Bet. 1994/95:JuU16

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU16

Anslag till kriminalvården, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

JuU16

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om

anslag till kriminalvården för budgetåret 1995/96. I samband

därmed behandlas ett antal motioner avseende medelstilldelningen

och i övrigt med anknytning till kriminalvården.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker

samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats sammanlagt 13 reservationer, varav

fyra från (m), två från (m, kds), en från (c), fyra från (v), en

från (v, kds) och en från (mp).

ANDRA HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1994/95:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit riksdagen att

till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisa ett

ramanslag på 161 999 000 kr (punkt E 1, s. 68--69).

till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisa ett

ramanslag på 5 750 982 000 kr (punkt E 2, s. 69--70).

till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisa ett

förslagsanslag på 238 672 000 kr (punkt E 3, s. 70--71).

Motionerna

1994/95:Ju501 av Olle Lindström och Ola Karlsson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utländska medborgare som begår brott i

Sverige skall utvisas för att avtjäna sina straff i hemlandet.

1994/95:Ju502 av Agne Hansson och Krister Örnfjäder (c, s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om nya platser till

kriminalvårdsanstalten i Västervik.

1994/95:Ju503 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om fortsatt verksamhet vid fängelset Borgen i Vänersborg.

1994/95:Ju504 av Sven Bergström (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av att bevara mindre fängelser.

1994/95:Ju505 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att inrätta en kriminalvårdsanstalt i Ånge

kommun.

1994/95:Ju507 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att kriminalvårdsanstalten i Lärbro på Gotland ges möjlighet att

bedriva fortsatt verksamhet.

1994/95:Ju508 av Agneta Brendt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kriminalvårdsanstalten i Hudiksvall.

1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inte bygga upp en psykiatrisk vård

inom kriminalvården utan utnyttja de resurser som finns inom den

psykiatriska sjukvården.

1994/95:Ju510 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar att under anslaget E 3. Utlandstransporter

inom Justitiedepartementet anvisa ett i förhållande till

regeringens förslag med 20 000 000 kr minskat anslag i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:Ju511 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om sammanslagning av häktet i Luleå och KVA

Luleå.

1994/95:Ju512 av Thomas Julin (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att stoppa nedläggningar av fängelser tills

konsekvensbeskrivningar presenterats.

1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alternativa påföljder till fängelse,

1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ändrad inriktning av kriminalvården,

5. att riksdagen till Kriminalvården för budgetåret 1995/96

anslår 200 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslår enligt

vad i motionen anförts om att minska antalet fängelseplatser,

6. att riksdagen hos regeringen begär att frivårdens

verksamhet med alternativa behandlingsformer skall prioriteras

enligt vad i motionen anförts om att dit överföra mer pengar av

anslaget till kriminalvården,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade

regler när det gäller flyktingars förvarstagande enligt vad i

motionen anförts om det felaktiga i att de sätts i häkte i

väntan på avvisningsbeslut,

9. att riksdagen till Utlandstransporter för budgetåret

1995/96 anslår 35 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit

enligt vad i motionen anförts om brister i planering och

samordning av resorna.

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om redovisning av situationen i

kriminalvården,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminalvården,

24. att riksdagen till kriminalvården för budgetåret 1995/96

anvisar 25 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit, eller

således 5 775 982 000 kr,

1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

21. (delvis) att riksdagen till polis, domstolar och

kriminalvård för budgetåret 1995/96 anvisar 400 miljoner kronor

utöver vad regeringen föreslagit.

1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förvarstagna asylsökande skall

placeras i lämpliga lokaler som tillgodoser kravet på respekt

och värdighet,

1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot förvar av vuxna i häkten och

polisarrester,

1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om frihetsberövande av barn och behovet av

ändringar i lagstiftningen för att följa barnkonventionen,

1994/95:Kr2 av Ola Ström m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i lagstiftningen så att

minderåriga lagöverträdare hålls åtskilda från vuxna

brottslingar inom kriminalvården.

Utskottet

Allmänt

Inledningsvis konstaterar utskottet att budgetåret 1995/96

enligt riksdagens beslut om ändring i riksdagsordningen (Förs.

1993/94:TK2, KU18, rskr. 425, 1994/95:KU2, rskr. 4, SFS

1994:1471) löper till och med den 31 december 1996.

Det övergripande målet för kriminalpolitiken och därmed också

för kriminalvårdens verksamhet är att minska brottsligheten och

öka människors trygghet i samhället. Kriminalvårdens verksamhet

skall kännetecknas av en human människosyn, god omvårdnad och

ett aktivt påverkansarbete med iakttagande av hög grad av

säkerhet samt respekt för den enskildes integritet och

rättssäkerhet. Verksamheten skall inriktas på åtgärder som

påverkar den dömde att inte återfalla i brott.

Kriminalvårdens ansvarsområden är att verkställa

fängelsestraff samt att övervaka skyddstillsynsdömda och

villkorligt frigivna. Till kriminalvårdens huvuduppgifter hör

också att svara för verksamheten vid landets häkten.

Kriminalvårdslagstiftningen bygger i allt väsentligt på de

principer som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.

Grundtankar för reformen var att så långt det är möjligt med

hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering främja

de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga

följderna av frihetsberövandet.

Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) är central förvaltningsmyndighet

för all kriminalvårdsverksamhet. Styrelsen är chefsmyndighet för

sju geografiskt indelade regioner som var och en omfattar

anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter samt för den fr.o.m.

den 1 januari 1994 inrättade Transporttjänsten. I administrativt

hänseende är styrelsen chefsmyndighet även för

Kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna.

Flera av styrelsens uppgifter har decentraliserats och

delegerats till regionmyndigheterna och de lokala myndigheterna.

Antalet tjänster vid styrelsen har till följd härav och

rationaliseringar i övrigt minskat från ca 320 till ca 200.

Styrelsens uppgifter är numera i princip koncentrerade till

övergripande och gemensamma uppgifter.

De sju regionmyndigheternas huvuduppgifter är att leda

kriminalvården i regionerna enligt KVS riktlinjer, stödja

verksamheten vid de lokala myndigheterna och utöva tillsyn över

deras verksamhet.

Kriminalvården har under flera år ställts inför krav på

rationaliseringar. Budgetåret 1995/96 blir det sista året i det

av statsmakterna beslutade femåriga rationaliseringsuppdraget

till KVS att årligen genomföra rationaliseringar uppgående till

omkring 30 miljoner kronor. Två tredjedelar av dessa belopp

omfördelas och används för förnyelsearbete inom kriminalvården

och en tredjedel utgör besparing. Rationaliseringarna innebär

bl.a. förändrat arbetssätt för framför allt anstalts- och

häktesorganisationen.

Regeringen anför i budgetpropositionen att kriminalvården, mot

bakgrund av det ekonomiska läget och den redovisade

beläggningsutvecklingen (se härom nedan), bör kunna åläggas ett

besparingskrav för de närmaste tre budgetåren. Regeringen anser

att möjligheter bör finnas till fortsatta rationaliseringar i

administrationen och till ytterligare organisations- och

schemaförändringar inom anstalts- och häktesorganisationen.

Dessutom bör en utgiftsminskning kunna ske genom att utbyggnaden

av anstalts- och häktesorganisationen begränsas något.

Besparingskravet för budgetåret 1995/96 (12 månader) bör, enligt

regeringen, bestämmas till 50 miljoner kronor. Härtill kommer

den ovan nämnda rationaliseringen avseende budgetåret 1995/96

(12 månader) på 10 miljoner kronor samt kostnader till följd av

den av riksdagen (1992/93:JuU19, rskr. 223) beslutade reformen

om villkorlig frigivning på 69 miljoner kronor (12 månader),

vilka skall finansieras utan extra anslag. Sammanlagt rör det

sig om ett besparings- och rationaliseringsarbete på 79 miljoner

kronor räknat på 12 månader.

Regeringen konstaterar i budgetpropositionen att

Riksrevisionsverket (RRV) har riktat invändningar mot KVS'

årsredovisning och uttalar att de brister som RRV pekat på i

revisionsberättelsen är så allvarliga att de skyndsamt bör

åtgärdas. Regeringen konstaterar att ett sådant arbete har

inletts och att de grunder som orsakat revisionsanmärkningar

kommer att åtgärdas.

Regeringen anser att KVS i årsredovisningen i den del som

avser resultatredovisningen redogjort för verksamheten på ett

överskådligt och lättfattligt sätt men att det dock bör finnas

goda möjligheter att inför kommande verksamhetsår vidareutveckla

resultatredovisningen, bl.a. med avseende på slutprestationer.

Utskottet har under ärendets beredning vid en utfrågning med

representanter för Justitiedepartementet och KVS inhämtat

information rörande bl.a. KVS' åtgärder till följd av RRV:s

anmärkningar, pågående rationaliserings- och utvecklingsarbete

samt frågor angående anstaltsbeläggning och aktuella

förändringar i anstaltsbeståndet m.m.

Pågående översyns- och beredningsarbete m.m.

Regeringen tillkallade den 15 april 1992 Straffsystemkommittén

(dir. 1992:47) för att se över det straffrättsliga

påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. I

Straffsystemkommitténs uppdrag ingår bl.a. att pröva om systemet

med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall

skall vara utformat. Kommittén skall också överväga

möjligheterna att vidareutveckla användningen av olika

alternativ till fängelsestraff. I direktiven understryks att

inriktningen för arbetet härvidlag bör vara att öka utrymmet för

alternativ till fängelse genom att öppna möjligheter till andra

icke frihetsberövande påföljder än de som nu finns och att

ytterligare utveckla redan tillgängliga påföljder. Kommitténs

arbete skall vara slutfört under hösten 1995.

Den 1 januari 1993 utvidgades försöksverksamheten med

samhällstjänst till att gälla hela landet (prop. 1991/92:109,

JuU24, rskr. 259, SFS 1992:372). Den utvidgade tillämpningen är

tidsbegränsad till utgången av år 1995 i väntan på att en mera

permanent ordning kan införas. I Straffsystemkommitténs uppdrag

ingår att föreslå hur samhällstjänsten på längre sikt bör

infogas i påföljdssystemet. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har

utvärderat 1990--1992 års försöksverksamhet med samhällstjänst.

Utvärderingen har nyligen lämnats över till kommittén.

Den 1 augusti 1994 påbörjades en tvåårig försöksverksamhet med

intensivövervakning med elektronisk kontroll (prop. 1993/94:184,

JuU28, rskr. 322). Försöksverksamheten syftar bl.a. till att ge

underlag för Straffsystemkommitténs överväganden om

intensivövervakning med elektronisk kontroll bör bli ett

permanent inslag i straffsystemet. Under försöksperioden kan

fängelsestraff på högst två månader i vissa fall verkställas

utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk

kontroll. En förutsättning för sådan verkställighet är att den

dömde bor inom något av verksamhetsområdena för

frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö

Södra, Norrköping eller Sundsvall. Under verkställighetstiden

får den dömde inte lämna sin bostad annat än för vissa ändamål

och på särskilt angivna tider. Förbudet att lämna bostaden

kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Elektronisk kontroll

får också avse att den dömde fullständigt avhåller sig från

alkohol. Vid misskötsamhet tas den dömde in i

kriminalvårdsanstalt för att där undergå fortsatt verkställighet

av straffet.

BRÅ har fått i uppdrag att utvärdera försöket med

intensivövervakning med elektronisk kontroll. Uppdraget skall

delredovisas före april månads utgång i år och slutredovisas

senast den 1 oktober 1996. Utvärderingen skall i största möjliga

utsträckning belysa förhållanden som är av betydelse för att

kunna bedöma om intensivövervakning med elektronisk kontroll är

ett bärkraftigt alternativ till fängelse.

Fängelseutredningen (dir. 1992:36), som gjort en översyn av de

principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års

kriminalvårdsreform, redovisade i augusti 1993 sitt

huvudbetänkande (SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff

och i januari 1994 sitt slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård

och psykiatri. Fängelseutredningen har bl.a. föreslagit att

lagen om kriminalvård i anstalt skall ersättas med en ny lag om

verkställighet av fängelsestraff. Kommittén anser vidare att den

s.k. normaliseringsprincipen, som innebär att kriminalvårdens

intagna har samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser

som andra medborgare, skall behållas. Kommittén framhåller

behovet av ökad differentiering av intagna med hänsyn till bl.a.

säkerhetsaspekter, narkotikamissbruk och behandlingsbehov.

Enligt kommittén bör emellertid närhetsprincipen, som innebär

att den dömde skall avtjäna straffet i närheten av sin hemort,

fortfarande äga viss betydelse med avseende på valet av anstalt.

Kommittén föreslår också åtgärder i syfte att motverka

förekomsten av narkotika på anstalterna. Kommitténs betänkanden

har remissbehandlats.

Vissa av Fängelseutredningens förslag ligger till grund för

regeringens proposition (prop. 1994/95:124) om ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen rörande anstaltsindelningen m.m. I

propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt, vilka bl.a. syftar till att förbättra

kriminalvårdens möjligheter att placera de intagna på en anstalt

med lämplig verksamhetsinriktning. Ändringarna syftar också till

att bekämpa förekomsten av narkotika och i övrigt förbättra

ordningen och säkerheten i fängelserna. Fängelseutredningens

förslag i övrigt bereds vidare inom Justitiedepartementet i

syfte att ersätta den nuvarande lagen om kriminalvård i anstalt

med en ny lag om verkställighet av fängelsestraff.

Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande

(SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott. Kommittén har övervägt

i vilka former och på vilket sätt det allmänna bör ingripa när

unga begår brott. Bakgrunden är bl.a. att förändringarna i

påföljdssystemet, som skett i takt med det kriminalpolitiska

utvecklingsarbetet, hittills inte i någon vidare mån har berört

de unga lagöverträdarna. Ändrade regler för handläggningen av

ungdomsmål trädde i kraft den 1 mars 1995 (prop. 1994/95:12,

JuU1, rskr. 1994/95:39). Kommitténs förslag i frågan om

påföljden för ungdomar bereds för närvarande vidare inom

Justitiedepartementet.

I budgetpropositionen anges också att det inom

Justitiedepartementet pågår ett arbete rörande en översyn av

bötesstraffets utformning och användning i syfte att belysa

möjligheterna att utvidga användningen av böter och att skärpa

bötesstraffet.

Lokalförsörjningen inom kriminalvården

Beläggning m.m.

Under budgetåren 1992/93 och 1993/94 ökade medelbeläggningen

vid anstalterna med sammanlagt 657 till 4 239 intagna.

Medelbeläggningen har under 1993/94 varit 95 %. På de slutna

riksanstalterna har beläggningen legat nära 100 %.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet tidigare

vid ett stort antal tillfällen och senast förra våren (prop.

1993/94:JuU17 s. 13) uttalat att beläggningsnivån på

kriminalvårdsanstalterna bör vara omkring 85 % för att

möjliggöra differentiering av olika intagna samtidigt med ett

gott resursutnyttjande.

Under budgetåret 1993/94 var medelbeläggningen vid häktena 1

379 personer och beläggningsnivån 91 %. Antalet platser har

under budgetåret ökat med 149. Beläggningstrycket har därmed

minskat något även om det tidvis varit överbeläggning vid ett

antal häkten.

KVS redovisar i sin månadsstatistik för anstalter rörande

situationen under januari månad i år att medelbeläggningen ökat

med 177 intagna jämfört med samma period förra året.

Platsutnyttjandet mätt i procent av antalet tillgängliga platser

var under januari månad i år i genomsnitt 86 med en variation

från 82 på öppna anstalter till 95 på de slutna riksanstalterna

med den högsta säkerhetsnivån, de s.k. klass I-anstalterna

Kumla, Hall och Tidaholm. Motsvarande siffror för januari månad

1994 var 94 % med en variation från 88 % på öppna lokalanstalter

till 100 % på slutna riksanstalter.

I kriminalvårdens statistik över beläggningen m.m. vid häktena

redovisas att medelbeläggningen under januari i år var 186

intagna färre än under januari 1994. Platsutnyttjandet var under

januari i år 82 % av tillgängliga platser med regionala

variationer från Härnösandsregionens 57 % till

Stockholmsregionens 92 %.

Den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffades den 1 juli

1993. Numera gäller som huvudregel att minst två tredjedelar av

strafftiden skall ha avtjänats innan frigivning kan ske. Den 1

februari 1994 sänktes promillegränsen för grovt rattfylleri

samtidigt som straffet för detta brott skärptes. För att möta

effekterna av beläggningsutvecklingen samt av de ändrade

reglerna i fråga om villkorlig frigivning och rattfylleri, pågår

och planeras en utbyggnad av anstalts- och häktesorganisationen

med ca 1 300 anstaltsplatser och ca 235 häktesplatser.

Regeringen redovisar i budgetpropositionen (s. 67) att en

avmattning i tillströmningen till anstalterna förefaller ha

skett under år 1994. Under hösten 1994 har beläggningsnivån

varit obetydligt högre än under samma tid föregående år

samtidigt som den huvudsakliga effekten på beläggningen av de

ändrade reglerna för villkorlig frigivning, som trädde i kraft

den 1 juli 1993, numera, enligt regeringens uppfattning, bör ha

inträffat. Dessutom har beläggningen vid häktena minskat. I takt

med att nya platser kan tas i bruk bör den besvärliga

beläggningssituation som har rått under de senaste två

budgetåren förbättras. Med hänsyn till att tillströmningen till

anstalterna synes avta bör dessutom behovet av anstalts- och

häktesplatser under de närmaste åren tills vidare, enligt

regeringen, beräknas något lägre än som skett vid

utbyggnadsplaneringen.

Utskottet finner ingen anledning till någon riksdagens åtgärd

nu med anledning av vad regeringen anfört.

Lokalisering av anstalter m.m.

I motion Ju502 (c, s) förordas en utbyggnad av

kriminalvårdsanstalten Västervik och i motion Ju505 (s)

förespråkas att en ny kriminalvårdsanstalt förläggs till Ånge.

I motion Ju511 (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att häktet i Luleå inte bör slås samman

med kriminalvårdsanstalten därstädes.

I ett antal motioner argumenteras mot nedläggningar av

anstalter. I motion Ju503 (m) förordas sålunda att

kriminalvårdsanstalten Borgen i Vänersborg inte läggs ned. I

motionerna Ju507 (c) och Ju508 (s) argumenteras emot

nedläggningar av kriminalvårdsanstalterna i Lärbro resp.

Hudiksvall. I motion Ju504 (c) framhålls behovet av att de små

fängelserna bibehålls och i motion Ju512 (mp) yrkas att

nedläggningen av fängelser skall stoppas till dess att

konsekvensbeskrivningar presenterats.

KVS har i skrivelse den 20 februari i år hemställt att

regeringen beslutar att kriminalvårdsanstalterna Nacka, Torhult,

Borgen-Vänersborg, Lärbro, Växjö, Falun och Hudiksvall samt

häktena i Östersund och Luleå skall stängas senast den 30 juni

1996.

Vidare har styrelsen hemställt att regeringen skall inrätta en

häktesavdelning vid kriminalvårdsanstalten i Luleå i samband med

att häktet Luleå stängs.

I skrivelsen anförs bl.a. att de nedläggningar och

platsförändringar som initierats i huvudsak ligger i linje med

den inriktning som slagits fast i den långsiktiga

lokalplaneringen där bl.a. ökade differentieringsmöjligheter

inom resp. anstalt, flexibilitet, samt kostnads- och

verksamhetseffektivitet är vägledande. Styrelsen anför vidare

att inriktningen sålunda är att tillbyggnad skall ske vid ett

flertal anstalter och att nedläggning måste genomföras av ett

antal mindre inte utbyggnings- eller utvecklingsbara anstalter

och häkten.

Justitieministern anförde nyligen i ett interpellationssvar i

riksdagen (prot. 1994/95:74) angående nedläggningar av

kriminalvårdsanstalter bl.a. att det är regeringen som fattar

beslut om nedläggning av anstalter och häkten samt att förslagen

från KVS kommer att bedömas av regeringen i ett

helhetsperspektiv tillsammans med andra förändringar inom

kriminalvården. Vid denna bedömning kommer, tillade

Justitieministern, även eventuella effekter inom andra

myndighetsområden att vägas in. Förslagen bereds nu inom

Justitiedepartementet.

Utskottet har flera gånger behandlat motioner rörande bl.a.

behovet av nya anstalter och lämplig lokalisering av dessa (se

1993/94:JuU17 s. 8 med där gjord hänvisning).

Utskottet vill inledningsvis påpeka att lokaliseringen av

häkten och anstalter kan få betydelse för kostnaderna även på

andra anslag inom rättsväsendet, t.ex. kostnaderna för

offentliga försvarare som belastar rättshjälpsanslaget.

Utskottet utgår från att regeringen, som Justitieministern också

antytt i sitt interpellationssvar, beaktar sådana faktorer vid

de överväganden som skall göras. Därmed anser utskottet syftet

med kravet på konsekvensanalyser i motion Ju512 tillgodosett.

Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet

tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande

motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet

att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra.

Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller

vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju502, Ju503, Ju504, Ju505,

Ju507, Ju508, Ju511 och Ju512.

Kriminalvårdsstyrelsen

Medelstilldelningen

Regeringen har under punkt E 1. (s. 68 f) föreslagit riksdagen

att till Kriminalvårdsstyrelsen anvisa ett ramanslag på

161 999 000 kr, varav 107 358 000 kr beräknats för perioden juni

1995--juli 1996. Detta innebär att KVS åläggs ett besparingskrav

på 3,3 miljoner kronor.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Kriminalvården

Alternativa påföljder m.m.

I motion Ju801 (m) understryks att fängelsestraffet är den

mest väsentliga delen i påföljdssystemet men att nya påföljder

måste prövas vid sidan härav. I motion Ju805 (v) förespråkas en

minskad användning av anstaltsbehandling och satsningar på

alternativa påföljder.

Utskottet har i olika sammanhang understrukit vikten av att

alternativ till fängelsestraff utvecklas och att det sker en

utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens

inriktning. Utskottet har också uttalat att de

behandlingsmodeller som nu finns inom kriminalvården måste

utvidgas och ytterligare förbättras (se t.ex. 1992/93:JuU25 s.

10 f).

Utskottet behandlade förra året (1993/94:JuU17 s. 12 f)

motioner vari bl.a. yrkades en minskad användning av

anstaltsbehandling och satsningar på alternativa påföljder.

Utskottet avstyrkte motionsyrkandena med hänvisning till att

Fängelseutredningens respektive Straffsystemkommitténs arbete

och beredningen härav borde avvaktas.

I budgetpropositionen (s. 65) anförs att det är regeringens

ambition att begränsa användningen av fängelsestraff och utvidga

användningen av alternativa straff och verkställighetsformer.

Regeringen anför också att det pågår lagstiftningsprojekt med

den inriktningen bl.a. inom ramen för Straffsystemkommitténs

arbete och den översyn av bötesstraffet som förbereds inom

Justitiedepartementet med syfte att belysa möjligheterna till en

ökad användning av böter som påföljd.

Utskottet, som välkomnar regeringens uttalanden i fråga om en

minskad användning av fängelsestraff och en utvidgad tillämpning

av alternativa strafformer, vidhåller sin uppfattning att

pågående översynsarbete och beredningen härav bör avvaktas.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju801 och Ju805 i nu

berörda delar.

Psykiatrisk vård inom kriminalvården m.m.

I motion Ju509 (v) yrkas att de resurser som finns inom den

psykiatriska sjukvården skall utnyttjas också för psykiskt

störda lagöverträdare och att det inte skall byggas upp

psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. I motionen anförs

vidare att psykiskt störda lagöverträdare bör dömas till vård i

stället för till fängelse; frågan om påföljd för psykiskt störda

lagöverträdare kommer utskottet att behandla senare i år.

I motion Ju809 (c) yrkas att regeringen redovisar situationen

inom kriminalvården i fråga om psykiskt störda lagöverträdare. I

motionen förespråkas utökade resurser inom kriminalvården för

att ge intagna med psykiska problem det stöd och den

rehabilitering som behövs för att de skall kunna återgå till ett

normalt liv efter anstaltsvistelsen.

Sedan gammalt gäller regler om straffrättslig särbehandling av

personer som gjort sig skyldiga till brottslig gärning under

inflytande av en allvarlig psykisk sjukdom. Före brottsbalkens

(BrB) ikraftträdande innebar särbehandlingen att den skyldige av

domstol kunde förklarads fri från straff. Beslut om tvångsvård

ankom härefter på sjukvårdsmyndigheterna. I BrB föreskrevs

ursprungligen att för brott som någon begått under inflytande av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av

så djupgående natur, att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, inte fick tillämpas annan påföljd än överlämnande

till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Vidare föreskrevs

i BrB att som brottspåföljd kunde tillämpas överlämnande till

sluten psykiatrisk vård inte bara beträffande den som vid

brottstillfället handlat under inflytande av sinnessjukdom eller

ett därmed jämställt tillstånd utan också den som i annat fall

vid domstillfället bedömdes vara i behov av sådan vård.

Efter ändringar i BrB som trätt i kraft den 1 januari 1992

(prop. 1990/91:58, JuU34, rskr. 330, SFS 1991:1138) gäller

följande. Den som begått ett brott under påverkan av en

allvarlig psykisk störning får enligt 30 kap. 6 § inte dömas

till fängelse. Enligt 31 kap. 3 § kan rätten i stället besluta

att den dömde skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård, om

det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga

förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen i en

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med

frihetsberövande och annat tvång. För sådant fall kan rätten

besluta att vårdens upphörande skall vara beroende av en

särskild utskrivningsprövning genom domstols försorg.

Överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan enligt samma

paragraf komma i fråga också beträffande den som visserligen

inte begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk

störning men som likväl behöver vården på grund av en sådan

störning, dock att för detta fall särskild utskrivningsprövning

inte får föreskrivas. Ändringen i BrB innebar bl.a., förutom en

grundläggande reform av utskrivningsförfarandet, att den

kategori lagöverträdare vars psykiska tillstånd tidigare

betecknats som jämställt med sinnessjukdom till största delen

lämnats utanför den straffrättsliga särbehandlingen.

Grundläggande för den straffrättsliga särbehandlingen enligt

såväl gällande regler som äldre lagstiftning är sålunda att den

som är allvarligt psykiskt sjuk och behöver kvalificerad vård

för sin sjukdom inte skall dömas till fängelse.

Ett behov av kvalificerad psykiatrisk vård kan emellertid

uppkomma även efter det att ett fängelsestraff redan ådömts och

börjat verkställas. Den som undergår straffverkställighet kan

vara i behov av psykiatriska vårdåtgärder också i de fall den

psykiska störningen inte kan bedömas som allvarlig eller i de

fall vårdbehovet inte förutsätter intagning på

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård.

Den nuvarande lagstiftningen om straffverkställighet har sin

grund i 1974 års kriminalvårdsreform. Före denna reform låg

ansvaret för att intagna fick den psykiatriska vård och

behandling de behövde i allt väsentligt på kriminalvården. Vid

vissa anstalter fanns psykiatriska avdelningar, och en anstalt

hade ställning som sjukhus.

Genom kriminalvårdsreformen slogs som en grundläggande princip

fast att kriminalvårdens intagna skulle ha samma rätt till

samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare -- den

s.k. normaliseringsprincipen. Denna princip ansågs bäst

tillgodosedd om den service som de intagna sålunda skulle vara

berättigade till kunde tillhandahållas av de samhällsorgan som

normalt bar ansvaret. Kriminalvården borde bygga upp egna

resurser endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde

hinder mot andra myndigheters medverkan eller där stödinsatserna

uteslutande hade sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande

verksamhet.

Kriminalvården har inga egna resurser för sluten psykiatrisk

vård -- dvs. vård som förutsätter att patienten läggs in på och

behandlas vid sjukhus. Den slutna vården ankommer också i fråga

om kriminalvårdsklientelet på den allmänna sjukvården.

När det gäller psykiatrisk vård som inte kräver inläggning och

behandling vid sjukhus talar man om öppen vård. Kriminalvården

har vissa egna resurser för sådan vård. Vid ett antal anstalter

finns psykiatriska avdelningar med sammanlagt ett sjuttiotal

platser. Vid några av dessa anstalter finns heltidsanställda

psykiatrer medan de andra har konsultpsykiater. Kriminalvårdens

behov av psykiatrisk service i form av öppen vård täcks i övrigt

genom vårdinsatser i anstalterna av arvoderade konsulter eller

genom att den allmänna sjukvårdens psykiatriska

öppenvårdsavdelningar anlitas. Inom kriminalvården pågår också

ett arbete med att inrätta särskilda stödavdelningar för vissa

intagna med särskilda behov.

Fängelseutredningen lade i januari 1994 fram sitt

slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård och psykiatri. I

betänkandet föreslår utredningen att normaliseringsprincipen bör

upprätthållas, dvs. att vårdansvaret för psykiatrin inom

kriminalvården skall ligga kvar inom den allmänna sjukvården.

Utredningen föreslår vidare bl.a., för att de intagnas rätt att

i förekommande fall erhålla psykiatrisk sjukhusvård ytterligare

skall säkerställas, att varje kriminalvårdsanstalt genom avtal

mellan kriminalvården och landstingen knyts till en viss

sjukvårdsinrättning. Vidare utgår utredningen från att de

platser vid psykiatriska avdelningar som ovan nämnts skall bestå

för att tas i anspråk för intagna som har ett mera kontinuerligt

behandlingsbehov eller som -- utan att sluten vård kommer i

fråga -- behöver sådan behandling som inte kan ges på

normalavdelning. För intagna med personlighetsstörningar som tar

sig uttryck i ett utagerande beteende, förhöjd aggressivitet och

benägenhet för självdestruktiva handlingar för vilka psykiatrin

inte kan ge någon behandling föreslås särskilda stödavdelningar

med tillgång till psykolog och mentalskötarutbildad personal.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu vidare i

Justitiedepartementet. Frågor som rör samarbetet mellan

kriminalvården och sjukvården bereds gemensamt med

Socialdepartementet.

I budgetpropositionen (s. 65) uttalar regeringen att den i

avvaktan på ett slutligt ställningstagande till

Fängelseutredningens förslag delar KVS bedömning att det snarast

bör inrättas särskilda stödavdelningar för psykiskt sjuka eller

störda intagna. Regeringen anför också att det är viktigt att

kriminalvården på olika sätt ökar sin kompetens inom det

psykiatriska området och därjämte strävar efter att förbättra

samarbetet med sjukvårdshuvudmännen för att de intagna som

behöver psykiatrisk vård bättre skall få sina behov

tillgodosedda.

Utskottet anser att beredningen av Fängelseutredningens

förslag bör avvaktas innan ställning tas till om formerna för

omhändertagandet av psykiskt störda intagna bör förändras.

Utskottet utgår från att regeringen i samband med sina förslag

till följd av Fängelseutredningens översynsarbete avger en

redovisning av situationen inom kriminalvården vad gäller de

psykiskt störda lagöverträdarna. Något riksdagsinitiativ i

frågan är således inte nu nödvändigt. Utskottet avstyrker bifall

till motionerna Ju509 och Ju809 i nu behandlade delar.

I sammanhanget bör också nämnas att regeringen den 11 maj 1994

tillkallade en särskild utredare (Straffansvarsutredningen) för

att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten (dir.

1994:39).

I uppdraget ingår att överväga vissa frågor med anknytning

till det subjektiva rekvisitet vid brott. Utredaren skall

överväga om regelsystemet är ändamålsenligt utformat vad avser

den nedre gränsen för uppsåt och bedömningen av gärningar som

någon begått under självförvållat rus eller under påverkan av

allvarlig psykisk störning eller under tillfällig

sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld.

Ett övergripande syfte med översynen skall vara att genom de

allmänna reglerna om avgränsningen av det straffbara området

dels främja förutsättningarna för en effektiv lagföring av

straffvärda förfaranden, dels ytterligare befästa

legalitetsprincipen inom straffrätten.

Utredaren skall också beakta verkningarna av 1991 års reform

när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna. Reformen

innebar bl.a., som framgått, en begränsning av den grupp

lagöverträdare som särbehandlas när det gäller

påföljdsbestämningen. En utvärdering av reformen har på

regeringens uppdrag utförts av Socialstyrelsen, och en rapport,

Psykiatrisk tvångsvård -- effekter av ny lagstiftning, har i

december 1993 överlämnats till regeringen. Det är en uppgift för

utredaren att belysa det nuvarande regelsystemets effekter för

bedömning av uppsåtsfrågan vid brott som någon begått under

påverkan av psykisk störning. Utredaren skall överväga vilka

åtgärder som kan komma i fråga för att skapa en ordning, när det

gäller brott som begåtts av personer som varit tillfälligt

sinnesförvirrade utan egen skuld eller drabbade av en allvarlig

psykisk störning, som tillgodoser de krav på lagstöd som

legalitetsprincipen ställer upp samtidigt som den leder till ett

logiskt och ändamålsenligt resultat i olika situationer.

Utgångspunkten för övervägandena skall vara att tillfälliga och

permanenta förvirringstillstånd principiellt bör behandlas på

samma sätt i ansvarshänseende. Utredningen beräknas avge sitt

slutbetänkande senast den 1 juli 1996.

Överförande av straffverkställighet

I motion Ju501 (m) begärs ett riksdagsuttalande om att

utländska medborgare som begår brott i Sverige skall utvisas för

att avtjäna straffet i hemlandet.

Inom Norden förekommer sedan gammalt ett långtgående samarbete

i fråga om domsverkställighet, som regleras genom enhetlig

lagstiftning.

Sverige har tillträtt två inom Europarådet utarbetade

konventioner på området, konventionen om brottmålsdomars

internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) och

konventionen om överförande av dömda personer

(överförandekonventionen). Överförandekonventionen skiljer sig

från brottmålsdomskonventionen bl.a. på så sätt att den förra

förutsätter den dömdes medgivande till överförandet.

Överförande av straffverkställighet kan i vissa fall ske också

med stöd av andra internationella överenskommelser. Vidare kan

regeringen enligt 3 § lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om det

föreligger synnerliga skäl, för visst fall träffa

överenskommelse med främmande stat om överförande av

straffverkställighet.

När Sverige hösten 1984 skulle tillträda

överförandekonventionen uttryckte utskottet (JuU 1984/85:1 s. 8

f) sitt beklagande över att konventionen delvis fått en annan

utformning än som varit önskvärt från svensk sida; det hade även

enligt utskottets uppfattning varit en fördel om

verkställigheten kunnat överföras oberoende av samtycke från den

dömde när det gäller utländska intagna som jämte fängelse dömts

till utvisning. Utskottet utgick från att Sverige i det

fortsatta internationella arbetet på området skulle söka få de

svenska intressena tillgodosedda.

När frågan ånyo behandlades av utskottet våren 1991

(1990/91:JuU17 s. 11) hade utskottet inhämtat att det inom

Europarådet pågick en översyn av de aktuella konventionerna med

sikte på att ersätta dessa med en enda konvention. Utskottet

hänvisade till sitt tidigare uttalande och avstyrkte därmed den

då föreliggande motionen.

Vid senaste behandlingen av frågan hösten 1993 (1993/94:JuU2

s. 16) hade utskottet inhämtat att det nämnda översynsarbetet

alltjämt pågick inom Europarådet. Utskottet vidhöll vad det

tidigare anfört i den aktuella frågan och utgick ifrån att detta

skulle beaktas från svensk sida utan något särskilt

riksdagsinitiativ. Den då aktuella motionen avstyrktes.

Utskottet har nu inhämtat att frågan fortfarande bereds inom

Europarådet och att Sverige i linje med utskottets uttalanden

verkar för att överförande av straffverkställighet skall kunna

ske utan samtycke från den dömde. Utskottet har inhämtat att

arbetet inom Europarådet emellertid framskrider relativt

långsamt och att något resultat av arbetet inte kan förväntas

inom en nära framtid. Enligt utskottets uppfattning bör

regeringen därför parallellt med arbetet i Europarådet undersöka

möjligheterna till lösningar på bilateral basis. Utskottet utgår

från att regeringen, utan något särskilt riksdagsinitiativ i

frågan, undersöker dessa möjligheter och träffar bilaterala

avtal med den inriktning som angivits i det föregående i de fall

överenskommelse kan träffas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju501.

Differentiering inom kriminalvården

I motion Ju809 (c) efterlyses en ordning enligt vilken intagna

som skall utvisas och intagna som skall rehabiliteras för en

återgång till det svenska samhället bör bli föremål för

behandling åtskilda från varandra för att deras respektive

rehabiliteringsbehov skall kunna tillgodoses på bästa sätt.

Enligt 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL)

skall kriminalvården i anstalt utformas så att den intagnes

anpassning i samhället främjas, och skadliga följder av

frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det kan ske utan

att kravet på samhällsskydd eftersätts bör verksamheten från

början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för

tillvaron utanför anstalten. Avslutningsvis stadgas i paragrafen

att frigivning skall förberedas i god tid. Bestämmelserna tar

sikte på samtliga intagna i anstalt.

Kriminalvårdsanstalterna delas in i riks- och lokalanstalter.

Anstalter och avdelningar av anstalt kan vara öppna eller

slutna. KvaL:s regler för anstaltsindelning har sin grund i en

indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i

sitt betänkande (SOU 1972:64 s. 125 f) Kriminalvård. Närheten

till hemorten -- närhetsprincipen -- skulle bilda utgångspunkt

för placeringen av huvuddelen av de intagna. En placering på en

lokalanstalt skulle skapa förutsättningar för en successiv

utslussning i samhället och en integration mellan anstaltsvård

och frivård samt för en tillämpning av normaliseringsprincipen,

dvs. att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller står

under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets

stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor.

Enligt 6 § KvaL skall den som undergår fängelse i högst ett år

företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan

placering är påkallad med hänsyn till risken för att han

allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara

olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl. Av 4 §

förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt framgår att

vid intagning i lokalanstalt skall väljas den region och såvitt

möjligt den anstalt inom regionen som är lämpligast för att den

intagnes frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt

sätt. Detta gäller även vid förflyttning till lokalanstalt. Den

som undergår fängelse i mer än ett år skall företrädesvis

placeras i riksanstalt. Om det behövs för att man skall kunna

förbereda frigivningen får en intagen i riksanstalt föras över

till lokalanstalt. När det gäller valet mellan öppen och sluten

anstalt är huvudregeln att en intagen skall placeras i en öppen

anstalt och att placering i en sluten anstalt skall ske endast

om det är påkallat av säkerhetsskäl, t.ex. risk för rymning

eller narkotikahantering, eller för att den intagne har behov av

arbete, undervisning eller behandling, som inte kan tillgodoses

i öppen anstalt. Den som undergår fängelse i lägst fyra år och

den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för

grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser

narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller

medverkan till sådant brott, skall enligt 7 § tredje stycket

KvaL placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av

hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt

benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av

allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har

avslutats. Vid placering av en intagen som inte fyllt 21 år

skall enligt 8 § KvaL särskilt beaktas att han, om ej särskilda

skäl föranleder annat, skall hållas åtskild från sådana intagna

som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. I övrigt

innehåller inte KvaL några bestämmelser som ger ledning för

valet mellan anstalter av samma slag.

När KvaL trädde i kraft 1974 var verksamheten vid landets

anstalter tämligen likartad. Under senare år har det emellertid

skett en utveckling mot ökad specialisering av verksamhetens

inriktning vid såväl riks- som lokalanstalter. Till grund för

denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering

som statsmakterna har uttalat. Specialiseringen har främst

inriktats på narkotikamissbrukarna. Riksdagen har vid flera

tillfällen (se senast 1993/94:JuU17 s. 17) erinrat om att

självklara riktmärken för narkotikapolitiken på kriminalvårdens

område måste vara bl.a. att intagna utan narkotikaproblem och

sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma

i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare

skärs av från tillförseln av droger och att intagna förhindras

att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i

samhället. Några anstalter erbjuder särskilda behandlingsprogram

för intagna som har missbruksproblem, och på många håll bedrivs

ett omfattande arbete för att motivera missbrukande intagna att

genomgå behandling. Vissa anstalter eller avdelningar har

avdelats för intagna som inte missbrukar narkotika, så att de

t.ex. inte skall utsättas för påverkan att börja missbruka. På

vissa anstalter har man samlat den mycket svårbehandlade grupp

av intagna som missbrukar och som inte vill gå igenom behandling

för sitt missbruk. Avsikten är att härigenom förbättra

möjligheterna att hålla andra anstalter och avdelningar fria

från narkotika.

Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol,

t.ex. den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har

dömts för rattfylleribrott. I propositionen som låg till grund

för de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som trädde i kraft

den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) angavs

att alla som dömts till fängelse för trafiknykterhetsbrott bör

genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Ett

antal kriminalvårdsanstalter har inrättats speciellt för detta

ändamål. Behandling enligt Minnesotamodellen bedrivs vid två

anstalter. Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda

behandlingsprogram för intagna som har förgripit sig på kvinnor

eller barn. Riksdagen gav 1991 (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154)

regeringen till känna att denna behandling bör utökas och

intensifieras ytterligare. Målsättningen är att de intagna som

vill och har behov av det skall kunna få sådan behandling.

Placeringen av kvinnliga intagna har i ökad utsträckning

koncentrerats till vissa anstalter. Förutom riksanstalten

Hinseberg finns inom Stockholmsregionen en lokalanstalt

(Färingsö) som enbart används för kvinnliga intagna. Detta

ligger i linje med uttalanden från riksdagen om det angelägna i

att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin

anstaltsvistelse skild från manliga intagna. Det finns också

anstalter med andra inriktningar beträffande den utbildning,

vård eller behandling som erbjuds eller med inriktning på

särskilda grupper, såsom Kriminalvårdsanstalten Mariefred, som

företrädesvis tar emot förstagångsdömda yngre män med långa

strafftider.

I proposition 1994/95:124 rörande ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen föreslås nya regler om indelningen

av anstalter och om placeringen av intagna. Den nuvarande

indelningen i riks- och lokalanstalter föreslås upphöra, och

anstalterna föreslås bli indelade enbart i öppna resp. slutna,

beroende på graden av säkerhet. Liksom i dag föreslås placering

i öppen anstalt äga företräde och placering i sluten anstalt ske

endast om det finns särskilda skäl. Den som kan befaras

missbruka eller på något annat sätt ta befattning med narkotika

under verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten

anstalt. Vid fördelningen av de intagna mellan anstalter av

samma slag föreslås att den som har behov av utbildning eller

behandling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt,

placeras i denna. Vidare skall den placering eftersträvas som är

ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen.

Detta innebär att närhetsprincipen inte längre kommer att ha en

övergripande betydelse vid anstaltsplaceringen.

I propositionen föreslås inga särskilda placeringsregler med

avseende på intagna som skall utvisas. Riksdagen kommer under

våren att ta ställning till förslagen i propositionen.

I analysarbetet efter händelserna i kriminalvårdsanstalten

Tidaholm sistlidna sommar ingår att, utifrån en inventering av

orsakerna till de aktuella händelserna, föreslå en sammanhållen

strategi för hanteringen av särskilt långtidsdömda intagna vid

större anstalter. Bland de frågor som är föremål för

överväganden i detta sammanhang märks betydelsen av etniska

eller kulturella skillnader inom klientpopulationen och

förekomsten av utländska yrkesförbrytare m.m. i denna. Utskottet

har inhämtat att frågan om särskilda anstalter för utvisade

varit föremål för diskussion i detta sammanhang.

Differentieringen av de intagna sker på grund av olika

kriterier angivna i KvaL, t.ex. strafftid, säkerhetsskäl eller

särskilda behandlingsbehov hos den intagne. Detta gäller i

princip för alla intagna oberoende av om utvisning är aktuell

eller inte. Gruppen intagna vilka utvisats är, utöver det faktum

att de skall förpassas ut ur landet, en mycket heterogen grupp

med lika stora variationer vad avser bakgrund, brottslighet,

strafftider, missbruksproblem och behandlingsbehov m.m. som

övriga intagna i anstalt. En generell kategoriuppdelning som den

som förordas i motionen skulle bl.a. kunna leda till att

kriminalvården tvingas dela upp resurser m.m. i parallella vård-

och behandlingsprogram. En sådan uppdelad behandling är enligt

utskottets mening tveksam ur såväl principiell som ekonomisk

synpunkt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i nu

behandlad del.

Ungdomar i anstalt

I motionerna So601 och Kr2 (båda fp) yrkas att lagstiftningen

avseende unga lagöverträdare i anstalt ändras så att Sverige

följer barnkonventionens bestämmelser att ungdomar under 18 år

inte skall placeras tillsammans med vuxna intagna.

Sedan länge särbehandlas lagöverträdare under 18 år. Deras

brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de äldres

bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom

kriminalvården. Principen är att de unga lagöverträdarna skall

uppmärksammas av de sociala myndigheterna och att dessa på olika

sätt skall ge råd och stöd eller ingripa med andra åtgärder.

Frihetsberövande påföljd skall väljas endast om någon annan

möjlighet inte står till buds. Beträffande ett litet antal

ungdomar kan fängelse dock inte undvikas. För ungdomar i åldern

15--18 år rör det sig om ett antal av 20--50, som varje år ådöms

sådan påföljd. Antalet ungdomar som vid ett visst givet

tillfälle är intagna i kriminalvårdsanstalt är mot bakgrund

härav mycket lågt, i allmänhet under tio i hela landet. Den 1

februari i år var fyra personer under 18 år inskrivna i

kriminalvårdsanstalt.

I 8 § KvaL finns bestämmelser om placering inom kriminalvården

av unga lagöverträdare. I paragrafen stadgas att det vid

placering av intagen som inte fyllt 21 år särskilt skall beaktas

att han, om särskilda skäl inte föranleder annat, hålls avskild

från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i

samhället.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationerna (FN)

konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen). Sedan

konventionen hade ratificerats av 20 stater, bl.a. Sverige,

trädde den i kraft den 2 september 1990. Sverige ratificerade

konventionen utan att reservera sig på någon punkt.

Konventionens regler är tillämpliga på personer som inte fyllt

18 år (artikel 1). I artikel 37 stadgas bl.a. att varje

frihetsberövat barn skall hållas åtskilt från vuxna, om det inte

kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta.

Bestämmelsen i 8 § KvaL kan synas stå i strid med artikel 37 i

barnkonventionen. I samband med behandlingen av propositionen

med förslag till godkännande av konventionen (prop. 1989/90:107,

SoU28, rskr. 350) uttalade socialutskottet (s. 33) att det är av

vikt att vid bedömningen av om Sverige uppfyller kraven i

konventionen hålla i minnet att konventionen är avsedd att

tillämpas på ett världsomfattande plan och på rättssystem av

mycket skiftande art. Utskottet ansåg att konventionen måste

tolkas så att den får en rimlig mening inom ramen för varje

nationellt system. Utskottet anförde vidare bl.a. att syftet med

bestämmelsen i konventionen främst är att mycket unga som

berövats friheten inte skall placeras tillsammans med äldre, mer

förhärdade kriminella personer.

I ärendet förelåg ett yttrande från justitieutskottet till

socialutskottet där justitieutskottet bl.a. underströk den

svenska lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning för

ungdomar upp till 21 år (1989/90:JuU3y).

Enligt artikel 44 i konventionen skall konventionsstaterna

fortlöpande upprätta rapporter om de åtgärder som de vidtagit

för att genomföra de rättigheter som erkänts i konventionen.

Sverige överlämnade sin första rapport till FN i september 1992.

I rapporten framhålls beträffande tillämpningen av artikel 37

bl.a. att personer under 18 år endast i rena undantagsfall döms

till fängelse. I rapporten pekas på bestämmelsen i 8 § KvaL. Det

anförs att de svenska reglerna för verkställighet av

frihetsstraff således inte innebär något ovillkorligt förbud mot

att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med

vuxna. Ett sådant undantagslöst förbud skulle, anförs det, i

vissa fall strida mot den unges eget intresse. Regeln i KvaL ger

enligt rapporten vissa garantier för att de som trots allt döms

till frihetsberövande påföljd inte utsätts för skadlig påverkan

av vuxna intagna.

Ungdomsbrottskommittén har nyligen i betänkandet (SOU 1993:35)

Reaktion mot ungdomsbrott föreslagit att det skall införas en ny

reaktion för lagöverträdare som är under 21 år. Denna föreslås

bli benämnd särskild tillsyn. Enligt förslaget skall

verkställigheten ske i särskilda ungdomshem, s.k. § 12-hem, som

skall administreras av Statens institutionsstyrelse (SIS). En

förutsättning för att döma till särskild tillsyn skall vara att

det föreligger synnerliga skäl för en frihetsberövande påföljd

om den unge är 15--17 år eller särskilda skäl om han är 18--20

år. Frågan om sådana skäl är för handen skall bedömas med

utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den

omständigheten att den unge tidigare begått brott. Särskild

tillsyn föreslås kunna utmätas på viss tid mellan sex månader

och två år. Vid straffmätningen skall samma regler gälla som för

fängelse. Enligt Ungdomsbrottskommittén kommer särskild tillsyn

över unga att i stor utsträckning att träda i stället för

fängelse. Kommitténs betänkande har remissbehandlats och bereds

i Justitiedepartementet.

Fängelseutredningen anför i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:76)

Verkställighet av fängelsestraff (s. 223 f) att möjligheterna

att utforma kriminalvårdslagstiftningen så att unga intagna inte

får någon kontakt med äldre intagna är begränsade. Utredningen

pekar på två teoretiskt tänkbara lösningar: antingen kan alla

intagna under 18 år samlas i någon eller några centralt belägna

anstalter eller kan en ung intagen förvaras i en anstalt nära

hemorten men isolerad från övriga intagna som är över 18 år.

Utredningen finner att båda lösningarna är förenade med

påtagliga nackdelar. Utredningen anser att den tolkning av

barnkonventionen som hittills accepterats i Sverige inte bör

frångås och föreslår en placeringsbestämmelse med i huvudsak

samma innebörd som den nuvarande. Fängelseutredningens förslag

har remissbehandlats och bereds i Justitiedepartementet.

I sammanhanget bör också nämnas att KVS tagit initiativ till

en hearing den 12 april i år angående unga lagöverträdare i

fängelse. I hearingen kommer att delta representanter, förutom

från kriminalvården, från barn- och ungdomspsykiatrin,

Rättsmedicinalverket, Statens institutionsstyrelse,

Domstolsverket, Riksåklagaren, Barnombudsmannen och

Socialstyrelsen.

Utskottet vill först understryka vikten av att ungdomar inte

placeras i fängelse tillsammans med vuxna som kan antas ha ett

negativt inflytande på dem. Utskottet har också alltjämt den

grundläggande inställningen att de svenska placeringsreglerna

inte strider mot åtagandet enligt barnkonventionen. Detta

hindrar dock inte att också det svenska systemet kan förbättras.

Ett arbete med den inriktningen pågår också;

Fängelseutredningens och Ungdomsbrottskommitténs förslag i

frågor rörande behandling och placering av unga lagöverträdare

bereds i Justitiedepartementet.

Resultatet av det arbetet bör avvaktas och utskottet avstyrker

bifall till motionerna So601 och Kr2 i nu behandlade delar.

Förvar enligt utlänningslagen

I motionerna Ju805 och Sf637 (båda v) yrkas regeländringar med

syfte att förhindra att förvarstagna enligt utlänningslagen

förvaras i häkte, och i motion Sf611 (kds) yrkas att

förvarstagna asylsökande skall placeras i lämpliga lokaler som

tillgodoser kravet på respekt och värdighet.

En utlänning kan i vissa fall enligt bestämmelser i 6 kap. 2 §

utlänningslagen (1989:529) tas i förvar bl.a. om hans identitet

är oklar, det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt

att stanna i Sverige skall kunna genomföras eller det är

sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas.

Av Rikspolisstyrelsens statistik över förvar framgår att över

80 % av samtliga förvarsbeslut avser förvar i samband med

verkställighet av utvisning. Tidigare placerades som regel

förvarstagna i häkte genom polisens försorg. Detta innebar att i

första hand kriminalvården fick ansvaret för de förvarstagna.

Lagen (1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen

av häktade och anhållna m.fl. gäller i tillämpliga delar enligt

13 § utlänningsförordningen (1989:547) i fråga om behandlingen

av utlänningar som hålls i förvar.

De flesta utlänningar som tagits i förvar tas emellertid

numera om hand i särskilda förvarslokaler. Såvitt gäller barn

under 16 år finns ett absolut förbud mot omhändertagande i

kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest (5 kap. 12 §

utlänningsförordningen).

Särskilda förvarslokaler fanns tidigare endast vid

Invandrarverkets anläggning i Carlslund. Under sistlidna sommar

inrättades förvarslokaler vid Invandrarverkets

anläggning i Flen, och särskilda förvarslokaler har därefter

inrättats också i bl.a. Göteborg och Malmö.

I kriminalvårdens statistik över beläggningen m.m. vid häktena

redovisas att antalet förvarstagna i häktena halverats under

tiden från januari 1994 till januari 1995. Den 1 februari 1995

fanns sammanlagt 53 förvarstagna inskrivna i häkte. Av dessa var

50 män och tre kvinnor.

I en skrivelse den 8 februari 1994 till Justitiedepartementet

har Rikspolisstyrelsen bl.a. som sin mening framfört att

ansvaret för utlänningar som tagits i förvar på lång sikt bör

ligga på kriminalvården. Regeringen har i bilaga till

planeringsdirektiv för polisväsendets del avseende budgetåret

1994/95 m.m. föreskrivit att länsstyrelserna skall se till att

polisen har tillgång till lokaler för utlänningar som tagits i

förvar.

KVS har i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95

anfört att kriminalvården i fortsättningen bör ansvara för

förvaring av utlänningar som tagits i förvar endast i omedelbar

anslutning till verkställighet eller i samband med transport.

Före detta Justitieombudsmannen Anders Wigelius har i

departementspromemorian (Ds 1992:8) Häktades gemensamhet och

kontakter i omvärlden framfört att fängelser och häkten över

huvud taget inte bör användas för förvar enligt utlänningslagen.

Regeringen har i juli 1994 givit en särskild utredare i

uppdrag att utreda frågor om verkställighet av beslut om

avvisning och utvisning (dir. 1994:74). Utredaren skall bl.a.

undersöka hur beslut om avvisning och utvisning skall kunna

verkställas under värdiga former och samtidigt så effektivt som

möjligt. I direktiven anges bl.a. att det är angeläget att

förvarstagna utlänningar inte annat än i undantagsfall tas om

hand i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Socialförsäkringsutskottet har nyligen (1994/95:SfU2)

behandlat motionsönskemål liknande de nu aktuella. Utskottet

anförde därvid bl.a. att man enligt dess mening borde sträva

efter att utlänningar som skall avvisas inte förvaras i

häkteslokaler o.d. Socialförsäkringsutskottet ansåg, bl.a. med

hänsyn till det arbete som redan pågår med att få fram särskilda

förvarslokaler, att någon åtgärd från riksdagens sida inte

erfordrades och avstyrkte bifall till de aktuella motionerna.

Utskottet, som delar Socialförsäkringsutskottets uppfattning,

vill härutöver tillägga att förvarstagna sällan torde kräva

den säkerhetsnivå som finns på landets häkten. Att placera

förvarstagna där framstår som slöseri med resurser och försvårar

ytterligare den tidvis besvärliga beläggningssituationen på

häktena. Med hänsyn till de förändringar som pågår behövs dock

inget särskilt initiativ från riksdagens sida. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju805, Sf611 och Sf637.

Medelstilldelningen

Regeringen har under punkt E 2. (s. 69 f) föreslagit riksdagen

att till Kriminalvården anvisa ett ramanslag på

5 750 982 000 kr, varav 3 795 591 000 kr beräknats för perioden

juni 1995--juli 1996. Detta innebär, som tidigare nämnts, en

besparing på 129 miljoner kronor för den nämnda

12-månadersperioden.

Inkomster av kriminalvårdens arbetsdrift redovisas på

statsbudgetens inkomstsida under inkomsttiteln 2611 Inkomster

vid kriminalvården, medan utgifterna för driften belastar detta

anslag. Inkomsterna för innevarande budgetår beräknas till ca

170 miljoner kronor. I anslagsframställningen föreslår KVS att

arbetsdriftens intäkter fr.o.m. budgetåret 1995/96 skall

tillföras anslaget samt att ett belopp som motsvarar de

beräknade intäkterna för innevarande budgetår, 170 miljoner

kronor, skall räknas av från anslaget. Styrelsen har bl.a. pekat

på svårigheten att hålla de intagna med arbetstillfällen när

produktionskostnaderna ökar. Även om en produktion med högre

kostnader skulle ge meningsfull sysselsättning och intäkter som

översteg kostnaderna, kan produktionsenheter enligt styrelsen

tvingas avstå från sådana order, eftersom kostnaderna inte kan

finansieras från ramanslaget och intäktsmedel inte får

disponeras. I stället får enklare tillverkningar med lägre

materialkostnader väljas.

Regeringens bedömning är att en övergång till nettoredovisning

av kriminalvårdens arbetsdrift bör ge arbetsdriftens

produktionsenheter ett ökat intresse för resultatet av driften.

Detta kan förväntas leda till ökad effektivitet men också till

högre kvalitet på sysselsättningen för de intagna. Regeringen

föreslår därför att arbetsdriftens intäkter i fortsättningen

tillförs anslaget. I enlighet med styrelsens förslag har

anslaget räknats ned med 170 miljoner kronor (12 månader).

Regeringen anför vidare bl.a. att vid beräknandet av anslaget

hänsyn har tagits till den sänkta ersättningen till de intagna

(prop. 1993/94:100 bil. 3, s. 140, JuU17 s. 20 f, rskr. 212).

I motion Ju805 (v) yrkas att anslaget till Kriminalvården

minskas med 200 miljoner kronor. Minskningen av anslaget kan,

anförs det i motionen, åstadkommas bl.a. genom införande av

halvtidsfrigivning för förstagångsdömda och genom att de

konventioner/avtal som Sverige har med olika länder om

överlämnande för verkställighet av straff i den dömdes hemland

används. I motionen förespråkas också att medel omfördelas till

frivården för att arbetet med att ta fram alternativ till

fängelse skall förbättras.

Utskottet instämmer i och för sig i att det är angeläget att i

ökad utsträckning få till stånd verkställighet i utlandet. Som

framgår ovan föreligger dock svårigheter härvidlag, och

utskottet har av den anledningen avstyrkt motionsyrkanden med

sagda innehåll. I sammanhanget bör påpekas att förändringar i

den föreslagna riktningen även bör medföra att svenskar som

avtjänar straff utomlands kommer att överföras till Sverige.

Utskottet har i det föregående också behandlat och under

åberopande av beredningsläget avstyrkt motionsönskemål som gått

ut på att olika alternativ till fängelse borde utvecklas och

komma till större användning. En konsekvens av dessa

ställningstaganden är att anslaget till kriminalvården inte bör

minskas så som föreslås i motion Ju805. Vidare utgår utskottet

från att kriminalvården fördelar anslagna medel mellan olika

grenar inom verksamheten i linje med statsmakternas intentioner,

bl.a. i fråga om behovet av alternativ till fängelse. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju805 i nu behandlade delar.

I motion Ju809 (c) yrkas att sparbetinget på kriminalvården

bör minskas med 25 miljoner kronor för att möjliggöra

förbättringar av narkotikabekämpningen på anstalterna och öka

möjligheterna att ge vård till intagna med psykiska problem.

I detta sammanhang kan nämnas att kriminalvården på olika sätt

försöker bedöma hur vanligt förekommande narkotikamissbruk på

anstalterna är, bl.a. med hjälp av urinprovskontroller.

Tillsammans med bl.a. gjorda beslag och erkännanden av intagna

ligger dessa prov till grund för de bedömningar av

narkotikaläget som anstalterna gör varje månad. Drygt hälften av

anstalterna redovisar att problem med narkotika är sällsynt

eller inte förekommer. Merparten av de övriga anstalterna har

problem då och då och endast en mindre del ofta eller så gott

som dagligen. Under budgetåret 1993/94 har också gjorts en

stickprovsundersökning, där var femte intagen fick lämna

urinprov. Totalt lämnades positiva prov i 6,5 % av fallen medan

7 % vägrade att lämna prov. Regeringen konstaterar i

budgetpropositionen att över 85 % av de intagna som deltog i

undersökningen alltså inte kunde beläggas med narkotikamissbruk

i anstalt.

Regeringens proposition 1994/95:124 om ändringar i

kriminalvårdslagstiftningen som nyligen överlämnats till

riksdagen innehåller bl.a. förslag som syftar till att bekämpa

förekomsten av narkotika i anstalterna.

I motion Fi216 (kds) yrkas att det inte skall göras några

besparingar på bl.a. kriminalvården och att anslaget, som

motionen måste förstås, skall ökas med ett belopp som motsvarar

den föreslagna besparingen, dvs. 75 miljoner kronor för

budgetåret 1995/96. Yrkandet har sin bakgrund i att motionärerna

anser att de effektivitetsvinster som kan göras skall användas

för att förebygga och bekämpa brott.

För att stärka de offentliga finanserna har regeringen

föreslagit besparingar och rationaliseringsåtgärder inom alla

samhällsområden. Regeringen anser, mot bakgrund av dels det

ekonomiska läget, dels att en avmattning av tillströmningen till

anstalterna synes äga rum, att kriminalvården bör kunna åläggas

ett besparingskrav. Regeringen pekar på möjligheterna till

fortsatta rationaliseringar i administrationen och till

ytterligare organisations- och schemaförändringar inom anstalts-

och häktesorganisationen samt att utgiftsminskningar bör kunna

ske genom att utbyggnaden av anstalts- och häktesorganisationen

begränsas något.

Utskottet, som delar regeringens bedömningar, anser att den

föreslagna besparingen inom kriminalvården är väl avvägd i

förhållande till kraven på minskningar av statens utgifter och

behovet av nödvändiga resurser för att bl.a. bekämpa och

förebygga brott.

En konsekvens av utskottets nu gjorda ställningstaganden är

att anslaget till kriminalvården inte heller bör höjas.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju809 och Fi216 i här

behandlade delar. Utskottet ansluter sig till regeringens

bedömning av medelsbehovet.

Utlandstransporter

Medelstilldelningen

Regeringen har under punkt E 3. (s. 70) föreslagit riksdagen

att till Utlandstransporter anvisa ett förslagsanslag på

238 672 000 kr, varav 159 115 000 kr beräknats för perioden juli

1995--juni 1996.

Kostnader som uppkommer i samband med utlandstransporter är i

huvudsak kostnader för den personal som planerar och genomför

utlandstransporterna, transportkostnader inkl. biljetter, samt

övriga kostnader som uppstår till följd av utlandstransporter.

Utlandstransporterna avser i huvudsak avlägsnandebeslut enligt

utlänningslagen (1989:529). Utgifterna styrs framför allt av

antalet transporterade personer samt destinationsorternas

belägenhet och kostnadsnivåer.

Kostnaderna för kriminalvårdens utlandstransporter uppgick

budgetåret 1993/94 till 200 miljoner kronor. Budgetåret 1992/93

var motsvarande kostnad 148 miljoner kronor. Antalet personer

som transporterades till utlandet genom kriminalvårdens försorg

ökade från 16 900 budgetåret 1992/93 till 21 600 budgetåret

1993/94. Utvecklingen under innevarande budgetår visar dock på

en volymminskning. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att

antalet personer som transporteras till utlandet kommer att vara

lägre under budgetåret 1995/96 (12 månader) än under budgetåret

1993/94.

I motionerna Ju510 (m) och Ju805 (v) yrkas att anslaget till

utlandstransporter skall minskas med 20 resp. 35 miljoner

kronor. I motionerna anförs att det med effektiviseringar,

rationaliseringar och bättre samordning m.m. är möjligt att

minska kostnaderna för utlandstransporterna med angivna belopp.

När utskottet förra året (1993/94:JuU17 s. 22) behandlade

motionsyrkanden liknande de nu aktuella rörande bättre planering

och samordning m.m. av utlandstransporterna hänvisade utskottet

till att det då nyligen inrättats en särskild enhet inom

kriminalvården benämnd Transporttjänsten som under KVS skulle

planera och utföra utrikestransporter och längre

inrikestransporter. Utskottet utgick från att KVS nära skulle

följa Transporttjänstens verksamhet och tillse att arbetet

bedrevs på ett ändamålsenligt och ur kostnadssynpunkt effektivt

sätt. Utskottet fann att några riksdagsuttalanden i frågan inte

var nödvändiga och avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.

Utskottet vidhåller den uppfattning som utskottet gav uttryck

för förra året och utgår från att KVS vidtar alla nödvändiga

åtgärder för att verksamheten vid Transporttjänsten skall kunna

bedrivas på ett så effektivt och rationellt sätt som möjligt.

Det skall dock inte uteslutas att besparingar är möjliga främst

på grund av volymminskning. Utskottet är emellertid inte nu

berett att frångå den bedömning som görs av medelsbehovet i

budgetpropositionen. Utskottet, som ansluter sig till

regeringens bedömning av medelsbehovet, avstyrker bifall till

motionerna Ju510 och Ju805 i nu behandlade delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande beläggning m.m.

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

res. 1 (m) - motiv.

2. beträffande lokalisering av anstalter m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju502, 1994/95:Ju503,

1994/95:Ju504, 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508,

1994/95:Ju511 och 1994/95:Ju512,

res. 2 (m, kds)

res. 3 (mp)

3. beträffande anslag till Kriminalvårdsstyrelsen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till

Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisar ett

ramanslag på 161 999 000 kr,

4. beträffande alternativa påföljder m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju801 yrkande 12 och

1994/95:Ju805 yrkande 1,

res. 4 (m)

res. 5 (v)

5. beträffande psykiatrisk vård inom kriminalvården

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju509 yrkande 2 och

1994/95:Ju809 yrkande 22,

res. 6 (v)

6. beträffande överförande av straffverkställighet

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju501,

7. beträffande differentiering inom kriminalvården

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 23,

8. beträffande ungdomar i anstalt

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So601 yrkande 7 och

1994/95:Kr2 yrkande 5,

res. 7 (m)

9. beträffande förvar enligt utlänningslagen

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju805 yrkande 8,

1994/95:Sf611 yrkande 9 och 1994/95:Sf637 yrkande 16,

res. 8 (v, kds)

10. beträffande anslag till Kriminalvården

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Ju805 yrkandena

5 och 6, 1994/95:Ju809 yrkande 24 och 1994/95:Fi216 yrkande 21 i

denna del och med bifall till regeringens förslag till

Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag

på 5 750 982 000 kr,

res. 9 (m, kds)

res. 10 (c)

res. 11 (v)

11. beträffande anslag till Utlandstransporter

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Ju510 och

1994/95:Ju805 yrkande 9 och med bifall till regeringens förslag

till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett

förslagsanslag på 238 672 000 kr.

res. 12 (m)

res. 13 (v)

Stockholm den 28 mars 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Lars-Erik Lövdén (s),

Birthe Sörestedt (s),

Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Göthe Knutson (m),

Görel Thurdin (c),

Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m),

Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s) och

Jeppe Johnsson (m).

Reservationer

1. Beläggning m.m. (mom. 1, motiveringen)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe

Johnsson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande på

s. 8 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med

"regeringen anfört" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att tidigare utbyggnadsplaner i

princip skall fullföljas. Detta är en förutsättning för att

kriminalvården skall kunna leva upp till tidigare riksdagsbeslut

om högst 85 % beläggning på anstalterna. Utskottet utgår från

att regeringen beaktar vad utskottet nu anfört utan något

särskilt uttalande från riksdagen.

2. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),

Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson (m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju512" bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att lokaliseringen av häkten och

anstalter kan få betydelse såväl för kostnaderna inom

rättsväsendet som för statens utgifter i övrigt. De

inbesparingar som staten gör på löner och omkostnader vid en

nedläggning av en anstalt eller ett häkte måste i en

konsekvensanalys vägas mot t.ex. högre transportkostnader och

ökade kostnader för advokatarvoden m.m. innan beslut fattas. I

sammanhanget bör också vägas in samhällsnyttan av olika

alternativ och de investeringar som går förlorade vid en

nedläggning. De konsekvenser för kostnader m.m. inom andra

samhällssektorer som de planerade avvecklingarna av anstalter

och häkten medför är enligt utskottets uppfattning inte

tillräckligt utredda.

Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet

tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande

motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet

att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra.

Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller

vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned, och

utskottet konstaterar att detta är en fråga där regeringen

fattar beslut. Utskottet anser emellertid i linje med vad som

anförs i motion Ju512 att slutlig ställning i hithörande frågor

inte bör tas förrän konsekvensanalyser föreligger. Detta bör

riksdagen med anledning av Ju512 som sin mening ge regeringen

till känna. Med vad som anförts avstyrker utskottet bifall till

motionerna Ju502, Ju503, Ju504, Ju505, Ju507, Ju508 och Ju511.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande lokalisering av anstalter m.m.

att riksdagen dels med anledning av motion 1994/95:Ju512 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels

avslår motionerna 1994/95:Ju502, 1994/95:Ju503, 1994/95:Ju504

och 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508 och

1994/95:Ju511.

3. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2)

Kia Andreasson (mp) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju512" bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att lokaliseringen av häkten och

anstalter kan få betydelse såväl för kostnaderna inom

rättsväsendet som för statens utgifter i övrigt. De

inbesparingar som staten gör på löner och omkostnader vid en

nedläggning av en anstalt eller ett häkte måste i en

konsekvensanalys vägas mot t.ex. högre transportkostnader och

ökade kostnader för advokatarvoden m.m. innan beslut fattas. I

sammanhanget bör också vägas in samhällsnyttan av olika

alternativ och de investeringar som går förlorade vid en

nedläggning. De konsekvenser för kostnader m.m. inom andra

samhällssektorer som de planerade avvecklingarna av anstalter

och häkten medför är enligt utskottets uppfattning inte

tillräckligt utredda.

Ett bra exempel på en ogenomtänkt nedläggning av en statlig

myndighet förefaller den planerade nedläggningen av fängelset i

Hudiksvall vara. Det är ett väl fungerande fängelse som under

det senaste året rustats för sju miljoner kronor. Fängelset har

fått fler platser, det har helrenoverats och utrustats med nya

maskiner. På fängelset har också utvecklats nya idéer när det

gäller arbete och studier för de intagna. Man har gått från

produktion till utbildning. De intagna får bl.a. lära sig läsa,

skriva och sköta det dagliga hushållsarbetet; sådant som är

viktigt utanför anstalten. Fängelset har en bra kvalitet.

För den som vill se kriminalvården som ett allvarligt menat

försök att ge de intagna vård och rehabilitering, i syfte att de

skall kunna komma tillbaka till ett normalt liv, förefaller

åtgärderna att centralisera vården till ett mindre antal större

anstalter minst sagt tveksam. De mindre anstalterna kan på ett

helt annat sätt än de stora ta hänsyn till den enskilda

personen. Möjligheterna att anpassa rehabiliteringen till vars

och ens varierande behov är större och personkännedomen bättre.

Många är också överens om att det är en bättre anda på de små

fängelserna.

Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet

tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande

motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet

att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra.

Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller

vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned, och

utskottet konstaterar att detta är en fråga där regeringen

fattar beslut. Utskottet anser emellertid i linje med vad som

anförs i motion Ju512 att slutlig ställning i hithörande frågor

inte bör tas förrän konsekvensanalyser föreligger. Vid

överväganden rörande nedläggningar och nyinvesteringar m.m. bör,

som understryks i motion Ju504, särskild hänsyn tas till

intresset av att bevara och utveckla de mindre anstalterna.

Förutom anstalten i Hudiksvall kan här som ett bra exempel på en

anstalt med utvecklingsmöjligheter, som framhålls i motion

Ju502, nämnas anstalten i Västervik. Vad utskottet nu med

anledning av motionerna Ju502, Ju504 och Ju512 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju503, Ju505,

Ju507, Ju508 och Ju511.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande lokalisering av anstalter m.m.

att riksdagen dels med anledning av motionerna 1994/95:Ju502,

1994/95:Ju504 och 1994/95:Ju512 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört, dels avslår motionerna

1994/95:Ju503, 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508 och

1994/95:Ju511.

4. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe

Johnsson (alla m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Påföljdssystemet måste enligt utskottets mening vara utformat

på ett sådant sätt att det ger en tydlig reaktion. Det måste

framgå klart att samhället inte tolererar brott. Fängelse kommer

enligt utskottets uppfattning även i framtiden att vara den mest

väsentliga delen i påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet.

Det är emellertid av vikt att också nya påföljder prövas. Två

exempel härpå är elektronisk övervakning och samhällstjänst. I

det sammanhanget vill utskottet i likhet med vad som anförs i

motion Ju801 framhålla att samhällstjänst bör infogas som ett

permanent inslag i påföljdssystemet. När det gäller elektronisk

övervakning måste vidare tillses att den dömde snarast intas i

fängelse om övervakningen missköts så att han får avtjäna

återstoden av straffet där. Det åligger regeringen att vidta de

åtgärder som behövs för att se till att detta blir fallet. Vad

utskottet med anledning av motion Ju801 i berörda delar nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion

Ju805 i nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande alternativa påföljder m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 12

och med avslag på motion 1994/95:Ju805 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4)

Alice Åström (v) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Utskottet välkomnar regeringens uttalanden i fråga om en

minskad användning av fängelsestraff och en utvidgad tillämpning

av alternativa strafformer. Enligt utskottets uppfattning bör

användningen av fängelsestraff dock minskas i större omfattning

än regeringen planerar. Det är mot bakgrund härav angeläget att

användningen av de alternativa påföljder som finns tillgängliga

ökar samtidigt som nya påföljdsformer snarast utvecklas och

kommer till användning i linje med vad som anförs i motion

Ju805. Det åligger regeringen att ta de initiativ som behövs för

att se till att så blir fallet. Vad utskottet med anledning av

motion Ju805 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker

bifall till Ju801 i nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande alternativa påföljder m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju805 yrkande 1

och med avslag på motion 1994/95:Ju801 yrkande 12 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Psykiatrisk vård inom kriminalvården (mom. 5)

Alice Åström (v) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det faktum att kriminalvården

tvingas inrätta avdelningar med psykologer och

mentalskötarutbildad personal m.m. ett tecken på en olycklig

utveckling. Intagna med behov av placering på en sådan

vårdavdelning skall enligt utskottets uppfattning i första hand

vara föremål för psykiatrisk vård inom den allmänna sjukvården

och inte vara intagna i fängelse. Mot bakgrund härav bör, som

framhålls i motion Ju509, psykiatriska vårdresurser inte byggas

upp inom kriminalvården. Detta bör beaktas i det pågående

arbetet med organisationen av kriminalvården. Vad utskottet med

bifall till motion Ju509 nu anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet

avstyrker bifall till motion Ju809 i behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande psykiatrisk vård inom kriminalvården

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju509 yrkande 2

och med avslag på motion 1994/95:Ju809 yrkande 22 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Ungdomar i anstalt (mom. 8)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe

Johnsson (alla m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "Resultatet av" och slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Det har länge varit en uttalad målsättning att unga

lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning

som möjligt. Utskottet anser dock att det inte går att helt

avvara frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet

måste även för de unga tydligt markera var gränserna går.

Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att ungdomar i

linje med vad som stadgas i barnkonventionen inte placeras

tillsammans med vuxna intagna som kan utöva ett negativt

inflytande på dem. Enligt utskottets mening bör snarast inrättas

särskilda kriminalvårdshem för ungdomar under 18 år som måste

frihetsberövas. I ett sådant hem kan ungdomars särskilda behov

av sociala och kurativa insatser också lättare tillgodoses.

Samtidigt undviks konflikt med barnkonventionens regler i den

mån sådana kan anses föreligga. Regeringen bör snarast lägga

fram förslag till riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av

motionerna So601 och Kr2 i behandlade delar anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande ungdomar i anstalt

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So601

yrkande 7 och 1994/95:Kr2 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Förvar enligt utlänningslagen (mom. 9)

Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "och Sf637" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att människor som

inte har begått något brott utan endast sökt bättre förhållanden

för sin framtid hålls i förvar i häkten. Personer som tas i

förvar enligt utlänningslagen skall enligt utskottets bestämda

uppfattning bemötas med respekt och värdighet och placeras i

lokaler som tillgodoser kravet på ett sådant bemötande. För att

genomföra en sådan ordning krävs lagstiftning. Regeringen bör

därför snarast återkomma till riksdagen med förslag till

lagstiftning med den inriktning som utskottet nu skisserat. Vad

utskottet med anledning av motionerna Ju805, Sf611 och Sf637 nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande förvar enligt utlänningslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju805

yrkande 8, 1994/95:Sf611 yrkande 9 och 1994/95:Sf637 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),

Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson (m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet"

bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte dela regeringens uppfattning om att

besparingar bör göras inom kriminalvården. I en situation med en

omfattande brottslighet som tar sig allt grövre och mera

avancerade former och med en växande allmän otrygghet i

samhället måste kriminalvårdens resurser för att förebygga och

bekämpa brott bevaras. Dessutom måste de rationaliseringsvinster

som kan göras inom kriminalvården användas för att ytterligare

utveckla kriminalvårdsarbetet. Utskottet gör här samma bedömning

som görs i motion Fi216. Några besparingar bör således inte

göras på kriminalvårdsanslaget. Utskottet, som alltså vill öka

anslaget mer än vad som föreslås i motion Ju809, föreslår

således att till Kriminalvården anvisas 75 miljoner kronor mer

än regeringen föreslagit dvs. 5 825 982 000 kr. Det sagda

innebär också att utskottet avstyrker bifall till motion Ju805.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande anslag till Kriminalvården

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi216 yrkande 21

i denna del och med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 24

samt med avslag på motion Ju805 yrkandena 5 och 6 till

Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag

på 5 825 982 000 kr.

10. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)

Görel Thurdin (c) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet"

bort ha följande lydelse:

Utskottet kan emellertid inte helt dela regeringens bedömning

av medelsbehovet. En stor del av dem som tas in på landets

kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har begått

drogrelaterade brott. Många intagna har också behov av

psykiatrisk behandling. Enligt utskottets uppfattning måste

kriminalvården ges resurser för arbetet med att hålla

anstalterna narkotikafria och för att kunna tillgodose de

psykiskt störda lagöverträdarnas behov av rehabiliterande

behandling. Utskottet, som inte anser det möjligt att helt

befria kriminalvården från besparingskravet, vilket föreslås i

motion Fi216, delar den bedömning av storleken på det nödvändiga

resurstillskottet som görs i motion Ju809. Till Kriminalvården

bör anvisas 25 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit,

dvs. 5 775 982 000 kr. Det sagda innebär att utskottet avstyrker

bifall till motion Ju805.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande anslag till Kriminalvården

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju809 yrkande 24

och med anledning av motion 1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del

samt med avslag på motion Ju805 yrkandena 5 och 6 till

Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag

på 5 775 982 000 kr.

11. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)

Alice Åström (v) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör större besparingar än

regeringen föreslagit göras på kriminalvårdsanslaget. En större

besparing blir möjlig, som framhålls i motion Ju805, om en

ordning med halvtidsfrigivning för förstagångsdömda införs och

de möjligheter som Sveriges avtal med andra länder om överföring

av verkställighet av fängelsestraff kommer till större

användning än som nu sker. Utskottet gör samma bedömning rörande

storleken av den möjliga besparingen som görs i motion Ju805.

Utskottet delar också den uppfattning som framförs i motion

Ju805 att 50 miljoner kronor bör omfördelas inom anslaget och

tillföras frivården för satsningar på alternativa påföljder,

vilket det ankommer på regeringen att beakta i regleringsbrevet

för kriminalvården. Utskottet föreslår vidare med tillstyrkan av

motion Ju805 att till Kriminalvården anvisas 200 miljoner kronor

mindre än regeringen föreslagit, dvs. 5 550 982 000 kr. Det

sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna

Ju809 och Fi216 i nu behandlade delar.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande anslag till Kriminalvården

att riksdagen dels med bifall till motion Ju805 yrkandena 5

och 6 samt med avslag på motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 24 och

1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del till Kriminalvården för

budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 5 550 982 000 kr,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

12. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe

Johnsson (alla m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlade

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju510

att det är möjligt att rationalisera och effektivisera

Transporttjänstens verksamhet. De områden som i första hand bör

ses över rör valet av olika transportalternativ och rutinerna

för medföljande personal. Utskottet gör också samma bedömning

som anges i motion Ju510 om storleken på den härigenom

möjliggjorda besparingen på anslaget. Utskottet föreslår således

med tillstyrkan av motion Ju510 och med anledning av motion

Ju805 i nu behandlad del att till Utlandstransporter anvisas 20

miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs.

218 672 000 kr.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande anslag till Utlandstransporter

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju510 och med

anledning av motion 1994/95:Ju805 yrkande 9 till

Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett

förslagsanslag på 218 672 000 kr.

13. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11)

Alice Åström (v) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlade

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju805

att det är möjligt att rationalisera och effektivisera

Transporttjänstens verksamhet, bl.a. genom bättre planering och

samordning av verksamheten. Utskottet gör också samma bedömning

som anges i motion Ju805 om storleken på den härigenom

möjliggjorda besparingen på anslaget. Utskottet föreslår således

med tillstyrkan av motion Ju805 i nu behandlad del och med

anledning av motion Ju510 att till Utlandstransporter anvisas 35

miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs.

203 672 000 kr.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande anslag till Utlandstransporter

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju805 yrkande 9

och med anledning av motion 1994/95:Ju510 till

Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett

förslagsanslag på 203 672 000 kr.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

ANDRA HUVUDTITELN 1

Propositionen 1

Motionerna 1

Utskottet 4

Allmänt 4

Pågående översyns- och beredningsarbete m.m. 5

Lokalförsörjningen inom kriminalvården 7

Beläggning m.m. 7

Lokalisering av anstalter m.m. 8

Kriminalvårdsstyrelsen 9

Medelstilldelningen 9

Kriminalvården 10

Alternativa påföljder m.m. 10

Psykiatrisk vård inom kriminalvården m.m. 10

Överförande av straffverkställighet 13

Differentiering inom kriminalvården 15

Ungdomar i anstalt 18

Förvar enligt utlänningslagen 20

Medelstilldelningen 21

Utlandstransporter 23

Medelstilldelningen 23

Hemställan 24

Reservationer 26

1. Beläggning m.m. (mom. 1, motiveringen) 26

2. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2) 26

3. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2) 27

4. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4) 28

5. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4) 29

6. Psykiatrisk vård inom kriminalvården (mom. 5) 29

7. Ungdomar i anstalt (mom. 8) 30

8. Förvar enligt utlänningslagen (mom. 9) 30

9. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 31

10. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 31

11. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 32

12. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11) 33

13. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11) 33