernas egna uppskattningar leder deras förslag till att de

offentliga finanserna förstärks med ca 4,5 miljarder kronor under innevarande

budgetår och med ca 10 miljarder kronor inkl. engångsförstärkningar under

budgetåret 1995/96 (på 12 månaders basis). För kalenderåret 1998 uppges

Folkpartiets förslag innebära en förstärkning på ca 25 miljarder kronor jämfört

med regeringens hittillsvarande förslag. Motionärerna erinrar om att

Folkpartiet tidigare har förordat en höjning av mervärdesskatten på livsmedel

liksom av löntagarnas egenavgifter, men anser nu att möjligheterna att utnyttja

dessa finansieringskällor har påverkats av två omständigheter som inte var

kända när förslagen lades fram. Den ena är att kommunalskatterna kommer att

höjas i en omfattning som går utöver vad partiet räknat med. Den andra är att

Folkpartiet är berett att acceptera en tillfällig urholkning av indexskyddet av

skatteskalan, vilket leder till att statsskatten höjs. Om ytterligare skatte-

och avgiftshöjningar för hushållen är möjliga får bedömas senare, anser

motionärerna. En viktig faktor vid denna bedömning är naturligtvis hur

åtgärderna kan antas påverka lönebildningen.

Vänsterpartiet

I motion Fi4 ställer sig Vänsterpartiet bakom regeringens mål att

stabilisera statsskulden mätt som kvot av BNP fram till 1998. Motionärerna

framhåller att de kommer att redovisa budgetförstärkningar som klarar detta. De

anser dock att tidpunkten för genomförandet av både inkomstförstärkningar och

utgiftsminskningar noga måste avvägas med hänsyn till konjunkturläget.

Eftersom de allmänna målen i propositionen stämmer väl överens med

Vänsterpartiets politik har det som motionärerna ser det varit möjligt för

regeringen att hos Vänsterpartiet få en förankring för det väsentliga

innehållet i propositionen. Det har skett genom samtal och efter vissa

justeringar i förslagen som gjorts för att tillgodose Vänsterpartiets önskemål.

Motionärerna påpekar att Vänsterpartiet i flera fall kunde påverka

propositionens innehåll direkt. Det gäller t.ex. större investeringsvolym som

ger sysselsättning inom byggbranschen, återställande av utbildningsbidragen och

en bättre miljöprofil åt investeringspaketet.

Som en följd härav godtar Vänsterpartiet med vissa markeringar de enskilda

posterna i saneringsprogrammet som detta redovisas på s. 22 i propositionen. På

en punkt som gäller besparingar inom området Anslag för säkerhet avvisar

emellertid motionärerna uttryckligen de riktlinjer som anges i propositionen

för besparingar på biståndsanslaget och utgifterna för invandring. Motionärerna

godtar den föreslagna volymen på besparingarna men anser att hela besparingen

skall belasta försvaret. Inga ytterligare nedskärningar skall göras i

biståndsramen. På invandrar- och flyktingområdet kan ej heller några större

besparingar göras.

Tills vidare godtar Vänsterpartiet också regeringens planer på att i

budgetpropositionen lägga fram förslag om ytterligare besparingar på 20

miljarder kronor. Partiet är dock inte berett att nu ta ställning till vare sig

fördelningen mellan inkomstökningar och utgiftsminskningar eller tidpunkten för

genomförandet.

Miljöpartiet de gröna

Miljöpartiet anser i motion Fi5 att propositionens förslag inte är

tillräckliga. Motionärerna gör den bedömningen att nya budgetförstärkningar

kommer att krävas med tanke på att räntorna inte nämnvärt har sjunkit vare sig

efter det att "Perssonplanen" blev känd eller efter svenska folkets ja till

EU-medlemskap.

Motionärerna instämmer emellertid i regeringens uppfattning att statsskulden

inte bör öka utan tvärtom minska. Budgetsaneringen måste innehålla inslag av

såväl besparingar som skattehöjningar. Den avvägning som regeringen föreslår,

dvs. 25,5 miljarder kronor i utgiftsbegränsningar och 31,6 miljarder kronor i

inkomstförstärkningar har enligt motionärernas bedömning en alltför stark

tonvikt på ökad beskattning. De anser att besparingarna bör vara av ungefär

samma omfattning som skattehöjningarna. De anser också att sammansättningen av

skatter och besparingar måste vara sådan att investeringar och produktion tar

fart, framför allt i framtidsbranscher. Aktivt företagande skall enligt deras

mening gynnas. Det gäller särskilt nyföretagande och småföretagande i landets

alla delar. Resursslöseri och verksamheter som skadar miljö och människor skall

samtidigt utsättas för ökade ekonomiska krav genom skärpt beskattning. Även

detta bedöms gynna en långsiktig och samhällsekonomiskt fördelaktig förnyelse

av näringslivet.

Budgetförstärkningar i form av skattehöjningar och besparingar kan inte

ensamma minska statsskulden. Även direkt stimulerande åtgärder behövs enligt

Miljöpartiets uppfattning för att förbättra den ekonomiska utvecklingen och

förnya näringslivet. Därigenom förbättras också statens budgetsaldo.

Miljöpartiet avser att lägga fram ett samlat förslag av denna innebörd i sin

ekonomisk-politiska partimotion i januari nästa år.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna karakteriserar i motion Fi6 regeringens förslag som ett

hafsverk. Den budgetsanerande effekten är otillräcklig. Skattehöjningarna är

för stora och tillväxthämmande. Besparingarna är för små och har en felaktig

fördelningsprofil. De sämst ställda pensionärerna kompenseras för litet för de

kraftiga besparingarna i pensionerna, och flera av besparingsförslagen på det

familjepolitiska stödet är ett hårt slag mot de familjer som har lägst

disponibel inkomst. Att både göra kraftiga besparingar på flerbarnstillägget

och slopa vårdnadsbidraget minskar som motionärerna ser det dramatiskt det

ekonomiska utrymmet för tusentals familjer.

I motionen redovisar Kristdemokraterna sin bedömning av behovet av sanering

av de offentliga finanserna. Motionärerna tar avstamp i den s.k.

Nathalie-planen. Utöver den ursprungliga planen på 81 miljarder kronor

redovisar de ytterligare budgetförstärkningar som de anger till närmare 40

miljarder kronor, varav merparten utgörs av besparingar. Motionärerna bedömer

att budgetförstärkningarna får ett genomslag på drygt 118 miljarder kronor år

1998, vilket sägs överstiga regeringens saneringsprogram med drygt 43 miljarder

kronor.

Motionärerna anser att saneringen av de offentliga finanserna måste inriktas

på tre huvudområden:

Besparingar i statens utgifter. Eftersom bidrag i olika former är statens

största utgiftsområde, och staten har ett särskilt ansvar för att upprätthålla

nyckelområden som rättsväsende, utbildning, vård och omsorg, måste besparingar

göras främst i transfereringar till hushåll.

Rationaliseringar inom stat, kommun och landsting. Konsumtionen i den

offentliga sektorn bör fram till 1998 i genomsnitt vara realt oförändrad. Med

hänsyn till befolkningsförändringar ställer detta krav på årliga

rationaliseringar på mellan 1 och 2 %.

Inkomstförstärkningar. Vissa skatter kan bli nödvändiga att höja.

Skattetrycket får dock inte överstiga 50 % av BNP år 1998. Egenavgifter skall

också kunna användas för att finansiera offentliga försäkringssystem.

Budgetförstärkningarna bör enligt motionärernas uppfattning i största möjliga

utsträckning ha en fördelningspolitiskt riktig profil. Förstärkningarna måste

till övervägande del ha formen av besparingar, framhåller motionärerna. I den

mån skatter skall höjas måste det ske på ett sätt som har så få skadliga

effekter som möjligt på samhällsekonomin.

Skattepolitiken

Krav på lagrådsgranskning av propositionens skatteförslag

Propositionens lagförslag har inte underställts Lagrådet för yttrande. Enligt

propositionen är lagförslagen i flertalet fall av den beskaffenhet att

Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Vissa andra lagförslag är sådana att

Lagrådets yttrande normalt bör inhämtas. Det gäller bl.a. förslaget till lag om

direktavdrag för byggnader m.m. I propositionen påpekas emellertid att

lagförslagen i stor utsträckning innebär en återgång till de regler som

beslutades i 1990 års skattereform och som gällde fram till den 1 januari 1994.

Dessa lagregler har tidigare granskats av Lagrådet. En förnyad granskning i

dessa delar framstår därför enligt regeringens mening som obehövlig.

Regeringen ser förslagen som en materiellt och systematiskt sammanhållen

helhet. De utgör ett mycket viktigt inslag i den del av regeringens ekonomiska

politik som riksdagen bör ta ställning till i höst. En lagrådsgranskning skulle

fördröja avlämnandet av propositionen så att det inte vore möjligt att

åstadkomma en avslutad riksdagsbehandling under hösten 1994. Regeringen anser

att Lagrådets hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågornas behandling så att

avsevärt men skulle uppkomma.

Vid utskottets beredning av propositionen har yrkats att utskottet skulle

låta Lagrådet granska de till propositionen fogade lagförslagen. De skäl som

därvid åberopats är att förslagen innebär nyheter med konsekvenser som inte nu

kan förutses och att det kan sättas i fråga om inte de föreslagna reglerna för

avskattningen av skatteutjämningsreserv (surv) strider mot

retroaktivitetsförbudet i grundlagen.

En remittering till Lagrådet skulle medföra att ärendet inte hinner

slutbehandlas av riksdagen i år. Av den redovisning utskottet tidigare lämnat

av regeringens förslag framgår att förslagen på skatteområdet är en viktigt

beståndsdel i regeringens ekonomiska politik. En fördröjd behandling av dessa

förslag skulle därmed leda till att hela uppläggningen av den ekonomiska

politiken kunde sättas i fråga. Med hänsyn till att fördröjningen sålunda är

till avsevärt men har utskottet med stöd av 4 kap. 10 § riksdagsordningen

beslutat att inte inhämta Lagrådets yttrande.

Beskattning av utdelningsinkomster och reavinster på aktier m.m.

I propositionen (s. 50--52) föreslås att beskattningen av kapitalägande

återförs till 1991 års regler. Under senare år har väsentliga avsteg gjorts

från dessa regler och de nu framlagda förslagen är avsedda att återställa den

likformighet som åsyftades med skattereformen. Utdelningsinkomster och

reavinster på aktier föreslås sålunda bli beskattade fullt ut.

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi1 att propositionens förslag

avslås (yrkandena 15, 16 i denna del och 19). Även Centerpartiet yrkar i

motion Fi2 avslag på propositionen (yrkandena 25 i denna del, 27, 29,

32--35, 37 i denna del och 41). I motion Fi3 begär Folkpartiet att den

föreslagna dubbelbeskattningen av aktier avskaffas (yrkande 5).

Skatteutskottet tillstyrker propositionens förslag i fråga om återgången

till tidigare regler om full beskattning av utdelningar och reavinster på

aktier. Skatteutskottet avstyrker samtidigt motionerna.

Finansutskottet har i denna fråga ingen annan uppfattning än

skatteutskottet. Finansutskottet tillstyrker således de av regeringen

föreslagna reglerna för beskattning av kapitalinkomster samt avstyrker

motionerna Fi1 (m) yrkandena 15, 16 i denna del och 19, Fi2 (c) yrkandena 25

i denna del, 27, 29, 32--35, 37 i denna del och 41 samt Fi3 (fp) yrkande 5.

Ändringarna påverkar utformningen av flera lagar, däribland

kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

uppbördslagen (1953:272), kupongskattelagen (1970:624), lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter samt lagen (1990:655) om återföring av

obeskattade reserver. Till frågan om lagregleringen återkommer utskottet längre

fram i detta betänkande.

Skattesatsen för kapitalinkomster

I propositionen (s. 50--52) föreslås att den sänkning av skattesatsen för

kapitalinkomster från 30 till 25 % som enligt tidigare riksdagsbeslut skulle ha

genomförts vid årsskiftet inte skall komma till stånd. Som en följd härav

slopas även motsvarande sänkning av skattesatsen på vinstsparande.

Moderata samlingspartiet avvisar i motion Fi1 propositionens förslag

(yrkandena 14 och 18). Även Centerpartiet yrkar i motion Fi2 avslag på

propositionen (yrkande 25 i denna del och 39).

Skatteutskottet tillstyrker propositionens förslag om skattesatsen för

beskattningen av kapitalinkomster och avstyrker motionerna.

Finansutskottet biträder skatteutskottets förslag. Riksdagen bör sålunda

biträda propositionen och avslå motionerna Fi1 (m) yrkandena 14 och 18 och Fi2

(c) yrkandena 25 i denna del och 39.

Ändringen påverkar utformningen av bl.a. lagen (1947:576) om statlig

inkomstskatt. Utskottet återkommer till lagregleringen längre fram i

betänkandet.

Värdepappersfonder och investmentföretag

I propositionen (s. 52--53) föreslår regeringen att skattesatsen för

värdepappersfonder höjs från 25 till 30 % samt att man återinför de regler som

i övrigt gällde för sådana fonder före den 1 januari 1994. Utdelning som

mottagits av värdepappersfonden blir skattepliktig och avdrag medges för den

utdelning som fonden lämnar. Reavinster på aktier o.d. är skattefria. En

schablonintäkt på 1,5 % tas ut på aktiernas marknadsvärde vid beskattningsårets

ingång.

En förutsättning för full avdragsrätt för förlust på fondandel skall åter

vara att minst tre fjärdedelar av värdepappersfondens förmögenhet utgörs av

aktier.

Även för investmentföretag återinförs i princip de bestämmelser som gällde

fram till årsskiftet 1993/94.

I motion Fi1 yrkar Moderata samlingspartiet avslag på regeringens förslag

till ändrade skatteregler för värdepappersfonder och investmentföretag (yrkande

16 i denna del). Samma krav framförs av Centerpartiet i motion Fi2 (yrkande

25 i denna del).

Skatteutskottet tillstyrker regeringens förslag i detta hänseende och

avstyrker avslagsyrkandena i de båda motionerna.

Finansutskottet instämmer i skatteutskottets uppfattning och tillstyrker

regeringens förslag till skatteregler för värdepappersfonder och

investmentföretag samt avstyrker motionerna Fi1 (m) yrkande 16 samt Fi2 (c)

yrkande 25 i denna del.

Ändringarna berör kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om

statlig inkomstskatt. Utskottet återkommer till dessa lagändringar längre fram

i betänkandet.

Avkastningsskatt på pensionssparande

I propositionen (s. 53--54) föreslås att avkastningsskatten på

pensionsförsäkringar och pensionssparkonton höjs från 9 till 15 %. Höjningen

gäller såväl privata pensionsförsäkringar som tjänstepensionsförsäkringar.

Avkastningsskatten på kapitalförsäkringar höjs från 20 % av skatteunderlaget

till 30 % på nio tiondelar av underlaget som en anpassning till skattesatsen

för inkomst av kapital.

Till följd av att enkelbeskattningssystemet avskaffas, slopas särregeln om

att svenska aktier o.d. endast skall tas upp till viss del av värdet vid

bestämmandet av underlaget för avkastningsskatt.

I motion Fi1 avvisar Moderata samlingspartiet förslagen om höjd

avkastningsskatt såväl på pensionsförsäkringar och pensionskonton som på

kapitalförsäkringar (yrkande 17). Folkpartiet begränsar i motion Fi3 sitt

avslagsyrkande till avtalspensioner (yrkande 6). Centerpartiet förespråkar i

motion Fi2 samma lösning som regeringen när det gäller beskattningen av

pensionsförsäkringskapital.

Skatteutskottet erinrar om att skatt på avkastningen av pensionskapitalet

i försäkringssystemet och i det bundna banksparandet inte utgår i annan form än

som avkastningsskatt. Nuvarande regler innebär därför att pensionssparandet i

dessa former gynnas jämfört med annat pensionssparande och vanligt

banksparande. Skatteutskottet instämmer i regeringens bedömning att

beskattningen av detta pensionssparande bör höjas och biträder således

propositionen i denna del och avstyrker avslagsyrkandena i motionerna.

Finansutskottet är även i denna fråga av samma uppfattning som

skatteutskottet och tillstyrker således regeringens förslag till höjd

avkastningsskatt på pensionskapital och kapitalförsäkringar liksom de nya

reglerna för beräkning av värdet på svenska aktier o.d. Samtidigt avstyrker

utskottet motionerna Fi1 (m) yrkande 17 samt Fi3 (fp) yrkande 6.

Ändringarna berör bl.a. lagen (1990:661) om avkastningsskatt på

pensionsmedel. Utskottet återkommer till denna lagändring längre fram i

betänkandet.

Sparande i allemansfond

I propositionen (s. 54--55) föreslås att sparande i allemansfond skall

återfå en skattegynnad ställning fr.o.m. nästa år. Reavinster och utdelningar

på andelar i allemansfond skall beskattas med en faktisk skattesats på 20 %,

dvs. med två tredjedelar av vad som kommer att gälla för övriga

kapitalinkomster i hushållssektorn.

Förslaget avvisas av Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet

i motionerna Fi1 (yrkande 20), Fi2 (yrkande 22) och Fi5 (yrkande

16).

Skatteutskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker de aktuella

motionsyrkandena.

Finansutskottet får i denna fråga anföra följande. Allemansfondssparandet

gavs i 1990 års skattereform en gynnad ställning genom att endast två

tredjedelar av avkastningen beskattades. Dessa skattefördelar avskaffades på

initiativ av den föregående regeringen. Allemansfondssparandet har under senare

år stadigt minskat från som mest närmare 2,5 miljoner konton till drygt 2,2

miljoner konton vid utgången av oktober 1994.

Denna sparform har bidragit till att riskkapitalmarknaden tillförts en

avsevärd mängd nytt kapital, samtidigt som ägandet i svenskt näringsliv

breddats. Många småsparare som tidigare aldrig sparat i aktier har genom

allemansfondssparandet kommit i kontakt med sådant sparande.

Finansutskottet delar regeringens bedömning att man bör slå vakt om

allemansfonderna och återgå till de skatteregler som lades fast i 1990 års

skattereform.

Med det anförda tillstyrker finansutskottet regeringens förslag och avstyrker

motionerna Fi1 (m) yrkande 20, Fi2 (c) yrkande 22 och Fi5 (mp) yrkande 16.

Ett förslag till lag om skattelättnader för sparande i allemansfond har

fogats till propositionen. Utskottet återkommer till lagregleringen längre fram

i betänkandet.

Förmögenhetsbeskattning

I propositionen (s. 55--56) föreslås att förmögenhetsskatten tills vidare

behålls. Den skulle enligt tidigare riksdagsbeslut annars ha avskaffats vid

årsskiftet. Det är regeringens avsikt att utforma nya regler för

förmögenhetsbeskattningen enligt samma principer som gällde för 1990 års

skattereform, dvs. skattesatsen bör vara låg och beskattningen likformig.

Kapital i små och medelstora företag skall i stor utsträckning befrias från

förmögenhetsskatt. Regeringen avser att nästa år återkomma med ett förslag till

ny förmögenhetsbeskattning som tillgodoser dessa synpunkter.

Moderata samlingspartiet avvisar i motion Fi1 (yrkande 21) regeringens

förslag.

Skatteutskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionsyrkandet.

Enligt skatteutskottet bör förmögenhetsskatten behållas av fördelningspolitiska

skäl.

Finansutskottet noterar att det i riksdagen finns en bred uppslutning

bakom regeringens förslag. Såväl Centerpartiet, Kristdemokraterna och

Miljöpartiet som Vänsterpartiet ger i sina motioner förslaget ett klart stöd.

Även Folkpartiet biträder förslaget. Endast Moderata samlingspartiet ställer

sig avvisande.

Finansutskottet instämmer i regeringens och skatteutskottets uppfattning att

förmögenhetsskatten bör behållas av fördelningspolitiska skäl. Utskottet

tillstyrker således propositionen i denna del och avstyrker motion Fi1 (m)

yrkande 21.

Enligt utskottets mening bör riksdagen alltså anta det till propositionen

fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen

(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt. Utskottet återkommer till

lagregleringen längre fram i betänkandet.

Företagsbeskattning

I propositionen (s. 49) sägs att det samlade skatteuttaget för företag

bör sänkas med 2 miljarder kronor i förhållande till den nivå som följer av

1994 års regler. Det kan ske antingen i form av åtgärder som gynnar

försörjningen med externt kapital eller i form av mer generellt utformade

lättnader. För- och nackdelarna med de olika alternativen bör enligt regeringen

prövas efter samråd med näringslivet.

Vänsterpartiet begär i motion Fi4 ett riksdagsuttalande om att eventuella

lättnader av detta slag skall läggas ut så att framför allt mindre och

nystartade företags försörjning med riskkapital gynnas (yrkande 18). Ett

likartat yrkande framförs också av Miljöpartiet i motion Fi5 (yrkande 17).

Vänsterpartiet föreslår också ett riksdagsuttalande om en återgång till

enklare och överskådligare skatteregler för enskild näringsverksamhet (yrkande

17). Motionärerna anser dessutom att uttaget av bolagsskatt skall återställas

från 28 till 30 % (yrkande 19). De begär även ett riksdagsuttalande om att

någon form av vinstdelningsskatt skall införas (yrkande 20).

Skatteutskottet avstyrker motionerna. Skatteutskottet har förståelse för

de i motionerna framförda önskemålen om åtgärder för att stimulera

nyföretagande för små och medelstora företag. Som framgår av propositionen

torde detta också vara regeringens strävan, och det finns därför enligt

skatteutskottets mening inte någon anledning till ett särskilt

riksdagsuttalande i denna riktning.

De skattelättnader som regeringen nu kommer att överväga i samråd med

industrin motiveras av önskemålet att återställa skattesituationen för

företagen till vad som gällde före 1993 års omläggning. I nuvarande läge kan

det enligt skatteutskottets mening inte anses aktuellt att också ta upp

skatteskärpningar.

Skatteutskottet avstyrker med hänvisning härtill motionsyrkandena.

Finansutskottet ser liksom skatteutskottet ingen anledning för riksdagen

att göra ett särskilt uttalande om de små och medelstora företagens

skattesituation med hänsyn till att regeringen redan torde ha sin uppmärksamhet

riktad på problemet. Finansutskottet delar också skatteutskottets uppfattning

att det i nuvarande situation inte är aktuellt att höja uttaget av bolagsskatt,

ej heller att införa någon form av vinstdelningsskatt.

Finansutskottet avstyrker således motionerna Fi4 (v) yrkandena 17, 18, 19 och

20 samt Fi5 (mp) yrkande 17.

Avvecklingen av surv

I propositionen (s. 63--64) föreslås att den skattefria upplösningen av

företagens skatteutjämningsreserv (surv) begränsas. Enligt gällande regler

skall befintliga surv-avsättningar upplösas under en femårsperiod varvid halva

beloppet inte beskattas. Regeringen föreslår nu att nio tiondelar av surven

skall återföras till beskattning under sju år.

Moderata samlingspartiet avvisar i motion Fi1 regeringens förslag

(yrkande 24), liksom Centerpartiet gör i motion Fi2 yrkandena 36 och 37 och

Miljöpartiet i motion Fi5 (yrkande 18).

Skatteutskottet tillstyrker propositionens förslag och avstyrker

motionerna. Skatteutskottet påpekar att de föreslagna ändringarna angående

återföringen av surv-avsättningar påverkar beräkningen av kapitalunderlaget för

ägare i fåmansföretag. För att undvika en retroaktiv effekt bör

kapitalunderlaget beräknas enligt nuvarande regler vid 1995 års taxering.

Skatteutskottet föreslår att övergångsbestämmelserna till ändringarna i lagen

(1993:1540) om återföring av skatteutjämningsreserv och lagen (1994:775) om

beräkning av kapitalunderlaget vid beskattning av ägare i fåmansföretag

kompletteras med en regel av denna innebörd.

Finansutskottet anser i likhet med regeringen att en eftergift av

beskattningen på halva surv-återföringen innebär ett betydande skattebortfall

och ett oacceptabelt gynnande av de företag som gjort surv-avsättningar i

förhållande till andra företag. Såväl statsfinansiella skäl som

neutralitetsaspekter talar således för att nuvarande återföringsregler

ändras.

Systemet med skatteutjämningsreserv innebar att de medel som frigjordes vid

upplösning skulle tas upp som skattepliktig inkomst. Systemet innebar således

endast ett uppskov med beskattningen av de avsatta vinstmedlen. Avskattningen i

sig har ingen retroaktiv karaktär.

De övergångsregler som regeringen har utformat till lagarna syftar till att

retroaktiva effekter ej skall uppstå. För att undvika att sådana effekter trots

allt kan uppkomma i något speciellt undantagsfall föreslår finansutskottet att

övergångsreglerna till de föreslagna ändringarna i lagen (1993:1540) om

återföring av skatteutjämningsreserv och lagen (1994:775) om beräkning av

kapitalunderlaget vid beskattning av ägare i fåmansföretag kompletteras på det

sätt som skatteutskottet föreslagit.

Med en sådan ändring tillstyrker utskottet bifall till propositionen och

avslag på motionerna Fi1 (m) yrkande 24, Fi2 (c) yrkandena 36 och 37 samt Fi5

(mp) yrkande 18.

Utskottet återkommer till lagändringarna längre fram i betänkandet.

Kvittning av underskott av näringsverksamhet

I propositionen (s. 65) föreslås att den generella rätten att kvitta

underskott av nystartad näringsverksamhet mot inkomst av tjänst avskaffas.

Regeringens förslag avvisas av Moderata samlingspartiet, Centerpartiet,

Folkpartiet och Miljöpartiet i motionerna Fi1 (yrkande 25), Fi2

(yrkande 24 delvis), Fi3 (yrkande 7) samt Fi5 (yrkande 15).

Skatteutskottet tillstyrker propositionen i denna del och avstyrker

motionerna. Den utvidgade kvittningsrätten är ett avsteg från en grundläggande

princip i 1990 års skattereform och bör därför tas bort, anser skatteutskottet.

Finansutskottet instämmer i skatteutskottets uppfattning. En grundtanke i

1990 års skattereform var att kvittning av underskott mellan olika

förvärvskällor inte skulle vara tillåten. Undantag gjordes bara för konstnärlig

och litterär verksamhet. Genom att hålla en klar rågång mellan olika

förvärvskällor begränsades möjligheterna till skatteundanhållande. Denna

grundprincip bör nu återupprättas.

Finansutskottet biträder således propositionen i denna del och avstyrker

motionerna Fi1 (m) yrkande 25, Fi2 (c) yrkande 24 delvis, Fi3 (fp) yrkande 7

och Fi5 (mp) yrkande 15.

Ändringen berör kommunalskattelagen (1928:370). Utskottet återkommer till

denna lagändring längre fram i betänkandet.

Stämpelskatt

I propositionen (s. 49) föreslås att stämpelskatten på nya aktier skall

slopas. Åtgärden vidtas som ett led i strävandena att främja

riskkapitalförsörjningen för det svenska näringslivet.

Finansutskottet tillstyrker detta förslag, vilket innebär att riksdagen

bör anta det till propositionen fogade förslaget till lag om upphävande av

lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier.

Utskottet återkommer till lagregleringen längre fram i betänkandet.

Beskattningen av ekonomiska föreningar

I motion Fi13 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) tas en speciell fråga upp

rörande ekonomiska föreningar. Dessa hade t.o.m. 1993 rätt till avdrag för

utdelning på insatskapital. Avdragsreglerna slopades emellertid under hösten

1993 som en konsekvens av att utdelningar undantogs från beskattning. När nu

utdelningar åter skall beskattas föreslås i motionen att också avdragsreglerna

återställs.

Skatteutskottet erinrar om att ekonomiska föreningar och aktiebolag

beskattas enligt likartade regler. De tidigare reglerna i 2 § 8 mom. lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt kan jämföras med ett slags fördelaktigt s.k.

Anellavdrag. Eftersom Anellavdraget inte återinförs för aktiebolagen är det

inte helt naturligt att återinföra avdragsrätten på insatskapital hos ekonomisk

förening, framhåller skatteutskottet. Detta gäller, anser skatteutskottet,

givetvis trots att de ekonomiska föreningarna ännu inte fått någon likartad

kompensation som den som utgår till aktiebolagen i form av slopad stämpelskatt.

Avsikten är inte att de ekonomiska föreningarna skall diskrimineras, och

skatteutskottet förutsätter därför att regeringen uppmärksammar deras situation

i de fortsatta övervägandena i dessa frågor. Någon särskild framställning till

regeringen i denna fråga erfordras inte enligt skatteutskottet, som med

hänvisning till det anförda avstyrker motionen.

Enligt vad finansutskottet inhämtat kommer regeringen inom kort att

tillsätta en särskild utredning om den kooperativa företagsformen. Det får

förutsättas att den fråga som aktualiseras i motionen kommer att prövas i detta

utredningsarbete. Finansutskottet biträder således skatteutskottets förslag och

avstyrker bifall till motion Fi13 (s).

Beskattning av förvärvsinkomster

Skatteskalan och grundavdraget

I propositionen (s. 66--67) föreslås att en tillfällig värnskatt på 5 %

införs och att denna åtgärd kombineras med att grundavdraget vid den statliga

beskattningen återinförs ett år tidigare än vad som följer av nuvarande regler.

Statlig skatt utgår på inkomster över den s.k. brytpunkten, som vid 1995 års

taxering uppgår till knappt 200 000 kr. Regeringens förslag innebär att skatten

på inkomster över denna nivå höjs temporärt från 20 till 25 %. Det höjda

skatteuttaget skall tillämpas under inkomståren 1995--1998, varefter den lag

som reglerar höjningen automatiskt upphör att gälla.

Moderata samlingspartiet yrkar i motion Fi1 (yrkandena 26 och 27) avslag

såväl på förslaget till höjt skatteuttag som på förslaget att återinföra

grundavdraget. Även Centerpartiet avvisar i motion Fi2 (yrkandena 23 och

40) den föreslagna skattehöjningen och återinförandet av det statliga

grundavdraget. Folkpartiet föreslår i motion Fi3 att riksdagen som sin

mening skall uttala att det är angeläget att slå vakt om skattereformen

(yrkande 3). Samtidigt avslås i motionen den föreslagna

marginalskattehöjningen, liksom förslaget att återinföra grundavdraget redan

1995 (yrkande 4). Vänsterpartiet stödjer i motion Fi4 förslaget om höjd

skattesats men anser att höjningen inte skall begränsas till fyra år (yrkande

21). I motionen föreslås dessutom att ett nytt skikt i skatteskalan inrättas

med 30 % skatt för inkomster över 300 000 kr (yrkande 24). Motionärerna yrkar

också avslag på regeringens förslag att återinföra grundavdraget (yrkandena 22

och 23). Miljöpartiet godtar i motion Fi5 förslaget om värnskatt men anser

samtidigt att marginalskatter medför vissa problem. Bl.a. gynnar de

spekulationsekonomi, skatteplanering och ökad upplåning samt missgynnar dem som

genom hårt arbete försöker få rätsida på sin ekonomi. Motionärerna föreslår ett

riksdagsuttalande av denna innebörd (yrkande 24).

Skatteutskottet ser den föreslagna värnskatten som ett viktigt led i

regeringens ekonomiska politik. Åtgärden är av stor betydelse för att bördorna

skall kunna fördelas på ett mer rättvist sätt än hittills. Regeringens förslag

att återinföra grundavdraget vid den statliga beskattningen faller tillbaka på

ställningstaganden som gjordes i samband med skattereformen och på

uppfattningen att man även i dagsläget bör undvika skatteskärpningar i de

känsliga inkomstlägen det här är fråga om. Skatteutskottet hänvisar också till

de uttalanden som görs i propositionen om att grundavdragets utformning i de

högre inkomstskikten skall prövas när värnskatten avvecklas. Skatteutskottet

erinrar vidare om att höjningen av skatteuttaget har utformats som en

tillfällig åtgärd, som är motiverad av den nuvarande svåra ekonomiska

situationen, och vidhåller att ändringen skall ha denna innebörd.

Med dessa synpunkter tillstyrker skatteutskottet regeringens förslag och

avstyrker de motioner som är aktuella i sammanhanget.

Finansutskottet ansluter sig till skatteutskottets uppfattning i denna

fråga och tillstyrker propositionens förslag om höjt skatteuttag vid den

statliga inkomstbeskattningen liksom förslaget att redan till nästa år

återinföra det statliga grundavdraget.

Som skatteutskottet påpekar har de senaste årens skattepolitik kraftigt

undergrävt statsfinanserna och luckrat upp de principer som lades fast i 1990

års skattereform. Regeringens förslag innebär att de principer som vägledde

1990 års skattereform nu åter skjuts i förgrunden. I ett avseende görs dock ett

avsteg från reformens grundläggande konstruktion, nämligen i höjningen av

uttaget av statlig skatt. Avsteget är emellertid inte bestående utan har

tidsbegränsats till utgången av 1998. Då upphör den lag som reglerar denna

åtgärd automatiskt att gälla utan något nytt riksdagsbeslut. Denna omständighet

och regeringens förslag i övrigt visar enligt finansutskottets mening att

regeringen är beredd att slå vakt om skattereformen även i ett längre

tidsperspektiv. Något särskilt uttalande i frågan erfordras därför inte.

Utskottet avstyrker motionerna Fi1 (m) yrkandena 26 och 27, Fi2 (c) yrkandena

23 och 40, Fi3 (fp) yrkandena 3 och 4, Fi4 (v) yrkandena 21--24 samt Fi5 (mp)

yrkande 24.

Ändringen berör bl.a. förslaget till lag om beräkning av statlig inkomstskatt

på förvärvsinkomster vid 1996--1999 års taxeringar samt lagen (1993:1520) om

beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig

inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996

års taxeringar. Utskottet återkommer till denna lagändring längre fram i

betänkandet.

Inflationsskyddet vid inkomstbeskattningen

I propositionen (s. 66--67) föreslås att skiktgränsen vid taxeringen till

statlig inkomstskatt skall inflationsjusteras, men att prisutvecklingen inte

skall beaktas fullt ut så länge statens budgetunderskott överstiger en viss

nivå. Det s.k. reallöneskyddet i skatteskalan återinförs, men detta skall på

motsvarande sätt få genomslag bara med 60 %.

Förslaget avvisas av Moderata samlingspartiet i motion Fi1 (yrkande 28).

Centerpartiet föreslår i motion Fi2 att det statliga grundavdraget liksom

reallöneskyddet vid inkomstbeskattningen avskaffas helt (yrkande 43).

Skatteutskottet biträder propositionen och avvisar motionerna.

Finansutskottet har i denna fråga ingen annan uppfattning än

skatteutskottet och tillstyrker således propositionens förslag om inflations-

och reallöneskyddet vid inkomstbeskattningen. Därmed avstyrker utskottet också

bifall till motionerna Fi1 (m) yrkande 28 samt Fi2 (c) yrkande 43.

Ändringen berör bl.a. förslaget till lag om beräkning av statlig inkomstskatt

på förvärvsinkomster vid 1996--1999 års taxeringar. Utskottet återkommer till

denna lagändring längre fram i betänkandet.

Reseavdraget

I propositionen (s. 67--68) föreslås att avdragsbegränsningen avseende

kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats höjs från 4 000 till 6 000

kr. Dessutom föreslås att avdrag för kostnader för resor med bil mellan

bostaden och arbetsplatsen skall medges med oförändrat 13 kr per mil även vid

1996 års taxering.

Den föreslagna ändringen av avdragsbegränsningen avvisas av Centerpartiet i

motion Fi2 yrkande 24 i denna del.

Skatteutskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motionen.

Finansutskottet anser i likhet med regeringen och skatteutskottet att

nivån för avdragsbegränsningen bör höjas av såväl statsfinansiella skäl som

förenklingsskäl. Utskottet biträder således propositionen och avstyrker motion

Fi2 (c) yrkande 24 i denna del.

Ändringen berör bl.a. kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1993:1519) om

avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års

taxering. Utskottet återkommer till dessa lagändringar längre fram i

betänkandet.

Justering av begränsningsregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

I propositionen (s. 55--56) föreslås att den s.k. begränsningsregeln som

begränsar det sammanlagda uttaget av inkomstskatt och förmögenhetsskatt skall

behållas, samtidigt som procentsatsen för spärrbeloppet i begränsningsregeln

höjs från 55 till 60 % som en anpassning till den tillfälligt höjda

marginalskatten för förvärvsinkomster.

Moderata samlingspartiet och Centerpartiet motsätter sig den föreslagna

höjningen av procentsatsen för spärrbeloppet i motionerna Fi1 (yrkande 22)

och Fi2 (yrkande 38).

Skatteutskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker

avslagsyrkandena i de båda motionerna.

Finansutskottet har i tidigare avsnitt tillstyrkt att förmögenhetsskatten

behålls och att uttaget av statlig skatt tillfälligt höjs. I konsekvens härmed

tillstyrker utskottet regeringens förslag att höja spärrbeloppet i

begränsningsregeln från 55 till 60 %. Enligt utskottets mening bör riksdagen

sålunda avslå motionerna Fi1 (m) yrkande 22 samt Fi2 (c) yrkande 38.

Ändringarna berör lagen (1991:1851) om upphävande av lagen (1970:172) om

begränsning av skatt i vissa fall. Utskottet återkommer till lagändringen

längre fram i betänkandet.

Miljörelaterade skatter m.m.

Centerpartiet begär i motion Fi2 ett riksdagsuttalande om vikten av att

utredningen om ett mer miljörelaterat skattesystem fullföljs enligt givna

direktiv (yrkande 2). Vidare begärs ett riksdagsuttalande om att nödvändig

konsumtion som mat, boende och persontransporter beskattas lägre än annan

konsumtion (yrkande 3). Motionärerna föreslår också att mervärdesskatt på 25 %

skall utgå på spel och dobbel, att skatteindrivningen effektiviseras, att

fordonsskatten höjs för alla bilar utan katalysator samt att miljöavgiften på

handelsgödsel och bekämpningsmedel fördubblas (yrkande 46). Vänsterpartiet

föreslår i motion Fi4 att koldioxidskatten för industrin fördubblas

(yrkande 25). Miljöpartiet kritiserar i motion Fi5 regeringens förslag att

höja egenavgifterna och föreslår i stället att koldioxidskatten skall höjas

till 45 öre/kg fr.o.m. den 1 juli 1995 (yrkandena 6 och 13).

Skatteutskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att regeringen

enligt vad som framgår av propositionen senare kommer att pröva frågan om ett

ökat inslag av skatter och avgifter som har gynnsamma effekter på miljön, t.ex.

genom en höjning av koldioxidskatten. Skatteutskottet utgår från att regeringen

snarast kommer att tillsätta den kommitté som enligt tidigare beslut skall få i

uppdrag att analysera förutsättningarna för en ökad miljörelatering av

skattesystemet (dir. 1994:11) och att regeringen redovisar de åtgärder som kan

anses aktuella i den kommande budgetpropositionen. Riksdagen bör därför inte nu

ta närmare ställning till dessa frågor, anser skatteutskottet.

Skatteutskottet finner inte heller skäl att nu föreslå en omprövning av nivån

på mervärdesskatten på mat, boende och persontransporter, enligt vad som

föreslås i motion Fi2 (c).

Finansutskottet delar skatteutskottets bedömning att det för närvarande

inte finns skäl att vidta någon åtgärd med anledning av de i detta sammanhang

redovisade motionerna. Bred enighet föreligger om att ökad tyngd bör läggas på

olika typer av miljörelaterade skatter och avgifter. Detta är frågor som kommer

att prövas av en särskild kommitté som -- enligt vad finansministern uttalade

vid en offentlig utfrågning inför skatteutskottet den 25 november 1994 -- haft

sina direktiv klara sedan åtta månader tillbaka och som nu väntas komma i gång

med sitt uppdrag. En skatteväxling kan dock inte drivas för långt. Om

miljöavgifter i alltför stor utsträckning får ersätta ordinarie skatter kommer

skattebasen att krympa, vilket är en naturlig följd av att miljöavgifterna har

som syfte att begränsa miljöstörande verksamhet. Skatteväxlingen måste därför

göras i sådana former att statsfinanserna inte urholkas. Ett ökat inslag av

miljöavgifter måste också anpassas till de svenska företagens internationella

konkurrenskraft.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi2 (c) yrkandena 2, 3 och 46,

Fi4 (v) yrkande 25 samt Fi5 (mp) yrkandena 6 och 13.

Vissa skattelagar

Finansutskottet har i de närmast föregående avsnitten behandlat olika förslag

till ändrade skatteregler. Utskottet har därvid genomgående biträtt de i

propositionen framlagda förslagen. I några fall har olika förslag berört en och

samma lag och lagregleringen av dessa lagar bör därför behandlas i ett

sammanhang. De lagförslag som bör behandlas på detta sätt är:

lag om skattelättnader för sparande i allemansfond,

lag om beräkning av statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1996--1999

års taxeringar,

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade reserver,

lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel,

lag om ändring i lagen (1990:663) om ersättningsfonder,

lag om ändring i lagen (1993:1519) om avdrag för kostnader för bilresor till

och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering,

lag om ändring i lagen (1993:1536) om räntefördelning vid beskattning,

lag om ändring i lagen (1993:1537) om expansionsmedel,

lag om ändring i lagen (1993:1538) om periodiseringsfonder,

lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av

näringsverksamhet,

lag om ändring i lagen (1993:1540) om återföring av skatteutjämningsreserv,

lag om ändring i lagen (1994:775) om beräkning av kapitalunderlaget vid

beskattning av ägare i fåmansföretag,

lag om ändring i lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om

statlig förmögenhetsskatt,

lag om ändring i lagen (1991:1851) om upphävande av lagen (1970:172) om

begränsning av skatt i vissa fall,

lag om upphävande av lagen (1984:405) om stämpelskatt på aktier,

lag om upphävande av lagen (1992:575) om ändring i lagen (1991:1483) om skatt

på vinstsparande m.m.,

lag om upphävande av lagen (1993:1520) om beräkning av beskattningsbar

förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt

på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar,

lag om upphävande av lagen (1994:776) om beskattning av viss vidareutdelning.

I propositionens förslag till kommunalskattelag (1928:370) har en anpassning

gjorts i 33 § 2 mom. till en i samma lagrum gjord ändring med anledning av

propositionen om avskaffande av vårdnadsbidraget (prop. 1994/95:61, SfU8).

Vidare har de i proposition 25 framförda lagförslagen beträffande lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt och uppbördslagen (1953:272) samordnats med

lagförslagen i propositionerna 1994/95:50, 1994/95:70 och 1994/95:92 rörande

motsvarande lagrum. Såsom tidigare nämnts har på förslag av skatteutskottet

övergångsbestämmelser till ändringarna i lagen (1993:1540) om återföring av

skatteutjämningsreserv samt lagen (1994:775) om beräkning av kapitalunderlaget

vid beskattning av ägare i fåmansföretag kompletterats för att undanröja risk

för retroaktivitet.

Som en följd av utskottets ställningstagande i de föregående avsnitten bör

riksdagen sålunda anta de angivna lagförslagen.

Kommunalekonomiska frågor

Ekonomiska regleringar år 1995 mellan staten och kommunsektorn

Riksdagen ställde sig våren 1992 bakom att en s.k. finansieringsprincip

fortsättningsvis skulle tillämpas i förhållandet mellan staten och

kommunsektorn. Den innebär att staten skall ge kommunerna mer bidrag om den

lägger på nya skyldigheter på kommunerna och mindre bidrag om kommunerna

slipper olika skyldigheter.

Ekonomiska regleringar bör i princip ske i form av ändringar i

statsbidragsramen. Hittills har med nuvarande bidragskonstruktion denna

regleringsmetod endast använts för ändringar som påverkar den kommunala

verksamheten. Regleringar till följd av åtgärder som t.ex. påverkar det

kommunala skatteunderlaget har övergångsvis gjorts genom att skattemedlen

justerats med ett tillägg eller avdrag per invånare (den s.k.

neutraliseringsavgiften). Riksdagen godtog våren 1994 (bet. 1993/94:FiU19,

rskr. 442) att såväl verksamhetsförändringar som skatteunderlagsförändringar i

avvaktan på ett nytt utjämningssystem regleras genom avdrag/tillägg av

kommunalskattemedel samt fastställde regleringsbelopp för år 1995.

I propositionen föreslår regeringen förändringar i de ekonomiska

regleringarna år 1995 till följd av ändrade förutsättningar sedan beloppen

fastställdes av riksdagen. Det gäller skatteunderlagsförändringar som

sammanhänger med förslag som regeringen lagt fram under hösten angående

arbetslöshetsförsäkringen, vårdnadsbidraget och rätten till kvittning av

underskott i aktiv näringsverksamhet mot inkomst av tjänst. Genom förslagen

återregleras sammanlagt 865 miljoner kronor från staten till kommunsektorn.

I motion Fi2 (c) yrkas avslag på förslaget till ändrad reglering mellan

staten och kommunsektorn. Med ett bifall till Centerns förslag när det gäller

familjepolitiken kommer det kommunala skatteunderlaget inte att minska på det

sätt som propositionen förutser. Samtidigt skulle statsbudgeten förstärkas med

0,8 miljarder kronor i förhållande till propositionen. På motsvarande sätt

föreslås i motion Fi6 (mp) att propositionens förslag om ekonomisk

reglering bör ändras med hänsyn till att Miljöpartiet de gröna motsätter sig

förslaget att den generella rätten att kvitta underskott av nystartad

näringsverksamhet mot inkomst av tjänst avskaffas. Utbetalningen av skattemedel

bör enligt motionärerna ändras i enlighet därmed.

Svenska kommunförbundet har i skrivelse den 29 november 1994 och i

samband med en uppvaktning hos utskottet samma dag lämnat vissa synpunkter på

regeringens förslag. Förbundet anser att det minskade skatteunderlag som följer

av de avdragsgilla egenavgifterna till de statliga socialförsäkringssystemen är

av sådan art att de skall regleras enligt finansieringsprincipen. Skälet är att

avgifterna finansierar statlig verksamhet. Avgiftskonstruktionen får då inte

medföra att det kommunalekonomiska utrymmet krymps.

Finansutskottet har inget att erinra mot propositionens förslag till

ekonomisk reglering för år 1995. Som framgår av propositionen omfattar den

föreslagna ekonomiska regleringen ett antal av regeringen under hösten

framlagda förslag som påverkar det kommunala skatteunderlaget. Utskottet har

vid sitt ställningstagande utgått från att riksdagen kommer att besluta i

enlighet med regeringens förslag. Det blir därför inte heller aktuellt att

företa några förändringar i den ekonomiska regleringen till följd av vad som

anförs i motionerna Fi2 (c) och Fi5 (mp). När det gäller de avdragsgilla

egenavgifterna för ålderspensioner som Kommunförbundet tar upp i sin skrivelse

konstaterar utskottet att avsikten är att dessa skall beaktas vid bedömningen

av det skattefinansierade utrymmet för år 1996.

Utskottet tillstyrker med det anförda det framlagda lagförslaget i här

aktuell del och avstyrker motionerna Fi2 (c) yrkande 42 och Fi5 (mp) yrkande

36.

Reducering av de kyrkliga kommunernas skattemedelsfordran

I propositionen gör regeringen bedömningen att den ekonomiska situationen

för de kyrkliga kommunerna i allmänhet kommer att vara fortsatt god, även om

rörelsekapitalet kommer att minska de närmaste åren till följd av de ändrade

reglerna för utbetalning av skattemedel avseende dem som inte tillhör kyrkan

och i övrigt vikande skatteinkomster. Enligt propositionen bör de kyrkliga

kommunerna bidra till finansieringen av statens kostnader för

skatteadministration. Kyrkokommunerna föreslås därför betala en

skatteadministrationsersättning till staten på 300 miljoner kronor. Förslaget

skall ses mot bakgrund av att staten utan ersättning svarar för de

administrativa kostnader som föranleds av uppbörd, taxering, indrivning och

utbetalning av kommunalskatt.

De kyrkliga kommunernas skattemedelsfordran vid ingången av år 1995 skall

därför minskas med 6,8 % i stället för tidigare beslutade 3,2 %. Enligt

regeringens mening kommer den ekonomiska situationen för de kyrkliga kommunerna

i allmänhet att vara fortsatt god även efter det att förslaget genomförts och

bör i huvudsak kunna genomföras utan att skatteuttaget ökar.

Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska kyrkans församlings- och

pastoratsförbund har i skrivelser och i samband med en uppvaktning hos

utskottet den 29 november 1994 lämnat synpunkter på förslaget i propositionen.

Enligt centralstyrelsen och förbundet är propositionens beskrivning av

kyrkokommunernas ekonomiska läge ofullständig och ej helt rättvisande. Bl.a.

pekar man på den tvååriga eftersläpningen i utbetalningen av kommunalskatt samt

på de åtaganden som finns beträffande pensioner och gravskötsel vilka

uppskattas till ca 3 miljarder kronor.

Från kyrkligt håll understryks också att förslaget kommer att påverka

skattesatsen för många kyrkokommuner redan budgetåret 1995 och att det inte är

rimligt att regering och riksdag ingriper i ett så sent skede i pågående

budgetprocesser. Man har också synpunkter på den beredningsprocess som föregått

regeringens förslag samt har invändningar mot storleken på den föreslagna

ersättningen för skatteadministrationen.

I motion Fi12 av Anders Svärd (c) förs en liknande argumentering som från

Svenska kyrkans centralstyrelse och församlings- och pastoratsförbundet.

Motionären pekar särskilt på risken för att många kyrkokommuner som en följd av

den föreslagna åtgärden antingen tvingas höja församlingsskatten eller göra

besparingar. I det senare fallet kan t.ex. senareläggning av investeringar

samt nedskärningar av den kyrkliga kärnverksamheten bli aktuella. I motionen

hävdas också att förslaget leder till en principiellt felaktig särbehandling av

dem som tillhör Svenska kyrkan. Slutligen kräver motionären att man vid en

eventull reducering av skatteintäkterna bör kompensera de kyrkokommuner som

sedan år 1990 sänkt skatten till följd av överföringen av folkbokföringen till

skatteförvaltningen.

Också i motion Fi6 (kds) riktas kritik mot införandet av en

skatteadministrativ avgift, dock utan att något särskilt yrkande framställs.

Motionärerna anför att förslaget tagits fram utan föregående utredning och i

strid mot en väl etablerad praxis för budgetarbete.

Finansutskottet anser i likhet med regeringen att de kyrkliga kommunerna

allmänt sett har en bättre ekonomisk situation än kommuner och landsting. Mot

denna bakgrund är det därför enligt utskottets mening rimligt att de kyrkliga

kommunerna lämnar sitt bidrag till att förbättra de statliga finanserna i form

av en ersättning för att staten svarar för de administrativa kostnader som

föranleds av uppbörd, taxering, indrivning och utbetalning av kommunalskatt.

Utskottet anser således att det bör ske en årlig reducering av de kyrkliga

kommunernas skattemedelsfordran, utöver de ekonomiska regleringar mellan staten

och kommunsektorn som kan föranledas av andra omständigheter. Utskottet

tillstyrker därför att de kyrkliga kommunernas skattemedelsfordran vid ingången

av år 1995 skall minskas med 6,8 % i stället för av riksdagen tidigare

beslutade 3,2 %. Denna ytterligare reducering motsvarar 300 miljoner kronor.

Utskottet vill understryka att förslaget inte innebär en särbehandling av dem

som tillhör Svenska kyrkan såsom hävdas i motion Fi12 (c). I anslutning till

nämnda motion vill utskottet också understryka att den föreslagna åtgärden inte

har någon direkt koppling till folkbokföringsreformen.

Utskottet är medvetet om att en reducering av de kyrkliga kommunernas

skattemedelsfordran kan innebära en ansträngande ekonomisk situation för ett

antal kyrkokommuner. Enligt vad utskottet erfarit har regeringen beaktat detta

i samband med att Kyrkofondens budget nu har fastställts. Utskottet vill

således peka på möjligheten för de aktuella kommunerna att erhålla extra

utjämningsbidrag hos fonden.

Med det anförda tillstyrker utskottet det framlagda lagförslaget i här

aktuell del och avstyrker motion Fi12 (c).

Riktlinjer för den kommunala ekonomin

I propositionen anförs att regeringen inte omprövat nivån på de statliga

bidragen för år 1995. Det skall ses mot bakgrund av den avgörande roll som

kommuner och landsting har för välfärden. Vård, omsorg och utbildning är enligt

propositionen välfärdens kärna. Kvaliteten inom dessa verksamheter måste, sägs

det, hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Regeringen återkommer i vårens

kompletteringsproposition om det skattefinansierade utrymmet för kommunsektorn.

I samband därmed avses förslag också att läggas till ett nytt utjämningssystem

för kommuner och landsting som skall gälla fr.o.m. år 1996. Det nyligen

presenterade betänkandet (SOU 1994:144) Utjämning av kostnader och intäkter i

kommuner och landsting kommer att vara en av utgångspunkterna för regeringens

överväganden.

Även i motion Fi2 (c) betonas kommunernas centrala roll för människornas

välfärd. Krav måste dock samtidigt ställas på att verksamheten skall vara

rationell och effektiv. Kommunerna har enligt motionärerna under senare år

visat att de med en lägre kostnad kan få en bra kvalitet på verksamheten. Också

Centern anser att bidraget till den kommunala skatteutjämningen skall vara

nominellt oförändrat.

Vänsterpartiet noterar i motion Fi4 att regeringens konkreta förslag om

den kommunala ekonomin fått anstå till nästa års kompletteringsproposition.

Partiet understryker samtidigt att man delar det som anförs i propositionen om

den kommunala verksamhetens betydelse för välfärden. I anslutning därtill

formulerar motionärerna vissa riktlinjer för den kommunala ekonomin.

Enligt motionärerna bör således riksdagen snarast ge kommuner och landsting

besked om att de kommer att ha en framtida ekonomi som möjliggör ett omedelbart

stopp för avskedanden och drastiska sparpaket. Med hänsyn till hela den

offentliga sektorns ekonomi är det bättre att hålla de anställda kvar i

kommunalt arbete, speciellt som det finns många eftersatta behov inom skola,

vård och omsorg. Vänsterpartiet vill vidare att riksdagen skall utfärda en

garanti för att inga nya indragningar av de totala statsbidragen skall ske

under 90-talet. Inom den totala bidragsramen bör det också enligt motionärerna

ske en omfördelning från rika till fattiga kommuner samtidigt som kommuner i

akut kris måste kunna få hjälp av staten att sanera sina finanser.

Finansutskottet noterar att regeringen i propositionen har angivit vissa

utgångspunkter för den fortsatta behandlingen av de kommunalekonomiska frågorna

och återkommer under våren med konkreta förslag. I det sammanhanget kommer

riksdagen att ta ställning till bl.a. nivån på de statliga bidragen samt ett

nytt utjämningssystem fr.o.m. år 1996.

Med hänvisning därtill avstyrker utskottet motionerna Fi2 (c) yrkande 20 och

Fi4 (v) yrkande 9.

Vidgad kommunal beskattningsrätt

Enligt motion Fi4 (mp) bör kommunerna ges en vidgad beskattningsrätt. De

bör kunna beskatta bensin och andra fossila bränslen, utsläpp av förorenat

vatten från hushåll och företag, produktion av vattenkraft och uttag av vissa

råvaror. Därigenom ges betydligt bättre möjligheter till sänkt skatt på arbete

även i den kommunala sektorn. Miljöpartiet de gröna föreslår att regeringen

tillsätter en utredning för att lägga fram förslag till ökad kommunal

beskattningsrätt, ett förslag som bör föreläggas riksdagen senast vid

halvårsskiftet 1996.

Finansutskottet vill peka på vad skatteutskottet anför i sitt yttrande

SkU3y. Skatteutskottet hänvisar till den kommitté (dir. 1994:11) som skall

analysera förutsättningarna för en ökad miljörelatering av skattesystemet.

Enligt utskottet bör riksdagen med hänsyn därtill inte nu ta närmare ställning

till frågor av den art som tas upp i motionen.

Finansutskottet delar denna uppfattning och föreslår att riksdagen avslår

motion Fi5 (mp) yrkande 14.

Effekter av kommunalskattehöjningar

I propositionen markeras från regeringens sida att kommuner, landsting

och kyrkliga kommuner bör vara ytterst återhållsamma med skattehöjningar.

Regeringen kommer att följa utvecklingen av kommunalskattemedlen och väga in

denna fråga i överläggningarna med företrädarna för kommunsektorn inför

bedömningen av det skattefinansierade utrymmet.

I motion Fi1 (m) sägs att en förutsättning för att saneringen av de

offentliga finanserna skall kunna lyckas är att kostnaderna för den offentliga

konsumtionen inte ökar. Ett fortsatt moderniserings- och rationaliseringsarbete

ger goda möjligheter för kommunerna att klara detta mål. Skulle kommunerna inte

klara av att hålla kostnaderna för sin konsumtion realt oförändrade måste

statsmakterna enligt motionärernas mening tvinga fram en bättre hushållning med

de kommunala offentliga medlen. Detta kan ske genom att statsbidragen minskas

och/eller genom lagstiftningsåtgärder. Det tidigare riksdagsbeslutet om att

statsbidragen under 1995 skall ligga kvar på nominellt oförändrad nivå bör med

hänvisning till planerade kommunala skattehöjningar kompletteras. I motionen

föreslås därför att för de kommuner och landsting som höjer skatten för år 1995

skall den s.k. neutraliseringsavgiften ökas med ett belopp som motsvarar 55 %

av de genom skattehöjningen ökade skatteintäkterna.

Finansutskottet vill hänvisa till det som regeringen anför i

propositionen om att den kommunala sektorns omfattning och betydelse gör att

staten måste kunna påverka den kommunala konsumtionsutvecklingen och

finansieringen av verksamheten. Det sker bl.a. genom lagstiftning inom den

kommunala verksamheten och genom att staten anger det skattefinansierade

utrymmet.

Utskottet delar denna syn och avstyrker således motion Fi1 (m) yrkande 3.

Besparingar inom Socialdepartementets ansvarsområde

I regeringens proposition (avsnitt 7) anges att grunddragen i den

generella välfärdspolitiken skall stå fast. Det statsfinansiella läget medför

emellertid att besparingar även måste ske inom pensionssystemet,

familjepolitiken samt genom omläggning och höjning av allmänna egenavgifter.

Vad gäller familjepolitiken aviseras i propositionen att en särskild utredning

kommer att tillsättas med uppgift att precisera bestående utgiftsminskningar

inom det ekonomiska familjestödet som senast under år 1998 motsvarar en

nettoeffekt på 3 miljarder kronor. Denna översyn ersätter den i andra

sammanhang aviserade karensdagen vid tillfällig föräldraledighet.

Begränsad uppräkning av basbeloppet

Regeringen konstaterar i propositionen (avsnitt 7.3) att nivån på ett

stort antal förmåner från de offentliga systemen är knutna till basbeloppet

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, t.ex. nivån på pensioner och

studiemedel. Genom denna koppling till basbeloppet växer en rad offentliga

utgifter med automatik i takt med att priserna förändras. Regeringen menar att

det starka behov av att sanera statsfinanserna som nu föreligger motiverar att

den automatiska inflationsuppräkningen begränsas. Detta föreslås ske genom att

grunden för beräkning av basbeloppet ändras så att endast en del av

prisförändringarna får genomslag på basbeloppets uppräkning.

I 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) finns bestämmelser

om att de beräkningar som anges i lagen skall göras med anknytning till ett

basbelopp. Basbeloppet som fastställs av regeringen för varje år utgör 29 700

kr multiplicerat med det tal, jämförelsetal, som anger förhållandet

mellan det allmänna prisläget i oktober året före det år som basbeloppet avser

och prisläget i oktober 1989. Därvid skall bortses från de prisförändringar som

följer av ändringar av den statliga fastighetsskatten, av indirekta skatter och

av räntebidrag inom bostadsfinansieringssystemet, allt i den mån åtgärderna

vidtagits för att finansiera den sänkning av den statliga inkomstskatten som

genomfördes åren 1990 och 1991. Vidare skall bortses från de direkta effekter

på prisläget som beror på deprecieringen av den svenska kronan under tiden den

19 november--den 18 december 1992. För år 1994 har basbeloppet fastställts till

35 200 kr.

Regeringen föreslår att jämförelsetalet fr.o.m. år 1995 bör beräknas på

ett sådant sätt att talet räknas upp med 60 % av förändringen i det allmänna

prisläget fram till oktober året före det år basbeloppet avser räknat från ett

basår, efter avdrag för kvarvarande effekter av deprecieringen av den svenska

kronan år 1992. I samband med denna förändring byts även basåret för

basbeloppet från 1989 till 1994, dvs. jämförelsetalet skall fr.o.m. år 1995

multipliceras med basbeloppet 35 200 kr.

Regeringen föreslår vidare att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst och

fastställande av pensionspoäng skall den framräknade prisförändringen, efter

avdrag för deprecieringseffekter, beaktas till 100 % i stället för med 60 %.

Detta undantag motiveras i propositionen med att åtgärden bör få genomslag även

på värdet av intjänad pensionsrätt.

I propositionen förutskickas att begränsningen av inflationsuppräkningen är

en temporär åtgärd med syfte att minska budgetunderskottet så länge detta

överstiger 100 miljarder kronor under en 12-månadersperiod. Om

budgetunderskottet är mellan 50 och 100 miljarder kronor skall

inflationsuppräkningen begränsas till 80 %. För det fall budgetunderskottet

understiger 50 miljarder kronor kan enligt regeringens bedömning basbeloppet

återigen fullt ut räknas upp med prisförändringen. Det underskott som skall

ligga till grund för fastställande av basbeloppet skall vara utfallet från

senaste avslutat budgetår.

Åtgärden beräknas medföra att basbeloppet för år 1998 kommer att vara drygt 4

% lägre jämfört med om det räknats upp med hela prisförändringen. Besparingen

anges till 3,2 miljarder kronor (för tolv månader budgetåret 1995/96).

Regeringen anser i propositionen att det bör prövas om den pris- och

följsamhetsindexering (avsnitt 7.4) av utgående pensionsförmåner som skall

gälla i det framtida pensionssystemet skall införas även i nuvarande system

före år 2001. Metoden bör i så fall användas för samtliga pensionsförmåner utom

vårdbidrag och handikappersättning och ersätta uppräkning med basbeloppet. Den

närmare utformningen av indexeringen bör enligt regeringen bestämmas i

anslutning till beslut om det reformerade ålderspensionssystemet. I denna del

innehåller propositionen inget förslag till riksdagsbeslut.

I motion Fi2 (c) yrkande 14 menar motionärerna att regeringens förslag om

begränsad basbeloppsuppräkning har en tekniskt komplicerad och onödigt

byråkratisk utformning. Motionärerna föreslår en enklare metod innebärande att

basbeloppet fryses vid en årlig prisökning på 1,5 %, vilket skulle innebära en

utgiftsminskning på 12,6 miljarder kronor vid ett inflationsantagande på 3 %.

Folkpartiet har i sin motion Fi3 ett snarlikt förslag utan yrkande.

Indexeringen föreslås emellertid begränsas till 2 % av prisökningen vilket

sammanfaller med riksbankens inflationsmål.

Kristdemokraterna förespråkar en följsamhetsindexering av utgående pensioner

med en norm på ca 2 %. Denna metod menar de medför att pensionerna skrivs upp

med inflationen men att hänsyn tas till hur reallönetillväxten förändras.

I motion Fi5 (mp) yrkande 23 begär motionärerna ett tillkännagivande om

skydd för låginkomsttagare i samband med skatteökningar och minskade pensioner.

I motion Fi4 (v) stöder motionärerna förslaget om en tidigareläggning av

ett system med pris- och följsamhetsindexering. I yrkande 13 begärs dock ett

tillkännagivande om att denna åtgärd för pensionernas del måste ersätta den

begränsade uppräkningen av basbeloppet.

Socialförsäkringsutskottet konstaterar att det fastställda basbeloppet

används som utgångspunkt för beräkning av olika typer av förmåner inom samtliga

samhällssektorer. Med den korta beredningstid som stått till buds för utskottet

har det emellertid inte varit möjligt att få en klar uppfattning om vilka olika

effekter den föreslagna ändringen av beräkningsgrunderna för basbeloppet medför

för staten, kommunerna, landstingen och det privaträttsliga området.

I första hand är det storleken av de allmänna pensionsförmånerna som uttrycks

i basbelopp, t.ex. folkpensionsförmåner, ålderspension, förtidspension,

efterlevandepension, pensionstillskott, vårdbidrag, handikappersättning,

särskilt pensionstillägg, hustrutillägg och barntillägg samt tilläggspension.

Även vid beräkningen av särskilt bostadstillägg till pensionärer används

basbeloppet. Inom ATP-systemet används basbeloppet också för att fastställa

pensionsgrundande inkomst (PGI) och beräkna pensionspoäng.

Inkomstrelaterade socialförsäkringsförmåner utges inte på inkomstunderlag

över 7,5 basbelopp.

Inom studiestödssystemet beräknas tilldelningen av studiemedlen i basbelopp.

Även återbetalningsskyldigheten för studiemedel påverkas av basbeloppet.

Inom det författningsreglerade området används basbeloppet inte enbart för

beräkning av socialförsäkrings- och studiestödsförmåner utan också inom skatte-

och socialavgiftsområdena liksom inom en rad andra statliga områden. Det

används också av kommuner bl.a. för att fastställa socialbidragsbelopp. Vidare

används basbeloppet vid beräkning av avtalspensioner på såväl det offentliga

som det privata området och inom de s.k. arbetsmarknadsförsäkringarna. Det

finns sannolikt också ett flertal andra privata pensionsavtal, t.ex. avtal om

garantipension vid förtida avgång, som innehåller basbeloppsanknytningar,

liksom privata löneavtal, hyresavtal, köpeavtal m.m.

Socialförsäkringsutskottet påpekar att regeringen inte tycks ha haft någon

avsikt att förändra villkoren vad gäller intjänanderegler m.m. inom olika

pensionsavtal på det privaträttsliga området. Utskottet hade därför föredragit

en metod för besparingar/inkomstökningar inom socialförsäkrings-, studiestöds-

och skatteområdena där åtgärderna lagreglerades för varje område för sig och

anpassades till de förutsättningar som gäller för området i fråga. Som exempel

på bristande överensstämmelser, som uppstår genom den nu föreslagna metoden för

besparingar inom utskottets område, nämns att taket för pensionsgrundande

inkomst kommer att vara 7,5 oreducerade "basbelopp", medan taket för

sjukpenninggrundande inkomst kommer att vara 7,5 reducerade basbelopp. Även

taket för uttag av allmänna egenavgifter till pensions- och

sjukförsäkringssystemen kommer att vara 7,5 reducerade basbelopp. Taket för

underlaget för pensionsavgiften och taket för underlag för pensionsrätten kan

därför enligt vad som beräknats i propositionen år 1998 komma att skilja 4 %.

Överensstämmelse kommer däremot att råda mellan taken för underlaget för den

allmänna egenavgiften till sjukförsäkringen och taket för sjukpenninggrundande

inkomst. Att det senare taket sänks framöver, medan taket för pensionsgrundande

inkomst är reellt oförändrat, kan förstärka skillnaderna ytterligare när

pensionsrätter fr.o.m. nästa år skall beräknas på s.k. bakomliggande inkomster

inom sjukpenningssystemet m.m. och staten skall betala avgifter på såväl

socialförsäkringsersättningar som på vissa fiktiva inkomster.

Socialförsäkringsutskottet är emellertid väl medvetet om behovet av

besparingar även inom socialförsäkringsområdet, varför utskottet tillstyrker

regeringens lagförslag.

Socialförsäkringsutskottet anser emellertid att finansutskottet bör överväga

om inte en lagändring bör göras så att i vart fall taket för de allmänna

egenavgifterna kan beräknas efter samma oreducerade "basbelopp" som föreslagits

för beräkning av taket för pensionsgrundande inkomst. Lagändringen skulle,

enligt utskottet, enkelt kunna genomföras genom att man i 3 § i den nya lagen

om allmänna egenavgifter efter orden "sju och en halv gånger det vid årets

ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring" lägger till

"ökat med det belopp som följer av 1 kap. 6 § sista stycket samma lag". En

sådan ändring skulle dessutom förstärka de offentliga finanserna.

Socialförsäkringsutskottet anser också att finansutskottet bör föreslå att

riksdagen begär att regeringen gör en djupare analys av effekterna för olika

samhällsområden av förändringar i basbeloppsberäkningen. I detta sammanhang bör

också indexeringen av taket för sjukpenninggrundande inkomst övervägas.

Regeringen bör också analysera om en bättre besparingseffekt kan uppnås genom

en mer riktad indexering för olika områden.

Socialförsäkringsutskottet har vid granskningen av lagförslaget uppmärksammat

att i övergångsbestämmelserna anges att äldre bestämmelser tillämpas på pension

som avser tid före ikraftträdandet. Frånsett att lagändringen som inledningsvis

redovisats får betydelse för mycket annat än "pension", anser utskottet att

sista meningen är överflödig och bör utgå.

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker således regeringens lagförslag med den

ändring utskottet föreslagit och avstyrker bifall till motionerna Fi2 (c)

yrkande 14 och Fi5 (mp) yrkande 23. Vad avser motion Fi4 (v) yrkande 13 anser

utskottet att detta är tillgodosett genom vad som anförts i propositionen om

att metoden att pris- och följsamhetsindexera pensionerna skall ersätta

uppräkning av basbeloppet.

I rådande statsfinansiella läge har finansutskottet inget att erinra mot

regeringens förslag att begränsa den automatiska inflationsuppräkning som

nuvarande beräkningsgrund för basbeloppet medger. Utskottet vill emellertid

anföra följande.

Inledningsvis noterar finansutskottet att den beskrivning regeringen ger i

propositionen av förslaget i denna del (förslagsruta s. 34) inte överensstämmer

med lagförslagets utformning (bil. 1 s. 8 f.). Av beskrivningen i

propositionen framgår tydligt att regeringen avser att begränsningen av

uppräkningen av basbeloppet skall gälla fr.o.m. 1995 till dess

budgetunderskottet har pressats ned till en nivå under 50 miljarder kronor. I

lagförslaget har denna begränsning emellertid formulerats som om den enbart

skulle gälla för år 1995, dvs. bekämpningen av budgetunderskottet i denna del

skulle då vara knutet till detta enda år och inte, som var tanken, till

underskottets storlek. Finansutskottet föreslår att den föreliggande lagtexten

ändras på ett sådant sätt att lagändringen tillåts gälla inte bara 1995 utan

också under följande år. Utskottets förslag återfinns i bilaga 2. I likhet med

socialförsäkringsutskottet anser finansutskottet att sista meningen i

övergångsbestämmelserna är överflödig och bör utgå. Finansutskottet har beaktat

detta i sitt förslag till lagändring.

I propositionen föreslås att det underskott som skall ligga till grund för

fastställandet av basbeloppet bör vara utfallet från senast avslutat

budgetår. I detta sammanhang är det således avgörande hur budgetunderskottets

storlek fastställs. Utskottet menar att denna uppgift bör hämtas ur RRV:s

årliga bokslut av statens finanser.

Ett annat problem dyker upp när basbeloppet för år 1998 skall fastställas.

Genom omläggningen av budgetåret till kalenderår kommer det senast avslutade

budgetåret närmast före år 1997 att ha varit 1,5 år långt (den 1 juli 1995--den

31 december 1996). Budgetunderskottets storlek från senast avslutat budgetår

kommer i den slutredovisningen att vara missledande i förhållande till det

tidsperpektiv på ett år som ligger underförstått i regeringsförslaget, där

underskottets storlek föreslås vara utgångspunkt för vilken procentsats som

skall styra uppräkning. Oklarhet på denna punkt kan i sämsta fall leda till att

bestämmandet av storleken på basbeloppsuppräkningens procentsats kan variera

beroende på vilken tidsperiod, 18 eller 12 månader, som används. Utskottet vill

redan nu förekomma detta problem genom att just för detta år fastlägga en högre

nivå för underskottets storlek som styrande för uppräkningens procentsats.

Detta sker lämpligen genom att nivåerna 50 miljarder kronor resp. 100 miljarder

kronor, vilka avgör med hur stor andel basbeloppet skall räknas upp,

multipliceras med 1,5. Dvs. för år 1998 då basbeloppets uppräkning skall

fastställas efter det 1,5 år långa budgetåret är de för procentsatserna

styrande storleksnivåerna på budgetunderskottet 75 miljarder kronor resp. 150

miljarder kronor.

Socialförsäkringsutskottet har också föreslagit att taket för de allmänna

egenavgifterna bör justeras med samma oreducerade basbelopp som föreslagits för

pensionsgrundande inkomst. Finansutskottet biträder detta förslag. Utskottet

återkommer till lagregleringen av detta förslag i avsnittet Avgiftsväxling

mellan egenavgifter och arbetsgivaravgifter.

I övrigt noterar finansutskottet de påpekanden och invändningar som gjorts i

socialförsäkringsutskottets yttrande. I likhet med socialförsäkringsutskottet

anser finansutskottet att regeringen bör göra en djupare analys av effekterna

av förändringar i basbeloppsberäkningen för olika samhällsområden. I detta

sammanhang bör också indexeringen av taket för sjukpenninggrundande inkomst

övervägas. Regeringen bör också analysera om en bättre besparingseffekt kan

uppnås genom en mer riktad indexering för olika områden. Vad utskottet här

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Finansutskottet

tillstyrker med det sagda regeringens förslag och föreslår att riksdagen

godkänner den av utskottet i bilaga 2 redovisade ändringen i lag om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring. Motionerna Fi2 (c) yrkande 14, Fi5 (mp)

yrkande 23 och Fi4 (v) yrkande 13 avstyrks därmed.

Ändring av sjuk- och föräldraförsäkringen m.m.

I motion Fi2 (c) yrkas att taket i föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen

och arbetsskadeförsäkringen sänks från 7,5 till 5 basbelopp. Motionärerna anför

att fem basbelopp motsvarar en årsinkomst på 176 000 kr, vilket sammanfaller

med taket i arbetslöshetsförsäkringen. I samma motion yrkas om förlängd

sjuklöneperiod från 14 till 28 dagar, vilket enligt motionärerna skulle

innebära att ett större ansvar för de anställdas hälsa flyttas över på

företagen. Vidare yrkas om en förstärkt arbetslinje bl.a. genom höjning av den

genomsnittliga pensionsåldern med ett år (från 59,7 år till 60,7), samordning

av utbetalningar mellan a-kassa och försäkringskassa samt ökade krav på att ta

anvisat arbete (yrkande 16). De problem en förlängd sjuklöneperiod kan medföra

för de allra minsta företagen kan lösas, menar motionärerna, genom ett särskilt

försäkringssystem för just dessa företag (yrkande 17).

I motion Fi6 (kds) yrkas att en ytterligare karensdag i sjukförsäkringen

bör införas, samtidigt som den nedsatta nivån i sjukförsäkringen dag två och

tre slopas och ersättningen höjs från 70 till 80 % för de långtidssjuka

(yrkande 5). Motionärerna anför att den som ofta är sjuk snabbt når taket tio

karensdagar och därför inte drabbas av en ytterligare karensdag. Denna åtgärd

skulle ge en besparing på ca 1,1 miljarder kronor och bör, enligt motionärerna,

genomföras senast budgetåret 1995/96.

Socialförsäkringsutskottet påpekar i sitt yttrande att frågorna som tas

upp i motion Fi2 (c) yrkandena 16 och 17 nära berör Sjuk- och

arbetsskadeberedningens arbete. Eftersom denna beredning är parlamentariskt

sammansatt utgår utskottet från att frågorna kommer att bli föremål för

prövning inom beredningen. Utskottet menar därför att ingen åtgärd från

riksdagens sida är påkallad med anledning av motionen.

Vid 1992/93 års riksmöte sänktes kompensationsnivån vid s.k. längre sjukfall

(prop. 1992/93:31, SfU9, rskr. 157). Sjukpenning utgör numera 70 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) för tid efter den 365:e dagen i en

sjukperiod. Den nivån gäller även när en person under de närmast föregående 450

dagarna haft sjukperioder som sammanlagt uppgår till 365 dagar. Ett uppehåll på

30 dagar mellan sjukperioder bryter dock denna sammanläggningsregel.

Socialförsäkringsutskottet var redan när nivåsänkningen företogs kritiskt till

förslaget, som grundade sig på den s.k. krisuppgörelsen, och senast genom

initiativ av utskottet (1993/94:SfU12, rskr. 289) har lagändringar företagits i

syfte att mildra verkningarna för vissa kategorier långtidssjuka. Utskottet

anser att så snart det ekonomiska läget medger bör kompensationsnivån höjas

till tidigare 80 % av SGI:n. För närvarande kan utskottet inte tillstyrka att

så sker, och utskottet avstyrker därför bifall till motion Fi6 (kds) yrkande 5.

Finansutskottet instämmer i de skäl som socialförsäkringsutskottet anfört

och avstyrker därför motionerna Fi2 (c) yrkandena 16 och 17 samt Fi6 (kds)

yrkande 5.

Bostadstillägg till pensionärer

Regeringen vill minska de negativa effekter som begränsningen av uppräkningen

av basbeloppet får för de sämst ställda pensionärerna. För att förbättra

situationen för pensionärer som har små ekonomiska marginaler föreslås i

propositionen (avsnitt 7.5) att den nivå för skälig levnadsnivå som skall

tillämpas vid beräkning av särskilt bostadstillägg till pensionärer (SBTP)

bör höjas med 6 procentenheter fr.o.m. den 1 januari 1995 till 122 % av

basbeloppet för ogift pensionär och 202 % av basbeloppet för gifta pensionärer.

Med 1994 års basbelopp skulle detta enligt propositionen innebära att SBTP för

en ogift pensionär ökar med 176 kr per månad, och regeringen menar att denna

höjning kompenserar de sämst ställda pensionärerna med mer än vad begränsningen

av basbeloppet innebär. Förslaget väntas medföra att kostnaden för SBTP

successivt ökar med 200 miljoner kronor till år 1998.

Särskilt bostadstillägg betalas ut till pensionär som uppbär bostadstillägg

till pensionärer (BTP) om dennes inkomster efter avdrag för en skälig

bostadskostnad understiger en skälig levnadsnivå. Som utgångspunkt för vad som

skall anses vara skälig bostadskostnad och skälig levnadsnivå används

Socialstyrelsens normer för socialbidrag. För en pensionär med bostadstillägg

betalas varje månad automatiskt ut SBTP om pensionärens inkomster understiger

normen för skälig levnadsnivå. Den begränsning i indexeringen av basbeloppet

som föreslagits i propositionen medför således inte, enligt regeringen, att

någon pensionär hamnar under skälig levnadsnivå.

I motion Fi1 (m) yrkande 5 anför motionärerna att förslaget om förbättrat

SBTP innebär att vissa pensionärer kompenseras med mer än vad begränsningen av

basbeloppet motiverar. Enligt motionärerna kommer den stora gruppen pensionärer

genom regeringens förslag inte bara att få lägre inkomster utan också högre

skatter. Att i detta läge höja pensionerna för den grupp pensionärer som

erhåller betydande bostadstillägg och som inte berörs av de skattehöjningar som

ATP-pensionärerna kommer att få vidkännas anser motionärerna inte vara

försvarbart. I motionen yrkas därför avslag på propositionen i denna del.

I motion Fi2 (c) yrkas avslag på propositionens förslag om förbättrat

SBTP och att riksdagen i motsvarande del godkänner den i motionen redovisade

inriktningen av det ekonomiska stödet till pensionärer (yrkande 12).

Motionärerna anser att en mindre del av besparingarna från

basbeloppsberäkningen, 500 miljoner kronor, bör användas till att kompensera

äldre med låga pensioner. Enligt motionen bör ett sådant stöd utgå både i

form av pensionstillskott och särskilt bostadstillägg till pensionärer,

eftersom dessa åtgärder sammantaget bättre kommer att gynna alla de pensionärer

som har en svår ekonomisk situation.

I motion Fi4 (v) är motionärerna positivt inställda till att den skäliga

levnadsnivån inom SBTP räknas upp, men samtidigt menar motionärerna att risken

är uppenbar att låginkomstpensionärer drabbas hårt av olika besparingar. I

yrkande 14 begär motionärerna ett tillkännagivande om att regeringen bör följa

utvecklingen för de sämst ställda pensionärerna.

I motion Fi6 (kds) yrkande 4 menar motionärerna att regeringens förslag

om höjt anslag till SKBT är otillräckligt för att kompensera de sämst ställda

pensionärerna. Motionärerna anser att denna grupp i stället bör kompenseras

genom utökat bostadsstöd och eventuell höjning av pensionstillskottet med

sammantaget 500 miljoner kronor.

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker regeringens förslag om en

förbättring av det särskilda bostadstillägget för pensionärer. Utskottet gör

dock ett påpekande. Enligt propositionens beräkningar skulle pensionärerna

genom en uppräkning av den skäliga levnadsnivån inom SBTP med 6 procentenheter

kompenseras med ett högre belopp än vad pensionsförmånen minskas med.

Beräkningen baserar sig emellertid på en jämförelse mellan pensioner och

bostadstillägg beräknade på 1994 års basbelopp. Räknat på ett reducerat

basbelopp minskar skillnaden snart och kan därför komma att jämnas ut.

Utskottet menar att det därför finns anledning för regeringen att som begärts i

motion Fi4 (v) yrkande 14 följa utvecklingen. En sådan uppföljning bör

emellertid inte begränsas till att avse enbart levnadsnivån för de sämst

ställda pensionärerna. Socialförsäkringsutskottet anser att det finns behov av

en analys som tar sikte på levnadsnivån för hela pensionärskollektivet.

Finansutskottet uppmanas att föreslå ett tillkännagivande om detta till

regeringen. Övriga motioner i denna del avstyrks av

socialförsäkringsutskottet.

Finansutskottet gör från sina utgångspunkter ingen annan bedömning än

socialförsäkringsutskottet. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om

förbättring av det särskilda bostadsbidraget för pensionärer och avstyrker

motionerna Fi1 (m) yrkande 5, Fi2 (c) yrkande 12 och Fi6 (kds) yrkande 4.

I likhet med socialförsäkringsutskottet anser finansutskottet att det finns

anledning för regeringen att som begärts i motion Fi4 (v) yrkande 14 följa

utvecklingen. En sådan uppföljning bör emellertid inte begränsas till att avse

enbart levnadsnivån för de sämst ställda pensionärerna. Finansutskottet anser i

överensstämmelse med socialförsäkringsutskottet att det finns behov av en

analys som tar sikte på levnadsnivån för hela pensionärskollektivet. Med

anledning av vad som anförts i socialförsäkringsutskottets yttrande och i

motion Fi4 (v) yrkande 14 föreslås riksdagen att som sin mening ge regeringen

detta till känna.

Barnbidrag och flerbarnstillägg

I propositionen (avsnitt 7.2.2) lämnas förslag om vissa begränsningar av

flerbarnstilläggen med inriktning att skydda de riktigt stora familjerna.

Regeringen föreslår därför att sänkningen av flerbarnstilläggen utformas så att

de från den 1 januari 1995 lämnas med 2 400 kr per år för det tredje barnet,

med 7 200 kr per år för det fjärde barnet och med 9 000 kr per år för det

femte och varje ytterligare barn. Därutöver ligger i förslaget att

flerbarnstilläggen frikopplas från barnbidragsnivån i systemet genom att dessa

i fortsättningen uttrycks i krontal och inte som proportion av barnbidragen.

För budgetåret 1995/96 innebär förslaget en budgetförstärkning på ca 540

miljoner kronor. För innevarande budgetår beräknas besparingen till ca 270

miljoner kronor.

I motion Fi3 (fp) yrkas avslag på regeringens förslag att försämra

flerbarnstillägget (yrkande 10). Motionärerna anser att barnfamiljerna belastas

alltför hårt av regeringens förslag. Det är väl känt att familjer med flera

barn har en svårare situation än många andra, menar de, och hänvisar till vad

som framkommit i fördelningspolitiska studier.

Även i motion Fi2 (c) yrkas att riksdagen avslår förslaget om ändringar i

lagen om allmänna barnbidrag (yrkande 13).

I motion Fi4 (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ändrade regler för flerbarnstilläggen

(yrkande 10). Motionärerna konstaterar att de ändrade reglerna för

flerbarnstillägg med nödvändighet kommer att innebära minskade inkomster för

låginkomstfamiljer med tre barn eller fler. De anser därför att det är befogat

med en uppföljning av effekterna av minskade flerbarnstillägg och att det i

anslutning till detta bör övervägas om bostadstilläggen för barnfamiljerna

behöver ändras. Enligt motionärerna vore ytterligare en tänkbar åtgärd att

regeringen uppmanar kommunerna att ta hänsyn till det försämrade

flerbarnstillägget vid konstruktion av daghems- och skolbarnsomsorgstaxor.

Socialutskottet delar regeringens uppfattning att statsfinanserna måste

saneras och att besparingar måste göras även inom det familjepolitiska området.

Mot denna bakgrund har utskottet inget att erinra mot regeringens förslag utan

föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens proposition i denna del

och avstyrker motionerna.

Finansutskottet, som inte gör någon annan bedömning än socialutskottet,

föreslår att riksdagen med avslag på motionerna Fi2 (c) yrkande 13, Fi3 (fp)

yrkande 10 och Fi4 (v) yrkande 10 antar regeringens förslag till lag om ändring

i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.

Bidragsförskott

I propositionen (avsnitt 7.2.4) föreslås att bidragsförskott och särskilt

bidrag till vissa adoptivbarn fr.o.m. den 1 januari 1995 lämnas med 14 080 kr

per barn och år eller 1 173 kr per barn och månad. Förslaget innebär att

nuvarande nivå behålls och fastställs i kronor, och att den nuvarande

kopplingen till basbeloppet således upphävs.

Förslaget innebär ändringar i lagen (1964:143) om bidragsförskott och lagen

(1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn.

Om inte den pågående översynen av bidragsförskottssystemet leder till

förändringar som tillsammans med den nu presenterade besparingen ger en

nettoutgiftsminskning år 1998 på 700 miljoner kronor, kommer regeringen enligt

propositionen att uppnå besparingen genom en successiv minskning av

bidragsnivån fram till år 1998.

I motion Fi1 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som

anförts i motionen om bidragsförskottet och underhållsbidraget (yrkande 7).

Motionärerna påpekar att dessa frågor vid ett flertal tillfällen varit föremål

för utredning, och att det nu är hög tid att åstadkomma förändringar i detta

bidragssystem. I regeringspromemorian Ensamförälderstöd (Ds 1992:53)

föreslogs nya regler för beräkningen av det offentliga stödet till ensamstående

föräldrar med barn, förslag som motionärerna stöder. Motionärerna biträder

således regeringens besparingsförslag men kompletterar med följande förslag och

ståndpunkter: föräldraansvaret bör tydliggöras, kostnaderna för

bidragsförskotten skall minskas, försäkringskassorna bör överta fastställandet

av bidragsförskotten och även fungera som "statens ombud" vid domstolar i

vårdnadstvister, och slutligen bör den automatiska kopplingen mellan

underhållsbidrag och bidragsförskott upphöra. Dessa förslag och ståndpunkter

bör, enligt motionen, förverkligas tidigare än det av regeringen angivna

startdatumet den 1 juli 1996.

I motion Fi4 (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i motionen om indrivningen av bidragsförskottsskulder

(yrkande 12). Enligt motionärerna är bidragsförskottet en av de viktigaste

reformerna som genomförts för att främja kvinnors oberoende av enskilda män. Av

denna anledning anser motionärerna att förändringarna i

bidragsförskottssystemet måste ha som mål att kvinnors möjlighet till

ekonomiskt oberoende inte rörs. Besparingen föreslås därför inriktas på

indrivningen av skulder genom en översyn av rutinerna för återbetalning av

underhållsskulder.

Utan yrkande i motion Fi3 (fp) anför motionärerna att de accepterar de

föreslagna förändringarna om längre återbetalningstid av bidragsförskotten.

Däremot avvisas tanken på nominell låsning av utgående belopp. Motionärerna

förutsätter dock att den översyn som nu pågår resulterar i att den uppgivna

totala besparingen uppnås.

Socialutskottet har inget att erinra mot regeringens förslag i fråga om

bidragsförskott och det särskilda bidraget till vissa adoptivbarn. Utskottet

tillstyrker således propositionen i denna del och avstyrker motionerna.

Finansutskottet har ingen annan uppfattning än socialutskottet och

tillstyrker därmed propositionens förslag i denna del, och avstyrker motionerna

Fi1 (m) yrkande 7 och Fi4 (v) yrkande 12. Riksdagen bör sålunda anta de till

propositionen fogade förslagen om lag om ändring i lagen (1964:143) om

bidragsförskott samt lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till

vissa adoptivbarn.

Preskriptionstiden för underhållsbidrag

I propositionen (avsnitt 7.2.3) föreslås att preskriptionstiden för

underhållsbidrag förlängs från tre till fem år fr.o.m. den 1 januari 1995.

Preskriptionstiden sänktes vid den stora underhållsbidragsreformen år 1979 från

tio till tre år för att underlätta för de underhållsskyldiga. Regeringen menar

emellertid att en femårig preskriptionstid innebär en bättre avvägning mellan

den enskildes intresse av att slippa skulder för gången tid och samhällets samt

vårdnadshavares intresse av att få betalt för sina fordringar. När förslaget

efter två år fått fullt genomslag väntas det ge en besparing på 60 miljoner

kronor för helt år.

Underhålls- och bidragsförskottsutredningen -93 (S 1993:09) kommer att vid

årsskiftet redovisa förslag vad gäller såväl administration av underhållsbidrag

som reglerna för beräkning av dessa.

I motion Fi4 (v) yrkas att preskriptionstiden för underhållsbidrag höjs

från tre till tio år fr.o.m. den 1 januari 1995 (yrkande 11). Den korta

preskriptionstiden på tre år medför i dag att underhållsskulder avskrivs genom

att indrivning inte kan ske innan preskriptionstiden utgått. Motionärerna anser

att det är bra att preskriptionstiden förlängs men att förlängningen borde

återställas till tio år. Den längre tiden skulle underlätta för staten att få

tillbaka det den lagt ut för att säkerställa barnens standard.

Finansutskottet menar att det nuvarande statsfinansiella läget motiverar

en förlängning av preskriptionstiden för underhållsbidrag.

Preskriptionstiden för underhållsbidrag sänktes 1979 från tio till tre år

(prop. 1978/79:12, LU9, rskr. 99). Denna sänkning motiverades med att

preskriptionstidens längd för konsumentfordringar skulle sänkas till tre år.

Den var också ett hänsynstagande gentemot de underhållsskyldiga. För de senare

konstaterades i propositionen att gjorda undersökningar visat att en växande

underhållsskuld medförde betydande sociala påfrestningar för åtskilliga

underhållsskyldiga. Den dåvarande tioåriga preskriptionstiden i förening med de

långtgående möjligheterna till avbrott i preskriptionen kunde föra med sig att

ansvaret för gamla underhållsbidrag kunde stå kvar under mycket lång tid.

Eftersom de underhållsberättigades rätt till underhåll garanterades genom

bidragsförskott ansågs de dåvarande preskriptionsreglerna få sådana

konsekvenser som inte gagnade någon parts intressen, varför en sänkt

preskriptionstid infördes för att underlätta för de underhållsskyldiga.

I förhållande till den allmänna preskriptionstiden som är tio år är

preskriptionstiden för just underhållsbidrag osedvanligt kort. Finansutskottet

menar i likhet med regeringen att en femårig preskriptionstid innebär en god

avvägning mellan den enskildes och samhällets intressen.

Finansutskottet konstaterar emellertid att en justering behöver göras av

bestämmelserna för ikraftträdandet i regeringens lagförslag. I propositionens

båda lagförslag anges att respektive lag träder i kraft den 1 januari 1995 och

att den skall tillämpas på underhållsbidrag för vilka den ursprungliga

förfallodagen inträtt den 1 januari 1992 eller senare. Eftersom bidraget

betalas ut i förskott för kalendermånad är en bättre ordning att sätta den

ursprungliga förfallodagen till den 31 december 1991.

Finansutskottet tillstyrker med ovanstående ändringar propositionens förslag

om förlängning av preskriptionstiden för underhållsbidrag från tre till fem år.

Motion Fi4 (v) yrkande 11 avstyrks därmed. Riksdagen bör sålunda med de av

finansutskottet föreslagna jämkningarna anta de till propositionen fogade

förslagen om ändring i föräldrabalken och lag om ändring i utsökningsbalken.

Familjestödet

I propositionen (avsnitt 7.2.1) meddelas att en utredning kommer att

tillkallas för översyn och effektivisering av det samlade ekonomiska

familjestödet. Det ekonomiska stödet till barnfamiljerna skall i denna

utredning prövas i ett sammanhang, och syftet är att åstadkomma en bättre

samordning av de olika regelsystemen. Inriktningen skall vara att minska

nettoutgifterna för det direkta stödet till barnfamiljerna med 3 miljarder

kronor realt år 1998. Utredningsarbetet skall vara slutfört den 1 juli 1995 så

att åtgärderna skall kunna träda i kraft den 1 juli 1996.

Regeringen har i en tidigare proposition (prop. 1994/95:61) redogjort för

besparingar på netto 2,3 miljarder kronor som uppkommer genom slopandet av

vårdnadsbidraget och återinförandet av garantidagarna.

I motion Fi2 (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en

parlamentariskt sammansatt utredning om en förändrad inriktning av

familjestödet enligt de riktlinjer som redovisas i motionen (yrkande 9).

Motionärerna menar att familjestödet behöver reformeras och förordar att

föräldraförsäkringen, barnbidraget för åldersgruppen 0--6 år och

vårdnadsbidraget läggs samman till ett familjestöd, ett beskattat barnkonto.

Föräldrarnas uttag på kontot kan ske med ett lägsta belopp varje månad under de

sex åren, och den del som överstiger minimiuttaget kan således disponeras fritt

under dessa år.

Socialutskottet anser det angeläget att en ordentlig analys görs av det

ekonomiska familjestödet, så att nödvändiga besparingar får en så god

fördelningspolitisk profil som möjligt. Med hänvisning till den av regeringen

aviserade översynen av familjepolitiken avstyrks motionen.

Socialförsäkringsutskottet anför att frågan om barnkonto för

föräldraförsäkringens del under några år har förekommit i den allmänna

debatten. Utskottet kan emellertid konstatera att de senare årens lagändringar

inom föräldraförsäkringens område har gått i motsatt riktning, mot en hårdare

styrning av i vilka situationer som försäkringen får utnyttjas. Detta har

motiverats av såväl besparingsskäl som jämställdhetsskäl. Utskottet kan av

samma skäl inte förorda ett mera fritt uttag av den samlade summan av

föräldrapenningsförmånerna. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motion Fi2

(c) yrkande 9 i denna del.

Finansutskottet delar socialutskottets och socialförsäkringsutskottets

uppfattning och avstyrker därför motion Fi2 (c) yrkande 9.

Avgiftsväxling mellan egenavgifter och arbetsgivaravgifter

I propositionen (avsnitt 7.7) föreslås en dubbel avgiftsväxling som

innebär att arbetsgivarnas avgift till sjukförsäkringen sänks med 2,2

procentenheter samtidigt som deras arbetsmarknadsavgift höjs med lika mycket.

För arbetstagarna föreslås en omvänd avgiftsväxling. Deras avgift för

finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet föreslås bli slopad i

proposition 1994/95:99 om Förändringar i arbetslöshetsersättningen. Samtidigt

föreslås i proposition 25 att den allmänna egenavgiften inom sjukförsäkringen

höjs med 2,0 procentenheter (från 0,95 till 2,95 %). Sammantaget är den

föreslagna avgiftsväxlingen helt neutral både för arbetsgivare och

arbetstagare, dvs. deras bidrag till den ena typen av försäkring ökar samtidigt

som deras bidrag till den andra försäkringen minskar med lika mycket. Det som

förändras genom regeringens förslag är att de ändamål som avgifterna skall

finansiera växlar.

I motion Fi1 (m) kritiserar motionärerna regeringens tillvägagångssätt

att sanera statsfinanserna genom höjda skatter på företagande, sparande, arbete

och boende. Detta kan enligt motionärerna inte undgå att få effekter som

strider mot de uttalade syftena att förstärka tillväxten, öka investeringarna

och antalet arbetstillfällen i den enskilda sektorn samt hålla inflationen

nere. I yrkandena 4 och 11 begärs att riksdagen skall avstyrka regeringens

förslag om avgiftsväxling.

I motion Fi5 (mp) yrkas avslag på regeringens förslag om avgiftsväxling

(yrkandena 7 och 8). Motionärerna menar att systemet med egenavgifter

missgynnar låginkomsttagare, eftersom avdragsrätten är till fördel för

höginkomsttagarna. De anser att socialförsäkringssystemet skall vara

skattefinansierat på ett solidariskt sätt och begär ett tillkännagivande om

detta (yrkande 9).

I motionerna Sf4 (fp) och Sf6 (m) -- båda väckta med anledning av

proposition 1994/95:41 Förändringar i finansieringen av det allmänna

pensionssystemet, m.m. -- begärs att den nya lagen om allmänna egenavgifter

även skall omfatta avgift för finansiering av kontantförmån vid arbetslöshet

med 2 %.

Enligt socialförsäkringsutskottets mening är riksdagens ställningstagande

till förslagen i proposition 1994/95:99 Förändringar i

arbetslöshetsersättningen av avgörande betydelse för ställningstagandet till

vissa av förslagen i förevarande proposition. Slopandet av den allmänna

avgiften för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet måste nämligen

anses vara en förutsättning för ett genomförande av höjningen av den allmänna

egenavgiften till sjukförsäkringen resp. omfördelningen av arbetsgivaravgifter

från sjukförsäkringsavgift till arbetsmarknadsavgift.

Under förutsättning att den allmänna avgiften för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet slopas har socialförsäkringsutskottet inget

att erinra mot de nämnda förslagen i föreliggande proposition. Utskottet

tillstyrker således propositionen i denna del och avstyrker motionerna.

Finansutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning och föreslår

att riksdagen godkänner regeringens förslag i denna del och avstyrker

motionerna Fi1 (m) yrkandena 4 och 11, Fi5 (mp) yrkandena 7--9, Sf4 (fp) och

Sf6 (m).

Egenavgifter utgår på inkomster upp till 7,5 gånger basbeloppet. Som framgår

av det tidigare avsnittet om Begränsad uppräkning av basbeloppet har

socialförsäkringsutskottet föreslagit att detta tak för avgiftsuttag skall

räknas upp med samma oreducerade basbelopp som föreslagits för beräkningen av

pensionsgrundande inkomst. Finansutskottet har biträtt detta förslag. I

enlighet med socialförsäkringsutskottets förslag bör sålunda ett tillägg göras

i 3 § sista stycket i den nya lagen om allmänna egenavgifter. Eftersom denna

ändring inte hinner beaktas vid fastställandet av preliminärskattetabellerna

för inkomståret 1995 föreslår finansutskottet en särskild

ikraftträdandebestämmelse. Den innebär att vid beräkningen av preliminär skatt

enligt tabell avgifterna för detta inkomstår beräknas på ett underlag som inte

överstiger 7,5 gånger basbeloppet.

Med detta tillägg bör riksdagen anta det till propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i lagen (1994:000) om allmänna egenavgifter. Utskottet bör

även anta regeringens förslag om lag om ändring i lagen (1994:000) om ändring i

lagen (1981:691) om socialavgifter.

Framtida avgiftsuttag

Enligt regeringen bör vidare den allmänna egenavgiften till sjukförsäkringen

höjas med en procentenhet per år under åren 1996--1998, och i propositionen

(avsnitt 7.7) hemställs om riksdagens godkännande av detta.

I propositionen anförs att det kan vara förenat med problem att genomföra en

avgiftsväxling mellan arbetsgivaravgifter och egenavgifter inom

pensionssystemet i kombination med att den allmänna egenavgiften till

sjukförsäkringen höjs. Det kan enligt regeringen finnas skäl att ytterligare

överväga det samlade uttaget av allmänna egenavgifter, och därmed fördelningen

mellan sådana avgifter och arbetsgivaravgifter, när det slutliga resultatet av

Genomförandegruppens arbete föreligger. Därvid kan också, enligt vad som anförs

i propositionen, den närmare utformningen av egenavgifterna till

sjukförsäkringen fastställas.

I motion Fi1 (m) yrkas avslag på höjning av den allmänna egenavgiften

till sjukförsäkringen med en procentenhet per år under åren 1996--1998

(yrkandena 6 och 12).

Motionärerna i motion Fi2 (c) anför att gällande bestämmelser innebär att

såväl den enskilde som företagen bidrar till att finansiera kostnaderna för

ersättningen till de arbetslösa, vilket är ett uttryck för solidaritet mellan

dem som har arbete och dem som inget har. Däremot bör avgiften tas ut på hela

lönesumman. Den avgiftsomläggning som regeringen föreslår är enligt

motionärerna omotiverad, eftersom de stora underskotten finns i

Arbetsmarknadsfonden (yrkande 11).

I motion Fi4 (v) yrkande 16 berörs avgiftsomläggningen och

avgiftshöjningen. Motionärerna anför att deras principiella inställning är att

socialförsäkringarna skall finansieras med arbetsgivaravgifter och skatter och

att avgifter skall betalas även på inkomstdelar överstigande 7,5 basbelopp. Med

egenavgifter för både sjukförsäkring och pensionsförsäkring kan det samlade

uttaget av egenavgifter närma sig 16 % av lönesumman för dem som har inkomster

under 7,5 basbelopp. Ett så stort uttag skulle slå hårt mot dem som har låga

inkomster och är därför oacceptabelt. Enligt motionärerna måste utformningen av

egenavgifterna omprövas i samband med beslut om det framtida pensionssystemet,

och Vänsterpartiet begär därför ett tillkännagivande om detta.

Socialförsäkringsutskottet har inget att erinra mot de avgiftshöjningar

som föreslås för åren 1996--1998 mot bakgrund av vad som anförts i

propositionen om att en förnyad prövning skall göras av det samlade uttaget av

egenavgifter när man tar ställning till genomförandet av pensionsreformen.

Socialförsäkringsutskottet tillstyrker således propositionen även i denna del

och avstyrker bifall till motionerna.

Finansutskottet har ingen annan mening än socialförsäkringsutskottet och

avstyrker därmed motionerna Fi1 (m) yrkandena 6 och 12 samt Fi2 (c) yrkande 11.

Motion Fi4 (v) yrkande 16 får anses tillgodosedd med det anförda, och någon

ytterligare åtgärd erfordras inte från riksdagens sida. Även denna motion

avstyrks således av utskottet. Vad utskottet här anfört innebär således att

riksdagen bör godkänna vad regeringen förordat om uttaget av allmänna

egenavgifter.

Socialavgifter på vinstandelar

Regeringen anmäler i propositionen (avsnitt 7.7) att den senare avser att

återkomma med förslag om att avgiftsfriheten vad gäller socialavgifter för

vissa vinstandelsstiftelser bör slopas. Som skäl anförs att principen om

likformig beskattning av olika former av ersättning för utfört arbete talar för

att socialavgifter också bör tas ut på vinstandelar.

Under åren 1988--1991 var en arbetsgivare skyldig att erlägga

arbetsgivaravgifter i form av andra avgifter än sjukförsäkringsavgift och

arbetsskadeavgift för de bidrag som arbetsgivaren lämnade till en

vinstandelsstiftelse.

För att stimulera det sparande som vinstandelssystem innebär slopades

avgiftsskyldigheten fr.o.m. den 1 januari 1992 för bidrag till sådan stiftelse

(prop. 1991/92:60, SkU10). Därvid angavs att avgifter inte heller skulle utgå

när de anställda fick sin andel från stiftelsen.

I motion Fi1 (m) kritiseras regeringens förslag. Skulle socialavgifter

tas ut för vinstandelar försämras förutsättningarna för att genom frivillig

vinstdelning fördela resultatet av en vinstuppgång utan att lönenivån höjs. I

yrkande 13 begärs ett tillkännagivande om att nuvarande bestämmelser skall

bibehållas.

Liknande yrkande framställs i motion Fi2 (c) yrkandena 15 och 18. I

motionen anförs att den under vissa villkor givna avgiftsfriheten bör

bibehållas med hänsyn till den positiva effekt detta kan ha för anställdas

engagemang och intresse för ett företags verksamhet.

Även i motion Fi3 (fp) framförs nu redovisade synpunkter, och i yrkande 8

begärs att nuvarande bestämmelser fortsättningsvis skall gälla.

I motion 1993/94:Sk353 (s) begärs i yrkande 11 att riksdagen beslutar att

socialavgifter skall utgå på vinstandelsmedel fr.o.m. den 1 juli 1994.

Motionärerna framhåller att en huvudprincip i ett väl fungerande skattesystem

är att olika inkomster skall beskattas på ett likvärdigt sätt. Den enda

skillnaden bör vara att uttaget av socialavgifter är lägre på ersättningar som

inte är förmånsgrundande. I yrkande 12 begärs ett beslut att arbetsgivarens

bidrag till vinstandelsstiftelser fr.o.m. nyss nämnda tidpunkt skall vara

pensionsgrundande.

I motion 1993/94:Sf262 (c) begärs ett tillkännagivande om att

arbetsgivaravgifter inte i något fall skall tas ut på utbetalningar från

vinstandelsstiftelse som härrör från arbetsgivares avsättningar till sådan

stiftelse under tiden 1988--1992. Motionären pekar på att de arbetsgivare, som

under år 1992 och före vissa under riksmötet 1992/93 genomförda lagändringar,

lät avsätta medel till vinstandelsstiftelse, har gjort avsättningen i

förvissning om att utbetalningarna från stiftelsen inte skulle komma att

drabbas av sociala avgifter. Till den del avsättningarna inte uppfyller de nya

villkoren medför övergångsbestämmelserna till de nämnda lagändringarna att

socialavgifter kommer att påföras vinstandelsstiftelse vid utbetalning, trots

att avsättningen skett enligt bestämmelser som medgav socialavgiftsfrihet såväl

vid avsättningen som vid utbetalningen.

Enligt socialförsäkringsutskottets uppfattning talar starka skäl för att

socialavgifter bör tas ut för vinstandelar. De bidrag en arbetsgivare lämnar

till en sådan stiftelse är avsedda att komma arbetstagarna till godo, dels på

grund av anställningen, dels på grund av det arbete de utfört i företaget.

Bidragen utgör således i praktiken en form av lön. Mot bakgrund av detta har

utskottet inga erinringar mot vad som anförts i propositionen om att

avgiftsfriheten beträffande vissa vinstandelsstiftelser bör slopas. Utskottet

föreslår således att finansutskottet avstyrker bifall till motionerna Fi1 (m)

yrkande 13, Fi2 (c) yrkandena 15 och 18 samt Fi3 (fp) yrkande 8. Utskottet

anser vidare att syftet med motion 1993/94:Sk353 (s) yrkandena 11 och 12 får

anses tillgodosett med det anförda.

Socialförsäkringsutskottet tolkar motion 1993/94:Sf262 (c) så att motionären

anser att de senast vidtagna lagändringarna om vinstandelsstiftelser i vissa

avseenden skulle utgöra en form av retroaktiv lagstiftning som inte kan

accepteras. Socialförsäkringsutskottet delar inte den uppfattningen och erinrar

dessutom om att lagstiftningen har granskats av Lagrådet.

Finansutskottet gör från sina utgångspunkter ingen annan bedömning än

socialförsäkringsutskottet och avstyrker därmed motionerna Fi1 (m) yrkande 13,

Fi2 (c) yrkandena 15 och 18, Fi3 (fp) yrkande 8 och 1993/94:Sf262 (c).

Finansutskottet anser vidare att syftet med motion 1993/94:Sk353 (s) får anses

vara tillgodosett med det anförda. Då någon ytterligare åtgärd inte erfordras

från riksdagens sida avstyrks även yrkandena 11 och 12 i denna motion.

Särskilda löneskatter samt premieskatt för grupplivförsäkringar

I propositionen (s. 69) föreslås att såväl den särskilda löneskatten på

förvärvsinkomster som den särskilda löneskatten på pensionskostnader skall

höjas med 2 procentenheter. En höjning föreslås också av den särskilda

premieskatten för grupplivförsäkringar, m.m.

De särskilda löneskatterna är beräknade så att de schablonmässigt skall

motsvara skattedelen av de sociala avgifterna. Enligt propositionen bör samma

synsätt tillämpas när det gäller de allmänna egenavgifterna. Eftersom dessa

föreslås bli höjda bör som en konsekvens härav också de särskilda löneskatterna

och premieskatten för grupplivförsäkringar höjas.

Förslaget avvisas av Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet

i motionerna Fi1 (yrkande 29), Fi2 (yrkandena 28, 30 och 31) samt

Fi5 (yrkandena 10--12).

Skatteutskottet erinrar om att sociala avgifter inte ingår i

skatteutskottets ämnesområde. Genomförs de föreslagna höjningarna av

egenavgifterna innebär emellertid principerna på detta område att en

motsvarande uppräkning bör göras av löneskatterna och premieskatten. Under

denna förutsättning tillstyrker skatteutskottet propositionen och avstyrker

motionerna.

Finansutskottet har i det föregående behandlat regeringens förslag till

växling av egenavgifter och har i det sammanhanget tillstyrkt att avgiften till

sjukförsäkringen skall utgå med 2,95 % under 1995. I jämförelse med

avgiftsuttaget under 1994 motsvarar det en nivåhöjning med en procentenhet.

Regeringen har dessutom i annat sammanhang (prop. 1994/95:41) föreslagit att en

ny egenavgift på 1,00 % skall utgå fr.o.m. 1995 till finansiering av det

allmänna pensionssystemet. Avgiftsnivån kommer med andra ord att öka med två

procentenheter vid årsskiftet.

Finansutskottet delar regeringens och skatteutskottets uppfattning att en

sådan höjning bör föranleda en motsvarande uppräkning av de särskilda

löneskatterna och att även premieskatten för grupplivförsäkringar bör anpassas

till den nya nivån.

Finansutskottet noterar att regeringen har för avsikt att vid ett senare

tillfälle återkomma till frågan om hur ändrade socialavgifter och allmänna

egenavgifter skall påverka de särskilda löneskatterna och premieskatten.

Finansutskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker motionerna

Fi1 (m) yrkande 29, Fi2 (c) yrkandena 28, 30 och 31 och Fi5 (mp) yrkandena

10--12.

Utskottets ställningstagande innebär att riksdagen bör anta de till

propositionen fogade förslagen till lag om ändring i lagen (1990:659) om

särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, lag om ändring i lagen

(1990:1427) om särskild premieskatt för grupplivförsäkringar, m.m. samt lag om

ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader.

Förtidspensionärer m.m.

Regeringen aviserar i propositionen (avsnitt 7.6) att förtidspension

skall utges först när alla möjligheter att återge den försäkrade arbetsförmågan

har prövats. Regeringen menar att det av såväl sociala som samhällsekonomiska

skäl är nödvändigt att den nuvarande trenden inom förtidspensioneringen bryts.

Förtidspensionen skall renodlas i syfte att utgöra ersättning vid nedsatt

arbetsförmåga på grund av medicinska orsaker. En proposition i syfte att bl.a.

förbättra beredningen av beslut om sjukpenning och förtidspension skall

föreläggas riksdagen så att den kan behandlas under våren 1995.

En interdepartemental arbetsgrupp har i juni 1994 avlämnat promemorian Rätten

till förtidspension och sjukpenning (Ds 1994:91). I promemorian föreslås bl.a.

åtgärder inom sjukförsäkringen och förtidspensioneringen för att bryta den

fortgående ökningen av antalet förtidspensionärer. Bland de åtgärder som

föreslås kan nämnas en uppstramning av begreppen sjukdom och arbetsoförmåga och

förtydliganden av vissa bestämmelser om sjukpenning, fördjupad bedömning av

rätten till sjukpenning senast efter fyra veckors sjukdomsfall, bättre

beredningsunderlag för bedömning av rätten till sjukpenning och förtidspension,

att bedömningen av arbetsförmågan sätts i relation till normalt heltidsarbete

och att man slopar den s.k. äldreregeln, enligt vilken arbetsmarknadsmässiga

skäl för personer som fyllt 60 år vägs in vid pensionsbedömningen. Beträffande

tilläggspension vid förtidspension föreslås en förändrad beräkning av s.k.

antagandepoäng. Arbetsgruppen räknar med att åtgärderna skall kunna leda till

en besparing på ca 2 miljarder kronor per år för förtidspensioneringen och 1

miljard kronor för sjukförsäkringen. Promemorian har remissbehandlats och är

för närvarande föremål för beredning inom regeringskansliet.

Sjuk- och arbetsskadeberedningen skall lämna förslag till en ny ordning för

lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada som innebär att

försäkringsutgifterna inte ingår i statsbudgeten. Beredningen bör enligt

direktiven (dir. 1993:44 och 119) också överväga om ansvaret för

förtidspensioneringen skall läggas över på arbetsmarknadens parter, antingen

inom ramen för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkring eller

bibehållas inom den allmänna pensionsförsäkringen enligt nuvarande regler.

Beredningen har avgivit rapporten Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension

-- förutsättningar och erfarenheter (SOU 1994:72). Regeringen avser att ge

Sjuk- och arbetsskadeberedningen tilläggsdirektiv med innebörd att pröva

grunderna för och beräkningen av förtidspension och sjukersättning. Bl.a. bör

övervägas ändrade kvalifikationsvillkor och förändrad beräkning av s.k. antagen

inkomst vid förtidspension.

I samband med beredningen av förslagen från Sjuk- och arbetsskadeberedningen

kommer regeringen att bedöma om och i så fall vilka ytterligare regeländringar

som behövs för att år 1998 minska utgifterna för förtidspensionering med en

nettoeffekt på 3 miljarder kronor.

I motion Fi1 (m) hänvisas till de förslag som lagts i promemorian Rätten

till förtidspension och sjukpenning (Ds 1994:91). I yrkande 8 begärs ett

tillkännagivande om att arbetsgruppens förslag bör träda i kraft den 1 juli

1995. Vidare begär motionärerna i yrkande 9 ett tillkännagivande om att

förtidspensioner i större utsträckning än vad som i dag är fallet skall följas

upp och omprövas med jämna mellanrum. I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande

om att sjukbidrag i stället för förtidspension bör användas för nytillkommande

förtidspensionärer.

I motion Fi4 (v) yrkande 15 begärs ett tillkännagivande om att de

besparingar som med nödvändighet måste göras inom området förtidspensionering

enbart skall ske genom satsningar på rehabilitering, kraftig markering av

arbetsgivaransvaret, kraftiga satsningar på arbetsmiljön och andra förebyggande

åtgärder, där förändringar i arbetsorganisationen och ett ökande inflytande och

deltagande i arbetsprocessen är av särskild betydelse. Motionärerna betonar att

en särskild satsning på kvinnors arbetsmiljö är nödvändig om man vill komma åt

orsakerna till den ökande frekvensen förtidspensioner hos kvinnor.

I motion Fi2 (c) yrkande 10 föreslår motionärerna ett tillkännagivande om

att Sjuk- och arbetsskadeberedningen i stället för att ges tilläggsdirektiv om

att överväga grunderna för beräkning av förtidspension och sjukersättning skall

få i uppdrag att ta fram förslag till en arbetslivsförsäkring. I denna

försäkring skall de olika statliga försäkringar som ersätter inkomstbortfall

under den yrkesverksamma tiden föras samman.

Socialförsäkringsutskottet konstaterar att frågor om hur ohälsotalet

skall kunna minskas och arbetslinjen kunna hävdas på ett bättre sätt sedan

länge haft hög prioritet i utskottets arbete. Beträffande yrkandena 9 och 10 i

motion Fi1 (m) hänvisar socialförsäkringsutskottet till att utskottet senast i

betänkandet 1993/94:SfU14 erinrat om de möjligheter som föreligger för

försäkringskassorna att ompröva beslut om förtidspension och betonat vikten av

att så sker när förutsättningar föreligger. Utskottet har samtidigt framhållit

att tidsbegränsat sjukbidrag oftare borde beviljas i stället för

förtidspension. Utskottet, som vidhåller sin tidigare inställning, vill erinra

om att frågorna ligger inom ramen för såväl den pågående beredningen av

promemorian Ds 1994:91 som Sjuk- och arbetsskadeberedningens arbete.

Motionsyrkandena påkallar enligt utskottets uppfattning inte någon åtgärd från

riksdagens sida.

Regeringen har som nämnts -- med utgångspunkt i promemorian Rätten till

förtidspension och sjukpenning (Ds 1994:91) -- aviserat förslag till riksdagen

om åtgärder i syfte att förbättra beredningen av beslut om sjukpenning och

förtidspension. Sjuk- och arbetsskadeberedningen skall få tilläggsdirektiv med

innebörd att pröva grunderna för och beräkningen av förtidspension och

sjukersättning. Socialförsäkringsutskottet ser ingen anledning att ifrågasätta

regeringens bedömning att de senare frågorna bör övervägas ytterligare inom

Sjuk- och arbetsskadeberedningen, och utskottet avstyrker således bifall till

yrkande 8 i motion Fi1 (m). Utskottet tillstyrker heller inte att

tilläggsdirektiven får den inriktning som föreslagits i motion Fi2 (c) yrkande

10.

Vad avser yrkande 15 i motion Fi4 (v) hänvisas till betänkandet 1993/94:SfU19

i vilket motioner om kvinnors ohälsa och möjligheter till rehabilitering

behandlades. Av en redovisning som utskottet då lämnade framgick att kvinnors

hälsa och arbetsmiljö uppmärksammats i många sammanhang. Utskottet, som

förutsatte att försäkringskassorna ser till att kvinnor och män har samma

möjligheter till rehabilitering, ansåg att motionerna inte påkallade något

uttalande från riksdagens sida. Med hänvisning till det ovan anförda anser

utskottet att någon åtgärd med anledning av motionen inte är påkallad.

Finansutskottet delar socialförsäkringsutskottets uppfattning och

avstyrker därför motionerna Fi1 (m) yrkandena 8--10, Fi2 (c) yrkande 10 och Fi4

(v) yrkande 15.

Övriga besparingar inom statsförvaltningen

Besparingar inom Justitiedepartementets område

I propositionen (avsnitt 5.2.1) anger regeringen att besparingar kommer

att göras i den statliga verksamheten. Jämfört med redan fattade beslut skall

utgifterna för statlig konsumtion minska med 2 miljarder kronor, vilket

motsvarar ca 3 % av de statliga förvaltningsanslagen. Besparingen kommer att

fokuseras på myndigheternas förvaltningsanslag, och åtgärden kommer bl.a. att

beröra myndigheter inom Justitiedepartementets ansvarsområde. Den exakta

fördelningen av besparingarna på förvaltningsanslagen kommer att föreslås i

1995 års budgetproposition.

I motion Fi9 (m) anförs sammanfattningsvis att inga besparingar skall

göras på Justitiedepartementets område. Man menar att besparingar inom

rättsväsendet kommer att innebära betydande neddragningar inom polis- och

kriminalvårdsverksamheten. Även åklagarväsendet kommer att drabbas. Enligt

motionärerna riskerar detta att på nytt leda till ökad brottslighet och minskad

rättstrygghet i samhället.

Justitieutskottet konstaterar i sitt yttrande att det allvarliga

statsfinansiella läget gör att inget område kan undantas från besparingar.

Utskottet anför också att det är möjligt att genomföra besparingar inom

justitieutskottets beredningsområde utan att centrala värden sätts på spel,

förutsatt att besparingskraven anpassas till de krav som bör ställas i ett

rättssamhälle. Utskottet finner det med andra ord omöjligt att freda en

samhällssektor från besparingar när alla andra områden tvingas bidra till

saneringen av finanserna. Vidare hänvisar justitieutskottet till att det för

närvarande inte är möjligt att ens precisera storleken på besparingen på

Justitiedepartementets område eftersom dessa förslag kommer att läggas fram i

budgetpropositionen. Utskottet utgår från att regeringen i beredningsarbetet

tar hänsyn till att myndigheterna under Justitiedepartementet är av central

betydelse för rättssamhället. Justitieutskottet föreslår att finansutskottet

avstyrker motionen.

Finansutskottet gör i denna fråga ingen annan bedömning än

justitieutskottet. Finansutskottet avstyrker således motion Fi9 (m).

Besparingar inom Utrikesdepartementets område, m.m.

I propositionen presenteras ett antal åtgärder för att förbättra den

svenska ekonomin. I den del som avser utrikesutskottets beredningsområde

(avsnitt 5.2.1) föreslås att riksdagen godkänner inriktningen och omfattningen

av de besparingar som regeringen förordar.

Säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitiken skall effektiviseras

genom ökad samordning, och regeringen föreslår att utgiftsbegränsningarna inom

dessa områden sammantaget uppgår till 3 060 miljoner kronor senast 1998. De

anslagsmässiga konsekvenserna av detta kommer att redovisas i

budgetpropositionen 1995.

För Utrikesdepartementets verksamhetsområde föreslår regeringen att

biståndsramen för budgetåren 1995/96--1998 fastställs till ett nominellt

oförändrat belopp om 13 360 miljoner kronor. Ytterligare avräkning sker med 300

miljoner kronor avseende asylkostnader. Regeringen framhåller att målsättningen

är att när den ekonomiska utvecklingen så tillåter successivt uppfylla

enprocentsmålet.

De totala utgiftsbegränsningarna "inom anslagen för säkerhet" kommer genom

propositionens förslag att uppgå till minst 5 miljarder kronor senast år 2001

med hänsyn taget till det kommande försvarsbeslutet.

I motion Fi2 (c) yrkas avslag på propositionens förslag om inriktningen

av utgiftsminskningarna inom säkerhets-, försvars-, bistånds- och

flyktingpolitiken (yrkande 19). Motionärerna avvisar en sänkt ambitionsnivå i

biståndspolitiken och menar att målsättningen istället bör vara att åter

uppfylla enprocentsmålet.

I motion Fi3 (fp) yrkande 11 kräver motionärerna att riksdagen avslår

regeringens förslag att avräkna 300 miljoner kronor från biståndsanslaget.

Vänsterpartiet välkomnar i motion Fi4 regeringens avsikt att

bättre samordna säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitiken.

Motionärerna accepterar ramen för de föreslagna besparingarna men menar att

hela besparingen bör belasta försvaret (yrkandena 7 och 8 i denna del).

Argumentet för detta är bl.a. att u-landsbiståndet redan har utsatts för

kraftiga nedskärningar och dessutom urholkats genom insatser för fredsbevarande

FN-operationer och avräkning av asylkostnader. I motionen avvisas regeringens

förslag till minskad biståndsram. Ingen ytterligare nedskärning bör, enligt

motionärerna, komma i fråga. En tidpunkt bör i stället fastställas då Sverige

åter kan uppfylla enprocentsmålet för biståndet.

I motion Fi5 (mp) yrkas om avslag på regeringens förslag om att 300

miljoner kronor skall tas från biståndsmedel för att bekosta hantering av

asylsökande i Sverige (yrkande 30). Vidare kräver miljöpartiet att biståndet

höjs till den tidigare enprocentsnivån, att förslaget om nominell frysning (av

biståndsramen) avslås samt att biståndets andel av BNP skall vara oförändrad

(yrkande 31).

I motion Fi14 (s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att

biståndsvolymen inte bör frysas under de närmaste fyra åren utan att riksdagen

i sin budgetbehandling varje år bör ha möjlighet att ta ställning till

biståndets storlek.

Utrikesutskottet konstaterar i sitt yttrande att läget i den svenska

ekonomin gör det nödvändigt med kraftfulla besparingsåtgärder på en rad

områden. Utrikesutskottet är av den uppfattningen att ytterligare nedskärningar

av biståndet, utöver de regeringen föreslagit, inte bör komma i fråga.

Samtidigt påpekas att målet för stabiliseringspolitiken bl.a. är att den

svenska kronan skall bli starkare. Uppnås detta mål kan resultatet bli att

biståndseffekten ökar även om biståndsramen ligger fast med oförändrat belopp.

Utrikesutskottet erinrar om att regeringens mål är att, så snart Sveriges

ekonomi så tillåter, successivt återgå till ett u-landsbistånd som motsvarar

1 % av BNI.

Utrikesutskottet anser vidare att kunskapen om och stödet för enprocentsmålet

är väl befäst både i riksdagen och i den allmänna opinionen. En återgång till

enprocentsnivån är också en internationellt betydelsefull symbolfråga, varför

den även av det skälet bör prioriteras. Utskottet konstaterar dock att det inte

är möjligt att på förhand säga när detta låter sig göra.

Utrikesutskottet konstaterar att riksdagen inför varje budgetår under den

aktuella perioden kommer att ta ställning till de anslagsmässiga konsekvenserna

av regeringens förslag samt till hur de kommer att fördelas "inom anslagen för

säkerhet" samt till hur de i propositionen förutskickade

effektiviseringsåtgärderna genom samordning föreslås komma att bli genomförda.

Utskottet har inget att invända mot att ytterligare avräkning sker med 300

miljoner kronor avseende asylkostnader. Mot bakgrund av det sagda tillstyrker

utskottet propositionens förslag i denna del och avstyrker motionerna.

Finansutskottet instämmer i utrikesutskottets yttrande och avstyrker

därmed motionerna Fi2 (c) yrkande 19, Fi3 (fp) yrkande 11, Fi4 (v) yrkandena 7

och 8 i denna del, Fi5 (mp) yrkandena 30 och 31 samt Fi14 (s).

Besparingar inom Försvarsdepartementets område

Inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde föreslår regeringen (avsnitt

5.2.1) att det vidtas utgiftsbegränsningar om 2 miljarder kronor som skall

uppnås senast 1998. De anslagsmässiga konsekvenserna för budgetåret 1995/96

kommer att redovisas i budgetpropositionen 1995.

Om det säkerhetspolitiska läget tillåter skall det försvarsbeslut som fattas

hösten 1996 leda fram till ytterligare besparingar om minst 2 miljarder kronor.

Regeringen anser vidare att nästa försvarsbeslut måste bli föremål för

överläggningar mellan riksdagspartierna.

I motion Fi8 (m) finner motionärerna det otillfredsställande att

regeringen begär godkännande av riksdagen av den föreslagna utgiftsminskningen,

samtidigt som överläggningar utan riksdagens insyn pågår vad gäller

konsekvenserna under innevarande försvarsbeslutsperiod. Ännu allvarligare sägs

det vara att regeringen föreslår besparingsmål och därpå följande

ospecificerade förändringar helt utan att motivera dessa förslag annat än

statsfinansiellt. Regeringens målsättning för nedskärningarna 1998--2001 är

enligt motionärerna tagen ur luften, eftersom den inte föregåtts av den

säkerhetspolitiska analys som krävs för ett sådant ställningstagande och bör

därför avslås av riksdagen (yrkande 1).

Vidare anser motionärerna att försvarsbeslutet 1996 måste föregås av långt

mer omfattande förberedelser än de partiledaröverläggningar som aviserats.

Försvarsministerns uttalade ambition att redan i mars nästa år kunna lägga fram

ett förslag om den övergripande inriktningen av, och de ekonomiska ramarna för,

nästa försvarsbeslut är enligt motionärerna orealistiskt. Med hänvisning till

dels de stora nedskärningar som regeringen föreslår, dels de säkerhetspolitiska

utmaningar nationen står inför genom EU:s regeringskonferens 1996 begär

motionärerna att en försvarskommitté skall tillsättas (yrkande 2).

I motion Fi4 (v) framhålls att Sveriges säkerhet i första hand inte

värnas av det militära försvaret utan genom insatser som förebygger konflikter.

Vänsterpartiet accepterar därför den av regeringen föreslagna ramen för

besparingar inom säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitikens

områden. Hela den föreslagna besparingen bör dock belasta försvaret (yrkande

6).

I motion Fi5 (mp) anser motionärerna att de föreslagna besparingarna inom

försvarsanslagen är bra men otillräckliga. Motionärerna anser att

försvarsanslagen skall minskas med 8 miljarder kronor till år 1998 (yrkande

32).

Behovet av en sanering av statens finanser är enligt försvarsutskottets

mening uppenbart. Utskottet erinrar om att utgifterna för totalförsvarsändamål

utgör betydande delar av den statliga konsumtionen. Sveriges

ekonomisk-politiska situation motiverar att utskottet omprövar de finansiella

förutsättningarna för den återstående delen av försvarsbeslutsperioden.

Utskottet påpekar att från svenska utgångspunkter har den säkerhetspolitiska

miljön i Nordeuropa och i Sveriges närområde stabiliserats ytterligare jämfört

med då det nu gällande försvarsbeslutet fattades år 1992.

Försvarsutskottet framhåller att det för att nå de ekonomisk-politiska målen

är nödvändigt att föra en långsiktigt stram finanspolitik, varför det uppfattas

som naturligt att riksdagen nu uttalar sig för en långsiktig utgiftsnivå även

inom försvarspolitikens område. Detta skapar bättre planeringsförutsättningar

för regeringen och myndigheterna, bl.a. inför arbetet med att utarbeta ett

förslag till ett nytt långsiktigt försvarsbeslut 1996. Försvarsutskottet anser

samtidigt, i likhet med regeringen, att den ytterligare utgiftsminskning som är

regeringens nuvarande inriktning måste harmoniera med då aktuella bedömningar

av det säkerhetspolitiska lägets utveckling. Omfattning och inriktning av den

långsiktiga utgiftssänkningen inom försvarets område beslutas således slutligen

först 1996.

Försvarsutskottet hänvisar till att inriktningen av arbetet inför nästa

försvarsbeslut, enligt regeringen, är att detta måste bli föremål för

överläggningar mellan riksdagspartierna. Försvarsutskottet förutsätter att

samtliga partier ges tillfälle att delta i beredningsarbetet inför beslutet.

Formerna för detta deltagande bör enligt utskottets mening behandlas i de

överläggningar mellan riksdagspartierna som nu pågår. Något uttalande i ärendet

från riksdagen behövs därför inte.

Som framgått av det anförda har försvarsutskottets inget att erinra mot

propositionens förslag till utgiftsbegränsningar inom Försvarsdepartementets

område. Motion Fi8 (m) yrkandena 1 och 2 avstyrks därmed.

Finansutskottet delar försvarsutskottets uppfattning och avstyrker

således motion Fi8 (m) yrkandena 1 och 2.

Finansutskottet ser vidare ingen anledning att för närvarande genomföra de

mer långtgående besparingarna på Försvarsdepartementets område som föreslås i

Fi4 (v) och Fi5 (mp), utan utskottet vill hänvisa dels till

partiöverläggningarna på området, dels till vad regeringen angivit angående

överväganden av eventuellt ytterligare besparingar i samband med nästa

försvarsbeslut. Finansutskottet avstyrker därför även motionerna Fi4 (v)

yrkande 6 och Fi5 (mp) yrkande 32.

Besparingar inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde

Propositionen anger (avsnitt 5.2.1) att besparingsbetinget på 300

miljoner kronor inom Jordbruksdepartementets område uppfylls dels genom

successiv neddragning av statens stöd till avbytarverksamheten med 100 miljoner

kronor, dels genom minskad beredskapslagring av livsmedel m.m. med 200 miljoner

kronor. Besparingarna kommer att genomföras budgetåret 1995/96.

I motion Fi2 (c) yrkas avslag på regeringens förslag till nedskärning av

stödet till avbytarverksamheten (yrkande 47). Enligt motionärernas uppfattning

är detta ytterligare ett exempel på hur den nuvarande regeringen på olika sätt

försöker försvåra villkoren för jordbrukarna.

I motion Fi5 (mp) anförs att avbytarverksamheten är mycket viktig,

eftersom den är en förutsättning för att semester och andra ledigheter skall

kunna tas ut av lantbrukare med djurhållning. Mot denna bakgrund yrkar

motionärerna att avbytarverksamheten skall bibehållas inom lantbruket (yrkande

37).

I motion Fi7 (kds) anförs att avbytarverksamheten innebär en stor

trygghet för lantbrukare vilken är svår att vara förutan. Motionärerna menar

att avbytarverksamheten för en mjölkbonde helt enkelt är nödvändig för att

möjliggöra ett normalt liv. Motionärerna avvisar således regeringens

neddragning av statens stöd till avbytarverksamheten.

Finansutskottet anser också att avbytarverksamheten för lantbrukare är

viktig för att underlätta denna grupps arbetsvillkor. Finansutskottet ser det

emellertid inte som självklart att denna verksamhet måste finansieras av

staten. Det rådande allvarliga statsfinansiella läget kräver att nedskärningar

görs inom alla områden. Mot bakgrund av detta och att denna fråga närmare

kommer att prövas i samband med budgetpropositionen avstyrker finansutskottet

motionerna Fi2 (c) yrkande 47, Fi5 (mp) yrkande 37 och Fi7 (kds).

Alternativ besparing inom bostadssektorn

Räntebidrag och fastighetsskatt

I propositionen (avsnitt 8.7) föreslås att den år 1993 beslutade

höjningen av den garanterade räntenivån för vissa räntesubventioner inom

bostadssektorn inte skall fullföljas. Den budgetförstärkning på ytterligare 2,5

miljarder kronor som 1993 års beslut skulle medföra bör enligt regeringens

uppfattning i stället tas ut genom att fastighetsskatten höjs från 1,5 % till

1,7 % fr.o.m. beskattningsåret 1996.

Regeringen anför som skäl för sitt förslag att riksdagens beslut år 1993

innebär att endast den del av det svenska bostadsbeståndet som redan har de

högsta kapitalkostnaderna får bidra till att stärka statsfinanserna. Förslaget

om att i stället höja fastighetsskatten innebär att bostadssektorns bidrag till

saneringen av statsfinanserna kommer att fördelas jämnare mellan olika typer av

bostäder.

I motion Fi1 (m) yrkas avslag på regeringens förslag att höja

fastighetsskatten från 1,5 % till 1,7 % (yrkande 30). Motionärerna framhåller

att det långsiktiga målet beträffande fastighetsskatten måste vara att den

skall avskaffas när statsfinansiellt utrymme kan skapas. Motionärerna yrkar

också avslag på regeringens förslag om att inte genomföra den extra höjningen

av garanterad ränta 1995 och 1996 (yrkande 31).

I motion Fi2 (c) yrkas avslag på regeringens förslag att höja

fastighetsskatten (yrkande 26 samt 45 i denna del). Motionärerna menar att

någon generell höjning av fastighetsskatten inte bör ske nu samt att beslutade

höjningar av den garanterade räntan bör ligga fast. Motionärerna anser vidare

att statens subvention av boendet bör begränsas samt att ett utredningarbete

igångsätts som innebär att förslag snarast kan föreläggas riksdagen om

avskaffande av räntebidragen vid nyproduktion och ombyggnad (yrkande 45 i denna

del).

I motion Fi5 (mp) framhålls att en viktig förutsättning för en väl

fungerande ekonomi är att priset för en vara eller en produkt speglar de

faktiska eller samhällsekonomiska kostnaderna på ett rimligt sätt. Enligt

motionärerna har de omfattande generella bostadssubventionerna gjort att

kostnaderna för boendet blivit mycket höga utan att brukarna märkt det.

Därigenom har en omfattande efterfrågan på bostäder kunnat hållas vid liv av

människor som egentligen aldrig haft råd att efterfråga dem. Det är enligt

motionärernas mening därför angeläget att avvecklingen av de generella

bostadssubventionerna fortsätter (yrkande 19). Samtidigt föreslås att

bostadsbidragen successivt bör höjas för att de som har det sämre ställt inte

skall råka illa ut (yrkande 20).

Bostadsutskottet erinrar om bakgrunden till de av regeringen framlagda

förslagen. Som en del i en s.k. krisuppgörelse hösten 1992 mellan den dåvarande

regeringen och den socialdemokratiska oppositionen ingick att bostadssektorn

skulle bidra med 3 miljarder kronor som ett led i arbetet med att sanera de

statliga finanserna. Det förutsattes därvid att en kostnadsutjämning skulle

eftersträvas mellan yngre och äldre årgångar i beståndet av bostäder. Sedermera

lade regeringen fram förslag om att besparingen enbart skulle tas ut i den del

av bostadsbeståndet som uppbär räntebidrag. Riksdagens majoritet (m, fp, c,

kds, nyd) fattade därefter beslut om att en extra höjning av den garanterade

räntan skulle genomföras under tre år. Socialdemokraterna motsatte sig detta

beslut. I olika sammanhang anförde minoriteten att alla bostäder och

upplåtelseformer måste vara med och bära sin del av bördan och att tidpunkten

för besparingen borde skjutas fram.

Bostadsutskottet konstaterar att de av regeringen nu framlagda förslagen

bättre än riksdagens tidigare beslut uppfyller kravet på en rättvis fördelning

av besparingen över bostadsbeståndet. En fastighetsskattehöjning påverkar alla

bostäder utom de allra nyaste som under en period är skattebefriade. Förslaget

innebär vidare att besparingen i tiden blir något senarelagd eftersom

skattehöjningen föreslås gälla först fr.o.m. beskattningsåret 1996.

Bostadsutskottet menar att förslagen sammantaget bör förbättra situationen

för de bostäder som är producerade kring år 1990 och som i många fall har

mycket höga kapitalkostnader, även utan den extra belastning som skulle blivit

följden om riksdagens tidigare beslut hade fullföljts. Vidare hänvisar

utskottet till vad som framhålls i propositionen, nämligen att

regeringsförslagen i sig dock inte innebär någon lösning av problemen på

bostads- och bostadskreditmarknaden, utan endast att de något kan mildras för

de mest utsatta årgångarna. Det finns därför även fortsättningsvis starka skäl

att ägna stor uppmärksamhet åt hur de akuta problemen i delar av

bostadsbeståndet skall lösas.

Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrker bostadsutskottet regeringens

förslag om en fastighetsskattehöjning till 1,7 % fr.o.m. år 1996 kopplat till

att de tidigare beslutade extra höjningarna av den garanterade räntan år 1995

och 1996 inte genomförs. Motionerna Fi1 (m) yrkandena 30 och 31 samt Fi2 (c)

yrkandena 26 och 45 avstyrks.

Bostadsutskottet konstaterar att den i Miljöpartiets motion behandlade frågan

avser den grundläggande utformningen av statens stöd till boendet. Förslaget

inkluderar sålunda både utformningen av det generella finansieringssystemet och

det individuella bostadsstödet. En parlamentarisk utredning om den framtida

bostadsfinansieringen kommer inom kort att tillsättas. I denna utredning får

det anses naturligt att behandla de frågor som tas upp i motion Fi5 (mp)

yrkandena 19 och 20, varför motionsyrkandena avstyrks.

Skatteutskottet anför att bakgrunden till regeringens förslag är att 1993

års beslut orsakat stora problem för många bostäder som byggts eller renoverats

under senare år. Särskilt påtagliga är problemen för många

bostadsrättsföreningar och mindre hyreshusägare. I det ränteläge som nu råder

riskerar man ett stort antal konkurser. Det förslag som regeringen lägger fram

bidrar till att lösa dessa problem. Skatteutskottet tillstyrker regeringens

förslag och avstyrker motionerna Fi1 (m) yrkande 30 och Fi2 (c) yrkande 26.

Finansutskottet har från sina utgångspunkter ingen annan uppfattning än

bostadsutskottet och skatteutskottet, varför regeringens förslag i denna del

tillstyrks. Finansutskottet avstyrker därmed motionerna Fi1 (m) yrkandena 30

och 31, Fi2 (c) yrkandena 26 och 45 samt Fi5 (mp) yrkandena 19 och 20.

Fastighetstaxeringar

I motion Fi5 (mp) yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om

rullande fastighetstaxering (yrkande 21). Motionärerna yrkar också att

regeringen skall göra en översyn av fastighetstaxeringen så att

miljöförbättringar inte leder till höjt taxeringsvärde för fastigheten i fråga

(yrkande 22).

Skatteutskottet konstaterar att yrkandena i motion Fi5 rör

fastighetstaxeringsfrågor som utskottet behandlar med anledning av proposition

53. Skatteutskottet finner inte att dessa frågor har sådant samband med

proposition 25 att motionen i dessa delar nu bör föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. Skatteutskottet avstyrker därför dessa yrkanden.

Finansutskottet gör för sin del ingen annan bedömning än skatteutskottet,

varför motion Fi5 (mp) yrkandena 21 och 22 avslås.

Utskottets sammanfattande syn på inriktningen och omfattningen av besparingar

och inkomstförstärkningar

Bred enighet råder om nödvändigheten av att sanera de statliga finanserna och

att snabbt komma till rätta med den växande statsskulden. Stora skillnader

föreligger emellertid i synen på hur detta skall åstadkommas. Medan de fyra

tidigare regeringspartierna alltjämt håller fast vid vagt utformade

besparingsplaner, vars tyngdpunkt ligger mot slutet av detta decennium,

presenterar den nya regeringen ett fyraårigt besparingsprogram med konkreta

förslag som väntas förstärka den offentliga sektorns finanser med 57,1

miljarder kronor år 1998. Dessutom aviseras ett nytt besparingsprogram på

ytterligare 20 miljarder kronor som kommer att redovisas i nästa års

budgetproposition.

Målet för regeringens ekonomiska politik är att åstadkomma en varaktig och

uthållig tillväxt, en ökad sysselsättning och en minskad arbetslöshet. Det är

bara genom att sätta hela folket i arbete som vi kan klara både offentligt

finansierad välfärd och tillräckliga privata inkomster och förhindra växande

klyftor.

Regeringens nu presenterade förslag får ett mycket snabbt genomslag på

statsfinanserna när många av de skattesänkningar som den tidigare regeringen

lyckats genomdriva återtas och de principer som låg till grund för 1990 års

skattereform på nytt skjuts i förgrunden. Dessa principer var enkelhet,

likformighet och rättvisa. Redan budgetåret 1995/96 (12 mån) väntas förslagen i

propositionen bidra till att de offentliga finanserna stärks med närmare 30

miljarder kronor, varav merparten är en följd av ändrade skatter och avgifter.

Enligt propositionen bör man i framtiden undvika mer betydande skattehöjningar,

och i överensstämmelse med detta synsätt kommer nästa steg i

saneringsprogrammet i huvudsak att inriktas på besparingar.

De tidigare regeringspartierna motsätter sig i varierande grad regeringens

förslag till budgetförstärkningar. Längst i det avseendet går Kristdemokraterna

som genom sitt generella avslagsyrkande på propositionen motsätter sig alla

delar av regeringens förslag. Förutom allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken och riktlinjer för besparingar lägger partiet fram endast tre

konkreta förslag, vilka har det gemensamt att de leder till en försvagning av

de offentliga finanserna.

De riktlinjer för budgetpolitiken som de fyra tidigare regeringspartierna för

fram utgår från de principer som styrde besparingsarbetet under den förra

mandatperioden. Budgetpolitiken var då alltför svag vilket bidrog till att

statens finanser försämrades dramatiskt och angelägna utgifter inom olika

välfärdsområden trängdes undan. Som skatteutskottet påpekar i sitt yttrande har

den borgerliga regeringens skattepolitik försämrat ekonomins funktionssätt och

undergrävt statsfinanserna genom en systematisk överföring av inkomster och

förmögenheter till kapitalägare och till företagare och andra med höga

inkomster.

Det handlar inte om ett val mellan att sanera statsfinanserna och att pressa

tillbaka arbetslösheten. Båda problemen måste klaras samtidigt. Saneringen av

statsfinanserna skapar förutsättningar för en lösning på

sysselsättningsproblemet. Lösningen på sysselsättningsproblemet måste bidra

till saneringen av statsfinanserna.

Finansutskottet har i de föregående avsnitten tagit ställning till de olika

delarna i regeringens förslag till saneringsprogram. Med vissa smärre

jämkningar har utskottet därvid biträtt förslagen. Även sett som en helhet

framstår de av regeringen föreslagna skattehöjningarna och besparingarna som

väl avvägda. I rådande statsfinansiella läge gäller det att snabbt begränsa de

stora underskotten. Skattehöjningarna och utgiftsbegränsningarna måste därvid

vara av sådan omfattning att de ger en direkt och påtaglig förstärkning av

budgeten. Samtidigt får de inte vara så långtgående att de bryter nuvarande

konjunkturuppgång. Regeringens förslag tillgodoser dessa krav.

Som tidigare nämnts räknar regeringen med att saneringsprogrammet kommer att

stärka de offentliga finanserna med 57,1 miljarder kronor år 1998 och med 29,8

miljarder kronor under budgetåret 1995/96 (12 mån). Dessa nivåer påverkas i

endast begränsad utsträckning av de jämkningar utskottet tidigare förordat i

regeringens förslag.

Utskottet har sålunda föreslagit att avgiftsunderlaget för egenavgifter skall

räknas upp på samma sätt som pensionsgrundande inkomst, dvs. med 7,5

oreducerade "basbelopp" i stället för 7,5 reducerade basbelopp. Som en följd

härav beräknas den offentliga sektorns inkomster öka med netto 212 miljoner

kronor år 1998. På statsbudgeten under budgetåret 1995/96 (12 mån) kan

nettotillskottet beräknas till drygt 60 miljoner kronor.

Av betydelse i detta sammanhang är också att finansutskottet tillstyrkt

arbetsmarknadsutskottets förslag att inte nu avveckla akademikerpraktiken. Om

denna åtgärd behålls på nuvarande nivå under första halvåret 1995 kan

merbelastningen under innevarande budgetår grovt uppskattas till 40 miljoner

kronor. När akademikerpraktiken avvecklas bortfaller denna merutgift och den

varaktiga budgeteffekten begränsas till ränteeffekten av merbelastningen.

Finansutskottet har också biträtt arbetsmarknadsutskottets förslag om en

ventil i regelsystemet för ungdomsintroduktion för arbetshandikappade ungdomar

och utomnordiska ungdomar. Denna ventil har tillkommit bl.a. därför att

arbetsmarknadsutskottet befarar att man annars inte når upp till det åsyftade

antalet platser för denna stödform. Den föreslagna förändringen bör därmed inte

leda till någon merbelastning av betydelse.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till inriktning och

omfattning av besparingar och inkomstförstärkningar samt avstyrker i

motsvarande del motionerna Fi1--Fi3 samt Fi5 och Fi6. Enligt utskottets mening

bör riksdagen sålunda avslå motionerna Fi1 (m) yrkande 2, Fi2 (c) yrkandena 8,

44 och 55, Fi3 (fp) yrkande 17, Fi5 (mp) yrkandena 3--5 samt Fi6 (kds) yrkande

3.

Övriga frågor

Konvergensprogram

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi1 att riksdagen skall begära

att regeringen skyndsamt utarbetar ett konvergensprogram i enlighet med den

europeiska och monetära unionens (EMU) krav och underställer riksdagen ett

förslag till sådant program (yrkande 46).

Finansutskottet har i ett yttrande till utrikesutskottet nyligen berört

denna fråga (1994/95:FiU1y). Utskottet erinrade i det sammanhanget om att det

finns riktlinjer angivna för hur ett konvergensprogram bör utformas. Ett sådant

program skall följas upp och revideras en gång per år. Det skall sträcka sig

fram till 1996, och gärna längre, om inte konvergenskravet för

budgetunderskottet (högst 3 % av BNP) förutses bli uppnått till dess.

Konvergensprogrammet skall vidare innehålla prognoser och mål för tillväxt,

räntor, inflation, budgetunderskott och offentlig skuldkvot. Det skall framgå

vad som är mål och antaganden resp. bedömda resultat. Programmet skall

innehålla en redovisning av de åtgärder som är nödvändiga för att

konvergenskraven skall uppfyllas.

I riktlinjerna sägs också att konvergensprogrammen bör presenteras offentligt

om de skall kunna fungera som trovärdiga åtaganden av medlemsländernas

regeringar. Flera länder gör så att man redovisar de program man redan har

utarbetat för inhemska politiska syften. Det finns dock länder som inte

offentliggjort sina program.

Finansutskottet förutsätter att det svenska konvergensprogrammet kommer att

offentliggöras och redovisas för riksdagen. Utskottet anser inte att något

riksdagsinitiativ är erforderligt i denna fråga.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi1 (m) yrkande 46.

Återbetalningsprogram för banksektorn

I motion Fi2 (c) begärs ett förslag om en återbetalningsplan för utgivet

stöd till banksektorn (yrkande 54). Motionärerna anser att åtgärder bör vidtas

så att kostnaderna för bankkrisen kan minimeras för skattebetalarna. Staten bör

sålunda se till att de ca 60 miljarder kronor som bankkrisen kostat i direkta

bidrag och garantier återbetalas. Enligt motionärerna kan detta till en del ske

genom att Nordbanken privatiseras. De anser vidare att det bör prövas om en

bankgarantiavgift kan införas, med innebörd att en särskild avgift tas ut på

utestående garantier.

Enligt näringsutskottets uppfattning är det viktigt att så mycket som

möjligt av bankstödet kan återvinnas till staten. Detta är väsentligt av

statsfinansiella skäl men också med hänsyn till tilltron till det sätt på

vilket statsmakterna har hanterat bankkrisen.

Det främsta sättet på vilket staten kan återvinna kostnader för bankstödet är

genom försäljning av statens aktier i Nordbanken och genom försäljning av

tillgångar hos Securum och Retriva. Riksdagen har bemyndigat regeringen att

sälja statens aktier i Nordbanken. Detsamma gäller statens ägande i Securum och

Retriva. Beredskapen inom Bankstödsnämnden och Nordbanken för att verkställa en

försäljning av Nordbanken är god.

Vad gäller förslaget i motion Fi2 (c) om att införa en bankgarantiavgift

framhåller näringsutskottet att den gällande lagen (1993:765) om statligt stöd

till banker och andra kreditinstitut föreskriver att en sådan avgift skall tas

ut. Garantiavgifterna kan dock endast beräknas utgöra ett mindre tillskott till

återvinningen av bankstödet.

Näringsutskottet delar sammanfattningsvis motionärernas åsikt att staten bör

eftersträva att återvinna så mycket som möjligt av bankstödet. Däremot anser

utskottet inte att en begäran från riksdagens sida om en återbetalningsplan

skulle ha någon större effekt härvidlag. I stället är det, enligt

näringsutskottets mening, nödvändigt att regeringen i budgetpropositionen eller

i annat sammanhang för riksdagen redovisar de åtgärder som vidtagits och som

planeras för återvinning av bankstödet. Med det anförda avstyrker

näringsutskottet motionen.

Finansutskottet delar näringsutskottets uppfattning och vill särskilt

understryka vikten av att detta sker för att medborgarna skall ha tilltro till

statsmakternas hantering av bankkrisen. Utskottet avstyrker därmed motion Fi2

(c) yrkande 54.

3. Utskottet

Utskottet konstaterar att hänsyn till läget i den svenska ekonomin, och inte

minst då det statsfinansiella läget, nödvändiggör kraftfulla besparingsåtgärder

på en rad områden.

Utskottet är av uppfattningen att ytterligare nedskärningar av biståndet,

utöver de regeringen föreslagit, ej bör ifrågakomma. Samtidigt vill utskottet

påpeka att målet för stabiliseringspolitiken bl.a. är att den svenska kronan

skall bli starkare. Uppnås detta mål kan resultatet bli att biståndseffekten

ökar även om biståndsramen ligger fast med oförändrat belopp.

Regeringens mål är att, så snart Sveriges ekonomi så tillåter, successivt

återgå till ett u-landsbistånd som motsvarar 1 % av BNI.

Utskottet menar att kunskapen om och stödet för enprocentsmålet är väl befäst

i riksdagen och den allmänna opinionen. Samtidigt är en återgång till

enprocentsnivån också en internationellt betydelsefull symbolfråga, varför den

även av det skälet bör prioriteras. Det är dock inte möjligt att på förhand

säga när detta låter sig göra.

Utskottet konstaterar att riksdagen inför varje budgetår under den aktuella

perioden bl.a. har att ta ställning till de anslagsmässiga konsekvenserna av

den i den nu aktuella propositionen föreslagna inriktningen och omfattningen av

utgiftsbegränsningarna, till hur de kommer att fördelas "inom anslagen för

säkerhet" samt till hur de i propositionen förutskickade

effektiviseringsåtgärderna genom samordning föreslås komma att bli genomförda.

Utskottet utgår från att den i propositionen angivna biståndsramen justeras med

hänsyn till att ett av budgetåren under perioden kommer att uppgå till 18

månader.

Utskottet har under rådande omständigheter ingen invändning mot att

ytterligare avräkning sker med 300 miljoner kronor avseende asylkostnader.

Mot bakgrund av det sagda tillstyrker utskottet propositionens förslag

avseende besparingarnas inriktning och omfattning vad avser utskottets

beredningsområde. Utskottet anser att motion Fi14 (s) kan besvaras med det ovan

anförda. Samtidigt menar utskottet att motionerna Fi1 (m), yrkande 2 (delvis),

Fi2 (c), yrkande 19, Fi3 (fp), yrkande 11, Fi4 (v), yrkande 6 (delvis), Fi5

(mp), yrkandena 29 och 30, samt Fi6 (kds), yrkande 3 (delvis), bör avstyrkas.

Stockholm den 1 december 1994

På utrikesutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Margaretha af Ugglas (m), Axel

Andersson (s), Nils T Svensson (s), Göran Lennmarker (m), Viola Furubjelke (s),

Helena Nilsson (c), Kristina Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark

(fp), Eva Zetterberg (v), Anneli Hulthén (s), Per Gahrton (mp), Ingrid Näslund

(kds), Lena Klevenås (s), Urban Ahlin (s) och Percy Liedholm (m).

4. Avvikande mening

Helena Nilsson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Per

Gahrton (mp) och Ingrid Näslund (kds) anser att utskottets yttrande under

rubriken 3. Utskottet bort ha följande lydelse.

Utskottet är av uppfattningen att ytterligare nedskärningar av biståndet ej

bör ifrågakomma.

Kunskapen om och stödet för enprocentsmålet är väl befäst i riksdagen och den

allmänna opinionen. Samtidigt är en återgång till enprocentsnivån också en

internationellt betydelsefull symbolfråga, varför den även av det skälet bör

prioriteras.

Att avsätta 1% av BNI till internationellt utvecklingssamarbete är ett

moraliskt åtagande gentemot de fattiga länderna. Det är en fråga av stor

internationell betydelse och en tydlig signal till andra i-länder om vårt

gemensamma ansvar för tredje världens utveckling. Att nå tillbaka till

enprocentsmålet måste ses som en högt prioriterad reform inom Sveriges

u-landspolitik.

Valutakrisen i september 1992 ställde Sverige i en både dramatisk och unik

situation. Den krisuppgörelse mellan den borgerliga regeringen och

Socialdemokraterna som då träffades innehöll både skattehöjningar och

utgiftsnedskärningar på de allra flesta områden, även biståndet. Syftet var att

rädda Sveriges ekonomi och därmed basen för både välfärd och bistånd. För

biståndets del måste detta ses som en engångsföreteelse som inte får upprepas.

I stället måste den successiva ökningen av biståndsanslaget som därefter

inleddes fortsätta så att enprocentsmålet upprättas inom en femårsperiod.

Utskottet ställer sig således inte bakom bakom förslaget att frysa biståndet

på nuvarande nivå och avslår vidare propositionens förslag avseende överföring

av 300 miljoner kronor från biståndet till asylkostnader.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att propositionen i denna del

samt motionerna Fi1 (m) och Fi14 (s) bör avstyrkas. Utskottet tillstyrker

motionerna Fi2 (c) yrkande 19, Fi3 (fp) yrkande 11, Fi4 (v) yrkande 6 (delvis),

Fi5 (mp) yrkandena 29 och 30 samt Fi6 (kds) yrkande 3 (delvis).

5. Särskilt yttrande

Margaretha af Ugglas, Göran Lennmarker, Inger Koch och Percy Liedholm, alla

(m) anför:

I fråga om biståndsramarna har vi ingen annan mening än den som redovisas av

utskottet.

Däremot är det svårare att se hur en besparing på utgifterna för invandring

m.m. med minst 760 miljoner kronor kan utlovas med hänsyn till att antalet

asylsökande flyktingar inte kan förutses och att regelsystemet dessutom först

skall bli föremål för utredning.

Planerna på försvarets område är än mer oklara. Det förutskickas

utgiftsbegränsningar på 2 miljarder kronor senast 1988 och -- om det

säkerhetspolitiska läget medger det -- ytterligare minst 2 miljarder under

perioden 1997--2001. Rimligen borde det inskjutna villkoret gälla hela den

planerade neddragningen. Oavsett detta finns det i propositionen inget som

antyder besparingar på försvaret i närtid. Vi utgår ifrån att inga fler

ändringar görs i gällande försvarsbeslut.

Försvarsutskottets yttrande

1994/95:FöU2y

Bilaga 6

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Till finansutskottet

Finansutskottet har den 17 november 1994 beslutat bereda samtliga övriga

utskott tillfälle att senast den 1 december 1994 avge yttrande över proposition

1994/95:25 Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. jämte eventuella motioner i

de delar som berör respektive utskotts beredningsområde.

Propositionen

I propositionen redovisar regeringen sin syn på den ekonomiska politikens

inriktning under de närmaste åren. Uppgiften för den ekonomiska politiken är nu

att sanera statsfinanserna i syfte att åstadkomma en varaktig och uthållig

tillväxt, en ökad sysselsättning och en minskad arbetslöshet.

Nyckeln till att föra Sverige ur den nuvarande ekonomiska krisen till en

uthållig ekonomisk tillväxt och stigande sysselsättning är en ekonomisk politik

som sanerar statsfinanserna. Den alarmerande ökningen av statsskulden de

senaste åren har allvarligt försvagat Sveriges ekonomi och gjort den mycket

sårbar för störningar och konjunktursvängningar.

Regeringen anser att den ekonomiska politiken måste läggas om så snart som

möjligt. Avgörande är härvid en kraftfull sanering av statsfinanserna. Som ett

led att åstadkomma de

budgetförstärkningar som enligt regeringens mening är nödvändiga föreslås bl.a.

ett antal åtgärder på statsbudgetens utgiftssida.

Säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitikens områden skall

effektiviseras genom ökad samordning. Regeringen föreslår utgiftsbegränsningar

inom dessa områden på sammantaget 3 060 miljoner kronor med full

besparingseffekt senast 1998.

Inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde föreslår regeringen att det

vidtas utgiftsbegränsningar om 2 000 miljoner kronor som skall uppnås senast

1998. De anslagsmässiga konsekvenserna för budgetåret 1995/96 kommer att

redovisas i budgetpropositionen 1995.

Regeringens inriktning är vidare att, om det säkerhetspolitiska läget

tillåter det, det försvarsbeslut som fattas hösten 1996 och som omfattar

perioden 1997--2001, skall leda fram till ytterligare besparingar om minst

2 000 miljoner kronor. Regeringen anser vidare att nästa försvarsbeslut måste

bli föremål för överläggningar mellan riksdagspartierna.

Inom Jordbruksdepartementets verksamhetsområde anser regeringen att

lagringsmålen för beredskapslagring av livsmedel m.m. kan sänkas för det fall

att möjligheterna till en säker import ökar. Mot bakgrund av de väntade

effekterna på importen vid ett närmare samarbete med länder inom Europa, anser

regeringen att beredskapslagringen kan minskas väsentligt. Den sammanlagda

besparingen inom detta område bör enligt regeringen uppgå till 200 miljoner

kronor. Härutöver förväntas en utförsäljning av delar av beredskapslagren kunna

ge en inkomst på 750 miljoner kronor. Regeringen avser att återkomma till

frågan i budgetpropositionen.

Motionerna

I partimotion Fi1 (m) anförs att det villkor som regeringen givit

beträffande de långsiktiga utgiftsbegränsningarna -- dvs. om det

säkerhetspolitiska läget medger det -- även borde gälla hela den planerade

neddragningen. Motionärerna utgår från att inga fler ändringar görs i gällande

försvarsbeslut. Motionärerna förutsätter vidare att förberedelserna för nästa

försvarsbeslut sker inom ramen för en parlamentarisk försvarskommitté.

I kommittémotion Fi8 (m) finner motionärerna det otillfredsställande att

regeringen begär godkännande av riksdagen av den föreslagna utgiftsminskningen

samtidigt som överläggningar utan riksdagens insyn pågår vad gäller

konsekvenserna under innevarande försvarsbeslutsperiod. Ännu allvarligare sägs

det vara att regeringen föreslår besparingsmål och därpå följande

ospecificerade förändringar helt utan att motivera dessa förslag annnat än

statsfinansiellt. Regeringens målsättning för nedskärningarna 1998--2001 är

enligt motionärerna taget ur luften, eftersom den inte föregåtts av den

säkerhetspolitiska analys som krävs för ett sådant ställningstagande och bör

därför avslås av riksdagen. Vidare anser motionärerna att försvarsbeslutet 1996

måste föregås av långt mer omfattande förberedelser än de

partiledaröverläggningar som aviserats. Försvarsministerns uttalade ambition

att redan i mars nästa år kunna lägga fram ett förslag om den övergripande

inriktningen av och de ekonomiska ramarna för nästa försvarsbeslut är enligt

motionärerna orealistiskt. Att opåkallat tvinga fram ett beslut som låser

försvaret fram till år 2001 innan vi format en nationell handlingslinje i de

säkerhetspolitiska frågorna, inte minst i EU-perspektivet, vore enligt

motionärernas mening både förhastat och olyckligt.

I partimotion Fi2 (c) framhålls att försvarskostnaderna kan minskas i

samband med nästa försvarsbeslut. Omstruktureringar inom totalförsvaret skall

kunna leda till att kostnaderna kan minskas med 10 % fram till år 1999, dvs.

med 4 miljarder kronor. Motionärerna vill dock understryka att denna förändring

förutsätter en stabil säkerhetspolitisk situation i vår del av världen vid

genomförandetidpunkten. Detta bör ges regeringen till känna. Motionärerna kan

acceptera att minska

kostnaderna med 200 miljoner kronor för beredskapslagring av livsmedel m.m.

I partimotion Fi3 (fp) framhålls att flera av regeringens

besparingsförslag inte är konkreta. Huruvida de föreslagna besparingarna

faktiskt är möjliga och acceptabla kan motionärerna inte bedöma förrän konkreta

åtgärder presenterats.

I partimotion Fi4 (v) framhålls att Sveriges säkerhet i första hand inte

värnas av det militära försvaret utan genom insatser som förebygger konflikter.

Vänsterpartiet accepterar därför den av regeringen föreslagna ramen för

besparingar inom säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitikens

områden. Hela den föreslagna besparingen bör dock belasta försvaret.

I partimotion Fi5 (mp) anser motionärerna att de föreslagna besparingarna

inom försvarsanslagen är bra, men otillräckliga. Motionärerna anser att

försvarsanslagen skall minskas med 8 miljarder kronor till år 1998.

I partimotion Fi6 (kds) räknar motionärerna med 2 miljarder kronor i

besparingar inom försvarets område till år 1998.

Försvarsutskottet

Behovet av en sanering av statens finanser är enligt utskottets mening

uppenbart. Utgiftsbesparingar inom statsbudgeten för att minska budgetsaldot

och därmed stabilisera ökningen av statsskulden är nödvändiga åtgärder inom den

ekonomiska politiken för att åstadkomma förutsättningar för en varaktig och

uthållig tillväxt, en ökad sysselsättning och en minskad arbetslöshet.

I motion Fi8 (m) yrkande 1, hemställer motionärerna att riksdagen avslår

regeringens förslag till inrikting och omfattning av besparingar inom

Försvarsdepartementets område. Utskottet erinrar om att utgifterna för

totalförsvarsändamål utgör betydande delar av den statliga konsumtionen.

Utskottet anser det därför naturligt att även försvarsutgifterna begränsas

jämfört med tidigare fattade beslut. Sveriges ekonomisk-politiska situation är

sådan, att utskottet anser det motiverat att ompröva de finansiella

förutsättningarna för den återstående delen av försvarsbeslutsperioden.

Den säkerhetspolitiska miljön i Nordeuropa och i Sveriges närområde har

enligt utskottets mening, från svenska utgångspunkter, stabiliserats

ytterligare jämfört med då det nu gällande försvarsbeslutet fattades år 1992.

Bl.a. har förhandlingarna om återdragande av de ryska trupperna från de

baltiska staterna slutförts och trupperna har hösten 1994 återvänt till

Ryssland. Vidare har under hösten såväl Finland som Sverige med

folkomröstningar bekräftat sitt respektive inträde som medlem i EU från januari

1995. Detta underlättar ytterligare de besparingar som föreslås inom

Försvarsdepartementets område.

För att nå de ekonomisk-politiska målen är det nödvändigt att föra en

långsiktigt stram finanspolitik. Långsiktigheten skapar bättre

planeringsförutsättningar för regeringen och myndigheterna, bl.a. inför arbetet

med att utarbeta ett förslag till ett nytt långsiktigt försvarsbeslut 1996.

Utskottet anser samtidigt, i likhet med regeringen, att den ytterligare

utgiftsminskning som är regeringens nuvarande inriktning, måste harmoniera med

då aktuella bedömningar av det säkerhetspolitiska lägets utveckling.

När det gäller formerna för att förbereda nästa försvarsbeslut anser

motionärerna i såväl partimotion Fi1 (m) som i kommittémotion Fi8 (m) yrkande

2, att detta underlag bör tas fram i en parlamentarisk försvarskommitté.

Regeringen betonar att inriktningen av arbetet inför nästa försvarsbeslut är,

att detta måste bli föremål för överläggningar mellan riksdagspartierna.

Utskottet förutsätter att samtliga partier ges tillfälle att delta i

beredningsarbetet inför beslutet. Formerna för detta deltagande bör liksom ovan

nämnda inriktning av arbetet enligt utskottets mening behandlas i de

överläggningar mellan riksdagspartierna som nu pågår. Något uttalande i ärendet

från riksdagen behövs därför inte.

När det gäller besparingarna inom Jordbruksdepartementets område har

utskottet nu ingen annan mening än regeringen beträffande sänkningen av

lagringsmålen. Utskottet utgår dock från att frågan om effekterna för Sveriges

försörjningsberedskap av ett EU-medlemskap övervägs inför nästa försvarsbeslut.

Som framgått av det anförda har utskottet inget att erinra mot

propositionens förslag till utgiftsbegränsningar inom Försvarsdepartementets

område. Motion Fi8 (m) bör således inte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 1 december 1994

På utskottets vägnar

Arne Andersson

I beslutet har deltagit: Britt Bohlin (s), Iréne Vestlund (s), Arne

Andersson (m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m),

Karin Wegestål (s), My Persson (m), Lennart Rohdin (fp), Birgitta Gidblom (s),

Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kds),

Jörgen Persson (s) och Erik Arthur Egervärn (c).

Avvikande meningar

1. Arne Andersson, Henrik Landerholm, My Persson och Olle Lindström (alla m)

anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "I motion Fi8 (m)

yrkande 1" och slutar med "det säkerhetspolitiska lägets utveckling." bort ha

följande lydelse:

I motion Fi8 (m) yrkande 1, hemställer motionärerna att riksdagen avslår

regeringens förslag till inriktning och omfattningar av besparingar inom

Försvarsdepartementets område.

Såväl omfattning som inriktning är enligt utskottets mening inte tillräckligt

preciserade för att utgöra underlag för beslut om neddragningar. Utan att känna

konsekvenserna för möjligheterna att genomföra 1992 års försvarsbeslut är det

således inte möjligt att bifalla regeringens förslag.

Utskottet menar vidare att tydliga säkerhetspolitiska motiv för i första hand

det kortsiktiga besparingsmålet saknas. Den osäkerhet som präglade Sveriges

säkerhetspolitiska läge 1992 består i huvudsak alltjämt.

Regeringens långsiktiga inriktning i form av ytterligare 2 miljarder kronor

årligen under nästa försvarsbeslutsperiod saknar också tydliga motiv i

propositionstexten. Varje större förändring av försvaret måste enligt

utskottets mening föregås av en omfattande säkerhetspolitisk analys. Då denna

analys ännu inte gjorts är det nu alltför tidigt att fatta beslut om den

långsiktiga utgiftsnivån för försvaret. Motion Fi8 (m) bör således bifallas av

riksdagen.

2. Annika Nordgren (mp) anser att utskottets yttrande bort ha haft följande

lydelse:

I propositionen föreslås att utgifterna inom Försvarsdepartementets område

begränsas med 2 miljarder kronor senast år 1998. Dessutom bör 1996 års

försvarsbeslut inriktas på att försvarsanslagen under åren 1997--2001 skall

begränsas med ytterligare 2 miljarder.

Det statsfinansiella läget är sådant att man måste granska varje del av den

offentliga sektorn; därigenom drabbas givetvis även försvarsanslagen.

Försvarsutskottet anser att besparingarna som föreslås i proposition 1994/95:25

är bra men otillräckliga. Försvarsanslagen bör minskas med 8 miljarder kronor

till år 1998.

För åttonde året i rad minskar världens samlade militärutgifter. FN:s

utvecklingsprogram UNDP uppskattar att världens militärutgifter har minskat med

cirka 1 000 miljarder dollar under sjuårsperioden 1987--1994.

Av tabellen nedan framgår utgiftsutvecklingen för några stater. Kostnaderna

är angivna i miljoner dollar och jämförelsen är gjord i fasta priser.

Stat Rustningskostn Rustningskostn Förändring

1987 1993 1987-1993

________________________________________________________________

USA 273 661 229 065 -16,3 %

Belgien 2 594 1 856 -28,5 %

Tyskland 19 838 16 786 -15,5 %

Spanien 4 267 3 178 -25,5 %

Storbritannien 22 549 19 082 -15,4 %

Sverige 4 576 4 809 + 5,0 %

Turkiet 2 639 3 887 +46,9 %

________________________________________________________________

Källor:SIPRI:s årsbok 1994 och Försvarsdepartementets statistik

Mest intressant är förstås utvecklingen i det forna Sovjetunionen. Exakta

jämförelser är av olika skäl omöjliga att ta fram, men alla är överens om att

militärutgifterna i det närmaste har fallit fritt. Enligt bedömningar lade

Sovjetunionen år 1985 ner 241 miljarder dollar på sin krigsmakt (IISS: Military

Balance 1992--1993). Dagens ryska försvarsmakt uppskattas ha 23 miljarder

dollar till sitt förfogande (SIPRI:s årsbok 1994).

Sverige bör satsa på en förebyggande säkerhetspolitik. En stabil demokratisk

och ekonomisk utveckling i Ryssland, Baltikum och Polen skulle gynna Sveriges

säkerhet. Sedan det kalla krigens slut har 0,27 miljarder använts till

bilateralt stöd till utvecklingen i Ryssland. Samtidigt, 1990--1994, har 176

miljarder använts till den svenska försvarsmakten.

En klar majoritet av svenska folket är för en minskning eller frysning av de

svenska försvarsutgifterna. Det visar mätningar från Statistiska centralbyrån

(SCB). SCB undersöker varje år det svenska folkets vilja att satsa pengar på

det militära försvaret. Omkring 1 200 personer tillfrågas om de tycker att

försvarsanslagen skall öka, minska eller vara oförändrade. Resultaten från 1994

års mätning visar att 74 % vill minska eller bibehålla försvarsanslagen på

nuvarande nivå. De som vill sänka försvarsanslagen är tre gånger fler än de som

vill öka dem.

Hur vill svenska folket förändra anslagen till försvaret, i procent

1990--1994.

Anslagen skall: 1990 1991 1992 1993 1994

____________________________________________________________

vara oförändrade 33,1 35,0 38 39 37

öka 14,7 16,2 12 7 11

minska 35,0 27,8 36 39 37

vet ej 16,0 20,5 13 13 13

____________________________________________________________

Källa: SCB

Hotbildsbegreppet måste vidgas till att omfatta även miljöhot. Styrande

principer skall vara att en bredare folklig förankring skall prioriteras

framför satsning på nya, kostsamma försvarsmaterielprojekt. En viktig del av

försvaret är ett väl planerat och genomtänkt ekologiskt samhällsbyggande. Hög

självförsörjningsgrad, småskalighet och decentralisering leder till att landet

blir mindre sårbart och lättare att försvara, och därigenom kan kostnaderna för

det militära försvaret minskas.

Samutnyttjande av försvarsorganisationen i fredstid för att möta miljöhot är

en viktig del av det kommande försvarsbeslutet. Satsningen på

miljövärnsregementen skulle ge ett flexiblare försvar och ett

samhällsekonomiskt effektivare utnyttjande av försvaret.

Särskilda yttranden

Erik Arthur Egervärn (c) och Åke Carnerö (kds) anför:

Vi accepterar den i propositionen föreslagna utgiftsminskningen inom

försvarssektorn fram t.o.m. år 1998 och inriktningen att -- om det

säkerhetspolitiska läget så medger -- genomföra ytterligare besparingar till

år 2002. Vi ser dock den aktuella utgiftsminskningen som en ren

besparingsåtgärd inom ramen för en nödvändig sanering av statsfinanserna. Att

nu anföra säkerhetspolitska motiv för besparingen anser vi inte vara relevant,

i synnerhet som propositionen saknar en säkerhetspolitisk analys.

Lennart Rohdin (fp) anför:

Frågan om hur de 2 miljarder kronorna i utgiftsbesparingar till år 1998 skall

läggas ut, återkommer riksdagen till i budgetpropositionen 1995/96. För att

inte allvarligt riskera den förstärkning av kvaliteten som 1992 års

försvarsbeslut innebar är det angeläget att dessa besparingar inte åstadkommes

genom att materielanskaffningen avbryts och genom att repetitionsövningar för

krigsförbanden inställs. På lång sikt kan besparingar göras genom att den

övertunga fredstida produktions- och utbildningsapparaten anpassas till en

reducerad och modern krigsorganisation. På kort sikt bör under de närmaste åren

bl.a. grundutbildningen minskas liksom nyproduktionen av skyddsrum.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1994/95:SfU6y

Bilaga 7

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Till finansutskottet

Finansutskottet har den 17 november 1994 berett övriga utskott tillfälle att

yttra sig över proposition 1994/95:25 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder,

m.m. jämte eventuella motioner.

I socialförsäkringsutskottets beredningsområde ingår frågor inom

Socialdepartementets verksamhetsområde som tagits upp i propositionens avsnitt

7.3 Begränsad uppräkning av basbeloppet, 7.4. Pris- och följsamhetsindexering

av utgående pensionsförmåner, 7.5 Förbättring av det särskilda bostadstillägget

till pensionärer (SBTP), 7.6 Förtidspension och sjukförsäkring och 7.7

Omläggning och höjning av allmänna egenavgifter m.m. (hemställanspunkterna

6--10). Partimotionerna Fi1 (m) yrkandena 4--6 och 8--13 , Fi2 (c) yrkandena

9--12 och 14--18, Fi3 (fp) yrkande 8, Fi4 (v) yrkandena 13--16, Fi5 (mp)

yrkandena 6--9 och 23 samt Fi6 (kds) yrkandena 1, 4 och 5 anknyter till

olika frågor i de nämnda avsnitten. Till avsnittet 7.7 anknyter också fyra

motioner som tidigare hänvisats till socialförsäkringsutskottet, nämligen

motionerna 1993/94:Sk353 yrkandena 11 och 12, 1993/94:Sf262, 1994/95:Sf4 och

1994/95:Sf6. Utskottet yttrar sig även över dessa motioner och överlämnar dem

till finansutskottet för fortsatt behandling.

Inom socialförsäkringsutskottets beredningsområde ligger också frågor om

anslag till Vuxenstudiestöd m.m. som tagits upp i propositionen under

Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde. Motion Fi1 yrkande 43 berör

detta anslag.

I motion Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) har motionärerna tagit upp frågor om

flyktingpolitiken (yrkande 8). Motionärerna anför att de accepterar den

gemensamma ramen för besparingar inom säkerhets-, försvars-, bistånds- och

flyktingpolitiken, men menar att hela den föreslagna besparingen bör belasta

försvaret. Några större besparingar på flyktingpolitikens område kan enligt

motionärerna inte göras utan att rättssäkerheten åsidosätts.

Enligt utskottets mening kan frågan om hur besparingar inom flyktingpolitiken

påverkar rättssäkerheten besvaras först när konkreta förslag till besparingar

föreligger. Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet i denna del.

I motionen tas även upp frågor om tillämpningen av flyktingbegreppet, och

utskottet föreslår att motionsyrkandet i denna del överlämnas till

socialförsäkringsutskottet för beredning i annat sammanhang.

Utskottet har uppmärksammat att socialförsäkringsutskottets beredningsområde

också berörs i några av de aktuella partimotionerna under generella

hemställanspunkter om riktlinjer för den ekonomiska politiken. Utskottet kommer

inte att närmare gå in på motionerna i dessa delar i yttrandet. Det har också

förutskickats att motionärerna återkommer i frågorna under den allmänna

motionstiden.

Socialdepartementets verksamhetsområde

Begränsad uppräkning av basbeloppet, pris- och följsamhetsindexering och

förbättrat särskilt bostadstillägg till pensionärer

Gällande ordning m.m.

I 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring (AFL) finns bestämmelser om att de

beräkningar som anges i lagen skall göras med anknytning till ett

basbelopp. Basbeloppet som fastställs av regeringen för varje år utgör 29

700 kronor multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger förhållandet

mellan det allmänna prisläget i oktober året före det som basbeloppet avser och

prisläget i oktober 1989. Därvid skall bortses från de prisförändringar som

följer av ändringar av den statliga fastighetsskatten, av indirekta skatter och

av räntebidrag inom bostadsbidragssystemet, allt i den mån åtgärderna vidtagits

för att finansiera den sänkning av den statliga inkomstskatten som genomfördes

åren 1990 och 1991. Vidare skall bortses från de direkta effekter på prisläget

som beror på deprecieringen av den svenska kronan under tiden den 19

november--den 18 december 1992. För år 1994 har basbeloppet fastställts till 35

200 kronor.

I första hand är det storleken av de allmänna pensionsförmånerna som uttrycks

i basbelopp, t.ex. folkpensionsförmånerna ålderspension, förtidspension,

efterlevandepension, pensionstillskott, vårdbidrag, handikappersättning,

särskilt pensionstillägg, hustrutillägg och barntillägg samt tilläggspension.

Även vid beräkningen av särskilt bostadstillägg till pensionärer används

basbeloppet. Inom ATP-systemet används basbeloppet också för att fastställa

pensionsgrundande inkomst (PGI) och beräkna pensionspoäng.

Inkomstrelaterade socialförsäkringsförmåner utges inte på inkomstunderlag

över 7,5 basbelopp.

Inom studiestödssystemet beräknas tilldelningen av studiemedlen i basbelopp.

Även återbetalningsskyldigheten för studiemedel påverkas av basbeloppet.

Inom det författningsreglerade området används basbeloppet inte enbart för

beräkning av socialförsäkrings- och studiestödsförmåner utan också inom skatte-

och socialavgiftsområdena liksom inom en rad andra statliga områden. Det

används också av kommuner bl.a. för att fastställa socialbidragsbelopp. Vidare

används basbeloppet vid beräkning av avtalspensioner på såväl det offentliga

som det privata området och inom de s.k. arbetsmarknadsförsäkringarna. Det

finns sannolikt också ett flertal andra privata pensionsavtal, t.ex. avtal om

garantipension vid förtida avgång, som innehåller basbeloppsanknytningar,

liksom privata löneavtal, hyresavtal, köpeavtal m.m.

Basbeloppets utveckling följde t.o.m. år 1980 utvecklingen av

konsumentprisindex (KPI). Denna följsamhet bröts av besparingsskäl vid

fastställande av basbeloppet fr.o.m. år 1981. Därvid bortsågs från den påverkan

som indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser hade på

KPI, sedan subventioner tillagts (se prop. 1980/81:20 och SfU 1980/81:14). Den

tidigare följsamheten till KPI återställdes vid fastställande av basbeloppet

för år 1984, men samtidigt fastställdes basbeloppet med bortseende från

effekterna på KPI av devalveringen i oktober 1982 intill oktober 1983 (se prop.

1983/84:40 och SfU 1983/84:10). Till följd av skatteomläggningen åren 1990 och

1991 ändrades beräkningen av basbeloppet ånyo fr.o.m. år 1991 för att den inte

skulle påverkas av prisförändringarna som följde av de ändringar av den

statliga fastighetsskatten, indirekta skatter och räntebidrag inom

bostadsbidragssystemet som vidtogs för att finansiera sänkningen av den

statliga inkomstskatten de nämnda åren (se prop. 1989/90:52 och SfU8). På grund

av deprecieringen av den svenska kronan hösten 1992 gjordes ytterligare en

ändring vid fastställande av basbeloppet fr.o.m. år 1994. Ändringen innebar

att man skulle bortse från effekterna av deprecieringen under tiden 19

november--18 december 1992 (se prop. 1993/94:37 och SfU8).

För att bromsa uppräkningen av pensionerna infördes fr.o.m. år 1993 en

särskild regel om att basbeloppet skall minskas med 2 % vid beräkning av vissa

angivna pensionsförmåner. Vårdbidrag, handikappersättning och särskilt

pensionstillägg berörs inte av minskningsregeln (se prop. 1992/93:116 och

SfU9).

I proposition 1993/94:250 om ett reformerat pensionssystem föreslogs att

pris- och följsamhetsindexering skall införas för ålderspensioner som

beräknas helt eller delvis enligt nuvarande regler. Under den fortsatta

beredningen av reformen fick avgöras vilken norm som skall väljas för

indexeringen och tidpunkten för ikraftträdande. I propositionen erinrades om

att Pensionsarbetsgruppen hade föreslagit att indexeringen skulle göras med

utgångspunkt från en norm om 1,5 % årlig realtillväxt samt redovisat förslag om

att indexeringen skall tillämpas fr.o.m. år 2001.

Särskilt kommunalt bostadstillägg kan sedan år 1992 betalas ut till en

pensionär som uppbär kommunalt bostadstillägg och vars inkomster efter avdrag

för en skälig bostadskostnad understiger en skälig levnadsnivå motsvarande 116

% av basbeloppet för ogift pensionär. Enligt beslut vid föregående riksmöte

(prop. 1993/94:173, SfU16) ersätts fr.o.m. år 1995 de nuvarande kommunala

bostadstilläggen till pensionärer med ett statligt bostadstillägg till

pensionärer (BTP). Förmånen särskilt kommunalt bostadstillägg till pensionärer

ersätts samtidigt med ett statligt särskilt bostadstillägg till pensionärer

(SBTP).

Propositionen

För att minska de offentliga utgifterna föreslås i propositionen att

basbeloppsberäkningen ändras så att endast 60 procent av förändringarna i

det allmänna prisläget mellan oktober 1993 och oktober 1994 skall påverka det

basbelopp som fastställs för år 1995. Kvarvarande effekter av deprecieringen av

den svenska kronan under tiden 19 november--18 december 1992 skall iakttas.

Utgångspunkten för den nya beräkningen är 1994 års basbelopp, 35 200 kr.

Vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst och fastställande av

pensionspoäng föreslår regeringen dock att det belopp som räknats fram sedan

hänsyn tagits till hela förändringen av det allmänna prisläget mellan de två

tidpunkterna, frånsett kvarvarande effekter av deprecieringen, används i

stället för basbeloppet.

I propositionen förutskickas att begränsningen av inflationsuppräkningen är

en temporär åtgärd med syfte att minska budgetunderskottet så länge detta

överstiger 100 miljarder kronor under en tolvmånadersperiod. Om

budgetunderskottet är mellan 50 och 100 miljarder kronor skall

inflationsuppräkningen begränsas till 80 %. För det fall budgetunderskottet

understiger 50 miljarder kronor kan enligt regeringens bedömning basbeloppet

återigen fullt ut räknas upp med prisförändringen. Det underskott som skall

ligga till grund för fastställande av basbeloppet bör vara utfallet från

senaste avslutat budgetår. Åtgärden beräknas medföra att basbeloppet för år

1998 kommer att vara drygt 4 % lägre än om det räknats upp med hela

prisförändringen. Besparingen anges till 3,2 miljarder kronor (för tolv månader

budgetåret 1995/96).

Det undantag som görs för beräkning av pensionsgrundande inkomst och

pensionspoäng motiveras i propositionen med att åtgärden bör få genomslag även

på värdet av intjänad pensionsrätt.

Regeringen anser i propositionen att det bör prövas om den pris- och

följsamhetsindexering av utgående pensionsförmåner som skall gälla i det

framtida pensionssystemet skall införas även i nuvarande system före år 2001.

Metoden bör i så fall användas för samtliga pensionsförmåner utom vårdbidrag

och handikappersättning och ersätta uppräkning med basbeloppet. Den närmare

utformningen av indexeringen bör enligt regeringen bestämmas i anslutning till

beslut om det reformerade ålderspensionssystemet. I denna del innehåller

propositionen ingen hemställanspunkt.

För att skydda och förbättra situationen för pensionärer som har små

ekonomiska marginaler föreslår regeringen att den nivå för skälig levnadsnivå

som skall tillämpas vid beräkning av särskilt bostadstillägg till

pensionärer bör höjas med 6 procentenheter fr.o.m. den 1 januari 1995 till

122 % av basbeloppet för ogift pensionär och 202 % av basbeloppet för gifta

pensionärer. Med 1994 års basbelopp skulle detta enligt propositionen innebära

att SBTP för en ogift pensionär ökar med 176 kr per månad, vilket är mer än vad

begränsningen av basbeloppet innebär.

Motionerna

I motionerna Fi2 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkandena 14 och 12 yrkas avslag

på propositionens förslag om ändrad basbeloppsberäkning och förbättrat SBTP.

Motionärerna anför att förslaget om en begränsad basbeloppsberäkning har fått

en tekniskt komplicerad och onödigt byråkratisk utformning. Motionärerna

föreslår i stället en enkel och rak utformning av begränsningen innebärande att

basbeloppet fryses vid en årlig prisökning på 1,5 % vilket skulle innebära en

utgiftsminskning på 12,6 miljarder kronor vid ett inflationsantagande om 3 %.

I besparingen har då tagits hänsyn till att inflationsskyddet i skatteskalan

maximeras till en årlig inflation på 1,5 %. En mindre del av besparingarna, 500

miljoner kronor, bör dock enligt motionärerna användas till att kompensera

äldre med låga pensioner. Denna kompensation bör utgå både i form av

pensionstillskott och särskilt bostadstillägg. I yrkande 14 begär motionärerna

ett nytt förslag till regler för uppräkning av basbeloppet i enlighet med det

anförda. I yrkande 12 begär de riksdagens godkännande av inriktningen på det

ekonomiska stödet till pensionärer.

I motion Fi6 av Alf Svensson m.fl. (kds) yrkande 1 begärs avslag på

propositionen. Motionärerna anser att större besparingar uppnås bl.a. om

utgående pensioner följsamhetsindexeras enligt Pensionsarbetsgruppens förslag,

men kring en norm av cirka 2 % fr.o.m. år 1996. Motionärerna begär också i

yrkande 4 ett tillkännagivande om att de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna

måste kompenseras för besparingar genom ett utökat bostadsstöd och eventuell

höjning av pensionstillskotten till en sammantagen kostnad av 500 miljoner

kronor. I motionen pekar motionärerna på att ytterligare besparingar inom

pensionsområdet kan uppnås om delpensionsförsäkringen avvecklas och den

genomsnittliga pensionsåldern höjs.

Birger Schlaug m.fl. (mp) begär i motion Fi5 yrkande 23 ett tillkännagivande

om att de som tjänar under 150 000 kr per år inte skall drabbas av minskade

pensioner.

I motion Fi1 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkande 5 anför motionärerna att

förslaget om förbättrat SBTP innebär att vissa pensionärer kompenseras mer än

vad begränsningen av basbeloppet motiverar. Mot bakgrund av att den stora

gruppen pensionärer inte bara får vidkännas lägre inkomster utan också högre

skatter genom regeringens förslag är det enligt motionärerna inte försvarbart

att höja pensionerna för den grupp pensionärer som erhåller betydande

bostadstillägg men inte berörs av de betydande skattehöjningarna. I motionen

yrkas avslag på propositionen i denna del.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Fi4 att det är positivt att den

skäliga levnadsnivån inom SBTP räknas upp men att risken för att

låginkomstpensionärer drabbas hårt av olika besparingar är uppenbar.

Motionärerna begär i yrkande 14 ett tillkännagivande om behovet av att

regeringen följer utvecklingen för de sämst ställda pensionärerna. Motionärerna

stöder en tidigareläggning av ett system med pris- och följsamhetsindexering,

men anser att denna då för pensionernas del måste ersätta den begränsade

uppräkningen av basbeloppet. I yrkande 13 begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottets bedömning

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att beräkningsmetoderna för

basbeloppet vid ett flertal tidigare tillfällen varit föremål för ändringar men

att dessa, frånsett ändringen hösten 1980 som senare återställdes, varit en

följd av att man velat neutralisera effekterna av andra omständigheter som

temporärt påverkat konsumentprisindex. Av redogörelsen framgår också att

basbeloppet inte enbart används för olika beräkningar avseende

socialförsäkringsförmåner utan också inom andra områden, även privata sådana.

Med den korta tid som stått till buds för utskottet är det inte möjligt att få

en klar uppfattning om vilka olika effekter den föreslagna ändringen av

beräkningsgrunderna för basbeloppet medför för staten, kommuner, landsting, det

privaträttsliga området m.m. Någon analys av effekterna inom olika områden

har inte heller gjorts i propositionen, vilket utgör en brist i

beslutsunderlaget. Uppenbart har det inte heller varit avsikten att förändra

villkoren vad gäller intjänanderegler m.m. inom olika pensionsavtal på det

privaträttsliga områden. Utskottet hade därför föredragit en metod för

besparingar/inkomstökningar inom socialförsäkrings-, studiestöds- och

skatteområdena där åtgärderna lagreglerades för varje område för sig och

anpassades till de förutsättningar som gäller för området i fråga. Som exempel

på bristande överensstämmelser som uppstår genom den nu föreslagna metoden för

besparingar inom utskottets område kan nämnas att taket för pensionsgrundande

inkomst kommer att vara 7,5 oreducerade "basbelopp" medan taket för

sjukpenninggrundande inkomst kommer att vara 7,5 reducerade basbelopp. Även

taket för uttag av allmänna egenavgifter till pensions- och

sjukförsäkringssystemen kommer att vara 7,5 reducerade basbelopp. Taket för

underlaget för pensionsavgiften och taket för underlag för pensionsrätten kan

därför enligt vad som beräknats i propositionen år 1998 komma att skilja 4 %.

Överensstämmelse kommer däremot att råda mellan taken för underlaget för den

allmänna egenavgiften till sjukförsäkringen och taket för sjukpenninggrundande

inkomst. Att det senare taket sänks framöver medan taket för pensionsgrundande

inkomst är reellt oförändrat kan förstärka skillnaderna ytterligare när

pensionsrätter fr.o.m. nästa år skall beräknas på s.k. bakomliggande inkomster

inom sjukpenningsystemet m.m. och staten skall betala avgifter på såväl

socialförsäkringsersättningar som på vissa fiktiva inkomster.

Utskottet är väl medvetet om behovet av besparingar även inom

socialförsäkringsområdet och motsätter sig inte heller att sådana görs.

Regeringens förslag avser endast en reglering av basbeloppet för år 1995.

Utskottet tillstyrker därför att förslaget genomförs. Utskottet anser

emellertid att finansutskottet bör överväga om inte lagändring bör göras så att

i vart fall taket för de allmänna egenavgifterna kan beräknas efter samma

oreducerade "basbelopp" som föreslagits för beräkning av taket för

pensionsgrundande inkomst. Lagändringen kan enkelt ske genom att man i 3 § i

den nya lagen om allmänna egenavgifter efter orden "sju och en halv gånger det

vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring" lägger

till "ökat med det belopp som följer av 1 kap. 6 § sista stycket samma lag". En

sådan ändring skulle dessutom förstärka de offentliga finanserna. Utskottet

anser också att finansutskottet bör föreslå att riksdagen begär att regeringen

inför kommande förslag om beräkning av basbeloppet för år 1996 gör en djupare

analys av effekterna för olika samhällsområden av förändringar i

basbeloppsberäkningen. I detta sammanhang bör också indexeringen av taket för

sjukpenninggrundande inkomst övervägas. Regeringen bör också analysera om en

bättre besparingseffekt kan uppnås genom en mer riktad indexering för olika

områden.

Utskottet har vid granskningen av regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring (bil. 1 s. 8 och 9) uppmärksammat att i

övergångsbestämmelserna anges att äldre bestämmelser tillämpas på pension som

avser tid före ikraftträdandet. Frånsett att lagändringen som inledningsvis

redovisats får betydelse för mycket annat än "pension", anser utskottet att

sista meningen är överflödig och bör utgå eftersom ändringen 1 kap. 6 § endast

avser 1995 års basbelopp och sista stycket inte har någon självständig

betydelse.

Utskottet tillstyrker således regeringens lagförslag 6 i bilaga 1 med den

ändring utskottet föreslagit och avstyrker bifall till motionerna Fi2 yrkande

14 och Fi6 yrkande 1 i denna del.

Utskottet tillstyrker också regeringens förslag om en förbättring av det

särskilda bostadstillägget för pensionärer, vilket innebär att motionerna Fi1

yrkande 5 och Fi6 yrkande 1 i denna del avstyrks. Enligt propositionens

beräkningar skulle pensionärerna genom en uppräkning av den skäliga

levnadsnivån inom SBTP med 6 procentenheter kompenseras med ett högre belopp än

vad pensionsförmånerna minskas med. Beräkningen baserar sig emellertid på en

jämförelse mellan pensioner och bostadstillägg beräknade på 1994 års basbelopp.

Räknat på ett reducerat basbelopp minskar skillnaden och kan relativt snart

komma att jämnas ut. Det finns därför anledning för regeringen att som begärts

i motion Fi4 yrkande 14 följa utvecklingen. En sådan uppföljning bör emellertid

inte begränsas till att avse enbart levnadsnivån för de sämst ställda

pensionärerna. Utskottet anser att det finns ett behov av en analys som tar

sikte på levnadsnivån för hela pensionärskollektivet. Därvid bör inte enbart

inkomstförhållandena analyseras utan även ökningen av levnadskostnaderna på

grund av olika extra behov som följer med åldrandet. Finansutskottet bör

föreslå ett tillkännagivande härom till regeringen. Med det anförda tillgodoses

motion Fi4 yrkande 14. Yrkande 12 i motion Fi2 och yrkande 23 i motion Fi5 samt

yrkande 4 i motion Fi6 avstyrks i den mån inte också dessa yrkanden kan anses

tillgodosedda med vad utskottet anfört.

Vad avser motion Fi4 yrkande 13 anser utskottet att detta är tillgodosett

genom vad som anförts i propositionen (s. 36) om att metoden att pris- och

följsamhetsindexera pensionerna skall ersätta uppräkning med basbeloppet.

Förtidspension och sjukförsäkring

Utredningsarbete

En interdepartemental arbetsgrupp har i juni 1994 avlämnat promemorian Rätten

till förtidspension och sjukpenning (Ds 1994:91). I promemorian föreslås bl.a.

åtgärder inom sjukförsäkringen och förtidspensioneringen för att bryta den

fortgående ökningen av förtidspensionärer. Bland de åtgärder som föreslås kan

nämnas en uppstramning av begreppen sjukdom och arbetsoförmåga och

förtydliganden av vissa bestämmelser om sjukpenning, fördjupad bedömning av

rätten till sjukpenning senast efter fyra veckors sjukdomsfall, bättre

beredningsunderlag för bedömning av rätten till sjukpenning och förtidspension,

att bedömningen av arbetsförmågan sätts i relation till normalt heltidsarbete

och att den s.k. äldreregeln slopas, enligt vilken arbetsmarknadsmässiga skäl

för personer som fyllt 60 år vägs in vid pensionsbedömningen. Beträffande

tilläggspension vid förtidspension föreslås en förändrad beräkning av s.k.

antagandepoäng. Arbetsgruppen räknar med att åtgärderna skall kunna leda till

en besparing på ca 2 miljarder kronor per år för förtidspensioneringen och 1

miljard kronor för sjukförsäkringen.

Sjuk- och arbetsskadeberedningen skall lämna förslag till en ny ordning för

lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada som innebär att

försäkringsutgifterna inte ingår i statsbudgeten. Beredningen bör enligt

direktiven (dir. 1993:44 och 119) också överväga om ansvaret för

förtidspensioneringen skall läggas över på arbetsmarknadens parter, antingen

inom ramen för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkring, eller på

annat sätt, eller bibehållas inom den allmänna pensionsförsäkringen enligt

nuvarande regler. Beredningen har

avgivit rapporten Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension --

förutsättningar och erfarenheter (SOU 1994:72).

Propositionen

Regeringen aviserar i propositionen att förtidspension skall utges först när

alla möjligheter att återge den försäkrade arbetsförmågan har prövats.

Förtidspensionen skall renodlas i syfte att utgöra ersättning vid nedsatt

arbetsförmåga av medicinska orsaker. En proposition i syfte att bl.a. förbättra

beredningen av beslut om sjukpenning och förtidspension skall föreläggas

riksdagen så att den kan behandlas under våren 1995.

Regeringen avser att ge Sjuk- och arbetsskadeberedningen tilläggsdirektiv med

innebörd att pröva grunderna för och beräkningen av förtidspension och

sjukersättning. Bl.a. bör övervägas ändrade kvalifikationsvillkor och förändrad

beräkning av s.k. antagen inkomst vid förtidspension.

I samband med beredningen av förslagen från Sjuk- och arbetsskadeberedningen

kommer regeringen att bedöma om och i så fall vilka ytterligare regeländringar

som behövs för att år 1998 minska utgifterna för förtidspensionering med en

nettoeffekt på 3 miljarder kronor.

Motionerna

I motion Fi1 (m) yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om att arbetsgruppens

förslag som redovisats i Ds 1994:91 bör träda i kraft den 1 juli 1995. Vidare

begär motionärerna i yrkande 9 ett tillkännagivande om att förtidspensioner i

större utsträckning än vad som i dag är fallet skall följas upp och omprövas

med jämna mellanrum. I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om att sjukbidrag

i stället för förtidspension bör användas för nytillkommande

förtidspensionärer.

Motionärerna i Fi2 (c) föreslår att regeringen skall lägga fram förslag om

dels en sänkning av taket i föräldraförsäkring, sjukförsäkring och

arbetsskadeförsäkring från 7,5 till 5 basbelopp, dels en förlängd

sjuklöneperiod från 14 till 28 dagar, dels en förstärkt arbetslinje som

medverkar till att höja den faktiska pensionsåldern med ett år (yrkande 16). I

anslutning härtill begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet av ett

särskilt försäkringssystem för de allra minsta företagen vid en förlängd

sjuklöneperiod (yrkande 17). Vidare föreslår motionärerna ett tillkännagivande

om att Sjuk- och arbetsskadeberedningen i stället för att ges tilläggsdirektiv

om att överväga grunderna för beräkning av förtidspension och sjukersättning

skall få i uppdrag att ta fram förslag till en obligatorisk

arbetslivsförsäkring i vilken de olika statliga försäkringar som ersätter

inkomstbortfall under den yrkesverksamma tiden förts samman (yrkande 10). I

yrkande 9 tar motionärerna även upp frågan om inriktningen på det framtida

barnstödet. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att en parlamentarisk

utredning om förändrad inriktning av familjestödet skall tillsättas. Syftet med

denna skall vara att de olika delarna i nuvarande stöd, föräldrapenning,

barnbidrag och vårdnadsbidrag, läggs samman till ett barnkonto.

I motion Fi4 (v) yrkande 15 begärs ett tillkännagivande om att de besparingar

som med nödvändighet måste göras inom området förtidspensionering enbart skall

ske genom satsningar på rehabilitering, kraftig markering av

arbetsgivaransvaret, kraftiga satsningar på arbetsmiljön och andra förebyggande

åtgärder, där förändringar i arbetsorganisationen och ett ökande inflytande och

deltagande i arbetsprocessen är av särskild betydelse. Motionärerna betonar att

en särskild satsning på kvinnors arbetsmiljö är nödvändig om man vill komma åt

orsakerna till den ökande frekvensen förtidspensioner hos kvinnor.

I motion Fi6 (kds) yrkande 5 begärs en höjning av ersättningsnivån från 70

till 80 % vid sjukdomsfall som varat mer än ett år.

Utskottets bedömning

Utskottet vill erinra om att frågor om hur ohälsotalet skall kunna minskas

och arbetslinjen kunna hävdas på ett bättre sätt sedan länge haft hög prioritet

i utskottets arbete. I flera av utskottets betänkanden under föregående

riksmöte behandlades sådana frågor och utskottet höll offentliga utfrågningar i

saken. Utskottet föranstaltade också om en utredning på forskarnivå om varför

antalet förtidspensionärer ökade. Resultatet finns redovisat i betänkande

1993/94:SfU26. Utskottet kommer även i fortsättningen att noga pröva alla

förslag som kan leda till en minskning av utgifterna för sjukförsäkringen och

förtidspensioneringen.

De frågor som tagits upp i yrkandena 16 och 17 i motion Fi2 berör nära Sjuk-

och arbetsskadeberedningens arbete. Eftersom denna beredning är parlamentariskt

sammansatt utgår utskottet från att frågorna kommer att bli föremål för

prövning inom beredningen. Motionsyrkandena påkallar därför inte någon åtgärd

från riksdagens sida.

Beträffande yrkandena 9 och 10 i motion Fi1 vill utskottet hänvisa till att

utskottet senast i betänkande 1993/94:SfU14 erinrat om de möjligheter som

föreligger för försäkringskassorna att ompröva beslut om förtidspension och

betonat vikten av att så sker när förutsättningar föreligger. Utskottet har

samtidigt framhållit att tidsbegränsat sjukbidrag oftare borde beviljas i

stället för förtidspension. Utskottet, som vidhåller sin tidigare inställning,

vill erinra om att frågorna ligger inom ramen för såväl den pågående

beredningen av promemorian Ds 1994:91 som Sjuk- och arbetsskadeberedningens

arbete. Motionsyrkandena påkallar enligt utskottets uppfattning ingen

riksdagens åtgärd.

Vid 1992/93 års riksmöte sänktes kompensationsnivån vid s.k. längre sjukfall

(prop. 1992/93:31, SfU9, rskr. 157). Sjukpenning utgör numera 70 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten för tiden efter den 365:e dagen i en sjukperiod.

Den nivån gäller även om en person under de närmast föregående 450 dagarna haft

sjukperioder som sammanlagt uppgår till 365 dagar. 30 dagars uppehåll mellan

sjukperioder bryter denna sammanläggningsregel. Utskottet var redan när

nivåsänkningen företogs kritiskt till förslaget, som grundade sig på den s.k.

krisuppgörelsen, och senast genom initiativ av utskottet (1993/94:SfU12, rskr.

289) har lagändringar företagits i syfte att mildra verkningarna för vissa

kategorier långtidssjuka. Utskottet anser att så snart det ekonomiska läget

medger det bör kompensationsnivån höjas till tidigare 80 %. För närvarande kan

utskottet inte tillstyrka att så sker, och utskottet avstyrker därför bifall

till motion Fi6 yrkande 5.

Vad avser yrkande 15 i motion Fi4 anser utskottet att motionen tar upp flera

viktiga frågor. Utskottet vill erinra om att de synpunkter som framförts i

motionen ligger väl i linje med det förslag till program för förebyggande och

rehabiliterande insatser som lagts fram i motion 1993/94:Sf39 (s) och som

behandlats i betänkande 1993/94:SfU19. Motionen föranledde ett tillkännagivande

till regeringen om ett samlat åtgärdsprogram för rehabilitering och ett

klargörande av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. I samma betänkande

behandlades motioner om kvinnors ohälsa och möjligheter till rehabilitering. Av

en redovisning som utskottet lämnade i betänkandet framgick att kvinnors hälsa

och arbetsmiljö uppmärksammats i många sammanhang. Utskottet, som förutsatte

att försäkringskassorna ser till att kvinnor och män har samma möjligheter till

rehabilitering, ansåg att motionerna inte påkallade något uttalande från

riksdagens sida.

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet att någon åtgärd med

anledning av yrkande 15 i motion Fi4 inte är påkallad.

Regeringen har som nämnts -- med utgångspunkt i promemorian Ds 1994:91 Rätten

till förtidspension och sjukpenning -- aviserat förslag till riksdagen om

åtgärder i syfte att förbättra beredningen av beslut om sjukpenning och

förtidspension. Sjuk- och arbetsskadeberedningen skall få tilläggsdirektiv med

innebörd att pröva grunderna för och beräkningen av förtidspension och

sjukersättning.

Utskottet har ingen anledning att ifrågasätta regeringens bedömning att de

senare frågorna bör övervägas ytterligare inom Sjuk- och

arbetsskadeberedningen, och utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 8 i

motion Fi1.

Utskottet kan inte heller tillstyrka att tilläggsdirektiven får den

inriktning som föreslagits i motion Fi2, yrkande 10, varför utskottet avstyrker

bifall även till denna motion.

De frågor om familjepolitikens inriktning som tagits upp i motion Fi2 yrkande

9 berör även socialutskottets beredningsområde och utskottet yttrar sig här

bara om föräldraförsäkringen. Frågan om barnkonto för denna försäkrings del har

under några år förekommit i den allmänna debatten. Utskottet kan emellertid

konstatera att de senare årens lagändringar inom föräldraförsäkringens område

har gått i motsatt riktning, mot en hårdare styrning av i vilka situationer som

försäkringen får utnyttjas. Detta har motiverats av såväl besparingsskäl som

jämställdhetsskäl. Utskottet kan av samma skäl inte förorda ett mera fritt

uttag av den samlade summan av föräldrapenningförmånerna. Utskottet avstyrker

sålunda bifall till motion Fi2 yrkande 9 i denna del.

Omläggning och höjning av allmänna egenavgifter m.m.

Bakgrund

För närvarande tas avgift ut av enskilda personer i form av dels en allmän

sjukförsäkringsavgift, dels en allmän avgift för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet. Underlaget för uttag av avgifterna är

inkomster som avses i 11 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän försäkring upp till

sammanlagt 7,5 basbelopp. Den allmänna sjukförsäkringsavgiften utgör 0,95 % av

detta underlag och avgiften för finansiering av kontantförmåner vid

arbetslöshet utgör 1 % för år 1994 och 2 % fr.o.m. år 1995.

I proposition 1994/95:41 Förändringar i finansieringen av det allmänna

pensionssystemet, m.m. föreslås att en allmän egenavgift i form av

pensionsavgift införs fr.o.m. den 1 januari 1995. Avgiften skall för år 1995

vara 1 % av avgiftsunderlaget. Pensionsavgiften skall tillsammans med den

allmänna sjukförsäkringsavgiften regleras i en ny lag om allmänna egenavgifter.

Socialförsäkringsutskottet har denna dag tillstyrkt propositionen (bet.

1994/95:SfU6).

I proposition 1994/95:99 Förändringar i arbetslöshetsersättningen, som bereds

av arbetsmarknadsutskottet, föreslås att den allmänna avgiften för finansiering

av kontantförmåner vid arbetslöshet avskaffas fr.o.m. år 1995.

Propositionen

I förevarande proposition föreslås att den allmänna egenavgiften i form av

sjukförsäkringsavgift skall utgöra 2,95 % fr.o.m. år 1995. Regeringen föreslår

också att sjukförsäkringsavgiften för arbetsgivare reduceras med 2,20

procentenheter och att arbetsmarknadsavgiften höjs med 2,20 procentenheter.

Enligt regeringen bör vidare den allmänna egenavgiften till sjukförsäkringen

höjas med 1 procentenhet per år under åren 1996--1998, och i propositionen

hemställs om riksdagens godkännande av detta.

I propositionen anförs att det kan vara förenat med problem att genomföra en

avgiftsväxling mellan arbetsgivaravgifter och egenavgifter inom

pensionssystemet i kombination med att den allmänna egenavgiften till

sjukförsäkringen höjs. Det kan enligt regeringen finnas skäl att ytterligare

överväga det samlade uttaget av allmänna egenavgifter, och därmed fördelningen

mellan sådana avgifter och arbetsgivaravgifter, när det slutliga resultatet av

Genomförandegruppens arbete föreligger. Därvid kan också, enligt vad som anförs

i propositionen, den närmare utformningen av egenavgifterna till

sjukförsäkringen fastställas.

Motionerna

I motionerna Fi1 (m) yrkandena 4, 6, 11 och 12, Fi2 (c) yrkande 11, Fi5 (mp)

yrkandena 6--8 och Fi6 (kds) yrkande 1, delvis, yrkas avslag på propositionen i

dessa delar. Som skäl för avslagen anförs bl.a. följande.

I motion Fi1 (m) anför motionärerna att saneringen av statsfinanserna, enligt

regeringens förslag, till mer än två tredjedelar skall ske genom höjda skatter

på företagande, sparande, arbete och boende. Detta kan enligt motionärerna inte

undgå att få effekter som strider mot de uttalade syftena att förstärka

tillväxten, öka investeringarna och antalet arbetstillfällen i den enskilda

sektorn samt hålla inflationen nere. I motionen anges också att motionärerna

motsätter sig regeringens förslag till förändringar i

arbetslöshetsförsäkringen.

Motionärerna i motion Fi2 (c) anför att gällande bestämmelser innebär att

såväl den enskilde som företagen bidrar till att finansiera kostnaderna för

ersättningen till de arbetslösa, vilket är ett uttryck för solidaritet mellan

dem som har arbete och dem som inget har. Däremot bör, anför motionärerna,

avgiften tas ut på hela lönesumman. Den avgiftsomläggning som regeringen

föreslår är enligt motionärerna omotiverad eftersom de stora underskotten finns

i Arbetsmarknadsfonden.

I motion Fi5 (mp) anförs att regeringens förslag om bl.a. höjd egenavgift

innebär en ökad beskattning av arbete men inte av miljöpåverkande verksamheter

eller utsläpp. Därmed motverkas en politik för en bättre miljö. Den relativt

höga skatten på arbete motverkar också hög sysselsättningsgrad och

arbetsintensiva verksamheter som återvinning, vård och omsorg. I motionen

anförs vidare (yrkande 9) att systemet med egenavgifter missgynnar

låginkomsttagare eftersom avdragsrätten är till fördel för höginkomsttagarna.

Motionärerna anser att socialförsäkringssystemet skall vara skattefinansierat

på ett solidariskt sätt och begär ett tillkännagivande om detta.

I motion Fi6 (kds) redovisar motionärerna egna förslag till åtgärder på

pensionsområdet. Enligt motionärerna kan åtgärderna, för att uppnå en

budgetförstärkning på ca 3 miljarder kronor, kombineras med en höjning av

egenavgifterna, något som bör kunna genomföras under mandatperioden.

Avgiftsomläggningen och avgiftshöjningen berörs också i motion Fi4 (v)

yrkande 16. Motionärerna anför att deras principiella inställning är att

socialförsäkringarna skall finansieras med arbetsgivaravgifter och skatter och

att avgifter skall betalas även på inkomstdelar överstigande 7,5 basbelopp. Med

egenavgifter för både sjukförsäkring och pensionsförsäkring kan det samlade

uttaget av egenavgifter närma sig 16 % av lönesumman för dem som har inkomster

under 7,5 basbelopp. Ett så stort uttag skulle slå hårt mot dem som har låga

inkomster och är därför oacceptabelt. Enligt motionärerna måste utformningen av

egenavgifterna omprövas i samband med beslut om det framtida pensionssystemet,

och de begär ett tillkännagivande härom.

I två motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:41, Sf4 av Sigge

Godin (fp) och Sf6 av Karin Falkmer (m), begärs att den nya lagen om allmänna

egenavgifter även skall omfatta avgift för finansiering av kontantförmån vid

arbetslöshet med 2 %.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är riksdagens ställningstagande till förslagen i

proposition 1994/95:99 av avgörande betydelse för ställningstagandet till vissa

av förslagen i förevarande proposition. Slopandet av den allmänna avgiften för

finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet måste nämligen anses vara en

förutsättning för ett genomförande av höjningen av den allmänna egenavgiften

till sjukförsäkringen resp. omfördelningen av arbetsgivaravgifter från

sjukförsäkringsavgift till arbetsmarknadsavgift.

Under förutsättning att den allmänna avgiften för finansiering av

kontantförmåner vid arbetslöshet slopas har utskottet inget att erinra mot de

nämnda förslagen i föreliggande proposition. Utskottet tillstyrker således

propositionen i denna del och avstyrker bifall till motionerna Fi1 yrkandena 4

och 11, Fi2 yrkande 11 i denna del, Fi5 yrkandena 7 och 8 och Fi6 yrkande 1 i

denna del. Under denna förutsättning bör också motionerna Sf4 och Sf6 avslås.

Med hänsyn till vad i propositionen anförts om att en förnyad prövning

behöver göras av det samlade uttaget av egenavgifter när ställning skall tas

till genomförandet av pensionsreformen har utskottet heller inget att erinra

mot den avgiftshöjning som föreslås ske under åren 1996--1998. Utskottet

tillstyrker således propositionen även i denna del och avstyrker bifall till

motionerna Fi1 yrkandena 6 och 12, Fi2 yrkande 11 i denna del, Fi5 yrkande 6

och Fi6 yrkande 1 i denna del. Motion Fi4 yrkande 16 får anses tillgodosedd med

det anförda.

Utskottet har denna dag i det tidigare nämnda betänkandet 1994/95:SfU6

tillstyrkt förslag av regeringen som innebär att de allmänna egenavgifterna i

form av pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift är avdragsgilla vid

beskattningen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att enligt vad som

anförs i propositionen den närmare utformningen av egenavgifterna till

sjukförsäkringen kan fastställas när det slutliga resultatet av

Genomförandegruppens arbete föreligger. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motion Fi5 yrkande 9.

Vinstandelsstiftelser

I propositionen anförs att regeringen avser att efter närmare beredning

återkomma till riksdagen med förslag om slopande av avgiftsfriheten vad gäller

socialavgifter för vissa vinstandelsstiftelser.

För åren 1988--1991 var en arbetsgivare skyldig att erlägga

arbetsgivaravgifter i form av andra avgifter än sjukförsäkringsavgift och

arbetsskadeavgift för de bidrag som arbetsgivaren lämnade till en

vinstandelsstiftelse.

För att stimulera det sparande som vinstandelssystem innebär slopades

avgiftsskyldigheten fr.o.m. den 1 januari 1992 för bidrag till sådan stiftelse

(prop. 1991/92:60, SkU10). Därvid angavs att avgifter inte heller skulle utgå

när de anställda fick sin andel från stiftelsen. I samband med skattereformen

genomfördes en ändring som innebar att även annan person än arbetsgivaren som

utgav vissa förmåner blev avgiftsskyldig (prop. 1989/90:110, SkU30, prop.

1990/91:54, SkU10). Problem uppstod därför i tillämpningen om vad som skulle

gälla beträffande ersättning som stiftelsen betalade ut.

Genom en lagändring (prop. 1992/93:29, SfU5) slogs fast att avgiftsfriheten

gällde för utbetalning från vinstandelsstiftelse fr.o.m. den 1 januari 1992.

För avgiftsfrihet fr.o.m. den 1 januari 1993 gällde dock att de bidrag som

arbetsgivaren lämnat skall ha varit avsedda att vara bundna under minst tre

kalenderår och att på likartade villkor tillkomma en betydande del av de

anställda.

För bidrag från ett fåmansbolag gäller avgiftsfrihet fr.o.m. den 1 januari

1993 inte heller ersättning som vinstandelsstiftelsen lämnar till delägare

eller till företagsledare som har ett väsentligt inflytande i företaget.

Avgiftsfriheten gäller inte heller ersättningar som lämnas till närstående till

sådan företagsledare eller delägare. Eftersom avgiftsskyldighet gällde för

bidragen åren 1988--1991 skall avgifter aldrig grundas på ersättning från

stiftelsen som härrör från bidrag som arbetsgivaren lämnat under åren

1988--1991.

Ersättningar som är avgiftsgrundande utgör också sjukpenning- och

pensionsgrundande inkomst.

I tre motioner riktas kritik mot det aviserade förslaget om slopande av

avgiftsfrihet vad gäller socialavgifter för vissa vinstandelsstiftelser.

I motion Fi1 (m) anförs att om socialavgifter skall tas ut för vinstandelar

försämras förutsättningarna för att genom frivillig vinstdelning fördela

resultatet av en vinstuppgång utan att lönenivån höjs. I yrkande 13 begärs ett

tillkännagivande om att nuvarande bestämmelser bibehålls. Liknande yrkanden

framställs i motion Fi2 (c) yrkandena 15 och 18. I motionen anförs att den

under vissa villkor givna avgiftsfriheten bör bibehållas med hänsyn till den

positiva effekt detta kan ha för anställdas engagemang och intresse för ett

företags verksamhet. Även i motion Fi3 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framförs

nu redovisade synpunkter och i yrkande 8 begärs att nuvarande bestämmelser

fortsättningsvis skall gälla.

I motion 1993/94:Sk353 av Lars Hedfors m.fl. (s) begärs i yrkande 11 att

riksdagen beslutar att socialavgifter skall utgå på vinstandelsmedel fr.o.m.

den 1 juli 1994. Motionärerna framhåller att en huvudprincip i ett väl

fungerande skattesystem är att olika inkomster skall beskattas på ett

likvärdigt sätt. Den enda skillnaden bör vara att uttaget av socialavgifter är

lägre på ersättningar som inte är förmånsgrundande. I yrkande 12 begärs ett

beslut att arbetsgivarens bidrag till vinstandelsstiftelser fr.o.m. nyss nämnda

tidpunkt skall vara pensionsgrundande.

Enligt utskottets uppfattning talar starka skäl för att socialavgifter bör

tas ut för vinstandelar. De bidrag en arbetsgivare lämnar till en sådan

stiftelse är avsedda att komma arbetstagarna till godo, dels på grund av

anställningen och dels på grund av det arbete de utfört i företaget. Bidragen

utgör således i praktiken en form av lön. Mot bakgrund härav har utskottet inga

erinringar med anledning av vad som anförts i propositionen om att

avgiftsfriheten beträffande vissa vinstandelsstiftelser bör slopas. Utskottet

föreslår således att finansutskottet bör avstyrka bifall till motionerna Fi1

yrkande 13, Fi2 yrkandena 15 och 18 samt Fi3 yrkande 8. Utskottet anser vidare

att syftet med motion 1993/94:Sk353 yrkandena 11 och 12 får anses tillgodosett

med det anförda.

Birger Andersson (c) begär i motion 1993/94:Sf262 ett tillkännagivande om att

arbetsgivaravgifter inte i något fall skall tas ut på utbetalningar från

vinstandelsstiftelse, som härrör från arbetsgivares avsättningar till sådan

stiftelse under tiden 1988--1992. Motionären pekar på att de arbetsgivare som

under år 1992 och före de lagändringar som föranleddes av proposition

1992/93:29 lät avsätta medel till en vinstandelsstiftelse, har gjort

avsättningen i förvissning om att utbetalningarna från stiftelsen inte skulle

komma att drabbas av sociala avgifter. Till den del avsättningarna inte

uppfyller de nya villkoren medför övergångsbestämmelserna till de nämnda

lagändringarna att socialavgifter kommer att påföras en vinstandelsstiftelse

vid utbetalningen, trots att avsättningen skett enligt bestämmelser som medgav

socialavgiftsfrihet såväl vid avsättningen som vid utbetalningen.

Utskottet tolkar motionen så att motionären anser att de senast vidtagna

lagändringarna om vinstandelsstiftelser i vissa avseenden skulle utgöra en form

av retroaktiv lagstiftning som inte kan accepteras. Utskottet kan inte dela den

uppfattningen. Utskottet vill också erinra om att lagstiftningen har

granskats av Lagrådet. Det undantag som gjorts för åren 1988--1991 avser

avsättningar för vilka avgifter redan bör ha erlagts, och utskottet kan inte

förorda att undantaget utvidgas till att också gälla avsättningar under år

1992. Finansutskottet bör därför avstyrka bifall till motion 1993/94:Sf262.

Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Högskoleutbildningen

I propositionen föreslås att ytterligare 4 000 platser skall inrättas inom

högskoleutbildningen under vårterminen 1995. Såvitt avser

socialförsäkringsutskottets beredningsområde anförs att belastningen på

studiemedelsanslaget beräknas öka med 32 miljoner kronor. Några medel föreslås

dock inte anvisade på tilläggsbudget. Utskottet vill erinra om att en reducerad

uppräkning av basbeloppet för år 1995, enligt vad som föreslås i propositionen,

innebär att studiemedel kommer att utges med lägre belopp än vad som annars

skulle ha varit fallet. Någon ytterligare medelsanvisning utöver redan anvisade

drygt 6 miljarder kronor är därför inte påkallad.

Anslag till vuxenstudiestöd m.m.

Eftersom antalet platser inom komvux kan komma att utökas under vårterminen

1995 kan regeringen, enligt vad som anförs i propositionen, behöva utöka

antalet särskilda vuxenstudiestöd för arbetslösa (svuxa). Med anledning härav

föreslås att till Vuxenstudiestöd m.m. på tilläggsbudget anvisas ett

reservationsanslag på 342 miljoner kronor.

I motionerna Fi1 (m) yrkande 43 och Fi6 (kds) yrkande 1, delvis, begärs

avslag på förslaget till medelsanvisning. I motion Fi1 anförs bl.a. att

motionärerna motsätter sig att en överföring av resurser till kommunernas

vuxenutbildning sker.

Utskottet tillstyrker föreslagen medelsanvisning och avstyrker bifall till de

båda motionerna.

Stockholm den 1 december 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan Lindblad (m),

Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit

Gennser (m), Rune Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge

Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke Nygårds (s), Ulf

Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds) och Mona

Berglund Nilsson (s).

Avvikande meningar

Begränsad uppräkning av basbeloppet och förbättrat särskilt bostadstillägg

till pensionärer

1. Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf Kristersson

(alla m) anför att den del i utskottets yttrande som börjar med "Utskottet är"

och slutar med "utskottet anfört." bort ha följande lydelse:

Konsekvenser som kan uppkomma för privaträttsliga pensionsavtal och andra

avtal med den av regeringen föreslagna metoden att minska den allmänna

försäkringens pensionsutbetalningar m.m. är av den art att förslaget borde ha

blivit föremål för lagrådsgranskning. Någon förklaring till varför så inte har

skett har inte lämnats.

Till detta kommer att den större delen av besparingarna på

pensionsutbetalningar till väsentlig del träffar ATP-systemet. Detta innebär

att besparingarna på statsbudgeten primärt blir relativt begränsade. Om de av

regeringen föreslagna ändringarna skall påverka statsbudgeten fullt ut måste

överföringar ske från AP-fondsystemet. Om detta är syftet måste det också

uttryckligen och detaljerat redovisas i propositionen.

I propositionen påpekas att "kortsiktiga besparingar skall inte ändra

förutsättningarna för den av riksdagen beslutade reformeringen av

ålderspensioneringen". Detta är viktigt. Den samsyn som föreligger efter

Pensionsarbetsgruppens och sedan riksdagens principbeslut, stött av de stora

partierna i riksdagen, får inte urholkas. Skall det statliga pensionssystemet

kunna behålla sin legitimitet måste de grundprinciper som

Pensionsarbetsgruppens förslag bygger på ligga fast. En grundprincip är att

alla inbetalningar till pensionssystemet skall generera pensionsrättigheter. En

förutsättning härför är total åtskillnad mellan statsbudgeten och det egentliga

pensionssystemet. Detta åskådliggörs bl.a. genom det betalningsansvar som

statsbudgeten åläggs för garantipension och barnår m.m

Enligt riktlinjerna för pensionsreformen skall vid övergången till det nya

systemet omfördelningen mellan statsbudgeten och ålderspensionssystemet ske

genom att folkpensionsavgiften överförs till ålderspensionssystemet. Samtidigt

överförs dock större delen av utbetalningarna för ålderspensionärernas

folkpensioner från statsbudgeten till ålderspensionssystemet. Statsbudgeten

skall vidare successivt ta hela ansvaret för förtidspensionerna. Under en

övergångstid skall dock ålderspensionssystemet betala förtidspensioner för de

förtidspensionärer som blir ålderspensionärer senast 2001.

De nu beskrivna växlingarna mellan ålderspensionssystemet (AP-fonderna) och

statsbudgeten är utomordentligt känsliga med hänsyn till trovärdigheten i det

framtida pensionssystemet. I proposition 1993/94:250 fastslogs att "det för

systemets trovärdighet är viktigt att beslut om den exakta infasningen fattas

vid ett tillfälle". Detta innebär att det måste finnas förslag om den exakta

regleringen av hur avgifter och betalningsansvar skall fördelas under hela

infasningen. Regeringen kan inte komma med eventuella förslag om omfördelning

vid andra tillfällen än när den nu berörda regleringen sker mellan statsbudget

och ålderspensionssystem.

Som redovisas i utskottets yttrande har frekventa förändringar i

basbeloppsberäkningarna skett under 1980- och 1990-talet. Detta skapar

betydande problem inom det offentliga pensionssystemet men även för

privaträttsliga avtal m.m. Vid dessa förändringar har dessutom använts olika

varianter av juridisk-tekniska metoder, vilket underminerar tydligheten och

förståeligheten av pensionssystemet. Under utskottsbehandlingen har det

framkommit att den av regeringen föreslagna varianten på ett ännu mer

djupgående sätt bryter mot de grundläggande principerna för

basbeloppsberäkningen. Dessutom föreslår regeringen att man något år senare

skall kunna övergå till en helt ny indexeringsmetod genom tidigareläggning av

införandet av följsamhetsindexering. Detta bryter mot de ställningstaganden och

överväganden som gjordes både i Pensionsarbetsgruppen och genom riksdagens

beslut om en övergång för det nuvarande pensionssystemet till

följsamhetsindexering år 2001.

Genom regeringens förslag uppkommer också divergenser eftersom olika

beräkningsgrunder används när det gäller utgående pensioner resp. intjänande av

pensionsrättigheter. Hur detta påverkar intjänade pensionsrättigheter inom det

reformerade pensionssystemet har inte redovisats. Det hade varit önskvärt att

regeringen i propositionen mera noggrant hade analyserat sina förslag och klart

redovisat de försämringar som kommer att drabba pensionärer och

pensionsrättigheter, framför allt som regeringens förslag förefaller innebära

ett helt nytt basbeloppsbegrepp.

Den svenska ekonomin uppvisar stora obalanser genom statsbudgetens underskott

och en växande statsskuld. De statliga utgifterna måste beskäras. I ett

tillstånd som kan liknas vid ett "force majeur-läge" kan inte ens långsiktiga

pensionsrättigheter helt skyddas. När ingrepp görs i pensionssystemen, måste

dock vissa krav uppställas. Effekterna för de enskilda måste redovisas tydligt

och klart. Så är inte fallet i propositionen. Vidare måste regeringen klart

ange målet med de ändrade indexeringsmetoderna vid uppräkning av pensioner m.m.

Är syftet att stärka den konsoliderade statliga sektorn eller önskar man

tillgodoräkna sig hela utgiftsminskningen i statsbudgeten? Om regeringen önskar

uppnå det senare syftet, måste tillvägagångssättet redovisas för riksdagen. De

synpunkter som riksdagen beslutat om när principbeslutet om ett reformerat

pensionssystem antogs måste därvid följas.

Enligt utskottets mening får förändringar i socialförsäkringssystemen inte

komma i konflikt med grundläggande principer om rättssäkerhet och enskild

äganderätt. Utskottet vill härvid peka på att det råder osäkerhet om hur de

föreslagna förändringarna påverkar från socialförsäkringssystemet fristående

pensionsrättigheter och andra privaträttsliga avtal.

Utskottet anser, inte minst med tanke på alla oklarheter som enligt ovan

råder, att det vore olyckligt om den av regeringen föreslagna metoden för att

minska pensionsutbetalningar m.m. genomförs. Om finansutskottet ändå skulle

tillstyrka förslaget bör, såsom socialförsäkringsutskottet föreslagit, uttag

av allmänna egenavgifter ske på ett inkomstunderlag som beräknats på ett

oreducerat "basbelopp". Utskottet har i yttrandet också föreslagit ett

tillkännagivande till regeringen om analyser inför förslaget om basbelopp för

år 1996.

Den kompensation i form av förbättring av SBTP som föreslagits om

pensionsförmånerna reduceras innebär att vissa pensionärer kompenseras mer än

vad begränsningen av basbeloppet innebär.

Samtidigt kommer merparten av pensionärer att få lägre inkomster och högre

skatter genom försämrad indexering av grundavdraget och skiktgränser.

ATP-pensionärerna drabbas liksom andra av stora kommunalskattehöjningar.

Utskottet anser det då inte försvarbart att höja bostadstilläggen för den grupp

pensionärer som redan nu erhåller betydande bostadstillägg och som över huvud

taget inte berörs av de betydande skattehöjningar som ATP-pensionärerna kommer

att vidkännas. Utskottet vill därvid erinra om att SBTP tillåter en mycket hög

bostadsstandard, upp till en hyra på 64 500 kr per år. Finansutskottet bör

därför med bifall till motion Fi1 yrkande 5 avstyrka propositionens förslag i

denna del. Däremot har utskottet i yttrandet anfört att det finns ett behov av

en analys av hela pensionärskollektivets levnadsnivå.

2. Rune Backlund (c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med

"Av den" och slutar med "utskottet anfört." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag till begränsning av uppräkning av

basbeloppet har fått en tekniskt komplicerad och onödigt byråkratisk

utformning. Utskottet föreslår i stället en enkel och rak utformning av

begränsningen som innebär att basbeloppet fryses vid 1,5 % ökning av

inflationen. Detta innebär en utgiftsminskning på 12,6 miljarder kronor vid ett

inflationsantagande om 3 %. En sådan åtgärd bryter sambandet mellan statens

kostnader och inflationen och ökar trycket på arbetsmarknadens parter och andra

aktörer att hålla tillbaka kostnadsökningar. Frysningen av basbeloppet får

också genomslag för enskilda människor enbart om inflationen blir hög.

Om den föreslagna besparingsmetoden genomförs anser utskottet att en mindre

del av besparingen, 500 miljoner kronor, skall användas till att kompensera

utsatta grupper såsom studerande och äldre med låga pensioner. Vad avser

pensionerna bör detta stöd utgå både i form av pensionstillskott och särskilt

bostadstillägg till pensionärer som har en svår ekonomisk situation.

Utskottet tillstyrker således bifall till motion Fi2 yrkandena 12 och 14 och

avstyrker bifall till propositionen i motsvarande delar. Utskottet har däremot

ingen erinran mot att pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng beräknas på

ett oreducerat basbelopp och att motsvarande belopp skall ligga till grund för

beräkning av taket för de allmänna egenavgifterna. Utskottet föreslår också

tillkännagivanden till regeringen om analyser inför förslaget om basbelopp för

år 1996 och behovet av analys av hela pensionärskollektivets levnadsnivå.

3. Rose-Marie Frebran (kds) anser att den del av utskottets yttrande som

börjar med "Av den" och slutar med "utskottet anfört." bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att pensionärerna som grupp har haft en relativt gynnsam

utveckling jämfört med t.ex. barnfamiljer den senaste tiden, främst beroende på

att allt fler pensionärer har full ATP. Utskottet anser därför att ytterligare

besparingar, utöver dem som föreslagits i den borgerliga regeringens

saneringsprogram, kan uppnås genom att utgående pensioner följsamhetsindexeras

enligt Pensionsarbetsgruppens förslag, men kring en norm på ca 2 % fr.o.m. år

1996. Utskottet tillstyrker bifall till motion Fi6 yrkande 1 i denna del och

avstyrker bifall till propositionens lagförslag om ändring i

basbeloppsberäkningen fr.o.m. år 1995 liksom förslaget om kompensation härför i

form av höjt SBTP.

Utskottet erinrar om att i motion Fi6 har förts fram flera möjligheter till

besparingar inom pensionsområdet. Delpensionen bör avvecklas under

mandatperioden. Vidare bör man under mandatperioden kunna genomföra en höjning

av den genomsnittliga pensionsåldern genom att förebygga att människor

förtidspensioneras. Åtgärderna i detta syfte kan kombineras med en höjning av

de allmänna egenavgifterna. De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna måste

därvid kompenseras för besparingar som genomförs genom minskad uppräkning av

basbeloppet m.m. Denna kompensation bör som begärts i yrkande 4 i motion Fi6

utges genom ökat bostadsstöd och en eventuell höjning av pensionstillskottet

med sammantaget 500 miljoner kronor. Finansutskottet bör tillstyrka

motionsyrkandet och föreslå ett tillkännagivande härom till regeringen.

Förtidspension och sjukförsäkring

4. Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf Kristersson

(alla m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet

har" och slutar med "motion Fi1." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de åtgärder för att minska antalet långa sjukfall och

förtidspensioneringar som regeringen har för avsikt att föreslå under

innevarande riksmöte är bra. De övriga förslag till åtgärder i nämnt hänseende

som lagts fram i promemorian Ds 1994:91 bör emellertid genomföras samtidigt, i

stället för att hänskjutas till ytterligare beredning inom Sjuk- och

arbetsskadeberedningen. Finansutskottet bör med bifall till motion Fi1 yrkande

8 föreslå att detta ges regeringen till känna.

5. Rune Backlund (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som

börjar med "De frågor" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att taket i föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen och

arbetsskadeförsäkringen bör sänkas från 7,5 basbelopp till 5 basbelopp.

Härigenom minskas utgifterna med 1,5 miljarder kronor. Vidare bör

sjuklöneperioden förlängas från 14 dagar till 28 dagar. Budgetförstärkningen av

denna åtgärd uppgår till 1,4 miljarder kronor. En längre sjuklöneperiod bör

ytterligare förstärka intresset av att förbättra arbetsmiljön och minska

sjukfrånvaron. Problem som förlängningen kan medföra för de minsta företagen

kan enligt utskottets uppfattning lösas genom ett särskilt försäkringssystem.

Slutligen bör arbetslinjen förstärkas genom att rehabiliteringsinsatserna ökas

och åtgärder av de slag som föreslagits i promemorian Ds 1994:91 genomförs samt

regler införs om övergång från förtidspension till förtida uttag fr.o.m. 61 års

ålder. Detta bör finansutskottet med tillstyrkan av motion Fi2 yrkandena 16 och

17 föreslå att riksdagen ger regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet kan"

och slutar med "denna motion." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att Sjuk- och arbetsskadeberedningen bör få tilläggsdirektiv

om att ta fram ett preciserat förslag till en arbetslivsförsäkring som ersätter

de nuvarande olika försäkringarna vid sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet,

förtidspension, tillfällig föräldrapenning och lönegaranti vid konkurser. En

sådan försäkring skulle innebära en avsevärd förenkling av nuvarande olika

system. Försäkringen skall ge ett inkomstskydd upp till 5 basbelopp och därmed

en nivå som garanterar alla en grundtrygghet. Finansieringen skall ske till

hälften med arbetsgivaravgifter och till hälften med egenavgifter och

avgifterna skall förvaltas i ett särskilt fondsystem utanför statsbudgeten. Vad

utskottet anfört bör med bifall till motion Fi2 yrkande 10 ges regeringen till

känna.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med "De frågor" och

slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att förslaget i motion Fi2 om ett barnkonto inom

familjepolitiken som innefattar föräldraförsäkringsförmånerna bör utredas

närmare av regeringen och tillstyrker bifall till yrkande 9 i denna del.

6. Ulla Hoffmann (v) anför:

Jag anser att det är mycket angeläget att kvinnornas situation på

arbetsmarknaden uppmärksammas bättre i rehabiliteringsarbetet. Det är i dag

kvinnorna som står för den största ökningen av antalet förtidspensioner.

Kvinnorna arbetar ofta med sig själva som arbetsinstrument i vård och

omsorgsyrken. Detta kan leda till utbrändhet med fysiska symptom som följd.

Bl.a. därför är en kraftig satsning på kvinnors arbetsmiljö viktig om man vill

komma åt orsakerna till den ökande frekvensen förtidspensioner hos kvinnor.

7. Rose-Marie Frebran (kds) anser att den del av utskottets yttrande som

börjar med "Utskottet anser "och slutar med "yrkande 5." bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att de ändringar som redan företagits för att mildra

verkningarna av den till 70 % sänkta kompensationsnivån vid långa sjukfall inte

är tillräckliga utan att kompensationsnivån snarast måste återställas till 80

%. Detta bör med bifall till motion Fi6 yrkande 5 ges regeringen till känna.

Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att motionärerna i motion Fi6 har

angivit att en ny beräkningsgrund för ersättning i sjuk- arbetsskade- och

arbetslöshetsförsäkringarna ger en ytterligare besparing inom försäkringarna på

ca 2 miljarder kronor.

8. Sigge Godin (fp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de ändringar som redan företagits för att mildra

verkningarna av den till 70 % sänkta kompensationsnivån vid långa sjukfall inte

är tillräckliga utan att kompensationsnivån snarast måste återställas till 80

%. Detta bör med bifall till motion Fi6 yrkande 5 ges regeringen till känna.

Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att det i motion Fi3 har lagts

fram förslag till olika besparingar varigenom nivåhöjningen skulle kunna

finansieras. Folkpartiet avser att under den allmänna motionstiden återkomma

med närmare förslag om hur finansieringen skall ske.

Omläggning och höjning av allmänna egenavgifter m.m.

9. Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Rune Backlund (c), Gustaf von

Essen (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m) och Rose-Marie Frebran (kds)

anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Enligt utskottets" och

slutar med "det anförda." bort ha följande lydelse:

Kontantförmåner vid arbetslöshet bör enligt utskottets mening även

fortsättningsvis till en del finansieras genom en egenavgift. Utskottet

motsätter sig därför såväl att den allmänna egenavgiften till sjukförsäkringen

höjs som att arbetsgivaravgifterna i form av arbetsmarknadsavgift höjs resp.

sjukförsäkringsavgift sänks. Utskottet motsätter sig också den av regeringen

föreslagna höjningen av den allmänna egenavgiften till sjukförsäkringen under

åren 1996--1998. Finansutskottet bör därför föreslå riksdagen att med bifall

till motionerna Fi1 yrkandena 4, 6, 11 och 12, Fi2 yrkande 11 och Fi6 yrkande 1

i denna del samt med anledning av motionerna Sf4 och Sf6 avslå propositionen i

denna del.

10. Ragnhild Pohanka (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att höjningen av de allmänna egenavgifterna innebär en ökad

beskattning av arbete som motverkar hög sysselsättningsgrad och arbetsintensiva

verksamheter som vård och omsorg. Avgifterna främjar inte heller en bättre

miljö. Avdragsgilla egenavgifter missgynnar dessutom låginkomsttagare. Enligt

utskottets mening skall socialförsäkringssystemet vara skattefinansierat på ett

solidariskt sätt. Finansutskottet bör därför föreslå riksdagen att med bifall

till motion Fi5 yrkandena 6--9 dels avslå propositionen i denna del, dels som

sin mening ge regeringen till känna vad som anförts om solidarisk

skattefinansiering.

Vinstandelsstiftelser

11. Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Rune Backlund (c) Gustaf von

Essen (m), Sigge Godin (fp) och Ulf Kristersson (m) anser att den del av

utskottets yttrande som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "det

anförda." bort ha följande lydelse:

Ett vinstandelssystem i företagen gör de anställda delaktiga i företagens

resultat och sprider ägandet. Systemet främjar produktivitet och utgör ett

långsiktigt sparande. Vinstandelssystemet kan även ha en positiv effekt med

avseende på de anställdas engagemang och intresse för det egna företagets

verksamhet. Med hänsyn till det anförda anser utskottet således att

finansutskottet bör tillstyrka bifall till motionerna Fi1 yrkande 13, Fi2

yrkandena 15 och 18 och Fi3 yrkande 8 samt avstyrka bifall till motion

1993/94:Sk353 yrkandena 11 och 12.

12. Rune Backlund (c) och Sigge Godin (fp) anser att den del av utskottets

yttrande som börjar med "Utskottet tolkar" och slutar med "motion

1993/94:Sf262." bort ha följande lydelse:

I proposition 1991/92:60 föreslogs bl.a. slopande av socialavgifter på

vinstandelsmedel. I propositionen angavs bl.a. att eftersom bidrag till en

vinstandelsstiftelse inte bör ingå i beräkningen av underlaget för

arbetsgivaravgifter bör inte heller värdet av vad som tillförs en försäkrad

genom avsättning till en sådan stiftelse vara pensionsgrundande. I

skatteutskottets av riksdagen godkända betänkande (1991/92:SkU10) angavs att

socialavgifter inte bör tas ut vare sig när medlen lämnas till stiftelsen eller

när de anställda eller tidigare anställda erhåller sin andel från stiftelsen.

Detta var således vad som anställda och företagare hade att rätta sig efter

tills riksdagen i december 1992 fattade det ovan angivna beslutet om att för

avgiftsfrihet skulle vissa begränsningar gälla fr.o.m. den 1 januari 1993.

Utskottet finner mot denna bakgrund det rimligt att de undantag som gjorts för

åren 1988--1991 också utvidgas till att gälla avsättningar under år 1992.

Finansutskottet bör således tillstyrka bifall till motion 1993/94:Sf262.

Socialutskottets yttrande

1994/95:SoU2y

Bilaga 8

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett socialutskottet tillfälle att avge yttrande över

proposition 1994/95:25 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. jämte

eventuella motioner, såvitt propositionen och motionerna rör utskottets

beredningsområde.

Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitten 7.2.1, 7.2.2 och 7.2.4 i

propositionen samt till motionerna Fi1 yrkande 7, Fi2 yrkandena 9 och 13, Fi3

yrkande 10, Fi4 yrkandena 10 och 12 samt Fi6 yrkande 3, delvis.

Propositionen

I propositionen redovisar regeringen sina förslag till inriktning och

omfattning av besparingar och inkomstförstärkningar. Regeringen föreslår att

riksdagen godkänner inriktningen och omfattningen av de besparingar och

inkomstförstärkningar som regeringen förordar i avsnitt 5 i propositionen.

Vidare föreslår regeringen (Socialdepartementet), såvitt avser

socialutskottets beredningsområde, att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om

allmänna barnbidrag,

4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:143) om

bidragsförskott,

5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1984:1096) om

särskilt bidrag till vissa adoptivbarn.

I propositionen anförs att uppgiften för den ekonomiska politiken nu är att

sanera statsfinanserna i syfte att åstadkomma en varaktig och uthållig

tillväxt, en ökad sysselsättning och en minskad arbetslöshet.

Inom det socialpolitiska området föreslås besparingsåtgärder inom det

ekonomiska familjestödet. Den besparing på netto 2,3 miljarder kronor som

uppkommer genom slopandet av vårdnadsbidraget och återinförandet av

garantidagarna har behandlats i propositionen (prop. 1994/95:61) om

vårdnadsbidraget, garantidagarna, enskild barnomsorg.

Regeringens förslag i föreliggande proposition innebär vissa begränsningar av

flerbarnstilläggen och begränsningar i bidragsförskottssystemet.

I propositionen aviseras vidare att regeringen avser att påbörja ett

utredningsarbete med inriktning att minska nettoutgifterna för det direkta

stödet till barnfamiljerna med 3 miljarder kronor realt år 1998.

Flerbarnstilläggen

I propositionen föreslås att flerbarnstillägg från den 1 januari 1995 lämnas

med 2 400 kr per år för det tredje barnet, med 7 200 kr per år för det fjärde

barnet och med 9 000 kr per år för det femte och varje ytterligare barn.

Flerbarnstillägget föreslås därmed fastställas i kronor och inte längre som

andel av barnbidraget. Förslaget innebär ändringar i lagen om allmänna

barnbidrag.

Regeringen beräknar budgetförstärkningen till ca 270 miljoner kronor för

innevarande år och till ca 540 miljoner kronor för budgetåret 1995/96.

I motion Fi3 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen avslår

regeringens förslag att försämra flerbarnstillägget (yrkande 10).

Motionärerna anser att barnfamljerna belastas alltför hårt av regeringens

förslag. Det är, enligt motionärerna, väl känt att familjer med flera barn har

en svårare situation än många andra. Fördelningspolitiska studier tyder inte på

att barnfamiljerna som grupp klarat sig bättre än andra, snarare tvärtom, och

därför bör regeringens förslag avvisas.

Också i motion Fi2 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen avslår

förslaget om ändringar i lagen om allmänna barnbidrag (yrkande 13).

I motion Fi6 av Alf Svensson m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om riktlinjer för besparingar och budgetförstärkningar (yrkande 3,

delvis). Motionärerna avvisar förslaget att minska flerbarnstilläggen, vilket

drabbar familjerna med de lägst disponibla inkomsterna.

I motion Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade regler för

flerbarnstilläggen (yrkande 10). Motionärerna anser att det behövs en

uppföljning av effekterna av minskade flerbarnstillägg och att det därvid bör

övervägas om bostadstilläggen för barnfamiljer behöver ändras. Enligt

motionärerna vore ytterligare en åtgärd att regeringen uppmanar kommunerna att

ta hänsyn till det försämrade flerbarnstillägget vid konstruktionen av daghems-

och skolbarnsomsorgstaxorna.

Begränsningar i bidragsförskottssystemet

I propositionen föreslås att bidragsförskott och särskilt bidrag till vissa

adoptivbarn fr.o.m. den 1 januari 1995 lämnas med 14 080 kr per barn och år.

Förslaget innebär att nuvarande nivå bibehålls och fastställs i kronor. Den

koppling till basbeloppet som nu finns upphävs därmed. Förslaget innebär

ändringar i lagen om bidragsförskott och lagen om särskilt bidrag till vissa

adoptivbarn.

Om inte den pågående översynen av bidragsförskottssystemet leder till

förändringar som tillsammans med den nu presenterade besparingen ger en

nettoutgiftsminskning år 1998 på 700 miljoner kronor kommer regeringen enligt

propositionen att uppnå besparingen genom en successiv minskning av bidraget

fram till år 1998.

I motion Fi1 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om bidragsförskottet och

underhållsbidraget (yrkande 7). Motionärerna erinrar om att frågor om

bidragsförskott och underhållsbidrag har varit föremål för utredning vid ett

flertal tillfällen. Enligt motionärerna är det nu hög tid att åstadkomma

förändringar. I regeringspromemorian Ensamförälderstöd (Ds 1992:53) föreslogs

nya regler för beräkningen av det offentliga stödet till ensamstående föräldrar

med barn. Motionärerna framhåller att Moderata samlingspartiet stöder de

förslag som framfördes i departementspromemorian. Partiets utgångspunkter för

förändring är följande: Föräldraansvaret bör tydliggöras oavsett om barnet

lever tillsammans med sina föräldrar eller i splittrad familj. Kostnaderna för

bidragsförskotten skall minskas. Försäkringskassorna bör överta fastställandet

av bidragsförskotten för att därigenom bl.a. ha full kontroll över

bidragsgivningen. Försäkringskassorna bör fungera som "statens ombud" vid

domstolar i vårdnadstvister. Den automatiska kopplingen mellan underhållsbidrag

och bidragsförskott bör upphöra. Motionärerna biträder regeringens förslag till

besparing men anser att de förslag och ståndpunkter som redovisats i motionen

snarast bör förverkligas.

I motion Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indrivningen av

bidragsförskottsskulder (yrkande 12). Motionärerna anser att de

förändringar som måste göras måste ha som mål att kvinnornas möjlighet till

ekonomiskt oberoende inte rörs. Besparingen måste därför inriktas på

indrivningen av skulder genom en översyn av rutinerna för återbetalning av

underhållsskulder.

Utredning om det ekonomiska familjestödet

Som tidigare nämnts avser regeringen att påbörja ett utredningsarbete med

inriktning att minska nettoutgifterna för det direkta stödet till

barnfamiljerna med 3 miljarder kronor realt år 1998, utöver de här aviserade

besparingarna. Inriktningen av utredningsarbetet skall, enligt propositionen,

vara att i ett sammanhang pröva det totala ekonomiska stödet till

barnfamiljerna för att därigenom åstadkomma en bättre samordning av de olika

regelsystemen.

I motion Fi2 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär en parlamentariskt sammansatt utredning om en förändrad

inriktning av familjestödet enligt de riktlinjer som redovisas i motionen

(yrkande 9). Motionärerna anser att familjestödet bör reformeras och

föreslår att föräldraförsäkringen, barnbidraget för åldersgruppen 0--6 år och

vårdnadsbidraget läggs samman till ett familjestöd -- ett beskattat barnkonto.

Föräldrarnas uttag på barnkontot skall enligt förslaget ske med ett lägsta

belopp varje månad under de sex första åren. Den del av barnkontot som

överstiger lägsta månadsuttag skall disponeras fritt under de sex åren.

Familjestödet blir därmed, enligt motionärerna, mer rättvist och ökar

familjernas valfrihet att efter egna önskemål planera sin situation. Förslaget

innebär lika stöd till varje barn. Detta möjliggör ett förstärkt stöd till

familjer som lever under knappa ekonomiska omständigheter samtidigt med en

utgiftsminskning för staten.

I motion Fi6 av Alf Svensson m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om riktlinjer för besparingar och budgetförstärkningar (yrkande 3,

delvis). Motionärerna anför

att familjepolitiken kostar sammantaget över 80 miljarder kronor och har låg

fördelningspolitisk träffsäkerhet i en del fall. Besparingen på

flerbarnstillägget liksom borttagandet av vårdnadsbidraget är ett dråpslag mot

de familjer som har de lägsta disponibla inkomsterna och bör därför avvisas.

Motionärerna är däremot positiva till att en samlad översyn av det

familjepolitiska stödet och dess fördelningspolitiska effekter görs. Troligen

kan besparingar genom minskade kommunala kostnader beroende på det redan

finansierade vårdnadsbidraget klara en del av sparbetinget. Målet bör vara en

sammanlagd besparing på 4 miljarder kronor 1998 inklusive besparingar på

bidragsförskottet. Besparingen bör dock föregås av en noggrann genomlysning i

en utredning där en helhetssyn tas. Besparingen bör inte, som i regeringens

förslag, preciseras redan innan utredningen tillsatts.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens uppfattning att statsfinanserna måste saneras och

att besparingar måste göras även inom det familjepolitiska området. Utskottet

har inget att erinra mot förslaget att genomföra den begränsade sänkning av

flerbarnstilläggen som föreslagits, samtidigt som flerbarnstilläggen frikopplas

från barnbidragsnivån. Utskottet anser sålunda att propositionen i denna del

bör tillstyrkas och motionerna Fi2 (c) yrkande 13, Fi3 (fp) yrkande 10 och Fi6

(kds) yrkande 3 (delvis) avstyrkas.

Utskottet har inte heller något att erinra mot regeringens förslag i fråga om

bidragsförskottet och det särskilda bidraget till vissa adoptivbarn. Även i

denna del bör propositionen sålunda tillstyrkas.

Den pågående översynen av underhållsbidrags- och bidragsförskottssystemen

beräknas bli klar vid årsskiftet. Utskottet anser att förslagen från

utredningen bör avvaktas och motion Fi1 (m) yrkande 7 därför avstyrkas.

I samband med behandlingen av budgetpropositionen för innevarande budgetår

(bet. 1993/94:SoU20, rskr. 248) anförde utskottet att det går att spara 160

miljoner kronor på anslaget för bidragsförskott genom en effektivare

administration. En bättre bevakning av kraven borde enligt utskottet leda till

att betalningsnivån, som sjunkit under några år, åter höjdes, varigenom statens

kostnader skulle minska. Utskottet vidhåller denna uppfattning och delar därmed

inställningen i motion Fi4 (v) yrkande 12 att indrivningen av

bidragsförskottsskulder bör effektiviseras. Motionen bör avstyrkas.

I propositionen redovisas att regeringen har för avsikt att se över

familjepolitiken med inriktning att minska nettoutgifterna för det direkta

stödet till barnfamiljerna. Utskottet anser det angeläget att en ordentlig

analys görs av det ekonomiska familjestödet, så att nödvändiga besparingar får

en så god fördelningspolitisk profil som möjligt. Motionerna Fi2 (c) yrkande 9

och Fi6 (kds) yrkande 3, delvis, bör enligt utskottet avstyrkas. Med anledning

av motion Fi4 (v) yrkande 10 vill utskottet framhålla att utredningen även bör

följa upp effekterna av de föreslagna ändringarna beträffande

flerbarnstilläggen. Motionen bör avstyrkas.

Stockholm den 1 december 1994

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid

Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s), Göte Jonsson (m), Hans

Karlsson (s), Roland Larsson (c), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),

Barbro Westerholm (fp), Stig Sandström (v), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson

(m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Conny Öhman (s).

Avvikande meningar

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

1. Sten Svensson, Göte Jonsson, Liselotte Wågö och Leif Carlson (alla m)

anser att den del av utskottets bedömning som börjar med "Utskottet anser

sålunda" och slutar med "yrkande 7 därför avstyrkas." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den borgerliga regeringens familjepolitik skall ses

utifrån en helhet, där vårdnadsbidraget, avdragsrätt för styrkta

barnomsorgskostnader upp till viss nivå, lagligt reglerad etableringsrätt för

alternativa daghem och barnomsorgslagen skall ingå. Barnomsorgslagens

utformning förutsätter ett vårdnadsbidrag för att vidga familjernas valfrihet.

Faller vissa delar bort såsom t.ex. vårdnadsbidraget så påverkas även

barnomsorgslagens krav på kommunerna. Kostnaderna för den kommunala

barnomsorgen ökar i takt med att valfriheten för familjerna minskar. Med den

utbyggda valfrihet och flexibilitet som kännetecknar den borgerliga

familjepolitiken blir de enskilda familjernas situation bättre jämfört med den

nuvarande regeringens familjepolitik även i skeden då besparingar, av

statsfinansiella skäl, måste göras. Utskottet är inte nu berett att tillstyrka

motionerna Fi2 (c) yrkande 13, Fi13 (fp) yrkande 10 och Fi6 (kds) yrkande 3

(delvis). Utskottet tillstyrker därmed propositionen i denna del och avstyrker

motionerna.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag i fråga om

bidragsförskottet och det särskilda bidraget till vissa adoptivbarn. Utskottet

anser sålunda att propositionen även i denna del bör tillstyrkas.

Utskottet anser att förslagen i Ensamförälderstödsutredningen (1992:53)

snarast bör genomföras. Det finns ingen anledning att avvakta ytterligare

utredningar i frågan. Utgångspunkten för förändring bör vara följande:

Föräldraansvaret bör tydliggöras oavsett om barnet lever tillsammans med sina

föräldrar eller i splittrad familj. Kostnaderna för bidragsförskotten skall

minskas. Försäkringskassorna bör överta fastställandet av bidragsförskotten för

att därigenom bl.a. ha full kontroll över bidragsgivningen. Försäkringskassorna

bör fungera som "statens ombud" vid domstolar i vårdnadstvister. Den

automatiska kopplingen mellan underhållsbidrag och bidragsförskott bör upphöra.

Med anledning av motion Fi1 (m) yrkande 7 bör enligt utskottet riksdagen ge

regeringen till känna vad nu anförts.

2. Roland Larsson (c) anser

dels att den del av utskottets bedömning som börjar med "Utskottet delar"

och slutar med "(delvis) avstyrkas. " bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med "I propositionen"

och slutar med "därför avstyrkas." bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Utskottet anser att statsfinanserna måste saneras. Regeringens förslag till

besparingar på det familjepolitiska området slår dock mycket hårt mot de

familjer som har lägst disponibel inkomst. Att både göra kraftiga besparingar i

flerbarnstilläggen och samtidigt ta bort vårdnadsbidraget minskar drastiskt det

ekonomiska utrymmet för många barnfamiljer. Borttagandet av vårdnadsbidraget

innebär en kortsiktig besparing på statsbudgeten, men ökar samtidigt kraftigt

kommunernas kostnader för barnomsorgen. För samhällsekonomin ökar därmed

kostnaderna. Minskningen av flerbarnstilläggen slår hårt mot de litet större

familjernas ekonomi, vars ekonomiska standard redan är lägre än många andras.

Med anledning av motionerna Fi2 (c) yrkande 13, Fi3 (fp) yrkande 10 och Fi6

(kds) yrkande 3 (delvis) anser utskottet att förslaget om ändring av

flerbarnstillägget bör avstyrkas. Motiven för motion Fi4 (v) yrkande 10 faller

därmed, varför motionen bör avstyrkas.

Utskottet anser det angeläget att en ordentlig analys görs av det ekonomiska

familjestödet och förutsätter att den av regeringen aviserade utredningen blir

parlamentariskt sammansatt. Enligt utskottets mening bör familjestödet

reformeras. Den modell som presenterats av centern om s.k. barnkonton bör

härvid belysas. Förslaget innebär att föräldraförsäkringen, barnbidraget för

åldersgruppen 0--6 år och vårdnadsbidraget läggs samman till ett familjestöd --

ett beskattat barnkonto. Föräldrarnas uttag på barnkontot skall enligt

förslaget ske med ett lägsta belopp varje månad under de sex första åren. Den

del av barnkontot som överstiger lägsta månadsuttag skall disponeras fritt

under de sex åren. Förslaget innebär lika stöd till varje barn. Detta möjliggör

ett förstärkt stöd till familjer som lever under knappa ekonomiska

omständigheter samtidigt med en utgiftsminskning för staten. Stödet ökar också

familjernas valfrihet och ger dem möjlighet att efter egna önskemål planera sin

situation.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi2 (c) yrkande 9 och Fi6

(kds) yrkande 3 (delvis) bör enligt utskottets mening ges regeringen till

känna.

3. Barbro Westerholm (fp) anser att den del av utskottets bedömning som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 7 därför avstyrkas." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att statsfinanserna måste saneras. Den fördelningspolitiska

profilen i de av regeringen i denna del föreslagna åtgärderna uppfyller dock

inte kraven på rättvisa. Barnfamiljerna drabbas alltför hårt av regeringens

förslag, särskilt familjer med många barn och ensamstående föräldrar. Med

anledning av motionerna Fi2 (c) yrkande 13, Fi3 (fp) yrkande 10 och Fi6 yrkande

3 (delvis) bör regeringens förslag till ändring i lagen om allmänna barnbidrag

avstyrkas.

Utskottet avvisar också regeringens förslag om en nominell låsning av

bidragsförskottet och det särskilda bidraget till vissa adoptivbarn. Förslagen

om ändring i lagen om bidragsförskott och lagen om särskilt bidrag till vissa

adpotivbarn bör därmed avstyrkas. Utskottet förutsätter att den pågående

översynen av underhållsbidrag och bidragsförskott leder till den av regeringen

nu föreslagna besparingen. Motion Fi1 (m) yrkande 7 bör enligt utskottet

avstyrkas.

4. Chatrine Pålsson (kds) anser

dels att den del av utskottets bedömning som börjar med "Utskottet delar"

och slutar med "(delvis) avstyrkas." bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med "I propositionen"

och slutar med "därför avstyrkas." bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Utskottet anser att statsfinanserna måste saneras. Regeringens förslag till

besparingar på det familjepolitiska området slår dock mycket hårt mot de

familjer som har lägst disponibel inkomst. Att både göra kraftiga besparingar i

flerbarnstilläggen och samtidigt ta bort vårdnadsbidraget minskar drastiskt det

ekonomiska utrymmet för många barnfamiljer. Borttagandet av vårdnadsbidraget

innebär en kortsiktig besparing på statsbudgeten, men ökar samtidigt kraftigt

kommunernas kostnader för barnomsorgen. För samhällsekonomin ökar därmed

kostnaderna. Minskningen av flerbarnstilläggen slår hårt mot de litet större

familjernas ekonomi, vars ekonomiska standard redan är lägre än många andras.

Med anledning av motionerna Fi2 (c) yrkande 13, Fi3 (fp) yrkande 10 och Fi6

(kds) yrkande 3 (delvis) anser utskottet att förslaget om ändring i

flerbarnstillägget bör avstyrkas. Motiven för motion Fi4 (v) yrkande 10 faller