Bet. 1994/95:JuU13

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU13

Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

JuU13

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om

anslag till Brottsoffermyndigheten m.m. I samband därmed

behandlar utskottet ett antal motioner rörande olika former av

stöd och hjälp m.m. till brottsoffer.

I fråga om stöd och hjälp till brottsoffer föreslår utskottet

med anledning av ett antal motioner, att riksdagen gör ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av en utvärdering,

som med ett samlat grepp analyserar effekterna av det

lagstiftningsarbete och de åtgärder i övrigt som den senaste

tioårsperioden företagits på brottsofferområdet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelstilldelning och avstyrker övriga motioner.

Till betänkandet har fogats sammanlagt nio reservationer varav

en från (m och c), tre från (c), en från (fp och c), en från

(fp), två från (mp) och en från (kds) samt två särskilda

yttranden varav ett från vardera (m) och (c).

ANDRA HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1994/95:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit riksdagen att

till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för

budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 12 281 000 kr (G 3,

s. 81--83),

till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av

brott för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på

102 500 000 kr (G 4, s. 83--84).

Motionerna

1994/95:Ju601 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel

Thurdin (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisinsatser för brottsoffren,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åklagarinsatser för brottsoffren,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatta statliga bidrag till kvinno- och

brottsofferjourerna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utdömda skadestånd,

1994/95:Ju628 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att möjligheterna till begränsad

rörelsefrihet för misshandlande och hotande män bör utredas.

1994/95:Ju633 av Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förundersökningskungörelsen.

1994/95:JuU713 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av förundersökningskungörelsen.

1994/95:Ju714 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel

Thurdin (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av lagen om målsägandebiträde

vid s.k. tredjemansskada.

1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre skydd för brottsoffren.

1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hotade kvinnors möjlighet att få livvakt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handläggningstiderna när det gäller

våldsbrott mot kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om målsägandebiträde och besöksförbud,

1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det bör bli kortare handläggningstid

mellan anmälan och förhör och mellan åtal och domstolsprocess

vid misshandelsmål och sexuella övergrepp,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att kommun-/husarrest för misshandlande män

införs,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förstärka rätten till

målsägandebiträde,

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om trygghetspaket,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bevakning av gärningsmän,

28. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i

motionen anförts om skadestånd till brottsoffer,

29. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i

motionen anförts om skadestånd till brottsoffers efterlevande,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vittnesskydd,

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisinsatser vid kvinnovåld och införande

av ett datoriserat informationssystem inom polisen vid bl.a.

kvinnovåld,

45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om livvaktsskydd, vapenlicens för

pepparspray, behandlingsinsatser och fokusering på

gärningsmännen,

48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av snabb handläggning vid

våldtäkt,

1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kvinnor som utsatts för misshandel

eller våldtäkt skall få tillgång till juridiskt biträde under

hela förundersökningen och rättegången.

Utskottet

Inledning

Brottsoffrens situation har under senare år fått en ökad

uppmärksamhet, och brottsofferfrågorna har i ökande grad

aktualiserats i skilda sammanhang såväl i Sverige som

internationellt. I den svenska kriminalpolitiska debatten har

efter hand ställts krav på olika åtgärder för att förbättra

brottsoffrens ställning, och en mängd åtgärder har vidtagits i

detta syfte. Utskottet återkommer härtill i samband med att

utskottet i det följande diskuterar frågor om utvärdering av de

samlade åtgärder som vidtagits till stöd och hjälp åt

brottsoffer.

För att förbättra möjligheterna att ge stöd till brottsoffren

skapades den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320,

SFS 1994:419) en brottsofferfond. Bidrag från brottsofferfonden

får lämnas för att stödja ideella organisationer som verkar på

brottsofferområdet samt privat och offentlig verksamhet som

gäller brottsoffer. Bidrag ur fonden kan även lämnas för

forskning, utbildning och information i brottsofferfrågor.

Brottsoffermyndigheten inrättades samtidigt (SFS 1994:572) som

brottsofferfonden genom att Brottsskadenämnden omorganiserades

och tillfördes nya uppgifter. Brottsoffermyndigheten har till

uppgift att främja brottsoffrens rättigheter samt bevaka deras

behov och intressen. Myndigheten skall särskilt pröva ärenden om

statlig brottsskadeersättning och ärenden om bidrag från

brottsofferfonden. Vid myndigheten finns en särskild nämnd för

prövning av vissa ärenden om brottsskadeersättning.

Medelsanvisningen

Enligt riksdagens beslut om ändring i riksdagsordningen (Förs.

1993/94:TK2, KU18, rskr. 425, 1994/95:KU2, rskr. 4, SFS

1994:1471) löper budgetåret 1995/96 t.o.m. den 31 december 1996.

Regeringen har föreslagit riksdagen att under punkt G 3. till

Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret

1995/96 anvisa ett ramanslag på 12 281 000 kr. Av beloppet har

8 145 000 kr beräknats för perioden juli 1995--juni 1996.

Antalet inkomna brottsskadeärenden har ökat under en följd av

år och uppgick budgetåret 1993/94 till totalt 4 200, vilket var

en ökning från föregående budgetår med 700. Antalet

personskadeärenden ökade med ca 900, medan sakskadeärendena

uppvisade en viss minskning. Brottsoffermyndigheten beräknar att

brottsskadeärendena kommer att öka med ca 1 000 per år under

innevarande och under nästkommande budgetår.

Regeringen anför i budgetpropositionen att den delar

Brottsoffermyndighetens uppfattning att antalet

brottsskadeärenden kommer att öka under den angivna tiden.

Regeringen anser att en ökning av antalet ärenden bör kunna

hanteras genom en ytterligare effektivisering av verksamheten.

Mot bakgrund av osäkerheten om volymökningens storlek bör dock

anslaget enligt regeringens uppfattning inte omfattas av det

besparingskrav som i övrigt åvilar rättsväsendet.

Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet och

tillstyrker propositionen i denna del.

Regeringen har under punkt G 4. föreslagit riksdagen att till

Brottsoffermyndigheten: Ersättning till skador på grund av

brott för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på

102 500 000 kr. Av beloppet har 68 333 000 kr beräknats för

perioden juli 1995--juni 1996.

Regeringen anför i budgetpropositionen att antalet ansökningar

om brottsskadeersättning ökat väsentligt under budgetåret

1993/94 och kan förväntas fortsätta att öka under budgetåren

1994/95 och 1995/96.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning.

Brottsofferfonden m.m.

Riksdagen beslutade förra året som nämnts ovan att inrätta en

brottsofferfond. Fondens uppgift är att stärka brottsoffrens

ställning, och fondens medel skall användas för bidrag till

ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet, bidrag

till privat eller offentlig verksamhet som gäller brottsoffer,

forskning, utbildning och information om brottsofferfrågor samt

finansiering av reformer på brottsofferområdet. Den

grundläggande regleringen av fondens verksamhet finns i lagen

(1994:419) om brottsofferfond. Denna kompletteras med en av

regeringen utfärdad förordning (1994:426). I lagen anges fondens

ändamål i allmänna ordalag så att fondens medel skall användas

för verksamhet som gagnar brottsoffer. Det lades på regeringen

att ge närmare riktlinjer för användningen av fondens medel (se

prop. 1993/94:143 s. 32).

Finansieringen av brottsofferfonden sker genom att den som

döms för ett eller flera brott i normalfallet skall betala en

avgift på 300 kr till brottsofferfonden, om fängelse ingår i

straffskalan för något av brotten.

När fonden inrättades tillfördes den även en viss del av de

medel som frigjordes genom att ersättningen till intagna i

kriminalvårdsanstalt för arbete och annan sysselsättning sänktes

med 20 %. Sistnämnda medel skulle, förutom att finansiera

uppbyggnaden av brottsofferfonden, också användas för andra

åtgärder till stöd för brottsoffer (prop. 1993/94:100 bil. 3 s.

139 f, JuU17 s. 20, rskr. 212).

Brottsofferfondens verksamhet administreras av

Brottsoffermyndigheten.

I budgetpropositionen (s. 82 f) aviserar regeringen en del

förändringar beträffande brottsofferfondens verksamhet.

Regeringens avsikt är att ge fonden en tydligare inriktning;

användningen av fondens medel skall särskilt inriktas på att

vidareutveckla och komplettera nuvarande insatser för

brottsoffer. Denna precisering skärper, enligt vad som anförs i

budgetpropositionen, kraven på att prövningen av ansökningar om

bidrag från fonden sker utifrån den kunskap och de erfarenheter

som redan finns. Regeringen avser därför att vid

Brottsoffermyndigheten inrätta en särskild nämnd som skall

besluta om bidragen från fonden. Syftet är att ytterligare

förbättra möjligheterna för ett effektivt användande av fondens

medel.

Utskottet har nu inhämtat att medel till fonden inte kommer in

i den takt som förväntades vid dess inrättande. När fonden

inrättades beräknades att den årligen skulle tillföras ca 19

miljoner kronor i form av avgifter. Hittills har dock endast ca

2 miljoner kronor influtit. Brottsoffermyndigheten pekar på att

fondavgifter skall tas ut av personer som döms för brott som

begåtts efter den 1 juli 1994; det kan antas att en betydande

andel av dessa brott ännu inte är slutligt avgjorda. Härtill

kommer att en inte obetydlig del av avgifterna sannolikt inte

betalas frivilligt utan måste drivas in, vilket är ägnat att

leda till att inbetalningar till fonden försenas.

Brottsoffermyndigheten beräknar med hänsyn bl.a. till dessa

faktorer att avgifterna kommer att flyta in till fonden i full

omfattning först ungefär ett år efter det att bestämmelserna om

fondavgift trätt i kraft. De senaste siffrorna över influtna

medel visar också att inströmningen ökat i betydande grad. Av de

två miljoner kronor som hittills har influtit i fonden belöper

sig mellan 1,2 och 1,3 miljoner kronor på tiden den 1

januari--15 februari i år. Brottsoffermyndigheten bedömer att

fonden kommer att tillföras omkring 1 miljon kronor i månaden

fram till halvårsskiftet och ett något större månatligt belopp

för tiden därefter.

I motion Ju601 (c) framhålls att det är nödvändigt med

fortsatt omfattande statliga bidrag till bl.a.

brottsofferjourer.

Statligt bidrag till Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ)

har sedan 1989 utgått från anslaget G 4. Ersättning för skador

på grund av brott.

Enligt regeringens förslag om inrättande av en brottsofferfond

(prop. s. 61) skall sådana organisationer som stöder

brottsoffer, t.ex. BOJ, vända sig direkt till brottsofferfonden

med en ansökan om bidrag.

För innevarande budgetår har BOJ, för att underlätta

övergången till den nya ordningen, erhållit ett bidrag på

1 000 000 kr från anslaget G 4. Härutöver har BOJ i december

1994 erhållit ett projektbidrag ur fonden på 500 000 kr.

Utskottet, som förra året behandlade ett liknande yrkande,

uttalade då (1993/94:JuU25 s. 11) att ett av huvudsyftena med

brottsofferfonden var att skapa ökade möjligheter till

ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad

verksamhet, bl.a. i form av bidrag till olika ideella

organisationer som brottsofferjourer och kvinnojourer.

Utskottet vill nu, liksom vid flera tidigare tillfällen,

understryka vikten av åtgärder för att förbättra situationen för

människor som drabbats av brott. Härvidlag gör

brottsofferjourerna ett värdefullt arbete som förtjänar stöd i

olika former. Utskottet utgår för sin del från att den mer

preciserade inriktningen av användningen av brottsofferfondens

medel som aviserats i detta ärende och som utskottet i princip

kan ställa sig bakom inte kommer att utesluta möjligheten till

stöd för brottsofferjourer.

Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet inte att det

behövs något uttalande från riksdagens sida om stöd till

brottsofferjourer, och utskottet avstyrker bifall till motion

Ju601 i denna del.

I detta sammanhang vill utskottet också slå fast att ett brett

brottsförebyggande arbete har väsentliga beröringspunkter med

brottsofferinriktat arbete. Många myndigheter och organisationer

som arbetar brottsförebyggande har också en viktig

brottsofferstödjande verksamhet. Utskottet återkommer till denna

fråga i samband med att utskottet inom kort i ett kommande

ärende (1994/95:JuU17) behandlar anslaget A 6. Bidrag till

brottsförebyggande arbete.

Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet

Bakgrund

Brott medför ingripande verkningar av olika slag för den som

drabbas. Ofta innebär ett brott en omskakande personlig

upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador samt

orsaka förluster både av ekonomisk art och av annat slag. För

ett brottsoffer kan det också vara påfrestande att medverka i

det rättsliga förfarandet hos polis, åklagare och domstol.

Betydelsefulla åtgärder för att bättre tillgodose

brottsoffrens intressen började på allvar vidtas vid mitten av

1980-talet. Den 11 juli 1985 uppdrog regeringen åt

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att kartlägga i vilka hänseenden

det fanns särskilda behov av stöd och hjälp från samhällets sida

åt dem som drabbas av brott och i vilka former dessa behov

lämpligen kunde tänkas tillgodoses. BRÅ redovisade uppdraget

till regeringen den 30 januari 1986 och överlämnade då

promemorian (Kansli PM 1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer --

En probleminventering. Rikspolisstyrelsen (RPS) redovisade

därefter (Rapport 1986:18) ett regeringsuppdrag som gick ut på

att RPS i samråd med Riksåklagaren (RÅ) och Domstolsverket (DV)

närmare skulle överväga förslagen i BRÅ-promemorian om bättre

information till brottsoffer. I mars 1988 redovisade BRÅ i

utredningsrapporten Brottsoffer ett regeringsuppdrag att

genomföra en fördjupad undersökning av vissa avsnitt i Kansli PM

1986:1 rörande brottsofferjourer m.m., sammanträffanden mellan

offer och gärningsman samt ökat personligt skydd.

I budgetpropositionen 1987 (prop. 1987/88:100 bil. 4 s. 34 f)

presenterades ett särskilt program (det s.k.

brottsofferprogrammet) för att stärka brottsoffrens ställning.

Brottsofferprogrammet omfattade bl.a. frågor om

brottsskadelagstiftningen, brottsofferjourer, polisens arbete,

målsägandebiträde, besöksförbud och skadestånd. Arbetet med

brottsofferprogrammet samt andra vidtagna och planerade åtgärder

rörande stöd och hjälp till brottsoffren har därefter redovisats

i de följande budgetpropositionerna.

I ett betydande antal promemorior och rapporter m.m. har sedan

mitten av 1980-talet redovisats översyner m.m. i olika frågor

som rör brottsoffer. Förslag till följd av översynerna har lett

till lagstiftning eller bereds vidare i olika sammanhang. Här

kan nämnas t.ex. Rättshjälpskommitténs slutbetänkande (SOU

1986:49) Målsägandebiträde och Våldskommissionens slutbetänkande

(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer samt

Departementspromemoriorna (Ds Ju 1987:1) Översyn av

brottsskadelagen, (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud, (Ds 1992:24)

Några brottsofferfrågor -- utvidgad rätt till målsägandebiträde

och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands, (Ds

1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka

brottsoffrens ställning samt (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande

i domstol.

Riksdagen har i olika sammanhang bl.a. också givit regeringen

i uppdrag att se över lagstiftningen i olika avseenden. Så har

skett t.ex. beträffande rätten till målsägandebiträde

(1989/90:JuU5) och rättshjälp till offer för brott utomlands

(1990/91:JuU27). Ett utskottsinitiativ hösten 1989

(1989/90:JuU5) ledde till att riksdagen beslutade om ändringar i

lagen (1988:688) om besöksförbud (SFS 1989:1075). Här kan

tilläggas att BRÅ inom kort beräknas avsluta en utvärdering av

lagen. Förra året (1993/94:JuU25 s. 20 f) stödde utskottet i

princip ett motionsyrkande om utvärdering av lagen om

målsägandebiträde. Utskottet ansåg dock att en utvärdering borde

anstå tills lagstiftningen hunnit verka så länge att en

utvärdering blev meningsfull. Utskottet har nu erfarit att man i

regeringskansliet avser att inleda arbetet med en utvärdering.

Riksdagen beslutade, som ovan redovisats, år 1994 om

inrättandet av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet. I

samma ärende beslutade riksdagen också om en rad andra åtgärder

för att stärka brottsoffrens ställning i det enskilda fallet.

Bland åtgärderna kan nämnas att en målsägandes möjligheter att

ha med sig en stödperson vid förhör och rättegång ökades. Vidare

förenklades för målsäganden när det gäller att kräva ut

skadestånd som han eller hon tillerkänts i ett brottmål, och den

misstänktes möjligheter att ta del av uppgifter om målsägandes

och vittnes ålder, yrke och bostadsadress ur

förundersökningsprotokoll och andra handlingar som delges honom

begränsades.

I sammanhanget bör även nämnas att det för närvarande pågår

utredningar på olika områden med anknytning till

brottsofferfrågorna. En kommitté (dir. 1988:76) undersöker

möjligheterna att förbättra ersättningen för ideell skada. I

kommitténs uppdrag ingår bl.a. att diskutera

ersättningsprinciper, ersättningsnivåer och metoder för att

bestämma ersättningen för sådan skada. Kommittén lade i

september 1992 fram ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning

för kränkning genom brott. I betänkandet föreslås nya regler om

ersättning för lidande som någon tillfogar annan genom brott mot

den personliga friheten eller annat integritetskränkande brott.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs inom

Justitiedepartementet. Enligt sina direktiv skall Kommittén om

ideell skada också ta ställning till praxis rörande anhörigas

rätt till skadestånd i olika avseenden. Kommitténs

slutbetänkande väntas till regeringen inom kort.

Trygghetsutredningen (dir. 1993:37) har i uppdrag att se över

rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när

det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt

vardagsbrottslighet och ordningsstörningar. Kommittén har i

augusti 1994 lämnat delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot

brott i lokalsamhället -- Kartläggning, principiella synpunkter

och förslag. I betänkandet redovisar kommittén synpunkter och

förslag i frågor som väckts av bl.a. BOJ och Riksorganisationen

för Kvinnojourer i Sverige (ROKS) rörande bl.a. vittnen och

målsägande i domstol resp. polisåtgärder mot familjevåld.

Kommittén väntas lämna sitt slutbetänkande under innevarande år.

Den 1 juli 1993 tillsatte regeringen en särskild kommission

(dir. 1993:88) för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en

översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder

för att motverka sådant våld.

Kommissionen skall enligt sina direktiv bl.a. göra en

utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som

rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade

brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna

att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med

sådana brott. Kommissionen skall också undersöka hur långa

handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna, dvs.

polis- och åklagarmyndigheterna, är för de brott som innefattar

övergrepp mot kvinnor samt i det sammanhanget se om rutinerna

för handläggningen av sådana brott kan förbättras. Kommissionen

skall bl.a. också göra en kartläggning och bedömning av de

nuvarande behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga

till övergrepp mot kvinnor samt undersöka om s.k. punktbevakning

av de våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination

med andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag

om hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.

Kommissionen avlämnade i mars 1994 delbetänkandet (SOU

1994:56) Ett centrum för kvinnor som våldtagits och

misshandlats. Ett sådant centrum har under år 1994 inrättats i

Uppsala. Kommissionens slutbetänkande väntas under senare delen

av våren 1995.

På brottsofferområdet bedrivs på myndighetsnivå utbildning,

försöksverksamheter och olika former av översyner m.m. i

betydande omfattning.

I det följande redovisar utskottet önskemål i motionerna

Ju601, Ju633, Ju713, Ju714, Ju806, Ju807, A807 samt A820 som

väckts under den allmänna motionstiden i år och som bör beaktas

vid en bedömning av behovet av en utvärdering. Utskottet tar

ställning till samtliga dessa motionsönskemål samt till ett

yrkande om utvärdering i motion Ju801 (m) i ett sammanhang i

avsnittet Överväganden rörande en utvärdering.

Utbildning av poliser m.m.

I motion Ju601 (c) understryks att utbildnings- och

fortbildningsinsatser samt väl inarbetade rutiner vid samtliga

polisdistrikt är nödvändiga för att polisen skall kunna fullgöra

sina uppgifter när det gäller omhändertagande av och information

till brottsoffren.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat

motionsyrkanden rörande polisens rutiner m.m. avseende bl.a.

omhändertagande av och information till brottsoffer samt

utbildning och fortbildning av polismän i dessa frågor. Senast

utskottet behandlade sådana frågor var under våren 1994 i

samband med att utskottet beslutade om införande av

brottsofferfonden (se 1993/94:JuU25 s. 32 f med där gjord

hänvisning).

Utskottet hänvisade i det angivna ärendet till ett tidigare

uttalande att det såväl i den grundläggande utbildningen som i

olika typer av fortbildning av polismän ingår frågor som är

relaterade till omhändertagande m.m. av brottsoffer.

Utskottet redovisade vidare att man under våren 1994 på

Polishögskolan (PHS) planerade en specialutbildning av poliser

bl.a. till följd av förslagen i det redovisade ärendet om

brottsofferfonden, m.m. Den ifrågavarande kursen avsåg

utbildning av instruktörer som i sin tur skulle utbilda

polismännen ute i landet. Utbildningen skulle omfatta bl.a.

frågor om hur polisen på effektivast möjliga sätt skall förmedla

hjälp och ge brottsoffer kunskap om den hjälp och det stöd som

står att få från olika myndigheter och organisationer. Vidare

skulle tas upp frågor om regler för besöksförbud och för

förordnande av målsägandebiträde och stödperson, möjligheter

till erhållande av trygghetspaket, identitetsbyte, m.m.

Utskottet avstyrkte yrkandet och hänvisade till att arbete med

de i motionen aktualiserade frågorna pågick och att något

riksdagsuttalande i saken var obehövligt.

Utskottet har nu från PHS inhämtat att utbildningen

genomfördes enligt planerna och att utbildningsinsatserna på

området fortsatt med nya elever samt med fortsättnings- och

påbyggnadskurser för elever som gått tidigare kurser, sammanlagt

sex olika utbildningstillfällen. Nya kurser på området planeras

för framtiden. I utbildningen vid PHS har också ingått kurser

som bl.a. syftat till att ge deltagarna sådana kunskaper att de

kunnat ansvara för och medverka till igångsättning av

brottsofferjourer.

Utskottet återkommer nedan till motion Ju601 i denna del.

Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m.

I motion Ju806 (fp) yrkas riksdagens tillkännagivande att det

måste vara en plikt för polisen att meddela en kvinna, som

anmäler att hon utsatts för sexualbrott eller misshandel, att

hon har rätt till målsägandebiträde och att hon kan begära att

den man som trakasserar henne kan åläggas besöksförbud.

Genom ändringar i förundersökningskungörelsen (FUK) den 1 juli

1988 (SFS 1988:7) förbättrades målsägandens rätt till

information i olika hänseenden. Ändringarna innebar bl.a. att

målsäganden i tillämpliga fall skall informeras om möjligheterna

att få målsägandebiträde. Bestämmelsen härom infördes i 13 a §

FUK.

I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i

blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning

framfördes en mängd förslag till åtgärder syftande till ökad

information till målsägande i olika hänseenden. I promemorian

lämnades bl.a. förslag till en komplettering av 13 a § FUK med

en bestämmelse om att målsäganden skall underrättas också om de

regler som gäller för meddelande av besöksförbud enligt lagen om

besöksförbud. Vidare föreslogs att informationsmaterial skall

lämnas till målsäganden också om brottsskadeersättning,

stödperson, rättshjälp och stödjande organ samt att målsäganden

skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut

rörande förundersökning och åtal m.m. Förslagen ledde till

ändringar i FUK, vilka trädde i kraft den 1 juli 1994 (SFS

1994:429).

Enligt 13 a § FUK gäller således att målsäganden så snart som

möjligt skall underrättas om de regler som gäller för

förordnande av målsägandebiträde och/eller meddelande av

besöksförbud, om brottet är sådant att det kan komma i fråga att

förordna målsägandebiträde eller att förordna om besöksförbud.

Utskottet återkommer nedan till motion Ju806 i behandlad del.

Målsägandebiträde m.m.

I motion Ju807 (mp) yrkas att alla som drabbas av våldsbrott

skall erbjudas juridisk hjälp, t.ex. målsägandebiträde, och vid

behov annan hjälp, och i motion A820 (kds) yrkas att kvinnor som

utsatts för misshandel eller våldtäkt skall få tillgång till

juridiskt biträde under hela förundersökningen och rättegången.

I motion Ju714 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att det finns behov av ett förtydligande

rörande möjligheterna att förordna målsägandebiträde också vid

s.k. tredjemansskada, t.ex. då efterlevande till någon som

bragts om livet åsamkats personskada som givit medicinska

effekter.

Begreppet brottsoffer förekommer inte i lagstiftningen. Där

används i stället termen målsägande. De två termerna är dock

inte helt synonyma. Av 20 kap. 8 § fjärde stycket

rättegångsbalken (RB) framgår att målsägande är den mot vilken

ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av

brottet eller lidit skada av det. Vem som i visst fall är att

anse som målsägande har betydelse i flera avseenden. Den

enskilda åtalsrätten, rätten att ange vissa brott till åtal,

liksom möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i anledning

av brottet gäller i allmänhet endast för den som är att anse som

målsägande i förhållande till det begångna brottet.

Målsäganden är i formellt hänseende att anse som part i

rättegången endast när han för talan, dvs. framställer ett

yrkande om ansvar eller skadestånd. Sedan åklagaren väckt åtal,

kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § andra stycket RB).

Det innebär att målsäganden inträder i processen som åklagarens

medpart och har vissa möjligheter att agera självständigt i

rättegången när det gäller ansvarsfrågan. Om åklagaren har

beslutat att inte väcka åtal kan målsäganden i allmänhet väcka

enskilt åtal (20 kap. 8 § första stycket RB). Om åklagaren

lägger ned ett väckt åtal därför att det enligt hans bedömning

inte finns tillräckliga skäl för att den misstänkte är skyldig

till brottet, kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 § andra

stycket RB). Målsäganden kan i mål om allmänt åtal på egen hand

överklaga ansvarsfrågan till högre rätt om åklagaren inte

överklagar (20 kap. 8 § andra stycket RB). Vidare kan

målsäganden i anslutning till åtal för brottet framställa

yrkanden om enskilt anspråk i anledning av brottet och få

skadeståndstalan handlagd i brottmålet (22 kap. 1 § RB).

Målsäganden kan föra sin talan genom ombud eller med hjälp av

biträde (12 kap. 1 och 22 §§ RB).

Under senare år har åtgärder vidtagits för att underlätta

situationen för målsäganden i samband med förundersökning och

rättegång. Genom en ny regel i RB infördes år 1984

(prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332) en möjlighet för

en målsägande som behöver personligt stöd under rättegången att

åtföljas av en s.k. stödperson (numera 20 kap. 15 § RB).

Stödpersonen får anlitas i alla slags brottmål där målsäganden

hörs. Förutsättningen är endast att målsäganden med hänsyn till

brottets art eller annars kan antas vara i behov av ett

personligt stöd. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett

personligt stöd åt målsäganden. Den 1 juli 1994 ändrades 20 kap.

15 § RB (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320, SFS 1994:420)

så att målsäganden i princip själv får bestämma om han eller hon

skall åtföljas av en stödperson. Samtidigt ändrades 23 kap. 10 §

RB så att en stödperson får närvara även vid förhör med

målsäganden under förundersökningen, om hans närvaro inte är

till men för utredningen.

I 1 § lagen om målsägandebiträde (1988:609) anges i vilka mål

om brott och under vilka förutsättningar ett målsägandebiträde

kan förordnas. Lagen har utvidgats vid flera tillfällen sedan

tillkomsten. Riksdagen beslutade senast i december 1993 (prop.

1993/94:26, JuU12, rskr. 124) om utvidgningar av lagen.

Ändringarna trädde i kraft den 1 april 1994 (SFS 1994:59).

Enligt 1 § första stycket skall, i mål om brott enligt 6 kap.

brottsbalken (BrB), målsägandebiträde förordnas sedan

förundersökning har inletts om det inte är uppenbart att

målsäganden saknar behov av sådant biträde. Regeln innebär att

domstol i mål om sexualbrott i princip skall förordna biträde

för målsägande som önskar ett sådant.

Vidare kan målsägandebiträde enligt 1 § andra stycket

förordnas även i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på

vilket fängelse kan följa, samt i mål om brott enligt 8 kap. 5

eller 6 § BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till

sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga

relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan

antas att målsäganden har behov av biträde.

Ändringen den 1 april 1994 innebär bl.a. att

målsägandebiträde, utöver vad som dessförinnan gällde, enligt 1

§ tredje stycket skall kunna förordnas i samtliga mål om brott

enligt BrB om fängelse kan följa på brottet och om det med

hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra

omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt

behov av biträde.

Regeringen anförde i propositionen, som låg till grund för den

angivna ändringen (s. 18) beträffande frågan rörande i vilka

fall målsägandebiträde bör förordnas i den senare kategorin, att

det bör krävas att brottet i det enskilda fallet har varit av

kvalificerat slag och inneburit en svår kränkning av offret.

Vidare bör bevisläget och det processuella läget i övrigt vara

sådant att man måste räkna med att målsäganden kommer att

utsättas för ingående eller pressande förhör. Ytterligare en

förutsättning bör, enligt regeringens uppfattning i

propositionen, vara att målsägandens fysiska och/eller psykiska

tillstånd är sådant att han eller hon kan antas ha väsentlig

nytta av ett juridiskt biträde. Detta innebär, anförde

regeringen, att målsägandebiträde inte skall förordnas

regelmässigt utan bara när det är påkallat av sådana

förhållanden i det enskilda fallet som nu angetts.

Möjligheterna att förordna målsägandebiträde blir för varje

kategori brott som omfattas av bestämmelsen alltmer begränsade.

Föredragande statsrådet uttalade i propositionen att en sådan

trappstegsliknande konstruktion enligt hennes mening har

fördelar genom att den klart markerar att förutsättningarna för

att få ett målsägandebiträde skiftar beroende på brottets art.

En målsägande ställs emellertid inte utan stöd i de mål där

målsägandebiträde inte förordnas. Förutom det stöd åklagaren

regelmässigt skall ge och möjligheterna för målsäganden att vid

rättegången åtföljas av en stödperson, gäller att åklagaren

enligt 22 kap. 2 § RB har en skyldighet att föra målsägandens

talan i skadeståndsdelen.

En person som behöver juridisk hjälp utöver den som

polisen, åklagaren eller domstolen bistår med kan enligt

bestämmelserna i rättshjälpslagen få juridisk rådgivning eller,

under vissa förutsättningar, allmän rättshjälp med

biträdesförordnande.

För att allmän rättshjälp skall kunna beviljas måste det vara

fråga om en rättslig angelägenhet. Detta krav är uppfyllt om

målsäganden framställer ett eget yrkande och därmed blir part i

rättegången.

Utskottet återkommer nedan till motionerna Ju807, A820 och

Ju714 i nu behandlade delar.

Information till målsäganden om det egna ärendet

I motion Ju601 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att det på ett tidigt stadium före

huvudförhandlingen, om målsäganden så begär, bör äga rum ett

personligt sammanträffande mellan målsäganden och åklagaren så

att åklagaren kan lämna information om den kommande rättegången

m.m.

Frågor om förbättrad information till målsäganden om det egna

ärendet har tidigare behandlats i riksdagen (se bl.a.

1989/90:JuU5 s. 18 f).

I departementspromemorian (Ds Ju 1986:10) Ändrade regler om

enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m. avvisades

tanken på att införa en generell regel om direkt kontakt mellan

målsäganden och åklagaren före huvudförhandlingen. I promemorian

sägs bl.a. (s. 62 f) att det kan ha en psykologisk betydelse och

innebära ett stöd för målsäganden om denne får träffa den som

skall föra hans talan vid rättegången och därigenom kan få en

ungefärlig uppfattning om hur processen kommer att gestalta sig,

men att man samtidigt måste hålla i minnet att åklagarens roll

på ett avgörande sätt -- inte minst genom objektivitetsprincipen

-- skiljer sig från den som ett rättegångsombud eller en

stödperson har i förhållande till målsäganden. Något krav på att

åklagaren i ett enskilt fall engagerar sig genom personliga

kontakter kan därför, enligt utredningen, främst med hänsyn till

objektivitetsprincipen, inte ställas upp. Utredningen framhöll

emellertid att om målsäganden själv kontaktar åklagaren och

begär ett sammanträffande, bör åklagaren naturligtvis, om

tjänsten medger det, ställa sig till förfogande.

Personliga kontakter mellan åklagaren och målsäganden

diskuterades också i departementspromemorian (Ds 1993:29)

Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka

brottsoffrens ställning. Mot den bakgrund som redovisades i den

nyss nämnda departementspromemorian lämnades inte något förslag

till författningsändringar.

I RÅ:s cirkulär (RÅC I:122) Riksåklagarens allmänna råd:

Målsägande i brottmål, meddelade den 27 juni 1994, behandlas

frågan om personliga kontakter mellan åklagaren och målsäganden

inför huvudförhandling i målet. Där sägs bl.a. (avsnitt 4.2.1)

att det i de flesta mål inte finns något behov för målsäganden

att ta någon särskild kontakt med åklagaren inför

huvudförhandling och att målsäganden torde ha fått tillräcklig

kunskap om förhandlingens gång m.m., om informationen lämnats

under förundersökningen, men att åklagaren vanligen bör gå med

på ett sammanträffande om målsäganden begär detta under

förutsättning att tjänsten medger det och att ett

sammanträffande inte framstår som meningslöst.

I cirkuläret sägs vidare att svårigheterna för målsäganden att

förstå och acceptera det rättsliga förfarandet kan vara

avsevärda när det gäller t.ex. sexualbrott eller grova

våldsbrott där utredningen av ansvars- och skadeståndsfrågorna

medför att målsäganden under huvudförhandlingen utsätts för

press. I sådana mål är det ibland av värde såväl för målsäganden

som för genomförande av förhandlingen att åklagaren före

huvudförhandlingen sammanträffat med målsäganden. För åklagarens

talan kan det också vara av värde att målsäganden förbereds på

de påfrestningar som en huvudförhandling kan innebära. Vid ett

sådant sammanträffande, vid vilket målsägandebiträde eller

stödperson lämpligen kan vara närvarande, kan åklagaren beskriva

den kommande förhandlingen på ett sådant sätt att målsäganden

blir klar över vilka för denne känsliga förhållanden som kan

komma att tas upp och vilken typ av frågor som kan komma att

ställas av parter och domstol. Genom en sådan information kan

man undvika att målsäganden onödigtvis skräms eller skadas vid

genomförandet av huvudförhandlingen.

I sammanhanget understryks i cirkuläret att åklagaren ständigt

måste uppfylla kravet på objektivitet under såväl

förundersökning som huvudförhandling. Åklagaren bör, för att

undvika påståenden om otillbörliga förfaranden, därför om

möjligt se till att personliga sammanträffanden med målsäganden

före förhandling äger rum i närvaro av en tredje person.

Utskottet återkommer nedan till motion Ju601 i nu behandlad

del.

Innehållet i förundersökningsprotokollet

I motion Ju633 (c) förespråkas att det i FUK tas in en

bestämmelse om att det alltid skall anges i

förundersökningsprotokollet huruvida det förekommer hot mot

målsägande och vittnen.

Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § RB i normalfallet

inledas så snart det finns anledning att, på grund av angivelse

eller annat skäl, anta att ett brott som hör under allmänt åtal

förövats.

Av 23 kap. 2 § RB framgår att förundersökningen har två

huvudsakliga syften. Det ena är att utröna om brott föreligger,

vem som i så fall skäligen kan misstänkas för brottet och att

skaffa tillräckligt material för bedömning av frågan om åtal

skall väckas. Det andra huvudsyftet är att bereda målet så att

bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid

huvudförhandlingen. Ett tredje syfte, som inte är omnämnt i 2 §

men som är väl så väsentligt, är att ge den misstänkte inblick i

åklagarens bevismaterial och möjliggöra för honom att få detta

justerat och berikat samt att därigenom underlätta för den

misstänkte att förbereda sitt försvar.

Förundersökningen och de åtgärder som vidtas under denna skall

dokumenteras i förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § RB). I

FUK är noggrant reglerat vad som skall framgå av protokollet och

vad som skall antecknas däri. I 22 § FUK anges särskilt att

protokollet skall avfattas så, att det ger en trogen bild av vad

som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet. I

21 § anges att i protokollet bl.a. skall antecknas förhållanden

som kan vara av betydelse för bedömande av ett vittnes

tillförlitlighet. Någon uttrycklig regel om att hot mot vittnen

och målsägande skall dokumenteras i protokollet finns inte i

FUK.

Av intresse i sammanhanget är bestämmelserna om övergrepp i

rättssak i 17 kap. 10 § BrB, som har har följande lydelse.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han

hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan,

avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller

för att hindra honom från sådan åtgärd döms för övergrepp i

rättssak till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma

skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande, skada

eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning, angriper någon

för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid

förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avge

sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse lägst sex månader och

högst fyra år.

Straffet för övergrepp i rättssak skärptes den 1 juli 1993

(prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220, SFS 1993:207).

Departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i

domstol har nyligen överlämnats till regeringen. Utgångspunkten

för arbetet med promemorian var ett uppdrag att undersöka vilka

åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och

målsägande i domstol och lämna förslag till sådana åtgärder. I

promemorian föreslås bl.a. ändringar i straffskalan för

normalgraden av brottet i skärpande riktning.

I promemorian anförs bl.a. att för att upprätthålla ett starkt

och tillförlitligt rättsväsende krävs det att staten med

effektiva medel skapar förutsättningar för sanningsenliga

utsagor vid domstol och skyddar dem som hörs från att utsättas

för påtryckningar och repressalier. Ett starkare straffrättsligt

skydd för vittnen och målsägande än det som finns för närvarande

är därför enligt utredningen befogat. Promemorieförslagen bereds

vidare i Justitiedepartementet.

I sammanhanget skall också nämnas att RÅ den 28 december 1994

beslutat tillsätta en utredning inom åklagarväsendet för att

utreda frågor kring säkerhet och skydd för målsägande och

vittnen. Utredningen skall vara slutförd före maj månads utgång.

Utskottet vill inledningsvis understryka att den svenska

rättsordningen bygger på att vittnen och målsägande fritt och

sanningsenligt kan lämna sina berättelser inför domstolarna. Ett

angrepp på ett vittne eller en målsägande kan därför sägas vara

ett angrepp på rättsordningen och ytterst på samhället. För att

rättsordningen inte skall hotas är det av största vikt att de

som medverkar i en rättsprocess skyddas mot olika former av

övergrepp.

Övergrepp i rättssak är ett brott som hör under allmänt åtal,

vilket innebär att en särskild förundersökning avseende detta

brott skall inledas så snart sådana uppgifter framkommit att det

finns anledning att anta att ett brott förövats. Den

erforderliga bevisstyrkan för att en förundersökning skall

inledas -- "anledning att anta att ett brott som hör under

allmänt åtal har förövats" -- är låg, vilket torde leda till att

uppgifter från vittnen och målsägande om att hot m.m. riktats

mot dem i normalfallet blir föremål för utredning.

Det faktum att ett vittne eller en målsägande känner sig hotad

kan, i de fall det inte finns anledning att anta att något brott

förövats och någon förundersökning därom alltså inte inleds,

vara en upplysning som kan ha betydelse för målet, t.ex. för

bedömningen av tillförlitligheten av målsägandens eller vittnets

utsagor, och bör därför beaktas och antecknas i

förundersökningsprotokollet. Om så är fallet måste givetvis

bedömas utifrån förhållandena i det enskilda fallet.

Utskottet konstaterar avslutningsvis att det i promemorian

Vittnen och målsägande i domstol, vilken redovisats i det

föregående, lämnas förslag i frågor som bl.a. rör övergrepp i

rättssak samt vittnens och målsägandes säkerhet och skydd m.m.

Promemorian bereds vidare i Justitiedepartementet.

Utskottet återkommer nedan till motion Ju633.

Uppgifter om målsägande i förundersökningsprotokoll rörande

trafikmål

I motion Ju713 (m) yrkas att FUK ses över med inriktning på

att uppgifter om målsäganden inte skall sekretessbeläggas i

trafikmål. I motionen framhålls att det torde vara mycket

sällsynt med hot och våld mot målsäganden vid enklare

trafikförseelser, men att sekretessreglerna leder till

byråkratiskt krångel för polisen, eftersom målsägande och

gärningsman inte sällan så att säga byter plats under

utredningens gång i sådana mål.

Riksdagen beslutade förra våren i samband med beslutet att

införa en brottsofferfond vissa ändringar i bl.a. RB till skydd

för målsägande och vittnen m.m., bl.a. att uppgifter om

målsägandes och vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i

onödan skall framgå av handlingar som delges den tilltalade i

brottmål om allmänt åtal och att vittnen inför vittnesmålets

avläggande skall tillfrågas om personuppgifter endast om det

behövs.

Departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i

domstol har, som nämnts i det föregående, nyligen lämnats till

regeringen. I utredningen föreslås bl.a. en ytterligare

begränsning av den misstänktes möjligheter att få uppgifter om

målsäganden via handlingar från rätten på det sättet att

adressen till en målsägande inte heller bör framgå av

brottmålsdomen. Förslagen i promemorian bereds vidare i

Justitiedepartementet.

I en förundersökning angående brottmål om allmänt åtal skall

närmare uppgifter om målsäganden noteras på en särskild handling

som bifogas förundersökningen.

Utskottet återkommer nedan till motion Ju713.

Livvaktsskydd, trygghetspaket m.m.

I motion Ju806 (fp) understryks att hotade kvinnors

möjligheter att få livvakt skall bedömas generöst, och i motion

A807 (c) efterlyses en utredning för att få svar på dels frågan

om kraven för att få livvaktsskydd är för högt ställda, dels

frågan varför så få kvinnor ansöker om livvaktsskydd.

Försöksverksamheten med livvaktsskydd har avslutats med en

utvärdering som redovisats i rapporten (RPS Rapport 1993:6)

Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor m.m. --

ett regeringsuppdrag. Verksamheten skall nu fortsätta på

permanent basis.

Från RPS har inhämtats att det fåtal personer som begärt

livvaktsskydd och av polisen bedömts vara i behov av livvakt

också fått sådan.

Från RPS framhålls att livvaktsskydd utgör en stor påfrestning

för den som skyddas. I några fall har kvinnorna avstått från

livvakt efter någon tid och då fått någon annan form av skydd --

t.ex. tårgasspray, pepparspray, olika typer av larm m.m.

När utskottet behandlade frågor om livvaktsskydd senast

(1993/94:JuU3, s. 10 f) avstyrkte utskottet de då aktuella

motionsönskemålen under hänvisning till den försöksverksamhet

med livvaktsskydd som då inletts.

Utskottet hänvisade i ärendet också bl.a. till att

Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv har att inhämta

erfarenheter från den verksamhet med larm m.m. och livvaktsskydd

som leds av RPS och som nyligen utvärderats.

I motion A807 (c) förespråkas dels en förbättrad information

om möjligheterna att få tillgång till pepparspray, dels ett

enklare licensförfarande för tillstånd till innehav av sådan

spray. I motion Ju809 (c) framhålls att det även för hotade

vittnen föreligger ett behov av trygghetspaket.

Sedan den 1 juli 1992 förekommer vid alla polismyndigheter i

landet utlåning av larm- och skyddsutrustning, s.k.

trygghetspaket till kvinnor och män som är föremål för hot.

Avsikten är att envar som är föremål för hot om våld oberoende

av orsak till hoten skall kunna få tillgång till ett

trygghetspaket. Enligt uppgift från RPS har ett antal hotade

vittnen i olika delar av landet, som haft behov av

trygghetspaket, kommit i åtnjutande av ett sådant.

Vid polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och

Östersund pågår en försöksverksamhet med pepparspray till

våldshotade personer. I dessa distrikt kan trygghetspaketet

utökas med pepparspray om den våldshotade så begär och behov

anses föreligga. Utfallet av försöket skall redovisas till

regeringen den 1 september i år.

Utskottet återkommer nedan till motionerna Ju806, A807 och

Ju809 i nu behandlade delar.

Utskottets överväganden rörande en utvärdering

En mängd åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning i

olika avseenden har i snabb takt genomförts under senare år. Nya

lagar har införts och gamla har setts över och ändrats. En

betydande del av de regeländringar som genomförts rör

myndigheternas handläggning av brottsofferärenden och frågor

angående den information som skall lämnas samt det stöd och den

hjälp som myndigheterna skall tillhandahålla människor som

drabbats av brott.

Utskottet anser att lagstiftningsarbetet och de genomförda

åtgärderna i övrigt och olika utvärderingar av dem nu har nått

en sådan omfattning och täcker så många olika områden att det är

förenat med betydande svårigheter att få en samlad överblick.

Samtidigt är det av stor betydelse, inte minst med hänsyn till

det rådande ekonomiska läget, att åtgärderna sätts in där de

verkligen behövs och att olika åtgärder i möjligaste mån

samordnas.

Det ovan anförda leder utskottet till uppfattningen att det nu

är tid att med ett samlat grepp utvärdera det

lagstiftningsarbete m.m. som den senaste tioårsperioden pågått

på brottsofferområdet.

Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de

åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör

inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda

lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för

brottsoffren. En viktig fråga i sammanhanget är hur

tillämpningen av regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur

lagändringar m.m. fallit ut i praktiken.

Vid en utvärdering av det slag utskottet nu skisserar bör de

förslag som nyligen presenterats och de översyner som för

närvarande pågår, bl.a. Kvinnovåldskommissionens arbete, också

beaktas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att också det

brottsförebyggande arbetet har betydelse för brottsoffrens

situation. Även den frågan bör, eventuellt i en särskild

rapport, belysas i utredningsarbetet.

Arbetet med en utvärdering bör inledas genast. Arbetet kan

beräknas bli tämligen omfattande varför det kan bli nödvändigt

med en avrapportering till riksdagen, t.ex. i nästa års

budgetproposition, innan en slutlig rapport och eventuella

förslag läggs fram för riksdagen.

Vad utskottet här har anfört om utvärdering bör riksdagen med

anledning av motionerna Ju601, Ju633, Ju713, Ju714, Ju801,

Ju806, Ju807, A807 samt A820 i nu behandlade delar som sin

mening ge regeringen till känna. Därmed får samtliga i detta

avsnitt behandlade motionsyrkanden anses tillgodosedda.

Övriga motionsönskemål

Polisåtgärder mot familjevåld

I motion A807 (c) begärs riksdagens tillkännagivande om

behovet av ett datoriserat informationssystem som gör det

möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och

följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. I motionen påpekas

att det är ett problem att polismän kan rycka ut till

lägenhetsbråk eller liknande utan att ha kännedom om att andra

polismän vid tidigare tillfällen varit på platsen i samma

ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om

tidigare ingripanden m.m. skulle underlätta för polisen att

vidta relevanta åtgärder.

Den 1 juli 1990 beslutade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att

tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att utifrån tillgänglig

forskning och övrig kunskap om våld och hot om våld inom

familjen kartlägga och analysera vidtagna och möjliga åtgärder

för att minska våldet.

Arbetsgruppen har i BRÅ PM (1994:4) Våld mot kvinnor i nära

relationer redovisat förslag bl.a. på att förse poliser, som

rycker ut till hem där kvinnor utsätts för våld, med relevant

information enligt brittiskt mönster genom ett s.k. Domestic

Early Warning System (DEWS). Systemet används för insamling,

förvaring och bearbetning av uppgifter om familjevåld och gör

det möjligt att samla bl.a. bakgrundsinformation, analysera

brottsmönster och initiera skyddsåtgärder. Systemet kan även

användas som underlag för framtagning av statistik.

Kvinnovåldskommissionen har enligt sina direktiv (dir.

1993:88) att ta upp frågor rörande metoder för att skydda

utsatta kvinnor. I direktiven framhålls att kommissionen har

stor frihet att lägga fram förslag till åtgärder och påpeka

brister i lagstiftningen. I direktiven sägs bl.a. att

kommissionen bör inhämta erfarenheter från verksamheterna med

akut skydd (larm m.m. samt livvaktsskydd) för kvinnor som leds

av RPS samt inhämta erfarenheter från den verksamhet som bedrivs

av kvinnojourerna liksom från kvinnoforskningen. Kommissionen

bör därjämte enligt direktiven studera internationella

erfarenheter på området. Kommissionen förväntas lämna sitt

slutbetänkande till regeringen senare under våren.

Utskottet har inhämtat att det inom polisen pågår

undersökningar om i vilken utsträckning de datasystem som för

närvarande finns tillgängliga för polisen kan användas för det i

motionen efterlysta ändamålet.

I sammanhanget kan det också förtjäna att nämnas att en

utredning rörande polisens registrering av påföljder m.m. inom

kort kommer att tillsättas. I uppdraget ingår att överväga

frågor som avser förspaningsregister m.m.

Frågor av det slag som aktualiseras i motion A807 är föremål

för utredning i olika sammanhang, bl.a. inom ramen för

Kvinnovåldskommissionens arbete. Något riksdagsinitiativ i

frågan är inte nödvändigt. Utskottet avstyrker bifall till

motion A807 i nu behandlad del.

Förtur vid förundersökning

I motionerna Ju806 (fp), Ju807 (mp) och A807 (c) efterlyses

kortare handläggningstider hos de rättsvårdande myndigheterna i

mål rörande våldsbrott och sexuella övergrepp mot kvinnor.

Utskottet har vid några tillfällen tidigare behandlat frågor

som rör förtursbehandling (se 1993/94:JuU25 s. 33 med där gjord

hänvisning). För bakgrund m.m. hänvisas dit.

Utskottet avstyrkte i det angivna ärendet förra våren (s. 33)

då förekommande motioner rörande förtursfrågor m.m. under

hänvisning till att beredningen av Åklagarutredningens

betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende och

resultatet av Kvinnovåldskommissionens översynsarbete borde

avvaktas.

Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv undersöka

hur långa handläggningstiderna hos de brottsutredande

myndigheterna är för brott som innefattar övergrepp mot kvinnor

och se om rutinerna kan förbättras. Kommissionen beräknas

slutföra sitt arbete senare under våren.

Riksdagen beslutade i höstas om en rad åtgärder som syftar

till ett effektivare brottmålsförfarande, bl.a. ändringar i BrB

och RB. Regeringsförslagen byggde på de förslag som lämnats av

Åklagarutredningen--90 (prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40). I

propositionen diskuterades bl.a. begränsningar av

dokumentationen i förundersökningen för att på detta sätt

påskynda förfarandet. Någon reglering av förtursfrågorna

föreslogs dock inte.

Utskottet konstaterar att delar av översynsarbetet i frågan

fortfarande pågår. Utskottet vidhåller sin förra våren

redovisade uppfattning att beredningen av översynsarbetet bör

avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju806, Ju807 och

A807 i nu behandlade delar.

Förskottering av skadestånd

I motionerna Ju601 och Ju809 (båda c) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att staten måste gå in och

förskottera utdömda lagakraftvunna skadestånd på grund av brott.

Den 1 juli 1994 infördes nya bestämmelser i bl.a.

utsökningsbalken (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320) för att

underlätta för en målsägande att få ut ett sig tilldömt

skadestånd. Den nya ordningen innebär att en målsägande, som är

fysisk person, inte själv behöver ta initiativ till att frågan

om verkställighet tas upp. Domstolen skall självmant, sedan

domen vunnit laga kraft, sända en kopia av denna till

kronofogdemyndigheten i det län där den tilltalade har sitt

hemvist. Tidigare gällde att den som genom ett domstolsavgörande

blivit tillerkänd skadestånd och som misslyckats med att på

frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning själv fick

ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten för att på

det sättet få ut skadeståndsbeloppet.

I de fall gärningsmannen saknar utmätningsbara tillgångar kan

den skadelidande få ersättning av statliga medel genom

brottsskadeersättning. En förutsättning är att den skadelidande

inte kan få skadan ersatt på annat sätt, t.ex. att den som har

begått brottet betalar skadestånd eller genom att skadan täcks

av någon försäkring. Det krävs inte att någon ansökan om

verkställighet hos kronofogdemyndigheten har gjorts för att

brottsskadeersättning skall kunna komma i fråga.

Brottsskadersättning kan utgå för personskador och, i viss

begränsad utsträckning, för sakskador.

Vid personskada, som gäller såväl kroppsliga som psykiska

skador, ersätts sjukvårdskostnader, inkomstförlust, sveda och

värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter till följd

av skadan samt ersättning för skador på kläder, glasögon och

liknande föremål som den skadelidande bar på sig vid

skadetillfället.

I fråga om sakskada och ren förmögenhetsskada gäller att

brottsskadeersättning kan ges om det är fråga om en s.k.

rymlingsskada eller om det är fråga om ett särskilt ömmande

undantagsfall. Med rymlingsskada avses skada som vållats av

någon som vid tiden för brottets begående var intagen i bl.a.

kriminalvårdsanstalt eller för vård i ett hem som avses i 12 §

lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller

22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller

som varit berövad friheten som häktad.

Ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada kan dock i

vissa fall utgå utan att det är fråga om en rymlingsskada. Som

förutsättning gäller i dessa fall att den skadelidandes

möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats genom

skadan eller att ersättningen annars framstår som särskilt

angelägen.

Utgår brottsskadeersättning inträder staten i den

skadelidandes rätt till skadestånd.

Ärenden om brottsskadeersättning prövas av

Brottsoffermyndigheten. Hos Brottsoffermyndigheten finns en

nämnd som avgör ärenden om brottsskadeersättning som är av

principiell betydelse eller annars av större vikt. Före den 1

juli 1994 prövades ärenden om brottsskadeersättning av

Brottsskadenämnden (BSN). Någon ändring beträffande reglerna om

brottsskadeersättning infördes inte i samband med att

Brottsoffermyndigheten inrättades.

Brottsoffermyndigheten är inte bunden av ett domstolsavgörande

rörande samma skadehändelse. Enligt BSN:s praxis bestämdes

brottsskadeersättningen dock, i de ärenden i vilka det fanns

ett av domstol sakprövat skadestånd, ofta till samma belopp som

det utdömda skadeståndet. Anledning för nämnden att frångå en

dom kunde vara att att den klart avvek från praxis. Nämnden

uttalade i sin verksamhetsberättelse 1992/93 (s. 17) att det

vanligaste varit att brottsskadeersättningen blivit högre än det

utdömda skadeståndet i de fall en domstols avgörande angående

skadestånd frångåtts.

I den ovan nämnda propositionen, som låg till grund för

ändringarna i bl.a. UB, uttalar regeringen (s. 52), beträffande

frågan huruvida staten bör förskottera utdömda skadestånd, att

detta av flera skäl enligt regeringens uppfattning var

uteslutet.

Systemet med statlig ersättning för skador på grund av brott i

form av brottsskadeersättning kan, som utskottet ser det, i

vissa avseenden sägas vara en form av förskottering av

skadestånd. Att det allmänna skulle åta sig att generellt

förskottera utdömda skadestånd är enligt utskottets uppfattning

emellertid tveksamt ur såväl principiell som ekonomisk

synvinkel. Utskottet anser att den gällande ordningen i aktuellt

avseende tillgodoser de krav som bör ställas och avstyrker

bifall till motionerna Ju601 och Ju809 i nu behandlade delar.

I motion Ju809 (c) yrkas att en utredning tillsätts för frågan

om ersättning till anhöriga till någon som dödats genom

brottslig handling. I motionen föreslås att de anhöriga skall

tilldömas det skadestånd som målsäganden själv skulle kunnat

erhålla för sina skador.

Som tidigare redovisats skall Kommittén om ideell skada enligt

sina direktiv (dir. 1988:76) ta ställning bl.a. till frågor om

skadestånd till anhöriga till någon som dödats genom brottslig

handling. Kommittén väntas lämna sitt slutbetänkande inom kort.

Utredning av frågor rörande skadestånd till anhöriga pågår.

Resultatet av översynen bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju809 i nu aktuell del.

Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna

I motion Ju809 (c) krävs att landets domstolar i samråd med

polisen och de sociala myndigheterna utarbetar lokala

handlingsplaner för vittnesskydd. I motionen anförs att det är

av största vikt att vittnen och målsägande känner sig välkomna

och trygga i domstolarna.

I departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i

domstol, som nyligen överlämnats till regeringen, lämnas förslag

i frågor som rör bemötande av vittnen och målsägande i

domstolarna alltifrån hur kallelsen bör vara utformad till

ordningsvaktsutbildning för expeditionsvakterna. Det föreslås

också att frågan om särskilda väntrum för vittnen och målsägande

bör uppmärksammas när domstolsbyggnader planeras och byggs om

och att man i övrigt skall kunna ordna sådana väntrum när behov

uppstår. Promemorian bereds vidare i regeringskansliet.

Utskottet anser att resultatet av det pågående

beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till motion

Ju809 i nu aktuell del.

Punktbevakning

I motionerna Ju809 och A807 (båda c) förespråkas kontroll och

bevakning av män som hotar och förföljer kvinnor, s.k.

punktbevakning.

Utskottet behandlade under hösten 1993 i motionsbetänkandet

(1993/94:JuU3) Övergrepp på kvinnor och barn frågor om

punktbevakning av presumtiva våldsmän.

Utskottet hänvisade där till vad justitieministern uttalat i

ett frågesvar i riksdagen strax dessförinnan.

Justitieministern anförde att punktbevakning av de våldsverkande

männen utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att

skydda utsatta kvinnor på så till vida som den hotade kvinnan

inte själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid,

anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan

verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden.

Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen

är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person

som inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket

säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd.

Ministern hänvisade vidare till att det av regeringsuppdraget om

livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår att polisen särskilt

skall beakta kvinnans krav och önskemål om utförandet av

livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att polisen

exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning av en

särskilt farlig person. Det är emellertid enligt

justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av

polisen. I debatten antydde ministern också att s.k. elektronisk

övervakning möjligen skulle kunna vara ett hjälpmedel i detta

sammanhang.

När utskottet behandlade frågor om punktbevakning senast

(1992/93:JuU7 s. 7) avstyrkte utskottet de då aktuella

motionsönskemålen under hänvisning till att punktbevakning av

presumtiva våldsmän är något som redan nu kan beslutas av

polismyndighet.

Utskottet konstaterade i det ärendet också att

Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv bl.a. har att

undersöka frågor rörande punktbevakning av de våldsverkande

männen och därmed sammanhängande frågor.

Utskottet anser att det pågående utredningsarbetet bör

avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju809 och A807 i

nu aktuella delar.

Kommunarrest

I motionerna Ju628 (s) och Ju807 (mp) förespråkas möjligheter

att begränsa rörelsefriheten för misshandlande och hotande män

med bl.a. kommunarrest.

Enligt 2 kap. 8 § andra meningen regeringsformen (RF) är alla

svenska medborgare tillförsäkrade rätten att fritt förflytta sig

inom riket. Enligt 12 § kan denna rätt begränsas för att

tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. En sådan begränsning får inte gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

Enligt 1 § lagen (1988:688) om besöksförbud får förbud

meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt

med en annan person eller att följa efter denna person.

Om det kan antas att ett besöksförbud enligt 1 § inte är

tillräckligt, får förbudet enligt 2 § utvidgas till att avse

förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad

eller arbetsplats eller annat ställe där personen brukar vistas.

Vid besöksförbudslagens tillkomst diskuterades om ett sådant

utvidgat besöksförbud var förenligt med RF:s bestämmelser. I

propositionen (1987/88:137 s. 16) anfördes att ett utvidgat

besöksförbud visserligen kunde sägas innebära en viss

inskränkning i den rörelsefrihet som garanteras i RF, men att

det fick godtas med hänsyn till att det rörde sig om lindriga

ingrepp i rörelsefriheten. I sammanhanget påtalades också att

den som åläggs ett besöksförbud självfallet inte i någon mera

betydande mån får hindras att leva ett normalt liv.

I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 16) behandlade

utskottet ett motionsförslag om att besöksförbud skulle kunna

omfatta förbud för mannen att vistas i kvinnans hemkommun.

Utskottet ansåg att det var uppenbart att ett så långtgående

förbud skulle strida mot RF.

Utskottet har därefter i ett ärende rörande övergrepp mot

kvinnor hösten 1992 (1992/93:JuU7 s. 7) vidhållit denna

inställning.

Enligt utskottets uppfattning är även de förslag om förbud som

nu är aktuella uppenbart oförenliga med RF. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju628 och Ju807 i nu behandlade delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:

Förvaltningskostnader

att riksdagen till Brottsoffermyndigheten:

Förvaltningskostnader för budgetåret 1995/96 anvisar ett

ramanslag på 12 281 000 kr,

2. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:

Ersättning för skador på grund av brott

att riksdagen till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för

skador på grund av brott för budgetåret 1995/96 anvisar ett

förslagsanslag på 102 500 000 kr,

3. beträffande bidrag till brottsofferjourer

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju601 yrkande 5,

res. 1 (m, c)

4. beträffande utvärdering av åtgärder på

brottsofferområdet

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju601

yrkandena 3 och 4, 1994/95:Ju633 yrkande 2, 1994/95:Ju713,

1994/95:Ju714 yrkande 1, 1994/95:Ju801 yrkande 18,

1994/95:Ju806 yrkandena 2 och 5, 1994/95:Ju807 yrkande 7,

1994/95:Ju809 yrkande 26, 1994/95:A807 yrkande 45 i denna del

och 1994/95:A820 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

res. 2 (fp) - motiv.

res. 3 (mp) - motiv.

res. 4.(kds) - motiv.

5. beträffande polisåtgärder mot familjevåld

att riksdagen avslår motion 1994/95:A807 yrkande 44,

res. 5 (c)

6. beträffande förtur vid förundersökning

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju806 yrkande 4,

1994/95:Ju807 yrkande 5 och 1994/95:A807 yrkande 48,

res. 6 (fp, c)

7. beträffande förskottering av skadestånd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju601 yrkande 6,

1994/95:Ju809 yrkandena 28 och 29,

res. 7 (c)

8. beträffande lokala handlingsplaner för vittnesskydd i

domstolarna

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 30,

res. 8 (c)

9. beträffande punktbevakning

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 27 och

1994/95:A807 yrkande 45 i denna del,

10. beträffande kommunarrest

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju628 och

1994/95:Ju807 yrkande 6.

res. 9 (mp)

Stockholm den 21 mars 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Lars-Erik Lövdén (s),

Birthe Sörestedt (s),

Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Lars Björkman (m),

Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kds),

Jeppe Johnsson (m),

Eva Johansson (s) och

Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Bidrag till brottsofferjourer (mom. 3)

Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Lars Björkman, Jeppe Johnsson

(alla m) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Utskottet vill" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning utför brottsoffer- och

kvinnojourer ett mycket värdefullt arbete, och de utgör ett

viktigt stöd för dem som har utsatts för brott. För att

brottsoffrens behov skall kunna tillgodoses på ett

tillfredsställande sätt bör jourerna byggas ut. Målet bör vara

minst en brottsofferjour i varje polisdistrikt och en kvinnojour

i varje kommun.

Jourerna har trots sina omfattande och behövliga

arbetsinsatser länge haft små resurser till sitt förfogande.

Förutom staten har kommuner och landsting bidragit med visst

ekonomiskt stöd till lokaler och utbildning. Efter hand som

samhällsekonomin försvagas börjar emellertid stödet från

kommuner och landsting minska. Enligt utskottets mening visar

detta på nödvändigheten av fortsatta statliga bidrag till

brottsoffer- och kvinnojourerna. Brottsofferjourerna bör enligt

utskottets mening tilldelas medel till sin verksamhet från

anslaget G 4. Ersättning för skador på grund av brott. Vad

utskottet nu anfört med anledning av motion Ju601 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande bidrag till brottsofferjourer

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju601 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,

motiveringen)

Siw Persson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på

s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i

praktiken" bort ha följande lydelse:

Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de

åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör

inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda

lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för

brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av

regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m.

fallit ut i praktiken. I sammanhanget vill utskottet särskilt

peka på att det är av utomordentlig vikt att polisen, som är den

myndighet som brottsoffren normalt först kommer i kontakt med,

inte försummar sin skyldighet att informera om den hjälp och det

stöd som står att få, t.ex. att ge information till en kvinna

som misshandlats att hon har rätt till målsägandebiträde, att

hon kan begära att gärningsmannen åläggs besöksförbud och att

hon kan få livvakt. Tillämpningen av ifrågavarande regler om de

möjligheter till skydd och stöd som samhället erbjuder varierar

mellan olika polisdistrikt. Det förekommer också att brottsoffer

inte får någon information. Utskottet förutsätter att frågan om

polisens tillämpning av reglerna såväl i sak som om information

till brottsoffer i enlighet med vad som anförs i motion Ju806

blir föremål för en särskild genomlysning inom ramen för den

utvärdering som utskottet nu initierat.

3. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,

motiveringen)

Kia Andreasson (mp) anser att den del av utskottets yttrande

på s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i

praktiken" bort ha följande lydelse:

Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de

åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör

inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda

lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för

brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av

regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m.

fallit ut i praktiken. När det gäller rätten till

målsägandebiträde vill utskottet i detta sammanhang understryka

vikten av att det allmänna rättsmedvetandet, så långt det är

möjligt, återspeglas i lagstiftningen. En våldsman som åtalas

har rätt till offentlig försvarare. Ett brottsoffer har

emellertid inte samma självklara rätt att få ett

målsägandebiträde. De skäl som motiverar stöd och hjälp till

brottsoffer är enligt utskottets mening lika starka som de skäl

som motiverar att den som åtalas erbjuds juridisk hjälp.

Utskottet utgår från att regeringen vidtar de åtgärder som i

enlighet med vad som anförs i motion Ju807 krävs för att

översynen av lagen om målsägandebiträde och den nu av utskottet

initierade utvärderingen genomförs med den inriktning som

utskottet nu angivit.

4. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,

motiveringen)

Rolf Åbjörnsson (kds) anser att den del av utskottets yttrande

på s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i

praktiken" bort ha följande lydelse:

Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de

åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör

inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda

lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för

brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av

regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m.

fallit ut i praktiken. När det gäller rätten till

målsägandebiträde vill utskottet i detta sammanhang understryka

vikten av att en kvinna som utsatts för misshandel eller

våldtäkt har tillgång till juridiskt biträde under hela

förundersökningen och rättegången. Utskottet utgår från att

regeringen vidtar de åtgärder som i enlighet med vad som anförs

i motion A820 krävs för att översynen av lagen om

målsägandebiträde och den nu av utskottet initierade

utvärderingen genomförs med den inriktning som utskottet nu

angivit.

5. Polisåtgärder mot familjevåld (mom. 5)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "Frågor av" och slutar med "behandlad del" bort ha

följande lydelse:

Åtgärder för att skydda kvinnor mot olika former av våld är

viktiga angelägenheter som måste utvecklas och förstärkas. Det

är bl.a. mot bakgrund härav av stor betydelse att polisen får

tillgång till ett datoriserat informationssystem som är särskilt

anpassat för ändamålet att dels ge möjligheter att identifiera

upprepningsvåld så att polisen får en helhetsbild av situationen

och snabbt kan vidta relevanta åtgärder, dels ge underlag för en

effektiv uppföljning. Det får ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som är nödvändiga för att det pågående översynsarbetet

bedrivs med denna inriktning. Detta bör riksdagen som sin mening

med anledning av motion A807 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande polisåtgärder mot familjevåld

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A807 yrkande 44

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Förtur vid förundersökning (mom. 6)

Siw Persson (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "behandlade

delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening förflyter ofta för lång tid mellan

anmälan och dom i bl.a. mål som gäller våld och andra övergrepp

mot kvinnor. Under denna tid hinner kvinnan utsättas för nya

övergrepp och hot. Utskottet anser att mål av denna typ bör

handläggas med förtur hos polis, åklagare och domstolar. Det

ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för

genomförande av en sådan ordning. Vad utskottet nu med anledning

av motionerna Ju806, Ju807 och A807 anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande förtur vid förundersökning

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju806

yrkande 4, 1994/95:Ju807 yrkande 5 och 1994/95:A807 yrkande 48

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Förskottering av skadestånd m.m. (mom. 7)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Systemet med" och slutar med "aktuell del" bort ha

följande lydelse:

Skadestånd har en viktig reparativ funktion dels för att

ersätta faktiska skador, dels för att kompensera psykiskt

lidande. Det är emellertid vanligt att utdömda skadestånd aldrig

betalas ut därför att gärningsmannen av olika skäl saknar

förmåga att betala. Utskottet anser att staten, genom att

förskottera utdömda skadestånd, bör garantera att brottsoffren

verkligen får sina skadestånd även i de fall den dömde har

betalningssvårigheter. Staten får därefter inträda i

brottsoffrets rätt till skadestånd och kräva ut skadeståndet av

gärningsmannen. Ett genomförande av vad utskottet nu anfört

kräver lagstiftning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju601 och

Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utredning av" och slutar med "aktuell del" bort ha

följande lydelse:

Om ett brott medför att offret avlider, och det är klarlagt

att gärningen utförts uppsåtligen, anser utskottet det rimligt

att det skadestånd som den avlidne skulle ha kunnat erhålla för

sina skador i stället tillfaller hans efterlevande. Det ankommer

på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för genomförande av

vad utskottet här anfört. Vad utskottet nu med anledning av

motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande förskottering av skadestånd m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju601

yrkande 6 och 1994/95:Ju809 yrkandena 28 och 29 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna (mom.

8)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "aktuell del" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör lokala handlingsplaner för

vittnesskydd med noggrant angivande av vilka rutiner som skall

användas vid mottagandet av vittnen och vilka resurser som finns

till hands för att stödja vittnen snarast utarbetas. Därjämte

bör en ombyggnad av landets domstolsbyggnader påskyndas så att

vittnen slipper konfronteras med den åtalade i samma väntrum. De

förslag som lämnats i departementspromemorian (Ds 1995:1)

Vittnen och målsägande i domstol är i dessa hänseenden

otillräckliga. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga

åtgärder för genomförande av vad utskottet nu anfört. Vad

utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande lokala handlingsplaner för vittnesskydd i

domstolarna

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 30

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Kommunarrest (mom. 10)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Personer som dagligen känner fruktan och ängslan för att mista

livet eller utsättas för våld eller hot av misshandlande eller

hotande män känner sig såväl maktlösa som rättslösa. De kan inte

leva ett normalt liv utan tvingas gömma sig, byta identitet

eller flytta runt till olika platser. De upplever inte att de

lever i ett demokratiskt samhälle. Enligt utskottets mening

skall det vara den våldsamme som får sin rörelsefrihet

begränsad. Rätten att leva ett liv utan hot om att dödas,

misshandlas, förföljas eller trakasseras måste gå före en

hotande eller misshandlande persons rätt att fritt förflytta sig

inom riket. Det bör alltså införas en möjlighet att med kommun-

eller husarrest begränsa rörelsefriheten för personer som, trots

att de dömts härför, inte upphör att hota eller misshandla. Det

ankommer på regeringen att för riksdagen lägga fram förslag om

nödvändiga lagstiftningsåtgärder för genomförande av en sådan

ordning.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande kommunarrest

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju628 och

1994/95:Ju807 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Finansieringen av brottsofferfonden

Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Lars Björkman och Jeppe

Johnsson (alla m) anför:

Riksdagen beslutade våren 1994 att inrätta en brottsofferfond.

I samband med detta beslut och riksdagens beslut om anslag till

kriminalvården för innevarande budgetår uttalade riksdagen att

de medel som frigjordes vid en sänkning av ersättningen till i

fängelse intagna för arbete och annan sysselsättning med 20 %

skulle finansiera uppbyggnaden av brottsofferfonden och vissa

andra åtgärder för brottsoffer.

I regleringsbrevet till kriminalvården för innevarande

budgetår har regeringen angivit att Kriminalvårdsstyrelsen

kontinuerligt skall informera de intagna, lämpligen vid varje

utbetalningstillfälle, om att de medel som frigörs genom

sänkningen av ersättningen används till stöd för brottsoffer. De

frigjorda medlen motsvarar 12,4 miljoner kronor på årsbasis.

Av dessa medel har 3 miljoner kronor överförts för att

finansiera en utvidgad rätt till målsägandebiträde och

förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer. Därutöver har

Riksskatteverket tillförts 2,2 miljoner kronor till täckande av

verkets kostnader för indrivning av fondavgifter, och resterande

7,2 miljoner kronor har för innevarande budgetår i form av

engångsbelopp fördelats mellan Riksåklagaren,

Brottsoffermyndigheten och Kammarkollegiet.

Årets budgetproposition avviker från tidigare intentioner vad

gäller finansieringen av brottsofferfonden. Enligt vår mening

bör de 7,2 miljoner kronor, som återstår av de medel som

frigjorts genom sänkningen av ersättningen till de intagna sedan

utökningen av rätten till målsägandebiträde och

Riksskatteverkets kostnader för indrivning av fondavgifter

finansierats, i linje med riksdagens tidigare uttalanden

tillföras brottsofferfonden. Vårt förslag att utskottet skulle

utnyttja sin initiativrätt för att ge regeringen detta till

känna har inte vunnit bifall. Vi vidhåller vår uppfattning och

har för avsikt att återkomma i frågan.

2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4)

Ingbritt Irhammar (c) anför:

En av samhällets viktigaste uppgifter är att ge brottsoffren

skydd och hjälp. Under många år har samhällets insatser för att

stödja brottsoffren varit otillräckliga. Under den förra icke

socialistiska regeringen lades emellertid fram en mängd förslag

som inneburit ett ökat stöd till brottsoffren. Fler åtgärder

krävs emellertid för att i än högre grad sätta brottsoffren i

centrum och ytterligare förbättra deras situation.

Den utvärdering som utskottet nu initierat kan ge en god

överblick och ledning när det gäller att finna de områden där

åtgärder behövs för att åstadkomma ytterligare förbättringar av

brottsoffrens situation. Denna utvärdering är därför mycket

angelägen, och jag ansluter mig till utskottets

ställningstagande.

I vissa fall bör förbättrande åtgärder emellertid kunna vidtas

vid sidan av den aktuella utvärderingen utan att resultatet av

den måste avvaktas. Så torde vara fallet beträffande t.ex.

utbildningsinsatser för tjänstemän inom polisen för att de

bättre skall kunna ta emot och hjälpa brottsoffer, information

från åklagaren till målsäganden, anteckningar i

förundersökningsprotokollet om att vittnen eller målsägande

känner sig hotade, klarlägganden av möjligheterna att beviljas

målsägandebiträde vid s.k. tredjemansskada i syfte att

underlätta för efterlevande att få hjälp, fortsatt utbyggnad av

möjligheterna att dela ut trygghetspaket samt information om

pepparspray och ett förenklat licensförfarande för att få

tillstånd till innehav av sådan spray.

Jag vill mot bakgrund av det anförda understryka vikten av att

arbetet med att vidta nödvändiga åtgärder till stöd och hjälp åt

brottsoffer inte avstannar i avbidan på resultatet av den av

utskottet initierade utvärderingen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 3

Inledning 3

Medelsanvisningen 4

Brottsofferfonden m.m. 5

Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet 7

Bakgrund 7

Utbildning av poliser m.m. 9

Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m.

10

Målsägandebiträde m.m. 11

Information till målsäganden om det egna ärendet 13

Innehållet i förundersökningsprotokollet 14

Uppgifter om målsägande i förundersökningsprotokoll

rörande trafikmål 16

Livvaktsskydd, trygghetspaket m.m. 17

Utskottets överväganden rörande en utvärdering 18

Övriga motionsönskemål 19

Polisåtgärder mot familjevåld 19

Förtur vid förundersökning 20

Förskottering av skadestånd 20

Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i

domstolarna 22

Punktbevakning 22

Kommunarrest 23

Hemställan 24

Reservationer 25

1. Bidrag till brottsofferjourer (mom. 3) 25

2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,

motiveringen) 26

3. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,

motiveringen) 27

4. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,

motiveringen) 27

5. Polisåtgärder mot familjevåld (mom. 5) 28

6. Förtur vid förundersökning (mom. 6) 28

7. Förskottering av skadestånd m.m. (mom. 7) 29

8. Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna

(mom. 8) 29

9. Kommunarrest (mom. 10) 30

Särskilda yttranden 30

1. Finansieringen av brottsofferfonden 30

2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet

(mom. 4) 31