Bet. 1994/95:JoU1

Jordbruksutskottets betänkande

1994/95:JOU01

Tillsyn av djurskydd m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1994/95

JoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas riksdagens revisorers förslag angående

tillsyn av djurskydd. I anslutning härtill behandlas dels en

följdmotion och dels 43 motionsyrkanden från allmänna

motionstiden 1994 angående bl.a. försöksdjur, de

djurförsöksetiska nämndernas verksamhet, rituell slakt,

pälsdjursuppfödning, fångstredskap för pälsdjur, tuberkulos hos

hjortar och bevarandet av de svenska husdjursraserna. Utskottets

ställningstagande innebär att revisorernas förslag om en översyn

av djurskyddstillsynen tillstyrks. Samtliga motionsyrkanden

avstyrks.

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1993,

skärptes 29 § djurskyddslagen (1988:534) om förbud att ha hand

om djur. Som ett led i utskottets arbete med att utvärdera

resultat i verksamheter inom utskottets beredningsområde har ett

antal länsstyrelser beretts möjlighet att redovisa sin syn på

bl.a. tillämpningen av djurskyddslagen i denna del. De av

länsstyrelserna redovisade synpunkterna föranleder ingen

ytterligare åtgärd från utskottets sida.

Till betänkandet har fogats tre reservationer (m, c, v, mp)

och ett särskilt yttrande (mp).

Riksdagens revisorers förslag 1993/94:RR8

Riksdagens revisorer föreslår att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad revisorerna anfört om en översyn av

djurskyddstillsynen.

Motioner

Motion väckt med anledning av förslaget

1994/95:Jo1 av Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om tillsyn av djurskydd.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:Jo501 av Lars Moquist och Christer Windén (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att nuvarande restitution av

införselavgift för importerat rituellt slaktat kött skall

slopas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om upphävande av nuvarande dispens för

rituell slakt av fjäderfä,

3. att riksdagen beslutar om förbud mot alla former av

skäktning här i landet.

1993/94:Jo502 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inom landet möjliggöra skäktning på

ett sätt som är förenligt med muslimsk och judisk religion,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att slopa importavgiften på matvaror

nödvändiga för utövning av i landet förekommande religioner.

1993/94:Jo505 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder

där saxfångst är tillåten,

2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening ger

regeringen till känna att märkning av pälsar och skinn från

länder där saxfångst är tillåten bör införas.

1993/94:Jo506 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder

där saxfångst är tillåten.

1993/94:Jo507 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om obligatorisk tbc-testning av den svenska

hjortstammen.

1993/94:Jo508 av Carl-Johan Wilson och Gudrun Norberg (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en arbetsgrupp bör tillsättas för att

utvärdera klövhälsan hos mjölkkor och lämna förslag om hur denna

kan förbättras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

intill dess beslut fattats efter en sådan utredning som föreslås

i yrkande 1, veterinär ges rätt att bevilja dispens för s.k.

kodressörer.

1993/94:Jo509 av Stina Gustavsson och Rosa Östh (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om importkontroll av sperma, embryon och

levande djur.

1993/94:Jo511 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

4 § djurskyddslagen bör ändras till att inkludera alla djur som

omfattas av djurskyddslagen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Statens

jordbruksverk får i uppdrag att utfärda föreskrifter för hur

försöksdjur skall hållas och skötas,

3. att riksdagen beslutar att 2 § djurskyddslagen skall ändras

till den lydelse den fick i och med riksdagens beslut om ny

djurskyddslag 1988,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvärdering av hur de beslut efterlevs

som fattas av de djurförsöksetiska nämnderna.

1993/94:Jo512 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn

från länder där saxfångst är tillåten.

1993/94:Jo513 av Siw Persson och Ingela Mårtensson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder

där saxfångst är tillåten.

1993/94:Jo514 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en avvecklingsplan för djurförsök,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgiftsbeläggning av djurförsök,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvärdering av de djurförsöksetiska

nämndernas rekommendationer,

4. att riksdagen beslutar ändra 2 § djurskyddslagen på det

sätt som föreslagits i motionen,

5. att riksdagen beslutar ändra 4 § djurskyddslagen på det

sätt som föreslagits i motionen.

1993/94:Jo515 av Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ytterligare åtgärder i kampen mot varroainfektionen i svenska

bisamhällen.

1993/94:Jo517 av Siw Persson och Ingela Mårtensson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot pälsdjursuppfödning i bur.

1993/94:Jo518 av Stina Eliasson och Stina Gustavsson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att åtgärder snarast vidtas så

att bevarandet av svenska lantraser tryggas.

1993/94:

Jo519 av Elving Andersson (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till förbud

mot djurtestning av kosmetika- och hygienprodukter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett förbud av försäljning av kosmetika-

och hygienprodukter som testats på djur från 1998,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges agerande gentemot EU och OECD.

1993/94:Jo520 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av den

djurförsöksverksamhet som förekommer i Sverige, dels med hänsyn

till metodernas relevans, dels med hänsyn till försökens syfte,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett program för

utvärdering av för närvarande tillgängliga alternativ till

djurförsök,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

behovsprövning av nya kemiska preparat i enlighet med vad som

anförs i motionen,

6. att riksdagen begär att regeringen tar internationella

initiativ, bland annat inom EES-avtalets ram, för att få till

stånd skärpta regler på djurförsöksområdet.

1993/94:Jo521 av Mats Hellström (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utredning av efterlevnad och uppföljning av de beslut som

fattas av de djurförsöksetiska nämnderna.

1993/94:Jo522 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

lika internationella regler för fångstredskap för vilda djur.

1993/94:Jo524 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en genomgripande översyn av

reglerna för pälsdjursfarmning så att djurhållningen kan ske på

ett för arterna naturligt sätt.

1993/94:Jo525 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av klarare kompetens- och

målbeskrivningar för kommunerna angående djurskyddstillsyn.

1993/94:Jo526 av Magnus Persson (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nuvarande

regler och bestämmelser för forskning och experimentverksamhet

med djur, i syfte att få till stånd en mera samlad redovisning

av hittills föreliggande forskningsresultat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ökad samhällelig insyn i pågående

djurförsök och om en djurens egen ombudsman.

1993/94:Jo528 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inventering av alternativa metoder till

djurförsök,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring av 4 § djurskyddslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om plan för att minska antalet försök på

apor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning av genteknisk forskning på djur.

1993/94:Jo529 av Lisbet Calner och Karl-Erik Svartberg (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om import av pälsar från djur

fångade med bensax.

Uppvaktningar m.m.

Utskottet har uppvaktats av representanter för Hallands läns

och Älvsborgs läns biodlareförbund samt Nordiska samfundet mot

plågsamma djurförsök. Vidare har Statens jordbruksverk lämnat

information om bekämpningen av varroakvalster hos bin. Utskottet

har även mottagit skrivelser i anslutning till de frågor som

behandlas i betänkandet.

Utskottet

Tillsyn av djurskydd

Bakgrund

Djurskyddslagen (1988:534) i den lydelse den fick efter

omarbetningen under 1980-talet syftar till ett förbättrat

djurskydd. Lagen gäller liksom tidigare husdjur och andra djur

som hålls i fångenskap. Det övergripande målet är enligt

djurskyddslagens 2 § att djuren skall behandlas väl och skyddas

mot onödigt lidande och sjukdom.

Tillsynen regleras i 24--28 §§ djurskyddslagen.

Jordbruksverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden

av denna lag och, om inte annat är angivet, av de föreskrifter

som har meddelats med stöd av lagen. Jordbruksverket samordnar

övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd

och hjälp i denna verksamhet. En sådan nämnd som avses i 16 §

djurskyddslagen (med uppgifter inom miljö- och

hälsoskyddsområdet) utövar tillsynen inom kommunen om regeringen

inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på något annat

sätt. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal

i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra

sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Tillsynen i

övrigt skall utövas av den eller de myndigheter som regeringen

bestämmer. Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som

behövs vid tillsynen. Avgift får tas ut för tillsynen (25 §).

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som

behövs för att djurskyddslagen och de föreskrifter som behövs

för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av

lagen skall efterlevas (26 §). Tillsynsmyndigheten får meddela

vitesföreläggande, dock inte i de fall frågan gäller

omhändertagande av djur. Enligt 56 § djurskyddsförordningen

(1988:539 ) skall länsstyrelsen utöva den regionala tillsynen

över djurskyddslagen.

Riksdagens revisorers förslag

Revisorerna konstaterar att djurskyddstillsynen som regel är

lågt prioriterad inom kommunerna och att tillsynen i många

kommuner utgör en liten och udda uppgift för flera inspektörer.

Åtskilliga kommuner saknar tillgång till djurskyddsutbildad

personal. Flera kommuner har dock löst detta problem genom

samverkan där man utnyttjar gemensam djurskyddsexpertis. Flera

kommuner har för små tillsynsresurser. Uppdaterade register över

verksamheter med djurhållning saknas i mindre kommuner. Man har

därmed inte möjlighet att bedriva någon planerad, uppsökande

tillsynsverksamhet. Man förlitar sig på anmälningar vilket kan

få till följd att djur i många fall blir kvar i undermåliga

miljöer år efter år utan att myndigheterna ingriper. Den

personal som svarar för djurskyddstillsynen på kommunal nivå

behöver ett starkt stöd från såväl Jordbruksverket som

länsstyrelserna. Ytterligare insatser behöver göras vad gäller

tillämpningsföreskrifter, rådgivning och fortbildning. Endast

ett fåtal kommuner har tillräcklig juridisk kompetens för att

handlägga ett komplicerat djurskyddsärende.

Enligt revisorerna bör Jordbruksverket göra en inventering av

djurskyddsarbetet. Skulle en sådan undersökning visa att

djurskyddstillsynen fortfarande uppvisar de brister som nu

föreligger bör en omprövning ske av djurskyddstillsynens

nuvarande organisation och finansiering. Utgångspunkten för en

sådan omprövning bör vara de nationellt uppställda målen för

djurskyddsarbetet, vilka förutsätter en likvärdig

tillsynsverksamhet i olika delar av landet. Kommunernas behov av

vägledning för sitt tillsynsarbete bör därvid undersökas.

Arbetsfördelningen mellan Jordbruksverket och länsstyrelserna

när det gäller stödet till kommunernas tillsynsarbete bör

uppmärksammas. I anslutning till en mer genomgripande översyn av

djurskyddstillsynen kan det också finnas skäl att genom

lagstiftning precisera krav på kompetens för

djurskyddsinspektörer. Frågan om djurskyddstillsynens inriktning

och omfattning kan behöva övervägas. Revisorerna anser att det i

detta sammanhang även kan finnas motiv att pröva frågan om ett

eventuellt statligt huvudmannaskap för djurskyddstillsynen.

Revisorerna förutsätter att dessa frågor uppmärksammas av

regeringen och att regeringen återkommer till riksdagen med

förslag till åtgärder.

Motioner

I motion 1994/95:Jo1 (mp) konstateras att handläggningen av

djurskyddsärenden kräver både stor kompetens och förmåga att

göra svåra och känsliga bedömningar. En samsyn behövs, och

därför fordras en fördjupad utbildning som bör omfatta såväl

tillsynspersonal som personal inom polisväsendet och jurister.

Även frågan om tillsyn av försöksdjur måste belysas ytterligare.

Beträffande egentillsyn kan sådan utvecklas vidare när det

gäller bl.a. kontrollen av kennlar. Beträffande beslut om

försäljning eller avlivning i samband med omhändertagande av

djur är bristen på samsyn mellan djurskyddsinspektörer,

länsstyrelser och jurister besvärande. Direktiven från

lagstiftaren måste bli tydligare i dessa fall och så länge denna

samsyn saknas måste djurets hälsostatus vara ensamt avgörande

för om avlivning skall ske eller ej. I motion Jo525 (v)

framhålls behovet av klarare kompetens- och målbeskrivningar för

kommunerna när det gäller tillsyn av djurskydd. Enligt

motionärerna blir djurskyddslagen aldrig bättre än den

tillsynsorganisation man har. Endast en tredjedel av landets

kommuner har en särskild djurskyddsinspektör som handhar

tillsynen.

Enligt motion Jo511 (c) yrkande 3 bör 2 § djurskyddslagen

återfå den lydelse paragrafen hade före 1990 års ändring

(paragrafens tillämpning inskränktes delvis beträffande

försöksdjur). Genom ändringen fick en beslutande myndighet med

sanktionsmöjligheter ge vika för en rådgivande instans som

saknar sådana. De etiska nämnderna har varken resurser eller

befogenheter att fungera som tillsynsmyndighet. Även

uppföljningen av rekommendationer är bristfällig. Det råder

därför i dag en oklar situation när det gäller

myndighetskontrollen i samband med djurförsök. Detta bör lösas

genom att 2 § djurskyddslagen återfår sin ursprungliga lydelse

och att den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö- och

hälsoskyddsområdet därmed återfår sitt fulla tillsynsansvar.

Motsvarande krav framförs även i motion Jo514 (c) yrkande 4.

I motionerna Jo511 (c) yrkande 4, Jo514 (c) yrkande 3 och

Jo521 (s) framförs krav på en utvärdering av hur de

djurförsöksetiska nämndernas beslut och rekommendationer

efterlevs. Enligt motionärerna finns anledning att räkna med att

rekommendationer inte alltid följs. Djurförsök kommer till stånd

som inte godkänts av nämnden eller på annat sätt än det av

nämnden godkända. Tillsynsmyndigheten har inte resurser att

följa varje enskilt fall. Bristen på uppföljning av nämndens

beslut innebär dels att djurens rättsskydd försämras, dels att

en utvärdering av nämndernas arbete blir bristfällig. På

grundval av en utvärdering kan beslut fattas om vilka åtgärder

som skulle behöva vidtas för att säkerställa djurens rättsskydd.

Utskottets överväganden

Våren 1988 antog riksdagen ett förslag till ny djurskyddslag

(1988:534) som trädde i kraft den 1 juli 1988. I avsikt att

bl.a. åstadkomma ett bättre skydd för djuren och underlätta

tolkningen av lagen har djurskyddslagen senare ändrats vid några

tillfällen. I samband med det senast framlagda förslaget om

tillsyn enligt djurskyddslagen m.m. framhöll utskottet bl.a. att

en rad åtgärder borde vidtas för att den framtida handläggningen

av djurskyddsärenden skall uppfylla de grundläggande kraven på

tillsynen av djurskyddet och intentionerna i djurskyddslagen

(1992/93:JoU1). Såväl utökad djurskyddsutbildning som förändrad

djurskyddslagstiftning förväntades förbättra möjligheterna att

påskynda handläggningen av djurskyddsärenden. Vidare pekade

utskottet på att decentraliseringen av vissa befogenheter från

stat till kommun inte fick medföra att rättstillämpningen

tilläts variera alltför mycket mellan kommunerna.

Decentraliseringen skulle främja en rationell handläggning och

verkställighet av de individuella djurskyddsärendena, samtidigt

som likställighet och enhetlighet i rättstillämpningen skulle

främjas. Utskottet förutsatte att regeringen skulle återkomma

till riksdagen med förslag om ytterligare åtgärder om inte de

föreslagna förändringarna i djurskyddslagen medförde att den

framtida handläggningen av dessa ärenden uppfyllde de

grundläggande kraven och ambitionerna i djurskyddslagen.

I anslutning till revisorernas förslag och överväganden vill

utskottet understryka att riksdagen i stor politisk enighet lagt

fast en hög ambitionsnivå när det gäller vård och behandling av

husdjur. Om djurskyddslagstiftningen verkligen skall få

genomslag i det praktiska arbetet krävs det bl.a. en effektiv

och målmedveten djurskyddstillsyn i alla delar av landet. Av

revisorernas granskning framgår att det alltjämt kvarstår flera

problem inom tillsynsorganisationen. I många kommuner synes

tillsynen vara en resursmässigt lågt prioriterad uppgift. Det

föreligger enligt rapporten också vissa brister när det gäller

t.ex. utbildning, rådgivning och fortbildning av

djurskyddsinspektörerna. Utskottet delar därför revisorernas

bedömning att en ny inventering av djurskyddsarbetet bör göras.

Skulle en sådan undersökning visa att djurskyddstillsynen

överlag uppvisar de brister som påtalas av revisorerna bör en

omprövning ske av djurskyddstillsynens nuvarande organisation

och finansiering. Utgångspunkten för en sådan omprövning bör

vara de nationellt uppställda målen för djurskyddsarbetet.

Enligt utskottets mening bör kommunernas behov av vägledning för

sitt tillsynsarbete och arbetsfördelningen mellan

Jordbruksverket och länsstyrelserna när det gäller stödet till

kommunernas tillsynsarbete uppmärksammas särskilt. Som

revisorerna anför kan det även finnas skäl att i anslutning till

en mer genomgripande översyn av djurskyddstillsynen pröva frågan

om att i lagstiftning precisera kraven på kompetens för

djurskyddsinspektörer. Utskottet föreslår att dessa frågor

övervägs närmare av regeringen och att regeringen återkommer

till riksdagen med en redovisning och eventuella förslag till

erforderliga åtgärder. Vad utskottet anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna. Genom den av utskottet

förordade översynen bör syftet med motionerna 1994/95:Jo1 (mp)

och Jo525 (v) i allt väsentligt kunna tillgodoses. Motionerna

påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.

Enligt 2 § djurskyddslagen får djur inte utsättas för onödigt

lidande och sjukdom. Paragrafen omfattade fram till den 1 juli

1990 även försöksdjuren fullt ut. Härigenom kunde kommunal

Miljö- och hälsoskyddsnämnd förhindra att djurförsök, som inte

bedömdes godtagbara från djurskyddsynpunkt, utfördes inom

kommunen. Enligt 1990 års lagändring skall försöksdjur inte

anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid

användningen om denna tillstyrkts av en djurförsöksetisk

nämnd. I samband med lagändringen anförde utskottet

(1989/90:JoU23) bl.a. följande.

Användningen av försöksdjur skall enligt djurskyddslagen

prövas från etisk synpunkt innan försöket påbörjas. Prövningen

görs av särskilda nämnder. Den djurförsöksetiska nämndens

uppgift är att göra en ingående och allsidig bedömning av

nödvändigheten av ett djurförsök och de etiska problemen kring

försöket. Vid prövningen gäller enligt djurskyddsförordningen

att nämnden skall ta hänsyn till å ena sidan försökets betydelse

och å andra sidan lidandet för djuret. Den etiska prövningen

tillgodoser bl.a. kravet på att djur inte onödigtvis utsätts för

lidande och sjukdom. Avsikten med gällande bestämmelser är

givetvis att den bedömning av angelägenheten av forskningen som

görs av de djurförsöksetiska nämnderna skall vara bindande för

tillsynsmyndigheterna. I annat fall förlorar den etiska

prövningen en del av sitt värde. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna

har att se till att försöket utförs i enlighet med den

tillstyrkta ansökningen och att djurens vård och förvaring är

tillfredsställande från djurskyddssynpunkt.

Paragrafens nuvarande lydelse förutsätter således en

fungerande djurskyddstillsyn. Utskottet har i det föregående

föreslagit ett tillkännagivande när det gäller

djurskyddstillsynen i allmänhet. Det är givetvis angeläget att

djurskyddstillsynen anordnas på ett sådant sätt att

djurskyddslagens intentioner kan uppfyllas även när det gäller

försöksdjuren. Enligt vad utskottet erfarit är frågan om en

eventuell utvidgning av tillämpningsområdet för 2 §

djurskyddslagen, i den riktning som förespråkas i motionerna

Jo511 och Jo514, dessutom föremål för beredning inom

regeringskansliet. Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte

berett att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av

motionerna Jo511 (c) yrkande 3 och Jo514 (c) yrkande 4.

Utskottet avstyrker därmed motionerna i berörda delar.

När det gäller frågan om utvärdering och uppföljning av de

djurförsöksetiska nämndernas beslut konstaterar utskottet att

behovet av sådan verksamhet till stor del är beroende av om den

lokala djurskyddstillsynen fungerar eller ej. Utskottet har i

det föregående redovisat sin inställning i tillsynsfrågan.

Härutöver kan nämnas att Jordbruksverket, i samband med sin

utredning om den lokala djurskyddstillsynen 1991 (Rapport

1992:3), i samarbete med CFN genomförde en mindre utvärdering av

försöksdjurstillsynen. Denna visade bl.a. att det på många håll

var problem med informationen till berörd kommunal nämnd

beträffande vilka försök som pågick. Dessutom framhölls behovet

av utbildning när det gäller försöksdjurshållning. Utskottet

överväger för närvarande om frågan om en uppföljning och

utvärdering av de djurförsöksetiska nämndernas verksamhet kan

aktualiseras i form av ett uppföljningsprojekt under medverkan

av riksdagens revisorer. I avvaktan på resultatet av denna

verksamhet bör motionerna Jo511 (c) yrkande 4, Jo514 (c) yrkande

3 och Jo521 (s) för närvarande inte leda till någon åtgärd från

riksdagens sida.

Förbud att ha hand om djur

Genom de ändringar som infördes i djurskyddslagen (1988:534)

att gälla fr.o.m. den 1 januari 1993 skärptes bestämmelserna om

förbud att ha hand om djur (29 §). I fortsättningen skall förbud

meddelas när det förekommit missförhållanden av det slag som

anges i paragrafen. Från förbud undantas bara sådana fall då det

kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Ändringen

av bestämmelsen hade som utgångspunkt den omständighet som låg

till grund för regeringsrättens avgörande år 1983 (RÅ 1983 s.

407). Där konstaterades att den dåvarande bestämmelsen för att

förbud skall kunna meddelas förutsatte att upprepad vanvård

kunde befaras och att det bedömdes utsiktslöst att försöka

åstadkomma rättelse på något annat sätt. I

fortsättningen får den tillämpande myndigheten inrikta sig på

att undersöka om det finns någon eller några omständigheter som

talar för att missförhållandena inte

kommer att upprepas. Finns det inte någon sådan

påtaglig omständighet skall förbud meddelas. I samband med

riksdagens behandling av lagförslaget gjorde utskottet vissa

uttalanden beträffande förutsättningarna för att meddela förbud

enligt paragrafen (1991/92:JoU1, rskr. 24).

Som ett led i utskottets arbete med att utvärdera resultat i

verksamheter inom utskottets beredningsområde har

länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län, Gotlands län,

Östergötlands län, Kristianstads län, Norrbottens län, Malmöhus

län och Skaraborgs län beretts möjlighet att bl.a. redovisa sina

erfarenheter när det gäller tillämpningen av 29 §

djurskyddslagen i dess nya lydelse. De av länsstyrelserna

redovisade synpunkterna föranleder i detta sammanhang ingen

ytterligare åtgärd från utskottets sida.

Användningen av försöksdjur m.m.

Motioner

Enligt motion Jo511 (c) bör 4 § djurskyddslagen vara

tillämplig beträffande alla djur som omfattas av

djurskyddslagen. Att stadgandet inte alltid kan uppfyllas för

försöksdjurens del (t.ex. när en djurförsöksetisk nämnd

godkänt ett försök som innebär sämre livsbetingelser för djuren

på grund av försökets karaktär) kan åtgärdas genom att undantag

från regeln införs i förekommande fall (yrkande 1). Vidare yrkas

att regeringen skall ge Jordbruksverket i uppdrag att utfärda

föreskrifter för hur försöksdjur skall hållas och skötas. Enligt

motionärerna saknas nya föreskrifter och allmänna råd för hur

försöksdjur skall hållas och skötas i enlighet med

djurskyddslagen (yrkande 2). Samma krav återkommer även i motion

Jo514 (c) yrkande 5. Enligt motion Jo528 (fp) yrkande 3 måste

djurförsök, i de fall dessa anses nödvändiga, genomföras under

så skonsamma omständigheter som möjligt. Framför allt är det

viktigt att även försöksdjuren hålls på ett sådant sätt att de

får möjlighet till ett naturligt beteende. De bör självklart

inte utsättas för onödigt lidande. Jordbruksverket saknar

möjlighet att utfärda bindande föreskrifter eftersom inget

bemyndigande ges i lagen. Därför måste djurskyddslagen ändras så

att 4 § även omfattar försöksdjur. Kravet på att främja djurens

hälsa och att ge dem möjlighet att bete sig naturligt kan inte

alltid tillgodoses för försöksdjuren. Undantag från huvudregeln

får därför skrivas in i paragrafen.

Frågan om en avvecklingsplan för djurförsöken aktualiseras på

nytt i motion Jo514 (c) yrkande 1. Enligt motionärerna krävs nu

en systematisk avvecklingsplan om antalet djurförsök skall kunna

minskas ordentligt. En sådan avvecklingsplan måste bl.a.

innehålla förslag om ökade resurser till Centrala

försöksdjursnämndens (CFN) för forskning kring alternativa

metoder och för förbättrad information om eventuella

forskningsresultat. CFN bör ges i uppdrag att utarbeta ett

förslag till en sådan avvecklingsplan. Enligt yrkande 2 bör

djurförsök avgiftsbeläggas. Ett avgiftssystem bör utformas så

att en avgift tas ut för varje djur som används i försöken.

Detta torde leda till en viss självsanering inom

djurförsöksverksamheten och till att färre djur används. Vidare

bör föreskrifter meddelas som innebär ett förbud mot att använda

försöksdjuren i ett större antal försök än för närvarande. I

motion Jo528 (fp) yrkas att en plan tas fram för att minska

antalet försök på apor (yrkande 4).

I motion Jo520 (c) begärs en utvärdering av den

djurförsöksverksamhet som förekommer i Sverige, dels med hänsyn

till metodernas relevans och dels med hänsyn till försökens

syfte. Såväl vetenskapsmän med erfarenhet av djurförsök som

vetenskapsmän med erfarenhet av alternativa metoder bör delta i

denna utvärdering (yrkande 1). Vidare yrkas att ett program för

utvärdering av för närvarande tillgängliga alternativ till

djurförsök tas fram (yrkande 2). Enligt motionärerna pågår ett

arbete med att utveckla metoder som kan vara alternativ till

djurförsök. Också här är det viktigt med insatser för att

utvärdera de alternativa metodernas relevans t.ex. när det

gäller att mäta akut toxicitet. De ekonomiska resurserna är

mycket knappa. Det finns därför anledning för staten att stödja

denna utvärderingsverksamhet. Enligt motion Jo526 (s) yrkande 1

bör

nuvarande regler och bestämmelser för forskning och

experimentverksamhet med djur ses över. Syftet bör vara att få

till stånd en mera samlad redovisning av hittills föreliggande

forskningsresultat. En inventering av alternativa metoder till

djurförsök bör enligt motion Jo528 (fp) yrkande 2 genomföras.

Problemet är att även om det finns en alternativ metod så är det

inte säkert att den är känd av dem som skulle ha nytta av den.

Vidare framförs krav om att den gentekniska forskningen på djur

skall utredas (yrkande 5). Enligt motionärerna saknas det en

samlad information om vilka experiment som görs och hur

genmanipulation påverkar djuren. Vidare saknas kunskap om hur

olika gentekniska ingrepp drabbar djuren med avseende på smärta

och lidande.

I motion Jo519 (c) yrkande 1 begärs ett förslag till förbud

mot djurtestning av kosmetika- och hygienprodukter. Vidare yrkas

att försäljning av kosmetika- och hygienprodukter som testats på

djur skall förbjudas fr.o.m. år 1998 (yrkande 2). EU har

beslutat att införa ett sådant förbud. Det finns därför inga

hinder för Sverige att också införa ett sådant förbud. Dessutom

kan ett svenskt förbud påverka EU så att deras förbud verkligen

genomförs år 1998. I motionen framhålls vidare att Sverige bör

agera aktivt för att påverka EU och OECD så att alternativa

metoder för testning av kosmetika- och hygienprodukter

utvecklas, utvärderas och implementeras före år 1997 (yrkande

3). Enligt motion Jo520 (c) yrkande 4 bör regeringen ges i

uppdrag att utarbeta ett förslag till behovsprövning av nya

kemiska preparat. Många av de produkter som djurtestas för att

kunna introduceras på marknaden fyller inga nya behov.

Regeringen bör enligt motion Jo520 (c) yrkande 6 ta

internationella initiativ, bl.a. inom EES-avtalets ram, för att

få till stånd skärpta regler på djurförsöksområdet.

En restriktiv hållning i Sverige räcker inte. Det är viktigt att

Sverige driver de djurförsöksetiska frågorna internationellt. I

motion Jo526 (s) yrkande 2 framhålls behovet av en ökad

samhällelig insyn i pågående djurförsök och att en djurens egen

ombudsman bör inrättas. Enligt motionären bör samhället få ökad

insyn i vad som pågår på alla djurkliniker och

forskningsanstalter. Det borde finnas något av en djurens

ombudsman, en samhällets förespråkare, som kunde ges möjlighet

till bättre inblick i pågående djurförsök.

Utskottets överväganden

Riksdagen har tidigare genom ett tillkännagivande till

regeringen (1992/93:JoU1, rskr. 24) uppmärksammat frågan om ett

eventuellt utvidgat tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen.

Utskottet konstaterade i samband härmed bl.a. att ifrågavarande

bestämmelse anger vissa grundläggande krav på djurhållningen

såvitt avser djur inom husdjursskötseln och kan sägas utgöra en

precisering av den grundläggande princip för djurskydd som

kommer till uttryck i 2 § i lagen, nämligen att djur skall

behandlas väl och att de skall skyddas mot onödigt lidande och

sjukdom. Paragrafens utformning innebär således inte i och för

sig att inte motsvarande krav gäller också för övriga djur.

Däremot saknas möjligheten att för dessa djur meddela bindande

skötselföreskrifter.

Utskottet anser fortfarande att det i vissa fall kan finnas

anledning att ge föreskrifter om ett från djurskyddssynpunkt mer

långtgående skydd även när det gäller sådan djurhållning som i

sig inte i första hand motiveras av ekonomiska intressen. Enligt

utskottets mening torde en sådan utvidgning av

tillämpningsområdet för 4 § kräva en mer genomgripande

förändring av djurskyddslagen. Det får därför ankomma på

regeringen att överväga vilka möjligheter som finns att på ett

bättre sätt tillvarata sådana väsentliga djurskyddsintressen som

i dag faller utanför paragrafens tillämpningsområde. Den

beredning inom regeringskansliet (beträffande 2 §) som utskottet

hänvisat till ovan omfattar även ett eventuellt utvidgat

tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen. I detta sammanhang

kan även nämnas att Jordbruksverkets föreskrifter om försöksdjur

(förvaring) beräknas vara klara under våren 1995. Mot bakgrund

av det anförda är utskottet inte nu berett att föreslå något

ytterligare uttalande från riksdagens sida med anledning av

motionerna Jo511 (c) yrkandena 1 och 2, Jo514 (c) yrkande 5 och

Jo528 (fp) yrkande 3. Motionerna avstyrks således i berörda

delar.

När det gäller behovet av försöksdjur m.m. vill utskottet

anföra följande. Centrala försöksdjursnämnden (CFN) har bl.a.

till uppgift att samordna och ansvara för frågor rörande

försöksdjursanvändningen. Enligt CFN:s instruktion är en av

nämndens huvuduppgifter att begränsa behovet av försöksdjur,

bl.a. genom att främja utvecklingen av alternativa metoder. CFN

redovisar årligen i sin anslagsframställning

försöksdjursanvändningen i landet och har därvid möjlighet att

ange i vilken omfattning CFN påverkat användningen av

försöksdjur. Det finansiella stödet beträffande forskning om

alternativa metoder har under senare år främst riktats mot

sådana forskningsområden som bedömts som särskilt viktiga för

att nå försöksdjursbesparande effekter (se bl.a. prop.

1993/94:100 bil. 10). När det gäller användningen av alternativa

metoder har utskottet vid flera tillfällen intagit en mycket

positiv attityd (se bl.a. 1990/91:JoU20 s. 4). Enligt 49 §

djurskyddsförordningen (1988:539) får djurförsök inte utföras om

det går att erhålla likvärdig kunskap genom alternativa metoder.

Det ankommer på de djurförsöksetiska nämnderna att i varje

enskilt fall pröva denna fråga. Som anförts ovan är det en av

CFN:s huvuduppgifter att främja användningen av alternativa

metoder. För detta ändamål publicerar CFN regelbundet skrifter

om tillgängliga alternativa metoder samt anordnar konferenser

m.m. (senast i september 1993, immuntoxikologi, för att initiera

forskning inom allergiområdet i syfte att kunna ersätta

djurtester). CFN har vidare i en särskild rapport redovisat

dagsläget inom olika delar av toxikologin och bedömt den

framtida utvecklingen beträffande alternativa metoder. I

rapporten redovisar CFN bl.a. vilken inriktning forskningsstödet

avseende alternativa metoder bör ha, och där framhålls vidare

att insatserna bör avse utvärdering av befintlig metodik samt

utveckling av modeller för att möjliggöra en omsättning av

resultat från in vitro-toxikologiska resultat till en effektiv

riskvärdering för människa och miljö (CFN:S skriftserie Nr 18).

CFN har även redovisat aktuella forskningsprojekt när det gäller

utveckling av alternativa metoder (CFN:S skriftserie Nr 20).

Enligt utskottets mening innebär den önskvärda utvecklingen

att metoder baserade på försök utan djur tas i anspråk lika väl

som att den existerande försöksdjursanvändningen förfinas och

effektiviseras i olika avseenden. Utskottet delar således den

syn på behovet av att ytterligare minska antalet djurförsök samt

utveckla alternativa metoder som redovisas i motionerna Jo514

(c) yrkande 1, Jo520 (c) yrkande 2 och Jo528 (fp) yrkandena 2

och 4. Som framhållits ovan har CFN ansvaret för den långsiktiga

planeringen av försöksdjursverksamheten i landet, och nämnden

skall särskilt verka för att användningen av försöksdjur

begränsas genom att främja utvecklingen av alternativa metoder.

Även de etiska nämnderna har att verka i samma riktning. Mot

bakgrund av redogörelsen ovan finner utskottet inget behov av

ett särskilt uttalande från riksdagens sida beträffande

inventering eller utvärdering av metoder som är alternativ till

djurförsök. Utskottet avstyrker därmed motionerna Jo514 (c)

yrkande 1, Jo520 (c) yrkande 2 och Jo528 (fp) yrkandena 2 och 4,

i den mån yrkandena ej kan anses tillgodosedda.

När det gäller olika former för utvärdering av djurförsökens

relevans och syfte m.m. konstaterar utskottet att dessa frågor

tidigare behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen.

Senast i betänkandet 1991/92:JoU16 avvisade utskottet sådana

krav med hänvisning till sitt mycket utförliga ställningstagande

i betänkandet 1990/91:JoU20. Med hänvisning härtill avstyrker

utskottet motionerna Jo520 (c) yrkande 1, Jo526 (s) yrkande 1

och Jo528 (fp) yrkande 5.

Frågan om avgiftsbeläggning av djurförsöken eller

förbrukningen av försöksdjur behandlades ingående av 1985 års

djurförsöksutredning (Ds Jo 1986:3 s. 77 f.). Utredningen fann

att en mängd tunga skäl talade emot en avgiftsbeläggning och

avstod därför från att lägga fram något förslag härom. Även

utskottet har tidigare (1991/92:JoU16) ställt sig tveksamt till

tanken på en avgiftsbeläggning av försöksdjursförbrukningen,

bl.a. av det skälet att en avgiftsbeläggning och därmed

fördyring av försöksdjuren lätt kan leda till att djuren av

ekonomiska skäl används i ett större antal försök än för

närvarande. Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade

inställning i denna fråga och avstyrker därför motion Jo514 (c)

yrkande 2.

Det etiska dilemma som inställer sig i samband med djurförsök

framträder med särskild styrka när syftet med försöket är att

utveckla eller undersöka produkter som objektivt sätt kan

betecknas som överflödiga eller lyxbetonade. Enligt utskottets

mening måste bl.a. kosmetika hänföras till sådana produkter

beträffande vilka det av etiska skäl inte bör accepteras att

djurförsök kommer till användning. Samtidigt finns det ett

intresse av att produkter som saluförs till allmänheten bör ha

genomgått erforderliga undersökningar i syfte att förhindra

skadliga verkningar hos konsumenterna. På förslag av utskottet

har riksdagen tidigare, som sin principiella uppfattning,

uttalat att djurförsök inte bör få förekomma vid framställning

och testning av kosmetika. Kosmetika skulle dock inte undantas

från de produktsäkerhetskrav som i konsumenternas intresse

gäller för kemiska produkter i allmänhet. Härigenom förväntades

tillverkare och importörer få ett ökat intresse av att

alternativa testmetoder tas fram (JoU 1987/88:22, rskr. 327). I

detta sammanhang bör uppmärksammas att EU beslutat införa ett

förbud mot kosmetikatester på djur (avser råvaror och färdiga

produkter) fr.o.m. år 1998. Samtidigt inträder ett

försäljningsförbud för sådana produkter. Förbudet kan skjutas

upp i två år om alternativa testmetoder inte finns tillgängliga

senast år 1997. Kommissionen skall göra en lägesbedömning senast

den 1 januari 1997 (dir. 93/35/EEC, tillägg till dir.

76/768/EEC). Utskottet, som till stor del delar de i motion

Jo519 redovisade synpunkterna, förutsätter att regeringen följer

utvecklingen på detta område och även internationellt driver ett

aktivt arbete för att få till stånd skärpta regler på

djurförsöksområdet, inte minst när det gäller djurförsök i

samband med tillverkning av kosmetika. Sverige bör agera aktivt

för att påverka bl.a. EU så att alternativa metoder för testning

av kosmetika- och hygienprodukter utvecklas. Utskottet är dock

inte berett att nu förorda ett särskilt uttalande från

riksdagens sida och föreslår därför att motion Jo519 (c) lämnas

utan vidare åtgärd.

Med vad utskottet i tillämpliga delar anfört ovan avstyrks

även motion Jo520 (c) yrkande 6.

I motion Jo520 yrkande 4 upprepas det flera gånger tidigare

framförda kravet på behovsprövning av kemiska preparat.

Utskottet avstyrker motionen i berörd del med hänvisning till

tidigare ställningstaganden (se bl.a. 1990/91:JoU20 och

1991/92:JoU16).

Centrala försöksdjursnämnden (CFN) inrättades den 1 juli 1979.

Nuvarande verksamhetsformer fastställdes i samband med

antagandet av den nya djurskyddslagen (se JoU 1987/88:22). Som

redovisats ovan är CFN samordnande och planerande myndighet för

försöksdjursfrågor. CFN är bl.a. huvudman för de

djurförsöksetiska nämnderna i landet som har att pröva alla

planerade djurförsök. CFN verkar också för en utveckling av

alternativa metoder till djurförsök genom finansiellt stöd till

olika forskningsprojekt. I samband med den nya djurskyddslagen

förstärktes lekmannainflytandet i nämnderna genom att

majoriteten av lekmännen skall representera allmänintresset.

Härigenom garanteras de etiska problemen och nödvändigheten med

djurförsöken en allsidig belysning. Den förändrade

sammansättningen innebär enligt utskottets mening även en

förstärkning av allmänhetens insyn vid den etiska prövningen.

Dessutom garanterar principen om allmänna handlingars

offentlighet viss insyn. Någon särskild riksdagens åtgärd med

anledning av motion Jo526 (s) yrkande 2 är enligt utskottets

mening inte påkallad. Utskottet avstyrker motionen i berörd del.

Rituell slakt, pälsdjursuppfödning, saxfångst m.m.

Motioner

I motion Jo501 (nyd) yrkas att den nuvarande restitutionen av

införselavgift för importerat rituellt slaktat kött slopas

(yrkande 1). Enligt yrkande 2 bör den nuvarande dispensen för

rituell slakt av fjäderfä upphävas, och vidare yrkas att alla

former av skäktning skall förbjudas i Sverige (yrkande 3).

Enligt motion Jo502 (kds) bör skäktning möjliggöras inom landet

på ett sätt som är förenligt med muslimsk och judisk religion.

Vidare yrkas att importavgiften slopas på matvaror som är

nödvändiga för utövning av i landet förekommande religioner

(yrkande 2).

Enligt motion Jo517 (fp) bör pälsdjursuppfödning i bur

förbjudas. Att anpassa djurhållningen till ett för djuren

naturligt liv i djurskyddslagens mening torde enligt motionären

vara omöjligt från ekonomisk synpunkt. Pälsdjursuppfödningen bör

därför avvecklas. I vissa delar av landet är det lokala

beroendet av minknäringen betydande. Därför kan det vara

berättigat med en längre avvecklingsperiod för minkfarmning i

bursystem. I motion Jo524 (kds) framhålls behovet av en

genomgripande översyn av reglerna för pälsdjursfarmning så att

djurhållningen kan ske på ett för arterna naturligt sätt. När

det gäller pälsdjur ställer djurhållningen större krav på en

naturliknande miljö än för annan djurhållning och innebär stora

kostnader för uppfödarna. Dessa kostnader måste bäras

solidariskt av medborgarna.

Frågan om importförbud för päls och skinn från länder där

saxfångst är tillåten aktualiseras i motion Jo505 (v) yrkande 1.

Enligt motionärerna bidrar vi till fortsatt användning av

bensaxar genom import av päls från länder där saxfångst är

tillåten. Vinner inte yrkandet om importförbud bifall bör i vart

fall märkning av pälsar och skinn från länder där saxfångst är

tillåten införas (yrkande 2). Även i motionerna Jo506 (kds),

Jo512 (m), Jo513 (fp) och Jo529 (s) framförs likartade krav på

importförbud. I motion Jo522(c) framhålls betydelsen av

gemensamma internationella regler beträffande fångstredskap för

vilda djur. Enligt motionären bör de mest brutala

fångstredskapen, som vållar djuren svåra skador och långt

lidande, inte få förekomma vare sig i Sverige eller i något

annat land. Regeringen måste i internationella sammanhang verka

för att samma regler för fångstredskap för vilda djur som gäller

i Sverige skall gälla i andra länder.

Utskottets överväganden

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare (JoU 1987/88:22,

1988/89:JoU17, 1990/91:JoU18) avstyrkt förslag om bl.a.

dispensmöjligheter för koscherslakt. Utskottet har inte funnit

anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden

beträffande eventuella dispensmöjligheter m.m. Utskottet

avstyrker därmed motionerna Jo501 (nyd) och Jo502 (kds).

Utskottet har tidigare även behandlat frågan om

pälsdjursuppfödningens förenlighet med djurskyddslagen (senast

fördjupad behandling våren 1991, se 1990/91:JoU18). Utskottet

har därvid bl.a. framhållit att riksdagen i 4 § djurskyddslagen

uppställt krav på att såväl djur inom animalieproduktionen som

pälsdjur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett

sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet

att bete sig naturligt. Denna formulering innebär att det

ställs strängare krav på ett hänsynstagande till varje djurarts

behov av rörelsefrihet m.m. och till artens särskilda biologiska

beteenden i övrigt. Utskottet konstaterade vidare att

tillämpningsföreskrifterna givetvis måste utformas på ett sådant

sätt som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Nya

föreskrifter för lantbrukets djur har utfärdats av

Jordbruksverket (SJVFS 1993:129), varvid inte minst skärpta krav

för hållande av pälsdjur har införts. I anslutning till

föreskrifterna har även allmänna råd utarbetats. Speciellt

långtgående är kraven på hållande av räv. Denna bestämmelse har

därför i enlighet med begränsningsförordningen underställts

regeringen för avgörande. Beredning pågår inom

regeringskansliet. I detta sammanhang bör även uppmärksammas

att medel från anslaget för djurskyddsfrämjande åtgärder under

budgetåret 1993/94 har använts för finansiering av bl.a.

forskning och utveckling angående pälsdjurs närmiljö. Utskottet

finner mot bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon

riksdagens åtgärd i anledning av motionerna Jo517 (fp) och Jo524

(kds). Motionerna avstyrks.

Sverige kan betraktas som ett föregångsland vad gäller

föreskrifter som syftar till att minimera riskerna för att djur

skall förorsakas onödigt lidande i samband med jakt med

fångstredskap. Den testverksamhet som bedrivs vid Statens

veterinärmedicinska anstalt har bl.a. inneburit ett flertal

förändringar av jaktförordningen i denna riktning. Sverige är

även engagerat i arbetet inom internationella fora med olika

frågor som berör jakt- och fångstmetoder. Den 14 april 1983

ratificerade Sverige konventionen om skydd av europeiska vilda

djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen).

Konventionen innehåller bl.a. en indelning av djurarterna i två

olika skyddsklasser (konventionens bilaga 1 och 2). Båda

klasserna omfattas av ett generellt förbud mot vissa

fångstmetoder (konventionens bilaga 4). Bl.a. råder ett förbud

mot användningen av fällor som används för storskaligt eller

icke selektivt infångande eller dödande. Under vissa begränsade

förutsättningar kan undantag göras från det generella förbudet.

De avtalsslutande parterna skall vartannat år rapportera till

konventionens ständiga kommitté om de undantag som gjorts. Ett

internationellt samarbete pågår även beträffande utformningen av

fångstanordningar. Inom den Internationella

standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för närvarande ett

förslag till gemensamma bestämmelser och rekommendationer

beträffande nomenklatur, kravspecifikation för dödande och icke

dödande fångstanordningar samt gemensamma normer för hur test av

fångstanordningar skall genomföras. En standard för

fångstredskap avseende pälsdjur beräknas vara klar senast vid

1995 års utgång. EU beslutade år 1991 att förbjuda bensax som

fångstredskap fr.o.m. den 1 januari 1995. Från samma dag skulle

även importförbud införas beträffande pälsar från djur upptagna

på en till förordningen hörande lista såvida inte

ursprungslandet, antingen genom lagstiftning och administrativa

åtgärder, genomfört ett förbud mot bensax eller den i landet

tillåtna använda fångstmetoden står i överensstämmelse med

internationellt fastställd standard (ISO-standard) för

fångstredskap (förordning 3254/91). Kommissionen har nyligen

föreslagit att förordningens ikraftträdande, i avvaktan på att

den s.k. ISO-standarden blir klar, skall flyttas fram till den 1

januari 1996.

Utskottet delar i stor utsträckning de synpunkter som framförs

i motionerna Jo505, Jo596, Jo512, Jo513, Jo522 och Jo529 när det

gäller ett eventuellt importförbud för päls och skinn från

länder som tillåter saxfångst. Att införa ett sådant förbud kan

ses som en naturlig följd av vårt lands engagemang i

djurskyddsfrågor. Ett eventuellt importförbud måste dock vara

förenligt med internationella åtaganden från svensk sida

(exempelvis GATT), och vidare vore det önskvärt om resultatet av

ISO:s arbete kan beaktas i erforderlig utsträckning. Som framgår

av redovisningen ovan torde ikraftträdandet av EU:s reglering på

detta område vara beroende av kommande internationell standard.

Ett fortsatt närmande till det europeiska samarbetet innebär för

svensk del att ytterligare lagstiftningsåtgärder kan behöva

övervägas. Enligt utskottets mening torde en slutlig lösning

inte kunna uppnås utan en internationellt fastställd standard

för ifrågavarande fångstredskap. Utskottet utgår ifrån att

regeringen uppmärksamt följer utvecklingen på detta område och

även i fortsättningen i internationella sammanhang verkar för

att samma regler för fångstredskap för vilda djur som gäller i

Sverige även skall gälla i andra länder. Med det anförda

föreslår utskottet att motionerna Jo505 (v), Jo506 (kds), Jo512

(m), Jo513 (fp), Jo522 (c) och Jo529 (s) lämnas utan någon

riksdagens vidare åtgärd, allt i den mån motionerna inte kan

anses tillgodosedda.

Varroakvalster hos bin

Motionen

I motion Jo515 (m) framförs krav på ytterligare åtgärder i

kampen mot varroainfektionen i svenska bisamhällen. Stora

biologiska och ekonomiska värden står på spel om inte

varroahotet kan elimineras. Enligt motionären finns en ny

bekämpningsmetod -- Frigo-varroametoden -- som bör prövas. Ett

pilotprojekt kan genomföras där kostnaderna får täckas inom

ramen för de medel som anslås för bekämpning av smittsamma

husdjurssjukdomar. Enligt motionären krävs vidare skärpt

kontroll mot införsel av bin och temporärt förbud för vandring

med bin inom infekterad zon 1 så länge infektion förekommer. Bin

bör dessutom definieras som husdjur.

Utskottets överväganden

I Sverige påträffades varroakvalstret för första gången på

Gotland år 1987. I mars 1991 gjordes de första fynden på

fastlandet i närheten av Malmö. Därefter har kvalstret spritt

sig över delar av södra Sverige. Utöver Gotland indelas de

smittförklarade områdena i tre olika zoner. Inom zon 1, som

täcker nästan hela Malmöhus län samt delar av Hallands,

Kristianstads och Kronobergs län, betraktas i princip alla

bisamhällen som angripna. I zon 2 har kvalstret inte påträffats

men fynd har gjorts i närheten och det kan inte uteslutas att

det redan etablerat sig men ännu inte hunnit upptäckas. Risken

för angrepp bedöms som stor i hela zon 2 som täcker återstående

delen av Skåne, delar av Halland och Småland samt, beroende på

varroasmitta i Norge, delar av Bohuslän, Dalsland och Värmland.

I zon 3 som sträcker sig ända upp till nordligaste Dalarna har

inget varroakvalster ännu påträffats och risken för angrepp

bedöms som något mindre än i zon 2.

Bekämpningen av varroakvalstret liksom av smittsamma

bisjukdomar regleras främst i bisjukdomslagen (1974:211) och i

bisjukdomsförordningen (1974:212). Enligt förordningen åligger

det Jordbruksverket att bl.a. följa sjukdomens uppträdande och

spridning, utfärda föreskrifter om bekämpning och meddela råd

och anvisningar. Det åligger länsstyrelsen att regionalt

biträda verket när det gäller bekämpningen.

Sedan år 1991 har utslagning av bisamhällen på grund av

varroaangrepp inte ägt rum. Enligt Jordbruksverket beror detta

på att de kvalsterförekomster som konstaterats under senare år

har varit väl utvecklade och etablerade i omgivningen sedan

minst ett år. Förintande av enstaka bisamhällen skulle därför

inte nämnvärt minska spridningsrisken. Enligt verkets mening

skulle inte heller en mer restriktiv hållning mot förflyttningar

inom zon 1 bidra till att bromsa varroakvalstrets utbredning.

Företrädare för binäringen som inte delar Jordbruksverkets syn

på bekämpningen av varroakvalstret anser att ett förintande av

alla infekterade bisamhällen är den enda möjligheten att

långsiktigt klara den svenska biodlingen. När det gäller

insatserna år 1991 för att bekämpa varroakvalstret hävdas att

dessa avbröts för tidigt, att nödvändiga åtgärder inte vidtogs

mot biodlare som vägrade att samarbeta och att det brast i

uppföljningen av gjorda insatser.

Enligt utskottets mening måste den oro många biodlare känner

inför varroakvalstrets etablering och fortsatta utbredning i

Sverige och de motsättningar som uppstått inom biodlarsamfundet

tas på största allvar. Till viss del kan denna oro bero på den

osäkerhet som råder om varroakvalstrets mer långsiktiga inverkan

på biodlingen och om effekterna av de insatser som görs för att

bekämpa den fortsatta spridningen. Stora biologiska och

ekonomiska värden står på spel om inte varroakvalstret kan

bekämpas på ett godtagbart sätt. Det råder stor osäkerhet om hur

stort område som infekterats med varroakvalster. Det kan dock

konstateras att förekomsten av kvalster ännu är relativt

begränsad, detta trots att mer kraftfulla bekämpningsförsök inte

gjorts sedan år 1991. Det kan därför finnas anledning att

ytterligare pröva frågan om vilka bekämpningsinsatser som kan

anses ägnade att på längre sikt trygga den svenska biodlingen.

En sådan prövning skulle bl.a. kunna innehålla följande

frågeställningar: Bör målet med att bekämpa varroakvalstret vara

att helt utrota detta, och är en sådan insats i så fall över

huvud taget möjlig? Vilka förutsättningar finns för att pröva

nya bekämpningsmetoder? När det gäller den s.k.

Frigo-varroametoden skulle exempelvis erfarenheterna från ett

fullskaleförsök kunna ge ytterligare underlag till nödvändiga

beslut om fortsatta åtgärder. Det kan även finnas skäl att pröva

de eventuella fördelarna med att definiera bin som husdjur.

Utskottet är dock inte berett att föreslå något särskilt

uttalande från riksdagens sida med anledning av de i motion

Jo515 (m) framförda kraven på ytterligare åtgärder i kampen mot

varroakvalstret. Att bekämpa detta är till stora delar ett

biodlingstekniskt problem som det i första hand får ankomma på

ansvariga myndigheter att hantera. Samtidigt förutsätter

utskottet givetvis att regeringen med stor uppmärksamhet följer

utvecklingen på detta område och då även beaktar eventuella

konsumentintressen samt om så anses nödvändigt snarast vidtar

erforderliga åtgärder. Utskottet föreslår därmed att motion

Jo515 (m) till den del den inte kan anses tillgodosedd med det

anförda lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.

Övriga frågor

Motioner

I motion Jo507 (kds) framförs krav på obligatorisk

tbc-testning av den svenska hjortstammen. Enligt motionären vore

det önskvärt om man kunde skärpa bestämmelserna genom att gå på

Jordbruksverkets tidigare linje att införa obligatorisk

tbc-testning av den svenska hjortstammen.

Enligt motion Jo508 (fp) yrkande 1 bör en arbetsgrupp

tillsättas för att utvärdera klövhälsan hos mjölkkor och lämna

förslag om hur denna kan förbättras. Intill dess beslut fattats

efter en sådan utredning bör veterinär ges rätt att bevilja

dispens från förbudet mot s.k. kodressörer (yrkande 2).

Enligt motion Jo509 (c) yrkande 1 har Sverige i dag en

betryggande importkontroll av sperma, embryon och avelsdjur.

Härav följer att det finns ett bra skydd mot ej önskade

arvsanlag och allvarliga sjukdomar. Inom EU är denna kontroll

slopad. Kontrollen sker i stället vid intygsskrivandet i

ursprungslandet. Flera exempel finns på att sjukdomar sprids i

betydligt större grad än tidigare.

I motion Jo518 (c) betonas vikten av att åtgärder snarast

vidtas så att bevarandet av svenska lantraser tryggas. Enligt

motionärerna är bevarandearbetet i kris. För bevarande av

lantraserna krävs ett förtydligat uppdrag till Jordbruksverket

alternativt överförande av huvudmannaskapet för verksamheten

till Naturvårdsverket. Vid myndigheten bör inrättas ett

sekretariat för ändamålet som erhåller erforderliga ekonomiska

resurser. En rådgivande genbanksnämnd, som deltar i planeringen

och bidrar till förbättrad samverkan mellan sekretariatet och

övriga berörda intressenter (avelsorganisationer,

friluftsmuseer, djurparker och myndigheter), bör inrättas.

Vidare bör befintliga spermalager skyndsamt inlösas och därefter

stå under kontroll av den centrala myndigheten, som i samråd med

genbanksnämnden och berörda avelsorganisationer bestämmer över

deras användning.

Utskottets överväganden

Genom riksdagens beslut i november 1993 bemyndigades

regeringen att meddela föreskrifter om vad som skall gälla för

att kronhjortar och dovhjortar, som inte omfattas av någon

hälsokontroll, skall få flyttas från ett hägn. I samband härmed

konstaterade utskottet bl.a. att det för närvarande inte finns

skäl att utmönstra tuberkulos ur epizootilagstiftningen.

Utskottet anslöt sig till regeringens förslag om ett frivilligt

kontrollprogram för bekämpande av tuberkulos hos hjortdjur

(1993/94:JoU11 rskr. 88). Jordbruksverket skall före den 1 maj

1996 redovisa en utvärdering av kontrollprogrammet. Mot bakgrund

av det anförda föreslår utskottet att motion Jo507 (kds) lämnas

utan någon riksdagens vidare åtgärd.

Den 1 januari 1994 trädde förbudet mot elektriska kodressörer

i kraft även för befintliga anläggningar. Enligt vad utskottet

erfarit har Jordbruksverket på eget initiativ låtit en

arbetsgrupp utreda frågan om användningen av kodressörer.

Arbetsgruppen, som har studerat kodressörernas för- och

nackdelar, anser att de skall bort. Jordbruksverket bör dock

kunna ge dispens från förbudet under två år i speciella fall.

Mot bakgrund av det anförda och då det i första hand ankommer på

regeringen och berörda myndigheter att hantera denna fråga

föreslår utskottet att motion Jo508 (fp) lämnas utan någon

riksdagens vidare åtgärd.

I motion Jo509 redovisas vissa skillnader mellan Sverige och

EU när det gäller importkontrollen av sperma, embryon och

levande djur, skillnader som, enligt motionären, vid ett

närmande till EU kan leda till en försämrad djurhälsa. Utskottet

förutsätter att regeringen och ansvariga myndigheter

uppmärksammar eventuella problem på detta område och vid behov

vidtar nödvändiga åtgärder. Utskottet har inte funnit anledning

att föreslå något riksdagens initiativ i denna fråga. Motion

Jo509 (c) yrkande 1 avstyrks.

Bevarande av genetiskt material sker bl.a. i genbanker över

hela världen. I Sverige arbetar ett flertal institutioner med

bevarande av genetiska resurser på bl.a. husdjursområdet.

Arbetet bedrivs i huvudsak inom de avelsföreningar som finns för

ett flertal raser, men förtjänstfulla insatser utförs även av

fristående organisationer som Världsnaturfonden,

Naturskyddsföreningen, Stiftelsen Bohus Avelscentrum --

Nordens Ark, och vissa friluftsmuseer och djurparker.

Världsnaturfonden tillhör de sammanslutningar som under senare

år har satsat störst resurser på husdjursrasers bevarande. På

myndighetsnivå vilar ansvaret på Jordbruksverket, till vilket en

rådgivande nämnd, Genbanksnämnden, är knuten. Jordbruksverket

och nämnden har haft till uppgift att initiera och följa upp

inventeringar av de husdjursraser som är aktuella för

bevarandeinsatser, biträda vid upprättande av avelsplaner samt

bistå med information och rådgivning i genbanksfrågor. På

husdjursområdet finns ett nordiskt genbankssamarbete under en

ledningsgrupp med representanter från varje nordiskt land. Sedan

våren 1991 finns dessutom vid Norges Lantbrukshögskola en

nordisk informationscentral för insamling och lagring av

upplysningar om genetiska resurser hos nordiska husdjur. Till de

raser som har ansetts unika för Sverige och som därför bör

omfattas av ett bevarandeprogram hör t.ex. fjällkon och

rödkullan. En särskild avelsplan skall läggas upp för flera

generationer fjällkor, och Genbanksnämnden skall därvid även

kontrollera hur infryst sperma används. Bland övriga raser som

är föremål för särskilda bevarandeinsatser kan nämnas fårraser

som gutefår och ryafår samt flera raser av gås och anka samt

svensk dvärghöna, gotlandskanin och det nordiska biet.

Som utskottet tidigare konstaterat (1993/94:JoU9) bedrivs

redan i dag ett omfattande arbete av stor betydelse för den

genetiska mångfalden i jordbruket. Utskottet har tillstyrkt ett

förslag om att upprätta särskilda bevarandeplaner för bl.a. alla

arter av husdjur och lantraser för vilka vårt land har ett

särskilt ansvar. I sammanhanget vill utskottet även framhålla de

insatser som på flera håll görs genom att vissa lantraser, t.ex.

fjällkor och gutefår, används som betesdjur vid hävd av såväl

naturvårdsområden som av kulturlandskapet i övrigt. Utskottet

har tidigare beträffande resurser till Genbanksnämnden anfört

att det i första hand får ankomma på Jordbruksverket att bedöma

behovet av en eventuell omfördelning (1993/94:JoU13). Härutöver

kan nämnas att enligt det förslag om Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen (prop. 1994/95:19), som kommer att behandlas

av riksdagen under hösten, bör det s.k. bevarandeprogrammet --

inklusive bevarandet av utrotningshotade husdjursraser --

tillföras 700 miljoner kronor. Med det anförda finner utskottet

syftet med motion Jo518 (c) i allt väsentligt tillgodosett.

Motionen påkallar därmed inte någon ytterligare riksdagens

åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tillsyn av djurskydd

att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

en översyn av djurskyddstillsynen samt avslår motionerna

1994/95:Jo1 och 1993/94:Jo525,

2. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 2 §

djurskyddslagen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkande 3 och

1993/94:Jo514 yrkande 4,

res. 1 (mp) - delvis

3. beträffande uppföljning av de djurförsöksetiska

nämndernas beslut

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkande 4,

1993/94:Jo514 yrkande 3 och 1993/94:Jo521,

4. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 4 §

djurskyddslagen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkandena 1 och

2, 1993/94:Jo514 yrkande 5 och 1993/94:Jo528 yrkande 3,

res. 1 (mp) - delvis

5. beträffande försöksdjursanvändningen i allmänhet

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo514 yrkande 1,

1993/94:Jo520 yrkande 2 och 1993/94:Jo528 yrkandena 2 och 4,

6. beträffande djurförsökens relevans och syfte m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo520 yrkande 1,

1993/94:Jo526 yrkande 1 och 1993/94:Jo528 yrkande 5,

7. beträffande avgiftsbeläggning av djurförsök

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo514 yrkande 2,

8. beträffande djurförsök vid framställning av kosmetika

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo519,

9. beträffande internationellt samarbete för skärpta regler

på djurförsöksområdet

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo520 yrkande 6,

10. beträffande behovsprövning av kemiska preparat

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo520 yrkande 4,

11. beträffande Centrala försöksdjursnämndens verksamhet

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo526 yrkande 2,

12. beträffande rituell slakt

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo501 och

1993/94:Jo502,

13. beträffande pälsdjursuppfödning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo517 och

1993/94:Jo524,

14. beträffande saxfångst m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo505, 1993/94:Jo506,

1993/94:Jo512, 1993/94:Jo513, 1993/94:Jo522 och 1993/94:Jo529,

res. 2 (v, mp)

15. beträffande bekämpning av varroakvalster hos bin

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo515,

res. 3 (m, c, mp)

16. beträffande tuberkulos hos hjortdjur

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo507,

17. beträffande s.k. kodressörer

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo508,

18. beträffande importkontroll av levande djur m.m.

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo509 yrkande 1,

19. beträffande bevarandet av svenska lantraser

att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo518.

Stockholm den 15 november 1994

På jordbruksutskottets vägnar

Lennart Daléus

I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Inga-Britt

Johansson (s), Inge Carlsson (s), Ivar Virgin (m), Ingvar

Eriksson (m), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Carl G

Nilsson (m), Eva Eriksson (fp), Ingemar Josefsson (s),

Ann-Kristine Johansson (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall

(mp), Lennart Brunander (c), Åsa Stenberg (s), Michael Hagberg

(s) och Hanna Zetterberg (v).

Reservationer

1. Utvidgat tillämpningsområde för 2 och 4 §§ djurskyddslagen

(mom. 2 och 4)

Gudrun Lindvall (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Enligt 2 § djurskyddslagen" och på s. 9 slutar med

"berörda delar" bort ha följande lydelse:

Enligt 2 § djurskyddslagen -- -- -- (=utskottet) -- -- --

djurförsöksetisk nämnd. Genom ändringen fick en beslutande

myndighet med sanktionsmöjligheter ge vika för en rådgivande

instans som saknar sådana. De etiska nämnderna har varken

resurser eller befogenheter att fungera som tillsynsmyndighet.

Även uppföljningen av rekommendationer är bristfällig. Det råder

därför i dag en oklar situation när det gäller

myndighetskontrollen i samband med djurförsök. Detta bör lösas

genom att 2 § djurskyddslagen återfår sin ursprungliga lydelse

och att den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö- och

hälsoskyddsområdet därmed återfår sitt fulla tillsynsansvar. Vad

utskottet anfört med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkande

3 och Jo514 (c) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Riksdagen har" och på s. 13 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det anledning att ge

föreskrifter om ett från djurskyddssynpunkt mer långtgående

skydd även när det gäller sådan djurhållning som i sig inte i

första hand motiveras av ekonomiska intressen. Djurskyddslagen

bör således ändras så att 4 § görs tillämplig beträffande alla

djur. Att lagen inte alltid kan uppfyllas för bl.a.

försöksdjurens del kan åtgärdas genom att undantag från regeln

införs i förekommande fall. Alla djurförsök måste dock

genomföras under så skonsamma omständigheter som möjligt, och

framför allt är det viktigt att även försöksdjuren hålls på ett

sådant sätt att de får möjlighet till ett naturligt beteende.

Regeringen bör ge Jordbruksverket i uppdrag att utfärda

föreskrifter för hur försöksdjur skall hållas och skötas. Vad

utskottet anfört med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkandena

1 och 2, Jo514 (c) yrkande 5 och Jo528 (fp) yrkande 3 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 och 4 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 2 §

djurskyddslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo511

yrkande 3 och 1993/94:Jo514 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 4 §

djurskyddslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo511

yrkandena 1 och 2, 1993/94:Jo514 yrkande 5 och 1993/94:Jo528

yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Saxfångst m.m. (mom. 14)

Hanna Zetterberg (v) och Gudrun Lindvall (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Sverige kan" och på s. 18 slutar med "anses

tillgodosedda" bort ha följande lydelse:

Redan på 1960-talet förbjöds den s.k. bensaxen i Sverige. Även

om vi i vårt land har tagit avstånd från denna grymma

fångstmetod genom vårt förbud bidrar vi ändå till fortsatt

användning av bensax genom import av päls från länder där

saxfångst är tillåten. Enligt utskottets mening bör därför

import av pälsar och skinn från länder där saxfångst fortfarande

är tillåten förbjudas. Vad utskottet anfört med anledning av

motion Jo505 (v) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Motionerna Jo505 yrkande 2, Jo506 (kds),

Jo512 (m), Jo513 (fp), Jo522 (c) och Jo529 (s) avstyrks i den

mån de inte tillgodoses med vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande saxfångst m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo505 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1993/94:Jo505 yrkande 2,

1993/94:Jo506, 1993/94:Jo512, 1993/94:Jo513, 1993/94:Jo522 och

1993/94:Jo529 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Bekämpning av varroakvalster hos bin (mom. 15)

Lennart Daléus (c), Ingvar Eriksson (m), Eva Björne (m),

Gudrun Lindvall (mp) och Lennart Brunander (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Enligt utskottets" och på s. 20 slutar med "vidare

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets -- -- -- (=utskottet) -- -- -- godtagbart

sätt. Det råder stor osäkerhet om hur stort område som

infekterats med varroakvalster. Det kan dock konstateras att

förekomsten av kvalster ännu är relativt begränsad, detta trots

att mer kraftfulla bekämpningsförsök inte gjorts sedan år 1991.

Enligt utskottets mening kan det därför finnas skäl att pröva

frågan om ytterligare bekämpningsinsatser och därmed även

överväga en förändrad strategi. Regeringen bör därför så fort

som möjligt initiera en översyn av nuvarande bekämpningsprogram

och därvid bl.a. noga pröva vidtagna bekämpningsåtgärder. Syftet

bör vara att utrota varroakvalstret. Vad utskottet anfört med

anledning av motion Jo515 (m) bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande bekämpning av varroakvalster hos bin

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo515 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Tuberkulos hos hjortdjur (mom. 16)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Sverige har länge varit befriat från sjukdomen tuberkulos.

Förekomsten av densamma på hjort har därför lett till stor oro.

Risken finns, att sjukdomen skall kunna spridas till nötkreatur

antingen direkt via hjortar, som smitit ur hägnen, eller via

andra vilda djur. För att kontrollera förekomsten av sjukdomen

infördes 1993 ett frivilligt kontrollprogram, som skall

utvärderas den 1 maj 1996.

Jag delar motionärens oro för den fortsatta utvecklingen i

Sverige och anser, att ett obligatoriskt kontrollprogram skulle

ha varit säkrare. Det vore fruktansvärt, om det skulle visa sig,

att det frivilliga kontrollprogrammet inte varit till fyllest.

Därför anser jag att frågan om att införa ett obligatoriskt

kontrollprogram måste hållas aktuell och om situationen så

kräver omedelbart införas.