Bet. 1994/95:FiU10

Finansutskottets betänkande

1994/95:FIU10

Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m.

(prop. 1994/95:100 bil. 1)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionens förslag

Motionsyrkandena

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

FiU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den

ekonomiska politiken och budgetpolitiken.

Sammanlagt har 34 reservationer och 2 särskilda yttranden avgivits på de

punkter som anges i betänkandets innehållsförteckning. När det gäller

inriktningen av den ekonomiska politiken har företrädarna i utskottet för

Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna avgivit en gemensam

reservation.

OECD-länderna har nu definitivt lämnat 1990-talets första lågkonjunktur bakom

sig. I Västeuropa ökar tillväxten och väntas år 1996 något överstiga 3 %. För

flertalet länder inom OECD-området har utvecklingen emellertid inneburit att

man går in i högkonjunkturen med en extremt hög statlig skuldsättning.

Den svenska ekonomin kännetecknas av att exporten fortsätter att öka

kraftigt. Samtidigt sker en påtaglig ökning av antalet sysselsatta och då

främst i industrisektorn. Återhämtningen av ekonomin hålls emellertid tillbaka

av den alltjämt snabbt växande statsskulden. Det forsatt höga ränteläget bidrar

till att hemmamarknaden utvecklas svagt. Näringslivets investeringar

förutses dock öka kraftigt. Den samlade produktionen väntas i år öka med drygt

2,5 % och nästa år med nära 3 %.

På grund av de senaste årens kraftiga försämringar av de offentliga

finanserna har vi i Sverige tvingats att helt inrikta finanspolitiken mot

en stabilisering av statsskulden. Samtidigt måste finanspolitiken utformas så

att fördelningspolitiken och åtgärderna för att minska arbetslösheten får ökad

tyngd. Enligt utskottets mening har de i finansplanen föreslagna åtgärderna en

sådan inriktning.

Penningpolitikens uppgift är att värna prisstabiliteten. Som utskottet

ser det kommer omläggningen av finanspolitiken att ge ett ökat förtroende för

den ekonomiska politiken och därmed förutsättningar för en starkare växelkurs

och lägre räntor. Utskottet konstaterar också att arbetsmarknads- och

näringspolitiken nu ges en sådan utformning att politikens olika medel aktivt

medverkar till att undanröja de flaskhalsar, som kan uppträda i den nu

uppåtgående konjunkturen. Därigenom kan inflationstendenserna hållas tillbaka.

Utskottet framhåller särskilt i betänkandet att lönebildningen kommer att

få en avgörande betydelse för att den i finanansplanen föreslagna inriktningen

av den ekonomiska politiken skall nå framgång. Arbetsmarknadens parter har ett

stort ansvar för möjligheterna att nå framgång. Om lönerna genom parternas

försorg länkas in i en strategi för tillväxt innebär detta minskad

inflationsrisk och förbättrade offentliga finanser. Detta skulle starkt bidra

till lägre räntor, högre investeringar och en större uthållig

sysselsättningsökning.

På bara tre år har statsskulden fördubblats och väntas i slutet av detta

budgetår uppgå till närmare 1 400 miljarder kronor, motsvarande 90 % av BNP.

Den exceptionellt snabba skuldökningen, som torde sakna motstycke i OECD:s

annaler, har lett till att statsskuldräntorna på tre år svällt med ett belopp

som är lika stort som statens samlade stöd till barnfamiljer, inkl.

föräldraförsäkringen.

I betänkandet biträder finansutskottet regeringens förslag till inriktning av

budgetpolitiken. Skall arbetet med att sanera statsfinanserna vinna respekt

hos allmänheten måste åtgärderna ges en sådan inriktning att bördornas

fördelning framstår som rättvis genom att alla får bidra efter förmåga. Detta

måste vara en viktig utgångspunkt om saneringsarbetet skall kunna få den breda

folkliga uppslutning som krävs för att man framgångsrikt skall kunna komma till

rätta med problemen.

Utskottet delar regeringens uppfattning att man i första hand skall värna om

grundläggande offentliga verksamheter som barnomsorg, utbildning, hälso- och

sjukvård samt äldreomsorg. Det innebär med nödvändighet att besparingarna i

stor utsträckning måste inriktas mot transfereringar till hushåll. Besparingar

måste emellertid även fortsättningsvis göras i statlig konsumtion.

Utskottet har inte heller något att erinra mot den föreslagna omfattningen på

det besparingsprogram som redovisas i finansplanen, 21,7 miljarder kronor fram

till år 1998.

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1994/95:100 (budgetpropositionen), i vad avser bilaga 1

Finansplanen, yrkandena 1--3 och 5,

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:

1994/95:Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m),

1994/95:Fi202 av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (mp),

1994/95:Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds),

1994/95:Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s),

1994/95:Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v),

1994/95:Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s),

1994/95:Fi207 av Birgitta Hambraeus (c), i vad avser yrkandena 1, 2, 4 och 5,

1994/95:Fi208 av Lena Klevenås (s), i vad avser yrkande 1,

1994/95:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v),

1994/95:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m),

1994/95:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), i vad avser yrkandena 1--4 och

8,

1994/95:Fi212 av Birger Schlaug m.fl. (mp), i vad avser yrkandena 1--4, 6, 9

och 25,

1994/95:Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s),

1994/95:Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s),

1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkandena 1--5,

1994/95:Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1--4,

1994/95:Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser yrkandena 1--5 och 16,

1994/95:Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m),

1994/95:Fi507 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s),

1994/95:Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s),

1994/95:Fi603 av Per Erik Granström och Bo Holmberg (s),

1994/95:A201 av Eva Goës m.fl. (mp), i vad avser yrkande 2,

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c), i vad avser yrkande 1,

1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkandena 7 och 8,

1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m), i vad avser yrkande 10,

1994/95:Sk623 av Sten Svensson (m), i vad avser yrkande 2,

1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkande 8 och

1994/95:U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp), i vad avser yrkandena 7 och

8.

Propositionens förslag

I proposition 1994/95:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i

bilaga 1 Finansplanen (Finansdepartementet) att riksdagen

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken som regeringen har förordat i propositionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för

budgetregleringen som regeringen har förordat i propositionen,

3. att riksdagen godkänner riktlinjerna för budgetering och

redovisning av statens verksamhet i enlighet med vad regeringen

har förordat (Ekonomisk styrning av statlig verksamhet, avsnitt

2.1),

5. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret

1995/96 besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i

myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål

intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kr (Budgetförslaget och statens

ekonomiska ställning, avsnitt 6.1).

Motionsyrkandena

1994/95:Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att offentliggöra IMF:s årliga

sammanfattande synpunkter.

1994/95:Fi202 av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en expertutredning

tillsätts för att granska olika tekniska utformningar av bl.a.

friktionsavgifter som medel att öka trögheten på marknaden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det demokratiska underskott som uppstår

då valutamarknaden inte omgärdas av spelregler,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka inom EU för att

möjlighet skall ges för stater att införa tröghetsskapande

åtgärder för kapitalflöden mellan unionens medlemmar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall ta initiativ för att

upprätta internationella spelregler för valutaflöden med syfte

att öka trögheten i valuta- och andra kapitalflöden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av genomlysning och regler för

valuta- och finansmarknader.

1994/95:Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att uppmärksamma

institutionernas grundläggande betydelse för en långsiktigt god

ekonomisk utveckling.

1994/95:Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättandet av ett parlamentariskt forum

för debatt, rekommendationer och beslut i långsiktiga

miljöresurs- och fördelningsfrågor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett sekretariat inom regeringskansliet

för analys av ekonomisk och social utveckling på lång sikt.

1994/95:Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lönepolitiken i statlig verksamhet.

1994/95:Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

möjligheten att inrätta ett lönetak för anställda i offentlig

verksamhet.

1994/95:Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om satsning på investeringar för att

utveckla och vårda människan,

2. att riksdagen beslutar att inte gå in i EU:s valutaunion,

4. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om

återinförande av Riksgäldskontorets checkkredit i Riksbanken

och om lagen om kreditpolitiska medel, i enlighet med vad som

anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en mer rättvisande beräkning av statens

skuld, där även tillgångar medräknas.

1994/95:Fi208 av Lena Klevenås (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av regler för de fria

kapitalrörelserna.

1994/95:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att minska storleken på arvoden.

1994/95:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken som anförts i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för

budgetpolitiken samt inriktningen och omfattningen av de

utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar som anförts i

motionen.

1994/95:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken som förordats i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för

budgetregleringen som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en miljömässigt hållbar ekonomisk

utveckling,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fördelningspolitiska prioriteringar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konvergensprogram till EU.

1994/95:Fi212 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny

ekonomisk politik som tar sin utgångspunkt i ekologins och

miljöns fundamentala roll för samhällsutvecklingen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den ekologiska krisen och vikten av att

inte miljöskulden tillåts öka ytterligare utan tvärtom skall

minskas,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett ekonomiskt-politiskt

åtgärdsprogram för att uppfylla de miljömål som riksdagen

tidigare har antagit eller uttalat,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken

inför 2000-talet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om huvudmålen i en grön ekonomisk-politisk

strategi,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet att utveckla en väl fungerande

marknadsekonomi, en s.k. kretsloppsekonomi,

25. att riksdagen beslutar sänka arbetsgivaravgifterna med

totalt 25 500 000 000 kr för budgetåret 1995/96.

1994/95:Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av åtgärder för att förhindra

växande klyftor bl.a. genom tillsättande av en

jämlikhetsdelegation.

1994/95:Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en utredning

med uppgift att föreslå medel att motverka stora

löneskillnader.

1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska

politiken som anges i motionen,

2. att riksdagen antar de riktlinjer för budgetpolitiken som

anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en parlamentarisk kommitté för

långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om etikens betydelse för en god ekonomisk

utveckling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken,

1994/95:Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för

budgetregleringen som förordats i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om penningpolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om strukturpolitiken,

1994/95:Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga

1 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för den

ekonomiska politiken i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga

1 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för

budgetregleringen i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga

1 i motsvarande del godkänner riktlinjerna för finans- och

penningpolitiken i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga

1 i motsvarande del godkänner inriktning och omfattning av

utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar i enlighet med vad

i motionen anförts,

5. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om parlamentarisk förankring av det s.k.

konvergensprogrammet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om minskad statlig konsumtion och den

kommunala ekonomin.

1994/95:Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om redovisningen av jämförelsetal m.m. i

finansplan och statsbudget,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att beräkningarna som avser budgetens

intäktssida avsevärt bör förbättras samt att precisionen vid

beräkningarna av utgifterna bör höjas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en klarare analys och redovisning av

institutionella förhållanden som på avgörande sätt kan påverka

bedömningen av den svenska ekonomin,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om redovisningen av posten statsskuldräntor.

1994/95:Fi507 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om arbetet med strukturförändringar.

1994/95:Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om effektivare resursanvändning i statlig

verksamhet.

1994/95:Fi603 av Per Erik Granström och Bo Holmberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om placeringsregler för

kapitalförvaltare av premiereservsystemet i det reformerade

allmänna pensionssystemet.

1994/95:A201 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att satsa på en "grön offentlig sektor".

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken

för att åstadkomma en hållbar utveckling, god miljö, rättvis

fördelning och regional balans.

1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att Sverige aktivt deltar i

EU:s ekonomiska och monetära samarbete,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att samarbetet inom EMU skall leda till

både låg inflation och aktiv bekämpning av arbetslösheten.

1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) vari

yrkas

10. att riksdagen beslutar att aktiebolaget Tipstjänst skall

överlåtas till de ideella organisationerna med de

förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet 1994.

1994/95:Sk623 av Sten Svensson (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsekvensanalyser före beslut om

förändrad service till näringslivet.

1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

8. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande

utbetalning av barnbidrag, bidragsförskott och bostadsbidrag.

1994/95:U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige inom EU motsätter sig förverkligandet av EMU och en

gemensam valuta,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige inom EU föreslår gemensamma mellanstatliga åtgärder för

att öka trögheten på finansmarknaden.

Utskottet

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell utveckling

Av tabell 1 framgår att OECD-länderna definitivt har lämnat 1990-talets

första lågkonjunktur bakom sig.

Tabell 1. BNP-tillväxt i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

________________________________________________________

1994 1995 1996

________________________________________________________

USA 3,8 2,9 2,2

Japan 1,0 2,4 2,9

Västra Tyskland 2,0 2,4 3,2

Frankrike 2,1 3,0 3,3

Storbritannien 3,7 3,3 2,8

Danmark 4,6 3,3 2,8

Finland 3,7 4,8 4,1

Norge 4,8 2,9 2,6

OECD-Europa 2,3 2,8 3,1

OECD-total 2,8 2,8 2,7

________________________________________________________

Källor: OECD och Finansdepartementet.

Några avgörande förändringar i den bedömning av den internationella

utvecklingen som presenteras i finansplanen i jämförelse med den prognos som

departementet redovisade i höstas i propositionen 1994/95:25 föreligger inte

(jfr 1994/95:FiU1).

Vad gäller utvecklingen utanför OECD-området kan nämnas att tillväxten i de

s.k. DAE-länderna (Dynamic Asian Economics), dvs. Sydkorea, Taiwan, Hongkong,

Singapore, Thailand och Malaysia enligt OECD-sekretariatets bedömning kommer

att fortsätta vara stabilt hög. Den årliga BNP-tillväxten väntas under perioden

1994--1996 ligga över 7 %. Denna utveckling har bl.a. inneburit att av den

svenska exporten går nära 10 % till Fjärran Östern. De mest expansiva

marknaderna för svensk export i detta område är i här nämnd ordning Malaysia,

Kina, Sydkorea och Singapore.

De händelser av större betydelse som har inträffat efter det att

Finansdepartementet färdigställde den nu aktuella prognosen (kalkylerna

avslutades den 22 december) är den finansiella krisen i Mexiko och den svåra

jordbävningen i Kobe i Japan. Det är främst den mexikanska krisen i kombination

med växande politisk instabilitet i Italien och Spanien som skapat oro på den

finansiella marknaden. Förutom Mexiko har den även drabbat länder med stora

underskott i de offentliga finanserna. Dessa länder har fått se sina valutor

ytterligare försvagas samtidigt som räntedifferensen gentemot de stora

industriländerna Tyskland och Förenta staterna har ökat något. Jordbävningen i

Kobe innebär med all sannolikhet att tillväxten i Japan i år blir något lägre

än vad som angivits i tabell 1. De flesta etablerade konjunkturbedömare drar

emellertid den slutsatsen av här akuella händelser att de endast får en

övergående och trots allt begränsad påverkan på den ekonomiska utvecklingen i

OECD-området.

I motion Fi219 (c) efterlyses -- bl.a. med hänvisning till jordbävningen

i Kobe -- en mer ingående analys av vad olika scenarier i det internationella

skeendet kan få för konsekvenser för världsekonomin.

Som utskottet ser det är det förenat med stora svårigheter att med rimlig

säkerhet kunna förutse sådana händelser som den mexikanska krisen eller den

nämnda jordbävningen. I motionen nämns som exempel på händelser som borde

belysas i ett alternativt scenario även en tänkbar jordbävning i Tokyo. Det

förefaller emellertid inte särskilt meningsfullt att inom ramen för den

prognosperiod som är aktuell i finansplanen analysera effekterna av en sådan

hypotetisk katastrof.

Den utveckling som beskrivs i tabell 1 kan tolkas så att OECD-området nu är

inne i en period med en tillväxt under några år på nära 3 %. Även om

högkonjunkturen i Förenta staterna av OECD-sekretariatet och

Finansdepartementet bedöms nå sitt toppläge under innevarande år väntas

produktionen i Västeuropa fortsätta att öka. Men i likhet med högkonjunkturerna

under 1980-talet tenderar arbetslösheten i Europa även fortsättningsvis att

ligga kvar på mycket höga nivåer (jfr tabell 2).

Tabell 2. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

__________________________________________________________________

1993 1994 1995 1996

__________________________________________________________________

Konsumentpriser

USA 3,0 2,7 3,5 3,8

Japan 1,3 0,5 0,4 0,6

Västra Tyskland 4,1 3,0 2,3 2,5

Frankrike 2,1 1,8 2,0 2,5

Storbritannien 1,5 2,4 3,0 3,4

Danmark 1,2 2,0 2,6 3,0

Finland 2,2 1,2 2,3 2,7

Norge 2,3 1,5 2,3 2,7

OECD-Europa 3,2 2,8 2,9 3,3

OECD-totalt 2,8 2,3 2,7 3,0

Öppen arbetslöshet

OECD-Europa 10,7 11,6 11,3 10,9

OECD-totalt 8,0 8,3 7,9 7,7

__________________________________________________________________

Källor: OECD och Finansdepartementet.

En viktig skillnad i jämförelse med utvecklingen under 1980-talets

högkonjunkturer kan dock föreligga om den inflationsprognos som redovisas i

finansplanen och som står i god överensstämmelse med OECD-prognosen infrias.

Inflationen i Västeuropa kommer under denna förutsättning under åren 1994--1996

att vara väsentligt lägre än vad som kunnat noteras för något år under

1980-talet.

I jämförelse med år 1980 har den statliga skuldsättningen påtagligt ökat för

nästan samtliga OECD-länder. Det är endast Storbritannien och Norge som i

jämförelse med skuldsituationen år 1980 har förbättrat sina statsfinanser.

Avsikten i det följande är att göra en översiktlig beskrivning av

skuldutvecklingen i vissa OECD-länder.

Det bör observeras att OECD:s skulddefinition (tabell 3) inte helt

överensstämmer med den som ligger till grund för redovisningen i tabell 4, som

utgår från EU:s definition.

I flera av OECD-länderna har skuldkvoten -- bruttoskuldkvoten uttryckt som

procent av BNP -- mer än fördubblats. I tabell 3 redovisas skuldutvecklingen

för de OECD-länder vars ekonomiska utveckling tidigare beskrivits i tabellerna

1 och 2.

Tabell 3. Bruttostatsskuldkvot (a) och budgetsaldo (b)

i procent av BNP i vissa OECD-länder

_________________________________________________________________________

1980 1994 1995 1996

(a) (a) (b) (a) (b) (a) (b)

_________________________________________________________________________

USA 37,7 64,6 -2,0 64,7 -1,8 65,0 -1,8

Japan 52,0 78,7 -2,0 83,4 -1,8 88,2 -1,8

Tyskland 32,8 53,2 -2,7 61,2 -2,4 60,4 -1,8

Frankrike 30,9 56,0 -5,7 58,8 -5,0 60,2 -4,0

Storbritannien 54,1 51,8 -6,8 54,0 -4,7 54,1 -3,2

Danmark 33,5 63,2 -4,2 69,3 -3,0 69,5 -2,2

Finland 14,1 70,9 -4,6 80,2 -5,1 86,2 -3,3

Norge 52,2 46,7 -1,3 47,8 -0,5 48,5 -0,2

OECD-Europa* 41,4 72,6 -6,0 76,3 -5,2 76,9 -4,2

OECD-totalt** 41,5 70,6 -3,8 72,9 -3,3 74,0 -2,9

___________________________________________________________________________

* Med undantag för Island, Luxemburg, Schweiz, Turkiet.

** Utöver undantagen i not* ingår ej heller Mexiko och Nya Zeeland.

Källa: OECD.

Det kan nämnas att de länder som år 1994 hade den högsta skuldkvoten enligt

OECD:s definitioner var Belgien (142 %), följt av Italien (123 %), Grekland

(121 %), Kanada (96 %) och Irland (88 %).

I de konvergenskriterier som EU-länderna skall uppfylla innan växelkurserna

slutligen låses i tredje etappen av EMU ingår en gräns för storleken på ett

lands bruttoskuld. Dessa kriterier sätter således bl.a. maximigränser för den

konsoliderade bruttoskulden (skuldkvoten 60 %) och den offentliga sektorns

budgetunderskott (3 % av BNP). Även inflationstakt, långa marknadsräntor samt

växelkursutveckling ingår i kriterierna. Inflation och långa räntor i

genomsnitt under en tidsperiod får inte överstiga nivån i en referensgrupp av

länder med mer än 1,5 resp. 2 procentenheter. Denna referensgrupp består av de

tre länder som uppvisar störst prisstabilitet. Med utgångspunkt från senast

kända utfallsdata (1994) skulle detta i nuvarande medlemskrets vara Danmark,

Frankrike och Finland.

I finansplanen görs följande redovisning av hur EU-ländernas

ekonomier förhåller sig till de i Maastrichtfördraget angivna

konvergenskraven.

I tabell 4 är underskott och skuld angivna i relation till BNP. KPI visar

årlig procentuell förändring. Räntan avser ca 10-åriga löptider och visar

genomsnittet för året fram till oktober 1994. Kriterierna för KPI och räntan är

uträknade genom ett aritmetiskt genomsnitt av de tre länder som ingår i

referensgruppen.

Tabell 4. Uppfyllandet av konvergenskriterierna 1994

_______________________________________________________________

Budgetsaldo Skuld KPI Ränta

_______________________________________________________________

Belgien -5,5 140 2,6 7,7

Danmark -4,3 78 2,0 7,7

Tyskland -2,9 51 3,0 6,7

Grekland -14,1 121 10,8 -

Spanien -7,0 63 4,8 9,9

Frankrike -5,8 50 1,8 7,1

Irland* -2,4 89 2,8 7,8

Italien -9,6 124 3,8 10,1

Luxemburg 1,3 9 2,3 7,0

Nederländerna -3,8 79 2,7 6,8

Portugal -6,2 70 5,5 10,1

Storbritannien -6,3 50 2,4 7,9

Sverige -11,2 82 2,2 9,1

Österrike -4,4 65 3,0 6,5

Finland -4,7 72 1,2 8,0

_______________________________________________________________

Konvergenskriterium 3 % 60 % 3,2 % 9,6 %

_______________________________________________________________

*Irlands bruttoskuld föll från 116% år 1987 till 90,5% år 1992 för att

därefter öka till 92,7% år 1993. För åren 1994--1996 gör OECD den bedömningen

att skuldkvoten återigen bör minska.

Källa: Finansdepartementet.

Tabell 4 visar att det år 1994 endast var ett fåtal länder som uppfyllde

samtliga villkor, nämligen Luxemburg, Tyskland och Irland. Irland gjorde detta

i kraft av att under några år ha uppvisat en trendmässigt fallande skuldkvot.

Allmänt sett är det kriterierna som gäller de offentliga finanserna som i

nuvarande konjunkturfas vållar de största problemen. Sverige uppfyllde år 1994

endast kriterierna för inflation och den långa räntan. Spanien, Grekland,

Italien och Portugal har problem även med dessa variabler. En första prövning

av konvergensvillkorens efterlevnad kommer att göras vid utgången av år 1996.

Att en majoritet av medlemsländerna då skulle uppfylla de angivna kraven ter

sig emellertid tämligen osannolikt.

Sammanfattningsvis kan osäkerhetsmomenten i den prognos som redovisas i

finansplanen anses vara måttliga. Tillväxten i OECD-området kommer att bli

förhållandevis hög och något omedelbart inflationshot föreligger inte i

flertalet länder. Den faktor som kan innebära en lägre tillväxt är främst

risken att ränteuppgången har en större negativ effekt på

investeringsaktiviteten än vad som nu förutses. Det förefaller dock som om

vinstnivåer och kapacitetsutnyttjande på kort sikt är viktigare

bestämningsfaktorer för investeringarna än ränteläget. En faktor som kan bidra

till en högre tillväxt är att dynamiken i konjunkturförstärkningen

underskattas. De problem som den ekonomiska politiken ställs inför de närmaste

åren är hur den höga arbetslösheten kan reduceras och hur en långsiktigt

bestående förstärkning i de offentliga finanserna skall kunna uppnås.

Avslutningsvis kan nämnas att de i finansplanen redovisade prognoserna för

den internationella utvecklingen bygger på antagandet att den internationella

räntenivån stiger något under prognosperioden. Utvecklingen på de

internationella finansiella marknaderna har stått mycket i centrum för debatten

de senaste åren. Diskussionen har bl.a. gällt i vilken grad de höjda

realräntorna hindrar återhämtningen. Enligt finansplanen är det dock inte

självklart att den nuvarande internationella realräntenivån måste uppfattas som

onormalt hög. De långa realräntorna i OECD uppgick nämligen till omkring 5 % i

genomsnitt under 1980-talet. Om jämförelsen i stället görs med realräntorna på

1960- och 1970-talet, framstår dock dagens räntor som mycket höga.

Utvecklingen i Sverige

Prognosförutsättningar

I finansplanens bedömning av den ekonomiska utvecklingen fram t.o.m. år 1996

utgår man ifrån att räntorna även fortsättningsvis kommer att vara höga.

Differensen gentemot de tyska räntorna kommer i år, räknat som ett genomsnitt

för året, att i stort vara desamma som under år 1994, dvs. drygt

3 procentenheter. Räntegapet förutsätts emellertid under nästa år minska till

2 procentenheter (jfr tabell 5).

Tabell 5. Prognosförutsättningar

__________________________________________________________________

1994 1995 1996

__________________________________________________________________

BNP-tillväxt i OECD 2,8 (2,6)* 2,8 (2.8) 2,7

Konsumentprisökning i

OECD 2,3 (2,3) 2,7 (2,3) 3,0

Världsmarknadstillväxt** 9,1 8,0 7,1

Dollarkurs (i kr) 7,7 (7,7) 7,4 (7,2) 7,2

Ecu-index 124,0 (124,0) 121,6 (122,0) 117,9

Tysk ränta

5-års statsobl. 6,2 (6,2) 7,0 (7,0) 7,2

Svensk ränta

5-års statsobl. 9,1 (9,0) 10,2 (9,3) 9,2

Svensk ränta

6-månaders

statsskuldväxel 7,6 (7.6) 8,4 (8.3) 8,3

__________________________________________________________________

*Uppgifterna inom parentes anger motsvarande bedömning i proposition

1994/95:25.

** Avser bearbetade varor i 14 OECD-länder.

Förklaringen till att skillnaden mellan de svenska och de tyska räntorna

minskar motiveras med omläggningen av den ekonomiska politiken och den kraftiga

neddragningen av budgetunderskottet.

Som anförs i finansplanen är den monetära stimulansen på ekonomin i stort en

effekt av den svaga kronkursen. Det finns emellertid tecken som talar för en

starkare utveckling av kronkursen framöver. Bytesbalansen har förstärkts och

visade under år 1994 ett överskott. Överskottet i bytesbalansen förväntas växa

betydligt under innevarande år, vilket ger ett apprecieringstryck på kronan. Av

tabell 5 framgår att Finansdepartementet gör bedömningen att kronan kommer att

apprecieras något under såväl innevarande som nästa år.

Försörjningsbalansen

Tillväxten i den totala produktionen i år väntas uppgå till drygt 2,5 % och

till nära 3 % nästa år, vilket är en högre tillväxt än vad Konjunkturinstitutet

(KI) förutsåg i sin decemberrapport.

I motionerna Fi210 (m), Fi211 (fp) och Fi216 (kds) framhålls att

risken är stor att BNP-tillväxten blir lägre än vad som anges i finansplanen. I

motion Fi219 (c) hävdas motsatsen; finansplanen underskattar de kommande

årens tillväxt i BNP.

Tabell 6. Försörjningsbalans 1994--1996

_________________________________________________________________________

Miljarder Procentuell volymförändring

kr _________________________________________

1993 1994 1995 1996

KI Fi-dep KI Fi-dep

__________________________________________________________________________

BNP 1 442,2 2,0 2,1 2,6 2,6 2,9

Import 420,5 11,0 7,2 7,0 5,4 5,1

Tillgång 1 862,7 3,9 3,3 3,6 3,3 3,4

Privat

konsumtion 792,1 0,6 0,3 0,0 1,0 1,0

Offentlig konsumtion 403,5 -0,2 0,3 0,0 -0,6 -1,0

Stat 127,7 0,5 1,3 2,0 -0,7 -1,0

Kommuner 275,8 -0,5 -0,1 -1,0 -0,5 -1,0

Bruttoinvesteringar 205,6 -1,3 7,7 9,5 7,6 8,5

Näringsliv 114,4 16,6 17,9 20,1 9,2 10,1

Bostäder 57,5 -39,3 -29,5 -28,4 5,8 9,2

Myndigheter 33,7 6,5 9,1 9,2 2,8 1,7

Lagerinv. -11,6 1,0 -0,3 0,0 0,2 0,1

Export 473,1 12,2 8,9 9,5 7,0 7,3

Användning 1 862,7 3,9 3,3 3,6 3,3 3,4

Inhemsk användning 1 389,6 1,1 1,2 1,4 1,8 1,8

__________________________________________________________________________

Källa: Finansdepartementet.

Tabell 7. Nyckeltal 1994--1996

Årlig procentuell förändring

________________________________________________________________________

1994 1995 1996

KI Fi-dep. KI Fi-dep.

________________________________________________________________________

Timlön (kostnad) 2,8 3,7 3,5 4,0 4,0

KPI (dec.-dec.) 2,8 3,0 2,9 3,6 3,7

KPI (årsgenomsnitt) 2,2 3,2 2,9 3,6 3,7

Nettoprisindex

(dec.-dec.) 1,9 1,8 2,0 1,8 1,7

Disponibel inkomst 1,4 -1,3 -2,4 -0,5 -0,5

Sparkvot (nivå) 8,5 6,7 6,3 5,3 4,9

Industriproduktion 9,0 6,0 7,0 6,5 6,8

Relativ enhets-

arbetskostnad -1,0 7,2 5,5 5,4 3,2

Handelsbalans (mdkr) 70,9 90,3 93,8 106,0 114,6

Bytesbalans (mdkr) 5,5 23,5 23,5 49,2 59,9

Bytesbalans (% av BNP) 0,4 1,5 1,5 3,0 3,6

Öppen arbetslöshet 7,9 7,5 6,8 6,9 6,1

Arbetsmarknads-

politiska åtgärder 5,1 4,4 4,8 4,0 4,7

________________________________________________________________________

Källa: Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet.

Enskilda poster i försörjningsbalansen

Utrikeshandeln

Den internationella konjunkturuppgången samt en god konkurrenskraft medförde

att varuexporten ökade med hela 14 % under 1994. Det är det högsta ökningstal

som noterats sedan 1973. Marknadstillväxten för bearbetade varor uppgick till

ca 9 % år 1994. Under prognosperioden beräknas marknadstillväxten till ca 8

% per år, samtidigt som svensk exportindustri väntas ta ytterligare

marknadsandelar. Detta medför en fortsatt stark exportutveckling. Även

varuimporten ökade mycket kraftigt under 1994, trots en betydande

konkurrenskraftsförstärkning för importkonkurrerande inhemsk produktion. Under

åren 1995 och 1996 avtar dock importökningen.

Överskottet i både handelsbalansen och bytesbalansen stiger under 1995 och

1996. Överskottet i bytesbalansen år 1996 väntas uppgå till 60 miljarder

kronor, vilket motsvarar 3,6 % av BNP.

KI:s exportprognos ligger något under finansplanen, vilket något bidrar till

KI:s lägre tillväxt i BNP.

Privat konsumtion

Någon ökning i den privata konsumtionen i år förutses inte i finansplanen.

För nästa år görs den bedömningen att konsumtionen stiger med 1 %. Eftersom

hushållens reala disponibla inkomster minskar genom en neddragning av

transfereringarna och en ökning av skatterna (jfr tabell 8) innebär

konsumtionsprognosen att hushållen måste minska sitt sparande.

Tabell 8. Hushållens inkomster

______________________________________________________________________

Miljarder kr Procentuellt bidrag till

Löpande realinkomstutvecklingen

priser

_________________________________________

1993 1993 1994 1995 1996

______________________________________________________________________

Lönesumma exkl. sjuklön 628,8 -4,9 1,0 2,0 1,4

Transfereringar från

offentlig sektor 374,4 1,0 0,5 -1,4 -1,6

Räntor och utdelningar

netto -31,7 0,3 0,8 0,7 0,5

Övriga inkomster, netto 176,8 -1,1 0,0 0,3 -0,1

Direkta skatter och

avgifter 288,5 1,1 -1,0 -4,0 -0,7

Disponibel inkomst 859,7 -3,6 1,3 -2,4 -0,5

______________________________________________________________________

Även KI antar att hushållens sparkvot faller, och för år 1995 antas en mindre

ökning av konsumtionen. Skillnaden gentemot Finansdepartementets prognos

förklaras av att KI inte kunde ta hänsyn till den neddragning av

transfereringarna till hushållen, som specificerades först i

budgetpropositionen.

I motionerna Fi201 (m), Fi211 (fp) och Fi216 (kds) anförs att det

är mindre troligt att hushållen kommer att parera minskande inkomster med ett

lägre sparande för att kunna vidmakthålla sin konsumtion. I motion Fi211 (fp)

framhålls att sparkvoten under perioden 1994--1996 måste falla med drygt 3,5

procentenheter om finansplanens konsumtionsprognos skall infrias. Om fallet i

sparkvoten blir mindre än vad som här angivits så innebär det att tillväxten i

BNP nästa år inte kommer att nå upp till den i finansplanen angivna tillväxten

på nära 3 %.

I finansplanen ges följande motivering till varför den privata konsumtionen

kommer att utvecklas i enlighet med den angivna prognosen.

Hushållens konsumtion bestäms inte främst av den faktiska kortsiktiga

inkomstutvecklingen, utan av den förväntade långsiktiga

inkomstutvecklingen. En jämförelse mellan den privata konsumtionen och den

realt disponibla inkomsten visar också att samvariationen på kort sikt mellan

dessa båda variabler varit relativt låg, i synnerhet från mitten av 1980-talet

och framåt. Sparkvoten har därmed varierat kraftigt. I vilken mån den sjunkande

disponibelinkomsten kommer att föranleda en minskad privat konsumtion beror

sålunda i hög grad på om hushållen förutsett de skattehöjningar och

transfereringsminskningar som drar ned den disponibla inkomsten 1995. I den mån

dessa förändringar förutsetts har konsumtionen sannolikt anpassats redan

tidigare. Minskningen av den disponibla inkomsten kan då balanseras av en sänkt

sparkvot. Det är emellertid inte troligt att hushållen redan gjort en

fullständig anpassning av sin konsumtion.

I den senaste Långtidsutredningen (LU-95, SOU 1995:4) förs ett resonemang som

i stort överensstämmer med motsvarande analys i finansplanen.

Hushållens konsumtions- och sparbeteende styrs i hög grad av deras

förväntningar om framtiden heter det i utredningen. Långtidsutredningens

basscenario bygger på att hushållens inkomstförväntningar gradvis stärks under

de kommande åren, i takt med att arbetslösheten faller och osäkerheten om

trygghetssystemen minskar. I kombination med en successivt avklarad

skuldanpassning, sjunkande realräntor och stigande tillgångsvärden medför detta

incitament till lägre sparande och därmed högre konsumtion. Hushållens sparkvot

faller gradvis och uppgår 1998 till 3,3 %.

I Långtidsutredningen betonas särskilt att hushållens skuldanpassning är en

betydelsefull faktor när det gäller utvecklingen av sparandet och därmed

konsumtionen i ett kort- och medelfristigt perspektiv. Av allt att döma har

anpassningen kommit långt. Hushållens skulder i relation till den disponibla

inkomsten är nu nere på samma nivåer som i mitten av 1970-talet.

Räntekostnaderna efter skatt har sjunkit i förhållande till de disponibla

inkomsterna. År 1995 bedöms de vara nere på 1984--1986 års nivå, dvs. den nivå

som rådde före kreditmarknadens avreglering och före den tidpunkt då

variationerna i sparkvoterna blev extremt stora.

I likhet med vad som sägs i finansplanen vill utskottet framhålla att det

givetvis finns en risk för att denna sparkvotsnedgång inte kommer till stånd.

Denna risk består främst i svårigheten att bedöma i vilken mån de föreslagna

budgetförstärkningarna är i linje med hushållens förväntningar. Det är inte

heller osannolikt att det privata sparandet, till följd av en önskan att stärka

den egna ekonomiska tryggheten, kommer att ligga på en historiskt sett hög nivå

i framtiden. Samtidigt finns det en möjlighet att den positiva dynamiken är

underskattad, i första hand till följd av det förbättrade arbetsmarknadsläget

men också genom en positiv utveckling av tillgångspriserna och ett uppdämt

behov att förnya beståndet av kapitalvaror.

Investeringar

Finansplanens bedömning av hur bruttoinvesteringarna fördelar sig på olika

näringsgrenar framgår av tabell 9.

Tabell 9. Bruttoinvesteringar efter näringsgren

_________________________________________________________________________

Miljarder Årlig procentuell volymförändring

kr 1993 ____________________________________

Löpande 1993 1994 1995 1996

priser

_________________________________________________________________________

Näringsliv 114,4 -14,3 16,6 20,1 10,1

Offentliga myndigheter 33,7 4,3 6,5 9,2 1,7

Bostäder 57,5 -31,0 -39,3 -28,4 9,2

Totalt 205,6 -17,6 -1,3 9,5 8,5

därav maskiner 81,3 -14,7 20,0 17,9 11,7

_________________________________________________________________________

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och

Finansdepartementet.

Den viktigaste förklaringen till KI:s i jämförelse med finansplanens lägre

BNP-prognos är att man utgår från antaganden om en sämre utveckling av

investeringarna i näringslivet, bostadsinvesteringarna men också investeringar

i lager.

I början av januari i år redovisade KI resultatet av sin senaste

konjunkturbarometer. Av barometern framgår att industrin för innevarande

kvartal räknar med fortsatt kraftig ökning såväl av orderingång som produktion

och sysselsättning. Andelen företag som tänker utöka produktionskapaciteten är

den högsta någonsin i barometersammanhang och uppgår till ca 30 %. Även

produktionsplanerna för hela första halvåret i år är unikt expansiva -- nära

60 % planerar för ökad produktion. Dessa barometerdata visar att KI i sin

decemberprognos kan ha underskattat kraften i investeringsuppgången.

Sammantaget innebär finansplanens prognos att investeringarna ökar med ca

9 % årligen 1995 och 1996. Investeringskvoten, dvs. bruttoinvesteringarnas

andel av BNP, uppgår trots detta endast till 15 % 1996, vilket fortfarande är

lågt i förhållande till år 1989 då kvoten uppgick till 22 %. Frånräknat

bostadsinvesteringarna närmar sig dock kvoten den långsiktiga trendnivån.

Jämförelser mellan prognoser

I motion Fi210 (m) jämför motionärerna finansplanens prognos för

BNP-tillväxten med motsvarande prognos från KI, LO, TCO, Sparbanken och IMF

(International Monetary Fund) och OECD. Den slutsats motionärerna drar av dessa

jämförelser är att regeringens prognos är "klart mer optimistisk" än här nämnda

alternativa prognoser.

I betänkandet 1994/95:FiU1 pekade utskottet på de problem vid jämförelser av

prognoser som uppkommer på grund av Statistiska centralbyråns byte av basår.

När det gäller KI:s och LO:s bedömningar är emellertid beräkningarna på samma

sätt som i finansplanen gjorda i 1991 års priser och inte, vilket hävdas i

motion Fi210 (m), i 1985 års priser. Den jämförelse som görs i motionen mellan

finansplanens prognos och dessa två andra prognoser är därför felaktig.

Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla att en analys av skillnaden

mellan prognoser från olika tidpunkter måste göras med stor försiktighet. En

konjunkturbedömning som i de här aktuella fallen omfattar en prognosperiod på

två år blir ofrånkomligen snabbt föråldrad.

Inflationsutvecklingen

Den bedömning av prisutvecklingen som redovisas i finansplanen sammanfattas i

tabell 10.

Tabell 10. Konsumentpriser

Årlig procentuell förändring

___________________________________________________________________

1993 1994 1995 1996

___________________________________________________________________

KPI dec.-dec. 4,1 2,8 2,9 3,7

Nettoprisindex dec.-dec. 3,9 1,9 2,0 1,7

Importpriser, totalt 16,1 5,0 2,4 1,4

Indirekta skatter, bidrag

i procentenheter 0,3 0,5 0,7 1,5

KPI årsgenomsnitt 4,7 2,2 2,9 3,7

Nettoprisindex (NPI)

årsgenomsnitt 4,3 1,4 1,8 1,8

___________________________________________________________________

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och

Finansdepartementet.

Som framgår av tabell 10 väntas inflationen under år 1996, mätt med KPI,

uppgå till 3,7 %. Av den prognosticerade KPI-ökningen beräknas

1,5 procentenheter förklaras av höjda indirekta skatter. Detta innebär att

nettoprisindex stiger med knappt 2 %.

I motion Fi211 (fp) anförs att om den i finansplanen förutsedda

förstärkningen av den svenska kronan inte realiseras finns stor risk att

inflationen stiger ytterligare. Det finns, menar motionärerna, tecken på att

inflationsförväntningarna redan har börjat öka.

I motionen framhålls också att den utpräglade tudelningen av ekonomin innebär

en risk inför årets avtalsrörelse. Om kompensationskrav skulle uppträda och

realiseras kan resultatet bli att inflationstendenserna förstärks än mer.

Även i motionerna Fi210 (m) och Fi219 (c) påtalas att risk

föreligger att inflationsförväntningarna successivt förstärks. Det finns, sägs

det i motion Fi210, nu en tendens att i näringslivet kalkylera med en höjning

av inflationstakten till 4 à 5 %.

Ökningstakten i KPI har under loppet av år 1994 visat vissa tecken på att

stiga. Denna utveckling förklaras främst av stigande importpriser. Utskottet

delar den uppfattning som framförs i finansplanen att den goda tillgången på

arbetskraft i kombination med en förväntat svag utveckling av den privata

konsumtionen torde medföra att såväl lönekostnader som marginaler stiger

relativt långsamt under de närmast kommande åren. Industrins investeringar ökar

dessutom starkt, vilket minskar risken för ytterligare flaskhalsar i

produktionen. Under hela prognosperioden kommer emellertid höjda indirekta

skatter att i hög grad medverka till att höja konsumentprisindex. Bidraget

under loppet av året till KPI från indirekta skatter beräknas i finansplanen

till 0,7 procentenheter år 1995 och 1,5 procentenheter år 1996, varav 0,5 resp.

0,6 procentenheter kan hänföras till inträdet i EU.

Redovisningen från SCB i slutet av januari visar att inflationstakten under

hela år 1994 (KPI dec.--dec.) stannade vid 2,6 %. Under loppet av år 1994 steg

NPI med 1,7 %. Prisökningarna blev således något lägre än de som redovisas i

tabell 10.

Utvecklingen på arbetsmarknaden

Bedömningen i finansplanen av arbetsmarknadsläget innebär att den öppna

arbetslösheten går ned från nära 8 % år 1994 till 6 % år 1996.

Arbetsmarknadsprognosen uppdelat på olika sektorer redovisas i tabell 11.

Tabell 11 Arbetsmarknad

Tusental personer (i åldrarna 16--64 år)

__________________________________________________________________________

Nivå Förändring från föregående år

______________________________________

1993 1992 1993 1994 1995 1996

__________________________________________________________________________

Sysselsättning

Jord- och skogsbruk 137 -6 -4 -2 2 0

Industri 772 -81 -69 5 45 38

Byggnadsverksamhet 236 -39 -36 -18 15 6

Privata tjänster 1 507 -39 -54 22 61 43

Kommunal verksamhet 1 113 -27 -48 -25 -13 -11

Statlig verksamhet 194 -2 -8 -11 -4 -3

Totalt 3 964 -193 -221 -35 106 73

Arbetskraft, totalt 4 320 -102 -103 -53 65 45

Arbetslösa 356 102 120 -18 -41 -28

% av arbetskraften 8,2 5,3 8,2 7,9 6,8 6,1

Personer i arbetsmarknads-

politiska åtgärder 183 166 183 217 210 204

% av arbetskraften, nivå 4,2 3,8 4,2 5,1 4,8 4,7

__________________________________________________________________________

Anm. I begreppet arbetsmarknadspolitiska åtgärder ovan ingår ej utökningen

av den reguljära utbildningen som genomförts inom arbetsmarknadspolitikens och

utbildningspolitikens gemensamma ram. Deltagande i dessa räknas som varande

utanför arbetskraften ovan. Inte heller ingår personer som beräknas få del av

det nu föreslagna särskilda sysselsättningsstödet eller de som erhållit arbete

genom infrastruktursatsningar. Adderas samtliga ovanstående program till de ca

200 000 personerna i tabellen ovan kan en total uppskattning av antalet som

berörs av arbetsmarknadspolitiken beräknas till drygt 500 000 personer för

kommande budgetår.

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.

Sysselsättningen ökade under hösten jämfört med året innan. Av SCB:s

redovisning av arbetsmarknadsläget i januari i år framgår att denna ökning av

sysselsättningen har fortsatt även i januari. Samtidigt låg arbetslösheten på

samma nivå som för ett år sedan.

Antalet personer i arbetskraften (sysselsatta och arbetslösa) omfattade under

januari 77,2 % av befolkningen, vilket är 69 000 fler än för ett år sedan.

Antalet sysselsatta ökade i januari jämfört med läget för ett år sedan med

91 000 personer. Mer än hälften av ökningen faller inom industrin.

I januari uppgick antalet arbetslösa till 349 000 personer eller 8,2 % av

arbetskraften. Motsvarande antal för ett år sedan var 371 000. Andelen

arbetslösa män var i januari 9,4 % och andelen kvinnor 6,8 %. Motsvarande

andelar för ett år sedan var 10,5 resp. 7,0 %.

Sammanfattningsvis kan vad gäller utvecklingen fram t.o.m. år 1996

konstateras att den svenska ekonomin kännetecknas av att exporten fortsätter

att öka kraftigt. Samtidigt sker en påtaglig ökning av antalet sysselsatta och

då främst i industrisektorn. Den påbörjade återhämtningen av ekonomin hålls

emellertid tillbaka av den alltjämt snabbt växande statsskulden. Det fortsatt

höga ränteläget innebär en svag utveckling på hemmamarknaden. Under den här

betraktade prognosperioden -- fram t.o.m. år 1996 -- väntas dock en

betydande tillväxt i näringslivets investeringar. Investeringskvoten, dvs.

bruttoinvesteringarnas andel av BNP, beräknas trots detta endast uppgå till

15 %. Förklaringen till den låga investeringskvoten är det exceptionellt låga

bostadsbyggandet. Den samlade produktionen väntas i finansplanen i år öka med

drygt 2,5 % och nästa år med nära 3 %.

Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv

-- nationalbudgeten och Långtidsutredningen

I det följande sammanfattas redovisningen i den preliminära nationalbudgeten

(bil. 1.1) av de räkneexempel som beskriver hur den svenska ekonomin kan

tänkas utvecklas fram t.o.m. år 1998. Utskottet vill i likhet med vad som sägs

i finansplanen framhålla att i ett sådant tidsperspektiv är

informationsunderlaget otillräckligt för att prognoser i vanlig mening skall

kunna utarbetas. Mot bakgrund av de stora förändringar som den svenska ekonomin

genomgår ter sig varje scenario över utvecklingen på medellång sikt som

särskilt osäkert. Samband och erfarenheter baserade på historiska tidsserier

med andra skatte- och regelsystem i ekonomin har begränsat värde i en situation

som i så många avseenden avviker från tidigare perioder.

Tre utvecklingsalternativ -- ett medel-, ett låg- och ett högalternativ --

presenteras. De tre scenarierna skiljer sig åt med avseende på arbetsmarknadens

funktionssätt samt graden av trovärdighet för den ekonomiska politiken avseende

bl.a. inflationen och de offentliga finanserna. Arbetsmarknadens

anpassningsförmåga är av avgörande betydelse för möjligheterna att påtagligt

kunna sänka arbetslösheten utan att löneökningarna tilltar på ett

inflationsdrivande sätt. Ekonomins varierande funktionsförmåga har också tagit

sig uttryck i något skilda ränteantaganden mellan alternativen. Den femåriga

statsskuldräntan antas sjunka till 8 % som årsgenomsnitt i alternativet med

medelhög tillväxt. Räntan antas vara 1/2 procentenhet högre resp. lägre i de

två övriga alternativen 1998.

Alternativen är konstruerade så att pris- och löneökningstakterna i stora

drag är desamma i alla alternativ. Detta gäller också

produktivitetsutvecklingen. Inflationstrycket kan naturligtvis antas vara högre

vid ett högre resursutnyttjande i ekonomin. Förutsättningarna är dock att

ekonomins funktionssätt varierar i de olika alternativen, varför

inflationstendenser uppstår vid olika grad av resursutnyttjande. Alternativen

skiljer sig åt med början 1996. Samtliga alternativ utgår från den prognos för

1995 som presenteras i nationalbudgeten.

Även i 1995 års Långtidsutredning (LU-95, SOU 1995:4) redovisas tre

utvecklingsscenarion. Långtidsutredningens bas- och högscenarion är identiska

med medel- och högalternativ i den preliminära nationalbudgeten.

Långtidsutredningens s.k. eftersläpningsscenario skiljer sig från

nationalbudgetens lågscenario främst genom ett högre inflations- och

ränteantagande.

Utvecklingen av ekonomin i medel-, hög- och lågalternativen beskrivs i

tabellerna 12 och 13.

Tabell 12. Försörjningsbalans 1996--1998

Genomsnittlig årlig procentuell förändring

_____________________________________________________________

medel hög låg

_____________________________________________________________

BNP 2,7 3,4 2,0

Import av varor och tjänster 6,9 8,5 5,7

Privat konsumtion 1,9 2,5 1,2

Offentlig konsumtion -1,0 -0,8 -1,3

Bruttoinvesteringar 8,5 11,0 6,4

Lagerinvesteringar* 0,1 0,3 -0,2

Export av varor och tjänster 7,1 7,4 6,7

Inhemsk användning 2,3 3,4 1,2

_____________________________________________________________

*Förändring i procent av föregående års BNP.

Källa: Finansdepartementet.

Tabell 13. Nyckeltal 1996--1998

_______________________________________________________________

medel hög låg

_______________________________________________________________

Årlig förändring, genomsnitt 1996-1998

Timlön 4,3 4,3 4,3

KPI, årsgenomsnitt 3,1 3,1 3,2

NPI 2,1 2,1 2,2

Real disponibel inkomst 0,8 1,1 0,4

Sysselsättning, personer 1,4 2,4 0,7

Produktion, näringsliv 3,8 4,5 3,0

varav industri 5,4 6,2 4,3

Nivå år 1998

Öppen arbetslöshet* 5,6 4,7 6,6

Arbetsmarknadspolitiska

åtgärder* 3,9 3,3 4,6

Hushållens sparkvot** 3,3 2,5 4,1

Finansiellt sparande i

offentlig sektor -2,4 -0,9 -4,5

Bytesbalans 2,7 1,0 3,1

Bruttosparande*** 20,0 19,8 19,2

Exportnetto*** 5,9 4,5 6,5

_______________________________________________________________

*I % av arbetskraften.

** I % av disponibel inkomst.

***I % av BNP.

Källa: Finansdepartementet.

De kraftigt budgetförstärkande åtgärder som beslutades av riksdagen vid

behandling av proposition 1994/95:25 och som föreslås i den nu aktuella

budgetpropositionen innebär en successiv minskning av den offentliga sektorns

underskott i samtliga tre alternativ.

Sammantaget indikerar dessa kalkyler att de föreslagna budgetförstärkningarna

innebär en markant förbättring av den offentliga sektorns finansiella situation

i samtliga alternativ. Samma resultat ger även de kalkyler som redovisats i

Långtidsutredningen. Tillväxtens och arbetslöshetens betydelse illustreras av

att statsskuldkvoten minskar år 1998 vid såväl hög som medelhög tillväxt, medan

en viss ökning sker 1998 i fallet med låg tillväxt. EU:s konvergenskriterium

avseende den offentliga skuldsättningens nivå är långt ifrån att uppfyllas i

något alternativ. Däremot uppfylls konvergenskriteriet avseende den offentliga

sektorns finansiella sparande såväl i alternativet med hög som med medelhög

tillväxt genom att underskottet understiger 3 % av BNP.

Det kan tilläggas att man i såväl nationalbudgetens som i

Långtidsutredningens kalkyler avstår ifrån att beskriva alternativa

konjunkturförlopp för senare delen av 1990-talet.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Propositionen

Sveriges starka internationella konkurrensförmåga erbjuder under några år

framöver ett unikt tillfälle att få till stånd en starkare tillväxt och en ökad

sysselsättning, och samtidigt att komma till rätta med statsfinanserna. I

propositionen understryks att det är av utomordentlig vikt att denna

återhämtning i ekonomin utnyttjas för att främja sysselsättningen och sanera

statsfinanserna.

Regeringens ekonomiska politik bygger på tre hörnstenar: saneringen av

statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis

fördelningspolitik.

Balansen mellan de två första uppgifterna är svår och känslig. Om de

budgetförstärkande åtgärderna är för begränsade ökar risken för fortsatt höga

räntor, minskat förtroende för den svenska kronan och bestånde hög

arbetslöshet. Budgetförstärkande åtgärder medför emellertid att den inhemska

efterfrågan försvagas, oavsett om de utformas som inkomstförstärkningar eller

som utgiftsminskningar. Försvagningen motverkas dock av att räntenivån kommer

att vara lägre, osäkerheten mindre och framtidstron större än om inga åtgärder

vidtas. Om åtgärderna är för omfattande kan uppgången komma av sig och

arbetslösheten av det skälet bli kvar på en hög nivå. Samtidigt går det inte

att klara budgteunderskottet och statsskulden om inte sysselsättningen ökar och

arbetslösheten sjunker.

I propositionen framhålls att en stark och uthållig tillväxt och en kraftigt

ökad sysselsättning förutsätter att uppgången inte bryts i förtid på grund av

bristsituationer, flaskhalsar och överhettningseffekter. Näringspolitiska

åtgärder föreslås för att förbättra främst de små och medelstora företagens

finansiering och stimulera investeringar och nyanställningar. I propositionen

föreslås åtgärder för att bättre tillgodose de mindre företagens behov av

riskkapital. Samtidigt läggs arbetsmarknads- och utbildningspolitiken om så att

åtgärderna stärker och förbättrar utbudet av arbetskraft både geografiskt och

mellan olika yrkesområden. Åtgärderna ges en tydlig inriktning på att via

utbildning, kompetenshöjning och ökad rörlighet uppnå flexibilitet på

arbetsmarknaden så att inflationsdrivande flaskhalsar inte skall behöva uppstå.

Särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder vidtas för att bekämpa ungdoms- och

långtidsarbetslösheten. I propositionen framhålls att den ekonomiska politiken

måste ha en sådan inriktning att den åstadkommer en snabb och varaktig ökning

av sysselsättningen och att denna ökning i första hand sker i näringslivet.

Prisstabilitet är en viktig förutsättning för den ekonomiska politiken. Med

en prisstabilitet på god europeisk nivå läggs en fast grund för en stabil och

varaktig uppgång i investeringar, tillväxt och sysselsättning.

Den tredje hörnstenen vid utformningen av den ekonomiska politiken måste vara

en rättvis fördelningspolitik. Saneringen av statsfinanserna kommer att kräva

uppoffringar, och alla måste ta sin del av dessa för att politiken skall kunna

få den folkliga förankring som är en förutsättning för framgång. Därför har

regeringen som en del av saneringsprogrammet föreslagit betydande

inkomstförstärkningar, som i särskilt stor utsträckning bärs av

höginkomsttagare och kapitalägare. Det går dock inte att undvika betydande

utgiftsminskningar i transfereringssystemen.

Finanspolitiken måste nu helt inriktas mot att stabilisera de offentliga

finanserna. Räknat i procent av BNP uppgick statsskulden år 1990 till knappt 45

%. År 1994 är Sveriges statsskuld och budgetunderskott bland de största inom

OECD-området. Statsskulden vid slutet av år 1994 beräknas till ca 86 % av BNP.

Underskottet i de offentliga finanserna uppgick samma år till 11 % av BNP.

Räntebetalningarna på statsskulden beräknas uppgå till 100 miljarder kronor.

Under det senaste året har konjunkturen vänt och en ekonomisk uppgång

inletts. Konjunkturuppgången skapar förutsättningar för en stramare

finanspolitik än under den föregående lågkonjunkturen. De budgetförstärkande

åtgärder som läggs fram i propositionen kan därför vara omfattande utan att

uppgången i ekonomisk aktivitet och sysselsättning hotas. I stället bidrar de

till en stabilare utveckling och en mer varaktig uppgång i sysselsättningen. De

budgetförstärkningar som beslutats av eller förelagts riksdagen uppgår till

113,2 miljarder kronor. Till detta kommer att den lägre statsskulden även vid

en oförändrad räntenivå ger ränteutgifter som är ca 18 miljarder kronor lägre.

Å andra sidan ökar utgifterna med medlemsavgiften till EU med ca 20 miljarder

kronor. Sammantaget minskar de åtgärder som beslutats eller föreslagits

riksdagen underskottet i de offentliga finanserna med 111,2 miljarder kronor år

1998.

Penningpolitikens huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation.

Riksbanksfullmäktige har definierat inflationsmålet som att inflationen enligt

konsumentprisidex skall uppgå till 2 % med en marginal uppåt och nedåt på 1

procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder.

Omläggningen av finanspolitiken ger ett ökat förtroende för den ekonomiska

politiken samt förutsättningar för en starkare växelkurs och lägre

marknadsräntor. Därmed minskar bördan på penningpolitiken.

För att hävda denna prisstabilitet måste emellertid den ekonomiska politikens

olika medel medverka aktivt. Ju fler insatser som görs för att undanröja hinder

på arbetsmarknaden och på olika varumarknader, desto mindre krav ställs på

penningpolitiken att genom räntehöjningar motverka inflationstendenser i

ekonomin. Det är bl.a. av dessa skäl som arbetsmarknads- och

utbildningspolitiken nu läggs om med stark betoning på sådana åtgärder --

yrkesmässig och geografisk rörlighet -- som skall underlätta företagens

expansion och förhindra uppkomsten av flaskhalsar. Det är av yttersta vikt att

inflationsproblemen inte tillåts återkomma i den svenska ekonomin.

I propositionen konstateras att en bieffekt av saneringen av statsfinanserna

är att nedtrappningen av subventioner och höjningen av vissa indirekta skatter

ofrånkomligen leder till att konsumentpriserna stiger. Därmed finns en risk att

ökningstakten i konsumentprisindex åtminstone under en period överstiger 3 %.

Den stramare finanspolitiken bidrar dock till att det underliggande

inflationstrycket minskar.

I propositionen konstateras att lönebildningen kommer att vara av

avgörande betydelse för förutsättningarna att nå framgång i den ekonomiska

politiken. Tudelningen av ekonomin i en expansiv exportorienterad del och en

trög hemmamarknadsorienterad del, liksom de stora skillnaderna mellan

efterfrågan och utbudets struktur, medför betydande risker. Om vinstökningarna

i exportindustrin leder till kraftiga lönekostnadsökningar riskerar dessa att

snabbt spridas till andra delar av den privata sektorn och den offentliga

sektorn, som i det nuvarande konjunkturläget inte har förmåga att bära sådana

lönekostnader. En sådan utveckling skulle allvarligt försvåra möjligheterna att

lösa sysselsättningsuppgiften. Arbetsmarknadens parter har i detta sammanhang

ett stort ansvar. Om lönerna genom parternas försorg länkas in i en strategi

för tillväxt innebär detta minskad inflationsrisk och förbättrade offentliga

finanser, vilket ökar utrymmet för en appreciering av kronan, låga räntor och

därmed högre investeringar och en större uthållig sysselsättningsökning.

Oppositionspartiernas förslag

Moderata samlingspartiet

I motion Fi210 (m) understryks att den ekonomiska politiken måste läggas

om radikalt, om det skall vara möjligt att återupprätta Sverige som tillväxt-

och företagarnation.

Den i motionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken kan

sammanfattas på följande sätt:

För det första måste politiken inriktas på att förbättra förutsättningarna

för tillväxt i Sverige. Vi bör eftersträva att tillväxten ligger på europeisk

toppnivå. En förutsättning är att skatterna i Sverige skall ligga på en

konkurrenskraftig europeisk nivå.

För det andra måste statens finanser saneras. Skuldbördan skall stabiliseras

till 1998 för att därefter sänkas. Budgetsaneringen måste bygga på en

kombination av minskade utgifter och strukturreformer som ger tillväxt, låg

inflation och lägre räntor. Regeringens begränsade saneringspolitik är alltför

bräcklig och riskfylld. Även om man skulle räkna med att alla regeringens

optimistiska antaganden infrias, riskerar en kommande konjunkturförsvagning att

snabbt leda till att statsskulden, efter en tillfällig stabilisering, närmast

exploderar. Skulle så bli fallet, kan svensk ekonomi hamna i en panikartad

situation. Mot denna bakgrund är det viktigt dels att saneringspolitiken

utformas så att tillväxt och sysselsättning gynnas, dels att den påtagligt

förstärks till sin omfattning. Detta kräver att höjda skatter ersätts med

minskade utgifter och att den totala omfattningen av besparingar ökas. Men de

nödvändiga utgiftsminskningarna måste vara ett led i en genomtänkt

förändringsstrategi. Regeringens politik som mest bygger på kamerala

panikbromsningar riskerar att få betydande skadeverkningar.

För det tredje måste hög prioritet ges åt inflationsbekämpningen. Bara med en

politik som värnar penningvärdet kan vi få en tillväxt som är långsiktigt

hållbar. En hög inflation lägger alltid grunden för en ny kris.

För det fjärde måste förutsättningar skapas för full sysselsättning genom att

återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation. Bara genom att föra en

politik som ökar utrymmet för de välståndsskapande krafterna kan Sverige pressa

tillbaka arbetslösheten.

För det femte måste välfärden utvecklas och förbättras genom att, inom

samhällslivets alla olika områden, klargöra och betona det ansvar som var och

en har för sin egen välfärd. Den enskildes möjligheter att påverka

barnomsorgen, barnens skolgång, sjukvården och äldreomsorgen, liksom alla andra

verksamheter som är viktiga för den personliga tryggheten, är också centrala.

En förutsättning för tryggad välfärd är att de andra fyra ekonomisk-politiska

målen kan uppnås.

Sverige är nu medlem av EU. Detta kommer att få mer genomgripande effekter

för den ekonomiska politiken än vad flertalet, inklusive regeringen, tycks ha

insett. Medlemskapet kommer att öka konkurrenstrycket och kraven på

omvandling, men det innebär också att de mer direkta kraven på vår ekonomiska

politik skärps. Utnyttjar Sverige denna möjlighet på ett riktigt sätt, kommer

det att få fundamental betydelse och öppna mycket stora möjligheter. Men

EU-medlemskapet för också med sig en ny uppsättning regler för det

ekonomisk-politiska beslutsfattandet. Sverige lämnar nu definitivt den

keynesianska eran bakom sig och går in i ett liberalt system med fasta

spelregler. Allt fler länder väljer att basera sin politik mer på att försöka

förbättra den långsiktiga tillväxten än på att styra det kortsiktiga

kapacitetsutnyttjandet. Det politiska beslutsfattandet, med finanspolitiken

som instrument, bör inriktas på att skapa goda förutsättningar och starka

drivkrafter för företagande, sparande, investeringar och arbete.

Sverige har nu åtagit sig att eftersträva ett uppnående av de konvergenskrav

som gäller för EMU.

Det är Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning, anförs det i motionen,

att de fem konvergensmålen i Maastrichtavtalet bör utgöra ett ramverk för den

ekonomiska politiken i Sverige. När vi eftersträvar att uppfylla de

traditionella målen för den ekonomiska politiken, hög tillväxt, full

sysselsättning och trygg välfärd, måste det ske med detta ramverk i åtanke.

Penningpolitiken fyller en viktig roll i den ekonomiska politiken.

Inflationen är en starkt bidragande orsak till låg tillväxt och hög

arbetslöshet. Den snedvrider marknadens prissignaler, vilket leder till fel-

och överinvesteringar. När sedan inflationen måste tas ned, vilket utvecklingen

i Sverige och andra industriländer visar är oundvikligt, kommer de företag som

byggt sina kalkyler på en fortsatt hög inflation att slås ut. Den verkligt

stora kostnaden för inflationen är de återkommande perioderna av desinflation

som en inflationspolitik förr eller senare leder till.

När regeringen inte för en tillräckligt stram och strukturorienterad

finanspolitik belastas penningpolitiken hårt. Om statsskuldssaneringen inte är

långsiktigt trovärdig, om inte arbetsmarknaden fungerar effektivt och om

näringslivet inte klarar av att expandera i en takt som gör att

inflationsdrivande flaskhalsar kan undvikas, kommer vi även fortsättningsvis

att få leva med höga räntor.

Uppslutningen i finansplanen bakom Riksbankens mål att konsumentprisindex

inte får öka med mer än 2 % +/- 1 procentenhet är positiv. Men detta uttalande

efterföljs i finansplanen av en förklaring att saneringsprogrammet åtminstone

tillfälligt kan medföra att målet överskrids. Regeringen räknar själv med en

prisstegring under 1996 med 3,7 %, och det finns nu en tendens att i

näringslivet kalkylera med en höjning av inflationstakten till 4 à 5 %. Skall

målet att hålla nere inflationen vara trovärdigt, tål det inga ursäkter för

tillfälliga avvikelser.

Det är viktigt att regeringen lever upp till EU-medlemskapets krav att

Riksbanken före utgången av den andra fasen i Maastrichtavtalet ges en

ställning som garanterar dess oberoende gentemot politiska påtryckningar. Ett

förslag med denna inriktning måste presenteras före mandatperiodens utgång så

att nödvändiga grundlagsändringar kan träda i kraft snarast möjligt efter 1998

års val.

I motionen betonas vikten av att arbetsmarknads- och

utbildningspolitiken inriktas på att ge ny och djupare kompetens som gör

den enskilde starkare i tider av förändring. Vi måste vara beredda att

omstrukturera utbildningssystem och arbetsmarknadspolitik för att uppnå detta.

Fler riktiga arbeten kan inte skapas med reparativa arbetsmarknadsåtgärder,

hur viktiga dessa än kan vara för att bistå dem som drabbats av arbetslösheten.

En politik för fler arbeten går genom starka företag och en ekonomi i balans.

Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft, men också

karriär och arbetsbyten. Lönesättningen måste vara sådan att unga människor har

större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och sedan utvecklas inom

företaget. Lönerna och de samlade lönekostnaderna måste också ligga på en nivå

som inte slår ut enklare och mindre kvalificerade arbeten som kan fungera som

en inkörsport på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad. Dagens

arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och generella möjligheter öppnas

för enskilda anställningsavtal mellan företag och medarbetare. Reformarbetet

bör därför bedrivas med två huvudinriktningar. För det första måste den

befintliga arbetsrätten gradvis reformeras. Det handlar om att öka

möjligheterna till visstidsanställningar och provanställningar. Det är också

frågan om att turordningsreglerna ges en rimlig utformning. För det andra är

det nödvändigt att öppna generella möjligheter att sluta enskilda avtal där

arbetsgivare och arbetstagare, precis som i dagens kollektivavtal, kan komma

överens om andra villkor än de som gäller i lagstiftningen eller de träffade

kollektivavtalen. De anställda som önskar utnyttja de befintliga lagarna och

låta sig företrädas av fackföreningar kan göra detta, men för dem som i stället

vill göra upp om andra regler öppnas denna möjlighet.

Centerpartiet

I motion Fi219 (c) sammanfattas inriktningen av den ekonomiska politiken

under följande sex punkter.

En hållbar ekonomisk utveckling ställer krav på att samhället formas i

harmoni med naturen -- ett kretsloppssamhälle. Det förutsätter att de lösningar

som väljs inte vältrar över problemen på kommande generationer i form av en

stor statsskuld och dessutom miljöskuld. Det är därför nödvändigt att den

ekonomiska politiken utformas så att kostnader i form av miljöförstöring och

resursförbrukning blir synliga. I dagsläget vältras kostnaden över av staten på

kommande generationer. Det ekonomiska systemet måste förändras så att det

håller sig inom hållbara ekologiska ramar. I annat fall är det inte möjligt att

få till stånd en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt för full

sysselsättning, tryggad välfärd och god miljö.

För att undvika ständigt ökande miljöbelastningar och miljöskuld måste den

som förorenar åläggas kostnadsansvar. På samma sätt måste den som producerar en

vara ta ansvar för denna även sedan den tjänat ut. På så sätt täcks även de

externa kostnaderna in. Annars blir de i stället skatter eller avgifter för

medborgarna för att städa i efterhand, men utan att vi som konsumenter fått

veta hela priset för en vara eller verksamhet, som belastar miljön.

Miljöpolitiken måste således inriktas på att förebygga i stället för att

reparera i efterhand. Fler ekonomiska styrmedel måste introduceras, bl.a. som

ett led i en omfattande skatteväxling fram till sekelskiftet med sänkt skatt på

arbete och höjda miljöskatter. Kretsloppsarbetet måste drivas vidare.

Miljöpolitiken är i högsta grad internationell. Sverige måste vara pådrivande

i FN, EU och Norden samt andra internationella fora för mer långtgående och

bindande överenskommelser inom miljöområdet.

En fungerande ekonomi förutsätter också att politiken som nu bedrivs läggs

om. Med en socialdemokratisk regering riskerar Sverige att på nytt få uppleva

en av statsmakterna stimulerad och förstärkt koncentration av befolkning och

näringsliv. En central del i den socialdemokratiska regeringens ekonomiska

politik är åtgärder för att främja en ökad geografisk rörlighet. För att

Sverige skall komma till rätta med obalanserna i ekonomin krävs att

produktionsresurserna i hela landet tas till vara.

Med många expansiva små och medelstora företag minskar risken för

överhettning på lokala arbets- och bostadsmarknader och risken för

kostnadsdrivande inflation. Samtidigt skapas förutsättningar för jobb även i de

delar av landet som av hävd haft en svagare arbetsmarknad. Påståendena om att

en lägre inflation förutsätter en geografisk rörlighet är felaktiga.

Från Centerpartiets sida har vid upprepade tillfällen framhållits vikten av

en ekonomisk politik som tar till vara hela landets produktionsmöjligheter.

Arbetsmarknadspolitiken måste vara en del av den ekonomiska politiken och bygga

på målen om full sysselsättning, låg inflation och regional balans.

Nytillkommande sysselsättningstillfällen måste främst komma till stånd inom

den privata sektorn. Det är därför viktigt att ökade statliga utgifter i form

av investeringsstimulanser främst inriktas på områden, där de långsiktigt

gynnar en hållbar ekonomisk utveckling t.ex. på miljö- och energiområdena samt

satsningar för att ta till vara tillgängliga produktionsresurser i hela landet.

I övrigt måste restriktivitet iakttas med utgiftsökningar av denna karaktär.

Investeringsstimulanser, motiverade av arbetsmarknadsläget, måste utformas så

att sysselsättningseffekten ligger nära i tiden. I annat fall riskerar dessa

stimulanser att öka inflationen och bidra till en överhettning av ekonomin vid

en kommande högkonjunktur.

En sundare ekonomi förutsätter systemförändringar i de nuvarande

välfärdssystemen med syfte att skapa en bättre fungerande ekonomi och en

starkare välfärd. Förändringar och moderniseringar krävs.

Det är nödvändigt att förändringar i systemen sker som bryter automatiken i

statens kostnadsutveckling. Sådana åtgärder blir i sig starkt

inflationsdämpande. Långsiktiga och svåröverblickbara subventionsåtaganden från

statens sida måste undvikas. Vägledande för saneringen av de offentliga

finanserna bör vara att staten skall sörja för garanterade miniminivåer i

välfärdssystemen, kombinerat med att arbetslinjen hävdas. Ett system som bygger

på grundtrygghet innebär att människor med bättre ekonomiska marginaler får

bära en tyngre börda i förhållande till de stöd som utgår. Denna inriktning ger

förutsättningar för en rättvis fördelning.

Finanspolitiken måste ha en inriktning som möjliggör lägre räntor och låg

inflation och därmed en låg realränta. Detta är i sin tur mycket viktiga

förutsättningar för ökad sysselsättning, tryggad välfärd och en stabil

arbetsmarknad med lugna avtalsrörelser. Den förutsätter också ett

decentraliserat samhälle, som tar till vara resurserna i befolkning och

näringsliv i landets olika delar.

En sådan inriktning ger förutsättningar för en balanserad ekonomisk

utveckling och att långsiktigt pressa ned arbetslösheten. Vad gäller

inriktningen av penningpolitiken bör det av riksbanksfullmäktige

definierade inflationsmålet ligga fast. En ökad inflation är ingen långsiktig

lösning på de samhällsekonomiska problemen. Omfattningen av åtgärderna måste

anpassas till målsättningen att statsskulden skall ha stabiliserats senast

1998. En fortsatt långsiktig ökning av statsskulden innebär att det höga

ränteläget blir bestående. Arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå

och välfärden kan inte försvaras. I sämsta fall riskerar även folkstyret att

urholkas genom att Sverige tvingas anpassa sig till de internationella

långivarnas villkor. Underskotten i den svenska ekonomin riskerar att leda till

att handlingsutrymmet för regering och riksdag blir minimalt. Sveriges

kreditvärdighet har också av internationella bedömare alltmer ifrågasatts.

Underskotten i statens ekonomi medför vidare att Sverige tvingas leva med

högre räntor än omvärlden. Detta hämmar näringslivets investeringar och

försvagar hushållens ekonomi. Ränteläget riskerar också leda till att uppgången

i ekonomin försvagas och att dagens underskott i statens ekonomi bekostar

kommande generationer. Det är för Centern en oacceptabel utveckling.

Underskotten i ekonomin måste därför angripas med besparingar,

systemförändringar och inkomstförstärkningar. Besparingar i de offentliga

utgifterna ställer också enligt motionärernas uppfattning extra krav på en

rättvis fördelningspolitik. Centerpartiet kommer aldrig att ge avkall på att

det skall finnas en grundtrygghet lika för alla.

Folkpartiet liberalerna

I motion Fi211 (fp) konstateras att Sverige befinner sig i en stark

uppgångsfas. Vi har fått den exportledda konjunkturuppgång som vårt land så väl

behövde. Bytesbalansen, ett av de viktigaste måtten på hälsan i ett lands

ekonomi, är positiv. Vår konkurrenskraft är utomordentligt god. Investeringarna

stiger och kan förväntas fortsätta stiga, bl.a. till följd av EU-medlemskapet.

Inflationen är alltjämt låg. Men uppgången är inte tillräcklig. Problemen i

svensk ekonomi kan just nu nästan helt sägas ha sitt ursprung i politiskt

beslutade åtgärder -- och underlåtenheten att vidta rätt typ av åtgärder.

Osäkerheten om de långsiktiga förutsättningarna för företagande i landet och om

hanteringen av det stora budgetunderskottet gör att räntan ligger kvar på en

hög nivå. De hög räntorna hotar i sin tur saneringen av statsfinanserna,

hushållens inköpsplaner, investeringar och nyföretagande. De höga räntorna

hotar att ta ett strypgrepp om svensk ekonomi. Det är just nu, våren 1995, som

de avgörande stegen måste tas för att sanera de svenska statsfinanserna. Det är

nu konjunkturen är i sin starkaste uppgångsfas, det är nu vi ännu är i

inledningen till en fyraårig mandatperiod. Det som inte sker nu, riskerar att

aldrig bli gjort.

I motionen framhålls att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och

räntesänkningar just nu är mycket god. Regeringens inriktning av

arbetsmarknadspolitiken att låna för att sysselsätta människor i onödigt dyra

arbetsmarknadsåtgärder motverkar sitt syfte. Det är bättre att låna mindre,

välja billigare åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken, och på så sätt medverka

till att räntan sjunker och därmed öka chansen att personerna i fråga får jobb

på den öppna marknaden.

Om vi skall lösa våra ekonomiska problem behöver Sverige, sägs det i

motionen, några år av -- för svenska förhållanden -- mycket hög tillväxt. Om

den svenska ekonomin exempelvis 1996 och 1997 kunde nå en tillväxt på mellan

3,5 och 4 % årligen skulle vi vid slutet av denna mandatperiod kunna vara i en

situation med avvecklat budgetunderskott och en öppen arbetslöshet strax under

4 %.

Men för att nå en tillväxt på uppemot 4 % räcker inte utlandet som lokomotiv.

Det krävs också inhemska tillväxtimpulser. Problemet är att mycket talar för

att den inhemska efterfrågan stagnerar eller sjunker. Det stimulerar inte

tillväxten.

Lösningen ligger enligt motionärernas bedömning på två nivåer. Den ena ligger

på det psykologiska planet. Svensk ekonomi behöver nu en "förtroendechock", en

överraskande uppvisning i politiskt mod och ledarskap. Det var en liknande

bedömning som under år 1994 ledde Folkpartiet till att förespråka en

majoritetsregering. Om det blir trovärdigt att statsskuldutvecklingen är under

kontroll, att de långsiktiga spelreglerna för företagande och arbete kommer att

vara goda och att inflationstendenser kommer att hållas tillbaka med

finanspolitiska medel, kommer räntan att sjunka och den privata konsumtionen

öka.

Den andra lösningen ligger på utbudssidan snarare än på efterfrågesidan. Vad

Sverige behöver är en kraftig våg av entreprenörer som startar nya

verksamheter, där en del av den lediga arbetskraften kan få anställning. En

viktig förutsättning är att många nya och gamla företagare vågar tro så mycket

på sina egna idéer och på framtiden, att de vågar starta eller bygga ut, trots

att de aktuella efterfrågeprognoserna inte är uppmuntrande. Det har sagts att

de flesta affärsidéer är omöjliga vid en strikt analys, men likväl har många av

dem fungerat och växt till starka företag. Genom att undanröja så många hinder

som möjligt för de människor som vill våga språnget att bli "sina egna" kan den

svenska ekonomin få en välbehövlig draghjälp. Vi behöver nytänkarna,

uppfinnarna och de driftiga affärsmännen för att lösa en ekvation som annars

inte går ihop. Vi behöver människor som startar produktion som genererar en

efterfrågan. Det handlar inte minst om kvinnligt företagande, ungt företagande

och invandrarföretagande.

Folkpartiet föreslår i motionen en viss skärpning av finanspolitiken i

förhållande till regeringens förslag. Men än mer avgörande är åtgärdernas

sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste anpassas till vad som är

långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste samspela med -- inte

motverka -- strukturpolitiken. Höjda skatter på företagande är

förtroendenedsättande, hämmar tillväxten och försämrar därmed möjligheterna att

åstadkomma en uthållig balans i statens finanser.

Vad gäller åtgärder för att hålla kvar inflationen på en låg nivå framhålls i

motionen att Sverige var under lång tid en inflationsekonomi. Eftervården av

70- och 80-talens devalveringar misslyckades. Inflationen tilläts steg för steg

äta upp de konkurrensfördelar industrin hade fått. Vi står nu inför uppgiften

att undvika en upprepning av 80-talets misstag. Sverige betalade ett högt pris

när inflationen pressades ur systemet. Det vore ekonomiskt och socialt

förödande om vi tvingades göra om processen en gång till.

Även i detta perspektiv är en kraftfullt genomförd budgetsanering ytterst

angelägen. Skall räntorna gå ned måste de som investerar i Sverige vara

övertygade om att den låga inflationen består. Och skall de övertygas om detta

krävs det en trovärdig politik som eliminerar budgetunderskottet.

Men i motionen betonas också i detta sammanhang vikten av flexibilitet på

arbetsmarknaden. Det var bl.a. mot den bakgrunden den förra regeringen

genomdrev en begränsning att återkvalificera sig till arbetslöshetsersättning

och ökade möjligheterna till korttidsanställningar. Motionärerna föreslår en

återgång till denna politik.

Penningpolitiken måste ges en sådan utformning att den skapar

prisstabilitet, definierad av ett enigt riksbanksfullmäktige som ökning i

konsumentprisindex på 2 % +/-- 1 procentenhet.

Också penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det innebär att en

inflation som överstiger målet under någon enstaka månad kan tolereras. Likaså

är det värdefullt att en diskussion pågår om vilket index som bäst beskriver

inflationsutveckling i landet. I motionen understryks att Sverige har en lång

historia av hög inflation, för vilket vi fortfarande betalar ett högt pris

bl.a. i form av hög räntemarginal gentemot Tyskland. Det är därför mycket

viktigt att regering och riksdag arbetar tillsammans med Riksbanken på att öka

förtroendet för en konsekvent låginflationspolitik i Sverige. Därigenom

underlättas ansträngningarna att få ned ränteläget.

Sammanfattningsvis förordas en inriktning av politiken som, enligt

motionärerna, på avgörande punkter skiljer sig från den nya regeringens.

Skillnaden ligger framför allt i att den ekonomiska politiken bör bedrivas

utifrån ett långt tidsperspektiv.

Tyngdpunkten ligger främst på att stimulera tillkomsten av fler nya

arbetstillfällen i den privata sektorn. De viktigaste åtgärdsområdena är:

Lägre skatt på riskkapital.

Återinförd kvittningsrätt för nyföretagande.

Moderniserad arbetsrätt.

Sänkta arbetsgivaravgifter.

Lägre marginalskatt.

Privata alternativ och konkurrens i kommunerna.

Privatisering av statliga företag.

Bibehållande av en karensdag.

Snabbare avveckling av budgetunderskottet.

Satsning på utbildning och forskning.

Vänsterpartiet

I motion Fi218 (v) anförs att de allmänna målen i regeringens finansplan

så som de framgår av det man kallar "De tre hörnstenarna" -- saneringen av

statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis fördelning -- är

också Vänsterpartiets. Också finansplanens allmänna problembeskrivning stämmer

väl överens med Vänsterpartiets politik. På grund av denna enighet när det

gäller grundvärderingar har det varit möjligt att genom samtal och efter vissa

justeringar för att tillgodose Vänsterpartiets önskemål förankra det väsentliga

innehållet i regeringens ekonomiska politik under hösten. Vänsterpartiet står

fast vid det som överenskommits om budgetsaneringen, EU-medlemsavgiftens

finansiering och om arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken.

Men Vänsterpartiet kan inte godta de arbetslöshetsniåver som enligt

regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i budgetpropositionen

föreslagna politiken. En viktig målsättning måste vara att den öppna

arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 % år 1998. Inte heller de klass-

och könspolitiska följderna är tillräckligt genomtänkta. Klassklyftorna har

vidgats. Kvinnor och låginkomsttagare drabbas relativt sett alldeles för hårt

av de föreslagna besparingarna och de gynnas otillräckligt av den föreslagna

arbetsmarknads- och näringspolitiken. Åtgärdsförslagen är också klart

otillräckliga på miljöpolitikens område. Den ekonomiska utvecklingen måste

långsiktigt vridas in på ekologiskt hållbara spår. Att komma till rätta med

miljöproblemen är avgörande för mänsklighetens framtid. Människan har alltför

länge förbrukat jordens tillgångar i stället för att bruka dem.

Minskade klassklyftor och ökad politisk och ekonomisk demokrati bidrar tvärt

emot allt borgerligt tänkande till stegrad produktivitet. Vänsterpartiets

uppfattning är att rättvisa, ekologisk balans och tillväxt långsiktigt är

beroende av varandra. Det är den grundläggande syn som präglar Vänsterpartiets

förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.

De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken i dag har en starkt

expansiv effekt. Vänsterpartiet ställde sig redan i höstas bakom målet att

statsskulden måste stabiliseras senast år 1998. Därför måste det föras en stram

budgetpolitik. Men detta måste ske på ett sådant sätt att pengar kanaliseras

från passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion.

Långinkomsttagaren och det fattiga småföretaget använder normalt en

inkomstökning mer till konsumtion respektive investering jämfört med

höginkomsttagaren respektive exportföretaget med övervinster. En stark

fördelningspolitik är därför bra också för att den ger mer finanspolitisk

stimulanseffekt per satsad krona.

Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till det höga

realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på

hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att öka sysselsättningen är

därmed att drastiskt minska underskotten i statens finansiella sparande och

därigenom få ner räntorna. Med sjunkande räntor blir det billigare för

företagen att investera i Sverige, och på motsvarande sätt ökar hushållens

konsumtionsbenägenhet när värdet på deras tillgångar stiger. Det stora och för

den ekonomiska aktiviteten hämmande sparandeöverskottet i den privata sektorn

kan därmed minska och ge utrymme för investeringar och konsumtion.

Det är således nu under den internationella konjunkturuppgången för sent att

bedriva en generell efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste

åtgärderna riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per

satsad krona.

Vänsterpartiet anser att det behövs en mer aktiv penningpolitik som samordnas

med finanspolitiken och som har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat

mål. Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad vid att

bekämpa inflationen; bl.a. görs detta med sikte på ett framtida svenskt

medlemskap i ERM och EMU.

LO framhåller i Ekonomiska utsikter årsskiftet 1994/95 att Riksbanken också

genom sitt sätt att beräkna inflationstakten överdrivit inflationsfaran. Det är

som LO framhåller främst en alltför stor ökning av nettoprisindex som skall

bekämpas med penningpolitiken. Budgetåtstramning av exceptionell karaktär som

leder till engångseffekter på prisnivån kan knappast motivera en

penningpolitisk åtstramning. Riksbanken bör agera så att aktörerna på marknaden

får klart för sig att en finanspolitisk åtstramning inte skall leda till en

penningpolitisk åtstramning. Bekämpandet av arbetslösheten skall vara mål

nummer ett också för Riksbanken.

Vänsterpartiet delar LO:s uppfattning att inflationen inte utgör någon akut

fara i dagens ekonomiska situation. I stället gör vi den bedömningen i

motionen, att den nuvarande kraftiga konjunkturuppgången sker på en helt annan

grundval än 1980-talets högkonjunktur. Den våldsamma krisen under 1990-talets

första år har brutit inflationsförväntningarna, vilket sannolikt kommer att

avspegla sig i en relativt återhållsam pris- och löneutveckling framöver.

Dessutom finns det ett omfattande expansionsutrymme för företagen på grund av

den höga arbetslösheten. På sikt bör dessa nya förutsättningar tillsammans med

högt bytesbalansöverskott och förbättrade statsfinanser kunna ge utslag i en

starkare krona och en fallande räntenivå i Sverige. 1990-talets expansion kan

ske på betydligt fastare grund än 1980-talets lånefinansierade och

inflationistiska expansion.

Vänsterpartiet skulle se det som en stor fördel om riksdagen under våren och

försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik som gäller hela

mandatperioden och som gör att den stora folkmajoriteten upplever detta som

både stabilt och rättvist. Detta är också avgörande för att det stora privata

sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv efterfrågan så att också

hemmamarknadsföretagen vågar anställa fler. Då går det också att värna om

skolan, omsorgen och vården samt om den internationella solidariteten.

Vänsterpartiet anser således att det behövs en helhetsuppgörelse för hela

mandatperioden och att denna skall vara förankrad hos arbetarrörelsens båda

partier. Erfarenheten av regeringar som hoppar tuva manar inte till efterföljd.

Vänsterpartiet är berett att ta ansvar för en samlad vänsterpolitik som reser

oss ur den statsfinansiella krisen.

Miljöpartiet de gröna

I motion Fi212 (mp) anförs att den ekonomiska politiken inför 2000-talet

främst måste inriktas mot följande områden.

Företagens vinstökningar måste styras till bärkraftiga investeringar i den

reella produktionen. Miljörelaterade investeringar måste bli räntabla för

företagen; på samma sätt som det blev lönsamt att investera bort arbetskraft

när arbetsgivaravgifterna infördes bör det nu bli lönsamt att rationalisera

bort miljöförstöring och ohälsotal.

Den nya livsstil, som bl.a. Rio-konferensen talade om, måste förverkligas

utan att ekonomin och den sociala välfärden drabbas.

Marknadens dynamik bör utnyttjas för att styra om konsumtion till ett

hållbart mönster -- det som är långsiktigt hållbart måste bli kortsiktigt

lönsamt.

Arbetslösheten skall minskas och internationaliseringens beroende av

maktcentra dämpas.

Detta förutsätter, som motionärerna ser det, en ny metod för krislösning.

Denna nya metod är skatteväxlingsmodellen. Skatteväxling innebär att skatten på

arbete växlas mot miljörelaterade skatter, främst energiskatter.

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken under den närmaste

mandatperoden är, enligt Miljöpartiet de gröna, att aktiva steg tas för

långsiktig överlevnad, global solidaritet och ökad demokrati. Detta går

alldeles utmärkt att kombinera med andra viktiga mål: att uppnå balans i

statens budget och att minska arbetslösheten. Det som inte kan accepteras är

traditionellt tänkande som medför att såväl arbetslösheten som statens

budgetunderskott minskas genom åtgärder som innebär att de tre huvudmålen

kränks.

Steg mot långsiktig överlevnad innebär att den ekonomiska politiken måste

underställas naturens spelregler. Dessa spelregler är inte förhandlingsbara.

Det är grundläggande fel att sträva efter ökande produktion i kvantitativa

termer. Därmed är, menar motionärerna, också BNP-måttet ett fullständigt

felaktigt mått på samhällsutveckling. För att klara överlevnad på jorden krävs

i stället hållbara kvalitetsprodukter, lägre varugenomströmning i samhället,

bättre användning av exergin (arbetsförmågan) i energin och kretsloppsbaserad

industri.

Detta innebär i sin tur att varje investering som görs i vårt land skall leda

till bättre livsmiljö och att ekonomiska styrmedel skall gynna det som är

långsiktigt hållbart. Konkret medför detta bl.a. skatteväxling och

investeringar i ny modern energi- och transportteknik.

Steg mot global solidaritet innebär bl.a. att den rika delen av världen

måste visa vägen; vi måste sluta vara ett föredöme vars metoder och tänkande

leder till ekologisk kollaps om de överförs i global skala.

Steg mot deltagande demokrati innebär att den ekonomiska politiken inte

tillåts bli ett självgående system och inte tillåts öppna och förstärka ett

laglöst anarkistiskt frihetsrum för kapitalet. Detta medför att den s.k.

marknaden måste omgärdas med regelverk. Ökad demokrati förutsätter att skatter

används som ett skarpt fördelningsinstrument och att den gemensamma sektorn är

stark.

Statens budget går med skrämmande stort underskott och staten lånar alltmer

pengar för att täcka kostnaderna. Regeringen har i en tidigare proposition

föreslagit besparingar på 20 miljarder kronor och detta skall nu förverkligas.

Tyvärr har medlemskapet i EU medfört en tung kostnad för staten som intecknat

en rad skattehöjningar. Den nödvändiga åtstramningen av finanspolitiken måste

innehålla både skattehöjningar och nedskärningar.

Aktivt företagande måste gynnas -- det gäller inte minst nyföretagande och

småföretagande i landets alla delar. Även direktstimulerande åtgärder behövs

för att stimulera en ekologiskt och socialt anpassad förnyelse av näringslivet.

Därigenom kan skatteintäkterna öka och räntorna på statsskulden minskas.

Budgetförstärkningar genom skattehöjningar och nedskärningar kan aldrig räcka

om vi vill bibehålla någon form av demokratiskt och rättvist välfärdssamhälle.

Genom en skatteväxling kan ekonomin stimuleras, teknikutveckling komma i gång

och produktion och arbetstillfällen öka på ett för miljön okränkbart sätt.

En stor del av budgetunderskottet härrör från arbetslösheten; denna har

kostat statskassan över 100 miljarder kronor 1994. Detta är oacceptabelt och en

direkt följd av dels ett skattesystem som gynnar den typ av systeminvesteringar

som minskar antalet sysselsatta, dels en lagstiftad normalarbetstid som inte är

anpassad till verkligheten.

Deltagande demokrati förutsätter att arbetslösheten minskas snabbt eftersom

de som står utanför arbetsmarknaden en längre tid får mycket svårt att komma in

i samhället. Ett samhälle med hög arbetslöshet blir därmed ett samhälle med

stora klyftor. Stora klyftor innebär att den politiska debatten fokuseras kring

plånboksfrågor och akuta vardagsfrågor. Miljöfrågorna hamnar i skymundan.

Motionärerna anser att ett övergripande medel för att nå ett hållbart samhälle

är att minska arbetslösheten. De gröna ser heller inga svårigheter i att minska

arbetslösheten. Det handlar mer om vilja, än om brist på metoder. Det är

oroande att den politiska majoriteten hittills accepterat att många människor

ställts utanför arbetsmarknaden. Miljöpartiet de gröna menar att radikal

minskning av arbetslösheten kan ske genom skatteväxling, sänkt normalarbetstid

och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Dessutom måste

småföretagen och kreativa idéer få möjlighet att utvecklas.

I ekonomismens tidevarv har myten om att skatter, stor offentlig sektor och

jämlikhet leder till ekonomisk ineffektivitet tagit fäste som vore den en

sanning. Det finns emellertid skäl att nu i slutet av 1990-talet slå fast att

privatiseringar och s.k. marknadslösningar inte kan accepteras av ideologiska

skäl. Den offentliga sektorn är den enda ekonomiska sektor som naturligt, utan

vinstsyfte, kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning.

Riksdagen bör slå fast att marknadens aktörer i betydligt större omfattning än

i dag skall betala för de externa effekter som uppstår av verksamheter i

stället för att låta staten agera städgumma/städgubbe och låta kommande

generationer betala -- dvs. att en marknadsekonomi växer fram som är värd

namnet. Miljöpartiet de gröna finner således ingen rationell anledning att

utarma den offentliga sektorn. Däremot finner motionärerna starka skäl att dels

förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbetstid minskas och

motsvarande höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp (s.k. skatteväxling),

dels förskjuta innehållet i offentliga sektorn till att mer inriktas på att

upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och skola än att

garantera inkomstgaranti för dem som har höga eller relativt höga inkomster.

Ett av de stora problemen med marknadsekonomin är att varken naturen eller

kommande generationer har någon röst på marknaden. Hade naturen haft en röst på

marknaden hade det förmodligen inte varit ekonomiskt möjligt att utrota arter

-- i dag utrotas ca 100 arter per dag på grund av det nuvarande

marknadsbeteendet. Hade kommande generationer haft en röst på marknaden hade vi

förmodligen för länge sedan levt i ett hållbart kretsloppssamhälle -- priset på

ändliga råvaror hade skjutit i höjden så att återvinning hade varit ekonomiskt

lönsamt. Marknadens spelregler måste därför utformas så att marknadens dynamik

kan utnyttjas för byggandet av det ekologiskt och socialt hållbara samhället.

Det handlar om beslutsfattande på två nivåer: dels på den politiska nivån som

beslutar om ramar, mål och styrmedel, dels på marknadsnivå där aktörerna

beslutar om produktion, konsumtion, tekniska lösningar etc.

Kristdemokratiska samhällspartiet

Kristdemokraterna anför i motion Fi216 (kds) att det är nu under den

pågående konjunkturuppgången som vi har de bästa möjligheterna att genom

smärtsamma men nödvändiga besparingar stabilisera de offentliga finanserna. Det

aktuella läget kräver en inriktning av finanspolitiken med ett budgetförslag

som är ca 5 miljarder kronor starkare än regeringens. Allra allvarligast enligt

motionärerna är dock att regeringen saknar en långsiktig och konsistent

strategi för att åstadkomma nya jobb i näringlivet. Vad som borde utgjort en

huvudfråga i finansplanen -- men som nu förbigås med tystnad -- är att Sverige

under perioden 1994--96 inte ens passerar genomsnittstillväxten bland

OECD-länderna. Vad som nu krävs är en bred parlamentarisk uppslutning kring ett

nationellt räddningsprogram bortom budgetsaneringen. I motionen föreslås därför

att regeringen tillsätter en kommission för en långsiktigt hållbar ekonomisk

tillväxt.

Kristdemokraternas alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken kan

sammanfattas enligt följande.

Under den borgerliga regeringens tid betonades i varje finansplan etikens

betydelse för en långsiktigt god ekonomisk utveckling. I regeringens finansplan

är detta helt utelämnat. 1993 års nobelpristagare i ekonomi Douglass C. North

har i sin forskning visat institutionernas -- dvs. de vanor, normer och regler

som utgör spelreglerna i ekonomin -- betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

Effektiva institutioner, som enligt ett kristdemokratiskt synsätt bäst skapas

genom en god etisk förankring, sänker transaktionskostnaderna i ekonomin och

underlättar utbytet av varor och tjänster. Ju lägre transaktionskostnader desto

effektivare ekonomi. Den viktigaste långsiktiga uppgiften för en framgångsrik

ekononomisk politik är därför att skapa goda institutioner -- goda normer,

vanor och regler. En politik baserad på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande

är grunden för detta.

Om den etiska ansatsen uteblir riskerar vi att ohederlighet breder ut sig. I

den långsiktiga kampen mot ekonomisk brottslighet, som förorsakar enorma

inkomstbortfall för staten, är samhällets förankring i en god etik av avgörande

betydelse.

Utifrån den kristdemokratiska förvaltarskapstanken kan ekonomisk utveckling

inte mätas med ett snävt ekonomiskt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling

innebär i stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I

nationalförmögenheten inräknas miljö och naturresurser, det mänskliga

kapitalet, produktionskapitalet samt en nations finansiella nettotillgångar. En

tillväxt av nationalförmögenheten innebär en välfärdsökning endast om hänsyn

tas till miljöeffekter och påverkan på människors hälsa och förmåga. Den

ekonomiska politiken skall främja en ekologiskt hållbar utveckling. Ett ökat

inslag av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken, exempelvis genom en

skatteväxling med sänkta skatter på arbete och höjda skatter på miljöfarligt

utsläpp, energi m.m., skulle främja både miljön och den ekonomiska

utvecklingen. Motionärerna hälsar därför med tillfredsställelse regeringens

beslut att låta den utredning om ett mer miljörelaterat skattesystem som

tillkom på vårt initiativ i regeringsställning få fullfölja sitt arbete.

En samlad näringspolitik för ett gynnsamt företagsklimat i allmänhet och

småföretagsklimat i synnerhet är en grundbult för en god ekonomisk utveckling.

En god välfärd förutsätter ett konkurrenskraftigt och differentierat

näringsliv. Under de senaste åren har mer än 200 000 arbeten försvunnit i den

svenska industrin. Trots detta är den svenska industriproduktionen nu större än

under toppnoteringen i slutet av 1980-talet. Detta understryker att den

exportledda uppgången i de stora svenska industriföretagen inte kan lösa

sysselsättningen för framtiden. De produktivitetsförbättringar och

strukturrationaliseringar som kan göras i de stora företagen innebär att

produktionen kan öka väsentligt utan att fler människor får jobb.

Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är därför av största vikt i

kampen mot arbetslösheten och därmed för saneringen av statsfinanserna. I en

särskild motion har Kristdemokratiska samhällspartiet utvecklat sin syn på hur

näringspolitiken bör utformas för att främja tillkomsten av nya jobb inom

näringslivet. Bland förslagen finns en moderniserad och flexibel arbetsrätt,

lindring av dubbelbeskattningen på avkastningen på riskvilligt kapital som

satsas i företag, införande av riskkapitalavdrag, återinförd kvittningsrätt på

underskott i nystartad näringsverksamhet, ökad ägarspridning, skattebefriade

royaltyinkomster på patenterade uppfinningar under två år etc.

Under de senaste två decennierna har en halv miljon arbetstillfällen

försvunnit i den privata sektorn, medan 600 000 jobb tillkommit i den

offentliga sektorn. I det skick de offentliga finanserna befinner sig samtidigt

som vi har ett av världens högsta skattetryck är utrymmet för nya jobb i den

offentliga sektorn ytterligt begränsat. De nya jobben måste tillkomma i den

privata sektorn.

Som vi tidigare nämnt räcker det inte med en stark utveckling av

industrisektorn för att trygga de framtida jobben. Det är av största betydelse

att den privata tjänstesektorn ges rimliga förutsättningar att utvecklas för

att vi skall ha en chans att få fram de 100 000-tals nya jobb netto som krävs

för att nå nödvändiga resultat i kampen mot arbetslösheten.

Den privata tjänstesektorn rymmer allt från kvalificerad tjänsteproduktion

(datakonsulter, jurister, revisorer etc.) till s.k. hushållstjänster. För att

främja den kvalificerade tjänstesektorn krävs en ambitiös satsning på

utbildning, kompetensutveckling och forskning. Men detta räcker inte.

Förändringar i skattesystemet är nödvändiga för att öppna marknaden för

tjänster riktade direkt mot hushållen. Dagens höga skattekilar, drygt 60 %, gör

att marknaden i stort sett är utplånad för den typ av tjänster som går att

utföra i egen-regi. En skatteväxling, med sänkta skatter på arbete och höjda

skatter på miljöfarligt utsläpp, energi och knappa naturresurser, skulle vara

ett steg mot ett skattesystem som främjade även tjänsteproduktion. Men en

differentierad skatt på olika typer av arbeten, där tjänster beskattas lägre än

varuproduktion, är också nödvändig för att underlätta tillkomsten av nya jobb

inom tjänstesektorn. Förslag i denna riktning återfinns i en särskild

skattepolitisk motion.

För att den svenska ekonomin långsiktigt skall kunna utvecklas så att

välfärden kan garanteras och arbetslösheten minimeras är fler åtgärder av

långsiktig och strukturell natur nödvändiga.

En väl fungerande infrastruktur, inklusive telekommunikationer och

informationsteknologi, är också en central förutsättning för att svenskt

näringsliv i hela landet skall kunna expandera. De satsningar som påbörjades

under den förra mandatperioden bör fullföljas. Ökade krav på flexibilitet i

arbetslivet ställer allt större krav på fortlöpande kompetensutveckling. Olika

metoder för att stimulera incitament till såväl egen kompetensutveckling som

utbildning inom arbetslivet måste prövas.

Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken

I likhet med vad utskottet konstaterade i anslutning till proposition

1994/95:25 (1994/95:FiU1) råder det i dag bred enighet om att finanspolitikens

inriktning måste vara att på så kort tid som möjligt dra ner

budgetunderskottet. Det leder till att de budgetpolitiska frågorna ställs i

fokus.

Även om det sålunda råder enighet om att en kraftig åtstramning av

finanspolitiken är nödvändig finns det stora skillnader i uppfattning om hur

åtgärderna skall utformas. Som framhölls i höstens betänkande om inriktningen

av den ekonomiska politiken (1994/95:FiU1) är t.ex. Moderata samlingspartiet

det enda av riksdagens partier som i stort sett utesluter skattehöjningar för

att komma till rätta med den finansiella krisen. Enligt utskottets mening visar

Moderata samlingspartiet med detta ställningstagande att man bortser från

fördelningspolitikens betydelse vid utformningen av den ekonomiska politiken.

Det finns också en allmän uppslutning kring vikten av prisstabilitet. Den

ekonomiska politiken måste ha en sådan inriktning att Sverige inte återigen får

en inflationsekonomi.

I motion Fi210 (m) ges högsta prioritet åt inflationsbekämpningen. En

sådan politik tillsammans med en finanspolitik med inriktning mot enbart

besparingar och avreglering av arbetsmarknaden skall på sikt öka tillväxten och

därigenom möjliggöra en förbättring av läget på arbetsmarknaden. I motionen

framhålls att de krav som nu ställs på utformningen av den ekonomiska politiken

innebär att vi lämnar den keynesianska eran bakom oss och går in i ett liberalt

system med fasta spelregler.

Motionärernas uppfattning om vad som är den ekonomiska politikens uppgift

framgår av uttalandet i motionen, att det är Maastrichtavtalets fem

konvergensmål som skall utgöra ramverket för den ekonomiska politiken.

Utskottet tolkar motionärerna så att stabiliseringspolitiken uteslutande skall

användas för att stabilisera penningvärdet. Ambitionen skall inte vara att

motverka svängningar i konjunkturen och försöka styra det kortsiktiga

kapacitetsutnyttjandet. Utskottet kan inte dela detta synsätt.

Med anledning av dessa principiella ställningstaganden till inriktningen av

stabiliseringspolitiken vill utskottet anföra följande.

Det är i dag uppenbart att om regering och riksdag i slutet av 1980-talet och

framför allt under de första åren av 1990-talet hade lyckats att föra en

stramare finanspolitik -- både genom skattehöjningar och besparingsåtgärder --

hade det varit lättare att möta och åtgärda de negativa konsekvenserna av

1990-talets första lågkonjunktur. Men de stora misstagen i den ekonomiska

politiken kom under perioden 1991--1994. Inledningsvis utformades politiken som

om ekonomin alltjämt var kvar i en högkonjunktur. I syfte att befrämja

tillväxten genomfördes bl.a. inom ramen för skattepolitiken sänkningar av

kapital- och förmögenhetsskatter. Men i stället för att på traditionellt sätt

använda skattesänkningen i konjunkturstimulerande syfte lyckades man åstadkomma

den motsatta effekten. Man omfördelade inkomster från konsumtionsbenägna till

sparbenägna grupper i samhället, vilket bidrog till att hämma den inhemska

efterfrågan. Denna politik, tillsammans med den hösten 1992 unikt starka

åtstramningen av penningpolitiken för att vidmakthålla den fasta växelkursen,

resulterade i att konjunkturnedgången snabbt förvandlades till en depression,

och massarbetslösheten blev en realitet.

Som utskottet framhöll i höstens betänkande om den ekonomiska politiken

(1994/95:FiU1) har Sverige på grund av den ekonomiska utvecklingen under första

delen av 1990-talet hamnat i den säregna och svårhanterliga situationen att

massarbetslösheten måste bekämpas, samtidigt som finanspolitikens helt

dominerande uppgift några år framöver måste bli att stabilisera statsskulden.

Den alltjämt växande statsskulden och det på grund härav mycket höga ränteläget

utgör det främsta hotet mot tillväxt och välfärd. Att i denna speciella

situation tillgripa generella stabiliseringspolitiska åtgärder är med tanke på

budgetunderskottet inte möjligt. Det är emellertid inte detsamma som att säga

att man bör avstå från att driva konjunkturpolitik. Det lämpligaste och

konjunkturmässigt mest precisa kan vara att vidta selektiva åtgärder. Ett

exempel på en sådan åtgärd är de i höstas beslutade stimulanserna till

bygginvesteringar.

I motion Fi210 (m) kritiseras vidare den av regeringen förda politiken för

att sakna en genomtänkt förändringsstrategi. Regeringens politik, som mest

bygger på, menar motionärerna, kamerala panikinbromsningar, riskerar att få

betydande skadeverkningar.

Utskottet har självfallet uppfattningen att de mer långsiktiga effekterna på

tillväxten måste beaktas vid utformningen av de åtgärder som krävs för att

återställa balansen i de offentliga finanserna och få ned arbetslösheten. Men

andra avvägningar måste göras i samband med den mycket kraftiga

finanspolitiska åtstramningen. Hänsyn måste tas till fördelningseffekter och

att åtgärderna med minsta möjliga tidsfördröjning får avsedd verkan på

statsfinanserna. Att åstramningen måste ha en sådan inriktning betingas bl.a.

av att räntedifferensen mot t.ex. de tyska räntorna snabbt måste minska. Som

understryks i motion Fi211 (fp) illustrerar utvecklingen under januari hur

sårbart Sverige med nuvarande budgetunderskott och stora statsskuld är för

räntorna i omvärlden. Vid politisk oro i Italien eller de nu återkommande

problemen i Mexiko stiger inte bara de italienska eller de mexikanska räntorna

utan även de svenska. När liran eller peson försvagas får det negativa

konsekvenser på kronan. Aktörerna på finansmarknaden har uppenbarligen en

tendens att behandla vad man ser som "svaga" länder -- i betydelsen svaga

offentliga finanser -- i en klump oavsett om de realekonomiska förhållandena

företer betydande olikheter.

Som en viktig del av inriktningen av den ekonomiska politiken föreslås i

motion Fi210 (m) en avreglering av arbetsmarknaden där tyngdpunkten ligger på

förändringar av arbetsrätten. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad,

heter det i motionen. Vidare understryks i motionen vikten av att

förutsättningar skapas för att lönebildningen främjar rekrytering av ny

arbetskraft. Underförstått innebär motionärernas ståndpunkt att

lönedifferenserna på den svenska arbetsmarknaden måste bli större.

Vad gäller synpunkterna i motion Fi210 (m) på hur arbetsmarknaden bör

fungera delar utskottet den uppfattning som i dessa frågor framförs i

finansplanen. Där framhålls bl.a. att det är en mycket kortsiktig strategi att

öka löneskillnaderna för att angripa arbetslösheten. Det skulle hota både den

rättvisa fördelningen och samhällets långsiktiga förmåga till tillväxt.

Detsamma gäller för anställningstryggheten. Den skall skydda mot godtyckliga

och diskriminerande uppsägningar, men får inte skapa onödiga och svårhanterliga

hinder för den ständigt nödvändiga omvandlingen av produktionsorganisationen.

Ett alltför dåligt anställningsskydd försämrar hushållningen med arbetskraft,

genom att det ger incitament för kortsiktiga och lågproduktiva

anställningsformer. Det riskerar också att leda till att långtidsarbetslösheten

och utslagningen i arbetslivet ökar.

Utskottet vill, vad i övrigt allmänt gäller för inriktningen av

arbetsmarknadspolitiken, anföra följande.

Sedan år 1990 har antalet sysselsatta minskat med drygt 500 000 personer.

Ett särskilt allvarligt inslag i de senaste årens utveckling på arbetsmarknaden

är att antalet långtidsarbetslösa stigit kraftigt från 24 000 i september 1991

till 121 000 i september 1994. Samtidigt har ungdomsarbetslösheten nått

rekordnivåer långt över 100 000 personer. Till skillnad mot vad som förordas i

motion Fi210 (m) krävs enligt utskottets uppfattning omfattande insatser på

det arbetsmarknadspolitiska området i enlighet med de riktlinjer som anges i

propositionen.

Utskottet återkommer senare i betänkandet till frågor som rör inriktningen av

penningpolitiken.

I motionerna Fi211 (fp), Fi216 (kds) och Fi219 (c) framhålls

behovet av en i jämförelse med finansplanen ytterligare budgetförstärkning.

Samtidigt hävdas att sammansättningen av de föreslagna budgetförstärkningarna

har fått en olycklig sammansättning.

Omfattningen av åtstramningen och dess sammansättning återkommer utskottet

till i avsnittet om budgetpolitiken. När det gäller dessa frågor vill

emellertid utskottet i anslutning till ställningstagande om inriktningen av den

ekonomiska politiken göra följande kommentar.

I motion Fi211 (fp) hävdas att om vi skall lösa våra ekonomiska problem

måste tillväxten under de närmast kommande åren vara väsentligt högre än den

som anges i finansplanen och den senaste Långtidsutredningen. De möjligheter

som står till buds för att höja tillväxten återfinns, menar motionärerna, på

utbudssidan. Budgetförstärkningarna bör mot den bakgrunden ges en sådan

utformning att utrymme skapas för bl.a. sådana åtgärder som skattesänkningar i

form av slopad dubbelbeskattning, sänkt arbetsgivaravgift och återinförd

kvittningsrätt för nyföretagare. Samtidigt pekar dock motionärerna på att den

inhemska efterfrågan tenderar att stagnera eller t.o.m. sjunka (jfr

diskussionen om konsumtionsprognosen i betänkandets avsnitt om den ekonomiska

utvecklingen i Sverige).

Som utskottet ser det är sammansättningen av den nu framtvingade

finanspolitiska åtstramningen viktig för att uppnå en så hög tillväxt som

möjligt. En jämförelse mellan t.ex. två förslag till budgetförstärkning, där

såväl det totala beloppet som tidsprofilen är densamma, kan få olika effekter

beroende på sammansättningen av resp. förslag. Sambandet mellan initial och

slutlig budgetförstärkning är därför en central fråga vid utformningen av

finanspolitiken. Men som utskottet framhållit i anslutning till behandlingen av

motion Fi210 (m) är det en mängd andra hänsyn utöver tillväxtaspekten som i

detta sammanhang måste beaktas. Det kan finnas anledning att understryka att

vid en åtstramning av den storleksordning som nu är aktuell är det förenat med

stora svårigheter att uppnå en optimal sammansättning av

budgetförstärkningarna.

I folkpartimotionen förs en diskussion om de krav som måste ställas på den

ekonomiska politiken utifrån en önskvärd årlig BNP-tillväxt på 4 %. Utskottet

vill ifrågasätta det realistiska i att nu utifrån ett sådant högt

tillväxtantagande diskutera inriktningen av den ekonomiska politiken. Det kan

nämnas att Långtidsutredningen i sitt basscenario utgår från en årlig tillväxt

på 2,7 % för perioden 1996 till 1998. I det s.k. högalternativet anges en

motsvarande tillväxt på 3,4 %.

Med anledning av att det i motionerna Fi211 (fp), Fi216 (kds) och

Fi219 (c) efterlyses åtgärder som skall stimulera främst småföretagens

utveckling vill utskottet erinra om att det pågår ett intensivt arbete inom

detta område. Särskilda insatser föreslås för att förbättra teknikspridningen

till de mindre och medelstora företagen. Vidare pågår arbetet med att lösa de

problem som hör samman med dessa företags finansiering. Även den nya

Arbetsrättsutredningen har fått i uppdrag att särskilt uppmärksamma de små

företagens utvecklingsbehov.

I här nämnda motioner anförs även att skattepolitiken måste utformas på ett

sådant sätt att företagsamheten inte missgynnas. Utskottet delar denna

uppfattning men vill samtidigt understryka att den våldsamt negativa

utvecklingen av statsfinanserna under perioden 1991--1993 har inneburit att

skattehöjningar tillsammans med kraftiga besparingar blivit nödvändiga för att

klara de finansiella obalanserna. I likhet med vad som sägs i finansplanen vill

dock utskottet framhålla att utrymmet för skattehöjningar är begränsat.

Ytterligare höjningar av skatterna riskerar att försämra ekonomins

funktionssätt bl.a. genom att de ger försämrade förutsättningar för en

icke-inflationsdrivande löneutveckling. Riskerna med fortsatta skattehöjningar

är också knutna till effekterna av enskilda skatter på bl.a. investeringar,

tillväxt och sysselsättning även om det inte finns några klara och enkla

samband mellan det totala skattetrycket och den ekonomiska tillväxten.

Det finns i detta sammanhang också skäl att erinra om att den svenska

skattepolitiken sedan lång tid tillbaka har haft en inriktning som skapar goda

villkor för investeringar i Sverige. 1990--1991 års skattereform innebar att

den goda internationella konkurrenskraften i företagsskattereglerna togs till

vara och att skattereglerna gavs en utformning som gagnar tillväxt och

omvandling i näringslivet. I höstens ekonomisk-politiska proposition har

regeringen avsatt ett utrymme för en reduktion av skatteuttaget med

2 miljarder kronor. Inriktningen på denna reform skall fastläggas efter

pågående samråd med näringslivet. I den europeiska diskussionen tilldelas de

små och medelstora företagen en central roll när det gäller skapandet av ny

sysselsättning. Bland annat mot denna bakgrund övervägs i regeringskansliet en

inriktning av den fortsatta reformeringen av den svenska företagsbeskattningen,

där skatteuttaget reduceras för i första hand de mindre och medelstora

företagen samtidigt som man så långt möjligt bibehåller enkla och neutrala

regler.

Avsnitten i motionerna Fi211 (fp) och Fi219 (c) om penningpolitiken

återkommer utskottet till i ett särskilt avsnitt senare i betänkandet.

I motion Fi211 (fp) understryks att det är av stor betydelse att

lönebildningen fungerar väl i den pågående starka uppgångsfasen. En

förutsättning är att löneutvecklingen står i samklang med

produktivitetsutvecklingen inom skilda verksamheter och på skilda

arbetsplatser. Om höga lönekrav skulle drivas igenom med åtföljande

kompensationskrav i andra sektorer finns stor risk att uppgången bryts i förtid

av inflationstendenser. Det finns, menar motionärerna, anledning att vara

orolig för de samlade återverkningarna av höjd marginalskatt, höjda

egenavgifter, försämrat inflationsskydd och höjda kommunalskatter på de

kommande lönerörelserna. Det hade varit mindre risker för störningar och

kompensationskrav om budgetsaneringen i något större utsträckning hade bestått

av besparingar i stället för skattehöjningar.

Även i motion Fi219 (c) betonas att arbetsmarknadens parter har ett

mycket stort ansvar för att den kommande avtalsrörelsen inte leder till en

löne- och kostnadsspiral som rycker undan grunden för den nödvändiga

konsolideringen av den svenska ekonomin.

Utskottet delar inte den uppfattning som framförs i motion Fi211 (fp) att

riskerna för störningar och kompensationskrav i avtalsrörelsen skulle varit

mindre om de nödvändiga budgetförstärkningarna mer bestått av besparingar än av

skatter. Enligt utskottets mening är det en grov förenkling i analysen av

effekterna när motionärerna ställer besparingar mot skatter. Den relevanta

jämförelsen mellan olika förslag till budgetförstärkningar i detta sammanhang

borde i stället vara den totala fördelningseffekten.

I finansplanen analyseras i ett särskilt avsnitt fördelningseffekterna av

föreslagna åtgärder. Av analysen framgår bl.a. att av de föreslagna

budgetförstärkningarna bidrar hushåll i decilgrupp 10 -- dvs. de 10 % av

hushållen med högst ekonomisk standard -- med 28 %. Hushåll i decilgrupp 9

bidrar med ytterligare 12 %. Hushållen i decilgrupperna 1 och 2 -- dvs. med

lägst ekonomisk standard -- bidrar tillsammans med ca 11 %.

Som utskottet ser det är det tveklöst så att lönebildningen kommer att vara

av avgörande betydelse för att den i finansplanen föreslagna inriktningen av

den ekonomiska politiken skall nå framgång. Som framhålls i finansplanen har

arbetsmarknadens parter därför ett stort ansvar för möjligheterna att nå

framgång. I deras händer ligger det huvudsakliga ansvaret för lönebildningen.

Under år 1995 löper en stor del av avtalen ut. I finansplanen understryks att

detta är en kritisk tidpunkt. Då avgörs om svenskt näringsliv skall bibehålla

sin goda konkurrenskraft och därmed kraftfullt kunna bidra till nödvändig

tillväxt, fler arbeten och därmed goda möjligheter att sanera statsfinanserna.

Statens ansvar är att klart ange de politiska förutsättningarna. Om lönerna

genom parternas försorg länkas in i en strategi för tillväxt innebär detta

minskad inflationsrisk och förbättrade offentliga finanser, vilket ökar

utrymmet för en appreciering av kronan, låga räntor och därmed högre

investeringar och en större uthållig sysselsättningsökning.

I motion Fi219 (c) vänder sig motionärerna mot uttalandet i finansplanen

att den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden måste främjas. Påståendena

att en lägre inflation förutsätter en geografisk rörlighet är, sägs det i

motionen, felaktiga.

Det finns som utskottet ser det all anledning att betona att en stark och

uthållig tillväxt och en kraftig ökning av sysselsättningen förutsätter att den

nu pågående konjunkturuppgången inte bryts i förtid på grund av

bristsituationer -- flaskhalsar -- på arbetsmarknaden, på varumarknaderna eller

när det gäller kapitalmarknaden. Det är detta som motiverar att närings-,

arbetsmarknads- och utbildningspolitiken nu läggs om för att kraftfullt

understödja den ekonomiska politikens grundläggande uppgift att skapa goda

förutsättningar för arbete och utveckling och en icke-inflatorisk tillväxt. I

detta sammanhang är det viktigt, som framhålls i finansplanen, att den

yrkesmässiga och geografiska rörligheten stimuleras. Utskottet vill dock

understryka att denna inriktning av politiken inte skall, som motionärerna gör,

tolkas som "centralistisk". En ökad rörlighet hos arbetskraften kan också ses

som en fördel för mindre orter. Som framhålls i centermotionen finns det på

landsbygden och i mindre orter betydande produktionsmöjligheter. Med tanke på

den snabba utvecklingen av småskalig teknik och av informationsteknologin kan

också dessa orter gynnas av en ökad yrkesmässig och geografisk rörlighet.

Utifrån Vänsterpartiets redovisning av sin syn på inriktningen av den

ekonomiska politiken i motion Fi218 (v) kan utskottet konstatera att

partiet i stort godtar den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken som

presenteras i finansplanen. Detta hindrar emellertid inte att Vänsterpartiet på

vissa områden riktar kritik mot förslagen i finansplanen. När det gäller

inriktningen av politiken är det, som utskottet tolkar motionen, främst mot

utformningen av arbetsmarknads-, skatte- och fördelningspolitiken som

motionärerna har invändningar. I motionen framhålls även att vissa

skattelättnader bör genomföras för de mindre företagen.

Ambitionsnivån måste, menar motionärerna, sättas högre vad gäller

ansträngningarna att minska arbetslösheten. Utskottet har ingen annan mening än

motionärerna att det överordnade målet för den ekonomiska politiken måste vara

en neddragning av arbetslösheten. Som framhålls i motionen är en minskning av

arbetslösheten nyckeln till en rättvis fördelning, en framgångsrik ekonomisk

utveckling och sanerade statsfinanser. Utskottet vill på denna punkt framhålla

att stora ansträngningar nu görs för att bl.a. komma åt långtids- och

ungdomsarbetslösheten.

I motionen föreslås också skattehöjningar för att bl.a. öka insatserna inom

det arbetsmarknadspolitiska området. Utskottet vill angående utrymmet för

skattehöjningar hänvisa till vad utskottet tidigare framhållit vid behandling

av partimotionerna från Centern, Folkpartiet och Kristdemokratiska

samhällspartiet.

I det inledande avsnittet i motion Fi218 (v) föreslås att riksdagen under

våren eller försommaren fattar beslut om inriktningen av den ekonomiska

politiken som skall gälla för hela mandatperioden.

Utskottet ser inte några fördelar med ett sådant beslut. De svåra

avvägningsproblem som hör samman med den finansiella krisen i den offentliga

sektorn men även med utvecklingen på arbetsmarknaden är beroende av

konjunkturutvecklingen. Bl.a. denna omständighet talar starkt emot en låsning

av den ekonomiska politiken fram t.o.m. år 1998.

På samma sätt som i övriga partimotioner framhålls i motion Fi212 (mp)

vikten av att sanera de offentliga finanserna. Men tyngdpunkten i motionen

läggs på kravet att en budgetsanering måste vara ekologiskt och socialt

genomtänkt. Beskattningen av arbete totalt sett bör inte öka. Den bör minskas

och ersättas med främst miljörelaterade skatter. Lösningen på den ekonomiska

kris som Sverige i dag befinner sig i är enligt motionärerna att genomföra en

skatteväxling. I motionen återkommer förslaget från höstens partimotion att

normalarbetstiden bör sänkas.

Miljöfrågorna betonas också i motionerna Fi211 (fp), Fi219 (c),

A807 (c), Fi216 (kds) och Fi218 (v). I dessa fyra motioner

framhålls att skatteväxling bör kunna bli ett effektivt medel i miljöpolitiken

och att ansträngningar görs för att utveckla kretsloppssamhället.

I några av här nämnda motioner och i motion Fi210 (m) fästs uppmärksamheten

på att om miljöpolitiken skall ge resultat krävs att Sverige för en offensiv

miljöpolitik inom ramen för EU.

Ekonomiska styrmedel bör enligt utskottets mening användas i större

utsträckning inom miljöpolitiken. Skatteväxling bör därvidlag kunna bli ett

effektivt medel. Regeringen har förlängt tiden för den kommitté som utreder

användningen av bl.a. skatteväxling (Förutsättningar för en ökad

miljörelatering av skattesystemet. Dir. 1994:11). Kommittén har två

huvuduppgifter. För det första skall de samhällsekonomiska effekterna av redan

utnyttjade miljörelaterade inslag i beskattningen utvärderas. För det andra

skall kommittén analysera förutsättningarna för s.k. grön skatteväxling, där

ökade miljöskatter balanseras av sänkta skatter på arbete. Kommitténs arbete

kommer att nära ansluta till de diskussioner som förs inom EU i dessa frågor.

När det gäller Miljöpartiets förslag att till större delen lita till vad

motionärerna kallar för "skatteväxlingsmodellen", för att komma till rätta med

krisen i de offentliga finanserna, menar utskottet att detta förslag saknar

realism.

Vad angår förslaget i motion Fi212 (mp) om sänkt normalarbetstid framhöll

utskottet i höstens betänkande om inriktningen av den ekonomiska politiken

(1994/95:FiU1 s. 46) att utvecklingen under det senaste året har gått mot en

ökad medelarbetstid, vilken i sig också inrymmer en ökad övertid. Krav på en

sänkt normalarbetstid har arbetsmarknadsutskottet nyligen behandlat och tagit

ställning till i det justerade betänkandet 1994/95:AU2. Mot bakgrund av ett

antal motionsyrkanden om förkortad och/eller flexibel arbetstid uttryckte

arbetsmarknadsutskottet i detta betänkande sin tillfredsställelse över att

statsministern aviserat en ny arbetstidsutredning. Med hänvisning till bl.a.

den planerade arbetstidsutredningen avstyrkte arbetsmarknadsutskottet de i

sammanhanget upptagna motionsyrkandena.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet propositionens förslag till

riktlinjer för den ekonomiska politiken och avstyrker motionerna Fi210 (m)

yrkande 1, Fi211 (fp) yrkandena 1 och 3, Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och 9,

Fi216 (kds) yrkandena 1 och 5, Fi218 (v) yrkande 1, Fi219 (c) yrkande 1

och A807 (c) yrkande 1.

Motioner med ekonomisk-politisk anknytning

Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt

I motion Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) föreslås dels att ett

parlamentariskt forum inrättas för debatt, rekommendationer och beslut i

långsiktiga miljöresurs- och fördelningsfrågor, dels att ett sekretariat skapas

inom regeringskansliet för analys av ekonomisk och social utveckling på lång

sikt.

I motion Fi216 (kds) av Alf Svensson m.fl. (kds) krävs ävenledes att en

kommission tillsätts som skall behandla frågor rörande en långsiktigt hållbar

ekonomisk utveckling.

I dessa motioner behandlas viktiga frågor med anknytning till den kommande

ekonomiska utvecklingen. Det är emellertid utskottets uppfattning att de

problem som tas upp i dessa motioner måste kunna behandlas inom ramen för det

arbete som utförs i regering och riksdag och inom de verk och

forskningsinstitutioner som i dag arbetar med sådana frågor som nämns i

motionerna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi204 (s) i sin helhet och

Fi216 (kds) yrkande 3.

Investeringar för att utveckla och vårda människan

I motion Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) diskuteras begreppet

"investeringar". Varken en familj, en kommun eller en nation bör låna till

konsumtion, men gärna till investeringar, därom är alla överens. Det blir då

viktigt hur man definierar vad som är investeringar, konstaterar motionären.

Vägar, järnvägar och byggnader räknas självklart dit. Det är huvudsakligen

männens områden. Men även arbete inom forskning, utbildning, vård och kultur är

investeringar i den meningen att det utvecklar människan, som blir mer kapabel

att förbättra vårt land, menar motionären. På dessa områden är främst kvinnor

sysselsatta.

Vi bör aldrig tveka att skaffa pengar till investeringar som utvecklar och

vårdar människan. Det är klart kontraproduktivt att "spara" på dessa områden,

inskärper motionären. Lön till dem som arbetar inom dessa områden bör alltså

räknas som investeringar, trots att de inte resulterar i fysiska anläggningar.

Ett "sparande" som håller nere kvinnors löner eller gör dem arbetslösa i

kommuner och landsting motverkar sitt syfte, att klara Sveriges ekonomi, hävdar

motionären.

Enligt utskottet är det i Sverige sedan länge en allmänt accepterad

uppfattning att en god tillgång på vård och omsorg, kultur, utbildning och

forskning har stor betydelse för den framtida ekonomiska och sociala

utvecklingen. Utskottet anser dock att en ändring av nationalräkenskapernas

definition av investeringar kräver en betydligt grundligare analys än som sker

i motionen. Utskottet avstyrker motion Fi207 (c) yrkande 1.

Tillsättande av en jämlikhetsdelegation

I motion Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s) uttrycks oro för

att något håller på att gå snett i det svenska välfärdssamhället. Kalla siffror

från Statistiska centralbyrån (SCB) visar bl.a. att nästan var tionde svensk

har en inkomst som är lägre än kravet för att få socialbidrag. Samtidigt,

framhåller motionärerna, växer antalet miljonärer. Klyftorna ökar i det svenska

samhället. Eftersom marknadskrafterna aldrig har visat något intresse för

jämlikhet och solidaritet måste regering och riksdag, kommuner och landsting

upprätthålla människornas rätt till demokratisk styrning och bestämmande av

samhällsutvecklingen. Som ett inslag i ett sådant arbete vill motionärerna

föreslå att regeringen

tillsätter en jämlikhetsdelegation. Delegationen skall

granska alla regeringsbeslut och på alla områden som är

möjliga att påverka bedriva arbetet för ekonomisk, social

och kulturell jämlikhet.

Utskottet delar uppfattningen att den generella välfärden skall värnas och

att det behövs en fortlöpande granskning av förändringar i fördelningen av

inkomster, förmögenheter och välfärd. På Finansdepartementet finns en

fördelningspolitisk grupp som belyser effekterna av framlagda förslag. En

betydelsefull utomstående granskare är SCB som kartlägger förändringar i

levnadsförhållanden mellan socialgrupper. SCB kommer under 1996 att publicera

en ny "ojämlikhetsrapport". Det är viktigt att arbetet för ekonomisk, social

och kulturell jämlikhet får stöd av debatt, analyser och goda beslutsunderlag.

Utskottet ställer sig emellertid tveksamt till om en särskild

jämlikhetsdelegation är det praktiskt bästa sättet att vidareutveckla arbetet.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion Fi214

(s).

Fördelningspolitiken

I motion Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) förespråkas en annan

utformning av besparingarna inom socialförsäkringssystemet än den regeringen

föreslår. Motionärerna menar att besparingarna -- om de skall få en

strukturellt riktig och fördelningspolitiskt rimlig utformning -- måste riktas

mot korttidsfrånvaro snarare än långtidsfrånvaro. Jämställdheten mellan kvinnor

och män måste beaktas. Folkpartiet har, framhåller motionärerna, bedömt det

väsentligt mer angeläget att slå vakt om utjämningen mellan barnfamiljer och

barnlösa än att hålla kvar bostadssubventionerna på en hög nivå. Motionärerna

anser att Folkpartiet också har berett ett större utrymme än regeringen för

glömda och svaga grupper i Sverige och utomlands, bl.a. genom återinfört

inflationsskydd i handikappstödet, utvidgad närståendepenning och en högre

biståndsnivå än den som regeringen ställer sig bakom.

Utskottet gör bedömningen att inriktningen på de förändringar

som regeringen har föreslagit och som motionärerna i motion

Fi211 (fp) motsätter sig är nödvändiga för att långsiktigt sanera

statsfinanserna. Genom de föreslagna åtgärderna skapas förutsättningar för

lägre räntor, låg inflation, ökad tillväxt och sysselsättning. Åtgärdernas

fördelningspolitiska effekter framgår av finansplanen. Regeringen har så långt

möjligt strävat efter en rättvis fördelning av bördorna. På grund av

åtgärdernas stora omfattning är det dock svårt att undvika varje tänkbar

negativ fördelningseffekt i det korta perspektivet. Det står dock helt klart

att på lång sikt är statsfinanser i balans en grundläggande förutsättning för

att garantera såväl jämlikheten mellan barnfamiljer och barnlösa som

jämställdheten mellan könen och rättvisa villkor för handikappade, invandrare

och andra utsatta grupper i samhället.

Utskottet avstyrker därför motion Fi211 (fp) yrkande 4.

Strukturpolitiken

I motion Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) sägs att Vänsterpartiet i

huvudsak är för en enhetlig socialförsäkring. Motionärerna fruktar att det

solidariskt finansierade systemet nu gröps ur. Konstruktionen av besparingen

på förtidspensioner och nivåsänkningen inom sjuk- och

föräldraförsäkringen innebär enligt motionärerna att den generella

välfärdsmodellen anpassas till ett system som liknar den tyska korporativa

modellen enligt vilken olika yrkesgrupper

bygger upp sina egna system för försäkringar. De som saknar anställning --

eller saknar kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter. Vänsterpartiet

anser att innan några beslut fattas i frågan om den förändrade ideologiska

inriktning som detta innebär bör den förankras hos folket. Förändringarna bör

också analyseras ur ett klass- och könsperspektiv.

Utskottet vill understryka att de flesta av de svenska socialförsäkringarna

har en generell omfattning. Ersättningsnivåerna i dessa försäkringar kommer

även efter de föreslagna sänkningarna att ge medborgarna ett godtagbart skydd.

Påståendet i motionen att vissa grupper -- de som saknar anställning eller

kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter har således inte något fog

för sig. Att sänkningarna skulle föranleda en stor expansion av ett privat

socialförsäkringsväsende betraktar utskottet som mindre troligt. Vilka effekter

olika politiska förändringar kan få för kvinnor som grupp bevakas kontinuerligt

inom Statsrådsberedningen under ledning av jämställdhetsministern.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Fi218 (v) yrkande

4.

Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska

utvecklingen

I motion Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds) framhålls de goda

institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.

Motionärerna citerar nobelpristagaren i ekonomi Douglass C. North: "Vilka

etiska normer behövs för att få goda institutioner att fungera?" Vad händer i

ett samhälle där etik och moral under lång tid nonchalerats? frågar sig

motionärerna. Jo, de återhållande krafterna mot marknadsekonomins avarter

försvagas. Därför är den etiska kulturbasen, som inspirerats fram under

Sveriges tusenåriga kristna era, en vitaliserande och nödvändig grund för

samhällsbyggandet. Denna etik kan både motverka marknadsekonomins avarter,

bidra till att sänka transaktionskostnaderna och därmed bidra till en god

ekonomisk utveckling.

Motionärerna anser att etikens och därmed institutionernas betydelse för en

långsiktigt god ekonomisk utveckling måste beaktas i än högre grad än för

närvarande i regeringens finansplaner, långtidsutredningar och övriga

ekonomiska dokument. Detta bör ges regeringen till känna.

Även i motion Fi216 (kds) finns ett särskilt yrkande vars innebörd är att

etikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen måste uppmärksammas. En

politik baserad på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande är grunden också för

en framgångsrik ekonomisk politik. Om den etiska ansatsen uteblir riskerar,

sägs det i motionen, att ohederlighet breder ut sig. I den långsiktiga kampen

mot ekonomisk brottslighet, som förorsakar enorma inkomstbortfall för staten,

är samhällets förankring i en god etik av avgörande betydelse, framhåller

motionärerna.

Utskottet vill påpeka att institutionernas betydelse för den ekonomiska

tillväxten bl.a. berörs i finansplanen under rubriken Näringspolitiken. Där

diskuteras samspelet mellan de stora exportföretagen och de små och medelstora

företagen i tillväxtprocessen samt möjliga institutionella förändringar för att

stärka de små företagen.

Utskottet har noterat att ett intressant drag som bl.a. ekonomhistorikern

Douglass C. North uppmärksammat i sin forskning är de dubbelriktade samband som

har kunnat konstateras mellan å ena sidan goda normer, å andra sidan

institutioner, dvs. formella regelverk. Det tycks inte bara vara så att goda

normer skapar goda institutioner. Regler -- institutioner -- som den svenska

föräldraförsäkringen, som uppmuntrar kvinnor att etablera sig på

arbetsmarknaden innan de föder barn, främjar exempelvis kvinnors yrkesarbete

och därmed jämställdheten som etisk norm.

Att goda normer är betydelsefullt för all utveckling i samhället är en insikt

så självklar att den sällan behöver sättas på pränt. Det moderna Sverige har

byggts upp med ansvar, solidaritet och framtidstro. På denna värdegrund vilar

också regeringens ekonomiska politik. För att uppnå olika politiska mål,

exempelvis minskad brottslighet, måste den allmänna politiken ha en inriktning

som leder till social trygghet, en rättvis fördelning och ett människovärdigt

samhälle, dvs. ett samhälle som vilar på solidaritet människor emellan.

De aktuella yrkandena är i här behandlade motioner mycket allmänt hållna.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det inte är ord utan vidtagna

åtgärder som räknas.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi203 (kds)

och Fi216 (kds) yrkande 4.

Åtgärder för att motverka stora löneskillnader

I motion Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s) varnas för växande

löneskillnader. För en uthållig krispolitik kommer att krävas disciplin både

i lönebildningen och i användningen av de vinster som nu snabbt ökar i stora

delar av näringslivet. Politiskt och psykologiskt är det angeläget att företag,

organisationer, stat och kommuner är restriktiva med lönebildning för de

högavlönade. Höga löner för en begränsad grupp i företags och organisationers

toppskikt är för respektive företag/organisation ingen större kostnad, skriver

motionärerna. Den verkligt kännbara kostnaden och för samhällsekonomin skadliga

verkan uppstår när lönekrav sprids till stora grupper. Därför vore det enligt

motionärerna av stort värde att införa styrmedel som för arbetsgivarna klargör

konsekvenserna av kraftigt ökade topplöner. Motionärerna föreslår att

regeringen tillsätter en utredning för att utarbeta medel som motverkar stora

löneskillnader.

Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Som framhållits i

den nyligen publicerade långtidsutredningen finns det tecken som pekar på att

en ojämn inkomst- och förmögenhetsfördelning hämmar tillväxten. Insikterna om

detta har också börjat sprida sig i industrin, där ledande företrädare

kritiserar matematiskt fastställda bonussystem för styrelser och VD, s.k.

tantiem, just för att de kan leda till allmänt kraftigt höjda lönekrav och

därmed till stigande kostnader för produktionen. De problem som motionärerna

pekar på är således redan uppmärksammade varför utskottet avstyrker motion

Fi215 (s).

Lönepolitik i offentlig sektor

I några motioner tas lönesättningen i offentlig sektor upp, främst chefslöner

och pensionsersättningar. Motionärerna önskar olika former av begränsningar

eller tak för de statliga lönerna. Motivet är allmänt uttryckt att staten i

egenskap av arbetsgivare bör gå före när det gäller etik och värderingar i

lönesättningen för att på så sätt kunna utgöra en moralisk norm även för den

privata arbetsmarknaden. I motion Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v)

konstateras att regeringen inte kan bestämma lönesättningen i det privata

näringslivet men att statliga företag och myndigheter via sina

arbetsgivarorganisationer aktivt bör verka för nya former när det gäller

chefslöner. Ett lönetak bör enligt motionärerna sättas i den statliga

verksamheten. I motion Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) utpekas särskilt

vissa arvoden och ersättningar som utbetalas till offentliganställda tjänstemän

för deras medverkan i statliga företags styrelser och råd. Regeringen bör ge

instruktioner till sina företrädare på statliga bolagsstämmor och i olika

avtalsförhandlingar att medverka till att skära ned extremt höga löner och

arvoden. I motion Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s) förordas att

möjligheterna att sätta ett lönetak för anställda i offentlig verksamhet bör

utredas.

En huvuduppgift för statsmakterna är att sanera statsfinanserna.

Lönebildningen spelar en mycket viktig roll för den svenska ekonomins

utveckling. Nyckeln till framgång i våra ansträngningar att häva obalanserna i

den svenska ekonomin ligger i att vi får lönekostnadsökningar som är förenliga

med inflationsmålet och inte urholkar vår konkurrenskraft.

Lönebildningen sker genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Även

på den statliga sidan har en strävan varit att stärka parternas ansvar för att

åstadkomma en ändamålsenlig lönebildning. Utskottet har bl.a. uttalat att de

statliga myndigheterna som arbetsgivare skall utöva sin verksamhet som

arbetsgivare så självständigt som möjligt i förhållande till den politiska

nivån (se 1993/94:FiU3y och FiU11y). För statlig verksamhet som drivs i

bolagsform gäller samma inriktning. De statliga löneavtalen skall således inte

längre godkännas av finansutskottet.

Myndigheterna har därför också givits ett direkt inflytande på tillsättning

av den statliga arbetsgivarorganisationens styrelse, dess finansiering m.m. Det

ankommer därför på myndigheterna själva och den statliga

arbetsgivarorganisationen att besluta om chefslöner och arvoden m.m.

Med tanke på chefslönesättningens betydelse för lönebildningen inom hela det

statliga området utgår utskottet från att den utformas på ett ansvarsfullt

sätt. Utskottet har stor förståelse för att det väcker anstöt när man kräver

uppoffringar av de stora medborgargrupperna och att det samtidigt visar sig att

en liten välbetälld grupp kan få höjningar av löner och arvoden med ökningstal

som går långt utöver vad samhällsekonomin som helhet kan tåla. Detta gäller i

både privat och offentlig sektor. Att som några av motionärerna föreslår direkt

besluta eller lagstifta om lönetak skulle emellertid motverka strävan att låta

myndigheterna utöva sin verksamhet som arbetsgivare så självständigt som

möjligt i förhållande till den politiska nivån.

Utskottet avstyrker mot bakgrund härav motionerna Fi205 (v), Fi206 (s) och

Fi209 (v).

Skapandet av en ekonomisk och monetär union

I fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) finns bl.a.

bestämmelserna om den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Unionen avses bli

genomförd i tre etapper. Den andra etappen som inleddes den 1 januari 1994

innefattar bl.a. upprättandet av det europeiska monetära institutet och en

förstärkt ekonomisk-politisk samordning.

Den mest långtgående samordningen av den ekonomiska politiken i EMU gäller

penning- och valutapolitiken. Fas tre av EMU (valutaunionen) innebär en

fullständig samordning av politiken på dessa områden. Kompetensen för den

allmänna ekonomiska politiken ligger kvar hos medlemsländerna, men formerna för

samarbetet stärks. Strävandena att samordna den ekonomiska politiken bygger i

hög grad på konsensus. Tanken är att själva diskussionerna om den ekonomiska

politiken skall bidra till att bygga upp en samsyn kring politikens utformning.

Genom förverkligandet av den inre marknaden samt upprättandet av EMU skall

bl.a. skapas förutsättningar för en ökad och miljömässigt uthållig tillväxt

samt ökad sysselsättning utan att stabiliteten i ekonomierna äventyras.

Riktmärken för de överenskomna målen för ekonomisk stabilitet finns angivna i

de s.k. konvergenskraven.

Konvergensprogrammen och kravet på att uppfylla konvergenskriterierna syftar

till att säkerställa stabilitet i valutaunionen. Före utgången av 1996 skall

det prövas om en övergång kan ske till den tredje och slutliga fasen i EMU. En

övergång förutsätter att en majoritet av medlemsländerna då uppfyller de i

fördraget stipulerade villkoren. Om ett beslut att inleda fas tre inte fattas

före utgången av år 1997, inleds i stället denna fas den 1 januari 1999 med de

länder som då uppfyller villkoren.

I och med övergången till fas tre skärps det s.k. förfarandet vid alltför

stora underskott i de offentliga finanserna. Förfarandet innebär att om en

medlemsstat uppvisar alltför stora underskott skall rådet rikta en

rekommendation till landets regering om att minska underskottet samt utfärda

bestämmelser för vad som skall ske om rekommendationen inte följs.

Slutfasen i EMU innebär att växelkurserna mellan de deltagande länderna

slutgiltigt låses. En europeisk centralbank (ECB) upprättas inom ramen för ett

europeiskt centralbankssystem (ECBS). Den ges ansvar för dessa länders monetära

politik. Samtidigt införs en gemensam valuta.

I partimotioner från Miljöpartiet och i motion Fi207 av Birgitta

Hambraeus (c) yrkande 2 uttrycks kritiska synpunkter på Sveriges deltagande i

EMU:s tredje steg. Enligt Hambraeus är Centerns inställning som den lagts fast

i partistämmor att Sverige i likhet med Danmark och Storbritannien bör tacka

nej till den tredje fasen i EMU, dvs. en gemensam centralbank och valuta. I

motion U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 7 hävdas att Sverige

inte skall acceptera EMU:s konvergenskrav som mål för den svenska ekonomiska

politiken. Sverige bör enligt Miljöpartiet motsätta sig förverkligandet av EMU

och den gemensamma valutan.

I motion K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) yrkandena 7 och 8 uttrycks

uppfattningar om EU:s ekonomiska och monetära samarbete som enligt vad

utskottet kan finna av de knapphändiga skrivningarna i motionen inte tycks stå

i strid med vad regeringen anför i finansplanen och riksdagen tidigare ställt

sig bakom. Motionärerna betonar särskilt att formen för ett svenskt deltagande

i EMU måste vara föremål för en omfattande diskussion så att riksdagen får ett

grundligt beslutsunderlag att ta ställning till.

Riksdagen har tidigare under hösten 1994 i samband med antagandet av

EU-avtalet uttryckt uppfattningen att Sverige vill delta i den framväxande

ekonomiska monetära unionen. Angående formerna för beslut gäller att om Sverige

kommer att delta i en tredje fas av EMU beror dels på när vi uppfyller

inträdeskraven, dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt

bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart för att vi har ratificerat

medlemskapet i EU. Sverige anmälde i förhandlingarna, och detta noterades till

protokollet, att riksdagen har det slutliga avgörandet.

Frågan om förverkligandet av EMU behandlade finansutskottet i ett yttrande

till utrikesutskottet (1994/95:FiU1y).

Sveriges riksbank har för Sveriges del undertecknat avtalet om det europeiska

monetära systemet (EMS). Genom EMS-avtalet har Sverige möjlighet att i en

framtid och sedan obalanserna i den svenska ekonomin rättats till ansluta den

svenska kronan till växelkursmekanismen (ERM). Utskottet betonade i sitt

betänkande (1994/95:FiU6) att ett tillträde till EMS-avtalet inte innebär någon

förändring av den aktuella valutapolitiken. Utskottet underströk också att en

anslutning till EMS inte påverkar riksdagens senare ställningstagande till

frågan om Sveriges deltagande i den tredje fasen av den ekonomiska och monetära

unionen.

Det finns som utskottet ser det inte anledning för riksdagen eller utskottet

att nu göra en annan bedömning än den som redovisades i höstas i samband med

att beslutet om EU-medlemskapet och Riksbankens låneåtaganden fattades.

Riksdagen bör därför avslå motionerna Fi207 (c) yrkande 2 samt U502 (mp)

yrkande 7. Något tillkännagivande med anledning av motion K224 (kds) yrkandena

7 och 8 synes obehövligt, varför motionen avstyrks.

Konvergensprogram

I och med övergången till fas två av EMU, som inleddes den 1 januari 1994,

har betydelsefulla instrument tillkommit i gemenskapens arsenal av åtgärder för

att påverka den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaterna. Det viktigaste är

att samordningen och utformandet av de övergripande riktlinjerna för den

ekonomiska politiken (artikel 103.2) skall ske årligen i det högsta politiska

organet inom gemenskapen, nämligen Europeiska rådet (EU:s stats- och

regeringschefer). Riktlinjerna är visserligen rekommendationer och inte av

bindande karaktär men genom den ömsesidiga övervakningen (artiklarna 103.3

och 103.4) skapas instrument för uppföljning av i vilken mån den ekonomiska

politiken i medlemsländerna är i överensstämmelse med de gemensamma åtagandena.

Därtill finns ett förfarande reglerat vid alltför stora underskott i de

offentliga finanserna (artikel 104 c). Vidare finns kravet att varje

medlemsland som inte uppfyller konvergenskraven skall utarbeta

konvergensprogram (artikel 109e.2) för den ekonomiska politiken och ange de

medel som skall användas för att uppnå målen.

Alla medlemsländer med undantag för Luxemburg och Irland, som är de enda

länder som i stort sett uppfyller konvergenskriterierna, har lagt eller kommer

att lägga fram konvergensprogram. Det framgår av finansplanen att regeringen på

basis av finansplanen och dess behandling i riksdagen avser att under våren

1995 överlämna ett konvergensprogram till rådet. Finansutskottet gjorde i

yttrande till utrikesutskottet med anledning av Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen (1994/95:FiU1y) några kommentarer kring

konvergensprogrammets utformning och redovisade sin syn på hur det skulle

hanteras i förhållande till riksdagen.

Utskottet framhöll bl.a. att när det gäller budgeten och budgetpolitiken kan

en större tydlighet i redovisningen, vad som i dessa sammanhang brukar kallas

transparens, underlätta och bidra till att öka trovärdigheten till politiken.

Det är t.ex. önskvärt att alla de delar av den offentliga sektorn som

statsmakterna har direkt eller indirekt kontroll över redovisas på detta sätt.

Utskottet framhöll vidare att konvergensprogrammen bör presenteras offentligt

om de skall kunna fungera som trovärdiga åtaganden av medlemsländernas

regeringar. Programmen bör innehålla en redovisning av de åtgärder som är

nödvändiga att vidta för att konvergenskraven skall uppfyllas. Utskottet

förutsatte att detta program för Sveriges del kommer att offentliggöras och

redovisas för riksdagen.

I årets finansplan sägs att regeringen under våren 1995 avser att överlämna

ett konvergensprogram till rådet på basis av föreliggande finansplan och dess

behandling i riksdagen. Finansplanen innehåller en utförlig genomgång av alla

de delar som behövs för ett svenskt konvergensprogram.

I motionerna Fi219 (c) och Fi211 (fp) krävs att konvergensprogrammet

föreläggs riksdagen. Enligt centermotionen bör regeringen, efter riksdagens

beslut om inriktningen av den ekonomiska politiken, återkomma till riksdagen

med en redovisning av konvergensprogrammet. Motionärerna anser att programmet

skall förankras parlamentariskt i riksdagen. Målsättningen måste vara att nå

nationell enighet kring det program som regeringen överlämnar till

ministerrådet. I folkpartimotionen sägs att ett program som enbart bygger på

finansplanen är otillräckligt eftersom det av den inte framgår hur ett av

konvergenskraven -- en statsskuld på 60 % av BNP -- skall kunna uppnås. Mot

den bakgrunden föreslås att regeringen skall återkomma till riksdagen med en

redovisning av det konvergensprogram som avses bli avlämnat till EU.

Även i den moderata partimotionen om den ekonomiska politiken sägs att det är

otillräckligt att bygga konvergensprogrammet på finansplanen. Motionärerna

utgår emellertid från att den slutliga utformningen av konvergensprogrammet

föregås av samråd med riksdagen via EU-nämnden och finansutskottet.

Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen att presentera ett

konvergensprogram för riksdagen -- för finansutskottet och EU-nämnden -- under

mars månad. Därmed torde motionsyrkandena i motionerna Fi211 (fp) yrkande 8 och

Fi219 (c) yrkande 5 vara tillgodosedda. Något tillkännagivande till regeringen

behövs därför inte varför motionerna avstyrks av utskottet.

Upplåning i Riksbanken för att finansiera budgetunderskottet

I motion Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) förordas att den

checkräkningskredit som Riksgäldskontoret tidigare hade i Riksbanken skall

återinföras som ett sätt att finansiera statens utgifter. Vidare anser

motionären att det bör undersökas om lagen om kreditpolitiska medel kan

återinföras så att man kan ålägga banker och försäkringsbolag att deponera en

viss del av sitt kapital i Riksbanken. Tanken synes vara att på det sättet

tillförsäkra att investeringar i Sverige får en finansiering.

Fr.o.m. fas två av genomförandet av den ekonomiska monetära unionen, efter

den 1 januari 1994, gäller enligt artikel 104 i Romfördraget att

medlemsstaternas centralbanker inte tillåts ställa krediter och

övertrasseringsmöjligheter till förfogande för offentliga myndigheter,

offentliga organ och offentligt ägda företag.

Riksgäldskontoret fick i oktober 1993 i uppdrag att ersätta dåvarande system

där kontoret finansierade tillfälliga underskott med kredit i Riksbanken med

ett nytt system där upplåning sker utanför banken. Riksgäldskontoret har

därefter gjort förändringar i sin upplåning, och sedan halvårsskiftet 1994 har

kontorets kreditmöjligheter i Riksbanken upphört. Kontorets kontokredit i

Riksbanken har ersatts med likviditetshantering på marknaden.

Lagen om kreditpolitiska medel (LKM) ersattes den 1 januari 1993 med en

beredskapslag som kan sättas i kraft endast i samband med krig eller krigsfara

(1992/93:FiU6). LKM hade dessförinnan inte tillämpats under flera år annat än i

vissa mindre delar. Ett återinförande av den kreditpolitiska lagstiftningen

skulle inte fungera i det system med fria kapitalrörelser över gränserna som

tillämpas i dag. Motionärens oro för att svenska investeringar inte skulle

kunna finansieras med befintligt kapital synes obefogad när även den

internationella kapitalmarknaden står öppen. Utskottet anser att riksdagen bör

avslå motion Fi207 (c) yrkande 4.

Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter

I motion Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m) konstateras inledningsvis att

kunskap om inhemska faktorer och tillgång till svenska bedömningar av svensk

ekonomi inte räcker för den som vill ha full vetskap om landets ekonomiska

tillstånd. IMF (Internationella valutafonden) är ett av de organ som granskar

Sveriges ekonomi utifrån. Motionärerna framhåller att IMF genomför gedigna

analyser på plats i Sverige, inkluderande samtal med representanter för

regeringen, oppositionen, Riksbanken, näringslivet och ekonomkåren. På detta

sätt kan IMF sägas skaffa sig en bättre underbyggd grund för sina

sammanfattande synpunkter, s.k. concluding remarks än vad som gäller för en del

andra ekonomiska bedömare.

Motionärerna påpekar att den krets som får tillgång till IMF:s rapport i dag

är mycket begränsad. I stort sett endast statsministern, finansministern och

riksbankschefen har tillgång till materialet. Denna ordning anser motionärerna

vara mycket olycklig. Den offentliga debatten skulle vinna på att en tung,

respekterad ekonomisk bedömare utan partipolitisk anknytning eller belastad av

nationella hänsynstaganden får sin bedömning av svensk ekonomi offentliggjord.

En rad länder har börjat publicera IMF-rapporterna, noterar motionärerna.

Italien, Israel, Grekland, Schweiz och Spanien offentliggör IMF:s bedömningar.

Denna utveckling välkomnas av IMF. Motionärerna anser att det borde passa väl

ihop med den svenska traditionen av stor öppenhet och en omhuldad

offentlighetsprincip att också Sverige börjar offentliggöra IMF:s rapporter.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns goda argument för

ökad publicering av olika typer av dokument. Motiven för att begränsa

spridningen har ytterst varit att säkerställa ett gott informationsutbyte och

en öppen dialog mellan IMF och de nationella myndigheterna. Olika

policyalternativ skall kunna diskuteras och deras för- och nackdelar skall

kunna vägas mot varandra innan politiken låses fast. Speciellt känslig i detta

sammanhang är valutapolitiken, som IMF har ett särskilt ansvar att övervaka och

lämna synpunkter på. Om centrala dokument skulle publiceras finns en risk att

informationsutbytet och diskussionsklimatet skulle försämras. Vad beträffar de

sammanfattande synpunkter som motionen främst avser finns dessutom ett särskilt

problem genom att de är delegationsledarens preliminära synpunkter vid slutet

av besöket och inte ett officiellt IMF-dokument.

Detta tas i beaktande när IMF diskuterar ökad publicering. Önskemålen om

större öppenhet är starka, och under det gångna året har konkreta beslut

fattats vad gäller vissa typer av dokument. Enligt nu gällande policy

publiceras regelmässigt dokument som anger inriktningen av den ekonomiska

politiken under vissa låneprogram samt dokument med bakgrundsinformation om

utvecklingen i de olika medlemsländerna. Detta kommer exempelvis att innebära

att ett bakgrundsdokument om Sverige kommer att publiceras inom det närmaste

halvåret.

När det gäller frågan om offentliggörande av de slutliga landrapporterna är

IMF:s medlemsländer dock splittrade. Sverige har stött beslutet om ökad

publicering och bör enligt utskottets mening verka för en fortsatt utveckling i

denna riktning. Att Sverige ensidigt publicerar de sammanfattande synpunkterna

kan dock snarast försvåra möjligheten att finna lösningar som är acceptabla för

medlemsländerna. Bedömningen delas uppenbarligen av de ca 170 stater som har

valt att respektera det nuvarande regelverket. Att några länder själva har

publicerat "concluding remarks" ändrar inte värdet av bred enighet inom IMF

kring dessa frågor. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion

Fi201 (m).

Penningpolitiken

Regeringen konstaterar i finansplanen att prisstabilitet är en viktig

förutsättning för en framgångsrik ekonomisk politik och det är därför av

yttersta vikt att inflationsproblemet inte tillåts återkomma i den svenska

ekonomin.

Penningpolitikens huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation.

Riksbanksfullmäktige har definierat inflationsmålet som att inflationen enligt

konsumentprisindex skall uppgå till 2 % med en marginal uppåt och nedåt på 1

procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder.

En bieffekt av saneringen av statsfinanserna är, sägs det i finansplanen, att

nedtrappningen av subventioner och höjningen av vissa indirekta skatter leder

till att konsumentpriserna stiger. Därmed finns en risk att ökningstakten i

konsumentprisindex åtminstone under en period överstiger 3 %. Den stramare

finanspolitiken bidrar dock till att det underliggande inflationstrycket

minskar, framhålls det i propositionen.

Folkpartiet betonar att penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det

innnebär att en inflation som överstiger målet under någon enstaka månad kan

tolereras. Likaså är det, anförs det i Folkpartiets motion, värdefullt att en

diskussion pågår om vilken index som bäst beskriver inflationsutvecklingen i

landet. I den moderata motionen sägs däremot att skall målet att hålla

inflationen nere vara trovärdigt tål det inga ursäkter för tillfälliga

avvikelser. Centerpartiet säger i sin motion Fi219 yrkande 3 utan närmare

precisering att Riksbankens inflationsmål bör ligga fast.

En mer kritisk inställning till Riksbankens agerande intas i motion Fi218

(v). Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad vid att

bekämpa inflationen, heter det i motionen. Det behövs en mer aktiv

penningpolitik som samordnas med finanspolitiken och som har bekämpningen av

arbetslösheten som överordnat mål. Vidare kritiseras valet av prisindex för att

mäta inflationen. Det borde främst vara en alltför stor ökning i nettoprisindex

som skall bekämpas med penningpolitiken, anför motionärerna. Vänsterpartiet

anser att krisen i 1990-talets början har brutit inflationsförväntningarna,

vilket sannolikt kommer att avspegla sig i en relativt återhållsam pris- och

löneutveckling framöver.

Det finns som utskottet ser det inte anledning att göra en sådan motsättning

mellan att motverka inflationen och att bekämpa arbetslösheten som sker i

motion Fi218 (v). Erfarenheterna visar att hög inflation försämrar

förutsättningarna för en balanserad och uthållig tillväxt.

En låg inflation ger därför de bästa förutsättningarna för en hög

sysselsättning. Utskottet anser i likhet med vad som anförs i folkpartimotionen

att penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt och att något enstaka månadstal

för konsumentprisindex som överstiger målet måste tolereras.

Utskottet anser inte att yrkande 3 i motion Fi218 (v) eller yrkande 3 i

motion Fi219 (c) bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Regler för finans- och valutamarknaden

I partimotioner från Vänsterpartiet och Miljöpartiet samt från enskilda

socialdemokrater redovisas kritiska synpunkter på finans- och

valutamarknadernas funktionssätt. Man efterlyser åtgärder som ökar trögheten

och stabiliteten i systemen. Motionärerna tänker sig närmast att man inför

någon form av avgift på olika transaktioner. I motionerna Fi202 och

U502 (båda mp) krävs att den svenska regeringen i internationella

sammanhang skall vara pådrivande för att införa internationella spelregler,

någon slags friktionsavgift, för gränsöverskridande valuta- och

finansmarknader. Enligt motionärerna har 90 % av de pengar som rör sig över

gränserna inte med handel att göra. I motion Fi208 av Lena Klevenås (s)

begärs någon form av reglering av kapitalflödena på internationell nivå för att

minska marknadens grepp. Vänsterpartiet önskar införa en avgift, s.k.

Tobinavgift, för att finansiera vissa internationella projekt som administreras

av Världsbanken. Denna motion behandlas av utrikesutskottet.

Finansutskottet delar inte synen att endast transaktioner med anknytning till

handeln med varor och tjänster har berättigande och övriga strömmar är av

spekulativ karaktär. Med fria kapitalrörelser följer att variationerna i

flödenas omfång och i tid kan vara mycket stora. Detta är ett uttryck för att

marknaderna fungerar. Variationerna kan i sig skapa osäkerhet hos företag och

enskilda och göra det svårare att planera och bedöma effekterna av olika

beslut. Små valutor är särskilt utsatta. Detta är ett starkt skäl till varför

Sverige bör delta i det europeiska valutasamarbetet.

Orsaken till den svenska kronans och räntornas utveckling är att aktörerna

bedömer att de obalanser som kännetecknar svensk ekonomi innebär en osäkerhet

om bl.a. inflations- och valutakursutvecklingen. Man kräver därför vissa

riskpremier för att placera pengar på dessa marknader. Utan de bakomliggande

obalanserna skulle det inte finnas motiv för sådana krav. Det är möjligt att

med de avgifter och regleringar på valutamarknaderna som motionärerna förordar

skulle de negativa effekterna av de rådande obalanserna kunna döljas

ytterligare en tid, men det är därför inte säkert att detta skulle underlätta

de åtgärder som förr eller senare behövs för att återställa balansen. Risken är

snarare att åtgärderna fördröjs och att de därmed måste bli än mer omfattande

än om de vidtas i tid.

Med det anförda avstyrker finansutskottet motionerna Fi202 (mp), Fi208 (s)

yrkande 1 och U502 (mp) yrkande 8.

Placeringsregler i det reformerade pensionssystemet

Per Erik Granström och Bo Holmberg (båda s) förordar i motion Fi603 att

vissa restriktioner förs in i placeringsreglerna för kapitalförvaltare av

premiereservsystemet i det reformerade allmänna pensionssystemet.

Pensionskapitalet bör enligt motionärerna placeras så att det används för

framtidsinriktade investeringar för tillväxt och sysselsättning i Sverige. Krav

bör därför ställas på att de fonderade medlen skall användas på den svenska

kapitalmarknaden så att de inte orsakar ett icke önskvärt kapitalutflöde ur

landet.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Genom att införa

restriktioner för hur fonderna skall förvaltas begränsas möjligheterna att

uppnå högsta möjliga avkastning på fondkapitalet. Det skulle således kunna vara

till nackdel för pensionsspararna om sådana restriktioner infördes. Beträffande

motionärernas oro för att det skulle minska svenska företags möjligheter att

göra framtidsinriktade investeringar i Sverige om kapitalet placerades

utomlands bör understrykas att det i ett system med fria kapitalrörelser över

gränserna alltid finns kapital att tillgå även för svenska investeringar under

förutsättning att investeringarna kan förväntas ge tillräcklig avkastning.

Mot bakgrund härav avstyrks motion Fi603 (s) av utskottet.

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen

De statliga finanserna börjar nu stabiliseras. Enligt finansplanen blir

statens lånebehov under såväl innevarande som föregående budgetår i runt tal

230 miljarder kronor. Även för nästa budgetår förutses ett upplåningsbehov av

ungefär samma omfattning. Eftersom detta budgetår omspänner 18 månader är

förbättringen påtaglig. Räknat på en tolvmånadersperiod väntas lånebehovet

nästa budgetår minska från dagens nivå 229 till 164 miljarder kronor, dvs. med

65 miljarder kronor. Minskningen motsvarar 4 % av BNP.

Även om man nu alltså kan skönja en klar förbättring är obalanserna alltjämt

betydande. Upplåningsbehovet nästa budgetår (12 månader) motsvarar 10 % av BNP

och statsskulden kommer då att överstiga 90 % av BNP. Inom OECD-området är det

bara Grekland som har ett större budgetunderskott än Sverige. Dessutom har den

svenska statsskulden nu blivit så stor att den mätt som andel av BNP bara

överträffas av statsskulden i Belgien, Italien och Grekland.

Under senare år har de statliga utgifterna i ökad utsträckning redovisats vid

sidan av statsbudgeten. Inte minst gäller detta finansieringen av underskottet

i Arbetsmarknadsfonden. Det redovisade budgetunderskottet har därigenom kommit

att dåligt återspegla statens finansiella ställning. I årets budgetproposition

föreslås emellertid att redovisningen av Arbetsmarknadsfondens inkomster och

utgifter skall lyftas in i statsbudgeten. Förändringen tillgodoser krav som

framförts av riksdagen och innebär att överensstämmelsen mellan redovisat

budgetsaldo och lånebehov blir bättre. Förändringen försvårar emellertid

samtidigt jämförelser mellan tidigare och efterföljande budgetår. Till detta

bidrar också att budgetförslaget för nästa budgetår omspänner 18 månader samt

att inkomsterna och utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringen i

fortsättningen kommer att redovisas åtskilda mot att tidigare i huvudsak ha

förts upp som ett nettobelopp på statsbudgetens inkomstsida. Övergången till en

bruttoredovisning av sjuk- och föräldraförsäkringen påverkar inte budgetsaldot,

men väl statsbudgetens omslutning.

För att få jämförbarhet bakåt i tiden återges i finansplanen budgetförslaget

för nästa år enligt såväl nuvarande som föreslagna principer, i båda fallen

dessutom omräknade till en tolvmånadersperiod. Dessa beräkningar sammanfattas i

efterföljande tabell som förutom det redovisade budgetsaldot anger hur stort

det s.k. primära budgetsaldot väntas bli, dvs. budgetsaldot exklusive

utgifterna för statsskuldräntor.

Riksrevisionsverket (RRV) har i dag, då utskottet justerar sitt betänkande

redovisat en ny prognos över väntat budgetutfall och statens beräknade

upplåningsbehov för innevarande budgetår (Budgetprognos nr 4 för 1994/95).

Jämfört med finansplanen visar prognosen att upplåningsbehovet under det nu

löpande budgetåret kommer att bli ca 25 miljarder kronor lägre.

Det i förhållande till finansplanen minskade lånebehovet förklaras framför

allt av att statsbudgetens inkomster har räknats upp med 24,7 miljarder kronor.

Detta i sin tur har sin främsta grund i att inflödet av preliminärskatter för

fysi ska och juridiska personer har justerats upp med 10,2 resp. 13,0 miljarder

kronor jämfört med i finansplanen. Justeringen föranleds framför allt av att

fysiska och juridiska personers egna inbetalningar av preliminärskatt har ökat

mycket kraftigt under januari och februari 1995. Det är ännu inte möjligt att

fastställa vilket skatteslag dessa inbetalningar avser. RRV har emellertid

antagit att ökningen i betydande utsträckning sammanhänger med att inkomsterna

av realisationsvinstskatt på aktier ökade kraftigt när fysiska och juridiska

personer i slutet av förra året omsatte aktier för att ge dem nya ingångsvärden

inför den skattehöjning som genomfördes vid årsskiftet. Även andra förändringar

av skatteregler antas ha påverkat inbetalningarna runt årsskiftet. RRV bedömer

därför att ökningen är av engångskaraktär.

De ökade inkomsterna förklaras till en del också av att

mervärdesskatteinkomsterna justerats upp med närmare 2,0 miljarder kronor

sedan finansplanen.

Statsbudgetens utgifter väntas i RRV:s prognos bli drygt 4 miljarder kronor

högre än motsvarande bedömning i finansplanen. Ökningen förklaras bl.a. av att

utgifterna för statsskuldräntor räknats upp 6,4 miljarder kronor, huvudsakligen

till följd av ökade valutaförluster. Till en del förklaras emellertid ökningen

också av att regeringen och RRV använder sig av olika beräkningsmetoder vid

sina prognoser över statsskuldräntorna. Regeringen har i finansplanen byggt sin

beräkning på de räntenivåer som antas gälla under prognosperioden. RRV baserar

sin prognos på den s.k. stoppräntan, dvs. den räntenivå som gällde vid

beräkningstillfället antas också gälla under återstoden av perioden. Eftersom

regeringen i finansplanen räknat med något lägre räntenivå under

prognosperioden än RRV:s stoppränta innebär detta att RRV i sina ränteprognos

hamnat på en något högre nivå.

Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer

Regeringen räknar med att statsskulden vid innevarande budgetårs slut skall

motsvara 90 % av BNP och att den mot slutet av 1997 skall ha vuxit till drygt

96 %. En statsskuld av denna omfattning innebär att även tämligen begränsade

förändringar av räntenivån får långtgående återverkningar på de statliga

utgifterna.

När en allt större del av statens skatteinkomster måste avsättas för att

betala räntorna på statsskulden trängs andra angelägna utgifter undan.

Fortsatta underskott är därför ett välfärdsproblem, framhåller regeringen som

anser att stärkta offentliga finanser på sikt också stärker välfärdssystemet.

Enligt regeringen är emellertid det allvarligaste problemet i detta sammanhang

att en kraftig skulduppbyggnad för med sig ett begränsat ekonomisk-politiskt

handlingsutrymme. Skulle Sverige möta nästa internationella lågkonjunktur utan

att dessförinnan ha stabiliserat de offentliga finanserna kan det bli mycket

svårt att parera ett ökat efterfrågebortfall och en ökad arbetslöshet.

Mot bakgrund härav är regeringens budgetpolitik inriktad på att stabilisera

statsskuldens ökning senast 1998. Då skall statsskulden, mätt som andel av BNP,

ha slutat öka. I kalkylalternativet med en medelhög tillväxt, där BNP antas

växa med 2,7 % per år, räknar regeringen med att en stabilisering skall ske

redan 1997.

Det räcker emellertid inte med att stabilisera statsskulden. När det målet är

uppnått bör skuldkvoten dessutom minskas, framhåller regeringen.

Om de offentliga finanserna skulle förbättras snabbare än vad som nu kan

förutses bör förbättringen användas för att ytterligare minska statsskulden.

Regeringen lade i november 1994 fram förslag (prop. 1994/95:25) om en

successiv förstärkning av de offentliga finanserna som år 1998 beräknas få en

effekt på sammanlagt 56,4 miljarder kronor. Förslagen som i allt väsentligt

godtogs av riksdagen (1994/95:FiU1) hade sin tyngdpunkt i

inkomstförstärkningar. Drygt en tredjedel av förstärkningarna var inriktad på

utgiftsminskningar. I propositionen aviserades också att förslag om

budgetförstärkningar på ytterligare 20 miljarder kronor skulle läggas fram i

budgetpropositionen. Hösten 1994 godtog riksdagen också regeringens förslag

till finansiering av medlemsavgiften till EU. Det innebär bl.a. att en

betydande del av finansieringen sker redan från årsskiftet i form av en höjning

av arbetsgivaravgifterna med 1,5 procentenheter.

När regeringen nu i budgetpropositionen återkommit till frågan redovisas

förslag till budgetförstärkningar vilka väntas stärka de offentliga finanserna

med sammanlagt 21,7 miljarder kronor under 1998. Förslagen är denna gång nästan

helt inriktade på att minska utgifterna.

I finansplanen sammanfattas dessa och tidigare beslutade åtgärder på det sätt

som framgår av tabell 16 på motstående sida.

De tillkommande besparingar som föreslås i budgetpropositionen berör samtliga

departements ansvarsområden utom Försvarsdepartementets för vilket det redan i

höstas fattades ett principbeslut om vissa besparingar. Tyngdpunkten ligger i

sådana transfereringar som Arbetsmarknadsdepartementet och Socialdepartementet

har ansvar för. Stora besparingar föreslås emellertid också inom

Kommunikations-, Utbildnings-, Jordbruks-, Utrikes- och Finansdepartementens

ansvarsområden. Av budgetförstärkningen på 21,7 miljarder kronor år 1998 väntas

ungefär halva beloppet få genomslag redan nästa budgetår (12 månader).

I budgetpropositionen framläggs också ett handlingsprogram mot arbetslösheten

som omfattar sammanlagt ca 42 miljarder kronor. Huvuddelen av kostnaderna täcks

genom omfördelningar av befintliga anslag. Enligt finansplanen innebär

handlingsprogrammet tillfälligt ökade utgifter för budgetåret 1995/96 på ca 2,2

miljarder kronor och minskade inkomster till statsbudgeten på högst 7 miljarder

kronor; allt räknat efter de besparingar som redovisas inom

arbetsmarknadspolitiken. Regeringen avser att finansiera denna merbelastning

med engångsvisa åtgärder.

Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer

Moderata samlingspartiet

I motion Fi210 redovisar Moderata samlingspartiet ett budgetalternativ i

vilket den statsfinansiella saneringen ses som en integrerad del av en

sammanhållen politisk strategi för modernisering och förnyelse av Sverige.

Besparingsförslagen bygger på övertygelsen att en politik för förnyelse och

förändring av Sverige måste föra vidare de strukturella reformer som

genomfördes och inleddes under den föregående mandatperioden.

Tre strävanden uppges vara centrala i den utvidgade sparplan som nu

presenteras i motionen.

För det första vill motionärerna inte bara stoppa ökningen av den offentliga

skulden utan begränsa den och gradvis låta den närma sig den nivå som krävs för

ett fullt svenskt deltagande i den europeiska, ekonomiska och monetära unionen.

För det andra vill de ytterligare förbättra de långsiktiga och strukturella

förutsättningarna för företagande, sysselsättning och tillväxt.

För det tredje anser de att existerande offentliga system inte bör brytas ner

genom planlösa utgiftsminskningar utan i stället byggas om så att de bättre

svarar mot den moderna individens och den ansvarstagande familjens behov.

Enligt motionärerna är det nödvändigt med en kraftigare budgetsanering än vad

regeringen hittills föreslagit. Som de ser det saknar regeringens förslag helt

de säkerhetsmarginaler som krävs och kan i ett något längre tidsperspektiv leda

till en veritabel skuldexplosion om och när den ekonomiska tillväxten

försvagas.

I överensstämmelse med detta synsätt presenterar motionärerna ett

budgetalternativ som enligt deras egna beräkningar väntas leda till att de

offentliga finanserna förstärks med 16,8 miljarder kronor år 1998. Detta belopp

framkommer som saldot av i första hand föreslagna utgiftsminskningar på 62,4

miljarder kronor och skattesänkningar på 44,4 miljarder kronor samt vissa andra

åtgärder.

För nästa budgetår räknar motionärerna med att deras förslag skall förstärka

de offentliga finanserna med 6,8 miljarder kronor (12 månader) jämfört med

regeringens förslag. Häri ingår utgiftsminskningar på 44,5 miljarder kronor

samt skatte- och avgiftssänkningar på sammanlagt 32,6 miljarder kronor.

Av utgiftsminskningarna under nästa budgetår är närmare två tredjedelar

inriktade på Social- och Arbetsmarknadsdepartementens ansvarsområden. Stora

besparingar föreslås i sjukförsäkringen genom ändrad beräkningsgrund för

sjukpenninggrundande inkomst och införande av en andra karensdag. Besparingar

skall också göras i läkemedels- och tandvårdsförsäkringen samt genom att rätten

till förtidspension begränsas vid uppnådda 61 års ålder. Dessutom skall

utgifterna för barnbidragen minskas utöver vad regeringen föreslagit. På

Arbetsmarknadsdepartementets område avvisar motionärerna regeringens förslag

till anställningsstöd samt föreslår därjämte bl.a. sänkt ersättningsnivå i

arbetslöshetsförsäkringen samt besparingar på utbildningsvikariaten och

invandringen.

Moderata samlingspartiets förslag till skattesänkningar är i allt väsentligt

ett förord för att riksdagen skall upphäva de beslut om inkomstförstärkningar

som fattades hösten 1994.

Centerpartiet

I motion Fi219 framhåller Centerpartiet att Sveriges statsfinanser måste

saneras. En sundare ekonomi ställer krav på systemförändringar och

modernisering av nuvarande välfärdssystem. Motionärerna vill dock inte göra

avkall på kravet att den nödvändiga förnyelsen av välfärdssystemet måste göras

med utgångspunkt i en rättvis fördelning och grundtrygghet.

Enligt motionärernas bedömning ger deras förslag jämfört med regeringens en

budgetförstärkning på ca 13 miljarder kronor under nästa budgetår.

Besparingarna uppgår därvid till 12,4 miljarder kronor, varav drygt hälften tas

ut inom Arbetsmarknadsdepartementets område där motionärerna vill få till stånd

en kostnadseffektiv arbetsmarknadspolitik. Stödformen ungdomsintroduktion

avvisas av motionärerna liksom det särskilda arvode som föreslås för dem som

genomgår naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Centerpartiet kräver också

att de tidigare utbildningsbidragen med lånedel återinförs. Partiet vill även

införa en arbetslivsförsäkring, dvs. en ny allmän arbetslöshetsförsäkring. På

Socialdepartementets område föreslås bl.a. att indexuppräkningen av basbeloppet

begränsas ytterligare samt att sjuklöneperioden förlängs med 14 dagar. På

Näringsdepartementets område vill motionärerna minska utgifterna för

räntebidrag.

Centerns förslag till inkomstförstärkningar innefattar bl.a. moms på spel

samt slopat reallöneskydd och ett begränsat inflationsskydd vid

inkomstbeskattningen. Partiet avvisar också regeringens förslag till riktat

anställningsskydd.

I motionen föreslås vidare en skatteväxling på 5 miljarder kronor där sänkta

arbetsgivaravgifter skall ersättas av höjda miljöskatter.

Kvittningsrätten för underskott i nystartad näringsverksamhet vill

motionärerna återinföra liksom tidigare regler för upplösning av

skatteutjämningsreserv (SURV).

Motionärerna vill vidare omfördela en miljard kronor från motorvägssatsningar

till länsvägar. De föreslår också ökade satsningar på sammanlagt 10,5 miljarder

kronor vilka riktar sig mot sådana utgiftsområden som återinförd

ungdomspraktik, regionalpolitik, miljöstöd och en helt ny stödform för

barnfamiljer med barn under sex år.

Folkpartiet liberalerna

I motion Fi211 betonar Folkpartiet att det är just nu, våren 1995, som de

avgörande stegen måste tas för att sanera de svenska statsfinanserna. Det är nu

konjunkturen är i sin starkaste uppgångsfas och det är nu vi är inne i

inledningen till en fyraårig mandatperiod. Osäkerheten om de långsiktiga

förutsättningarna för företagande i landet och om hanteringen av det stora

budgetunderskottet gör att räntan ligger kvar på en hög nivå. Det som inte sker

nu riskerar att aldrig bli gjort, framhåller motionärerna, som tror att

utväxlingen mellan budgetförstärkningar och räntesänkningar just nu är mycket

god.

I motionen beskrivs Folkpartiets budgetförslag som något stramare än

regeringens. Men än mer avgörande är, enligt motionärerna, åtgärdernas

sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste enligt deras mening anpassas

till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste

samspela med -- inte motverka -- strukturpolitiken.

Mot bakgrund härav anser motionärerna att insatserna för att främja en

kraftig ökning av sysselsättningen måste ha en helt annan utformning än den

regeringen föreslår. För egen del prioriterar de skattesänkningar på arbete och

företagande -- däribland sänkt arbetsgivaravgift, avskaffad dubbelbeskattning,

återinförd kvittningsrätt och införande av ett riskkapitalavdrag -- vilka

enligt motionärerna har en kraftigt stimulerande effekt på sysselsättningen i

den privata sektorn.

I motionen förespråkas också en annan utformning av besparingarna inom

socialförsäkringssystemet. Skall besparingarna få en strukturellt riktig och

fördelningspolitiskt rimlig utformning måste de enligt motionärerna riktas mot

korttidsfrånvaron snarare än långtidsfrånvaron. De motsätter sig därför att

nuvarande karensdag avskaffas och föreslår en höjning av ersättningen till

långtidssjuka från 70 till 80 %.

Stora delar av regeringens sparplan överensstämmer med eller ligger nära

Folkpartiets tidigare förslag. Av regeringens sparförslag på ca 20 miljarder

kronor stöder motionärerna ca 15 miljarder kronor. Därutöver föreslår de (till

1998) ytterligare besparingar på ca 17 miljarder kronor, skattehöjningar på ca

4 miljarder kronor och skattesänkningar för ca 12 miljarder kronor.

För budgetåret 1995/96 (12 månader) räknar motionärerna med att deras

budgetalternativ sammantaget ger en saldoförbättring på drygt 17 miljarder

kronor jämfört med regeringens. I detta belopp ingår beräknade inkomster på 15

miljarder kronor från försäljning av statliga företag. I sin redovisning har

motionärerna valt att utgå från helårseffekter och sålunda inte tagit hänsyn

till att vissa av förslagen inte avses träda i kraft förrän den 1 januari 1996.

Vänsterpartiet

I motion Fi218 instämmer Vänsterpartiet i regeringens bedömning att det

under mandatperioden krävs ytterligare budgetförstärkningar på 20 miljarder

kronor.

De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken har en starkt expansiv

effekt, vilket gör det nödvändigt med en åtstramning. Men detta måste enligt

motionärernas mening göras på ett sådant sätt att medel kanaliseras från

passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion.

Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till nuvarande höga

realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på

hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att man skall kunna öka

sysselsättningen är därmed att underskottet i statens finansiella sparande

minskas drastiskt så att man får ner räntorna. Under nuvarande internationella

konjunkturuppgång är det enligt motionärernas uppfattning för sent att bedriva

en generellt efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna

riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona.

Skattesänkningar inom företagssektorn bör främst gynna mindre företag.

I sitt budgetalternativ vill Vänsterpartiet satsa ytterligare resurser på i

första hand arbetsmarknadspolitiska åtgärder, miljöinsatser, bistånd och

utbildning. Särskilda medel skall också avdelas för kommuner, en framtidsfond

och för särskilda omställningsåtgärder inom försvaret där motionärerna vill

minska anslagen under nästa budgetår med 3 miljarder kronor (12 månader) utöver

regeringens förslag. Besparingar vill de också göra i anslagen till

väginvesteringar och kriminalvård.

De ökade satsningarna skall finansieras med inte bara utgiftsbegränsningar

utan också med skattehöjningar. Motionärerna vill sålunda höja den statliga

inkomstskatten för dem med inkomster överstigande brytpunkten, dels genom att

det statliga grundavdraget slopas, dels genom att ett nytt skikt på 30 % införs

för inkomster över 300 000 kr. Förmögenhetsskatten och bolagsskatten bör enligt

motionärernas mening höjas, och de vill också utreda förutsättningarna för att

avskaffa nuvarande avdragsrätt för egenavgifter samt för att låta sådana

avgifter utgå även på den del av inkomsten som överstiger 7,5 basbelopp.

Enligt motionärernas egna beräkningar leder deras förslag till samma

budgetsaldo som regeringens.

Miljöpartiet de gröna

I motion Fi212 erinrar Miljöpartiet de gröna om att statens ekonomiska

kris leder till en ekonomisk kris för hela samhället. Därför ser motionärerna

det som viktigt att snabbt komma till rätta med den skenande statsskulden.

Deras ambition är att snabbt vända statens underskott till överskott för att

kunna minska statsskulden.

Motionärerna anser att budgetsaneringen måste innehålla både skattehöjningar

och utgiftsnedskärningar i ungefär lika stora proportioner. Skattehöjningarna

och besparingarna måste ha en sådan sammansättning att investeringar, teknisk

utveckling och produktion tar fart i framför allt långsiktigt hållbara

framtidsbranscher.

En stor del av budgetunderskottet härrör från arbetslösheten som enligt

motionärerna radikalt kan minskas genom skatteväxling, sänkt normalarbetstid

och tidsbegränsade åtgärder för att dela på jobben.

Motionärerna vänder sig mot påståendet att skatter, stor offentlig sektor och

jämlikhet skulle leda till ineffektivitet. Synpunkter av detta slag ser de som

en myt som kommit att framstå som en sanning. Av ideologiska skäl kan de inte

acceptera privatiseringar och s.k. marknadslösningar utan ser en stor offentlig

sektor som grunden för varje anständigt samhälle där människovärde inte kan

mätas i pengar.

Motionärerna finner således ingen anledning att sänka skattetrycket eller att

utarma den offentliga sektorn. Däremot anser de att det finns starka skäl för

att genomföra en skatteväxling där skatt och avgifter på arbete minskas och

motsvarande höjning i stället tas ut på energi, råvaror och utsläpp. De vill

också förskjuta innehållet i den offentliga sektorn till att mer inriktas på

att upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och skola än att

vidmakthålla inkomstgarantier för dem som har höga eller relativt höga

inkomster.

Skatteväxlingen är grunden för Miljöpartiets ekonomiska politik. I motionen

föreslås sålunda att arbetsgivaravgifterna sänks med drygt 25 miljarder kronor

samtidigt som olika miljöskatter höjs ungefär lika mycket. Framför allt gäller

detta skatt på kärnkraft, koldioxidskatt och vattenkraftskatt men även

dieselskatt, avfallsskatt och en ny skatt på naturgrus. För att kompensera

hushållen för de höjda miljöskatterna föreslås en sänkning av mervärdesskatten

på inrikes transporter, livsmedel m.m.

I övrigt föreslås omfattande besparingar på Försvars-, Arbetsmarknads- och

Kommunikationsdepartementens ansvarsområden där anslagen föreslås minska med

tillsammans drygt 14 miljarder kronor. Halva besparingen faller därvid på

Försvarsdepartementet. Å andra sidan föreslås att anslagen inom Social-,

Jordbruks- och Näringsdepartementens ansvarsområden räknas upp med tillsammans

närmare 7,5 miljarder kronor varav 3 miljarder kronor skall avdelas till

allergisanering av lokaler.

Motionärerna räknar själva med att deras budgetförslag under budgetåret

1995/96 (18 månader) skall leda till ett budgetunderskott som är drygt 12

miljarder kronor mindre än regeringens.

Kristdemokratiska samhällspartiet

I motion Fi216 framhåller Kristdemokraterna att det är nu under pågående

konjunkturuppgång som vi har bäst möjlighet att stabilisera de offentliga

finanserna. För motionärerna är en fortsatt sanering i allra högsta grad en

etisk fråga. Att inte nu vidta nödvändiga åtgärder för att få balans i de

offentliga finanserna innebär oundvikligen att ännu större problem vältras över

på kommande generationer. Detta vore djupt oetiskt och dessutom ett hot mot

vårt demokratiska system, då medborgarnas förtroende för hela det

parlamentariska systemet riskerar att urholkas.

I motionen förordas vissa budgetförstärkningar utöver regeringens förslag.

Dessa används huvudsakligen till att återställa några, som motionärerna ser

det, strukturellt felaktiga och tillväxthämmande åtgärder som regeringen

vidtagit samt till vissa rättvisereformer. Sålunda vill de avskaffa den

allmänna löneavgiften på 1,5 % liksom den s.k. värnskatten. De vill minska

höjningen av egenavgifter med 1 procentenhet, slopa dubbelbeskattningen av

riskkapital samt återinföra kvittningsrätten för förlust i nystartad

näringsverksamhet. Kristdemokraterna vill också kompensera de sämst ställda

pensionärerna med ökade pensionstillskott och bostadstillägg samt höja

ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen till 80 %. Därutöver vill de

bl.a. också återinföra vårdnadsbidraget.

De principer som har varit vägledande för Kristdemokraterna vid valet av

budgetförstärkningar är att åtgärderna skall ha en fördelningspolitiskt riktig

profil och att de skall gynna den samhällsekonomiska effektiviteten eller i

vart fall störa den så litet som möjligt. De mest betydelsefulla

finansieringskällorna i motionärernas budgetalternativ är ett ökat uttag av

mervärdesskatt på kommunal verksamhet, minskade statsbidrag till kommunerna

motsvarande kostnaden för vårdnadsbidraget, begränsad rätt till förtidspension

efter 61 års ålder samt minskade räntebidrag till bostäder och slopat

grundavdrag för statlig inkomstskatt.

I motionen anges att det kristdemokratiska budgetalternativet är ca 2

miljarder kronor starkare än regeringens under nästa budgetår (12 månader).

Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer

Mellan riksdagspartierna råder enighet om att statsfinanserna måste saneras

och att all kraft nu måste inriktas på att hejda statsskuldens fortgående

ökning. Utskottet noterar med tillfredsställelse denna uppslutning kring vad

som under lång tid framöver kommer att vara det grundläggande kravet på

budgetpolitiken.

På bara tre år har statsskulden fördubblats, och den väntas vid utgången av

detta budgetår uppgå till närmare 1 400 miljarder kronor, motsvarande 90 % av

BNP. Den exceptionellt snabba skuldökningen torde sakna motstycke i OECD:s

annaler och placerar Sverige i en klass för sig. Den bidrar till att den

allmänna räntenivån hålls uppe, och den har lett till att en allt större del av

statens utgifter måste avdelas för räntebetalningar. På tre år har denna andel

vuxit från 13 till 20 % och vi har tvingats binda upp ytterligare 45 miljarder

kronor för ränteutgifter. På tre år har med andra ord statsskuldräntorna svällt

med ett belopp som är lika stort som statens samlade stöd till barnfamiljer,

inklusive föräldraförsäkringen. Görs inget kommer denna undanträngningseffekt

att fortgå.

Det måste därför vara ett primärt mål att begränsa budgetunderskottet.

Kraftfulla åtgärder måste till, vilka med nödvändighet kommer att leda till

fördelningspolitiska problem. Skall arbetet med att sanera statsfinanserna

vinna respekt hos allmänheten måste åtgärderna ges en sådan inriktning att

bördornas fördelning framstår som rättvis genom att alla får bidra efter

förmåga.

I det allmänna valet i höstas gav det svenska folket ett entydigt mandat till

riksdag och regering: få i gång tillväxten, minska arbetslösheten, skapa sunda

statsfinanser och stabilisera statsskulden samt klara välfärden. Det är det

uppdraget som regeringen nu fullföljer.

Även om oppositionspartierna ställer upp på kravet att snabbt komma till

rätta med statsfinanserna är deras förslag till åtgärder i grunden mycket

olika. Spännvidden är stor mellan Moderata samlingspartiets och Vänsterpartiets

lösningar. Moderaterna förordar i jämförelse med finansplanen en förstärkning

av budgeten med 6,8 miljarder kronor nästa budgetår (12 månader) och vill

därutöver spara så mycket att man får utrymme för skattesänkningar på 32,6

miljarder kronor. Vänsterpartiet å andra sidan eftersträvar samma

finanspolitiska åtstramning som regeringen men vill skapa utrymme för nya

utgiftsåtaganden genom att höja skatterna med 6 miljarder kronor nästa budgetår

(12 månader). Även mellan de fyra tidigare regeringspartierna är skillnaderna

mycket påtagliga. En egen lösning förordas av Miljöpartiet de gröna med sitt

förslag till omfattande skatteväxling.

Med sina mycket långtgående krav på skattesänkningar mäler sig Moderata

samlingspartiet ut från kretsen av övriga partier. Samtidigt som Moderata

samlingspartiet säger sig inte vilja bryta ner existerande offentliga system

genom planlösa utgiftsminskningar, gör sig partiet till tolk för just sådana

lösningar. Moderaterna förespråkar inte bara omfattande nedskärningar i olika

trygghetssystem, de föreslår dessutom att vissa verksamheter helt skall

avvecklas; allt för att kunna riva upp de beslut om inkomstförstärkningar som

fattades av riksdagen hösten 1994 samt för att kunna öka anslagen till

försvaret.

Den moderata besparingspolitiken saknar enligt utskottets mening helt

förutsättningar för att vinna den breda uppslutning som krävs för att

saneringen av statsfinanserna skall kunna drivas vidare med bestående kraft.

Utskottet tar bestämt avstånd från en politik med denna inriktning och

avstyrker därmed motion Fi210 (m) yrkande 2.

Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet skiljer sig

i flera avseenden från Moderata samlingspartiet. Så t.ex. är det inget av

partierna som längre delar den moderata uppfattningen att förmögenhetsskatten

skall avskaffas. De har i motsats till Moderaterna också frångått kravet på att

avkastningsskatten på pensionssparande skall sänkas. Samtidigt vill emellertid

även dessa partier med delvis skilda motiveringar riva upp flera av de

skattehöjningar som riksdagen fattade beslut om hösten 1994. Utskottet finner

inte anledning att ompröva sin då redovisade uppfattning och kan därför inte

ställa sig bakom den inriktning av budgetpolitiken som dessa partier

förespråkar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Fi219 (c)

yrkandena 2, 4 och 16, Fi211 (fp) yrkande 2 och Fi216 (kds) yrkande 2.

Medan regeringen anser att utrymmet för fortsatta skattehöjningar är

begränsat lägger Vänsterpartiet fram förslag om ytterligare skatte- och

avgiftshöjningar. Framför allt vill partiet skärpa inkomstbeskattningen genom

att slopa det statliga grundavdraget, genom att öka skatteuttaget för inkomster

överstigande 300 000 kr, genom att slopa avdragsrätten för egenavgifter samt

genom att ta ut sådana avgifter även på inkomster överstigande 7,5 basbelopp. I

viss utsträckning uppvägs detta av att man också föreslår höjt grundavdrag

under brytpunkten. Vänsterpartiet vill emellertid också höja en rad andra

skatter, framför allt på energi- och miljöområdet. Sammantaget räknar

motionärerna med att deras förslag skall öka skatteinkomsterna med netto 9

miljarder kronor.

Vänsterpartiets förslag till skattehöjningar är inte förenliga med de

principer som bar upp 1990 års skattereform. Dessa principer bör enligt

utskottets mening alltjämt vara vägledande för utformningen av skattepolitiken.

Partiets förslag till skattehöjningar kan dessutom försämra ekonomins

funktionssätt och bidra till att driva fram en inflationistisk löneutveckling.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi218 (v) yrkande 2.

Utskottet delar i och för sig Miljöpartiet de grönas uppfattning att

budgetsaneringen måste innehålla både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar.

Som nyss framgått är emellertid utskottet inte berett att förorda mer

omfattande skattehöjningar utöver de beslut som redan fattats. Utskottet har i

princip inte heller något att erinra mot en skatteväxling men anser att den

måste ges en utformning som innebär att de svenska företagens internationella

konkurrenskraft inte försvagas på så sätt att miljöförorenarna enbart flyttar

sin verksamhet utanför landets gränser. Utskottet kan inte biträda det mycket

långtgående förslag till skatteväxling som Miljöpartiet vill få till stånd.

Detta är frågor som kommer att prövas i en särskild kommitté som nu skall

påbörja sitt arbete.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi212 (mp) yrkande 25.

I budgetpropositionen återkommer regeringen med förslag om nya besparingar

vilka kompletterar de åtgärder riksdagen fattade beslut om under hösten 1994.

Då låg tyngdpunkten i inkomstförstärkningar; nu är budgetförstärkningarna --

som uppgår till 21,7 miljarder kronor -- nästan helt inriktade på

utgiftsminskningar. De under hösten beslutade inkomstförstärkningarna trädde i

kraft vid årsskiftet och har därigenom bidragit till att saneringsåtgärderna

fått ett snabbt genomslag. De kompletterade också de då genomförda och de nu

föreslagna besparingsåtgärderna på ett sådant sätt att förslagen sammantagna

fick en fördelningsmässigt bättre profil. Detta måste, som utskottet nyss

framhållit, vara en viktig utgångspunkt för saneringsarbetet om åtgärderna

skall kunna få den breda folkliga uppslutning som krävs för att vi

framgångsrikt skall kunna komma till rätta med problemen.

Utskottet delar även i övrigt regeringens syn på besparingsarbetet. I ett

första steg skall arbetet alltså inriktas på att hejda den fortsatta ökningen

av skuldkvoten. Det målet skall ha nåtts senast 1998, men regeringen ser det

som möjligt att nå dithän redan 1997.

Stabiliseringen av skulden löser visserligen inte våra statsfinansiella

problem, men den innebär att vi tar oss ur krisen och får helt andra

möjligheter att hantera situationen. Enligt utskottets mening är det inte

särskilt meningsfullt att utforma budgetpolitiken utifrån vagt formulerade

handlingsplaner som sträcker sig in på 2000-talet. Det var vad den förra

regeringen ägnade sig åt. Nu behövs i stället konkreta beslut. Det gäller att

snabbt klara av de akuta problemen och skaffa sig en stabil grund att stå på.

Med den som bas kan man gå vidare och utforma en strategi för hur skuldkvoten

skall kunna minskas.

När det gäller inriktningen på besparingarna är det, som också framhålls i

propositionen, nödvändigt att dessa i stor utsträckning inriktas mot

transfereringar till hushåll. Utskottet delar regeringens uppfattning att vi i

första hand måste värna om grundläggande offentliga verksamheter såsom

barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg. Besparingar måste

emellertid också fortsättningsvis göras i den statliga konsumtionen.

Utskottet har inte heller något att erinra mot den föreslagna omfattningen på

besparingarna.

Under senare år har budgetpolitiken varit alltför svag genom att skatter har

sänkts och utgifter ökats utan adekvat finansiering. De offentliga finanserna

är så svaga att varje ofinansierad utgiftsökning eller inkomstminskning

riskerar att ge ofördelaktiga effekter på ekonomin via räntan och växelkursen,

även om åtgärden i övrigt är väl motiverad.

Tidigare års erfarenhet visar att när en förbättring av de offentliga

finanserna väl kommit i gång kan utvecklingen gå mycket snabbt.

Förutsättningarna för att detta skall kunna ske i dag är dock inte lika

gynnsamma som under 1980-talet. Skulle emellertid statsfinanserna förbättras

snabbare än vad som nu kan förutses bör förbättringen användas för att minska

statsskulden.

Omvänt gäller att regeringen bör återkomma med förslag till kompletterande

åtgärder om statsfinanserna skulle försvagas på ett sätt som i dag inte kan

förutses.

Regeringens förslag till riktlinjer för budgetregleringen svarar väl mot vad

utskottet här har anfört. Utskottet tillstyrker därför yrkande 2 i

finansplanen.

Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen

I motion Kr414 yrkande 10 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) föreslås

att riksdagen beslutar att AB Tipstjänst skall överlåtas till de ideella

organisationerna med de förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet 1994.

Enligt motionärerna bör utgångspunkten liksom tidigare vara den att

överförandet skall göras på ett sådant sätt att statens nuvarande intäkter från

Tipstjänst i princip behålls genom en koncessionsavgift. Denna bör bestämmas

med en viss rabatt, som finansieras av överskottet från spel med

värdeautomater. Av Tipstjänsts överskott bör en viss begränsad andel gå till

fördelning bland sådana organisationer som inte genom ett direkt ägande får del

i överskottet.

Utskottet vill med anledning härav framhålla följande. Riksdagens beslut om

försäljning av AB Tipstjänst till svenskt föreningsliv m.m. (prop. 1993/94:243,

1993/94:FiU24) innebar att regeringen bemyndigades att träffa avtal om en sådan

försäljning för att därefter återkomma till riksdagen med en redogörelse om

innehållet i överlåtelseavtalet och ett förslag till lag om koncessionsavgift

för AB Tipstjänst. Mot beslutet reserverade sig Socialdemokraterna. Även

Vänsterpartiet yrkade med annan motivering avslag på propositionen i denna del.

Finansminister Göran Persson har som svar på en fråga den 22 november 1994

meddelat att han på grund av rådande statsfinansiella läge inte ser någon

anledning att fullfölja förhandlingarna om en försäljning av AB Tipstjänst.

Enligt finansministern vore det orimligt att skänka bort framtida vinster från

Tipstjänst till idrotten i en tid när regeringen för att komma till rätta med

budgetunderskottet föreslagit och aviserat besparingar och skattehöjningar som

drabbar alla medborgare.

Utskottet delar denna uppfattning. Som finansministern framhöll i debatten

var det tidigare riksdagsbeslutet utformat som ett bemyndigande, inte som ett

åliggande att sälja ut statens aktier i AB Tipstjänst. Bolagets framtida

vinstökningar bör tillfalla staten.

Utskottet har noterat att regeringen i december 1994 tillsatt en arbetsgrupp

inom Finansdepartementet med uppgift att bl.a. studera vilka förutsättningar

som finns för folkrörelserna att samverka med de statliga spelföretagen.

Samverkan kan vara av såväl finansiell som annan natur. Arbetsgruppen skall

också överväga om det är lämpligt att slå samman de statliga spelföretagen i

ett företag eller att organisera dem i en koncern. Arbetsgruppen skall redovisa

sina förslag till regeringen senast den 10 mars 1995.

Utskottet avstyrker motion Kr414 (m) yrkande 10.

Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet

Tydligare budgetdokument

I motion Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (båda m) begärs en

tydligare budgetredovisning och mer lättöverskådliga budgetdokument.

Motionärerna efterlyser bättre jämförelsetal när budgeteringsmetoder ändras

(yrkande 1). Som exempel pekar de på nästa budgetår då redovisningen av sjuk-

och föräldraförsäkringen läggs om samtidigt som Arbetsmarknadsfondens inkomster

och utgifter förs upp på budgeten. Till detta kommer att nästa budgetår är

längre än vanligt på grund av övergången till kalenderår.

Motionärerna efterlyser också bättre budgetprognoser (yrkande 2) samt kräver

en klarare analys och redovisning av sådana institutionella förhållanden som på

avgörande sätt kan påverka bedömningen av den svenska ekonomin (yrkande 3). Det

senare exemplifierar de med den förestående reformeringen av ATP-systemet som

innebär att ett premiereservsystem kommer att byggas upp, vars behållning

registreras som privat sparande. Samtidigt som det privata sparandet därigenom

kommer att öka minskar AP-fondens sparande relativt sett. Det är, hävdar

motionärerna, viktigt att orsakerna till sådana förskjutningar beskrivs på ett

tydligt sätt, så att inte felaktiga slutsatser dras av den registrerade

ökningen av det privata sparandet.

Slutligen begär motionärerna också en bättre redovisning av

statsskuldräntornas utveckling där kostnaderna har periodiseras på ett mer

fullständigt sätt än för närvarande.

I motion Fi207 begär Birgitta Hambraeus (c) en mer rättvisande beräkning

av statens skuld där även tillgångar medräknas (yrkande 5). Motionären erinrar

om att man inom EU inte talar om statens skuld utan om den offentliga skulden.

På plussidan i Sverige finns då t ex AP-fonden som inte har någon motsvarighet

i andra länder. Tar man hänsyn till denna fond är vår "statsskuld" inte högre

än de flesta andra länders, påpekar motionären.

Utskottet vill med anledning av de båda motionerna framhålla följande.

Riksdagen har tidigare uttalat att redovisningen av statsbudgeten och statens

lånebehov bör ändras i framför allt två avseenden. För det första bör statens

inkomster och utgifter bruttoredovisas i största möjliga utsträckning, dvs. de

bör redovisas var för sig och inte som fallet är på några områden föras upp som

en gemensam nettopost på budgeten. För det andra bör inkomster och utgifter för

statlig verksamhet som redovisas vid sidan av statsbudgeten och som påverkar

den statliga upplåningen föras upp på budgeten. Dessa förändringar är

nödvändiga för att riksdagen hösten 1996 skall kunna börja tillämpa de nya

formerna för budgetberedning, den s.k. rambeslutsmodellen.

Med sitt budgetförslag för nästa budgetår har regeringen redan tagit ett

viktigt steg i denna riktning. Arbetsmarknadsfonden och Lönegarantifondens

inkomster och utgifter har lyfts in i budgeten, vilket ger en bättre

överensstämmelse mellan budgetunderskott och statens lånebehov. I

budgetförslaget har dessutom redovisningen av sjuk- och föräldraförsäkringens

inkomster och utgifter separerats och förts upp var för sig. Kostnaderna för

sjuk- och föräldraförsäkringen framträder därigenom klarare.

Åtgärderna är angelägna inte bara för att de bereder väg för nya

beslutsformer i riksdagen utan också för att budgeten därigenom blir tydligare

och mer lättöverskådlig, helt i överensstämmelse med motionärernas

grundläggande önskemål. Samtidigt leder emellertid varje förändring av detta

slag till att jämförelser mellan budgetåren försvåras. Det är därför -- som

också påpekas i motion Fi412 (m) -- angeläget att den ordinarie redovisningen

kompletteras med pedagogiskt utformade kommentarer och översikter.

De budgeteffekter som framkommer av de nu aktuella förändringarna finns

utförligt beskrivna och kommenterade i årets finansplan (bil. 1 s. 93--94). För

att underlätta jämförelser bakåt i tiden redovisas i tabellform även

beräkningar av hur budgetåret 1995/96 skulle ha sett ut om det endast omfattat

de första tolv månaderna, dvs. perioden juli 1995--juni 1996. Dessutom återges

både tolvmånaders- och artonmånadersalternativet enligt såväl nuvarande som

föreslagna redovisningsprinciper (bil. 1 s. 58 och 98). En översiktlig

sammanställning av motsvarande slag finns också återgiven på s. 64 i detta

betänkande i avsnittet Budgetutvecklingen.

I den preliminära nationalbudgeten för 1995 (bil. 1.1 s. 82--92, 115 samt

121--123) finns också en beskrivning av den offentliga skulden och dess

utveckling enligt olika skuldmått. En än mer utförlig redovisning av den

offentliga skulden och de olika skuldbegreppen står dessutom att finna i 1994

års reviderade nationalbudget (prop. 1993/94:150, bil. 1.1 s. 173--192) samt i

bilaga 15 till 1995 års långtidsutredning.

Storleken på skulden enligt de olika definitionerna är mycket olika. Det

skuldbegrepp som kanske oftast är föremål för diskussion är statsskulden som

brutto beräknas uppgå till 1 296 miljarder kronor vid utgången av 1994. Tar man

emellertid hänsyn till att staten samtidigt har vissa finansiella tillgångar

uppgår motsvarande nettoskuld till 989 miljarder kronor.

Ett annat ofta använt skuldbegrepp är den konsoliderade offentliga sektorns

bruttoskuld som är det mått som används i anslutning till EMU:s

konvergensprogram. Det är summan av statens, kommunernas och

socialförsäkringssektorns (AP-fondens) bruttoskulder minskat med AP-fondens

innehav av statspapper och kommuncertifikat samt delar av kommunernas

kortfristiga skulder. Den offentliga skulden enligt detta begrepp beräknas vid

utgången av 1994 ha uppgått till 1 229 miljarder kronor motsvarande 81,5 % av

BNP. Enligt EMU:s konvergensvillkor skall den offentliga skulden mätt på detta

sätt inte vara större än 60 % av BNP.

De olika skuldbegreppen kan sammanfattas i följande tabell.

25>

Vilket skuldbegrepp som skall användas beror på syftet. När den offentliga

sektorns finansiella uthållighet är föremål för analys är det nettoställningen

som är det ekonomiskt mest relevanta måttet. Men eftersom staten inte kan

tillgodogöra sig AP-fondens tillgångar kan den statliga nettoskulden i vissa

sammanhang vara ett mer lämpligt uthållighetsmått.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi207 (c) yrkande

5.

Vad beträffar de i motion Fi412 framförda synpunkterna på kvaliteten på

budgetprognoserna vill utskottet erinra om att regeringen tillkallat en

särskild utredare med uppgift att göra en översyn av dessa frågor. Utredningen

som går under namnet Budgetprognosutredningen väntas inom kort redovisa sina

förslag.

Den bättre genomlysning som budgetdokumentet får med bruttoredovisningen av

sjuk- och föräldraförsäkringen samt genom att Arbetsmarknadsfondens inkomster

och utgifter lyfts in i budgeten är det första, utåt mer synbara resultatet av

ett omfattande utvecklingsarbete som Finansdepartementet bedriver inför

övergången till kalenderårsbudgetåret. I det sammanhanget prövas bl.a. hur

budgetdokumenten skall utformas och på vilket sätt regeringens budgetförslag

skall presenteras för riksdagen.

De frågor som reses i motionen är viktiga, och utskottet utgår ifrån att de

kommer att prövas i detta sammanhang i den mån de inte redan är tillgodosedda

med den redovisning som finns i finansplanen eller nationalbudgeten. Inte minst

gäller detta den kompletterande redovisning av kostnaderna för

statsskuldräntorna som finansutskottet tidigare efterlyst och som i årets

finansplan delvis blivit tillgodosett genom en kompletterande redovisning (bil.

1 s. 98--99) i vilken de s.k. över- resp. underkurserna på Riksgäldskontorets

emissioner av benchmarklån har periodiserats. Såsom framhålls i motion Fi412

(m) är det emellertid önskvärt att denna redovisning byggs ut ytterligare på

det sätt utskottet tidigare förordat till att innefatta också någon form av

periodisering av valutavinster/valutaförluster liksom effekter av realräntelån

m.m. Något särskilt initiativ torde dock inte vara erforderligt från riksdagens

sida i dessa frågor.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi412 (m).

Principer för budgetering och redovisning av statens verksamhet

I finansplanen anmäler regeringen (bil. 1 s. 76--77) att den under 1995 avser

att återkomma till riksdagen med förslag om en ny statsbudgetmodell. Inför det

fortsatta utvecklingsarbetet bör man enligt regeringens mening fastställa

enhetliga priciper för vilka verksamheter som skall tas upp på statsbudgeten.

Regeringen föreslår att följande två huvudprinciper skall ligga till grund för

de fortsatta övervägandena i denna fråga.

För det första skall samtliga verksamheter som påverkar statens lånebehov

normalt tas upp på statsbudgeten. Såsom tidigare nämnts ger detta en bättre

överensstämmelse mellan budgetsaldo och upplåningsbehov.

För det andra skall verksamheter som riksdagen regelstyr och som har

konsekvenser för statens inkomster och utgifter normalt också föras upp på

budgeten. De budgetmässiga effekterna av olika regelbeslut kommer därigenom att

ingå i riksdagens framtida beslut om ramar för olika utgiftsområden.

I det fortsatta utvecklingsarbetet kommer regeringen att särskilt pröva

ändamålsenligheten i dessa principer när det gäller t.ex. verksamheter som

efterfrågestyrs genom avgiftsfinansiering och statliga s.k. placeringsfonder,

såsom AP-fonden.

Regeringen anser slutligen också att den i årets budgetförslag genomförda

bruttoredovisningen av inkomster och utgifter bör fullföljas och tillämpas i

större utsträckning.

Finansutskottet har inget att erinra mot de föreslagna principerna som helt

ligger i linjer med vad utskottet tidigare förordat. Tvärtom vill utskottet

understryka vikten av att arbetet fullföljs på angivet sätt. Av särskild

betydelse är därvid att redovisningen anpassas till riksdagens nya former för

budgetberedning vilket ställer krav på ökad bruttoredovisning, inte bara av

traditionella inkomster och utgifter utan även av den särskilda budgetposten

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.

Med det anförda biträder utskottet yrkande 3 i finansplanen.

Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer

Med nuvarande regler betalas barnbidrag, bidragsförskott och särskilt bidrag

för vissa adoptivbarn ut den 20 och bostadsbidrag den 25 i varje månad. I

propositionen (bil. 6 s. 24--25) anmäler regeringen att den med verkan fr.o.m.

den 1 januari 1996 avser att ändra utbetalningstidpunkten till den 27 i varje

månad. Åtgärden, som väntas leda till att statens räntekostnader minskar med ca

50 miljoner kronor för helt år räknat, påfordrar ändringar i förordningarna om

barnbidrag, bidragsförskott, särskilt bidrag för vissa adoptivbarn och

bostadsbidrag.

I motion So623 avvisar Kristdemokratiska samhällspartiet regeringens

förslag (yrkande 8). Motionärerna anser att förslaget är felaktigt. Många

barnfamiljer lever under ekonomiskt knappa förhållanden och har små marginaler.

För dem kan det vara av avgörande betydelse att barnbidraget och för vissa även

bidragsförskottet betalas ut den 20 i varje månad.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Regeringens förslag motiveras

av kassahållningsskäl och ger för staten en betydande räntevinst. I rådande

statsfinansiella läge är det angeläget att alla möjligheter till en effektivare

kassahållning för staten tas till vara. Utskottet kan därför acceptera

regeringens förslag i detta avseende.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So623 (kds) yrkande 8.

Statlig förvaltningspolitik

I finansplanen anmäler regeringen att den avser att återkomma till

riksdagen med en redovisning av den förvaltningspolitik som kommer att bedrivas

under mandatperioden. Utgångspunkterna för regeringens förvaltningspolitik

anges vara att ge riktlinjer för arbetet med förvaltningens organisation och

struktur, lednings- och verksamhetsformer samt styrningen av statliga

verksamheter. Särskilt framhålls att det statsfinansiella läget kräver

fortsatta besparingar och strukturförändringar i den statliga förvaltningen.

Bl.a. pågår omfattande omprövningar av olika statliga åtaganden.

För att klara det nödvändiga arbetet med att förändra förvaltningen krävs

enligt propositionen ett aktivt ledarskap och en aktiv kompetensutveckling.

Andra frågor som skall uppmärksammas gäller t.ex. behovet av en förbättrad

styrning av förändringsarbetet och behovet av tydligare riktlinjer när det

gäller formerna för statlig verksamhet samt de krav som den ökade användningen

av informationsteknologi ställer. Liksom varit fallet under senare år kommer

regeringen att fortlöpande göra uppföljningar av strukturförändringarna inom

den statliga verksamheten och redovisa resultaten av dessa för riksdagen.

I Finansdepartementets bilaga (prop. 1994/95:100 bil. 8) gör regeringen

på numera sedvanligt sätt en genomgång av erfarenheterna av

strukturförändringarna inom statsförvaltningen. Dessutom finns liksom de

närmast föregående åren en särskild redovisning av personalkonsekvenserna. Mot

bakgrund av en studie som Statskontoret genomfört uttalar regeringen som sin

uppfattning att uppföljningen av förändringsarbetet måste förbättras väsentligt

för att riksdagen och regeringen skall få nödvändig information. Regeringen

avser att vidta åtgärder för att såväl ekonomiska som verksamhetsmässiga och

personalmässiga effekter bättre skall kunna bedömas.

Regeringens aviserade redovisning till riksdagen av riktlinjer för

förvaltningspolitiken tas upp i motion Fi507 av Sonja Fransson och Anders

Nilsson (s). Enligt motionärerna måste de strukturförändringar som riksdagen

och regeringen beslutar om i fortsättningen i högre grad bygga på en

helhetssyn. Den fortsatta uppföljningen och utvärderingen av

strukturförändringarna får därför inte bara ta fasta på hur effektivt ett

beslut genomförts, hur många anställda som avvecklats eller hur anslaget

minskats på en myndighet. Det intressanta är i stället att se hur

samhällsnytta, demokrati och samhällsekonomi påverkats. En analys bör därför

också göras av effekterna av strukturförändringarna på medborgarnas möjlighet

till insyn och inflytande, kvaliteten på verksamheten liksom om de minskade

kostnaderna för statskassan medför ökade kostnader någon annanstans.

Motionärerna anser också att nya grepp på strukturförändringarna bör tas. I

stället för att som nu skära litet i alla verksamheter bör förändringarna ske i

ordnad form bransch för bransch.

Frågan om behovet allmänt sett av bättre konsekvensanalyser i samband med

beslut om förändringar inom den statliga förvaltningen -- och särskilt då

konsekvenserna för näringslivet -- aktualiseras i motion Sk623 av Sten

Svensson (m). Det sker med utgångspunkt från ett konkret exempel som gäller en

kraftig reduktion av bemanningen vid tullkammaren i Lidköping, där av 23

anställda 20 måste lämna sina befattningar. Enligt motionären måste Tullverket

ges en sådan struktur att den för samhällsekonomin nödvändiga servicen till

näringslivet kan upprätthållas. Staten bör, sägs det, bemöda sig om att

klarlägga vad som kan inträffa i form av ökade kostnader för berörda avnämare.

Effekten kan annars bli att välmotiverade besparingar i den offentliga

verksamheten i vissa fall kan leda till att ökade samhällsekonomiska kostnader

uppstår.

Utskottet ser för sin del mycket positivt på att regeringen nu avser att

ge riksdagen en samlad redovisning av sin förvaltningspolitik. Utskottet

noterar också med tillfredsställelse ambitionen att få till stånd en mer

systematisk och allsidig uppföljning av strukturförändringarna inom den

statliga sektorn. Det stämmer väl överens med krav och önskemål som utskottet

uttalat såväl våren 1991 som våren 1993 (bet. 1990/91:FiU37 resp.

1992/93:FiU17) i anslutning till att statsförvaltningens strukturfrågor

behandlats.

När det gäller behovet av konsekvensanalyser har utskottet i ett yttrande

till konstitutionsutskottet våren 1994 (1993/94:FiU9y) understrukit betydelsen

av att propositioner så långt möjligt innehåller bedömningar av de

samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av de presenterade

förslagen. Enligt vad utskottet då anförde borde generellt sett höga krav

ställas på underlaget för riksdagens beslut. Utskottet pekade också på att en

väl genomförd konsekvensanalys i samband med att ett beslut fattas givetvis

också väsentligen underlättar en kommande efterhandskontroll i form av

uppföljning, utvärdering eller revision.

Utskottet vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt när det gäller synen på

konsekvensanalyser. Samtidigt kan, med anledning av vad som anförs i motion

Sk623 (m), konstateras att det inte ankommer på vare sig riksdagen eller

regeringen att i detalj fastställa Tullverkets organisationsstruktur. I

propositionen (prop. 1994/95:100 bil. 8) anför regeringen i samband med sin

behandling av Tullverkets organisation att det är trafikens och näringslivets

behov av tullinsatser samt statsmakternas krav på effektivitet och rationalitet

som bör vara styrande för hur tullverksamheten organiseras och lokaliseras. Att

i enlighet därmed forma tullorganisationen är enligt regeringen en uppgift för

Generaltullstyrelsen. Utskottet delar denna syn.

Utskottet kan i mycket dela det som sägs i motion Fi507 (s) om behovet av en

helhetssyn i samband med omstruktureringarna. Utskottet utgår från att flera av

de frågor som tas upp i motionen kommer att belysas i samband med att

regeringen lägger fram sitt förslag till riktlinjer för förvaltningspolitiken.

Utskottet vill särskilt understryka vad som i finansplanen och i motionen

anförs om behovet av att lägga ökad vikt på medborgarperspektivet i

förvaltningspolitiken. Utskottet vill också peka på att regeringen i

budgetpropositionen uttalar att man avser att för riksdagen redovisa en

förbättrad information om resultatet av genomförda strukturförändringar.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sk623 (m) yrkande 2 och Fi507

(s).

Styrning av statlig verksamhet och resultatet av Riksrevisionsverkets

granskning 1994

Riksdagen fastställde våren 1988 i anslutning till behandlingen av

kompletteringspropositionen vissa riktlinjer för en förändrad budgetprocess och

en effektivare styrning av den statliga verksamheten. Riktlinjerna innebär

bl.a. att statsmakterna bör ange övergripande mål för och huvudsaklig

inriktning av verksamheten, att förutsättningar måste skapas för en fördjupad

analys och bättre styrning av verksamhetens inriktning samt att kraven på

redovisning, uppföljning och utvärdering måste skärpas. Den nya budgetprocessen

och resultatstyrningen syftar inte minst till att ge riksdagen och regeringen

ett bättre beslutsunderlag, bl.a. genom krav på resultatrapportering och

effektanalyser.

Regeringen har därefter successivt avrapporterat erfarenheterna av det nya

systemet till riksdagen. I årets finansplan pekar regeringen på att

resultatstyrningen har utvecklats positivt under det gångna året. Hösten 1994

var det första tillfället då samtliga myndigheter avgav årsredovisningar till

regeringen. Enligt regeringens bedömning är årsredovisningarna, trots vissa

brister, av stort värde inte minst för den löpande uppföljningen av den

statliga verksamheten. De fördjupade anslagsframställningarna och

regleringsbreven utgör andra väsentliga inslag i resultatstyrningen. Även på

dessa områden har en förbättring kunnat noteras.

Finansutskottet markerade i anslutning till sin behandling av 1994 års

finansplan att mål- och resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan.

Utskottet begärde samtidigt att regeringen skulle ange vilka åtgärder som den

avsåg att vidta för att förbättra resultatinformationen till riksdagen.

Utskottet pekade särskilt på behovet av förbättrade analyser av effekter,

utfall och måluppfyllelse av statliga beslut och åtgärder.

För att ta fram underlag för regeringens vidare ställningstaganden för att

utveckla resultatstyrningen har en interdepartemental arbetsgrupp bildats. I

1994 års kompletteringsproposition anmälde regeringen att förslag till åtgärder

och andra ställningstaganden skulle redovisas i 1995 års budgetproposition. I

årets finansplan anger regeringen att den nu avser att återkomma med förslag

till riksdagen under 1995 för att stärka genomförandet av resultatstyrningen.

Regeringen lämnar i finansplanen också en sammanfattning av resultatet av

Riksrevisionsverkets granskning för 1994. I likhet med föregående år avser

regeringen att i kompletteringspropositionen redogöra för de åtgärder som

vidtagits eller planeras med anledning av revisionens iakttagelser. Regeringen

anmäler samtidigt att den fäster stort avseende vid resultatet av revisionen

och kommer att lägga stor vikt vid att de påtalade bristerna avhjälps.

I motion Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s) om effektivare

resursanvändning i staten betonas att besparingar måste göras på så sätt att

resurserna -- i form av såväl pengar som personal -- kan användas på bästa

sätt. I motionen hävdas att erfarenheterna visar att de generella neddragningar

som hittills genomförts på myndigheterna i allt väsentligt tagits ut i de

lägsta löneskikten. Det har i sin tur inneburit att chefer, handläggare och

experter får använda en stor del av sin tid till administration samt service-

och stöduppgifter. Motionären pekar på att alternativet är att utveckla

assistenternas och sekreterarnas uppgifter genom en omfördelning och delegering

av arbetsuppgifter. Det har med gott resultat prövats bl.a. inom

åklagarväsendet. Det är viktigt, sägs det, att regeringen ställer tydliga och

konkreta krav på myndigheterna att utifrån dessa utgångspunkter använda sina

samlade resurser väl.

Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att det pågående

arbetet med att utveckla resultatstyrningen fortsätter. Utskottet anser det

angeläget att regeringen återkommer till riksdagen i vårens

kompletteringsproposition med en redovisning av det fortsatta arbetet.

Samtidigt noterar utskottet att 1995 års budgetproposition i vissa avseenden

innehåller en förbättrad resultatredovisning till riksdagen. Det gäller bl.a.

de myndigheter som är föremål för s.k. fördjupad prövning av verksamheten.

I anslutning till motion Fi508 (s) vill utskottet betona att en av

huvudtankarna bakom den resultatorienterade styrningen var att riksdagen och

regeringen i mindre utsträckning skulle detaljstyra verksamheten. Samtidigt

skulle myndigheterna få ökat ansvar för resursanvändningen liksom för hur

verksamheten skulle organiseras och genomföras. Å andra sidan skulle

myndigheternas analys och redovisning av resultat förbättras.

Utskottet konstaterar att det primärt ankommer på myndigheterna att avgöra

hur man använder personalresurserna och att själva ansvara för det löpande

rationaliseringsarbetet. Om det gäller organisations- och strukturförändringar

är det myndighetsledningens uppgift att genomföra den omstrukturering som

statsmakterna har beslutat. Regeringens uppgift är att ange mål, riktlinjer och

ramar för en strukturförändring. Det kan t.ex. ske genom regleringsbrev,

direktiv eller andra regeringsbeslut. Utskottet utgår från att regeringen i

samband med såväl strukturförändringar som i den fortlöpande dialogen med

myndigheterna uppmärksammar även sådana aspekter på resursanvändningen som

diskuteras i motionen.

Med det anförda avstyrks motion Fi508 (s).

En s.k. grön offentlig sektor

I motion A201 av Eva Goës m.fl. (mp) pekas på att man i Kanada från

fackföreningshåll har föreslagit att en "grön offentlig sektor" bör utvecklas i

form av s.k. gröna statliga företag. Syftet skulle enligt förslagsställarna

vara att säkra sociala prioriteringar och den allmänna hälsan. Miljöpartiet

vill vidta åtgärder i denna riktning genom att t.ex. införa miljövärn, ställa

om vapenproduktionen till civil verksamhet, ändra inriktningen på energiområdet

och bygga ut järnvägsnätet. Det borde, framhålls det, bli det naturliga steget

i ett kretsloppssamhälle. Motionärerna reser med hänvisning därtill krav på att

riksdagen skall ställa sig bakom ett allmänt hållet tillkännagivande till

regeringen om en satsning på en "grön offentlig sektor".

Utskottet anser att såväl statliga som privata företag måste ta miljöhänsyn i

sin verksamhet. Utskottet vill understryka att -- utifrån ett

välfärdsteoretiskt resonemang -- just miljöhänsyn kan vara ett av motiven för

offentliga åtaganden eller för offentliga ingrepp i det marknadsekonomiska

systemet. Beslut om en ändrad inriktning av berörda statliga företags

verksamhet bör emellertid tas utifrån en allsidig analys i varje enskilt fall.

Utskottet kan således inte finna något bärande skäl för att riksdagen skall

göra allmänna uttalanden av det slag som förordas i motionen. Motion A201 (mp)

yrkande 2 avstyrks därför av utskottet.

Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål

Fr.o.m. budgetåret 1992/93 har riksdagen givit regeringen en låneram i

Riksgäldskontoret för att finansiera myndigheters investeringar i

anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. Det första året var

låneverksamheten begränsad till vissa myndigheter. Regeringen begärde och

beviljades en låneram av riksdagen om 990 miljoner kronor i Riksgäldskontoret

för att finansiera investeringar för förvaltningsändamål. Av denna ram hade

myndigheterna vid årets slut utnyttjat 362 miljoner kronor. För budgetåret

1993/94, då flertalet myndigheter omfattades av lånemodellen, begärde

regeringen en låneram på 4 500 miljoner kronor. Vid budgetårets slut uppgick

de upptagna lånen till 2 372 miljoner kronor. För innevarande budgetår har

regeringen beviljats en låneram på 9 800 miljoner kronor.

I årets finansplan redovisas de främsta skälen till skillnaden mellan den

tilldelade låneramen och faktiska låneskulden. Myndigheterna har senarelagt

planerade investeringar och de har amorterat mer än planerat under

amorteringstiden. Det är också sannolikt att den sammanlagda tilldelade

låneramen, som har beräknats från myndigheternas redovisning av planerade

investeringar, innehållit ett visst mått av överplanering. Det förefaller också

som om myndigheterna i vissa fall har varit obenägna att ta upp lån i de fall

de kunnat finansiera investeringen på annat sätt. Regeringen anser att det ännu

är för tidigt att dra några långtgående slutsatser om utvecklingen av

myndigheternas investeringsverksamhet.

Regeringen begär för budgetåret 1995/96 ett bemyndigande att ta upp lån på

sammanlagt 12 400 miljoner kronor. Av beloppet beräknas en viss andel, vilken

utgör 5 % av det sammanlagda lånebeloppet, ställas till regeringens

disposition för oförutsedda behov.

Utskottet har tidigare ställt sig positivt till att myndigheterna getts

möjlighet att finansiera investeringar för förvaltningsändamål genom lån i

Riksgäldskontoret. Myndigheterna har emellertid hittills tenderat att

överskatta sina investeringsplaner eller avstått från att utnyttja

investeringslånen på det sätt som var avsikten när låneformen inrättades. Det

har därmed, som framgått, uppstått en betydande skillnad mellan vad riksdagen

beviljat som låneram och vad som myndigheterna faktiskt utnyttjat. Detta kan

skapa problem i framtiden för den finansiella styrningen av myndigheterna. Det

kan också te sig mindre meningsfullt för riksdagen att besluta om en låneram

som vida överstiger vad som faktiskt utnyttjas. Det finns därför anledning att

undersöka möjligheterna att nå bättre överensstämmelse mellan låneram och

faktiskt utnyttjande.

Utskottet ser inte anledning att för det kommande budgetåret begränsa

låneverksamheten. Det är också, som framhålls i finansplanen, för tidigt att

dra några långtgående slutsatser om myndigheternas investeringsverksamhet, men

det bör övervägas om inte den del av låneramen som direkt ställs till

myndigheternas förfogande bör minskas för att i stället öka den del som får

disponeras av regeringen för oförutsedda behov. Om det under året uppkommer ett

ökat lånebehov för någon myndighet borde regeringen kunna fördela om låneramen

med hänsyn härtill.

Utskottet tillstyrker mot bakgrund härav att regeringen under budgetåret

1995/96 får besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar för

förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kr. Det

får ankomma på regeringen att besluta om hur stor del av ramen som bör ställas

till regeringens disposition för oförutsedda behov.

Hemställan

Utskottet hemställer

Den ekonomiska politiken

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på motionerna

1994/95:Fi210 yrkande 1,

1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,

1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5,

1994/95:Fi218 yrkande 1,

1994/95:Fi219 yrkande 1 och

1994/95:A807 yrkande 1

godkänner vad som förordats i

proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (m, c, fp, kds)

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

2. beträffande forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar

ekonomisk tillväxt

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi204 och

1994/95:Fi216 yrkande 3,

res. 4 (mp)

3. beträffande investeringar för att utveckla och vårda människan

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi207 yrkande 1,

4. beträffande tillsättande av en jämlikhetsdelegation

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi214,

5. beträffande fördelningspolitiken

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi211 yrkande 4,

res. 5 (fp)

res. 6 (m, kds) - motiv.

res. 7 (c) - motiv.

res. 8 (mp) - motiv.

6. beträffande strukturpolitiken

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi218 yrkande 4,

res. 9 (v)

res. 10 (m) - motiv.

res. 11 (c) - motiv.

res. 12 (fp) - motiv.

res. 13 (kds) - motiv.

7. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga

ekonomiska utvecklingen

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi203 och

1994/95:Fi216 yrkande 4,

res. 14 (kds)

res. 15 (m, c, fp) - motiv.

8. beträffande åtgärder för att motverka stora löneskillnader

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi215,

res. 16 (v)

res. 17 (m, fp, kds) - motiv.

9. beträffande lönepolitik i offentlig sektor

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi205,

1994/95:Fi206 och

1994/95:Fi209,

res. 18 (v)

res. 19 (m, fp) - motiv.

10. beträffande skapandet av en ekonomisk och monetär union

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi207 yrkande 2,

1994/95:K224 yrkandena 7 och 8 samt

1994/95:U502 yrkande 7,

res. 20 (v, mp)

11. beträffande konvergensprogram

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi211 yrkande 8 och

1994/95:Fi219 yrkande 5,

12. beträffande upplåning i Riksbanken för att finansiera

budgetunderskottet

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi207 yrkande 4,

13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi201,

res. 21 (m, mp)

res. 22 (v)

14. beträffande penningpolitiken

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi218 yrkande 3 och

1994/95:Fi219 yrkande 3,

res. 23 (v)

15. beträffande regler för finans- och valutamarknaden

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi202,

1994/95:Fi208 yrkande 1 och

1994/95:U502 yrkande 8,

res. 24 (v, mp)

16. beträffande placeringsregler i det reformerade pensionssystemet

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi603,

Budgetpolitiken

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna

1994/95:Fi210 yrkande 2,

1994/95:Fi211 yrkande 2,

1994/95:Fi212 yrkande 25,

1994/95:Fi216 yrkande 2,

1994/95:Fi218 yrkande 2 och

1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som

förordats i proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 25 (m)

res. 26 (c)

res. 27 (fp)

res. 28 (v)

res. 29 (mp)

res. 30 (kds)

18. beträffande överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen

att riksdagen avslår motion

1994/95:Kr414 yrkande 10,

res. 31 (m, c, fp)

Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet

19. beträffande tydligare budgetdokument

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi412 och

1994/95:Fi207 yrkande 5,

res. 32 (m, c, fp, mp, kds)

20. beträffande principer för budgetering och redovisning av statens

verksamhet

att riksdagen godkänner de i

proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 3

förordade riktlinjerna för budgetering och redovisning av statens verksamhet,

21. beträffande utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer

att riksdagen avslår motion

1994/95:So623 yrkande 8,

res. 33 (kds)

22. beträffande statlig förvaltningspolitik

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Fi507 och

1994/95:Sk623 yrkande 2,

23. beträffande styrning av statlig verksamhet och resultatet av

Riksrevisionsverkets granskning 1994

att riksdagen avslår motion

1994/95:Fi508,

24. beträffande en s.k. grön offentlig sektor

att riksdagen avslår motion

1994/95:A201 yrkande 2,

res. 34 (mp)

25. beträffande lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål

att riksdagen med bifall till

proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 5

bemyndigar regeringen att för budgetåret 1995/96 besluta om lån i

Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för

förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kronor.

Stockholm den 23 februari 1995

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit:

Jan Bergqvist (s),

Per-Ola Eriksson (c),

Per Olof Håkansson (s),

Lars Tobisson (m),

Sören Lekberg (s),

Lisbet Calner (s),

Sonja Rembo (m),

Arne Kjörnsberg (s),

Sonia Karlsson (s),

Lennart Hedquist (m),

Anne Wibble (fp),

Susanne Eberstein (s),

Johan Lönnroth (v),

Fredrik Reinfeldt (m),

Roy Ottosson (mp),

Mats Odell (kds) och Thomas Östros (s).

Reservationer

Reservationer

1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart

Hedquist (m) Anne Wibble (fp), Fredrik Reinfeldt (m) och Mats Odell (kds)

anser

dels att avsnittet Utvecklingen i Sverige som slutar med "av

1990-talet" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "I likhet med"

och slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Inledning

Den ekonomiska politiken måste utformas så att en långsiktigt hållbar

utveckling blir möjlig.

Sverige behöver därför en politik för fortsatt förändring och förnyelse. Att

återfalla till den politik som misslyckats förr riskerar att på sikt få

allvarliga konsekvenser på snart sagt alla samhällslivets områden. Följderna av

utvecklingen under 1980-talet visar mer än väl vad som kan hända om regeringen

inte nu förmår att ändra den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken,

som karakteriserade tidigare socialdemokratiska regeringar.

Under den borgerliga regeringsperioden 1991--1994 inleddes ett radikalt

reformarbete för att förändra och förnya Sverige. Avgörande var att Sverige

helt och fullt skulle bli medlem i det europeiska samarbetet, att

förutsättningarna för tillväxt och företagande radikalt skulle förbättras, att

vi skulle få en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och att ambitionsnivån

skulle höjas för miljöpolitiken samtidigt som den skulle få en ny och bättre

inriktning.

Detta arbete för förändring drevs samtidigt som regeringen hade att hantera

en ekonomi i fritt fall efter misslyckandet för den s.k. tredje vägens

ekonomiska politik. Från slutet av år 1993 började industriproduktionen att öka

samtidigt som öppen arbetslöshet och budgetunderskott började att minska. Vid

regeringsskiftet i oktober år 1994 befann sig den svenska ekonomin i den

starkaste uppgången på flera decennier.

Genom den snabba ekonomiska uppgången -- med minskad arbetslöshet och

sjunkande budgetunderskott -- har ett gyllene tillfälle uppstått för att med en

riktig politik lägga grunden till en stark utveckling för Sverige.

Den under 1980-talet alltmera överhettade ekonomin drev fram en expansion i

de traditionella industrisektorerna som skylde över Sveriges långsiktiga

tillväxt- och budgetproblem.

Små- och nyföretagandet har haft en alldeles för liten omfattning bl.a. till

följd av ett ogynnsamt företagarklimat. Skatternas utformning och för

småföretagen illa anpassade regelverk har varit en kraftigt återhållande

faktor. Till de strukturella problem som alltför länge nonchalerades hörde den

bristande konkurrensen på viktiga områden som t.ex. byggsektorn.

Den borgerliga regeringen tog itu med en rad stora strukturella problem i

svensk ekonomi i syfte att öka ekonomins utvecklingskraft. Det lade en god

grund för en stark uppgång under åren framöver.

Utskottet bedömer att det måste vara en central uppgift för politiska

beslutsfattare under lång tid framöver att söka identifiera tillväxtens och

företagandets drivkrafter och pröva vilka möjligheter som finns att stärka dem

ytterligare. Men en första förutsättning är att man inser att en viktig del av

gångna missgrepp och försummelser berör just detta. Finansplanens avsnitt om

det ekonomiska arvet visar att den socialdemokratiska regeringen inte på något

sätt tagit till sig dessa lärdomar.

Den ekonomiska utvecklingen

Som framgått av vad utskottet anfört om den internationella utvecklingen så

går nu återhämtningen snabbare än vad som förutsågs för bara några månader

sedan. De senaste positiva tillväxtprognoserna gäller även för Sverige. Den

gynnsamma utvecklingen av världshandeln bidrar till den starka uppgången i den

svenska exporten. Men trots denna draghjälp når inte, enligt bedömningen i

finansplanen, tillväxten i Sverige under de kommande två åren upp till den

genomsnittliga tillväxten i EU-länderna. Det är ett tydligt tecken på att de

åtgärder som föreslås i finansplanen är otillräckliga och har en felaktig

inriktning för att rätta till obalansen i den inhemska ekonomin.

Dessvärre är det även så att regeringens prognos bygger på förutsättningar

som saknar verklighetsanknytning. Sparkvoten väntas enligt regeringen sjunka

från 8,5 % år 1994 till under 5 % nästa år, dvs. med mer än

3,5 procentenheter. Även under åren 1997--1998 väntas en fortsatt sänkning,

till blygsamma 3,3 % år 1998, dvs. sammantaget med över 5 procentenheter.

Från svensk synpunkt är hushållens nuvarande sparkvot på ca 8 % hög. I ett

internationellt perspektiv och om man jämför med andra OECD-länder, som också

belastas av höga skulder, är denna nivå inte anmärkningsvärt hög. Om sparandet

skulle förbli något högre blir konsumtionsutvecklingen svagare, vilket i sin

tur medför att tillväxten sänks. Till exempel skulle en 2 procentenheter högre

sparkvot medföra att BNP-ökningen reduceras med ca 0,5 procentenheter.

Arbetslösheten skulle i ett sådant läge bli ännu högre än i dag och år 1998

ligga kvar på över 11 %.

En annan central förutsättning gäller ränte- och valutakursutvecklingen.

Regeringen bedömer att differensen gentemot Tyskland för de långa räntorna

sjunker från dagens ca 3,3 procentenheter till 2 procentenheter 1996 och

till 1 procentenhet 1998. Utvecklingen under januari -- sedan budgeten

presenterats -- illustrerar emellertid hur sårbart Sverige är för ränteoro i

omvärlden. Vid politisk oro i Italien eller problem i Mexiko stiger inte bara

de italienska eller mexikanska räntorna utan även de svenska. När liran eller

peson försvagas får det negativa återverkningar på den svenska kronan. Den

uthålliga appreciering av den svenska kronan som de flesta bedömare väntat på

har ännu inte påbörjats.

Även inflationsutvecklingen inger oro. Många tecken tyder på att

inflationstrycket ökar i ekonomin. Priserna på insatsvaror ökar, deprecieringen

av kronan torde till slut få ett kraftigare genomslag på importpriserna och

risken att lönekostnaderna kommer att öka mer än vad som antagits i

finansplanen -- 3,5 % i år och 4,0 % år 1996 -- går inte att bortse ifrån.

En central fråga vid utformningen av den ekonomiska politiken är vad som

händer när nästa lågkonjunktur blir en realitet.

Det går att föreställa sig ett scenario där den ekonomiska återhämtningen

inte blir tillräcklig för att statsfinanserna skall ha hunnit saneras innan

nästa lågkonjunktur blir ett faktum. Statsmakterna har då små möjligheter att

parera konjunkturförloppet. De automatiskt verkande stabilisatorerna i ekonomin

kommer att göra att budgetunderskottet stiger på nytt, vilket i sin tur kommer

att utlösa kraftiga reaktioner på den internationella lånemarknaden. Resultatet

skulle bli drastiska ingrepp i den svenska välfärden, kraftigt sänkta reallöner

och massarbetslöshet.

Utskottet måste tyvärr konstatera att den nuvarande regeringens föga

tillväxtinriktade politik gör detta scenario mera troligt än det skulle behöva

vara. Säkerhetsmarginaler saknas.

Om statsskulden har stabiliserats som andel av BNP till år 1998 kan

utvecklingen därefter bli att skuldkvoten åter börjar öka. Även om

budgetunderskottet nu skulle minska snabbare än vad regeringens prognoser

utvisar kan man tyvärr inte påstå att utvecklingen av statsskulden är under

kontroll. Alltför många osäkerhetsfaktorer finns.

Utvecklingen i Belgien visar hur bördan av en stor statsskuld minskar

handlingsfriheten även om konjunktursvängningarna skulle bli betydligt mildare

framöver jämfört med början av 1990-talet.

Enligt utskottets mening saknas med den inriktning av den ekonomiska

politiken som förordas i finansplanen marginaler och risknivån är hög. Det går

inte att bortse ifrån att händelser kan inträffa i omvärlden som kraftigt

förändrar de ekonomiska förutsättningarna. Vad utskottet har anfört talar för

att dels höja ambitionerna något i fråga om statsfinansernas sanering, dels --

och framför allt -- göra politiken mer inriktad på tillväxt genom en politik

som uppmuntrar företag och företagare.

Kraven på den ekonomisk-politiska strategin

Som utskottet ser det är det följande övergripande krav som måste vara

utgångspunkten vid fastställandet av inriktningen av den ekonomiska politiken.

Att politiken inriktas på att förbättra förutsättningarna för tillväxt i

Sverige. Strävan bör vara att tillväxten skall ligga på europeisk toppnivå.

Att åstadkomma en uthållig hög sysselsättningsnivå i det svenska samhället

och därmed avvärja hotet om en bestående massarbetslöshet.

Att skapa en stabil ekonomisk bas för välfärdspolitiken. Det innebär att

statens finanser måste saneras. Skuldbördan skall stabiliseras senast år 1998

för att därefter sänkas. Budgetsaneringen måste i allt väsentligt framdeles

bygga på en kombination av minskade utgifter och strukturreformer som ger

tillväxt, låg inflation och lägre räntor. En viss skärpning av budgetpolitiken

i förhållande till regeringens förslag är nödvändig. Än mer avgörande är dock

åtgärdernas sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste anpassas till vad

som är långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste samspela med

-- inte motverka -- strukturpolitiken. Skattehöjningar på företagande är

förtroendenedsättande, hämmar tillväxten och försämrar därmed möjligheterna att

åstadkomma en uthållig balans i statens finanser. Skattepolitiken måste

utformas så att den blir konkurrenskraftig i jämförelse med övriga EU-länder.

Att hög prioritet ges åt inflationsbekämpningen. Bara med en politik som

värnar penningvärdet kan Sverige få en tillväxt som är långsiktigt hållbar. En

hög inflation lägger alltid grunden för en ny kris. 1980-talets eftermäle

förskräcker. En varaktig låg inflation skapar förutsättningar för att Sverige

kan gå in och delta i EU:s ERM-samarbete vilket, vid sidan av budgetsaneringen,

är den mest effektiva åtgärden för att eliminera räntedifferensen mot den

internationella räntenivån.

Att åstadkomma en omställning av den ekonomiska aktiviteten i samhället i

riktning mot kretsloppstänkande och ekologisk balans. En ekonomisk tillväxt

utan miljöhänsyn eller med överuttag av ändliga naturresurser blir inte hållbar

över tiden. Användning av ekonomiska styrmedel ökar miljöpolitikens

effektivitet.

Att inrikta den ekonomiska politiken så att hela landets

produktionsmöjligheter tas till vara. På landsbygden finns det betydande

produktionsmöjligheter genom bl.a. den snabba utvecklingen av småskalig teknik

och av informationsteknologin. En avgörande förutsättning för regional balans

är en tillväxtbefrämjande politik och en politik som underlättar etableringen

av nya mindre och medelstora företag.

Att de selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna reserveras för de

personer som har särskilt svårt att komma in på arbetsmarknaden. Regeringens

förslag om ett särskilt nyanställningsstöd kan närmast ses som ett extremt

exempel på en illa vald arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Förslaget är till stora

delar en subvention till starka och expansiva företag, som oberoende av stöd är

i färd med att nyrekrytera. Stödet blir således ett rent bidrag till företag

för de personer som i vilket fall som helst skulle ha anställts till en

ofinansierad kostnad om 7 miljarder kronor för samhället. Det kommer främst

att utnyttjas av företag som redan i dagsläget uppvisar stora vinster. Det bör

i detta sammanhang framhållas att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och

räntesänkningar just nu med stor sannolikhet är mycket god. Att låna för att

sysselsätta människor i onödigt dyra arbetsmarknadsåtgärder motverkar sitt

syfte. Det är bättre att staten lånar mindre, väljer billigare åtgärder inom

arbetsmarknadspolitiken, och på så sätt medverkar till att räntan sjunker och

därmed ökar chansen att personerna i fråga får jobb på den öppna marknaden.

Arbetsmarknadens funktionssätt

Utskottet vill avslutningsvis framhålla vikten av att lönebildningen fungerar

väl i den nu pågående starka uppgångsfasen. Det öppnar möjligheter för ökade

arbetstillfällen. Förutsättningen är emellertid att löneutvecklingen står i

samklang med produktivitetutvecklingen inom skilda verksamheter och på skilda

arbetsplatser. Om höga lönekrav skulle drivas igenom med åtföljande

kompensationskrav i andra sektorer finns stor risk att uppgången bryts i förtid

av inflationstendenser. Det dåliga arbetsmarknadsläget borde motverka

uppkomsten av sådana krav, men lönebildningen måste även vid en starkt växande

sysselsättning bidra till fortsatt låg inflation. I detta sammanhang finns det

anledning att vara orolig för de samlade återverkningarna av den nuvarande

inriktningen av skattepolitiken. Det hade varit mindre risker för störningar

och kompensationskrav om budgetsaneringen fått en, även från denna

utgångspunkt, bättre sammansättning. Det ställer stora krav på löntagarnas

ansvarskänsla, att kunna förena sjunkande ersättning efter skatt av

förvärvsarbete med kraftigt stigande sysselsättning.

Det är även viktigt att flexibiliteten på arbetsmarknaden ökar.

Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft men också karriär och

arbetsbyten. Lönesättningen måste vara sådan att unga människor har större

möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Avregleringen på arbetsmarknaden

måste fortsätta med bl.a. reformering av arbetsrätten.

Vad utskottet här anfört om riktlinjerna för den ekonomiska politiken med

anledning av motionerna Fi210 (m) yrkande 1, Fi211 (fp) yrkandena 1 och 3,

Fi216 (kds) yrkandena 1 och 5, Fi219 (c) yrkande 1 samt A807 (c)

yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Som utskottet ser det lämnas i motionerna Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och

9 samt Fi218 (v) yrkande 1 inte några väsentliga bidrag till hur riktlinjerna

för den ekonomiska politiken bör utformas. Med hänvisning härtill avstyrks

dessa motionsyrkanden.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och

motionerna

1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9 samt

1994/95:Fi218 yrkande 1

och med anledning av motionerna

1994/95:Fi210 yrkande 1,

1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,

1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5,

1994/95:Fi219 yrkande 1 och

1994/95:A807 yrkande 1

godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till

känna,

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)

Johan Lönnroth (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "I likhet med"

och slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Inledning

Hela perioden efter den första oljekrisen på 1970-talet och det gamla

dollarbaserade valutasystemets sammanbrott, dvs. sedan första halvan av

sjuttiotalet, har för industriländerna präglats av lägre ekonomisk tillväxt

jämfört med tidigare nivåer under 1900-talet. På grund av tillväxtens

avmattning har också konflikterna mellan olika intressen tilltagit, inte minst

vad gäller fördelningsfrågor. Alla grupper kan inte få mer utan vissa måste

avstå, andra får till och med acceptera försämringar. Vi har fått ett

"nollsummesamhälle", där den ena gruppens vinst alltid blir den andra gruppens

förlust. Sociala konflikter tilltar i styrka. Politiken blir allt mer ryckig

och instabil. För Sveriges del har detta inneburit att den "svenska modellen"

byggd på samförstånd och fördelning av ökande resurser har skakats i sina

grundvalar.

Diskussionen om den ekonomiska politiken har mycket präglats av jämförelsen

mellan olika länder och länderområdens tillväxt i den totala produktionen

(BNP). Det förtjänar dock att framhållas att i ett långsiktigt perspektiv

behöver inte nödvändigtvis en avmattning i tillväxten ses som särskilt märklig.

Det gamla gardet av industriländer har i stort upplevt samma utveckling.

Handel, migration och kunskapsöverföring gör att försprång förr eller senare

hämtas in. Eftersläntrare och uppkomlingar bland länderna på den ekonomiska

världsscenen har också fördelen av att kunna förfina och särprägla teknik och

utrustning som importeras utifrån. Skillnaden mellan den teknologiska nivån på

den befintliga produktionen och den möjliga ger utrymme för mycket höga

tillväxtnivåer. De akuta bekymmer vi har i svensk ekonomi i dag kan emellertid

inte förstås i termer av denna "upphinnareffekt".

De problem som den svenska ekonomin drabbades av under 70- och 80-talen

förstärktes dessutom av en missriktad ekonomisk politik. På 70-talet

underskattades behovet av förnyelse, på 80-talet greps politikerna av den

nyliberala marknadsfundamentalismen. De övervinster som skapades efter 1982 års

devalvering laddades upp till det sena 80-talets spekulationsbubbla och

investerades inte i en produktiv förnyelse. De panikartade avregleringarna och

den dåligt finansierade och orättvisa skattereformen förberedde för

depressionen åren 1991--1993.

Det är sålunda uppenbart, att om regering och riksdag i slutet av 1980-talet,

och framför allt under de första åren av 1990-talet, hade lyckats att föra en

stramare finanspolitik -- både genom skattehöjningar och besparingsåtgärder --

hade det varit lättare att motverka de negativa konsekvenserna av 1990-talets

första lågkonjunktur. Den närmast ofattbara tron på den oreglerade

marknadsekonomins välsignelser ledde till att misstagen i den ekonomiska

politiken blev allt större under perioden 1991--1994. Inledningsvis utformades

politiken som om ekonomin alltjämt var kvar i en högkonjunktur. I syfte att

befrämja tillväxten genomfördes, bl.a. inom ramen för skattepolitiken,

sänkningar av kapital- och förmögenhetsskatter. Men i stället för att på

traditionellt sätt använda skattesänkningen i konjunkturstimulerande syfte

lyckades man åstadkomma den motsatta effekten. Inkomster omfördelades från

konsumtionsbenägna till sparbenägna grupper i samhället, vilket bidrog till att

hämma den inhemska efterfrågan. Denna politik, tillsammans med den hösten 1992

våldsamma åtstramningen av penningpolitiken för att vidmakthålla den fasta

växelkursen, resulterade i att konjunkturnedgången snabbt förvandlades till en

depression, och massarbetslösheten blev en realitet.

Som framgått av utskottets avsnitt om den ekonomiska utvecklingen i Sverige

börjar delvis situationen likna den som gällde efter devalveringen 1982. Hjulen

börjar nu gå allt snabbare och vinsterna stiger i exportindustrin på grund av

den låga kronkursen, genomförda rationaliseringar och ökad produktivitet. Men

på avgörande punkter är läget dramatiskt försämrat. Två delar av ekonomin är

fortfarande i kris: kommunerna och byggandet. Samtidigt är statsfinanserna i

ännu mycket sämre skick än vad de var efter de förra borgerliga regeringsåren

åren 1976 till 1982.

Sverige som nation beräknas inte under de närmaste fyra åren leva över sina

tillgångar. Tvärtom sparar svenska folket mer än vad som behövs för

investeringar, så det blir en hel del över som kan lånas ut till utlandet eller

som kan användas till att amortera utlandsskulder. Detta avspeglas i att

bytesbalansen -- dvs. det totala överskottssparandet -- visar överskott som

sammantaget beräknas utgöra mer än 10 % av BNP åren 1995--1998. Men problemet

är att sparandet är extremt snett fördelat.

Den offentliga sektorn -- staten, kommuner, landsting, AP-fonder etc.

sammantaget -- har jättelika underskott. Men privatpersoner och företag har

stora totala sparandeöverskott. I år räknar man med att hushållen har överskott

på nära 80 miljarder kronor -- motsvarande nära 10 000 kr per invånare i

Sverige -- och företagen har ett överskott på ca 105 miljarder. Men självklart

finns stora grupper av individer och små företag som inte kan spara någonting.

Sveriges offentliga nettoskuldsättning -- offentliga tillgångar minus

offentliga skulder -- är ganska genomsnittlig om man ser till ekonomins storlek

och om man jämför med andra rika länder. Men räntorna på statsskulden kostar i

år mer än 10 000 kr per innevånare i landet och även om det går att snabbt få

ner de offentliga underskotten kommer räntebelastningen på budgeten åren

framöver att vara mycket stor.

Utskottets ställningstagande till regeringens inriktning av den ekonomiska

politiken

Utskottet vill på ett övergripande plan framhålla att utskottet inte har

några invändningar mot den i finansplanen allmänna redovisningen av

målsättningarna för den ekonomiska politiken. Det övergripande målet måste som

också uttalas i finansplanen vara att få ned arbetslösheten.

Åtgärderna för att stabilisera statsskulden får inte dra ut på tiden och den

kraftiga finanspolitiska åtstramning som därvid är nödvändig måste ha en

fördelningspolitiskt acceptabel inriktning.

Även om utskottet godtar regeringens allmänna målsättningar för den

ekonomiska politiken kan emellertid inte de arbeslöshetsnivåer, som enligt

regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i budgetpropositionen

föreslagna politiken, godtas. Utskottet anser ej heller att de klass- och

könspolitiska följderna är tillräckligt genomtänkta. Kvinnor och

låginkomsttagare drabbas relativt sett alldeles för hårt av de föreslagna

besparingarna och de gynnas inte tillräckligt av den föreslagna arbetsmarknads-

och näringspolitiken. De åtgärder som föreslås på miljöpolitikens område är

otillräckliga.

Innan utskottet ger sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken vill

utskottet framhålla att regeringens bedömning att det under mandatperioden

krävs en ytterligare budgetförstärkning av storleksordningen 20 miljarder är

väl avvägd. Det förtjänar också påpekas att den alternativa inriktning av den

ekonomiska politiken som utskottet föreslår i detta betänkande inte innebär

någon ytterligare budgetbelastning i jämförelse med förslaget i finansplanen.

Kraven på en ändrad inriktning av den ekonomiska politiken

De områden där utskottets uppfattning om utformningen av den ekonomiska

politiken skiljer sig från den inriktning som presenteras i finansplanen gäller

främst fördelnings-, arbetsmarknads- och penningpolitiken.

Fördelningspolitiken

Regeringen borde enligt utskottets mening ha tagit ytterligare steg för att

åstadkomma en rättvisare fördelningspolitisk profil på budgetsaneringen. Detta

är ett skäl till att det krävs vissa ytterligare skattehöjningar på högre

inkomster samt skarpare åtgärder för en rättvis användning av de stora

vinsterna i banker och exportföretag.

Regeringen anför i finansplanen att utrymmet för ytterligare skattehöjningar

är begränsat. Utskottet kan i huvudsak dela denna uppfattning, men menar att

statsfinansiella och fördelningspolitiska skäl talar för att vissa ytterligare

skattehöjningar ändå är nödvändiga. Som utskottet ser det kan i nuläget detta

behov uppskattas till ca 9 miljarder kronor.

Regeringen har avsatt ett utrymme på 2 miljarder kronor för sänkt

företagsskatt. Enligt utskottets mening talar budget- och fördelningspolitiska

skäl mot att regeringen gör en sådan utfästelse. Om skattesänkningar skall

göras inom företagssektorn bör de dock styras så att de främst gynnar mindre

företag.

Den kommande avtalsrörelsen kan bli mycket svår. En explosiv vinstutveckling

i den exportinriktade industrisektorn slår lätt över i en snabb löneökningstakt

i den exportinriktade industrin, följt av kompensationskrav från grupper i den

icke-konkurrensutsatta sektorn där utrymmet för lönehöjningar är minimalt.

Resultatet av en sådan utveckling skulle enbart bli en stärkt tudelning av

arbetsmarknaden där framför allt den offentliga verksamheten skulle drabbas

hårt. Det avgörande är att vinsterna i industrin leder till produktiva

investeringar som kommer hela samhället till del och att vinsterna inte blir

till förmögenhetsökning för de redan rika. Det skulle vara en fördel om

avtalsrörelsen leder till löneökningar som totalt ligger i nivå med vad

produktivitetsökningen i Sverige och prisökningarna i omvärlden medger. Men det

krävs då också en solidarisk omfördelning av löneutrymmet till förmån för

låglönegrupper. Detta är ett ansvar som skall tas av parterna på

arbetsmarknaden, men utskottet vill understryka att vi politiker kan underlätta

genom en stark fördelningspolitik.

Penningpolitiken

Utskottet återkommer till penningpolitiken längre fram i betänkandet.

Utskottet vill i detta sammanhang dock erinra om att bekämpningen av

arbetslösheten måste vara överordnad prisstabiliseringsmålet. Om så inte blir

fallet kan den förda penningpolitiken bli en tvångströja som omöjliggör

ansträngningarna att komma ur det svåra läge som råder på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadspolitikens inriktning

Utskottet ser det som positivt att regeringen anvisar omfattande resurser

till arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken. Men utskottet vill ändå

understryka att regeringens ambitionsnivå är otillräcklig och att det anvisade

sättet att utnyttja dessa resurser är otillfredsställande.

En viktig målsättning måste vara att den öppna arbetslösheten skall ner

ordentligt under 5 % år 1998. Historiskt sett är detta ändå en mycket hög

arbetslöshetsnivå i Sverige. Detta mål måste uppfyllas om vi skall klara nästa

konjunkturnedgång utan att vi fastnar i en permanent massarbetslöshet, med

förödande återverkningar på människors sociala situation och utan att våra

möjligheter att upprätthålla de offentliga trygghetssystemen går förlorade.

Till skillnad från vad som anges i finansplanen och den senaste

långtidsutredningen, (LU-95 SOU 1995:4), anser utskottet att målsättningen är

realistisk. Då har hänsyn tagits till att den strukturella delen av

arbetslösheten i Sverige med all säkerhet ökat under senare år.

För att arbetslösheten skall komma ner under 5 % år 1998 krävs enligt

utskottets uppfattning dels fler riktade åtgärder för fler jobb och

utbildningsplatser, dels en kommunakut på ca 2 miljarder kronor detta

budgetår. För att finansiera dessa nödvändiga åtgärder krävs vissa ytterligare

skatte- och avgiftshöjningar. Nyanställningsstödet på 7 miljarder kronor är

alltför passivt och generellt utformat. Dessutom har inte regeringen anvisat

någon finansiering av nyanställningsstödet. Detaljerade förslag inom det

arbetsmarknadspolitiska området måste utarbetas under våren.

Arbetslösheten bland invandrade kvinnor och män har ökat kraftigt. En

förklaring till denna negativa utveckling kan vara att utländska medborgare av

båda könen i stor utsträckning arbetade inom tillverkningsindustrin där

sysselsättningen gått ned. Den utvecklingen måste brytas.

Utbildningen är strategisk för att åstadkomma högre sysselsättning och

ekonomiska framsteg över huvud taget. En mer adekvat beteckning på det som

tidigare kallades "arbetslinjen" vore i dag "utbildningslinjen". Utskottet ser

positivt på regeringens offensiva satsningar på utbildningsverksamhet för

arbetslösa. Det finns dock en tendens att regeringen i alltför stor

utsträckning glömmer det "ordinarie" utbildningsväsendet.

Utbildningsverksamheten måste ligga på en hög nivå också efter 1996.

En ekonomisk politik som gäller för hela mandatperioden

Utskottet anser att det skulle vara en stor fördel om riksdagen under våren

och försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik som gäller hela

mandatperioden och som gör att den stora folkmajoriteten upplever denna som

både stabil och rättvis. Detta är också avgörande för att det stora privata

sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv efterfrågan så att också

hemmamarknadsföretagen vågar anställa fler. Då är det också möjligt att värna

om skolan, omsorgen och vården samt om den internationella solidariteten.

Samtidigt står Sverige nu inför en mycket svår balansakt: att stärka budgeten

utan att därigenom avbryta den ekonomiska uppgången. Arbetsmarknadspolitikens

inriktning, familjepolitiken och särskilt frågan om barnbidraget samt

sjukförsäkringen är exempel på frågor som kräver särskilt noggrann prövning. De

slutliga förslagen som skall föreläggas riksdagen bör på dessa områden breddas

med sikte på att svenska folket i tid före avtalsrörelsens avgörande skede

skall få reda på vad som kommer att inträffa.

Det är således utskottets uppfattning att det behövs en helhetsuppgörelse för

hela mandatperioden och att denna skall vara förankrad hos arbetarrörelsens

båda partier.

Vad utskottet här framfört innebär en god överensstämmelse med utformningen

av de riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i motion

Fi218 (v).

I motion Fi212 (mp) framförs synpunkter på miljöpolitiken som utskottet i

många avseenden kan dela. Förslag i motionen till lösning av den nu aktuella

krisen i den svenska ekonomin saknar emellertid enligt utskottets mening

realism.

Det förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som framförs i

motionerna Fi210 (m), Fi211 (fp), Fi216 (kds) och Fi219 (c) avvisas av

utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 samt

motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,

1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5,

1994/95:Fi219 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad som förordats

i motion 1994/95:Fi218 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)

Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "På samma" och

slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Det är utskottets bestämda uppfattning att den ekonomiska politiken måste

utgå från och underställas ekologiska, sociala, kulturella och demokratiska

målsättningar. Den ekonomiska krisen måste angripas på ett både djupare och

bredare sätt än vad som sker i dag. Som närmare utvecklas i Miljöpartiet de

grönas motion Fi212 beror statens nuvarande ekonomiska problem bl.a. på

följande fem orsaker: (1) en fastlåsning vid en felaktig struktur på t.ex.

pensions-, arbetstids- och skatteområdena, (2) en underfinansierad

skattereform, (3) en nedmontering av spelreglerna för marknaden,

(4) överkonsumtionen under den senaste högkonjunkturen och (5) det grova

misstaget att knyta kronan till ecun.

Huvudmålen för den ekonomiska politiken måste vara långsiktig överlevnad,

global solidaritet och deltagande demokrati. Aktiva steg i denna riktning måste

enligt utskottet tas redan under denna mandatperiod. Det finns inga

motsättningar mellan dessa mål och ambitionerna att uppnå statsfinansiell

balans och att minska arbetslösheten. Däremot kan ett fortsatt traditionellt

tänkande, som innebär att såväl arbetslösheten som statens budgetunderskott

minskas genom åtgärder som står i motsatsförhållande till dessa tre huvudmål,

inte accepteras.

Utskottet vill i sammanhanget betona att den ekonomiska politiken måste bygga

på marknadsekonomiska principer och synsätt. Marknadsekonomin skall utvecklas

och förstärkas genom tydligare och effektivare spelregler som säkerställer sund

konkurrens mellan företag och som motverkar alla former av monopol eller

oligopol. Externa eller framtida kostnadseffekter, som t.ex. miljökostnader,

skall i hög grad byggas in i prisbilden med hjälp av skatter och avgifter.

Därigenom kan andra skatter, främst de som belastar själva arbetskraften,

minskas. Med en sådan ekonomisk politik gynnas en utveckling mot effektivare

resursanvändning och bättre hushållning. Detta utgör grundvalen för fortsatt

välstånd i ett samhälle i ekologisk balans.

Utskottet delar uppfattningen att det är synnerligen angeläget med en

skyndsam sanering av de offentliga finanserna. Det är av grundläggande

betydelse att de skrämmande stora ränteutgifterna minskas. Utskottet

konstaterar att EU-medlemskapet inneburit betydande merutgifter som ytterligare

försvårar den nödvändiga budgetsaneringen. Enligt utskottets mening måste

förstärkningen av budgeten bestå av ungefär lika stora delar skattehöjningar

som besparingar. Det är av stor vikt att sammansättningen är sådan att

investeringar, teknisk utveckling och produktion i framför allt långsiktigt

hållbara framtidsbranscher tar fart. Budgetförstärkningen måste även i övrigt

ske på ett ekologiskt och socialt ansvarsfullt sätt.

Arbetslösheten måste också minska. Utskottet menar i likhet med Miljöpartiet

de gröna att en radikal minskning kan ske genom skatteväxling, sänkt

normalarbetstid och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Den

offentliga sektorn kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning

utan att snegla på vinstkrav. Bl.a. därför anser utskottet att det är angeläget

att den offentliga sektorn inte utarmas på resurser. Sänkta offentliga utgifter

skall i första hand styras mot transfereringar till grupper som har det

förhållandevis bra och till sektorer som t.ex. militärt försvar och

motorvägsutbyggnader. Det finns starka skäl att genomföra skatteväxling, dvs.

förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbete minskas och motsvarande

höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp. Det finns också anledning att

förskjuta innehållet i den offentliga sektorn till att mer inriktas på att

upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och utbildning än att

garantera inkomstgaranti för dem som har höga eller relativt höga inkomster.

Utskottet anser att regeringens bedömning att det privata sparandet kommer

att minska inte är trovärdig. Allmänhetens förtroende för ekonomins

funktionssätt och statens finanser har sannolikt minskat drastiskt efter de

senaste årens starka lågkonjunktur. Den nyligen genomlidna bank- och

finanskrisen liksom statens snabbt växande underskott stimulerar snarare till

ett långsiktigt ökande sparande. Nödvändiga nedskärningar i

transfereringssystemen har troligen samma inverkan. Utskottets bedömning är

därför att sparkvoten trendmässigt kommer att öka mot en nivå som är väsentligt

högre än i dag. Av detta skäl bör företagande ytterligare stimuleras, bl.a.

genom generellt sänkta arbetsgivaravgifter. För att stimulera en återhämtning

av den privata konsumtionen bör låginkomsttagare undantas från besparingar då

just denna grupp är särskilt benägen att öka sin konsumtion snarare än sitt

sparande.

Vad utskottet här anfört om riktlinjer för den ekonomiska politiken med

anledning av motion Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och 9 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och

motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,

1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5, 1994/95:Fi218 yrkande 1, 1994/95:Fi219

yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion

1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9 och som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt

(mom. 2)

Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken

Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar

tillväxt börjar med "I dessa" och slutar med "yrkande 3" bort

ha följande lydelse:

I dessa motioner behandlas viktiga frågor med anknytning

till den kommande ekonomiska utvecklingen. Det är

utskottets uppfattning att de bör ges en betydligt mer

framskjuten plats än hittills inom ramen för det arbete

som utförs i regering och riksdag och inom de verk och

forskningsinstitutioner som är berörda. Det är, som

framhålls i motion Fi204 (s), av stor vikt att de långsiktiga

samhällsfrågorna ges en starkare ställning med hänsyn till

att kortsiktiga problem tenderar att dominera den

politiska vardagen. Utskottet instämmer också i den

uppfattning som framförs i motionen att de kortsiktiga

problemen och kriserna i samhället ofta är resultatet av

bristande långsiktighet i de politiska besluten. Utskottet

vill därför för sin del särskilt framhålla vikten av att

ett parlamentariskt forum inrättas för debatt och

rekommendationer i långsiktiga miljöresurs- och

fördelningsfrågor.

Utskottet tillstyrker med det anförda vad som i denna del

föreslås i motion Fi204 (s) yrkande 1 samt avslår motionerna

Fi204 (s) yrkande 2 och Fi216 (kds) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande forum för att behandla frågor om långsiktigt

hållbar ekonomisk tillväxt

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi204

yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1994/95:Fi204

yrkande 2 och 1994/95:Fi216 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Fördelningspolitiken (mom. 5)

Anne Wibble (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken

Fördelningspolitiken som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande

4" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att regeringens besparingspolitik tycks sakna medvetna

fördelningspolitiska prioriteringar. Den enda principen tycks ha varit att alla

områden skall beröras, dvs. osthyvelsprincipen. Utskottet anser tvärtom att

medvetna politiska avvägningar är nödvändiga så att socialliberala värderingar

och generell välfärd kan upprätthållas och utvecklas.

Regeringens förslag om sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen för att

betala för slopandet av karensdagen är enligt utskottet både strukturellt och

fördelningspolitiskt felaktigt. Utskottet delar uppfattningen i Folkpartiets

partimotion Fi211 att det är viktigare att slå vakt om de långtidssjukas än om

de korttidssjukas ersättning.

Den sänkta ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen riskerar att få

negativa effekter på jämställdheten mellan kvinnor och män och därmed

kvinnornas möjligheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Detsamma

gäller förslaget att avskaffa barntillägget inom SVUX och SVUXA.

Utskottet konstaterar att flera undersökningar har påvisat att

räntesubventionerna inom bostadspolitiken har mycket godtyckliga

fördelningseffekter. De kan därför reduceras. En viss höjning av

bostadsbidraget för barnfamiljerna kan då bli nödvändig.

I finansplanen föreslås också enligt utskottets uppfattning orimliga

nedskärningar inom t.ex. u-landsbiståndet till de allra fattigaste och i fråga

om stödet till de handikappade. Utskottet kan inte biträda dessa förslag. De är

ytterligare exempel på hur bristen på fördelningspolitiska prioriteringar leder

till orättvisa effekter.

Utskottet tillstyrker att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts om fördelningspolitiska prioriteringar i motion Fi211 (fp)

yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande fördelningspolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi211

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

fördelningspolitiska prioriteringar,

6. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)

Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt

(m) och Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets yttrande som under

rubriken Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i

samhället" bort ha följande lydelse:

I motion Fi211 (fp) under rubriken "10.2 Prioriteringarna" förordas flera

fördyrande åtgärder inom socialpolitikens område. Med hänsyn till rådande

statsfinansiella läge måste sådana utgiftsökningar undvikas. Motionärerna har

dessutom liksom regeringen glömt orättvisan mellan barnfamiljer inom och

barnfamiljer utanför den offentliga barnomsorgen. För att besparingarna skall

bli sunda och rättvisa bör vårdnadsbidraget återinföras.

7. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)

Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande som under

rubriken Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i

samhället" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen gör

fördelningspolitiska felprioriteringar i arbetet med saneringen av

statsfinanserna. Bättre prioriteringar till lägre kostnad kan dock åstadkommas

på andra sätt än de som motionärerna föreslår, exempelvis genom införandet av

ett barnkonto och en ny arbetslivsförsäkring enligt de modeller som

Centerpartiet har framlagt.

8. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)

Roy Ottosson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken

Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i

samhället" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen gör

fördelningspolitiska felprioriteringar i arbetet med saneringen av

statsfinanserna. Inte minst har miljön prioriterats ned. På

socialförsäkringarnas område kan besparingarna göras både större och rättvisare

än med motionärernas förslag genom ett nytt socialförsäkringssystem med "brutet

tak" i enlighet med Miljöpartiets budgetmotion. Därigenom undantas

låginkomsttagare från besparingen.

9. Strukturpolitiken (mom. 6)

Johan Lönnroth (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken

Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande

4" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att det har talats klarspråk om innebörden av de

förändringar i socialförsäkringssystemen som regeringen föreslår. De klass- och

könspolitiska följderna har inte redovisats tillräckligt. Att ekonomin har

blivit tudelad -- en exportsektor med stora vinster och hopp om rejäla lönelyft

och en offentlig sektor vars anställda lämnas i sticket -- kan ingen längre

förneka. Det är både oansvarigt och farligt att i detta läge ytterligare späda

på orättvisorna med sänkningar i ersättningsnivåerna för sjuka och arbetslösa.

Helt uppenbart är att de kategorier anställda som har turen att befinna sig på

"rätt" ställe i produktionen kommer att kräva och få tilläggsförsäkringar för

att kompensera sig för förändringarna. Därmed får vi ett korporativt

systemskifte i socialförsäkringarna och överger den generella välfärdens

princip.

Kvinnor är mer beroende av socialförsäkringarna än männen. Nedskärningar i

socialförsäkringssystemen kommer därför att drabba kvinnor hårdare än män.

Finansplanens "analys" av nedskärningarnas effekter för kvinnor resp. män är

mycket grund och kan inte godkännas som redovisning av budgetpropositionens

strukturpolitiska effekter. Med hänvisning till det anförda tillstyrker

utskottet motion Fi218 (v) yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande strukturpolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi218

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)

Lars Tobisson, Sonja Rembo, Lennart Hedquist och Fredrik Reinfeldt (alla m)

anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Strukturpolitiken

som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av jämställdhetsministern" bort

ha följande lydelse:

Den ökning av ersättningsnivåerna som Socialdemokraterna genomförde under

1980-talet i praktiskt taget samtliga transfereringssystem bidrog starkt till

den snabba ökningen av de offentliga utgifterna när lågkonjunkturen kom 1990.

De saneringsåtgärder som nu krävs måste ofrånkomligen innehålla en lång rad

kontroversiella beslut. Det är dock uppenbart att när besparingar sker genom

reducering av ersättningar som har försvagat arbetsviljan och minskat

flexibiliteten på arbetsmarknaden, blir den långsiktiga följden en lägre

strukturell arbetslöshet, ett högre arbetskraftsdeltagande och därmed ett lägre

strukturellt underskott. Om sänkningarna skulle bidra till utvecklingen av en

flexibel, kundorienterad privat socialförsäkringsrörelse där konkurrensen

pressar premierna och medger individuella lösningar för försäkringstagarna vore

mycket vunnet både för samhällsekonomin och för medborgarna.

11. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)

Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken

Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av

jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill betona att socialförsäkringssystemen måste utformas så att de

ger en ordentlig trygghet för medborgarna. Det innebär helt andra lösningar än

vad som föreslås i motion Fi218 (v). Enligt utskottets mening måste det

lappverk som dagens socialförsäkringssystem utgör ersättas med ett helt nytt

system baserat på grundtrygghet. Därigenom skapas en bättre rättvisa. De

förslag till besparingar inom familjepolitiken och arbetslöshetsersättningen

som regeringen presenterat leder till ökade klyftor och skapar oro för

välfärdspolitiken. Även mot denna bakgrund är det motiverat att snarast forma

socialförsäkringssystem som ger människorna en god grundtrygghet, vilket

utförligt redovisats i Centerns motioner.

12. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)

Anne Wibble (fp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken

Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av

jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att de flesta av de svenska socialförsäkringarna

har generell omfattning. Emellertid är det inte försvarligt att sänka nivån i

föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen på det sätt som regeringen föreslår.

Jämställdheten mellan kvinnor och män äventyras och de fördelningspolitiska

effekterna för långtidssjuka är orimliga. Utskottet kan dock knappast hålla med

motionärerna om att dessa effekter inte har kartlagts och analyserats. De

framgår tvärtom väl i Folkpartiets budgetmotion.

13. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)

Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken

Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av

jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringens förslag till besparingar i ersättningarna

till de sjuka och barnfamiljerna bör få en mer rättvis fördelningspolitisk

inriktning i linje med vad som anförs i den Kristdemokratiska motionen.

Utskottet anser till skillnad från motionärerna att det är något positivt att

de enskilda människorna och familjerna får större möjligheter att själva välja

ett starkare försäkringsskydd, eller att själva välja hur de ska leva under den

tid familjestödet faller ut. Motionens skrivningar antyder en hållning som

utskottet inte delar.

14. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska

utvecklingen (mom. 7)

Mats Odell (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Etikens och

institutionernas roll för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen som börjar

med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar, att det speciella med nobelpristagaren Douglass C.

Norths institutionsbegrepp är att det innefattar både normer och

formella regler. De frikopplas inte från varandra, utan etiska normer och

värderingar ses som jämbördiga lagarna. Detta är ett synsätt som utskottet

finner utomordentligt insiktsfullt. De etiska normerna i vårt samhälle har

vuxit fram ur en judisk kristen etik och västerländsk humanism. Den s.k.

gyllene regeln är en maxim som återspeglas i den fungerande marknadsekonomins

grundprincip "Avtal ska hållas", i en slogan som "Rör inte min kompis" och i

kvinnorörelsens upprop "Hela lönen, halva makten". I ett samhälle där de goda

etiska traditionerna vårdas fungerar handel och industri väl, därför att

parterna slipper ägna tid och pengar åt att skaffa sig garantier mot

"motståndarens" försök att luras och bedra. I ett sådant samhälle, med låga

transaktionskostnader, optimeras möjligheterna för ekonomisk tillväxt.

Utskottet anser liksom motionärerna att dessa fakta bör lyftas fram på ett

tydligare sätt i regeringens ekonomiska dokument. Utskottet tillstyrker

motionerna Fi203 (kds) och Fi216 (kds) yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga

ekonomiska utvecklingen

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi203 och 1994/95:Fi216

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska

utvecklingen (mom. 7, motiveringen)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist

(m), Anne Wibble (fp) och Fredrik Reinfeldt (m) anser att den del av utskottets

yttrande under rubriken Etikens och institutionernas betydelse för den

långsiktiga ekonomiska utvecklingen som börjar med "Utskottet vill" och

slutar med "som räknas" bort ha följande lydelse:

Att goda normer är betydelsefullt för utvecklingen i samhället är enligt

utskottets mening självklart. Tydliga spelregler i ekonomin och en

incitamentsstruktur som främjar arbetsmoralen och viljan att investera är

nödvändigt för ett samhälles ekonomiska tillväxt. Insikt om detta måste

genomsyra varje regering och avspeglas i dess ekonomiska dokument. Om

regeringen, som den nu sittande, brister i insikt om vikten av ovan nämnda

värden är det poänglöst för riksdagen att genom tillkännagivanden tvinga fram

uttalanden som bara får tjäna som retoriska utsmyckningar.

16. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8)

Johan Lönnroth (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Åtgärder för

att motverka stora löneskillnader börjar med "Med anledning av motionen" och

slutar med "motion Fi215 (s)" bort ha följande lydelse:

Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Som framhållits i

den nyligen publicerade långtidsutredningen finns det tecken som pekar på att

en ojämn inkomst- och förmögenhetsfördelning hämmar tillväxten. Insikterna om

detta har också börjat sprida sig i industrin, där ledande företrädare

kritiserar matematiskt fastställda bonussystem för styrelser och VD, s.k.

tantiem, just för att de kan leda till allmänt kraftigt höjda lönekrav och

därmed till stigande kostnader för produktionen.

De är dock svårt att veta vilken effekt sådana självsanerande åtgärder kan

få. Det kan därför också vara bra om statsmakterna prövar olika

ekonomisk-politiska medel att motverka de ökade löneskillnaderna på sätt som

framhålls i motion Fi215 (s).

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi215 (s).

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande åtgärder för att motverka stora löneskillnader

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi215 hos regeringen hemställer

om en utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora

löneskillnader,

17. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8, motiveringen)

Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp),

Fredrik Reinfeldt (m) och Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets

yttrande som under rubriken Åtgärder för att motverka stora löneskillnader

börjar med "Med anledning av motionen" och slutar med "motion Fi215 (s)" bort

ha följande lydelse:

Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Lönesättningen i

företagen och allmänt på arbetsmarknaden är inte en fråga för riksdagen. Motion

Fi215 (s) bör därför avslås av riksdagen.

18. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9)

Johan Lönnroth (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Lönepolitik

i offentlig sektor börjar med "En huvuduppgift" och slutar med "och Fi209

(v)" bort ha följande lydelse.

En huvuduppgift för statsmakterna är att sanera de offentliga finanserna. För

detta krävs måttliga löneökningar i offentlig sektor, vilket i sin tur

förutsätter att också löntagarna på den privata sidan visar återhållsamhet i

sina lönekrav. Men det är inte möjligt att åstadkomma detta om högre chefer och

styrelsemedlemmar i bolag och offentliga institutioner får orimligt stora löner

och arvoden.

Lönerna skall i princip sättas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter. Men riksdag och regering har en viktig opinionsbildande roll för

lönebildningen. Det borde vara möjligt att stadfästa normer för högsta lön i

offentlig verksamhet och därmed också indirekt påverka normerna för

lönesättning i den privata sektorn. När det gäller besluten om styrelsearvoden

i statliga företag har regeringen också i sin egenskap av ägarföreträdare på

bolagsstämmor ett direkt ansvar. Eftersom det är dessa styrelser som

fastställer individuella löner för vissa chefer har regeringen därmed också ett

indirekt -- men påtagligt -- ansvar för dessa.

Utskottet tillstyrker med det anförda Fi205 (v) och Fi209 (v). Därmed

tillgodoses i huvudsak motion Fi206 (s).

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande lönepolitik i offentlig sektor

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi205 och 1994/95:Fi209

samt med anledning av motion 1994/95:Fi206 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

19. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9, motiveringen)

Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp)

och Fredrik Reinfeldt (m) anser att den del av utskottets yttrande som under

rubriken Lönepolitik i offentlig sektor börjar med "Med tanke på" och

slutar med "politiska nivån" bort utgå.

20. Skapandet av en ekonomisk och monetär union (mom. 10)

Johan Lönnroth (v) och Roy Ottosson (mp) anser

dels att det före den del av utskottets yttrande som under rubriken

Skapandet av en ekonomisk och monetär union börjar med "I motion K224" bort

införas ett stycke med följande lydelse:

Även i Vänsterpartiets motion om Sveriges roll och uppgifter i EU (motion

K218), som remitterats till konstitutionsutskottet, krävs att Sverige bör verka

för att EMU-projektet övervägs i sin helhet. I stället bör ett frivilligt

växelkurssamarbete och åtgärder mot spekulation genomföras. Vidare bör Sverige

inom EU föra fram krav på att mellanstatliga program utarbetas mot arbetslöshet

och för räntesänkningar.

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Skapandet av

en ekonomisk och monetär union börjar med "Riksdagen har" och slutar med

"motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:

Riksdagen har tidigare under hösten 1994 i samband med antagandet av

EU-avtalet uttryckt uppfattningen att Sverige vill delta i den framväxande

ekonomiska monetära unionen. Samtidigt betonades att riksdagen skall avgöra om

Sverige skall gå med i den s.k. tredje fasen av EMU som bl.a. medför gemensam

valuta och centralbank. Denna bestämda svenska inställning noterades också till

förhandlingsprotokollet om medlemskap i unionen. I den svenska folkomröstningen

om medlemskap i unionen förutsattes också att Sverige tills vidare stannar

utanför den monetära unionens tredje fas.

Utskottet anser för sin del, i likhet med vad som anförs i Miljöpartiets

partimotion U502, att svenska regeringen skall verka för att den tredje fasen

av EMU inte genomförs. Varje medlemsland i europeiska unionen bör även

fortsättningsvis ha sin egen ekonomiska politik, egna valuta och egen

centralbank. Samarbetet inom unionen bör inte drivas så långt att i praktiken

en ny superstat bildas, vilket utskottet anser skulle bli fallet om tredje

fasen av EMU verkligen genomfördes.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion U502 (mp) yrkande 7 och

avstyrker motionerna K224 (kds) yrkandena 7 och 8 samt Fi207 (c) yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande skapandet av en ekonomisk och monetär union

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U502

yrkande 7 samt med avslag på motionerna 1994/95:Fi207 yrkande 2 och

1994/95:K224 yrkandena 7 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

21. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13)

Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt

(m) och Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken

Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter börjar med "Utskottet delar"

och slutar med "motion Fi201 (m)" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att fördelarna överstiger

nackdelarna av att offentliggöra de sammanfattande synpunkterna, s.k.

concluding remarks, i IMF:s ekonomiska rapporter. "Peer pressure", eller på

svenska grupptryck från kolleger, är ett viktigt inslag i mellanstatligt

ekonomisk-politiskt samarbete. Det gäller i OECD, i EU och mellan

medlemsländerna i IMF. OECD-rapporterna är redan offentliga och även EU har i

vissa lägen rätt att publicera rapporter angående medlemsländernas ekonomiska

politik.

Det finns visserligen en viss risk att vetskapen om att sammanfattningen av

rapporten skall publiceras kan verka hämmande på regeringens och Riksbankens

villighet att lämna ut information till IMF:s experter. Denna risk skall

emellertid inte överdrivas. Huvuddelen av diskussionerna med regeringen förs

mot bakgrund av sådant material som är offentligt, exempelvis finansplanen och

nationalbudgeten. Delar av innehållet i IMF:s rapporter läcker dessutom varje

år ut till pressen, kanske därför att det ligger i varje regerings intresse att

få stöd från utländsk expertis för förändringar som kan stöta på motstånd hos

egna intressegrupper. Det vore mot denna bakgrund en fördel om media och

allmänhet kunde få ta del av de sammanfattande synpunkterna i oförvanskat

skick.

Utskottet delar sålunda de moderata motionärernas förslag att IMF-rapporterna

skall offentliggöras och tillstyrker motion Fi201 (m).

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi201 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13)

Johan Lönnroth (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Offentliggörande

av IMF:s ekonomiska rapporter som börjar med "Utskottet delar" och slutar

med "motion Fi201 (m)" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att

offentliggöra IMF:s ekonomiska rapporter. Hemlighetsmakeriet kring IMF:s

landrapport för Sverige bidrar bara till att ge rapporten en tyngd och status

som den inte förtjänar. Utskottet tillstyrker därför motion Fi201 (m).

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Fi201 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Penningpolitiken (mom. 14)

Johan Lönnroth (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken

Penningpolitiken som börjar med "Det finns" och slutar med "riksdagen sida"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi218 (v)

att bekämpningen av arbetslösheten bör vara överordnad prisstabiliseringsmålet.

Penningpolitiken är alltför ensidigt inriktad på att bekämpa inflationen. Valet

av prisindex för att mäta inflationen blir dessutom avgörande för politikens

omfattning. De åtgärder som finanspolitiken kräver, skattehöjningar och

utgiftsnedskärningar, kommer att i sig påverka konsumentprisindex. Om

konsumentprisindex används som mått på inflationen kommer sannolikt Riksbanken

i ett sådant läge att höja räntorna, vilket ökar statens räntekostnader. Det

kommer att ställa än större krav på finanspolitiken. Det finns därmed risk för

att penningpolitiken och finanspolitiken kommer att motverka varandra. Såsom

nämns i Vänsterpartiets motion bör därför förändringar i nettoprisindex

tillsammans med bedömningar av arbetslöshetssituationen utgöra underlag för hur

penningpolitiken skall utformas. I det läge med hög arbetslöshet som vi nu

befinner oss i är inflationsförväntningarna måttliga.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi218 (v) yrkande 3 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen och fullmäktige i Riksbanken till känna.

Utskottet avstyrker motion Fi219 (c) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande penningpolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi218 yrkande 3 samt med

avslag på motion 1994/95:Fi219 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och

fullmäktige i Riksbanken till känna vad utskottet anfört,

24. Regler för finans- och valutamarknaden (mom. 15)

Johan Lönnroth (v) och Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Regler för

finans- och valutamarknaden börjar med "Finansutskottet delar inte" och

slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:

Finansutskottet delar motionärernas uppfattning att det krävs bättre

spelregler för gränsöverskridande valuta- och finansmarknader. Förslaget att

införa någon form av friktionsavgift kan vara en framkomlig väg. Därigenom

skulle en viss tröghet byggas in i systemet, utan att de fria kapitalrörelserna

skulle förhindras. De värsta avarterna av mycket snabba och stora valutaflöden

i spekulativa syften skulle då kunna undvikas. De nackdelar som den numera

avskaffade valutaregleringen hade skulle därmed minska. För att en

friktionsavgift skall vara ändamålsenlig krävs internationella

överenskommelser. Dessa bör träffas på två plan, dels inom europeiska unionen,

dels i ett större internationellt sammanhang. Utskottet vill också i

sammanhanget påtala behovet av genomlysning av valuta- och finansmarknaderna.

Därvid bör den betydligt mer öppna och tydliga hanteringen av aktier kunna vara

en förebild.

Utskottet anser att regeringen i olika internationella sammanhang skall verka

för att friktionsavgift för gränsöverskridande valuta- eller

penningöverföringar skall införas. En expertutredning skall tillsättas för att

granska olika tekniska utformningar av t.ex. friktionsavgifter som medel för

att öka trögheten på marknaden. Regeringen skall också verka för att

tröghetsskapande åtgärder för kapitalflöden mellan medlemsländerna i europeiska

unionen skall vidtas. Regeringen bör också uppmärksamma behovet av bättre

genomlysning och regler för valuta- och finansmarknader i övrigt.

Utskottet tillstyrker med det anförda vad som har yrkats i motionerna Fi202

(mp) och U502 (mp) yrkande 8. Motion Fi208 (s) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande regler för finans- och valutamarknaden

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi202 och 1994/95:U502

yrkande 8 samt med avslag på motion 1994/95:Fi208 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)

Lars Tobisson, Sonja Rembo, Lennart Hedquist och Fredrik Reinfeldt (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"

och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Den borgerliga regeringen hade som strategi att uppnå en högre långsiktigt

icke-inflationistisk tillväxt genom strukturreformer. Denna strategi byggde

bl.a. på två fundamentala inslag, nämligen att balans i statsbudgeten skulle

uppnås genom en neddragning av de offentliga utgifterna och att ekonomins

funktionssätt skulle förbättras genom skattesänkningar och avregleringar.

Det budgetförslag som den socialistiska regeringen redovisar är en återgång

till högskattepolitik och regleringar. Av finansplanen kan man utläsa att

mellan innevarande budgetår och de tolv månaderna 1995/96 ökar statens

utgifter med 1 miljard kronor, medan statens inkomster under samma period

stiger med 38 miljarder kronor. Självfallet bromsar detta tillväxten, inte

minst inom den privata sektorn där nu alla tycks vara ense om att expansionen

måste ske.

Regeringens förutsägelse att statsskulden som andel av BNP skall nå sin

toppunkt 1997 bygger på för statsskuldsutvecklingen mycket fördelaktiga

antaganden om de närmaste årens tillväxt. Det gäller särskilt den förutspådda

ökningen av den privata konsumtionen, vilken förutsätter en kraftig neddragning

av hushållens sparande, samt den förväntade sysselsättningsökningen som i

betydande utsträckning sammanhänger med en relativt låg produktionstillväxt.

Enligt Handelns utredningsinstituts senaste prognos beräknas den privata

konsumtionen sjunka med 1,7 % i år att jämföra med regeringens prognos om

oförändrad privat konsumtion. Skulle det visa sig att utvecklingen i något

eller några avseenden inte blir så som regeringen räknar med får detta stort

genomslag på statsfinanserna.

Såsom framhålls i den moderata motionen Fi210 är den totala omfattningen av

regeringens saneringsåtgärder inte tillräcklig. Därtill kommer att avvägningen

mellan olika åtgärdstyper är olycklig. Bara på några månader har det fattats

beslut om skattehöjningar på över 55 miljarder kronor. Tillsammans med de

återregleringar som sker inom bl.a. arbetsrättens område måste detta bromsa

tillväxten och därmed också försämra möjligheterna att skapa nya, riktiga jobb

ute i företagen.

I det sparprogram på ca 20 miljarder kronor som regeringen nu presenterar

saknas på många punkter klart besked om detaljutformningen samtidigt som

programmet i andra avseenden är mycket valhänt sammansatt. Ett exempel på det

senare är det utgiftsdrivande förslaget att kombinera en sänkt enhetlig

ersättningsnivå i sjukförsäkringen på 75 % med ett slopande av

karensdagen. Hur man över huvud taget i ett sparprogram kan förorda

förändringar som sammantagna leder till utgiftsökningar med över 400 miljoner

kronor är obegripligt.

I finansplanen redovisas också ett handlingsprogram mot arbetslösheten som

uppgår till sammanlagt 42 miljarder kronor. Huvuddelen av kostnaderna påstås ha

täckts genom omfördelningar av befintliga anslag, men för budgetåret 1995/96

leder programmet till tillfälligt ökade utgifter på 2,2 miljarder kronor och

minskade intäkter till statsbudgeten på 7 miljarder kronor. Regeringen avser

att finansiera denna merbelastning med engångsvisa åtgärder men redovisar inte

hur. Utskottet finner detta agerande mycket märkligt, eftersom det innebär att

regeringen inte lever upp till en av de restriktioner man själv ställer upp för

hur budgetpolitiken skall utformas. I finansplanen, bara någon sida före det

arbetsmarknadspolitiska avsnittet, slår nämligen regeringen fast att i

fortsättningen måste "utgiftsökningar och inkomstminskningar vara fullt

finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller

inkomstökningar".

En budgetpolitik med denna inrikning kan enligt utskottets mening inte ligga

till grund för den fortsatta saneringen av statsfinanserna.

I den moderata motionen Fi210 redovisas ett budgetalternativ i vilket den

statsfinansiella saneringen är en integrerad del av en sammanhållen politik för

modernisering och förnyelse av Sverige. Besparingsförslagen för vidare de

strukturella reformer som genomfördes och inleddes under den föregående

mandatperioden.

Tre strävanden har varit centrala vid utformningen av den moderata planen.

Den offentliga skulden skall inte bara begränsas utan gradvis närmas den nivå

som krävs för fullt svenskt deltagande i den europeiska monetära unionen.

De långsiktiga och strukturella förutsättningarna för företagande,

sysselsättning och tillväxt skall förbättras ytterligare.

Existerande offentliga system bör inte brytas ner genom planlösa

utgiftsminskningar utan i stället byggas om så att de bättre svarar mot den

moderna individens och den ansvarstagande familjens behov.

Utskottet delar den moderata uppfattningen att det är nödvändigt med en

kraftigare sanering än den som regeringen hittills föreslagit. Regeringens

förslag saknar helt de säkerhetsmarginaler som behövs och kan i det något

längre tidsperspektivet leda till en veritabel skuldexplosion om och när den

ekonomiska tillväxten försvagas. Om tillväxten blir bara 1/2 procentenhet lägre

per år kommer statskuldskvoten inte att stabiliseras till 1998 utan vara 4,5

procentenheter högre än i regeringens alternativ enligt Industriförbundets

beräkningar.

Enligt utskottets mening tillgodoser det moderata budgetalternativet på ett

bättre sätt än regeringens de krav som bör kunna ställas på budgetpolitiken.

Det förslaget ger, statiskt sett, ett underskott som år 1998 är ca 17 miljarder

kronor mindre än vad som framkommer i regeringens plan. Den reella skillnaden

torde dock vara avsevärt större genom att den moderata planen med dess starka

tillväxtinriktning har goda förutsättningar att ge klart lägre räntor och klart

högre sysselsättning än regeringens plan med dess starka betoning av

skattehöjningar.

Även på andra sätt än genom ett lägre underskott får man med den moderata

planen påtagligt bättre förutsättningar för att minska skuldbördan så att det

blir möjligt med ett deltagande i den ekonomiska och monetära unionen. Liksom

moderaterna uppskattar utskottet att det finns utrymme för privatiseringar av

statliga tillgångar i storleksordningen 100 miljarder kronor och att cirka

hälften av detta belopp bör kunna användas för att direkt reducera statsskulden

under den period som här diskuteras.

Såsom framhålls i den moderata motionen är det viktigt att den

statsfinansiella saneringen förenas med åtgärder som långsiktigt stärker

tillväxt- och utvecklingsmöjligheterna i Sverige. I det längre perspektivet är

det förutsättningarna för företagande och tillväxt som avgör möjligheterna till

sysselsättning och välfärd.

Utskottet ansluter sig sålunda till det moderata budgetalternativet som kan

sammanfattas på följande sätt.

Sammanställning av Moderata samlingspartiets budgetalternativ

Miljoner kronor

________________________________________________________________

1995/96 1998

(12 mån.)

________________________________________________________________

Inkomstförstärkningar i förhållande

till budget 500 4 500

Avvisade ökade utgifter 10 659 599

Ökade besparingar 33 860 61 839

Förstärkningar i förhållande

till budget 45 019 66 938

Avvisade besparingar -3 269 -4 764

Ökade utgifter -2 900 -3 300

Sänkta skatter -32 550 -44 350

Minskat lånebehov i förhållande

till budget 6 300 14 524

Minskade räntekostnader p.g.a.

lägre lånebehov 529 2 304

Total budgetförstärkning 6 829 16 828

________________________________________________________________

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som

förordas i motion Fi210 (m) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med

vad som föreslås i motionerna Fi211 (fp) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2, 4

och 16 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den

inriktning som förordas i propositionen samt i motionerna Fi218 (v) yrkande 2

och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa yrkanden avstyrks därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen

med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna

1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216 yrkande 2,

1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner

vad som förordats i motion 1994/95:Fi210 yrkande 2 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)

Per-Ola Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"

och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Statsfinanserna måste saneras. En sundare ekonomi ställer krav på

systemförändringar och modernisering av nuvarande välfärdssystem. Utskottet

vill dock inte göra avkall på kravet att den nödvändiga förnyelsen av

välfärdssystemet måste göras med utgångspunkt i en rättvis fördelning och

grundtrygghet.

Regeringens förslag till förstärkning av de offentliga finanserna motverkar

ökad sysselsättning, eftersom det föreslagna skatte- och avgiftsuttaget i

första hand koncentreras till arbetskraften. Dessutom ingår i budgeten förslag

som utskottet finner fördelningspolitiskt oacceptabla. Samtidigt som regeringen

hävdar att programmet tar hänsyn till de mest utsatta grupperna på

arbetsmarknaden läggs förslag fram som drabbar bl.a. ungdomar och barnfamiljer

mycket kraftigt, dvs. grupper med mycket smala ekonomiska marginaler.

Utskottet finner det märkligt att regeringen i finansplanen ondgör sig över

de senaste årens budgetpolitik som felaktigt beskrivs som alltför svag genom

att skatter skulle ha sänkts och utgifter ökats utan adekvat finansiering och

samtidigt själv föreslår ofinansierade arbetsmarknadspolitiska satsningar på

över 9 miljarder kronor. Dessa ofinansierade satsningar anser sig regeringen

kunna lägga fram trots att den själv i finansplanen slår fast att "i

fortsättningen måste således utgiftsökningar och inkomstminskningar vara

fullt finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller

inkomstökningar".

Enligt utskottets mening måste finanspolitiken ha en inriktning som möjliggör

lägre räntor och låg inflation och därmed en låg realränta. Detta är i sin tur

mycket viktiga förutsättningar för ökad sysselsättning, tryggad välfärd och en

stabil arbetsmarknad med lugna avtalsrörelser.

Påståendet att en lägre inflation förutsätter geografisk rörlighet är

felaktigt. För att Sverige skall komma till rätta med obalanserna i ekonomin

krävs tvärtom att produktionsresurserna i hela landet utnyttjas. Jobben skall

skapas där människorna bor. Hela landets produktionsförmåga måste tas till

vara. Med många expansiva små och medelstora företag minskar risken för

överhettning på lokala arbets- och bostadsmarknader och därmed även risken för

kostnadsdrivande inflation. Den nedrustning av regionalpolitiken som regeringen

aviserar i budgetpropositionen måste enligt utskottets mening stoppas.

Arbetsmarknadspolitiken måste vara kostnadseffektiv, dvs. man måste få mesta

möjliga utbyte av insatta ekonomiska resurser. Regeringens förslag att avskaffa

ungdomspraktiken och ersätta den med ungdomsintroduktion är en felaktig åtgärd.

Det hotar att skapa en ökad arbetslöshet bland ungdomar. Utskottet motsätter

sig denna åtgärd. Utskottet motsätter sig också att företagsutbildning och

systemet med arbetslivsutveckling (ALU) kraftigt skärs ned. Likaså motsätter

sig utskottet förslaget att sänka lönebidraget liksom införande av ett särskilt

s.k. N/T-arvode. Utskottet föreslår även att den utestående reservationen på

AMS budget på 2,6 miljarder kronor skall dras in. Vidare avvisar utskottet

förslaget att införa ett särskilt nyanställningsstöd (NYS).

På Arbetsmarknadsdepartementets område föreslår utskottet dessutom att

anslaget till AMS förvaltningskostnader centralt minskas med 800 miljoner

kronor och att dessa medel i stället ställs till länsstyrelsernas förfogande

för landsbygdsutveckling och småföretagsutveckling. Insatserna för

regionalpolitiken bör återställas till föregående budgetårs nivå, samtidigt som

anvisade medel för flyttbidrag reduceras.

Utskottet delar uppfattningen att neddragningar måste göras i den statliga

konsumtionen men vill samtidigt understryka att inriktningen på

utgiftsneddragningarna måste vara långsiktiga och utgå från de berättigade

kraven på rättvisa och en grundläggande trygghet.

En skatteväxling med sänkt skatt på arbete och höjd skatt på miljöstörande

verksamhet skapar förutsättningar för ett mer miljöanpassat samhälle och fler

jobb. Utskottet föreslår en skatteväxling på 5 miljarder kronor med bl.a. höjd

koldioxidskatt och uranskatt i utbyte mot sänkta arbetsgivaravgifter.

Tillsammans med i budgetpropositionen föreslagna 2 miljarder kronor för att

förbättra småföretagens situation möjliggör detta en sänkning av

arbetsgivaravgifterna med 7 miljarder kronor under budgetåret.

Utskottet förordar att föräldraförsäkringen och barnbidraget i åldersgruppen

0--6 år läggs samman till ett familjestöd -- ett beskattat barnkonto. Det är en

vidareutveckling och förbättring av familjestödet. Genom utskottets förslag

till barnkonto, med lika stöd till varje barn, får familjerna, av vilka många

lever under knappa ekonomiska omständigheter, ett förstärkt stöd. Den orättvisa

som i dag råder där föräldraförsäkringen varierar mellan 60 och 600 kr/dag för

samma insats undanröjs. Dessutom utjämnas det samhälleliga stödet mellan dem

som har offentlig barnomsorg och dem som inte har en sådan.

I enlighet med Centerns förslag bör sjuklöneperioden förlängas från 14 till

28 dagar och en ny samordnad arbetslivsförsäkring införas.

Utskottet föreslår vidare en mer kortsiktig strukturell reform innebärande

att basbeloppet varje år räknas upp med högst 1,0 procentenhet av inflationen

1996--1998. Åtgärden har stora fördelar. Den bryter sambandet mellan statens

kostnader och inflationen. Den bör också öka trycket på arbetsmarknadens parter

att hålla tillbaka kostnadsökningar.

Utskottet anser att en utredning bör göras i syfte att avskaffa räntebidragen

vid nyproduktion och ombyggnad. Som kompensation bör å andra sidan byggmomsen

sänkas till 12 %, vilket innebär att investeringskostnaden kan pressas ned. De

tidigare beslutade neddragningarna av räntesubventionerna bör genomföras. Det

ger en ytterligare förstärkning av de offentliga finanserna med 1 750 miljoner

kronor för budgetåret 1995/96.

Riksdagen beslutade hösten 1994 att den statliga inkomstskatten skulle höjas

från 20 till 25 %. Enligt beslutet skall höjningen vara tillfällig. Samtidigt

återinfördes grundavdraget vid den statliga taxeringen. Enligt utskottets

uppfattning är det inte försvarbart att inom några månader fatta beslut om nya

förändringar i skatteuttaget. Riksdagens beslut bör därför ligga fast tills

vidare. Utskottet anser emellertid att skattesatsen bör sänkas till 20 %

fr.o.m. den 1 januari 1998, dvs. ett år tidigare än gällande beslut.

I konsekvens med utskottets tidigare ställningstagande accepterar utskottet

att grundavdraget finns kvar så länge skattesatsen i den statliga beskattningen

är 25 %. Utskottets förslag om begränsad uppräkning av basbeloppet under åren

1996--1998 påverkar också inkomstbeskattningen med en varaktig budgeteffekt på

1,8 miljarder kronor. Dessutom bör reallöneskyddet för höginkomsttagare slopas

eftersom utrymmet för reallöneökningar totalt sett är litet. Detta beräknas ge

en intäktsförstärkning på 0,8 miljarder kronor.

I enlighet med motionärernas förslag bör kvittningsrätten för underskott i

nystartad näringsverksamhet återinföras liksom tidigare bolagsskatteregler för

upplösning av skatteutjämningsreserv.

Utskottet föreslår en privatisering av Nordbanken. En försäljning bör ske med

upp till 49 % av aktiekapitalet under budgetåret 1995/96. Dessutom bör en

återbetalning i form av en avgift till staten införas för bank- och

finanssektorn. Den närmare utformningen av en återbetalningsplan i form av en

bankavgift måste utredas innan den kan bli föremål för beslut. Den sammanlagda

årliga avgiften bör ej understiga en miljard kronor. Utformningen måste

anpassas till strävan att åstadkomma ett sänkt allmänt ränteläge och krympande

räntemarginaler. Avgiften bör i princip omfatta hela bank- och finanssektorn.

En utgångspunkt bör vara att avgiften tas ut fr.o.m. två år efter det att en

bank eller ett finansbolag visar positivt helårsresultat. Detta bör ges

regeringen till känna.

Utskottet biträder med det anförda det budgetförslag som framförs i motion

Fi219 (c). Det kan sammanfattas på följande sätt.

Sammanfattning av Centerns budgetalternativ för budgetåret 1995/96,

saldoeffekter för 1998 och långsiktig helårseffekt

Belopp i miljoner kronor

_________________________________________________________________

1995/96 1998 Helår

(saldo)

_________________________________________________________________

Besparingar 12 795 23 147 14 952

Intäktsökningar 11 550 8 850 7 000

Utgiftsökningar -10 080 -17 890 -7 778

Engångsförstärkning 17 600 - 1 400

Budgetförstärkning 24 345 31 997 23 352

(exkl. engång)

Budgetförsvagning -10 080 -17 890 -7 778

Summa 14 265 14 107 15 574

_________________________________________________________________

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som

förordas i motion Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16. Denna inriktning har vissa

likheter med vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp)

yrkande 2 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den

inriktning som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande

25. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen

med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna

1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25,

1994/95:Fi216 yrkande 2 samt 1994/95:Fi218 yrkande 2 godkänner vad som

förordats i motion 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)

Anne Wibble (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"

och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Sverige befinner sig för närvarande i en stark konjunkturuppgång som ger goda

förutsättningar för en kraftfull sanering av statsfinanserna. Detta förutsätter

-- utöver budgetförstärkningar -- både strukturella reformer och en

skattepolitik som bidrar till att skapa väsentligt förbättrade förutsättningar

för expansion i näringslivet. Den nuvarande osäkerheten om de långsiktiga

förutsättningarna för företagande i landet och om hur det stora

budgetunderskottet skall hanteras hämmar tillväxten och bidrar t.ex. till att

räntenivån är fortsatt mycket hög.

Regeringen har i budgetpropositionen lagt fram förslag om besparingar som

fullt genomförda väntas minska budgetunderskottet med drygt 20 miljarder

kronor.

Utskottet kan i och för sig godta merparten av förslagen men anser att

besparingsprogrammet är alltför ensidigt inriktat på att begränsa

budgetunderskottet. Marginalerna för 1998 är också riskabelt små samtidigt som

flera av de antaganden som ligger till grund för skuldstabiliseringen är mycket

osäkra. Det gäller främst sparkvot och räntenivåer.

Dessutom lägger regeringen i budgetpropositionen fram ett handlingsprogram

mot arbetslösheten, vilket i strid med de budgetpolitiska riktlinjer man

redovisar i finansplanen saknar full finansiering. Helt riktigt anser

regeringen att alla utgiftsökningar och inkomstminskningar måste vara fullt

finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller inkomstökningar,

men samtidigt anser man sig kunna öka budgetunderskottet med drygt 9,2

miljarder kronor i ofinansierade arbetsmarknadspolitiska utgifter. En rimligare

utgångspunkt vore att regeringen anpassar sin budgetpolitik till de riktlinjer

man själv lägger fram förslag om.

Såsom framhålls i Folkpartiets partimotion Fi211 måste budgetsaneringens

innehåll anpassas till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Det innebär

att saneringspolitiken måste samspela med -- inte motverka --

strukturpolitiken. Utskottet delar motionärernas uppfattning att de många höjda

skatterna för företagsamhet är skadliga för expansionen i näringslivet och

därmed för tillkomsten av nya arbetstillfällen. Utskottet vill därför

prioritera skattesänkningar på arbete och företagande -- däribland slopad

värnskatt, sänkt arbetsgivaravgift, avskaffad dubbelbeskattning, återinförd

kvittningsrätt och införande av ett riskkapitalavdrag -- som har en kraftigt

stimulerande effekt på jobben i den privata sektorn. Skattesänkningarna måste

naturligtvis finansieras, och utskottet instämmer i motionärernas förslag till

ytterligare besparingar.

I överensstämmelse med vad som sägs i motion Fi211 (fp) måste fem krav

ställas på den budgetpolitik som skall föras under den mandatperiod som nu

ligger framför oss.

För det första måste hotet att Sverige skall fastna i en statsskuldsfälla

avvärjas.

För det andra måste det ges utrymme för sådana strategiska åtgärder som är

nödvändiga för att klara jobben.

För det tredje skall vidtagna åtgärder bygga på prioriteringar som är social-

och fördelningspolitiskt genomtänkta.

För det fjärde får kampen mot den växande statsskulden inte föras till priset

av en ökande miljöskuld. Bägge dessa skuldproblem måste lösas parallellt.

För det femte måste det finnas en beredskap för ytterligare

budgetförstärkningar om det visar sig nödvändigt för att få till stånd en

sänkning av den allmänna räntenivån.

Utskottet vill också förespråka en annan utformning av besparingarna inom

socialförsäkringssystemet. Skall besparingarna få en strukturellt riktig och

fördelningspolitiskt rimlig utformning måste de rikta sig mot korttidsfrånvaron

snarare än långtidsfrånvaron. Utskottet motsätter sig därför att karensdagen

avskaffas och och att den generella ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänks

till 75 %. I likhet med vad Folkpartiet förordar bör i stället

ersättningsnivån för långtidssjukskrivna höjas till 80 %. En besparing bör

göras genom att den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas på nytt sätt.

Det framstår som väsentligt mer angeläget att slå vakt om utjämningen mellan

barnfamiljer och barnlösa än att behålla en hög nivå på räntebidragssystemet,

allra helst som räntebidrag inte har några positiva fördelningseffekter.

Utskottet föreslår därför en besparing i räntebidragssystemet och en viss

mindre höjning av bostadsbidraget, som är relativt träffsäkert från

fördelningssynpunkt. Utskottet motsätter sig också den av regeringen föreslagna

minskningen av barnbidragen.

I regeringens budgetalternativ har ett alltför litet utrymme givits åt de

glömda och svaga grupperna i Sverige och utomlands. Detta bör enligt utskottets

mening åtgärdas bl.a. genom återinfört inflationsskydd i handikappstödet,

utvidgad närståendepenning och en högre biståndsnivå.

Utskottet föreslår också ett antal omprioriteringar inom

arbetsmarknadspolitiken och vill i högre grad än regeringen satsa dels på

billigare åtgärder, dels på arbetshandikappade och invandrare, som har en

särskilt utsatt ställning på arbetsmarknaden. Regeringens förslag om generellt

anställningsstöd avvisas -- även med den utformning stödet fått efter

uppgörelsen med Miljöpartiet de gröna -- eftersom det är både dyrbart och

snedvridande och dessutom ofinansierat. Utskottet avvisar också regeringens

förslag till särskild studielön under två år i vissa naturvetenskapliga och

tekniska utbildningar.

Den miljöpolitiska profilen i budgeten bör också framhävas starkare än vad

regeringen gjort, bl.a. genom höjda miljöskatter och större insatser för de

öppna landskapen.

Utskottet vill slutligen också förespråka en fortsatt privatisering av

statliga företag och bedömer att en försäljning motsvarande minst 15 miljarder

kronor kan genomföras under 1996.

Även i övrigt ansluter sig utskottet till det budgetalternativ som

Folkpartiet liberalerna lagt fram. Utöver de ca 15 miljarder kronor som

accepteras i regeringens förslag tillkommer ytterligare ca 17 miljarder kronor

i besparingar. Budgetsaldot förbättras enligt en statisk beräkning varaktigt

med 7 miljarder kronor. Om syftet med förslagen uppnås och arbetslösheten 1998

ligger 2 % lägre än i regeringens kalkyler innebär förslagen, inklusive

engångseffekter, en förbättring av budgetsaldot 1998 med ca 30 miljarder

kronor. Det innebär att statsskuldskvoten har stabiliserats och börjat sjunka

och att budgetunderskottet har eliminerats.

Förslaget kan sammanfattas på följande sätt där uppgifterna avseende

budgetåret 1995/96 gäller helårseffekter (12 månader), för vilka alltså inte

beaktats att vissa förändringar gäller fr.o.m. den 1 januari 1996.

Utskottet vill med den föreslagna inriktningen av budgetpolitiken instämma i

den uppfattning som framförs av Folkpartiet om vikten av fortsatt mycket stramt

budgetarbete även efter det att budgetunderskottet har eliminerats. Detta är

nödvändigt för att skuldsättningen i ekonomin skall minska.

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som

förordas i motion Fi211 (fp) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med

vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och

16 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den inriktning

som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa

motioner avstyrks därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt

motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216

yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16

godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi211 yrkande 2 och som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)

Johan Lönnroth (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Medan regeringen" och

slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

De stora budgetunderskotten leder till att finanspolitiken har en starkt

expansiv effekt, vilket gör det nödvändigt med en åtstramning. Denna måste

emellertid göras på ett sådant sätt att medel kanaliseras från passivt sparande

till aktiv användning i investeringar och konsumtion.

De offentliga finanserna kan inte saneras utan kraftigt minskad arbetslöshet.

Men också det omvända gäller: Arbetslösheten kan inte minskas rejält utan att

politiken återerövrar makt från de stora aktörerna på kapital- och

penningmarknaden.

De rekordvinster som uppkommer i industrin och i delar av de finansiella

företagen måste kanaliseras till investeringar och komma hela samhället till

nytta. Om finansiella placeringar lönar sig bättre blir det som på 1980-talet.

Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till nuvarande höga

realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på

hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att man skall kunna öka

sysselsättningen är därmed att underskottet i statens finansiella sparande

minskas drastiskt så att man får ner räntorna. Under nuvarande internationella

konjunkturuppgång är det enligt utskottets uppfattning för sent att bedriva en

generellt efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna

riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är en av de viktigaste

uppgifterna under de närmaste åren att minska arbetslösheten. Här ligger

nyckeln till en rättvisare fördelning, en framgångsrik ekonomisk utveckling och

sanerade statsfinanser. Enligt regeringens scenario kommer den öppna

arbetslösheten att uppgå till nästan 6 % år 1998, med en total arbetslöshet på

knappt 10 %. Detta är helt oacceptabelt. Politiken måste ha en högre

ambitionsnivå. Även om utskottet anser att det i grunden är positivt att

regeringen anvisar omfattande resurser till arbetsmarknads- och

sysselsättningspolitiken, anser utskottet likväl att regeringens ambitionsnivå

är otillräcklig.

Vänsterpartiet redovisar ett budgetalternativ som i detta avseende bättre

tillgodoser de krav som bör kunna ställas på budgetpolitiken. I sin motion

föreslår Vänsterpartiet vissa ytterligare skatte- och avgiftshöjningar, som man

till största delen använder dels till olika riktade åtgärder för fler jobb och

utbildningsplatser, dels till en kommunakut på ca 2 miljarder kronor detta

budgetår.

Regeringen framhåller i finansplanen att utrymmet för ytterligare

skattehöjningar är begränsat. Utskottet delar denna uppfattning men anser att

det för närvarande finns ett utrymme för skattehöjningar på ca 9 miljarder

kronor och att de mest nödvändiga insatserna kan klaras av inom denna ram.

Vänsterpartiet är principiell motståndare till egenavgifter. Om sådana ändå

används bör avdragsrätten för avgifterna slopas och avgift tas ut även för den

del av en inkomst som överstiger 7,5 basbelopp.

Utskottets förslag till budgetförstärkningar 1995/96 i jämförelse med

budgetpropositionen

-- = minskade utgifter

+ = ökade utgifter

Miljoner kronor

___________________________________________________________________

Skillnad mellan utskott och regering 18 mån: 12 mån:

___________________________________________________________________

Statschefen och regeringen: -25 -17

Justitiedepartementet: -250 -170

Utrikesdepartementet: +1 012 +670

Socialdepartementet (utom familjepolitik): +113 +75

Kommunikationsdepartementet: -1 530 -1 020

Finansdepartementet: +598 +400

Försvarsdepartementet: -4 626 -3 000

Utbildningsdepartementet: +1 176 +780

Jordbruksdepartementet: +920 +600

Arbetsmarknadsdepartementet: +5 380 +3 580

Kulturdepartementet: +1 +1

Näringsdepartementet: +108 +70

Miljödepartementet: +555 +370

Civildepartementet: +68 +45

Till kommunerna: +2 000 +1 300

Framtidsfond: +2 000 +1 300

Omställningskostnader (försvaret): +1 500 +1 000

Summa 1995/96 (18 mån) +9 000 +6 000

Skattehöjningar: -9 000 -6 000

Netto i förhållande till (s): ca 0 ca 0

___________________________________________________________________

Liksom Vänsterpartiet vill utskottet satsa ytterligare resurser på i första

hand arbetsmarknadspolitiska åtgärder, miljöinsatser, bistånd och utbildning.

Särskilda medel skall också avdelas för kommuner, en framtidsfond och för

särskilda omställningsåtgärder inom försvaret där utskottet vill minska

anslagen under nästa budgetår med 3 miljarder kronor (12 månader) utöver

regeringens förslag. Utskottet anser också att anslagen till väginvesteringar

och kriminalvård bör minskas.

Vänsterpartiets och därmed även utskottets budgetförslag för nästa budgetår

kan sammanfattas på det sätt som framgår av tabellen på föregående sida.

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som

förordas i motion Fi218 (v) yrkande 2. Förslagen har vissa likheter med vad som

föreslås i finansplanen men avviker påtagligt från den inriktning som förordas

i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2,

4 och 16, Fi216 (kds) yrkande 2. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet

liksom motion Fi212 (mp) yrkande 25.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen

med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna

1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25,

1994/95:Fi216 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner

vad som förordats i motion 1994/95:Fi218 yrkande 2 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)

Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Utskottet delar i och för

sig" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att Sverige är ett rikt land samtidigt som staten

lider av en svår ekonomisk kris. Våra stora statsfinansiella problem har

fördelningspolitiskt oacceptabla effekter och leder till en allmänt förhöjd

räntenivå jämfört med omvärlden. Samtidigt växer statsskulden och räntorna för

denna tränger undan resurser som är angelägna för att hävda de

välfärdspolitiska ambitionerna. Möjligheterna att föra en sund ekonomisk

politik undergrävs och utrymmet för diskussioner om angelägna och långsiktiga

framtidsfrågor minskar också radikalt.

Det är således enligt utskottet mycket angeläget att snabbt komma till rätta

med den skenande statsskulden. Detta underlättas i hög grad av att Sverige nu

befinner sig i en stark konjunkturuppgång. Ambitionen måste vara att snarast

vända underskottet i budgeten till ett överskott för att kunna minska

statsskulden.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi212 av Miljöpartiet de

gröna att budgetsaneringen måste innehålla såväl skattehöjningar som

utgiftsnedskärningar och det i ungefär lika proportioner. Saneringen av

statsfinanserna måste emellertid ske på ett ekologiskt och socialt ansvarsfullt

sätt. Skattehöjningar och besparingar måste ha en sådan sammansättning att

investeringar, teknisk utveckling och produktion stimuleras inom långsiktigt

hållbara framtidsbranscher.

En stark offentlig sektor är på många sätt en garanti för en rimlig

fördelningspolitik liksom för solidaritet och jämlikhet. Utskottet vänder sig

bestämt mot påståendet att skatter och en omfattande offentlig verksamhet i sig

måste leda till ineffektivitet. I själva verket är en väl fungerande offentlig

sektor en förutsättning för en positiv samhällsutveckling och för hög

effektivitet i företagen. Omsorg, utbildning, vård, rättssäkerhet och en rimlig

grundtrygghet är några av den offentliga sektorns bidrag till en bra

samhällsekonomi. I den offentliga sektorn kan de anställda utan vinstsyfte

lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning -- detta är en viktig

del i människors vardagliga trygghet. Utskottet är därför kritiskt till en

utarmning eller utförsäljning av stora delar av den offentliga sektorn.

I överensstämmelse med vad som föreslås i motion Fi212 (mp) förepråkar

utskottet en budgetpolitik vars grundelement utgörs av en kraftfull

skatteväxling som styr mot såväl bättre miljö som teknisk utveckling och fler

arbetstillfällen. De miljörelaterade förändringar som bör göras innebär ökade

inkomster/minskade utgifter på sammanlagt nära 35 miljarder kronor och minskade

inkomster/ökade utgifter på över 48 miljarder kronor.

Som ett led i denna skatteväxling bör arbetsgivaravgifterna sänkas med drygt

25 miljarder kronor samtidigt som ett antal miljöskatter bör höjas ungefär lika

mycket. Framför allt gäller det skatt på kärnkraft, koldioxidskatt och

vattenkraftsskatt men även dieselskatt, avfallsskatt och en ny skatt på

naturgas. För att kompensera hushållen för de höjda miljöskatterna anser

utskottet att bl.a. en sänkning av mervärdesskatten på inrikes transporter och

på livsmedel bör genomföras.

Utskottet föreslår också ett antal socialpolitiskt och fördelningspolitiskt

motiverade förändringar. Ett s.k. brutet tak bör införas i

socialförsäkringssystemen med en sammanlagd besparingseffekt under budgetåret

på drygt 6 miljarder kronor. Vidare bör bl.a. barnbidraget höjas med 250 kr och

beskattas samt anslaget till förtidpensioner höjas med 400 miljoner kronor.

Utskottet anser vidare i likhet med Miljöpartiet de gröna att omfattande

besparingar bör göras på Försvars-, Arbetsmarknads- och

Kommunikationsdepartementens ansvarsområden. Anslagen bör minska med sammanlagt

14 miljarder kronor, varav drygt hälften bör gälla det militära försvaret.

Betydande uppräkningar bör å andra sidan ske på Social-, Jordbruks- och

Näringsdepartementens huvudtitlar. Anslagen bör räknas upp med tillsammans

närmare 7,5 miljarder kronor.

Även i övrigt ansluter sig utskottet till det av Miljöpartiet de gröna

framlagda budgetalternativet. Detta budgetalternativ skulle om det antogs av

riksdagen innebära en förstärkning av statens finanser med drygt 12 miljarder i

förhållande till regeringsförslaget. Det skulle samtidigt ha som följd att ett

första steg togs i en utveckling mot ett samhälle i bättre ekologisk och social

balans.

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som

förordas i motion Fi212 (mp) yrkande 25.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt

motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi216

yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16

godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi212 yrkande 25 och som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

30. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)

Mats Odell (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets

förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"

och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det nu under pågående konjunkturuppgång som vi

har bäst möjlighet att stabilisera de offentliga finanserna. En fortsatt

sanering är för utskottet i allra högsta grad en etisk fråga. Att inte nu vidta

nödvändiga åtgärder för att få balans i de offentliga finanserna innebär

oundvikligen att ännu större problem vältras över på kommande generationer.

Detta vore djupt oetiskt och dessutom ett hot mot vårt demokratiska system då

medborgarnas förtroende för hela det parlamentariska systemet riskerar att

urholkas.

Att inför omvärlden och våra långivare skapa trovärdighet kring Sveriges

förmåga att hantera sin ekonomi är av avgörande betydelse om vi skall få ner

räntorna från de oacceptabelt höga nivåer vi för närvarande har. En varaktigt

lägre ränta är den absolut viktigaste enskilda faktor som kan bidra till att

investeringarna ökar, framför allt inom byggsektorn. En låg räntenivå är också

en viktig drivkraft för att åstadkomma tillväxt, nya jobb och förbättrade

statsfinanser.

Såsom framhålls i Kristdemokraternas motion Fi216 är det helt nödvändigt att

nu genomföra erforderliga besparingar om vi inte skall gå in i nästa

lågkonjunktur utan att ha stabiliserat -- och förhoppningsvis minskat -- den

svenska statsskulden.

Utskottet vill därför i likhet med Kristdemokraterna förorda vissa

budgetförstärkningar utöver regeringens förslag. Dessa bör användas

huvudsakligen till att återställa några strukturellt felaktiga och

tillväxthämmande åtgärder som regeringen vidtagit samt till några

rättvisereformer.

En fri marknadsekonomi kan aldrig av sig själv skapa en acceptabel

inkomstfördelning. Därför är det nödvändigt att utveckla system såväl inom ett

land som mellan länder för att åstadkomma resursöverföringar som skapar

solidaritet och en jämnare inkomstfördelning. Regeringen har i flera viktiga

avseenden misslyckats med detta i sin budgetproposition. Biståndet till de

allra fattigaste på vår jord skärs ner, de ekonomiskt mest utsatta

pensionärerna och barnfamiljerna får dra ett oproportionellt stort lass av

besparingarna. Men det på sikt allvarligaste är att den samlade

regeringspolitiken på flera punkter allvarligt försvårar tillkomsten av nya

jobb och därmed allvarligt hämmar den ekonomiska utvecklingen. Detta medför

krav på ytterligare besparingar som alltid riskerar att slå hårdast mot de

svagaste grupperna i samhället.

Å andra sidan kan en politik som främjar en uthållig ekonomisk utveckling

skapa resurser som ökar möjligheterna att förstärka vård och social omsorg och

åstadkomma en rättvis fördelning.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte biträda regeringens förslag till

budgetpolitik.

För att främja sysselsättningen föreslår utskottet i likhet med

Kristdemokraterna att den allmänna löneavgiften på 1,5 % liksom den s.k.

värnskatten avskaffas. Utskottet vill också minska höjningen av egenavgifter

med 1 procentenhet, slopa dubbelbeskattningen av riskkapital, befria

royaltyinkomster på patenterade uppfinningar från skatt samt återinföra

kvittningsrätten för förlust i nystartad näringsverksamhet.

De sämst ställda pensionärerna bör på det sätt Kristdemokraterna förordar

kompenseras genom ökade pensionstillskott och bostadstillägg. Utskottet vill

också höja ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen till 80 %. Att höja

ersättningsnivån för de långtidssjuka är enligt utskottets mening en långt

viktigare rättvisereform än att som regeringen föreslår avskaffa karensdagen.

Det är en i många avseenden felaktig åtgärd som försvagar de offentliga

finanserna med närmare tre miljarder kronor. Utskottet föreslår därför i

stället att två karensdagar införs i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.

En grundläggande princip vid utformandet av familjepolitiken måste vara att

ingen svensk familj skall behöva söka socialbidrag enbart för att man har barn.

Utskottet vill liksom Kristdemokraterna föra en politik som förbättrar

situationen för de ekonomiskt mest utsatta barnfamiljerna och pensionärerna

jämfört med förslagen i propositionen. Utskottet föreslår därför att

vårdnadsbidraget återinförs till samma nivå som gällde fram till årsskiftet

1994/95 samt att de inkomstprövade bostadsbidragen till barnfamiljer förstärks

på bekostnad av de generella barnbidragen.

De principer som har varit vägledande för Kristdemokraterna vid valet av

budgetförstärkningar är att åtgärderna skall ha en fördelningspolitiskt riktig

profil och att de skall gynna den samhällsekonomiska effektiviteten eller i

vart fall störa den så litet som möjligt. Det innebär att förstärkningarna till

övervägande del måste ske med besparingar och att i den mån skatter skall höjas

måste det ske på ett sätt som har så litet skadliga effekter som möjligt på

samhällsekonomin. Utskottet ser detta som en viktig utgångspunkt för

besparingsarbetet. De mest betydelsefulla finansieringskällorna i motionärernas

budgetalternativ är ett neutralt uttag av mervärdesskatt på kommunal

verksamhet, minskade statsbidrag till kommunerna motsvarande kostnaden för

vårdnadsbidraget, begränsad rätt till förtidspension efter 61 års ålder samt

minskade räntebidrag till bostäder och slopat grundavdrag för statlig

inkomstskatt.

Utskottet delar Kristdemokraternas oro inför den tilltagande brottsligheten.

För att öka medborgarnas trygghet och kunna bedriva en effektivare kamp mot

brottsligheten -- särskilt ekonomisk brottslighet samt smuggling av narkotika,

vapen och radioaktiva ämnen -- avvisar utskottet alla besparingar på

Justitiedepartementets område och anslår resurser för att förstärka polisen,

tullen, domstolarna och kriminalvården jämfört med regeringens förslag.

Utskottet avsätter också resurser utöver regeringens förslag för

miljöförbättrande åtgärder, bl.a. avseende miljöåtgärder för Östersjön, förvärv

av värdefulla naturområden, sanering av förorenade områden och kalkning.

För de areella näringarna avvisar utskottet liksom Kristdemokraterna de

fastighetsskattehöjningar som föreslås på jord- och skogsbruk, besparingarna på

avbytartjänsten och miljöstödet. Utskottet avvisar också besparingarna på

regionalpolitiken.

Liksom Kristdemokraterna anser utskottet att arbetslöshetsförsäkringen bör

vara allmän och obligatorisk. Förslaget om en åldersgräns i a-kassan avvisas.

Utskottet avvisar det program mot arbetslöshet som presenteras i propositionen.

Det är inte rimligt att anslå 7 miljarder kronor i subvention till anställning

av arbetskraft som under alla förhållanden efterfrågas på arbetsmarknaden och

varav de allra flesta kommer att få anställning utan denna åtgärd.

Det kristdemokratiska budgetalternativet är ca 2 miljarder kronor starkare än

regeringens under nästa budgetår (12 månader). Utskottet biträder detta förslag

som kan sammanfattas på följande sätt.

Utskottets förslag till budgetförstärkningar 1995/96 i jämförelse med

budgetpropositionen

Miljarder kronor

______________________________________________________________

1995/96 1998

(12 månader)

______________________________________________________________

Utgiftsminskningar 12,0 30,0

Höjda skatter 9,5 10,5

Summa budgetförstärkningar 21,5 40,5

Skattesänkningar 12,3 21,0

Utgiftsökningar 7,2 15,0

Summa budgetförsvagningar 19,5 36,0

Budgetförstärkning utöver

regeringens förslag 2,0 4,5

______________________________________________________________

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som

förordas i motion Fi216 (kds) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter

med vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp) yrkande 2

samt Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16, men den avviker påtagligt från den

inriktning som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande

25. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen

med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna

1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25,

1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner

vad som förordats i motion 1994/95:Fi216 yrkande 2 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

31. Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist

(m), Anne Wibble (fp) och Fredrik Reinfeldt (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Överlåtelse

av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen börjar med "Utskottet vill" och slutar

med "yrkande 10" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning härav framhålla följande. Såsom framhålls i

motion Kr414 (m) finns det två skäl att överföra AB Tipstjänst till de ideella

organisationerna. Organisationerna skulle utan statsfinansiella konsekvenser

kunna få del av en större andel av spelmarknaden genom att den ökning av

Tipstjänsts överskott som sker efter ägandeöverföringen i sin helhet skulle

tillfalla dem. Tipstjänst skulle också få bättre möjligheter att utveckla nya

spel. Staten har som ägare till Tipstjänst kritiserats hårt för att under

senare år ha lagt under sig en successivt allt större andel av spelmarknaden.

På förslag av finansutskottet beslöt riksdagen våren 1994 att Tipstjänst

skulle överlåtas till de ideella organisationerna. Detta mycket klara uppdrag

från riksdagens sida har emellertid inte fullföljts av den nya regeringen.

Riksdagen bör därför besluta att den process som inleddes förra året skall

fullföljas enligt de principer som lades fast genom det tidigare

riksdagsbeslutet.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Utskottet biträder således motion Kr414 (m) yrkande 10.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Kr414 yrkande 10 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett fullföljande av

överlåtelsen,

32. Tydligare budgetdokument (mom. 19)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist

(m), Anne Wibble (fp), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp) och Mats Odell

(kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Tydligare

budgetdokument börjar med "De frågor" och slutar med "motion Fi412 (m)" bort

ha följande lydelse:

De frågor som reses i motionen är viktiga, och utskottet utgår ifrån att de

kommer att prövas i detta sammanhang i den mån de inte redan är tillgodosedda

med den redovisning som finns i finansplanen eller nationalbudgeten. Inte minst

gäller detta den kompletterande redovisning av kostnaderna för

statsskuldräntorna som finansutskottet tidigare efterlyst och som i årets

finansplan delvis blivit tillgodosett genom en kompletterande redovisning (bil.

1 s. 98--99) i vilken de s.k. över- resp. underkurserna på Riksgäldskontorets

emissioner av benchmarklån har periodiserats. Såsom framhålls i motion Fi412

(m) är det emellertid önskvärt att denna redovisning byggs ut ytterligare på

det sätt utskottet tidigare förordat till att innefatta också någon form av

periodisering av valutavinster/valutaförluster liksom effekter av realräntelån

m.m.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion Fi412 (m).

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande tydligare budgetdokument

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi412 och

med avslag på motion 1994/95:Fi207 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om tydligare budgetdokument och en bättre

redovisning av statsskuldräntorna,

33. Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer (mom. 21)

Mats Odell (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken

Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer börjar med

"Utskottet vill" och slutar med "So623 (kds) yrkande 8" bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Såsom Kristdemokraterna

framhåller i sin motion lever många barnfamiljer under ekonomiskt knappa

förhållanden och har små marginaler. För dem kan det vara av avgörande

betydelse att barnbidraget och för vissa även bidragsförskottet betalas ut den

20 i varje månad.

Utskottet avvisar därför regeringens förslag att senarelägga

utbetalningstidpunkten för vissa bidrag. Vad utskottet här framhållit innebär

att utskottet biträder motion So623 (kds) yrkande 8.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So623

yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

34. En s.k. grön offentlig sektor (mom. 24)

Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken En s.k. grön

offentlig sektor börjar med "Utskottet anser" och slutar med "av utskottet"

bort ha föjande lydelse:

I motion A201 av Eva Goës m.fl. (mp) pekas på vikten av att den offentliga

sektorn är pådrivande när det gäller miljö- och resursfrågor. Utskottet

instämmer i motionärernas syn på den offentliga sektorn som särskilt

ansvarstagande i bl.a. dessa frågor. Det finns en rad starka skäl till att man

inom offentliga verksamheter och i offentligt ägda företag skall låta

miljöhänsynen bli starkt framträdande. Det är utskottets bedömning att

allmänheten förväntar sig att de institutioner och företag som styrs av de

folkvalda också skall ta ett särskilt ansvar för miljöfrågorna. Utskottet vill

därtill framhålla att utvecklingen går fort inom de s.k. gröna sektorerna som

t.ex. miljörelaterad teknik. Detta är särskilt påfallande i internationella

sammanhang. Marknadsutvecklingen är alltså god, och det bör finnas goda

möjligheter för företagen att, med en tydligt grön profil, kunna utvecklas på

ett i övrigt positivt sätt.

Utskottet vill också framhålla att i begreppet grön offentlig sektor ingår

även en miljörelaterad prioritering mellan olika delar inom den offentliga

sektorn, liksom en miljörelaterad politisk prioritering av verksamhetens

inriktning mer allmänt taget. Utskottet instämmer i den uppfattning som

framförs i motionen att en ökad miljöhänsyn måste tas även i dessa avseenden.

Vad utskottet anfört beträffande grön offentlig sektor med anledning av

motion A201 (mp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande en s.k. grön offentlig sektor

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A201 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt

(mom. 2)

Anne Wibble (fp) anför:

Jag vill erinra om att Folkpartiet i en partimotion om miljöpolitiken har

föreslagit inrättandet av en kommission med uppdrag att utreda vilka hinder som

finns i beslutsprocesser och nationella och internationella regelverk samt att

lämna förslag om vad som krävs för att nå en hållbar utveckling i Sverige.

Denna motion behandlas av jordbruksutskottet.

2. Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18)

Johan Lönnroth (v) anför:

Vänsterpartiet anser att folkrörelserna måste ges möjlighet att öka sina

intäkter av lotterier och spel. Partiet är också positivt till att överföra

Tipstjänst till folkrörelserna. Innan vi är beredda att biträda ett sådant

förslag anser vi att frågan om vilka organisationer som skall ingå i

ägargruppen måste ha lösts liksom de ekonomiska villkor som skall gälla för de

nya ägarna.

Vi anser att organisationer som driver lokal verksamhet för barn och ungdom

skall ges en framskjuten plats i ägargruppen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Inledning 3

Propositionens förslag 4

Motionsyrkandena4

Utskottet 9

Den ekonomiska politiken 9

Internationell utveckling 9

Utvecklingen i Sverige 13

Prognosförutsättningar 13

Försörjningsbalansen 14

Enskilda poster i försörjningsbalansen 15

-Utrikeshandeln 15

-Privat konsumtion 15

-Investeringar 17

Jämförelser mellan prognoser 18

Inflationsutvecklingen 19

Utvecklingen på arbetsmarknaden 20

Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv --

nationalbudgeten och Långtidsutredningen 21

Inriktningen av den ekonomiska politiken 24

Propositionen 24

Oppositionspartiernas förslag 26

-Moderata samlingspartiet 26

-Centerpartiet 29

-Folkpartiet liberalerna 31

-Vänsterpartiet 33

-Miljöpartiet de gröna 35

-Kristdemokratiska samhällspartiet 38

Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken40

Motioner med ekonomisk-politisk anknytning 48

Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk

tillväxt 48

Investeringar för att utveckla och vårda människan 48

Tillsättande av en jämlikhetsdelegation 49

Fördelningspolitiken 49

Strukturpolitiken 50

Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska

utvecklingen 50

Åtgärder för att motverka stora löneskillnader 52

Lönepolitik i offentlig sektor 52

Skapandet av en ekonomisk och monetär union 53

Konvergensprogram 55

Upplåning i Riksbanken för att finansiera budgetunderskottet 57

Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter 57

Penningpolitiken 58

Regler för finans- och valutamarknaden 60

Placeringsregler i det reformerade pensionssystemet 60

Budgetpolitiken 61

Budgetutvecklingen 61

Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer 63

Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer 65

Moderata samlingspartiet 65

Centerpartiet 66

Folkpartiet liberalerna 67

Vänsterpartiet 68

Miljöpartiet de gröna 69

Kristdemokratiska samhällspartiet 70

Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer 71

Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen 74

Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet 75

Tydligare budgetdokument 75

Principer för budgetering och redovisning av statens verksamhet 78

Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer 78

Statlig förvaltningspolitik 79

Styrning av statlig verksamhet och resultatet av Riksrevisionsverkets

granskning 1994 81

En s.k. grön offentlig sektor 83

Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål 83

Hemställan 85

Reservationer

1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)

(m, c, fp, kds)88

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (v)93

3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (mp)98

4. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt

(mom. 2) (mp)100

5. Fördelningspolitiken (mom. 5) (fp)101

6. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (m, kds)101

7. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (c)102

8. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (mp)102

9. Strukturpolitiken (mom. 6) (v)102

10. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (m)103

11. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (c)103

12. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (fp)104

13. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (kds)104

14. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska

utvecklingen (mom. 7) (kds)104

15. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska

utvecklingen (mom. 7, motiveringen) (m, c, fp)105

16. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8) (v)105

17. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8, motiveringen)

(m, fp, kds)106

18. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9) (v)106

19. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9, motiveringen) (m, fp)107

20. Skapandet av en ekonomisk och monetär union (mom. 10) (v, mp)107

21. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13) (m, mp)108

22. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13) (v)109

23. Penningpolitiken ( mom. 14) (v)109

24. Regler för finans- och valutamarknaden (mom. 15) (v, mp)110

25. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (m)111

26. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (c)114

27. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (fp)117

28. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (v)121

29. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (mp)123

30. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (kds)125

31. Överlåtande av Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18 )

(m, c, fp)128

32. Tydligare budgetdokument (mom. 19) (m, c, fp, mp, kds)129

33. Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer (mom. 21)

(kds)129

34. En s.k. grön offentlig sektor (mom. 24) (mp)130

Särskilda yttranden

1. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt

(mom. 2) (fp)131

2. Överlåtande av Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18 ) (v)131

Tabeller

1. BNP-tillväxt i vissa OECD-länder9

2. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder10

3. Bruttostatsskuldkvot och budgetsaldo i procent av BNP i

vissa OECD-länder11

4. Uppfyllandet av konvergenskriterierna 199412

5. Prognosförutsättningar13

6. Försörjningsbalans 1994--199614

7. Nyckeltal 1994--199615

8. Hushållens inkomster16

9. Bruttoinvesteringar efter näringsgren18

10. Konsumentpriser19

11. Arbetsmarknad20

12. Försörjningsbalans 1996--199822

13. Nyckeltal 1996--199823

14. Statsbudgeten och statens lånebehov 1993/94--1995/9662

15. Riksrevisionsverkets prognos över budgetutfallet 1994/9562

16. Förstärkning av de offentliga finanserna64

17. Finansiell skuldsättning i den offentliga sektorn år 199477