Bet. 1994/95:JuU1

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU01

Handläggning av ungdomsmål

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

JuU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

lagändringar när det gäller förfarandet vid lagföring av

ungdomar som misstänks för brott.

Åtgärder föreslås bl.a. för att förbättra samarbetet mellan

myndigheterna vid ungdomsmål och att öka snabbheten vid

förfarandet hos polis, åklagare och domstol. Vid domstolarna

skall mål mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av

domare med särskild fallenhet för uppgiften. Domar i ungdomsmål

skall, om det inte finns synnerliga hinder, avkunnas muntligen i

samband med huvudförhandlingen. Vidare föreslås lagändringar som

bl.a. syftar till att de ungas vårdnadshavare och företrädare

för socialtjänsten i ökad utsträckning skall medverka i samband

med lagföringen. Möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse vid

återfall i brott begränsas.

Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens förslag. En

mindre justering föreslås när det gäller avkunnandet av domar i

ungdomsmål.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.

Till betänkandet har fogats tre reservationer (v), (m, c, fp,

kds) och (v, kds).

Propositionen

I proposition 1994/95:12 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare och

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl.

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga.

Motionerna

1994/95:Ju1 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inriktningen av påföljdssystemet för unga

lagöverträdare.

1994/95:Ju2 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1994/95:12

Handläggning av ungdomsmål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de nya reglerna för handläggning av

ungdomsmål,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av kriminalpolitiken avseende

ungdomar som begår kriminella handlingar.

Utskottet

Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för

Justitiedepartementet i juni 1990 en kommitté för att göra en

översyn av det allmännas insatser vid brott av unga och för att

utvärdera det nuvarande regelsystemet på området. Huvuduppgiften

var att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter

mellan socialtjänsten och rättsväsendet var väl avvägd när det

gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan

myndigheterna kan förbättras. Utredningen antog namnet

Ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07; dir. 1990:53).

Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU 1993:35)

Reaktion mot ungdomsbrott. I betänkandet behandlas hur

reaktionssystemet mot ungdomar som begår brott bör vara utformat

och hur handläggningen av ungdomsmålen skall gå till.

Betänkandet har remissbehandlats. Betänkandets förslag om hur

ungdomsmålen skall handläggas hos framför allt polis, åklagare

och i domstol och remissbehandlingen därav ligger till grund för

de i detta ärende aktuella lagförslagen. Kommitténs förslag när

det gäller utformningen av påföljdssystemet bereds vidare inom

Justitiedepartementet.

I propositionen tas också upp frågan om svensk lagstiftning

behöver ändras för att stå i överensstämmelse med FN:s

barnkonvention när det gäller rätten till offentlig försvarare

för barn som misstänks för brott. Propositionen bygger i denna

del på vad som föreslagits i den inom Justitiedepartementet

upprättade promemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn och

remissbehandlingen av promemorian.

I ärendet har inkommit en skrivelse från landets

hovrättspresidenter.

Gällande ordning

Sedan länge särbehandlas unga lagöverträdare under arton år.

Deras brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de

äldres bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom

kriminalvården. Principen är i stället att de unga

lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna

och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa

med andra åtgärder. Tanken är att åtal skall kunna underlåtas om

lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung

lagöverträdare kan åstadkommas utan att åtal väcks. Den

rättsliga regleringen finns i första hand i socialtjänstlagen

(1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga (LVU) och lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare (LUL).

Särskilda bestämmelser om förfarandet i brottmål mot unga

finns i den ovan nämnda LUL. Lagen har karaktären av komplement

till rättegångsbalken och innehåller bl.a. bestämmelser om

åtalsunderlåtelse, yttranden från socialnämnden,

strafföreläggande, underrättelse om brottsmisstanke till

vårdnadshavare och särskilda regler för unga som gripits av

polis. Vidare finns särskilda bestämmelser som rör förfarandet i

domstol, bl.a. om häktning, offentlig försvarare,

personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det finns

också en bestämmelse om en tidsfrist för hållande av

huvudförhandling. Flertalet bestämmelser avser dem som är under

arton år, men några gäller även för dem som har fyllt arton men

inte tjugoett år. I lagen regleras också förfarandet när

utredning inleds i fråga om den som misstänkts för att ha begått

brott före femton års ålder.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett antal lagändringar som syftar

till att anpassa förfarandet vid lagföring av ungdomar som

misstänks för brott till de speciella krav som ställs just i

ungdomsmål.

Åtgärder föreslås för att förbättra samarbetet mellan

myndigheterna vid handläggning av ungdomsmål och att öka

snabbheten vid förfarandet hos polis, åklagare och domstol.

Bland annat föreslås att särskilt lämpade poliser och åklagare

skall leda förundersökningen i mål med ungdomar under arton år

och att en tidsfrist för förundersökningen skall gälla i sådana

mål. Vidare skall åklagare i ökad utsträckning vara

förundersökningsledare i ungdomsmål. Vid domstolarna skall mål

mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av domare med

särskild fallenhet för uppgiften. Domar i dessa mål skall, om

det inte finns synnerliga hinder, avkunnas i samband med

huvudförhandlingen. I propositionen föreslås också lagändringar

som syftar till att de ungas vårdnadshavare och företrädare för

socialtjänsten i ökad utsträckning skall medverka i samband med

lagföringen.

Det föreslås också att beslut om åtalsunderlåtelse normalt

skall meddelas den unge inom två veckor från det att beslutet

fattades. Detta skall ske vid ett personligt sammanträffande med

den åklagare som har fattat beslutet varvid den unges

vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten om möjligt

skall närvara.

Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott

skall enligt förslaget begränsas.

I fråga om yttrande från socialtjänsten och

frivårdsmyndigheten föreslås att dessa skall inhämtas av

åklagare redan under förundersökningen. Målsättningen skall vara

att förundersökningen och personutredningen i mål mot unga

lagöverträdare är klara samtidigt.

En ändring föreslås i den särskilda bestämmelse om offentliga

försvarare som gäller för unga lagöverträdare. Skälet är att

regeln bättre skall överensstämma med FN:s barnkonvention.

I propositionen redovisas också beredningsläget beträffande

arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara

utformat i framtiden. Utgångspunkten för detta arbete är att

reaktioner på brott som begås av unga skall vara en uppgift för

rättsväsendet. Vidare bör eftersträvas att de påföljder som

används för unga tillgodoser de grundläggande straffrättsliga

principerna om förutsebarhet, enhetlighet och proportionalitet.

Några lagförslag läggs inte fram i detta sammanhang.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.

Utskottets överväganden

Avslag på propositionen

I motion Ju2 (v) yrkas dels avslag på propositionen, dels ett

tillkännagivande om att lagförslagen, om de genomförs, försvårar

möjligheterna för unga att bli dömda till vård inom

socialtjänsten.

Utskottet har uppfattningen att samhällets reaktion på

ungdomars brott skall vara snabb, enkel och tydlig. I

propositionen föreslås också en rad åtgärder som kommer att

medverka till att en sådan ordning kan uppnås. Socialtjänsten

har huvudansvaret för de unga lagöverträdarna, och utskottet kan

inte se att att det finns någon principiell motsättning mellan

stöd, hjälp och vård å den ena sidan och tydliga snabba

reaktioner mot ett inte acceptabelt beteende å den andra.

Tvärtom kan sådana reaktioner ha ett pedagogiskt värde genom att

inpränta och befästa normer som är grundläggande i samhället.

Utskottet ställer sig således i princip bakom lagförslagen i

propositionen och avstyrker därför bifall till nu behandlade

motionsyrkanden. Till enskilda frågor i propositionen återkommer

utskottet i det följande.

Reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare

Bakgrund

Som framgått ovan särbehandlas unga lagöverträdare sedan lång

tid tillbaka. De yngsta lagöverträdarna blir föremål för

domstolsprövning i betydligt mindre omfattning än de vuxna och

sådana påföljder som verkställs inom kriminalvården döms ut i

betydligt mindre utsträckning för unga än för vuxna.

Brottsbalken (BrB) innehåller också en särskild påföljd för

ungdomar under tjugoett år. Bestämmelsen härom, som finns i 31

kap. 1 § BrB, innebär att rätten får döma en ung person som

begått en brottslig gärning till överlämnande till vård inom

socialtjänsten. En förutsättning är att den unge kan bli föremål

för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU.

Ett sådant överlämnande innebär att det ankommer på

socialnämnden att ensam besluta vilka åtgärder som skall vidtas

beträffande den unge. Socialtjänstlagen möjliggör olika

vårdinsatser under förutsättning att den unge frivilligt

medverkar till dessa. Aktualiseras tvångsvård enligt LVU skall

socialnämnden ansöka därom hos länsrätten, som beslutar i

frågan. Socialnämnden bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge

skall ordnas, var han skall vistas under vårdtiden och hur länge

vården skall pågå. Socialnämndens åtgärder anpassas helt till

den unges behov. Domstolen, som fastlägger det straffrättsliga

ansvaret, saknar i dessa fall i princip inflytande över

innehållet i den utdömda påföljden. Om brottets straffvärde m.m.

påkallar det finns dock möjlighet för domstolen att förena

överlämnandet till vård med dagsböter, även om böter inte ingår

i straffskalan för det aktuella brottet.

Myndigheterna inom rättsväsendet har teoretiskt sett möjlighet

att utnyttja alla de alternativ som står till buds för vuxna

lagöverträdare när det gäller att bestämma reaktionerna på ett

brott som begåtts av en ung person. Genom den särreglering som

finns för unga lagöverträdare är mellertid möjligheterna i

praktiken väsentligt begränsade. Andra påföljder än överlämnande

till särskild vård som kan komma i fråga är böter, villkorlig

dom, skyddstillsyn och fängelse. Vissa begränsningar föreligger

när det gäller att döma ungdomar till fängelse. För brott som

någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till

fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Ungdomar mellan

arton och tjugoett år som begått brott får dömas till fängelse

endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller det

annars finns särskilda skäl för det.

Propositionen

I propositionen redovisas beredningsläget beträffandet arbetet

med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara

utformat i framtiden. Utgångspunkten för detta arbete är att

reaktioner på brott som begås av unga skall vara en uppgift för

rättsväsendet. Vidare bör det, enligt propositionen,

eftersträvas att de påföljder som används för unga tillgodoser

de grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet,

enhetlighet och proportionalitet.

Utgångspunkten för ställningstagandena i propositionen i denna

del är sammanfattningsvis att det finns starka skäl som talar

för att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i

dess nuvarande form bör tas bort och att även unga personer

skall ådömas en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom

ramen för det vanliga påföljdssystemet. Socialtjänstens ansvar

för den unge i enlighet med socialtjänstlagen och LVU skall

dock, enligt propositionen, bestå.

Några lagförslag läggs inte fram i dessa delar. Däremot görs

en genomgång av de nuvarande brottspåföljderna, och det

redovisas också hur dessa på olika sätt kan förändras och

kombineras för att passa de unga bättre.

Motionerna

I motion Ju1 (s) begärs ett tillkännagivande om inriktningen

av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Enligt motionärerna

bör principen vara att ungdomar under arton år så långt möjligt

skall hållas utanför kriminalvården och att huvudansvaret för

unga som begått brott bör ligga hos socialtjänsten. Ett liknande

yrkande framställs i motion Ju2 (v).

Utskottets överväganden

Utskottet känner i likhet med motionärerna tveksamhet inför

resonemanget i propositionen om att de principer som ligger till

grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning bör

vara vägledande även vid bestämmandet av påföljder för de unga.

Den särreglering som i dag finns beträffande unga människor som

begår brott bygger på erfarenheten att påföljden för en ung

lagöverträdare måste anpassas till den unges personliga mognad

och särskilda förhållanden. Grundläggande för utskottets

uppfattning är att fängelsestraff motverkar en ung människas

möjlighet att föra ett laglydigt liv. Ungdomar under arton år

som begår brott skall därför så långt möjligt hållas utanför

kriminalvården och huvudansvaret för dessa bör även

fortsättningsvis ligga hos socialtjänsten, även om

tvångsåtgärder i vissa fall är nödvändiga för att förhindra den

unge att fortsätta sin kriminella verksamhet. Mot bakgrund av

vad utskottet nu anfört ser utskottet det som angeläget att det

utvecklas metoder, inom ramen för såväl rättsväsendet som

socialtjänsten, för att finna adekvata åtgärder som kan medverka

till att barn och ungdomar som begått brott kan ledas in i ett

laglydigt liv. Härför krävs också en utökad samverkan mellan

socialtjänsten och rättsväsendet, som bör inriktas på att

åstadkomma snabba, enkla och adekvata åtgärder mot

ungdomsbrottsligheten. Det får ankomma på regeringen att i det

fortsatta reformarbetet på påföljdsområdet när det gäller

ungdomar beakta vad utskottet nu anfört med anledning av

motionerna Ju1 och Ju2. Vad utskottet här anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Förfarandet i domstol

Domstolarnas organisation och sammansättning i ungdomsmål

I propositionen föreslås att brottmål mot den som inte har

fyllt tjugoett år i tingsrätt och hovrätt skall, om inte hinder

möter, handläggas av lagfarna domare med särskilt intresse och

fallenhet för arbete med ungdomar. Enligt förslaget skall detta

också gälla för de nämndemän som anlitas i dessa mål -- för

närvarande gäller för dem i tingsrätt ett krav på insikt och

erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom. Den

föreslagna ordningen föreslås lagfäst genom en särskild

bestämmelse härom i LUL (25 §). Från bestämmelsen undantas

ungdomsmål där det är fråga om brott med enbart böter i

straffskalan. Rent organisatoriskt bör, enligt propositionen,

ungdomsmålen samlas på särskilda ungdomsrotlar. Den frågan

skall, anförs det, regleras i förordningsform. Det skall ankomma

på domstolschefen att utse den eller de domare vid domstolen som

skall handlägga ungdomsmålen.

Enligt författningskommentaren till bestämmelsen (prop. s.

103) är möjligheten att låta ungdomsmål handläggas av en annan

domare än den särskilde domaren avsedd att användas restriktivt.

Det skall kunna ske i fall där det inte är praktiskt möjligt för

den särskilde domaren att själv handlägga målet, t.ex. vid

sjukdom eller i semestertider.

Den föreslagna ordningen kritiseras i skrivelsen från

hovrättspresidenterna. Här anförs att förslaget i denna del

redan av principiella skäl kan sättas i fråga. Det hävdas att de

egenskaper, som domarna vilka skall handlägga ungdomsmålen

förutsätts besitta, finns hos de allra flesta domare. I

skrivelsen uppmärksammas dock främst att bestämmelsen för

hovrätternas del skulle medföra betydande problem av praktisk

natur.

Utskottet vill i denna del anföra följande. Som anförs i

propositionen har erfarenheten visat att kontakter med barn och

ungdomar som har problem kan inrymma särskilda svårigheter, inte

minst när det gäller kommunikationen. I ungdomsmål ställs därför

särskilda krav i dessa hänseenden på rättens ledamöter. Av stor

betydelse är också att såväl ordföranden som rättens övriga

ledamöter är väl insatta i kriminella ungdomars särskilda

problem för att finna den adekvata påföljden. En fördel med ett

begränsat antal domare i ungdomsmål är också att det kan vara

lättare att låta dessa få särskild utbildning i olika frågor som

har med ungdomar att göra. Mot att ha särskilda domare i

ungdomsmål talar å andra sidan enligt utskottets mening

huvudsakligen två skäl, dels att alla domare i princip bör anses

vara lika väl skickade att handlägga alla slags mål, dels att

vissa organisatoriska problem kan uppstå med en sådan ordning.

I fråga om ungdomsmålen gör sig också enligt utskottets mening

särskilt behovet av god förmåga att kommunicera med ungdomar sig

starkt gällande, och även övriga nyss anförda skäl har bärighet.

Det handlar här, anser utskottet, dels om sådana färdigheter som

intresse och fallenhet för uppgiften som kan uppövas, dels om

kunskaper på det sociala området som bör inhämtas. Utskottet

anser mot den bakgrunden det lämpligt med en viss specialisering

i ungdomsmålen. Med det synsätt utskottet här anlägger uppstår

inte heller någon konflikt med principen om alla domares

allmänna lämplighet för alla typer av mål, och utskottet

tillstyrker förslaget. Utskottet utgår från att de

organisatoriska svårigheter som kan uppstå beaktas i samband med

det av regeringen aviserade förordningsarbetet.

Avkunnande av dom

Regler om avkunnande av dom i brottmål finns i 30 kap. 7 §

rättegångsbalken (RB). Huvudregeln är att dom i målet skall

avkunnas omedelbart efter rättegångens avslutande. Enligt

bestämmelsen gäller att överläggning skall hållas samma dag som

huvudförhandlingen avslutas eller senast nästa arbetsdag, och om

det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Om det befinns

oundgängligen nödvändigt, får rätten besluta anstånd för att

besluta eller skriva domen. Domen skall i sådant fall meddelas

inom två veckor, efter att förhandlingen avslutats. Om den

tilltalade är häktad skall domen meddelas inom en vecka från

förhandlingens avslutande. Detsamma gäller om den tilltalade

inte fyllt arton år och är åtalad för ett brott för vilket är

föreskrivet fängelse i mer än ett år. Dessa tidsfrister får

överskridas endast om det finns synnerliga skäl. Om domen inte

avkunnas vid huvudförhandlingen skall den avkunnas vid annat

rättens sammanträde eller meddelas genom att hållas tillgänglig

på rättens kansli, s.k. kanslidom.

Det krävs således enligt ordlydelsen i den berörda

bestämmelsen starka skäl för att underlåta att avkunna dom i

anslutning till huvudförhandlingen. Enligt propositionen har

emellertid praxis i domstolarna utvecklats därhän att

bestämmelsen tillämpas mindre strikt.

Enligt propositionen är det för ungdomsmålen önskvärt att

åstadkomma en stramare ordning än den som nu tillämpas. Det

föreslås därför att det i LUL införs en bestämmelse (30 §) i

fråga om avkunnande av domar mot ungdomar. Bestämmelsen tar

närmast sikte på fall där den unge fälls till ansvar i målet och

innebär att i mål mot den som är under tjugoett år domen skall

avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen eller annat rättens

sammanträde, om det inte möter synnerliga hinder. Bestämmelsen

hänvisar i övrigt till den ovan berörda regeln i 30 kap. 7 § RB.

Enligt författningskommentaren i propositionen till den

föreslagna bestämmelsen (s. 104 f) krävs det mycket starka skäl

för att underlåta att avkunna domen muntligen. Som exempel nämns

att det är fråga om ett mycket stort mål med många tilltalade

och ett stort antal särskilda yrkanden.

I skrivelsen från landets hovrättspresidenter kritiseras den

föreslagna bestämmelsen. Det begärs att det ytterligare skall

övervägas om den föreslagna bestämmelsen skall gälla för

hovrätternas del.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i mål

mot unga är särskilt viktigt att domen, om den innebär att den

unge fälls till ansvar, avkunnas efter huvudförhandlingen när

denne är närvarande. Domen kan, som anförs i propositionen,

förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han får ta

del av den muntligt och medan han har rättegången i färskt

minne. Rättens ordförande har då också möjlighet att närmare

förklara domens innebörd för den unge och även att framhålla

betydelsen av att den unge iakttar vad som kan vara föreskrivet

i domen.

Utskottet vill dock när det gäller möjligheterna att underlåta

att avkunna domen muntligen understryka att vad som anförts

därom i författningskommentaren inte kan anses utgöra en

uttömmande uppräkning på situationer när detta kan inträffa.

Givetvis kan även andra omständigheter än omfattningen av ett

mål ha betydelse vid den bedömningen. Utskottet vill särskilt

framhålla att komplicerade rättsfrågor aktualiseras i mål av

vitt skilda omfång. Utskottet har som framgått förståelse för de

pedagogiska synpunkter som ligger bakom förslaget i

propositionen. Utskottet måste dock konstatera att pedagogiken

inte kan tillåtas sättas före rättssäkerheten. Vad utskottet nu

anfört hindrar dock inte att utgångspunkten skall vara en mycket

restriktiv tolkning när det gäller möjligheten till undantag

från huvudregeln om muntligt avkunnande av domar i ungdomsmål.

För ytterligare överväganden vill utskottet ta upp frågan om

vad som skall gälla för det fall rätten vid överläggningen i ett

ungdomsmål finner att synnerliga hinder möter mot att avkunna

domen muntligen vid huvudförhandlingen och att det alltså behövs

anstånd med domens avkunnande. Här synes motstridigheter

föreligga mellan den föreslagna bestämmelsen och

allmänmotiveringen i propositionen.

Enligt den föreslagna bestämmelsens ordalydelse skall

domen i sådant fall avkunnas muntligen vid annat sammanträde som

rätten håller om inte synnerliga hinder möter. Av

allmänmotiveringen (prop. s. 91) framgår emellertid att

regeringen har uppfattningen att det inte är praktiskt att mera

regelmässigt hålla särskilda sammanträden för avkunnande av dom

mot unga lagöverträdare. Utskottet delar denna uppfattning och

anser således att rätten i en sådan situation, enligt

bestämmelsen i 30 kap. 7 § RB, bör kunna välja mellan att

avkunna domen muntligen vid ett särskilt sammanträde eller

meddela s.k. kanslidom. Frågan är då om den föreslagna

bestämmelsen kan anses ge uttryck för en sådan uppfattning.

Utskottet anser att så inte är fallet och förordar en ändring av

ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen (30 § LUL) i enlighet

med vad som framgår av utskottets hemställan nedan. Härigenom

hålls möjligheten öppen att avkunna dom vid särskilt sammanträde

när det bedöms lämpligt.

I övrigt har utskottet inte något att anföra i anledning av

propositionen eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju2 yrkandena 1 och 2,

res. 1 (v)

2. beträffande avsnitt 4 i propositionen

att riksdagen med anledning av dels propositionen i denna

del, dels motionerna 1994/95:Ju1 och 1994/95:Ju2 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

en reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare,

res. 2 (m, c, fp, kds)

3. beträffande särskilda ungdomsdomare

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare såvitt avser 25 §,

res. 3 (v, kds)

4. beträffande avkunnande av dom

att riksdagen antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt

avser 30 § dock med den ändringen att orden "eller vid annat

sammanträde som rätten håller" utgår,

5. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen dels antar det i moment 3 nämnda

lagförslaget såvitt det inte omfattas av utskottets hemställan

ovan, dels antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Stockholm den 15 november 1994

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Göran Magnusson

(s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c),

Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars

Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena

Frisk (s), Jeppe Johnsson (m) och Widar Andersson (s).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "det följande" bort ha

följande lydelse:

Utskottet motsätter sig i likhet med motionärerna att de

föreslagna lagändringarna antas av riksdagen. Utskottets

inställning motiveras bl.a. av de negativa konsekvenser som kan

bli följden av lagförslagen. Särskilt vill utskottet peka på att

möjligheterna för de sociala myndigheterna att förbereda

åtgärder enligt den sociala vårdlagstiftningen väsentligt skulle

minska genom den förkortade handläggningstid i ungdomsmål som

förslagen syftar till. Detta kan utskottet inte ställa sig

bakom. Utskottet har nämligen alltjämt uppfattningen att de unga

lagöverträdarna i största möjliga utsträckning bör hållas

utanför kriminalvården. I stället bör de tas om hand av de

sociala myndigheterna. Utskottet kan sålunda inte tillstyrka

bifall till propositionen.

Ungdomsbrottsligheten är ett komplext problem. Här behövs inte

nya processuella regler, utan för att komma till rätta med detta

problem behövs bl.a. ökade möjligheter till individuella

åtgärder och forskning på området. Detta bör regeringen beakta i

det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu med anledning

av motion Ju2 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju2 yrkandena 1

och 2 dels avslår proposition 1994/95:12, dels som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,

2. Avsnitt 4 i propositionen (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Görel Thurdin (c), Anders G Högmark (m), Siw

Persson (fp), Lars Björkman (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe

Johnsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Utskottet känner" och slutar med "till känna" bort ha

följande lydelse:

Som anförs i propositionen bygger påföljdssystemet i

brottsbalken på att straffvärdet hos ett brott eller hos den

samlade brottsligheten skall utgöra grunden för bestämmandet av

påföljd. Detta innebär att en handling bestraffas därför att den

är straffvärd och att ju högre straffvärdet är desto

allvarligare blir ingripandet enligt principen om

proportionalitet. Dessa grundläggande principer gäller dock inte

oinskränkt vid brott av ungdomar. Här finns, som utskottet

redovisat ovan, en särreglering som kommer till särskilt uttryck

genom påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. I

detta fall är det socialnämnden som beslutar vilka åtgärder som

skall vidtas sedan överlämnandet väl ägt rum. Domstolen, som

fastställer det straffrättsliga ansvaret, saknar i dessa fall i

princip inflytande över innehållet i den utdömda påföljden.

Denna särreglering har fortfarande viss tyngd. Å andra sidan

är det också för ungdomar viktigt att påföljdssystemet är klart,

enkelt och överskådligt. Inte minst för unga personer är det av

största betydelse att sambandet mellan brottet och påföljden

framgår. Om den verkliga grunden för det straffrättsliga

ingripandet inte tydligt anges, kan den unge få den felaktiga

uppfattningen att brottet egentligen saknar betydelse för

ingripandet mot honom. Det finns också en påtaglig risk för att

den unge berövas ansvaret för sina handlingar, och det gagnar

inte hans fortsatta utveckling mot ett ordnat liv. I motsats

till motionärerna är det således utskottets uppfattning att de

principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för

vuxna i ökad utsträckning bör vara vägledande även vid

utformandet av påföljder för unga. Straffrättskipningen också

mot unga personer bör präglas av förutsebarhet, enhetlighet och

proportionalitet. Samtidigt kan inte nog understrykas vikten av

att påföljdssystemet vilar på humanitär grund. Alla möjligheter

till hjälpande, stödjande och rehabiliterande åtgärder måste tas

till vara, inte bara inom ramen för socialtjänstens verksamhet

utan även under verkställigheten av påföljd för vilken

kriminalvården ansvarar.

I likhet med vad som framförs i propositionen anser utskottet

således att det fortsatta beredningsarbetet när det gäller

påföljdssystemet för ungdomar bör ske efter de utgångspunkter

som framförs i propositionen. Sammanfattningsvis går detta ut på

att det finns starka skäl som talar för att påföljden

överlämnande till vård inom socialtjänsten i sin nuvarande form

bör tas bort. Detta innebär att även unga personer skall ådömas

en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom ramen för det

vanliga påföljdssystemet. Socialtjänstens ansvar för den unge i

enlighet med socialtjänstlagen och LVU skall dock bestå enligt

utskottets uppfattning. Förslag och tankar om hur de vanliga

påföljderna kan förändras och förbättras för att passa de unga

bättre redovisas i propositionen. Utskottet anser att det

fortsatta beredningsarbetet när det gäller påföljdssystemet för

unga bör bedrivas efter de utgångspunkter som redovisas i

propositionens avsnitt fyra. Vad utskottet anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Det anförda leder till att utskottet avstyrker bifall till nu

berörda yrkanden i motionerna Ju1 och Ju2.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande avsnitt 4 i propositionen

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på

motionerna 1994/95:Ju1 och 1994/95:Ju2 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en reform av

påföljdssystemet för unga lagöverträdare,

3. Särskilda ungdomsdomare (mom. 3)

Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet vill" och på s. 8 slutar med "aviserade

förordningsarbetet" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det en grundläggande princip att

alla domare bör anses lika väl skickade att handlägga alla slags

mål. Regeringsförslaget bryter mot den principen, något som

utskottet inte kan godta. Härtill kommer de betydande problem av

praktisk natur som den föreslagna bestämmelsen kan föra med sig

för domstolarna. För de minsta tingsrätterna skulle bestämmelsen

bli svår att tillämpa, och för de minsta hovrätterna skulle det

med säkerhet vålla stora svårigheter att låta de för

ungdomsmålen särskilt utsedda domarna delta i handläggningen av

alla i hovrätten förekommande mål mot ungdomar. Därtill kommer

andra problem av organisatoriskt slag vid de större hovrätterna,

t.ex. när det gäller att hålla huvudförhandlingar utanför

kansliorten i olika delar av domstolens upptagningsområde.

Det sagda leder utskottet till att avstyrka förslaget i

propositionen i denna del.

Nuvarande bestämmelse om rättens sammansättning i ungdomsmål

finns i 10 § LUL och uppställer en särskild kvalifikation endast

beträffande nämndemän i tingsrätt. Bestämmelsen innebär att i

mål mot den som inte har fyllt tjugoett bör företrädesvis

anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och

fostran av ungdom, om det finns anledning att döma till annan

påföljd än böter. Utskottets ställningstagande innebär att den

bestämmelsen kvarstår, dock som 25 § LUL.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande särskilda ungdomsdomare

att riksdagen dels avslår det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare såvitt avser 25 §, dels

beslutar att nuvarande 10 § i nämnda lag skall betecknas 25 §,

Regeringens förslag till lagtext

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 2

Inledning 2

Gällande ordning 3

Propositionens huvudsakliga innehåll 3

Utskottets överväganden 4

Avslag på propositionen 4

Reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare 4

Bakgrund 4

Propositionen 5

Motionerna 6

Utskottets överväganden 6

Förfarandet i domstol 7

Domstolarnas organisation och sammansättning i

ungdomsmål 7

Avkunnande av dom 8

Hemställan 9

Reservationer 10

1. Avslag på propositionen 10

2. Avsnitt 4 i propositionen 11

3. Särskilda ungdomsdomare 12

Bilaga

Regeringens förslag till lagtext 14